Bet. 1997/98:JuU13

Justitieutskottets betänkande

1997/98:JUU13

Kvinnofrid

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

JuU13

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om åtgärder mot

våld mot kvinnor och mot prostitution jämte i ärendet väckta motioner. Vidare

behandlar utskottet ett stort antal motioner i ämnet - samt om våldsbrott och

brottsoffer - som väckts under den allmänna motionstiden.

Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som bl.a. innebär att ett nytt brott

införs i brottsbalken - grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning -,

att våldtäktsbrottet utvidgas och att köp av sexuella tjänster kriminaliseras.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 66 reservationer och sju särskilda yttranden.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998 utom förbudet

mot köp av sexuella tjänster som föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Propositionen

I propositionen 1997/98:55 (Arbetsmarknadsdepartementet) har regeringen lagt

fram förslag till åtgärder mot våld mot kvinnor, prostitution och sexuella

trakasserier. Förslagen bygger i huvudsak på Kvinnovåldskommissionens

slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) samt på 1993 års

prostitutionsutrednings betänkande Könshandeln (SOU 1995:15).

Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen antar regeringens

förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor,

3. lag om förbud mot köp av sexuella tjänster,

4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

5. lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433).

Lagförslag 5 jämte frågor om jämställdhet - sexuella trakasserier i arbetslivet

och arbetgivarens ansvar har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet.

Propositionen i övrigt har hänvisats till justitieutskottet.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, återfinns i bilaga 1 till

betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1997/98:Ju23 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utarbetande av en

strategi, i samråd med berörda kommuner, landsting och polisen, för åtgärder

till stöd för drogmissbrukande prostituerade.

1997/98:Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning om det relationsnära våldets bakomliggande orsaker,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i socialtjänstlagen klargöra brottsoffrens behov av stöd och

hjälp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om socialtjänstpersonalens behov av utbildning i brottsofferfrågor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att komplettera socionomutbildningen med utbildning i

brottsofferkunskap,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av

sexuella tjänster i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kartläggning och utvärdering av behandlingsmetoder för män som dömts

för våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisens resursbehov i kampen mot brott.

1997/98:Ju25 av Tone Tingsgård m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

långsiktigt befästa Rikskvinnocentrum som ett centrum med rikstäckande

uppgifter.

1997/98:Ju26 av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kompetenscenter för utveckling och förbättring av samhällets insatser mot

prostitutionen.

1997/98:Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av förslaget till 4 kap. 4 a §

brottsbalken att paragrafen bättre speglar verkligheten genom att inledas med

brottet grov kvinnofridskränkning som huvudfall i första stycket och brottet

grov fridskränkning som specialfall av detta i andra stycket,

2. att riksdagen beslutar att höja straffminimum för grov

kvinnofridskränkning och grov fridskränkning till fängelse ett år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att frågan om kriminalisering av sådan psykisk misshandel som i dag

inte är kriminaliserad bör bli föremål för förnyat övervägande,

4. att riksdagen beslutar om skyldighet för envar att ingripa mot brott mot

liv och hälsa samt sexualbrott genom att det i brottsbalken införs en ny

bestämmelse, 3 kap. 9 a §, med följande lydelse: ?Den som underlåter att

tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som

befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig

utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller

fängelse i högst två år. - I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till

ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande inte kan ske utan fara för den

handlande eller för någon annan.?,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en skyndsam utredning av brottsbalkens sexualbrotts-

kapitel med uppgift att bl.a. belysa frågorna om inte frånvaron av samtycke

skall vara avgörande för bedömningen om en våldtäkt skett snarare än graden av

våld samt gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en ?svensk New York-modell? bör ges spridning över landet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ändring i det s.k. fördelningscirkuläret så att åklagare blir

förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel av en man mot en kvinna

när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om misshandeln inte bedöms

som grov,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga

behandlingsmetoder för män som har begått våldsbrott och sexualbrott mot

kvinnor är lämpliga och verksamma görs av oberoende forskare,

10. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 2 § lagen om besöksförbud

att det område som kan omfattas av ett besöksförbud utvidgas till att omfatta

del av kommun,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning av ?kommunarrest/bosättningsplikt? för män som

