Bet. 1996/97:UU8

Utrikesutskottets betänkande

1996/97:UU08

Reviderat minprotokoll

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1996/97

UU8

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 1996/97:145

Reviderat protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor,

försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996. Utskottet föreslår att

riksdagen godkänner propositionens förslag.

Samtliga motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen besvaras

eller avstyrks. Till betänkandet är fogade fem reservationer och ett särskilt

yttrande.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det den 3 maj 1996 reviderade

protokollet II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor,

försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkonvention (SÖ 1982:27), med

de förklaringar och tillkännagivanden som regeringen förordat.

Motionerna

1996/97:U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uttrycket truppminor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en svensk deklaration om det svenska totalförbudet mot personminor

i samband med ratificeringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tolkningen av begreppet "i första hand" (primarily) och

definitionen av begreppet personmina,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring i lagen om krigsmateriel.

1996/97:U18 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbjuda FFV 013,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att förbjuda export av FFV 013,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att truppminor med röjningsskydd skall betraktas som antipersonella

minor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige aktivt skall stödja Ottawaprocessen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige vid revidering av protokollet om förbud eller

restriktioner i användandet av minor skall verka för att artikel 2 punkt 3

definitionen av truppminor ändras, "Truppmina betecknar en mina som är

konstruerad för att explodera genom en persons närvaro",

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige vid nästa revidering av protokollet skall verka för att

undantaget mot "minor som utläggs med hjälp av ett landbaserat system från

mindre än 500 meter betraktas inte som avståndsutlagda" plockas bort,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige vid nästa revidering av protokollet skall verka för att

undantaget beträffande minorna som utkastar fragment i en sektor mindre än 90

grader plockas bort.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett reviderat protokoll (II)

om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra

anordningar av den 3 maj 1996 till konvention om förbud mot eller

inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses

ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års

vapenkonvention).

I det reviderade protokollet utsträcks dess tillämpning till interna

konflikter. Protokollet innehåller förbud mot användningen av icke-

detekterbara truppminor och detekteringsskydd. I protokollet ställs krav på

självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor och för

truppminor som inte är inhägnade och bevakade. Parterna åtar sig också

restriktioner vad avser användningen av avståndsutlagda minor, så att de

antingen självförstörs eller självneutraliseras samt självdesaktiveras.

Vidare innehåller protokollet ett förbud mot varje överföring av icke-

detekterbara truppminor. Övrig överlåtelse, import och export, av andra minor

begränsas. Varje part i en konflikt åläggs att röja de minfält eller

mineringar som denne lägger ut. Skyddet mot verkningar av minor förstärks för

bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande styrkor och humanitära operationer,

Röda korsets internationella kommittés och andra humanitära organisationers

operationer.

Parterna åtar sig att kriminalisera överträdelser mot protokollets

bestämmelser avseende användningen av minor, försåt och andra anordningar.

Vidare åtar de sig att hålla årliga konsultationer om protokollets

tillämpning.

Bakgrund

Efter andra världskriget sammankallades år 1949 en internationell konferens

för att bl.a. förbättra skyddet för sårade och sjuka till lands och till

sjöss, krigsfångar och civilbefolkningen i ockuperade områden. Vid denna

konferens antogs den 12 augusti 1949 fyra konventioner (Genèvekonventionerna).

Sverige ratificerade år 1953 de fyra Genèvekonventionerna om skydd för krigets

offer (SÖ 1953:14-17). Det dröjde till år 1977 innan en diplomatkonferens ånyo

antog en konvention som berörde användningen av vissa vapen i väpnade

konflikter. Den 8 juni 1977 antogs två tilläggsprotokoll till

Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer. Det första

tilläggsprotokollet (protokoll I) avser internationella konflikter, och det

andra tilläggsprotokollet (protokoll II) reglerar interna konflikter.

Vid 1977 års konferens antogs inga restriktioner eller förbud avseende

användningen av särskilda vapenkategorier. Som uppföljning beslöt Förenta

nationerna vid denna tidpunkt att sammankalla till en ny diplomatkonferens om

förbud mot eller begränsningar i användningen av urskillningslösa eller

särskilt skadebringande konventionella vapen. Diplomatkonferensens slutakt

antogs den 10 oktober 1980.

Den omfattande användningen av landminor har medfört ett stort mänskligt

lidande i de länder där minvapnet har kommit till användning. Enligt

uppskattningar av FN har närmare 110 miljoner minor grävts ner i marken i över

70 länder. Dessa minor kommer att behålla sin dödsbringande förmåga under

flera decennier. Uppskattningsvis 10 000 människor skadas varje år av minor.

Antalet dödsoffer uppskattas vara lika stort. Uppemot 90 % av offren är

civila, och ungefär en fjärdedel barn. Statssamfundets strävan att åstadkomma

förbud mot eller restriktioner i användningen av detta vapen har därför ett

stort humanitärt värde. Minfrågan har såväl humanitära och nedrustnings-

aspekter som utvecklingsaspekter.

1980 års vapenkonvention

1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa

konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha

urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention) är avsedd att i första

hand minska civilbefolkningens lidande och begränsa krigets offer i

konflikter. Sverige beslutade att ratificera konventionen den 24 juni 1982

(prop. 1981/82:206, SÖ 1982:27). Konventionen är en ramkonvention till vilken

har fogats fyra protokoll. Den trädde i kraft år 1983. Vid antagandet fanns

tre protokoll till konventionen: ett protokoll om icke-detekterbara fragment

(protokoll I), ett protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen

av minor, försåtvapen och andra anordningar (protokoll II) och ett protokoll

om förbud mot eller restriktioner i användningen av brandvapen (protokoll

III).

Konferensen om granskning och ändring av vapenkonventionen och protokoll II

(granskningskonferensen) sammankallades under artikel 8 (3) (a) av

ramkonventionen, som möjliggör för konventionsstaterna att granska

tillämpningen av konventionen och dess bifogade protokoll samt anta ändringar

i dessa.

I granskningskonferensen deltog 51 medlemsstater, 36 observatörsstater och

70 enskilda organisationer. Ambassadör Carl-Magnus Hyltenius var ordförande

vid det första av totalt fyra förberedande expertmöten inför

granskningskonferensen. Från och med det andra expertmötet ersattes han av

ambassadör Johan Molander. Ambassadör Molander var också ordförande under

själva granskningskonferensen. Konferensen öppnades den 25 september 1995 och

avslutades den 3 maj 1996.

Sverige har sedan år 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot

truppminor, vilket omfattar förbud mot användning, export, lagring och

produktion. Riksdagens utrikesutskott framhöll då att ett internationellt

totalförbud utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem

användningen av minor ger upphov till (bet.1993/94:UU19).

Under granskningskonferensen anslöt sig allt fler länder till ett

totalförbud mot truppminor. Vid antagande av protokollet hade antalet stater

som sade sig stödja ett totalförbud vuxit till närmare 40. Samtidigt hävdade

dock ett flertal länder behovet av att fortsatt få använda minor som

försvarsvapen. Motståndet mot att förbjuda användningen av minor som ett

legitimt försvarsvapen var betydande bl.a. bland de minproducerande staterna,

stater som gränsar till stormakter eller med potentiella konflikthärdar i sitt

närområde.

Konventionsstaterna enades om bl.a. att förbjuda användning och överföring

av icke-detekterbara truppminor, mer omfattande inskränkningar i användningen

av minor och bättre skydd för t.ex. Förenta nationernas insatser.

Vidare beslöts att årliga konsultationer skulle ske mellan

konventionsstaterna kring tillämpningen och efterlevnaden av protokollet.

Konventionsstaterna kunde enas om att brott mot protokollets bestämmelser

angående användning av minor, försåt och andra anordningar skulle

kriminaliseras och var att jämställa med folkrättsbrott.

Det reviderade protokollet kommer om det tillämpas i varje typ av konflikt

att nedbringa antalet minoffer och bör ses som en framgång för den humanitära

rätten. Det är av vikt att protokollet får en universell anslutning och en så

vid tillämpning som möjligt.

Ärendet och dess beredning

På begäran av konventionsstaterna sammankallade FN:s generalsekreterare, som i

egenskap av depositarie handhar administrationen rörande vapenkonventionen, en

konferens för granskning och ändringar av 1980 års vapenkonvention. I enlighet

med resolutionen bestämdes att gransknings- och ändringskonferensen

(granskningskonferensen) skulle förberedas av regeringsexperter. Konferensen

antog det reviderade protokollet II den 3 maj 1996. Förenta nationernas

generalförsamling antog den 10 december 1996 resolution 51/49 om 1980 års

vapenkonvention, i vilken staterna bl.a. uppmanas att så snart som möjligt

tillträda konventionen och dess reviderade protokoll II. Protokollet träder i

kraft efter det att 20 stater har lämnat sitt samtycke till att bli bundna av

det. Det reviderade protokollet beräknas träda i kraft under år 1997.

