Bet. 1997/98:JuU10

Justitieutskottets betänkande

1997/98:JUU10

Teleavlyssning

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1997/98

JuU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet två skrivelser från regeringen rörande

tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning under åren 1995 och 1996. Skrivelsen för år 1996 gäller

även de nya bestämmelserna om hemlig kameraövervakning. Som ett led i

utskottets arbete med uppföljning och utvärdering har utskottet företagit en

omfattande granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning under år 1995. Resultatet av granskningen redovisas i

betänkandet.

Utskottet föreslår att skrivelserna läggs till handlingarna.

Skrivelserna

I skrivelse 1996/97:57 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen

tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av

bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995.

I skrivelse 1997/98:26 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen

tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av

bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen (1995:1506) om

hemlig kameraövervakning under år 1996.

Utskottet

Gällande rätt

Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel

vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken

(RB). Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet

hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller

krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som tvångsmedel vid förundersökning

i brottmål finns i första hand i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Även lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen

om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under

krig eller krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig kameraövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras till eller

från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas

eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i

meddelandet. Sådan avlyssning får användas vid förundersökning angående brott,

för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd

med straff (27 kap. 18 § RB).

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss

teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Hemlig

teleövervakning får användas vid förundersökning angående brott, för vilket

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Övervakning av

detta slag får vidare alltid användas vid förundersökning angående brott enligt

1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt 1 § lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling om det avser narkotika samt vid förundersökning

angående misstanke om försök, förberedelse eller stämpling till brott, för

vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen

(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma i fråga vid

misstanke om medhjälp eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat slag.

För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får vidtas endast om någon är

skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för

utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress som innehas eller annars

kan antas komma att användas av den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av

åklagaren. I ett beslut att tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken

teleadress och för vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas

längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet

(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för åtgärden, skall rätten eller

åklagaren omedelbart häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-

elektroniska instrument eller andra därmed jämförbara utrustningar används för

optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om

övervakningen lämnas (1 § lagen om hemlig kameraövervakning). Kameraövervakning

får användas vid förundersökning angående brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller

stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).

Övervakningen får endast avse en plats där den misstänkte kan antas komma att

uppehålla sig. För användning av hemlig teleövervakning gäller härutöver

motsvarande förutsättningar som beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och beslut gäller motsvarande

regler för kameraövervakning som för teleavlyssning och teleövervakning.

I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre allmänna principer gälla. De

tre principerna som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen är

ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda ett

tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har

beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel

bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är

tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 §

tredje stycket RB och 3 § första stycket 3 lagen om hemlig kameraövervakning,

innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet

skall stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden.

Genom beslut den 12 september 1996 beslöt regeringen att tillkalla en

särskild utredare som skall utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära

arbetsmetoder inom ramen för straffprocessuella tvångsmedel. Utredaren skall

bl.a. se över reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och

hemlig kameraövervakning. Utredaren skall avsluta sitt arbete före den 1 april

1998 (dir. 1996:64).

Skrivelserna m.m.

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop.

1988/89:124 s. 55, 1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur

rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

har tillämpats (se senast skr. 1995/96:9, 1995/96:JuU1, rskr. 17). I

överensstämmelse med vad som uttalades under förarbetena till lagen om hemlig

kameraövervakning lämnar regeringen fr.o.m. år 1996 en motsvarande redogörelse

om hemlig kameraövervakning (prop. 1995/96:85 s. 37, 1995/96:JuU11 s. 11 f,

rskr. 125).

I skrivelse 1996/97:57 lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen

under år 1995 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på

uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en skrivelse till regeringen den

15 augusti 1996.

Regeringen lämnar i skrivelse 1997/98:26 en redogörelse för tillämpningen av

bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om

tillämpningen av bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning under år

1996. Redogörelsen bygger på uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen

gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen den 29 augusti 1997.

Av skrivelserna framgår att de ifrågavarande tvångsmedlen främst har använts

i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller

annan handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och,

såvitt avser år 1996, hemlig kameraövervakning har använts då andra

spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan från början befunnits

otillräckliga. Huvudsyftet har, liksom under tidigare år, varit att avslöja den

mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av

narkotika inom landet.

Utskottet har företagit en egen granskning avseende vissa ärenden om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Granskningen redovisas

nedan.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning

Enligt regeringens redogörelse för år 1995 har domstol, när det gäller

förundersökning avseende grova narkotikabrott, meddelat tillstånd att i

hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra

teleanläggningar som innehafts eller använts av 333 misstänkta personer. Av

redogörelsen för år 1996 framgår att tillstånd till hemlig teleavlyssning under

det året beviljades avseende 306 misstänkta personer. Nedan anges i tabellform

antalet redovisade fall under åren 1983-1996.

