Bet. 1996/97:UU5

Utrikesutskottets betänkande

1996/97:UU05

Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

UU5

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i detta betänkande

regeringens förslag (prop. 1996/97:54)

att ställa en väpnad styrka om högst 510

personer till förfogande som ett svenskt

bidrag till en multinationell

fredsstyrka efter IFOR med uppgift att

medverka till det fortsatta

genomförandet av fredsöverenskommelsen

för Bosnien-Hercegovina, när Förenta

nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s

medlemsstater att upprätta en sådan

styrka. Den svenska insatsen avses ingå

i en huvudsakligen nordisk brigad.

Kostnaderna för insatsen beräknas uppgå

till högst 399 miljoner kronor.

Utskottet behandlar även ett antal

motioner som väckts med anledning av

propositionen och under riksdagens

allmänna motionstid. Motionerna tar

bl.a. upp utformningen av mandatet för

den internationella styrkan,

omfattningen av Sveriges insatser och

Sveriges inflytande på den

internationella insatsens ledning.

Utskottet besvarar eller avstyrker

samtliga motioner.Till betänkandet har

fogats 2 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Propositionen

I proposition 1996/97:54 föreslår

regeringen (Utrikesdepartementet)

1. att riksdagen medger att regeringen

ställer en väpnad styrka om högst 510

personer till förfogande som ett svenskt

bidrag till en multinationell

fredsstyrka efter IFOR med uppgift att

medverka till det fortsatta

genomförandet av fredsöverenskommelsen

för Bosnien-Hercegovina, när Förenta

nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s

medlemsstater att upprätta en sådan

styrka,

2. att riksdagen medger att regeringen,

om kostnaderna överstiger 399 miljoner

kronor, överför medel från anslaget A 1

Försvarsmakten. Vidare föreslår

regeringen att riksdagen mot bakgrund av

ärendets brådskande natur beslutar att

förkorta motionstiden till sju dagar.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

regeringens proposition 1996/97:54

1996/97:U6 av Bodil Francke Ohlsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om det svenska inflytandet när

det gäller mandatets innehåll och

utformning, full insyn i den militära

planeringen och permanent medverkan i

fredsstyrkans stab,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att varje insats bör

betraktas som unik och därför fordrar

nya överväganden och nya beslut i

riksdagen vid varje aktuellt tillfälle -

om det gäller en akut uppkommen

situation eller en förändring av

nuläget.

1996/97:U7 av Arne Andersson m.fl. (m)

vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens förslag om att de kostnader

som kan komma att uppstå utöver anslagna

399 miljoner kronor skall tas från

anslaget A 1 Försvarsmakten i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1996/97:U8 av Jan Jennehag och Eva

Zetterberg (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om anställningsvillkor för

personal i utlandsstyrkan,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om personskadeskyddet för

personal i utlandsstyrkan.

1996/97:U9 av Lennart Rohdin m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kunna ställa en väpnad

styrka, även av större omfattning än den

av regeringen föreslagna, till

förfogande som ett svenskt bidrag till

en multinationell fredsstyrka efter IFOR

i Bosnien-Hercegovina,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör återkomma

till riksdagen om kostnaden väsentligt

överstiger 399 miljoner kronor,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall verka

för att det kommande mandatet till den

fortsatta fredsstyrkan tydligt

inbegriper uppgiften att gripa

identifierade personer som åtalats vid

den internationella

krigsförbrytartribunalen i Haag.

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 1996/97

1996/97:U621 av Lennart Rohdin m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av fortsatt

internationell militär närvaro i Bosnien

efter december 1996.

1996/97:U802 av Olof Johansson m.fl. (c)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vidgat militärt samarbete med

Ryssland inom ramen för PFF eller

enlighet med PFF:s anda.

Yttrande från annat utskott m.m.

Utrikesutskottet har berett

försvarsutskottet tillfälle att yttra

sig över propositionen jämte motioner i

de delar som har samband med utskottets

beredningsområde. Försvarsutskottets

yttrande (1996/97:FöU3y) återfinns som

bilaga till betänkandet.

Särskilda föredragningar har lämnats av

tjänstemän i Utrikesdepartementet och

Försvarsmaktens högkvarter.

Utskottet

Sammanfattning av propositionen

Bakgrund

I regeringens proposition 1995/96:113

Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d.

Jugoslavien föreslog regeringen att

riksdagen skulle ge sitt medgivande till

att en väpnad styrka ställdes till

förfogande som ett svenskt bidrag till

den multinationella fredsstyrkan IFOR.

Propositionen bifölls av riksdagen den

15 december 1995 (bet. 1995/96:UU4,

rskr. 1995/96:109).

Enligt FN:s säkerhetsråds resolution

1031 den 15 december 1995 skall det

mandat som ligger till grund för IFOR

ses över ett år efter det att IFOR

övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina

från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR samt

ställning tas till om mandatet skall

förlängas eller ej. IFOR övertog

ansvaret från UNPROFOR den 20 december

1995. Det förväntas att säkerhetsrådet

under december 1996 antar en resolution

vari medlemsstaterna ges mandat att

upprätta en multinationell fredsstyrka

efter IFOR med uppgift att medverka till

det fortsatta genomförandet av

fredsöverenskommelsen för Bosnien-

Hercegovina.

Allmän beskrivning av läget i Bosnien-

Hercegovina

En fredsöverenskommelse för Bosnien-

Hercegovina undertecknades i Paris den

14 december 1995 av företrädare för

Bosnien-Hercegovina, Kroatien och

Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Överenskommelsen syftade till att skapa

långsiktig fred och stabilitet i Bosnien-

Hercegovina och att lägga en grund för

demokrati, respekt för de mänskliga

rättigheterna och ekonomisk utveckling i

landet.

En grundprincip i överenskommelsen var

att Bosnien-Hercegovina skulle bestå som

en enad och suverän stat bestående av

två delar, dels den bosnisk-kroatiska

federationen, dels den serbiska

republiken. En fördelning av territoriet

inom Bosnien-Hercegovina gjordes. Enligt

denna tilldelades den bosnisk-kroatiska

federationen 51 % och den serbiska

republiken 49 % därav. En multinationell

fredsstyrka, IFOR, skulle medverka i

överenskommelsens genomförande bland

annat genom att upprätta en

separationszon mellan de stridande

parterna.

Striderna kunde stoppas och den militära

uppgiften att skilja de stridande

parterna åt och upprätta en

separationszon löstes relativt snabbt av

IFOR. Val till presidentrådet,

parlamentet m.m., som senare bekräftades

av OSSE, kunde hållas den 14 september

1996 i enlighet med

fredsöverenskommelsen. De lokalval som

avsågs genomföras samma dag har skjutits

upp två gånger. Överenskommelser om

normalisering, inklusive upprättande av

diplomatiska förbindelser, har ingåtts

dels mellan Kroatien och

Förbundsrepubliken Jugoslavien den 23

augusti 1996, dels mellan Bosnien-

Hercegovina och Förbundsrepubliken

Jugoslavien den 3 oktober 1996.

Även om IFOR:s närvaro verkar avhållande

på parterna, kan det inte uteslutas att

nya strider omsider bryter ut.

Rörelsefriheten mellan den bosnisk-

kroatiska federationen och den serbiska

republiken är ytterst begränsad, och

flyktingåtervandring i större skala har

hittills inte kommit till stånd.

Upprättandet av de nya gemensamma

institutionerna har stött på betydande

svårigheter.

Internationella fredsfrämjande insatser

FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, som

inrättades av FN:s säkerhetsråd under

våren 1992, avslutade sin verksamhet i

Bosnien-Hercegovina vid årsskiftet

1995/96. Sverige deltog i denna

fredsbevarande insats med drygt 1 000

soldater i en nordisk bataljon.

FN:s mission i Bosnien-Hercegovina

UNMIBH upprättades i slutet av december

1995. I denna ingår FN:s

civilpolisstyrka, IPTF, med huvudsaklig

uppgift att utbilda och övervaka lokala

polisstyrkor i Bosnien-Hercegovina.

Närmare 1 700 civilpoliser ingår i IPTF,

varav 40 från Sverige. I UNMIBH ingår

även en enhet med uppgift att bistå

parterna med minröjning.

I januari 1996 upprättade FN:s

säkerhetsråd en fredsbevarande insats i

östra Slavonien i Kroatien, UNTAES.

Denna har bl.a. till uppgift att

övervaka den demilitarisering av området

som parterna överenskom i ett särskilt

avtal från november 1995. Sveriges

bidrag till UNTAES uppgår för närvarande

till tio civilpoliser och fem militära

observatörer.

FN:s säkerhetsråd har även tillsatt en

observatörsgrupp, UNMOP, som har till

uppgift att övervaka demilitariseringen

av Prevlakahalvön i Kroatien. Sverige

bidrar för närvarande med två

observatörer i denna.

IFOR-insatsen grundar sig på ett mandat

från FN:s säkerhetsråd. I resolution

1031, enhälligt antagen av

säkerhetsrådet den 15 december 1995,

bemyndigades FN:s medlemsstater att i

samarbete med NATO upprätta den

multinationella fredsstyrkan IFOR med

uppgift att medverka till genomförandet

av fredsöverenskommelsen i Bosnien-

Hercegovina. IFOR uppmanades även att

regelbundet rapportera till

säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet beslöt

vidare att, ett år efter det att IFOR

övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina

från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, se över

det bemyndigande som givits i

resolutionen samt ta ställning till om

bemyndigandet skulle förlängas eller ej.

IFOR övertog ansvaret från UNPROFOR den

20 december 1995.

IFOR-styrkan, som leds av NATO, är

indelad i tre divisioner, ledda av

Frankrike, Storbritannien respektive

USA. En nordisk-polsk brigad,

inkluderande en svensk bataljon, ingår i

den amerikanskledda divisionen. Utöver

Sverige deltar Danmark, Finland, Norge

och Polen i denna brigad. Under slutet

av år 1996 har en lettisk kontingent

tjänstgjort tillsammans med den svenska

bataljonen.

