Bet. 1997/98:JoU28

Jordbruksutskottets betänkande

1997/98:JOU28

Färnebofjärdens nationalpark

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1997/98

JoU28

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar jordbruksutskottet proposition 1997/98:91 om

inrättande av Färnebofjärdens nationalpark.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker en med anledning av

propositionen väckt motion.

Nedre Dalälven är ett av landets värdefullaste områden från

naturvårdssynpunkt och Färnebofjärden är den del som är minst påverkad av

vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Den föreslagna nationalparken

omfattar en areal om ca 10 100 ha, varav 5 990 ha är land och 4 110 ha är

vatten. Översvämningar sätter sin prägel på naturen. Naturliga älvängar och

lövskogar med stort inslag av grova träd är karaktäristiska för området.

Området visar på en mångfacetterad blandning av syd- och nordsvensk natur på

grund av dess belägenhet i ett biologiskt gränsområde. Djurlivet är artrikt och

särskilt fågellivet har få motsvarigheter i landet när det gäller skogs- och

våtmarksberoende fåglar. Ett stort antal arter trädlevande insekter gynnas av

den rika förekomsten av lövskog med stort inslag av döda och döende träd.

Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i proposition 1997/98:91 att riksdagen

i enlighet med de riktlinjer som angetts medger att den mark som staten nu äger

eller kommer att förvärva inom angivet område i Sala, Heby, Sandvikens och

Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark.

Motionen

1997/98:Jo42 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att förena en

farled i Dalälven med Färnebofjärdens nationalpark.

Utskottet

Bakgrund

Sverige ratificerade vid Riokonferensen 1992 konventionen om biologisk

mångfald. Ett av konventionens huvudmål är att bevara den biologiska

mångfalden. Det svenska arbetet för att uppnå detta mål presenterades i den

strategi för biologisk mångfald som återfinns i proposition 1993/94:30. Vid

behandlingen av denna proposition fastslog riksdagen att bevarandet av den

biologiska mångfalden och fungerande livskraftiga system är en av de viktigaste

uppgifterna i det framtida miljöarbetet (bet. 1993/94:JoU9, s. 10). Mer

preciserat kan de viktigaste åtagandena enligt konventionen anses vara krav på

att integrera bevarandet av biologisk mångfald inom alla samhällssektorer, att

identifiera och övervaka mångfald samt att vidta åtgärder för att bevara den

både i dess livsmiljöer och utanför.

I regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framgår att

skyddet av den biologiska mångfalden tillsammans med bl.a. bevarandet av natur-

och kulturlandskapet utgör viktiga delmål inom ramen för målet att skydda

miljön. Målet att skydda miljön är i sin tur ett av de tre delmål som

tillsammans med målen effektiv användning och hållbar försörjning utgör grunden

för regeringens strategi för en långsiktig ekologisk hållbarhet som

presenterades i den ekonomiska vårpropositionen 1997. Regeringen har för avsikt

att utveckla de olika miljömålen i den miljöpolitiska propositionen som är

aviserad till april 1998. Utöver målfrågorna kommer propositionen, enligt

ovannämnda skrivelse, att innehålla förslag om förstärkta åtgärder för

biologisk mångfald såsom bl.a. fler nationalparker.

Inrättandet av nationalparker utgör tillsammans med de andra former av

områdesskydd som regleras i naturvårdslagen (NVL; 1964:822) ett av de

viktigaste instrumenten för bevarande av såväl den biologiska mångfalden som

ett ursprungligt natur- och kulturlandskap. Enligt 4 § NVL är syftet med

nationalparker att bevara större sammanhängande områden av en viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. En

förutsättning för att nationalpark skall kunna inrättas är att marken tillhör

staten. Bestämmelserna om inrättande av nationalpark överförs fr.o.m. den 1

januari 1999 till 7 kap. miljöbalken. I dag gällande regler förtydligas i

miljöbalken dels genom att det uttryckligen anges att vattenområden kan

avsättas som nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om

nationalpark förutsätter riksdagens medgivande.

