Bet. 1997/98:BoU5

Bostadsutskottets betänkande

1997/98:BOU05

Plan och bygglagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

BoU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet motioner väckta under den

allmänna motionstiden 1997 gällande främst plan- och bygglagen. Utskottet gör

ett tillkännagivande till regeringen i anledning av en motion som gäller

tilläggsavgift vid olovligt byggande. I övrigt avstyrker utskottet de

behandlade motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats sjutton reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

I betänkandet behandlas de under den allmänna motionstiden 1997 väckta

motionerna

1997/98:Bo202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL.

1997/98:Bo218 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kulturmiljöer och arkitekturfrågor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljöhänsyn i boendet.

1997/98:Bo231 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring enligt vad i

motionen anförts om att ta till vara barns och ungdomars intressen vid

bostadsplanering,

1997/98:Bo503 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

handelsändamålet i detaljplaner.

1997/98:Bo505 av Agneta Ringman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om överklagande av detaljplaner.

1997/98:Bo516 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om myndighetsföreskrifter för utbildning av personal som arbetar med

dricksvattenfrågor.

1997/98:Bo520 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall

kunna styra uppsättandet av radiomaster i sin bygglovsprövning.

1997/98:Bo522 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad

strukturplan för Skåne.

1997/98:Bo523 av Ingbritt Irhammar och Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att stimulera den demokratiska processen för att uppnå

jämställd samhällsplanering.

1997/98:Bo524 av Jeppe Johnsson och Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring

av byggnadsnämndernas anmälningsplikt.

1997/98:Bo525 av Roland Larsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om samhällets

merkostnader för externa stormarknadsetableringar.

1997/98:Bo527 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring enligt vad i

motionen anförts om att ersätta ordet kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL med

kontrollansvarig.

1997/98:Bo533 av Peter Weibull Bernström och Inga Berggren (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av klarare riktlinjer för vindkraftverk och

telekommunikationsmaster i kommunernas översiktsplaner (yrkandet behandlas i

detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i

betänkandet 1997/98:BoU6),

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur vindkraft och

telekommunikationsmaster i större utsträckning kan omfattas av

miljökonsekvensbedömningar i känsliga miljöer (yrkandet behandlas i detta

betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i

betänkandet 1997/98:BoU6),

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett korrekt och fullt täckande samrådsförfarande,

speciellt vid uppförande av grupper av vindkraftverk (yrkandet behandlas i

detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i

betänkandet 1997/98:BoU6).

1997/98:Bo539 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arkitektur och formgivning,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och

bygglagen som ger medborgarna rätt till initiativ, till att definiera behov och

till att utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslag till stöd för medborgare som vill engagera sig i den "fjärde

beslutsnivån",

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökat medborgaransvar för vården av den fysiska närmiljön,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bevarande av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer, om

inventeringar av dessa samt om medborgarmedverkan i detta arbete,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förstärkt lagskydd av grönområden,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljöanpassade trafiksystem i stadsmiljön,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i

övrigt anförts om en hållbar stadsutveckling.

1997/98:A460 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samordning mellan ekonomisk och fysisk planering.

1997/98:Jo218 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återinförande av glesbebyggelserätten.

1997/98:Jo783 av Erling Bager (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ökad vikt läggs vid att bevara hittills tysta områden och

miljöer.

1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av plan- och bygglagen i syfte att hindra etableringar av

kriminella mc-gäng i tätbebyggt område.

1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

42. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till tillägg i

plan- och bygglagen liknande det som gjorts i Norge, där kommuner kan stoppa

planer för hus som inte är vackra nog.

1997/98:N271 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avskaffa möjligheten att begränsa handelns

etableringsmöjligheter.

1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar om en återgång till de bestämmelser i plan- och

bygglagen, vad gäller handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992.

1997/98:So411 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om funktionshindrades deltagande i samhällsplaneringen.

Utskottet

Inledning

Genom plan- och bygglagen (1987:10; PBL) ställs krav på kommunerna att upprätta

en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Planen skall ange hur

mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen

bör ske. Planen är dock inte bindande för myndigheter och enskilda. En bindande

reglering av markanvändningen sker genom detaljplan eller områdesbestämmelser.

En sådan plan får endast omfatta en begränsad del av kommunen.

Avsikten är att översiktsplanen skall behandla långsiktiga och strategiska

frågor för markanvändningen sett i ett helhetsperspektiv. Det innebär att

planen förutom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen också skall ange hur

kommunen i den efterkommande detaljplanläggningen m.m. avser att tillgodose

riksintressena som de kommer till uttryck i naturresurslagen (1987:12; NRL)

jämte andra allmänna intressen. Avsikten är att översiktsplanen skall grundas

på de anspråk och intressen som finns avseende såväl bevarande som förändringar

av markanvändning och miljö. Vilka övriga faktorer som skall vägas in är i hög

grad en fråga för den enskilda kommunen. Staten har ett inflytande över

beslutsfattandet vilket främst utövas av länsstyrelsen, bl.a. genom samråd och

vissa möjligheter till ingripande. Andra viktiga delar av PBL rör bygglov,

rivningslov och marklov varigenom fastighetsägarnas möjligheter till

markanvändning prövas samt byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll.

PBL tillkom efter ett omfattande utredningsarbete. Den trädde i kraft den 1

juli 1987 samtidigt med den med lagen samordnade NRL. PBL har ändrats vid ett

flertal tillfällen. Vanligen har förändringarna varit av relativt begränsad

omfattning. Av ändringarna märks dock särskilt de förändringar som trädde i

kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr.

1995/96:30). En utgångspunkt för de ändringarna var att den fysiska planeringen

skall ses om en integrerad del i en samlad miljöpolitik.

Det nyligen av regeringen framlagda förslaget till miljöbalk avser att ge

miljöaspekterna en större betydelse i samhällslivet. I arbetet med att

förverkliga ett hållbart samhälle avses balken vara miljöpolitikens centrala

verktyg. Balken anges komma att samverka med och understödja andra

miljöpolitiska instrument. Den kommer att få stor betydelse för den

samhälleliga planeringen. Avsikten med balken är att förstärka

skyddsintressena, att sätta upp tydliga mål för miljöpolitiken, att skapa

allmänna hänsynsregler samt att förstärka allmänhetens inflytande. Målet med

balken anges vara att trygga en hållbar utveckling. För att trygga målet skall

bl.a. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, mark, vatten och

den fysiska miljön i övrigt användas så att en långsiktigt god hushållning med

material, råvaror och energi främjas och kretslopp uppnås. Balkens regler skall

tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för

miljöbalkens mål och det skall ske parallellt med annan lagstiftning som

reglerar verksamheten. I balken samordnas femton lagar däribland NRL och

vattenlagen men inte PBL. Genom att NRL:s hushållningsregler inarbetas i balken

avses betydelsen av kommunernas översiktsplaner när det gäller bedömning av

frågor om ändrad markanvändning att lyftas fram på ett ännu tydligare sätt än

hittills inom balkens beslutsområde. Balken kommer att behandlas av riksdagen

senare i vår och föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Samordnad planering

I motion 1997/98:A460 (c) yrkande 4 läggs fram förslag som syftar till att

förbättra samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering och öka

engagemanget i planfrågor såväl nationellt som internationellt. Enligt

motionärerna måste näringspolitiken, utvecklingen av kommunikationerna och

regionpolitiken inkluderande landsbygdsutvecklingen bättre kopplas samman med

frågor om markanvändning och miljö. Det lokala perspektivet måste stärkas. Den

pågående sektoriseringen måste brytas på alla nivåer så att samverkan och

samordning underlättas samtidigt som det politiska inflytandet ökar.

Den fysiska planeringen har i Sverige en lång tradition. Den har därigenom

kommit att få en stark förankring i samhället och den har till viss del blivit

synonym med det betydligt bredare begreppet planering. En god fysisk planering

grundad på ett lokalt demokratiskt inflytande är också en förutsättning för en

god samhällsutveckling. Inriktningen och omfattningen av den fysiska

planeringen måste naturligtvis anpassas till de särskilda krav och

förutsättningar som varje tid ställer. Sådan anpassning har också kommit till

stånd dels genom omläggningar av plansystemet, dels genom successiva

förändringar av regeltillämpningen.

Förutom den rent fysiska planeringen har en rad andra planformer och

planinstrument också stor betydelse för samhällets utveckling. Det gäller bl.a.

olika former av ekonomisk, regionalpolitisk och infrastrukturell planering.

Dessa typer av planering har endast i begränsad utsträckning samordnats

sinsemellan eller med den fysiska planeringen. Skälen för detta är flera. På

samma sätt som den fysiska planeringen har vuxit fram ur behovet från

samhällets sida av att kunna påverka stadsplanering och byggande har övriga

planformer ofta sina rötter i de specifika krav på planering som de olika

samhällssektorerna haft. Den fysiska planeringen har sin tyngdpunkt på lokal

kommunal nivå medan övriga planformer till övervägande del tillkommer på

regional eller central nivå. I ett alltmer integrerat och internationaliserat

samhälle framstår svagheterna med en på detta sätt sektoriserad planering

tydligt. Utskottet delar sålunda vad som i c-motionen anförts om att

samordningen mellan den fysiska och ekonomiska planeringen måste öka. Det

gäller inte minst mot bakgrund av de ändrade planeringsförutsättningar som

följer av det ökade samarbetet med våra grannländer och av medlemskapet i EU.

Behovet av en förbättrad samordning är enligt utskottets mening tydligt bl.a.

när det gäller fysisk och regionalpolitisk planering. En förutsättning för att

regionalpolitiska insatser skall få avsedd effekt är sålunda att de i rimlig

utsträckning beaktar den syn på bebyggelseutveckling m.m. som kommer till

uttryck i kommunernas fysiska planering. På samma sätt kan det hävdas att det

kommunala planarbetet bör ske mot bakgrund av de regionalpolitiska strävandena.

En god kunskap om den regionalpolitiska planeringen är därmed ett av villkoren

för att översiktsplaner och detaljplaner skall få en utformning som svarar inte

bara mot målen för markanvändningen utan också mot regionalpolitiska och andra

mål. En på detta sätt sammanhållen planering är vanlig inom bl.a. EU och dess

medlemsländer och går under beteckningen rumslig planering.

Nödvändigheten av en delvis ny syn på samhällsplaneringen har på olika sätt

uppmärksammats under senare år. Även om detta förhållande ännu inte kommit till

så många konkreta uttryck är det ett tecken på att samhällsplaneringen nu är på

väg att finna nya former som leder till en ökad samordning mellan olika

samhällssektorer. Ett av de första exemplen på detta är den vision för Sveriges

framtida bebyggelsestruktur och markanvändning - Sverige 2009 - som Boverket

utarbetet tillsammans med Naturvårdsverket och NUTEK. I rapporten betonas bl.a.

nödvändigheten av att koppla samman den fysiska planeringen med en regional

utvecklingsplanering.

Behovet av förändringar av samhällsplaneringens uppgifter och former ligger

också till grund för den översyn av den statliga myndighetsorganisationen inom

plan-, bygg- och bostadsväsendet. Utredningen för översyn av organisationen

inom plan-, bygg- och bostadsväsendet (dir. 1996:113) har avlämnat två

delbetänkanden (SOU 1997:90 och 1997:182). Utredningen har vid sina

överväganden utgått från pågående omvärldsförändringar som har fått eller

väntas få betydelse för utvecklingen; det gäller bl.a. EU-medlemskapet och de

regionala planeringsfrågorna Den har också beaktat den decentralisering av

statliga beslut som har gjort de lokala och regionala nivåerna till

betydelsefulla aktörer inom nya politikområden. Inom Regeringskansliet pågår

beredning av de båda betänkandena.

I budgetpropositionen uttalar regeringen att den regionala

samhällsorganisationen är en process av förändring, både vad gäller regional

indelning och demokratisk förankring. Det har blivit alltmer uppenbart att det

behövs en bättre samordning av sektorspolitiken på olika nivåer. Den fysiska

planeringen är outvecklad på regional nivå, samtidigt som nya former av

mellankommunal samverkan växer fram kring t.ex. kommunikationer och annan

infrastruktur samt utbildnings- och servicefrågor. Sammantaget verkar dessa

förändringar i riktning mot ett närmande mellan fysisk planering och regional

utveckling. Dessa omvärldsförändringar behöver även uppmärksammas vid

diskussioner om statens åtaganden inom samhällsplaneringsområdet (prop.

1997/98:1, utgiftsområde 18 avsnitt 4.2. under rubriken Samhällsplanering).

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1998 avseende Boverket angivit

att verket i sitt rådgivnings- och metodutvecklingsarbete skall verka för att

den fysiska planeringen samordnas med insatser för en långsiktigt hållbar

regional utveckling samt begärt återrrapportering om hur arbetet avses läggas

upp.

Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom

motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan

fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet

konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram.

Utskottet är mot bakgrund av detta inte nu berett att förorda ytterligare

åtgärder med den inriktning som föreslås i motionen. Det kan enligt utskottets

mening förutsättas att regeringen även framdeles, liksom berörda myndigheter,

har sin uppmärksamhet riktad på frågan utan någon riksdagens uttryckliga

begäran om detta och att planeringsinsatserna sker med beaktande av behovet av

samordning mellan olika planeringsinstrument och mellan olika samhällssektorer.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:A460 (c) yrkande

4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering.

