Bet. 1997/98:AU6

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1997/98:AU06

Vissa arbetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

AU6

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande 34 motionsyrkanden om vissa

arbetsrättsliga frågor m.m., med ett undantag väckta under den allmänna

motionstiden hösten 1997.

Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels

förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa

enskilda frågor. Samtliga motioner avstyrks.

Reservationer har lämnats av företrädare för Moderata samlingspartiet,

Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet.

Motionerna

1997/98:A230 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa fackets

lagfästa rätt till blockad av enskilda företag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen beslutar att upphäva berörda delar av medbestämmandelagen så

att utrymmet för sympatistrejker upphävs i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1997/98:A250 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett för småföretag tidsbegränsat undantag från delar av

arbetsmarknadslagstiftningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av arbetsmarknadslagstiftningen,

1997/98:A292 av Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen,

1997/98:A297 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till heltidsarbete,

1997/98:A458 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en ny strategi för nya arbeten i Stockholmsregionen,

1997/98:A702 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga regelverk ej får

använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt,

1997/98:A703 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot diskriminering av

homosexuella på arbetsmarknaden,

1997/98:A705 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om förutsättningarna för en anpassning av lagarna som

reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1997/98:A706 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om ett förbud mot sympatistrejker och blockad mot företag av

andra parter i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:A708 av Kent Olsson och Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag rörande reglerna för konfliktvarsel inom sjöfarten i

enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:A710 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning för att utveckla

arbetsrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medicinska kontroller,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skadestånd vid

nedläggning av verksamhet i Sverige enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central

arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen enligt vad i motionen

anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i

motionen anförts om visstidsanställningar,

6. att riksdagen beslutar att företrädesrätten till återanställning skall

vara 12 månader enligt vad i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i

motionen anförts om företrädesrätt för deltidsanställda,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i

motionen anförts om turordning och föräldralediga,

9. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central facklig

organisation i anställningsskyddslagen vad gäller personer äldre än 57,5 år

enligt vad i motionen anförts,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i

motionen anförts om 39 § LAS,

1997/98:A711 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att den beskrivna typen av

orättfärdig hantering av kollektivavtalsförsäkringar för projektanställda

snabbt undanröjs,

1997/98:A712 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen i enlighet med

vad i motionen anförts hos regeringen begär ett förslag till lag mot

diskriminering av homosexuella i arbetslivet,

1997/98:A713 av Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om obligatoriska drogtester bland vissa yrkesgrupper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt initiativ vid internationella förhandlingar om

kärnkraftssäkerhet,

1997/98:A714 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts med avseende på utvärdering av

arbetsrätten m.m,

1997/98:A716 av Nalin Baksi m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etnisk diskriminering vid

anställning,

1997/98:A718 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning och metodutveckling kring etnicitet, mångkultur och

diskrimineringens processer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behov av kunskap och metodutveckling kring aktiva åtgärder för

etnisk likabehandling,

1996/97:N15 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om de arbetsrättsliga reglerna,

1997/98:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avveckling av

stuverimonopolet,

1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bryta stuverimonopolet.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar här 33 motionsyrkanden om vissa arbetsrättsliga frågor från

den allmänna motionstiden hösten 1997. Vidare behandlas ett arbetsrättsligt

yrkande från våren 1997 som framställts med anledning av regeringens skrivelse

1996/97:83 Sverige och den inre marknaden. När annat inte anges avses i det

följande motioner från riksmötet 1997/98.

Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels

förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa

enskilda frågor.

Motionerna är ordnade ämnesvis under rubrikerna Översyn av arbetsrätten m.m.,

Ändringar i medbestämmandelagen m.m., Ändringar i anställningsskyddslagen,

Diskriminering i arbetslivet, Vissa pensioner enligt kollektivavtal, ILO-

konventionen nr 137, Medicinska kontroller och drogtester samt

Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen.

Utskottets ställningstaganden till motionerna anges under särskild rubrik.

Det kan erinras om att utskottet också under hösten 1997 behandlat motioner

med krav på förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet

avstyrkte motioner som i huvudsak tog sikte på vad som betecknades som en mer

flexibel och mer överskådlig arbetsrätt (1997/98:AU1).

Översyn av arbetsrätten m.m.

Bakgrund

1992 års arbetsrättskommitté m.m.

Arbetsrätten har under 1990-talet varit föremål för flera utredningar. Flera

ändringar har skett i de centrala arbetsrättsliga lagarna. Med utgångspunkt i

de förslag som lämnats av 1992 års arbetsrättskommitté i delbetänkandet Ny

anställningsskyddslag (SOU 1993:32) genomfördes under den dåvarande

fyrpartiregeringen den 1 januari 1994 vissa förändringar i bl.a.

anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen.

Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande.

Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning förlängdes till tolv

månader under en tvåårsperiod. Den längsta prövotiden för provanställning

förlängdes till tolv månader. Genom en övergångsbestämmelse undanröjdes

kollektivavtal till den del de innehöll kortare avtalstider. Reglerna om

visstidsanställning och provanställning skulle vidare i fortsättningen kunna

frångås genom lokala kollektivavtal.

I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist skulle

arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som

arbetsgivaren bedömde var av särskild betydelse för den fortsatta driften.

Den s.k. månadsregeln förlängdes till två månader och skulle kunna brytas i

vissa fall.

Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en regel om skyldighet för

arbetsgivare att i inledningen av ett anställningsförhållande skriftligen

informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.

Medbestämmandelagen ändrades genom att bestämmelserna om facklig vetorätt

upphävdes. Vidare infördes ett förbud mot fackliga stridsåtgärder mot enmans-

och familjeföretag och som hade till syfte att kollektivavtal skulle träffas

med företaget.

Återställning av arbetsrätten

Sedan Socialdemokraterna återtagit regeringsmakten hösten 1994 upphävdes den 1

januari 1995 de flesta av de nu angivna ändringarna i arbetsrätten.

Förlängningen av månadsregeln kom dock att bestå. Likaså behölls regeln om

arbetsgivares skyldighet att informera arbetstagare om anställningsvillkoren.

1995 års Arbetsrättskommission m.m.

Regeringen tillsatte under våren 1995 en kommission med uppdrag att söka

lösningar på de problem som arbetsmarknadens parter ansåg finnas på

arbetsrättens område. Kommissionen - som antog namnet 1995 års Arbets-

rättskommission - hade enligt direktiven att arbeta med utgångspunkten att

lösningen på problemen borde bygga på en gemensam syn och tillkomma i

samförståndsanda. Avsikten var att finna former för hur arbetsmarknadens parter

själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal skulle kunna

utforma de arbetsrättsliga reglerna.

Arbetsrättskommissionen överlämnade i maj 1996 rapporten Samarbetsavtal?.

Rapporten innehöll bl.a. ett förslag till samarbetsavtal. Den undertecknades av

ordföranden och de ledamöter som inte representerade någon part på

arbetsmarknaden. Varken arbetsgivarnas eller arbetstagarnas representanter

godtog det slutförslag till avtalsrekommendation som kommissionens ordförande

presenterade. Rapporten ledde inte till lagstiftning.

Centralorganisationerna på arbetsmarknaden förband sig vid överläggningar med

regeringen i maj 1996 att förhandla i arbetsrättsliga frågor. Regeringen gav

Statens förlikningsmannaexpedition i uppdrag att tillsätta en medlargrupp med

uppgift att söka enighet mellan arbetsmarknadens parter. Parterna utnyttjade

inte medlargruppen. Medlargruppen meddelade därför i augusti 1996 regeringen

att det inte fanns några förutsättningar för den att fullfölja uppdraget att

söka nå enighet mellan arbetsmarknadens parter i arbetsrättsliga frågor.

Hösten 1996: En arbetsrätt för ökad tillväxt

Inom Arbetsmarknadsdepartementet upprättades sommaren 1996 ett utkast till

lagrådsremiss. Utkastet innehöll förslag till vissa lagändringar och

remissbehandlades. Den 23 september hölls remissammanträde hos

Arbetsmarknadsdepartementet.

Regeringen presenterade i oktober 1996 propositionen (1996/97:16) En

arbetsrätt för ökad tillväxt. I propositionen föreslogs vissa ändringar i

anställningsskyddslagen och lagen om anställningsfrämjande åtgärder

(främjandelagen).

Det främsta syftet med förslaget var att underlätta nyanställningar och

därigenom minska arbetslösheten.

Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande.

Avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal får göras i

samma utsträckning som tidigare. Beträffande vissa regler slopas dock kravet på

att kollektivavtalet skall ha slutits eller godkänts av central

arbetstagarorganisation. Detta gäller under förutsättning att det mellan

parterna i andra frågor gäller eller brukar gälla kollektivavtal på central

nivå.

Den regel upphävdes som föreskrev medgivande av central

arbetstagarorganisation i varje enskilt fall för uppsägning av äldre

arbetstagare som innebär avvikelse från lagens turordningsregler.

En ny anställningsform - överenskommen visstidsanställning - infördes. Avtal

om överenskommen visstidsanställning får beträffande en och samma arbetstagare

omfatta högst tolv månader under tre år. Ett företag eller verksamhet som

tidigare inte haft någon arbetstagare, och som vill börja anställa, får träffa

avtal om överenskommen visstidsanställning beträffande en och samma

arbetstagare för sammanlagt högst 18 månader under tre år. En arbetsgivare får

samtidigt ha högst fem arbetstagare med överenskommen visstidsanställning.

Den tid under vilken företrädesrätt till återanställning gäller förkortades

från ett år till nio månader. Den tid inom vilken en arbetstagare skall ha

varit anställd mer än tolv månader för att ha företrädesrätt utsträcktes från

två till tre år.

Uppsägningstiderna sattes i relation till anställningstidens längd och inte

som tidigare även till arbetstagarens ålder.

En begränsning för vikariatsanställningar infördes. En arbetstagare får vara

anställd på vikariat sammanlagt högst tre år under en femårsperiod. Om denna

period överskrids övergår anställningen i en tillsvidareanställning.

En arbetstagare som har en deltidsanställning och som till sin arbetsgivare

anmält att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad,

dock högst heltid, skall ha företrädesrätt till en sådan anställning.

Ändringarna i främjandelagen innebar att föreskrifterna om s.k. äldreavgångar

och inskränkningar i rätten att sluta avtal om anställning för begränsad tid

upphävdes.