Under 1996 har IFOR som mest omfattat ca

60 000 man från såväl NATO- som icke-

NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland. Det

svenska deltagandet i IFOR uppgår för

närvarande till ca 840 man.

IFOR:s primära uppgifter enligt

fredsöverenskommelsen har varit att vid

behov åtskilja parternas militära

styrkor, upprätta en separationszon och

övervaka denna. I fredsöverenskommelsen

gav parterna sitt uttryckliga medgivande

till att IFOR placerades i området.

Uppdraget liknar därigenom traditionell

fredsbevarande verksamhet. En skillnad

är dock att IFOR:s mandat grundar sig på

en resolution antagen av FN:s

säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i

FN-stadgan (resolution 1031). Detta

betyder att styrkan, i syfte att

genomföra sitt mandat, har befogenhet

att vid behov tillgripa militära

tvångsmedel som går utöver strikt

självförsvar.

Multinationell fredsstyrka efter IFOR

FN:s säkerhetsråd förväntas i december

1996 bemyndiga FN:s medlemsstater att

upprätta en multinationell fredsstyrka

efter IFOR med uppgift att medverka till

det fortsatta genomförandet av

fredsöverenskommelsen för Bosnien-

Hercegovina. Fredsstyrkan beräknas uppgå

till 25 000-30 000 personer och

förväntas alltjämt ledas av NATO. Enligt

planerna kommer fredsstyrkan att bestå

av tre reducerade divisioner ledda av

Frankrike, Storbritannien och USA. En

reducerad nordisk-polsk brigad,

inkluderande en svensk bataljon, skall

enligt planerna även i fortsättningen

ingå i den amerikanskledda divisionen.

Utöver Sverige förväntas Danmark,

Finland, Norge och Polen delta i den

nordisk-polska brigaden. En lettisk

kontingent planeras tjänstgöra

tillsammans med den svenska bataljonen

också under delar av år 1997.

Fredsstyrkans huvuduppgifter förväntas i

stort sammanfalla med IFOR:s, dvs. att

övervaka separationszonen samt

upprätthålla rörelsefrihet och säkerhet

i Bosnien-Hercegovina. För den nya

fredsstyrkan förutses, liksom fallet var

beträffande IFOR-styrkan, att ett

medgivande ges av de nya

regeringsorganen i Bosnien-Hercegovina.

Den nya fredsstyrkans mandat kommer,

liksom IFOR:s, att grunda sig på en

resolution antagen av FN:s säkerhetsråd

med stöd av kapitel VII i FN-stadgan.

Den nya styrkan avses få samma möjlighet

som IFOR till ett kraftfullt militärt

uppträdande.

Regeringen anför att inriktningen är att

den svenska bataljonens uppgifter inte

skall förändras nämnvärt. Den svenska

bataljonen organiseras i syfte att,

förutom rörlig patrullering, kunna

utföra ammunitions- och minröjning.

Det kan förväntas att gällande avtal

mellan Sverige och NATO rörande det

svenska deltagandet i IFOR, liksom andra

avtal som Sverige ingått i detta

sammanhang, förlängs vid ett svenskt

deltagande i fredsstyrkan efter IFOR.

Regeringens överväganden och förslag

Det finns enligt regeringens uppfattning

ett uppenbart behov av en fortsatt

internationell militär närvaro i Bosnien-

Hercegovina efter IFOR. Utan en

kraftfull internationell militär närvaro

i Bosnien-Hercegovina skulle strider

snabbt kunna återuppstå. En fortsatt

internationell militär närvaro är därför

nödvändig för att förhindra nya strider

och ytterligare lidanden för den redan

mycket hårt drabbade civilbefolkningen.

Rörelsefriheten mellan den bosnisk-

kroatiska federationen och den serbiska

republiken är ytterst begränsad, och

flyktingåtervändandet har inte kommit i

gång i större skala.

Regeringen menar att det finns starka

skäl till att Sverige fortsatt skall

delta i de internationella

fredsansträngningarna i Bosnien-

Hercegovina.

Sverige har lämnat ett omfattande bidrag

till fredsansträngningarna i f.d.

Jugoslavien, bland annat genom att bidra

med trupp till FN:s fredsbevarande

operationer och IFOR. Sverige har även

lämnat stöd till OSSE:s arbete, i

synnerhet till valprocessen, och aktivt

deltagit i det diplomatiska arbetet

rörande konflikten. De svenska

insatserna har enligt regeringen utgjort

ett viktigt bidrag till fredsprocessen.

Detta gäller inte minst inom IFOR, där

Sveriges medverkan har rönt

uppskattning.

Förutom insatserna på de militära och

diplomatiska områdena har Sverige varit

en av de största bidragsgivarna vad

gäller humanitär hjälp och

återuppbyggnadsinsatser i f.d.

Jugoslavien. Sammanlagt uppgår de av

Sverige finansierade biståndsinsatserna

hittills till över 1,3 miljarder kronor.

Sverige har dessutom givit över 82 000

flyktingar från f.d. Jugoslavien

permanent uppehållstillstånd, varav 59

000 från Bosnien-Hercegovina.

Regeringen anför vidare att svensk

medverkan i en fredsstyrka efter IFOR

bör ses även i ett vidare

säkerhetspolitiskt perspektiv. Sverige

får på detta sätt tillfälle att aktivt

och konkret tillsammans med Ryssland,

andra europeiska stater och USA fortsatt

delta i gemensamma ansträngningar för

att skapa fred och säkerhet i Europa.

Sverige ges också tillfälle att utveckla

samarbetet med NATO inom ramen för en

fredsfrämjande insats.

Vad gäller ledningen av insatsen, menar

regeringen att NATO:s strukturer

framstår som den enda realistiska

möjligheten. Det är väsentligt att

Sverige får god insyn i och inflytande

över både den politiska och militära

planeringen av insatsen och dess

operativa genomförande, bland annat

genom permanent stabsmedverkan i

fredsstyrkans ledningsstrukturer. Det

är vidare av vikt att säkra fortsatt

samverkan inom den nordisk-polska

brigaden. Den svenska styrkan bör enligt

regeringen liksom för närvarande i

huvudsak verka i nordöstra Bosnien-

Hercegovina.

I budgetproposition 1996/97:1 för 1997

har regeringen föreslagit att ett ram-

anslag anvisas under utgiftsområde 6

Totalförsvar benämnt A 2 Fredsfrämjande

truppinsatser. På anslaget föreslås

riksdagen anvisa 472 526 000 kr.

Anslaget skall möjliggöra för regeringen

att på mandat av FN eller OSSE medverka

med trupp i fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Kostnaden för ett fortsatt svenskt

deltagande i Bosnien-Hercegovina med

högst 510 personer har av regeringen för

år 1997 beräknats till högst 399

miljoner kronor. Om kostnaderna för

insatsen under 1997 överstiger 399

miljoner kronor anser regeringen att

detta skall finansieras genom överföring

av medel från anslaget A 1

Försvarsmakten.

Regeringen räknar med att kostnaden per

soldat blir lägre i den nya

fredsstyrkan, eftersom de förutsedda

uppgifterna medger att förbandets

beväpning och fordonsutrustning kan

göras lättare och rörligare och därmed

mindre kostnadskrävande. I det beräknade

beloppet ingår kostnader för att

återställa den medförda materielen till

stridsdugligt skick. Kostnaden för

avveckling och hemtransport liksom för

eventuella totalhaverier ingår dock

inte. Regeringen förutsätter att sådana

kostnader kan finansieras över anslaget

A 2.

Regeringen föreslår att riksdagen medger

att regeringen ställer en väpnad styrka

om högst 510 personer till förfogande

som ett svenskt bidrag till en

multinationell fredsstyrka efter IFOR

med uppgift att medverka till det

fortsatta genomförandet av

fredsöverenskommelsen för Bosnien-

Hercegovina, när Förenta nationernas

säkerhetsråd bemyndigat FN:s

medlemsstater att upprätta en sådan

styrka. Regeringen föreslår också att

riksdagen medger att regeringen, om

kostnaderna överstiger 399 miljoner

kronor, överför medel från anslaget A 1

Försvarsmakten.

Sammanfattning av motionerna

Miljöpartiet behandlar i motion U6 (mp)

yrkande 1 förutsättningarna för svenskt

inflytande och insyn beträffande den

fortsatta internationella insatsen i

Bosnien-Hercegovina.

Miljöpartiets principiella inställning

är att regionala stormakter eller

militära allianser inte skall tillåtas

agera världspolis. För att kunna

acceptera att Sverige deltar med en

fredsstyrka förutsätter partiet att det

är FN:s säkerhetsråd som genom en

resolution ger mandat till insatserna.

Sverige är ett neutralt land, som endast

kan använda militära insatser, när det

begärs från FN. Ett annat villkor är att

de inblandade parterna samtycker till

operationen. Helt avgörande är att det

inte är fråga om en renodlad NATO-

insats. För att det skall vara möjligt

med ett svenskt deltagande krävs att

flera andra länder utanför NATO deltar

aktivt i fredsstyrkan. Dessutom skall de

länder som deltar i fredsstyrkorna ha

insyn och inflytande över den politiska

och militära planeringen av insatsen och

det praktiska genomförandet av denna,

genom permanent medverkan i

fredsstyrkans stab.

I motionens yrkande 2 anförs att partiet

betraktar varje insats som unik, och

därmed fordras nya överväganden och nya

beslut i riksdagen. Freds- och

återuppbyggnadsarbetet kommer att ta

lång tid, sannolikt många år. För att de

civila insatserna skall bli effektiva,

liksom arbetet med att underlätta för

hemvändande flyktingar, krävs att de

militära insatserna blir så kortvariga

som möjligt. Ett självklart och uttalat

mål för Sverige bör vara att ledningen

av fredsinsatserna så snabbt som möjligt

ersätts av FN-personal och inriktningen

övergår till civila uppgifter. Den

svenska regeringen bör arbeta aktivt för

att påskynda och underlätta en sådan

övergång.

