Bet. 1997/98:FiU20

Finansutskottets betänkande

1997/98:FIU20

Riktlinjer för den ekonomiska politiken,

utgiftstak, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna och inriktningen av

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1997/98

FiU20

Sammanfattning

Den ekonomiska politiken

Utskottets bedömning är att den svenska ekonomin är

på väg in i en gynnsam period av relativt hög och

stabil tillväxt.

Inflationen har sjunkit till en varaktigt låg nivå

och räntorna är historiskt låga. Svensk

exportindustri är konkurrenskraftig och

bytesbalansen visar på stora och växande överskott.

Företagens och hushållens förtroende för den

ekonomiska utvecklingen har stärkts. Den starka

exporten kompletteras nu med en stigande privat

konsumtion och en ökad investeringsverksamhet.

Sedan mitten av 1997 märks en tydlig höjning av

aktiviteten i den svenska ekonomin. Sysselsättningen

ökar och arbetslösheten sjunker.

Förutsatt att de ekonomiska oroligheterna i Asien

inte tilltar och att lönekostnaderna i den svenska

ekonomin ökar i enlighet med de avtal som slutits på

arbetsmarknaden under våren 1998 kan den svenska

tillväxten under de närmaste åren ligga över

genomsnittet för länderna i OECD-området och

länderna i EU. Uppfylls dessa förutsättningar är

utsikterna goda att målet om en halvering av den

öppna arbetslösheten till 4 % nås före utgången av

år 2000.

Den offentliga sektorns finanser har sanerats och

fr.o.m. 1998 går Sverige från att under större delen

av 1990-talet ha varit ett underskottsland till att

bli ett överskottsland. Målet om överskott under de

kommande åren kommer av allt att döma att

överträffas med god marginal.

De allt starkare offentliga finanserna och den

stigande tillväxten skapar utrymme för förbättringar

i den offentliga sektorns kärnverksamhet - skolan,

vården och omsorgen. Vidare förbättras villkoren för

pensionärerna och biståndet höjs. Dessutom föreslås

särskilda insatser inom sex viktiga områden för den

framtida tillväxten och sysselsättningen. Det

handlar bl.a. om ytterligare förstärkningar av den

stora utbildningssatsningen, åtgärder för att

befästa Sveriges position som en ledande IT-nation,

utökade resurser inom området Hållbara Sverige och

ytterligare satsningar på entreprenörskap och

nyföretagande genom skatte- och regelförändringar.

Dessutom föreslås ett treårigt program för

utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa och

ytterligare resurser för insatser i

Östersjöregionen. Vidare avsätts resurser för att

minska segregationen och öka integrationen inom det

svenska samhället.

Den höga tillväxten och de starka statsfinanserna

gör det också möjligt att amortera på den statsskuld

som till stor del byggdes upp under första hälften

av 1990-talet. Därigenom minskas bördorna på

kommande generationer samtidigt som möjligheterna

att möta kommande konjunktursvängningar förbättras.

Dessutom ökar handlingsutrymmet att nå slutmålet om

att återskapa full sysselsättning, efter det att

etappmålet en halvering av den öppna arbetslösheten

till år 2000 uppnåtts.

Budgetpolitiken och utgiftstaket

Enligt finansutskottets mening kan de förslag till

alternativ inriktning av budgetpolitiken som

oppositionspartierna för fram inte läggas till grund

för riksdagens beslut. Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet och Kristdemokraterna förordar

visserligen i sina respektive förslag en politik som

innebär att utgifterna ligger under regeringens

förslag till utgiftstak för åren 1999-2001, men

dessa partiers förslag är antingen

fördelningspolitiskt inte godtagbara eller bygger på

en finansiering som är så osäker att stabiliteten i

statsfinanserna återigen skulle hotas. Miljöpartiet

de grönas förslag ryms också under det föreslagna

utgiftstaket men vilar på en alltför långt driven

skatteväxling och arbetstidsförkortning.

Vänsterpartiet föreslår för de tre åren ett

utgiftstak som under hela perioden ligger över

regeringens och innehåller dessutom förslag till

ökade skatter som utskottet avvisar. Centerpartiets

förslag präglas av ansvarstagande men innehåller

vissa skatteförslag som utskottet inte kan godta.

Regeringen har i sitt konsolideringsprogram

kombinerat besparingar och skattehöjningar på ett

sådant sätt att åtgärderna sammantagna fått en

enligt utskottets mening rimlig fördelningsprofil.

Utan denna kombination av skattehöjningar och

besparingar hade saneringen av statsfinanserna

ensidigt kommit att drabba de sämst ställda i

samhället. Ansträngningarna att komma till rätta med

de stora budgetunderskotten hade då inte vunnit den

respekt och fått den breda uppslutning som krävts

för att driva arbetet vidare i den takt som nu

skett.

Med sitt nu framlagda förslag till utgifter för de

tre närmaste åren fullföljer regeringen denna

politik. Saneringsarbetet har varit framgångsrikt

och återhämtningen av de offentliga finanserna går

nu t.o.m. snabbare än man tidigare räknat med. De

överskott som nu förutses bör i enlighet med

regeringens uppfattning i första hand användas för

att säkerställa vård, skola och omsorg. Genom

regeringens förslag avdelas nu på tilläggsbudget

ytterligare 4 miljarder kronor avsedda att skapa

förutsättningar för en stabil utveckling inom dessa

tre områden.

Finansutskottet anser att den av regeringen

föreslagna uppläggningen ger budgetpolitiken en

riktig inriktning. Prioriterade områden bör vara

skolan, sjukvården och omsorgen om barn och gamla.

Regeringens förslag till kraftsamling inom sex

framtidsområden är också välmotiverad och angelägen.

Även i övrigt är regeringens förslag väl avvägda och

bör, enligt utskottets mening, därför ligga till

grund för budgetpolitikens inriktning under åren

1999-2001.

Med hänsyn till den statsfinansiellt gynnsamma

utvecklingen har utskottet beslutat att ta ett

initiativ och föreslå att fastighetsskatten på

bostäder sänks från 1,7 till 1,5 % redan fr.o.m.

inkomståret 1998. Vidare föreslår utskottet att

fastighetsskatten under en övergångsperiod reduceras

för fastboende ägare till strand- och strandnära

fastigheter i attraktiva skärgårds- och kustområden.

Utskottet begär att regeringen återkommer till

riksdagen med lagförslag i denna del.

Förslaget om sänkt fastighetsskatt beräknas leda

till ett skattebortfall som under treårsperioden

1999-2001 uppgår till 1, 2 respektive 3 miljarder

kronor. Den tillfälliga justeringen av underlaget

för fastighetsskatt i vissa områden beräknas medföra

ett skattebortfall på omkring 0,1 miljarder kronor.

För att markera att statsmakterna även i

fortsättningen avser att bedriva en stram

finanspolitik föreslår utskottet att utgiftstaket i

enlighet med uppgörelsen sänks med ett lika stort

belopp som skattebortfallet väntas förorsaka under

vart och ett av de tre åren, vilket innebär att

utrymmet för tillkommande utgifter under 1999-2001

kommer att begränsas något i förhållande till vad

regeringen har föreslagit.

Utskottet föreslår således att utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för åren 1999-2001 fastställs till

734, 742 respektive 767 miljarder kronor.

Skatter och övriga inkomster

Finansutskottet anser att skattepolitiken bör ha den

inriktning som regeringen förordar och avstyrker

därför motioner med förslag om en ändrad inriktning.

Utskottet tillstyrker en rad propositionsförslag om

ändrade skatter. Det gäller bl.a. förslaget att

statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster skall tas

ut efter två skattesatser. Skattesatsen för den av

den beskattningsbara förvärvsinkomsten som

överstiger nuvarande skiktgräns skall vara 20 %. För

den del av den beskattningsbara förvärvsinkomsten

som överstiger 360 000 kr skall skattesatsen vara 5

procentenheter högre. De nya skattesatserna föreslås

gälla från och med inkomståret 1999.

Beträffande beskattningen av småföretag föreslås en

förstärkt reserveringsmöjlighet för enskilda

näringsidkare och delägare i handelsbolag, ökat

lättnadsutrymme vid beskattning av utdelning och

reavinst på onoterade aktier, ökade möjligheter till

kvittning av reaförluster på onoterade aktier samt

ändrade bestämmelser för fördelning av

basbeloppsavdraget för enskilda näringsidkare.

På punktskatteområdet tillstyrks

propositionsförslag om sänkt skatt på cigaretter och

slopad indexering av skattesatserna för tobaksskatt

och alkoholskatt. Utskottet föreslår vissa smärre

justeringar av regeringens förslag. Dessutom

avskaffas reklamskatten på reklamtrycksaker från och

med den 1 januari 1999.

Beträffande fastighetstaxering och fastighetsskatt

tillstyrker utskottet regeringens förslag om frysta

omräkningstal för 1999 års taxeringsvärden och sänkt

skatt på markvärdet av vattenkraftverk från den 1

januari 1999 med 1,71 procentenheter. Därtill

föreslår utskottet som nämnts ovan förändringar i

fastighetsbeskattningen.

Den kommunala sektorn

Utskottet framhåller att genom de senaste årens

omfattande sanering av de offentliga finanserna har

det frigjorts resurser som kan satsas på att

förbättra kvaliteten inom skolan, sjukvården och

omsorgen om barn och gamla. Utskottet ställer sig

bakom regeringens förslag att ytterligare 4

miljarder kronor tillförs området ovanpå de

satsningar som redan gjorts. Därmed tillförs

kommuner och landsting 72 miljarder kronor extra

under perioden 1997-2001, dvs. 4 miljarder kronor

1997, 12 miljarder kronor 1998, 16 miljarder kronor

1999, 20 miljarder kronor 2000 och 20 miljarder

kronor 2001 jämfört med 1996. Vid sidan av detta

vidtas andra åtgärder för att öka kvaliteten inom

t.ex. skolan.

Uppföljning, revision och kontroll

Utskottet tar upp regeringens bedömningar av

iakttagelser rörande Sverige i Europeiska

revisionsrättens rapporter. Utskottet tillstyrker

vidare regeringens förslag till ändring av lagen

(1994:1708) om EG:s förordningar om miljö- och

strukturstöd. Ändringarna av denna lag kräver

riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet.

Utskottet uttalar avslutningsvis vissa krav på

resultatinformationen i budgetpropositionen för år

1999.

Övriga motioner avstyrks. Till betänkandet har

fogats 63 reservationer och 3 särskilda yttranden

som framgår av innehållsförteckningen.

Inledning

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels proposition 1997/98:150 1998 års ekonomiska

vårproposition med förslag till riktlinjer för den

ekonomiska politiken, en offensiv för uthållig

tillväxt och ökad sysselsättning, utgiftstak,

ändrade anslag för budgetåret 1998, skattefrågor,

kommunernas ekonomi, m.m., i vad avser yrkandena

1-4, 5 (i berörd del), 6, 7, 8 (i berörd del), 9,

50-59 samt 61,

dels de med anledning av proposition 1997/98:150

väckta motionerna

1997/98:Fi17 av Carl Bildt m.fl. (m) i vad avser

yrkandena 1-8 och 10-13,

1997/98:Fi18 av Olof Johansson m.fl. (c) i vad

avser yrkandena 1-23 och 25,

1997/98:Fi19 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) i vad

avser yrkandena 1-10, 23-25 och 27,

1997/98:Fi20 av Gudrun Schyman m.fl. (v) i vad

avser yrkandena 1-4, 6-19 och 21-29,

1997/98:Fi21 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) i

vad avser yrkandena 1-43 och 45-47,

1997/98:Fi22 av Alf Svensson m.fl. (kd) i vad avser

yrkandena 1-8,

1997/98:Fi23 av Hans Karlsson (s),

1997/98:Fi24 av Lars Tobisson och Per Unckel (m),

1997/98:Fi25 av Karin Falkmer m.fl. (m, fp, kd),

1997/98:Fi26 av Beatrice Ask m.fl. (m) i vad avser

yrkandena 1-5,

1997/98:Fi28 av Kenth Skårvik (fp),

1997/98:Fi33 av Sigge Godin (fp),

1997/98:Fi34 av Marianne Carlström och Ann-Kristine

Johansson ( s),

1997/98:Fi35 av Karin Israelsson och Elver Jonsson

(c, fp),

1997/98:Fi36 av Karin Israelsson och Elver Jonsson

(c, fp),

1997/98:Fi38 av Inger Segelström m.fl. (s),

1997/98:Fi41 av Karin Olsson m.fl. (s),

1997/98:Fi42 av Magnus Johansson och Karin Olsson

(s),

1997/98:Fi43 av Bengt Kronblad m.fl. (s),

1997/98:Fi47 av Margareta Andersson (c),

1997/98:Fi48 av Göte Jonsson m.fl. (m),

1997/98:Fi50 av Bo Lundgren m.fl. (m),

1997/98:Fi53 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, c, mp,

kd),

1997/98:Fi55 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp),

1997/98:Fi57 av Sivert Carlsson (c),

1997/98:Fi58 av Kjell Ericsson och Rolf Dahlberg

(c, m),

1997/98:Fi59 av Karin Israelsson (c),

1997/98:Fi60 av Birgitta Carlsson (c) och

1997/98:Fi61 av Carina Moberg och Tone Tingsgård

(s),

dels den med anledning av skrivelse 1997/98:155

Utvecklingen inom den kommunala sektorn väckta

motionen 1997/98:Fi65 av Marie Engström m.fl. (v)

yrkande 2,

dels proposition 1997/98:133 Beskattning av

personaloptioner i vad avser lagförslag 2 om ändring

i lagen (1962:381) om allmän försäkring, som

överlämnats från skatteutskottet till

finansutskottet för författningsteknisk samordning

(se nedan).

Övriga yrkanden i proposition 1997/98:150 samt

övriga motioner väckta med anledning av

propositionen behandlas i finansutskottets

betänkande 1997/98:FiU27 Tilläggsbudget I för

budgetåret 1998 med undantag för motionerna

1997/98:Fi18 yrkande 24 och 1997/98:Fi20 yrkande 20

som behandlas i finansutskottets betänkande

1997/98:FiU26 Utvecklingen inom den kommunala

sektorn.

Regeringens lagförslag

De av regeringen i proposition 1997/98:150 framlagda

lagförslag som behandlas i detta betänkande

återfinns i bilaga 1 till betänkandet, nämligen

- (1) förslag till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring (regeringens

lagförslag i prop. 1997/98:150 har sammanförts med

regeringens lagförslag i prop. 1997/98:133 som har

överlämnats från skatteutskottet, se närmare nedan),

- (2) förslag till lag om ändring i lagen

(1969:205) om pensionstillskott,

- (3) förslag till lag om ändring i lagen

(1979:84) om delpensionsförsäkring,

- (4) förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen (1928:370) (gällande lydelse

såvitt avser förslaget till ändring i punkt 6 av

anvisningarna till 46 § har justerats med hänsyn

till de ändringar som träder i kraft den 30 juni

1998 enligt betänkande 1997/98:SkU27, gällande

lydelse såvitt avser förslaget till ändring i punkt

1 av anvisningarna till 48 § har justerats med

hänsyn till de ändringar som träder i kraft den 1

november 1998 enligt betänkande 1997/98:SfU13),

- (5) förslag till lag om ändring i lagen

(1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

- (11) förslag till lag om ändring i lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt,

- (12) förslag till lag om ändring i lagen

(1993:1538) om periodiseringsfonder (gällande

lydelse har justerats med hänsyn till de ändringar

som träder i kraft den 30 juni 1998 enligt

betänkande 1997/98:SkU27),

- (13) förslag till lag om omräkningstal för 1999

års taxeringsvärden,

- (14) förslag till lag om ändring i lagen

(1994:1563) om tobaksskatt,

- (15) förslag till lag om ändring i lagen

(1994:1564) om alkoholskatt,

- (16) förslag till lag om ändring i lagen

(1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

- (17) förslag till lag om ändring i lagen

(1972:266) om skatt på annonser och reklam,

- (18) förslag till lag om ändring i lagen

(1996:1061) om minskning i särskilda fall av det

generella statsbidraget till kommuner och landsting

åren 1997 och 1998,

- (19) förslag till lag om ändring i lagen

(1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och

annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,

- (20) förslag till lag med särskilda bestämmelser

om utbetalning av skattemedel år 1999,

- (21) förslag till lag om ändring i lagen

(1994:1708) om EG:s förordningar om miljö- och

strukturstöd.

Lagtekniska samordningar

I regeringens förslag om ändring i lagen (1962:381)

om allmän försäkring finns bl.a. ett förslag till

ändring i 11 kap. 2 §. En ändring i samma lagrum

föreslås i den till skatteutskottet remitterade

propositionen 1997/98:133 (lagförslag 2.2).

Skatteutskottet har beslutat att överlämna

lagförslag 2.2 i proposition 1997/98:133 till

finansutskottet för författningsteknisk samordning

av de båda ändringsförslagen. I bilaga 1 till detta

betänkande har regeringens ändringsförslag i

propositionerna 1997/98:150 och 1997/98:133

sammanförts.

I det från skatteutskottet överlämnade lagförslaget

finns förslag till ändringar i 11 kap. 2 och 3 §§

lagen (1962:318) om allmän försäkring. Ändringarna

föreslås träda i kraft den 1 juli 1998. I den till

socialförsäkringsutskottet remitterade propositionen

1997/98:151 (lagförslag 2.5) föreslås att dessa

paragrafer skall upphöra att gälla den 1 januari

1999. Socialförsäkringsutskottet har i sitt

betänkande 1997/98:SfU13 tillstyrkt regeringens

förslag. Betänkandet planeras bli behandlat i

kammaren den 8 juni 1998. Finansutskottet

förutsätter att riksdagen kommer att anta

regeringens i proposition 1997/98:151 framlagda

förslag att lagrummen skall upphöra att gälla.

Finansutskottet föreslår dock i detta betänkande,

som planeras bli behandlat av kammaren den 9 juni

1998, att riksdagen skall besluta, att lagrummen,

till dess att de enligt riksdagens beslut med

anledning av socialförsäkringsutskottets betänkande

1997/98:SfU13 upphör att gälla, skall ha den lydelse

som framgår av Regeringens lagförslag i bilaga 1

till detta betänkande.

I regeringens förslag i proposition 1997/98:150 om

ändring i lagen (1962:318) om allmän försäkring

(lagförslag 3.1) finns bl.a. ett förslag till

ändring i 1 kap. 6 §. Finansutskottet föreslår i

detta betänkande att ändringen skall träda i kraft

den 1 januari 1999. En ändring i samma lagrum

föreslås i den till socialförsäkringsutskottet

remitterade propositionen 1997/98:151 (lagförslag

2.5). Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari

1999. Finansutskottet förutsätter att riksdagen

kommer att anta den i proposition 1997/98:151

föreslagna ändringen i 1 kap 6 §, som planeras bli

behandlad av kammaren den 8 juni 1998.

Finansutskottet föreslår i detta betänkande, som

planeras bli behandlat av kammaren den 9 juni 1998,

att riksdagen upphäver sitt med anledning av

socialförsäkringsutskottets betänkande 1997/98:SfU13

fattade beslut om ändring i 1 kap. 6 § lagen

(1962:318) om allmän försäkring och beslutar att

lagrummet samt övergångsbestämmelserna till lagen

skall ha den som Utskottets förslag betecknade

lydelse som framgår av hemställan mom. 30 i detta

betänkande.

Regeringens förslag i proposition 1997/98:150 om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring och

förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370) behandlas såväl i detta betänkande som i

betänkande 1997/98:FiU27. De i betänkande

1997/98:FiU27 behandlade förslagen till ändringar i

lagen (1962:381) om allmän försäkring och i

kommunalskattelagen (1928:370) har överförts till

detta betänkande för författningsteknisk samordning.

Utskottets lagförslag

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i

förhållande till regeringens lagförslag återfinns i

hemställan under mom. 30 och gäller

- lagen (1962:381) om allmän försäkring (se

föregående avsnitt om lagtekniska samordningar),

- lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

- lagen (1994:1564) om alkoholskatt,

- lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt.

Under mom. 30 i hemställan återfinns också av

utskottet upprättade förslag till ändringar i

- lagen (1994:308) om bostadstillägg till

pensionärer,

- lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter,

- lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges

företrädare i Europaparlamentet.

Regeringens och oppositionens budgetförslag

1999-2001

En sammanställning av regeringens förslag till

budgetåtgärder för åren 1999-2001 redovisade i

proposition 1997/98:150 samt parti- och

kommittémotioner som väckts i anslutning till dem

återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Utgiftstak och utgiftsramar 1999-2001

En tabell över utgiftstak och utgiftsramar för åren

1999-2001 föreslagna av regering och

oppositionspartier återfinns i bilaga 3 till

betänkandet.

Yttranden från andra utskott

Finansutskottet har berett övriga utskott tillfälle

att avge yttrande över de förslag i proposition

1997/98:150 jämte motioner som rör respektive

utskotts beredningsområde. Yttranden har avlämnats

från

- skatteutskottet (1997/98:SkU4y),

- justitieutskottet (1997/98:JuU8y),

- utrikesutskottet (1997/98:UU3y),

- försvarsutskottet (1997/98:FöU4y),

- socialförsäkringsutskottet (1997/98:SfU5y),

- socialutskottet (1997/98:SoU7y,

- kulturutskottet (1997/98:KrU4y),

- utbildningsutskottet (1997/98:UbU10y),

- trafikutskottet (1997/98:TU4y),

- jordbruksutskottet (1997/98:JoU3y),

- näringsutskottet (1997/98:NU8y),

- arbetsmarknadsutskottet (1997/98:AU5y) samt

- bostadsutskottet (1997/98:BoU5y).

Yttrandena återfinns i bilagorna 4-16 i betänkandets

del 2.

Inkomna skrivelser

Under ärendets gång har utskottet mottagit

skrivelser från Småhusägare mot boendeskatt angående

fastighetsskatten, Tidningsutgivarna angående

reklamskatten samt från Södra Vätterbygdens

Folkhögskola och Studieförbundet Vuxenskolan

angående utgiftsområde 17 Kultur, medier,

trossamfund och fritid.

Utfrågningar

Finansutskottet anordnade den 12 mars 1998 en

offentlig utfrågning av riksbankschefen Urban

Bäckström angående den aktuella penningpolitiken.

Vidare har den 26 mars generaldirektör Svante Öberg

och tillförordnade prognoschefen Bo Dahlérus,

Konjunkturinstitutet, inför utskottet lämnat

upplysningar och svarat på frågor.

Protokoll från den offentliga utfrågningen återfinns

i bilaga 17 i betänkandets del 2.

Propositionens förslag

I proposition 1997/98:150 1998 års ekonomiska

vårproposition föreslår regeringen

(Finansdepartementet)

dels såvitt avser den ekonomiska politiken och

utgiftstaket

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer

för den ekonomiska politiken som regeringen förordar

(avsnitt 1),

2. att riksdagen godkänner beräkningen av de

offentliga utgifterna för åren 1999-2001 (avsnitt

4.4.1),

3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för år 2001 till 770 miljarder

kronor (avsnitt 4.4.2),

4. att riksdagen godkänner den preliminära

fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren

1999-2001 som riktlinjer för regeringens

budgetarbete (avsnitt 4.5),

5. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

(delvis),

6. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

7. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1979:84) om

delpensionsförsäkring,

8. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

(delvis),

9. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration

och kontrolluppgifter,

dels såvitt avser skattefrågor

50. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt,

51. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:1538) om

periodiseringsfonder,

52. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om omräkningstal för 1999 års taxeringsvärden,

53. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

54. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,

55. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig

fastighetsskatt,

56. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på

annonser och reklam,

dels såvitt avser kommunsektorn

57. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1061) om minskning i

särskilda fall av det generella statsbidraget till

kommuner och landsting åren 1997 och 1998,

58. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda

bestämmelser om kommuns och annan menighets

utdebitering av skatt, m.m.,

59. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av

skattemedel år 1999,

dels såvitt avser EU-medel

61. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1994:1708) om EG:s

förordning om miljö- och strukturstöd.

Motionsyrkandena

Motioner väckta med anledning av

proposition 150

1997/98:Fi17 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna

riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas

i motionen,

2. att riksdagen beslutar godkänna beräkningen av

de offentliga utgifterna för åren 1999-2001 i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om företagande och nya

jobb,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om budgetprocessen,

budgeteringsmarginalen och utgiftstaket,

5. att riksdagen beslutar fastställa ett

långsiktigt mål om balans i de offentliga finanserna

i genomsnitt över en konjunkturcykel i enlighet med

vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen beslutar att fastställa målet att

statsskuldens andel av produktionen år 2002 inte

skall överstiga 60 % i enlighet med vad som anförts

i motionen,

7. att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket

för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid

sidan av statsbudgeten för år 1999 till 697

miljarder kronor, för år 2000 till 682 miljarder

kronor och för år 2001 till 683 miljarder kronor i

enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära

fördelningen av utgifter på utgiftsområden åren

1999-2001 som riktlinjer för regeringens

budgetarbete i enlighet med vad som anförts i

motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

skattepolitikens inriktning,

11. att riksdagen avslår förslaget om höjd statlig

inkomstskatt i enlighet med vad som anförts i

motionen,

12. att riksdagen hos regeringen begär en översyn

av de kommunala uppgifterna och utjämningssystemet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts beträffande

deltagande i ERM och i den europeiska valutaunionen.

1997/98:Fi18 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna

för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen fastställer utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för år 2001 till 760 miljarder

kronor,

3. att riksdagen godkänner den preliminära

fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren

1999-2001 som riktlinjer för regeringens arbete i

enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar om sänkta

arbetsgivaravgifter och egenavgifter i enlighet med

vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar om höjd produktionsskatt

på el från kärnkraft i enlighet med vad som anförts

i motionen,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till

sänkt fastighetsskatt på äldre vattenkraft,

7. att riksdagen beslutar införa en kväveoxidskatt

i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

miljöskatt på inrikes flyg i enlighet med vad som

anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar om sänkt fastighetsskatt

till 1,5 % fr.o.m. taxeringsåret 1999, med verkan

från inkomståret 1998, i enlighet med vad som

anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar om sänkt skatt för låg-

och medelinkomsttagare i enlighet med vad som

anförts i motionen,

11. att riksdagen beslutar fasa ut

förmögenhetsskatten i enlighet med vad som anförts i

motionen,

12. att riksdagen beslutar om sänkt skatt för

fåmansföretag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

13. att riksdagen beslutar om avskaffande av

särskild löneskatt på avsättning till anställdas

vinstandelsstiftelser i enlighet med vad som anförts

i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om skattefrihet

för biobaserade drivmedel,

15. att riksdagen beslutar om avskaffad skatt på el

och sänkt skatt på eldningsolja för jordbruket till

samma nivå som för industrin i enlighet med vad som

anförts i motionen,

16. att riksdagen beslutar underlätta

generationsskiften i enlighet med vad som anförts i

motionen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att införa ett

yrkesfiskeavdrag,

18. att riksdagen avslår regeringens förslag till

sänkt tobaksskatt,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om tobakens

skadliga effekter för folkhälsan och tobakens

omfattande kostnader för samhället i enlighet med

vad som anförts i motionen,

20. att riksdagen beslutar om höjda egenavgifter

till arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad

som anförts i motionen,

21. att riksdagen begär förslag hos regeringen om

försöksverksamhet för hushållsnära tjänster i

enlighet med vad som anförts i motionen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lönebildningen,

23. att riksdagen beslutar om utförsäljning av

statligt ägande i företag i enlighet med vad som

anförts i motionen,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om den svenska EU-

avgiften.

1997/98:Fi19 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna

för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen godkänner beräkningen av de

offentliga utgifterna för åren 1999-2001 i enlighet

med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för år 1999 till 717 994 miljoner

kronor, för år 2000 till 721 831 miljoner kronor och

för år 2001 till 748 565 miljoner kronor,

4. att riksdagen godkänner den preliminära

fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren

1999-2001 som redovisas i motionen som riktlinjer

för regeringens budgetarbete (tabell A),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett mätbart och

tidsbestämt mål för sysselsättningspolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktningen av

skattepolitiken på kort och lång sikt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förenklat

företagande,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skatteundandragande

och missbruk av bidragssystemen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Europapolitikens

inriktning,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

öronmärkning av det extra statsbidraget om 4

miljarder kronor till kommunerna för budgetåren

1999, 2000 och 2001,

23. att riksdagen - med avslag på regeringens

förslag till ny värnskatt om 5 % av den del av den

beskattningsbara förvärvsinkomsten som överstiger en

skiktgräns på 360 000 kr vid 2000 års taxering -

godkänner vad i motionen anförts om att

skattereformen skall återställas,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lättnader i

beskattning av företagande, riskkapital, arbete,

sparande och investeringar,

25. att riksdagen - med avslag på regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om

tobaksskatt - hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i tobaksskattelagen i enlighet med vad

i motionen anförts,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ökad

kärnkraftssäkerhet i Ryssland och Ukraina.

1997/98:Fi20 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag

godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordas i motionen (avsnitt 4-10

och 12),

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag

godkänner den beräkning av de offentliga utgifterna

för åren 1999-2001 som anförts i motionen (avsnitt

13),

3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag

beslutar fastställa utgiftstaket för staten

inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av

statsbudgeten för år 1999 till 745 miljarder kronor,

för år 2000 till 756 miljarder kronor och för år

2001 till 784 miljarder kronor (avsnitt 13),

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag

godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna

på utgiftsområden åren 1999-2001 som riktlinjer för

regeringens budgetarbete (avsnitt 14, tabell 2),

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt (avsnitt 11),

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1061) om minskning i

särskilda fall av det generella statsbidraget till

kommuner och landsting åren 1997 och 1998 (avsnitt

9),

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av de

ekologiska fonderna (avsnitt 4.3),

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skatteväxling

(avsnitt 4.3),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om målet om ökad

sysselsättning och målet om 2 % överskott (avsnitt

5.1),

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om sänkt reporänta

(avsnitt 5.2),

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om skatteuttaget

och skattesänkningar för låginkomsttagare (avsnitt

6),

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om differentierad

bensinskatt (avsnitt 6),

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en avfallsskatt

(avsnitt 6),

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

framtidsfonderna (avsnitt 7.2),

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en reformering

av arbetsmarknadspolitiken (avsnitt 7.4),

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

vad i motionen anförts om ett principbeslut (avsnitt

8.2) beträffande arbetstidens längd,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

arbetstidsreform (avsnitt 8.5),

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en begränsning

av övertidsuttaget (avsnitt 8.6),

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ökade ramar för

att höja nivåerna i a-kassa samt sjuk- och

föräldraförsäkring,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om medel för en

storstadssatsning mot segregeringen (avsnitt 10.4),

23. att riksdagen beslutar att behålla värnskatten

enligt nuvarande modell enligt vad i motionen

anförts (avsnitt 11.1),

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ytterligare ett

skatteskikt på 5 % över 360 000 kr (avsnitt 11.1),

25. att riksdagen beslutar om en temporär

lättnadsregel i enlighet med vad i motionen anförts

(avsnitt 11.3),

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att forma en

ekonomisk politik som varaktigt håller Sverige

utanför EMU (avsnitt 12),

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

folkomröstning om EMU (avsnitt 12),

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen til

känna vad i motionen anförts om en rättvis

fördelning av informationspengar (avsnitt 12.1),

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om revision och

kontroll av EU-medel (avsnitt 12.2),

1997/98:Fi21 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer

för den ekonomiska politiken som förordats i

motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en miljöanpassning

av ekonomin,

3. att riksdagen hos regeringen begär redovisning

av miljöjusterad bruttonationalprodukt och

förändring av miljöskuld i anslutning till den

budgetproposition som skall lämnas hösten 1998,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en mer aktiv

miljöpolitik som drivkraft för en positiv ekonomisk

utveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den ekonomiska

utvecklingen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regeringens

glädjekalkyler av ekonomisk tillväxt och

arbetslöshet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett kontrakt om

sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om sänkt beskattning av

arbete,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om reformering av

arbetsmarknadspolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bättre

spelregler för företagen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en grön

skatteväxling,

12. att riksdagen för budgetåren 1999-2000

godkänner de i motionen (tabell 2) föreslagna

beräkningarna av budgeteffekter av förändrade

skatter och avgifter som riktlinjer för regeringens

budgetabete,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en extra uppräkning av skiktgränsen för statlig

skatt 1999 som kompensation för den uteblivna

uppräkningen 1997,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en återgång till tidigare nivå på värderingen av

bilförmån,

15. att riksdagen, med avslag på regeringens

förslag, beslutar att gränsen för det högre skiktet

med 25 % statlig skatt skall utgöras av taxerad

inkomst som motsvarar taket i

ålderspensionsavgiften, för närvarande 7,5

basbelopp,

16. att riksdagen beslutar att gränsen för

avdragsgilla resekostnader sänks till 6 000 kr

fr.o.m. inkomståret 1999,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

att reseavdraget görs om till en skattereduktion på

30 %,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förhöjt grundavdrag för låginkomsttagare från år

2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,

19. att riksdagen beslutar att avskaffa

sambeskattningen av förmögenheter fr.o.m.

inkomståret 1999,

20. att riksdagen, vid bifall till yrkande 19,

beslutar att höja inkomstskatten för juridiska

personer (bolagsskatten) från 28 till 29 %,

21. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten

på bostäder från 1,7 till 1,5 % taxeringsåret 1999,

22. att riksdagen beslutar att hyreshus med värdeår

1989-1993 inte skall betala fastighetsskatt för

inkomståren 1998-1999 (taxeringsåren 1999-2000),

23. att riksdagen, vid bifall till yrkande 22,

beslutar att en långsammare upptrappning av

räntebidrag enligt regeringens förslag i den

bostadspolitiska propositionen inte skall ske i

enlighet med vad som anförts i motionen (utg.omr.