Riksdagen godtog regeringens förslag. På arbetsmarknadsutskottets

föranstaltande beslutades att en referensgrupp skulle tillsättas med uppgift

att kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen överenskommen

visstidsanställning. Ändringarna i anställningsskyddslagen och främjandelagen

trädde i kraft i huvudsak den 1 januari 1997. Dock trädde reglerna om

avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal i kraft den 1 juli

1997, och regeln om tidsgräns för vikariat skall träda i kraft den 1 januari

2000.

Motionerna 1997

I flera motioner som väckts under 1997 görs gällande att de arbetsrättsliga

reglerna generellt bör ses över av en utredning.

Vänsterpartiet utvecklar sina tankegångar om detta i motion A710. Enligt

motionen bör regeringen ges i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning

som har att utveckla arbetsrätten när det gäller demokrati,

arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet (yrk. 1). När det

gäller demokrati är det enligt motionen dags att introducera en ny arbetsrätt

med dialog och samarbete i frågor som traditionellt definierats som

arbetsledningsfrågor. Arbetsgivaren skall motivera sina beslut och samråda med

löntagaren som alltid skall kunna begära fackligt stöd och förhandling.

Arbetstagaren skall ha inflytande över sin arbetssituation, arbetets innehåll

och planering av arbetet. Demokrati i arbetslivet är också en fråga om alla

människors lika värde - kvinnor och män och invandrare måste uppmärksammas.

Vänsterpartiet framhåller vidare att endast arbetstagare har de rättigheter

som ges i lagar och avtal. Exempelvis konsulter och uppdragstagare är inte

arbetstagare i arbetsrättslig mening. De saknar därför rättigheter i

förhållande till sin dagliga arbetsledning. Det föreslås att

arbetstagarbegreppet genom ny lagstiftning utvidgas så att alla löntagare

omfattas.

Ett av de viktigaste redskapen för ökad trygghet i anställningen är enligt

motionen kompetensutveckling. Den personalutbildning som finns i dag är inte

tillräcklig och inte heller rättvist fördelad. Rätten till kompetensutveckling

för alla måste regleras i lag. Arbetsgivarens ansvar skall lyftas fram. De

fackliga organisationerna skall ha möjlighet att påverka så att det blir en

rättvis fördelning av möjligheterna till kompetensutveckling mellan alla

grupper av anställda och mellan könen.

Vänsterpartiet anför vidare att flera domar i Arbetsdomstolen har visat att

regeringsformens stadganden om yttrande- och tryckfrihet inte gäller på

arbetsplatsen. Vänsterpartiet anser att det krävs en lagstiftning som

garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som inte tillåter att den

inskränks i anställningsavtalet.

Ingemar Josefsson (s) begär i motion A714 att de ändringar i arbetsrätten som

gäller sedan den 1 januari 1997 utvärderas och ses över. Utvärderingen bör

särskilt avse ändringarnas effekter på maktförhållandena på arbetsplatserna och

konsekvenserna för mindre arbetsplatser. Han framhåller att det bör göras en

samlad översyn av hur rätten till kompetensutveckling, god arbetsmiljö,

inflytande och flexibilitet kan utvecklas.

Även Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A250 att det bör göras en grundlig

genomgång av nuvarande arbetsmarknadslagar i syfte att åstadkomma enklare och

mer flexibla regler (yrk. 2). Han påtalar även i motion A705 vikten av en ökad

rörlighet, flexibilitet och frihet på arbetsmarknaden och föreslår att

riksdagen av regeringen begär en utredning om förutsättningarna för att anpassa

de lagar som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i riktning mot ökad

flexibilitet.

I flera motioner hemställs om förenklingar och avregleringar i de

arbetsrättsliga lagarna.

Carl Erik Hedlund (m) anser att arbetsmarknadslagstiftningen skapar hinder för

företagare, inte minst för småföretagare. I motion A250 hemställer han att det

införs en provperiod på tre år under vilken företag med färre än tio anställda

undantas från merparten av arbetsmarknadslagarna (yrk. 1).

Karin Falkmer m.fl. (m) är i motion 1996/97:N15 - som väckts med anledning av

regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden - kritiska till

parternas och kollektivavtalens starka ställning i den svenska arbetsrätten

(yrk. 5). Regeringen borde enligt motionärerna modernisera den svenska

arbetsrätten genom att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. De anser att det

uppkommer en olycklig blandning av offentlig och privat regelgivning om, som

regeringen förespråkar i skrivelsen, EU:s regler generellt genomförs i Sverige

genom kollektivavtal. Regeringens värnande om kollektivavtalen och ?den svenska

modellen? riskerar att leda till att de arbetsrättsliga organisationernas

ställning stärks i förhållande till organisationernas medlemmar, sägs det i

motionen. Enligt motionen bör regeringens krav på att semidispositiva regler

(regler som kan frångås genom kollektivavtal) skall införas i EU:s

arbetsrättsliga direktiv modifieras.

Även Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) är kritiska mot kollektivavtalens dominerande

ställning. De begär i motion A458 en ny strategi för nya arbeten i

stockholmsregionen (yrk. 2). Det anförs att arbetsmarknadslagstiftningen är

dålig på att anpassa sig till strukturförändringar och en allt rörligare

arbetsmarknad. Brist på kvalificerad arbetskraft och dålig anpassningsförmåga i

ekonomin sägs skapa flaskhalsar i regionen. En politik som är bra för

stockholmsregionen skapar nya arbeten och tillväxt i hela landet. Motionärerna

vill övergå till individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare för

att skapa ökad flexibilitet och nya arbetstillfällen.

Exempelvis vid banklån, hyreskontrakt, telefonabonnemang och avbetalningsköp

kan finnas villkor som anger att en tillsvidareanställning är en förutsättning

för att någon skall kunna komma i fråga som kund. Jan Backman (m) anser i

motion A702 att anställningsformen tillsvidareanställning ibland tillämpas som

villkor på ett ogenomtänkt sätt, även inom staten. Han menar att statliga

regelverk inte skall få använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt.

Utskottets ställningstagande

Frågan om behovet av en utredning med uppdrag att mer övergripande se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen behandlades av utskottet senast hösten 1997

(1997/98:AU1) och dessförinnan hösten 1996 (1996/97:AU4). I enlighet med vad

som uttalades vid dessa tillfällen och enligt vad som redovisats ovan kan

konstateras att arbetsrätten utretts flera gånger under senare år. Senast

trädde mer omfattande ändringar i central arbetsrättslig lagstiftning i kraft

den 1 januari och den 1 juli 1997. Generellt gick ändringarna i riktning mot en

anpassning av reglerna till att underlätta nyanställningar och att öka

öppenheten för lokala lösningar på arbetsrättsliga problem. Samtidigt var det

ett angeläget intresse att bevara ett stort mått av anställningstrygghet för

den enskilde. Det går ännu inte att dra några bestämda slutsatser om effekterna

av de ändringar som trätt i kraft under 1997, och det är för tidigt att så kort

tid efter lagändringarna låta föranstalta om översyn och utvärdering. Här kan

framhållas att det på utskottets initiativ i Arbetsmarknadsdepartementets regi

tillsatts en referensgrupp med särskilt uppdrag att till riksdagen redovisa

erfarenheter och slutsatser beträffande den nya anställningsformen

överenskommen visstidsanställning. Arbetsmarknadens parter är representerade i

gruppen. Enligt vad utskottet erfarit under hand anser referensgruppen att det

ännu är för tidigt att uttala sig om i vilken omfattning och i vilka sammanhang

anställningsformen kommit till användning.

När det särskilt gäller vad Vänsterpartiet nu anfört i fråga om demokrati,

arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet kan erinras om att

utskottet både hösten 1995 och 1996 avstyrkt yrkanden som motsvarar de som nu

framställts. Utskottet har inte ändrat uppfattning.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att det inte finns anledning att

återigen låta tillsätta en utredning eller att på annat sätt särskilt låta

utvärdera 1997 års ändringar.

Även de yrkanden som - oberoende av om en mer övergripande översyn görs - avser

avregleringar och förenklingar av arbetsrätten har nyligen varit föremål för

utskottets prövning. De ändringar framför allt i anställningsskyddslagen som

trädde i kraft under 1997 syftade som nämnts till att underlätta

nyanställningar och att finna lokala lösningar. Enligt utskottets mening finns

det nu inte anledning att vidta ytterligare åtgärder i riktning mot en

förenklad arbetsrätt.

Regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden ger en

redovisning och bedömning av arbetet med EU:s inre marknad som skall leda till

fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Skrivelsen anger också

Sveriges mål på detta område. När det gäller arbetsrätt anger regeringen i

skrivelsen att den vill värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden och

föra fram parternas och kollektivavtalens betydelsefulla roll på den europeiska

arbetsmarknaden.

Enligt skrivelsen vill Sverige vidare verka för att det i EU:s

arbetsrättsliga direktiv skrivs in semidispositiva regler, vilket skulle

innebära att vissa bestämmelser skulle kunna frångås genom nationella

kollektivavtal.

Den svenska arbetsrätten bygger sedan gammalt på att arbetsmarknadens

organisationer har en aktiv roll och tar ett stort ansvar. Samarbete och

samförståndslösningar i kollektivavtal och på andra sätt är av stort värde för

arbetsrättens utveckling i ett samhälle som förändras. Utskottet kan mot den

bakgrunden inte biträda det som i motionerna 1996/97:N15 och A458 anförs om att

kollektivavtalen i den svenska arbetsrätten, eller internationellt, tillmäts en

alltför stor betydelse.

Tvärtom vill utskottet framhålla kollektivavtalens betydelse för den

enskildes anställningsskydd och trygghet i anställningen. Det är uppenbart att

den enskilde arbetstagaren normalt befinner sig i ett underläge gentemot

arbetsgivaren inför slutandet av ett anställningsavtal och under den löpande

anställningen. En möjlighet att i enskilda avtal göra avsteg från lagfästa

eller kollektivavtalsreglerade normer - som begärts i motionen A458 - skulle i

många fall komma att användas till arbetstagarens nackdel. Det är också svårt

att se att den typen av avtal skulle skapa nya arbetstillfällen på det sätt som

antas i motionen.

Vad slutligen gäller tillämpningen av anställningsformen tills-

vidareanställning i det arbetsrättsliga regelverket kan inte utskottet dela

ståndpunkten i motionen om att regelverket är utformat på ett diskriminerande

sätt. Det förhållande att t.ex. hyresvärdar eller kreditgivare uppställer krav

på tillsvidareanställning är dessutom inte något som bör angripas genom

förändringar i det arbetsrättsliga regelverket.

