Bet. 1997/98:BoU2

Bostadsutskottets betänkande

1997/98:BOU02

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

BoU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet motioner väckta under den

allmänna motionstiden 1997 gällande bl.a. jordförvärvslagen, förköpslagen,

expropriationslagen och fastighetsbildningslagen.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats nio reservationer och två särskilda yttranden.

Motionerna

I betänkandet behandlas de under den allmänna motionstiden 1997 väckta

motionerna

1997/98:Bo202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om expropriation,

12. att riksdagen beslutar avskaffa presumtionsregeln i enlighet med vad som

anförts i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tomträtten,

20. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1997/98:Bo401 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådana ändringar i förvärvslagstiftningen som anförts i

motionen.

1997/98:Bo402 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen och dess

tillämpning.

1997/98:Bo405 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av

fastighetsbildningslagen.

1997/98:Bo406 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om boplikt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 5 §

jordförvärvslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:A459 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten av att stärka boende- och sysselsättningsintresset

vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.

1997/98:Jo305 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av jordförvärvslagen för att skärpa bostadsplikten.

1997/98:Jo309 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förvärvstillstånd blir obligatoriskt.

1997/98:Jo310 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av jordförvärvslagen.

Utskottet

Jordförvärvslagen m.m.

Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att medverka till att

jordbruket rationaliserades och effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991

gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan tillstånd.

Förvärvsprövningen slopades därefter i stor utsträckning men en

förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna avvaras. De nu gällande

reglerna innebär en långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av

regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit effektiv när det gäller

juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt

ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en reglering. Kortfattat kan denna

reglering beskrivas i följande ordalag.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom glesbygd eller

omarronderingsområde.

Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren varit bosatt i

glesbygd inom den aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet eller

åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall skall i stället en

anmälan om förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen behövs för att

främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.

Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd. Tillstånd får vägras om

förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av

ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid tillstånd. De begränsade

förutsättningarna för att ge sådana personer tillstånd behandlas nedan.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om förvärvaren inte uppfyller ett

åtagande att bosätta sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig att

lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd vägrats.

Jordbruksverket har relativt nyligen genomfört en utvärdering av

jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket anser att de ändrade

förutsättningarna för jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande

ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar fortfarande angelägna

samhällsintressen. Verket anser dock att lagens effekter för sysselsättning och

bosättning varit små i förhållande till de resurser som lagtillämpningen krävt.

Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör förändras. Det anses inte självklart

att den bör innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser, men om lagen

skall ha ett sådant syfte är det enligt verket nödvändigt att skärpa

bestämmelserna. Verket berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a. anses

att reglerna om juridiska personers förvärv i huvudsak bör kvarstå oförändrade.

I anledning av den gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari 1996

verket ett uppdrag att komplettera och precisera sina slutsatser. I uppdraget

ingick bl.a. att verket närmare skall belysa i vad mån och på vilket sätt

jordförvärvslagen kan skärpas för att motverka att lagens regler om bosättning

kringgås. Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en kompletterande rapport

till regeringen i anledning av uppdraget. Jordförvärvsfrågorna har därefter

varit föremål för överväganden inom Regeringskansliet. Representanter för tio

kommuner i Västerbottens län har i en skrivelse till Jordbruksdepartementet

begärt att regeringen skall vidta omedelbara åtgärder för att bestämmelserna i

jordförvärvslagen och skogsvårdslagen bättre skall harmonisera med strävandena

att bevara och utveckla en levande landsbygd. Som grund för sin begäran har de

anfört bl.a. de problem som råder kring fastighetsförvärv i glesbygd.

Regeringen har i anledning av skrivelsen den 15 maj 1997 beslutat att inte

vidta någon åtgärd. Samma dag som regeringsbeslutet fattades sände

jordbruksministern ett brev till representanterna för den s.k. tiogruppen. I

brevet sade ministern att hon för närvarande inte har några planer på att lägga

fram något förslag till ändring av jordförvärvslagen. Ställningstagandet

motiverades med de administrativa och ekonomiska konsekvenser en utvidgning av

lagen skulle få. Det angavs också som skäl att det faktum att man med

lagstiftning försöker nå vissa målsättningar inte innebär att lagbrott kan

förhindras och inte heller utgör någon garanti för att alla möjliga fall att

kringgå lagstiftningen undanröjs. När det gällde jordförvärvslagstiftningen

ansågs emellertid att Jordbruksverkets utvärdering visat att dess tillämpning

ger en möjlighet att stoppa de mest uppenbara fallen att försöka kringgå de

avslagsgrunder lagen innehåller. Beträffande de fall där förvärvsprövning

gjorts och där bosättning ingått som villkor för förvärv har måluppfyllelsen

varit mycket hög. Budgetåret 1995/96 gjordes i hela landet totalt 234 åtaganden

om bosättning. I 215 av dessa fall flyttade förvärvarna till den förvärvade

egendomen. Av jordbruksministerns brev framgår att av 19 fall där ingen

bosättning kom till stånd det i fyra fall berodde på orsaker som dödsfall,

sjukdom, äktenskapsskillnad och konkurs. 15 av fallen betecknades som förvärv

av ?klippare och rufflare?. I dessa fall hade förvärvaren trots åtaganden inte

flyttat till förvärvsegendomen och inte heller haft för avsikt att flytta till

egendomen.

I motion 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del föreslås att förvärvstillstånd

skall fordras för alla förvärv av fast egendom som taxeras som lantbruksenhet.

Förslaget avser bl.a. att främja sambandet mellan brukande och ägande,

sysselsättningen i glesbygd liksom familjejordbruken. Vidare lämnas i motionen

förslag om en generell vitesbelagd boplikt vid alla sådana förvärv. För rena

skogsbruksfastigheter skall dock ett boende i bygden räcka för att bo-plikten

skall anses uppfylld. Motsvarande förslag om boplikt återfinns i motion

1997/98:Bo406 (c) yrkande 1 som också omfattar att boplikten måste kunna

villkoras av en myndighet för att den skall kunna få någon verkan. I motion

1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 föreslås en översyn av jordförvärvs-lagen eftersom

bo- och brukarplikten inte har fått avsedd verkan vilket inte sällan har lett

till rovdrift, bl.a. så att all avverkningsbar skog tagits ut. Också i motion

1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 önskas en översyn med syfte att skärpa boplikten.

Motionärerna bakom motion 1997/98:Jo309 (mp) anser - yrkande 1 - att

jordförvärvslagstiftningen bör vara ett kraftfullt instrument mot förvärv i

spekulationssyfte. Lagstiftningen bör enligt motionärerna utformas så att

glesbygdsinnevånarna får full kontroll över sina naturtillgångar och bör

omfatta krav på full lagfart innan skog får avverkas.

Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk person lämnas förvärvstillstånd

endast om kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att egendom som redan

tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat

ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl föreligger.