Regional planering

I motion 1997/98:Bo522 (s) tas frågan om en för Skåne sammanhållen planering

upp. Enligt motionen är det framför allt där pågående och planerade

infrastrukturinvesteringar som gör behovet av en för hela länet samlad

planering nödvändig. Denna planering skall enligt förslaget inte bara gälla den

traditionella fysiska planeringen utan även omfatta investeringar i såväl

järnvägs- som vägnätet bl.a. i anslutning till den nya förbindelsen över

Öresund. Genom att ansvaret för planeringen nu vilar på flera olika huvudmän

saknas enligt motionen den regionala koordinering som erfordras. En för hela

Skåne samlad strukturplan som anger den huvudsakliga förläggningen och

markanvändningen för de större strukturbildande elementen bör enligt motionen

därför arbetas fram.

Som utskottet uppfattat motionsförslaget innebär detta att det skall

tillskapas ett nytt planinstrument benämnt strukturplan. Utskottet är inte

berett att ställa sig bakom ett sådant förslag. De behov av samordning av

Skånes planering som föreligger bör enligt utskottets mening kunna komma till

stånd inom ramen för de planeringsinstrument som redan i dag finns

tillgängliga. Regionplaneinstitutet erbjuder en sådan möjlighet. I en

regionplan skall behandlas planfrågor som fordrar samverkan mellan flera

kommuner. Det gäller frågor som är av gemensamt intresse för en viss region

såsom t.ex. anordningar för kollektivtrafik, samarbete på undervisnings- och

vårdområdet, ordnande av vattenförsörjning och avlopp samt avfallshanteringen.

Det kan även avse en mera samlad strategi för markanvändningen med avseende på

bostadsbyggande eller bebyggelseutvecklingen i stort. Regionplanering är i

första hand en kommunal angelägenhet som det ankommer på kommunerna att ta

initiativ till. Genom regionplaneinstitutet erbjuds de en lagreglerad

samordnande planform. Om flera kommuners översiktliga planering behöver

samordnas och samordningsverksamheten inte kommer till stånd på annat sätt får

regeringen utse ett regionplaneorgan. Det skall dock inte ske om de berörda

kommunerna mera allmänt motsätter sig detta (7 kap. 1 och 2 §§ PBL). Genom en

ändring i PBL år 1996 har länsstyrelsens uppgift att verka för en

mellankommunal samordning särskilt betonats (4 kap. 5 §). Det kan också finnas

skäl att erinra om försöksverksamheten i bl.a. Skåne län där det regionala

utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelsen till ett kommunalt organ på

regional nivå (prop. 1996/97:36, bet. 1996/97:KU4). Också vid en ökad

samordning mellan den fysiska och ekonomiska planeringen som utskottet i det

föregående uttalat sig för kommer bättre förutsättningar att ges för att en

planering med den i motionen önskade inriktningen skall komma till stånd utan

någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motion 1997/98:Bo522 (s) om en

strukturplan för Skåne avstyrks.

Miljöhänsyn i boendet

I motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som gäller miljöhänsynen i boendet

uppmärksammas frågor om att samhällsplaneringen bör präglas av en helhetssyn i

syfte att bevara grundläggande förutsättningar för produktion och välfärd.

Särskilt omnämns att ombyggnads- och renoveringsåtgärder bör få en ekologisk

inriktning med ökad återanvändning av byggmaterial. Frågor om bl.a.

inomhusmiljön, hälsodeklarationer av bostäder, energiförbrukning och emissioner

tas också upp.

De av riksdagen antagna ändringarna i plan- och bygglagen som trädde i kraft

den 1 januari 1996 avsåg att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen.

Det skedde främst genom ökade krav på miljöhänsyn vid översiktsplaneringen.

Utskottet har vid många olika tillfällen, bl.a. i betänkande 1996/97:BoU12,

behandlat ett flertal motioner om miljö- och hälsoriktigt byggande och boende.

Utskottet berörde i det angivna betänkandet olika projekt inom området. Bl.a.

uppmärksammades ett regeringsuppdrag till Boverket som gäller en rad frågor om

miljö- och hälsoriktigt boende, omfattande bl.a. en inventering av projekt som

avser återvinning av byggmaterial jämte överväganden i frågor om lagerhållning

av material som kan återvinnas och om behovet av informationsinsatser samt

miljö- och kvalitetsdeklarationer av bostäder. Uppdraget skall slutredovisas av

Boverket i mars 1998.

Riksdagen har också under innevarande riksmöte behandlat ett flertal motioner

om miljöaspekter på boendet (bet. 1997/98:BoU1, rskr. 1997/98:77). Riksdagen

avslog dessa motioner och ställde sig bakom utskottets bedömning att flertalet

av de behandlade frågorna utan ytterligare initiativ från riksdagen i dagsläget

kommer att uppmärksammas och att det vad det gäller frågorna om miljöaspekter

på byggande och boende finns skäl att avvakta förslagen i den bostadspolitiska

propositionen. Därutöver ansågs att det finns anledning att avvakta den ovan

nämnda redovisningen av Boverkets uppdrag i början av nästa år vilken kommer

att ge underlag för fortsatta överväganden.

Utskottet vill också uppmärksamma att riksdagen nyligen har behandlat en

proposition om hantering av uttjänta varor (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:

JoU7). Riksdagens då beslutade ändringar av PBL avser bl.a. att farliga

fraktioner i rivningsavfall skall kunna identifieras och omhändertas på ett

miljömässigt riktigt sätt genom att kraven på rivningsanmälan i PBL utökas till

att även avse rivning av del av byggnad och genom införandet av möjligheter

till krav på att en byggnadsanmälan skall kunna kompletteras med en

rivningsplan. De beslutade lagändringarna avser även andra frågor om

hanteringen av rivningsavfall.

Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 om miljöhänsyn i

boendet med samma motivering som utskottet tidigare under detta riksmöte (bet.

BoU1) avstyrkt vissa andra motioner om miljöaspekter på boendet. Detta innebär

bl.a. att resultatet av pågående överväganden bör avvaktas.

Vattenförsörjningen

I motion 1997/98:Bo516 (kd) yrkandena 1 och 2 lämnas flera förslag som avser

att säkerställa vattenförsörjningen och skydda viktiga vattenresurser. Det

gäller nödvändigheten av en heltäckande kartläggning som redovisar kommunernas

nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Förutom en samplanering

mellan kommunerna behövs stöd från centralt håll så att de mest miljö- och

kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. Vattenförsörjningen måste tydligt

utpekas i översiktsplanerna och bör följas av handlingsprogram med

skyddsföreskrifter. Viktiga vattenförsörjningsresurser bör säkerställas genom

detaljplaner och områdesbestämmelser. Viktiga mark- och vattenområden, lämpliga

för vattenförsörjning av större omfattning bör pekas ut som riksintresse enligt

NRL. Därutöver bör nya föreskrifter meddelas som tydligt klargör vilken

utbildning som skall krävas för personal som arbetar med dricksvattenfrågor.

Motionärerna anför att den sedan länge väntade miljöbalken avser att lösa

frågan om kopplingen mellan vattenplanering och övrig kommunal planering men

anser frågorna så viktiga att den försenade miljöbalken inte bör avvaktas.

Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten ges i NRL. I den anges

att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för

vattenförsörjningen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan

påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för sådana anläggningar skall skyddas mot

åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av

anläggningarna (2 kap. 8 § NRL; oförändrad lydelse i miljöbalksförslaget). Är

ett område av riksintresse för flera oförenliga ändamål skall företräde ges åt

ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken,

vattnet och den fysiska miljön i övrigt (2 kap. 10 § NRL).

I PBL har alltsedan dess tillkomst funnits ett obligatoriskt krav på

redovisning av grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och

vattenområden (4 kap. 1 § andra stycket). Det innebär att tillgången på vatten,

efterfrågan och anspråk från olika intressenter samt problem när det gäller

användningen av vattenområden skall behandlas i översiktsplanen. Vidare skall

vattenresurserna behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget och deras

samband med markanvändningens utveckling beaktas (prop. 1985/86:1 s. 530).

Genom de av utskottet ovan berörda ändringarna i PBL som varit i kraft sedan

den 1 januari 1996 har miljöhänsynen i denna lag stärkts. I översiktsplanen

skall förutom de allmänna intressena enligt 2 kap. också redovisas de miljö-

och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och

vattenområden. Vid redovisningen av de allmänna intressena skall riksintressen

enligt NRL anges särskilt (4 kap. 1 § första stycket PBL). Syftet med

redovisningen skall bl.a. vara att kommunen skall ha möjlighet att få statens

syn på frågor om hälsa och säkerhet i ett tidigt skede (genom länsstyrelsens

granskningsyttrande). Av översiktsplanen skall framgå förutom grunddragen i

fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområdena också hur

kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena.

Grundvattenutredningen har föreslagit (SOU 1995:45) en ny bestämmelse i NRL

till skydd för mark- och vattenområden som innehåller värdefulla

grundvattenförekomster. Regeringens förslag till miljöbalk i vilken

naturresurslagen inarbetats innehåller inte den av utredningen föreslagna

bestämmelsen. Utredningsförslaget är föremål för beredning.

Grundvattenutredningen har vidare förslagit att PBL skall förses med en

särskild bestämmelse om att av översiktsplanen skall framgå de mark- och

vattenområden som innehåller grundvattenförekomster av betydelse och

grunddragen i fråga om den avsedda användningen av grundvattnet. Genom den

föreslagna bestämmelsen kommer grundvattnet att få samma behandling som

ytvattnet. Utredningen innehåller dessutom en rad andra förslag syftande till

en bättre hushållning med grundvattnet.

I sammanhanget bör uppmärksammas att miljöskyddslagen numera är tillämplig på

verksamhet som kan förorena grundvattnet. Lagen syftar främst till att

förebygga skador men även till att återställa skadade miljöer.

Plan- och byggutredningen har föreslagit (SOU 1996:168) en ny lag om

vattenförsörjning och avlopp som kompletterar nu gällande rätt med en vidgande

ändamålsbestämmelse om att lagen också syftar till att skapa förutsättningar

att tillhandahålla vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett sätt

som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt tillgodoser

skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Enligt va-lagen

är en outsagd grundförutsättning att det är kommunen som har det övergripande

ansvaret för planering och tillsyn av va-verksamheten. Detta överensstämmer med

PBL samt den nuvarande hälso- och miljölagstiftningen. Miljöbalksförslaget

intar samma hållning. Ansvaret för en fastighets vattenförsörjning ligger hos

fastighetsägaren. Inom Regeringskansliet pågår beredning av förslaget till

ändrad va-lagstiftning.

I PBL har vattenfrågorna givits en viktig plats. Flera olika

utredningsinsatser har gjorts som gäller olika aspekter på vattenförsörjningen.

Bl.a. har den ovan nämnda Grundvattenutredningen presenterat flera olika

förslag. Dessa kommer att ligga till grund för Regeringskansliets beredning av

olika grundvattenfrågor. Också Plan- och byggutredningens förslag är föremål

för beredning inom Regeringskansliet. Tidigare har bevarandeintresset avspeglat

sig i det omfattande lagstiftningsarbete som resulterade i en ny vattenlag år

1983. Enligt denna skall vatten vårdas och skyddas som en gemensam

naturtillgång. Ett vattenföretag får inte strida mot någon

hushållningsbestämmelse i NRL. Också andra krav ställs på ett sådant företag.

Det förslag till miljöbalk i vilket vattenlagens bevaranderegler inarbetats,

och som riksdagen kommer att ta ställning till under våren, innebär på olika

sätt ett förstärkt grepp vad gäller miljöaspekterna på

vattenförsörjningsfrågorna, något som också motionärerna konstaterat. Genom

miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer kommer samtliga EG-direktiv

om miljökvalitetsnormer som gäller vattnet att kunna genomföras. Enligt

miljöbalksförslaget skall inte bara länsstyrelsen kunna inrätta

vattenskyddsområde utan även kommunerna. Vattenskyddsområden kan gälla mark

eller vattenområde och avser skydd för grund- eller ytvattentillgång som

utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. För att

tillgodose syftet med området får föreskrifter meddelas som inskränker

fastighetsägarens rätt till nyttjande. Föreskrifterna skall gälla oavsett om de

överklagas (7 kap. 21 och 22 §§ förslaget; jfr 19 kap. 2§ vattenlagen). Också

de i balken inarbetade reglerna om miljöskyddsområde kan förväntas innebära ett

mer användbart skydd (7 kap. 19 och 20 §§ förslaget; jfr 8 a §

miljöskyddslagen). Enligt huvudregeln om vattenverksamhet i miljöbalksförslaget

behövs inte tillstånd till vattentäkt för en- och tvåfamiljsfastigheter eller

jordbruksfastighets husbehovsförsörjning. Genom förslaget ges dock kommunen

rätt att föreskriva tillståndsplikt eller anmälningsplikt beträffande

anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder

eller kan befaras uppkomma. Anmälningsplikt skall också kunna föreskrivas för

redan befintliga anläggningar (9 kap. 10 § förslaget). Också på andra sätt

innebär balken en förstärkning av miljöhänsynen. Bl.a. utökas möjligheterna

till omprövning av givna tillstånd till olika tillståndspliktiga verksamheter.

Mot bakgrund av den nuvarande regleringen av vattenfrågorna och med hänsyn

till redan lagda och kommande förslag till lagändringar anser utskottet att det

inte finns skäl att tillstyrka de förslag som läggs fram i motion 1997/98:Bo516

(kd) yrkandena 1 och 2 om olika aspekter på vattenförsörjningen. Motionen

avstyrks.

Medborgarintressen m.m.