Utskottet avstyrker alltså motionerna A710 (yrk. 1), A250, A458 (yrk. 2),

A702, A705, A714 och 1996/97:N15 (yrk. 5).

Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m.

Sten Tolgfors (m) föreslår i motion A230 dels att riksdagen hos regeringen

skall begära förslag till hur rätten till blockad av företag skall avskaffas

(yrk. 1), dels att rätten till sympatiåtgärder avskaffas (yrk. 2). Även Carl

Erik Hedlund (m) anser i motion A706 att riksdagen hos regeringen bör begära

förslag till hur ett förbud mot sympatistrejker och blockader mot andra parter

än dem som är involverade i en facklig konflikt bör utformas.

Varsel om stridsåtgärd skall enligt 45 § medbestämmandelagen lämnas sju dagar i

förväg, om inte ?giltigt hinder? möter. Kent Olsson och Tom Heyman (m) anför i

motion A708 att undantaget kommit att tillämpas på sådant sätt att

rederinäringen drabbas hårdare än andra branscher. De begär därför att

riksdagen till regeringen tillkännager behovet av ett förslag till regel som

klargör att varselskyldighet i princip skall gälla även när en stridsåtgärd

riktas mot ett fartyg.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tog hösten 1996 ställning till yrkanden som motsvarar de som nu

framställts om inskränkningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder

(1996/97:AU4). I anslutning till vad då uttalades måste framhållas att tankarna

bakom dessa yrkanden inte är förenliga med hur arbetsrätten bör vara utformad i

dagens samhälle. Till detta kommer att Utredningen om ett förstärkt

förlikningsmannainstitut enligt sina direktiv (dir. 1997:66) har att ta

ställning bl.a. till vissa frågor om tvistelösning och konflikter. Utredningen

skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 1998. Det finns ingen

anledning till att utskottet genom initiativ i dessa frågor föregriper

utredningens arbete.

Reglerna om varsel i medbestämmandelagen kan inte anses vara i behov av

förtydligande. Det kan konstateras att varselskyldigheten enligt lagen gäller

även inom rederinäringen, men att - som också nämns i motionen -

undantagsregeln enligt lagens förarbeten kan vara tillämplig exempelvis när det

gäller blockad mot lossning av fartyg med kort liggetid i hamn eller när

arbetet är av så kort varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel.

Undantaget bör enligt förarbetena kunna tillämpas också i andra situationer där

varselskyldigheten framstår som meningslös. Någon sådan lagregel eller

lagändring som förespråkas i motionen är enligt utskottets mening inte

påkallad.

Utskottet avstyrker alltså motionerna A230 i berörda delar samt A706 och

A708.

Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS)

Vänsterpartiet begär i motion A710 ändringar i anställningsskyddslagen enligt

följande.

Sverige har vid en internationell jämförelse en ?liberal? lagstiftning som

innebär att det är mycket billigare att lägga ned företag i Sverige än i andra

EU-länder. Företag som har verksamhet i flera länder, och som lägger ned

verksamhet i Sverige, bör enligt lag vara skyldiga att betala skadestånd till

de anställda som drabbas. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två

årslöner. Regeringen bör under 1998 lämna förslag till lag om skadestånd vid

nedläggning av verksamhet i Sverige (yrk. 3).

Anställningsskyddslagen är en skyddslag för den svagare parten,

arbetstagaren. Grundskyddet i lagen skall inte kunna avtalas bort. Sedan 1997

får dock överenskommelser om vissa avvikelser från lagen träffas av den lokala

organisationen. Sådana överenskommelser bör tillåtas endast efter godkännande

av den centrala arbetstagarorganisationen. Annars kan på arbetsplatser med svag

facklig representation lagen komma att helt avtalas bort. En hänvisning till

central arbetstagarorganisation bör återinföras i anställningsskyddslagen (yrk.

4).

Huvudprincipen för anställningar skall vara tillsvidareanställning. Antalet

visstidsanställningar ökar dock kraftigt och sådana anställningar medför en

urholkning av arbetstagarnas rättigheter. Regeringen bör ges i uppdrag att

lämna förslag om att andra anställningsformer än tillsvidareanställning skall

godkännas av facklig organisation och att visstidsanställningar som varat mer

än 18 månader automatiskt skall övergå i en tillsvidareanställning (yrk. 5).

Företrädesrätten till återanställning enligt anställningsskyddslagen bör

förlängas till tolv månader vilket gällde före lagändringarna 1997 (yrk. 6).

Annars innebär inte företrädesrätten ett reellt skydd mot godtyckliga

uppsägningar.

Kvinnor behandlas sämre än män när det gäller s.k. avtalsturlistor med avsteg

från anställningsskyddslagens turordningsregler vid uppsägning. För att komma

till rätta med denna typ av könsdiskriminering begärs att avtalsturlistor

alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga

eller gravida arbetstagare är berörda (yrk. 8).

Genom 1997 års lagändringar försämrades skyddet för äldre vid avsteg från

lagens turordningsregler. Den centrala arbetstagarorganisationens godkännande

krävs inte längre när arbetstagaren fyllt 57,5 år. Äldre har svårt att finna

nya anställningar. Regeln om den centrala organisationens godkännande yrkas

därför återinförd i anställningsskyddslagen (yrk. 9).

Enligt 39 § anställningsskyddslagen kan en arbetsgivare som av domstol ålagts

att återta en uppsagd eller avskedad arbetstagare ?köpa ut? arbetstagaren. En

arbetstagare som vinner ett mål i domstolen får alltså inte tillbaka sin

anställning trots att uppsägningen varit lagstridig. Detta beskrivs i motionen

som att pengar och makt går före rätt. Regeringen bör lämna förslag till ett

principförbud mot sådana ?utköp?. Skadestånd enligt 39 § bör bestämmas på

sådant sätt att de får avsedd avhållande effekt. En viss del av skadestånden

bör tillfalla staten (yrk. 10).

Deltidsanställda bör enligt Vänsterpartiets motion ha företrädesrätt till

fler arbetstimmar när sådana blir lediga utan att - som är fallet i dag -

rätten begränsas till den egna driftsenheten (yrk. 7). Den rätten bör kunna

åberopas om den deltidsanställde efter ett rimligt inlärnings- eller

skolningsskede inom eller utom företaget kan anförtros nya arbetsuppgifter.

Arbetsgivarens fria rätt att oberoende av reella behov välja deltidsanställning

bör begränsas genom juridiska styrmedel, sägs det i motionen.

Ingemar Josefsson (s) framhåller i motion A297 det ofrivilliga deltidsarbetet

som ett stort jämställdhetsproblem. Det är oftast kvinnor som arbetar deltid.

Samhället bör enligt motionen via arbetstidslagstiftningen ge en tydlig signal

om att det ofrivilliga deltidsarbetet bör minska. Ambitionen bör vara att

heltidsanställning skall vara en rättighet och arbetsgivare bör vara skyldiga

att planera arbetets organisation med den utgångspunkten.

Utskottets ställningstagande

Anställningsskyddslagen har, som framgått ovan, nyligen varit föremål för

ändringar. Generellt gick de ändringarna i riktning mot en anpassning av

reglerna till att underlätta nyanställningar och till ökad öppenhet för lokala

lösningar på arbetsrättsliga problem. Vänsterpartiets motion A710 om en utbyggd

arbetsrätt är allmänt sett inte förenlig med de strävandena. Det är utskottets

övergripande uppfattning att den sortens förändringar i anställningsskyddslagen

som Vänsterpartiet förespråkar inte skulle verka för arbetsrättens anpassning

till den moderna arbetsmarknadens behov av lösningar.

En rätt för den enskilde arbetstagaren att i händelse av uppsägning på grund

av företagsnedläggelse erhålla skadestånd av arbetsgivaren vore ett

principiellt främmande inslag i svensk arbetsrätt. En sådan rätt skulle bygga

på ett antagande om att beslut att anställa innefattar en utfästelse inför

framtiden som går utöver de åtaganden som i dag följer av anställningsbeslutet.

Detta skulle innebära ett avsteg från den i svensk arbetsrätt hävdvunna

principen om arbetsgivarens rätt att besluta i frågor om affärs- och

företagsledning. Enligt vad utskottet inhämtat är det visserligen riktigt att

sådana rättsliga konstruktioner förekommer i andra länder. Det vill dock synas

som att den rätten till ekonomisk kompensation ofta kombineras med ett sämre

skydd för anställningen som sådan. Enligt utskottets mening är en modell enligt

dessa riktlinjer inte önskvärd. Utskottet biträder alltså inte begäran om

lagförslag om rätt till skadestånd vid nedläggning av verksamhet i Sverige.

När det sedan gäller frågorna om återinförande av hänvisning till central

arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen och yrkandena beträffande

visstidsanställningar, företrädesrätten till återanställning och

avtalsturlistor vill utskottet framhålla följande. Dessa frågor regleras i dag

i enlighet med vad riksdagen beslutade om hösten 1996 (prop. 1996/97:16,

bet. 1996/97:AU4, rskr. 107). Syftet var att anpassa de arbetsrättsliga

reglerna till förändringar som skett på arbetsmarknaden och de ändringar som

gjordes var resultatet av en avvägning mellan olika intressen. Utskottet har

inte ändrat uppfattning i de frågor som då avhandlades.

Möjligheten till s.k. utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen kan ibland

onekligen ge upphov till mindre tilltalande situationer. Som utskottet tidigare

uttalat vid flera tillfällen skulle dock Vänsterpartiets förslag om

principförbud mot sådana utköp knappast lösa problemen på ett godtagbart sätt.

En ordning där samma omständigheter kom att behandlas i flera på varandra

följande rättegångar framstår inte som eftersträvansvärd. Det är vidare svårt

att tänka sig exekutivt tvång vid verkställelse av en dom som ålägger en

arbetsgivare att återta en arbetstagare i anställning. Utskottet står fast vid

vad som tidigare uttalats i denna fråga (se t.ex. bet. 1995/96:AU3 med

hänvisningar).

När det gäller de deltidsanställdas situation delar utskottet den uppfattning

som kom till uttryck i proposition 1996/97:16 En arbetsrätt för ökad tillväxt,

nämligen att det är angeläget att det skapas förutsättningar för att

arbetstagare skall kunna få den arbetstid de önskar. Anställningar på heltid

bör eftersträvas.

Här kan erinras om den ökade rätt till företrädesrätt för deltidsanställda

som gäller sedan den 1 januari 1997. En ny regel i anställningsskyddslagen

innebär att arbetstagare som har deltidsanställning i princip har

företrädesrätt till en högre anställningsgrad, dock högst heltid.