Enligt samma paragrafs andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu nämnda

förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett förvärv huvudsakligen skogsmark

och bedriver förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken egendomens

virkesavkastning behövs, får tillstånd lämnas under förutsättning att egendomen

inte bör ägas eller brukas av någon annan juridisk person som redan bedriver

skogsindustriell verksamhet på orten av betydelse för sysselsättningen där.

Frågan om juridiska personers förvärv behandlas särskilt i tre motioner och

avser samtliga skärpningar av lagstiftningen. I motion 1997/98:Bo401 (c) i

motsvarande del föreslås ett generellt förbud för juridiska personer att

förvärva lantbruksenheter. Motionärerna bakom motion 1997/98:Bo406 (c) yrkande

2 anser att ett ovillkorligt förbud för juridiska personer inte bör införas. De

lämnar i stället förslag om att som villkor för en juridisk persons förvärv

skall gälla att den juridiska personen avstår kompensationsmark. Enligt

motionärerna skall regeln i 5 kap. 2 § andra stycket jordförvärvslagen om

undantag från kompensationskravet för juridiska personer tas bort. Dock skall

kompensationsmark inte krävas när förvärv sker från annan juridisk person och

egendomens beskaffenhet inte är sådan att den bör ägas eller brukas av fysisk

person. Motionärerna anser att de nuvarande möjligheterna i övrigt till förvärv

utan att kompensationsmark avstås bör kvarstå oförändrade. Också motionärerna

bakom motion 1997/98:Bo402 (s) önskar en förändring av reglerna om

kompensationsmark. Som grundprincip bör enligt dem gälla att en juridisk person

endast skall tillåtas förvärv när det inte finns någon fysisk person som

köpare. De anser vidare att kompensationsmark i princip alltid skall lämnas när

en juridisk person köper upp mark som ägs av fysisk person. Lagen skall vidare

innehålla ett krav på att den förvärvade marken och kompensationsmarken skall

vara belägen inom samma geografiska område. De föreslår vidare vissa

administrativa åtgärder för att göra myndigheternas kontroll effektivare.

Utskottet har inledningsvis berört den utvärdering som gäller frågor om hur

jordförvärvslagen bör vara utformad. Lagstiftningen ger i allt väsentligt

uttryck för de målsättningar som bör gälla för markförvärv av lantbruksegendom

med hänsyn till de förhållanden som råder i dag. Det stora flertalet

spekulanter och förvärvare rättar sig utan vidare efter lagstiftningen. Ett

mycket litet antal, ofta förslagna individer är beredda att genom bulvaner,

lögner och annat skjuta det allmännas strävanden i sank, vilket det finns

exempel på bland förvärvare av sådan egendom som regleras i jordförvärvslagen.

Det är enligt utskottets mening svårt att med lagstiftning nå en total

måluppfyllelse utan att lagstiftningen blir oacceptabelt tung och ingripande

samt att dess tillämpning innebär höga kostnader. En sådan totalt

kontrollerande lagstiftning kan dessutom befaras bli hämmande för omsättningen.

Den lilla grupp som är beredd till åtgärder i strid med lagstiftningens syften

kan befaras gå än längre i sin verksamhet för att kringgå ytterligare skärpta

krav och kontroller från det allmännas sida. Av de nu anförda skälen bör enligt

utskottets mening i dagsläget inte några förändringar göras av

jordförvärvslagen vad gäller tillstånds-, bo- eller brukarplikt. Utskottet

noterar att jordbruksministern i sitt ovan nämnda brev till den s.k. tiogruppen

formulerat att hon för närvarande inte har för avsikt att föreslå förändringar

i jordförvärvslagen. Med hänsyn till den valda formuleringen finns anledning

att anta att man inom Jordbruksdepartementet har för avsikt att kontinuerligt

följa upp lagtillämpningen och behovet av lagförändringar. Utskottet som menar

att det finns behov av en sådan uppföljning anser sig kunna utgå från att en

sådan görs utan något särskilt tillkännagivande till regeringen om detta. I

fråga om de juridiska personernas förvärvsmöjligheter anser utskottet att

lagens regler är väl avvägda och att det därför inte finns något behov att

ändra dem.

Med hänvisning till anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motionerna 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del, 1997/98:Bo402 (s), 1997/98:

Bo406 (c) yrkandena 1 och 2, 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5, 1997/98:Jo309 (mp)

yrkande 1 och 1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 om förändringar i jordförvärvslagen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att rätten till skogsavverkning

regleras i skogsvårdslagen (1979:429) vilken lag tillhör jordbruksutskottets

beredningsområde. Av intresse i detta sammanhang är de den 1 november 1995

införda begränsningarna i avverkningsrätten för mindre brukningsenheter som på

grund av sin areal annars skulle vara undantagna från en avverkningsreglering

(12 § skogsvårdsförordningen). Från den 15 november 1997 kommer genom en

förändring av denna bestämmelse (SFS 1997:712) begränsningarna i skogsägarens

handlingsfrihet vad gäller slutavverkning att gälla för alla fastigheter större

än 50 ha mot tidigare gällande 100 ha. Även de mindre brukningsenheter som

genom fastighetsbildning bildats av mark från större brukningsenheter är

underkastade begränsningar under en tid av tre år från fastighetsbildningen.

Det kan också finnas skäl att erinra om att Skogsstyrelsen nu gör en

utvärdering av 1993 års skogspolitiska beslut vilken utredning kommer att

redovisas i början av år 1998. Utvärderingen kommer även att omfatta

skogsvårdslagens ransoneringsregler. Tidigare har Skogsstyrelsen med förtur

granskat frågan om reglerna om begränsningar av slutavverkning kringgås genom

klyvning av fastigheter med större arealer än 100 ha. Granskningen visade att

de s.k. skogsklipparnas verksamhet hade mycket liten och geografiskt begränsad

omfattning.

Fastighetsförvärvslagstiftning m.m.

I anledning av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

förändrades lagstiftningen om utländska medborgares rätt att förvärva fast

egendom i Sverige. Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom

upphävdes den 31 december 1992. Samma dag infördes lagstiftning som innebar en

viss kontroll av utlänningars förvärv av fastigheter för fritidsändamål. Den

nuvarande regleringen torde innebära att möjligheterna för utomlands bosatta

personer att förvärva fritidsfastigheter i Sverige praktiskt taget är

oförändrade jämfört med vad som gällde tidigare. I anslutningsfördraget genom

vilket Sverige blev medlem i EU regleras giltigheten av den svenska

lagstiftningen på detta område. Sverige har enligt detta rätt att bibehålla sin

nuvarande lagstiftning fram till den 1 januari 2000.

I motion 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del föreslås i anledning bl.a. av de

nu behandlade förvärvsreglernas innehåll och tillämpning att det i fråga om

fastighet som taxeras som småhusenhet bör införas regler som förhindrar att en

permanentbostad inom samlad bebyggelse övergår till fritidsbostad i samband med

ett förvärv. Förslaget syftar till att förhindra att stora delar av många

samhällen blir avfolkade under delar av året och att garantera bygdernas

utveckling och det sociala livet där. Enligt motionärerna bakom motion

1997/98:A459 (kd) yrkande 5 bör regeringen presentera åtgärdsförslag för att

stärka boende- och sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelse i

skärgården.