I flera motioner tas olika frågor upp som främst går ut på att stärka olika

gruppers möjligheter till påverkan på den samhälleliga planeringen för att

särskilda aspekter bättre skall tillgodoses vid den fysiska planeringen. Det

finns inom plan- och bygglagstiftningen en särskild, formaliserad

beslutsprocess för att ett berättigat medborgarintresse skulle kunna göra sig

gällande. Det ursprungliga huvudsyftet med denna var att tillgodose

rättssäkerheten för sakägarna, främst ägare av fastigheter. Ett

boendeinflytande och ett mera allmänt medborgarinflytande har så småningom

utvecklats inom ramen för denna process. Medborgarnas medverkan har bedömts

viktig av flera skäl. Beslut som har tillkommit utan att allmänheten har

beretts möjligheter att medverka i beslutsprocessen har ofta svårt att bli

allmänt accepterade. Allmänhetens medverkan garanterar också ett så

fullständigt beslutsunderlag som möjligt.

Medborgarinflytandet i planprocessen har setts som ett viktigt komplement

till den representativa demokratin. Av den anledningen tillsatte regeringen en

kommitté som utrett och föreslagit åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande

och delaktighet i samhällsutvecklingen (Demokratiutvecklings-kommittén; SOU

1996:162).

Syftet med medborgarinflytandet varierar naturligtvis med hänsyn till den

krets av medborgare som man har i blickpunkten. I PBL-propositionen (prop.

1985/86:1) talades både om den krets av intressenter som bör ges en särskilt

stark ställning i beslutsprocessen och om kommunmedlemmarna i allmänhet. Med

den förstnämnda kretsen torde ha avsetts den genom lagstiftningen väsentligt

utvidgade kretsen av dem som är berättigade att överklaga beslut. En uppdelning

mellan en besvärsberättigad krets och allmänheten är betydelsefull i samband

med beslut som har rättsverkningar och som får överklagas, dvs. beslut om

detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan samt beslut i ärenden om

lov. Med rätten att överklaga sådana beslut är i allmänhet förenad en rätt att

beredas tillfälle till samråd och att erhålla underrättelse om besluten. Genom

dessa regler är det närmast de boende inom ett visst begränsat område vars

intressen har varit i blickpunkten. Beslut rörande en kommunal översiktsplan

kan också överklagas genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen

(1991:900).

De ändringar av PBL som genomfördes 1996 innebar bl.a. att kravet på samråd

om översiktsplanen förstärkts i avsikt att få fram ett mer fullständigt

beslutsunderlag och öka invånarnas möjlighet till insyn och påverkan. Samtidigt

infördes regler om att översiktsplanen måste behandlas en gång per

mandatperiod. Ändringarna innebar också att inte bara sakägare och grannar utan

också enskilda invånare och lokala organisationer som har ett väsentligt

intresse i saken skall beredas tillfälle till medverkan i såväl programarbete

som samråd. En detaljplan skall i princip alltid grundas på ett program. Om det

är onödigt behövs dock inte något program. I vissa fall kan en översiktsplan

ersätta ett program. Samråd skall hållas i programskedet och då med samma krets

som när det gäller detaljplaneförslag. Reformen innebar att det i PBL

uttryckligen klargjordes de syften samrådet skall ha, nämligen att förbättra

beslutsunderlaget och ge myndigheter, sammanslutningar och enskilda möjlighet

till insyn och påverkan. Resultatet av samrådet skall redovisas i en

samrådsredogörelse vilken kan vara gemensam med den redogörelse som skall göras

när ett detaljplaneförslag upprättas. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgift att

ta till vara och samordna statens intressen har betonats ytterligare.

Miljöbalksförslaget innebär att allmänhetens möjligheter till påverkan inom

balkens tillämpningsområde skall förstärkas.

Jämställdhetsaspekter

Motionärerna bakom motion 1997/98:Bo523 (c) önskar främja en mer jämställd

samhällsplanering. Förslaget (yrkande 1) lämnas mot bakgrund av bl.a. att den

bostadspolitiska utredningen konstaterat att kvinnor trots sina särskilda

erfarenheter när det gäller bostäder och boendemiljöer i mycket liten

utsträckning haft möjligheter att påverka planeringen samt konstruktionen och

byggandet av bostäder och det som finns runt omkring i form av service,

lekplatser och grönområden. Motionärerna anser det utomordentligt viktigt att

riksdag och regering bidrar till att stimulera fram en demokratisk process, med

både män och kvinnor, unga och gamla som leder till en samhällsplanering som är

jämställd. Agenda 21-arbetet med av kommunerna antagna lokala handlingsplaner

är ett av motionärerna givet exempel på hur denna stimulans kan ske.

Utskottet kan konstatera att jämställdhetsaspekterna på den fysiska

planeringen under senare tid har ägnats allt större uppmärksamhet. Bl.a.

stödjer Byggforskningsrådet flera projekt med inriktning mot kvinnoperspektiv

på översiktlig planering. Kunskaperna på området har redovisats i en rapport

från Boverket (1996:4). Utskottet förutsätter att ytterligare insatser för

jämställdhet i den fysiska planeringen kommer att övervägas utan något

riksdagens tillkännagivande. Frågorna kan förutsättas komma att bli beaktade

vid beredningen av den bostadspolitiska utredningens betänkande. Det kan

därutöver finnas skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL som

trädde i kraft den 1 januari 1996. Demokratiutvecklingskommittén har lämnat en

rad förslag (SOU 1996:162) som avser att stärka inflytandet för medborgarna.

Kommittén ansåg bl.a. att, utöver de samråd m.m. som PBL kräver, kommunerna bör

möta medborgarnas engagemang med ett stödjande arbetssätt som kombinerar

professionalism med respekt för lokala medborgarinitiativ. Utredningen

konstaterar att det gäller att finna former för dialog och att det i stor

utsträckning också handlar om ett moraliskt stöd till lokala initiativtagare.

Utredningen uppmärksammar fördjupningar av översiktsplanerna som ett

instrument. Ett led i arbetet kan vara att utforma lokala utvecklingsprogram.

Utredningsbetänkandet är föremål för beredning i Regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad som nu anförts avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo523

(c) yrkande 1 om en mer jämställd planering.

Lokala aspekter

I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 5 föreslås att PBL skall ändras så att

medborgarna ges rätt till initiativ, till att definiera behov och till att

utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö, t.ex. en stadsdel. För att

underlätta för medborgarna att utnyttja de nya möjligheterna till inflytande

bör enligt motionens yrkande 6 överväganden ske om ett medborgarstöd i form av

en områdesarkitekt eller annan sammanhållande kraft som inte skall fungera som

en statlig eller kommunal myndighet. För att öka medborgarnas engagemang för

sin närmiljö föreslås i yrkande 7 att ansvar bör föras över till dem när det

gäller utförande, drift och underhåll av grönområden och anläggningar av skilda

slag. I samma motions yrkande 8 i motsvarande del föreslås också att

medborgarna skall engageras när det gäller att inventera och bevara

stadsmiljön, särskilt vad gäller byggnader från efterkrigstiden.

Utskottet finner skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL och

den beredning som pågår av Demokratiutvecklingskommitténs betänkande. Sedan 1

juli 1997 gäller nya regler för självförvaltning enligt hyresförhandlingslagen

och skattelagstiftningen (prop. 1996/97:119, yttr. 1996/97: Bo8y, bet.

1996/97:SkU24, rskr. 1996/97:277).

Frågorna om demokrati och medborgarinflytande har uppmärksammats på olika

sätt. Utskottet kan i mångt och mycket dela motionärernas åsikter om vikten av

det lokalt förankrade inflytandets betydelse för en god samhällsplanering. De i

PBL för något år sedan gjorda förändringarna har ett sådant syfte liksom de

regelförändringar som nyligen gjorts för att uppmuntra hyresgästernas och

bostadsrättshavarnas strävanden till ökad självförvaltning av sina

bostadsområden. I planeringsprocessen har kommunerna stora möjligheter att ta

initiativ till och stödja ett lokalt förankrat engagemang från medborgarnas

sida. Initiativ och stöd av det slaget anser utskottet vara värt att uppmuntra.

Utskottet anser däremot inte att det nu finns tillräckliga skäl att ta

ytterligare initiativ till regelförändringar i PBL med det innehåll

motionärerna föreslår. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 5, 6, 7 och 8, det

sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt inflytande på planeringen avstyrks

därför.

Tillgänglighetsaspekter

I motion 1997/98:So411 (c) anförs att tillgänglighetsaspekterna måste få en

ökad uppmärksamhet i kommunernas planering. I motionens yrkande 1 förslås att

funktionshindrade får möjligheter att delta och påverka denna. Motionärerna

anser att handikappråden skall ges möjligheter att vara aktiva i

beslutsprocesserna för att kunna påverka de kommunala besluten redan när

planeringsarbetet påbörjas.

I proposition 1994/95:230 om kommunal översiktsplanering uttalades att

arbetet med att förbättra tillgängligheten måste ske i hela plan- och

byggprocessen - från den översiktliga planeringen, via detaljplanering till

bygglov, samråd och kontrollplan. Regeringen pekade också på socialtjänstens

ansvar i denna process, från det strukturinriktade översiktliga

planeringsarbetet till den individuella bostadsanpassningen. Riksdagen

beslutade i anledning av den nämnda propositionen hösten 1995 om ändringar i

plan- och bygglagen (bet. 1995/96:BoU1). Ändringarna som trädde i kraft den 1

januari 1996 innebär bl.a. att syftena med samrådsförfarandet vid

översiktsplaneringen klargjordes och att kretsen av dem med vilka samråd skall

hållas vidgades. När det gäller samrådskretsen innebär de nya bestämmelserna

att den vid översiktsplaneringen blir i princip densamma som sedan tidigare

gällt vid utarbetande av detaljplan. Det innebär bl.a. att handikappföreningar

liksom handikappråd m.fl. liknande sammanslutningar ingår i samrådskretsen vid

antagande av såväl översiktsplan som detaljplan.

I anslutning till riksdagens beslut hösten 1995 behandlades också vissa

tillgänglighetsfrågor. Utskottet anslöt sig då till vad som i propositionen

anförts om att det i varje kommun bör upprättas tillgänglighetsprogram, som bör

ingå som en del av översiktsplanen. I programmen kan riktlinjer ges för hur de

handikappades villkor i kommunen skall förbättras. Programmen kan antingen

kopplas till översiktsplanen som en viktig social aspekt eller utgöra separata

program. Tillgänglighetsfrågorna borde enligt utskottets mening också behandlas

i de program som är i det närmaste obligatoriska som grund för detaljplan.

Utskottet noterade dessutom att det i propositionen förutsattes att

handikapporganisationerna skulle vara en aktiv samrådspart vid utarbetandet och

uppföljningen av sådana program.

Plan- och byggutredningen har gjort en analys av tillgängligheten, vilken

visar att bristande tillgänglighet ofta beror på olämpligt utformade detaljer i

bygget. Om sådana brister skulle rättas till skulle tillgängligheten bli

betydligt bättre. Utredningen föreslog att det skulle införas krav på att

sådana hinder för tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt

rörelse- och orienteringsförmåga som är enkla att åtgärda skall vara åtgärdade

före år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga allmänna platser.

Regeringen tog dock inte i den nämnda propositionen ställning till

utredningsförslaget.

Boverket har därefter på regeringens uppdrag närmare analyserat konse-

kvenserna av utredningens förslag vad gäller insatser för att förbättra

tillgängligheten på allmänna platser och i befintliga publika lokaler

(rapporten Tillgängligheten i den offentliga miljön, 1996:8). Av rapporten

framgår att genomförandet av Plan- och byggutredningens förslag skulle innebära

betydande kostnader framför allt för kommunerna. Boverket föreslog bl.a. att

det bör göras en inventering av de hinder för framkomlighet som finns i publika

lokaler och på allmänna platser. Därefter bör en kartläggning av de åtgärder

som skulle behövas för att få dessa platser tillgängliga och användbara för

funktionshindrade personer göras.

Den bostadspolitiska utredningen har anfört (SOU 1996:156) att kunskaperna om

tillgänglighetsfrågorna hos beslutsfattare, arkitekter, byggherrar m.fl. är

otillräckliga. Utredningen föreslår satsningar för att öka kunskaperna och

informationen.

I 5 § socialtjänstlagen fastställs att socialnämnden bl.a. har till uppgift

att medverka i samhällsplaneringen och att i samarbete med andra samhällsorgan,

organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen.

Regeringen har i sin skrivelse 1996/97:120 behandlat handikappolitiken. I

skrivelsen sägs att regeringen har för avsikt att uppdra åt Boverket att

samordna arbetet med att utforma ett program för generellt ökad tillgänglighet.

Arbetet föreslås utformas som ett treårigt pilotprojekt där kommuner inbjuds

att medverka. Arbetet med programmet skall ske i samråd med Handikapp-

institutet, handikapporganisationer och andra berörda. Goda exempel på hur det

kostnadseffektivt går att förbättra tillgängligheten bör redovisas. En del av

tillgänglighetsprogrammet bör även inriktas på att hitta former för en

integrerad anpassning av trafiksystem och bebyggelse. Syftet bör var att få

till stånd ett fungerande nätverk i kommunerna där varje del av resandet som en

person med funktionshinder gör är anpassad. Detta kräver ett väl utvecklat

samarbete mellan olika myndigheter och berörda.

Vidare understryks i skrivelsen att insatser bör göras för att öka

informationen till handikapporganisationernas medlemmar, kommuner,

byggbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och byggfrågor om

vilka brister som finns och hur dessa skall kunna undvikas och avhjälpas.

Regeringen redovisar därutöver planer att avsätta medel ur Allmänna arvsfonden

för handikapporganisationernas medverkan.

Regeringen konstaterade att socialtjänsten tydligt har förändrats i den

riktning som varit avsedd men att det har varit svårt att leva upp till

ambitionen att socialtjänsten i avgörande moment skulle kunna påverka

samhällsplaneringen.

