Bet. 1997/98:AU7

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1997/98:AU07

Statliga arbetsgivarfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

AU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas åtta motioner som rör den statliga

personalpolitiken från den allmänna motionstiden hösten 1997.

Motionerna gäller bl.a. löner och andra förmåner till chefer inom statlig

sektor, rekrytering av anställda med utländsk bakgrund samt vissa frågor med

anknytning till jämställdheten mellan kvinnor och män. Samtliga motioner

avstyrks.

Reservationer har avgetts av företrädare för Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet de gröna och

Kristdemokraterna.

Motionerna

1997/98:A310 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att motverka löneskillnader på grund av kön inom den statliga

verksamheten,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om chefslöner,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgångsvederlag,

1997/98:A428 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avgångsvederlag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om omförhandling av orimliga löner med mera,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samtal med privata näringslivet om etiskt hållbara förmåner,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda problem med jävsliknande förhållanden vid utformandet av

belöningssystem,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om överläggningar med privata näringslivet om jävsliknande förhållande

vid utformandet av belöningssystem,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nya riktlinjer för sidoinkomster,

1997/98:A601 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om löneavdrag som disci-

plinpåföljd,

1997/98:A602 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget om en personalpolitik

inom statens arbetsplatser som motsvarar landets befolkningssammansättning,

1997/98:A603 av Per Sundgren (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i staten införa en helt ny lönepolitik syftande till minskade

löneskillnader,

1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att statliga verk och myndigheter tillämpar en positiv särbehandling

av underrepresenterat kön vid tillsättning av tjänster med målet en jämn

könsfördelning,

1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om offentliga arbetsgivares ansvar att uppmuntra manliga anställda att

ta föräldraledigt,

1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om statens roll som arbetsgivare vad gäller orättvisa löneskillnader.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlas åtta motioner som väckts under den allmänna

motionstiden hösten 1997. Motionerna behandlar frågor om löner och förmåner

till höga chefer inom den statliga sektorn, löneavdrag som disciplinpåföljd för

offentligt anställda, rekrytering av personal m.m. I detta betänkande behandlas

också motionsyrkanden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män i den mån

de särskilt inriktar sig på statlig personalpolitik. Arbetsmarknadsutskottet

kommer senare i vår att ta upp andra jämställdhetsfrågor i ett särskilt

betänkande.

Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

Motioner

Vänsterpartiet anser i motion A310 att lönerna till myndighetschefer och chefer

i statliga bolag bör begränsas. Ett lönetak bör införas som motsvarar lönen för

statsministern. Partiet anser att det inte finns någon anledning att i statlig

verksamhet hänga med i näringslivets ?fantasilöner?. Det kan heller inte hävdas

att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller en mer krävande

uppgift än landets statsminister (yrk. 35). Partiet tar vidare upp frågor om

avgångsvederlag i motionerna A310 och A428. Partiet menar att det bör införas

striktare och tydligare regler för de pensionsavtal och avtal om

avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om

toppchefers otrygga anställningsförhållanden är starkt överdrivna.

Avgångsvederlaget skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en

garanterad hög levnadsstandard livet ut (A428 yrk. 1). En statlig chef som inte

erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till ersättning som motsvarar lönen i

anställningen under högst tolv månader efter det att förordnandet har gått ut.

Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av anställning eller annat

förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla för myndighetschefer och för chefer

i statliga bolag (A310 yrk. 36). Orimliga löner och andra ersättningar bör

omförhandlas inom den statliga sektorn (A428 yrk. 3). Regeringen bör också ges

i uppdrag att föra samtal med företrädare för det privata näringslivet om

åtgärder för mer ?etiskt hållbara? förmåner bland toppchefer och andra höga

befattningshavare (A428 yrk. 4). Eftersom det är en liten krets av människor

som får de högsta ersättningarna finns det en risk för att jävsförhållanden och

brödraskap påverkar ersättningarna, sägs det i motionen. Regeringen bör ta

initiativ för att utreda detta (A428 yrk. 5). Regeringen bör också överlägga

med det privata näringslivet i dessa frågor (A428 yrk. 6). Partiet pekar också

på det förhållandet att höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i

uppdrag att sitta i styrelser, som en del i det ordinarie arbetet. Enligt

partiet bör inte regeringstjänstemän eller andra statliga befattningshavare få

ersättning för uppdrag som de utför i sin ordinarie tjänst. Vidare måste olika

former av riktade vinstdelningssystem till styrelse och företagsledning

motverkas. Regeringen bör därför ges i uppdrag att ta fram nya riktlinjer för

sidoinkomster i enlighet med vad som anförts (A428 yrk 7).

Per Sundgren (v) anser i motion A603 att ingen statstjänsteman bör tjäna mer än

statsministern. Vidare bör inte lönerna för chefer få öka mer än genomsnittet

för statsanställda. En nedtrappning av befintliga höga löner skall ske under

tre år (yrk 1).