De problem som sätts i samband med att bevara och stödja permanentboendet har

många gånger förknippats med skärgården. Liknande problem finns även på andra

håll i glesbygden. De återfinns också i vissa delar av storstäderna. Åtskilliga

utredningsinsatser för att lösa dem har gjorts under senare år. För närvarande

arbetar inom Finansdepartementet en arbetsgrupp som kommer att behandla frågor

om uttag av och underlag för fastighetsskatten och andra regler om denna skatt.

Av viss betydelse är också det uppdrag regeringen under hösten förväntas ge

till berörda centrala myndigheter och länsstyrelser att, med utgångspunkt i de

länsvisa strategiprogrammen för regional miljö och i samarbete med berörda

kommuner och lokala organisationer m.m., utveckla, fördjupa och förankra

arbetet i regionala och lokala miljö- och utvecklingsprogram för några av de

större skärgårdsområdena. Regeringen kommer i samband med detta uppdrag att ge

Miljövårdsberedningen tilläggsdirektiv bl.a. om att följa och stimulera arbetet

med skärgårdsprogrammen åren 1998 och 1999 (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 20

avsnitt 3.2). Regeringen har uttalat att en hållbar utveckling i Sveriges

skärgårdsområden måste bygga på förutsättningarna för de bofasta att leva kvar

och arbeta i skärgården. Ett arbete med de regionala miljö- och

hushållningsprogrammen bör initieras på länsnivå för att, med utgångspunkt i de

regionala miljöstrategierna, rationella miljömål och riksintressen, ta till

vara de utvecklingsmöjligheter och den potential för sysselsättning och

tillväxt som ligger i resurshushållning och miljöanpassning inom sådana

områden. Enligt regeringen bör de programmen omfatta konkreta steg för att

åtgärda områdets miljö- och hushållningsproblem på ett sätt som är

tillfredsställande från miljösynpunkt samtidigt som de går att förena med

intresset av sysselsättning och tillväxt jämte ett samlat program för

behandling av områdets miljö- och hushållningsfrågor i regional och lokal

planering med sikte på ekologiskt hållbar utveckling. Programmen bör också

omfatta en analys av de ekonomiska förutsättningarna och villkor för

utvecklingsstöd, bl.a. EU-stöd, till ekologiskt hållbara lösningar (rskr.

1997/98:13 s. 87 f.).

Den s.k. skärgårdsproblematiken har visat sig svårlöst. Flera

utredningsinsatser har gjorts och görs. Det är angeläget att hitta verksamma

lösningar. Utskottet anser att riksdagen, innan vidare ställningstaganden görs,

bör avvakta de överväganden regeringen kommer att göra med anledning av

resultatet av den inom Finansdepartementet verksamma arbetsgruppen. Arbetet med

de regionala och lokala miljö- och utvecklingsprogram som snart kommer att

påbörjas inom några av de större skärgårdsområdena kan antas öppna möjligheter

för vidare åtgärder i linje med motionärernas krav. Frågorna har också ett

samband med de överväganden som regeringen förväntas göra i anledning av den

s.k. bostadspolitiska utredningens förslag, vilka också bör avvaktas innan

vidare ställningstaganden görs om ytterligare utredningsinsatser eller andra

åtgärder. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna

1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:A459 (kd) yrkande 5 om åtgärder

för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.

Fastighetsbildningslagen

Omarrondering

I motion 1997/98:Bo405 (s) föreslås att en översyn skall göras av

fastighetsbildningslagens regler som gäller omarrondering. Med omarrondering

menas en fastighetsreglering som avser mer omfattande ändringar i

fastighetsindelningen. Vid en omarrondering har opinionen hos de berörda

fastighetsägarna betydelse för genomförandet av förrättningen. Olika vikt kan

tillmätas viljeinriktningen hos fastighetsägarna bl.a. beroende på deras antal

respektive storleken på de arealer de representerar. Man brukar i dessa

sammanhang tala om antalsmajoriteter och arealmajoriteter. Motionärerna anser

att en utredning behövs för att säkerställa en utveckling i rättspraxis enligt

vilken antalet fastighetsägare skulle tillmätas en större betydelse än de

arealer dessa äger i enlighet med ett mer demokratiskt synsätt efter principen

en man en röst. Motionärerna anser också att omarronderingar bör ske först

sedan en analys av aktuella kultur- och naturvärden gjorts, i syfte att dessa

värden bättre skall bevaras när avgränsningarna görs samt att de i

omarronderingen inblandade fastighetsägarna skall kunna åläggas en plikt att

vårda kulturlandskapet och att hålla det tillgängligt. Målet är en lagstiftning

som står i samklang med de strävanden mot en helhetssyn som präglar övrigt

planeringsarbete.

Under förra riksmötet behandlade utskottet en motion (bet. 1996/97: BoU11)

där motionärerna hade en liknande uppfattning om den nu behandlade

opinionsaspekten på omarrondering. I den motionen hänvisades å ena sidan till

av Länsstyrelsen i Dalarna utfärdade riktlinjer och till uttalanden av

bostadsutskottet (bet. 1994/95:BoU1) som uttryck för motionärernas uppfattning

och å andra sidan till ett avgörande av två mål vid Falu tingsrätt som skulle

gå emot den utveckling som ansågs önskvärd. Enligt av utskottet inhämtad

uppgift är det avgörande vid Falu tingsrätt till vilket hänvisades i förra

årets motion fortfarande föremål för Svea hovrätts prövning. Genom den

förestående prövningen kan rättsläget vad gäller de frågor motionärerna tar upp

beträffande opinionsvillkoret på ett belysande sätt komma att klarläggas.

Frågan om lagreglerna kan behöva ändras bör enligt utskottets mening anstå till

dess att det nämnda avgörandet har vunnit laga kraft.

Beträffande de i motionen väckta frågorna om kultur- och naturvärden kan

erinras om att det, vad gäller jordbruks- och skogsbruksfastigheter i

fastighetsbildningslagens kapitel om allmänna villkor för fastighetsbildning,

finns en särskild bestämmelse om att hänsyn skall tas till betydelsen av att

vården av kultur- och naturmiljön främjas (3 kap. 5 § FBL). Utskottet känner

tveksamhet till att ställa sig bakom motionärernas krav på att det i denna lag

skall införas regler som starkare tar ställning för dessa intressen.