Berörda myndigheter och enskilda organisationer har deltagit och yttrat sig

under förhandlingsarbetet. Under utarbetandet av propositionen har För-

svarsmakten och Överbefälhavaren beretts tillfälle att lämna synpunkter. Mot

denna bakgrund har regeringen inte ansett ett remissförfarande behövligt.

Innehållet i det reviderade protokollet

Protokollet består av 14 artiklar och en teknisk bilaga. Det innehåller förbud

och restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar.

Protokollet är tillämpligt på vapen som används i landkrig. Sjöminor regleras

inte i protokollet.

Tillämpningsområde

I artikel 1 anges protokollets tillämpningsområde. Till skillnad från

ramkonventionen, som enbart är tillämplig i internationella konflikter, skall

protokollet tillämpas i såväl internationella som interna konflikter. Varje

part i en konflikt, som utspelar sig på en fördragsslutande stats territorium,

är skyldig att följa protokollets förbud och restriktioner.

Protokollet skall tillämpas mellan fördragsslutande stater som tillträtt

det. Om en i konflikten inblandad part, som inte har anslutit sig, förklarar

att denne avser tillämpa och faktiskt tillämpar protokollet, blir det bindande

mellan denna part och de till protokollet anslutna staterna.

Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att protokollet i relevanta

delar också är tillämpligt i fredstid.

Definitioner

I artikel 2 definieras bl.a. mina, försåt och andra anordningar. En mina

definieras som ammunition placerad under, på eller nära marken eller på annan

yta och som är konstruerad för att explodera vid närvaro, närhet eller kontakt

av en person eller ett fordon. Truppmina definieras som en mina som i första

hand är konstruerad att explodera genom en persons närvaro, närhet eller

kontakt och som försätter en eller flera personer ur stridbart skick, skadar

eller dödar dessa.

Vid antagandet av protokollet avgav Sverige en tolkningsförklaring

beträffande en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd

och som exploderar när en person försöker röja sådana minor. Oavsett

röjningsskyddet skall dessa typer av minor alltjämt vara klassificerade som

fordons- eller stridsvagnsminor.

Försåt är anordning eller material som utformats, konstruerats eller

anpassats för att döda eller skada och som fungerar på ett oförutsett vis,

t.ex. exploderar, när en person rubbar eller nalkas ett till synes ofarligt

föremål eller utför en till synes riskfri handling.

Andra anordningar betraktas som varianter av minor och försåt, där det inte

är klart om ammunitionen är att betrakta som en mina eller vapen, t.ex. s.k.

Claymorevapen.

Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra anordningar

I artikel 3 stadgas om allmänna inskränkningar i användningen av minor, försåt

och andra anordningar. Dessa vapen måste uppfylla de tekniska krav och

restriktioner som uppställs i den tekniska bilagan för att få användas.

Varje part i en konflikt är ansvarig för alla minor, försåt och andra

anordningar som denne använder. Parten är skyldig att inhägna, utmärka och

bevaka sina minfält samt efter de aktiva fientligheternas upphörande utan

dröjsmål röja dessa.

I punkt 5 förbjuds användningen av detekteringsskydd på minor, försåt och

andra anordningar. Vidare stadgas i punkt 6 att ett röjningsskydd inte får ha

längre livstid än den mina som det är avsett att skydda.

Förbudet att orsaka överflödig skada eller onödigt lidande slås fast i punkt

3. I punkt 7 stadgas om förbud att använda något av dessa vapen mot civil

egendom, civilbefolkning eller enskilda, vare sig det gäller anfall, försvar

eller repressalier. I punkt 8 förbjuds urskillningslös användning av minor,

försåt och andra anordningar. Urskillningslös användning innefattar bl.a.

användning när anfallets militära betydelse inte står i proportion till de

risker som civilbefolkningen eller civil egendom utsätts för.

Truppminor

Förbud mot icke-detekterbara truppminor

Artikel 4 förbjuder användningen av icke-detekterbara truppminor. Truppminor

som inte uppfyller kriteriet för detekterbarhet får inte användas.

Artikel 5 är tillämplig på truppminor som är platslagda, dvs.som inte sprids

med avståndsutläggande system. I punkt 2 stadgas ett förbud att använda

truppminor som inte är självförstörande och självdesaktiverande, såvida de

inte placeras i ett inhägnat och bevakat område, som omges av varningsskyltar.

Part som lagt ut minor skall röja dem innan minfältet överges, om det inte

överlämnas till en annan styrka som åtar sig röjningsansvaret och bevakningen

av minfältet enligt punkt 2 (b).

Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att de skyldigheter som

följer av artikel 5 punkt 2 inte får hindra de fördragsslutande staterna eller

parterna i en konflikt från att vid ingående av överenskommelser, t.ex. vid

fredsfördrag, fördela skyldigheten att röja på annat sätt än vad artikel 5

föreskriver.

Artikel 5 punkt 6 avser att reglera s.k. Claymorevapen som bl.a. kan

användas av Förenta nationernas fredsbevarande styrkor för att skydda sina

grupperingar. Vapen, som skjuter ut fragment i en sektor mindre än 90 grader

och är placerade på eller över marken, får användas utanför inhägnade områden

och utan varningsskyltar. Detta gäller endast om de skall användas i mindre än

72 timmar, är placerade i omedelbar anslutning till en militär gruppering och

området är bevakat.

Avståndsutlagda minor

Enligt artikel 6 punkt 1 är det förbjudet att använda avståndsutlagda minor,

om de inte protokollförs vid utläggningen enligt punkt 1 (b) i den tekniska

bilagan. Parterna skall bevara sina respektive minprotokoll och kartor under

hela konflikten.

Enligt artikel 6 punkt 2 är det förbjudet att använda avståndsutlagda

truppminor som inte uppfyller protokollets krav på självförstöring och

självdesaktivering.

Enligt punkt 3 är det också förbjudet att använda avståndsutlagda minor

andra än truppminor, såvida de inte i möjligaste mån är försedda med en

effektiv mekanism som självförstör eller självneutraliserar minan. De bör

också vara självdesaktiverande så att de inte längre fungerar som minor när

deras militära syfte upphört.

Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering av

truppminor

I den tekniska bilagan punkt 3 (c) anges att en fördragsslutande stat som inte

omgående kan uppfylla de tekniska kraven för truppminor får förklara att den

avser uppskjuta efterlevnaden av kraven på självförstöring och

självdesaktivering under maximalt nio år från protokollets ikraftträdande. En

sådan förklaring skall avges i samband med statens notifikation om samtycke

att vara bunden av protokollet.

Försåt och andra anordningar

I artikel 7 stadgas förbud mot att använda vissa till synes oskyldiga föremål

som försåt eller andra anordningar. Det är förbjudet att anbringa försåt eller

sprängladdningar på bl.a. Röda korsets emblem; sjuka, sårade eller döda

människor; leksaker; köksverktyg; religiösa föremål; mat eller kadaver.

Artikeln är inte avsedd att vara uttömmande utan bör läsas tillsammans med

övriga regler om förrädiskt förfarande i humanitärrättsliga konventioner som

Lantkrigsreglementet, Genèvekonventionerna och deras protokoll. Förbudet att

använda försåt eller andra anordningar i närheten av eller i anslutning till

civil egendom i artikel 3 punkt 10 upprepas i artikel 7 punkt 3.

Upprättandet av protokoll och minkartor

I artikel 9 punkt 1 (i) stadgas att protokoll skall föras över alla minfält,

minerade områden, minor, områden med försåt och andra anordningar. För att

minor skall kunna upptäckas och röjas skall protokollen, skisserna och

kartorna innehålla information om typ, nummer, utläggningsmetod, livstid,

eventuellt röjningsskydd, datum för utplacering och annan relevant

information.

När de aktiva fientligheterna har upphört skall alla minfält, minerade

områden, minor, försåt eller andra anordningar röjas, t.ex. avlägsnas och

förstöras, eller inhägnas och bevakas i enlighet med artikel 5 punkt 2. Den

part som har förlorat eller inte längre kontrollerar sitt territorium skall,

enligt punkt 3, i den utsträckning som parten finner lämpligt med hänsyn till

sin säkerhet ge den part som nu kontrollerar området det tekniska och

materiella bistånd som behövs för att fullgöra röjningsplikten.

Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra humanitära

insatser

Artikel 12 reglerar skyddet mot verkningar av minor för vissa internationella

insatser, fredsbevarande styrkor, missioner och delegationer som agerar enligt

Förenta nationernas stadga, humanitära delegationer eller

undersökningsdelegationer från Förenta nationerna, Röda korsets

internationella kommitté, nationella Rödakorsföreningar eller

Rödahalvmåneföreningar och andra humanitära delegationer eller

undersökningsdelegationer från verkningar av minfält, minerade områden, minor,

försåt och andra anordningar. Graden av skydd som den fördragsslutande parten

eller en part i en konflikt skall ge dessa grupper varierar.