Företrädesrätten är begränsad till den egna driftsenheten, men inte till det

egna kollektivavtalsområdet. Denna rätt gäller vidare före en tidigare

anställds anspråk på företrädesrätt till återanställning.

Även om heltidsarbete är målet kan det dock förekomma situationer där en

anställning på deltid är nödvändig, t.ex. på grund av verksamhetens behov och

förutsättningar. Här måste reglerna utformas efter en avvägning mellan den

enskildes intresse och arbetsgivarens förutsättningar att möta anspråket. En

sådan avvägning gjordes inför den nyssnämnda ändringen i

anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Enligt

utskottets mening bör anställningsskyddslagens regler nu inte ändras

ytterligare.

Med hänsyn till vad nu sagts avstyrker utskottet motion A710 i de avseenden

som nu prövats liksom motion A297.

Diskriminering i arbetslivet

Två motioner avser etnisk diskriminering. Enligt den i dag gällande lagen

(1994:134) mot etnisk diskriminering är diskriminering på grund av ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung förbjuden. Nalin Baksi m.fl. (s) och

Karin Pilsäter (fp) anser i motionerna A716 respektive A718 (yrk. 1) att det

behövs en skärpning av lagen. Motionärerna framhåller att lagen hittills

prövats i Arbetsdomstolen endast en gång och att den uppställer alltför höga

beviskrav och bl.a. av det skälet inte fungerar. Karin Pilsäter föreslår också

fler positiva aktiva åtgärder hos företag och myndigheter (yrk. 3).

Meritvärdering, betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad

svenskundervisning, praktikplatser och mentorskap är enligt motionen några

metoder som kan göra välutbildade invandrare kvalificerade för arbeten inom den

egna kompetensen. För att nå kunskap om vilka åtgärder som är lämpliga att

fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs dock enligt motionen mer forskning

och metodutveckling om etnicitet, mångkultur och diskriminering (yrk. 2).

I ett par motioner efterlyses lagstiftning mot diskriminering av homosexuella

i arbetslivet. Juan Fonseca (s) och Ola Ström m.fl. (fp) framhåller i

motionerna A703 respektive A712 att förbud mot sådan diskriminering i dag

saknas i Sverige trots att undersökningar visat att diskriminering förekommer.

Utskottets ställningstagande

Ett förslag till en ny, mer ingripande lag mot etnisk diskriminering är för

närvarande under beredning i Regeringskansliet (betänkandet Räkna med

mångfald!, SOU 1997:174). Förslaget omfattar bl.a. krav på aktiva åtgärder mot

diskriminering.

Frågan om diskriminering av homosexuella har behandlats i utskottet vid flera

tillfällen under senare år. Utskottet har två gånger uttalat att det synes

föreligga ett behov av sådan lagstiftning (bet. 1993/94:AU9 och bet.

1995/96:AU3). Även i denna fråga bereds för närvarande ett förslag till

antidiskrimineringslag i Regeringskansliet (betänkandet Förbud mot

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, SOU 1997:175).

Proposition i båda frågorna väntas under våren 1998.

Mot den bakgrund som nu angetts föranleder motionernas krav beträffande

lagstiftning mot etnisk diskriminering och diskriminering av homosexuella inte

någon vidare åtgärd från utskottet. Det är vidare enligt utskottets mening

lämpligt att avvakta den fortsatta beredningen i Regeringskansliet innan

ställning tas till vilka krav som bör ställas på arbetsgivare vad gäller aktiva

åtgärder mot etnisk diskriminering. Inte heller behovet av forskning och

metodutveckling i frågor om etnisk diskriminering kan i dag till fullo bedömas.

Dessutom - som anges i motionen A718 - synes det redan i dag förekomma

forskning i dessa frågor vid svenska universitet och högskolor. Utskottet

avstyrker alltså bifall till motionerna A703, A712, A716 och A718.

Vissa pensioner enligt kollektivavtal

Motion A711 av Margit Gennser (m) avser projektanställningar och andra

anställningar som varar kortare tid än ett år. I motionen framhålls att det

enligt kollektivavtal som regel i dag betalas pensionsavgifter för alla

anställda, även för korttidsanställda som inte kvalificerat sig för motsvarande

pensionsförmån. Ett krav bör enligt motionen vara att projektanställda skall

kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtalsbeslutade pensionsförmåner

och använda motsvarande avgift för att själva ordna sin pensionsfråga.

Utskottets ställningstagande

De typer av pensionsförmåner som motionen avser grundas på kollektivavtal.

Frågan om förmånernas konstruktion är därmed en fråga i första hand för

avtalens parter, inte för riksdagen. Utskottet anser inte att det finns

anledning att ge till känna ett behov av att den gällande ordningen skall

upphöra.

Motion A711 avstyrks därför.

ILO-konventionen nr 137

ILO-konventionen nr 137 om hamnarbete innehåller regler vilkas främsta syfte

anges vara att åstadkomma sysselsättning, säkerhet, hälsa, välfärd och

yrkesutbildning för hamnarbetare. Sverige ratificerade konventionen 1974. Det

har gjorts gällande att konventionen av fackliga organisationer åberopats som

rättslig grund för ett s.k. stuverimonopol i hamnarna. Innebörden av ett sådant

monopol skulle vara att andra yrkeskategorier än hamnarbetare och medlemmar i

vissa arbetstagarorganisationer förvägras att utföra arbetsmoment med

anknytning till godshantering.

Folkpartiet anser i motion N309 att stuverimonopolet bör brytas (yrk. 7).

Även Kenth Skårvik m.fl. (fp) anser i motion T214 att regeringen bör ta fram

förslag om avveckling av stuverimonopolet (yrk. 22). Monopolet hindrar enligt

motionärerna en rationell hantering av godset i hamnarna och fördyrar

hamnkostnaderna i onödan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har behandlat ILO-konventionen nr 137 dels våren 1996 (bet.

1995/96:AU3), dels hösten 1996 (bet. 1996/97:AU4). Yrkanden om att bryta det

s.k. stuverimonopolet avstyrktes med hänvisning till att saken behandlats av

den svenska ILO-kommittén under 1996. För att konventionen inte skulle

fortsätta att gälla hade krävts att den sagts upp av Sverige senast den 24 juli

1996, vilket inte skedde. Sverige kommer därför att vara bundet av konventionen

i ytterligare tio år. - När det gällde den allmänna frågan om monopolets

avveckling ville utskottet inte ta ställning på då föreliggande material.

ILO-kommittén uttalade sig 1996 om tolkningen av konventionen. Enligt

kommittén innehåller konventionen inte några bestämmelser som kan åberopas som

rättsligt stöd för ett stuverimonopol. Detta besked delgavs arbetsmarknadens

parter 1996. Det har mot den bakgrunden nu inte framkommit omständigheter som

ger utskottet anledning att uttala sig i den riktning som motionärerna begär.

Motionerna T214 och N309 i berörda delar avstyrks därför.

Medicinska kontroller och drogtester

Vänsterpartiet föreslår i motion A710 att regeringen ges i uppdrag att senast

under 1999 presentera ett förslag till en lag som reglerar medicinska

kontroller i arbetslivet (yrk. 2). Arbetsgivare skall, enligt motionen, inte

tillåtas att via hälsoundersökningar sortera bort människor så att bara de

friska och starka i framtiden finns kvar på arbetsmarknaden. I avvaktan på den

nya lagen föreslås att regeringen lämnar förslag till en temporär lag som

ställer krav på stöd i kollektivavtal för att medicinska kontroller skall få

användas.

Göthe Knutson (m) anser i motion A713 att obligatoriska drogtester bör

införas för vissa yrkesgrupper (yrk. 1). Det gäller särskilt piloter,

lokförare, bussförare och andra med föraransvar samt personal i kärnkraftverk.

Lagstiftning förefaller enligt motionen vara nödvändig för att drogtesterna

snabbt skall förverkligas. Sverige bör enligt förslaget också vid

internationella förhandlingar om kärnkraftssäkerhet ställa krav på att

obligatoriska drogtester beslutas (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Betänkandet Medicinska undersökningar i arbetslivet (SOU 1993:63) är föremål

för överväganden i Arbetsmarknadsdepartementet. Under våren 1998 väntas, enligt

vad utskottet inhämtat, vidare proposition med förslag till ny lagstiftning som

rör den typ av medicinska undersökningar som utgörs av genetiska

undersökningar. Utskottet, som inte vill föregripa initiativ från

Regeringskansliet i dessa frågor, finner nu inte skäl att ställa sig bakom

Vänsterpartiets yrkanden om medicinska kontroller.

Frågan om drogtester för bl.a. piloter har väckts inom Utredningen om översyn

av luftfartslagstiftningen som har i uppdrag bl.a. att utarbeta förslag till

den luftfartsreglering som utredningen anser behövas (dir. 1996:32). Det finns

skäl att avvakta eventuella förslag från utredningen. Yrkandena om

obligatoriska drogtester och internationella initiativ avstyrks därmed.

Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen

Utskottet behandlar i detta sammanhang slutligen en motion som rör

förhållandena inom trädgårdsnäringen.

Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) pekar i motion A292 på

behovet av svensk arbetskraft inom trädgårdsnäringen under skördesäsongerna.

Under den arbetsintensiva skördesäsongen behövs varje år ett stort antal

skördearbetare under kort tid. Trots hög arbetslöshet är det svårt att få

svensk arbetskraft under säsongen. Det anges vara anmärkningsvärt att full

arbetsgivaravgift tas ut även för korta säsongsanställningar. Det sägs också

vara hämmande och diskriminerande att den av riksdagen beslutade nedsättningen

av arbetsgivaravgiften (se prop. 1996/97:150) inte fullt ut kan utnyttjas av

företag med säsongssysselsättning. En jämförelse anges visa att

arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraft är starkt reducerade i de flesta

andra EU-länder. I motionen föreslås att riksdagen ger regeringen till känna

behovet av förslag som löser arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen.