Tveksamheten omfattar också att det vid den typ av fastighetsbildning som

motionärerna avser skall kunna tillskapas någon särskild plikt att vårda

kulturlandskapet och att hålla det tillgängligt. Frågorna om sådana

hänsynstaganden jämte de om vårdplikt och tillgänglighet bör enligt utskottet

snarare lösas genom andra lagar vilka till sin karaktär är mer av

bevarandelagstiftning och som tillämpas oberoende av om fastighetsbildning

sker. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den kommande miljöbalken

och till denna hörande följdlagstiftning kan förväntas innehålla förslag dels

om kulturreservat vilka bl.a. kan ge skydd åt äldre odlingslandskap, dels om

naturvårdsavtal vilka kan främja möjligheterna för det allmänna att lösa de

aktuella frågorna. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet således

motion 1997/98:Bo405 (s) beträffande omarrondering.

Tomträtt

I motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 föreslås att tomträttsinstitutet bör

begränsas så att inga nya tomträtter får upplåtas. Därutöver anser motionärerna

att kommunerna skall påbörja en avveckling av upprättade tomträttsavtal genom,

såsom utskottet förstår motionärerna, försäljning till tomträttsinnehavarna.

Utskottet har behandlat begränsningar av tomträttsinstitutet flera gånger

tidigare, senast i utskottets betänkande 1996/97:BoU8. Tomträttsinstitutet

infördes år 1907 som ett komplement till äganderätten. Byggnadsverk-samheten

skulle uppmuntras genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att

tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris än om den skulle säljas.

Införandet av tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig bostadssocial

prägel. Dessutom eftersträvades möjligheter att förhindra en kapitalisering av

markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.

Utskottet finner att ovan angivna motiv har fortsatt relevans, varför inga

åtgärder bör vidtas som syftar till en begränsning av upplåtelserätten avseende

tomträtter. Utskottet anser mot denna bakgrund det inte heller vara motiverat

att genom lagstiftning framtvinga en kommunal utförsäljning av de fastigheter

som upplåts med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets uppfattning, även

i fortsättningen vara kommunernas eget val att avgöra omfattningen av

tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker med hänvisning till detta

motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 om inskränkningar av tomträttsinstitutet.

Expropriation

Motion 1997/98:Bo202 (m) yrkandena 11 och 12 berör ändamål och

ersättningsregler vid expropriation. I yrkande 11 i motsvarande del föreslås en

inskränkning av de ändamål för vilka expropriation skall vara möjlig.

Motionärerna anser att expropriation endast skall tillåtas då syftet är att

skydda människors liv, hälsa och säkerhet eller miljön och naturen. Därutöver

bör expropriation tillåtas för att tillgodose andra för landet eller kommunen

ytterst angelägna uppgifter.

Expropriation innebär att egendom tas i anspråk för det allmännas bästa. Det

handlar om ett ingripande som bara kan företas under vissa särskilda

förutsättningar. I den expropriationslagstiftning som föregick den nuvarande

(1917 års ExprL) innehöll 1 § en uppräkning av olika ändamål för vilka

expropriation kunde tillåtas. Graden av precision i de olika ändamålen

varierade och uppräkningen föreföll inte heller helt systematisk. I likhet med

annan lagstiftning av väsentlig detaljeringsgrad gjorde samhällsutvecklingen

att reglerna snabbt blev inaktuella samtidigt som de på ett oegentligt sätt

begränsade myndigheternas handlingsutrymme för egna initiativ på området.

Följden blev att reglerna vid upprepade tillfällen fick revideras och

kompletteras. När en ny expropriationslagstiftning utreddes i slutet av 1960-

talet fann man det därför nödvändigt att modifiera de paragrafer som reglerade

de s.k. expropriationsändamålen. Diskussioner fördes om att, i stället för en

detaljerad uppräkning av expropriationsändamålen, använda en allmänt formulerad

bestämmelse där expropriation kunde medges så snart det ansågs nödvändigt för

allmänt gagn eller liknande. Då en dylik bestämmelse dock förutsågs kunna skapa

såväl allvarlig rättsosäkerhet som försvårad rättstillämpning valde man i den

nya expropriationslagen att gå något av en medelväg.

I 2 kap. ExprL anges de s.k. expropriationsändamålen. Av 1 § framgår att

expropriation är tillämplig för kommuner i syfte att hävda den grundtanke som

innebär att kommunerna bör ha företrädesrätt till mark som skall användas för

tätbebyggelse. Liksom vid förköp gäller att kommunen måste kunna göra antagligt

att marken skall nyttjas för det aktuella ändamålet. Andra kapitlets påföljande

paragrafer räknar upp ett antal mer preciserade syften för vilka expropriation

är möjlig. Här nämns expropriation för kommunikations-ändamål, drivkraft och

va, näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden, försvarsändamål,

kulturella ändamål, natur- och friluftsliv samt expropriation av vanvårdade

fastigheter. Dessutom återfinns i 2 kap. 10 § ExprL en kompletterande allmän

bestämmelse om expropriation av mark som behövs för verksamhet som staten eller

kommunen har att tillgodose eller som är av väsentlig betydelse för riket,

orten eller en viss befolkningsgrupp. Oftast kan sådan mark tas i anspråk med

stöd av regeln i 1 § om tätbebyggels-expropriation. Något av en särställning

bland expropriationsändamålen har regeln om s.k. värdestegringsexpropriation.

Dess innebörd är att förhindra oförtjänt värdestegring hos fastigheter som inte

direkt berörs av ett expropriationsförfarande men som förväntas öka i värde

genom ett expropriationsföretag. Regeln som bygger på likhetsprincipen syftar

till att eliminera sådan markvärdesstegring som ställer icke exproprierade

markägare i en bättre situation än de vars mark exproprieras.

Enligt utskottets uppfattning innebär rådande reglering av de ändamål för

vilka expropriation får ske en sådan avvägning mellan olika intressen att en

ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas. Det kommer även

fortsättningsvis att vara nödvändigt för det allmänna att kontrollera

samhällsutvecklingen genom att tillämpa expropriation. En inskränkning av

ändamålen, såsom motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter för

samhället att göra erforderliga avvägningar mellan skilda berättigade intressen

som kan göra anspråk på ett specifikt markområde. Vid tillståndsprövningen

skall hänsyn inte bara tas till det allmännas intresse utan även till

motstående intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om ändamålet

lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av

expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som

kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet får därmed anses vara

tillgodosedda.

Mot bakgrund av vad som anförts finner utskottet inget som talar för en

begränsning av expropriationslagens ändamålsregler enligt motionärernas önskan.

Utskottet avstyrker således motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande

del beträffande expropriationsändamålen.

I den ovan behandlade m-motionens yrkande 11 i motsvarande del samt yrkande

12 berörs expropriationslagens ersättningsregler. Det föreslås att markägaren

vid expropriation skall få ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde samt

för de kostnader och intäktsbortfall som inte kan återvinnas. Vidare föreslås

att den s.k. presumtionsregeln i expropriationslagen bör avskaffas vilket

innebär att bevisbördan avseende värdestegring efter presumtionstidpunkten

åläggs exproprianten.