Artikel 12 punkt 2 (a) (i) reglerar varje styrka, delegation eller andra

internationella styrkor som utför fredsbevarande verksamhet eller liknande

funktion i enlighet med Förenta nationernas stadga. Detta innebär att

artikeln, efter protokollets ikraftträdande, kan komma att tillämpas på sådana

internationella insatser som för närvarande görs i f.d. Jugoslavien. Punkt 2

(a) (ii) avser varje regional mission som upprättats enligt Förenta

nationernas stadgar kapitel VIII och som verkar i ett konfliktområde. Varje

part i en konflikt eller fördragsslutande stat som kontrollerar ett område

skall, om chefen för en mission av Förenta nationerna begär det, vidta

åtgärder som är möjliga för att ge skydd mot verkningarna av minor, minfält,

försåt eller andra anordningar.

Överträdelse av protokollets bestämmelser

I artikel 14 åläggs varje fördragsslutande stat att vidta åtgärder för att

förhindra att protokollets bestämmelser kränks på territorier under dess

jurisdiktion eller kontroll. De fördragsslutande parterna förbinder sig att

införa straffbestämmelser för svåra överträdelser mot protokollet i samband

med en väpnad konflikt.

Protokollet och svenska förhållanden

Enligt regeringens bedömning behövs inga lagändringar för att Sverige skall

kunna uppfylla sina åtaganden enligt det reviderade protokollet.

I proposition 1996/97:4 om totalförsvarets förnyelse, etapp 2 s.177 föreslog

regeringen ett totalförbud mot användning av truppminor. Befintliga truppminor

i det svenska försvarets förråd skulle förstöras så snart praktiska

möjligheter förelåg och i vart fall senast år 2001. Riksdagen godkände

förslaget om ett totalförbud mot användning av truppminor i det svenska

försvaret den 13 december 1996 (bet. 1996/97:FÖU 1 s.137).

Enligt regeringens bedömning har protokollets förbud mot användning av icke-

detekterbara minor uppfyllts genom riksdagens beslut.

Lagen (1992:1300) om krigsmateriel uppställer ett generellt förbud mot

tillverkning, tillhandahållande och utförsel av vapen, ammunition och annan

för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör

krigsmateriel (1-6 §§).

Överträdelse av utförselförbudet bestraffas enligt lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling. Krigsmateriellagens generella förbud upprätthålls

genom lagens ansvarsbestämmelser (24-27 §§).

Tillstånd till utförsel enligt 1 § andra stycket krigsmateriellagen får

endast lämnas om det finns säkerhetspolitiska eller försvarspolitiska skäl för

det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitiska mål och principer. I

proposition 1991/92:174 Lag om krigsmateriel s. 41 f. anges de riktlinjer för

krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan som skall tillämpas vid

tillståndsprövning, vilken vid denna tidpunkt gjordes av regeringen. Tillstånd

till utförsel eller annan utlandssamverkan enligt krigsmateriellagen skall

inte beviljas, om det skulle strida mot internationella överenskommelser som

Sverige har biträtt, mot beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller mot

folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga

hinder).

Genom att det reviderade minprotokollet godkänns uppkommer ett ovillkorligt

hinder mot export av truppminor, som inte uppfyller kravet på detekterbarhet,

och av truppminor till icke-statliga organ. Vid protokollets ikraftträdande

tillkommer avståndsutlagda truppminor, som inte självförstörs och

självdesaktiveras.

Regeringen gör med hänsyn till vad som ovan anförts den bedömningen att

svensk lag redan uppfyller de krav som uppställs i artikel 8.

Enligt artikel 14 punkt 1 i protokollet skall de fördragsslutande staterna

vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning och andra åtgärder, för

att hindra och motverka att protokollet kränks av personer eller på

territorier under statens domsrätt eller kontroll.

Minor, försåt och andra anordningar torde inte ha andra än rent militära

användningsområden. Skulle en person komma över och göra bruk av dessa

anordningar för annat än militära ändamål kan denne dömas för bl.a. mord,

dråp, grov misshandel eller försök till sådana brott (3 kap. 1, 2, 6 och 11 §§

brottsbalken). Av 2 kap. brottsbalken framgår att svensk lag är tillämplig och

svensk domstol behörig att döma för dessa brott, även om brotten har begåtts

utomlands.

Utöver brottsbalkens bestämmelser om mord, dråp och misshandel har en

särskild straffbestämmelse införts i brottsbalken som bl.a. gäller

användningen av metoder för krigföring som inte är tillåtna enligt folkrätten.

Enligt 22 kap. 6 § brottsbalken skall den som gör sig skyldig till en svår

överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan

allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära rätten i

väpnade konflikter dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Är

brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.

Straffansvarets omfattning och närmare innehåll bestäms genom de avtal som

Sverige slutit med främmande makt och av den folkrättsligt bindande

sedvanerätten på området. Bland de avtal som åsyftas ingår 1980 års

vapenkonvention med tillhörande protokoll.

Genom att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet kommer detta

att utgöra ett sådant internationellt avtal som åsyftas i bestämmelsen om

folkrättsbrott. Att som en metod för krigföring använda minor, försåt och

andra anordningar på ett sätt som står i strid med protokollets bestämmelser

och därvid medvetet döda eller allvarligt skada civilpersoner måste i princip

alltid anses vara en sådan svår överträdelse och därmed vara straffbart som

folkrättsbrott.

Beträffande folkrättsbrott gäller enligt 2 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken att

svensk lag är tillämplig och svensk domstol behörig för brottet oavsett var

detta har begåtts.

Regeringen gör med hänsyn till vad som redovisats den bedömningen att svensk

lag redan uppfyller kraven på kriminalisering och domsrätt enligt artikel 14.

Godkännande av protokollet

- Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det reviderade protokoll II om

förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra

anordningar av den 3 maj 1996, med följande tillkännagivande och

förklaringar;

- Sverige avser att tillämpa protokollet även i fredstid;

- Sverige anser att uttrycket ?i första hand? i definitionen av en truppmina i

artikel 2 punkt 3 skall tolkas så att en fordons- eller stridsvagnsmina som

försetts med röjningsskydd, och som exploderar vid kontakt när försök görs

att röja den, inte skall klassificeras som en truppmina;

- Sverige anser att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte skall

tolkas så att fördragsslutande parter eller parter i en konflikt hindras att

ingå avtal om att annan part utför minröjningen.

Skälen för regeringens förslag

1980 års minprotokoll har hittills reglerat internationella konflikter. Det

reviderade protokollet blir tillämpligt även i interna konflikter. Betydelsen

av detta är stor eftersom merparten av alla pågående konflikter i dag är

interna och minor ofta används som terrorvapen mot civilbefolkningen.

Det reviderade protokollet påverkar inte de truppminor som redan har

placerats ut utan kan endast reglera den framtida användningen av dessa minor.

Om det reviderade protokollets bestämmelser följs bör dock antalet minoffer i

framtiden minska.

Det reviderade protokollet ålägger de stridande parterna skyldighet att dels

röja de minfält som de lagt ut, dels ett ansvar att underlätta bl.a. Förenta

nationernas fredsbevarande insatser, humanitära operationer, Röda korsets

internationella kommittés, Internationella rödakorsfederationens och andra

humanitära organisationers arbete i minerade områden.

Kriteriet för detekterbarhet och förbudet mot detekteringsskydd kommer att

avsevärt förbättra möjligheterna att i framtiden röja minor.

Genom att införa ett förbud mot överföring eller export av bl.a.

lågmetalliska truppminor och exportbegränsningar av truppminor till icke-

fördragsslutande stater och icke-statliga organ förhindras deras fortsatta

spridning.

De tekniska kraven på självförstöring och självdesaktivering för

avståndsutlagda truppminor får enligt regeringen anses utgöra den kompromiss

som under rådande politiska omständigheter bäst tillgodoser såväl militära som

humanitära aspekter på bruket av truppminor och som möjliggör ett universellt

antagande av det reviderade protokollet. Det är av stor vikt att stora

minproducerande länder och länder med stora lager av minor och mindrabbade

länder är beredda att bli bundna av det reviderade protokollet.

Det är av synnerlig vikt att protokollet så snart som möjligt ratificeras av

de stater som deltog i förhandlingarna och andra stater, så att det får en

vidsträckt anslutning. När tjugo stater har anslutit sig träder protokollet i

kraft.