Utskottets ställningstagande

Utredningen om livsmedelssektorns omställning och expansion avgav i december

1997 betänkandet En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Betänkandet,

som nu bereds i Regeringskansliet, innehåller förslag som tar sikte på

arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen. Med hänsyn redan till att

beredningen av betänkandet inte bör föregripas avstyrks motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande 2,

1997/98:A702, 1997/98:A705, 1997/98:A710 yrkande 1, 1997/98:A714 och

1996/97:N15 yrkande 5,

res. 1 (m)

res. 2 (v)

2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2, 1997/98:A706

samt 1997/98:A708,

res. 3 (m)

3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710 yrkandena 3-10,

res. 4 (v)

4. beträffande diskriminering i arbetslivet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A703, 1997/98:A712, 1997/98:A716 och

1997/98:A718 yrkandena 1-3,

res. 5 (fp)

5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal

att riksdagen avslår motion 1997/98:A711,

res. 6 (m)

6. beträffande ILO-konventionen nr 137

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och 1997/98:N309

yrkande 7,

res. 7 (m, c, fp)

7. beträffande medicinska kontroller och drogtester

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A710 yrkande 2 och 1997/98:A713,

res. 8 (v)

8. beträffande arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen

att riksdagen avslår motion 1997/98:A292.

Stockholm den 28 januari 1998

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Elver Jonsson

I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingvar Johnsson

(s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling

(s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans Andersson (v), Kristina

Zakrisson (s), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s),

Christer Erlandsson (s), Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m).

Reservationer

1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser

dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av

arbetsrätten m.m. som avser frågan om översyn av arbetsrätten och den del som

börjar med orden ?Även de yrkanden? och som slutar ?som antas i motionen? bort

ha följande lydelse:

Företagare får i dag sätta av mycken tid på att hantera rekryteringsprocessen.

Det nuvarande mycket stora regelsystemet, som är oöverblickbart även för

experter inom arbetsrättsområdet, medför att oklarheter och missförstånd lätt

uppstår. Denna osäkerhet om bland annat vilka regler som klargör anställningens

form är ett direkt hinder för många företagare att nyanställa.

Bara riktiga jobb i det privata näringslivet kan öka sysselsättningen och få

ner den höga arbetslösheten. Då måste det också till att vi gör en ordentlig

översyn av hur arbetsmarknaden fungerar på gott och ont och skapar en friare

och öppnare arbetsmarknad som fungerar väl.

Sverige kommer aldrig att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, om

vi inte får till stånd en flexiblare arbetsmarknad. Detta innebär att mer av

dialogen mellan arbetsgivare och anställda måste ske nära den egna

arbetsplatsen. För att åstadkomma detta fullt ut bör alla institutionella

hinder undanröjas. Den komplexa arbetsrätten är till stora delar ett sådant

hinder. Det är också nödvändigt att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. Det

gäller även inom EG-rätten.

Utskottet anser att riksdagen och regeringen i landets intresse bör

föranstalta om en öppnare arbetsmarknad. För att tillskapa ett bra besluts-

underlag bör regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till

uppgift att komma med förslag hur man skulle gå till väga för att åstadkomma en

mer flexibel arbetsmarknad.

Få saker är så viktiga som att undanröja de hinder som företagarna upplever

som de direkta orsakerna till att de inte vågar nyanställa.

Med det anförda ansluter sig utskottet till vad som anförs i motionerna A250

(yrk. 2), A705 och 1996/97:N15 (yrk. 5) som alltså tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A250 yrkande 2, 1997/98:A705

och 1996/97:N15 yrkande 5 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250

yrkande 1, 1997/98:A458 yrkande 2, 1997/98:A702, 1997/98:A710 yrkande 1

och 1997/98:A714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1)

Hans Andersson (v) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av arbetsrätten

m.m. bort ha följande lydelse:

Det finns ett stort behov av att förstärka den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Från arbetsgivarsidan vill man avveckla arbetsrätten, trots att all

tillgänglig forskning visar att i länder som avreglerat arbetsrätten minskar

antalet tillsvidareanställningar medan visstidsanställningarna ökar. Man har

växlat trygga anställningsformer mot otrygga.

Bortsett från återställarna 1994 har i huvudsak varje förändring av

arbetsrätten som gjorts under 90-talet haft sin udd riktad mot löntagarna. Det

har inneburit sämre anställningstrygghet för arbetstagarna och det har ökat

arbetsgivarnas makt. Detta gäller oavsett om förändringarna administrerats av

en borgerlig eller socialdemokratisk regering.

Utskottet delar Vänsterpartiets mening om att man måste se behovet av en ny

och förstärkt arbetsrätt mot bakgrund av de stora förändringar som skett i

samhället och i näringslivet under de senaste trettio åren. Det handlar om

förändrade produktions- och organisationsmönster, om nya anställningsformer, om

internationalisering och EU-medlemskap. Utvecklingen har också gått i

riktningen mot ett utökat antal atypiska anställningsformer, dvs. korta och

lösa anställningsformer, främst på kvinnornas arbetsmarknad. Det är en

angelägen uppgift att gå igenom det arbets- och socialrättsliga regelsystemet

och se till att personer som arbetar inom sådana anställningar (främst kvinnor)

inte gör oskäliga rätts- eller välfärdsförluster. Det är också en angelägen

uppgift att utveckla incitament för arbetsgivaren att omvandla atypiska jobb

till heltids- och tillsvidareanställningar där så är möjligt.

Den nya uppsplittringen av arbetsmarknaden där anställda ?utkontrakteras? och

formellt görs till egna företagare skapar ett behov av att inlemma dem som i

dag faller utanför den arbetsrättsliga lagstiftningens skyddsnät och lagstifta

om rättigheter som kan åberopas.

Dagens arbetsrättsliga lagstiftning har sitt ursprung i ett samhälle som

dominerades av industriell massproduktion, med hierarkiska arbetsorganisationer

och där arbetskraften skulle övervakas. Detta kommer tydligast till uttryck i

grundtesen om arbetsgivarens oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet.

Arbetsgivarens rättighet har sin motsvarighet i att arbetstagaren har en

lydnadsplikt som i stort bara begränsas av fara för liv och hälsa.

Arbetsgivaren kan ensidigt förändra arbetsvillkoren, t. ex. omplacera den

anställde eller ensidigt genomföra olika slag av kontrollåtgärder.

Arbetsgivaren behöver inte visa några sakliga skäl för sina

arbetsledningsbeslut.

Detta blir otidsenligt i ett samhälle där verksamheternas konkurrenskraft

bygger på aktiva och självständiga löntagare som tar ett utökat ansvar och där

verksamheten kräver motiverade och engagerade medarbetare för att nå ett bra

resultat.

Utskottet anser att arbetsrätten är en omistlig del av demokratin. Den

arbetsrättsliga lagstiftningen är till för att säkra ett visst mått av

inflytande i arbetslivet. När lagen om medbestämmande kom var tanken att denna

ramlag skulle fyllas ut med lokala utvecklingsavtal eller medbestämmandeavtal

för att fördjupa löntagarnas inflytande. Detta har inte skett inom alla

områden.

Det är dags att introducera en ny arbetsrätt som stöder en dialog och ett

samarbete i en rad frågor som traditionellt definierats som

arbetsledningsfrågor. Det behövs en arbetsrätt där arbetsgivaren har skyldighet

att motivera sina beslut och samråda med löntagaren och där arbetstagaren

alltid kan begära fackligt stöd och förhandling. En arbetstagares vägran att

lyda omotiverade order skall inte ge påföljd. En ?inflytandelag? behövs som

sätter fokus på individens behov av inflytande över sin egen arbetssituation,

arbetsinnehåll och planering av arbetet. Lagens skall också fylla kollektivets

behov av inflytande över budgetbeslut och långsiktig strategisk planering när

det gäller investeringar, bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m.

m. Inom vissa områden måste vetorätt för arbetstagarna övervägas.

Demokrati i arbetslivet handlar också om alla människors lika värde. I dag

finns en segregering i arbetslivet som inte enbart kan härledas till formella

meriter eller till andra objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män

såväl som invandrarnas situation måste uppmärksammas.

Arbetstagarbegreppet är ?inkörsporten? till hela den arbetsrättsliga

lagstiftningen. Endast den som definieras som arbetstagare har de rättigheter

och det skydd som LAS, MBL och andra arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal

ger.

Dagens arbetstagarbegrepp utformades i ett samhälle där

tillsvidareanställning var den helt dominerande anställningsformen. I dag utgör

korttidsanställningar, uthyrning av arbetskraft, entreprenörer samt konsulter

som arbetar som ?inhyrd? arbetskraft i företag och inom offentlig sektor en

stor och växande del av svensk arbetsmarknad. Denna utveckling kommer alltmer

att påverka arbetslivet och skapa problem eftersom de nya anställningsformerna

inte regleras fullt ut i våra arbetsrättsliga lagar.

På många arbetsplatser finns det arbetskamrater som gör samma jobb, men den

ena är arbetstagare och anställd och den andra konsult eller uppdragstagare,

alltså inte anställd. De sistnämnda omfattas aldrig av kollektivavtalet på

arbetsplatsen och betraktas inte som arbetstagare. De saknar rättigheter i

förhållande till sin dagliga arbetsledning.

Utskottet anser att arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare

omfattas av arbetsrätten. Det krävs en ny lagstiftning som stärker dessa

gruppers rättigheter på den dagliga arbetsplatsen och i förhållande till den

dagliga arbetsledningen. Denna lagstiftning skall också omfatta regler för

företrädesrätt.

Ett av de viktigaste redskapen för att öka tryggheten i ett föränderligt

arbetsliv är kompetensutveckling. För individen är kompetensutveckling en

förutsättning både för att få behålla och utvecklas i sitt arbete men också för

att kunna få ett nytt arbete om arbetsbrist uppstår. Samtidigt är

kompetensutveckling en förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och

en väl fungerande offentlig sektor.

Den personalutbildning som finns i dag är inte tillräcklig och inte heller

rättvist fördelad. Mer än dubbelt så många högskoleutbildade som de som endast

har grundskola deltar i personalutbildning. Medelålders deltar i större

utsträckning än yngre och äldre. Heltidsarbetande deltar mer än

deltidsarbetande och offentliganställda mer än privatanställda. Möjligheten

till personalutbildning styrs av både lön och kön. Ju högre lön, desto mer

personalutbildning. Män erbjuds personalutbildning i långt större utsträckning

än kvinnor.

Arbetstagare med kunskaper och kompetens får en stark ställning på framtidens

arbetsmarknad. Det innebär att satsningar på utbildning minskar risken för

arbetslöshet. Dessutom stärks konkurrenskraften. Både av rättvise- och

effektivitetsskäl är det avgörande att alla får del av en ökande utbildning som

ger kompetens. Om utbildningen och kompetensen bara kommer några till del blir

insatserna mindre effektiva och klyftorna i samhället ökar.