Den grundläggande ersättningsprincipen i expropriationslagstiftningen har

traditionellt varit att fastighetsägaren och andra sakägare skall ha full

ersättning för sin förlust. I förarbetena till ExprL konstaterades dock att en

sådan inställning till expropriationsinstitutet var otidsenlig. Höga

expropriationsersättningar betraktades som en nackdel då de avhåller det

allmänna från markförvärv som annars skulle vara lämpliga, medför påfrestningar

för det allmännas ekonomi och bidrar till att driva upp markvärdena.

Ersättningsreglerna utformades på ett sådant sätt att de värden som grundas på

förväntningar om kommande markanvändning inte blir ersatta. Främst ville man

undvika att enskilda fastighetsägare kom i åtnjutande av sådana värdeökningar

som hade sitt ursprung i planerade eller realiserade initiativ från det

allmänna.

Bestämmelserna i ExprL skiljer mellan tre olika slag av ersättning.

Löseskilling utgår då en hel fastighet exproprieras medan intrångsersättning

utbetalas när endast del av fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för

personlig skada, vilken innefattar andra förluster som ägare m.fl. kan göra

genom expropriationen. Ersättningen för personlig skada innefattar exempelvis

flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse etc. och har således inget

att göra med själva fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom i

allmänhet för motpartens kostnader för hela expropriationsförfarandet. Undantag

gäller för kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan betraktas som

onödiga. Dessutom gäller vid prövning i högre rätt än fastighetsdomstol att den

exproprierande oavsett utgången svarar för rättighetshavarens kostnader då

endast den förre fullföljt talan.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas för sin förlust begränsas

genom den s.k. presumtionsregeln. Denna regel innebär att den ökning av

fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio år före expropriationsansökan räknas

fastighetsägaren till godo endast om det konstateras att ökningen beror på

annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är fallet.

Utskottets uppfattning är att gällande regler i expropriationslagen i grunden

är väl avfattade när det gäller fastighetsägares rätt till ersättning. Den

begränsning av ersättningsreglerna som presumtionsregeln innebär har på senare

tid varit föremål för utredning (SOU 1996:45). De slutsatser som utredningen

drar är för närvarande under övervägande inom Regeringskan-sliet. Utskottet

anser därför att motionärernas yrkanden avseende ersättningsreglerna i

expropriationslagstiftningen inte bör föranleda några ställningstaganden i sak

innan frågan färdigbehandlats inom Regeringskansliet. Utskottet avstyrker med

det anförda motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del och yrkande

12 om expropriationslagens ersättningsregler.

Kommunala förköp

I motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 20 föreslås att den kommunala förköpsrätten

avskaffas. Motivet är enligt motionärerna att kommunerna genom det kommunala

planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna personella resurser i

kombination med den kommunala förköpsrätten ges en mycket stark ställning

gentemot enskilda fastighetsägare.

Den kommunala förköpsrätten infördes 1967. Syftet med förköpslagen (1967:868)

var att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva

mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning

av prisutvecklingen i fråga om sådan mark.

I förköpslagens förarbeten underströks att förköpsrätten inte är avsedd att

för kommunernas del utnyttjas i stället för ett vanligt köp. Den är främst

tillkommen för att kommunerna skall kunna förvärva egendom som med förbigående

av kommunen sålts till annan. Det kan vara fråga om fall där kommunen över

huvud taget inte beretts tillfälle att förhandla med säljaren eller när

kommunen förklarat sig villig att godta de villkor säljaren ställt men ändå

blivit förbigången. Kommunen ges enligt förköpslagen rätt att lösa marken på

samma villkor som en markägare avtalat med köparen.

Den ersättning som utgår vid förköp inkluderar förväntningsvärden och

avspeglar därmed i huvudsak den aktuella fastighetens egentliga marknadsvärde.

Någon presumtionsregel liknande den i expropriationslagen existerar således

inte i förköpslagen. Nämnas bör även att expropriationsförfarandet ofta är

såväl mer tids- som kostnadskrävande vilket också utgjorde motiv till

förköpslagens tillkomst.

Utskottets uppfattning är att den kommunala förköpsrätten utgör ett viktigt

komplement till expropriationslagen. Kommunernas möjlighet att långsiktigt ta

ansvar för den fysiska samhällsutvecklingen får anses förutsätta att goda

möjligheter finns att agera på fastighetsmarknaden. De olika grunder som enligt

förköpslagen ger kommunen rätt till förköp är viktiga ur detta perspektiv.

Särskilt markspekulation i attraktiva områden kan motverkas vilken riskerar att

utestänga det allmänna intresset och omöjliggöra, eller i vart fall försvåra,

kommunernas ambitioner att påverka bebyggelseutvecklingen på ett sätt som står

i samklang med de strävanden som grundas på en kommunaldemokratisk majoritet.

Den kommunala förköpsrätten fyller således en viktig funktion. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 20 om ett

avskaffande av den kommunala förköpsrätten.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del,

1997/98:Bo402, 1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2, 1997/98:Jo305 yrkande 5,

1997/98:Jo309 yrkande 1 samt 1997/98:Jo310 yrkande 2,

res. 1 (m) - motiv.

res. 2 (c)

res. 3 (v, mp)

2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid

fastighetsöverlåtelser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och

1997/98:A459 yrkande 5,

res. 4 (c)

res. 5 (kd)

3. beträffande omarrondering

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo405,

4. beträffande inskränkningar av tomträttsinstitutet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 14,

res. 6 (m, c)

5. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande del,

res. 7 (m)

6. beträffande expropriationslagens ersättningsregler

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande del och

yrkande 12,

res. 8 (m)

7. beträffande avskaffande av den kommunala förköpsrätten

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 20.

res. 9 (m)

Stockholm den 6 november 1997

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson

(s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Marianne Carlström (s), Lars

Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe

Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf

Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Eskil Erlandsson (c).

Reservationer

1. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1, motiveringen)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?ändra dem? bort ha följande lydelse:

Jordförvärvslagens tillämpning medför hämmande ingrepp i jord- och

skogsbruksnäringarna. Enligt utskottets mening är det nu tid att ta bort de

begränsningar denna lagstiftning innebär. Utskottet anser särskilt att de

starka begränsningarna av juridiska personers möjligheter att förvärva fast

egendom som taxerats som lantbruksenhet har skadliga effekter. Jordbruket

hindras med den nuvarande lagregleringen att anpassa sin verksamhet genom val

av företagsformer på ett sätt som är möjligt för annan företagsamhet. Nya och

moderna former för att äga och bedriva jordbruk förhindras. Förvärvslagen

konserverar på så sätt näringsverksamheten. Särskilt för familjedrivna jord och

-skogsbruk kan det vara av vikt att kunna bilda ett bolag för att underlätta

generationsskiften. Även kapitalbildningen kan underlättas genom utökade

möjligheter för juridiska personer att bedriva jord- och skogsbruk. Enligt

utskottets mening bör jordförvärvslagen avskaffas. Förslag med denna innebörd

kommer att aktualiseras i riksdagen.