Sverige fortsätter sina ansträngningar i olika forum för att nå ett

internationellt totalförbud mot truppminor med en bred anslutning. För att

skyddet av civilbefolkningen skall bli effektivt krävs en universell

anslutning till ett traktatsfäst totalförbud mot truppminor.

Sverige liksom många andra länder anser att flertalet av de förbud som

protokollet stadgar är av den art att de måste efterlevas i fredstid för att

vara verkningsfulla. Ett tillkännagivande härom kommer att göras när Sverige

ger sitt godkännande av att bli bundet av protokollet. Sverige kommer också

att avge en förklaring avseende definitionen av truppmina, så definitionen

inte kan ges en sådan tolkning att den omfattar andra typer av minor än

truppminor. Vidare anser regeringen att den plikt som införs för parterna i en

väpnad konflikt att röja minfält inte får förhindra eller försvåra att en

annan part utför minröjningen. En sådan förklaring kommer också att avges i

samband med att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet.

Eftersom protokollet enligt regeringens bedömning utgör en överenskommelse

av större vikt skall det, med det tillkännagivande och de förklaringar som

regeringen förordat, enligt regeringsformen 10 kap. 2 § underställas riksdagen

för godkännande.

Sammanfattning av motionerna

Vänsterpartiet välkomnar i sin partimotion U17 (v) regeringens förslag till

godkännande av det reviderade minprotokollet, men vill ändå göra några

påpekanden. I motionens yrkande 1 motsätter man sig bruket av termen

?truppmina?, som man menar på ett felaktigt sätt beskriver den aktuella

vapentypen. De aktuella minorna riktar sig inte enbart mot militär trupp, utan

drabbar i stor utsträckning civilbefolkningen. Av denna anledning borde i den

svenska versionen av protokollet ordet ?truppmina? ersättas av ?personmina?.

I yrkande 2 noterar motionärerna att Sverige för egen del har ett mera

långtgående förbud än de inskränkningar som nu överenskommits i det reviderade

minprotokollet. I och med riksdagens beslut av den 13 december 1996 förbjöds

nämligen användningen av truppminor i det svenska försvaret. Denna Sveriges

hållning borde enligt vänsterpartiets uppfattning komma till uttryck i ett

tillkännagivande i samband med ratificeringen av minprotokollet.

Den största bristen i det reviderade protokollet, heter det i yrkande 3,

återfinns i definitionen av truppminor. Begreppet ?i första hand? gör att man

i realiteten inte har skapat en entydig reglering av användningen av

truppminor. Den av regeringen föreslagna texten bör enligt motionärerna

förtydligas, helst så att alla minor som kan bringas till utlösning av en

person innefattas i kategorin truppminor/personminor.

Sveriges ratificering av minprotokollet bör enligt motionens yrkande 4 också

åtföljas av ändringar i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. I denna lag

regleras i dag endast tillståndsgivning för tillverkning och tillhandahållande

av krigsmateriel. Där bör också ingå ett allmänt förbud mot kemiska,

biologiska och andra massförstörelsevapen, innefattande även ett förbud mot

personminor.

Miljöpartiet uppehåller sig i motion U18 (mp) vid den svenska minan FFV 013.

Enligt motionens yrkande 1 finns oklarheter kring denna minas

användningsområde som gör att dess användning bör förbjudas. Några garantier

för att den inte används som en antipersonell mina kan nämligen inte lämnas,

och organisationerna Human Rights Watch och Rädda Barnen har klassat denna

vapentyp både som en fordonsmina och en antipersonell mina. Även om ett

totalförbud rörande denna vapentyp inte blir aktuellt, bör den, heter det i

yrkande 2, inte komma i fråga för export.

Miljöpartiet delar inte regeringens tolkning av det reviderade protokollets

artikel 2 punkt 3, utan menar att alla fordons- och stridsvagnsminor som kan

utlösas av en person som försöker röja minorna, måste betraktas som

antipersonella minor, och omfattas av det reviderade minprotokollets regler

för denna vapentyp. Man önskar i yrkande 3 ett tillkännagivande av denna

innebörd.

I yrkande 4 i samma motion betonas vikten av att regeringen vid sidan av det

arbete som lett fram till det reviderade minprotokollet också stöder den s.k.

Ottawaprocessen. Syftet med denna är att utanför FN:s ram utarbeta en ny

konvention som totalförbjuder personminor. Miljöpartiet ser positivt på

Ottawaprocessen och menar att Sverige bör ansluta sig till den konvention som

nu utarbetas, och i multilaterala forum försöka påverka andra länder att göra

detsamma.

Vad gäller definitionen av en truppmina, vill motionärerna i yrkande 5 att

regeringen vid en kommande revidering av minprotokollet skall verka för att

definitionen av truppminor i artikel 2 punkt 3 ges en bredare tillämpning. Med

truppminor bör enligt motionärerna avses alla minor som är avsedda att

explodera genom en persons närvaro.

I det reviderade protokollets artikel 2 punkt 2 definieras begreppet

?avståndsutlagda minor?. Motionärerna anser att även minor utlagda med

landbaserade system på ett avstånd mindre än 500 meter skall innefattas i

denna kategori. Sverige bör vid kommande revideringar av protokollet, heter

det i yrkande 6, verka för en sådan ändring av definitionen.

I yrkande 7 anförs att regeringen bör verka för att artikel 5 punkt 6

upphävs. I den nu föreslagna lydelsen ger detta stadgande möjlighet att under

vissa förutsättningar frångå de regler som annars gäller för användningen av

truppminor, i de fall där minorna sprider fragment i en sektor som är mindre

än 90 grader.

Utskottets överväganden

Regeringens förslag

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det reviderade protokoll II om

förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra

anordningar av den 3 maj 1996, med följande tillkännagivanden och

förklaringar:

- Sverige avser att tillämpa protokollet även i fredstid;

- Sverige anser att uttrycket i första hand? i definitionen av en truppmina i

artikel 2 punkt 3 skall tolkas så att en fordons- eller stridsvagnsmina som

försetts med röjningsskydd, och som exploderar vid kontakt när försök görs

att röja den, inte skall klassificeras som en truppmina;

- Sverige anser att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte skall

tolkas så att fördragsslutande parter eller parter i en konflikt hindras att

ingå avtal om att annan part utför minröjningen.

Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågan om

landminor, ett vapen som ofta har varit orsak till ett betydande lidande hos

civilbefolkningen i de delar av världen där det kommit till användning.

Minfrågan behandlades mera övergripande i betänkande 1993/94:UU19. Utskottet

noterade vid det tillfället, som en utgångspunkt för diskussionen av denna

fråga, att det finns anledning att på detta område sträva efter ett utökat

samarbete genom FN. Utskottet betonade att minfrågan har såväl humanitära och

nedrustningsaspekter som utvecklingsaspekter och att de övergripande

aspekterna på minröjningsfrågan lämpligen kunde tas upp samlat för att inom

FN-systemets ram få till stånd en samordning.

Beträffande 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen, konstaterade

utskottet i samma betänkande att en översyn av konventionen var angelägen och

betonade att Sverige bör verka för en ökad anslutning till konventionen. Vid

samma tillfälle anförde utskottet att det föreligger ett stort behov av att

dels skärpa konventionens materiella regler vad avser användandet av minor,

dels göra konventionen gällande under s.k. interna väpnade konflikter.

Utskottet fortsatte:

Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen bör klargöra att

ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda

verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov

till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant

förbud.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har också uppehållit sig vid

frågan om ett internationellt förbud mot truppminor, ofta benämnda

antipersonella minor. I betänkande 1996/97:UFöU1 konstaterade det sammansatta

utskottet med tillfredsställelse att FN:s översynskonferens, under svenskt

ordförandeskap, ledde fram till ett betydligt förbättrat skydd för

civilbefolkningen i väpnade konflikter.

Vid sidan av de ansträngningar som gjorts inom ramen för de förhandlingar

som ledde fram till det nu reviderade minprotokollet, har också EU agerat i

denna fråga. Den 1 oktober 1996 fattades beslut om en gemensam aktion, som

innebär att EU:s medlemsländer skall arbeta aktivt för att stödja att en

effektiv internationell överenskommelse om ett världsomfattande förbud för

dessa vapen kan ingås så snart som möjligt. Samma dag enades EU:s

medlemsstater om ett gemensamt moratorium för all export av truppminor.

I oktober ställde sig också ett femtiotal stater bakom den s.k.

Ottawadeklarationen, som också den syftar till ett totalförbud mot truppminor.

Det nu föreliggande förslaget till reviderat minprotokoll skall ses mot

denna bakgrund. Utskottets ställningstagande är ett led i en längre process,

som kompletteras av andra samtidigt pågående ansträngningar att åstadkomma ett

internationellt förbud mot truppminor.