Inrättandet av nationalparker är ett långsiktigt arbete som grundar sig på

den nationalparksplan som år 1989 presenterades av Naturvårdsverket. Planen

bygger på ett urval av särskilt skyddsvärda områden som bör bli nationalparker.

Vid planens tillkomst fanns det 20 nationalparker i Sverige samt förslag på

inrättandet av ytterligare 20. Under den tid som förflutit sedan planens

tillkomst har fem av de planerade områdena erhållit status som nationalpark.

Dessa är Djurö (1991), Björnlandet (1991), Tyresta (1993), Haparanda skärgård

(1995) och Trestickla (1996). Enligt uppgifter från Naturvårdsverket är även

planerna på inrättande av nationalparker långt framskridna vad gäller

Fulufjället i Dalarnas län och Söderåsen/Skäralid i Skåne län.

Färnebofjärdens nationalpark

Som ett led i det fortsatta arbetet med att genomföra gällande

nationalparksplan föreslår regeringen att ett område vid nedre Dalälven benämnt

Färnebofjärden avsätts som nationalpark. Området omfattar drygt 10 000 ha och

är beläget i gränsområdet mellan de fyra kommunerna Heby, Sala, Avesta och

Sandviken. Dalarnas, Västmanlands och Gävleborgs län berörs därmed av den

föreslagna nationalparken.

Syftet med nationalparken är att bevara ett unikt älvlandskap med omgivande

värdefulla skogar och våtmarker i väsentligen orört skick. I syftet bör ingå

att bevara områdets vegetation och skyddsvärda djurliv så långt möjligt i sitt

naturliga tillstånd. Vidare bör ingå att bibehålla naturliga

vattenståndsväxlingar och att så långt möjligt skydda vattenmiljön från

föroreningar. Vissa kulturhistoriskt intressanta miljöer bör bibehållas och

allmänhetens möjlighet att uppleva områdets natur underlättas i lämplig grad.

Av propositionen och nationalparksplanens beskrivning av området framgår att

nedre Dalälvsområdet tillhör ett av de mest bevarandevärda naturområdena i

Sverige. Området hyser såväl värden på artnivå som kräver ett långtgående skydd

i syfte att bevara den biologiska mångfalden som ett särpräglat landskap med

unika naturgeografiska kvaliteter. Den aktuella älvsträckan avviker på ett

påtagligt sätt från andra älvsträckor i landet. Den ringa fallhöjden i

kombination med låglänt omgivande terräng ger älven ett lugnt flöde genom ett

mosaikartat skogslandskap. Älvsträckan består till viss del av flera stora

grunda sjöar, varav Färnebofjärden är en. Sjöarna är beströdda av hundratals

mindre öar, kobbar och skär och har en sönderbruten strandlinje. Områdena

närmast älven utsätts för periodiska översvämningar vilket i hög grad bidrar

till områdets höga bevarandestatus. Här skapas naturliga älvängar och

svämskogar med betydande inslag av gammal aspskog samt flera björk- och alkärr.

Landskapets speciella karaktär förstärks även av att nedre Dalälvsområdet

sedan länge betraktats som en biologisk gräns mellan Norrland och övriga

landet. Här möter de norrländska arternas sydligaste utbredningsområden de mer

sydliga arternas nordligaste utposter, vilket skapar en i många avseenden unik

artsammansättning. Färnebofjärden är den del av nedre Dalälvsområdet som är

minst påverkad av vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Detta bidrar

till områdets naturliga karaktär och därtill knutna biologiska värden.

Det särpräglade landskapet i området kring Färnebofjärden hyser således en

rik fauna och flora. Många arter har en begränsad utbredning på andra platser i

landet och ett tryggande av deras fortlevnad genom inrättandet av den

föreslagna nationalparken bidrar på ett positivt sätt till att målet med att

bevara den biologiska mångfalden kan uppnås. Utskottet vill i likhet med

regeringen särskilt framhålla områdets betydelse för vissa fågelarter. Dess

heterogent sammansatta lövskogsbiotoper utgör en idealisk miljö för hålbyggande

arter som hackspettar och ugglor. Samtliga sju svenska hackspettsarter är

representerade i området däribland den hotade vitryggiga hackspetten. Slaguggla

och fiskgjuse anges ha sina tätaste populationer i området med mellan 20 och 25

respektive 25 och 30 par vardera. Även många andra vatten- och våtmarksbundna

arter förekommer i området, däribland trana, storlom, ljungpipare och havsörn.