Arbetsgivarna har ett ansvar att skapa förutsättningar för den

kompetensutveckling som verksamheten kräver i nuet och i framtiden.

I dag står samhället för kostnaden för en grundutbildning för alla människor.

Arbetsgivaren får i regel tillgång till en välutbildad arbetskraft. Det måste

vara arbetsgivarens ansvar att arbetstagarna får reella möjligheter att

upprätthålla sin kompetensnivå. Sker inte detta riskerar människor att sparkas

ut ur arbetslivet bara för att de inte fått möjlighet att följa med i

utvecklingen när produktionen förändras.

Rätten till kompetensutveckling för alla anställda måste regleras i en

lagstiftning där arbetsgivarnas tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts

fram och där de fackliga organisationerna får möjlighet att påverka så att den

fördelas rättvist bland alla grupper av anställda och mellan könen.

Yttrandefriheten på arbetsplatsen måste säkras. Enligt regeringsformen är

varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet.

Yttrandefriheten har ett starkt skydd i samhället men skyddet gäller bara på

fritiden och på semestern. På arbetsplatsen är yttrandefriheten begränsad. Man

hänvisar till den lojalitetsplikt som ligger i själva anställningsavtalet.

Enligt Arbetsdomstolen är detta en tyst klausul och den behöver inte öppet

utsägas. Under senaste åren har denna tysta klausul i praktiken förstärkts i

och med att allt fler börjar lyfta in ?lojalitet? som ett kriterium i den

individuella lönesättningen. Juridiskt har den grundlagsfästa yttrandefriheten

upphört när löntagarna passerar dörren till arbetsplatsen. Konsekvenserna har

varit förödande för många anställda. Detta är inte rimligt i ett demokratiskt

samhälle.

Naturligtvis skall det inte vara möjligt att säga upp en arbetstagare bara

för att hon eller han utnyttjat sina demokratiska rättigheter. Den

lojalitetsplikt som ligger i anställningsförhållandet måste begränsas till

illojalitet i egentlig bemärkelse. Den får inte innebära några ingrepp i den

grundlagsfästa yttrandefriheten. Detta innebär att den interna kritikrätten

skall lämnas orörd liksom rätten att lämna anmälan till myndigheter och att

arbetstagarna också skall ha rätt att yttra sig om verksamheten utanför

arbetsplatsen. Den enda begränsning som kan vidkännas är röjande av

affärshemligheter eller andra sekretessbelagda uppgifter.

Arbetsdomstolen har i en rad domar visat att regeringsformens stadganden om

yttrande- och tryckfrihet inte gäller på arbetsplatsen. Arbetsdomstolens domar

innebär att man inte kan vänta några förändringar i synen på yttrandefriheten

på arbetsplatsen utan lagändringar. Arbetsdomstolen menar att

anställningsförhållandet sätter de medborgerliga rättigheterna ur spel och det

tycks som om Arbetsdomstolen utgår från att den anställde kan avtala bort sina

konstitutionella rättigheter.

Det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten för arbetstagare

och som inte tillåter att den inskränks i anställningsavtalet.

Utskottet menar att riksdagen - såsom förespråkas i Vänsterpartiets motion

A710 i berörd del - bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk

utredning som har att utveckla arbetsrätten enligt vad nu anförts om demokrati,

arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet. Utredningen skall

bedrivas skyndsamt och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Utskottet

tillstyrker med detta motion A710 i berörd del.

Detta innebär att motionen A714 i huvudsak blivit tillgodosedd. Motionerna

A250, A458 yrkande 2, A702, A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som går i annan

riktning avstyrks däremot.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A710 yrkande 1 och

1997/98:A714 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande

2, 1997/98:702, 1997/98:A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ändringar i medbestämmandelagen m.m. (mom. 2)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i

medbestämmandelagen (MBL) m.m. bort ha följande lydelse:

Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest reglerade. I en tid när det

för att länder skall vara konkurrenskraftiga krävs flexibilitet i arbetstider

och anställningsförhållanden, samt ökad rörlighet mellan arbeten, är detta

förödande. Den nuvarande arbetsrätten kostar Sverige arbetstillfällen, inte

minst genom att verksamheten är krånglig för företagare. I synnerhet gäller

detta för mindre företag, som inte kan avsätta särskilda resurser för att

hantera arbetsrättsliga frågor. Alla onödiga regleringar som hindrar

flexibilitet och växtkraft måste avskaffas för att arbetslösheten på allvar

skall kunna minskas.

Företag som av olika skäl inte vill teckna kollektivavtal eller hängavtal kan

av facket försättas i blockad. Tecknande av avtal skall bygga på en dubbel

frivillighet, att båda parter är villiga att acceptera avtalet. Facket skall

inte ha rätten att tvinga företrädesvis små företag att skriva under avtal som

ledningen bedömer stå i strid med företagets intressen. Ett exempel är

ensamföretagare som hotas med att försättas i blockad då han saknar

kollektivavtal. Den berörda företagaren saknar anställda, men eftersom facket

hävdar att han kanske kan komma att anställa någon i framtiden så måste han

teckna kollektivavtal ändå. Ett annat exempel är att en företagare med

kollektivavtal får avtalet uppsagt av facket och hotas med blockad om han inte

accepterar ett nytt avtal, som innehåller avgifter till facket. Den lagfästa

blockadrätten i sådana situationer togs bort av den borgerliga regeringen men

återställdes av Socialdemokraterna vid maktskiftet. Facket skall inte ha rätt

att försätta företag i blockad. Blockadrätten är en ensidig stridsåtgärd som

ger facket en orimligt stor makt i förhandlingar med mindre företag.

Ett annat exempel på obalansen på arbetsmarknaden är fackets rätt till

sympatistrejker. Det är orimligt att fackföreningar som inte är direkt berörda

av en konflikt skall kunna vidta stridsåtgärder mot ett enskilt företag.

Stridsåtgärder på arbetsmarknaden är i dag tillåtna om de inte strider mot

avtalsbunden fredsplikt. Möjligheten till sympatistrejker bör tas bort, t.ex

genom ändringar i 41 § MBL. Sympatiåtgärder bör anges som ett av undantagen

från det generella tillståndet för stridsåtgärder.

Ett ytterligare exempel på obalansen på arbetsmarknaden kan hämtas från

tillämpningen av 45 § medbestämmandelagen. Enligt regeln skall varsel om

förestående stridsåtgärder lämnas en vecka innan åtgärden utlöses. Undantag

från denna regel medges om det finns "giltigt hinder". Motivet för detta

undantag är främst att göra stridsåtgärder möjliga i de fall där ett

upprätthållande av varselskyldigheten skulle medföra att stridsåtgärden blev

verkningslös. Exempel som nämns i förarbetena till lagen är blockad mot

lossning av fartyg med kort liggetid eller när arbetet är av så kort

varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel.

I praktiken har dock undantagsregeln kommit att tillämpas även när det gäller

fartyg som går i regelbunden trafik på Sverige, såsom då fartyget angör svensk

hamn mer än en gång under en sjudagarsperiod. Stridsåtgärden sätts i gång -

utan varsel - så snart fartyget anlöpt svensk hamn även i sådana fall då sju

dagars varseltid skulle kunna iakttas.

Varselreglerna syftar till att ge parterna ett visst rådrum för att överväga

läget, faktiskt och rättsligt, och försöka få till stånd en uppgörelse utan

konflikt. Den part som tar emot varslet får också en viss tid att förbereda sig

och överväga motåtgärder. Varselreglerna är alltså av stor vikt.

Med nuvarande tillämpning drabbas rederinäringen hårdare än andra företag.

Detta är inte godtagbart. Utskottet anser att det i lagen måste klargöras att

varselskyldigheten i princip skall gälla även när stridsåtgärden riktas mot ett

fartyg. Undantagsregeln skall således vara tillämplig endast när det verkligen

är fråga om ett giltigt hinder. Regeringen bör utan dröjsmål återkomma till

riksdagen med förslag i syfte att klargöra undantagsregelns innebörd i enlighet

med vad som nu anförts.

Med detta ansluter sig utskottet till motionen A230 i berörda delar och till

motionerna A706 och A708.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2,

1997/98:A706 och 1997/98:A708 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Ändringar i anställningsskyddslagen (mom. 3)

Hans Andersson (v) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i

anställningsskyddslagen (LAS) bort ha följande lydelse:

Den svenska arbetsrätten är i behov av att utvecklas och förstärkas. Den trend

som under senare år - oberoende av regering - medfört att reglerna om bl.a.

anställningsskydd urholkats måste brytas. Arbetsgivarnas makt bör minskas -

inte ökas på. Löntagarnas inflytande och rättigheter bör utvecklas - inte

inskränkas ytterligare. Utskottet ansluter sig till vad Vänsterpartiet anfört i

motion A710, och till motionen A297, i följande avseenden.

Skadestånd vid företagsnedläggelser

Svenska storföretag är i dag närvarande i hela Europa och övriga världen.

Sverige har, i en internationell jämförelse, en alltför ?liberal? lagstiftning

när det gäller arbetsgivarens kostnader för en företagsnedläggelse. Det är

mycket billigare att lägga ned fabriker i Sverige än i andra EU-länder. Alla

andra EU-länder (de nordiska undantagna) har en lagstiftning som gör att ägarna

får betala stora skadestånd om fabriken flyttar. Dessutom kan de fackliga

organisationerna förhandla fram skadestånd till arbetstagarna.

I Grekland, Italien och Luxemburg får ägaren enligt lag betala två årslöner

till alla anställda. I Storbritannien och Irland handlar det om 90 veckors lön.

I Belgien och Frankrike får de anställda lagstadgad ersättning och kompensation

enligt kollektivavtal. I Frankrike handlar det om ca en halv årslön till varje

anställd. I Spanien och Portugal får man enligt lag en månadslön för varje

anställningsår och dessutom ungefär lika mycket enligt kollektivavtal.

När Atlas Copco lade ned sin fabrik i Tyskland fick de betala 440 000 kr per

anställd. Hade samma regler gällt i Sverige hade Ericsson fått betala 450

miljoner kr för att lägga ned sin fabrik i Norrköping.

När företag rationaliserar och koncentrerar sin verksamhet stimulerar vår

lagstiftning till att verksamheterna i Sverige läggs ned och flyttas utomlands.