I linje med Sveriges internationella agerande i denna fråga gav regeringen i

mars 1995 Försvarsmakten i uppdrag att utreda behovet av antipersonella minor

i det svenska försvaret och konsekvenserna av att utnyttja andra

försvarsalternativ i stället för sådana minor. På grundval av det

utredningsresultat som redovisades våren 1996, föreslog regeringen sedermera -

i proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 - ett totalförbud

mot användning av antipersonella minor i det svenska försvaret. Riksdagens

försvarsutskott tillstyrkte detta förslag i betänkande 1996/97:FöU1, och

riksdagen fattade den 13 december 1996 beslut i enlighet med utskottets

förslag.

1980 års minprotokoll har hittills reglerat internationella konflikter. Det

reviderade protokollet blir tillämpligt även i interna konflikter. Betydelsen

av detta är stor eftersom merparten av alla pågående konflikter i dag är

interna och minor ofta används som terrorvapen mot civilbefolkningen.

Det övergripande syftet med översynen av 1980 års vapenkonvention var att

stärka skyddet för civilbefolkningen. Det föreliggande förslaget till

reviderat minprotokoll är på praktiskt taget alla punkter betydligt starkare

utformat än dess föregångare från 1980. Utskottet vill här framhålla ett antal

förändringar:

- Protokollets tillämpningsområde har utvidgats så att det nu kommer att

omfatta även interna konflikter;

- De allmänna restriktionerna för användning av alla typer av minor har

stärkts. Krigförande parter åläggs framgent ett större ansvar för

mineringar. Vidare förbjuds detekteringsskydd, och det ställs långtgående

krav på försiktighetsåtgärder i samband med minering;

- Användning av icke-detekterbara truppminor förbjuds;

- Export av icke tillåtna minor förbjuds med omedelbar verkan;

- Långtgående krav på självförstörelse och självdesaktivering uppställs;

- Förbättrade regler skapas för att skydda fredsbevarande styrkor och olika

typer av humanitära missioner mot minor;

- Signatärstaterna åläggs att utkräva individuellt straffrättsligt ansvar för

överträdelser av protokollets regler.

I betänkande 1993/94:UU19 betonade utskottet vikten av att en ny

konventionsreglering får en så bred anslutning som möjligt. Styrande för

Sveriges - och andra staters - agerande på detta område måste vara en strävan

att så långt möjligt undanröja de fruktansvärda verkningar för

civilbefolkningen som uppstått till följd av ett urskillningslöst bruk av

minvapnet. Ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den

enda verkliga lösningen på de humanitära problem som användningen av minor ger

upphov till. Utskottet slog i det nämnda betänkandet fast att Sverige borde

lägga fram förslag med sådan innebörd.

Sverige föreslog också som första land i augusti 1994 ett internationellt

förbud mot antipersonella minor. Under granskningskonferensen anslöt sig

alltfler länder till tanken på ett totalförbud mot truppminor. Vid antagande

av det reviderade minprotokollet hade antalet stater som sade sig stödja ett

totalförbud vuxit till närmare 40. Samtidigt hävdade dock ett flertal länder

under förhandlingarnas gång behovet av att fortsatt få använda vissa typer av

minor som försvarsvapen. Motståndet mot att förbjuda användningen av minor som

ett legitimt försvarsvapen var betydande bl.a. bland de minproducerande

staterna, stater som gränsar till stormakter eller med potentiella

konflikthärdar i sitt närområde.

De tekniska kraven på självförstöring och självdesaktivering för

avståndsutlagda truppminor får enligt regeringen anses utgöra den kompromiss

som under rådande politiska omständigheter bäst tillgodoser såväl militära som

humanitära aspekter på bruket av truppminor och som möjliggör ett universellt

antagande av det reviderade protokollet. Det är av betydande vikt att stora

minproducerande länder och länder med omfattande lager av minor och

mindrabbade länder är beredda att bli bundna av det reviderade protokollet.

Utskottet delar detta synsätt. Det reella förhandlingsresultatet - i snart

sagt alla multilaterala förhandlingar - beror av förhållandet mellan det

materiella innehållet i konventionstexten och antalet stater som är beredda

att se sig bundna av dess regler. Enligt utskottets uppfattning innebär det

uppnådda förhandlingsresultatet en rimlig balans i det avseendet. Sammantaget

innebär det reviderade minprotokollet ett väsentligt förbättrat skydd för

civilbefolkningen vid väpnade konflikter och en betydlig förstärkning av den

humanitära rätten.

Regeringen aviserar i propositionen sin ambition att i olika forum fortsätta

sina ansträngningar för att nå ett internationellt totalförbud mot truppminor

med en bred anslutning. Utskottet välkomnar denna uttalade målsättning och

förutsätter att regeringen som ett led i denna strävan att uppnå ett

internationellt totalförbud analyserar de effekter som ikraftträdandet av det

reviderade protokollet får.

Vad gäller regeringens föreslagna förklaringar och tillkännagivanden, delar

utskottet bedömningen att flertalet av de förbud som protokollet stadgar är av

den art att de måste efterlevas i fredstid för att vara verkningsfulla. Ett

svenskt tillkännagivande av denna innebörd förefaller därför utskottet

lämpligt.

Det förefaller enligt utskottets uppfattning också lämpligt att på

föreslaget sätt avge en förklaring avseende definitionen av truppmina, så att

definitionen inte kan ges en sådan tolkning att den omfattar även andra typer

av minor.

Utskottet delar också den av regeringen framförda åsikten att den plikt som

införs för parterna i en väpnad konflikt att röja minfält inte får förhindra

eller försvåra att en annan part utför minröjningen. En sådan förklaring bör

därför också avges i samband med att Sverige ansluter sig till det reviderade

protokollet.

Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till godkännande av

det reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen

av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996, med föreslagna

tillkännagivanden och förklaringar.

Definitionen av truppminor

Flera motionsyrkanden behandlar det reviderade minprotokollets definition av

truppminor. I motion U17 (v) yrkande 1 föreslår motionärerna att uttrycket

?truppmina? i den svenska konventionstexten ersätts med ?personmina?. I samma

motions yrkande 3 motsätter man sig användningen av uttrycket ?i första hand?

för att avgränsa truppminor från andra typer av minor. Motionärerna vill att

alla minor som är konstruerade för att utlösas av en person skall vara att

betrakta som personminor. Snarlika yrkanden har framförts av Miljöpartiet i

motion U18 (mp). I yrkande 3 vill man att fordonsminor med röjningsskydd skall

betraktas som truppminor, och i yrkande 5 kräver motionärerna att regeringen

skall verka för att definitionen av truppminor ändras till att omfatta alla

minor som är konstruerade för att explodera genom en persons närvaro.

Definitionerna i det reviderade minprotokollet används för att klargöra vad

som avses med ett visst i texten återkommande uttryck. Förhandlingarna som

ledde fram till den nu föreslagna texten ägde rum på engelska. Den engelska

texten har också tolkningsföreträde för det fall olika meningar skulle råda om

innebörden av protokollets regler. Eftersom protokollet närmast vänder sig

till militär personal, har den svenska militära terminologin fått vara

vägledande vid utformningen av den svenska lydelsen av konventionen. Enligt

vad utskottet inhämtat, används inom försvaret sedan femtio år tillbaka

uttrycket ?truppmina? för att beteckna minor vars syfte är att skada eller

försätta ur stridbart skick en eller flera oskyddade soldater. Någon rättslig

skillnad finns inte mellan det svenska uttrycket ?truppmina? och den engelska

motsvarigheten ?anti-personnel mine?. Enligt de definitioner som ges i

minprotokollet avses därmed samma typ av vapen - en mina som i första hand är

konstruerad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt

och som försätter ur stridbart skick, skadar eller dödar en eller flera

personer.

Utskottet finner inte skäl att gå motionärerna till mötes och förespråka en

ändring av termen ?truppmina?.

Motion U17 (v) yrkande 1 avstyrks.

Det reviderade minprotokollet förbjuder användningen av truppminor som inte är

detekterbara. Detta förefaller utskottet vara ett av de största framstegen i

den nya överenskommelsen.

Som utskottet ovan har anfört, var översynskonferensens huvudmål att minska

det lidande för civilbefolkningen som det utbredda bruket av landminor har

gett upphov till och om möjligt helt förbjuda truppminor. Under

förhandlingarnas gång enades de förhandlande staterna om att införa en

särskild definition avseende minor som i första hand var konstruerade för att

explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt. I det ursprungliga

minprotokollet från 1980 fanns ingen sådan definition. Bruket av stridsvagns-

och fordonsminor har inte i samma utsträckning orsakat civilbefolkningen

lidande. Förhandlingarna kom därför att huvudsakligen inriktas på en reglering

av användningen av truppminor. Ett flertal länder, även sådana som förespråkar

ett totalförbud mot truppminor, motsatte sig också under förhandlingarnas gång

mera långtgående begränsningar i rätten att använda stridsvagns- och

fordonsminor. Av denna anledning har det enligt vad utskottet inhämtat

knappast funnits förutsättningar att inom ramen för dessa förhandlingar nå

enighet bland signatärstaterna om en mera långtgående reglering av dessa

mintyper.