18),

24. att riksdagen beslutar avskaffa avdraget för

representation fr.o.m. inkomståret 1999,

25. att riksdagen beslutar att aktier som

förmögenhetsbeskattas skall värderas till 75 % av

marknadsvärdet i stället för 80 % fr.o.m.

taxeringsåret 1999,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

höjda avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel

i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell

2),

27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

höjda landningsavgifter på flyg i enlighet med vad

som anförts i motionen (tabell 2),

28. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig

fastighetsskatt (sänkning av fastighetsskatten för

vattenkraftverk),

29. att riksdagen beslutar att höja

fastighetsskatten för vattenkraftverk från nuvarande

2,21 till 4,1 % från inkomståret 1999,

30. att riksdagen hos regeringen i övrigt begär

förslag till höjda skatter på energi och sänkta

skatter på arbete för åren 1999-2001 i enlighet med

vad som anförts i motionen (tabell 10),

31. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt i

den del som avser sänkt skatt på cigaretter (2

§),

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om det socialt

hållbara samhället,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om mål för den

ekonomiska politiken,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

penningpolitken,

35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

utvidgade mål för Riksbanken i enlighet med vad som

anförts i motionen,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om valutapolitiken

och rörlig växelkurs,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

inte skall ansluta sig till ERM,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en grön

finanspolitik,

39. att riksdagen beslutar att målet för

överskottet i den offentliga sektorns finansiella

sparande skall vara 0,5 % 1999 och därefter 1 % av

BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel,

40. att riksdagen godkänner beräkningen av de

offentliga utgifterna i enlighet med vad som anförts

i motionen,

41. att riksdagen fastställer utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för år 2001 till 760 miljoner

kronor,

42. att riksdagen godkänner den preliminära

fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren

1999-2001 som riktlinjer för regeringens

budgetarbete i enlighet med vad som anförts i

motionen (tabell 3),

43. att riksdagen godkänner den i motionen

beskrivna inriktningen av politiken inom

utgiftsområdena som riktlinjer för regeringens

budgetarbete (avsnitt 9.1),

45. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om Sveriges

utträde ur EU år 2001,

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om de ekonomiska

ramarma för kommunsektorn,

47. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1061) om minskning i

särskilda fall av det generella statsbidraget till

kommuner och landsting åren 1997 och 1998.

1997/98:Fi22 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer

för den ekonomiska politiken som förordas i motionen

(avsnitt 4),

2. att riksdagen godkänner beräkningen av de

offentliga utgifterna för åren 1999-2001 (avsnitt

7.4),

3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för

staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan

av statsbudgeten för år 1999 till 722 miljarder

kronor, för år 2000 till 729 miljarder kronor och

för år 2001 till 753 miljarder kronor (avsnitt 7.3),

4. att riksdagen godkänner den preliminära

fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren

1999-2001 som riktlinjer för regeringens

budgetarbete (avsnitt 7.1),

5. att riksdagen godkänner inriktningen för

skattepolitiken i enlighet med vad som anförts i

motionen (avsnitten 5.1 och 5.4),

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig skatt,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till

ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till

ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt.

1997/98:Fi23 av Hans Karlsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om informationsinsatser

om tobakens skadeverkningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att intensifiera

kampen mot smuggling.

1997/98:Fi24 av Lars Tobisson och Per Unckel (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utformningen av Sveriges nationella handlingsplan

för sysselsättning.

1997/98:Fi25 av Karin Falkmer m.fl. (m, fp, kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om genomförande av

Småföretagsdelegationens första betänkande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den politiska

prioriteringen av avregleringsarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om mål för

avregleringsarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatorisk

konsekvensanalys,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en s.k.

solnedgångsprincip.

1997/98:Fi26 av Beatrice Ask m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regeringens förslag

avseende besparingar rörande medel för dyrbar

vetenskaplig utrustning i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införandet av en

kvalitetsgaranti för skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om IT-satsning på

skolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om studier utomlands,

5. att riksdagen beslutar om ökade anslag avseende

forskning vid Högskolan i Karlstad i enlighet med

vad som anförts i motionen,

1997/98:Fi28 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fastighetsskatten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förmögenhetsskatten.

1997/98:Fi33 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en slutlig lösning av

elskatten för de företag som använder el som råvara

i produktionen.

1997/98:Fi34 av Marianne Carlström och Ann-Kristine

Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den kooperativa företagsformens roll och

möjligheter när det gäller att utveckla

välfärdstjänster inom kommunsektorn.

1997/98:Fi35 av Karin Israelsson och Elver Jonsson

(c, fp) vari yrkas att riksdagen avslår i

proposition 1997/98:150 föreslagna ändringar av 42 §

lagen (1994:1563) om tobaksskatt och 37 § lagen

(1994:1564) om alkoholskatt.

1997/98:Fi36 av Karin Israelsson och Elver Jonsson

(c, fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att

regeringens förslag om ändring av den

värderelaterade tobaksskatten införs enligt

regeringens förslag, men med bibehållen total

skattenivå på tobak.

1997/98:Fi38 av Inger Segelström m.fl (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om IT-satsningarna.

1997/98:Fi41 av Karin Olsson m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kooperation för

kompetensutveckling och delaktighet i IT-samhället.

1997/98:Fi42 av Magnus Johansson och Karin Olsson

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

sänkt skatt som medel att bekämpa illegal handel med

tobak.

1997/98:Fi43 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en analys av

utformningen och effekterna av en ytterligare

differentiering av uttaget av statlig inkomstskatt.

1997/98:Fi47 av Margareta Andersson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utgiftsramen för

utgiftsområde 17.

1997/98:Fi48 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en strategi för

genomförande av förslagen på skatteområdet i

utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige.

1997/98:Fi50 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den statliga

inkomstskatten skall vara maximalt 20 %,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fördelning av

beloppsavdrag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om omräkningstalen i

fastighetstaxeringen och behovet av

fastighetstaxering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om reklamskatten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skattesänkningar för

att människor skall kunna leva på sin lön och för

att Sverige skall få fler och växande företag som

genererar sysselsättning.

1997/98:Fi53 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, c, mp,

kd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om

skattesänkning på tobak,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredning av

smugglingens omfattning och målgrupper,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om motverkan av

smuggling sett i ett EU-perspektiv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tobakspreventivt

arbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

återkomma till riksdagen med förslag till

tobakspreventivt arbete med hänsyn tagen till att

beskattningens roll eventuellt förändrats till följd

av internationaliseringen.

1997/98:Fi55 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att överföra

medel från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till

bidraget till kommunsektorn.

1997/98:Fi57 av Sivert Carlsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sänkt reklamskatt med lika

mycket för all tryckt reklam.

1997/98:Fi58 av Kjell Ericsson och Rolf Dahlberg (c,

m) vari yrkas att riksdagen beslutar att respektive

riksanläggnings verksamhet medför skatteplikt med 6

% av beskattningsunderlaget utgörande omsättning av

tjänster inom idrottsområdet, som anges i 3 kap. 11

§ första stycket lagen om mervärdesskatt och som

inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket

i samma paragraf, samt även för tjänster

innefattande mat, logi och kurslitteratur.

1997/98:Fi59 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att tillfällig

avgångsersättning bör återinföras för den som fyllt

60 år under 1998 och erhållit 225 ersättningsdagar

från arbetslöshetsförsäkringen och/eller har

genomgått någon arbetsmarkadspolitisk åtgärd under

motsvarande tid.

1997/98:Fi60 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att skatten på el och

eldningsolja för jordbruksföretag bör sänkas till

samma nivå som gäller för andra

tillverkningsföretag.

1997/98:Fi61 av Carina Moberg och Tone Tingsgård (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

auktorisation av personaluthyrningföretag.

Motion väckt med anledning av skrivelse 155

1997/98:Fi65 av Marie Engström m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regeringens förslag

om en förlängning av nuvarande lag för att motverka

kommunala skattehöjningar ytterligare ett år (3.5).

Vårpropositionen

Sverige kan möta 2000-talet med betydande

tillförsikt och optimism, framhåller regeringen i

vårpropositionen. Grunden är lagd för en gynnsam

utveckling i den svenska ekonomin under de närmaste

åren. Betydande framsteg under den gångna

mandatperioden kan nu summeras:

De offentliga finanserna har sanerats. Inflationen

har nedbringats till en varaktigt låg nivå.

Bytesbalansen uppvisar växande överskott.

Detta har lett till att de svenska räntorna sjunkit

kraftigt, både i absoluta tal och jämfört med andra

länder. Räntemarginalen mot Tyskland ligger nu kring

0,3 procentenheter, mot nära 4 procentenheter 1995.

Investeringarna ökar och den privata konsumtionen

växer i god takt. Den starka exporten kompletteras

nu med en mera livaktig hemmamarknad. Stora

produktivitetsförbättringar i förening med en dämpad

kostnadsutveckling har gjort svenska företag

synnerligen konkurrenskraftiga. Förtroendet för

svensk ekonomi växer. Optimismen och därmed också

viljan att satsa på framtiden blir alltmer påtaglig.

Till detta kommer politiska framgångar som

förbättrat förutsättningarna för en hög tillväxt och

snabb ökning av sysselsättningen:

Ett aktivt medlemskap i Europeiska unionen har

medfört en större marknad för svenska företag, ökad

handel och nya möjligheter för

sysselsättningspolitiken.

Östersjösamarbetet understöder en demokratisk

utveckling och en kraftig tillväxt i vårt närområde.

Ökad handel och större utbyte förbättrar välståndet

i hela Östersjöregionen.

Omställningen till ekologisk hållbarhet har

påbörjats. Såväl de lokala investeringsprojekten och

satsningarna på energiforskning och teknisk

utveckling som förbättrad infrastruktur förbättrar

livskvaliteten och stärker svensk innovationsförmåga

och konkurrenskraft.

Pensionsöverenskommelsen mellan fem

riksdagspartier garanterar goda pensioner även i

framtiden, ökar tryggheten och ger välfärdssamhället

en långsiktig stabilitet.

Blockpolitiken har övergivits till förmån för

gemensamt parlamentariskt ansvarstagande. Det skapar

jordmån för hållbara regelverk, stabil utveckling

och ökad kontroll över statsfinanserna.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har vänt under det

senaste året. Arbetslösheten har det senaste året

minskat med närmare 100 000 personer. Detta har

skett parallellt med att antalet personer i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder har minskat. Det

stora intresset för kunskapslyftet har bidragit

positivt till arbetsmarknadens utveckling. Samtidigt

har den reguljära sysselsättningen börjat öka,

särskilt i den privata sektorn. Kunskapslyftet är en

unik satsning för att stärka kompetensen och

självtilliten hos många människor, som därefter kan

återvända bättre rustade till arbetsmarknaden.

Den omfattande saneringen av de offentliga

finanserna har gjort det möjligt att styra ökade

resurser till prioriterade områden. Särskilt viktig

är att förbättra kvaliteten inom skolan, sjukvården

och omsorgen om barn och gamla. Eftersom de

offentliga finanserna utvecklats bättre än väntat

föreslår regeringen nu att ytterligare 4 miljarder

kronor tillförs skolan, vården och omsorgen under

innevarande år och framåt. Inräknat de åtgärder som

redan tidigare beslutats innebär detta att

resurstillskottet blir 12 miljarder kronor 1998, 16

miljarder kronor 1999 och 20 miljarder år 2000 och

framåt. Under femårsperioden 1997-2001 tillförs

därmed kommuner och landsting sammanlagt 72

miljarder kronor extra.

Stora insatser har också gjorts eller görs på en

rad andra områden: utbildning och

kompetensutveckling, arbetsmarknadspolitiken,

förbättringar av företagens villkor, byggandet av

Hållbara Sverige, höjda barnbidrag, höjda

ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och

förbättrade pensioner.

Till detta kommer nu de särskilda insatser som

föreslås inom sex strategiskt viktiga områden för

den framtida tillväxten och sysselsättningen:

Investeringar i kunskap och kompetens. Sveriges

framtid ligger i en kvalificerad arbetskraft med god

utbildning. Regeringens politik går därför ut på att

stärka hela utbildningssystemet från förskolan till

kvalificerad vidareutbildning för dem som redan har

jobb. Under de närmaste åren utvecklas kvaliteten

och likvärdigheten i skolan. För att möjliggöra ett

fortsatt brett deltagande i vuxenutbildningen ges

under läsåret 1998/99 möjlighet att studera med det

särskilda utbildningsbidraget ett andra år.

Försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning

förlängs och utökas. Stipendierna för ungdomar under

20 år som med godkänt resultat genomgått ett basår

med naturvetenskaplig och teknisk inriktning

bibehålls.

Delaktighet i informationssamhället.

Informationstekniken betyder mycket för Sveriges

konkurrenskraft. Med våra världsledande

kunskapsföretag skall Sverige behålla positionen som

en ledande IT-nation. Utöver pågående och planerade

åtgärder tillförs ytterligare 1,8 miljarder kronor

under perioden 1999-2001 för särskilda insatser,

varvid tyngdpunkten, 1,5 miljarder, läggs på skolan.

En ny IT-kommission skall också tillsättas.

Hållbara Sverige - ett föregångsland. Om Sverige

och svensk industri går i spetsen för en utveckling

mot ekologisk hållbarhet kan det även ge

konkurrensfördelar på de snabbt växande

framtidsmarknaderna för t.ex. miljöteknik samt

miljöanpassade och resurssnåla produkter. Stödet

till lokala investeringsprogram för att främja en

ekologiskt hållbar utveckling utökas nu med 2

miljarder kronor för år 2001. Även

miljöövervakningen förstärks.

Företagande. Entreprenörskap och nyföretagande har

en avgörande betydelse för tillväxt och

sysselsättning. Nya åtgärder som vidtas inom detta

för regeringen prioriterade område är bl.a:

Reserveringsmöjligheterna förstärks för enskilda

näringsidkare och delägare i handelsbolag. Lättnaden

i ägarbeskattningen av onoterade aktier utvidgas.

Kvittningsrätten för reaförluster på onoterade

aktier utvidgas. Skatten på reklamtrycksaker

avskaffas. Dessutom avskaffas den särskilda

fastighetsskatten på vattenkraftverk.

Avdragsreglerna för pensionskostnader, beskattning

av personaloptioner och avdraget för

pensionssparande för enskilda näringsidkare

förenklas. Resurserna för s.k. såddkapital och andra

åtgärder för småföretagsutveckling utökas. Samtidigt

går regeringen vidare med regelförenklingsarbetet.

Det ska bli lättare att registrera företag. Målet är

att endast en blankett och en myndighetskontakt

skall behövas. Regeringen avser att genomföra sådana

förenklingsåtgärder under innevarande år.

Myndigheternas handlingstider skall i ett första

steg förkortas med 25 % i särskilt utvalda ärenden.

Uppgiftsbördan för företagen skall minska och

företagens hantering av tullfrågor skall förenklas

ytterligare. När småföretagsdelegationen lagt sitt

slutliga förslag avser också regeringen att

presentera ytterligare förslag inom området.

Europeiskt samarbete. Regeringen föreslår ett nytt

treårigt program på 800 miljoner kronor årligen för

utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa.

Dessutom tillförs ytterligare 1 miljard kronor under

den kommande femårsperioden för insatser i

Östersjöregionen. Svenska företag ges stöd till att

utnyttja marknads- och handelsmöjligheterna i det

nya framväxande Europa genom bl.a. insatser för

småföretagen, förstärkt regional

exportfrämjarorganisation i Sverige och åtgärder för

att ta till vara invandrares speciella kunskaper om

sina respektive länder och deras språkkunskaper.

Ett Sverige för alla. Integrationspolitiken skall

värna grundläggande demokratiska värden. Den skall

verka för kvinnors och mäns lika rättigheter,

oavsett etnisk och kulturell bakgrund. För att

minska segregationen, uppnå de integrationspolitiska

målen och ett Sverige för alla föreslås ett

resurstillskott inom området under de närmaste åren.

Av central betydelse är åtgärder för att ge goda

kunskaper i det svenska språket från tidig ålder,

skapa goda villkor på arbetsmarknaden och få till

stånd en varaktig förbättring av situationen i

utsatta bostadsområden med stor andel invånare med

invandrarbakgrund. Regeringen aviserar att en

storstadspolitisk proposition föreläggs riksdagen

under våren. Dessutom skall förslag lämnas om en

skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering i

arbetslivet.

Vid sidan av dessa framtidsområden görs satsningar

inom en rad andra områden som stärker Sverige inför

sekelskiftet. T.ex. satsas resurser på att göra

Sverige tryggare genom att bl.a säkerställa

närpolisreformen och kampen mot

vardagsbrottsligheten samt genom att förstärka

ekobrottsbekämpningen. Regeringen föreslår också att

pensionerna för år 1999 beräknas utifrån ett

basbelopp reducerat med 1 % i stället för med 2 %.

För år 2000 och framåt beräknas pensionerna från ett

oreducerat basbelopp.

Vidare ser regeringen biståndet som ett viktigt

instrument för att främja internationell säkerhet

och solidaritet. I syfte att ytterligare markera

Sveriges internationella ansvarstagande föreslås en

ökning av biståndet till 0,73 % av BNI år 2001.

Dessa uppräknade satsningar äventyrar inte målen för

de offentliga finanserna. I själva verket kommer

målen om balans i år och överskott under de kommande

åren att överträffas med god marginal. De statliga

utgifterna håller sig inom utgiftstaken respektive

år, och de offentliga utgifterna, mätt som andel av

BNP, minskar successivt. Det statliga utgiftstaket

föreslås faställas till 770 miljarder kronor år

2001.

De allt starkare offentliga finanserna bidrar inte

bara till lägre räntor och ökat förtroende för den

svenska ekonomin. De skapar också en ökad

handlingsfrihet i framtiden. De ger utrymme för

ökade insatser inom skola, vård och omsorg. De gör

det möjligt att amortera på statsskulden och

därigenom minska på bördorna för kommande

generationer. De gör det också möjligt att möta

kommande konjunktursvängningar.

I framtiden kan också skattesänkningar bli möjliga,

men endast om vissa villkor obetingat uppfylls.

Generella skattesänkningar får inte ske innan en

tillfredsställande kvalitet har säkerställts inom

skolan, vården och omsorgen. De får inte finansieras

genom skuldsättning, och de måste utformas på ett

fördelningspolitiskt rättvist sätt.

Som en följd av den höga arbetslösheten och de

växande klyftorna i löner och kapitalinkomster

mellan 1991-1997 har spridningen i marknadsinkomster

ökat betydligt. Detta har dock till stor del

kompenserats av transfererings- och skattesystemen.

Trots den ökade spridningen i marknadsinkomster har

spridningen i disponibla inkomster inte ökat

nämnvärt sedan 1991. I och med 1998 års budget har

saneringsprogrammet på 126 miljarder kronor

fullföljts. En av de viktigaste principerna vid

utformningen av programmet var att alla medborgare

rättvist skulle dela på bördorna.

Fördelningspolitiska analyser pekar på att krisen

och budgetsaneringen har klarats med en bevarad och

relativt jämn fördelning av de ekonomiska

resurserna. Den femtedel av hushållen som har högst

ekonomisk standard har bidragit med 43 % av de

sammantagna budgetförstärkningarna, medan den

femtedel som har lägst standard har bidragit med ca

11 %. Den tiondel av hushållen med högst standard

har fått vidkännas den största minskningen i

förhållande till inkomsterna. Jämställdheten värnas

dessutom, nettoeffekterna är i genomsnitt i stort

sett lika för kvinnor och män.

Kunskaper och erfarenheter måste fördelas jämnare.

Därmed får alla bättre möjligheter till arbete. Det

nås genom bättre baskunskaper och fler utbildade.

Rättvisa kan endast nås när människorna ges lika

möjligheter till utbildning och arbete. Sverige

skall åter visa att en god tillväxt och ökad

sysselsättning bäst förenas med en jämn fördelning

av de ekonomiska resurserna.

Mycket tyder på att tillväxten i den svenska

ekonomin under en följd av år kan uppgå till i

genomsnitt minst 3 % per år. Detta är

betydelsefullt, eftersom det gör det möjligt att

hantera ett antal stora uppgifter som Sverige står

inför under de kommande åren. Sysselsättningen måste

öka och arbetslösheten minska. Målet att halvera den

öppna arbetslösheten till 4 % år 2000 ligger fast.

Att nå målet ligger inom räckhåll med den ekonomiska

utveckling som nu kan förutses. Enligt regeringens

bedömning kommer målet att nås före utgången av år

2000. Målet är ambitiöst, men det är ändå bara ett

etappmål. Ambitionen bör vara att återskapa full

sysselsättning, där alla som vill och kan arbeta

också skall ha ett meningsfullt arbete. Detta

förutsätter att sysselsättningen ökar väsentligt och

att arbetskraftsdeltagandet ånyo höjs.

Hög tillväxt är viktig, inte bara för att öka

sysselsättningen och minska arbetslösheten. Den

krävs även för att möta de ökade resurskrav inom

bl.a. vården och omsorgen, som följer av den

demografiska utvecklingen, och för att trygga en

jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden. En

hög tillväxt krävs också för att möjliggöra

angelägna reformer och skapa förutsättningar för

ökade reallöner. Den är också nödvändig om vi skall

återvinna den relativt bättre internationella

position som Sverige hade före den djupa nedgången i

början av 1990-talet, då den svenska BNP-

utvecklingen var negativ samtidigt som andra länder

fortsatte att ha en positiv tillväxt.

Motionerna och inriktningen av

den ekonomiska politiken

Moderata samlingspartiets partimotion

I motion Fi17 (m) konstateras att Sverige

fortsätter att halka ned i den internationella

välfärdsligan. Bedömningar från bl.a. OECD och EU

visar att den svenska tillväxten även under de

närmaste åren kommer att vara lägre än den

genomsnittliga i Europa och i Norden. De senaste 30

åren har den svenska tillväxten varit lägre än i

övriga OECD-länder. Hade Sverige haft en lika snabb

BNP-ökning hade BNP per svensk invånare varit

närmare 30 000 kr högre 1997.

Vårbudgeten avslöjar med största möjliga tydlighet

att regeringen saknar en politik för framtiden. Just

bristen på politik och förmåga fortsätter att driva

Sverige nedåt i välfärdsligan och befäster den

strukturella arbetslösheten. Regeringens tillväxt-

och jobbpolitik är mer utformad av den egna tilltron

till en stigande konjunktur än på viljan att

genomföra de strukturella förändringar som stärker

Sveriges konkurrenskraft. Inom skattepolitiken syns

tydligt högskattepolitikens successiva sammanbrott.

Motståndet mot skattesänkningar för vanliga

löntagare kombineras med oorganiserade reträtter i

beskattningen av högrörliga skattebaser. I

Europapolitiken ställs Sverige vid sidan av de elva

EU-länder som från årsskiftet bildar EMU och inför

euron.

Enligt motionen måste den ekonomiska politiken i

stället bygga på strukturella förändringar som

stärker Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

Därigenom skapas förutsättningar för en snabb

tillväxt, en kraftig ökning av antalet nya

arbetstillfällen, en god reallöneutveckling och ett

minskat bidragsberoende. Målet för politiken under

den kommande mandatperioden skall vara att föra upp

Sverige till samma tillväxttakt som i övriga Europa.

Under den därpå följande mandatperioden skall

Sverige placeras i en tillväxtbana som ligger över

genomsnittet i EU. Politiken skall också skapa

förutsättningar för en utveckling på arbetsmarknaden

som till mitten av nästa årtionde avskaffar

arbetslösheten som samhällsproblem. Detta kräver att

netto 500 000 nya jobb tillkommer.

För att bryta eftersläpningen och på nytt göra

Sverige till ett samhälle som växer presenteras i

motionen sex punkter för en bred förnyelse av

Sverige:

Företagande och nya riktiga jobb. För att öka

Sveriges konkurrenskraft måste en företagsamhetens

revolution genomföras. Skatten på företag och arbete

sänks, bl.a. genom ett förvärvsavdrag för

löneinkomster upp till 7,5 basbelopp. Vidare

avskaffas t.ex. den s.k. värnskatten, och särskilda

skattelättnader riktade mot hushållstjänster införs

enligt det förslag som presenterats gemensamt av

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Skattereglerna för fåmansbolag förändras och

förmögenhetsskatten avskaffas stegvis med början

1998. Samtidigt avskaffas och förändras

fastighetsskatten successivt och

kapitalinkomstskatten sänks för att bli mer rimlig

ur ett internationellt och ur ett räntepespektiv.

För att öka tillväxtkraften i de små företagen måste

arbetsrätten moderniseras. En ny lagstiftning bör

träda i kraft senast halvårsskiftet år 2000.

Dessutom skall arbetsmarknadspolitiken reformeras,

bl.a. genom att volymmålet avskaffas och

arbetslöshetsförsäkringen görs om till en verklig

omställningsförsäkring. Avecklingen av Barsebäck

stoppas och en lång rad av åtgärder för att göra

företagandet enklare föreslås, enligt det förslag

som tidigare presenterats av Moderaterna,

Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Lägre och rättvisare skatter. Sänkta skatter är

enligt motionen en förutsättning för tillväxt och

välstånd. Viktigast är att skatterna under de

kommande åren sänks för låg- och medelinkomsttagare.

I motionen föreslås förutom förvärvsavdraget på

löneinkomster också bl.a. lägre kommunalskatt, höjt

grundavdrag på 10 000 kr, ett särskilt grundavdrag

per barn vid den kommunala beskattningen på

ytterligare 10 000 kr och lägre bensinskatt.

Offentliga sektorns förnyelse. För att öka

kvaliteten och effektiviteten i den offentliga

sektorn måste kommunernas verksamhet prioriteras

till kärnuppgifterna. Dessutom bör bl.a. en

ovillkorlig vårdgaranti införas.

En millenniereform för Europas bästa skola. Bl.a

införs en skolpeng för alla och ett

kvalitetsinstitut upprättas som skall granska alla

skolors resultat.

Sverige som ledande IT-land. Det behövs en ny

politik som gör Sverige till ett av de bästa

länderna vad gäller spridning och användning av IT.

Svenskt engagemang i Europa. Sverige skall spela

en framträdande roll i det europeiska samarbetet.

Därför bör Sverige så snart som möjligt gå med i

valutaunionen, EMU. Beslutet att ställa Sverige

utanför är både ekonomiskt och politiskt skadligt

för Sverige. Sverige skall också gå in i ERM så

snart som möjligt, enligt motionärerna.

Grundförutsättningarna för en framgångsrik ekonomisk

politik är prisstabilitet och balans i de offentliga

finanserna. Visserligen präglas ekonomin just nu av

en relativt stor finansiell stabilitet. Underskottet

i de offentliga finanserna elimineras i år, enligt

prognoserna, och inflationen och räntorna är låga.

Men det är ett bedrägligt lugn. De viktigaste

orsakerna till de senaste decenniernas obalanser

finns kvar. Enligt OECD kommer Sverige även i år att

vara det industriland som i relation till BNP har

högst andel offentliga utgifter och högst andel

skatter. Det gör att Sverige även fortsättningsvis

kommer att ha de mest konjunkturkänsliga offentliga

finanserna i OECD-området. Samtidigt går det

historiska mönstret igen i vårpropositionen, genom

att den socialdemokratiska regeringen använder en

konjunkturellt betingad ökning av skatteintäkterna

till att ytterligare höja de offentliga utgifterna,

något som ytterligare ökar konjunkturkänligheten och

förstärker den redan goda efterfrågan i ekonomin.

Målet för budgetpolitiken bör enligt motionen vara

att hålla de offentliga finanserna i balans över en

konjunkturcykel. Eftersom de närmaste åren sannolikt

blir relativt goda bör budgeten visa ett överskott.

Jämfört med regeringen är överskottet i det

offentliga finansiella sparandet i det moderata

budgetalternativet 10 miljarder kronor högre både år

2000 och år 2001. Detta minskar risken för en

ytterligare förstärkning av den inhemska efterfrågan

i den uppåtgående konjunkturen. Dessutom innebär

förslagen sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och

arbetslöshetsförsäkringen och sänkta skatter på en

rad områden att konjunkturkänsligheten i de

offentliga finanserna minskar. Det statliga

utgiftstaket faställs i motionen till 697 miljarder

kronor år 1999, 682 miljarder kronor år 2000 och 683

miljarder kronor år 2001.

Bruttoskulden i de offentliga finanserna skall

enligt motionen minska till under 60 % av BNP senast

år 2002. Genom överskottet i de offentliga

finanserna kommer statsskulden att nettoamorteras de

närmaste åren. Avbetalningen bör i första hand gälla

de lån som är tagna i utlandet, för att förhindra en

påspädning av likviditeten och efterfrågan inom

landet.

Motionärerna kritiserar regeringen för att brista i

respekt för den nya budgetprocessen. Regeringen har

blivit allt mindre regeltrogen i sin hantering av

prognosmissar och budgetöverskridanden, vilket bl.a.

hänger samman med att pressen på att följa reglerna

avtar när skatteintäkterna utvecklas gynnsamt och

budgetunderskottet trots nya utgiftsökningar blir

mindre än väntat. Processen måste stramas upp och de

fastlagda principerna måste följas strikt.

Riksbankens inflationsmål om inflation på 2 % (+/-

1 %) gäller utvecklingen av konsumentprisindex

(KPI). Men enligt motionen bör den rimliga

innebörden av Riksbankens mål vara att upprätthålla

den underliggande inflationen på 2 % (+/- 1%),

eftersom KPI i hög grad påverkas av tillfälliga

faktorer som t.ex. skatte- och bidragsförändringar.

Den föreslagna sänkningen av tobaksskatten drar

t.ex. ned KPI med omkring 0,3 %.

Centerpartiets partimotion

I motion Fi18 (c) betonas att utgångsläget för den

svenska ekonomin genom Centerpartiets medverkan i

saneringen av de offentliga finanserna nu är långt

bättre än det var inför de tidigare mandatperioderna

åren 1991-1994 och åren 1994-1998.

Räntorna har halverats, inflationen är stabilt låg

och statens finanser har kraftigt förbättrats.

Hushållens, företagens och den finansiella sektorns

förtroende för den svenska ekonomin och hållbarheten

i svenska trygghetssystemen har stärkts markant och

redan i år uppnår Sverige med god marginal balans i

den offentliga budgeten.

Detta utgör enligt motionärerna grunden för en

framgångsrik ekonomisk politik. Resultaten börjar nu

också synas. Läget på arbetsmarknaden har vänt.

Sysselsättningen har börjat stiga och arbetslösheten

sjunker, även om den fortfarande är för hög.

Hushållen vågar nu också öka sin privata konsumtion

efter flera års svag utveckling. Det faktum att

fempartiöverenskommelsen om pensionerna nu har fått

en långsiktigt hållbar utformning ökar sannolikt

hushållens tilltro till den ekonomiska utvecklingen

ytterligare.

Utgångspunkten för Centerpartiets ekonomiska

politik är ett starkt Sverige utanför valutaunionen,

EMU. Byggstenarna i den politiken är sunda och

stabila statsfinanser och ett förtroende för en

självständig svensk penningpolitik med en rörlig

växelkurs. Enligt motionärerna betyder EMU mer

inslag av överstatlighet och mindre demokrati. Den

ekonomiska och politiska unionen riskerar att skapa

spänningar mellan länderna i stället för att

underlätta -för fred och samförstånd. EMU riskerar

dessutom att motverka den enligt Centerpartiet

mycket viktigare utvidgningen av EU österut.

Centerpartiets prioriteringar inför 2000-talet

handlar om att sänka skatterna på arbete, boende och

företagande. Genom en sådan politik skapas

förutsättningar för en ökad trygghet, en stigande

sysselsättning och en tillbakapressning av

arbetslösheten.

De åtgärder som föreslås är bl.a:

Skatteväxling för fler i arbete och en bättre miljö. För att

minska arbetslösheten måste sysselsättningen i det privata

näringslivet öka. Och det är i de mindre företagen som

tillväxtpotentialen är störst. Därför föreslås ytterligare

sänkningar av arbetsgivaravgifterna för speciellt de mindre

företagen under åren 1999-2001, ovanpå de som Centerpartiet

redan medverkat till under innevarande mandatperiod. Gränsen

för lönesumman för företagare och egenföretagare höjs och

succesivt under perioden reduceras avgiftsprocenten med

ytterligare 3 procentenheter. För att finansiera åtgärden

föreslås en höjning av energi- och miljöskatter, bl.a. en

höjningen av produktionsskatten på el från kärnkraftverk på

1 öre per kWh. Motionärerna avvisar regeringens föreslagna

sänkning av fastighetsskatten på äldre vattenkraftverk. Vidare

föreslås en miljöskatt på flyg.

Sänkt skatt på boende. I ett första steg bör

fastighetsskatten sänkas till 1,5 % redan från och med

inkomståret 1998. Den höjda fastighetsskatten har slagit hårt

mot många, speciellt hårt drabbade är den bofasta befolkningen

i attraktiva områden. I motionen föreslås att den s.k.

belägenhetsfaktorn slopas för bofasta i avvaktan på den

utredning som har i uppdrag att se över fastighetstaxeringen.

Fastigheterna i de s.k. krisårgångarna bör undantas från

ytterligare fastighetsskatt i ännu ett år i avvaktan på att

fastighetstaxeringen ändras.

Sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare. Internationellt

sett har Sverige en hög beskattning av låga inkomster. Därför

föreslås en sänkning av skatten för låg- och

medelinkomsttagare. Sänkning bör ske genom en höjning av

grundavdraget och kommunerna skall enligt finansierings-

principen få full kompensation av staten för skattebortfallet.

Enligt förslaget sänks skatten med 1,8 miljarder kronor år

1999, 2,5 miljarder år 2000 och 3,5 miljarder kronor år 2001.