Utskottets ställningstagande

Förslag om begränsningar vad gäller löner m.m. till chefer inom statlig sektor

har varit föremål för utskottets bedömning tidigare. I 1996/97 års

personalpolitiska betänkande (bet. 1996/97:AU11) lämnade utskottet en

redogörelse för statliga chefers anställningsvillkor.

Vissa grundläggande principer för myndighetschefernas

anställningsförhållanden har lagts fast i riksdagens s.k. verksledningsbeslut

(prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 1986/87:226). Frågan om

anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig

ställning har behandlats av riksdagen i samband med att en ny lag om offentlig

anställning, LOA, (prop. 1993/94:65, bet. 1993/94:AU16, rskr. 1993/94:257)

antogs.

Regeringen bestämmer ensidigt lönen för de tjänstemän som ingår i regeringens

frikrets enligt chefslöneavtalet (Arbetsgivarverkets cirkulär 1996:A5), bl.a.

generaldirektörer. Dessa personer är alltså inte garanterade sådana

lönehöjningar som avtalats i de olika s.k. RALS-avtalen. Lönen för

myndighetscheferna är - med vissa undantag - individuell och bestäms utifrån de

krav som ställs på innehavaren, dennes kvalifikationer och erfarenhet. Enligt

förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. skall en arbetstagare

som haft chefsanställning ha rätt till avgångsvederlag om denne inte får

förnyad anställning efter det att anställningstiden löpt ut. Avgångsvederlaget

betalas i högst 24 månader om arbetstagaren har haft chefsanställning i minst

sex år. Avgångsvederlaget utgörs av den pensionsgrundande lönen i chefs-

anställningen och betalas ut månadsvis. Det skall minskas med inkomst av

anställning eller annat förvärvsarbete.

Beträffande chefer i statliga bolag gäller följande. Regeringen har i

december 1996 beslutat om nya riktlinjer för anställningsvillkoren rörande

personer i företagsledande och därmed jämförlig ställning. Enligt riktlinjerna

skall lönen för dessa personer vara konkurrenskraftig men inte ledande i

jämförelse med motsvarande privatägda företag. För företagsledare som verkar

inom ett monopolföretag och inom företag vars verksamhet finansieras i hög grad

av medel över statsbudgeten bör enligt riktlinjerna lönen sättas efter en

jämförelse med löner inom icke konkurrensutsatta marknader och statliga verk.

En företagsledande person skall i normalfallet inte uppbära ytterligare

ersättning om denne har styrelseuppdrag i andra bolag inom samma koncern. Vid

uppsägning från bolagets sida kan en avgångsersättning utges. Den får motsvara

högst 24 månadslöner och skall betalas ut månadsvis. Vid ny anställning eller

inkomst från annan förvärvsverksamhet skall avgångsersättningen reduceras med

belopp som motsvarar den nya inkomsten.

Vänsterpartiet har föreslagit att statsministerns lön skall utgöra tak för

löner inom statlig sektor. Utskottet har inhämtat från Regeringskansliet att

statsministerns lön för närvarande är 80 000 kr i månaden. Generaldirektörerna

har, med något undantag, löner som varierar mellan 40 000 och 94 500 kr. Enligt

SCB låg medianlönen för dessa chefer på ca 50 000 kr år 1996. Med några

undantag gäller för landshövdingarna enhetslönen 50 000 kr i månaden. Utskottet

konstaterar som tidigare att de flesta myndighetscheferna har löner som ligger

en bra bit under statsministerns. Vad gäller chefer i statliga bolag ansluter

sig utskottet till de riktlinjer som regeringen har beslutat om. Utskottet kan

emellertid hålla med motionärerna om att det finns skäl att reagera mot

överdrifter i vissa anställningsavtal. Utskottet vidhåller dock att det inte

kan uteslutas att det finns fall då det finns skäl att avtala om bättre

förmåner än vad som gäller för en majoritet av chefer på en viss nivå. Det är

inte riksdagens sak att i ett enskilt fall ange vad som är en rimlig nivå för

dessa avtal. Motionerna A310 yrkande 35 och A603 yrkande 1 avstyrks därför.

Enligt uppgift som utskottet inhämtat från Finansdepartementet pågår för

närvarande försök till omförhandling av löner och andra förmåner som är mer

generösa än vad regeringens riktlinjer anger. Vidare pågår en uppföljning av de

riktlinjer som regeringen beslutade om år 1996. Uppföljningen inriktar sig

huvudsakligen på avgångsvederlagen. Något tillkännagivande till regeringen om

omförhandling av löner eller ändrade regler för avgångsvederlag förefaller

därför inte behövas. Motionerna A310 yrkande 36 och A428 yrkande 1 och 3

avstyrks.

Vänsterpartiet föreslår som nämnts också att regeringen skall föra samtal med

det privata näringslivet i dessa frågor.