Mot denna bakgrund, har det av praktiska och politiska skäl varit nödvändigt

att i konventionstexten åstadkomma en gränsdragning mellan de minor som avses

omfattas av de nya reglerna och sådana som tills vidare skall falla utanför.

Den lösning som valdes under översynskonferensen innebär att lokutionen

?primarily? (i första hand) särskiljer bruket av stridsvagns- och fordonsminor

från truppminorna. Utskottet kan inte finna att konventionens syften har

motverkats genom denna lösning. Tvärtom har det för att uppnå de framsteg som

den nya konventionen innebär sannolikt varit en förutsättning att finna en

gränsdragning av denna typ, som inte hindrar enskilda länder från att ansluta

sig till texten, av försvars- eller säkerhetspolitiska skäl. Här bör noteras

att det svenska tillkännagivandet under artikel 2 punkt 3 ytterligare klargör

gränsdragningen mellan olika typer av minor, helt i enlighet med konventionens

syften.

Utskottet avstyrker motionerna U17 (v) yrkande 3 och U18 (mp) yrkandena 3 och

5.

Avståndsutlagda minor

I det reviderade protokollets artikel 2 punkt 2 definieras begreppet

?avståndsutlagd mina?. Enligt denna skall minor som utläggs med hjälp av ett

landbaserat system från mindre än 500 meter, inte innefatttas i denna

kategori, förutsatt att de används i enlighet med de restriktioner som

stipuleras i det reviderade minprotokollet. I motion U18 (mp) yrkande 6 vill

Miljöpartiet att Sverige vid kommande revideringar av minprotokollet verkar

för att även minor som läggs ut med hjälp av ett landbaserat system från

mindre än 500 meter skall betraktas som avståndsutlagda.

Enligt den föreslagna konventionstexten måste avståndsutlagda truppminor

framgent vara försedda med en mekanism för självförstöring och desaktivering,

så att de efter att ha fullgjort sitt syfte inte längre utgör ett hot mot

civilbefolkningen eller andra som efter stridernas upphörande har anledning

att beträda minerad mark.

För platsutlagda minor stadgas i protokollets artikel 5 en omfattande

utmärknings- och röjningsplikt. Platsutlagda minor måste röjas innan området

lämnas, om det inte överlämnas till en annan stats stridskrafter som åtar sig

ansvaret för de skyddsåtgärder som protokollet stipulerar.

Jämfört med minprotokollets hittillsvarande lydelse innebär de nya reglerna

beträffande truppminor en betydande förbättring av skyddet för

civilbefolkningen. I det ursprungliga protokollet fanns ingen uttrycklig

reglering av dessa frågor, och det föreskrev ingen ovillkorlig röjningsplikt

eller mekanism för självförstöring eller desaktivering. Enligt vad utskottet

erfarit visade det sig under förhandlingarnas gång svårt att nå enighet kring

definitionen av vad som skulle anses vara plats- respektive fjärrutlagda

minor. Även om det uppnådda resultatet inte är optimalt måste det dock enligt

utskottets uppfattning ses som en rimlig kompromiss i en tekniskt och

politiskt svår fråga, och som ett framsteg för den humanitära rätten.

Sammanfattningsvis har skyddet för civilbefolkningen i och med protokollets

nya skrivningar stärkts betydligt även på detta område. Utskottet förutsätter

att regeringen vid kommande revideringar av protokollet kommer att sträva

efter att åstadkomma ytterligare förbättringar.

Med det anförda anser utskottet motion U18 (mp) yrkande 6 besvarad.

Exportförbud m.m.

Miljöpartiet anför i motion U18 (mp) att den svenska minan FFV 013 bör

förbjudas, då inga garantier kan lämnas att den inte kommer att användas som

en truppmina (yrkande 1) och att den i vart fall inte skall vara aktuell för

svensk export (yrkande 2).

Riksdagen har tidigare haft att ta ställning till yrkanden av innebörd att

exporten av minan FFV 013 skall förbjudas. Utskottet anförde i betänkande

1996/97:UU6 också i anledning av en motion från Miljöpartiet:

Vad gäller minan FFV 013 konstaterar utskottet att denna inte räknas till de

s.k. truppminorna. Enligt vad utskottet inhämtat är den inte heller en

antipersonell mina i den meningen att den ligger dold i marken och automatiskt

utlöses av förbipasserande. Detta vapen är konstruerat för försvar av fasta

installationer, som t.ex. flygfält. Det åligger dock inte utskottet att göra

en närmare bedömning av det aktuella vapnet. All export, även beträffande

denna vapentyp, skall ske i enlighet med nu gällande riktlinjer. Ansvariga för

den prövningen är Inspektionen för strategiska produkter, Exportkontrollrådet

och, ytterst, regeringen.

Denna utskottets bedömning kvarstår oförändrad. Fordonsminan FFV 013 är inte

konstruerad för att verka mot civila eller trupp. Vapnet i fråga är

skrymmande, mycket dyrt, och förekommer endast i begränsad omfattning. Minan

FFV 013 är enligt vad utskottet har erfarit inte att anse som en truppmina i

minprotokollets mening. Förefintligheten - och behovet - av vapen av detta

slag har också erkänts av konventionsstaterna i och med den definition av

truppminor som innefattas i det reviderade minprotokollets artikel 2 punkt 3.

Vad gäller frågan om export av denna typ av vapen, konstaterar utskottet att

det svenska tillståndskravet för export är mera långtgående än vad det

reviderade protokollet föreskriver. I detta förespråkas endast en allmän

återhållsamhet vid export av andra minor än truppminor, medan det svenska

tillståndskravet är absolut och förutsätter godkännande från Inspektionen för

strategiska produkter.

Utskottet avstyrker motion U18 (mp) yrkandena 1 och 2.

S.k. Claymoreminor

I samma motions yrkande 7 vill Miljöpartiet att Sverige vid nästa revidering

av minprotokollet skall verka för att den i protokollet skapade särlösningen

för s.k. Claymoreminor skall strykas. Enligt protokollets artikel 5 punkt 6

behöver inte sådana vapen, som utkastar fragment i en sektor mindre än 90

grader och som är placerade på eller över marken, utmärkas och inhägnas på

samma sätt som andra minor. Denna vapentyp får användas under 72 timmar, om

den är placerad i omedelbar närhet av en militär enhet och området bevakas för

att förhindra tillträde av civila.

I det nu föreliggande förslaget till reviderat minprotokoll har olika

mintyper kommit att omfattas av delvis olika regler. Dessa distinktioner har

uppkommit huvudsakligen med utgångspunkt i skillnader i militär effekt mellan

olika typer av vapen. Deras olika grad av potentiella risker för

civilbefolkningen motiverar enligt utskottets uppfattning dessa skillnader i

den rättsliga regleringen av deras användning.

Utskottet har ovan berört definitionen av begreppet truppmina. Vad gäller

s.k. Claymoreminor, noterar utskottet att dessa typiskt sett inte utgör ett

hot mot civilbefolkningen i samma omfattning som andra minor, även om också

dessa har kommit att innefattas under den övergripande definitionen av

truppminor. Den särlösning som valts för användningen av denna vapenkategori

förutsätter ett direkt samband med den militära enhet som placerat ut vapnen

och att de kontinuerligt övervakas av militär personal. Protokollets reglering

förutsätter sålunda att dessa minor är avsedda att komma till användning i

anslutning till regelrätta stridshandlingar mellan stridande förband. I sådana

sammanhang kan det finnas situationer där denna typ av vapen är att se som

legitima. I propositionen har regeringen anfört att denna mintyp kan användas

bl.a. av Förenta nationernas fredsbevarande styrkor, för att skydda egna

grupperingar.

Det torde sålunda finnas skäl till skillnader i den rättsliga regleringen, i

den grad som dessa motsvaras av skillnader i vapnens avsedda effekt. Det

överenskomna uttryckssättet torde också återspegla vad som i de nu avslutade

förhandlingarna varit politiskt möjligt att uppnå. Utskottet finner inte

anledning att gå motionärerna till mötes och föreskriva regeringens vidare

agerande på denna punkt.

Motion U18 (mp) yrkande 7 avstyrks.

Svensk lagstiftning m.m.

Vänsterpartiet anför i motion U17 (v) yrkande 4 att en svensk ratificering av

det reviderade minprotokollet rimligen bör åtföljas av ett tillägg i lagen

(1992:1300) om krigsmateriel. Den nuvarande lagen reglerar endast

tillståndsgivning för tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel.