1983 418 1988 210 1993 261

1984 414 1989 214 1994 309

1985 233 1990 214 1995 333

1986 213 1991 243 1996 306

1987 205 1992 258

När det gäller andra grova brott, där det enligt rättegångsbalken är tillåtet

att använda hemlig teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens

skrivelser, skett i 83 fall under år 1995 och i 91 fall under år 1996. Det har

gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord eller försök, förberedelse

eller anstiftan till sådant brott, grovt rån eller medhjälp, försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott, människorov, mordbrand, grov

allmänfarlig ödeläggelse och försök till sådant brott samt förberedelse till

väpnat hot mot laglig ordning. Antalet redovisade fall har under åren 1983-1996

varit följande.

1983 17 1988 15 1993 84

1984 13 1989 24 1994 81

1985 6 1990 13 1995 83

1986 15 1991 31 1996 91

1987 15 1992 61

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1995 var knappt 50 dagar och under

år 1996 knappt 47 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år var i antalet

dagar 43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989), 48

(1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiderna varierar dock

kraftigt. Den längsta avlyssningen under år 1995 pågick i 8 månader och 9

dagar, medan den kortaste avlyssningen endast omfattade 1 dag. Under år 1996

pågick den längsta avlyssningen under 7 månader och 23 dagar, under det att

vissa avlyssningar bara pågick under 1 dag.

Avlyssningen har, enligt regeringen, haft betydelse för förundersökningen i

fråga om den misstänkte i drygt 51 % av fallen under år 1995 och i knappt 49 %

av fallen under år 1996. Motsvarande siffra är för år 1994 knappt 52 %, för år

1993 drygt 56 %, för år 1992 47 %, för år 1991 48 %, för år 1990 47 %, för år

1989 51 %, för år 1988 44 %, för år 1987 68 %, för år 1986 64 % och för år 1985

77 %. Under år 1995 har avlyssningen inte givit något resultat i fråga om den

misstänkte i knappt 30 % av fallen, och den har avbrutits med kvarstående

misstanke i knappt 19 % av fallen. Motsvarande siffror för år 1996 anges till

drygt 34 % respektive knappt 17 % av fallen.

Under år 1995 har det förekommit fyra fall, i vilka en ansökan om hemlig

teleavlyssning lämnats utan bifall eller där Rikspolisstyrelsen vid sin

förhandsprövning lämnat ett negativt besked (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).

Under år 1996 har något sådant fall inte förekommit.

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning

Enligt regeringens redogörelser lämnades tillstånd till hemlig teleövervakning

i 44 fall under år 1995 och i 99 fall under år 1996. Av de tillstånd som

lämnades under år 1995 avsåg 33 narkotikabrott, under det att de övriga gällde

grovt rån eller medhjälp eller försök till sådant brott, grovt bedrägeri, grov

stöld, grovt mutbrott och förberedelse till mord samt förberedelse till

människorov. Av de tillstånd som meddelades under år 1996 avsåg 70

narkotikabrott. Övriga tillstånd gällde mord, förberedelse eller anstiftan till

sådant brott, grov stöld, grovt häleri, grovt rån, grovt bedrägeri, grovt

bokföringsbrott och grov varusmuggling. Det kan nämnas att år 1994 lämnades 68

tillstånd, varav 62 fall avsåg narkotikabrott.

Den genomsnittliga tiden för teleövervakning var under år 1995 knappt 49

dagar och under år 1996 knappt 44 dagar. Den längsta tiden för teleövervakning

uppgick under år 1995 till knappt 8 månader och under år 1996 till knappt 10

månader. Under år 1995 uppgick den kortaste tiden för teleövervakning till 3

dagar, medan den tidsmässigt kortaste teleövervakningen år 1996 omfattade 16

dagar.

Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den

misstänkte i drygt 52 % av fallen år 1995 och i drygt 33 % av fallen år 1996.

Övervakningen har inte givit något resultat i fråga om 25 % av fallen under år

1995. Motsvarande siffra för år 1996 är knappt 58 %. Andelen fall där åtgärden

har avbrutits med kvarstående brottsmisstanke uppgick under år 1995 till knappt

23 % och år 1996 till drygt 9 %.

Enligt regeringen förekom det under år 1995 inte något fall, i vilket domstol

lämnade en ansökan om tillstånd till hemlig teleövervakning utan bifall. Under

år 1996 lämnade en tingsrätt en sådan ansökan utan bifall, men ansökan bifölls

av hovrätten efter överklagande. Varken under år 1995 eller år 1996 förekom det

något fall där Rikspolisstyrelsen lämnat negativt besked vid sin

förhandsgranskning.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning

Redovisningen för hemlig kameraövervakning omfattar elva månader under år 1996.