Utskottet kan konstatera att anställningsvillkor och andra förmåner för de

höga cheferna i dagarna återigen kommit upp i den allmänna debatten med

anledning av vissa uppmärksammade enskilda fall i det privata näringslivet. Det

ger anledning att betona att även näringslivet har ett samhällsansvar på detta

område. Statsmakternas förväntningar om måttfullhet i lönebildningen måste

självfallet avspeglas även i fråga om de högsta chefernas förmåner. Något

särskilt uttalande från riksdagens sida om hur regeringen skall hantera denna

sak i förhållande till näringslivet kan dock inte anses påkallat.

Vad sedan gäller påståendet om jävsförhållanden anför utskottet följande. De

riktlinjer som regeringen beslutat om vad gäller ersättningar till chefer i

statliga bolag och de bestämmelser som finns intagna i

chefspensionsförordningen får anses vara en tillräcklig garanti för att

jävsförhållanden inte påverkar storleken av ersättningar och andra

anställningsvillkor. Utskottet avstyrker även motion A428 i dessa delar (yrk.

4-6).

Utskottet övergår nu till frågan om ersättning för uppdrag i statliga

styrelser, nämnden och råd m.m. Vänsterpartiet anser som nämnts att

regeringstjänstemän och statliga befattningshavare inte bör få ersättning för

uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Följande gäller enligt

förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser,

nämnder och råd m.m. Regeringen beslutar särskilt om ersättning till ordförande

och vice ordförande. Till övriga ledamöter och ersättare betalas ersättning per

sammanträdesdag med mellan 400 och 1 800 kr beroende på uppdragets art.

Ersättning betalas inte till den som är anställd vid myndigheten. Inte heller

betalas ersättning till en anställd för uppdrag som ledamot eller ersättare i

nämnd, råd, delegation eller motsvarande som är knuten till den myndighet där

han är anställd. För uppdrag som ledamot i kommitté som tillkallats eller

inrättats av regeringen gäller enligt förordningen (1996:1529) om ersättning

för kommittéuppdrag att regeringen bestämmer ersättningen till ordföranden

särskilt. Till övriga ledamöter, sakkunniga och experter betalas ersättning med

350 kr per sammanträdesdag.

Sett från arbetstagarens eller uppdragstagarens synvinkel innebär uppdrag av

detta slag ett särskilt ansvar och i allmänhet även merarbete. I de fall någon

särskild ersättning inte utges kan man anta att uppdraget ändå beaktas när

lönen i anställningen bestäms. Den ordning som Vänsterpartiet förordar

förutsätter att man kan konstatera att uppdraget ingår i de ordinarie

arbetsuppgifterna. Enligt utskottets mening kan det säkert i vissa fall vara

svårt att dra en gräns mellan vad som är arbete i anställningen och arbete i

sidouppdraget. Till detta kommer att systemet skulle kunna leda till

lönediskussioner allteftersom sidouppdrag tillkommer eller avslutas. Det

väsentliga måste enligt utskottets mening vara att löner och andra ersättningar

inom den statliga sektorn ligger på en rimlig nivå. Därtill kommer att det inom

Regeringskansliet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som skall göra en

översyn av ersättningen till styrelseledamöter i statliga bolag. Med hänvisning

till vad som nu sagts avstyrker utskottet motion A428 (yrk. 7).

Disciplinpåföljd

Motion

Carina Hägg (s) anser i motion A601 att löneavdrag som bestraffning för

offentligt anställda inom det statliga området bör avskaffas. Motionären menar

att denna disciplinpåföljd för närvarande endast tillämpas för dem som har de

lägst betalda tjänsterna och som har minst inflytande över sin arbetssituation.

Högre tjänstemän däremot kommer inte i fråga för sådan disciplinpåföljd. Detta

är enligt motionären en oacceptabel kvardröjande klasslagstiftning.

Utskottets ställningstagande

Enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) får en arbetstagare, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen

meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Disciplinpåföljderna är varning

eller löneavdrag. Valet av påföljd är beroende av allvaret i tjänsteförseelsen.

Varning brukar anses vara en mildare påföljd än löneavdrag. Löneavdraget får

göras för högst 30 dagar och per dag uppgå till högst 25 % av daglönen.

Parterna kan i kollektivavtal komma överens om avvikelser från LOA:s regler om

disciplinpåföljd.

LOA:s regler om tjänsteförseelse gäller flertalet arbetstagare hos riksdagen

och dess myndigheter, myndigheter under regeringen, kyrkomötet och dess

myndigheter samt de allmänna försäkringskassorna. Undantagna från

bestämmelserna är bl.a. hälso- och sjukvårdspersonal som i sin yrkesutövning

står under Socialstyrelsens tillsyn för sådana förseelser i denna yrkesutövning

som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och veterinärer för

sådana förseelser som skall prövas av Veterinära ansvarsnämnden. Undantagna

från disciplinansvarsreglerina, liksom från flertalet av LOA:s bestämmelser, är

även justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden. Arbetstagare i

verksledande befattningar eller domare är däremot inte undantagna. Beslut om

disciplinär åtgärd fattas av den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren är

anställd. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall det vid varje myndighet

finnas en personalansvarsnämnd. Bl.a. myndighetschefen och personalföreträdare

skall vara med i sådan nämnd. Statens ansvarsnämnd prövar ärenden om

disciplinär åtgärd om det gäller en arbetstagare som anställs av regeringen,

d.v.s bl.a. myndighetscheferna. Anledningen till att Statens ansvarsnämnd skall

pröva ärenden som gäller denna grupp är att det har ansetts vara olämpligt att

kolleger till högre tjänstemän prövar frågor om t.ex. disciplinansvar och att

det är mer ändamålsenligt att frågorna handläggs av ett opartiskt,

domstolsliknande organ.