I anledning av regeringsskrivelsen har socialutskottet hösten 1997 uttalat

att ytterligare insatser behövs för att förbättra tillgängligheten i

vardagsmiljön för personer med funktionshinder. Utskottet konstaterade att

Boverkets rapport dock visar att en lagstiftning med krav på att enklare hinder

skall åtgärdas före år 2005 skulle innebära betydande kostnader för den

kommunala sektorn. Andra vägar måste nu sökas för att påskynda utvecklingen i

kommunerna att öka tillgängligheten. Ett utvecklingsarbete där kommuner inbjuds

att delta och utforma program i samarbete med handikapporganisationerna på

orten, berörda myndigheter och andra intressenter kan ge ny kunskap. Goda

exempel måste spridas om hur man på ett kostnadseffektivt sätt kan förbättra

tillgängligheten i den offentliga miljön och i publika lokaler m.m. Även

insatser för att öka informationen till handikapporganisationernas medlemmar,

kommuner, byggnadsbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och

byggfrågor om vilka brister i tillgängligheten som finns och hur dessa kan

undvikas och avhjälpas är enligt socialutskottet värdefulla. Socialutskottet

underströk också att kommunala tillgänglighetsprogram bör upprättas och ingå i

varje kommuns översiktsplan. Lokala åtgärdsprogram är utöver lagstiftningen den

effektivaste metoden att komma vidare för att undanröja många praktiska och

fysiska hinder. Skulle dessa åtgärder inte visa sig tillräckliga var

socialutskottet inte främmande för att överväga lagstiftning på området (bet.

1997/98:SoU6, rskr. 1997/98:7).

Även enligt utskottets mening torde en aktiv medverkan från

handikapporganisationerna vara en förutsättning för att de tillgänglighetskrav

som ställs verkligen blir uppfyllda. De ovan redovisade ändringarna i plan- och

bygglagen ger också klart uttryck för detta. Ändringarna innebär dessutom att

tillgänglighetsfrågorna ges en ökad tyngd i kommunernas planarbete. Utskottet

finner skäl att ställa sig bakom de uttalanden socialutskottet tidigare gjort

under detta riksmöte. Mot den bakgrunden avstyrker utskottet nu motion

1997/98:So411 (c) yrkande 1 om de funktionshindrades deltagande i planeringen.

Barn- och ungdomsaspekter

Genom motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 tas barnens rätt till goda

boendemiljöer upp. Motionärerna nämner Norge som ett föregångsland. Där anges i

de rikspolitiska linjerna att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet så

att barns och ungdomars synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten

ålagt kommunerna att utse en ansvarig tjänsteman som skall ta till vara barnens

intressen. Enligt motionärerna bör Sverige ta efter Norge i dessa avseenden.

Motionärerna tar också upp frågor om barnsäkerhet. Förslag förs fram om att

lagstiftningen bör ses över och att denna översyn bör omfatta dels vilka krav

som skall gälla vid ny- och ombyggnader, dels vilka krav som skall ställas på

de fastigheter som i dag inte omfattas av de säkerhetskrav som omfattas av de

nybyggnads- och ombyggnadsbestämmelser som infördes 1973 respektive 1976.

Förslaget lämnas mot bakgrund av att stora delar av fastighetsbeståndet, bl.a.

miljonprogramsområdena, inte omfattas av de nämnda bestämmelserna.

Barnsäkerhet behandlades av utskottet senast i betänkande 1996/97: BoU12,

bl.a. i anledning av en motion som gällde bristerna i hus byggda före 1973.

Behandlingen resulterade i ett tillkännagivande som omfattade att frågan om

barnsäkerhet i byggnader bör ges fortsatt hög prioritet och att särskild vikt

bör läggas på informationsinsatser. För att dessa insatser skall få största

möjliga genomslagskraft borde en större samordning ske mellan myndigheter,

organisationer och företag som har ett särskilt ansvar eller intresse för

barnsäkerhet. Riksdagens ställningstagande skedde mot bakgrund av att Boverket

1996 givit ut en handbok i barnsäkerhetsfrågor. Barnkommittén som utrett olika

frågeställningar som berör barnen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets

rättigheter har, när den behandlat barnens rätt till meningsfull fritid och

lek, ansett att regeringen bör överväga att ändra reglerna så att även

byggnader som har tillkommit före 1973 omfattas av den strängare lagstiftningen

på barnsäkerhetsområdet (SOU 1997:116). Kommitténs betänkande är föremål för

beredning inom Regeringskansliet. Barnsäkerhetsfrågor i byggandet har tagits

upp av Barnombudsmannen i olika sammanhang. Ombudsmannen har vid flera

tillfällen påtalat behovet av att äldre bostäder skall omfattas av de

barnsäkerhetskrav som gällt sedan 1973.

Utskottet har tidigare uttalat att det är mycket angeläget att barns

intressen beaktas och att kommunernas ansvar är mycket stort. Detta förtjänar

att upprepas. Enligt utskottets mening bör barnens intressen på ett naturligt

sätt kunna tillgodoses genom den politiska processen. Det finns inte anledning

att på särskilt sätt formalisera den av motionären väckta inflytandefrågan.

Utskottet utgår från att regeringen fortlöpande uppmärksammar frågeställningen.

På anförda skäl avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i

motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen.

Frågorna om barnsäkerhet är föremål för kontinuerlig uppmärksamhet i

Regeringskansliet och Boverket, och det finns anledning att anta att de utan

något nytt särskilt tillkännagivande kommer att bli det också i framtiden.

Föräldrarnas ansvar inom detta område måste få stöd förutom av regelsystemet

också genom saklig och aktiverande information. Sådana informationsinsatser

görs. Boverket bereder nu vissa regelförändringar i dess byggregler som gäller

ny- och ombyggnad. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i

motsvarande del om barnsäkerhet.

Rätten att överklaga detaljplan

Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan får endast överklagas av den

som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte

blivit tillgodosedda (13 kap. 5 § PBL). Det har inte i lagtexten angivits vilka

som får överklaga. Kretsen som är berättigad att överklaga en detaljplan kan

anges utgöras av sakägare. Det är i första hand fråga om fastighetsägare och

innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än bostadsrätt och

hyresrätt. Bostadsrättshavare, hyresgäster och hyresgästorganisationer har

emellertid samma ställning i förfarandet som sakägare. Lagrådet ansåg vid sin

behandling av förslaget till PBL att bestämmelserna om förfarandet ger god

vägledning för att avgöra den krets som har rätt att överklaga. Lagrådet

åsyftade närmast bestämmelsen i 5 kap. 30 § PBL som bl.a. reglerar vilka som

skall erhålla beslut med besvärshänvisning. I paragrafen nämns sakägare,

bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisation.

Regeringsrätten har uttalat (RÅ 1991 ref. 80) att de överklaganderegler som

framgår av 13 kap. 5 § jämförd med 5 kap. 30 § PBL begränsar den allmänna

besvärsrätten enligt förvaltningslagen. Det antogs att denna särskilda

reglering dessutom skall ses som en fullständig avgränsning av kretsen av

besvärsberättigade. Domstolen hänvisade till PBL:s förarbeten. En grundläggande

tanke fann domstolen vara att det inte skulle stå i god överensstämmelse med

förvaltningsrättslig praxis att i överinstans skära av möjligheter till

sakprövning av omständigheter som fått sakprövas i första instans.

Regeringsrätten fann därför att lagstiftningens innebörd är att den som enligt

5 kap. 30 § PBL har fått underrättelse om beslut att anta en detaljplan med

besvärshänvisning också har rätt att överklaga med stöd av 13 kap. 5 § PBL.

I motion 1997/98:Bo505 (s) föreslås att en utvärdering skall göras vad gäller

avgränsningen av den krets som är berättigad att överklaga detaljplan.

Motionären önskar få belyst frågan om det är möjligt att inte ha någon

begränsning av den överklaganderätt som nu råder samt om i vart fall inte

hembygdsföreningar borde ha sådan rätt. Det senare med hänsyn till att det

främst på landsbygden vanligen inte finns någon hyresgästorganisation som kan

ta till vara de boendes intressen.

Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att nu ta initiativ till en

översyn av de bestämmelser som reglerar rätten att överklaga en detaljplan.

Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:Bo505 (s) om en översyn av reglerna

om rätten att överklaga en detaljplan.

Handelsetableringar

Riksdagen beslutade hösten 1995 på förslag av bostadsutskottet (bet.

1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) att som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört om möjligheten att i detaljplan reglera handelsändamålet i

huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Genom proposition

1996/97:34 lades det av riksdagen efterfrågade förslaget fram. Riksdagen antog

propositionens förslag (bet. 1996/97:BoU6, rskr. 1996/97:77). Lag-ändringen

trädde i kraft den 1 januari 1997.

Avsikten med regeringsförslaget var att ge kommunerna i allt väsentligt samma

möjligheter som de tidigare hade haft att i detaljplaner precisera

handelsändamålet. Det innebär att kommunerna i detaljplan numera åter närmare

kan reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel

och genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor

och handel med livsmedel. Precisering av handelsändamålet får dock ske endast

om det finns skäl av betydande vikt.

I propositionen anfördes att de skäl som motiverade de bestämmelser som

gällde före lagändringen 1992 fortfarande äger giltighet. Dessa var bl.a. att

göra det möjligt att åstadkomma en för konsumenterna lämplig butiksstruktur.

Andra skäl utgjordes av hänsynen till omgivningen samt kvartersmarkens och

bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. Beträffande handel med

skrymmande varor hänvisades till behovet av stora parkeringsplatser och till

att man genom att särskilja sådan form av handel kan åstadkomma en lämplig

lokalisering och miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att begränsa eller

helt förbjuda livsmedelshandel nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling,

som exempel togs stormarknader och bensinstationer.

I fyra motioner lämnas förslag som innebär en återgång till de bestämmelser

som gällde före den senaste lagändringen, dvs. den som trädde i kraft den 1

januari 1997. Det gäller förslagen i m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,

1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande

3. I motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och 2 lämnas förslag som gäller

stormarknadsetableringar. I motionen anförs att den senaste förändringen av PBL

vad gäller detaljhandelsändamålet är bra men inte helt löser problemet med nya

externa etableringar av stormarknader. Enligt motionären bör PBL ändras så att

NRL och dess intentioner ger ett starkare skydd mot stormarknadsetableringar.

Motionären efterlyser också en utredning om samhällets kostnader för externa

stormarknadsetableringar.

Som motiv för förslagen i m- och fp-motionerna anförs att den nuvarande

regleringen drabbar konsumenterna i form av högre priser i de kommuner där man

väljer att stoppa vissa etableringar. De nya reglerna ger förutom en försämrad

konkurrens också utrymme för godtycke och skönsmässiga bedömningar.

Riksdagens senaste beslut ligger praktiskt taget helt i linje med riksdagens

begäran år 1995. De i motionerna framförda farhågorna bl.a. om att den

nuvarande regleringen skulle innebära sådana begränsningar i en effektiv

konkurrens inom handeln att den bör förändras kan utskottet inte dela. Vad i

lagmotiven anförts om att ?skäl av betydande vikt? skall vara för handen för

att en precisering av handelsändamålet skall medges innebär enligt utskottets

mening att vad som förs fram i motionerna inte kan anses väga särskilt tungt. I

propositionen nämndes som exempel på sådana skäl att övergripande miljömål kan

uppnås genom en närmare reglering av handelsändamålet i det enskilda fallet.

Utskottet vill erinra om att man i tidigare förarbeten till PBL i nu behandlat

avseende inte särskilt nämnde hänsynen till miljön. I 1996/97 års proposition

anfördes emellertid att i kravet på lämplig samhällsutveckling får anses ingå

sådana hänsyn. Där underströks särskilt betydelsen av att handeln lokaliseras

så att den tätare vägtrafiken begränsas och utvecklingen av en god och

långsiktigt hållbar livsmiljö främjas. Utskottet avstyrker med hänvisning till

det nu anförda m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503 och

1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98: N309 yrkande 3 om

handelsändamålet i detaljplan m.m.

Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen om stormarknads-

etableringar. Vad först gäller förslaget om en bättre anpassning av PBL till

NRL vill utskottet erinra om att i 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2

och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i PBL. Genom

möjligheterna till reglering av handelsändamålet i detaljplan är den anpassning

av PBL till NRL avseende stormarknadsetableringar som motionären efterlyst

förverkligad.

Vad därefter gäller frågan om en utredning av de samhälleliga merkostnaderna

för stormarknadsetableringar m.m. vill utskottet uppmärksamma att två

forskningsprojekt med viss anknytning till denna fråga under senare år

genomförts vid både Chalmers och Lunds tekniska högskolor. Projekten

redovisades i Plan- och byggutredningens betänkande (SOU 1996:52) som legat

till grund för den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL. Det kan på

goda grunder antas att de analyserats inför utredningens förslag till ändring i

PBL om precisering av handelsändamålet i detaljplan. Utskottet finner inte

tillräcklig anledning att nu föreslå att ytterligare utredningsarbete i frågan

initieras.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och

2 om vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar.

Arkitektoniska och kulturella värden

I motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 föreslås ett tillägg till PBL som

innebär att kommunerna skall kunna stoppa planer för hus som inte är vackra

nog. I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i

motsvarande del, tas olika frågor upp om arkitektur och formgivning. Det gäller

bl.a. förbättringar av stadsmiljöns gestaltning och mångfald, det ansvar som

alla som deltar i planeringsprocessen har, Stadsmiljörådets ansvar och en

tydligare koppling av dess verksamhet till människors hälsa och välbefinnande

samt medborgarnas och olika yrkeskategoriers deltagande i planeringsarbetet. I

motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 efterlyses åtgärder för att värdefulla

kulturmiljöer skall bevaras för eftervärlden. De arkitektoniska värdena vid om-

och nybyggnad måste enligt motionärerna stimuleras och ingå i en levande miljö

liksom konstnärlig utsmyckning bör göra det, vilket kan leda till minskad

förstörelse, klotter och vandalisering.