Moderata samlingspartiet anför i motion

U7 att riksdagen måtte avslå regeringens

förslag om att de kostnader som kan

komma att uppstå utöver föreslagna 399

miljoner kronor skall tas från anslaget

A 1 Försvarsmakten.

Frågan om var i statsbudgeten

Försvarsmaktens internationella

verksamhet skall finansieras har enligt

motionärerna varit en följetong sedan

1994. I budgetproposition 1996/97:1

anges under utgiftsområde 6

Totalförsvar:

Uppdelningen av anslaget B 9

Fredsfrämjande insatser får emellertid

inte hindra regeringen från att fatta

snabba beslut om svenska insatser. Det

är därför angeläget att, om den

internationella utvecklingen så

påkallar, möjlighet finns för regeringen

att omdisponera medel mellan

utgiftsområden och mellan militära och

civila insatser. - - - denna verksamhet

(skulle) kunna inrymmas inom den

maximala gränsen för anslagskredit på

10 %. Under pågående budgetår kan det

dock inträffa att anslagsutrymmet måste

utökas över vad som ryms inom

kreditgränsen. Sådana tillfälliga

utgiftsbehov bör i avvaktan på ett

riksdagsbeslut likvidmässigt hanteras

genom en ökad kredit på Försvarsmaktens

räntekontokredit inom den allmänna, av

riksdagen fastställda, kreditramen.

Tillsammans med överföringen av anslaget

B 9 från Utrikesdepartementet till

utgiftsområde 6 Totalförsvar ger detta

bilden av att regeringen nu avser välja

den linje som Moderata samlingspartiet

återkommande varnat för. Genom

överföring av medel från Försvarsmakten

skulle de internationella insatserna

tillåtas att urholka det svenska

försvaret.

I motion U8 yrkande 1 behandlar

Vänsterpartiet anställningsvillkoren för

den svenska personalen i den

internationella styrkan.

Rekryteringsläget har varit relativt

gott. Sverige har i stort sett kunnat få

kompetent personal med de villkor som

har gällt. Vissa irritationsmoment har

emellertid förekommit, bl.a. skillnader

mellan militär och civil personal,

traktamentsvillkor m.m. Beslut utanför

den enskildes kontroll, t.ex. övergången

från UNPROFOR till IFOR, har enligt

Vänsterpartiets uppfattning ställt

personal inför fullbordat faktum.

Kontrakterad anställningstid har i en

del fall ändrats, vilket medfört problem

för planering av studier, annan

anställning eller familjeförhållanden.

Staten har ett ansvar för att villkoren

vid kontraktstecknandet fullföljs. Om

förutsättningarna ändras, av skäl som

ingen kanske hade anledning att räkna

med vid rekryteringen, skall staten ändå

fullfölja sitt åtagande. Detta bör

riksdagen ge regeringen till känna.

I motionens yrkande 2 behandlas

föreskrifterna om personskadeskydd för

den utsända personalen. Enligt

motionärerna har vid flera tillfällen

den faktiska omsorgen om dem som skadats

skilt sig från det verbala stödet. Det

har gällt ofullständiga besked t.ex. om

framtida villkor och tidpunkter för

utbetalningar av ekonomisk ersättning.

Staten skall givetvis inte agera som ett

privat försäkringsbolag, där det blir

den enskildes ansvar att hävda sin rätt

gentemot en motsträvig byråkrati. Det är

förödande för tilltron till samhällets

vilja att kompensera dem som skadats om

det är individens förmåga och envishet,

eller möjligheten till kvalificerad

juristhjälp, som avgör vilken

kompensation som blir resultatet.

Den översyn av personskadeskyddet som

inletts av regeringskansliet måste

forceras. Anställda i utlandsstyrkan

måste så långt möjligt få uppleva

trygghet i sin internationellt

betydelsefulla verksamhet, som kan

innebära risker för liv och lem.

I motion U9 (fp), yrkande 1 anför

Folkpartiet att Sverige bör kunna ställa

även en större styrka till förfogande än

den av regeringen föreslagna, om

utvecklingen i Bosnien skulle komma att

påkalla detta.

Motionärerna finner det inte självklart

att minskningen av fredsstyrkan måste

ske proportionellt i förhållande till

deltagandet i IFOR. Det svenska

bidragets omfång måste kunna anpassas

till de krav som kan komma att ställas i

de kommande förhandlingarna.

I yrkande 2 anförs att regeringen måste

återkomma till riksdagen för den

händelse kostnaderna för det nu aktuella

uppdraget i Bosnien väsentligt skulle

överstiga 399 miljoner kronor. Svenskt

deltagande i internationella

fredsinsatser kommer givetvis det

svenska försvaret till godo. Vid ett

smärre överstigande av beräknade

kostnader av 399 miljoner kronor kan

finansiering enligt Folkpartiets

uppfattning ske genom överföring av

medel från anslaget A 1 Försvarsmakten.

Skulle kostnaden komma att väsentligt

överstiga den beräknade, förutsätter

partiet att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag till finansiering.

I yrkande 3 i samma motion efterlyses

ökade befogenheter för den

internationella styrkan i Bosnien-

Hercegovina, innefattande ett mandat att

gripa efterspanade krigsförbrytare, för

överlämnande till Haagtribunalen.

Oklarheten om vilka som har mandat att

gripa de vid Haagtribunalen åtalade

krigsförbrytarna har enligt motionärerna

lett till en oacceptabel handfallenhet

att ingripa även vid fall där det varit

uppenbart att IFOR-enheter kunnat gripa

fullt identifierade personer. Alla

inblandade parter i fredsprocessen har

en skyldighet enligt Daytonavtalet att

samarbeta om alla inslag i avtalet. Till

dessa hör att de åtalade

krigsförbrytarna grips och överlämnas

till Haagtribunalen. Sverige bör verka

för att det kommande mandatet till den

fortsatta fredsstyrkan entydigt

inbegriper uppgifterna att gripa

krigsförbrytare som kan identifieras.

I Folkpartiets kommittémotion U621 (fp)

yrkande 1 betonas vikten av en fortsatt

internationell militär närvaro i

Bosnien.

De val som hölls den 14 september i år

har inte nämnvärt förändrat någonting.

Den faktiska etniska uppdelning av

Bosnien-Hercegovina, som världen i stort

sett stillatigande åsett under nästan

fyra års folkmord, utgjorde basen för

stormakternas formel för Daytonavtalet.

De allmänna val som föreskrevs i avtalet

arrangerades utifrån att människorna i

Bosnien i allt väsentligt skulle rösta i

etniskt uppdelade enheter. IFOR-styrkan

har visserligen garanterat att militärt

våld kunnat undvikas, men den civila

implementeringen av Dayton-

avtalet har inte i något väsentligt

avseende bidragit till att minska den

faktiska etniska delningen av Bosnien.

När snart ett år förlöpt sedan

Daytonavtalets tillkomst är det

uppenbart att fredsprocessen i Bosnien

kommer att ta mycket lång tid och kräva

omfattande och långvariga insatser från

omvärlden. Det hade varit mycket dyrt

för det internationella samfundet att

effektivt och kraftfullt sätta stopp för

folkmord och etnisk rensning på ett

tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för

det internationella samfundet att

återupprätta mellanfolklig säkerhet och

fredlig samlevnad i det forna

Jugoslavien efter mer än fyra års

väpnade härjningar.

Centerpartiet understryker i motion U802

(c) yrkande 2, den viktiga roll som

tillkommer ett utbyggt samarbete med

Ryssland, i uppbyggnaden av en ny

europeisk säkerhetsarkitektur. Varje

steg mot ett fördjupat samarbete mellan

alla Europas stater är positivt, heter

det i motionen. Eftersom det är just

kontakten och utbytet mellan människor

som är viktiga, även för den militära

avspänningen, bör det konkreta militära

samarbetet med Ryssland utvecklas

ytterligare. Detta menar Centerpartiet

kan ske genom aktiviteter som genomförs

i enlighet med PFF:s övergripande

målsättning, och Sverige bör ta

initiativ i denna riktning.

Utskottets överväganden

Kriget i f.d. Jugoslavien innebar en

oerhörd tragedi, och i mycket ett

misslyckande för hela Europa. Inte sedan

det andra världskrigets avslutande har

en så omfattande, våldsam och

skoningslös konflikt utspelats på den

europeiska kontinenten. De komplicerade

orsakssambanden bakom konflikten, det

snabba och våldsamma förloppet och

civilbefolkningens utsatthet är några av

de faktorer som försvårat ett effektivt

ingripande från omvärlden. Först efter

ett långvarigt och tålmodigt

förhandlingsarbete var det möjligt för

parterna att nå samförstånd kring det

fredsavtal som paraferades den 21

november 1995 i Dayton, Ohio.

Beträffande de principiella

frågeställningarna rörande svenskt

deltagande i den internationella

insatsen, hade utskottet anledning att

ta ställning till dessa spörsmål i

betänkande 1995/96:UU4. Utskottet

betonade vid det tillfället att Sverige

av tradition har varit en konstruktiv

och nyskapande aktör i internationellt

samarbete. Utskottet framhöll särskilt

vikten av att Sverige i det

säkerhetspolitiska samarbetet aktivt

bidrar med de erfarenheter som ryms i en

lång tradition av deltagande i

internationellt samarbete och

fredsbevarande operationer.

I anledning av regeringens proposition

1996/97:4 betonade också det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottet i

betänkandet 1996/97:UFöU1 vikten av att

Sverige liksom tidigare bidrar till

internationella fredsfrämjande insatser:

Det är Sveriges strävan att ge effektiva

bidrag till gemensamma fredsfrämjande

och humanitära insatser både i och utom

Europa samt att få till stånd en

effektiv och väl fungerande europeisk

krishanteringsförmåga, som med mandat

från FN och OSSE kan bidra till att

främja stabilitet och fredlig

konfliktlösning.