Vidare föreslås att förmögenhetsskatten i tre steg

fasas ut ur det svenska skattesystemet under åren

2000-2002. Förmögenhetsskatten har överlevt sig

själv och måste tas bort, konstateras det i

motionen. Förändringar bör också göras i

beskattningen av s.k. fåmansföretag. Ett mer

detaljerat förslag läggs först när den pågående

utredningen i frågan lämnat sina rekommendationer i

slutet av augusti. Motionärerna anser bl.a. också

att den särskilda löneskatten på avsättning till

anställdas vinstandelsstiftelser bör avskaffas och

att skattefrihet i förlängningen bör införas för

biobaserade drivmedel. Den av regeringen föreslagna

sänkningen av tobaksskatten avvisas.

Dessutom bör det genomföras en begränsad

försöksverksamhet med skattesubvention av s.k.

hushållsnära tjänster. Verksamheten skall ha som mål

att ta reda på vid vilken subventionsnivå

efterfrågan på denna typ av tjänster hos hushållen

stiger. Vidare bör mätningar göras över hur många

nya arbetstillfällen subventionen skapar.

För att öka sysselsättningen och minska

arbetslöheten bör arbetmarknadspolitiken

moderniseras. Det handlar bl.a. om att kvalitet

sätts före kvantitet och att de lokala och regionala

nivåerna skall få ett större inflytande över hur

resurserna satsas. För att få lönebildningen att

fungera ännu bättre bör olika restriktioner införas

och lagförändringar genomföras. Enligt motionen kan

avtalet mellan parterna inom verkstadsindustrin om

hur förhandlingarna skall föras tjäna som underlag

för en lagstiftning. Dessutom måste incitamenten för

att ta ett arbete öka. I dagsläget är den s.k.

reservationslönen i en del fall betydligt högre än

ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, genom

att den arbetslöse oftast mister bidrag och t.ex.

får högre rese- och barnomsorgsomkostnader om

han/hon skulle få jobb. Mot den bakgrunden bör det

snabbt genomföras en översyn av hur

ersättningssystemen samverkar och presenteras

åtgärder som ökar benägenheten att söka och ta

ordinarie jobb.

I anslutning till detta föreslår motionärerna att

egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen höjs

med 480 kr per år. Detta för att få dem som redan

har arbete att betala lite mer för arbetslösheten

och därmed också öka deras incitament att bidra till

en sänkning av arbetslösheten.

För Centerpartiet är vård, skola och omsorg en

grundläggande prioritet. Därför noteras med glädje

att regeringen hörsammat partiets krav om

ytterligare resurser till de kommunala och

landstingskommunala verksamheterna. I motionen

föreslås också att ett system med hemservicecheckar

för pensionärer införs samtidigt som vårdgaranti

införs för att korta vårdköerna inom hälso- och

sjukvården.

Utförsäljningar av aktier i de statligt ägda

aktiebolagen som t.ex. Nordbanken, Celsius, Assi

Domän och Pharmacia bör ske under första hälften av

nästa mandatperiod. Enligt en grov uppskattning

beräknas det ge drygt 80 miljarder kronor som skall

användas till amortering av statsskulden. Med

motionens förslag till utgiftsramar och

inkomstförändringar blir överskottet i de offentliga

finanserna något högre under 1999 och 2000 jämfört

med regeringens beräkningar i vårpropositionen. År

2001 blir överskottet något lägre än regeringens

beräkningar, vilket enligt motionärerna är en mer

rimlig fördelning över åren eftersom osäkerheten

blir större ju längre in i framtiden man blickar.

Genom ett starkare budgetalternativ än regeringens

under åren 1999 och 2000 skapas utrymme för

ytterligare skattesänkningar år 2001, jämfört med

åren 1999 och 2000, skriver man i motionen.

Ramarna för statens utgifter föreslås i motionen

faställas till samma som regeringens under åren 1999

och 2000. Utgiftstaket för år 2001 bör faställas

till 760 miljarder kronor, vilket är 10 miljarder

lägre än regeringens förslag.

Folkpartiet liberalernas partimotion

I motion Fi19 (fp) konstateras att regeringens

största misslyckande är sysselsättningen. Det är

färre människor som i dag har ett riktigt jobb än

det var när den nuvarande socialdemokratiska

regeringen tillträdde för fyra år sedan. I fjol var

också sysselsättningen den lägsta sedan mitten av

1970-talet. Även om den öppna arbetslösheten gått

ned det senaste året ligger den totala

arbetslösheten på runt 11 %. Antalet företagare har

minskat i takt med att regeringens politik fått

genomslag i ekonomin, och Sverige fortsätter att

falla i den internationella välfärdsrankningen.

Regeringens mål om en halvering av den öppna

arbetslösheten är enligt motionärerna ett dåligt

formulerat mål, och konsekvenserna av den

formuleringen är nu fullt synliga genom att personer

på olika sätt förs bort ur statistiken.

Ambitionsnivån måste höjas rejält. Sverige behöver

en ny kurs och en ny regering. Den nuvarande

regeringens kapitulation inför den låga

sysselsättningen är det största hotet mot välfärdens

ekonomiska bas. Det är enbart genom en politik som

ökar antalet skattebetalare som en god vård och en

bra svensk skola långsiktigt kan tryggas.

Målet för sysselsättningspolitiken bör i stället

vara att öka antalet arbeten. För nästa

mandatperiod, åren 1998-2002, bör målet vara en

ökning av antalet nya jobb med 300 000, enligt

motionärerna. Det är en ambitiös målsättning som

kräver en helt ny ekonomisk politik. Utgångspunkten

skall vara jobb genom företagande. Näringsklimatet

måste förbättras, och Sverige skall bli ett

attraktivt land att investera och expandera i. Den

stora potential av egenföretagare som finns i

Sverige måste tas till vara.

Den ekonomiska strategi som föreslås innehåller

bl.a. följande förslag:

Om Sverige skall kunna häva massarbetslösheten

måste skatterna på arbete sänkas. Sverige har i

dagsläget det högsta skatteuttaget på arbete bland

världens industriländer och det bromsar givetvis

framväxten av nya jobb. I motionen föreslås en

sänkning av arbetsgivaravgifterna i den privata

tjänstesektorn med sex procentenheter. Problemen med

de höga skatterna på arbete är speciellt stora i den

s.k. hushållsnära tjänstesektorn. Uppskattningar

visar att det årligen betalas minst 10 miljarder

kronor i svart ersättning för arbete som utförs med

koppling till hemmen. Därför föreslås att en

skattereduktion på 50 % införs för privatpersoners

betalning av arbetskostnaden för hushållstjänster,

upp till 25 000 kr per år. Skattereduceringen skall

enligt förslaget göras direkt vid betalning.

Förslaget har presenterats i samarbete med

Kristdemokraterna och Moderaterna. Både dessa

åtgärder bör försiktigt räknat ge minst 100 000 nya

riktiga jobb till år 2001, enligt motionen. Andra

skatteförändringar som föreslås är:

dubbelbeskattningen på aktier och andelar i

aktiefonder slopas, förmögenhetsskatten lindras och

avskaffas helt på sikt och skatten för fåmansbolag

förenklas och lindras. Vidare sägs i motionen nej

till den nya värnskatten eller höjningen av

statsskatten till 25 % för förvärvsinkomster över

360 000 kr per år.

En annan avgörande faktor för att öka antalet jobb

i näringslivet är att förbättra arbetsmarknadens

funktionssätt. Till att börja med skall de regler i

lagen om anställningsskydd (LAS) och

medbestämmandelagen (MBL) som den tidigare borgliga

regeringen beslutade om återinföras. För att stärka

sambandet mellan dem som har jobb och dem som saknar

jobb bör också arbetslöshetskassorna få ett större

ansvar för arbetslöshetens finansiering. Fackets

makt över lönebildningen bör åtföljas av ett större

ansvar för a-kassornas ekonomi.

En anledning till att så få startar egna företag

är vid sidan av de höga skatterna den omfattande

byråkrati, administration och det regelverk som

omgärdar företagandet. I stort sett samtliga av de

30-talet förslag som framförs i

småföretagsdelegationens betänkande Bättre och

enklare regler (SOU 1997:186) bör genomföras. En

avsiktsförklaring med den innebörden har Folkpartiet

liberalerna nyligen presenterat tillsammans med

Kristdemokraterna och Moderaterna. Arbetet med

förenklingar och avregleringar ges högsta politiska

prioritet genom att stats- och finansministern leder

och ansvarar för arbetet.

Skattesänkningarna och övriga åtgärder som föreslås

i motionen finansieras bl.a. genom minskade stöd

inom arbetsmarknadspolitiken, senareläggning av

infrastrukturinvesteringar och utförsäljningar av

statliga företag.

För att Sverige skall klara sig i den stigande

internationella konkurrensen måste utbildningen

sättas i centrum. Nedvärderingen av kunskap, lärande

och lärare måste brytas. Bl.a. handlar det om att

uppvärdera lärarnas jobb, införa löpande utvärdering

genom fler nationella prov och fler betygssteg

tidigare under skolgången. Ett fristående

kvalitetsinstitut bör dessutom införas. Vidare bör

de ekonomiska incitamenten för högre utbildning

förbättras, genom bl.a. ett nytt studiestödssystem

som gör att det blir ekonomiskt lönsamt att ta en

akademisk examen.

Staten och kommunerna går varje år miste om

skatteintäkter på 50-60 miljarder kronor på grund av

omfattande skattefusk och "felaktiga bidrag". Fusket

och missbruket måste nu tas på allvar bl.a. genom

ökade resurser till de myndigheter som berörs,

enligt motionen.

Som ett nästa steg i den ekonomiska strategin

aviseras en skattesänkning för låg- och

medelinkomsttagare, dock under förutsättning att

överskottet i de offentliga finanserna utvecklas

stabilt och på det sätt som krävs för att nå de

budgetpolitiska målen. Motionärerna ställer sig

bakom målet om att de offentliga finanserna ska ge

ett överskott på 2 % av BNP sett över en

konjunkturcykel. I motionen betonas också vikten av

att den offentliga bruttoskulden amorteras ned,

bl.a. för att främja stabiliteten i de offentliga

finanserna och underlätta ett framtida svenskt

medlemskap i EMU. Ett utrymme för skattesänkningar

år 2000 på 25 miljarder kronor kan uppstå om

konjunkturen och tillväxten blir god. Utrymmet skall

i första hand användas till att sänka inkomstskatten

i skatteskalans nedre del och för att minska

marginaleffekterna för barnfamiljerna. Ett mer

preciserat förslag kommer senare. I motionen

faställs vidare det statliga utgiftstaket till 718

miljarder kronor år 1999, 722 miljarder kronor år

2000 och 749 miljarder kronor år 2001. Motionärerna

kritiserar regeringen för att underbudgetera

sannolika framtida utgifter, som t.ex. utgifter för

att avhjälpa krisen i de kommunala bostadsbolagen,

utgifter för att stänga av kärnreaktorn i Barsebäck,

framtida utgifter för en fortsättning av

kunskapslyftet och de s.k. rotavdragen.

Underbudgeteringen kalkyleras till runt 20 miljarder

kronor för perioden 1999-2001, vilket innebär att

statens finanser inte är så starka som regeringen

påstår.

Däremot välkomnas regeringens förslag i

vårpropositionen om ytterligare statsbidrag till

kommuner och landsting för 1998 och följande år. Men

för att få en garanti om att de extra pengarna

verkligen kommer skolan och vården till del föreslås

i motionen att en granskning av kommunernas planer

och utfall vidtas. Om resultatet av en sådan

granskning blir att kommunerna inte följt

statsmakternas ambitioner bör

återbetalningsskyldighet aktualiseras.

Att Sverige står utanför EMU vid starten år 1999

innebär många stora risker i form av t.ex. snabba

svängningar i valutakursen, en mer svårhanterad

lönebildning, utslagning av produktion och

sysselsättning samt investeringsflykt. Nackdelarna

drabbar särskilt småföretagen. Sverige bör därför så

snart som möjligt gå in i eurosamarbetet. Sverige

bör också gå med i ERM, det valutasamarbete som

föregår ett euromedlemskap, för att hålla största

möjliga handlingsfrihet.

Motionärerna föreslår dessutom att resurser anslås

för att höja säkerheten i kärnkraftsanläggningarna i

Ryssland och Ukraina. Detta i stället för att satsa

enorma belopp på en forcerad stängning av en eller

flera av de säkrare svenska reaktorerna.

Vänsterpartiets partimotion

I motion Fi20 (v) konstateras att regeringen i sina

prognoser räknar med stora överskott i bytesbalansen

de närmaste åren. Samtidigt skall de offentliga

finanserna enligt budgetmålen ge ett överskott på 16

miljarder kronor år 1999, 30 miljarder kronor år

2000 och 42 miljarder kronor år 2001. Pengarna skall

bl.a. användas till en omfattande amortering av

statsskulden och den konsoliderade offentliga

bruttoskulden skall vara nere i knappt 63 % av BNP

år 2001.

Sammantaget innebär detta att regeringen i praktiken

planerar att driva en mycket restriktiv

finanspolitik under de närmaste åren. Detta trots

att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och att

arbetskraftsdeltagandet minskat kraftigt under de

senaste åren. Normalt brukar en återhållsam

finanspolitik tillämpas i ekonomier med

överhettning, stigande inflation och en mycket hög

efterfrågan på arbetskraft. Några sådana tecken

finns inte i den svenska ekonomin.

Vänsterpartiet avvisar regeringens politik att låta

det långsiktiga målet om ett tvåprocentigt överskott

i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel

överordnas målet om en stigande sysselsättning. I

stället föreslås en omläggning av den ekonomiska

politiken mot en lättare och mer expansiv

finanspolitik för att avskaffa massarbetslösheten

och öka sysselsättningen. Sammanlagt bör omkring 60

miljarder kronor av de pengar som regeringen vill

använda för amortering av den offentliga

bruttoskulden användas för finanspolitiska

stimulansåtgärder. Dessutom föreslås stora

omfördelningar från passivt arbetslöshetsstöd till

aktiva åtgärder för nya jobb under de närmaste åren.

Motionärerna delar regeringens uppfattning om att

det är önskvärt med starka offentliga finanser. Men

det är inte rimligt med mycket stora överskott i

bytesbalansen eller den offentliga sektorn så länge

arbetslösheten är så hög som den är. Det enda sättet

att åstadkomma varaktigt starkare statsfinanser är

att öka sysselsättningen och det förutsätter en

lättare finanspolitik. De mål för syssselsättningen

och arbetslösheten som regeringen sätter upp i

vårpropositionen nås eller t.o.m. överträffas med

den politik som föreslås i motionen. Ändå räknar

motionärerna med att deras budgetalternativ

resulterar i ett visst överskott i de offentliga

finanserna under de kommande åren. Det innebär

vidare en viss förstärkning av den offentliga

nettoförmögenheten.

Målen för Vänsterpartiets ekonomiska politik för de

kommande fem åren är att sysselsättningen skall öka

till 4,5 miljoner sysselsatta, från dagens omkring 4

miljoner sysselsatta. Den öppna arbetslösheten skall

minska till högst 2 % i slutet av den kommande

mandatperioden. Grunderna i den ekonomiska politiken

skall vara full sysselsättning, uthållig ekonomisk

tillväxt och rättvis fördelning mellan

samhällsklasser, mellan kvinnor och män och mellan

olika åldersgrupper.

Några av de åtgärder som föreslås i motionen för

att öka den inhemska efterfrågan och förändra

strukturen i den svenska ekonomin för att öka

sysselsättningen är:

Inom ramen för dagens skatteuttag görs en röd skatteväxling.

Skatterna sänks för låginkomsttagare och höjs för

höginkomsttagare. Därmed stiger efterfrågan, eftersom det

under de senaste åren framför allt är höginkomsttagare som

ökat sitt sparande. Den s.k. värnskatten föreslås ligga kvar

samtidigt som ett nytt skikt på sammanlagt 30 % i statlig

inkomstskatt införs på inkomster över 360 000 kr. Om det

skulle uppstå ett utrymme för skattesänkningar bör lättnaderna

gynna dem som har de lägsta disponibla inkomsterna.

Kommunsektorn tillförs ett ökat konsumtionsutrymme på 5

miljarder kronor de kommande åren, genom bl.a. en riktad

sänkning av arbetsgivaravgifterna i kommuner och landsting.

För att öka hushållens konsumtionsförmåga sänks den allmänna

pensionsavgiften med 1 procentenhet, från 6,95 % till 5,95 %.

För att underlätta för de mindre företagen slopas

arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen för företag med upp

till 10 anställda. De nedsättningar av arbetsgivar- och

egenavgifter som redan finns för vissa företag begränsas till

att enbart gälla företag med högst 10 anställda. I motionen

förslås också att de s.k. stoppreglerna i

fåmansskattelagstiftningen tas bort.

För att ytterligare stimulera de mindre företagen föreslås en

ram på 4 miljarder kronor för skattesänkningar för

företag inom den privata tjänstesektorn. 1,9 miljarder kronor

av ramen används till att sänka restaurangmomsen. Återstående

medel bör läggas ut som sänkt moms eller sänkta

arbetsgivaravgifter i den riktning som föreslogs av

Tjänstebeskattningsutredningen.

En del av ovanstående förslag finansieras bl.a.

genom att bolagsskatten höjs från 28 till 30 %.

Lättnaderna i dubbelbeskattningen begränsas,

avdragsrätten för organisationskostnader slopas och

nedsättningen av arbetsgivaravgifter begränsas.

Genom en s.k. värnbolagsskatt på 5 % på vinster över 50

miljoner avsätts medel till framtidsfonder för utbildning och

arbetslivsutveckling.

Arbetsmarknadspolitiken reformeras, bl.a. genom att

volymkravet tas bort. Ett nytt sammanhållet studiestödssystem

bör också tas fram.

Riksdagen bör också redan nu besluta om att lagstiftningsvägen

korta normalarbetstiden från 40 till 35 timmar. Detta som ett

första steg till 30 timmars arbetsvecka och 6 timmars

arbetsdag. Åtgärden kombineras med en sänkning av

arbetsgivaravgiften. En grov beräkning pekar mot att

arbetstidsreformen under vissa förutsättningar skulle kunna ge

drygt 240 000 årsarbeten till en totalkostnad för staten på

knappt 40 miljarder kronor, enligt motionen.

En del av ovanstående förslag finansieras bl.a.

genom att bolagsskatten höjs från 28 till 30 %.

Lättnaderna i dubbelbeskattningen begränsas,

avdragsrätten för organisationskostnader slopas och

nedsättningen av arbetsgivaravgifter begränsas.

Vänsterpartiet menar vidare att penningpolitiken

är för stram. Det finns utrymme för Riksbanken att

sänka den s.k. reporäntan. Den extremt låga

inflationen gör att realräntan fortfarande är

omotiverat hög. I kombination med den pågående

förstärkningen av den svenska kronan är risken stor

att penningpolitiken på nytt får en åtstramande

inverkan på ekonomin. Det skulle kunna hämma den

konjunkturuppgång som Sverige är mitt inne i.

Sverige klarar sig bättre utanför än innanför EMU.

Det måste formas en politik som varaktigt håller

Sverige utanför EMU. I dagens högt

internationaliserade värld bör den svenska

valutapolitiken förhålla sig neutral i förhållande

till alla världens valutor. Den svenska kronan bör

tills vidare vara knuten till en valutakorg med alla

världsvalutorna.

Vad Europa behöver är ett brett mellanstatligt

politiskt samarbete för högre sysselsättning och

social upprustning. Men EMU och EMU:s s.k.

konvergenskrav tvingar i stället fram en politik som

hämmar tillväxten och ökar de sociala klyftorna.

Beräkningar visar att en gemensam finanspolitisk

expansion motsvarande 1 % av BNP i EU:s

medlemsländer skulle ge betydande

sysselsättningseffekter.

Det svenska folket bör i en folkomröstning få säga

ja eller nej till svenskt medlemskap i EMU.

I motionen föreslås att det statliga utgiftstaket

faställs till 745 miljarder kronor år 1999, 756

miljarder kronor år 2000 och 784 miljarder kronor år

2001.

Miljöpartiet de grönas partimotion

I motion Fi21 (mp) slås fast att den ekonomiska

politik som förts i Sverige under överskådlig tid

medfört en tilltagande utarmning av naturkapital,

hög arbetslöshet och ökade sociala motsättningar.

Regeringen godtar i vårpropositionen att den

negativa utvecklingen fortsätter. Politiken föreslås

i stort sett vara oförändrad, trots de mycket stora

brister som 1990-talets ekonomiska kris ådagalagt.

Problemen i den svenska ekonomin orsakas i huvudsak

av regeringens egen politik. Problemen är framför

allt strukturella, inte konjunkturella. Från

Miljöpartiet de grönas utgångspunkt är det därför

helt oacceptabelt att de långsiktiga förändringar

som krävs för att minska arbetslösheten, minska

miljöskulden, öka den sociala hållbarheten och

minska riskerna för nya ekonomiska kriser nu inte

genomförs.

De tre allvarligaste strukturella problemen är:

Många tjänar pengar på att utarma naturresurser

och förstöra miljön. Skattesystemets utformning gör

att det ofta är lönsamt att ersätta människor med

hjälpenergi, vilket stimulerar en långsiktigt och

miljömässigt ohållbar energianvändning. Hög skatt på

arbete och låg skatt på energi och utsläpp leder

till att resursslösande och miljöfientliga beteenden

på marknaderna gynnas.

Arbetstiden har sedan 1980-talet inte sänkts i

takt med produktivitetsutvecklingen. Detta har

starkt bidragit till att främst ungdomar permanent

ställts utanför den normala arbetsmarknaden. Detta

har också ökat de ekonomiska orättvisorna och de

sociala klyftorna i samhället samtidigt som en ökad

jämställdhet mellan könen motverkas.

Priset på tjänster och arbete är för högt. Det är

en följd av att skatterna är för höga.

Arbetsmarknaden pressas ihop. Småföretagen kan inte

växa, trots goda förutsättningar i övrigt, och

storföretagen rationaliserar bort människor mycket

hårt. Vidare innebär detta att arbetskrävande

återvinning har svårt att konkurrera och att både

privat och offentlig service blir sämre eller

uteblir helt.

För att rätta till dessa grundläggande strukturella

fel behöver Sverige en grön ekonomisk politik. De

kommande tre åren måste politiken läggas om med en

grön skattereform, förkortad generell arbetstid och

bättre villkor för små och medelstora företag. Målen

för den ekonomiska politiken skall enligt motionen

vara:

Miljöskulden skall upphöra senast år 2000 och

därefter skall den minska. Det kräver långtgående

miljökrav i lagstiftningen, en miljöanpassning av

skattesystemet och betydande satsningar på miljön

inom både offentlig och privat sektor.

En rättvisare och solidarisk fördelning av såväl

tillgångar som besparingar. Detta ska uppnås med en

förstärkt fördelningspolitik genom lägre

ersättningar och bidrag till medel- och

höginkomsttagare och färre besparingar på stöd till

ekonomiskt och socialt klämda människor.

Jämlikheten mellan könen skall öka.

Den öppna arbetslösheten skall minska till 3 %.

Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

skall sänkas kraftigt. Detta skall bl.a. ske genom

sänkt arbetstid, minskad beskattning av arbete,

statliga investeringssatsningar på gröna jobb inom

bl.a. kultur-, kommunikations- och energiområdena.

Enskilda människors ekonomiska självtillit skall

stegvis stärkas genom generellt sänkt arbetstid,

brutet tak och grundskydd i socialförsäkrings- och

pensionssystemen. Vidare skall arbete beskattas

lägre och inflytandet i den demokratiska processen

öka.

Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn

skall vara i balans år 1998. För 1999 skall

sparandet visa ett överskott på 0,5 % av BNP och

därefter skall den offentliga sektorns finanser

uppvisa ett långsiktigt överskott på minst 1 % av

BNP, sett som ett medelvärde över en

konjunkturcykel. Det är lägre än det överskott på 2

% av BNP över konjunkturcykeln som riksdagen

tidigare beslutat om. Motiven för sänkningen är

enligt motionen att det privata sparandet bör

betonas före det offentliga.

Förutsättningar skall skapas för en växande privat

sektor med fler små och medelstora företag och

kooperativa företag.

Prisstabilitetsmålet i penningpolitiken måste enligt

motionen kompletteras med ett allmänekonomiskt mål.

Sedan inflationsmålet på 2 % med ett

toleransintervall på plus/minus 1 % infördes 1995

har den genomsnittliga inflationstakten varit 1,5 %.

Detta visar att den penningpolitik som Riksbanken

fört inte på ett acceptabelt sätt följt målet,

vilket resulterat i att realräntorna och

åtstramningen av ekonomin varit större än

nödvändigt. Vidare finns det utrymme för Riksbanken

att sänka den s.k. reporäntan. Inflationen var i

början av 1998 väsentligt lägre än vad Riksbanken

räknat med och det finns i dagsläget ingenting som

ser ut att bryta den trenden, enligt motionärerna.

Den nuvarande valutapolitiska regimen med en

flytande krona har varit lyckosam och bör behållas.

Motionen menar vidare att Sverige skall stanna

utanför den europeiska valutaunionen, EMU, och så

snart som möjligt upphöra med medlemskapet i EU.

Därför finns det ingen anledning att föra in kronan

i det europeiska valutasamarbetet, ERM eller ERM 2,

vilket i första hand är en förberedelse för

medlemskap i EMU.

Finanspolitiken måste enligt motionärerna

kännetecknas av en bra utgiftskontroll och

långsiktig balans i de offentliga finanserna.

Underskott skall under normala år inte accepteras.

Utgiftskontrollen i staten och i kommunsektorn måste

förbättras och utgiftstrycket i den offentliga

ekonomin måste minska genom t.ex. besparingar i

främst de transfereringar som har en begränsad

fördelningseffekt och i föråldrad statlig

verksamhet. Effektiviteten och organisationen i de

offentliga verksamheterna och transfereringssystemen

måste förbättras. Framför allt måste prioriteringar

ur social och miljömässig synpunkt förbättras

avsevärt. Besparingar kan t.ex. göras på

transfereringar till hög- och medelinkomsttagare,

inom försvaret och på större vägbyggen. Däremot är

de besparingar som gjorts på t.ex. kalkning mot

försurning, sanering av allvarligt miljöskadade

områden och miljöforskning klart kontraproduktiva.

De större åtgärder som föreslås i motionen är: En

grön skattereform där skatterna på energianvändning

och utsläpp höjs samtidigt som skatten på arbete

sänks genom t.ex. sänkta egen- och

arbetsgivaravgifter. Arbetstiden sänks till 35

timmar i veckan under loppet av nästa mandatperiod.

Detta kombineras med sänkta egenavgifter och sänkta

inkomstskatter för inkomsttagare i låga och måttliga

lönelägen. Socialförsäkringssystemen reformeras till

att omfatta en grundtrygghet för alla.

Åtgärderna innebär bl.a att kommunsektorns ekonomi

förbättras med 1,5 miljarder kronor år 1999, 2,8

miljarder kronor 2000 och 3,9 miljarder kronor år

2001 jämfört med regeringens förslag. Utgiftstaket

för statens utgifter föreslås fastställas till 735

miljarder kronor år 1999, 744 miljarder 2000 och 760

miljarder kronor år 2001. Motionärerna misstror

regeringens prognoser i vårpropositionen över

tillväxten och har i stället som grund för

beräkningarna använt Konjunkturinstitutets lägre

prognos från mars 1998.

Kristdemokraternas partimotion

I motion Fi22 (kd) framhålls att den

socialdemokratiska regeringen i ett läge där

arbetslösheten kostar folkhushållet omkring 150

miljarder kronor per år fortsätter att inrikta sin

politik på att minska utbudet av arbetskraft.

Regeringen har misslyckats med att genomföra de

genomgripande strukturella förändringar av den

svenska ekonomin som krävs för att tillväxten och

sysselsättningen ska öka och för att Sveriges färd

mot botten av den internationella tillväxtligan ska

brytas.

I stället ägnas vårbudgeten åt överoptimistiska

prognoser över arbetslösheten, prognoser som saknar

motsvarighet bland andra konjunkturbedömare.

Samtidigt visar vårbudgeten på hur farligt Sverige

lever med sina sårbara och konjunkturkänsliga

statsfinanser. Trots flera år av god konjunktur

består massarbetslösheten samtidigt som

bidragsberoendet bland medborgarna är extremt stort

och det svenska skattetrycket är det högsta i

industrivärlden. Vid nästa lågkonjunktur riskerar

Sverige att stå med ryggen mot väggen. Då sjunker

skatteinkomsterna snabbt och utgifterna för a-kassa

och bidrag ökar kraftigt. I så fall kommer också

resurserna till vården, skolan och omsorgen att

minska.

Enligt motionärerna är det nu hög tid att lägga om

den ekonomiska politiken och skapa förutsättningar

för stigande sysselsättning och ökade

skatteinkomster. Kristdemokraternas ekonomiska

politik tar sikte på att skapa långsiktiga

tillväxtförutsättningar genom ett bättre företags-

och näringslivsklimat och lägre skatter för låg- och

medelinkomsttagare. De seglivade bromsmekanismer som

under mer än 25 år underminerat den svenska

ekonomins utvecklingskraft måste nu avlägsnas. Detta

är det enda sättet att trygga välfärden och det

stora framtida resursbehov som finns inom både

kommunerna och landstingen. Fortsätter den nuvarande

negativa sysselsättningstrenden kommer det resursgap

som finns i kommunsektorn att växa kraftigt under de

kommande 10-15 åren. Till skillnad från regeringen

skall målet vara att halvera den totala

arbetslösheten genom en ökad sysselsättning, inte

bara den öppna.

För att skapa tillväxt, sysselsättning och

långsiktig balans i den svenska ekonomin föreslås

åtgärder inom bl.a. följande områden:

En viktig uppgift i skattepolitiken är att skapa

en struktur som gör att fler kan leva på sin lön i

stället för att vara beroende av bidrag. Därför

föreslås att grundavdraget i den kommunala

beskattningen höjs kraftigt, med 8 400 kr. Det

skattebortfall som uppstår för kommunsektorn

regleras enligt finansieringsprincipen.

Ett ökat hushållssparande är en viktig komponent i

Kristdemokraternas ekonomiska politik. I motionen

höjs avdragsrätten på pensionssparande till ett helt

basbelopp per år.

För att stimulera tjänstesektorn införs en

skattereduktion på 50 % för privatpersoners köp av

tjänster i det egna hemmet. Enligt förslaget skall

skattereduktionen maximeras till 25 000 kr per

hushåll och år och reduktionen skall ske direkt vid

köpet. Förslaget innebär att en ny arbetsmarknad

öppnas inom den del av tjänstesektorn som hittills

varit stängd på grund av orimliga skatteregler.

Arbetsgivaravgifterna sänks med 0,14

procentenheter.

De senaste årens utveckling har visat på

svårigheterna att behålla förmögenhetsbeskattningen.

Därför föreslås att förmögenhetsskatten avvecklas i

två steg. Under 1999 minskas den med 1 procentenhet

och från år 2000 avvecklas den helt.

För att förbättra kapitalförsörjningen för de

mindre företagen avskaffas dubbelbeskattningen på

riskkapital.

Värnskatten tas bort och den föreslagna

marginalskatteskärpningen införs inte.

Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar

skattebefrias under två år och beskattas därefter

som inkomst av kapital.

Den särskilda löneskatten på vinstandelar för

anställda avskaffas. Dessutom föreslås att

avdragsrätt på individuella utbildningskonton införs

fr.o.m. den 1 juli 1998.

En annan viktig långsiktig strukturell åtgärd som

föreslås är en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring med en 33-procentig

egenfinansiering. Avgifterna ska tas ut branschvis

och skall återspegla arbetslösheten inom branschen.

Åtgärden kommer att förbättra lönebildningen i så

motto att den nya försäkringen skapar ett rakt rör

mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och

sänkta avgifter för den enskilde eller vice versa.

Avgiftshöjningen kompenseras mer än väl genom

höjningen av grundavdraget.

I motionen konstateras att regeringen i

vårpropositionen endast tar fasta på en bråkdel av

alla de förslag till förenklingar och bättre regler

för mindre företag som Småföretagsdelegationen

presenterar i sitt slutbetänkande (SOU 1997:186).

Motionärerna anser i stället att delegationens

förslag bör genomföras skyndsamt. Dessutom måste det

fortsatta avregleringsarbetet för att få fullt

genomslag ha stöd från allra högsta politiska nivå.

En viktig uppgift för Kristdemokraterna är att slå

vakt om familjens möjligheter att hålla ihop,

uppleva valfrihet när det gäller barnomsorgsform och

att kunna ge mer tid för barnen. Familjen är

samhällets viktigaste byggsten, även när det gäller

den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Därför

föreslås att ett beskattat vårdnadsbidrag på 10 % av

basbeloppet per månad införs. Dessutom föreslås att

barnbidraget delvis behovsprövas genom att det

generella barnbidraget sätts till 700 kr och

resterande 50 kr förs till den barnrelaterade delen

av bostadsbidraget. Bostadsbidragsberättigade

barnfamiljer får därigenom cirka 300 kr extra per

månad utöver det generella barnbidraget. Vidare höjs

förbehållsbeloppet i underhållsbidragen. I motionen

föreslås också en stor satsning på rättvisa för

pensionärer.

Motionärerna välkomnar att regeringen återställer

en del av den dränering av kommunsektorns resurser

som hittills skett. I motionen aviseras ytterligare

1 miljard kronor år 1999 utöver regeringens förslag.

För åren 2000 och 2001 föreslås ett tillskott utöver

regeringens med 800 respektive 600 miljoner kronor.

Samtidigt konstateras att resursbehoven i kommunerna

ökar framöver, men att statliga bidrag ingalunda är

den enda finansieringskällan för kommunsektorn.

Statsbidragen till kommunerna motsvarar knappt 20 %

av deras totala inkomster. Den enskilt viktigaste

faktorn som påverkar kommunernas finanser är

sysselsättningen i övriga sektorer. För att trygga

välfärden måste det därför skapas långsiktiga

förutsättningar för tillväxt och nya jobb.