Tillstånd till sådan övervakning lämnades i 40 fall, av vilka 30 avsåg

narkotikabrott. Övriga fall avsåg försök och anstiftan till mord, grovt rån

eller försök, förberedelse eller medhjälp till sådant brott, mordbrand samt

förberedelse till väpnat hot mot laglig ordning.

Den genomsnittliga tiden för hemlig kameraövervakning uppgick till drygt 32

dagar; den längsta tiden uppgick till 5 månader 4 dagar och den kortaste till 3

dagar.

I 47,5 % av fallen har kameraövervakningen haft betydelse i fråga om

förundersökningen mot den misstänkte. I 27,5 % av fallen gav åtgärden inget

resultat och i 25 % av fallen avbröts den med kvarstående brottsmisstanke.

Under år 1996 har det inte förekommit något fall där en domstol lämnat en

ansökan om tillstånd till hemlig kameraövervakning utan bifall. Inte heller har

Rikspolisstyrelsen i något fall lämnat ett negativt besked vid förhandsprövning

av en sådan åtgärd.

Utskottets granskning

Som ovan nämnts, har utskottet företagit en egen granskning av tillämpningen av

rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning under år 1995. Granskningen har utgjort ett led i utskottets

uppföljningsverksamhet. Syftet med undersökningen har varit dels att

kontrollera att de ifrågavarande tvångsmedlen används på ett lagenligt sätt,

dels att söka få en uppfattning om tvångsmedlens effektivitet. Samtidigt har

utskottet kunnat bedöma tillförlitligheten av de uppgifter regeringen redovisat

till riksdagen. Undersökningen har skett med utgångspunkt i Rikspolisstyrelsens

redovisning till regeringen.

När det gäller undersökningen av ärenden rörande hemlig teleavlyssning, har

utskottet biträtts av Statistiska centralbyrån (SCB) och Riksdagens revisorer.

Med deras biträde har utskottet valt ut ett antal sådana ärenden för

granskning. Med ärende avses utredningar under samma diarienummer hos polisen.

Ett ärende kan alltså omfatta ett eller flera tillstånd till hemlig

teleavlyssning. Urvalet har omfattat 50 ärenden och redovisats som ett s.k.

självvägt systematiskt urval. Att urvalet är självvägt innebär att andelen

utvalda ärenden per redovisningsgrupp svarar approximativt mot andelen ärenden

i gruppen för hela materialet. Urvalet har skett med hänsyn dels till hela

materialets fördelning på narkotikabrott och övriga brott, dels till dess

fördelning mellan de tre storstadslänen och övriga län. Vidare har antalet

misstänkta och avlyssningstiden beaktats vid urvalet.

Av de sålunda utvalda ärendena har 35 avsett misstanke om narkotikabrott. Av

dessa härrör 14 ärenden från storstadslän och 21 från övriga landet. 15 utvalda

ärenden har avsett misstanke om annan brottslighet. Av dessa ärenden härrör 8

från storstadslänen och 7 från landet i övrigt.

I fråga om hemlig teleövervakning har utskottet valt att granska samtliga av

Rikspolisstyrelsen redovisade ärenden.

Granskningen har gått till så att utskottet fordrat in polismyndigheternas

akter i de utvalda ärendena. Vidare har utskottet begärt in akterna i de

tingsrättsärenden, i vilka frågan om tillstånd till hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning i de ifrågavarande förundersökningarna prövats. I de

fall, där förundersökningen lett till åtal har utskottet fordrat in

brottmålsakterna från tingsrätten och, i förekommande fall, akterna eller

domarna från hovrätten.

Utskottet har granskat 91 tingsrättsärenden avseende hemlig teleavlyssning

eller hemlig teleövervakning. Av dessa har 22 ärenden rört hemlig

teleövervakning och 58 ärenden hemlig teleavlyssning, under det att 11 ärenden

rört förundersökningar i vilka både avlyssning och övervakning förekommit.

Utskottet har vidare granskat 50 brottmålsakter eller brottmålsdomar. Av

dessa var 33 tingsrättsakter och 17 hovrättsakter eller hovrättsdomar. Av

tingsrättsakterna har 4 avsett mål i vilka hemlig teleövervakning förekommit,

25 har gällt mål där hemlig teleavlyssning använts som tvångsmedel och 4 mål, i

vilka båda tvångsmedlen förekommit. Vad gäller hovrättsakterna har 2 avsett mål

där hemlig teleövervakning förekommit, 12 mål i vilka hemlig teleavlyssning

använts under förundersökningen och 3 mål där båda tvångsmedlen använts.