Utskottet anförde vidare:

IFOR-operationen har placerat NATO i

centrum när det gäller genomförandet av

större fredsfrämjande militära insatser.

PFF-samarbetet, säkerhetsfrämjande och

krishantering synes bli allt viktigare

funktioner för NATO. Hur den pågående

fredsfrämjande insatsen i det forna

Jugoslavien utvecklas har betydelse för

det internationella samfundets

möjligheter att ingripa även i andra

konflikter. Det sannolikt fortsatt stora

behovet av fredsfrämjande och humanitära

insatser visar på den ökande betydelsen

av den internationella dimensionen i

svensk säkerhetspolitik.

Utskottet instämmer i det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottets

slutsatser. Med utgångspunkt i en

långvarig utrikespolitisk tradition, och

på grundval av en betydande erfarenhet,

har Sverige särskilda förutsättningar

och ett politiskt intresse av att efter

förmåga delta i uppbyggnaden av en ny

alleuropeisk säkerhetsarkitektur. Enligt

utskottets uppfattning är ett fortsatt

aktivt engagemang i den internationella

insatsen i Bosnien-Hercegovina ett

viktigt bidrag till säkerhetspolitisk

stabilitet i Europa.

Sammantaget har Sverige lämnat

betydande bidrag till byggandet av en

varaktig fred i det forna Jugoslavien.

Under åren 1991-1995 har avsatts

sammanlagt 1,2 miljarder kronor ur

katastrofanslaget för insatser i

området. Sverige har under denna period

varit en av de 4-6 största

bidragsgivarna. För insatser under

innevarande år har avsatts 200 miljoner

kronor från samma anslag. Det svenska

truppbidraget till UNPROFOR kostade 1,8

miljarder kronor, och det svenska

bidraget till IFOR under innevarande år

beräknas kosta 656 miljoner kronor.

Tre motionsyrkanden behandlar från olika

utgångspunkter vikten av en fortsatt

internationell militär insats i Bosnien-

Hercegovina, mandatet för en sådan och

styrkans sammansättning. Regeringens

yrkande 1 är också att behandla i detta

sammanhang. Utskottet gör i dessa delar

följande bedömning.

Regeringen har i propositionen lämnat en

utförlig och grundlig redogörelse för

utvecklingen i Bosnien-Hercegovina sedan

fredsavtalets undertecknande. Utskottet,

som har att ta ställning till

utformningen av ett fortsatt svenskt

deltagande i ansträngningarna att

åstadkomma varaktig fred, instämmer i

den bild regeringen tecknar i

propositionen. Utskottet delar också

regeringens uppfattning rörande behovet

av en fortsatt militär närvaro.

Som regeringen anför, kvarstår misstron

mellan de olika ledarskapen och

befolkningsgrupperna i landet, och läget

är fortfarande spänt på flera håll. Även

om IFOR:s närvaro verkar avhållande på

parterna, kan det inte uteslutas att nya

strider bryter ut. Det är nödvändigt för

en fortsatt positiv utveckling att, steg

för steg, stadigt och målmedvetet föra

fredsprocessen framåt. Trycket på

parterna måste upprätthållas, vad gäller

att stå fast vid ingångna

överenskommelser, att ta eget ansvar för

fredsprocessen samt att samarbeta

inbördes och med det internationella

samfundet. Tidsperspektivet när det

gäller fredsprocessen måste vara långt

och uthålligheten stor.

Med det anförda betraktar utskottet

motion U621 (fp) yrkande 1 som besvarad.

I motion U802 (c) yrkande 2 framhålles

betydelsen av ett utvidgat konkret

militärt samarbete med Ryssland, i PFF:s

anda. Motionärerna menar att det

konkreta militära samarbetet med

Ryssland bör utvecklas ytterligare, då

det är just kontakten mellan människor

som är viktig, även för den militära

avspänningen. I anledning av detta

yrkande vill utskottet anföra följande.

När fredsöverenskommelsen för det forna

Jugoslavien framförhandlades, ingick

Ryssland i den s.k. kontaktgruppen,

bestående av USA, Storbritannien,

Tyskland, Frankrike och Ryssland. Jämte

EU:s ordförande gjorde denna grupp stora

ansträngningar att få överenskommelsen

till stånd. Ryssland har också spelat en

viktig roll i IFOR-styrkan. I det

sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets betänkande

1996/97:UFöU1 framhölls Rysslands

deltagande i IFOR-styrkan, tillsammans

med landets medlemskap i Europarådet,

som ett betydelsefullt steg i landets

integration i det europeiska samarbetet.

I samma betänkande anförde utskottet att

Sveriges deltagande i FN-insatser och

inte minst IFOR har understrukit PFF-

samarbetets stora betydelse och värde.

Utskottet delar denna uppfattning. IFOR-

samarbetet har på ett tydligt sätt visat

vikten av ett brett internationellt

deltagande i det fredsfrämjande arbetet.

Enligt utskottets uppfattning ligger det

i Sveriges intresse att också den styrka

som efterträder IFOR-insatsen får en

genuint multinationell karaktär.

Rysslands deltagande är i det

sammanhanget särskilt värdefullt, både

för de pågående fredsansträngningarna i

Bosnien-Hercegovina och för det

långsiktiga arbetet syftande till en

alleuropeisk säkerhetsordning.

Med det anförda anser utskottet motion

U802 (c) yrkande 2 besvarad.

I motion U9 (fp) yrkande 3 anförs att

mandatet för den nu aktuella

internationella styrkan bör omfatta även

en rätt att gripa efterlysta

krigsförbrytare, för överlämnande till

krigsförbrytartribunalen i Haag.

I propositionen redovisas i allmänna

termer de skillnader i uppgifter som kan

förväntas mot bakgrund av

händelseutvecklingen i landet.

Till grund för den nya styrkan kommer

att ligga en resolution från FN:s

säkerhetsråd, sannolikt baserad på FN-

stadgans kapitel 7. Detta innebär att

mandatet även fortsatt kommer att

möjliggöra ett kraftfullt militärt

uppträdande. Med grund i säkerhetsrådets

resolution kommer Rules of engagement

att fastställas för den nya styrkan.

Avgörande för den närmare utformningen

av dessa riktlinjer för den fortsatta

insatsen är den övergripande uppgiften,

att säkerställa fredsavtalets fortsatta

genomförande.

Utskottet vill betona vikten av att

denna fråga får en tillfredsställande

lösning. Det åvilar

fredsöverenskommelsens parter att gripa

och överlämna efterlysta krigsförbrytare

som befinner sig på deras territorier.

Den manifesterade oviljan att leva upp

till denna förpliktelse utgör antagligen

en av de allvarligaste underlåtenheterna

vad gäller uppfyllandet av fredsavtalets

regler och kan på sikt komma att

innebära ett allvarligt hot mot den

bräckliga fredsprocessen.

Även om IFOR-styrkan redan har vissa

begränsade rättigheter att agera på

detta område, är det inte uppenbart för

utskottet att fredsprocessen bäst stärks

genom att denna möjlighet utvidgas.

Alltsedan fredsavtalets undertecknande

den 14 december 1995 har det varit en

genomgående strävan hos statssamfundet

att få avtalets parter att själva ta

ansvar för avtalets uppfyllelse.

Regeringens proposition genomsyras också

av detta synsätt. Att krigsförbrytarna

ställs till ansvar är mycket viktigt.

Ytterst handlar denna fråga om respekt

för ingångna avtal och det

internationella politiska systemets

trovärdighet. Utskottet vill framhålla

att inte endast moraliska och rättsliga

skäl talar för en snar lösning av denna

fråga utan även påtagliga realpolitiska

överväganden. Ju längre efterspanade

krigsförbrytare tillåts gå fria, desto

svårare kan det bli för det

internationella samfundet att avveckla

sitt engagemang i det forna Jugoslavien.

Det torde vara en viktig förutsättning

för att nå försoning i landet att

krigsförbrytarna ställs inför rätta och

utkrävs ansvar för sina handlingar.

Parterna i konflikten måste förmås att

ta eget ansvar för landets

återuppbyggnad, också på denna punkt.

Utskottet avstyrker motion U9 (fp)

yrkande 3.

Regeringen yrkar i propositionen att

riksdagen måtte medge att regeringen

ställer en väpnad styrka om högst 510

personer till förfogande som ett svenskt

bidrag till en multinationell

fredsstyrka efter IFOR, med uppgift att

medverka till det fortsatta

genomförandet av fredsöverenskommelsen

för Bosnien-Hercegovina, när Förenta

nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s

medlemsstater att upprätta en sådan

styrka.

Utskottet har erfarit att

Försvarsmakten av regeringen fått i

uppdrag att utreda förutsättningarna

för, och omfattningen av, en fortsatt

svensk insats. En förutsättning för

denna analys har varit de allmänna

vverväganden som gjorts rörande

utformningen av hela den internationella

insatsen. Enligt vad utskottet erfarit

är personalstyrkan bara en av de

faktorer som är bestämmande för att de

avsedda syftena med en viss insats skall

kunna uppnås. Andra aspekter som måste

vägas in är vilka slags förband som

behövs, materielbehov, underhåll,

logistik m.m. Utskottet har förstått

regeringens ambitioner så, att strävan

är att behålla den svenska insatsen på

proportionellt ungefär samma nivå som

hittills. Ambitionsnivån, sedd i

relation till hela den internationella

insatsen, förblir alltså i princip

oförändrad. Den förutsedda minskningen

av den svenska styrkan till föreslagna

maximala 510 man avses inte innebära att

det svenska engagemanget proportionellt

går ner, jämfört med andra

truppbidragare. Den svenska militära

styrkan kommer sannolikt inte att

minskas i samma utsträckning som blir

fallet beträffande den totala

internationella insatsen. Sverige tar

därmed även fortsatt sin andel av

ansvaret för fredsansträngningarna i

f.d. Jugoslavien.