Med ett fåtal undantag gäller alltså rent formellt samma regler vid

tjänsteförseelse oavsett vilken befattning arbetstagaren har. Såvitt utskottet

kunnat utröna finns det i varje fall inte från senare år någon sammanställning

eller kartläggning av avgöranden i disciplinär ordning. Utskottet kan därför

inte bedöma om personer som tillhör någon särskild yrkeskategori oftare än

andra varit föremål för disciplinär åtgärd. Med hänsyn till de begränsningar

som gäller löneavdragets storlek anser utskottet att löneavdrag inte drabbar

personer med låga löner orimligt hårt. Utskottet vill som en jämförelse peka på

de straffrättsliga regler som gäller vid tjänstefel. Påföljden för mindre

allvarliga fall är dagsböter, vilkas belopp bl.a. är beroende av arbetstagarens

inkomstförhållanden. Även tjänstefel som avser förhållandevis små fel i

tjänsteutövningen kan rendera mycket kännbara bötesbelopp. Utskottet finner

inte anledning att ansluta sig till förslaget att löneavdrag slopas som

disciplinär påföljd. Motion A601 avstyrks.

Rekrytering av personal m.m.

Motioner

Juan Fonseca (s) anför i motion A602 att staten som arbetsgivare måste utforma

en personalpolitik som syftar till att främja en fördelning av arbetsplatserna

som motsvarar befolkningssammansättningen. Staten bör ge myndigheter och

organisationer i uppgift att utarbeta handlingsprogram som syftar till att

främja att människor med olika ursprung anställs på arbetsplatserna. Särskilt

bör detta gälla höga tjänstemannabefattningar. Vidare bör statliga arbetsgivare

utarbeta en offensiv kompetensutvecklingspolitik riktad till de anställda som

har invandrarbakgrund. Språk- och kulturkompetensen bland de anställda bör

också tas till vara. En sådan kompetens bör även betraktas som en särskild

merit.

I kommittémotion A804 anför Barbro Johansson m.fl. (mp) att statliga verk och

myndigheter bör fungera som goda exempel för det övriga samhället och gå före i

jämställdhetsarbetet. Vid tillsättning av tjänster inom dessa verksamheter bör

en positiv särbehandling göras av underrepresenterat kön vid lika meriter.

Målet bör vara en könsfördelning på 50 % på samtliga nivåer inom

organisationerna (yrk.8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten på olika sätt bör

vara ett föredöme som arbetsgivare.

Mångfalden i sig kan leda till en högre kvalitet och kompetens på

arbetsplatserna. Med ökad internationalisering ökar också värdet av att på

arbetsplatserna ha tillgång till kunskaper i språk och erfarenhet av andra

kulturer. Trots detta är svårigheterna för personer med utländsk bakgrund att

få arbete omvittnat stora. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttalat

oro över den höga arbetslöshet som råder bland t.ex. utomeuropeiska invandrare.

Utskottet menar därför att det är önskvärt att antalet anställda med utländsk

bakgrund ökar inom statlig sektor.

Riksdagen har även tidigare uttalat sig positivt kring tankegångar om att

staten bör eftersträva en ökad etnisk mångfald i statsförvaltningen. Regeringen

lade i höstas fram en proposition (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6),

Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till

integrationspolitik. Regeringen ansåg i propositionen att statliga myndigheter

har ett stort ansvar som normgivare, och genom tydliga signaler och budskap bör

stereotypa uppfattningar och generaliseringar om olika grupper i samhället

motverkas. Ett sådant sätt skulle enligt regeringen vara att inom

statsförvaltning i ökad utsträckning sträva efter att den arbetsföra

befolkningens etniska sammansättning avspeglas, t.ex. vid rekrytering av

anställda.

Utskottet har med stor tillfredsställelse inhämtat att det också på olika

håll pågår verksamhet för att stimulera statliga arbetsgivare till att anställa

personer med olika etnisk bakgrund. Inrikesdepartementet har t.ex. påbörjat en

serie konferenser, seminarier och temadagar för ökad mångfald inom

statsförvaltningen. Målgruppen för dessa seminarier och konferenser är

generaldirektörer, landshövdingar, personalchefer och fackliga företrädare.