Resultatet av granskningen har sedan jämförts med uppgifterna i regeringens

skrivelse till riksdagen och i Rikspolisstyrelsens redogörelse till regeringen.

Utskottet vill inledningsvis anmärka följande. Enligt de instruktioner som

Rikspolisstyrelsen lämnat till polismyndigheterna skall domstols tillstånd till

hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning avseende en misstänkt person

redovisas som ett tillstånd, oavsett antalet beslut i ärendet. Förekommer flera

misstänkta personer i samma ärende, skall dessa redovisas som skilda tillstånd.

Utskottet har emellertid kunnat notera, att vissa polismyndigheter redovisar

endast ett tillstånd även i sådana fall, där tvångsmedlet avsett flera

misstänkta personer. Enligt regeringens skrivelse har den hemliga

teleavlyssningen avseende narkotikabrottslighet gällt 333 misstänkta personer.

I Rikspolisstyrelsens skrivelse till regeringen anges antalet tillstånd till

hemlig teleavlyssning vid misstanke om narkotikabrott till 333. I

polismyndigheternas redovisning till Rikspolisstyrelsen anges emellertid

antalet tillstånd av ifrågavarande slag till 250. Härutöver redovisar

polismyndigheterna - vilket också Rikspolisstyrelsen och regeringen gör - 83

tillstånd till hemlig teleavlyssning gällande annan brottslighet. Antalet av

polismyndigheterna redovisade tillstånd till hemlig teleavlyssning uppgår

alltså sammanlagt till 333. Vissa av dessa tillstånd rör fler än en misstänkt

person. Eftersom utskottet endast granskat ett urval av ärenden rörande hemlig

teleavlyssning, saknar utskottet underlag för att bedöma hur många sådana

tillstånd det rör sig om.

När det gäller de av utskottet granskade ärenden, i vilka åtal väckts mot

personer som utsatts för något av tvångsmedlen, har granskningen givit vid

handen följande. I fråga om mål, i vilka hemlig teleavlyssning använts som

tvångsmedel under förundersökningen, har polismyndigheterna uppgivit att

avlyssningen varit framgångsrik i 22 fall. Av de 25 granskade brottmålen har

utskottet kunnat finna att den hemliga teleavlyssningen varit av omedelbar

betydelse för målets utgång i 9 fall, medan dess betydelse inte gått att avgöra

i 2 mål. I 14 fall har avlyssningen inte haft någon omedelbar betydelse för

målets utgång, såvitt går att utläsa av brottmålsakterna.

I fråga om mål, i vilka hemlig teleövervakning använts under

förundersökningen, har polismyndigheterna redovisat att denna varit

framgångsrik i 4 fall. Utskottet har vid sin granskning av brottmålsakterna

kunnat finna att hemlig teleövervakning haft direkt betydelse för målets utgång

i 3 fall. Vad gäller mål, där båda tvångsmedlen kommit till användning, har

polismyndigheterna redovisat framgång i 4 fall. Av brottmålsakterna har

utskottet kunnat finna 3 fall där en kombination av tvångsmedlen varit av

betydelse för målets utgång.

Såvitt avser övriga ärenden om hemlig teleavlyssning, har polismyndigheterna

i ett fall redovisat att tvångsmedel lett till resultat, trots att något åtal

inte synes ha väckts. I ett fall har det inte varit möjligt att klarlägga om

något åtal med anknytning till avlyssningen kommit till stånd. Beträffande

återstående ärenden där hemlig teleövervakning eller både sådan övervakning och

hemlig teleavlyssning förekommit, har polismyndigheterna i ett fall av vartdera

slaget redovisat ett framgångsrikt resultat, oaktat att något åtal inte synes

ha väckts.

Att tvångsmedlets användning inte haft omedelbar betydelse för målets utgång

innebär emellertid inte att den varit betydelselös. Utskottets granskning av

brottmålsakterna ger vid handen att avlyssningen eller övervakningen i flera

fall haft betydelse för förundersökningen även i sådana fall, i vilka uppgifter

från avlyssningen eller övervakningen inte legat till grund för domen i målet.

I andra av de granskade fallen har utskottet inte kunnat avgöra tvångsmedlets

betydelse för förundersökningen. Av polismyndigheternas redovisning framgår

emellertid att hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning i dessa fall

kunnat bekräfta brottsmisstankar eller ge uppslag till vidare spaning.