Genom särskilda föredragningar av

representanter från Utrikesdepartementet

och Försvarsmakten har utskottet under

beredningen givits värdefull

kompletterande information rörande arten

av de uppgifter som den svenska styrkan

kan komma att ställas inför. Även om den

allmänna inriktningen av truppinsatsen i

Bosnien-Hercegovina skall bestå, gör

utskottet bedömningen att uppgifterna

för de enskilda förbanden kan komma att

få ett ökat inslag av lokalt agerande,

där skydd åt återvändande flyktingar och

möjliggörande av uppbyggande av lokala

strukturer blir viktiga uppgifter. Även

om fredsprocessen också fortsättningsvis

kommer att vara mycket mödosam och

ställa stora krav på de soldater som

skall tjänstgöra i styrkan, så innebär

en sådan förändring att styrkans

utrustning och numerär måste bedömas på

delvis andra grunder än vad som var

fallet vid IFOR-styrkans upprättande.

Att hålla de tidigare stridande

reguljära arméenheterna åtskilda kommer

fortsatt att vara en viktig uppgift, men

enligt vad utskottet erfarit, kommer de

delvis nya uppgifterna bl.a. att ställa

ökade krav på de internationella

förbandens rörlighet.

Regeringen antyder också i

propositionen en förändring av detta

slag. Regeringen konstaterar att

fredsstyrkans mandat efter IFOR i allt

väsentligt kommer att vara oförändrat,

men konstaterar att kostnaden per soldat

kommer att bli lägre i den nya styrkan,

då förbandens förutsedda uppgifter

medger att förbandens beväpning och

fordonsutrustning kan göras lättare och

rörligare och mindre kostnadskrävande.

Kostnaden för svenskt deltagande om

högst 510 personer har av regeringen

beräknats till högst 399 miljoner kronor

för år 1997. Enligt den planering och de

förberedelser som vidtagits kommer en

svensk bataljon att kunna vara

organiserad per den 1 februari 1997.

Utskottet finner mot bakgrund av det

ovan anförda den av regeringen

föreslagna truppinsatsen rimlig, och

tillstyrker, i likhet med

försvarsutskottet, propositionens

yrkande 1, innebärande att regeringen

medges att ställa en väpnad styrka om

högst 510 personer till förfogande som

ett svenskt bidrag till en

multinationell fredsstyrka efter IFOR,

när Förenta nationernas säkerhetsråd

bemyndigat FN:s medlemsstater att

upprätta en sådan styrka. De uppgifter

som den nya styrkan kan antas komma att

få motiverar enligt utskottets bedömning

inte en större insats. Enligt utskottets

uppfattning finns det också finansiella

begränsningar för den svenska militära

insatsen.

Motion U9 (fp) yrkande 1 avstyrks

därmed.

I propositionens yrkande 2 föreslår

regeringen att riksdagen medger att

regeringen, om kostnaderna för styrkan

överstiger 399 miljoner, får överföra

medel från anslaget A 1 Försvarsmakten

inom utgiftsområde 6. Tre motions-

yrkanden behandlar också finansieringen

av insatsen, och regeringens

förpliktelse att vid förändringar i

uppdraget återkomma till riksdagen.

Försvarsutskottet anför i sitt yttrande

beträffande dessa frågor:

Försvarsutskottet har föreslagit

riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på ram-

anslaget A 2 Fredsfrämjande

truppinsatser - inom utgiftsramen

Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner

kronor för år 1997. Den av regeringen

redovisade kostnadsuppskattningen 399

miljoner kronor för den nu aktuella

insatsen under nästa budgetår, ryms

sålunda väl inom anslagsbeloppet.

Regeringen begär att få omfördela medel

från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om

kostnaderna för insatsen överskrider de

beräknade.

Regeringens möjligheter att överskrida

av riksdagen anvisade ramanslag regleras

bl.a. i den nyligen antagna lagen om

statsbudgeten. Villkoren för detta

preciseras ytterligare i 1997 års

budgetproposition. Möjligheterna för

regeringen att överskrida anvisade

ramanslag omgärdas av restriktivitet.

Utskottet bedömer att det finns goda

förutsättningar att avgöra om

ytterligare anslagsmedel behöver

tillföras anslaget under det kommande

budgetåret. Enligt utskottets mening

behöver något särskilt bemyndigande att

överskrida ramanslaget inte lämnas i det

nu aktuella fallet. Om regeringen

bedömer att ytterligare medel behöver

anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande

truppinsatser under budgetåret 1997 -

t.ex. till följd av att Sveriges

truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina

fördyras och inte kan lösas genom

omprioriteringar inom anslaget - anser

utskottet att regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag till

tilläggsbudget.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört

torde motionärernas önskemål i huvudsak

tillgodoses, varför de inte bör bifallas

av riksdagen.

Kostnaden för den föreslagna insatsen

är, i förhållande till de medel som

totalt sett står till förfogande för

fredsfrämjande truppinsatser, högst

betydande, men även om en svensk

truppinsats av denna storlek innebär att

merparten av anslaget A 2.

Fredsfrämjande truppinsatser under

utgiftsområde 6 tas i anspråk, anser

utskottet i likhet med försvarsutskottet

att något särskilt bemyndigande av den

art som begärs i propositionens yrkande

2 inte behöver lämnas. Enligt utskottets

uppfattning bör regeringen, om så är

möjligt, i första hand återkomma till

riksdagen med förslag till

tilläggsbudget såvida det i

propositionen befarade överskridandet

skulle bli aktuellt. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Till följd av detta utskottets

ställningstagande är det obehövligt att

bifalla motionerna U7 (m) och U9 (fp)

yrkande 2 vilka således avstyrks.

Enligt gällande lag kan regeringen

besluta om deltagande med väpnad styrka

i fredsbevarande insatser endast om

dessa grundar sig på mandat från FN:s

säkerhetsråd eller OSSE. Den

multinationella fredsstyrkan i Bosnien-

Hercegovina efter IFOR skall verka inom

ramen för ett mandat som ges av FN:s

säkerhetsråd. Enligt utskottets

uppfattning har regeringen, på sätt som

ligger i linje med motionärernas

önskemål, vänt sig till riksdagen i de

fall då omfattande förändringar i mandat

eller uppgifter aktualiserats. Utskottet

utgår ifrån att regeringen återkommer

till riksdagen om det visar sig

nödvändigt att ingå en bindande

internationell överenskommelse av större

vikt, i anledning av det svenska

engagemanget i Bosnien-Hercegovina. Som

framgår av propositionen finns en klar

inriktning mot att aktivt implementera

också de civila elementen i

Daytonöverenskommelsen. Motionärernas

synpunkter synes därmed i allt

väsentligt redan vara tillgodosedda.

Med det anförda anser utskottet motion

U6 (mp) yrkande 2 besvarad.

Miljöpartiet uppehåller sig i motion U6

yrkande 1 vid möjligheterna till svenskt

inflytande rörande planeringen av

insatsen och det praktiska genomförandet

av denna, genom permanent medverkan i

fredsstyrkans stab.

Utskottet konstaterar att frågan om det

svenska inflytandet rörande de militära

insatsernas utformning har varit och är

central vid bedömningen av de

grundläggande förutsättningarna för

svensk medverkan. Frågan behandlades av

utskottet i samband med IFOR-styrkans

tillkomst i betänkande 1995/96:UU4,

varvid utskottet anförde:

Utskottet har, vid de föredragningar som

genomförts i samband med ärendets

beredning, försäkrat sig om att det

inflytande och den insyn från svensk

sida som kommer att föreligga vad avser

IFOR:s medverkan till genomförandet av

fredsöverenskommelsen mellan parterna i

konflikten i f.d. Jugoslavien är till

fyllest. Det sätt på vilket

genomförandet av fredsavtalet är avsett

att ske står i samklang med FN:s stadga.

FN:s mindre framträdande roll i

sammanhanget är främst att se som en

funktion av att världsorganisationen

själv inte disponerar de nödvändiga

resurserna. Detta är att beklaga.

Utskottet noterar att den s.k. höge

representant som utsetts för att

övervaka och samordna genomförandet av

de civila delarna av överenskommelsen

också skall hålla nära kontakt med IFOR

samt löpande rapportera till bl.a. FN

Utskottet gör i dag ingen annan

bedömning. Det svenska inflytandet,

liksom den svenska insynen i den

militära planläggningen, måste betraktas

som gott.

Enligt vad utskottet inhämtat under

ärendets beredning, inbjuds Sverige som

truppbidragare regelmässigt till de

konsultationsmöten som hålls inom ramen

för NAC, det nordatlantiska rådet. Några

beslut om truppinsatser omfattande

svensk personal fattas inte utan att ett

sådant samrådsförfarande ägt rum.

Sveriges inflytande på NATO:s beslut

rörande organisationens egna resurser är

naturligtvis litet, eftersom Sverige

inte är medlem av organisationen.

Utskottet gör dock bedömningen att

Sverige har ett betydande inflytande på

utformningen av den egna insatsen,

vilket måste vara avgörande i detta

sammanhang.

Sverige har under IFOR-operationen

varit representerat på olika nivåer inom

IFOR. Vid SHAPE (Supreme Headquarters

Allied Powers Europe) i Mons, Belgien,

finns svenska förbindelseofficerare. Vid

AFSOUTH i Neapel (Allied Forces,

Southern Europe) är en svensk

förbindelseofficer stationerad. Sverige

har också ett nära samarbete med

kårstaben ARCC (ACE Rapid Reaction

Corps). Sverige har vidare tilldelats

två stabsplatser vid LANDCENT (Allied

Land Forces, Central Europe), som kommer

att leda den internationella insatsen

efter IFOR. De två officerare som

besätter dessa platser är inte

förbindelseofficerare, utan ingår direkt

i staben. En av de svenska officerarna

har tilldelats rollen som kontaktperson

vid LANDCENT mellan NATO och de

truppbidragare som inte tillhör NATO.