Aktiviteterna skall utgöra en inledning till en diskussion om de statliga

myndigheternas rekryteringspolitik och hur staten kan bli en förebild när det

gäller rekrytering av personal som speglar befolkningens sammansättning. Vidare

har arbetsmarknadens parter på central nivå på det statliga området under

hösten 1997 träffat avtal om samverkan för utveckling. Syftet med avtalet är

att stödja myndigheternas effektiviseringsarbete och anpassning till förändrade

förhållanden. Som en av parterna gemensam värdering har i avtalet angetts bl.a.

att det är av värde för svensk statsförvaltning att ha medarbetare med

kunskaper, erfarenheter och perspektiv från andra länder och att en

organisation som drar nytta av en sådan kulturell mångfald ökar sina

förutsättningar för framgång och effektivitet. Arbetsgivarverket har också gett

ut en policyskrift som bl.a. innehåller råd för arbetsgivare som vill öka den

etniska mångfalden på arbetsplatsen.

Regeringen har i november 1997 beslutat att myndigheter som lyder omedelbart

under regeringen för budgetåret 1997 skall redovisa sin kompetensförsörjning

samt målen för denna. I beslutet har särskilt anmärkts att myndigheterna i

denna redovisning skall beakta regeringens uttalanden i den nyss nämnda

propositionen Sverige, framtiden och mångfalden.

Utskottet vill slutligen erinra om att utredningen om översyn av lagen mot

etnisk diskriminering nyligen har lämnat sitt betänkande Räkna med mångfald -

förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet m.m. (SOU 1997:174). I

utredningen lämnas förslag om att arbetsgivare - såväl statliga som enskilda -

skall åläggas att främja den etniska mångfalden på arbetsplatsen. Regeringen

har aviserat att den mot bakgrund av utredningen kommer att lägga fram en

proposition med en ny lagstiftning mot etnisk diskriminering senare i vår.

Utskottet anser i avvaktan på regeringens förslag och mot bakgrund av vad som i

övrigt har anförts att det inte är behövligt med något sådant tillkännagivande

som begärts i motion A602. Utskottet avstyrker därför motionen.

Vad gäller den av Miljöpartiet väckta kommittémotionen vill utskottet anföra

följande. Jämställdhetslagen (1991:433) föreskriver att arbetsgivare skall

verka för att lediga anställningar söks av både kvinnor och män. Om det på en

arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män vad

gäller en viss typ av arbete skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt

anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och försöka

se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. Så kallad

positiv särbehandling, är tillåten om det sker som ett led i strävandena att

främja jämställdheten i arbetslivet. En i huvudsak jämn könsfördelning anses

enligt förarbetena till den förutvarande jämställdhetslagen (prop.

1978/79:175), som i denna del alltjämt har giltighet, föreligga om vartdera

könet är representerat med minst 40 % av arbetstagarna. Enligt

jämställdhetslagen skall arbetsgivaren varje år upprätta en jämställdhetsplan

för sitt jämställdhetsarbete. Utskottet återkommer till vad som sagts

inledningsvis i detta avsnitt att staten bör vara ett föredöme som

arbetsgivare. Det bör självfallet gälla även på detta område. I

verksförordningen stadgas att myndighetscheferna skall se till att verksamheten

bedrivs författningsenligt och effektivt samt att chefen skall beakta de krav

som ställs på verksamheten bl.a. när det gäller jämställdheten mellan kvinnor

och män. Vidare har parterna i det avtal om samverkan för utveckling som

utskottet tidigare berört uttalat att kvinnors och mäns skilda erfarenheter

och intressen ger dem möjligheter att se verksamheten ur olika perspektiv

liksom att kvinnors och mäns samlade kompetens bör tas till vara. I

chefsavtalet (bilaga 3 till RALS) erinras parterna om regeringens uttalande i

1995 års budgetproposition att den utgick ifrån att myndighetscheferna satte

upp mål för sina myndigheter med innebörd att häften av myndigheternas chefer

borde vara kvinnor. Ansträngningar pågår alltså även på detta område för att

öka rekryteringen av underrepresenterat kön till olika befattningar inom

statlig sektor. Motion A804 (yrk. 8) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts

med vad utskottet anfört.

Föräldraledighet

Motion

I kommittémotion A805 anför Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) att den offentliga

sektorn som arbetsgivare bör vara ett gott föredöme och på olika sätt uppmuntra

manliga anställda att ta föräldraledigt (yrk. 3). En jämnare fördelning mellan

föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn skulle säkerligen medföra många

positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och förbättrad kontakt

mellan pappor och barn. Fäder bör ta ut minst den s.k. pappamånaden och

uppmuntras till att utnyttja mer tid i föräldraförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Ett delat ansvar i hemmet och för barnen leder också till ökade möjligheter

till jämställdhet i arbetslivet. Utskottet delar även motionärernas uppfattning

att en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn

kan leda till en förbättrad kontakt mellan pappor och deras barn. Enligt

Kvinnomaktutredningens betänkande Ty makten är din... (SOU 1998:6) som

presenterades nyligen tog pappor år 1996 ut 10,6 % av antalet dagar i

föräldraförsäkringen. Mindre än en tredjedel av papporna fick ut

föräldrapenning samma år och i genomsnitt tog fäderna ut 30-31 dagar i

föräldraförsäkringen. Det är enligt utskottet angeläget att pappor tar del av

föräldraledigheten i större utsträckning. Manliga anställda bör därför

uppmuntras att ta föräldraledigt. Enligt regeringens skrivelse 1996/97:41 om

jämställdhetspolitiken har en rad åtgärder vidtagits för att stimulera fäder

att ta ut föräldraledigt. Bl.a. har medel avsatts för information om

pappaledighet vid försäkringskassorna.

Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivaren underlätta för både kvinnliga

och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap. I det

avtal som träffats mellan parterna och som utskottet tidigare hänvisat till

(avtal om samverkan för utveckling) har parterna tagit fasta på

jämställdhetslagens bestämmelser om detta.

Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att frågan är uppmärksammad

på flera håll, inte minst av parterna. Något tillkännagivande i denna fråga kan

inte anses nödvändigt. Motion A805 (yrk. 3) avstyrks därför.

Löneskillnader

Motion

Folkpartiet framhåller i sin jämställdhetspolitiska motion A806 att staten som

arbetsgivare bör agera ledande för att få bort orättvisa löneskillnader mellan

kvinnor och män (yrk. 6). I dag är det oomtvistat att det råder orättvisa

skillnader mellan kvinnor och män i lönehänseende. Mycket tyder enligt partiet

på att löneskillnaderna ökat under de senaste åren. Att få bort dessa orättvisa

löneskillnader är en av de viktigaste uppgifterna inom jämställdhetspolitiken.

Vänsterpartiet tar också upp frågan om lönediskriminering i motion A310.

Partiet menar att det är oacceptabelt att kvinnor tjänar mindre än män i

likvärdiga arbeten. Det måste, menar partiet vidare, åligga Statens

arbetsgivarverk att i sin lönepolitik motverka löneskillnader på grund av kön

och att ange en tidsplan för när dessa skall avskaffas. Arbetet med att

motverka lönediskriminering bör också utvärderas årligen (yrk. 34).

Utskottets ställningstagande

Jämställdhetslagen föreskriver att arbetsgivare årligen skall kartlägga

förekomsten av löneskillnader mellan kvinnor och män. Arbetsgivare skall också

i jämställdhetsplanen redovisa de åtgärder som motiveras av kartläggningen.

Arbetsgivarverket har gett ut en policyskrift, Att kartlägga löneskillnader -

Att förebygga lönediskriminering, i syfte att motverka löneskillnader. Verket

har också gett ut en handbok - Konsten att sätta lön - och tillhandahåller

datorprogram för lönejämförelser. Enligt vad som framgår av ramavtalet mellan

Arbetsgivarverket och SEKO för 1995-1998 har de lokala parterna analyserat

kvinnors löner i förhållande till män. Om parterna enas om att dessa analyser

visar att det finns osakliga löneskillnader på myndigheten skall dessa regleras

i de lokala förhandlingarna. Med detta kan konstateras att det bedrivs ett

partssammansatt arbete för att få bort osakliga löneskillnader. Motionerna A806

och A310 avstyrks i berörda delar i den mån de inte tillgodosetts med vad

utskottet anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga

myndigheter och bolag

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36, 1997/98:A428

yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1,

res. 1 (m) - motiv.

res. 2 (v)

2. beträffande disciplinpåföljd

att riksdagen avslår motion 1997/98:A601,

3. beträffande rekrytering av personal m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande 8,

res. 3 (v, mp)

4. beträffande föräldraledighet

att riksdagen avslår motion 1997/98:A805 yrkande 3,

res. 4 (kd)

5. beträffande löneskillnader

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A806 yrkande 6 och 1997/98:A310 yrkande

34.

res. 5 (fp, kd)

res. 6 (v, mp)

Stockholm den 5 februari 1998

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund

(s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson

(c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans

Andersson (v), Kristina Zakrisson (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson

(mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s) och Anna Åkerhielm (m).

Reservationer

1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

(mom. 1, motiveringen)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)

anser att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Löner och

andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med

?Utskottet kan konstatera? och slutar med ?inte anses påkallat.? bort ha

följande lydelse:

Eventuella avgångsvederlag vid chefsavgångar kan ses som en kompensation för

den utsatthet som det yttersta chefsskapet ofta är förknippat med. Hur sådana

vederlag bör utformas går det av självklara skäl inte att avgöra isolerat från

de i varje situation rådande förhållandena.

Riksdagens och regeringens uppgift är att fastställa ändamålsenliga regler

för det statliga arbetsgivarområdet. Under den borgerliga regeringsperioden

1991-1994 skedde en betydande uppstramning av de villkor som den tidigare

regeringen tillämpat.