återkommande överträder besöksförbud,

12. att riksdagen hos regeringen begär sådana lagförslag innebärande att män

som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja i enlighet med

vad som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ?punktmarkering? av män som återkommande bryter mot besöksförbud, om

återkallelse av körkortet för gärningsmän som begår brott mot nära anhöriga och

om rätt för förföljda kvinnor att inneha tårgassprej,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett direkt statsstöd till brottsofferjourer för att

möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler

brottsofferjourer,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att 3 miljoner kronor bör avsättas till funktionshindrade kvinnor

för att möjliggöra ett bättre och effektivare arbete med dem,

16. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av

sexuella tjänster,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgat koppleriansvar,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av hur samverkan mellan polismyndigheter, socialtjänst,

hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter kan komma till stånd,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av jämställdhetsmålet för svenskt bistånd,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnors hälsa,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja

ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en återrapportering av riksdagens uttalande om vikten av att

förebygga att könsstympning utförs,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnoimport.

1997/98:Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kvinnors mänskliga rättigheter bör integreras i Sveriges

utrikespolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av de nya reglerna i anknytningsärenden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet att det snarast utfärdas en tillfällig förordning om

utländska kvinnor som misshandlas i sina relationer med svenska män,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsens uppdrag att starta utvecklingsarbete i frågor

om våld mot kvinnor även skall omfatta utsatta flickor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de åtgärdsprogram och policydokument som skall utarbetas även

skall omfatta nämndemän,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uppmana mansjourerna att i form av t.ex. informationskampanjer

ta avstånd från våld mot kvinnor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunernas och statens gemensamma ansvar för kvinnojourernas

arbete,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att initiera riksomfattande kampanjer för kvinnofrid,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskilda medel till kvinnojourerna för arbete med utsatta

invandrade kvinnor,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att satsningen på fortbildning skall innefatta kunskap om kvinnors

asylskäl och om sexuella övergrepp mot barn,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den föreslagna utredningen om sexualbrott även bör omfatta

frågor om incestmål och förhör av barn,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den föreslagna utredningen om sexualbrott skall ges i uppdrag

att komma med förslag till hur man kan sätta barns skyddsbehov främst i

förhållande till underlåtenhet att avslöja sexualbrott,

15. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att

redovisa de åtgärder som vidtas med anledning av kriminaliseringen av

könsköparna,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att genomföra försöksverksamhet enligt San Francisco-modellen.

1997/98:Ju29 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansieringen av brottsofferfonden,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken att könsstympning

undantas från principen om dubbel straffbarhet.

1997/98:Ju30 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om män och våld,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd till mansjourer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunarrest för dem som överträder utdömt besöksförbud,

4. att riksdagen avslår förslag till lag om förbud mot köp av sexuella

tjänster.

1997/98:Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att lydelsen av 8 a § socialtjänstlagen (1980:620)

blir: ?Socialnämnden skall verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta

för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp för att förändra

sin situation.?,

2. att riksdagen beslutar att kriminalisera både köpare och säljare av

sexuella tjänster i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett nationellt center kring prostitution,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård och behandling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsen åläggs ansvaret för att förändra inställningen

till könsstympning hos berörda invandrargrupper,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av sekretesslagstiftningen.