De förslag som föreslås är enligt motionen

finansierade fullt ut, bl.a. genom en höjning av

bolagsskatten med 2 procentenheter, från 28 till 30

%. Utgiftstaket för statens utgifter bör enligt

motionen fastställas till 722 miljarder kronor år

1999, 729 miljarder kronor år 2000 och 753 miljarder

kronor år 2001. Till följd av bl.a. en relativt

kraftig utförsäljning av statliga företag minskar

statens lånebehov och därmed statsskulden snabbare i

Kristdemokraternas budgetalternativ jämfört med i

regeringens. Motionärerna avstår också från att

inteckna de överskott som regeringen prognosticerar

i vårbudgeten. I den mån säkra strukturella

överskott i statens finanser uppstår skall dessa

användas för att sänka skatter för låg- och

medelinkomsttagare, samt till att sänka de skatter

som i dag hämmar den långsiktiga tillväxten.

Utskottet

1 Den ekonomiska politiken

1.1 Det internationella konjunkturläget

1.1.1 Svagare tillväxt i världsekonomin

under 1998

Förra året blev ett starkt år för världsekonomin,

trots finans- och valutakriserna i Asien. I Förenta

staterna var tillväxten den högsta på tio år och

uppgången i den europeiska konjunkturen förstärktes.

I år blir de negativa effekterna av Asienkrisen mer

synliga. Tillväxten i världsekonomin sjunker och

handeln dämpas. De länder som drabbas hårdast är

Japan och övriga länder i den asiatiska regionen. I

EU fortsätter dock den ekonomiska aktiviteten att

stiga, och i Förenta staterna blir tillväxten

visserligen svagare men den kommer ändå att vara

relativt hög. Under 1999 stiger den internationella

BNP-tillväxten på nytt till följd av gynnsamt låga

räntor, en låg och stabil inflation och en gradvis

återhämtning av tillväxtkraften i Japan och de

övriga asiatiska ekonomierna. I vårpropositionen

bedöms att världsekonomin i år växer med drygt 3 %

efter en uppgång i fjol på drygt 4 %. Nästa år ökar

tillväxten till 3,6 % och förutsättningarna är goda

att tillväxttakten ökar ytterligare under perioden

fram till 2001.

1.1.2 Effekter av utvecklingen i Asien

Thailand, Filippinerna, Malaysia, Indonesien och

Sydkorea är de länder som drabbats kraftigast av

turbulensen på de asiatiska marknaderna. I år

sjunker tillväxten i dessa länder rejält på grund av

höga räntor och kraftiga finanspolitiska

åtstramningar. I vissa av länderna handlar det

t.o.m. om fallande BNP och stora sociala och

politiska omvälvningar. Totalt minskar tillväxten i

de s.k. Dynamiska asiatiska ekonomierna (DAE) (ovan

nämnda länder plus Hongkong och Singpore) under 1998

med nära 5 procentenheter, till 0,3 %, enligt

regeringens bedömning.

Detta dramatiska fall i ett av 1980- och 1990-

talets främsta tillväxtområden får stora effekter på

de övriga länderna i regionen och på hela världs-

ekonomin. Exporten till Asien avtar eller minskar

när den inhemska efterfrågan dämpas. Samtidigt

kommer exporten från regionen att stiga markant till

följd av det senaste årets kraftiga depreciering av

flertalet av de asiatiska ländernas valutor.

En stor del av denna exportökning sugs upp av den

höga efterfrågan i Förenta staterna och den stigande

inhemska efterfrågan i EU-länderna. De negativa

effekterna på Förenta staterna och EU-länderna

begränsas emellertid av att den inhemska efterfrågan

stimuleras ytterligare av den lägre inflation och

det räntefall som kommit i Asienkrisens spår.

Tabell 1. BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet

Av de större industriländerna är det Japan som

påverkas mest av Asienkrisen. Japans kommersiella

och finansiella kopplingar till de krisdrabbade

länderna är betydande. Omkring 40 % av den japanska

exporten går till de asiatiska utvecklingsländerna.

Det kan jämföras med EU där motsvarande andel ligger

på runt 15 %. Räknar man enbart exporten till de fem

mest drabbade länderna uppgår den japanska andelen

till knappt 18 %, medan EU:s ligger på knappt 7 %.

Sedan slutet av förra året noteras också en märkbar

dämpning av den japanska exporten.

För Japans del läggs Asienkrisen ovanpå de senaste

årens problem med svag tillväxt. I fjol bröts den

återhämtning som var på gång och tillväxten steg med

endast 0,9 %, bl.a. på grund av en svag konsumtion i

spåret av skattehöjningen i början av året. Dessutom

sjönk konsumenternas och företagens förtroende för

ekonomins utveckling när krisen i bank- och

finanssystemet blommade ut under senhösten. I

vårbudgeten bedöms att BNP under 1998 i det närmaste

stagnerar. Den privata konsumtionen fortsätter att

vara svag och den japanska nettoexportens bidrag

till tillväxten minskar relativt kraftigt. Den

pågående rekonstruktionen av den finansiella sektorn

bidrar till att BNP nästa år stiger med 1,7 %.

Samtidigt förbättras den japanska konjunkturen i

takt med att de värst drabbade länderna i Asien

sakta återhämtar sig när den kraftigt förbättrade

konkurrenskraften ger utslag i form av en stigande

export.

Tillväxten i DAE-länderna stiger under nästa år med

4 %, och regeringen gör bedömningen att BNP-

tillväxten i regionen blir relativt god i det

medellånga perspektivet.

1.1.3 Utvecklingen i Förenta staterna

I april i år inleddes det åttonde året av expansion

i den amerikanska ekonomin. Under 1997 steg BNP med

3,7 %, vilket är den högsta noteringen på tio år. I

år räknar regeringen med en viss avmattning i den

ekonomiska aktiviteten. Tillväxten sjunker till 2,7

% 1998 för att gå ned till 2,2 respektive 2,4 % år

1999 och år 2000, bl.a. till följd av en apprecierad

dollar och en kraftigt ökad import från Asien och en

minskad export till Asien.

Den inhemska efterfrågan fortsätter att stiga

kraftigt under 1998. Stigande inkomster, en

historiskt låg arbetslöshet, ett högt förtroende

bland konsumenterna och den kraftiga börsuppgången

tyder på en fortsatt hög privat konsumtion.

Räntefallet i Asienkrisens spår talar dessutom för

ett ökat byggande och en ganska stark

investeringsutveckling.

Prispressen till följd av Asienkrisen och den

starkare dollarkursen har hållit nere inflationen,

trots den höga tillväxten och den stigande

sysselsättningen. Detta i kombination med en svagare

tillväxt framöver gör att regeringen bedömer att den

amerikanska centralbanken, Federal Reserves, håller

penningpolitiken oförändrad. Den amerikanska

styrräntan väntas ligga kvar på nuvarande 5,5 %

under både 1998 och 1999.

1.1.4 Utvecklingen i EU

Europas valutamarknad förändras radikalt den 1

januari 1999 när elva länder - Belgien, Finland,

Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg,

Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och

Österrike - blir de första att införa den gemensamma

valutan. Införandet av valutaunionen väntas gå

relativt smidigt eftersom länderna under de senaste

åren kraftigt närmat sig varandra både med avseende

på räntenivå och inflation. Dessutom har de

offentliga finanserna förbättrats avsevärt.

Skillnaden i räntenivå mellan länderna kommer att

minska ytterligare under 1998, genom att räntorna

höjs i Tyskland och sänks i de länder som i dag har

de högsta räntorna, enligt regeringens bedömning.

Fr.o.m. det kommande årsskiftet bestäms

penningpolitiken i EMU-länderna av den europeiska

centralbanken, ECB. I vårpropositionen förväntas att

den nya banken höjer EMU:s styrränta under loppet av

1999 i takt med att efterfrågan och tillväxten i

EMU-området stiger.

Diagram 1. De europeiska företagens och konsumenternas

framtidsförväntningar

Källa: Finansdepartementet

Tillväxten i EU förbättrades stadigt under 1997.

Alltfler faktorer talar också för att EU-

konjunkturen stärks ytterligare under 1998 och 1999.

Som framgår av diagram 1 fortsätter de europeiska

företagens och hushållens framtidsförväntningar att

öka.

Diagram 2. Arbetslösheten i EU

Procent

Det finns tecken på att den privata konsumtionen nu

även tilltar i t.ex. Frankrike, Tyskland och Italien

där konsumtionen de senaste åren varit mycket svag.

Omsvängningen i utvecklingen hänger samman med en

mindre stram finanspolitik jämfört med den relativt

kraftiga åtstramning som gjordes åren 1995-1997 för

att uppfylla EMU-kraven, en något lägre arbetslöshet

och stigande hushållsinkomster. De mycket låga

räntorna tillsammans med ett relativt högt

kapacitetsutnyttjande i industrin talar också för

stigande investeringar. I t.ex. Tyskland ligger den

för investeringarna så betydelsefulla långa

obligationsräntan nu på den lägsta nivån sedan

början av 1960-talet.

Däremot kommer exporten, som varit EU:s stora

tillväxtmotor de senaste åren, att försvagas något.

En ökning av handeln inom EU till följd av den

stigande ekonomiska aktiviteten i EU-området

kompenserar bara delvis den efterfrågedämpning i

världsekonomin som följer på Asienkrisen och i viss

mån avmattningen i Förenta staterna.

Världsmarknadstillväxten för EU:s export väntas

sjunka till 7-7,5 % under 1998 och 1999, efter en

uppgång i fjol på 9,5 %.

Arbetslösheten och den svaga ökningen av antalet

nya jobb fortsätter att vara EU:s största problem.

Trots att tillväxten enligt regeringens bedömning

ökar relativt kraftigt de närmaste tre åren sjunker

arbetslösheten i EU endast med någon procentenhet

fram till år 2000. Som framgår av diagram 2 låg

arbetslösheten i fjol kvar på knappt 11,5 %, mycket

på grund av en oväntat starkt stigande arbetslöshet

i Tyskland. I t.ex. Storbritannien, Nederländerna

och Danmark där konjunkturen varit starkare har

däremot arbetslösheten fortsatt att gå ned, men inte

tillräckligt kraftigt för att motverka de historiskt

höga arbetslöshetstalen som noteras i de större EU-

länderna - Tyskland, Frankrike och Italien.

1.1.5 Utvecklingen i Norden och Östersjöområdet

Som framgår av diagram 3 har Norden de senaste åren

varit en av de främsta tillväxtregionerna i Europa.

Regeringen räknar också med att expansionen i Norden

fortsätter genom en starkt växande inhemsk

efterfrågan som stimuleras genom en stigande

sysselsättning och förbättrade reallöner. Norden

kommer även under de närmaste två åren att notera en

tillväxt som ligger en bra bit över genomsnittet för

EU-länderna. Detta bidrar till att stärka uppgången

i den svenska konjunkturen.

De senaste fyra åren har BNP-tillväxten i Norden

exklusive Sverige legat på 4,1 % per år. Inklusive

Sverige uppgår den till 3,4 % per år. I EU har

tillväxten under samma period stigit med 2,4 % per

år.

Viktigt för svensk del är också hur produktionen i

Östersjöområdet - dvs. Norden (exklusive Norge och

Island), Tyskland, Ryssland, Polen och Baltikum -

utvecklas. Under 1997 steg tillväxten i regionen med

omkring 2,5 % efter ett svagt 1996. Uppgången var

mycket tydlig i Baltikum där BNP-tillväxten uppgick

till 9 % i Estland och till 6 % i Lettland och

Litauen. I Ryssland blev tillväxten positiv för

första gången sedan införandet av marknadsekonomi,

och i Polen steg BNP starkt under fjolåret för

fjärde året i rad.

Diagram 3. Tillväxten i Norden och EU

Uppgången fortsätter under de kommande åren, enligt

regeringens bedömning i vårbudgeten. Betydande

osäkerheter finns visserligen i t.ex. bedömningen av

den ryska ekonomins utveckling. Men regeringen

förutser att den ekonomiska aktiviteten i

Östersjöregionen stärks och blir god även efter

millennieskiftet.

Diagram 4. Tillväxten i Östersjöområdet

1.1.6 Osäkerheter i den internationella bedömningen

På grund av bl.a. Asienkrisen finns betydande

osäkerheter i prognosen över den internationella

utvecklingen. De främsta osäkerheterna är:

Asienkrisens omfattning. Den mest akuta fasen av krisen verkar

vara över, men fortfarande finns en stor risk för att

situationen i enskilda länder utvecklas till det sämre. En

ytterligare försämring skulle negativt påverka övriga länder i

regionen och sannolikt hela OECD-området.

Tillståndet i Japans finansiella sektor. Lyckas inte japanerna

hejda den pågående krisen i banksektorn och återställa

förtroendet är risken stor att problemen i ännu högre grad än

i dagsläget sprider sig till den reala ekonomin, vilket i sin

tur också begränsar de övriga asiatiska ländernas

förutsättningar att lösa sina inhemska kriser.

Hur Asienkrisen påverkar hushållens och företagens framtidstro

och förtroende för den ekonomiska utvecklingen. Hittills har

de mätningar som gjorts visat på relativt begränsade

förändringar, men oron och osäkerheten på finansmarknaderna

kan göra att företagen i högre grad väljer att skrinlägga

investeringar och dra ned på de relativt optimistiska

produktionsplaner som finns. En anledning till att hushållens

förväntningar hittills inte påverkats speciellt mycket är de

kraftigt stigande aktiekurserna i framför allt Förenta

staterna och EU. En kraftig nedgång kan dämpa den gynnsamma

utveckling av den inhemska efterfrågan som förutses för både

EU och Förenta staterna.

Asienkrisens spridning till andra s.k. tillväxtekonomier som

t.ex. Ryssland och länderna i Öst- och Centraleuropa och

Latinamerika. Den ekonomiska och politiska utvecklingen i Kina

kan påverkas negativt av Asienkrisens förlopp.

Den amerikanska ekonomin. Om den avmattning som förutses inte

är tillräcklig för att förhindra en överhettning på

arbetsmarknaden ökar risken för stigande priser och

åtstramning av penningpolitiken.

1.1.7 Utvecklingen av svensk export

Trots Asienkrisen ökade den svenska exporten av

varor och tjänster i fjol med hela 12,8 %.

Historiskt sett är det en mycket hög siffra och de

svenska företagen fortsatte att ta marknadsandelar

på världsmarknaden. Exporten till EU, vilken är

svenska exportörers överlägset viktigaste

avsättningsmarknad, steg med 8 %. Exporten till

Sveriges närområde utanför EU - Ryssland, Polen och

Baltikum - ökade mycket kraftigt, även om dessa

länder totalt sett fortfarande är mycket små

marknader för den svenska exporten. Exporten till

Asien fortsatte att stiga under förra året.

Sammanlagt svarar Asien (inklusive Mellanöstern) för

knappt 10 % av svensk export. De fem mest

krisdrabbade länderna svarar enbart för omkring 3 %

av den totala svenska exporten, även om marknaderna

under de senaste åren tillhört de mest snabbväxande

för svenska exportörer.

Tabell 2. BNP-tillväxt per region samt andel av svensk

export

Verkstads- och skogsprodukter tillhör de varugrupper

som sålde bäst utomlands förra året. Även exporten

av läkemedel steg starkt. I gruppen verkstadsvaror

urskiljer sig teleproduktindustrin, med bl.a.

företaget Ericsson, som i fjol svarade för drygt en

tredjedel av totala varuexportökningen i volym. Som

framgår av tabell 3 svarar teleprodukterna för drygt

12 % av den svenska exporten, vilket innebär att

teleproduktindustrin nu är en större exportör än

bil- och övrig motorindustri.

Även om statistiken för första kvartalet 1998 visar

på en fortsatt hygglig exportutveckling räknar

regeringen med att exporten i år mattas av

väsentligt på grund av Asienkrisen och den svagare

internationella tillväxten. Asienkrisen slår mot

exporten genom dels att efterfrågan i krisområdena

och i övriga världen sjunker, dels att konkurrensen

i Asien hårdnar till följd av att de inhemska

tillverkarnas konkurrensläge förbättrats genom den

kraftiga deprecieringen av ländernas valutor.

Dessutom blir de asiatiska producenterna i kraft av

deras bättre konkurrensförmåga en tuffare konkurrent

på den övriga världsmarknaden.

Exporttillväxten mer än halveras under 1998, från

en ökning på 12,8 % i fjol till drygt 6 %.

Ökningstakten av världsmarknadstillväxten för

svenska varor sjunker från 9 till 6 %. I takt med

att de negativa effekterna av Asienkrisen avtar,

länderna i Asien återhämtar sig och tillväxten i

världsekonomin stiger under åren 1999 och 2000 ökar

också den svenska exporten snabbare.

Tabell 3. Svensk export fördelad på varugrupper

Regeringen räknar med att exporten stiger med 6,7 %

år 1999 och 7 % år 2000, men att den på nytt

utvecklas långsammare under år 2001 när

världskonjunkturen återigen försvagas.

1.2 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

1.2.1 Den svenska konjunkturen åren 1998

och 1999 och fram t.o.m. 2001

Den svenska konjunkturen förbättrades starkt under

senare delen av 1997. Den öppna arbetslösheten sjönk

kraftigt på grund av ett högt deltagande i det s.k.

kunskapslyftet, stigande sysselsättning i den

privata sektorn och att den tillfälliga

avgångsersättningen till personer i åldrarna 60-64

år ytterligare reducerade utbudet av arbetskraft. De

senaste månadernas statistik visar också att den

totala sysselsättningen börjat stiga. Det ökade

antalet nyanmälda lediga platser till

arbetsförmedlingen pekar dessutom mot att

sysselsättningen fortsätter att stiga framöver.

Till följd av Asienkrisens effekter på den

internationella konjunkturen och den svenska

exporten räknar regeringen med att tillväxten i år

dämpas en aning jämfört med den höga aktivitetsnivå

som noterades i slutet av 1997. BNP-tillväxten för

1998 blir ändå 3 %, räknat mellan årsgenomsnitten. I

takt med att de negativa följderna av Asienkrisen

avtar och tillväxten i världsekonomin ökar på nytt

stiger den svenska BNP med drygt 3 % per år under

1999 och 2000. En viktig förutsättning för prognosen

är att lönerna stiger i enlighet med de avtal som

parterna på arbetsmarknaden slutit under våren, dvs.

en lönekostnadsökning inklusive löneglidning på ca

3 % per år. En avmattning i världsekonomin året

efter millennieskiftet väntas innebära en något

svagare svensk tillväxt under år 2001.

Till skillnad från tidigare blir den inhemska

efterfrågan ekonomins viktigaste motor under de

närmaste åren. De historiskt sett mycket låga

räntorna, god lönsamhet och konkurrenskraft och en

hög produktionsökning gör att investeringarna stiger

relativt kraftigt, efter en svag utveckling i fjol.

De senaste enkäterna visar också att t.ex. industrin

planerar öka sina investeringar i betydande

omfattning 1998. Samtidigt stiger hushållens

inkomster efter tre svaga år, vilket i kombination

med den stigande sysselsättningen och ett stort

ersättningsbehov av kapitalvaror talar för att det

senaste årets uppgång i den privata konsumtionen

fortsätter.

Som framgår av diagram 5 är både hushållens och

företagens optimism om den framtida utvecklingen

fortsatt hög. Det intrycket förstärks också av den

statistiska information som kommit och de

undersökningar som gjorts efter att regeringen

avslutade sitt prognosarbete. Konjunkturinstitutets

senaste industri- och tjänstebarometer för mars

1998 visar t.ex. att order- och

produktionstillväxten håller i sig. Dessutom är

förväntningarna om utvecklingen under den närmaste

framtiden påtagligt starka, inte minst inom

tjänstenäringarna.

Diagram 5. De svenska hushållens och företagens

framtidstro

1.2.2 Prognosförutsättningar och nyckeltal

Regeringens prognos är baserad på den information

som fanns tillgänglig t.o.m. den 8 april 1998.

Utskottet vill understryka att beräkningarna för

framför allt åren 2000 och 2001 är en kalkyl av den

ekonomiska utvecklingen under förutsättning att

vissa antaganden är uppfyllda.

Det viktigaste antagandet är att de totala

genomsnittliga löneökningarna inklusive löneglidning

endast stiger med omkring 3 % per år under perioden

fram till år 2001. Antagandet är baserat på de avtal

som arbetsmarknadens parter slutit under våren och

är 0,5 procentenheter lägre för både 1999 och 2000

jämfört med den bedömning som regeringen gjorde i

budgetpropositionen i höstas. Ett annat avgörande

antagande är att det överskott i den offentliga

sektorns finanser som ligger utöver de

budgetpolitiska målen som väntas för åren 2000 och

2001 förs över till hushållssektorn. Detta innebär

att hushållens disponibla inkomster stiger med

ytterligare 1,6 procentenheter år 2000 och 1,4

procentenheter år 2001. Detta får stor betydelse för

bl.a. bedömningen av den privata konsumtionens och

hushållssparandets utveckling under de bägge åren.

I tabellen redovisas övriga förutsättningar för

regeringens konjunkturprognos.

Tabell 4. Prognosförutsättningar 1997-2001

De viktigaste skillnaderna mot den bedömning som

regeringen gjorde i budgetpropositionen är:

Asienkrisen gör att det internationella inflationstrycket

antas bli lägre. Inflationen i de 16 viktigaste OECD-länderna

beräknas i år bli endast 1,7 %, mot förväntade 2,2 % i

budgetpropositionen. Dessutom antas att inflationen i OECD

ligger 0,5 procentenheter lägre än vad som antogs i

budgetpropositionen under varje år fram till år 2001.

Den lägre inflationen innebär också lägre räntor.

Obligationsräntorna i t.ex. både Tyskland och Sverige väntas

sjunka i år. I budgetpropositionen räknade regeringen med en

uppgång under 1998. Den väntas nu i stället komma 1999 i takt

med att aktiviteten i den europeiska ekonomin tilltar.

Ränteuppgången blir dock begränsad.

Riksbankens reporänta antas vara oförändrad på nuvarande nivå

under hela prognosperioden, på grund av den låga inflationen,

lägre löneökningar än väntat, god tillväxt och starka

offentliga finanser. I budgetpropositionen räknade regeringen

med en svagt stigande kortränta som en reaktion på en höjning

av styrräntorna i EU under 1998. Fortfarande väntas den tyska

centralbanken, Bundesbank, höja sin styrränta något under

1998. Dessutom antas att den nya europeiska centralbanken,

ECB, under 1999 justerar upp styrräntan i EMU-området för att

undvika ett ökat inflationstryck i samband med en högre

tillväxt och stigande konsumtion i EMU-länderna.

Den svenska kronan bedöms bli något starkare 1998 och något

svagare under åren 1999 och 2000 jämfört med

budgetpropositionen. Det s.k. TCW-index som mäter kronans

värde beräknas vara 120,2 i genomsnitt under 1998. Den 12 maj

1998 noterades TCW-index på valutamarknaden till omkring 116,9

(ju högre värde desto svagare krona).

Tabell 5. Nyckeltal

Den internationella prispress som följt på

Asienkrisen gör att regeringen nu räknar med en

fortsatt mycket låg inflation under de kommande

åren. Låga hyreshöjningar, låga löneökningar och den

sänkning av tobaksskatten som föreslås i

vårpropositionen är ytterligare några faktorer som

håller inflationstrycket nere. I år väntas

konsumentprisindex stiga med endast drygt 0,5 %,

uttryckt som förändringen mellan december 1998 mot

december 1997. Det är 1 procentenhet lägre än den

bedömning som gjordes i budgetpropositionen. Räknat

som årsgenomsnitt stiger inflationen i år med 0,9 %.

Om prognosen visar sig riktig innebär det att

inflationen för tredje året i rad understiger

Riksbankens inflationsmål. Målet är definierat som

en ökning i konsumentprisindex (KPI) på 2 % med ett

s.k. toleransintervall på ± 1 procentenhet. Under

1999 förväntas inflationen öka till ett

årsgenomsnitt på 1,2 %, bl.a. till följd av något

stigande räntor. Från år 2000 och framåt antas

inflationen ligga i nivå med inflationsmålet.

1.2.3 Försörjningsbalansen

Sett i ett historiskt perspektiv beräknas tillväxten

bli hög under prognosperioden 1998-2001. Regeringen

räknar med att BNP stiger med i genomsnitt drygt

3 % per år. I år blir tillväxten 3 %, vilket är

endast någon tiondel lägre än vad regeringen räknade

med i budgetpropositionen. Under 1999 stiger den

till 3,1 % för att öka till 3,4 % år 2000. Prognosen

för år 2000 är en uppjustering av bedömningen i

budgetpropositionen med 0,6 procentenheter. Under år

2001 förväntar sig regeringen en avmattning i den

internationella konjunkturen, vilket minskar den

svenska tillväxten till 2,6 %.

Sammantaget innebär detta att den svenska

tillväxten under perioden kommer att ligga en bra

bit över den genomsnittliga tillväxt som förväntas

för både EU och länderna i OECD-området. Mot slutet

av perioden, under 2000 och 2001, väntas Sveriges

tillväxt t.o.m. ligga över den genomsnittliga

tillväxten i våra snabbväxande grannländer i Norden,

enligt regeringens bedömning.

Tabell 6. Försörjningsbalansen 1997-2001

De olika delarna av försörjningsbalansen utvecklar

sig enligt regeringen på följande sätt:

Som framgår av diagram 6 blir den inhemska efterfrågan

drivkraften i den svenska tillväxten under de kommande åren.

Det är ett märkbart trendskifte jämfört med de senaste årens

tudelade utveckling, då exporten varit motorn och den totala

efterfrågan inom landet varit svag. Stigande disponibla

inkomster i hushållssektorn, en stigande sysselsättning, en

ökad optimism bland hushållen om den framtida ekonomiska

utvecklingen och ett uppdämt utbytesbehov av kapitalvaror gör

att den privata konsumtionen stiger med 2-2,5 % per år under

hela prognosperioden. Det är ungefär en lika kraftig uppgång

som den som kom vid mitten av 1980-talet efter avregleringen

av kreditmarknaden. Till skillnad från då förväntas nu att

konsumtionsökningen till största delen finansieras genom en

löpande inkomstförbättring. Sparkvoten väntas, i motsats till

utvecklingen under 1980-talet, stiga under prognosperioden.

Efter ett svagt 1997 räknar regeringen också med att

investeringarna ökar relativt starkt de närmaste åren, till

följd av den låga räntenivån, hög förväntad tillväxt, en god

lönsamhet och en fortsatt hygglig konkurrenskraft i det

svenska näringslivet.

Diagram 6. Bidragen till BNP-tillväxten

Procentenheter

Som också framgår av diagram 6 kommer nettoexportens bidrag

till den ekonomiska tillväxten att minska, bl.a. på grund av

en lägre världsmarknadstillväxt men också beroende på att

kronan väntas bli starkare. Exporten och importen bedöms växa

i ungefär samma takt åren 1998-2001. Eftersom exporten är

betydligt större än importen innebär det att överskottet i

handelsbalansen ökar kraftigt under perioden. Det betyder i

sin tur att bytesbalansöverskottet också stiger, från 2,7 % av

BNP år 1997 till drygt 4 % av BNP år 2001.

Efter fyra år av minskningar ökar på nytt den offentliga

konsumtionen. Den kommunala konsumtionen väntas stiga med i

genomsnitt 0,9 % per år under prognosperioden, bl.a. till

följd av de nu aviserade och tidigare beslutade höjningarna av

statsbidraget till kommunerna.

1.2.4 Arbetsmarknaden

Läget på arbetsmarknaden förbättrades under andra

halvan av 1997. Trots det minskade sysselsättningen

mätt som årsgenomsnitt med omkring 1 % under 1997.

Arbetslösheten sjönk under loppet av året med 1,5

procentenheter, mest till följd av att det utökade

antalet utbildningsplatser och en tillfällig

avgångsersättning till personer i åldrarna 60-64 år

minskade utbudet av arbetskraft, men också på grund

av en ökad sysselsättning i den privata sektorn.

Diagram 7. Sysselsättningen 1995 till april 1998

Som framgår av diagram 7 visar de senaste

uppgifterna från Statistiska cen-tralbyråns

arbetskraftsundersökning, AKU, att sysselsättningen

ökat relativt starkt under inledningen av 1998.

Flera faktorer talar dessutom för att

sysselsättningen fortsätter att stiga framöver.

Motorn i konjunkturuppgången väntas i allt högre

grad vara den inhemska efterfrågan. Det innebär

sannolikt att uppgången blir mer

sysselsättningsintensiv än tidigare. Vidare är

medelarbetstiden hög och övertidsarbetet omfattande

redan i utgångsläget, vilket tyder på att utrymmet

för att höja produktionen genom att öka arbetstiden

för befintlig personal är relativt begränsat.

Antalet nyanmälda lediga platser till

arbetsförmedlingarna har sedan mitten av 1997 stigit

relativt kraftigt. Erfarenhetsmässigt brukar det

betyda en stigande sysselsättning om sex-tolv

månader.

Givet den bild av konjunkturen som skisseras stiger

sysselsättningen med 1 % i år, för att öka med

ytterligare 1,5 % under 1999, enligt regeringens

bedömning. Under åren 2000 och 2001 fortsätter

sysselsättningen att öka med i genomsnitt omkring

1,5 % per år. De största riskerna för en sämre

utvecklingen är bl.a. att löneökningarna stiger mer

än de antagna 3 % per år. Dessutom finns det risk

för att uppgången i sysselsättningen begränsas av

brister på vissa typer av arbetskraft. Redan nu kan

en viss ökning av bristtalen spåras i

Arbetsmarknadsstyrelsens rapporter och

Konjunkturinstitutets barometrar. Dessutom finns en

tendens att nyanmälda lediga platser i större

utsträckning än tidigare inte besätts.

Tabell 7. Nyckeltal för arbetsmarknaden

Den stigande sysselsättningen, i kombination med

att antalet utbildningsplatser inom högskolan och

inom ramen för bl.a. kunskapslyftet ökar

ytterligare, gör att regeringen räknar med att den

öppna arbetslösheten i slutet av år 2000 faller ned

till det uppsatta målet 4 %. För att prognosen skall

nås krävs att tillväxten är hög och löneökningarna

låga.

Tabell 8. Sysselsättningen i olika branscher 1997-2001

Liksom tidigare under 1990-talet kommer

sysselsättningstillväxten under prognosperioden att

till stor del ske inom den privata sektorn, och då

särskilt den privata tjänstesektorn. Av den

beräknade ökningen på 222 000 personer under de

kommande fyra åren är omkring 185 000 i den privata

sektorn medan resterande 37 000 är nya jobb i den

offentliga sektorn, framför allt i kommunerna till

följd av bl.a. de höjda statsbidragen. Även

industrin förväntas nyanställa i takt med att

produktionen stiger.

1.2.5 De offentliga finanserna

Den offentliga sektorns finanser fortsätter att

förbättras snabbare än väntat. Underskottet i det

finansiella sparandet uppgick under 1997 till 19

miljarder kr eller 1,1 % av BNP (enligt

nationalräkenskapernas beräkningsregler). Det är 14

miljarder eller 0,8 % av BNP bättre än den bedömning

som regeringen gjorde i budgetpropositionen. I år

väntas den offentliga sektorn ge ett överskott på

1,6 % av BNP, av vilka 0,8 procentenheter beror på

att AP-fondens innehav av svenska fastigheter

bolagiseras. Nästa år beräknas överskottet till 0,8

% av BNP. Givet att regeringens ekonomiska scenario

för åren 2000 och 2001 slår in blir överskotten

dessa år en bra bit högre än vad som krävs enligt de

budgetpolitiska målen om ett överskott år 2000 på

1,5 % av BNP och 2,0 % av BNP över en

konjunkturcykel fr.o.m. år 2001. Detta överskjutande

överskott hanteras i regeringens kalkyler som en

överföring till hushållssektorn.

Diagram 8. Den offentliga sektorns finanser

Överskotten i kombination med utförsäljningen av

statliga aktieinnehav innebär att statsskulden

amorteras. Den konsoliderade offentliga sektorns

bruttoskuld, definierad enligt EMU-kraven, väntas

sjunka från 76,2 % av BNP i slutet av 1997 till

knappt 63 % av BNP i slutet av år 2001.

1.2.6 De offentliga finansernas konjunkturkänslighet

Som framgår av tabell 9 har Sverige enligt både OECD

och EG-kommissionen de mest konjunkturkänsliga

finanserna i EU-området. För att undersöka hur de

offentliga finanserna utvecklas om tillväxten under

de kommande åren blir svagare än vad regeringen

räknar med i vårpropositionen presenteras i ett

appendix till bilaga 1 två räkneexempel. I det

första exempelet antas att t.ex. Asienkrisen

förvärras och att nedgången i världsekonomin blir

mer tydlig. Den svenska BNP-tillväxten antas då bli

1 procentenhet lägre år 1999 och 2 procentenheter

lägre år 2000 jämfört med regeringens prognos (nivån

på BNP är 3 % lägre år 2001 jämfört med regeringens

grundprognos). Givet vissa antaganden (t.ex.

oförändrade skatte- och utgiftsregler, balanserade

kommunala finanser och en inflation enligt

inflationsmålet) blir resultatet att den svagare

tillväxten och den därigenom sämre arbetsmarknaden

minskar den offentliga sektorns finansiella sparande

i procent av BNP år 2001 med 1,7 procentenheter

jämfört med regeringens prognos. Det motsvarar drygt

hälften av skillnaden i BNP-nivå.

Tabell 9. Tillväxtkänsligheten i de offentliga finanserna

I det andra exemplet antas att löneökningarna under

perioden 1998-2000 blir 1 procentenhet högre varje

år jämfört med vad regeringen antagit. Det gör att

BNP år 2001 är 1,8 % lägre, sysselsättningen 2,3

procentenheter lägre och den öppna arbetslösheten

1,5 procentenheter högre. Effekten på de offentliga

finanserna blir att det finansiella sparandet är 0,8

procentenheter lägre år 2001, vilket motsvarar

knappt hälften av förändringen i BNP:s nivå.