Under vårvintern fungerar de isfria lugnvattnen som viktiga rastplatser för

bl.a. ett stort antal sångsvanar.

Lövskog i olika ålders- och nedbrytningsstadier fungerar även som hemvist för

många arter ur den lägre faunan. Den miljö som vedlevande insekter föredrar

utgör också viktiga livsmiljöer för många sällsynta lavar och svampar.

Bland däggdjuren återfinns i området förutom starka stammar av älg, mård,

rådjur och hare även mer sporadiska inslag av björn och sannolikt även utter.

Av de större rovdjuren som observerats i området bör även lo nämnas.

Området är väl lämpat för extensivt utnyttjande av typen strövande och

naturstudier. Förekomsten av starka stammar av vissa fiskarter gör även området

intressant ur fritidsfiskesynpunkt. Detta gäller kanske särskilt i anslutning

till de forssträckor som återfinns uppströms och nedströms själva

Färnebofjärden.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det föreslagna området väl

fyller de kvalitetskriterier som bör ställas på ett område som skall avsättas

som nationalpark. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om

inrättandet av Färnebofjärdens nationalpark. Utskottet accepterar i och med

detta även vad som i propositionen har anförts om att den mindre andel mark som

ännu inte är i statlig ägo men som föreslås ingå i nationalparken genom ett

regeringsbeslut om smärre gränsjusteringar i ett senare skede kan inkluderas.

Ett liknande förfarande tillämpades i samband med inrättandet av Skuleskogens

nationalpark (bet. 1979/80:JoU15).

I motion Jo42 (c) anförs att regeringen (Kommunikationsdepartementets

skrivelse 1997-03-03) givit Sjöfartsverket i uppdrag att ta fram underlag

rörande en farled i Dalälven mellan Siljan och Östersjön. I en förstudie som

presenterades i december 1997 har Sjöfartsverket tagit hänsyn till att

Färnebofjärden är särskilt känslig och därför föreslagit anläggandet av en

kanal söder om Gysinge vid Mattön. Kanalen skall förläggas så att fors och

selsträckor blir opåverkade. I förstudien framkommer även att fördjupade

miljöstudier av projektet bör vidtas. I motionen föreslås att regeringen ger

Sjöfartsverket i uppdrag att fortsätta utredningen av en farled mellan Siljan

och Östersjön för att belysa möjligheterna att kombinera Färnebofjärdens

nationalpark med den föreslagna farleden.

Kommunikationsministern meddelade i ett brevsvar daterat den 13 oktober 1997

att regeringen för närvarande inte hade några planer på att föreslå en

utbyggnad av Dala kanal, men att man genom Sjöfartsverkets förstudie vill

skaffa sig ett underlagsmaterial i frågan. Förstudien övervägs för närvarande

inom Regeringskansliet, och frågan om ett fortsatt utredande av en farled genom

Dalälven är ännu inte avgjord. Utskottets uppfattning är att regeringens

ställningstagande i frågan bör inväntas. Ett riksdagens tillkännagivande i

enlighet med vad som föreslås i motion Jo42 (c) är därför inte erforderligt.

Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Färnebofjärdens nationalpark

att riksdagen medger att de i propositionen angivna områdena i Sala, Heby,

Sandvikens och Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark,

2. beträffande farled genom Dalälven

att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo42.

Stockholm den 21 april 1998

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inge Carlsson (s), Göte Jonsson

(m), Kaj Larsson (s), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson

(s), Carl G Nilsson (m), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi Mikaelsson (v), Åsa

Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c),

Michael Hagberg (s), Peter Weibull Bernström (m) och Lennart Fremling (fp).