Mot bakgrund av vad utskottet nu sagt kan det inte komma i fråga att skärpa

jordförvärvslagen i något av de avseenden som de föreliggande motionsförslagen

avser.

2. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?i jordförvärvslagen? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av väsentlig betydelse att lagstiftningen om

förvärv av lantbruksegendom skärps. Det gäller att värna om jord- och skogsbruk

av den typ vi har i Sverige. Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen

i glesbygd måste stärkas och familjejordbruken värnas. Detta har betydelse ur

ett flertal synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att nå en ur

miljösynpunkt hållbar utveckling. Problematiken skall ses mot bakgrund av att

köptrycket från svenska och utländska företag kan förväntas öka.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan boendet och brukandet.

Erfarenheterna visar att den nuvarande lagen inte utgör ett tillräckligt starkt

instrument i detta avseende. En tillståndsprövning bör därför göras för alla

förvärv. Den som erhåller tillstånd skall ha en plikt att bebo den förvärvade

egendomen. Denna skall kunna sanktioneras genom vite. Är det fråga om en

skogsfastighet skall det dock räcka med att förvärvaren bor i bygden för att

boplikten skall anses uppfylld. Enligt utskottet finns skäl att samma regelsy-

stem gäller all lantbruksegendom i Sverige.

Ett särskilt problemkomplex är de juridiska personernas möjligheter till

förvärv. Den nuvarande lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som i

grunden är bra. Emellertid har myndigheternas tillämpning av den s.k.

kompensationsregeln, som utskottet berört ovan, lett till svårigheter för

privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om skogsmarken i regioner där

bolagen bedriver en offensiv markpolitik. Reglerna måste få en utformning så

att familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin. Enligt utskottets

bedömning skulle den uppstramning som behövs kunna åstadkommas så att

villkoret för att en juridisk person skall beviljas förvärvstillstånd i princip

alltid skall vara att den juridiska personen lämnar kompensationsmark. Detta

kan åstadkommas genom att man tar bort undantaget i 5 § andra stycket

jordförvärvslagen från kravet på kompensationsmark samt de andra krav som

gäller för en juridisk persons förvärv. En juridisk person bör dock äga rätt

till förvärv oavsett om kompensationsmark lämnas, om förvärv sker från annan

juridisk person och egendomens beskaffenhet inte är sådan att den bör ägas

eller brukas av fysisk person. I övrigt bör de i 5 § jordförvärvslagen gällande

möjligheterna till förvärv kvarstå.

Det bör överlåtas till regeringen att närmare överväga innehållet i de

förändringar som utskottet anser nödvändiga.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna

1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:Bo406 (c) yrkandena 1 och 2

samt med avslag på motionerna 1997/98:Bo402 (s), 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5,

1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1 och 1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 om förändringar i

jordförvärvslagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och

1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna

1997/98:Bo402, 1997/98:Jo305 yrkande 5, 1997/98:Jo309 yrkande 1 och

1997/98:Jo310 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1)

Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?i jordförvärvslagen? bort ha följande lydelse:

På många håll i Sverige finns problem som bottnar i utboägande.

Jordförvärvslagens innehåll och tillämpningen av denna lag har visat sig inte

vara effektiv när det gäller den viktiga grundsten som bör gälla ägandet av

lantbruksegendom i glesbygd, nämligen den att boende och brukande skall

sammanfalla. Bostadsfastigheter förvärvas i alltför stor utsträckning utan att

förvärvarna kommer att bosätta sig på egendomen. Fastigheter som är lämpade för

jordbruk eller andra näringar med lokal anknytning utnyttjas på andra sätt som

inte är till gagn för en levande bygd. I vissa fall förvärvas fastigheter

endast i avsikt att dessa skall skövlas. Ett utökat utboägande bidrar till ett

minskat engagemang för bygden och ger denna sämre utvecklingsmöjligheter.

Lokalt ägande ger ett helt annat användningsmönster och nyttjande av den fasta

egendomen. Den känsla som behövs för vård och varsamt nyttjande har endast en i

bygden boende eller näringsverksam person. Mot denna bakgrund bör en annan

ordning införas som gynnar förvärvare som har eller skaffar sig lokal

anknytning. Den som bedriver verksamhet eller bor i bygden eller som avser

bedriva sådan verksamhet eller sådant boende bör därför vid en överlåtelse av

fast egendom ha rätt till köp före andra. Hur denna typ av förvärvsprövning,

som kan betecknas som ett slags förköpsrätt, närmare skall vara utformad bör

bli föremål för en utrednings överväganden. Utredningen bör också överväga

andra modeller för en effektivare förvärvstillståndsprövning. Utredningen bör

utforma sina förslag så att det inte skall vara möjligt för en förvärvare att

innan förvärvsprövningen genomförts och full lagfart erhållits kunna avverka

skog. Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en sådan utredning. Vad nu

anförs är en anslutning till motionerna 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 och

1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1. De övriga frågor som aktualiseras genom nu

behandlade motioner i fråga om jordförvärvslagen har inte sådan tyngd att de

bör föranleda förändringar i lagstiftningen.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna

1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 och 1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1 samt med avslag

på motionerna 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande delar, 1997/98: Bo402 (s),

1997/98:Bo406 (c) yrkandena 1 och 2 samt 1997/98: Jo310 (s) yrkande 2 om

förändringar i jordförvärvslagen som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Jo305 yrkande 5 och

1997/98:Jo309 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1997/98:Bo401 i

motsvarande del, 1997/98:Bo402, 1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2 och

1997/98:Jo310 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.

(mom. 2)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Den s.k.? och

slutar med ?fastighetsöverlåtelser m.m.? bort ha följande lydelse:

I Sverige har på många håll uppstått problem med att fastigheter som behövs

för människor som önskar bli bofasta eller driva näring på orten används som

fritidsbostäder. Om uppköpsvågen fortsätter i den takt som utvecklingen ger vid

handen hotas hela samhällen. Stora delar av samhällena riskerar att bli

avfolkade särskilt under vinterhalvåret. Ett större inslag av permanentboende

garanterar de aktuella orternas och bygdernas utveckling och det sociala livet

där. Enligt utskottets mening bör den pågående utvecklingen kunna stoppas genom

regler som förhindrar att en permanentbostad inom samlad bebyggelse övergår

till att bli fritidsbostad. Hur denna reglering närmare skall utformas bör

anförtros en utredning. Utskottet vill peka på att de lösningar som bör sökas

inte bara står att finna i en förvärvstillståndsprövning utan att andra medel

kan vara effektiva. Sådana medel bör t.ex. kunna åstadkommas genom förändringar

i plan- och bygglagen. De lösningar som bör sökas skall naturligtvis stå i

överensstämmelse med EU:s regler om att medborgare från andra EU-länder inte

får diskrimineras.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna

1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:A459 (kd) yrkande 5 om åtgärder

för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m. som sin mening

ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid

fastighetsöverlåtelser m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och

1997/98:A459 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.