Osäkerheten i den här typen av kalkyler är mycket

stor och resultatet beror till stor del på vilka

antaganden som görs. Regeringen gör dock den

bedömningen att de svenska offentliga finanserna

inte är fullt så konjunkturkänsliga som OECD:s och

EU:s beräkningar visar. Enligt regeringens kalkyl

förändras de offentliga finanserna med runt hälften

av en BNP-förändring, medan känsligheten enligt OECD

och EU skulle ligga på 70 respektive 90 %.

1.2.7 Finansutskottets syn på vårpropositionens och

partimotionernas konjunkturbedömningar

Effekter av Asienkrisen

I motion Fi17 (m) kritiseras regeringen för att

underskatta Asienkrisens effekter på den svenska

ekonomin. Svensk exportindustri har ungefär dubbelt

så stor exponering på Asien som exportindustrin i EU

i övrigt. Ändå gör regeringen bedömningen att krisen

bara skall upplevas som en lätt förkylning för

svensk exportindustri under 1998 och att ett

uppsving skall ske redan 1999, skriver motionärerna.

I motion Fi19 (fp) påpekas att industriländerna via

de lägre räntorna hittills enbart upplevt den

positiva sidan av krisen. De negativa effekterna,

som t.ex. bortfall av exportmarknader och ökad

konkurrens från de asiatiska länderna till följd av

deprecieringen av deras valutor, har ännu inte fått

genomslag. Detta gör att det finns en tendens att

underskatta Asienkrisens återverkningar. I motion

Fi18 (c) framhålls att ytterligare finansiella

problem i Asien och sviktande aktiebörser är de

största farorna för att tillväxten både i Sverige

och internationellt blir svagare än vad regeringen

räknar med.

Som utskottet tidigare redovisat i betänkandet

tyder det mesta på att den internationella

konjunkturen fortsätter att utvecklas relativt väl

under de kommande åren, även om Asienkrisen gör att

tillväxten och ökningen av handeln i världsekonomin

mattas av under det närmaste året. De som hårdast

känner av Asienkrisens negativa effekter är Japan

och övriga länder i regionen. I Europa är

konjunkturen på väg upp, vilket även bekräftas av de

senaste månadernas statistikskörd. I t.ex. Tyskland

steg BNP kraftigt under första kvartalet i år. Den

ekonomiska statistiken i Förenta staterna visar på

en fortsatt mycket god tillväxt i den amerikanska

ekonomin under inledningen av 1998. Dessutom

expanderar den inhemska efterfrågan i våra nordiska

grannländer mycket starkt, vilket bidrar till att

stärka uppgången i den svenska konjunkturen.

Samtidigt kan man konstatera att Asienkrisen utgör

en stor osäkerhet i prognoserna över både den

internationella och svenska utvecklingen. De

avgörande frågorna är hur krisen utvecklas och vilka

reala effekter på världs-ekonomin Asienkrisen till

slut får.

Om krisen förvärras genom att t.ex. den finansiella

oron i Japan tar ny fart eller att den kinesiska

ekonomin försvagas kraftigt leder det sannolikt till

att aktiviteten i världsekonomin och därmed även

Sverige blir lägre än de bedömningar som nu görs.

Utskottet noterar också att oron på aktie- och

valutamarknaderna i flera asiatiska länder ökat

under senvåren 1998, bl.a. på grund av den politiska

och sociala oron i Indonesien. Enligt utskottets

mening finns det anledning att noga följa den

asiatiska utvecklingen, även om det mesta just nu

tyder på att de negativa effekterna på t.ex. den

europeiska ekonomin blir relativt begränsade.

När det gäller den totala svenska exporten har

effekterna av Asienkrisen hittills varit relativt

små. Under det första kvartalet i år utvecklades

exporten överraskande bra, enligt Statistiska

centralbyråns utrikeshandelsstatistik. Detta

intryck förstärks också av Konjunkturinstitutets

senaste barometer för mars 1998, där

exportorderingången betecknas som oförändrat stark

under inledningen av året. Dessutom är företagens

förväntningar för andra kvartalet 1998 utpräglat

optimistiska, både vad gäller orderingång och

produktionstillväxt. En genomgång av storföretagens

kvartalsrapporter för första kvartalet i år visar

även den på en oväntat stark orderingång. Många

företag har kompenserat den avtagande försäljningen

i Asien med en kraftig ordertillströmningen från

framför allt Europa.

Utskottet vill också erinra om att regeringen i

vårpropositionen räknar med att tillväxten i

exporten av varor och tjänster halveras under 1998

jämfört med 1997 till följd av Asienkrisen, från

12,8 % år 1997 till 6,3 % år 1998.

Kronkursens utveckling

I motion Fi17 (m) tycker motionärerna att det är

orimligt att regeringen i sin prognos räknar med en

svagare krona under 1998 och 1999 jämfört med

dagsläget, givet de stora överskotten i

bytesbalansen och den låga inflationen.

Utskottet vill påminna om att flertalet

marknadsbedömare för bara några månader sedan

räknade med att den svenska valutan skulle försvagas

kraftigt. Kronan skulle "eurofieras" i samband med

introduktionen av euron den 1 januari 1999, och i

den omställningen skulle kronans värde sjunka. Vad

som hänt sedan dess är att kronan fram till mitten

av maj 1998 tvärtom har stärkts på valutamarknaden

med omkring 4 %, räknat mot det s.k. TCW-indexet.

Detta visar enligt utskottet på hur svårt det är att

göra valutakursprognoser, speciellt gäller det i

dagens avreglerade kapital- och valutamarknader.

Beräkningar som gjorts av Riksbanken tyder på att

kronans kurs långsiktigt borde vara betydligt högre

än vad som varit fallet under t.ex. det senaste

året. Samtidigt visar andra beräkningar att kronans

"rätta" kurs ligger kring dagens nivå eller t.o.m.

lägre. Detta talar enligt utskottets mening för att

man bör inta en försiktig hållning när man bedömmer

kronans framtida utveckling.

Däremot vill utskottet framhålla att om kronan

under de närmaste åren blir betydligt starkare än

vad regeringen kalkylerar med leder det till en

försämring av den svenska konkurrenskraften. Det

innebär i sin tur att BNP-tillväxten, exporten,

sysselsättningen och arbetslösheten utvecklas sämre

än den bedömning som görs i vårpropositionen. I det

fallet kommer sannolikt också det redan låga

inflationstrycket i ekonomin att bli ännu lägre,

vilket torde aktualisera en anpassning av

penningpolitiken.

Prognoserna 1999-2001

I motionerna Fi17 (m), Fi19 (fp), Fi20 (v), Fi21

(mp) och Fi22 (kd) riktas kritik mot att regeringens

prognoser för åren 1999-2001 bygger på alltför

optimistiska antaganden. I motion Fi17 (m) beskrivs

den medelfristiga kalkylen som en ren glädjekalkyl.

Kalkylen bygger på en rad antaganden som var för sig

är osäkra och som knappast kommer att slå in

tillsammans. T.ex. antas att lönebildningen fungerar

bättre än i dag. Löneglidningen förväntas bli lägre

än tidigare och ökningen i de totala lönekostnaderna

begränsas till 3 % per år, trots att den öppna

arbetslösheten väntas sjunka med 4,4 % år 2000. Det

är inte rimligt att anta att löneglidningen inte

ökar om den öppna arbetslösheten sjunker så mycket,

skriver motionärerna. I motion Fi21 (mp) betecknas

regeringens prognos om en varaktig och mycket hög

tillväxt som orealistisk. Ett problem är att

tillväxten framöver antas bli mer

sysselsättningsintensiv än den varit tidigare. Ett

annat är att arbetskraftsutbudet bedöms stagnera på

ungefär 1997 års nivå, trots stigande tillväxt och

minskad arbetslöshet. I motion Fi19 (fp) framhålls

att det är troligt att konjunkturen mattas av åren

1999 och 2000. Regeringen antar i stället en

alldeles extra kraftig uppgång i den ekonomiska

aktiviteten år 2000, just det år då regeringens

arbetslöshetsmål skall uppfyllas. I motion Fi20 (v)

framhålls att de närmaste årens höga offentliga

sparande gör att regeringens ljusa tillväxtbedömning

inte är realistisk.

Utskottet vill understrycka att de bedömningar som

görs för åren 2000-2001 inte är en regelrätt prognos

utan en kalkyl som beskriver en möjlig ekonomisk

utveckling givet vissa förutsättningar och

antaganden. Ett viktigt antagande som påverkar

kalkylens resultat är att lönebildningen fungerar

väl och att de totala genomsnittliga löneökningarna

inklusive löneglidning begränsas till ca 3 % per år.

Ett annat är att den internationella konjunkturen

utvecklas hyggligt och att effekterna av Asienkrisen

begränsas. Vidare antas att överskottet i de

offentliga finanserna utöver de budgetpolitiska

målen för 2000 och 2001 förs över till hushållen

genom en ökning av hushållens disponibla inkomster.

När det gäller antagandet om årliga löneökningar på

3 % är det baserat på de avtal som arbetsmarknadens

parter slutit under våren 1998. Avtalen är som regel

treåriga och innefattar de totala lönekostnaderna,

inklusive löneglidning. På de områden som

löneglidningen speciellt beräknats anges den till

0-0,8 % per år. Historiskt sett är det en mycket låg

löneglidning, åtminstone vad gäller industrisektorn.

Hur stor löneglidningen i slutändan blir är svårt

att prognostisera, men enligt utskottets mening

finns det vissa faktorer som tyder på att den

framöver kan bli lägre än tidigare. I de nya avtalen

fördelas en större del av löneökningarna på lokal

nivå jämfört med tidigare avtal, vilket kan verka

hämmande på löneglidningen. En annan faktor som kan

verka återhållande är den starka prispress som för

närvarande finns såväl i Sverige som

internationellt.

Utskottet har också under tidigare behandling av

lönebildningen (se t.ex. bet. 1997/98:FiU1)

framhållit att det finns ett flertal faktorer som

talar för en entydig nedväxling av löneökningstakten

i den svenska ekonomin under de kommande åren. T.ex.

har relativt stora förändringar gjorts av

förhandlingsordningen inom vissa avtalsområden.

Inflationsförväntningar hos arbetsmarknadens aktörer

har sjunkit högst betydligt under de senaste åren,

vilket talar för lägre nominella löneökningar. De

lägre inflationsförväntningarna indikerar i sin tur

ett ökat förtroende för penningpolitiken och

inflationsmålet. Dessutom är medvetenheten hos

arbetsmarknadens parter nu större än tidigare om

vikten av en lönebildning som understöder tillväxten

och sysselsättningen i den svenska ekonomin.

Utskottet vill i övrigt framhålla att

förutsättningarna för en ganska hög svensk tillväxt

under de kommande åren är goda. Inflationen och

räntorna är låga. De offentliga finanserna börjar nu

visa på överskott, och både företagens och

hushållens förtroende för den ekonomiska

utvecklingen är relativt stort. Sysselsättningen

stiger och hushållens disponibla inkomster ökar

efter flera år av svag utveckling.

Med anledning av vad som ovan anförts avstyrks

motion Fi21 (mp) avseende yrkandena 5 och 6.

1.3 Finansutskottets förslag till

inriktning av den allmänna ekonomiska

politiken

Förutsatt att den s.k. Asienkrisen inte förvärras är

den svenska ekonomin enligt utskottets mening på väg

in i en gynnsam period av relativt hög och stabil

tillväxt. Den offentliga sektorns finanser har

sanerats och fr.o.m. 1998 går Sverige från att under

större delen av 1990-talet ha varit ett

underskottsland till att bli ett överskottsland.

Inflationen har sjunkit till en varaktigt låg nivå

och räntorna är historiskt låga. Svensk

exportindustri är mycket konkurrenskraftig och

bytesbalansen visar på växande överskott. Företagens

och hushållens förtroende för den ekonomiska

utvecklingen har stärkts. Den starka exporten

kompletteras nu med en stigande efterfrågan på

hemmamarknaden. Sedan mitten av 1997 märks en tydlig

höjning av aktiviteten i den svenska ekonomin och

den tidigare negativa trenden på arbetsmarknaden har

brutits.

Om lönekostnaderna ökar i enlighet med de avtal som

slutits på arbetsmarknaden under våren 1998 kommer

den svenska tillväxten under de kommande åren att

ligga över det förväntade genomsnittet för länderna

i OECD-området och länderna i EU. Sysselsättningen

stiger och utsikterna är goda att målet om en

halvering av den öppna arbetslösheten till 4 % nås

före utgången av år 2000.

Målet om att de offentliga finanserna skall vara i

balans 1998 och visa överskott under de kommande

åren kommer av allt att döma att överträffas med god

marginal. De allt starkare offentliga finanserna och

den stigande tillväxten skapar utrymme för

ytterligare åtgärder inom speciellt prioriterade

områden samt åtgärder för att öka sysselsättningen

och minska arbetslösheten. De nya satsningar som

föreslås inriktas bl.a. på förbättringar i den

offentliga sektorns kärnverksamhet - skolan, vården

och omsorgen. Vidare förbättras villkoren för

pensionärerna och biståndet höjs. Dessutom föreslås

särskilda insatser inom sex viktiga områden för den

framtida tillväxten och sysselsättningen. Det

handlar bl.a. om ytterligare förstärkningar av

regeringens stora utbildningssatsning, åtgärder för

att befästa Sveriges position som en ledande IT-

nation, utökade resurser inom området Hållbara

Sverige och ytterligare satsningar på

entreprenörskap och nyföretagande genom skatte- och

regelförändringar. Vidare föreslås ett treårigt

program för utvecklingssamarbetet med Central- och

Östeuropa och ytterligare resurser för insatser i

Östersjöregionen och slutligen avsätts resurser för

att minska segregationen och öka integrationen inom

det svenska samhället.

Den höga tillväxten och de starka statsfinanserna

gör det också möjligt att amortera på den statsskuld

som byggdes upp under första hälften av 1990-talet.

Därigenom minskas bördorna på kommande generationer

samtidigt som möjligheterna att möta kommande

konjunktursvängningar förbättras. Dessutom ökar

handlingsutrymmet att nå slutmålet om att återskapa

full sysselsättning, efter det att etappmålet en

halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000

uppnåtts.

Finansutskottets ställningstagande till Moderata

samlingspartiets förslag

I Moderata samlingspartiets motion Fi17 framhålls

att välfärdens och den offentliga sektorns förnyelse

till stora delar handlar om att prioritera och

koncentrera det offentligas uppdrag till de

kärnverksamheter som är viktigast - vård, omsorg och

skola. I dag betalar svenskarna världens högsta

skatter, men får inte världens bästa välfärd och har

inte heller världens bästa levnadsstandard. På kort

sikt är det uppenbart att de rersurser som finns i

den offentliga sektorn är fullt tillräckliga för att

väl utföra kärnuppgifterna. Vad som krävs är

politiker som förmår prioritera och se till att de

resurser som finns utnyttjas effektivt, skriver

motionärerna. Reformeringen och förnyelsen måste

enligt motionen inledas nu annars uppstår stora

problem i framtiden när kraven på vård och omsorg

växer av demografiska skäl. Vidare framhålls att den

viktigaste sociala trygghetsreformen under de

kommande åren är sänkta skatter för låg- och

medelsinkomsttagare. Det stigande bidragsberoendet

till följd av regeringens högskattepolitik måste

brytas.

Motionärerna är kritiska till det långsiktiga målet

om ett överskott i de offentliga finanserna på 2 %

över en konjunkturcykel. Istället borde det

långsiktiga målet vara balans i de offentliga

finanserna över konjunkturcykeln. Det ökar utrymmet

för privat sparande i ekonomin. På medellång sikt

bör målet enligt motionärerna vara att den

offentliga bruttoskulden sjunkit till 60 % av BNP

senast år 2002. För att bl.a uppnå det bör de

offentliga finanserna visa överskott de närmaste

åren, enligt motionen.

Utskottet anser att det är skolan, vården och

omsorgen, som skall sättas främst inom kommunernas

och landstingens verksamhet. Det är och har varit

ledstjärnan i den ekonomiska politiken sedan

regeringen tillträdde hösten 1994. När regeringen

hösten 1994 inledde arbetet att sanera svensk

ekonomi och de offentliga finanserna var den

grundläggande principen att verksamheter skulle gå

före transfereringar. Statsbidragen till kommuner

och landsting undantogs från besparingar trots att

nästan alla andra budgetområden fick vidkännas

omfattande besparingskrav. Trots detta har kommuner

och landsting under de senaste åren utsatts för

svåra ekonomiska påfrestningar genom den tidigare

svaga ekonomiska utvecklingen.

I det här sammanhanget skall man enligt utskottets

mening ta hänsyn till att alternativet till

saneringen av de offentliga finanserna hade varit

snabbt växande räntekostnader på statsskulden,

kostnader som efter hand hade trängt undan viktiga

både statliga och kommunala resurser till välfärden.

Genom de senaste årens omfattande sanering av de

offentliga finanserna har det frigjorts resurser som

satsats på att förbättra kvaliteten inom skolan,

sjukvården och omsorgen om barn och gamla. I

vårpropositionen föreslås att ytterligare 4

miljarder kronor tillförs området ovanpå de

satsningar som redan gjorts. Därmed tillförs

kommuner och landsting 72 miljarder kronor extra

under perioden 1997-2001, dvs. 4 miljarder kronor

1997, 12 miljarder kronor 1998, 16 miljarder kronor

1999, 20 miljarder kronor 2000 och 20 miljarder

kronor 2001 jämfört med 1996. Vid sidan av detta

vidtas andra åtgärder för att öka kvaliteten inom

t.ex. skolan.

Till följd av den demografiska utvecklingen med

allt fler äldre i befolkningen fortsätter behoven av

kommunal verksamhet att öka efter sekelskiftet. Det

ställer stora krav på en hög tillväxt och en stark

offentlig sektor med starka och sunda offentliga

finanser. Men det är också nödvändigt att även

fortsättningsvis åstadkomma ett allt bättre

utnyttjande av de resurser som redan finns. Den

pågående omdaningen och effektiviseringen av den

kommunala verksamheten måste fortsätta även om

statsbidragen till kommunerna ökar.

I detta sammanhang vill utskottet peka på de mycket

långtgående återverkningar som de skattesänkningar

som föreslås i motion Fi17 (m) får. Skattesänkningar

av detta format innebär brutala nedskärningar av

viktig och angelägen verksamhet. Dessutom får de

helt oacceptabla fördelningspolitiska konsekvenser.

Det finns enligt utskottets mening här anledning

att redovisa vad som innefattas i begreppet

offentlig sektor. Ett vanligt mått är de offentliga

utgifternas andel av BNP. Denna s.k. utgiftskvot

nådde 1993 en rekordnivå på 73 % av BNP. För 1998

beräknas kvoten uppgå till 61 % av BNP och väntas i

vårpropositionen sjunka ytterligare till 56 % år

2001. Sverige ligger en bra bit över den

genomsnittliga utgiftskvoten i EU-länderna på nära

50 %, men jämförelsen haltar eftersom merparten av

de offentliga bidragen i Sverige beskattas vilket

förstorar de offentliga utgifterna. Dessutom är det

ofta så att utgiftskvoten är hög i de länder som har

ett generellt välfärdssystem, t.ex. de övriga

nordiska länderna. Den största andelen av utgifterna

utgörs emellertid av transfereringar och

ränteutgifter. Ser man till den renodlade

verksamheten utgör den offentliga konsumtionen

enbart 25-30 % av BNP.

Enligt utskottets uppfattning kommer neddragningar

av den storlek som Moderata samlingspartiets motion

förutsätter att leda till mycket stora skador på den

generella välfärden. Dessutom kan skattesänkningar

av den omfattningen även leda till instabila

statsfinanser med negativa effekter på både

företagsklimatet och den ekonomiska tillväxten.

Effekterna av den snabba försämringen i

statsfinanserna i början av 1990-talet avskräcker.

Utskottet vill erinra om att regeringen i

vårpropositionen framhåller att framtida

skattesänkningar är möjliga, men det endast om vissa

villkor uppfylls. Generella skattesänkningar får

inte genomföras innan en tillfredsställande kvalitet

har säkerställts inom skolan, vården och omsorgen.

Skattesänkningar får inte finansieras genom

skuldsättning och de måste utformas på ett

fördelningspolitiskt rättvist sätt.

Med anledning av vad som anförts i motion Fi17 (m)

om överskott i den offentliga sektorns finanser

återkommer utskottet under behandlingen av motion

Fi20 (v).

I motion Fi17 (m) framförs också kritik mot att

regeringen saknar en politik som tar itu med de

grundläggande strukturproblem som gör att Sverige

rasar i välfärdsligan och att sysselsättningen är

svag. Enligt motionen beror de ekonomiska problemen

framför allt på bristande konkurrenskraft.

Förutsättningarna för tillväxt och företagande är

bättre i våra viktigaste konkurrentländer. Bördorna

på företagsamheten är många och stora. Det måste

skapas tillräckligt goda villkor för ett växande

näringsliv. Sverige behöver en företagsamhetens

revolution. Det kräver enligt motionärerna bl.a. att

skatterna på arbete och företag sänks, att särskilda

skattelättnader riktade mot hushållstjänster införs,

att arbetsrätten och arbetsmarknadspolitiken

moderniseras och reformeras samt att

företagskrånglet tas bort.

Till att börja med vill utskottet framhålla att det

grundläggande klimatet för företagande och expansion

nu är bättre än vad det någonsin varit under 1990-

talet.

Genom saneringen av statsfinanserna har den

övergripande ekonomiska situationen stabiliserats.

Räntorna har sjunkit mycket kraftigt, vilket innebär

en betydelsefull stimulans av bl.a. företagens

investeringsverksamhet. Räntemarginalen mot Tyskland

är nu endast 0,3-0,4 procentenheter. Det innebär en

sänkning med ca 4 procentenheter sedan sommaren 1994

och är den lägsta nivån på flera decennier. De

senaste enkäterna visar också att industrin planerar

för omfattande investeringar under det närmaste

året, trots den osäkerhet som Asienkrisen skapar.

Inflationen har fallit kraftigt, till samma nivå

som i våra viktigaste konkurrentländer. Den senaste

avtalsrörelsen tyder dessutom på att

arbetsmarknadens parter nu börjar anpassa lönekraven

till den låga inflationen, vilket är nödvändigt om

företagens konkurrenskraft skall kunna bevaras och

förstärkas. De låga inflationen innebär samtidigt

att företagens möjligheter att planera för framtiden

förbättras.

Dessutom är det enligt utskottet viktigt att

konstatera att den svenska företagsbeskattningen är

konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv.

Utbildnings- och kunskapsnivån hos den svenska

arbetskraften är hög. Den ökar också ytterligare

genom de satsningar på kunskap och kompentens som

regeringen gör i alla delar av utbildningssystemet.

Efter en svag utveckling under i stort sett hela

1990-talet stiger nu också den inhemska efterfrågan,

vilket är en viktig del av näringsklimatet för inte

minst de mindre och hemmamarknadsinriktade

företagen.

Utskottet vill i detta sammanhang återigen

framhålla att de mycket stora skattesänkningar som

Moderata samlingspartiet föreslår kan få negativa

effekter på det svenska näringsklimatet genom att de

offentliga finanserna återigen blir instabila.

Vidare vill utskottet erinra om att ett av

regeringens huvudmål i sysselsättningspolitiken är

att merparten av sysselsättningsökningen under de

kommande åren bör ske i den privata sektorn. Enligt

vårpropositionen spelar entreprenörskap och

nyföretagande en avgörande roll för tillväxten och

sysselsättningen i den svenska ekonomin.

Därför har riksdagen under de senaste åren beslutat

om en rad förbättringar för företagen och då framför

allt de mindre företagen. T.ex. har enskilda

näringsidkare och delägare i handelsbolag fått

regler som är mer likvärdiga dem som gäller för

aktiebolag. För nystartad enskild näringsverksamhet

har möjlighet att kvitta underskott i aktiv

näringsverksamhet mot tjänsteinkomster införts.

Dessutom har en lättnad i ägarbeskattningen för

ägare till onoterade aktiebolag genomförts.

Arbetsgivaravgifterna har reducerats för att

särskilt gynna de mindre företagen och den nybildade

AP-fonden har fått möjlighet att investera i

onoterade aktier för 10 miljarder kronor. Reglerna

för beviljande av s.k. F-skattsedel har mjukats upp

och skattetillägg vid periodiseringsfel i

momsredovisningen har lindrats.

I vårpropositionen går regeringen vidare och

föreslår fler skattesänkningar och fler åtgärder för

att öka tillgången på riskkapital.

Reserveringsmöjligheterna för enskilda näringsidkare

och handelsbolag förstärks ytterligare. Lättnaden i

ägarbeskattningen av onoterade aktier utvidgas

samtidigt som skatten på reklamtrycksaker avskaffas.

Vidare läggs förslag fram om att avskaffa den

särskilda skatten på vattenkraftverk.

Avdragsreglerna för pensionskostnader, beskattningen

av personaloptioner och avdraget för

pensionssparande för enskilda näringsidkare

förenklas. Det s.k. såddkapitalet via NUTEK utökas

och den s.k. Förenklingsutredningen har fått

utvidgade direktiv för att lägga fram förslag om

förenklade redovisningsregler för särskilt de mindre

företagen.

För att göra det enklare att starta och driva

företag företag föreslår regeringen följande

förenklingar i regelverket. Det skall bli enklare

att registrera företag. Målet är att endast en

blankett och en myndighetskontakt skall behövas.

Myndigheternas handläggningstider förkortas med 25 %

i vissa ärenden. Uppgiftsbördan för företagen skall

minska och hanteringen av tullfrågor skall förenklas

ytterligare.

Utskottet vill dessutom erinra om att regeringen

aviserar att den avser att utforma ett större

program för regelförenklingar när

Småföretagsdelegationen presenterat sitt slutliga

förslag.

Det som i motion Fi17 (m) anförs om

tjänstebeskattning och beskattning av hushållsnära

tjänster behandlas i samband med utskottets

genomgång av motion Fi22 (kd). För behandling av

OECD:s s.k. välfärdsliga hänvisas till utskottets

text i samband med behandlingen av motion Fi19 (fp).

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört

avstyrks motion Fi17 (m) yrkandena 1 och 3.

Finansutskottets ställningstagande till

Centerpartiets förslag

I Centerpartiets motion Fi18 konstateras att

utgångsläget för svensk ekonomi genom saneringen av

de offentliga finanserna nu är långt bättre än det

var inför de tidigare mandatperioderna 1991-1994 och

1994-1998. Inför 2000-talet måste den ekonomiska

politiken, enligt motionärerna, handla om att sänka

skatterna på arbete, boende och företagande. Genom

en sådan politik skapas förutsättningar för en ökad

trygghet, en stigande sysselsättning och en

tillbakapressning av arbetslösheten. De åtgärder som

föreslås är bl.a. ytterligare sänkningar av

arbetsgivaravgiften för de mindre företagen och en

höjning av grundavdraget i inkomstbeskattningen.

Vidare bör en begränsad försöksverksamhet med

skattesubvention av s.k. hushållsnära tjänster

införas. Dessutom bör arbetsmarknadspolitiken

moderniseras. I motionen konstateras också att

lönebildningen måste skötas ansvarsfullt för att man

varaktigt skall få ned arbetslösheten. Visserligen

har det under de senaste åren skett radikala

förbättringar inom lönebildning, men det måste till

fler förändringar. Medlingsinstitutet måste stärkas

ytterligare och konfliktbenägenheten måste

begränsas. Enligt motionärerna kan

verkstadsindustrins parters avtal om regler för hur

förhandlingar skall föras tjäna som förebild för

lagstiftning.

Utskottet vill till att börja med understryka den

avgörande betydelse samarbetet mellan

Socialdemokraterna och Centerpartiet haft för den

omfattande saneringen av de offentliga finanserna

och för att åtgärder kunnat genomföras som

förbättrat villkoren för arbete, utbildning och

företagande. Det goda samarbetet befästes

ytterligare genom den överenskommelse om att bl.a.

sänka fastighetsskatten som gjorts i samband med

behandlingen av vårpropositionen. Samarbetet har

bidragit till att skapa en politisk och ekonomisk

stabilitet.

Resultatet syns nu i form av kraftigt sänkta räntor,

kommande överskott i de offentliga finanserna, ökat

förtroende bland hushåll och företag och därmed

också en stigande inhemsk efterfrågan.

När det gäller lönebildning vill utskottet

framhålla att det ur tillväxt- och

sysselsättningssynpunkt är av avgörande vikt att

lönekostnadsutvecklingen begränsas till vad som

gäller i våra viktigaste konkurrentländer. Höga

löneökningar leder framför allt till ökade

rationaliseringar i företagen, vilket dämpar

sysselsättningen. Klarar inte företagen av att

rationalisera i samma takt som reallönerna stiger

sjunker vinstmarginalerna, vilket även det påverkar

sysselsättningen negativt.

Enligt utskottets mening tyder de löneavtal som

slutits under våren 1998 på att arbetsmarknadens

parter nu börjar anpassa löneavtalen till omvärlden

och det låga inflationstryck som nu råder i den

svenska ekonomin. Inom vissa områden och

organisationer har det sedan förra avtalsrörelsen

1995 också skett förändringar i

förhandlingsordningen.

Med utgångspunkt från vårens avtalsrörelse antar

regeringen i vårpropositionen att de totala

lönekostnaderna, inklusive löneglidning, stiger med

3 % per år de kommande åren, vilket kan jämföras med

en lönekostnadsökning på i genomsnitt 4,6 % per år

under den förra avtalsperioden 1995-1997. Den

största osäkerheten ligger enligt utskottets mening

i utvecklingen av löneglidningen. I de avtal där

löneglidningen specificeras anges den till 0-0,8 %.

Historiskt sett är det en mycket låg löneglidning.

Enligt utskottets mening är det ännu för tidigt att

avgöra om de förändringar som skett är långsiktigt

hållbara. Vad gäller åtgärder inom lönebildningens

område vill utskottet avvakta resultatet av den

utredning som har till uppgift att se över t.ex.

medlingsfunktionen samt utvärdera andra förslag till

förändringar. Utredningen presenterade ett

delbetänkande i slutet av november 1997 och ett

slutbetänkande skall presenteras den sista november

1998.

Med anledning av vad som anförts ovan avstyrks

motion Fi18 (c) yrkandena 1 och 22.

Finansutskottets ställningstagande till Folkpartiet

liberalernas förslag

I Folkpartiet liberalernas motion Fi19 konstateras

att Sveriges långsiktiga position i jämförelse med

omvärlden har försämrats, från en fjärde plats 1970

till en 18:e plats 1997, enligt OECD:s

köpkraftskorrigerade BNP-siffror per capita. I

motionen kritiseras också regeringens mål om en

halvering av den öppna arbetslösheten till 4 % år

2000. Det är ett dåligt formulerat mål vars

konsekvenser nu blir tydliga genom att människor på

olika sätt förs bort ur arbetskraftsstatistiken.

Målet bör i stället ta sikte på antalet arbeten, och

målet bör enligt motionen vara 300 000 nya jobb

under nästa mandatperiod. För att nå målet krävs en

ny ekonomisk politik. Utgångspunkten måste vara jobb

genom företagande och ett förbättrat svenskt

näringslivsklimat. De åtgärder som behövs är bl.a.

sänkt skatt på arbete genom en sänkning av

arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn

och en skattereduktion på 50 % för privatpersoners

betalning av arbetskostnaden för hushållstjänster.

Dessutom bör merparten av de trettiotalet förslag

som framförs i Småföretagsdelegationens betänkande

Bättre och enklare regler (SOU 1997:186) genomföras.

Med anledning av vad som i motion Fi19 (fp) sägs om

näringslivsklimat och regelförändringar för företag

hänvisar utskottet till vad som anförs i samband med

ställningstagandet till motion Fi17 (m). När det

gäller frågan om beskattning av s.k. hushållsnära

tjänster hänvisas till behandlingen av motion Fi22

(kd).

När det gäller målet om en halvering av den öppna

arbetslösheten vill utskottet till att börja med

konstatera att den tidigare negativa trenden på

arbetsmarknaden vände under andra delen av 1997.

Under första kvartalet i år minskade arbetslösheten

med 84 000 personer jämfört med första kvartalet

1997, enligt Statistiska centralbyråns

arbetskraftsundersökningar. Andelen arbetslösa sjönk

från 8,7 % till 6,8 %. Antalet sysselsatta var under

samma period 22 000 personer högre jämfört med i

fjol. Den stigande ekonomiska aktiviteten och det

ökade antalet nyanmälda lediga platser indikerar

också att sysselsättningen stiger ytterligare och

att arbetslösheten fortsätter att sjunka under de

närmaste åren. I sin senaste prognos, som

offentliggjordes i mitten av maj, räknar

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) med en relativt starkt

stigande sysselsättning under både 1998 och 1999.

Sammanlagt väntas sysselsättningen öka med 113 000

personer fram till slutet av 1999.

Utskottet instämmer i att en del av nedgången i

den öppna arbetslösheten beror på att

arbetskraftsutbudet minskar genom t.ex. det höga

deltagandet i Kunskapslyftet. Men utskottet avvisar

bestämt att detta handlar om någon typ av

förvrängning av statistiken. Tvärtom är satsningarna

på kunskap och utbildning en satsning för att

långsiktigt höja den svenska sysselsättningen.

Sveriges framtid ligger i att vi har en kvalificerad

arbetskraft med god utbildning och hög kompetens. En

hög utbildningsnivå är en förutsättning för att

Sverige skall kunna tillverka konkurrenskraftiga

varor och tjänster. De som deltar i t.ex.