Motionärerna vill se att ett allmänt förbud för kemiska, biologiska och andra

massförstörelsevapen, inklusive ett förbud mot personminor, införs i lagen med

hänvisning till internationell rätt.

På grundval av en utredning utförd av Försvarsmakten föreslog regeringen i

proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 ett totalförbud mot

användning av antipersonella minor i det svenska försvaret. Detta förslag

tillstyrktes av försvarsutskottet i betänkande 1996/97:FöU1, och riksdagen

fattade den 13 december 1996 beslut i enlighet med utskottets förslag.

Riksdagens beslut är bindande för regeringen och Försvarsmakten liksom för

övriga svenska myndigheter. Enligt svensk rättstradition regleras inte i lag

vilka vapentyper som skall stå till Försvarsmaktens förfogande. Lagen

(1992:1300) om krigsmateriel uppställer ett generellt förbud mot tillverkning,

tillhandahållande och utförsel av vapen, ammunition och annan för militärt

bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör

krigsmateriel. I förordningen (1992:1303) om krigsmateriel har definierats vad

som skall anses vara krigsmateriel. Landminor, försåt och andra anordningar

återfinns i förteckningen över krigsmateriel för strid. Utförseltillstånd för

krigsmateriel får enligt lagen om krigsmateriel inte lämnas om det skulle

strida mot internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, mot

beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om

export från neutral stat under krig (ovillkorliga hinder i lagens mening).

Denna lagtekniska lösning innebär att ett svenskt godkännande av det

reviderade minprotokollet skapar ett ovillkorligt hinder mot export av

truppminor som inte uppfyller kraven på detekterbarhet, och av truppminor till

icke-statliga organ. Vid protokollets ikraftträdande tillkommer

avståndsutlagda truppminor som inte självförstörs och självdesaktiveras.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att inga lagändringar krävs för

att Sverige skall kunna ansluta sig till det reviderade minprotokollet.

Utskottet delar denna regeringens uppfattning. Utskottet finner det inte

påkallat att reglera förbudet mot truppminor i lag. Att lagreglera förbudet

mot användning av truppminor skulle enligt utskottets uppfattning inte medföra

en skärpning av redan gällande regelsystem.

Utskottet avstyrker motion U17 (v) yrkande 4.

Vänsterpartiet anför i motion U17 (v) yrkande 2 att en deklaration rörande det

unilaterala svenska förbudet mot användning av truppminor bör avges i samband

med att Sverige tillträder det reviderade minprotokollet. Sverige bör enligt

motionärerna utnyttja detta tillfälle att markera sin hållning och därigenom

fungera som efterföljansvärt exempel.

Enligt vad utskottet har inhämtat hade i januari i år 53 stater uttalat sig

till förmån för ett internationellt förbud mot tillverkning, lagring,

överföring och användning av truppminor. 21 av dessa stater har också för egen

del avsagt sig all användning av truppminor vad gäller det egna landets

försvarsmakt. Utskottet välkomnar det växande stödet till förmån för ett

internationellt förbud mot truppminor.

Förklaringar och tillkännagivanden i anslutning till ratificering av

internationella avtal lämnas i regel i de fall där en stat på detta sätt vill

förtydliga sitt ställningstagande och det sätt på vilket man avser att

tillämpa den framförhandlade konventionstexten. De förklaringar och

tillkännagivanden som regeringen föreslår i propositionen är också av sådan

karaktär.

Vad gäller riksdagens beslut av den 13 december 1996, kommer detta - som

mera långtgående än vad det reviderade minprotokollet föreskriver - enligt

utskottets uppfattning inte att ha någon materiell betydelse för den svenska

tillämpningen av minprotokollet. Därför finns heller ingen anledning att göra

ett formellt tillkännagivande i denna del.

Utskottet har förstått att regeringen i samband med avgivandet av Sveriges

samtycke att bli bundet av det reviderade protokollet avser att informera

depositarien, FN:s generalsekreterare, om riksdagens beslut om ett svenskt

förbud mot användning av truppminor. Utskottet finner det inte påkallat med

något regeringens agerande därutöver.

Med det anförda anser utskottet motion U17 (v) yrkande 2 besvarad.

Ottawaprocessen

Miljöpartiet anför i motion U18 (mp) yrkande 4 att regeringen med större kraft

bör stödja den s.k. Ottawaprocessen, som utanför FN:s ram syftar till ett

totalförbud mot truppminor. Motionärerna utgår ifrån att en konvention bör

kunna undertecknas i december i år. Sverige bör underteckna konventionen och

söka förmå andra stater att göra detsamma.

Enligt utskottets uppfattning har Sverige varit ett föregångsland i fråga om

ett internationellt totalförbud mot truppminor, inte minst genom riksdagens

beslut av den 13 december 1996, som innebar att truppminorna i det svenska

försvaret kommer att vara avskaffade senast år 2001. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla att Sverige inte har producerat truppminor på över 20 år,

och de senaste 15 åren har heller ingen export av sådana vapen ägt rum.

Regeringens uttalade målsättning är att åstadkomma ett internationellt

totalförbud för truppminor, ett förbud som omfattar produktion, lagring,

användning och export, med bredast möjliga anslutning av såväl producenter som

exportörer samt inte minst de länder som själva drabbats av den utbredda

användningen av minor i väpnade konflikter.

Regeringen betonar i propositionen vikten av att det reviderade

minprotokollet får en universell anslutning och en så vid tillämpning som

möjligt. Utskottet delar denna uppfattning. För att skyddet av

civilbefolkningen skall bli effektivt krävs enligt utskottets uppfattning

bredast möjliga anslutning till ett traktatfäst förbud mot truppminor.

Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande 1993/94:UU19 att det finns

anledning att på detta område sträva efter ett utökat samarbete genom FN.

Utskottet betonade att minfrågan har såväl humanitära aspekter som

nedrustnings- och utvecklingsaspekter, och att de övergripande aspekterna på

minröjningsfrågan lämpligen kunde tas upp samlat för att inom FN-systemets ram

få till stånd en samordning.

I samma betänkande betonade utskottet att en översyn av 1980 års konvention om

särskilt inhumana vapen var angelägen, och att Sverige bör verka för en ökad

anslutning till denna. Utskottet underströk också att det förelåg ett stort

behov av att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser användandet

av minor, dels göra konventionen gällande under s.k. interna väpnade

konflikter. Utskottet fortsatte:

Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen bör klargöra att

ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda

verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov

till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant

förbud.

Utskottets överväganden resulterade i ett tillkännagivande till regeringen.

Sverige blev också 1994 det första land som formellt föreslog ett

internationellt totalförbud mot truppminor i samband med

granskningskonferensen av 1980 års vapenkonvention. Sedan konferensens

avslutning i maj 1996 har Sverige varit aktivt engagerat i de forum som stått

till buds för att väcka opinion för tanken på ett totalförbud. Enligt vad

utskottet inhämtat har regeringens arbete bedrivits både inom

nedrustningskonferensen i Genève (CD) och inom ramen för den s.k.

Ottawaprocessen. Regeringens övergripande målsättning har i båda dessa forum

varit att bidra till att åstadkomma en konventionsreglering som uppfyller den

svenska målsättningen.

Utskottet delar motionärernas bedömning av Ottawaprocessen, i så måtto att

denna också enligt utskottets uppfattning har varit av stor betydelse för att

bygga vidare på den existerande internationella opinionen för ett totalförbud

och för att driva arbetet framåt med sikte på en snar överenskommelse.

Med utgångspunkt i den övergripande målsättningen att åstadkomma ett

totalförbud för truppminor har Sverige deltagit aktivt i de diskussioner som

förts rörande det konventionsutkast till vilket motionärerna hänvisar.

Utskottet har förstått att det är regeringens avsikt att även fortsättningsvis

stödja initiativ som likt Ottawaprocessen har ett syfte som ligger i linje med

Sveriges ambitioner på minområdet.

Svårigheterna skall dock inte underskattas. Som utskottet anfört ovan, beror

det reella resultatet av alla överenskommelser på detta område dels på de

materiella reglerna i en eventuell konventionstext, dels på staternas vilja

att biträda konventionen. De motsättningar och därav föranledda kompromisser

som kommit till synes vid revideringen av minprotokollet kan i många delar

komma att göra sig gällande också i andra forum där samma och liknande frågor

diskuteras. Det är enligt utskottets uppfattning därför för tidigt att ha

någon bestämd uppfattning om i vilken mån Ottawaprocessen kommer att leda till

konkreta framsteg utöver vad som nu uppnåtts i och med det reviderade

minprotokollet.

Utskottet förutsätter att regeringen även fortsättningsvis på lämpligt sätt

stöder Ottawaprocessen i syfte att åstadkomma ett internationellt förbud för

truppminor, men ser inte anledning att föregripa förhandlingsresultatet.