(mom. 2)

Ulf Björklund (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Den s.k.? och

slutar med ?fastighetsöverlåtelser m.m.? bort ha följande lydelse:

Den problematik som gör sig gällande i skärgården bör enligt utskottets

mening ägnas särskild uppmärksamhet. Flera utredningsinsatser har gjorts men

dessa har inte lett till något resultat. Enligt utskottets mening kan man inte

nöja sig med att konstatera att problematiken är svårlöst. Skärgårdens framtid

som en levande bygd måste säkerställas. Det gäller att hävda intressena av

bosättning och sysselsättning vid överlåtelse av alla typer av fastighet i

dessa områden. Det kan också gälla att i rimlig grad tillgodose dessa intressen

skattemässigt eller genom annan reglering. Skärgårdens problem ökar. Alltfler

hus där tas över av fritidsboende. Enligt utskottets mening bör därför

skärgårdens problem bli föremål för en utredning med inriktning på åtgärder som

berör bostads- och förvärvsmöjligheterna. Det kan gälla regler som underlättar

för fastighetsförvärvare som avser fast bosättning eller förvärvsverksamhet

eller gynnar dessa kategoriers innehav. Det kan också gälla regler som

försvårar för andra kategoriers förvärv. Utredningen bör särskilt omfatta

möjligheterna att genom förändringar i lagstiftningen om fastighetsskatt uppnå

ökad fast bosättning och sysselsättning. Utredningens överväganden och

slutsatser bör även omfatta åtgärder beträffande andra delar av landet med

problem liknande dem i skärgården. Det gäller vissa glesbygdsområden men också

delar i vissa storstäder. Det är av särskild vikt att den av utskottet

förordade utredningen beaktar hur den framtida jordförvärvslagstiftningen

kommer att utformas. Utredningens närmare direktiv bör därför utformas mot

bakgrund av den utvärdering Jordbruksverket gjort. Utredningen bör i sitt

arbete också beakta regeringens överväganden i anledning av den

bostadspolitiska utredningens resultat. Den nu förordade utredningen bör arbeta

skyndsamt.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna

1997/98:A459 (kd) yrkande 5 och 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del om åtgärder

för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m. som sin mening

ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid

fastighetsöverlåtelser m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och

1997/98:A459 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Inskränkningar av tomträttsinstitutet (mom. 4)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Inga Berggren (m) och

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet

finner? och slutar med ?av tomträttsinstitutet? bort ha följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att tomträttsinstitutet är en förlegad form av

reglering som försätter den enskilde fastighetsägaren i ett beroendeförhållande

till den aktuella kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan markkostnaden vid

en omreglering påverkas av okontrollerbara faktorer på ett sådant oförutsägbart

sätt att rena rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av

tomträttsinstitutet.

De motiv som en gång angavs som skäl till tomträttsinstitutets införande har

i dag spelat ut sin roll. Utskottet anser att regeringen bör inrikta sitt

arbete mot att skapa en fastighetsmarknad där det allmännas roll i möjligaste

mån är begränsad till att formulera erforderliga riktlinjer. Att kommunerna

genom tomträttsinstitutet tillåts spela rollen som marknadsaktör medför en

osund försvagning av sådan konkurrens som på sikt gagnar en eftersträvansvärd

samhällsutveckling. Utskottet anser det oförsvarbart att på rent ideologiska

grunder behålla ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser förhindrar ett

spritt enskilt ägande.

Justitiedepartementet överväger för närvarande frågor om tomträttsavgälden.

Regeringens förslag förväntas innebära att avgälden knyts till fastighetens

taxeringsvärde och resultera i avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många

områden. Tomträttsinstitutets berättigande som bostadssocialt instrument skulle

i och med detta helt ha spelat ut sin roll och snarare fungera som en i många

fall oöverstiglig tröskel för potentiella fastighetsköpare. Den fastighetsskatt

som även tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna problematik

ytterligare i och med att vissa innehavare av tomträtter i attraktiva lägen

eller köpare av sådana tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att såväl

tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på fastighetens taxeringsvärde.

Pålagornas storlek bestäms dessutom oberoende av tomträtts-innehavarens

skatteförmåga. Utskottet anser det djupt olyckligt om höga taxeringsvärden

uppkomna genom ett starkt efterfrågetryck tillåts påverka såväl

tomträttsavgälder som fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att

människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet är en

rimlig väg för att undvika sådana effekter.

Regeringen bör därför enligt utskottets uppfattning inrikta sina vidare

överväganden mot att snarast kunna presentera ett förslag till riksdagen om att

nya tomträtter inte skall kunna bildas. Förslaget bör även innehålla riktlinjer

för en utförsäljning av befintliga tomträtter. Riksdagen bör således med

anledning av motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 om inskränkningar av

tomträttsinstitutet som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu

anfört.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande inskränkningar av tomträttsinstitutet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Expropriationsändamålen (mom. 5)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?beträffande expropriationsändamålen? bort ha

följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att de ändamål som avgör när expropriation är

möjlig tillåter ett alltför stort utrymme för godtycke. Den enskilde

fastighetsägaren riskerar att utsättas för expropriation av rent konfiskatorisk

karaktär utan att sådan är påkallad av att ytterst angelägna samhällsintressen

skall tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte värdigt en rättsstat

att tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder som

nuvarande expropriationsändamål medger.

Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en genomgripande översyn av

expropriationslagen genomförs. Översynen skall i första hand syfta till att

begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid ett

exproprieringsföretag. Endast för stat eller kommun ytterst angelägna

samhällsåtaganden, värnande om människors liv, hälsa och säkerhet samt skydd av

natur och miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation där

det allmännas enda motiv till ingreppet är att stävja en marknadsbaserad

värdeökning skall exempelvis inte tillåtas. Utredningsarbetet bör anförtros en

parlamentariskt sammansatt kommitté. Riksdagen bör med anledning av partimotion

1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del om expropriationsändamålen som

sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Expropriationslagens ersättningsregler (mom. 6)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottets

uppfattning? och slutar med ?expropriationslagens ersättningsregler? bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör expropriation ett tvångsmässigt ingrepp i den

enskilda äganderätten som med dagens ersättningsregler inte fullt ut

kompenseras. De förändringar av expropriationslagens ersättningsregler som

gjordes i början av 1970-talet innebar att den tidigare rådande grundprincipen

om full ersättning övergavs. I stället för att på marknadsmässiga grunder

kompensera drabbade fastighetsägare antogs en lagstiftning som inte på ett

rimligt sätt avspeglar en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som

innefattar framtida förväntningsvärden.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot exproprianten förstärks av

den s.k. presumtionsregeln. Att såsom presumtionsregeln föreskriver ålägga den

drabbade fastighetsägaren bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden

går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Presumtionsregeln bör

avskaffas.