Det är inte acceptabelt att Sverige skall medverka till social dumpning. Det

skall inte vara billigare att lägga ned verksamhet i Sverige än i övriga

Europa. Utskottet menar att företag med verksamhet i fler länder skall vara

skyldiga att enligt lag betala skadestånd till anställda när de lägger ned sin

verksamhet i Sverige. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två årslöner

och gå till de anställda som drabbas. Riksdagen skall ge regeringen i uppdrag

att senast under 1998 presentera ett förslag till en lag som reglerar detta.

Kollektivavtalsrätten

Den svenska arbetsrätten är i stort sett semidispositiv, dvs. parterna kan

ersätta lagarna med avtal. För att garantera att avvikelser inte utnyttjas på

ett otillbörligt sätt har det funnits en regel om att avvikelser från lagen

skall vara träffade eller godkända på förbundsnivå. Dispositiviteten har byggt

på de centrala parterna som sedan kan delegera ned förhandlingsrätten till den

lokala fackliga organisationen.

Den 1 januari 1997 genomfördes en lagändring som innebär att avvikelser från

reglerna om tidsbegränsade anställningar, turordningsregler, regler om

företrädesrätt m.m. får träffas av den lokala organisationen. Det innebär att

arbetsrätten inte kommer att vara lika för alla. På arbetsplatser med svaga

fackliga organisationer kan hela anställningsskyddslagen komma att avtalas

bort. Det lokala facket kan också hamna i rena utpressningssituationer.

Arbetsgivarna kan ställa krav på försämringar av anställningsskyddet som

villkor för att nyanställa eller för att fler skall få behålla sitt arbete.

Anställningsskyddslagen bör enligt utskottets mening primärt vara en

skyddslagstiftning där arbetstagaren som den svagare parten ges ett skydd mot

godtycke vid anställningens ingående och avslutande. Det är därför viktigt att

möjligheten att göra avvikelser från reglerna är liten.

Grundskyddet skall inte kunna avtalas bort. Branschanpassningen av vissa

bestämmelser skall enbart kunna ske genom överenskommelser på central nivå.

Sedan kan förbunden delegera ned förhandlingsrätten till lokal nivå utifrån de

lokala organisationernas styrka och önskemål. Hänvisningen till central

arbetstagarorganisation bör därför återinföras i anställningsskyddslagen.

Visstidsanställningar

I dag kan arbetsgivare visstidsanställa i stor omfattning. En visstids-

anställning innebär alltid en urholkning av arbetstagarens rättigheter. Det

handlar om varseltid, saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som

är förbundet med en tillsvidareanställning. För den enskilde innebär också en

visstidsanställning att man inte kan planera sin ekonomi, man får t.ex. inga

lån om man inte har en tillsvidareanställning. I vissa kommuner får man inte

bli hyresgäst hos allmännyttan om man är visstidsanställd. För att en

visstidsanställd skall få ett telefonabonnemang kräver Telia att någon med

tillsvidareanställning tecknar borgen.

Utskottet menar att huvudprincipen för en anställning skall vara tillsvidare-

anställning. Andra anställningsformer skall motiveras i förhandlingar, dvs.

godkännas av facklig organisation. För personer som varit visstidsanställda mer

än 18 månader skall anställningen automatiskt övergå till

tillsvidareanställning. Detta skall också gälla vid kombinationer av

visstidsanställningar.

Företrädesrätt till återanställning

Företrädesrätten till återanställning är en viktig del i anställningsskyddet.

Den socialdemokratiska regeringen försämrade företrädesrätten genom att

förkorta den från tolv till nio månader. En företrädesrätt som enbart omfattar

nio månader innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin företrädes-

rätt. Företrädesrätten skall vara ett indirekt skydd mot godtyckliga

uppsägningar och bör därför förlängas till tolv månader.

Företrädesrätt för deltidsanställda

Deltidsanställda har företrädesrätt till fler arbetstimmar när sådana finns

lediga. Rätten begränsas dock till den egna driftsenheten. Det innebär t.ex.

att anställda i en butikskedja med flera butiker inte kan utnyttja sin före-

trädesrätt när det finns lediga timmar hos samma arbetsgivare i butiken i

kvarteret intill, eller att anställda i kommunal verksamhet inte har rätt att

kombinera två deltidsarbeten inom t. ex. barnomsorgen. Inskränkningen till

driftsenheten är helt omotiverad och urholkar den deltidsanställdes rätt till

fler timmar.

Det bör vara tillräckligt för sådan företrädesrätt att den deltidsanställde

efter ett rimligt inlärnings- eller skolningsskede (inom eller utom företaget)

kan anförtros nya arbetsuppgifter.

Arbetsgivarna har i dag rätt, oberoende av reella behov, att välja

deltidsarbete som anställningsform utan att behöva motivera varför. Det finns

många arbetsplatser och hela branscher där man satt i system att endast

anställa på deltid. Det gäller sjukvården, stora delar av omsorgen och inte

minst detaljhandeln. Ibland är orsaken att arbetsgivarna vill ha en

?vikariepool? som står till verksamhetens förfogande när det behövs utan att

man därför behöver betala för den när den inte behövs. Skall vi komma till

rätta med det utbredda missbruket av deltidsanställningar måste lagstiftaren

skapa incitament för arbetsgivaren att organisera sin verksamhet så att

möjligheterna till högre sysselsättningsgrad för deltidsanställda ökar.

Lagstiftningens inriktning bör vara att heltidsanställning skall vara en

rättighet och inte ett uttryck för arbetsgivarens fria bestämmanderätt. Här

krävs juridiska styrmedel i form av en inskränkning av arbetsgivarens fria rätt

att oberoende av reella behov välja deltidsanställning som anställningsform.

Endast om det finns sakliga skäl i form av att en påtaglig störning uppkommer i

verksamheten bör undantag medges i förhandlingar. Arbetet skall organiseras och

planeras med den utgångspunkten.

Turordning och föräldralediga

I lagen om anställningsskydd finns en turordningsregel som bygger på att när

arbetsbrist uppstår skall den som anställts sist sägas upp först. Genom

kollektivavtal får avvikelser göras från turordningsreglerna.

Forskning visar att kvinnor behandlas sämre än män när man gör avsteg från

den legala turordningen och s.k. avtalsturlistor upprättas. Särskilt

föräldralediga kvinnor och gravida har en svag position när arbetsgivaren

förhandlar och träffar avtal med lokala facket om vilka som skall sägas upp.

Detta är ett oacceptabelt inslag som strider starkt mot anställningsskydds-

lagens grundregel om icke-diskriminering.

För att komma till rätta med detta krävs att avtalsturlistor alltid skall

godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga och/eller

gravida är berörda. Det finns större intresse och kompetens på central nivå när

det gäller att motverka könsdiskriminering än hos det lokala facket.

Skydd för äldre

Den 1 januari 1997 försämrades skyddet för äldre vid avsteg från turordnings-

regeln. Det krävs inte längre att den centrala fackliga organisationen skall

godkänna avsteg från turordningsregeln när arbetstagare som fyllt 57,5 år

omfattas. Äldre arbetstagare har väsentligt svårare att ordna sin försörjning

efter en uppsägning. Utskottet menar att man bör återinföra regeln om att den

centrala organisationen skall godkänna avsteg från turordningsregeln vid

uppsägningar av personer som fyllt 57,5 år.

39 § LAS

En arbetsgivare som förlorat ett mål i Arbetsdomstolen och som ålagts att

återta en lagstridigt uppsagd eller avskedad arbetstagare har enligt 39 § LAS

rätt att ?köpa ut? arbetstagaren. När bestämmelsen infördes var den tänkt att

endast utnyttjas i undantagsfall men undantaget har tenderat att bli regel.

Resultatet blir att den arbetstagare som vinner ett mål i Arbetsdomstolen får

ett ?skadestånd? och inte sin anställning tillbaka trots att uppsägningen varit

lagstridig.

Det är nödvändigt att begränsa det orimliga förhållandet att pengar och makt

går före rätt. Har domstolen dömt en arbetsgivare att återta en anställd skall

huvudregeln vara att detta respekteras. Den möjlighet till utköp som lagen nu

ger bör kraftigt begränsas och ges formen av ett principförbud mot utköp.

Undantag skall endast få göras om det föreligger särskilda eller synnerliga

skäl. Det skall då vara fråga om en situation där det kan leda till en ohållbar

situation på arbetsplatsen om den felaktigt uppsagde eller avskedade kom

tillbaka.

Det är också uppenbart att de skadestånd som utgår enligt 39 § LAS, i vart

fall beträffande större arbetsgivare, inte alls har den avsedda avhållande

verkan. Skall man uppnå en sådan verkan måste skadeståndet bestämmas till en

viss procent av arbetsgivarens årsomsättning, t.ex. efter mönster från EU:s

konkurrensrättsliga regler. En viss del av detta skadestånd bör tillfalla

staten.

Det som nu sagts innebär att utskottet ställer sig bakom vad Vänsterpartiet

anfört i motion A710 i nu berörda delar samt vad som anförs i motion A297.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710

yrkandena 3-10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Diskriminering

i arbetslivet som börjar med ?Mot den bakgrund som nu angetts? bort ha följande

lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen aviserat lagförslag mot

etnisk diskriminering under våren 1998.

Utskottet vill emellertid framhålla följande om det fortsatta arbetets in-

riktning. Det är dags för en offensiv mot den etniska diskrimineringen i

arbetslivet. Arbetet måste ha dubbla inriktningar: dels mot ökade aktiva,

positiva åtgärder, dels mot en skarpare lagstiftning mot uttrycklig

diskriminering. Diskrimineringsskyddet behövs som en yttre gräns, en markering

att det helt enkelt är förbjudet att diskriminera. Samhällets inställning måste

vara glasklar. Därför behöver lagen om etnisk diskriminering såväl skärpas som

räckvidden breddas. Ett kraftfullt diskrimineringsskydd är en möjlighet för den

enskilde till upprättelse, såväl som en markering av samhällets inställning i

opinionsbildande syfte.

Det behövs kraftfulla insatser för positiva aktiva åtgärder. Meritvärdering,

betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad svenskundervisning och

praktikplatser är några metoder för att göra välutbildade invandrare

kvalificerade för jobb inom den egna kompetensen. Byggande av nätverk, mentor-

skap och lotsar in i arbetslivet kan vara genvägar att skapa det kontaktnät som

saknas. Aktiva åtgärder bör riktas mot arbetsgivarna för att förändra attityder

och förväntningar. Det bör krävas aktiva åtgärder inom företag och myndigheter.