Frågor om arkitektur och formgivning togs upp i den kulturpolitiska

propositionen hösten 1996 (prop. 1996/97:3). Regeringen redovisade i detta

sammanhang bl.a. sin avsikt att utarbeta ett handlingsprogram för statens

insatser på detta område. En arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag

till handlingsprogram tillsattes senare under hösten. Gruppens förslag har

presenterats och remissbehandlas nu. Boverket har tidigare fått regeringens

uppdrag att granska bygglagstiftningens inverkan på den arkitektoniska

utformningen. Uppdraget redovisades till regeringen i februari förra året och

har bearbetats av den nyss nämnda gruppen. Gruppen anser i likhet med Boverket

att det av PBL bör framgå att samhället fäster stor vikt vid skönhetsmässiga

och estetiska värden vid tillämpning av lagen. Arbetsgruppen anser att den

nuvarande lagtexten bör förstärkas för att åstadkomma bestämmelser som

säkerställer att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer

stärks och breddas. Förslag till sådana lagändringar har lämnats av gruppen.

Behovet av att hävda den estetiska kvaliteten i byggandet har även tagits upp

av den bostadspolitiska utredningen (SOU 1996:156) vars förslag för närvarande

bereds inom Regeringskansliet. Utredningen diskuterade bl.a. behovet av

kommunala arkitekturprogram och konstnärlig utsmyckning av byggnader.

Med hänvisning till den pågående beredningen av olika frågor om arkitektur

och därmed sammanhängande frågeställningar avstyrker utskottet motionerna

1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42, 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det

sistnämnda yrkandet i motsvarande del, och 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om

arkitektur- och kulturvärden.

Telekommunikationsmaster m.m.

I motion 1997/98:Bo533 (m) yrkande 1 i motsvarande del lämnas förslag om att

kommuner och länsstyrelser vad gäller telekommunikationsmaster till sina

översiktsplaner skall foga klarare riktlinjer för utbyggnadsmöjligheterna som

vägledning för markägare, allmänhet och sökande. I motionens yrkande 3 i

motsvarande del föreslås regelförändringar som innebär att samrådsförfarandet

fullgörs på ett korrekt och adekvat sätt jämte att fastighetsägare inom ett

tillräckligt stort område betraktas som sakägare liksom att framförda

synpunkter beaktas. I motion 1997/98:Bo520 (c) föreslås att kommunerna genom

sina beslut om bygglov för uppförande av radiomaster bör ha möjlighet att

påverka operatörerna till att täcka ett helt område och att se till att det

inte blir onödigt många master genom att olika operatörer använder samma mast

varigenom landskapsbilden inte i onödan störs. Ett samordnande av resurserna

anses ge möjligheter till en utbyggnad som täcker hela landet. I motion

1997/98:Bo533 (m) yrkande 2 anförs i motsvarande del att riksdagen bör begära

förslag hos regeringen om hur telekommunikationsmaster i större utsträckning

kan omfattas av MKB.

Bygglov krävs för att uppföra radio- eller telemaster eller torn.

Detaljplanekravet omfattar även sådana master och torn (8 kap. 2 § och 5 kap.1

§ PBL). Undantag från dessa krav finns. Detaljplan kräver program, om det inte

är onödigt, och en miljökonsekvensbeskrivning skall göras, om anläggningen

innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med

naturresurser (5 kap. 18 § PBL). Någon detaljplan behövs inte om det finns

tillräckliga områdesbestämmelser. Det föreligger inte någon obligatorisk

tillstånds- eller anmälningsplikt för telekommunikationsmaster enligt

miljöskyddslagen. Enligt vad utskottet erfarit finns ett visst samarbete mellan

operatörerna om ett gemensamt utnyttjande av masterna. Samarbetet motiveras av

ekonomiska skäl men vissa tekniska hinder finns.

Plan- och byggutredningen (SOU 1996:168) har föreslagit att vissa generella

möjligheter till undantag från detaljplanekravet skall tas bort (5 kap. 1 §

första stycket 2). Av detta skulle följa att detaljplan eller

områdesbestämmelser kommer att erfordras i större utsträckning än i dag vilket

kommer att skapa bättre förutsättningar för en mer genomtänkt planering. Plan-

och byggutredningens förslag är föremål för beredning inom Regeringskansliet.

Med hänvisning till det pågående beredningsarbetet av dessa lagförslag anser

utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att nu ta initiativ till

regelförändringar vad gäller de i m-motionens yrkandena 1 och 3 samt c-motionen

berörda frågorna.

Gällande regler för när MKB skall upprättas vid etablering av vindkraftverk

och byggnader med betydande miljöpåverkan ger vid handen att lagstiftningen

redan i dag i viss utsträckning ställer sådana krav som motionärerna

efterlyser. Skärpta krav på MKB och miljökonsekvensbedömningar finns dessutom i

det förslag till miljöbalk som för närvarande behandlas av riksdagen. Ett

tillkännagivande enligt förslaget i m-motionens yrkande 2 om krav på MKB i

större utsträckning kan inte anses tjäna något reellt syfte.

Utskottet avstyrker således motionerna 1997/98:Bo533 (m) i motsvarande del

och 1997/98:Bo520 (c) om telekommunikationsmaster.

Buller

Ökad vikt bör läggas vid att bevara hittills tysta områden och miljöer enligt

motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5. Motionsförslaget tar främst sikte på

trafikbuller. Enligt motionen blir det alltmer ont om områden som är tysta. Det

är därför viktigt att slå vakt om kvarvarande tysta områden, icke minst i

tätorternas närhet.

Enligt utskottets mening är en viktig uppgift för den kommunala planeringen

att uppmärksamma frågor om buller. Buller är ett tilltagande problem i vårt

samhälle. Vägtrafiken är i Sverige den bullerkälla som berör flest människor. I

dag bor huvuddelen av befolkningen i tätorter, och att där finna bullerfria,

tysta miljöer har blivit allt svårare. Vikten av att motverka buller kan inte

nog betonas. Genom den fysiska planeringen har kommunerna möjlighet att bevara

hittills tysta områden och i övrigt minimera konsekvenserna av nödvändiga

ljudstörningar. I detaljplan kan, om särskilda skäl finns, meddelas

bestämmelser om högsta tillåtna värden för störningar genom bl.a. buller (5

kap. 7 § första stycket 11 PBL). Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

den uppmärksamhet regeringen givit frågorna om buller genom förslaget till

miljöbalk enligt vilken regeringen skall pröva trafikanläggningar med stor

miljöpåverkan. Utskottet anser mot den givna bakgrunden att tillräckliga skäl

nu saknas för någon åtgärd av riksdagen i den av motionären väckta frågan.

Utskottet avstyrker därför motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 om tysta

områden.

Grönområden

I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 föreslås möjligheter att ge grönområdena i

städerna förstärkt lagskydd. Grönområdena har ofta setts som mark som blivit

över, mark som senare kan tas i anspråk för exploatering. De skyddsinstrument

som kan komma i fråga, naturreservat och nationalstadsparker, ger inte det

övergripande skydd som krävs för grönområden i städerna. Djur- och växtliv är

mycket sårbart i stadsmiljöer och det är därför av stor vikt att skydda

grönområden och grönytor för biologisk mångfald i den bebyggda miljön.

Biologisk mångfald har sedan Riokonferensen 1992 blivit ett centralt

hushållningsbegrepp som också bör omfatta tätorterna. Grönområden utgör enligt

utskottet en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna

bevaras i och i anslutning till tätorterna. I tätorterna är den biologiska

mångfalden en indikator för en väl fungerande grönstruktur. När man tar

ställning till naturvårdsinsatser i tätorter och deras omgivning måste det i

första hand ske utifrån människans villkor och hennes behov av en god

livsmiljö. I en glidande skala från vildmark till stenstad ökar graden av

mänsklig påverkan på biotoperna. Grönområdena har en dubbel roll, de både

påverkas av och påverkar förhållandena där de finns. De måste värnas.

De tidigare berörda förändringarna av PBL som trädde i kraft 1996 innebär

krav på att bebyggelsemiljön inom områden med samlad bebyggelse skall utformas

med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden. Dessutom innebär

lagändringarna att skyddsbestämmelser kan tas in i detaljplan eller

områdesbestämmelser för tomter och allmänna platser som är särskilt värdefulla

från bl.a. miljömässig synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och 16 §§ PBL). Utskottet

delar inte uppfattningen att det krävs ett ytterligare förstärkt lagskydd av

grönområden. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 avstyrks därför.

Kvalitetsansvarig

Kvalitetsansvarig skall enligt PBL utses av byggherren då mer omfattande

byggåtgärder som kräver bygganmälan genomförs eller då rivningsplan krävs. Den

kvalitetsansvarige skall se till att kontroller utförs och kontrollplaner följs

och dessutom närvara vid byggsamråd, besiktningar och andra kontroller. Regler

om kvalitetsansvarig återfinns i 9 kap. PBL.

Benämningen kvalitetsansvarig bör enligt motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3

ändras till kontrollansvarig eftersom den kvalitetsansvarige endast ansvarar

för att kontrollplan upprättas och följs, inte för vad som står i den.

Vid införandet av reglerna om kvalitetsansvarig togs frågan om benämningen

upp av regeringen (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). I

vissa remissvar hade nämligen kritik förts fram mot benämningen som

vilseledande. Varken regering eller riksdag tog fasta på kritiken. Regeringen

anförde därvid att en kvalitetsansvarig har flera uppgifter och att en duglig

kvalitetsansvarig i praktiken kan få mycket stor betydelse när det gäller att

uppnå en hög kvalitet i byggandet.

Benämningen kvalitetsansvarig i PBL kan enligt utskottet uppfattas som något

missvisande. Då begreppet sedan flera år är inarbetat med nästan 4 000 personer

certifierade kan det antas att en ändring nu skulle leda till missför-stånd och

oklarheter. Boverket har intagit en liknande ståndpunkt (rapport 1997:9,

Utvärdering av ändringar i byggregleringen). Utskottet anser med hänsyn till

det anförda att några vidare överväganden om att ändra benämningen inte bör

göras. Motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om benämningen kvalitetsansvarig

avstyrks.

Byggnadsnämndens anmälningsplikt

När det gäller byggande skall byggnadsnämnden enligt 10 kap. PBL ta upp frågan

om påföljd så snart det finns anledning att anta att en överträdelse av

bestämmelserna i PBL eller föreskrift eller beslut med stöd av lagens

bestämmelser skett (1 § ). Vid överträdelser av reglerna om lovplikt skall

byggnadsavgift och särskild avgift tas ut (4 - 6 §§). Under vissa

förutsättningar skall tilläggsavgift tas ut (7 § första och andra styckena).

Den är till storleken angiven i lagen (7 § tredje stycket). Tilläggsavgiften

kan dock bestämmas till ett lägre belopp eller helt efterges, om föreläggande

om rättelse har meddelats, om rättelse har skett genom handräckning eller på

annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl (7 § fjärde stycket).

Byggnadsnämnden beslutar om byggnadsavgift och särskild avgift, frågor om

tilläggsavgift prövas av allmän förvaltningsdomstol på talan av byggnadsnämnden

(8 §). Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen,

tilläggsavgifter tillfaller staten (26 §).

Fram till den 1 juli 1994 gällde att byggnadsnämnden när förutsättningarna

för tilläggsavgift var uppfyllda skulle anmäla detta till åklagare, vilken

skulle föra det allmännas talan vid allmän domstol (8 § i dess ursprungliga

lydelse). Lagändringen år 1994 var föranledd av att brottmålsförfarandet skulle

bli mer effektivt. Åklagarna skulle befrias från sådana uppgifter som inte hade

anknytning till ett brottmålsförfarande och på så sätt skulle resurser frigöras

för brottsbekämpningen (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40).

De bestämmelser i PBL som då upphävdes innehöll en särskild regel som uttryckte

att byggnadsnämndens anmälningsplikt var obligatorisk i de fall

förutsättningarna att ta ut tilläggsavgift enligt 7 § första och andra styckena

förelåg (8 § andra stycket i dess ursprungliga lydelse). Den innebar att

byggnadsnämnden inte ägde att underlåta att göra en anmälan till åklagaren även

om förutsättningar för eftergift förelåg. Regeln hade införts på förslag av

Lagrådet i syfte att undvika tillämpningssvårigheter och innebar inte någon

förändring av den då gällande ordningen (prop. 1985/86:1 bil. s. 311). Lagrådet

delade därvid regeringens bedömning att det inte fanns anledning att ändra

denna ordning. Den ansågs vara en naturlig följd av att tilläggsavgift skulle

prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt

nämnd hade nämligen tidigare inte ansetts (prop. 1975/76:164 s. 278 f.) få

efter skönsmässig bedömning ålägga enskilda betydande avgifter. Lagrådet ansåg

att det då inte heller bör ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om

skäl för eftergift föreligger.

I motion 1997/98:Bo524 (m) föreslås att byggnadsnämndens obligatoriska

anmälningsplikt borde tas bort. Att byggnadsnämnden utöver att ta ut

byggnadsavgift har en anmälningsplikt även i de fall bygglov har kunnat

beviljas i efterhand är enligt motionen stötande.

Med anledning av motionen har utskottet uppmärksammat frågan om

byggnadsnämnden har en sådan ovillkorlig plikt som motionären utgår ifrån. Det

torde vara så att lagstiftaren vid 1994 års ändringar i PBL inte hade någon

avsikt att förändra byggnadsnämndens anmälningsplikt. Emellertid kom den

bestämmelse i PBL som tydliggjorde anmälningspliktens omfattning att tas bort.