Utskottet anser att regeringen i samband med sina överväganden med anledning

av betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) bör beakta

vad utskottet anfört om presumtionsregelns avskaffande. Regeringens

ställningstagande bör inriktas mot att skapa ersättningsregler i

expropriationslagen som medger full marknadsmässig ersättning till dem som

drabbas av expropriation. I ett ersättningssystem som bygger på dessa principer

finns inget utrymme för en presumtionsregel. Riksdagen bör med anledning av

partimotion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del och yrkande 12 om

expropriationslagens ersättningsregler som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande expropriationslagens ersättningsregler

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkandena 11 i motsvarande

del och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten (mom. 7)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottets

uppfattning? och slutar med ?kommunala förköpsrätten? bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till Moderata samlingspartiets uppfattning i

partimotionen 1997/98:Bo202 yrkande 20 om att den kommunala förköpsrätten bör

avskaffas. Motiven till detta ställningstagande är främst att den kommunala

förköpsrätten inte fyller någon funktion i den kommunala markplaneringen. Den

kommunala arsenalen av markpolitiska instrument är så omfattande att de

enskilda markägarna hamnar i en orimligt svag position i förhållande till

kommunerna. Det kommunala planmonopolet samt möjligheten att tillgripa

expropriation är enligt utskottets uppfattning tillräckligt för att kommunerna

skall kunna kontrollera samhällsutvecklingen. Utnyttjandet av förköpsrätten är

dessutom beroende av de tillfälligheter som gör att en fastighetsägare är

villig att sälja sin fasta egendom. Denna omständighet gör att kommunerna i sin

planläggning knappast kan betrakta förköpsrätten som ett funktionellt

instrument. Utbudet kan även förväntas vara spritt i såväl tid som rum på ett

sådant sätt att den kommunala förköpsrätten knappast kan ges något berättigande

som markpolitiskt styrmedel.

Risken att kommunerna tillgriper sitt förköpsprivilegium med hänvisning till

mer eller mindre svagt underbyggda spekulationer om framtida fysisk expansion

anser utskottet vara alltför stor för att de enskilda markägarna skall känna

erforderlig trygghet i sitt ägande av fast egendom. Utskottet anser att ett

avskaffande av den kommunala förköpsrätten minskar denna osäkerhet samt bidrar

till en sundare fastighetsmarknad där enskilda fastighetsägare i möjligaste mån

tillåts verka på likartade villkor som kommunerna. Frågan inställer sig

dessutom om motivet till att kommunerna skall ges möjlighet att spendera

skattemedel på en vidlyftig kommunalisering av mark för bebyggelse samtidigt

som resurserna inte förslår att tillgodose mer angelägna kommunala

verksamheter.

Utskottet anser det även nödvändigt att belysa de problem som den kommunala

förköpsrätten skapar för den köpare vars avtal om fastighetsköp går om intet.

Köparen kan gå miste om en ekonomiskt god affär eller hindras att tillgodogöra

sig andra värden av fastigheten. Omfattande planerings- och förhandlingsarbete

som kan ha föregått köpeavtalets upprättande blir mer eller mindre förgäves.

Förslag om avskaffande av den kommunala förköpsrätten bör föreläggas riksdagen.

Vad nu anförts är en anslutning till den moderata partimotionen 1997/98:Bo202.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande avskaffande av den kommunala förköpsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 20 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser m.m.

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anför:

Moderata samlingspartiet vill förbättra möjligheterna för permanentboende i

glesbygd och skärgård. I ett flertal motioner som väckts under den allmänna

motionstiden har förslag lagts fram som, om de vinner riksdagens gillande,

kommer att underlätta för människor att leva, verka och bo i skärgården. I

motion 1997/98:Bo202 har förslag lagts fram som berör den strandnära

bebyggelsen, i motion 1997/98:Fi205 har förslag lagts fram som bl.a.

underlättar företagandet och i motion 1997/98:Fi403 har förslag lagts fram som

väsentligen sänker skatterna, och då inte minst fastighetsskatten. Med dessa

förslag krävs varken vidare utredande eller särskilda regler för att möjliggöra

boende i glesbygd och skärgård.

Regeringens näringspolitik och fastighetsskatten försvårar för människor att

leva och verka i skärgården. De centerpartistiska motionerna 1997/98: Bo401 och

1997/98:Bo406 löser inte heller några problem, då förslaget att man måste

bevisas vara bosatt i skärgården snarare skapar nya gränsdragningsproblem. En

långsiktigt hållbar lösning av problemen i glesbygd eller skärgård finns inte i

speciella regler, utan snarare i enklare regler.

2. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser m.m.

Erling Bager (fp) anför:

Bostadsutskottet anser att den s.k. skärgårdsproblematiken inte kan lösas genom

en lagstiftning som reglerar möjligheterna till förvärv utöver den reglering

som skett i jordförvärvslagstiftningen. Andra åtgärder måste till. En viktig

åtgärd som kan genomföras snabbt med märkbara konsekvenser för de boende är att

sänka fastighetsskatten till den nivå som gällde före år 1996, dvs. till 1,5 %

av taxeringsvärdet. Många småhusägare har nämligen drabbats hårt av den höjda

fastighetsskatten. Den har för många skapat oro för att de inte skall kunna

behålla sina hem. Särskilt orimlig ter sig skattenivån för vissa områden som är

attraktiva för fritidsboende. Detta gäller speciellt för skärgårdsområdena men

är inte begränsat till dessa utan gör sig gällande på många andra håll. De

inkomstsvaga hushållen har fått en boendekostnad som de i längden inte klarar

av. Det bör ankomma på regeringen att utforma ett förslag till den

skattesänkning som utskottet förordar. Detta förslag bör innehålla att

taxeringsvärdet för mark begränsas och att energibesparande åtgärder inte skall

bestraffas med höjt taxeringsvärde. Regeringen bör i detta sammanhang också

överväga vilka andra åtgärder som bör vidtas för att underlätta bosättning och

sysselsättning i skärgården och andra utsatta områden. För att på sikt lösa

problemen med dagens fastighetsbeskattning bör den s.k. Kalifornienmodellen

utredas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Jordförvärvslagen m.m. 2

Fastighetsförvärvslagstiftning m.m. 6

Fastighetsbildningslagen 7

Omarrondering 7

Tomträtt 8

Expropriation 9

Kommunala förköp 11

Hemställan 12

Reservationer........................................13

1. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1, motiveringen) 13

2. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1) 13

3. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1) 15

4. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser

m.m. (mom. 2) 16

5. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser

m.m. (mom. 2) 17

6. Inskränkningar av tomträttsinstitutet (mom. 4) 18

7. Expropriationsändamålen (mom. 5) 19

8. Expropriationslagens ersättningsregler (mom. 6) 19

9. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten (mom. 7) 20

Särskilda yttranden..................................21

1. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser

m.m. 21

2. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser

m.m. 22