Regeringen driver aktivt frågan om att

ytterligare förbättra Sveriges

möjligheter till inflytande på den nya

internationella styrkans arbete, och har

vid sidan av samrådet med NATO/IFOR täta

bilaterala kontakter med övriga

truppbidragare. Såvitt bekant har andra

berörda länder på motsvarande sätt fått

sina intressen av insyn och påverkan

tillgodosedda.

Utskottet anser med det anförda motion

U6 (mp) yrkande 1 besvarad.

Vänsterpartiet behandlar i motion U8,

yrkandena 1 och 2 anställningsvillkoren

och personskadeskyddet för den utsända

svenska personalen.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande

uttalat sig beträffande dessa frågor:

När det gäller anställningsvillkoren

ankommer det på regeringen, eller den

regeringen utser, att utforma dessa.

Något särskilt uttalande från riksdagens

sida behövs inte. Utskottet delar

motionärernas syn på behovet av ett

gediget personskadeskydd för anställda i

utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen

behandlat frågan - har erfarit att

frågan bereds i regeringskansliet. Det

är angeläget att arbetet sker skyndsamt.

I avvaktan på ett ställningstagande av

regeringen bör något ytterligare

uttalande inte göras från riksdagens

sida.

Utskottet delar försvarsutskottets

uppfattning. Vidare konstaterar

utskottet att anställningsvillkoren för

den utsända personalen vid en jämförelse

med de villkor som gäller på den svenska

arbetsmarknaden i övrigt måste betecknas

som tämligen förmånliga. Det är dock

viktigt att regelsystemet utformas på

ett sådant sätt att det för den enskilde

blir överskådligt och tydligt, och

beständigt över tiden. Beträffande de

regler som styr personskadeskyddet, har

utskottet erfarit att Försvarsmakten har

ett uppdrag att löpande se över dessa

regler, och vid behov återrapportera

till regeringen.

Som tragiska erfarenheter visat kan

förluster i människoliv i samband med FN-

uppdrag inte uteslutas.

Ställningstaganden gällande den art av

operationer som nu är aktuell måste

göras i full medvetenhet härom.

Utskottet har under ärendets beredning

erfarit att Försvarsmakten lägger ned

ett betydande arbete på att analysera de

hot som de svenska förbanden kan komma

att möta och strävar efter att utforma

det svenska deltagandet på ett sätt som

tillvaratar den utsända personalens

rimliga krav på personlig säkerhet.

Motion U8 (v) yrkandena 1 och 2

betraktas med det anförda som besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande behovet av en

fortsatt internationell militär

insats m.m.

att riksdagen förklarar motionerna

1996/97:U621 yrkande 1 samt

1996/97:U802 yrkande 2 besvarade med

vad utskottet anfört,

2. beträffande mandatet för den

internationella styrkan

att riksdagen avslår motion

1996/97:U9 yrkande 3,

res. 1 (fp)

3. beträffande Sveriges

deltagande i den internationella

insatsen

att riksdagen med bifall till

propositionens yrkande 1 avslår

motion 1996/97:U9 yrkande 1,

res. 2 (fp)

4. beträffande finansieringen av

den svenska insatsen m.m.

att riksdagen med anledning av

propositionens yrkande 2 samt med

avslag på motionerna 1996/97:U7 och

1996/97:U9 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört samt förklarar

motion 1996/97:U6 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

5. beträffande Sveriges

inflytande och insyn

att riksdagen förklarar motion

1996/97:U6 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

6. beträffande

anställningsvillkor och

personskadeskydd

att riksdagen förklarar motion

1996/97:U8 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 december 1996

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola

Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),

Inga-Britt Johansson (s), Nils T

Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger

Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena

Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil

Persson (m), Agneta Brendt (s), Lars

Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp),

Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson

(s), Hans Andersson (v) och Lennart

Rohdin (fp).

Reservationer

1. Mandatet för den internationella

styrkan (mom. 2)

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 12 börjar med

Utskottet vill betona vikten av och

som på s. 13 slutar med Utskottet

avstyrker motion U9 (fp) yrkande 3 bort

ha följande lydelse:

Oklarheten om vilka som har mandat att

gripa de vid Haagtribunalen åtalade

krigsförbrytarna har lett till en

oacceptabel handfallenhet att ingripa

även vid fall där det varit uppenbart

att IFOR-enheter kunnat gripa fullt

identifierade personer. Alla inblandade

parter i fredsprocessen, inbegripet den

internationella fredsstyrkan, har en

skyldighet enligt Daytonavtalet att

samarbeta om alla inslag i avtalet. Till

dessa hör att de åtalade

krigsförbrytarna grips och överlämnas

till Haagtribunalen. Sverige bör därför

som en av de större truppbidragande

staterna verka för att det kommande

mandatet till den fortsatta fredsstyrkan

entydigt inbegriper uppgifterna att

gripa krigsförbrytare som kan

identifieras. Detta bör regeringen ges

till känna. Med det anförda anser

utskottet att motion U9 (fp) yrkande 3

bör bifallas.

dels att moment 2 i utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande mandatet för den

internationella styrkan

att riksdagen med bifall till motion

1996/97:U9 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Sveriges deltagande i den

internationella insatsen (mom. 3)

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets

betänkande som på s. 14 börjar med

Utskottet finner mot bakgrund av och

slutar med motion U9 (fp) yrkande 1

avstyrks därmed. bort ha följande

lydelse:

Den kommande fredsstyrkan förväntas bli

i storleksordningen ungefär hälften av

den nuvarande IFOR-styrkan. Utskottet

finner det inte självklart att

minskningen av fredsstyrkan måste ske

proportionellt i förhållande till

deltagandet i IFOR. Europas stater har

ett större ansvar för fred och säkerhet

i Europa, och utskottet har förståelse

för om USA nu skulle ha uppfattningen

att de europeiska staterna bör bära

huvudansvaret för den fortsatta

fredsstyrkan. Det kan också komma att

påverka det svenska bidragets omfång,

vilket därför måste kunna anpassas till

de krav, som kan komma att ställas i de

kommande förhandlingarna. Detta bör

regeringen ges till känna. Med det

anförda anser utskottet att motion U9

(fp) yrkande 1 bör bifallas.

dels att moment 3 i utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande Sveriges

deltagande i den internationella

styrkan

att riksdagen med anledning av

propositionens yrkande 1 samt med

anledning av motion 1996/97:U9

yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

Behovet av en fortsatt internationell

insats m.m. (mom. 1)

Lennart Rohdin (fp) anför:

Den 14 september ägde de första

landsomfattande valen rum i Bosnien

efter Daytonavtalets undertecknande i

december 1995. Den 5 oktober kunde det

nyvalda parlamentet för det sammanhållna

Bosnien-Hercegovina samlas i Sarajevo

för att öppnas, om än åtminstone

inledningsvis i frånvaro av ledamöterna

från Republika Srbska. Hänsyn till det

kommande amerikanska presidentvalet

tvingade fram snabbt genomförda allmänna

val utan att rimligt anständiga

förutsättningar skapats för fria och

demokratiska val. Inrikespolitiska

hänsyn har i allt för hög grad fått

styra omvärldens agerande inför

folkmordet i Bosnien.

De uppskjutna kommunalvalen avses

hållas under våren/försommaren 1997. Det

är en grundläggande förutsättning för

förverkligandet av fredsavtalet att

kommunalvalen hålls så snart godtagbara

villkor för fria och demokratiska val

föreligger. Vid dessa måste varje

medborgare i Bosnien-Hercegovina

garanteras rätten att kunna rösta på den

plats vederbörande var bosatt på, när

kriget började.

Ändå förändrade septembervalen inte

nämnvärt någonting. Den faktiska etniska

uppdelning av Bosnien-Hercegovina, som

världen i stort sett stillatigande åsett

under nästan fyra års folkmord, utgjorde

basen för stormakternas formel för

Daytonavtalet. De allmänna val som

föreskrevs i avtalet arrangerades

utifrån att människorna i Bosnien i allt

väsentligt skulle rösta i etniskt

uppdelade enheter. IFOR-styrkan har

visserligen garanterat att militärt våld

hållits i schack, men det civila

genomförandet av Daytonavtalet har inte

i något väsentligt avseende bidragit

till att minska den faktiska etniska

delningen av Bosnien. Flyktingar har

endast i undantagsfall kunnat återvända

till sina forna hem. Krigsförbrytarna

Karadzic och Mladic kan öppet trotsa

världssamfundets till intet förpliktande

deklarationer.

När nu ett år förlöpt sedan

Daytonavtalets tillkomst är det

uppenbart att fredsprocessen i Bosnien

kommer att ta mycket lång tid och kräva

omfattande och långvariga insatser från

omvärlden. Det hade varit mycket dyrt

för det internationella samfundet att

effektivt och kraftfullt sätta stopp för

folkmord och etnisk rensning på ett

tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för

det internationella samfundet att

återupprätta mellanfolklig säkerhet och

fredlig samlevnad i det forna

Jugoslavien efter mer än fyra års

väpnade härjningar.

Fred i Bosnien förutsätter fred,

demokrati och mänskliga rättigheter i

hela det forna Jugoslavien. Det blir

ingen varaktig fredlig samlevnad så

länge de kroatiska flyktingarna inte

garanteras rätten att återvända till sin

jord och sina hus i det av serber

ockuperade östra Slavonien. Det blir

ingen varaktig fredlig samlevnad så

länge de serbiska flyktingarna inte

garanteras rätten att återvända till sin

jord och till sina hus i det av kroater

återerövrade Krajina.