Hur löne- och andra förmåner bestäms inom den privata sektorn ligger utanför

riksdagens och regeringens ansvarsområde. Vad motionärerna säger i denna del är

ett uttryck för den önskan om politikens utbredning som alltför länge präglat

Sverige. Utskottet är övertygat om att det offentliga samtalet är bättre ägnat

att leda frågan om sådana löne- och pensionsvillkor, som nu saknar legitimitet

i vårt land, till en lösning som både kan vinna allmän acceptans och göra

Sverige till ett attraktivt land för ett allt mer internationaliserat

företagande.

2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

(mom. 1)

Hans Andersson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Löner och förmåner till

chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med ?Vänsterpartiet har

föreslagit? och slutar med ?motion A428 (yrk. 7)? bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare uttalat att det finns all anledning av vara upprörd över

de orimliga belopp som vissa personer på ledande befattningar kan göra anspråk

på. Staten bör vara pådrivande som arbetsgivare genom att föra en lönepolitik

som skapar legitimitet åt viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat.

Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att det inte med fog kan hävdas att

statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller mer krävande

arbetsuppgifter än statsministern. Dennes lön, som för närvarande är 80 000 kr,

bör därför vara ett tak för löner inom statliga myndigheter.

Utskottet anser vidare att det inte finns anledning till att de omotiverat

höga lönerna inom det privata näringslivet skall utgöra en utgångspunkt vid

löneförhandlingarna med chefer i statliga bolag. Tvärtom undergräver en sådan

ordning förtroendet för dessa chefer och de företrädare för den statliga

sektorn som beviljar lönerna. Det lönetak som utskottet förordar för chefer i

myndigheter bör därför gälla även chefer i statliga bolag.

Vad gäller avgångsvederlagen anser utskottet att det bör införas tydligare

och striktare regler för de avtal om pensioner och avgångsvederlag som träffas

med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om toppchefers otrygga

anställningsförhållanden är starkt överdrivna. Ett avgångsvederlag skall vara

en rimlig omställningsersättning och inte utgöra en garanterad hög

levnadsstandard livet ut. En del har gjorts på senare tid för att strama upp de

s.k. fallskärmsavtalen. Staten som arbetsgivare bör dock ha som målsättning att

gå vidare i det arbetet. Utskottet anser, liksom Vänsterpartiet, att en statlig

chef som inte erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till en ersättning som

motsvarar lönen i anställningen under högst tolv månader efter det att

förordnandet gått ut. Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av

anställning eller annat förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla såväl chefer

i statliga myndigheter som chefer i statliga bolag.

Orimliga löner och andra ersättningar inom den statliga sektorn bör

omförhandlas.

Det är en liten krets av människor som får de bästa anställningsförmånerna.

Risken är stor att det uppstår jävsförhållanden på så sätt att de som tillhör

denna lilla krets förhandlar och beviljar löner och förmåner för varandra. Det

sätt på vilket förmånerna bestäms har stor betydelse för möjligheten att

upprätthålla moral och solidaritet i samhället. Om människor i allmänhet

upplever att ett litet brödraskap belönar varandra med olika förmåner kan det

bli svårt att hålla samman samhället. Detta gäller speciellt i tider med svåra

ekonomiska problem. Regeringen bör därför ta initiativ till att utreda

eventuella jävsförhållanden i dessa kretsar.

Regeringen bör också föra samtal med företrädare för det privata näringslivet

om hur förmåner till toppchefer och andra höga befattningshavare kan läggas på

en mer rimlig nivå än i dag och hur eventuella jävsförhållanden kan motverkas.

Höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i uppdrag att sitta i olika

styrelser som en del i det ordinarie arbetet. Vissa av dem blir då belönade med

arvoden eller med andra ersättningar. Enligt utskottet bör inte

regeringstjänstemän och andra statliga befattningshavare få ersättning för

uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Utskottet anser därför att

regeringen bör ta fram riktlinjer för sidoinkomster i enlighet med vad

utskottet anfört.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker

motionerna A310 och A428 i berörda delar. Motion A603 (yrk. 1) får därmed anses

vara tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga

myndigheter och bolag

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36,

1997/98:A428 yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3)

Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser

dels att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Rekrytering av

personal m.m. bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten bör vara ett

föredöme som arbetsgivare.

Utskottet har tidigare behandlat frågor om rekrytering av personal med

invandrarbakgrund, senast i det personalpolitiska betänkandet 1996/97:AU11.

Liksom då är utskottet oroat över arbetsmarknadssituationen för invandrarna.

Tyvärr är invandrarnas deltagande i arbetslivet fortfarande mycket lågt, och

det gäller även inom den statliga sektorn. Genom att inte anställda personal

med olika etnisk bakgrund förlorar arbetsgivarna viktig och värdefull kompetens

som finns hos många invandrare. De åtgärder som hittills vidtagits för att

förbättra situationen i detta avseende har inte varit tillräckliga. Staten bör

därför ges i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram som syftar till att

främja mångfalden på arbetsplatserna. Detta bör särskilt gälla högre

befattningar. Staten bör också arbeta med kompetensutveckling av denna grupp,

bl.a. genom att aktivt ta till vara de språk- och kulturkunskaper som finns.