Vad gäller förfarandet vid tingsrätternas prövning av framställningar om

tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, tillgår

detta som regel så, att åklagaren vid ett personligt besök på tingsrätten

inlämnar en skriftlig framställning om tillstånd samt bifogar en av

polismyndigheten upprättad promemoria som underlag. Inte sällan kompletteras de

skriftliga uppgifterna med en muntlig föredragning. Någon protokollföring av

den muntliga föredragningen sker emellertid endast sällan. I flertalet fall

görs bara en anteckning på tingsrättens dagboksblad att föredragningen ägt rum

samt vilka som företrätt åklagare och polis vid denna. Avfattningen av

tingsrätternas beslut varierar åtskilligt. I ett mindre antal fall har ett

särskilt protokoll satts upp över beslutet. Vanligen har dock beslutet tecknats

direkt på åklagarens framställning. I flera fall har rekvisiten för

tvångsmedlen och tillämpliga lagrum angivits endast genom hänvisning till

åklagarens framställning, vilket ibland medfört att beslutet formellt sett

varit ofullständigt.

Utskottet redovisar nedan sina slutsatser av granskningen.

Överväganden

När det gäller utskottets granskning av hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning under år 1995, vill utskottet anföra följande.

Polismyndigheternas bedömning av om användning av de ifrågavarande tvångsmedlen

lett till resultat synes i allt väsentligt vara riktig. Som framgått ovan är

emellertid redovisningen av antalet av tingsrätt meddelade tillstånd till

teleavlyssning avseende misstanke om narkotikabrott inte korrekt. Antalet har

sålunda överskattats med omkring en tredjedel. Det kan i sammanhanget också

anmärkas att vissa polismyndigheter inte redovisat antal meddelade tillstånd på

det sätt Rikspolisstyrelsen anvisat. Utskottet vill därför understryka vikten

av att redovisningen sker på ett korrekt och konsekvent sätt. Att redovisningen

till regeringen för tiden fr.o.m. år 1996 görs gemensamt av Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen bör medföra att risken för en felaktig redovisning av

antalet tillstånd minskar.

Såvitt avser tingsrätternas prövning av ansökningar om tillstånd till hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning, har utskottet inte funnit annat än

att rättegångsbalkens bestämmelser tillämpats på ett lagenligt sätt. Utskottet

- som väl känner till den ansträngda arbetssituationen i domstolarna - vill

dock framhålla att det synes lämpligt att beslut i ifrågavarande slag av

ärenden avfattas på ett sådant sätt, att det framgår att rekvisiten för

tvångsmedlets användning är uppfyllda. Vidare synes det önskvärt att innehållet

i muntliga föredragningar dokumenteras i de fall föredragningen tillfört något

av betydelse utöver vad handlingarna i ärendet utvisar.

Enligt regeringens skrivelse till riksdagen för år 1995 har såväl hemlig

teleavlyssning som hemlig teleövervakning använts med framgång under detta år.

Utskottets granskning motsäger inte denna slutsats.

Av regeringens skrivelse avseende år 1996 framgår att den hemliga

teleavlyssningen även under det året varit framgångsrik. Vad gäller den hemliga

teleövervakningen har denna varit mindre framgångsrik än under år 1995 men har

ändå givit resultat i omkring en tredjedel av fallen. Att användningen av

hemlig teleövervakning ökat under år 1996 kan, som regeringen påpekar,

förklaras med det ökade utbudet av teletjänster, t.ex. mobiltelefoner utan

något abonnemang som kan härledas till viss person. Under år 1996 har också

hemlig kameraövervakning kommit till användning. Av regeringens skrivelse

framgår att kameraövervakningen utgör ett värdefullt och personalbesparande

komplement i polisens arbete. Resultatutfallet för kameraövervakningen ligger

väl i nivå med resultatutfallet för den hemliga teleavlyssningen, vilket tyder

på att den utgör ett effektivt tvångsmedel.

Enligt utskottets mening ger regeringens redovisning vid handen att såväl

hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning

utgör värdefulla delar i den brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock

samtidigt understryka vikten av restriktivitet när det gäller dessa

tvångsmedels användning. Som utskottet tidigare framhållit (se 1995/96:JuU1 s.

11) är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det

är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning och den tid som någon av

åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelser läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens redovisning

att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1996/97:57 och 1997/98:26 till

handlingarna.

Stockholm den 10 februari 1998

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G

Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud

Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Helena Frisk (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Skrivelserna........................................1

Utskottet...........................................1

Gällande rätt 1

Skrivelserna m.m. 3

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning 4

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning 5

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning 6

Utskottets granskning 6

Överväganden 9

Hemställan 10