Kunskapslyftet blir bättre rustade för de krav som

dagens arbetsmarknad och globaliserade värld

ställer. Därmed ökar också förutsättningarna att nå

regeringens långsiktiga målsättning om att återskapa

den fulla sysselsättningen, när delmålet om en

halvering av den öppna arbetslösheten till 4 % år

2000 har uppnåtts.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att

halveringsmålet kan nås i slutet av år 2000,

förutsatt att ekonomin utvecklas enligt den

bedömning som regeringen gör i vårpropositionen.

Utskottet vill här passa på att kommentera OECD:s

s.k. köpkraftskorrigerade BNP-statistik per capita.

Utskottet noterar att Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna i sina

partimotioner hänvisar till att Sverige år 1997

halkat ned till 18:e plats bland de OECD-länder som

finns redovisade i den s.k. välfärdsligan, passerade

av Finland, Italien och Irland. År 1970 låg Sverige

enligt motionerna på fjärde plats.

Enligt utskottets mening bör man vara mycket

försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser

av OECD:s statistik. Det visar inte minst de

revideringar som OECD gjort under de senaste

månaderna. I de uppgifter som OECD publicerade i

februari 1998 var värdet på Sveriges

köpkraftskorrigerade BNP per capita den 18:e i

ordningen. I uppgifter från mars låg vi placerade på

19:e plats och enligt den senaste OECD-uppgiften

från april hade Sverige stigit till 15:e plats med

Finland, Italien och Irland bakom sig.

OECD:s köpkraftskorrigerade BNP-siffror består av

en omfattande mängd statistik och beräkningar från

ett trettiotal länder. Värdena för de allra senaste

åren erhålls genom en framskrivning av tidigare

beräkningar. Den statistiska osäkerheten är mycket

stor. OECD skriver också i sina riktlinjer för

statistiken att uppgifterna endast bör användas som

en indikation på den relativa utvecklingen mellan

länderna. Kvaliteten på statistiken tillåter inte en

strikt rangordning av de länder som ingår.

Utskottet kan ändå konstatera att Sverige tappat i

relativ position under de närmare 30 år, från

1970-1997, som OECD beräknat OECD-ländernas

köpkraftskorrigerade tillväxt. Emellertid har det

inte varit en jämn nedgång år för år utan nedgången

var särskilt kraftig från mitten av 1970-talet och

några år framåt och i början av 1990-talet. Den

största nedgången kom under krisåren i början av

1990-talet då Sveriges BNP föll samtidigt som

flertalet andra länder fortsatte att ha en positiv

tillväxt. Utskottet vill i sammanhanget erinra om

att regeringen i vårpropositionen anger att en hög

tillväxt under de kommande åren är viktig bl.a. för

att kunna återvinna den relativa position Sverige

hade före inledningen av 1990-talet.

Med anledning av vad utskottet här anfört avstyrks

motion Fi19 (fp) yrkandena 1 och 5.

Finansutskottets ställningstagande till

Vänsterpartiets förslag

I Vänsterpartiets motion Fi20 kritiseras regeringen

för att bedriva en alltför stram finanspoltik, trots

att arbetslösheten fortfarande är hög. Enligt

motionen bör inte det långsiktiga målet om ett 2-

procentigt överskott i de offentliga finanserna över

en konjunkturcykel överordnas målet om stigande

sysselsättning. Om arbetslösheten skall kunna

avskaffas måste finanspolitiken blir mer expansiv.

Huvuddelen av de pengar som regeringen vill använda

för amortering av statsskulden bör i stället

användas för stimulansåtgärder, i form av t.ex.

skattesänkningar för företag i tjänstesektorn och en

riktad sänkning av arbetsgivaravgifterna i kommuner

och landsting för att öka kommunernas

konsumtionsutrymme. Vidare föreslås skattesänkningar

för låg- och medelinkomsttagare och höjda skatter

för höginkomsttagare och att arbetsmarknadspolitiken

reformeras, bl.a. genom att det s.k. volymkravet tas

bort. Vänsterpartiets mål är att sysselsättningen de

kommande fem åren skall öka från 4 miljoner

sysselsatta till 4,5 miljoner sysselsatta.

Enligt utskottets mening innebär målet om ett

överskott i de offentliga finanserna på 2 % av BNP

över en konjunkturcykel ett långsiktigt

ansvarstagande för välfärden och sysselsättningen.

Som utskottet tidigare påpekat blir kraven på en

resursstark offentlig sektor större i framtiden,

bl.a. genom att efterfrågan på vård och omsorg

stiger när antalet äldre blir fler. Ett överskott i

de offentliga finanserna innebär dessutom att

Sverige bättre kan möta kommande

konjunktursvängningar. Den buffert som överskotten

skapar kan användas till att aktivt motverka

konjunkturavmattningar utan att det offentliga

underskottet växer så kraftigt att t.ex.

ränteutvecklingen påverkas negativt. Genom ett

överskott kan den höga offentliga skulden amorteras

av, vilket minskar Sveriges känslighet för

räntesvängningar på den internationella

kapitalmarknaden. En amortering av skulden minskar

också bördorna på kommande generationer. Utskottet

vill i sammanhanget påminna om att regeringen i

vårpropositionen bedömer att den offentliga

nettoskulden är eliminerad omkring år 2007.

Angående förslaget om skattesänkningar för företag

inom tjänstesektorn hänvisar utskottet till

behandlingen av motion Fi22 (kd). När det gäller

frågan om reformering av arbetsmarknadspolitiken

hänvisas till ställningstagandet i samband med

behandlingen av motion Fi21 (mp).

I motion Fi20 (v) föreslås också att riksdagen redan

i vår fattar principbeslut om att sänka

normalarbetstiden från 40 timmar till 35 timmar i

veckan, som ett första steg till 30 timmars

arbetsvecka och 6 timmars arbetsdag. Reformen bör

träda i kraft den 1 oktober 2002. Fram till dess

skall arbetsmarknadens parter ha frihet att

förhandla och sluta avtal om hur 35-timmarsveckan

skall införas inom respektive avtalsområde. I

samband med att arbetstidsreformen införs bör

reglerna för övertid skärpas, genom att taket för

övertid halveras och genom att övertidstimmar görs

dyrare.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att en

arbetstidsförkortning har flera förtjänster. Sänkt

arbetstid innebär t.ex. en välfärdsvinst för många

människor, samtidigt som jämställdheten mellan könen

på arbetsmarknaden befrämjas. Men enligt utskottets

mening bör emellertid frågan om kortare arbetstid i

första hand lösas genom avtal mellan

arbetsmarknadens parter. Därigenom kan arbetstiderna

anpassas till de speciella förutsättningar som

gäller för olika branscher, avtalsområden, företag

eller organisationer.

Utskottet kan i detta sammanhang konstatera att det

redan i dag inom flera avtalsområden finns

avtalsmässiga avvikelser från

arbetstidslagstiftningen, vilka i praktiken innebär

en förkortning av arbetstiden. Den verkliga

arbetstiden är i många fall en bra bit lägre än 40

timmar. Uppgifter ur Statistiska centralbyråns

arbetskraftsundersökningar (AKU) visar att

veckoarbetstiden i genomsnitt under de senaste tre

åren varit ungefär 37 timmar. I de avtal som slutits

under våren 1998 har också frågan om

arbetstidsförkortning fått ett stort utrymme, och

inom flera områden har en successiv förkortning av

den totala arbetstiden kommit till stånd.

Enligt utskottets mening kompliceras frågan om

arbetstidsförkortning av den framtida demografiska

utvecklingen. Beräkningar visar att det under de

kommande decennierna sker stora förändringar inom

detta område. De senaste 20 åren har Europa haft en

tillväxt av arbetskraft på 25 miljoner personer per

decennium. Fram till år 2010 kommer ökningen att

endast bli 10 miljoner personer och därefter blir

det en minskning i samma storleksordning. Mellan

1980 och 1990 ökade arbetskraften med 16 miljoner

personer eller med 7 %, mellan 1990 och 2000

beräknas ökningen bli 7,8 miljoner personer (+3 %)

och fram till 2010 blir ökningen endast 2,6 miljoner

personer eller 1 %. Sett för 20-årsperioden från

1995 och framåt blir det i stort sett ett

nettotillskott på plus minus noll. För Sveriges del

är bilden ungefär densamma.

Detta innebär enligt utskottets mening att

arbetskraften i både Europa och Sverige snabbt

kommer att bli äldre, genomsnittligt sett. Den

förvärvsarbetande delen av befolkningen kommer att

sjunka i förhållande till ungdomar och gamla. Detta

innebär vidare att kraven på ökad förvärvsfrekvens

stiger och att utrymmet för arbetstidsförkortning

sannolikt begränsas.

Utskottet vill också påpeka att en sänkning av den

generella arbetstiden är en omfattande och dyr

reform. En satsning av denna storlek kan äventyra de

nu uppnådda framgångarna i saneringen av de

offentliga finanserna och måste enligt utskottets

mening ställas mot andra viktiga behov och

angelägenheter.

I Regeringskansliet handläggs för närvarande

Arbetstidskommitténs betänkande Arbetstid - längd,

förläggning och inflytande (SOU 1996:145). Utskottet

avvaktar därför ytterligare ställningstagande i

frågan om arbetstidsförkortning.

I Regeringskansliet pågår också en beredning av

frågan om reglering av övertid. Utskottet avvaktar

därför ställningstagande även i denna fråga.

Utskottet vill dock erinra om att övertidsuttaget

inom skilda delar av näringslivet i dagsläget är

högt samt att det stigit ytterligare under det

senaste året.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motion

Fi20 (v) yrkandena 1 och 16-19.

Finansutskottets ställningstagande till Miljöpartiet

de grönas förslag

I Miljöpartiet de grönas motion Fi21 framhålls att

den ekonomiska tillväxten i dess nuvarande form är

ohållbar. Den leder till att naturresurserna

utarmas, miljöskulden växer, arbetslösheten stiger

och att de sociala motsättningarna ökar. Enligt

motionärerna är det nu dags att satsa resurser för

att återställa miljöskador och förhindra nya. Det

kan bli en drivkraft för en positiv ekonomisk

utveckling. Vidare måste bruttonationalprodukten

justeras för miljöeffekter, och regeringen bör

senast i budgetpropositionen för 1999 redovisa

utvecklingen av miljöskulden. I motionen läggs bl.a.

fram förslag om sänkt arbetstid till 35 timmar per

vecka, som ett led i att öka sysselsättningen och

minska arbetslösheten. Skatterna höjs på

energianvändning och sänks på arbete i en grön

skattereform och socialförsäkringssystemet föreslås

reformeras till att omfatta en grundtrygghet för

alla. Dessutom måste det till avsevärt förbättrade

prioriteringar i budgetpolitiken. Besparingar kan

ske på transfereringar till hög- och

medelinkomsttagare, men inte på dem som saknar

marginaler. Besparingar kan också göras i

försvarsmakten och i större väginvesteringar, men

inte på t.ex. kalkning av försurade sjöar, sanering

av miljöskadade områden och miljöforskning.

Utskottet vill framhålla att ett av de mest centrala

målen i regeringens tillväxtpolitik är att göra

Sverige till ett föregångsland och en pådrivande

kraft för en ekologiskt hållbar utveckling. Detta

för att göra Sverige till ett bättre land att leva

i, samt att öka Sveriges och det svenska

näringslivets konkurrenskraft. Om Sverige och svensk

industri går i spetsen för en utveckling mot

ekologisk hållbarhet skapas enligt utskottets mening

konkurrensfördelar och en ökad sysselsättning på

dessa snabbt växande framtidsmarknader. Enligt

Skatteväxlingskommitténs betänkande väntas

marknaderna för miljövårdstjänster och miljöteknik

utgöra omkring 1,3 % av den totala efterfrågan i

OECD-området år 2000. Efterfrågan väntas dessutom

växa med 5,5 % årligen under de första åren på 2000-

talet, vilket kan jämföras med en förväntad uppgång

av den samlade efterfrågan i OECD-området under

samma period på runt 2,5 %.

Under de närmaste tre åren satsas 12,5 miljarder

kronor på energiinvesteringar, infrastruktur och

lokala investeringsprogram. I samband med riksdagens

beslut i budgetpropositionen för 1998 avsattes

totalt 5,4 miljarder kronor för perioden 1998-2000

till lokala investeringsprogram för att främja en

ekologiskt hållbar utveckling. På grund av det stora

intresset från landets kommuner utökas stödet med 2

miljarder kronor för år 2001. Utskottet vill också

erinra om att regeringen i vårpropositionen anslår

drygt en halv miljard kronor under de kommande åren

till miljö- och naturvård, för att kompensera de

neddragningar som gjorts tidigare till följd av det

statsfinansiella läget.

I motion Fi21 (mp) kritiseras också de senaste årens

arbetsmarknadspolitik. De många olika

arbetsmarknadsåtgärderna av typen resursarbeten,

generationsväxling och offentliga

tillfällighetsarbeten bör avskaffas snarast möjligt.

I stället bör medel som avsatts för

arbetsmarknadspolitiska åtgärder överföras till

kommuner och landsting så att riktiga jobb kan

behållas och skapas, skriver motionärerna. Förslag

av liknande innebörd framförs i motion Fi55 av

Marianne Samuelsson m.fl. (mp).

Enligt utskottets mening finns det anledning att i

den stigande konjunkturen begränsa antalet

arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att minska

vakanstiderna för lediga platser och minska riskerna

för flaskhalsar på arbetsmarknaden genom att öka

kvaliteten på t.ex. utbildningsåtgärderna. Utskottet

konstaterar också att regeringen i 1998 års

regleringsbrev till Arbetsmarknadsverket minskat det

s.k. volymmålet med 10 000 personer, från de 192 000

som beslutades om i samband med budgetpropositionen

till 182 000 personer i genomsnitt per månad för

1998. Utskottet noterar vidare att regeringen i sina

prognoser och beräkningar i vårpropositionen räknar

med ytterligare neddragningar av antalet personer i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder under åren

1999-2001.

När det gäller frågan om ökad decentralisering av

de arbetsmarknadspolitiska resurserna anser

utskottet att en friare användning av medlen i vissa

situationer kan leda till en ökad effektivitet i

arbetsmarknadspolitiken. Utskottet vill erinra om

att det i fjol bedrevs försöksverksamhet med en

friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel i

29 kommuner och kommundelar. Viss utvidgning av

verksamheten har beslutats för 1998. Erfarenheterna

av försöksverksamheten är hittills relativt goda.

Utskottet delar emellertid uppfattningen i

arbetsmarknadsutskottets yttrande (1997/98:AU5y) att

det behövs ytterligare kunskaper om effekterna innan

en kraftig utvidgning av antalet försöksområden kan

genomföras.

Med hänvisning till det ovan sagda avstyrks motion

Fi21 (mp) yrkandena 1-4, 7, 9, 32, 33 och 38 och

motion Fi55 (mp).

Finansutskottets ställningstagande till

Kristdemokraternas förslag

I Kristdemokraternas motion Fi22 kritiseras

regeringen för att inte genomföra de strukturella

förändringar i den svenska ekonomin som krävs för

att bryta Sveriges färd mot botten av OECD:s

välfärdsliga. För att skapa tillväxt, öka

sysselsättningen och trygga välfärden föreslås i

motionen skattesänkningar, bl.a. genom en

skattereduktion på 50 % för privatpersoners köp av

tjänster i det egna hemmet och en höjning av

grundavdraget i den kommunala beskattningen. Vidare

föreslås att alla de förslag till förenklingar och

förbättringar som Småföretagsdelegationen föreslagit

genomförs skyndsamt. I motionen kritiseras också

regeringen för att minska arbetslösheten genom att

sänka arbetskraftsutbudet. Motionärerna anser vidare

att saneringen av statsfinanserna skett med en

hjärtlös och felaktig fördelningspolitik.

Utskottet vill angående budgetkonsolideringens

effekter understryka att det inte fanns något

alternativ till saneringen av de offentliga

finanserna. Den var nödvändig för att återställa

förtroendet för svensk ekonomi och få ned de höga

räntor som allvarligt dämpade tillväxtkraften, inte

minst i de mindre och medelstora företagen.

Utskottet vill påminna om att en av de viktigaste

principerna vid utformningen av

konsolideringsprogrammet på 126 miljarder kronor var

att alla medborgare rättvist skulle dela på

bördorna. Den analys av fördelningspolitiken som

redovisas i vårpropositionen visar att denna princip

i praktiken har uppnåtts. Den femtedel av hushållen

som har högst ekonomisk standard har bidragit med 43

% av de sammantagna budgetförstärkningarna. Den

femtedel som har lägst standard har bidragit med ca

11 %. Den tiondel av hushållen med högst standard

har fått vidkännas den största minskningen i

förhållande till inkomsten. Dessutom har

jämställdheten värnats, genom att nettoeffekterna i

genomsnitt är lika för kvinnor och män.

Den höga arbetslösheten och de växande klyftorna i

löner och kapitalinkomster mellan åren 1991 och 1997

har kraftigt ökat spridningen i marknadsinkomster,

t.ex. inkomster av tjänst och kapital. Detta har

dock till stor del kompenserats genom

transfererings- och skattesystemet. Trots den ökade

spridning i marknadsinkomster har spridningen i de

disponibla inkomsterna inte ökat nämnvärt sedan

1991.

När det gäller särskilda satsningar på företag inom

tjänstesektorn vill utskottet avvakta den beredning

av den s.k. Tjänstebeskattningsutredningens

betänkande som pågår inom Regeringskansliet.

I frågorna om arbetskraftsutbud och OECD:s

välfärdsliga hänvisar utskottet till behandlingen av

motion Fi19 (fp). När det gäller strukturella frågor

och satsningar på företagande och småföretag

hänvisas till utskottets ställningstagande i samband

med behandlingen av motion Fi17 (m).

Med anledning av vad som anförts ovan avstyrker

utskottet motion Fi22 (kd) yrkande 1.

1.4 Penning- och valutapolitiken

Motionerna

I motion Fi20 av Vänsterpartiet framhålls att det

finns utrymme för att sänka Riksbankens s.k.

reporänta. Den extremt låga inflationen gör att

realräntan fortfarande ligger på en omotiverat hög

nivå. Detta kan i kombination med en förstärkt

kronkurs innebära att penningpolitiken på nytt får

en åtstramande inverkan på ekonomin. Det skulle

kunna hämma den konjunkturuppgång vi är inne i,

skriver motionärerna.

I motion Fi21 av Miljöpartiet de gröna anförs att

den låga inflationen sedan inflationsmålet infördes

1995 visar att Riksbanken misslyckats med att uppnå

målet. Därför bör prisstabilitetsmålet i

penningpolitiken kompletteras med ett

allmänekonomiskt mål. Riksbankens räntehöjning i

slutet av 1997 visar att Riksbanken fortfarande

ligger för högt i sina bedömningar av den framtida

inflationsutvecklingen. Det finns enligt

motionärerna i dagsläget inget som ser ut att bryta

vårens mycket låga inflationstal. Därför finns det

utrymme för att sänka reporäntan under 1998. I

motionen framhålls också att Sverige bör behålla den

rörliga växelkursen. Det vore synnerligen olämpligt

att knyta kronan till annan valuta eller till en

valutakorg.

Finansutskottets ställningstagande

Vad gäller mål för Riksbanken vill utskottet erinra

om vad konstitutionsutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1997/98:KU15 om

Riksbankens ställning:

Som ovan nämnts kommer Riksbanken att bli en del av

ECBS, oavsett om Sverige kommer att delta i

valutaunionen eller inte. Det innebär att Riksbanken

kommer att omfattas av ECBS:s verksamhetsmål, såsom

det är formulerat i ECBS-stadgan. Rikdagen kan

alltså inte lagstifta om att målet ett fast

penningvärde skall vara underordnat målet full

sysselsättning eller något annat mål.

Konstitutionsutskottet delar i likhet med

finansutskottet regeringens uppfattning att

Riksbanken, som en myndighet under riksdagen, bör ha

skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-

politiska målen, i den mån dessa inte strider mot

prisstabilitetsmålet, och att denna skyldighet inte

behöver lagfästas.

Utskottet har ingen annan uppfattning i frågan än

den som redovisas i citatet ovan.

Utskottet vill i anslutningen till resonemangen om

realräntan framhålla att saneringen av

statsfinanserna och det ökade förtroendet för svensk

ekonomi, som bl.a. kan utläsas i den lägsta

räntemarginalen mot Tyskland på flera decennier,

under de senaste åren har bidragit till ett mycket

kraftigt fall i den svenska realräntan. Denna

nedgång i realräntan bidrar nu till att stimulera

uppgången i den inhemska efterfrågan.

Med anledning av vad som anförts avstyrks motion

Fi20 (v) yrkande 11 och motion Fi21 (mp) yrkandena

34-36.

1.5 EMU och ERM

Motionerna

I Moderata samlingspartiets motion Fi17 framhålls

att Sverige bör gå med i det europeiska

växelkurssamarbetet, ERM, så snabbt som möjligt med

sikte på att därefter inträda i valutaunionen och

delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet.

I Folkpartiet liberalernas motion Fi19 är

motionärerna starkt kritiska till att

regeringspartiets inre splittring medfört att

regeringen ställt Sverige utanför euron och därmed

förvisat Sverige till platsen som ett europeiskt

åskådarland. Sverige bör enligt motionen så snart

som möjligt gå med i eurosamarbetet. Sverige bör

också gå med i ERM, det valutasamarbete som föregår

ett eurosamarbete, för att erhålla största möjliga

handlingsfrihet.

I Vänsterpartiets motion Fi20 menar motionärer att

det är bra att Sverige inte skall vara med i EMU

från start. Sverige klarar sig bättre utanför än

innanför valutaunionen. Det måste enligt motionen

formuleras en politik som varaktigt håller Sverige

utanför EMU. En del i en sådan politik är att

Sverige bör förhålla sig neutral i förhållande till

världens valutor. Tills vidare bör vi ha en halvfast

kronkurs knuten till en valutakorg med alla

världsvalutorna, som kan ändras efter behov.

Motionärerna yrkar också att det enda rimliga är att

svenska folket i en folkomröstning får ta ställning

till hela EMU-projektet - ja eller nej till EMU med

allt vad därtill hör.

I Miljöpartiet de grönas motion Fi21 framhålls att

Sverige bör lämna EU år 2001. Därför finns det inte

heller något motiv att knyta kronan till det

europeiska valutasamarbetet, ERM. Ett utträde ur EU

skulle enligt beräkningar i motionen innebära

nettobesparingar för staten på 12,4 miljarder kronor

per år.

Finansutskottets ställningstagande

I utskottets betänkande 1997/98:FiU9 om Sverige och

den ekonomiska och monetära unionen fastslog

utskottet att Sverige inte bör införa EU:s

gemensamma valuta euron när den tredje etappen av

EMU inleds den 1 januari 1999. Utskottet framhöll

vidare att Sverige bör erhålla största möjliga

handlingsfrihet och handlingsberedskap inför ett

eventuellt framtida deltagande i valutaunionen.

När det gäller frågan om ERM konstaterade utskottet

i betänkande 1997/98:FiU9 att det inte är aktuellt

med ett svenskt deltagande i det nuvarande

europeiska växelkurssamarbetet, ERM. En knytning av

kronan till ERM 2, dvs. det växelkurssamarbete som

ersätter ERM när valutaunionen startar, blir

sannolikt aktuellt först i samband med ett

eventuellt framtida svenskt medlemskap i

valutaunionen. ERM 2 kan ses som ett direkt

förberedande steg för inträde i unionen. Vidare

konstaterades att erfarenheterna från den nu

gällande politiken inriktad på prisstabilitet i

kombination med rörlig växelkurs är goda.

Utskottet finner ingen anledning att nu ändra

uppfattning i dessa frågor. Däremot kan utskottet

konstatera att de domedagsprofetior som framfördes

hösten 1997 om att svenska räntor skulle stiga och

kronans kurs skulle sjunka under våren 1998 när det

bestämdes vilka EU-länder som skulle ingå i

valutaunionen vid starten 1999 hittills inte har

besannats. Tvärtom har räntemarginalen mellan

Sverige och Tyskland fortsatt att sjunka och kronans

värde har stigit.

Vad gäller folkomröstning om EMU anförde utskottet

i betänkande 1997/98:FiU9 att om det efter den 1

januari 1999 bedöms lämpligt att Sverige deltar i

valutaunionen skall frågan underställas svenska

folket för prövning. Vidare menade utskottet att det

är önskvärt att en sådan prövning sker i allmänt

val, men att det inte helt kan uteslutas att det i

stället kan ske genom ett extraval eller en

folkomröstning. Därefter ankommer det på riksdagen

att fatta slutligt beslut.

Utskottet har i de under innevarande riksmöte

avgivna yttrandena FiU1y och FiU3y inte sett någon

anledning att ändra uppfattning i denna fråga. Inte

heller nu ser utskottet någon anledning till

omprövning.

Utskottet konstaterar med anledning av

Miljöpartiets de grönas yrkande om ett utträde ur EU

att riksdagen vid flera tillfällen tagit ställning

mot förslag med liknande innebörd. Utskottet har i

dag ingen annan uppfattning.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna

Fi17 (m) yrkande 13, Fi19 (fp) yrkande 9, Fi20 (v)

yrkandena 26 och 27 och Fi21 (mp) yrkandena 37 och

45.

1.6 Sveriges nationella plan för

sysselsättning

Motionen

I motion Fi24 av Lars Tobisson och Per Unckel (m)

presenteras en alternativ nationell handlingsplan

för sysselsättning, utformad enligt de 19 utfärdade

riktlinjerna. Enligt motionärerna bör regeringen

återkalla den handlingsplan som redan sänts till EG-

kommissionen och ersätta den med den som finns i

motionen. Jämfört med regeringens handlingsplan har

den två fördelar: den följer de utfärdade

riktlinjerna och den har betydligt större

förutsättningar än regeringens program att

verkningsfullt medverka till ökad sysselsättning. I

motionen kritiseras regeringen för att överdriva sin

betydelse när det gäller EU:s intresse för

sysselsättningspolitik. Dessutom är det enligt

motionärerna anmärkningsvärt att regeringen inte

följer riktlinjerna som EU utfärdat när det t.ex.

gäller sänkning av skatterna och att öka

flexibiliteten på arbetsmarknaden, bl.a. vad gäller

arbetsrätten. Varför är regeringen med om att

utfärda rekommendationer, när den sedan inte följer

dem? Varför skriver man ut en medicin som man sedan

vägrar att svälja, frågar motionärerna.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Arbetsmarknadsutskottet kommenterar i sitt yttrande

(AU5y) Sveriges nationella plan för sysselsättning

och avstyrker i samband därmed motion Fi21 (m).

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening innebär införandet av en

särskild avdelning om sysselsättning i

Amsterdamfördraget att kampen mot arbetslösheten har

förts upp som högsta prioritet i EU-samarbetet.

Genom att främjandet av en hög sysselsättningsnivå

blir ett uttryckligt mål ges medlemsstaternas

samarbete på sysselsättningsområdet en fastare

grund. För svensk del är detta en extra välkommen

utveckling eftersom införandet av en särskild

sysselsättningsavdelning i Amsterdamfördraget var

ett viktigt svenskt förhandlingsmål vid

regeringskonferensen.

Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i november

1997 antogs riktlinjer för sysselsättningen 1998.

Dessa faställdes av rådet i december samma år och

medlemsstaterna uppmanades att under 1998 lägga fram

en första nationell handlingsplan för sysselsättning

i enlighet med riktlinjerna. Sveriges första

handlingsplan presenteras i vårpropositionens bilaga

4. Riktlinjerna är 19 till antalet och är indelade i

fyra huvudområden: att förbättra anställbarheten,

att förbättra företagande, att förbättra företagens

och de anställdas anpassningsförmåga och att stärka

jämställdhetspolitiken.

Utskottet vill dock erinra om att huvudansvaret för

genomförandet av sysselsättningspolitiken och dess

konkreta utformning fortfarande ligger kvar på de

enskilda medlemsstaterna.

Sysselsättningsriktlinjerna skall också stämma

överens med de allmänna riktlinjerna för

medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska

politik, vilket innebär att riktlinjerna måste vara

förenliga med en fortsatt ansvarsfull finanspolitik

och återhållsamhet i de offentliga utgifterna. Detta

innebär för svensk del att ökade offentliga utgifter

till följd av genomförandet av riktlinjerna skall

finansieras genom en omprioritering inom befintliga

ramar.

Utskottet konstaterar att den alternativa

handlingsplan som presenteras i motion Fi24 (m)

innehåller en ekonomisk politik och en

sysselsättningspolitik som är liktydig med den som

presenteras i Moderata samlingspartiets partimotion

Fi17 (m). Därför hänvisas i denna del till

utskottets ställningstagande till motion Fi17 (m)

under avsnittet 1.3 Finansutskottets förslag till

inriktning av den allmänna ekonomiska politiken.

Utskottet vill dock utnyttja tillfället att

kommentera avsnittet om skatterna. I riktlinjerna

under området skatter och sysselsättning står bl.a.

följande: att varje medlemsstat kommer att, i mån av

behov och med hänsyn till nuvarande nivå, fastställa

ett mål för en gradvis minskning av den totala

skattebördan. Dessutom kommer medlemsstaten att där

det är lämpligt fastställa ett mål för en gradvis

minskning av skattetrycket på arbete och

lönebikostnader.

Utskottet delar regeringens uppfattning i

handlingsplanen att det totala skatteuttaget inte

bör vara så högt att det står i vägen för högre

tillväxt eller ökad sysselsättning. Men utifrån

denna princip går det inte att på ett meningsfullt

sätt bestämma ett kvantitativt mål för skatternas

andel av BNP. Det totala skatteuttaget är ingen bra

mätare på skatternas samhällsekonomiska effekter.

Dessa beror på hur skatterna tas ut och för vilka

ändamål de används.

Utskottet instämmer också i regeringens bedömning

att sänkningar av den totala beskattningen på arbete

torde öka sysselsättningen varaktigt endast under

förutsättning att de sänkta skatterna minskar

arbetsgivarnas totala arbetskraftskostnader. På

längre sikt är det dock sannolikt att lägre skatter

via lönebildningseffekter får en begränsad effekt på

arbetskraftskostnaderna. Därmed är strukturen på

skatterna på arbete den centrala frågan ur ett

sysselsättningsperspektiv.

Utifrån det som sagts ovan avstyrker utskottet

motion Fi24 (m).

2 Budgetpolitikens inriktning och

utgiftstak för staten

2.1 Budgetutvecklingen

Saneringen av statsfinanserna har gått snabbare än

förutsett, och under 1998 passeras en ny, viktig

milstolpe då det finansiella sparandet i den

offentliga sektorn vänds från ett underskott till

ett överskott. Budgetpolitiska mål har överträffats

med bred marginal. Statsskulden mätt som andel av

BNP skulle ha stabiliserats senast 1996. Det skedde

redan 1995. Underskottet i de offentliga finanserna

skulle inte få överstiga 3 % av BNP år 1997. Enligt

nationalräkenskapernas preliminära utfall blev

underskottet detta år 1,1 %. År 1998 skall de

offentliga finanserna vara i balans. Regeringen

förutser nu dessutom ett överskott på 29 miljarder

kronor, motsvarande 1,6 % av BNP. Förbättringen är

betydande även om ungefär en tredjedel av

överskottet är en följd av ändrade definitioner.

I 1997 års vårproposition räknade regeringen med

att statsbudgeten skulle uppvisa ett överskott först

år 2000. Nu väntas detta överskott uppkomma redan

1998, och statsskulden kommer detta år att kunna

amorteras med 1 miljard kronor. Det är en dramatisk

förbättring även jämfört med situationen för bara

fem år sedan. I slutet av förra mandatperioden

uppgick nämligen det statliga årliga lånebehovet

till över 240 miljarder kronor.

Även under 1999 och senare fortsätter de offentliga

finanserna att förbättras i en takt som överstiger

tidigare uppställda budgetpolitiska mål. För åren

2000 och 2001 räknar regeringen sålunda med att det

finansiella sparandet kommer att bli 16,5 respektive

32,3 miljarder kronor större än vad som följer av de

budgetpolitiska målen för dessa båda år.

Bakom förbättringen av det offentliga sparandet

ligger en kraftig förstärkning av statens finanser.

Under 1990-talets första år sjönk inkomsterna på

statsbudgeten påtagligt framför allt beroende på den

ekonomiska krisen. Mätt som andel av BNP minskade de

under åren 1991-1994 från 37 till 32 %. Därefter har

de stigit och beräknas 1998 uppgå till 37,7 % av

BNP. Uppgången förklaras huvudsakligen av de

skattehöjningar som ingick i saneringsprogrammet.

Enligt de prognoser som redovisas i vårpropositionen

väntas inkomsterna under efterföljande år åter falla

något för att 2001 uppgå till 34,9 % av BNP.

Förbättringen av statens finanser är än mer

påtaglig på utgiftssidan där utgifterna mätt som

andel av BNP sjunkit snabbt sedan toppåret 1993.

Regeringen räknar i vårpropositionen med att

utgiftskvoten skall fortsätta att falla under

kommande år, bl.a. som en följd av minskade utgifter

för arbetslöshet och räntebidrag.

Redovisningen av statens inkomster och utgifter har

under senare år ändrats i flera avseenden. Justerat

för sådana redovisningstekniska förändringar

utvecklar sig statsbudgetens inkomster och utgifter

på följande sätt enligt ett i vårpropositionen

intaget diagram.

Diagram 9. Statsbudgetens inkomster och utgifter exkl.

statsskuldsräntor

rensade för redovisningstekniska förändringar 1991-2001

Procent av BNP

Källa: Finansdepartementet.

Nettot på statsbudgeten skall återspegla statens

lånebehov som i budgetuppställningen framkommer som

skillnaden mellan å ena sidan statens utgifter

inklusive Riksgäldskontorets nettoutlåning, å andra

sidan statens inkomster. Detta saldobegrepp har

ersatt det tidigare använda begreppet

budgetunderskott som också visade skillnaden mellan

inkomster och utgifter, men där Riksgäldskontorets

nettoutlåning inte beaktades.