Staten bör också fungera som ett gott föredöme i jämställdhetsarbetet.

Jämställdhetslagen tillåter s. k. positiv särbehandling om det sker som ett led

i strävan att främja jämställdheten på arbetsplatserna. Utskottet anser att

staten som arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling av

underrepresenterat kön vid lika meriter. Målet bör vara en jämn könsfördelning

på samtliga nivåer hos statliga arbetsgivare.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Med det anförda

tillstyrker utskottet motionerna A602 och A804 (yrk. 8).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande rekrytering av personal m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande

8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Föräldraledighet (mom. 4)

Dan Ericsson (kd) anser

dels att utskottets ställningstagande under avsnittet Föräldraledighet bort ha

följande lydelse:

Fädernas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge

undervärderats. Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle

vilja ägna mer tid åt barnen när de är små. Som motionärerna påpekat skulle

säkert en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av

barn medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och

förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Som arbetsgivare bör därför staten

vara ett gott föredöme genom att på olika sätt medverka till att manliga

anställda tar föräldraledigt. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker därför motion A805 (yrk. 3).

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande föräldraledighet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A805 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Löneskillnader (mom. 5)

Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson (kd) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha

följande lydelse:

I dag råder orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män. Kvinnors

löneinkomster är bara omkring två tredjedelar av männens. Löneskillnaderna kan

bl.a. förklaras med att männen arbetar längre tid och att de ofta har högre

positioner i arbetslivet än kvinnorna. Men även om man bortser ifrån dessa

faktorer förefaller kvinnor ha lägre löner än män. Mycket tyder tyvärr på att

löneskillnaderna har ökat de senaste åren. Utskottet anser att lönesättningen i

grunden skall vara fri och individuell. Denna princip måste dock tillämpas

könsneutralt. Att få bort orättvisa löneskillnader är en av de viktigaste

uppgifterna inom jämställdhetspolitiken. Staten bör som arbetsgivare ges ett

särskilt ansvar för detta. Staten kan nämligen i sin arbetsgivarroll agera

ledande och stilbildande i lönefrågor på ett sådant sätt att en utjämning kan

påskyndas.

Utskottet tillstyrker mot bakgrund av vad som nu sagts motion A806 i berörd

del. Motion A310 (yrk. 34) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad

som anförts.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande löneskillnader

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 6 och med avslag på

motion 1997/98:A310 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

6. Löneskillnader (mom. 5)

Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha

följande lydelse:

Under flera års tid har det pågått arbete med att motverka orättvisa

löneskillnader mellan kvinnor och män. Trots det förekommer det fortfarande i

statlig sektor sådana skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än

att det är fråga om könsdiskriminering. Detta är helt oacceptabelt. Enligt

utskottet åligger det Arbetsgivarverket att i sin lönepolitik aktivt motverka

löneskillnader på grund av kön och att ange en tidsplan för när dessa skall

avskaffas. Arbetet skall utvärderas varje år. Detta bör ges regeringen till

känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A310 i berörd del. Motion A806

(yrk. 6) avstyrks i den mån den inte kan anses tillgodosedd med vad utskottet

anfört.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande löneskillnader

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A310 yrkande 34 och med avslag på

motion 1997/98:A806 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

Barbro Johansson (mp) och Dan Ericsson (kd) anför:

Utskottet har i det av riksdagen godkända betänkandet bet. 1995/96:AU10

uttalat att staten som arbetsgivare skall föregå med gott exempel genom att

verka för att avtal om löner och andra förmåner som träffas med ledande

befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga bolag ligger på en

rimlig nivå. Trots detta uttalande har regeringen i flera fall godkänt

anställningsvillkor som får anses ligga över denna nivå.

2. Disciplinpåföljd

Hans Andersson (v) anför:

Som framgår av utskottsmajoritetens ställningstagande är de formella reglerna i

LOA i stort sett desamma för statligt anställda oavsett vilken befattning

arbetstagaren har. Det är emellertid oklart hur bestämmelserna i LOA tillämpas

i praktiken. Jag anser därför att det bör klargöras i vilka fall disciplinär

åtgärd vidtas, vilka yrkeskategorier som blir föremål för disciplinär åtgärd,

vilka påföljder som används och i förekommande fall hur stora löneavdrag som

kommer i fråga. Jag menar att regeringen bör ta initiativ för att utreda detta

så att LOA:s ändamålsenlighet kan bedömas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Inledning 2

Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag 3

Disciplinpåföljd 6

Rekrytering av personal m.m. 7

Föräldraledighet 9

Löneskillnader 10

Hemställan 11

Reservationer........................................12

1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

(mom. 1, motiveringen)

12

2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

(mom. 1) 12

3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3) 14

4. Föräldraledighet (mom. 4) 14

5. Löneskillnader (mom. 5) 15

6. Löneskillnader (mom. 5) 15

Särskilda yttranden..................................17

1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag

17

2. Disciplinpåföljd 17