I propositionen om lagändringarna angavs att dessa innebär att det anförtros

byggnadsnämnden att självständigt pröva om talan om tilläggsavgift skall föras

(prop. 1994/95:23 s. 125). Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet

att det finns risk för missuppfattningar om vad gällande lag innebär. Lagens

ståndpunkt bör därför klargöras. Enligt utskottets mening finns dock skäl att

före denna fråga överväga om en obligatorisk anmälningsplikt är motiverad.

Visserligen har Lagrådet tidigare ansett att det inte bör ankomma på

byggnadsnämnden att pröva om skäl för eftergift föreligger. Enligt utskottets

mening torde det ändå vara av värde att få frågan övervägd. Det framstår

nämligen från vissa utgångspunkter som en onödig omgång att nämnden vid

länsrätten skall påyrka tilläggsavgift med det belopp som 7 § tredje stycket

anger trots att den anser att hela eller delar av detta belopp skall efterges.

Sådan godtagbar grund för eftergift kan som motionären nämner vara att den

byggnadsavgift som påförts den enskilde framstår som tillräckligt ingripande.

Om inte övervägande skäl talar emot, bör i lagen införas en rätt för

byggnadsnämnden att bestämma sin talan så att den har möjlighet att själv

avgöra om tilläggsavgift helt eller delvis skall efterges. Byggnadsnämndens

frihet i detta avseende bör inte påverka länsrättens möjligheter att besluta om

eftergift. De av utskottet efterlysta övervägandena bör inte avse att ge

nämnden möjligheter att själv ålägga den enskilde några förpliktelser.

Utskottet anser det vidare lämpligt att det i detta sammanhang även övervägs om

inte också tilläggsavgifterna bör tillfalla kommunen. Regeringen bör på

lämpligt sätt göra en översyn av plan- och bygglagens reglering av de nämnda

frågorna och för riksdagen redovisa de överväganden och lagförslag denna

översyn ger anledning till.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion 1997/98:Bo524 (m) om

tilläggsavgift bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kriminella mc-gäng

I motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 föreslås en översyn av PBL:s

bygglovsregler i syfte att göra det möjligt att stoppa de kriminella mc-gängens

verksamhet som betecknas som en typ av miljöfarlig verksamhet.

Utskottet behandlade en liknande motion förra året i ett yttrande till

justitieutskottet (1996/97:BoU5y). Utskottet ansåg att ett konsekvent

utnyttjande av PBL:s möjligheter att förhindra olämplig användning av byggnader

eller etableringar av oönskad verksamhet bör kunna utgöra ett av flera

verksamma medel för att komma till rätta med de aktualiserade problemen.

Däremot var utskottet tveksamt till möjligheterna av att i PBL ta in

bestämmelser som i huvudsak är inriktade på att förhindra sådan brottslig

verksamhet som behandlas i motionen. Justitieutskottet (bet. 1996/97:Ju7)

konstaterade bl.a. i anledning av bostadsutskottets yttrande att en rad

åtgärder vidtagits för att möta den s.k. mc-relaterade brottsligheten och

utgick från att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle vidtas. Utskottet

förutsatte att berörda myndigheter tillämpar relevant lagstiftning.

Inom Regeringskansliet övervägs olika frågor som kan ha betydelse för

problematiken med kriminella mc-gäng, bl.a. avser regeringen att inom kort

tillsätta en utredning som gäller aktivt deltagande i organisationer som

bedriver brottslig verksamhet. Regeringen har tagit upp problematiken i en

skrivelse till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande

brottslighet (1996/97:171). Skrivelsen är ännu inte behandlad av riksdagen.

Med hänvisning till vad utskottet tidigare uttalat i frågorna om

möjligheterna att utnyttja plan- och bygglagreglerna i kampen mot den

organiserade brottsligheten samt den utredningsinsats som nu förbereds

avstyrker utskottet motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 om kriminella mc-gäng.

Glesbebyggelserätten

I motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 föreslås att glesbebyggelserätten skall

återinföras i syfte att underlätta bosättning och boende på landsbygden.

Därigenom skall endast starka skäl kunna hindra bebyggelse på landet. De

utökade möjligheterna till bebyggelse bör även omfatta strandnära områden.

Plan- och byggutredningen har lämnat förslag om att bygglovsplikten skall

kunna varieras mer än i dag (SOU 1993:94). Direkt enligt lag skall tillstånd

krävas bara i viss grundläggande omfattning. Krav på tillstånd utöver detta

skall beslutas av kommunerna i översiktsplan. I viss utsträckning skall finnas

en skyldighet för kommunerna att besluta om krav på tillstånd för att

tillgodose grannars liksom det allmännas intressen. Regeringen har ännu inte

tagit ställning till Plan- och byggutredningens förslag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att lagregler och andra

bestämmelser bör utformas så att de inte hindrar byggande och boende på landet.

Däremot delar inte utskottet uppfattningen i motionen att dagens regelsystem är

så utformat att det skulle förhindra tillkomsten av ny bebyggelse. Det är

tvärtom så att olika åtgärder har vidtagits för att underlätta ett sådant

byggande och boende bl.a. genom ändringar i fastighetsbildningslagen samt i

plan- och bygglagstiftningen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla de

möjligheter som PBL ger att utan bygglov göra om- och tillbyggnader utanför

samlad bebyggelse. Det finns enligt utskottets mening redan i dag en betydande

frihet för dem som bor utanför tätorterna när det gäller att utforma sin bostad

och sitt boende. Utskottet är således inte berett att ställa sig bakom de

relativt långtgående förändringar som motionärerna föreslår. Även vid byggande

på landsbygden finns det i vissa situationer ett behov av att kunna väga den

enskildes intresse av att genomföra en byggnadsåtgärd mot de allmänna intressen

som kan göra sig gällande. Det är dessutom inte ovanligt att grannintressen

behöver vägas in också vid byggande utanför tätorterna. Den samlade avvägningen

mellan mot varandra stående intressen bör enligt utskottets mening även

fortsättningsvis ske genom planläggning eller vid bygglovsprövningen.

Utskottets uttalanden i anledning av m-motionen innebär inte att utskottet

tagit ställning till de av Plan- och byggutredningen avlämnade förslagen, men

enligt utskottets mening kan inte ifrågakomma att för landsbygden genomföra en

avreglering som beskär grannars och det allmännas intressen. Motion

1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 om glesbebyggelserätten avstyrks.

Trafiken

I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 tas frågor om trafiksystem och

stadsmiljö upp. Enligt motionärerna måste arbetet med miljöanpassningen av

transportsystemen intensifieras. Bl.a. förespråkas att transportmönster måste

utvecklas som leder till minsta möjliga miljöpåverkan. Planeringen måste utgå

från lösningar som gynnar kollektivtrafik, gående och cyklande. I dessa

planeringssammanhang måste säkerhetsfrågor och tillgänglighetsfrågor

uppmärksammas. Närhet måste skapas mellan arbete, bostad och service.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den vikt som bör tillmätas

planarbetet då det gäller en miljöanpassning av trafiksystemen. Kommunerna har

med den nuvarande lagstiftningen stora möjligheter att ge frågorna den

uppmärksamhet de förtjänar. Regeringen har uppmärksammat myndigheterna på

trafiksystemens vikt inom ett ekologiskt hållbart samhälle, senast vad gäller

en hållbar stadsutveckling. Under våren kan förväntas att flera propositioner

kommer att behandla miljöanpassningen av transportsystemen. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra om miljöbalksförslaget enligt vilket regeringen skall

pröva trafikanläggningar med större miljöpåverkan. Enligt utskottets mening

finns det inte tillräckliga skäl för riksdagen att nu ta något särskilt

initiativ till att vidta förändringar av plan- och bygglagen för att tillgodose

de syften motionärerna önskar främja. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo539

(c) yrkandena 13 och 16 i fråga om trafikplaneringen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering

att riksdagen avslår motion 1997/98:A460 yrkande 4,

res. 1 (c)

2. beträffande en strukturplan för Skåne

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo522,

3. beträffande miljöhänsyn i boendet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo218 yrkande 4,

res. 2 (kd)

4. beträffande vattenförsörjningen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2,

res. 3 (c, fp, kd)

5. beträffande en mer jämställd planering

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo523 yrkande 1,

res. 4 (c, v, mp)

6. beträffande lokalt inflytande på planeringen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8, det

sistnämnda i motsvarande del,

res. 5 (c)

7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen

att riksdagen avslår motion 1997/98:So411 yrkande 1,

res. 6 (c, fp, v, mp)

8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del,

res. 7 (c, v, mp, kd)

9. beträffande barnsäkerhet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del,

res. 8 (c, v, mp, kd)

10. beträffande rätten att överklaga en detaljplan

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo505,

11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98: Bo503,

1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3,

res. 9 (m, fp, kd)

12. beträffande vissa utredningsinsatser m.m. avseende

stormarknadsetableringar

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo525,

res. 10 (m, fp, kd) - motiv.

13. beträffande arkitektur- och kulturvärden

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2, 1997/98:Bo539

yrkandena 4 och 8, det sistnämnda i motsvarande del, och 1997/98: Kr270

yrkande 42,

res. 11 (c, mp, kd)

14. beträffande telekommunikationsmaster

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo520 samt 1997/98:Bo533, denna motion

i motsvarande del,

15. beträffande tysta områden

att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo783 yrkande 5,

res. 12 (fp, v, mp)

16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkande 9,

res. 13 (c)

17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo527 yrkande 3,

res. 14 (v)

18. beträffande tilläggsavgift

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo524 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande kriminella mc-gäng

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 10,

res. 15 (c, fp)

20. beträffande glesbebyggelserätten

att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo218 yrkande 11,

res. 16 (m)

21. beträffande trafikplaneringen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16.

res. 17 (c)

Stockholm den 20 januari 1998

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson

(s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Lars

Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe

Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf

Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Eskil Erlandsson (c).

Reservationer

1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Som framgår?

och slutar med ?ekonomisk planering? bort ha följande lydelse:

Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom

motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan

fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet

konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram. Denna

gradvisa insikt är enligt utskottet inte nog för att möta de ökande krav som

ställs på samhällsplaneringen. Näringspolitiken, utvecklingen av

kommunikationer och regionpolitiken inklusive landsbygdsutvecklingen måste

bättre kopplas samman med markanvändningen och miljön. Samordningen mellan den

ekonomiska och fysiska planeringen måste prioriteras och det lokala

perspektivet stärkas. Utskottet anser att samordningsfrågorna vad gäller den

fysiska och ekonomiska planeringen måste bli föremål för ett helhetsgrepp. En

utredning bör tillsättas för denna uppgift. Utredningen bör beakta den pågående

internationaliseringen och den utveckling och de strävanden som finns mot ett

större lokalt inflytande. En av utredningens uppgifter bör vara att utröna hur

den ökade sektoriseringen där Sverige delats in i myndighetssektorer snarare än

regioner kan motverkas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460

(c) yrkande 4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3)

Ulf Björklund (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet

avstyrker? och slutar med ?bör avvaktas? bort ha följande lydelse:

Samhällsbyggandet skall präglas av varsamhet. Känsliga och betydelsefulla

naturmiljöer och ekosystem skall skyddas. Den fysiska planeringen och byggandet

skall präglas av en helhetssyn. Först därigenom kan de grundläggande

förutsättningarna för produktion och välfärd bevaras för kommande generationer.

Stora delar av bostadsbeståndet närmar sig nu den ålder där omfattande

byggnads- och renoveringsåtgärder behövs. Det är angeläget att dessa åtgärder

får en ekologisk inriktning och genomförs på ett sådant sätt att också de

arkitektoniska och kulturhistoriska värdena tas till vara. Boendet har en

central betydelse för vårt sätt att bruka naturresurserna bl.a. på det sättet

att en betydande del av vår energiförbrukning går till att värma och driva

byggnader. Olika typer av emissioner måste begränsas. Avloppshanteringen bör

effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka. Arbetet för att

förbättra inomhusmiljön måste få ett tillräckligt stöd. Det gäller också

arbetet med kretsloppstänkandet i byggfrågor. Frågan om hälsodeklarationer av

bostäder måste drivas på. Vid ny- och ombyggnad måste krav ställas på en

effektiv resursanvändning. Som underlag till beskrivningar av byggnadsobjektets

konsekvenser vad gäller dess ekologiska hållbarhet bör ett system utvecklas för

miljö- och hälsovärdering av byggmaterial och byggande liksom för den färdiga

byggnaden.

Det pågår flera olika projekt som syftar till att ökade miljöhänsyn skall tas

när det gäller byggandet, boendet och den fysiska planeringen i övrigt.

Utskottet efterlyser att ett helhetsgrepp skall tas på denna problematik med

särskild uppmärksamhet riktad på de frågor utskottet tagit upp. Också andra

regelsystem än det som gäller den fysiska planeringen och byggandet bör

uppmärksammas. Det gäller bl.a. fastighetsbeskattningens konsekvenser för ett

miljöriktigt boende. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av

motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

Regeringen bör för riksdagen i lämpligt sammanhang redovisa de överväganden och

åtgärder som riksdagens tillkännagivande ger anledning till.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande miljöhänsyn i boendet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo218 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Vattenförsörjningen (mom. 4)

Erling Bager (fp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att många kommuner har behov av att byta eller

stärka sin vattenförsörjning. Avsaknaden av en alternativ vattenförsörjning har

blivit en obehaglig överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin

budget när de hamnat i akut vattenbrist. Särskilt problematisk är situationen i

södra Sveriges kustområde. Där får man ta emot den samlade för-oreningsmängden

från uppströms belägna områden.