Det blir ingen varaktig fredlig

samlevnad så länge de bosniska

flyktingarna inte garanteras rätten att

återvända till sin jord och sina hus i

det av serber och kroater ockuperade

Republika Srbska och Herceg-Bosna. Det

blir ingen varaktig fredlig samlevnad så

länge krigsförbrytarna går fria. Det

leder bara till att krigsförbrytelserna

görs till kollektiva ansvars- och

skuldförhållanden, som förgiftar och

omöjliggör förutsättningarna för en

långsiktig folklig samlevnad.

Förverkligandet av avtalet om

rustningskontroll är en hörnsten i det

fortsatta arbetet för att skapa

förutsättningar för en varaktig

fredsuppgörelse. Samtliga parter måste

med kraft tillse att förverkliga

villkoren i avtalet. Sedan FN:s

vapenembargo lyfts är det emellertid

ologiskt och oriktigt att EU fortsätter

att upprätthålla ett embargo som på

samma sätt som det tidigare FN-embargot

medverkar till fortsatt kraftig militär

obalans till bosnisk nackdel.

Varaktig fredlig samlevnad i det forna

Jugoslavien förutsätter dessutom fred,

demokrati och mänskliga rättigheter i

såväl Kroatien som i Serbien-Montenegro.

Presidenterna Milosevic och Tudjman är

de jugoslaviska krigens främsta

krigsherrar. Ingen av dem kommer

frivilligt att lämna ifrån sig makten

till en verkligt demokratisk

samhällsutveckling utan att det

internationella samfundet utövar starka

påtryckningar.

Omvärldens reaktioner inför

utvecklingen efter kommunalvalen i

Serbien har varit lika undfallande som

efter kommunalvalen i Kroatien hösten

1995. Därför måste det internationella

samfundet göra klart att gott uppförande

i samband med Daytonavtalets tillkomst

inte räcker för att Kroatien och Serbien-

Montenegro skall upptas som fullvärdiga

medlemmar i det internationella

samfundets olika fora. Kraven på en

fungerande pluralistisk demokrati och

respekt för grundläggande demokratiska

och mänskliga rättigheter måste vara ett

oavvisligt villkor för detta.

På lång sikt är förutsättningarna för

fredlig folklig samlevnad avhängigt att

en normal civil samhällsutveckling

kommer till stånd i alla delar av det

forna Jugoslavien. Misär, fattigdom och

isolering föder bitterhet, hat och

revanchism, som kan exploateras på samma

sätt som krigsherrarna lyckades med

Jugoslaviens sammanbrott i början av 90-

talet. Här kommer att krävas ett

omfattande internationellt stöd till

återuppbyggnad. Detta stöd bör villkoras

mot utveckling av demokrati och respekt

för mänskliga rättigheter men vara öppet

för alla folkgrupper i alla delar av

Bosnien-Hercegovina.

FN:s sanktioner mot Republika Srbska

och Serbien-Montenegro får inte upphöra

utan att alla krav har uppfyllts härför.

Men återuppbyggnaden av Bosnien måste

inbegripa också serberna i Republika

Srbska och i Serbien-Montenegro på lika

villkor. Varje part måste behandlas lika

och för sig i detta avseende utifrån hur

denna uppfyller sin del av

fredsprocessen. Dit hör bl a samarbete

för att i enlighet med Dayton-avtalet

låta gripa krigsförbytare och överlämna

dem till Haagtribunalen.

Sveriges deltagande i den

internationella insatsen m.m. (mom. 3)

Hans Andersson (v) och Bodil Francke

Ohlsson (mp) anför:

Förhållandena i Bosnien-Hercegovina är

ännu inte så stabila att den

internationella fredsstyrkan kan avsluta

sitt uppdrag enligt planerna. FN kommer

därför att av sina medlemsstater begära

en ny fredsstyrka som uppgår till 30 000

man, dvs. hälften av vad IFOR haft som

mest i området under det år som gått.

Vi anser att fortsatt närvaro av en

fredsbevarande styrka i området är

nödvändig, för att ge kontinuitet och

möjligheter till det mödosamma

återuppbyggandet av länderna och för att

säkra den ännu sköra freden. De insatser

som fortfarande krävs aktualiserar en

del viktiga frågeställningar. Vår

principiella inställning är att

regionala stormakter eller militära

allianser inte skall tillåtas agera

världspolis. För att kunna acceptera att

Sverige deltar med en fredsstyrka

förutsätter vi, att det är FN:s

säkerhetsråd som genom en resolution ger

mandat till insatserna. Sverige är ett

neutralt land som endast kan använda

militära insatser, när det begärs från

FN. Ett annat villkor är att de

inblandade parterna samtycker till

operationen. Helt avgörande för oss är

dock att det inte är fråga om en

renodlad NATO-insats. För att det skall

vara möjligt med ett svenskt deltagande

krävs att flera andra länder utanför

NATO deltar aktivt i fredsstyrkan.

Dessutom skall de länder som deltar i

fredsstyrkorna ha insyn och inflytande

över den politiska och militära

planeringen av insatsen och det

praktiska genomförandet av denna, genom

permanent medverkan i fredsstyrkans

operativa ledning.

Det finns alltid risker med att

överlåta krävande internationella

uppgifter på stormakter, vilket också

FN:s generalsekreterare påpekat i sitt

tillägg till An Agenda for Peace i

juli 1995. Han framhåller att detta kan

medföra risker för att FN:s ställning

och trovärdighet undergrävs. Det är

därför viktigt att neutrala stater och

stater utan bindningar till NATO deltar.

Dven om FN:s begäran om en fredsstyrka

för 1997 får ses som en fortsättning på

fredsöverenskommelsen av den 21 november

1995, betraktar vi varje insats som unik

och som fordrande nya överväganden och

nya beslut i riksdagen. Freds- och

återuppbyggnadsarbetet kommer att ta

lång tid, sannolikt många år. För att de

civila insatserna skall bli effektiva,

liksom arbetet med att underlätta för

hemåtvändande flyktingar, krävs att de

militära insatserna blir så kortvariga

som möjligt. Ett självklart och uttalat

mål för Sverige bör vara att ledningen

av fredsinsatserna så snabbt som möjligt

ersätts av FN-personal och inriktningen

övergår till civila uppgifter. Den

svenska regeringen bör arbeta aktivt för

att påskynda och underlätta en sådan

övergång.

Vi är medvetna om att

anställningsvillkoren för personalen i

utlandsstyrkan är regeringens ansvar.

Detta hindrar inte att riksdagen kan ha

synpunkter på hur regeringen hanterar

detta ansvar. Exempel på händelser i

samband med neddragningen av

personalstyrkan visade på oacceptabla

förhållanden, vilka på sikt kan försvåra

personalrekryteringen. Personalen inom

utlandsstyrkan har i vissa stycken haft

ett sämre skydd än vad som gäller på den

svenska arbetsmarknaden. Exempel finns

på att personal drabbats av byråkratiska

och andra hinder när det gällt deras

självklara rättigheter. Med

tillfredsställelse noterar vi att frågan

om personskadeskydd kommer att få en

snar lösning.

Yttrande från annat utskott

Försvarsutskottets yttrande

1996/97:FöU3y

Svenskt deltagande i fredsstyrka efter

IFOR

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har berett

försvarsutskottet tillfälle att yttra

sig över proposition 1996/97:54 Svenskt

deltagande i fredsstyrka efter IFOR i

Bosnien-Hercegovina, jämte tillhörande

motioner.

Regeringen

Den 15 december 1995 medgav riksdagen

att Sverige ställde en väpnad styrka

till förfogande som ett bidrag till den

multinationella fredsstyrkan IFOR.

IFOR:s uppdrag har varit att medverka

till genomförandet av den

fredsöverenskommelse för Bosnien-

Hercegovina som undertecknades i Paris

den 14 december 1995.

Under år 1996 har IFOR som mest

omfattat ca 60 000 man från såväl NATO-

som icke-NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland.

Det svenska deltagandet i IFOR uppgår

för närvarande till ca 840 man.

Frågan om en förnyad insats efter det

att IFOR:s mandat går ut har diskuterats

bland de truppbidragande länderna sedan

en tid tillbaka. Det förväntas att FN:s

säkerhetsråd under december 1996 antar

en resolution vari medlemsstaterna ges

mandat att upprätta en ny multinationell

fredsstyrka efter IFOR med uppgift att

medverka till det fortsatta

genomförandet av fredsöverenskommelsen

för Bosnien-Hercegovina.

Fredsstyrkan beräknas uppgå till ca 25

000-30 000 personer och väntas alltjämt

ledas av NATO. Förberedelserna för ett

svenskt deltagande i den nya

fredsstyrkan har redan inletts bl.a.

genom kontakter med NATO, FN och de

stater som förväntas ingå i styrkan. En

reducerad nordisk-polsk brigad,

inkluderande en svensk bataljon, skall

enligt planerna även i fortsättningen

ingå i en amerikansk division. En

lettisk kontingent planeras tjänstgöra

tillsammans med den svenska bataljonen

under delar av år 1997. Det svenska

deltagandet - i form av en reducerad

bataljon - skall även fortsättningsvis

utgöra en del av Försvarsmaktens

utlandsstyrka. Det är av stor vikt att

fredsstyrkan efter IFOR kan påbörja sitt

uppdrag i omedelbar anslutning till att

den nuvarande IFOR-styrkans mandat

upphör.

Regeringen har beräknat kostnaden för

det svenska deltagandet om högst 510

personer för år 1997 till högst 399

miljoner kronor. Kostnaden per soldat

blir lägre i fredsstyrkan efter IFOR

jämfört med den nuvarande då uppgifterna

gör att förbandets beväpning och

utrustning kan göra lättare och mindre

kostnadskrävande. I beloppet ingår

kostnader för att återställa den

medförda materielen i stridsdugligt

skick. Kostnader för avveckling,

återtransport och för eventuella

haverier ingår inte. Om kostnaden för

insatsen under 1997 i övrigt överstiger

den beslutade nivån på 399 miljoner

kronor anser regeringen att detta skall

finansieras genom överföring av medel

från anslaget A 1 Försvarsmakten.