Med det anförda anser utskottet motion U18 (mp) yrkande 4 besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens förslag

att riksdagen med bifall till propositionen godkänner det den 3 maj 1996

reviderade protokollet II om förbud mot eller restriktioner i

användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980 års

vapenkonvention (Sö 1982:27), med de förklaringar och tillkännagivanden

som regeringen förordat,

2. beträffande uttrycket "truppmina"

att riksdagen avslår motion 1996/97:U17 yrkande 1,

res. 1 (v)

3. beträffande gränsdragningen mellan truppminor och andra minor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:U17 yrkande 3 och 1996/97:U18

yrkandena 3 och 5,

res. 2 (v, mp, kd)

4. beträffande avståndsutlagda minor

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U18 yrkande 6 besvarad med vad

utskottet anfört,

5. beträffande exportförbud m.m.

att riksdagen avslår motion 1996/97:U18 yrkandena 1 och 2,

res. 3 (v, mp)

6. beträffande s.k. Claymoreminor

att riksdagen avslår motion 1996/97:U18 yrkande 7,

res. 4 (v, mp)

7. beträffande svansk lagstiftning m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:U17 yrkande 4 förklarar motion

1996/97:U17 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört,

res. 5 (v)

8. beträffande Ottawaprocessen

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U18 yrkande 4 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 29 april 1997

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Inga-Britt Johansson (s), Nils

T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Carina Hägg (s), Bertil

Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg

(v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid

Näslund (kd), Magnus Johansson (s), Henrik Landerholm (m) och Ingbritt

Irhammar (c).

Reservationer

1. Uttrycket "truppmina" (mom. 2)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Enligt de

definitioner som ges" och på s. 17 slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt de definitioner som ges i minprotokollet avses därmed samma typ av

vapen - en mina som i första hand är konstruerad för att explodera genom en

persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart skick,

skadar eller dödar en eller flera personer. Även om det inte finns någon

rättslig skillnad mellan de båda uttrycken, anser utskottet att den svenska

versionen av konventionstexten för tydlighetens skull bör använda uttrycket

"personminor". Detta uttryck beskriver på ett bättre sätt minornas effekt och

motsvarar bättre allmänt språkbruk. Med det anförda tillstyrker utskottet

motion U17 (v) yrkande 1.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande uttrycket "truppmina"

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U17 yrkande 1 samt med

anledning av propositionen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Gränsdragningen mellan truppminor och andra minor

(mom. 3)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet kan

inte" och slutar med "yrkandena 3 och 5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning innebär denna lösning att definitionen av

truppminor har blivit otydlig. Att ordet "primarily" har lagts till, har

uppenbarligen skett för att säkerställa att fordonsminor försedda med

röjningsskydd inte skall betraktas som truppminor. I stället för den valda

lösningen önskar utskottet en tydligare tolkning av begreppet truppmina. Det

bör enligt utskottets uppfattning klart framgå att en mina som är konstruerad

för att explodera genom en persons närvaro och agerande är att bedöma som en

truppmina, även om den kan fungera också på annat sätt. Utskottet anser att

tillägget "primarily" är olyckligt, eftersom det kan ge utrymme för olika

tolkningar. Regeringen bör verka för att få bort ordet "primarily", till

förmån för en tydligare definition av begreppet "truppmina". Detta bör ges

regeringen till känna. Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna U17

(v) yrkande 3 och U18 (mp) yrkandena 3 och 5,

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande gränsdragningen mellan truppminor och andra

minor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:U17 yrkande 3 och

1996/97:U18 yrkandena 3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

3. Exportförbud m.m. (mom. 5)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Detta vapen

är" och som på s. 19 slutar med "motion U18 (mp) yrkandena 1 och 2" bort ha

följande lydelse:

Riksdagen fattade den 13 december 1996 beslut om totalförbud mot användning

av antipersonella minor/truppminor i det svenska försvaret. Som ett led i

detta arbete har riksdagen förbjudit att sådana minor, liksom komponenter till

dem, blir föremål för export. Minan FFV 013 är konstruerad för försvar av

fasta installationer. Utskottet har inhämtat att denna mintyp inte är avsedd

att lämnas obevakad och i normalfallet utlöses manuellt via tändkabel. Vid en

närmare bedömning av det aktuella vapnet har det dock framkommit att även

snubbeltrådsutlösning kan förekomma. I de fallen får denna mina en verkan

motsvarande vad som gäller för truppminor. Utskottet finner därför att minan

FFV 013 bör kategoriseras som en truppmina i konventionens mening. Detta

innebär att den aktuella minan inte skall komma till användning inom det

svenska försvaret. Med det anförda tillstyrker utskottet motion U18 (mp)

yrkande 1. Utskottet anser motion U18 (mp) yrkande 2 besvarad med vad

utskottet anfört.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande exportförbud m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U18 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion

1996/97:U18 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört.

4. S.k. Claymoreminor (mom. 6)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "I det nu

föreliggande förslaget" och som på s. 20 slutar med "Motion U18 (mp) yrkande 7

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Den särlösning som skapats för Claymoreminor är enligt utskottets

uppfattning inte tillfredsställande. Denna innebär att minor som kastar ut

fragment i en sektor på mindre än 90 grader är tillåtna, trots att de i

konventionens mening är att se som truppminor. Det anses att de inte utgör

samma hot mot civilbefolkningen som andra minor, eftersom de är utplacerade av

en militär enhet och också övervakas och används av militär personal på

platsen. De är tänkta att användas i direkta stridshandligar mellan stridande

förband, och anses av den anledningen inte behöva inhägnas eller utmärkas som

andra minor. Konventionsregleringen förutsätter att den segrande parten efter

konfliktens upphörande skall kunna avlägsna minorna efter de tillåtna 72

timmarnas användning. Sannolikheten för detta är enligt utskottets förmenande

inte sådan att användningen av Claymoreminor bör tillåtas. Sverige bör vid

kommande revidering av protokollet verka för att detta undantag avskaffas.

Utskottet tillstyrker därmed motion U18 (mp) yrkande 7.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande s.k. Claymoreminor

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U18 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Svensk lagstiftning m.m. (mom. 7)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Riksdagens

beslut är bindande" och slutar med "Utskottet avstyrker motion U17 (v) yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte regeringens uppfattning rörande betydelsen av en

lagreglering av det svenska förbudet mot truppminor. Enligt utskottets

uppfattning kunde ett införande av förbudet i lag understryka varaktigheten

och långsiktigheten i det svenska förbudet. Genom en sådan åtgärd skulle

Sveriges roll som pådrivade part i strävan efter ett internationellt

totalförbud mot personminor stärkas. Detta bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrker utskottet motion U17 (v) yrkande 4.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande svensk lagstiftning m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U17 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion

1996/97:U17 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ottawaprocessen (mom. 8)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför:

På grund av missnöje med resultatet av de förhandlingar som fördes 1994-1996

och som resulterade i den reviderade CCW-konventionen har förslag väckts om

ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor.

Två forum har föreslagits för att uppnå detta: FN:s nedrustningskonferens i

Genève, CD och den s.k. Ottawaprocessen, vilken initierades av Kanadas

utrikesminister vid ett möte i Ottawa i oktober 1996. Problemet med

förhandlingarna i Genève är att konsensusprincipen råder, vilket innebär att

en enda CD-medlem kan blockera ett förbud. Detta har redan skett, och man

kommer inte längre i minförhandlingarna inom nedrustningskonferensen. Syftet

med Ottawaprocessen är att utanför FN:s ram utarbeta en ny konvention som

totalförbjuder antipersonella minor. I december beräknas en konvention kunna

undertecknas. Miljöpartiet menar att Sverige inte bara bör underteckna denna

utan också arbeta för att flera länder gör detsamma, t.ex. grannländerna i

Norden och Östersjöområdet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Bakgrund 3

1980 års vapenkonvention 3

Ärendet och dess beredning 4

Innehållet i det reviderade protokollet 5

Tillämpningsområde 5

Definitioner 5

Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra

anordningar 6

Truppminor 6

Förbud mot icke-detekterbara truppminor 6

Avståndsutlagda minor 7

Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering

av truppminor

7

Försåt och andra anordningar 7

Upprättandet av protokoll och minkartor 7

Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra

humanitära insatser

8

Överträdelse av protokollets bestämmelser 8

Protokollet och svenska förhållanden 8

Godkännande av protokollet 10

Skälen för regeringens förslag 10

Sammanfattning av motionerna 11

Utskottets överväganden 13

Regeringens förslag 13

Definitionen av truppminor 16

Avståndsutlagda minor 17

Exportförbud m.m. 18

S.k. Claymoreminor 19

Svensk lagstiftning m.m. 20

Ottawaprocessen 21

Hemställan 23

Reservationer........................................24

Särskilt yttrande....................................26