Det är nödvändigt att det görs en heltäckande kartläggning som redovisar

kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjningen. Det finns

flera konflikter mellan pågående markanvändning och framtida behov av uthållig

vattenförsörjning. Bland hoten finns sjunkande grundvattennivåer, deponier,

vägar samt sten-, grus- och sandtäkter. Det är angeläget att få till stånd en

samplanering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till

kommunerna i deras planering.

Vattenförsörjningen måste tydligt utpekas i kommunernas översiktsplaner och

följas av handlingsprogram. Skyddsföreskrifter bör meddelas och vissa näringar

bör underkastas restriktioner till skydd för vattnet. Detaljplaneläggning och

områdesbestämmelser bör juridiskt säkra vattenförsörjningsresurserna.

Grundvattenutredningens förslag till förändring av PBL bör genomföras. Viktiga

mark- och vattenområden lämpliga för vattenförsörjningen skall utpekas som

riksintresse enligt NRL. Enligt gällande lag kan endast mark- och vattenområden

som är särskilt lämpliga för anläggningar för vattenförsörjningen skyddas mot

åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller nyttjandet av sådana

anläggningar. Det är nödvändigt att också områden som innehåller viktiga

grundvattenförekomster kan skyddas. Grundvattenutredningens förslag bör

genomföras.

Det finns alltså flera lagändringar som bör genomföras. Därtill bör staten ge

kommunerna stöd i arbetet med vattenfrågorna. Det kan ske på olika sätt.

Särskilt viktig är utbildningen av den personal som arbetar med

dricksvattenfrågor.

Enligt utskottets mening bör ett handlingsprogram upprättas i syfte att säkra

och förbättra vattenförsörjningen. I programmet bör ingå överväganden om

nödvändig lagstiftning och andra föreskrifter liksom frågor om myndighetsstöd

till kommunerna och utbildning. Regeringen bör upprätta programmet och till

riksdagen återkomma med en redovisning av de åtgärder och överväganden

upprättandet av programmet ger anledning till. Riksdagen bör i anledning av

motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande vattenförsörjningen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. En mer jämställd planering (mom. 5)

Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?jämställd planering? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter som förs fram i motion 1997/98:Bo 523 (c)

om behovet av att bredda underlaget för samhällsplaneringen. Visserligen har

frågorna blivit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang men detta är inte

tillräckligt. Kvinnoperspektivet har alltför länge negligerats i den fysiska

planeringen och vid utformningen av bostäderna. Detta har bidragit till att

många bostadsområden har byggts med brister i olika avseenden. Det kan handla

om att barnens behov inte tillräckligt beaktats eller att kollektivtrafiken

inte utformats på ett bra sätt. Opraktiskt utformade bostäder, för få grönytor

och mötesplatser är andra exempel på brister i planeringen som sannolikt

åtminstone delvis beror på att kvinnornas erfarenheter inte tillräckligt

beaktats. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att formerna för den fysiska

planeringen läggs om så att inte misstagen upprepas i framtiden. Detta kan ske

på olika sätt, bl.a. genom att kvinnoorganisationerna blir remissinstanser i

planfrågor. Det är också nödvändigt att söka mer kunskap om hur kvinnornas

erfarenheter skall tas till vara vid planeringen. Att ta till vara

kvinnoperspektivet vid planeringen skall inte ses som en isolerad fråga. Det är

därför viktigt att riksdag och regering utformar en demokratisk process som

leder till en mer jämställd samhällsplanering i vilken både män och kvinnor,

unga och gamla deltar. Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas med

den av utskottet förordade inriktningen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: Bo523 (c)

yrkande 1 om en mer jämställd samhällsplanering som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande en mer jämställd planering

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo523 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Frågorna om?

och på s. 14 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns starka krafter bland

befolkningen för att stärka dess inflytande över den lokala miljön. Det gäller

både i staden och på landet. Det rör sig naturligtvis om bostäder och den

fysiska miljöns utformning. Men det gäller också andra frågor avseende såväl

energi- och kretsloppslösningar som sysselsättningen. Gemensamt för dessa

krafter är att man särskilt vill värna sin stadsdel eller bygd och förbättra

dess kvaliteter för att möta framtiden. Denna utveckling sker samtidigt som

många kommuner lämnar ifrån sig sina uppgifter till lokala organisationer.

Det växer således fram förutsättningar för en lokal beslutsnivå. Denna

utveckling av demokratin bör på allt sätt stödjas. Det kan ske på många olika

sätt. Utrymmet för ett lokalt beslutsfattande bör således öka och effektiv

hjälp kunna ges till medborgarna i den snåriga process som plan- och

byggprocessen utgör. Medborgarna bör i PBL tilläggas initiativrätt och ett ökat

ansvar för genomförandet av förändringar. PBL har mycket av sin bakgrund i

nyexploateringar och det är därför viktigt att regelsystemet bättre anpassas

till frågor som gäller förbättringar av redan exploaterad mark. Särskilt bör

regelsystemet uppmärksammas vad det gäller städernas utveckling och miljö

vilken är utsatt för särskilda påfrestningar. Det är samtidigt viktigt att de

enskilda kommunerna lokalt utvecklar nya arbetsprocesser och lämnar stöd till

redan engagerade medborgare samt uppmuntrar till sådant engagemang. Ett sätt

att ge de enskilda medborgarna det stöd som erfordras är att kommunen

tillhandahåller en sammanhållande kraft, t.ex. en områdesarkitekt, som inte

utgör eller representerar någon myndighet i det arbete medborgarna väljer att

engagera sig i. Ett sätt att öka engagemanget är att ytterligare ansvar förs

över till de boende vad gäller utförande, drift och underhåll av grönområden

och anläggningar av skilda slag. Av särskild vikt är att den kommande

renässansen för arkitektur och formgivning sker med en bas av engagerade

medborgare och yrkesutövare av olika slag.

Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas för att arbeta fram de

förslag till lagändringar och andra åtgärder som behövs för att den ovan

beskrivna lokala beslutsnivån - den s.k. fjärde beslutsnivån - skall kunna

utvecklas mot att ge det lokala samhället förbättrad fysisk planering och

förbättrat byggande. Utredningen bör ha särskild inriktning på förhållandena i

staden men dess förslag bör också avse förhållandena på landsbygden. Enligt

utskottets mening bör riksdagen i anledning av motion 1997/98:Bo539 (c)

yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt

inflytande på planeringen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet

anfört.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande lokalt inflytande på planeringen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8,

det sista yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7)

Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Även enligt?

och slutar med ?i planeringen? bort ha följande lydelse:

Ett aktivt medborgarinflytande är en förutsättning för en bra

samhällsplanering. För att det skall vara fråga om ett verkligt inflytande från

medborgarna fordras dock att olika grupper och värderingar finns representerade

i hela planprocessen. En sådan viktig grupp är de handikappade med sina ofta

specifika krav på den fysiska miljön. Det är också en allmän uppfattning att

handikapporganisationernas medverkan i planeringen är mycket värdefull och helt

nödvändig. Även kommunernas handikappråd har här en viktig uppgift att fylla. I

många kommuner ges också handikapporganisationerna och handikappråden en

möjlighet att aktivt vara med och påverka de kommunala planbesluten. Det är

dock inte ovanligt att de handikappades företrädare hålls helt eller delvis

utanför beslutsprocessen. I enlighet med förslaget i c-motionen bör därför

åtgärder vidtas för att tillförsäkra handikapporganisationerna och

handikappråden ett inflytande i alla kommuner och i alla planfrågor.

Enligt utskottets mening bör även socialtjänstens möjligheter att påverka

planeringsarbetet förstärkas och tydliggöras. Det bör sålunda i lagstiftningen

införas tydliga bestämmelser om socialtjänstens roll i den kommunala

planeringen. En god samhällsplanering förutsätter att socialtjänstens kunskaper

och erfarenheter om olika sociala förhållanden i kommunerna tas till vara på

ett bättre sätt än vad som i dag är fallet.

Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:So411 (c) yrkande 1

anfört om de funktionshindrades deltagande i planeringen bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So411 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8)

Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?vid planeringen? bort ha följande lydelse:

Vårt land är inte särskilt framstående när det gäller att ta till vara

barnens och ungdomarnas intressen i den fysiska planeringen. Hur påverkas deras

miljö av åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser för

anläggning, underhåll och skötsel av friytor och grönområden? Vem tar till vara

deras intressen i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner? Barnens och

ungdomarnas synpunkter bör komma fram även i de här sammanhangen, för de har

kunskap om sin egen miljö. Barnen har rätt till inflytande enligt

barnkonventionen och är goda observatörer, miljöorienterade och medvetna om

omgivningen. De behöver tränas i demokrati och medborgarskap.

I Norge har man kommit långt på det här området. De rikspolitiska

riktlinjerna säger att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet, så att

barnens och ungdomarnas synpunkter kommer fram och så att de själva får chansen

att delta. En följd av detta är att staten ålagt kommunerna att utse en

särskild tjänsteman som skall tillvarata barnens intressen i ?bygningsrådet?,

vår motsvarighet till byggnadsnämnden.

PBL bör ses över i avsikt att stärka de ungas intressen i den fysiska

planeringen. Därvid bör övervägas den i Norge tillämpade ordningen.

Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i

motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen som sin mening

ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Barnsäkerhet (mom. 9)

Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Frågorna om?

och slutar med ?om barnsäkerhet? bort ha följande lydelse:

Barnombudsmannen liksom Barnkommittén (SOU 1997:116) har föreslagit att de

säkerhetskrav som utformats särskilt med tanke på barnen i de byggregler som

gäller vid ny- och ombyggnader också skall göras tillämpliga på de byggnader

för vilka inga eller sämre krav har gällt. Det gäller i princip beträffande hus

som byggts före år 1973, bl.a. de som finns i miljonprogramsområdena. Ökade

säkerhetskrav på fastighetsbeståndet fordrar författningsmässigt en

lagreglering och kan alltså inte åstadkommas genom förordning eller annan

föreskrift på lägre nivå. Utskottet tror inte att informationsinsatser, hur väl

de än genomförs, får till följd att särskilt många fastighetsägare kommer att

göra sina hus barnsäkra. Det fordras lagstiftning som ålägger fastighetsägaren

att genomföra åtgärderna. Det är möjligt att de ökade kraven kommer att medföra

kostnader av inte ringa omfattning. Några säkra beräkningar finns emellertid

inte. Mot denna bakgrund bör utredas vilka kostnaderna är för olika typer av

åtgärder och med utgångspunkt däri arbetas fram förslag till regelförändringar.

Den skadetyp som är både allvarligast och mest frekvent utgörs av fallskador.

Åtgärder mot denna skadetyp bör prioriteras när utredningen lägger fram sina

förslag. Den förordade utredningen bör även överväga nödvändiga förändringar av

de regler som gäller vid ny- och ombyggnader.

Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i

motsvarande del om barnsäkerhet som sin mening ge regeringen till känna vad nu

anförts.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande barnsäkerhet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del

om barnsäkerhet som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga

Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Riksdagens

senaste? och slutar med ?detaljplan m.m.? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL leder

till en försämrad konkurrens och därmed till högre priser för konsumenterna.

Enligt utskottets uppfattning bör konkurrensen inom handeln underlättas, inte

begränsas.

Som framhållits i utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel har

av främst företagsekonomiska skäl en fortlöpande strukturrationalisering inom

handeln, med utflyttning av detaljhandel till ytterområden, skett sedan 1970-

talet. Samtidigt har, såsom redovisats i en forskningsrapport från Chalmers

tekniska högskola, hushållens tillgänglighet till dagligvaror inte försämrats

på ett påtagligt sätt. I linje med vad Riksrevisionsverket anfört i sitt

remissvar över Plan- och byggutredningens delbetänkande menar utskottet att det

inte påvisats att avsaknaden av regleringsmöjligheter sedan år 1992 har haft

några negativa effekter. Enligt utskottets mening är det belysande att s-

regeringen i propositionen inför den senaste omregleringen inte redovisat något

bärande motiv för sitt förslag utan huvudsakligen beskrivit den förutvarande

regleringen av handelsändamålet och riksdagens tidigare beslut i frågan. Det

har inte visats att de på grund av förslaget antagna regleringsmöjligheterna är

ett verksamt medel för att uppnå uppsatta mål. Inte heller hade det analyserats

vilka effekter som den föreslagna ändringen har på konkurrensen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att PBL bör ändras i nu behandlat avseende

så att de sedan den 1 januari 1997 gällande reglerna upphävs. Regeringen bör

till riksdagen återkomma med de förslag till lagändring som är nödvändiga.

Riksdagen bör med anledning av m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,

1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande

3 om handelsändamålet i detaljplan m.m. som sin mening ge regeringen till känna

vad nu anförts.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,

1997/98:Bo503, 1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar (mom. 12,

motiveringen)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga

Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 19 börjar med ?Slutligen återstår? och slutar med ?frågan initieras?

bort ha följande lydelse:

Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen. Vad först gäller

frågan om en bättre anpassning av PBL till NRL vill utskottet erinra om att i 1

kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt

vad som är föreskrivet i PBL. Enligt utskottets mening bör PBL inte innehålla

någon särskild möjlighet till reglering av detaljhandelsändamålet. NRL:s

bestämmelser skall givetvis beaktas vid alla beslut enligt PBL. Det finns

därför inte skäl att ändra PBL i det avseende som föreslås i c-motionen.

Tillämpningen av PBL vad gäller externa stormarknadsetableringar har under de

år lagen inte innehållit några möjligheter till en reglering av

detaljhandelsändamålet fungerat väl, särskilt vad gäller de konkurrensfördelar

som kommit konsumenterna till godo. Det finns på grund härav inte anledning att

anta att några särskilda utredningsinsatser behövs avseende samhällets

kostnader för sådana etableringar.