Lånebehovet uppgick 1993 till 242 miljarder kronor

men minskade under de tre efterföljande åren med 221

miljarder kronor till 21 miljarder kronor 1996.

Därefter har det fortsatt att minska, och under 1998

uppkommer som nyss nämnts ett överskott som gör det

möjligt att börja amortera på statsskulden.

Det snabbt minskade lånebehovet förklaras till en

del av olika engångsvisa effekter, men även dem

förutan har utvecklingen varit positiv. Det framgår

av följande diagram som är hämtat ur

vårpropositionen och som visar dels den faktiska

upplåningen, dels upplåningen rensad från olika

engångseffekter.

Diagram 10. Statens lånebehov 1994-2001

Miljarder kronor

Källa: Finansdepartementet.

Såsom framgår av diagrammet är detta s.k.

underliggande lånebehov för 1998 ca 20 miljarder

kronor större än det faktiska. Skillnaden minskar

till knappt 15 miljarder kronor år 1999 och 12

miljarder kronor år 2000, då även upplåningen rensad

från engångseffekter övergår i en amortering av

statsskulden. För år 2001 förutser man i dag inga

engångseffekter och därför sammanfaller detta år det

faktiska och det underliggande lånebehovet.

2.2 Budgetprocessens tillämpning

Motionen

Moderata samlingspartiet ifrågasätter i motion Fi17

det sätt på vilket regeringen tillämpar den nya

budgetprocessen. Medan budgethanteringen i riksdagen

följer de nya principerna, brister regeringen i

flera avseenden.

Motionärerna anser sålunda att

budgeteringsmarginalen används för att dölja att

utgiftsökningar finansieras med oväntade ökningar av

skatteinkomster eller oväntade minskningar av

statsskuldsräntor. De har, framhåller de, tidigare

kritiserat regeringen för förfarandet men trots

regeringens försäkringar om motsatsen har

budgeteringsmarginalen tagits i anspråk för att

finansiera nya utgifter såväl i budgetpropositionen

för 1998 som nu i 1998 års vårproposition.

Motionärerna kritiserar också regeringen för att

den på tilläggsbudget föreslår ett anslag på blott 1

miljon kronor för avvecklingen av Barsebäck och

samtidigt begär ett bemyndigande att utan gräns få

överskrida anslaget. Det är en inblanco-check för

regeringen att belasta det allmänna med kostnader

för avvecklingen av Barsebäck. Att inte öppet

redovisa det mångmiljardbelopp som avvecklingen

kommer att kosta ser motionärerna som ett av många

åsidosättanden av den nya budgetlagen.

Att en rad infrastrukturprojekt, däribland

Botniabanan, finansieras med lån vars amorteringar

kommer att belasta utgiftsområde 22 Kommunikationer

fr.o.m. år 2004 är enligt motionärernas uppfattning

ett medvetet brott mot 22 § budgetlagen där det som

grundprincip slås fast att

infrastrukturinvesteringar skall finansieras med

anslag och inte med lån.

Motionärerna anser att den nya budgetprocessen

skall följas strikt, vilket enligt deras mening

innebär att budgetöverskridanden skall finansieras

genom motsvarande utgiftsneddragningar inom två år

och helst inom samma utgiftsområde. Nya

utgiftsåtaganden under pågående budgetår skall

vidare finansieras genom minskningar av andra

utgifter samma år.

Finansutskottets ställningstagande

Ett fastställt utgiftstak sätter en absolut gräns

för hur stora de statliga utgifterna får vara.

Omprövas inte utgiftstaket får alltså de samlade

utgifterna exklusive statsskuldsräntorna inte

överskrida denna nivå, oavsett inflation eller

ekonomisk utveckling i övrigt.

Eftersom utgiftstaket är treårigt kan det vara

svårt att med rimlig grad av precision beräkna de

samlade statsutgifterna så långt fram i tiden. Nivån

på utgiftstaket fastställs därför med viss marginal,

och skillnaden mellan utgifts-taket och de

prognostiserade utgifterna blir en buffert som

kallas budgeteringsmarginalen. Utan en sådan

budgeteringsmarginal skulle även en mycket obetydlig

utgiftsökning tvinga fram en omprövning av

utgiftstaket, och med återkommande revideringar

skulle inte bara långsiktigheten i budgetpolitiken

snabbt gå förlorad utan också tilltron till de

uppställda budgetpolitiska målen. Enligt utskottets

mening är något sådant inte önskvärt.

Nya utgifter på statsbudgeten kan finansieras

antingen genom besparingar bland andra utgifter

eller genom inkomstförstärkningar. Används inget av

dessa alternativ kommer de nya utgifterna att vara

ofinansierade och tvinga fram en ökad upplåning.

Budgeteringsmarginalen är en buffert för sådana

tillkommande utgifter som finansieras på annat sätt

än genom utgiftsminskningar. Den finns inte uppförd

på statsbudgeten och är i sig helt ofinansierad.

Behöver den tas i anspråk är det alltså liktydigt

med att de tillkommande utgifterna antingen har

finansierats med ökade inkomster eller genom ökad

upplåning.

Såsom motionärerna framhåller har utgifterna för

statsskuldsräntor blivit lägre än man tidigare

räknade med. Men eftersom statsskuldsräntorna inte

omfattas av utgiftstaket kan sådana

utgiftsminskningar aldrig användas för att

finansiera andra takbegränsade utgifter utan att det

får genomslag på budgeteringsmarginalen.

Regeringen har tidigare uttalat att

budgeteringsmarginalen inte skall ses som en reserv

för ofinansierade utgiftsökningar eftersom varje

sådan utgifts-ökning försämrar statsfinanserna även

om den ryms inom det fastställda utgiftstaket.

Enligt utskottets mening har regeringen också i

huvudsak använt budgeteringsmarginalen på detta

sätt. Tillkommande utgifter har i den mån de inte

finansierats med besparingar hela tiden motsvarats

av ökade inkomster och någon ökad upplåning har inte

behövt tillgripas. Tvärtom har, som utskottet nyss

visat, upplåningsbehovet snabbt minskat under de

senaste åren. Finansutskottet kan med hänsyn härtill

inte finna annat än att det sätt på vilket

regeringen utnyttjat budgeteringsmarginalen svarar

mot uppställda budgetpolitiska mål och principer för

den nya budgetprocessen.

Vad beträffar den kritik som motionärerna riktar

mot regeringens förslag till medelsanvisning för

ersättning för avveckling av en kärnkraftsreaktor i

Barsebäcksverket är detta en fråga som

finansutskottet behandlar närmare i betänkande

1997/98:FiU27 med förslag till tilläggsbudget för

1998. Av betänkandet framgår att utskottet ansluter

sig till regeringens förslag på denna punkt. Såsom

för övrigt också näringsutskottet framhåller i sitt

yttrande (1997/98:NU9y) får det betraktas som

självklart att regeringen inför en förhandling om

ersättningsnivån inte öppet redovisar sin bedömning

av storleken på ersättningen för avvecklingen av

kärnkraftsreaktorn.

I samma betänkande redovisar finansutskottet också

sin syn på finansieringen av vissa

infrastrukturprojekt och kommenterar i det

sammanhanget den kritik som motionärerna riktar mot

regeringens hantering av frågan.

Med det anförda avstyrker finansutskottet motion

Fi17 (m) yrkande 4.

2.3 Mål för budgetpolitiken

Vårpropositionen

Vårpropositionen har utformats i enlighet med de

budgetpolitiska mål som riksdagen tidigare lagt fast

på förslag av regeringen. Innebörden av dessa mål är

att de offentliga finanserna skall vara i balans

1998. De skall därefter uppvisa ett överskott på i

genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel.

Gradvis skall man uppnå detta långsiktiga mål.

Överskottet skall sålunda - vid de

prognosförutsättningar som angavs i 1997 års

vårproposition - motsvara 0,5 % av BNP år 1999,

1,5 % av BNP år 2000 och 2 % av BNP år 2001.

Dessutom skall utgiftstaken för åren 1998-2000 ligga

fast.

De som mål angivna överskotten skall användas för

att amortera av den offentliga nettoskulden. Med ett

genomsnittligt överskott på 2 % av BNP kan enligt

finansplanen den offentliga sektorns nettoskuld

försvinna omkring 2007.

Det finns enligt propositionen flera skäl som talar

för att Sverige bör ha ett ambitiöst mål för de

offentliga finanserna.

Med ett överskott kan den offentliga skulden

amorteras av, vilket minskar Sveriges känslighet för

räntevariationer på de internationella

kapitalmarknaderna. Den största enskilda

utgiftsposten på årets statsbudget är räntorna på

statsskulden som för 1998 beräknas uppgå till 103

miljarder kronor.

Med ett överskott i de offentliga finanserna i ett

normalt konjunkturläge finns det en marginal att

aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att

underskottet hotar att bli för stort och utlösa en

ränteuppgång.

Sverige måste rusta för framtiden. Andelen äldre

kommer en bit in i 2000-talet att öka och den

offentliga sektorn måste då vara stark nog för att

möta denna utveckling.

En hög nivå på sparandet möjliggör en hög

investeringsnivå utan att Sverige får underskott i

betalningarna med andra länder. Därmed kan Sveriges

höga internationella skuldsättning minskas samtidigt

som produktionskapaciteten höjs.

Såsom tidigare nämnts räknar regeringen med att det

finansiella sparandet under 2000 och 2001 kommer att

bli 16,5 respektive 32,3 miljarder kronor större än

vad som följer av de budgetpolitiska målen för dessa

båda år. Beräkningstekniskt har dessa överskott

tillförts hushållssektorn så att budgetmålen uppnås

exakt. Efter dessa beräkningstekniska överföringar

uppgår det finansiella sparandet under

treårsperioden 1999-2001 i regeringens alternativ

till 16, 30 respektive 42 miljarder kronor.

Motionerna

Moderata samlingspartiet motsätter sig i motion Fi17

målet om ett överskott i de offentliga finanserna.

Partiets långsiktiga mål är i stället att de

offentliga finanserna skall vara i balans sett över

en konjunkturcykel (yrkande 5).

Eftersom motionärerna räknar med en gynnsam

utveckling framöver anser de att man för dessa år

bör budgetera för ett överskott i de offentliga

finanserna. Med motionärernas förslag uppgår detta

överskott till 16 miljarder kronor 1999 samt 40

respektive 52 miljarder kronor under de båda

efterföljande åren. För såväl år 2000 som 2001

förespråkar motionärerna alltså ett finansiellt

sparande som är 10 miljarder kronor högre än vad som

framkommer med regeringens förslag.

Moderata samlingspartiet anser dessutom att

utgiftstaket under åren 1999 och 2000 bör anges till

en nivå som är 38,5 respektive 61,6 miljarder kronor

lägre än i regeringens förslag.

Centerpartiet ansluter sig i motion Fi18 till de

tidigare fastlagda målen för budgetpolitiken liksom

till uppfattningen att utgiftstaket för åren 1999

och 2000 skall ligga fast. Det är, sägs det i

motionen, viktigt att målet om överskott i statens

budget fullföljs.

Folkpartiet liberalerna stöder i motion Fi19 det

fastlagda målet om ett tvåprocentigt överskott så

länge skuldkvoten överstiger 60 % av BNP. Att

statsskuldkvoten sänks är viktigt bl.a. för att

underlätta ett svenskt EMU-inträde. Om överskottet

skulle bli större än vad som krävs för att uppnå

målet för statsskuldpolitiken skall enligt

motionärerna skatterna sänkas. Något formellt

yrkande i frågan framförs dock inte.

Folkpartiet föreslår i sitt budgetalternativ ett

utgiftstak för 1999 och 2000 som är 17 respektive 22

miljarder kronor lägre än regeringens.

Vänsterpartiet kritiserar i motion Fi20 målet om

överskott i de offentliga finanserna. Enligt

Vänsterpartiet får målet om ökad sysselsättning inte

underordnas målet om 2 % överskott i de offentliga

finanserna. I motionen föreslås att riksdagen gör

ett uttalande av denna innebörd (yrkande 10).

Motionärerna ifrågasätter inte att Sverige behöver

en stark offentlig ekonomi men finner det inte

rimligt med mycket stora överskott varken i

bytesbalansen eller i det offentliga sparandet så

länge arbetslösheten är så stor som den är.

Vänsterpartiets förslag till utgiftstak överstiger

under åren 1999 och 2000 regeringens med 10

respektive 12 miljarder kronor.

Miljöpartiet de gröna anser i motion Fi21 att det

långsiktiga målet för budgetpolitiken bör begränsas

till ett överskott motsvarande 0,5 % 1999 och

därefter minst 1 % av BNP i genomsnitt över en

konjunkturcykel (yrkande 39). För denna lägre nivå

talar enligt motionärerna främst att Miljöpartiet de

gröna i högre grad vill betona privat sparande i

stället för offentligt och att miljöskulden inte

längre behöver öka med partiets förslag till

inriktning av den ekonomiska politiken.

På grund av den uppåtgående konjunkturen bör enligt

motionärerna överskottet i det finansiella sparandet

under åren 2000 och 2001 anges till 1,2 % respektive

2,3 %.

Miljöpartiets förslag till utgiftstak för åren 1999

och 2000 överensstämmer med regeringens.

Kristdemokraterna föreslår i motion Fi22 ett

utgiftstak för 1999 och 2000 som är 13 respektive 15

miljarder kronor lägre än i regeringens alternativ.

Finansutskottets ställningstagande

Budgetpolitiken har under senare år varit inriktad

mot ett antal mål, som har det gemensamt att de är

tydliga och lätta att i efterhand avläsa. Hittills

uppnådda mål har överträffats med bred marginal och

prognoserna för kommande år anger att de offentliga

finanserna även då kommer att utvecklas mer gynnsamt

än vad som förutsätts i de budgetpolitiska mål som

lagts fast för 1999-2001.

Målet om ett permanent överskott i de offentliga

finanserna skall enligt utskottet ses mot bakgrund

av att en stor offentlig sektor kräver i sig starka

offentliga finanser. Skall Sverige kunna behålla en

trygg och stabil välfärd krävs ett gemensamt

sparande. Detta garanterar ett demokratiskt

inflytande över vård, omsorg och skola.

Den ekonomiska krisen i 1990-talets början har

medfört att den offentliga sektorns nettoförmögenhet

helt har raderats ut, och i år beräknas den

offentliga sektorns skulder överstiga tillgångarna

med drygt 360 miljarder kronor.

En bit in på nästa sekel kommer de offentliga

åtagandena att utsättas för en större belastning

genom ett växande antal äldre. Skall välfärden kunna

värnas även i ett sådant läge måste den offentliga

sektorn stå finansiellt stark. Politiken måste

därför ges en sådan inriktning att den offentliga

nettoskulden kan amorteras av. För detta krävs

överskott i de offentliga finanserna.

Ett överskott i de offentliga finanserna under

normalår gör det också lättare att i en

konjunkturnedgång vidta motverkande åtgärder utan

stora underskott som hotar att driva upp räntorna.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen skall uttala

sig för att målet om en ökad sysselsättning inte får

underordnas målet om 2 % överskott i de offentliga

finanserna. Med sitt förslag markerar motionärerna

att de finner det svårt att förena de båda målen.

Finansutskottet delar inte denna uppfattning utan

anser tvärtom att det finns ett nära samband dem

emellan. Långsiktigt stabila statsfinanser är i

grunden en förutsättning för att arbetslösheten

skall kunna minska, och omvänt gäller att en minskad

arbetslöshet ger stabilitet åt de offentliga

finanserna. Den ekonomiska politiken är inriktad på

att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten.

Målet är att den öppna arbetslösheten skall minska

till 4 % år 2000 och regeringen räknar också med att

detta skall kunna ske under loppet av år 2000.

Därefter bör politiken inriktas mot att ytterligare

minska arbetslösheten för att skapa full

sysselsättning. För att sysselsättningen skall kunna

öka uthålligt krävs både sunda statsfinanser och

stabila priser. Nya stora underskott liksom ökat

inflationstryck skulle allvarligt och långvarigt

försämra den svenska ekonomiska utvecklingen och

därigenom göra arbetslöshetsmålet omöjligt att nå.

De nu aktuella målen om ett överskott i de

offentliga finanserna lades fast av riksdagen i

anslutning till behandlingen av 1997 års

vårproposition. Finansutskottet prövade då liksom i

anslutning till behandlingen av budgetpropositionen

för 1998 också några alternativa förslag till mål

som framfördes av oppositionspartierna, mål som i

allt väsentligt överensstämmer med de nu aktuella

motionsförslagen. Dessa förslag har vid båda

tillfällena avvisats av finansutskottet, och i

sakfrågan har inget nytt framkommit som motiverar

utskottet att ompröva sitt tidigare

ställningstagande.

Till frågan om nivån på utgiftstaket återkommer

utskottet längre fram i betänkandet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi17

(m) yrkande 5, Fi20 (v) yrkande 10 samt Fi21 (mp)

yrkande 39.

2.4 Mål för statsskulden

Vårpropositionen

Regeringen vill under kommande år upprätthålla ett

överskott i de offentliga finanserna, bl.a. för att

kunna amortera av den offentliga skulden.

Av vårpropositionen framgår att regeringen räknar

med att statsskulden mätt som andel av BNP kommer

att minska från 78,6 % till 65,4 % mellan 1998 och

2001. Under samma period väntas den offentliga

sektorns konsoliderade bruttoskuld sjunka från 74,3

till 62,9 %.

Motionen

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att

riksdagen skall fastställa som mål att statsskulden

inte skall överstiga 60 % av BNP år 2002 (yrkande

6). Motionärerna erinrar om att deras förslag att de

offentliga finanserna skall vara i balans över en

konjunkturcykel innebär att den offentliga

bruttoskulden kommer att vara oförändrad i nominella

termer men att den mätt som andel av BNP minskar när

BNP växer. I nuvarande uppåtgående konjunktur har

motionärerna förordat att man bör ha överskott i

budgeten för att därefter kunna tillåta sig att ha

underskott i nästa lågkonjunktur. Statsskulden

kommer därför i motionärernas alternativ att

amorteras under de närmaste åren. Det bör, anser de,

framför allt ske på den tredjedel av den offentliga

skulden som är placerad hos utländska långivare.

Finansutskottets ställningstagande

Riksdagen har hittills inte lagt fast något mål för

hur snabbt den offentliga skulden bör begränsas och

till vilken nivå detta skall ske. Motionärerna

föreslår i sitt yrkande att statsskulden skall ha

begränsats till högst 60 % av BNP år 2002, men av

motivtexten framgår att förslaget torde avse nivån

på den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld

som är något lägre. Det är också detta begrepp man

använder sig av i Maastrichtkriterierna där det slås

fast att den offentliga skulden inte får överstiga

60 % av BNP.

Regeringens ambition är att inte bara uppfylla

Maastrichtkriteriernas skuldkrav utan också att

amortera av den offentliga nettoskulden. Riksdagen

har i anslutning till behandlingen av

budgetpropositionen för 1998 (1997/98:FiU1 s. 88)

givit sitt stöd för en sådan inriktning, och i

föregående avsnitt av betänkandet upprepar

finansutskottet detta stöd. Redan gjorda uttalanden

ställer således mer långtgående krav på regeringen

än vad som följer av motionärernas förslag.

Motionärerna motsätter sig förslaget om ett

långsiktigt genomsnittligt överskott på 2 % i de

offentliga finanserna, men förespråkar för såväl

2000 som 2001 ett temporärt högre offentligt

sparande än regeringen på 10 miljarder kronor

vardera året. Genom att under dessa båda år dra in

20 miljarder kronor extra från den privata sektorn

kan motionärerna således kortsiktigt begränsa den

offentliga skulden något snabbare än regeringen.

Sett i ett något längre tidsperspektiv leder

emellertid den lösning de motsätter sig till att den

offentliga nettoskulden kan avvecklas på kortare

tid.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om

att regeringens förslag till reformerat

ålderspensionssystem (prop. 1997/98:151 och 152)

kommer att få långtgående återverkningar såväl på

statens och AP-fondens inkomster och utgifter som på

statens lånebehov och statsskulden. Däremot kommer

det inte att påverka nivån på den konsoliderade

offentliga sektorns finanser eftersom även

premiereservsmedel ingår i denna sektor. I

vårpropositionen har dessa effekter inte kunnat

beaktas men regeringen har för avsikt att i

budgetpropositionen för 1999 återkomma med en

närmare redovisning av detta. Av en i

vårpropositionen preliminärt lämnad översikt framgår

emellertid (s. 117) att reformen kommer att leda

till att den konsoliderade bruttoskulden räknad som

andel av BNP år 2001 blir 3,6 % lägre än annars och

då väntas uppgå till 59,1 %. Denna justerade nivå

för statsskulden år 2001 är klart lägre än den

målsatta nivå som motionärerna vill uppnå året

därpå. Även med hänsyn till osäkerheten kring

pensionsreformens effekter framstår det som lämpligt

att inte nu binda sig för något preciserat mål för

nivån på statsskulden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi17 (m)

yrkande 6.

2.5 Försäljning av statliga företag

Motionerna

Centerpartiet redovisar i motion Fi18 som sin

uppfattning att staten inte skall äga företag som

inte uttryckligen tjänar ett samhällsintresse. Mot

denna bakgrund föreslår motionärerna att riksdagen

skall besluta att under första hälften av nästa

mandatperiod sälja statens innehav i bolag som

Nordbanken, Celsius, Assidomän och Pharmacia. Vid

försäljningen av Vasakronan bör eventuella

specialfastigheter finnas kvar i statlig ägo

(yrkande 23). Försäljningsinkomsterna skall enligt

motionärerna användas för att amortera statsskulden.

Även Moderata samlingspartiet, Folkpartiet

liberalerna samt Kristdemokraterna förespråkar i

sina respektive partimotioner att statligt ägda

företag skall privatiseras, dock utan att framföra

några konkreta yrkanden i frågan. Moderata

samlingspartiet anser att privatiseringarna under

nästa mandatperiod bör uppgå till mellan 60 och 80

miljarder kronor. Folkpartiet liberalerna vill för

sin del sälja företag för 90 miljarder kronor under

1999-2000 och för 70 miljarder kronor 2001.

Kristdemokraterna vill sälja företag för 20

miljarder kronor per år mer än regeringen under

kommande år.

Näringsutskottet

Näringsutskottet framhåller i sitt yttrande (NU8y)

att staten har en betydelsefull roll som ägare av

företag inom såväl basindustrierna som andra

branscher. Ett statligt ägande är enligt

näringsutskottet motiverat av bl.a. sysselsättnings-

och regionalpolitiska skäl och behövs därutöver för

att bevaka naturtillgångar som skogen och malmen.

Dessutom har statliga företag en funktion att fylla

som motvikt till det privata näringslivet.

Näringsutskottet ser inte något skäl för riksdagen

att nu uttala sig för en försäljning av statliga

företag. Regeringen har nyligen fått vissa

bemyndiganden att sälja statliga företag och skulle

ytterligare försäljning bli aktuell anser

näringsutskottet att regeringen på sedvanligt sätt

bör få återkomma till riksdagen i frågan.

Finansutskottets ställningstagande

I likhet med näringsutskottet anser finansutskottet

att det nu inte finns anledning för riksdagen att

tillstyrka de motionsvis framförda förslagen om

försäljning av statliga företag. Finansutskottet

avstyrker därför motion Fi18 (c) yrkande 23.

2.6 Budgetpolitikens inriktning

I anslutning till vårpropositionen fastställer

riksdagen ett utgiftstak för staten för närmast

efterföljande treårsperiod. Riksdagen prövar

dessutom hur detta utgiftstak skall fördelas på

utgiftsområden, och den preliminära fördelning som

riksdagen godkänner för de tre åren fungerar

därefter som riktlinjer för regeringens

budgetarbete. Riksdagen godkänner slutligen också en

beräkning av ett utgiftstak för den offentliga

sektorn för samma treårsperiod, vilket motiveras med

att det är de offentliga utgifternas storlek som är

avgörande för skatteuttagets nivå.

Vårens budgetprövning inriktas således i första

hand på frågor med anknytning till utgiftstaket och

dess fördelning på utgiftsområden. Inget hindrar

emellertid att riksdagen redan i detta sammanhang

tar ställning till vissa inkomstförslag och vanligt

är att framför allt oppositionspartierna

översiktligt redovisar vilka skatteförslag de vill

få upp till prövning under höstens budgetarbete. En

fullständig bild av regeringens och

oppositionspartiernas förslag till skatte- och

avgiftsändringar får man emellertid först i samband

med behandlingen av budgetpropositionen då riksdagen

i första steget av höstens budgetarbete godkänner en

beräkning av statsbudgetens inkomster för

efterföljande år.

På efterföljande sidor behandlar utskottet

regeringens och oppositionspartiernas förslag till

inriktning av budgetpolitiken. Utskottet gör först

en samlad bedömning av de olika alternativen

(avsnitt 2.6.2). Därefter prövar utskottet

regeringens och oppositionspartiernas förslag till

utgiftstak (avsnitt 2.7) och ramar för olika

utgiftsområden inklusive några konkreta förslag som

knyter an till vissa utgiftsområden (avsnitt 3). På

detta följer en genomgång av de olika skatte- och

avgiftsförslag som regering och oppositionspartier

lagt fram (avsnitt 4).

2.6.1 De politiska alternativen

Vårpropositionen

Regeringen har i sitt arbete med vårpropositionen

vägletts av de budgetpolitiska mål som riksdagen

tidigare lagt fast för budgetpolitiken.

Eftersom de offentliga finanserna fortsätter att

utvecklas mer positivt än förutsett finns det enligt

regeringen utrymme för ytterligare offensiva

åtgärder utan att uppställda budgetpolitiska mål

eftersätts. Regeringens förslag om tillkommande

åtgärder ökar under den kommande treårsperioden

belastningen på statsbudgeten med netto 9 620,

11 255 respektive 13 809 miljoner kronor.

Med sina tillkommande förslag vill regeringen få

till stånd en kraftsamling till sex framtidsområden

av stor vikt för den svenska tillväxten och

sysselsättningen. De planerade satsningarna inom

dessa framtidsområden uppgår till följande belopp

under den närmaste treårsperioden.

Tabell 10. Regeringens förslag till satsning på vissa

framtidsområden 1999-2001

Belopp i miljoner kronor

-------------------------------------------------------------------------------

Framtidsområde

-------------------------------------------------------------------------------

Kunskap och kompetens

-------------------------------------------------------------------------------

Delaktighet i informationssamhället

-------------------------------------------------------------------------------

Hållbara Sverige - ett föregångsland

-------------------------------------------------------------------------------

Företagande

-------------------------------------------------------------------------------

Europeiskt samarbete

-------------------------------------------------------------------------------

Ett Sverige för alla

-------------------------------------------------------------------------------

Summa

-------------------------------------------------------------------------------

Tyngdpunkten i framtidsområdet

Kunskap och kompetens ligger i en

föreslagen satsning på

kvalificerad yrkesutbildning.

Antalet platser i den pågående

försöksverksamheten skall utökas

med 3 200 och verksamheten

förlängas till år 2001. Därefter

skall försöksverksamheten övergå

i reguljär verksamhet. Regeringen

föreslår också ett

tiopunktsprogram för kvalitet och

likvärdighet i skolan samt

avdelar extra medel för att kunna

förlänga det särskilda

utbildningsbidraget för

arbetslösa.

Delaktigheten i

informationssamhället skall

förbättras framför allt genom ett

särskilt program för IT i skolan.

Satsningen på Hållbara Sverige -

ett föregångsland kommer till

uttryck i ökade resurser för

naturreservatsbildningar,

naturvårdsavtal och förstärkt

miljötillsyn. Dessutom vill

regeringen år 2001 avdela 2

miljarder kronor till lokala

investeringsprogram.

Företagandet skall förbättras

genom särskilt riskkapital för

småföretag som befinner sig i ett

tidigt utvecklingsskede, s.k.

såddkapital. Vidare skall

småföretagares beskattning

lindras, bl.a. genom att deras

möjlighet att göra avsättningar

till periodiseringsfond

förbättras, genom minskad skatt

på utdelning och reavinst på

onoterade aktier, genom bättre

kvittningsmöjligheter vid

reaförluster på onoterade aktier

samt genom vidgade möjligheter

för småföretagare att göra

pensionsavdrag.

Det Europeiska samarbetet

innefattar ett treårigt program

på 800 miljoner kronor per år för

samarbete med Central- och

Östeuropa, en femårig satsning på

Östersjöregionen med 200 miljoner

kronor per år samt åtgärder för

att främja små och medelstora

företags handel med Europa.

Regeringen planerar också en

särskild informationsinsats för

att öka kunskapen om

Europapolitiken.

I framtidsområdet Ett Sverige

för alla ingår bl.a. åtgärder för

att motverka segregation. Av

central betydelse är därvid att

ge goda kunskaper i det svenska

språket och att få till stånd en

bättre situation i utsatta

bostadsområden med stor andel

invandrare.

Regeringen föreslår dessutom ett

antal reformer inom vissa andra

områden. Utgifterna för dessa

reformer uppgår under den

kommande treårsperioden till

följande belopp.

Tabell 11. Regeringens förslag till

övriga reformer 1999-2001

Belopp i miljoner kronor

-----------------------------------------------------

1999 2000 2001

-----------------------------------------------------

Kommuner 4 000 4 000 4

000

-----------------------------------------------------

Pensioner 1 420 2 980 3

090

-----------------------------------------------------

Tandvårdsförsäkring 500 500 500

-----------------------------------------------------

Bostadspolitisk proposition och 990 1 100 200

byggstimulanser

-----------------------------------------------------

Frysning av taxeringsvärden 810 490 420

-----------------------------------------------------

Äldreproposition 300 300 300

-----------------------------------------------------

Rättsväsendet 200 250 300

-----------------------------------------------------

Bistånd 204

-----------------------------------------------------

Övriga åtgärder 540 370 1

085

-----------------------------------------------------

Summa 8 760 9 990 10

099

-----------------------------------------------------

Genom sin satsning på kommuner

vill regeringen tillföra

ytterligare resurser till skolan,

vården och omsorgen.

Statsbidraget till kommuner och

landsting höjs i detta syfte med

4 miljarder kronor redan 1998.

Tillsammans med tidigare

beslutade tillskott kommer nivån

på kommunbidraget därmed att ha

höjts med 20 miljarder kronor år

2000.

Vidare föreslås att utgående

pensioner skall förbättras genom

att pensionsförmånerna under 1999

beräknas utifrån ett basbelopp

som är reducerat med 1 % i

stället för 2 %. För 2000 och

framåt skall pensionerna beräknas

från ett helt oreducerat

basbelopp.

I särskilda propositioner har

regeringen nyligen föreslagit

ändrad inriktning av

tandvårdsförsäkringen (prop.

112), reformerad äldreomsorg

(prop. 113) och ny bostadspolitik

(prop. 119) vilka alla innehåller

förslag som får effekt på

utgifterna under kommande år.

Regeringen föreslår bl.a. också

att någon uppräkning inte skall

göras av taxeringsvärdena för

småhus och hyreshus inför 1999.

De föreslagna satsningarna

finansieras till en del genom

utgiftsminskningar och genom att

den statliga skatten höjs till

25 % fr.o.m. inkomståret 1999 för

beskattningsbara inkomster

överstigande 360 000 kr.

Effekten av regeringens förslag

till åtgärder för de kommande tre

åren kan därmed sammanfattas på

följande sätt.

Tabell 12. Saldoeffekt av regeringens

tillkommande budgetförslag 1999-2001

Belopp i miljoner kronor

-------------------------------------

1999 2000 2001

-------------------------------------

Utgiftsökningar -10 -12 -16

605 280 039

-------------------------------------

Utgiftsminskningar+1 875+1 905 +2

180

-------------------------------------

Netto utgifter -8 730 -10 -13

375 859

-------------------------------------

Skattesänkningar -2 890 -3 080 -2

150

-------------------------------------

Skattehöjning +2 000 +2 200 +2

200

-------------------------------------

Netto inkomster -890 -880 +50

-------------------------------------

Saldoeffekt -9 620 -11 -13

255 809

-------------------------------------

Enligt vårpropositionen kommer

statsbudgetens inkomster fr.o.m.

1998 att vara större än

utgifterna. Staten behöver

således inte längre låna för att

täcka ett budgetunderskott utan

kan börja amortera statsskulden.

Regeringens nu redovisade

inriktning av budgetpolitiken

väntas enligt propositionen få

följande effekt på statsbudgeten

under de närmast efterföljande

tre åren.

Tabell 13. Lånebehov enligt

regeringens budgetförslag 1999-2001

Belopp i miljarder kronor

------------------------------------------

1999 2000 2001

------------------------------------------

------------------------------------------

Inkomster 694,4 716,4729,5

------------------------------------------

Utgifter exkl. - - -

statsskuldsräntor 598,0 598,7598,6

------------------------------------------

Statsskuldsräntor m.m. -95,0 -81,6 -

73,2

------------------------------------------

Netto +1,4 +36,1+57,7

------------------------------------------

Beräkningsteknisk ±0,0 -16,5 -

överföring¹ 32,3

------------------------------------------

Riksgäldskontorets +4,7 +4,2 +5,5

nettoutlåning

------------------------------------------

Amortering av +6,2 +23,9+30,9

statsskulden

------------------------------------------

------------------------------------------

¹ Eftersom regeringens netto för

2000 och 2001 är större än uppställda

budgetpolitiska mål har regeringen i

sina kalkyler beräkningstekniskt

hänfört det överskjutande överskottet

till hushållssektorn.

Regeringen förutsätter att

tidigare beslutade utgiftstak för

1998-2000 skall ligga fast. För

2001 föreslås ett utgiftstak på

770 miljarder kronor vari ingår

en budgeteringsmarginal på 27,5

miljarder kronor motsvarande

3,6 % av utgiftstaket.