Motionerna

Moderata samlingspartiet stöder i

kommittémotion 1996/97:U7 helhjärtat

förslaget i sakfrågan. Däremot är

förslaget att kostnader utöver de

beräknade skall finansieras från

anslaget A 1 Försvarsmakten helt

oacceptabelt. Motionärerna motsätter

sig att de internationella insatserna

tillåts urholka försvaret genom att föra

över medel på det sätt som regeringen

föreslår.

Folkpartiet liberalerna ställer sig i

kommittémotion 1996/97:U9 bakom

regeringens förslag om ett bemyndigande

att ställa svensk trupp till förfogande

för en fortsatt internationell

fredsstyrka i Bosnien-Hercegovina. De

finner det emellertid inte självklart

att det svenska bidraget måste reduceras

i samma omfattning som hela den

internationella fredsstyrkan. Det

svenska truppbidraget måste kunna

anpassas till större krav. Sverige bör

kunna ställa upp med en styrka av större

omfattning än vad som nu föreslås.

Smärre kostnadsökningar utöver de

beräknade 399 miljoner kronorna bör

kunna finansieras av anslaget A 1

Försvarsmakten. Om det blir väsentliga

kostnadsökningar förutsätts att

regeringen återkommer till riksdagen med

förslag till finansiering.

I motion 1996/97:U8 av Jan Jennehag och

Eva Zetterberg (v) framhålls att staten

har ett ansvar för att villkoren vid

kontraktstecknandet fullföljs från

statens sida, för att inte skapa problem

i olika avseenden för den enskilde

arbetstagaren. Vidare framhåller

motionärerna att det översynsarbete om

personskadeskyddet som pågår i

regeringskansliet måste forceras.

Anställda i utlandsstyrkan måste få

uppleva trygghet i sin verksamhet som

kan innebära risker för liv och lem.

I motion 1996/97:U6 av Bodil Francke

Ohlsson m.fl. (mp) krävs bl.a. att

Sverige skall ges insyn i och inflytande

över den politiska och militära

planeringen av insatsen, och det

praktiska genomförandet av denna, samt

permanent medverkan i fredsstyrkans

stab.

Försvarsutskottet

Sverige har en lång och omfattande

erfarenhet från medverkan i

internationella fredsbevarande

operationer. Sverige har lämnat

omfattande bidrag till

fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien

genom att bidra bl.a. med militär trupp

dels till FN:s operationer, dels till

IFOR. Utskottet anser, i likhet med

regeringen, att de svenska insatserna

utgjort viktiga bidrag till

fredsprocessen. De svenska insatserna

inom IFOR har rönt uppskattning.

En fortsatt medverkan ligger helt i

linje med riksdagens beslut om att

medverkan i fredsfrämjande

internationella och humanitära insatser,

är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.

Utskottet delar därför regeringens och

motionärernas uppfattning om att starka

skäl talar för en fortsatt medverkan i

den nu aktuella fredsstyrkan.

Fredsstyrkans omfattning kommer

sannolikt att reduceras från maximalt ca

60 000 man inom IFOR till ca 25 000-30

000 man. Den svenska styrkan behöver

därför inte vara fullt lika omfattande

som den för närvarande är inom IFOR. En

reducering av Sveriges medverkan till

att omfatta högst 510 personer kan

därför vara lämplig. Den multinationella

styrkan reduceras sannolikt i betydligt

större omfattning än den svenska.

Sverige tar därmed sin andel av ansvaret

för fredsansträngningarna i f.d.

Jugoslavien.

Bataljonen organiseras för att, förutom

patrullering, även genomföra ammunitions-

och minröjning. Den kommer, enligt

regeringen, att vid behov kunna

tillgripa militära tvångsmedel som går

utöver strikt självförsvar med stöd av

en kommande resolution av FN:s

säkerhetsråd (FN-stadgan kapitel VII).

Utskottet har intet att invända mot

bataljonens föreslagna fortsatta

uppgifter, mandat och omfattning.

I motion 1996/97:U8 (v) tas upp frågor

som rör anställningsvillkoren och

personskadeskyddet för anställda i

utlandsstyrkan. När det gäller

anställningsvillkoren ankommer det på

regeringen, eller den regeringen utser,

att utforma dessa. Något särskilt

uttalande från riksdagens sida behövs

inte. Utskottet delar motionärernas syn

på behovet av ett gediget

personskadeskydd för anställda i

utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen

behandlat frågan - har erfarit att

frågan bereds i regeringskansliet. Det

är angeläget att arbetet sker skyndsamt.

I avvaktan på ett ställningstagande av

regeringen bör något ytterligare

uttalande inte göras från riksdagens

sida.

I motion 1996/97:U6 (mp) krävs bl.a.

ett svenskt inflytande i planering och

genomförande av insatsen.

Genom sin militära insats kommer

Sverige även fortsättningsvis att ges

god insyn i och inflytande över både den

politiska och militära planeringen och

operationens genomförande, bland annat

genom permanent medverkan i

fredsstyrkans olika ledningsorgan. Detta

skall enligt utskottet ses även i ett

vidare försvars- och säkerhetspolitiskt

perspektiv. Motionärernas önskemål

tillgodoses därmed.

Moderata samlingspartiet och

Folkpartiet liberalerna tar båda upp

frågan om hur eventuella merkostnader

för styrkan skall finansieras.

Försvarsutskottet har föreslagit

riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på

ramanslaget A 2 Fredsfrämjande

truppinsatser - inom utgiftsramen

Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner

kronor för år 1997. Den av regeringen

redovisade kostnadsuppskattningen 399

miljoner kronor för den nu aktuella

insatsen under nästa budgetår ryms

sålunda väl inom anslagsbeloppet.

Regeringen begär att få omfördela medel

från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om

kostnaderna för insatsen överskrider de

beräknade.

Regeringens möjligheter att överskrida

av riksdagen anvisade ramanslag regleras

bl.a. i den nyligen antagna lagen om

statsbudgeten. Villkoren för detta

preciseras ytterligare i 1997 års

budgetproposition. Möjligheterna för

regeringen att överskrida anvisade

ramanslag omgärdas av restriktivitet.

Utskottet bedömer att det finns goda

förutsättningar att avgöra om

ytterligare anslagsmedel behöver

tillföras anslaget under det kommande

budgetåret. Enligt utskottets mening

behöver något särskilt bemyndigande att

överskrida ramanslaget inte lämnas i det

nu aktuella fallet. Om regeringen

bedömer att ytterligare medel behöver

anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande

truppinsatser under budgetåret 1997 -

t.ex. till följd av att Sveriges

truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina

fördyras och inte kan lösas genom

omprioriteringar inom anslaget - anser

utskottet att regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag till

tilläggsbudget.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört

torde motionärernas önskemål i huvudsak

tillgodoses, varför de inte bör bifallas

av riksdagen.

Stockholm den 5 december 1996

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson

(m), Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund

(s), Christer Skoog (s), Sven Lundberg

(s), Henrik Landerholm (m), Karin

Wegestål (s), Ola Rask (s), My Persson

(m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta

Gidblom (s), Jan Jennehag (v), Håkan

Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika

Nordgren (mp) och Åke Carnerö (kd).

Avvikande meningar

Lennart Rohdin (fp) anser:

Den internationella fredsstyrkan IFOR i

Bosnien-Hercegovina visade sig snabbt

framgångsrik i ansträngningarna att

uppnå de militära målen i Day-

tonöverenskommelsen. Den civila

fredsprocessen har däremot mycket långt

kvar innan målen i fredsuppgörelsen kan

förverkligas. Jag välkomnar därför det

kommande beslutet av FN:s säkerhetsråd

att ge mandat till en fortsatt

internationell fredsstyrka under NATO:s

ledning efter det att mandatet för IFOR

löper ut den 20 december. Det kommer att

vara av avgörande betydelse för

möjligheterna att på allvar förverkliga

de civila målen i fredsuppgörelsen.

Folkpartiet liberalerna ställer sig

därför bakom regeringens förslag om ett

bemyndigande att ställa svensk trupp

till förfogande för en fortsatt

internationell fredsstyrka i Bosnien-

Hercegovina.

Den kommande fredsstyrkan förväntas

tydligen bli i storleksordningen ungefär

hälften av den nuvarande IFOR-styrkan.

Jag finner det inte självklart att

minskningen av fredsstyrkan måste ske

proportionellt i förhållande till

deltagandet i IFOR. Europas stater har

ett större ansvar för fred och säkerhet

i Europa, och man bör visa förståelse

för om USA nu skulle ha uppfattningen

att de europeiska staterna bör bära

huvudansvaret för den fortsatta

fredsstyrkan. Det kan också komma att

påverka det svenska bidragets omfång,

vilket därför måste kunna anpassas till

de krav som kan komma att ställas i de

kommande förhandlingarna. Detta bör

regeringen ges till känna.

Jan Jennehag (v) anser:

Jag är medveten om att

anställningsvillkoren för personal i

utlandsstyrkan ligger inom regeringens

ansvarsområde. Detta hindrar inte att

riksdagen kan ha synpunkter på effekter

av nuvarande ordning, t.ex. för

möjligheterna att rekrytera personal med

god kompetens. Jag menar att ett

uttalande från riksdagen hade varit

lämpligt.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 1

Utskottet 3

Sammanfattning av propositionen 3

Bakgrund 3

Regeringens överväganden och

förslag 5

Sammanfattning av motionerna 7

Hemställan 17

Reservationer 18

1. Mandatet för den internationella

styrkan (mom. 2) 18

2. Sveriges deltagande i den

internationella insatsen (mom. 3) 18

Särskilda yttranden 19

Behovet av en fortsatt

internationell insats m.m. (mom. 1) 19

Sveriges deltagande i den

internationella insatsen m.m.

(mom. 3) 20

Bilaga: Försvarsutskottets yttrande

1996/97:FöU3y 22