11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13)

Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Med

hänvisning? och slutar med ?och kulturvärden? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att frågor om kvalitet och

gestaltning ges en större tyngd i kommunernas arbete med planering och

byggande. Hur människorna mår är intimt sammankopplat med den yttre miljö de

lever i. Arkitekturen måste utformas så att den bidrar till att skapa livslust.

Det fordrar att samhällets krav på byggandet i frågor som rör den yttre

utformningen ges större tyngd. En insikt om detta håller på att växa fram. I

den nyligen av riksdagen behandlade kulturpropositionen sägs att kvalitets- och

skönhetsaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.

Detta förutsätter att den lagstiftning som reglerar den fysiska planeringen och

byggandet förses med nya normer av ett slag som ger möjligheter till en sådan

avvägning. Detta förutsätter dessutom en hög kompetens hos den personal som

bl.a. handlägger plan- och bygglovsärenden.

Utskottet kan mot den ovan redovisade bakgrunden ställa sig bakom förslaget i

motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 om att ett tillägg till PBL bör göras som

innebär att kommunerna ges effektiva möjligheter att stoppa byggandet av hus

som inte är vackra nog. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Regeringen bör således återkomma till riksdagen med förslag till

lagändring med den nu förordade inriktningen. Med hänvisning till den pågående

beredningen av olika frågor om arkitektur och därmed sammanhängande frågor

avstyrker utskottet motionerna 1997/98: Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det

sistnämnda yrkandet i motsvarande del, samt 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om

arkitektur- och kulturvärden.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande arkitektur- och kulturvärden

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 42 och med avslag

på motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2 samt 1997/98:Bo539 yrkandena 4 och

8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Tysta områden (mom. 15)

Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?tysta områden? bort ha följande lydelse:

Tystnaden är en bristvara och den ostörda miljö vi behöver för rekreation och

friluftsliv blir en allt knappare resurs. Framför allt gäller detta

konstaterande de bostadsnära miljöerna i och i närheten av våra större tätorter

där människor dagligen lever och vistas. Särskilt trafiken är ett stort hot mot

tystnaden.

Även om riksdagen år 1994 beslutat om en handlingsplan mot buller är detta

enligt utskottets mening inte tillräckligt. Det finns sålunda inte några

bindande riktlinjer för buller från vägtrafik, flyg eller tåg i utomhusmiljö.

En följd av detta är att kommunala och andra myndigheter har svårt att hantera

bullerfrågor i olika sammanhang. Det gäller såväl vid klagomål från enskilda

personer som vid bedömning av bullerfrågor i samband med planering och bygglov.

Dessa svårigheter finns på såväl lokal som regional nivå.

Ett mindre ofta diskuterat trafikbullerproblem är den stora och permanenta

förändringen av ljudmiljön som dragningen av europavägar och andra större vägar

ger upphov till i kringliggande bostads- och naturområden vilket försämrar

deras kvalitet, t.ex. ur rekreationssynpunkt. Förväntningarna på

störningsfrihet är högre för naturområden än för andra områden, och i en miljö

som i övrigt är tyst innebär en väg att tystnaden för gott går förlorad.

Utskottet menar att med den utveckling som nu sker kommer många människor i

framtiden inte att ha bullerfria områden inom räckhåll. Det är viktigt att PBL

innehåller effektiva verktyg för att säkra tillgången till bullerfria miljöer.

I enlighet med förslaget i motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 bör ett särskilt

planinstrument införas som beträffande ett visst område möjliggör en reglering

av i och omkring dessa liggande bullerkällor så att området kan bevaras som

tyst. En särskild utredning bör tillsättas för att nödvändiga regelförändringar

skall kunna genomföras. Vad utskottet med anledning av fp-motionen om tysta

områden anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande tysta områden

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo783 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?De tidigare?

och på s. 23 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Stadens gröna ytor och deras olika värden tillmäts ofta alltför liten

betydelse. Det är enligt utskottets mening förvånande och olyckligt med

avseende på att stora delar av Sveriges befolkning bor i storstäder eller i

andra större orter. Även om värdet av städernas grönområden på senare tid har

debatterats och lyfts fram har de förslag som syftar till att bevara och

förstärka städernas gröna ytor inte fått genomslag. Grönområden exploateras

fortfarande och byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i anspråk. Detta

leder till att parker och andra grönområden konstant minskar. De som främst

drabbas av denna utveckling är handikappade, äldre och barn som inte så lätt

kan ta sig till längre bort belägna grönområden. Städernas minskade grönytor

leder dessutom till att luften blir sämre, klimatet råare, vindförhållandena

försämras och till ökat buller.

Riksdagen antog år 1996 ett förslag till ändringar i naturresurslagen samt i

plan- och bygglagen med syfte att förstärka skyddet för städernas gröna ytor.

Detta förslag var dock inte tillräckligt långtgående. Orsaken härtill är bl.a.

att de förslag som Plan- och byggutredningen lagt fram på området inte

genomfördes i alla sina delar. Utskottet anser att skyddet för nära

naturområden fortfarande är för svagt, och åtgärder för att öka skyddet för

grönområden bör övervägas. Av de skyddsinstitut för grönområden som i dag är

tillgängliga är det endast nationalstadsparker som är direkt anpassade för

skydd av städernas grönområden. Då detta institut endast kan täcka en del av

det behov som finns bör det enligt utskottet finnas möjlighet att införa

ytterligare skyddsinstitut för grönområden i städerna. Enligt utskottets mening

bör skyddet förstärkas genom ett skyddsinstitut som till sin verkan ligger

mellan nationalstadspark och andra skyddsbestämmelser. Med ett sådant

instrument skulle grönområden i form av gröna kilar och gröna bälten kunna

skyddas även om de inte har hög naturkvalitet men har betydelse för ekosystemet

och människors välbefinnande. Vidare anser utskottet att en förbättrad

regionplanering kan vara ett sätt att öka skyddet av grönområden.

Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion 1997/98:Bo539 (c)

yrkande 9 anfört om skydd av tätorternas grönområden bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17)

Owe Hellberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Benämningen

kvalitetsansvarig? och slutar med ?kvalitetsansvarig avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att det var olyckligt att benämningen kvalitetsansvarig

infördes år 1994. Kritiken mot benämningen har fortsatt. Från byggbranschen,

men även från byggnadsnämndshandläggare, har framförts att benämningen är

missvisande och uppfattas som ett hinder för förståelsen av tillsyns- och

kontrollsystemet. Vidare anser de att benämningen bättre bör svara mot

uppdragets art och därför bytas till t.ex. kontrollansvarig. Boverket har

behandlat frågan i en rapport (1997:9) men inte föreslagit någon förändring.

Utskottet anser dock att de framförda synpunkterna bör vinna beaktande och att

därför regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag att ändra

benämningen kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL.

Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om

benämningen kvalitetsansvarig anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo527 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Kriminella mc-gäng (mom. 19)

Erling Bager (fp) och Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Med

hänvisning? och slutar med ?kriminella mc-gäng? bort ha följande lydelse:

Tillämpningen av PBL kan visserligen inte utgöra det huvudsakliga inslaget

vad gäller det allmännas insatser mot den grova brottsligheten, men väl en

betydelsefull del av de lagskärpningar och andra åtgärder som måste komma till

stånd. Allmänheten har rätt att vänta sig ett kraftfullt agerande från riksdag,

regering och myndigheter som ett svar på de händelser som utspelat sig i

anslutning till bl.a. de aktuella mc-klubbarnas lokaler. Det måste givetvis

vara ett oavvisligt krav att verksamhet som redan lett till att vapen och

sprängämnen kommit till användning inte kan tillåtas i områden med bostäder,

barnstugor och skolor. Undfallenhet i detta avseende ger bara utrymme för de

kriminella klubbarna att ytterligare flytta fram sina positioner. Det är därför

nödvändigt att rikta uppmärksamheten på företeelser som på sikt riskerar att

växa till ett mycket allvarligt samhällsproblem och i tid vidta erforderliga

åtgärder för att komma till rätta med problemet. Enligt utskottets mening måste

det ifrågasättas om lagstiftningen bör medge att klubbar med riskfylld

brottslig verksamhet t.ex. bör få byggnadslov för att ändra om en lokal i ett

tättbebyggt område för att kunna fungera som klubblokal.

Statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av alla de lagar som

finns vilka ger goda möjligheter att stoppa de kriminella mc-gängens

verksamhet. Där lagstiftningen brister måste den modifieras eller nya lagar

stiftas. Därför bör ändringar i plan- och bygglagstiftningen utredas.

Utredningen bör bl.a. ta sikte på att göra det omöjligt att ha någon form av, i

vidaste mening, miljöfarlig verksamhet i tätbefolkade områden.

Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder med anledning av vad utskottet nu

anfört och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande kriminella mc-gäng

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Glesbebyggelserätten (mom. 20)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?glesbebyggelserätten avstyrks? bort ha följande lydelse:

Det finns en stark önskan hos många människor att kunna bosätta sig på

landsbygden. Skälen till detta är många: tillgången till natur och stillhet, en

önskan att bo med större frihet etc. Från den enskildes synpunkt finns det

sålunda ett starkt intresse av att kunna bo och leva på landet utan att

förordningar och regler lägger onödiga hinder i vägen. Det finns även starka

samhälleliga skäl att uppmuntra till ett boende utanför de större tätorterna.

Inte minst gäller det med avseende på det värde som ligger i en levande

landsbygd.

Det finns i dag en mängd regler som försvårar eller rent av gör det omöjligt

att bosätta sig på landsbygden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Därför

bör dagens regelsystem ses över. Utgångspunkten bör därvid vara att skapa en

lagstadgad rätt att bygga på landet, dvs. utanför tätorterna. Undantag från

denna regel skall endast få göras om det finns starka skäl. Utan att binda de

nu förordade övervägandena vill utskottet peka på möjligheten att med stöd av

PBL tillåta att bostäder och andra byggnader uppförs utan bygglov utanför

samlad bebyggelse.

Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11

anfört om glesbebyggelserätten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande glesbebyggelserätten

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo218 yrkande 11 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Trafikplaneringen (mom. 21)

Eskil Erlandsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

delar? och på s. 27 slutar med ?om trafikplaneringen? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste ett helhetsgrepp tas på de frågor som gäller

den fysiska planeringen och trafiken. Det är långt kvar innan trafiksystemen

särskilt i stadsmiljön kan kallas miljöanpassade. Samhällsplaneringen är ett

viktigt instrument som bl.a. bör inriktas på att skapa närhet mellan

arbetsplats, bostad och service. På så sätt kan behovet av transporter minskas.

Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens krav. Planeringen bör i

stället utgå från att lösningarna skall gynna gående och cyklande.

Vägar och platser bör generellt utformas så att de blir praktiska och säkra

för gående. Ambitionen skall vara att alla skall kunna leva med god

livskvalitet utan egen bil. Kollektivtrafiken skall således uppmuntras, och de

miljöanpassade transportmedlen skall upplevas som bekväma och attraktiva.

De kommunikationssystem som utskottet förordar skall bygga på en insikt om

behovet av en omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med

miljöanpassningen av transportsystemen i stadsmiljön måste intensifieras. Plan-

och bygglagens regler bör ses över för att denna lagstiftning bättre skall

medverka till att nå målet av anpassning av trafiksystemen till ett hållbart

samhälle. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av motion

1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande trafikplaneringen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16 som sin

mening ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen

Erling Bager (fp) anför:

Det är av särskild vikt att barnens och ungdomarnas intressen tas till vara i

planeringssammanhang. Ett stort ansvar vilar på kommunerna att inom den ram som

den nuvarande regleringen i PBL ger söka fånga upp de erfarenheter de unga har

liksom den kunskap de vuxna vunnit om barnens och ungdomarnas särskilda behov.

PBL bör i lämpligt sammanhang också ses över i syfte att stärka barnens och

ungdomarnas intressen vid planeringen. Ett större hänsynstagande till och

engagemang från de ungas sida leder utan tvivel till en bättre planering. Det

grundlägger säkerligen också för framtiden ett hos de unga större engagemang

för samhället och dess utveckling.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................4

Inledning.........................................4

Samordnad planering...............................5

Regional planering................................7

Miljöhänsyn i boendet.............................8

Vattenförsörjningen...............................9

Medborgarintressen m.m...........................11

Jämställdhetsaspekter..........................12

Lokala aspekter................................13

Tillgänglighetsaspekter........................14

Barn- och ungdomsaspekter......................16

Rätten att överklaga detaljplan................17

Handelsetableringar..............................18

Arkitektoniska och kulturella värden.............20

Telekommunikationsmaster m.m.....................20

Buller...........................................21

Grönområden......................................22

Kvalitetsansvarig................................23

Byggnadsnämndens anmälningsplikt.................23

Kriminella mc-gäng...............................25

Glesbebyggelserätten.............................25

Trafiken.........................................26

Hemställan.........................................27

Reservationer........................................29

1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1)29

2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3)..................29

3. Vattenförsörjningen (mom. 4)....................30

4. En mer jämställd planering (mom. 5).............31

5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6).......32

6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7)33

7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8)34

8. Barnsäkerhet (mom. 9)...........................34

9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11)....35

10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar

(mom. 12, motiveringen)

36

11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13).........36

12. Tysta områden (mom. 15)........................37

13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16)....38

14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17)........39

15. Kriminella mc-gäng (mom. 19)...................39

16. Glesbebyggelserätten (mom. 20).................40

17. Trafikplaneringen (mom. 21)....................41

Särskilt yttrande....................................42

1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen..42