Regeringens förslag till

utgiftstak för åren 1999-2001

uppgår därmed till 735, 744

respektive 770 miljarder kronor

beräknat på följande sätt.

Tabell 14. Utgiftstak för åren

1999-2001 enligt regeringens

budgetförslag

Belopp i miljarder kronor

-------------------------------------------------

1999 2000 2001

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

Summa utgiftsområden exkl. 595,0 596,7597,6

statsskuldsräntor

-------------------------------------------------

Minskning av 3,0 2,0 1,0

anslagsbehållningar

-------------------------------------------------

Socialförsäkringar vid sidan av 131,0 137,6143,9

statsbudgeten

-------------------------------------------------

Summa takbegränsade utgifter 728,9 736,3742,5

-------------------------------------------------

Budgeteringsmarginal 6,1 7,7 27,5

-------------------------------------------------

Utgiftstak 735,0 744,0770,0

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i

motion Fi17 att den stora

omslutningen i de svenska

offentliga finanserna gör dem

unikt känsliga för svängningar i

konjunkturen. För motionärerna är

därför sänkta skatter och sänkta

utgifter något av en grundbult

för att man skall kunna främja

tillväxten och skapa reda i de

offentliga finanserna. Partiets

budgetstrategi syftar till att

uppnå balans i de offentliga

finanserna sett över en

konjunkturcykel samt att skapa

utrymme för skattesänkningar på

arbete och företagande. Dessutom

skall stat och kommun inrikta sin

verksamhet på sina kärnuppgifter

som skall prioriteras och utföras

väl. Ett viktigt inslag i den

moderata strategin är rejäla

skattesänkningar på

arbetsinkomster för främst låg-

och medelinkomsttagare. Sänkta

skatter gör det lättare att leva

på den egna lönen, påpekar

motionärerna som anser att

behovet av bidrag då också

minskar. Därför föreslår de bl.a.

att en andra karensdag skall

införas i sjukförsäkringen och

att ersättningsnivåerna i

socialförsäkringssystemen skall

sänkas till 75 %. Besparingar som

genomförs har enligt motionärerna

inriktats på sådana områden där

partiets förslag till

skattesänkningar gör det möjligt

för den enskilde att själv

hantera de förändrade ekonomiska

villkoren.

Skattesänkningarna som under de

tre närmaste åren uppgår till 33,

62 respektive 84 miljarder kronor

inriktas främst på

inkomstbeskattningen.

Motionärerna avvisar regeringens

förslag till höjd statlig

inkomstskatt och föreslår att en

ny typ av förvärvsavdrag införs

vid den kommunala beskattningen

för pensionsgrundande inkomster

upp till 7,5 basbelopp (ca

275 000 kr 1998).

Förvärvsavdraget skall medges med

7 % 1999, 9 % 2000 och 12 % 2001.

Vidare vill de höja det generella

grundavdraget till 10 000 kr samt

införa ett lika stort grundavdrag

vid den kommunala beskattningen

för varje barn. Avdrag skall

också medges för

barnomsorgskostnader samtidigt

som reseavdragen skall

förbättras. Motionärerna vill

bl.a. också sänka

fastighetsskatten och

bensinskatten samt införa en 50-

procentig skattereduktion för

hushållstjänster. Dessutom

föreslår de att såväl

dubbelbeskattningen som

förmögenhetsskatten slopas.

Skattesänkningarna finansieras

huvudsakligen genom olika

besparingar som netto uppgår till

32, 54 respektive 60 miljarder

kronor under de närmaste tre

åren. Mer betydande besparingar

föreslås i olika transfereringar

till hushållen, i

läkemedelsförsäkringen, i

kostnaderna för trafikolycksfall

som förs över till den

obligatoriska trafikförsäkringen,

i bidragen till a-kassorna genom

att egenavgiften höjs, i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

i kommunbidragen, i utgifterna

för förtidspensioner, i biståndet

samt i kostnaderna för avveckling

av kärnkraften.

Ökade utgifter föreslås bl.a.

för ett återinfört

vårdnadsbidrag, för ökat stöd

till handikappade och för

återställd änkepension.

De finansiella effekter som

motionärernas förslag har på den

offentliga sektorn kan för de

kommande tre åren sammanfattas på

följande sätt.

Tabell 15. Finansiella effekter av Moderata

samlingspartiets budgetförslag

1999-2001

Belopp i miljarder kronor

----------------------------------------------

1999 2000 2001

----------------------------------------------

Utgiftsminskningar +44,3 +65,8 +71,1

----------------------------------------------

Utgiftsökningar -11,9 -12,1 -11,5

----------------------------------------------

Netto utgifter +32,4 +53,8 +59,7

----------------------------------------------

Skattesänkningar -33,4 -62,3 -84,4

----------------------------------------------

Privatiseringar +1,0 +1,3 +1,5

----------------------------------------------

Ränteeffekt +0,7 +1,0

----------------------------------------------

Effekt på det finansiella ±0,0 -6,5 -22,3

sparandet

----------------------------------------------

Finansiellt sparande 16,0 40,0 52,0

enligt (m)

----------------------------------------------

----------------------------------------------

Moderata samlingspartiet avvisar

användningen av en

budgeteringsmarginal. Om man till

de moderata besparingsförslagen

lägger effekten av detta

ställningstagande får man fram

nivån på det av motionärerna

förordade utgiftstaket.

Tabell 16. Moderata samlingspartiets

förslag till utgiftstak 1999-2001

Belopp i miljarder kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna -32,4 -53,9 -59,8

utgiftsminskningar

---------------------------------------------

Nej till -6,1 -7,7 -27,5

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 696,5 682,4 682,7

---------------------------------------------

---------------------------------------------

Centerpartiet redovisar i motion

Fi18 ett budgetalternativ

inriktat bl.a. på sänkta skatter

på arbete, boende och riskkapital

samt skärpt beskattning av miljö,

energi och hälsa.

Arbetsgivaravgifterna har under

den gångna mandatperioden sänkts

för framför allt mindre företag.

Motionärerna föreslår nu att man

går vidare på den inslagna vägen

och sänker arbetsgivaravgifterna

ytterligare. Sänkningen

finansieras till en del av höjda

energi- och miljöskatter. Så

t.ex. föreslås att

produktionsskatten på el från

kärnkraftverk höjs, liksom

kväveoxidskatten. Miljöskatten på

inrikes flyg bör enligt

motionärerna återinföras och

regeringens förslag om sänkt

tobaksskatt avvisas av dem liksom

förslaget att lindra

fastighetsbeskattningen för äldre

vattenkraftanläggningar.

Vidare föreslår motionärerna

dels att fastighetsskatten sänks

till 1,5 % redan fr.o.m. 1998,

dels att man bortser från

belägenhetsfaktorn för bofasta i

attraktiva områden i avvaktan på

att fastighetsbeskattningen får

en långsiktig lösning. De vill

också avveckla

förmögenhetsskatten i tre steg

fram till 2002. Dessutom vill de

sänka skatten för låg- och

medelinkomsttagare genom ett höjt

grundavdrag.

I motionen föreslås också att

egenavgiften till

arbetslöshetsförsäkringen höjs

med 40 kr per månad samt att man

skall inleda en försöksverksamhet

med skattesubventionerade

hushållstjänster. Motionärerna

vill dessutom införa en

vårdgaranti samt förbättra

situationen för de sämst ställda

pensionärerna genom ett höjt

pensionstillskott.

Under första hälften av nästa

mandatperiod vill motionärerna

också sälja ut vissa statliga

företag med ett beräknat

marknadsvärde av 80 miljarder

kronor. Försäljningsinkomsterna

skall användas för att amortera

statsskulden, och motionärerna

räknar därför med att utgifterna

för statsskuldsräntor skall

begränsas.

De finansiella effekter som

Centerpartiets budgetförslag har

på den offentliga sektorn

sammanfattas i motionen på

följande sätt.

Tabell 17. Finansiella effekter av

Centerpartiets budgetförslag

1999-2001

Belopp i miljarder kronor

----------------------------------------------

1999 2000 2001

----------------------------------------------

Utgiftsminskningar +2,7 +4,1 +4,8

----------------------------------------------

Skattesänkningar -6,3 -8,5 -11,9

----------------------------------------------

Skattehöjningar m.m. +4,9 +4,2 +4,1

----------------------------------------------

Netto inkomster -1,4 -4,4 -7,8

----------------------------------------------

Statsskuldsräntor +1,2 +3,0 +3,0

----------------------------------------------

Effekt på det finansiella +1,5 +2,7 ±0,0

sparandet

----------------------------------------------

----------------------------------------------

Motionärerna förespråkar för 2001

ett något lägre utgiftstak än

regeringen, främst motiverat av

att man ifrågasätter den enligt

deras mening alltför höga nivån

på budgeteringsmarginalen för

2001. Centerpartiets förslag till

utgifts-tak är beräknat på

följande sätt.

Tabell 18. Centerpartiets förslag

till utgiftstak 1999-2001

Belopp i miljarder kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna -1,5 -1,2 -1,8

utgiftsminskningar¹

---------------------------------------------

Ändrad +1,5 +1,2 -8,2

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 735,0 744,0 760,0

---------------------------------------------

---------------------------------------------

¹ Exklusive förslag om minskad

nivå på statsskuldsräntor.

Folkpartiet liberalerna redovisar

i motion Fi19 ett

budgetalternativ som enligt

motionärerna är inriktat på att

under nästa mandatperiod främja

tillkomsten av 300 000 nya,

reguljära arbetstillfällen. För

att nå detta mål vill de sänka

skatterna med netto 18 miljarder

kronor redan 1999.

Arbetsgivaravgifterna i den

privata tjänstesektorn skall

sänkas med sex procentenheter och

denna sänkning skall också

omfatta kommuner, men en

reglering i enlighet med

finansieringsprincipen skall för

deras del neutralisera effekten

av denna sänkning. Motionärerna

avvisar regeringens förslag till

höjd statlig inkomstskatt och

förordar att man dels avskaffar

dubbelbeskattningen av aktier och

andelar i aktiefonder, dels höjer

avdraget för pensionssparande.

Fastighetsskatten vill de sänka

med 0,2 procentenheter medan

förmögenhetsskatten stegvis skall

avvecklas helt fram till år 2001.

Folkpartiets förslag till ökade

satsningar uppgår till 6,4

miljarder kronor och riktar sig

mot områdena vård, skola och

rättvisa. Partiet vill införa en

vårdgaranti liksom ett

högkostnadsskydd för läkemedel.

Stödet till handikappersättning

och arbetshandikappade skall

också öka. På skolans område

föreslår motionärerna bl.a. att

barntillägget i svuxa återinförs

samt att anslagen till

doktorandtjänster höjs. Bland

partiets rättvisesatsningar ingår

ett successivt återställande av

enprocentsmålet för

biståndspolitiken samt krav på

att tidigare beslutade

besparingar i änkepensionen rivs

upp.

Skattesänkningarna och

utgiftsökningarna föreslås bli

finansierade genom besparingar

vars effekt motionärerna beräknar

till 24,4 miljarder kronor för

1999. Tyngdpunkten i

besparingarna ligger i olika

arbetsmarknadspolitiska åtgärder

som motionärerna till följd av

sina arbetskraftsstimulerande

åtgärder räknar med att kunna

begränsa med drygt 10 miljarder

kronor. Besparingar skall också

göras i räntebidragen till

bostäder samt i olika typer av

regionalpolitiskt stöd. Andra mer

betydande besparingar uppnås

genom att Folkpartiet förordar en

långsammare takt i genomförandet

av tilltänkta

infrastrukturinvesteringar och

energiomställningsprogrammet.

Minskat fusk och bättre

skatteindrivning väntas också

bidra till finansieringen, liksom

åtgärder för bl.a. bättre

rehabilitering varigenom

utgifterna för förtidspension

minskas. Partiet vill också

avveckla stödet till de lokala

investeringsprogrammen.

Folkpartiets budgetalternativ

sammanfattas i motionen på

följande sätt:

Tabell 19. Finansiella effekter av

Folkpartiet liberalernas

budgetförslag

1999-2001

Belopp i miljarder kronor

----------------------------------------------

1999 2000 2001

----------------------------------------------

Utgiftsminskningar +18,0 +25,4 +26,2

----------------------------------------------

Skattesänkningar -18,3 -26,7 -28,6

----------------------------------------------

Skattehöjningar m.m. +0,3 +0,3 +0,3

----------------------------------------------

Netto inkomster -18,0 -25,4 -26,3

----------------------------------------------

Effekt på det finansiella ±0,0 ±0,0 -0,1

sparandet

----------------------------------------------

----------------------------------------------

Folkpartiet föreslår att

utgiftstaket under de tre närmast

efterföljande åren skall vara i

runt tal 20 miljarder kronor

lägre än vad regeringen

föreslagit. Utgiftstaket är

därvid framräknat på följande

sätt.

Tabell 20. Folkpartiet liberalernas

förslag till utgiftstak 1999-2001

Belopp i miljarder kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna -17,0 -22,2 -21,4

utgiftsminskningar¹

---------------------------------------------

Ändrad ±0,0 ±0,0 ±0,0

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 718,0 721,8 748,6

---------------------------------------------

---------------------------------------------

¹ Exklusive förslag om minskad

nivå på statsskuldsräntor.

Vänsterpartiet delar i motion

Fi20 regeringens uppfattning att

det är önskvärt med starka

offentliga finanser, men anser

samtidigt att en starkare

samhällsekonomi först och främst

förutsätter att fler är i arbete.

Motionärerna vill därför att

ytterligare resurser avdelas till

åtgärder som ökar antalet

arbeten. Av medel som regeringen

vill använda för att amortera av

den offentliga skulden föreslår

motionärerna att man under de

närmaste tre åren kanaliserar 10,

20 respektive 30 miljarder kronor

till åtgärder avsedda att öka

sysselsättningen.

Vänsterpartiet godtar

regeringens förslag om

ytterligare medel till skola,

vård och omsorg men anser att den

föreslagna satsningen är

otillräcklig och avdelar för egen

del ytterligare ca 5 miljarder

kronor till kommuner och

landsting i form av en riktad

sänkning av

arbetsgivaravgifterna. Partiet

vill stärka efterfrågan i

Sverige, och därmed också

sysselsättningen, genom att

omfördela från dem med höga

inkomster till dem med låga och

från stora vinstrika företag till

små och fattiga. I detta syfte

föreslår motionärerna att

egenavgiften sänks samtidigt som

värnskatten behålls och

ytterligare ett skikt på 30 %

införs vid den statliga

inkomstbeskattningen för

inkomster överstigande 360 000

kr. Grundavdraget bör slopas över

brytpunkten och de med högre

inkomster bör dessutom betala

egenavgifter även på den del av

inkomsten som överstiger

avgiftstaket. På motsvarande sätt

föreslår motionärerna å ena sidan

att bolagsskatten höjs från 28 %

till 30 % och att man inför vad

de kallar en värnbolagsskatt på

5 % på vinster överstigande 50

miljoner kronor, å andra sidan

att egenavgiften för

egenföretagare sänks och att

arbetsgivarinträdet vid

sjukförsäkringen slopas för

mindre företag.

Motionärerna vill också införa

en ny förmögenhetsskatt och ett

strikt avdragstak för skuldräntor

vid 70 000 kr. Fastighetsskatten

skall dessutom sänkas temporärt i

attraktiva områden.

För att driva på processen mot

en generell arbetstidsförkortning

föreslår de att man avsätter en

ram på 4,0 miljarder kronor för

nedsättning av

arbetsgivaravgifter.

I motionen föreslås slutligen

också att bensinskatten höjs

liksom vissa energi- och

miljöskatter.

Vänsterpartiet vill avdela drygt

två miljarder kronor för att få

fart på byggandet med hjälp av

ett investerings- och

ombyggnadsstöd och föreslår

dessutom att man under en

treårsperiod stegvis återställer

enprocentsmålet för biståndet.

Inom totalförsvaret bör man under

de tre närmaste åren begränsa

utgifterna med 1,5, 2,5

respektive 3,0 miljarder kronor.

Däremot anser motionärerna att

utgiftsområde 9 - Hälsovård,

sjukvård och social omsorg - bör

tillföras drygt 1,2 miljarder

kronor, bl.a. för att staten

skall kunna överta ansvaret för

assistansersättningen och för att

ett frikort skall kunna införas

för pensionärer när det gäller

medicindelen i

högkostnadsskyddet. Motionärerna

vill också riva upp en tidigare

beslutad besparing på

änkepensionerna. Av a-kassemedel

vill de utnyttja 1,0 miljarder

kronor som aktivitetsstöd för

otraditionella projekt och 2,5

miljarder kronor för att

sysselsätta långtidsarbetslösa i

tillfälliga men avtalsenligt

betalda kommunala arbeten. Bl.a.

som en följd härav minskar

utgifterna inom utgiftsområde 13

med netto 1,5 miljarder kronor.

Arbetsmarknad och arbetsliv

tillförs 5,8 miljarder kronor,

varvid särskilda satsningar görs

på bl.a. arbetshandikappade och

på kvinnor vars arbeten

rationaliserats bort.

Motionärerna vill också höja

bostadsbidragen, minska

väginvesteringarna samt minska de

på utgiftsområde 25 redovisade

kommunbidragen med hänsyn till

att partiet i stället tillför

kommunerna resurser via justerade

skatter och arbetsgivaravgifter.

Motionärerna sammanfattar på

följande sätt de finansiella

effekter som Vänsterpartiets

förslag ger upphov till inom den

offentliga sektorn.

Tabell 21. Finansiella effekter av

Vänsterpartiets budgetförslag

1999-2001

Belopp i miljarder kronor

-------------------------------------------------------------------------------

1999 2000 2001

-------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------

Utgiftsökningar

-------------------------------------------------------------------------------

Inkomstminskningar

-------------------------------------------------------------------------------

Effekt på det finansiella sparandet

-------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------

Vänsterpartiet

föreslår

för

treårsperioden

ett

utgiftstak

som

ligger

på

en

högre

nivå

än

regeringens.

Skillnaderna

mellan

de

båda

förslagen

framgår

av

följande

sammanställning.

Tabell

22.

Vänsterpartiets

förslag

till

utgiftstak

1999-2001

Belopp

i

miljarder

kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna +12,2 +12,9 +14,4

utgiftsökningar¹

---------------------------------------------

Ändrad -2,2 -0,9 -0,4

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 745,0 756,0 784,0

---------------------------------------------

---------------------------------------------

¹

Exklusive

förslag

om

ökad

nivå

på

statsskuldsräntor.

Miljöpartiet

de

gröna

slår

i

motion

Fi21

fast

att

finanspolitiken

måste

kännetecknas

av

en

god

utgiftskontroll

och

långsiktig

balans

i

de

offentliga

finanserna.

Enligt

motionärerna

skall

offentliga

underskott

inte

accepteras

under

normala

år.

Det

är

enligt

deras

mening

nödvändigt

att

den

del

av

de

offentliga

inkomsterna

som

går

till

räntor

på

statsskulden

minskar,

bl.a.

för

att

man

skall

kunna

möta

behoven

från

ett

växande

antal

äldre

i

framtiden

utan

att

andra

gruppers

behov

trängs

undan.

Det

är,

anser

de

vidare,

nödvändigt

att

på

olika

sätt

förbättra

statens

och

kommunernas

utgiftskontroll

samt

att

minska

utgiftstrycket

i

den

offentliga

sektorn

genom

besparingar

i

främst

vissa

föråldrade

statliga

verksamheter

och

i

vissa

transfereringssystem.

Besparingar

kan

ske

på

transfereringar

till

hög-

och

medelinkomsttagare,

men

inte

på

överföringar

till

dem

som

saknar

ekonomiska

marginaler.

Besparingar

kan

också

göras

på

militär

och

större

vägbyggen,

medan

däremot

de

genomförda

besparingarna

riktade

mot

t.ex.

miljöforskning,

kalkning

av

försurade

sjöar

samt

sanering

av

allvarligt

miljöskadade

områden

är

klart

kontraproduktiva

enligt

motionärerna.

Inom

ramen

för

ett

något

minskat

skatteuttag

eftersträvar

Miljöpartiet

de

gröna

att

få

till

stånd

en

successivt

genomförd

skatteväxling

där

lägre

skatt

på

arbete

ersätts

av

högre

skatt

på

energi,

utsläpp

och

råvaruförbrukning.

Skatteväxlingen

skall

uppgå

till

27

miljarder

kronor

år

2001

och

ca

100

miljarder

kronor

om

15

år.

I

enlighet

härmed

föreslår

motionärerna

att

koldioxidskatten

och

energiskatten

stegvis

höjs

liksom

fastighetsskatten

på

vattenkraftverk

och

den

särskilda

skatten

på

elektrisk

kraft

från

kärnkraftverk.

Tillsammans

skall

dessa

skattehöjningar

ge

närmare

25

miljarder

kronor

2001.

Med

tanke

på

omfattningen

av

energiskattehöjningarna

reserveras

för

de

mest

energikrävande

företagen

ett

utrymme

för

en

tillfällig

skattelindring

under

en

anpassningsperiod.

Sänkningen

av

skatten

på

arbete

skall

för

hushållen

ha

sin

tyngdpunkt

i

låg-

och

mellanlönegrupperna,

bl.a.

för

att

underlätta

för

en

av

Miljöpartiet

förespråkad

arbetstidsförkortning.

När

värnskatten

avskaffas

1999

bör

den

enligt

motionärerna

ersättas

permanent

av

ett

skikt

med

25 %

skatt

i

den

statliga

skatteskalan

för

inkomster

överstigande

taket

för

egenavgifter.

Bland

Miljöpartiets

viktigaste

förslag

till

skattesänkningar

ingår

dels

en

sänkning

av

egenavgiften

med

4

procentenheter

fram

till

2001

och

en

höjning

av

grundavdraget

till

23 500

kr

för

inkomster

mellan

125 000

och

150 000

kr

per

år.

Vidare

föreslår

motionärerna

att

uttaget

av

fastighetsskatt

sänks

från

1,7

till

1,5

%

redan

inkomståret

1998

samt

att

denna

skatt

därefter

avskaffas

på

sikt.

Miljöpartiet

vill

göra

stora

besparingar

på

det

militära

försvaret

och

föreslår

att

totalförsvarsramen

under

de

tre

närmast

efterföljande

åren

skall

minskas

med

2,4,

3,0

respektive

6,3

miljarder

kronor.

Å

andra

sidan

vill

partiet

återställa

enprocentsmålet

för

biståndet

i

snabbare

takt

och

föreslår

att

ramen

räknas

upp

i

tre

steg

fram

till

2001

då

den

skall

motsvara

0,85 %

av

BNI.

Partiet

räknar

med

att

på

sikt

kunna

göra

besparingar

genom

ett

nytt

ersättningssystem

för

sjuk-

,

föräldra-

och

arbetslöshetsförsäkringarna.

Motionärerna

räknar

också

med

att

deras

förslag

till

arbetstidsförkortning

skall

minska

utgifterna

för

arbetslösheten.

Den

föreslagna

arbetstidsförkortningen

påverkar

också

regleringen

mellan

stat

och

kommun.

Detsamma

gäller

för

en

rad

av

de

skatteförslag

som

motionärerna

för

fram.

Som

en

följd

härav

föreslås

att

statsbidraget

till

kommunerna

under

de

kommande

åren

minskar

med

8,5,

2,3

respektive

2,9

miljarder

kronor.

Motionärerna

räknar

med

att

deras

förslag

skall

få

följande

effekt

på

den

offentliga

sektorns

finanser

under

de

kommande

tre

åren.

Tabell

23.

Finansiella

effekter

av

Miljöpartiet

de

grönas

budgetförslag

1999-2001

Belopp

i

miljarder

kronor

------------------------------------------

1999 2000 2001

------------------------------------------

------------------------------------------

Statens utgifter +3,8 +11,6+24,0

------------------------------------------

Statens inkomster -1,5 -11,8 -

23,0

------------------------------------------

Saldopåverkan på +2,3 -0,2 +1,0

statsbudgeten

------------------------------------------

AP-fonden ±0,0 -0,7 -1,4

------------------------------------------

Kommunsektorn +0,8 +0,7 +1,0

------------------------------------------

Effekt på det +3,1 -0,2 +0,6

finansiella sparandet

------------------------------------------

------------------------------------------

Miljöpartiet

de

grönas

förslag

till

utgiftstak

överensstämmer

med

regeringens

under

de

båda

första

åren.

År

2001

ligger

det

emellertid

på

en

nivå

som

är

10

miljarder

kronor

lägre.

Avvikelserna

i

övrigt

framgår

av

följande

sammanställning.

Tabell

24.

Miljöpartiet

de

grönas

förslag

till

utgiftstak

1999-2001

Belopp

i

miljarder

kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna +1,9 +1,1 -9,5

utgiftsminskningar

---------------------------------------------

Ändrad -1,9 -1,1 -0,5

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 735,0 744,0 760,0

---------------------------------------------

---------------------------------------------

Kristdemokraterna

pekar

i

motion

Fi22

ut

sex

områden

som

partiet

vill

prioritera,

nämligen

beskattningen

av

låg-

och

medelinkomsttagare,

barnfamiljers

och

pensionärers

ekonomiska

situation,

en

skattepolitik

för

tillväxt,

vård

och

omsorg

samt

rättssamhällets

återupprättande.

För

barnfamiljerna

föreslås

att

ett

beskattat

vårdnadsbidrag

införs

samt

att

en

del

av

barnbidraget

används

för

att

höja

nivån

på

de

inkomstprövade

bostadsbidragen.

För

pensionärerna

föreslås

att

samtliga

pensionsförmåner

skall

beräknas

utifrån

ett

oreducerat

basbelopp

redan

1999,

att

inkomstprövningen

av

änkepensioner

slopas,

att

pensionstillskottet

höjs

med

200

kr

per

månad

samt

att

innehav

av

fritidsfastighet

inte

skall

beaktas

vid

inkomstprövningen

av

bostadsbidrag.

Motionärerna

avvisar

regeringens

förslag

till

höjd

statlig

inkomstskatt

samt

föreslår

att

inkomstskatten

i

stället

sänks

för

alla

genom

att

grundavdraget

vid

den

kommunala

inkomstbeskattningen

höjs

med

8 400

kr.

I

övrigt

inriktar

sig

partiets

förslag

till

skattesänkningar

på

sänkt

uttag

av

statlig

fastighetsskatt

i

kombination

med

att

endast

en

mindre

del

av

markvärdet

skall

tas

upp

till

beskattning,

slopad

dubbelbeskattning

på

utdelningar

samt

50 %

skattereduktion

för

hushållstjänster.

Partiet

vill

också

sänka

fordonsskatten

kraftigt,

men

detta

förslag

är

direkt

kopplat

till

en

av

partiet

föreslagen

obligatorisk

trafikolycksfallsförsäkring

som

väntas

bidra

till

att

sjukförsäkringen

kan

avlastas

3,8

miljarder

kronor.

Vidare

skall

förmögenhetsskatten

avskaffas

i

två

steg,

riskkapitalavdraget

återinföras,

dubbelbeskattningen

slopas

och

arbetsgivaravgifterna

sänkas

med

0,14 %.

Motionärerna

vill

också

återgå

till

tidigare

tidpunkt

för

momsinbetalningar,

höja

avdragsrätten

för

pensionssparande

samt

sänka

gränsen

för

rätt

till

reseavdrag

från

dagens

7 000

till

6 000

kr.

I

motionen

förordas

också

ett

lägre

skatteuttag

inom

jordbruket.

De

nya

åtagandena

samt

skattesänkningarna

avses

bli

finansierade

genom

att

ytterligare

en

karensdag

införs

i

sjukförsäkringen,

genom

att

medlemmarnas

egenfinansiering

av

arbetslöshetsförsäkringen

höjs

till

33 %

samt

genom

att

utgifterna

för

arbetslöshet

begränsas

med

hänsyn

till

att

motionärerna

räknar

med

att

partiets

samlade

förslag

kommer

att

leda

till

ökad

sysselsättning.

Minskat

fusk

och

förbättrad

skatteindrivning

förutsätts

också

bidra

till

finansieringen,

liksom

en

minskning

av

statsbidragen

till

kommunerna

på

i

runt

tal

5,5

miljarder

kronor.

Den

senare

besparingen

görs

bl.a.

mot

bakgrund

av

att

kommunernas

ekonomiska

situation

förbättras

när

skatteunderlaget

växer

till

följd

av

motionärernas

förslag

om

sänkta

egenavgifter

och

när

barnomsorgskostnaderna

minskar

på

grund

av

vårdnadsbidraget.

Enligt

motionen

får

den

kommunala

sektorn

med

Kristdemokraternas

alternativ

ett

nettotillskott

på

1,0

miljarder

kronor

1999.

Den

finansiella

effekten

av

Kristdemokraternas

förslag

sammanfattas

i

motionen

på

följande

sätt.

Tabell

25.

Finansiella

effekter

av

Kristdemokraternas

budgetförslag

1999-2001

Belopp

i

miljarder

kronor

-------------------------------------------

1999 2000 2001

-------------------------------------------

-------------------------------------------

Utgiftsminskningar +14,1 +14,9+16,4

-------------------------------------------

Skattehöjningar/ökade +4,5 +5,4 +5,4

inkomster

-------------------------------------------

Skattesänkningar -17,8 -19,7 -

21,7

-------------------------------------------

Utförsäljning av statliga +20,0 +20,0+20,0

företag

-------------------------------------------

Saldopåverkan på +20,8 +20,6+20,1

statsbudgeten

-------------------------------------------

AP-fonden ±0,0 +1,8 +2,7

-------------------------------------------

Kommunsektorns saldo +1,0 +0,8 +0,6

-------------------------------------------

Effekt på det finansiella +1,8 +3,2 +3,4

sparandet¹

-------------------------------------------

-------------------------------------------

¹

Exklusive

utförsäljning

av

statliga

företag

som

inte

ingår

i

det

finansiella

sparandet.

Kristdemokraternas

förslag

till

utgiftstak

för

de

tre

åren

avviker

från

regeringens

på

följande

sätt.

Tabell

26.

Kristdemokraternas

förslag

till

utgiftstak

1999-2001

Belopp

i

miljarder

kronor

---------------------------------------------

1999 2000 2001

---------------------------------------------

Regeringens förslag till 735,0 744,0 770,0

utgiftstak

---------------------------------------------

Föreslagna -13,5 -15,4 -17,0

utgiftsminskningar¹

---------------------------------------------

Ändrad +0,5 +0,4 +0,0

budgeteringsmarginal

---------------------------------------------

Föreslaget utgiftstak 722,0 729,0 753,0

---------------------------------------------

---------------------------------------------

¹

Exklusive

förslag

om

minskad

nivå

på

statsskuldsräntor.

2.6.2

Finansutskottets

sammanfattande

bedömning

av

budgetförslagen

Under

den

gångna

mandatperioden

har

de

offentliga

finanserna

genomgått

en

dramatisk

förbättring.

I

september

1994

beräknades

statens

lånebehov

till

223

miljarder

kronor

(på

12-

månadersbasis).

Nu

räknar

man

med

att

under

1998

kunna

börja

amortera

av

statsskulden

med

drygt

1

miljard

kronor.

På

fyra

år

har

ett

stort

underskott

förbytts

i

ett

överskott.

Saneringen

av

statsfinanserna

har

varit

framgångsrik,

och

de

offentliga

finanserna

utvecklas

nu

ännu

mer

gynnsamt

än

man

hade

anledning

att

räkna

med

för

bara

ett

halvår

sedan.

En

starkt

bidragande

orsak

till

att

rekonstruktionen

av

statsfinanserna

har

varit

så

framgångsrik

är

det

nära

samarbete

som

Socialdemokraterna

och

Centerpartiet

har

haft

i

budgetfrågor

sedan

våren

1995.

Gemensamt

har

de

båda

partierna

tagit

sitt

ansvar

för

att

återställa

balansen

i

statsfinanserna.

Under

beredningen

av

årets

vårproposition

har

Socialdemokraterna

och

Centerpartiet

på

nytt

träffat

en

uppgörelse

som

innebär

att

frågan

om

fastighetsbeskattningen

fått

en

långsiktig

lösning,

vilket

bidrar

till

att

skapa

stabilitet

i

budgetutvecklingen.

Utskottet

återkommer

till

frågan

om

fastighetsskattens

utformning

och

vilka

konsekvenser

den

träffade

uppgörelsen

har

på

budgetens

inkomster

och

utgiftstaket

för

staten

dels

längre

fram

i

detta

avsnitt,

dels

i

avsnitten

2.7,

3.0

och

4.7.

För

att

komma

till

rätta

med

de

stora

underskotten

i

statsfinanserna

har

regeringen

tvingats

föra

en

mycket

stram

finanspolitik.

Ett

konsolideringsprogram

med

budgetförstärkningar

på

126

miljarder

kronor

har

styrt

inriktningen

på

åtgärderna,

och

i

och

med

1998

års

budget

har

detta

program

fullföljts.

Det

är

självklart

att

budgetförstärkningar

av

denna

omfattning

inte

kan

passera

obemärkta.

För

många

medborgare

har

de

vidtagna

åtgärderna

inneburit

krav

på

stora

uppoffringar.

Få

områden

har

varit

fredade

från

besparingar,

och

undantag

har

egentligen

bara

gjorts

för

sådana

verksamheter

som

kan

karakteriseras

som

välfärdens

kärna,

dvs.

vård,

omsorg

och

utbildning.

Med

hänsyn

till

åtgärdernas

omfattning

har

det

varit

av

stor

betydelse

att

nödvändiga

budgetförstärkningar

har

kunnat

fördelas

på

ett

så

rättvist

sätt

som

möjligt.

Alla

medborgare

har

efter

förmåga

fått

vara

med

om

att

dela

på

bördorna,

och

en

sådan

fördelning

har

kunnat

uppnås

tack

vare

att

saneringsarbetet

inte

ensidigt

inriktats

på

att

begränsa

utgifterna.

Erforderliga