För att vi skall veta vilka aktiva åtgärder som är tillräckligt allmängiltiga

och effektiva för att fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs betydligt mer

forskning och metodutveckling. Det behövs mer forskning om hur re-

kryteringsprocesser går till. Det finns många forskare som arbetar med

migrationsfrågor och etnicitet och som kan genomföra djupgående och kon-

tinuerliga studier av processer. Temainstitutionen i Linköping inrättar ett

doktorandprogram om etnicitet, Malmö högskola kommer att utveckla ett stort

arbete om relationer mellan etniska grupper, ekonomi och arbete, Södertörns

högskola med Mångkulturellt centrum samlar redan många framstående forskare

inom området och har en bred verksamhet kring etnicitet och mångkultur. Det

finns goda förutsättningar att få fram kunskaper om processer och metoder.

Sverige har inte råd att avstå från den kompetens, det kunnande, den kraft

och den skaparlusta som finns hos dem som av olika skäl valt att ge oss sin

framtid.

Utskottet vill med hänvisning till det anförda att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning till

skydd mot etnisk diskriminering, om forskning och metodutveckling kring

etnicitet, mångkultur och diskrimineringens processer samt behovet av kunskap

och metodutveckling kring aktiva åtgärder för etnisk likabehandling.

Med dessa uttalanden ställer sig utskottet bakom motion A718. Utskottets

uttalande innebär att vad som anförs i motionen A716 väsentligen får anses

tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande diskriminering i arbetslivet

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A716 och 1997/98:A718

yrkandena 1-3 samt med avslag på motionerna 1997/98:A703 och 1997/98:A712

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Vissa pensioner enligt

kollektivavtal bort ha följande lydelse:

Projektanställningar blir allt vanligare i dag. Reglerna i LAS innebär i

praktiken att projektanställningar begränsas till 11 månader. En projekt-

anställning på 11 månader innebär att den anställde enligt kollektivavtal ofta

behandlas mycket oförmånligt. Kollektivavtalen innehåller som regel avtal om

pensionsförmåner. Avgifter betalas för alla anställda oberoende av uppdragets

längd, även för anställningstider under 12 månader. Kvalifikationstiden för

pensionsrättigheter är 12 månader för varje ny anställning även om det avser

samma kollektivavtalsområde. Detta innebär att personer med

projektanställningar går miste om sammantaget betydande belopp i form av

erlagda pensionsavgifter som inte ger upphov till pension.

Förhållandena är klart otillfredsställande. Även om frågor som hänger samman

med kollektivavtal i första hand brukar anses vara en angelägenhet för

kollektivavtalens parter, måste lagstiftaren ingripa i sådana fall då parterna

inte tar sitt ansvar för en ur allmän synpunkt godtagbar reglering. Utskottet

menar att frihet att stå utanför den tvingande försäkringen måste tillförsäkras

de personer som väljer rörligare anknytning till ett företag eller en

organisation för att själva kunna ordna sin pensionsfråga. Lagstiftning bör

övervägas om parterna inte löser frågan avtalsvägen.

Projektanställda bör kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtals-

beslutade pensionsförmåner och använda motsvarande avgift för att själva ordna

sin pensionsfråga. Som det nu är vid kortare anställningstid än ett år, betalas

försäkringskostnaderna av arbetsgivaren utan att motsvarande förmån uppkommer.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motion A711.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A711 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m),

Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anser

dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken ILO-

konventionen nr 137 som börjar med ?ILO-kommittén uttalade sig? bort ha

följande lydelse:

Vissa arbetstagarorganisationer stödjer sig på ILO-konventionen nr 137 när de

hävdar det s.k. stuverimonopolet i svenska hamnar. Detta monopol på arbete med

anknytning till godshantering i hamnarna är ett hinder för rationell hantering

av godset. Hamnkostnaderna fördyras i onödan. Ytterst innebär stuverimonopolet

att sjöfartens lönsamhet påverkas till det sämre. Monopolet måste avvecklas

eftersom det verkar hämmande på utveckling och arbetsmetoder i svenska hamnar.

Det är olyckligt att Sverige inte tog till vara möjligheten att 1996 säga upp

konventionen. Regeringen bör emellertid utreda möjligheterna att nu säga upp

konventionen.

Utskottet ställer sig med detta uttalande bakom motionerna T214 och N309 i

berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ILO-konventionen nr 137

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och

1997/98:N309 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7)

Hans Andersson (v) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Medicinska kontroller och

drogtester bort ha följande lydelse:

Bruket av medicinska kontroller i samband med och under anställning har ökat

och kommer att öka ytterligare. Det är okänt hur vanligt det är att någon nekas

anställning med hänvisning till medicinska kontroller, men en enkätundersökning

riktad till företag med mer än 100 anställda visar att ca 500 personer under

1994 nekats anställning på grund av medicinska kontroller.

Det finns en uppenbar risk med att tillåta medicinska kontroller eller

genetiska undersökningar i samband med nyanställningar. Medicinska uppgifter

kan, utan att vara kopplade till arbetsplatsens arbetsmiljö, leda till att

grupper av människor med olika - konstaterade eller befarade - svagheter

utestängs från arbetsmarknaden.

Utskottet menar att det nu är hög tid att i lag reglera användandet av

medicinska kontroller i arbetslivet. Det kan inte vara rimligt att

arbetsgivarna kan använda hälsoundersökningar som grund för att sortera bort

människor så att endast de friska och starka i framtiden kommer att finnas på

arbetsmarknaden, i vart fall när de olika sjukdomarna eller anlagen inte ens

behöver vägas mot det aktuella arbetet.

Utskottet anser - med tillstyrkande av Vänsterpartiets motion A710 i den

delen - att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att presentera ett förslag

till en lag som reglerar medicinska kontroller i arbetslivet senast under 1999.

I avvaktan på den lagen skall riksdagen ge regeringen i uppdrag att presentera

ett förslag till en lag som innebär att det krävs kollektivavtal för att få

använda sig av medicinska kontroller i arbetslivet. En sådan temporär lösning

innebär att arbetsgivaren inte kan använda sig av medicinska kontroller utan

att förhandla om villkoren för dessa.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande medicinska kontroller och drogtester

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A710 yrkande 2 samt med avslag på

motion 1997/98:A713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1. Arbetsrättens allmänna inriktning

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Dan Ericsson (kd),

Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anför:

Som vi framhållit vid flera tillfällen, senast reservationsvis i bet.

1997/98:AU1 hösten 1997, anser vi att Sverige behöver arbetsrättsliga regler

som underlättar tillkomsten av nya arbeten och förhindrar att redan etablerade

företag försvinner. Endast genom att sysselsättningen ökar kan

massarbetslösheten bekämpas. Samma grundläggande tankegångar om enklare och

färre bestämmelser och större flexibilitet låg bakom de ändringar i regelmassan

som infördes under fyrpartiregeringen 1994. Samma resonemang kom till uttryck

även genom vad vi anförde vid utskottets behandling av propositionen

(1996/97:16) En arbetsrätt för ökad tillväxt hösten 1996 (se särskilt

reservation 1 i bet. 1996/97:AU4).

Vi vill erinra om vad som tidigare anförts i dessa frågor och understryka att

vi alltjämt står bakom dessa principer. Det är angeläget att arbetsrätten

förenklas och görs mer flexibel så att reglerna är bättre anpassade till dagens

och morgondagens förhållanden.

2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m.

Barbro Johansson (mp) anför:

Sverige behöver en långsiktig och stabil arbetsrätt som kan tillämpas både i

konjunkturuppgångar och -nedgångar och inte leder till att människor upplever

att de har otrygga anställningsformer. De ändringar som på regeringens förslag

infördes i den arbetsrättsliga lagstiftningen under 1997 kan inte ses som

uttryck för en sådan övervägd rättspolitisk linje utan snarare som åtgärder av

tillfällig art.

Det är angeläget att 1997 års ändringar följs upp och utvärderas. Detta

gäller inte minst de ändringar som infördes i anställningsskyddslagen när det

gäller den nya anställningsformen ?överenskommen visstidsanställning? och när

det gäller begränsningar av vikariatsanställningar m.m. där man - som

Miljöpartiet framhöll vid utskottets behandling hösten 1996 - bör beakta även

s.k. mixade anställningar, dvs. anställningar där olika typer av visstids-

anställningar kombineras i tiden efter varandra.

En annan del av 1997 års ändringar var de förstärkta rättigheterna för

deltidsanställda. Den införda företrädesrätten är ett värdefullt tillskott till

de arbetsrättsliga reglerna. Som framhålls i motionen A297 är likväl alltjämt

det ofrivilliga deltidsarbetet ett av de stora jämställdhetsproblemen på dagens

arbetsmarknad. Det är oftast kvinnor som deltidsarbetar. Deltidsarbete innebär

lägre inkomst. Den som deltidsarbetar får ofta stå tillbaka i löne- och

karriärutveckling. Den deltidsarbetande får ofta utföra samma mängd arbete som

en heltidsarbetande, men på kortare arbetstid.

Inom t.ex. detaljhandeln arbetar en majoritet av de anställda deltid. Av de

deltidsanställda kvinnorna i detaljhandeln vill 45 % ha ökad sysselsättning.

Ofta är deltidsarbete följden av bristande arbetsorganisation. Med ökade

ambitioner inom personalplaneringen och med mer delegering av ansvaret till de

anställda så kan mycket av det ofrivilliga deltidsarbetet undvikas. Ambitionen

skall vara att heltidsanställning är en rättighet och deltidsanställning en

möjlighet.

Resultatet av detta måste bli en tydlig signal om att samhället vill minska

det ofrivilliga deltidsarbetet. Detta måste återspegla sig i lagstiftningen.

Arbetsgivaren skall vara skyldig att planera arbetets organisation med

utgångspunkt i heltidsanställningar. Deltidsarbete skall alltid motiveras

utifrån särskilda omständigheter, som de anställdas egna önskemål eller

arbetets särskilda beskaffenhet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Inledning 3

Översyn av arbetsrätten m.m. 4

Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. 10

Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) 11

Diskriminering i arbetslivet 13

Vissa pensioner enligt kollektivavtal 14

ILO-konventionen nr 137 15

Medicinska kontroller och drogtester 15

Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen 16

Hemställan 17

Reservationer........................................17

1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (m) 18

2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (v) 19

3. Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. (mom. 2), (m) 22

4. Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) (mom. 3), (v) 24

5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4), (fp) 27

6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5), (m) 29

7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6), (fp, m, c) 29

8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7), (v) 30

Särskilda yttranden..................................32

1. Arbetsrättens allmänna inriktning 32

2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m. 32