1997/98:Ju32 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ordet ?bör? i regeringens förslag under 7.1 och 7.3 ersätts med

ordet ?skall?,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att socialtjänsten får i uppdrag att utbetala ersättning vid våld

mot kvinnor i nära relationer,

3. att riksdagen begär att regeringen ger Rikspolisstyrelsen i uppdrag att

inrätta en nationell databank för uppgifter gällande våld mot kvinnor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en rätt till psykoterapi för kvinnor utsatta för våld,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

fördelningscirkuläret som föreskriver åklagare att vara förundersökningsledare

i ärenden som innefattar våldsbrott i nära relationer,

6. att riksdagen begär att regeringen omedelbart utreder omhändertagande och

frihetsberövande straffpåföljd vid kränkningar av besöksförbud,

7. att riksdagen begär att regeringen ger Rikspolisstyrelsen i uppdrag att

utvärdera de utbildningsinsatser om 6,5 miljoner kronor som anslagits,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring av

vanmaktsbegreppet vid sexuellt utnyttjande,

9. att riksdagen begär att regeringen återkommer under första halvåret 1999

med förslag som översynen av sexualbrotten har resulterat i.

Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:95

1997/98:Ju38 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den straffade i anslutning till straffet skall genomgå

psykiatrisk vård och rehabilitering för att komma till rätta med sitt onormala

beteende.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kemisk kastrering.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:Ju222 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till kvinnofrid.

1997/98:Ju701 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i brottsbalken som i motionen anförts för kriminalisering av

olaga sexuellt umgänge.

1997/98:Ju702 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

tillsättandet av en våldskommission.

1997/98:Ju703 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 6 kap. 3 §

brottsbalken i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:Ju704 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

lagstiftning mot sexturism.

1997/98:Ju708 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en lag om kriminalisering av könsköp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd till prostituerade.

1997/98:Ju709 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera

könshandeln så att straffansvaret omfattar både köpare och säljare.

1997/98:Ju710 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera

könsköparna, de s.k. torskarna.

1997/98:Ju716 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av

begreppen sexuellt utnyttjande, våldtäkt, gängvåldtäkt samt betydelsen av orden

vanmakt och annat hjälplöst tillstånd.

1997/98:Ju723 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera

könsköparna.

1997/98:Ju724 av Christina Axelsson och Ann-Kristine Johansson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tydligare lagstiftning om våldtäktsbrottet.

1997/98:Ju725 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av lag om kvinnofrid,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ny forskning.

1997/98:Ju801 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta åtgärder för att

flytta den misshandlande mannen i stället för de utsatta kvinnorna och barnen

vid familjevåld.

1997/98:Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rikskvinnocentrum,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om mäns våldsutövning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om domstolsprocessen i sexualbrotts- och misshandelsärenden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftningen om sexuellt utnyttjande och våldtäkt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om våldtäktsoffer och sjukvårdsavgifter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnojourerna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om erfarenhetsspridning och utbildning.

1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

28. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur medicinsk

behandling för sexualbrottslingar skall kunna utvecklas i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1997/98:Ju905 av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att brottsoffrens ställning bör stärkas.

1997/98:Ju907 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för information

till brottsoffret om hur pågående utredning fortskrider samt om hur man begär

överprövning av ett fattat beslut.

1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om terapiverksamhet för brottsoffer,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbete mellan polis och brottsoffer,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbete mellan åklagare och brottsoffer,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trygghetsplaner på landets domstolar,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada.

1997/98:Ju914 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättringar av vittnens

och målsägandens situation i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skyndsam beredning av Brottsofferutredningens förslag.

1997/98:Ju917 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att lagstiftningen måste ses över vad gäller brotten våldtäkt och

sexuellt utnyttjande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om könsuppdelad våldsstatistik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnovåldskommissionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott

mot kvinnor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera

upprepningsvåld,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om målsägandebiträden,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontaktförmedling och kvinnoimport,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kriminalisering av kunderna vid könsköp,

1997/98:Ju918 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en konkret handlingsplan för hur det svenska samhället på alla

nivåer skall komma till rätta med våldsövergreppen mot kvinnor och barn.

1997/98:Ju919 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den utredning om en översyn av

sexualbrottslagstiftningen som tillsatts skall ta ställning och komma med

förslag kring problematiken om sexuellt utnyttjande eller våldtäkt enligt vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att i brottsbalken föra in

en regel om underlåtenhet att anmäla eller avslöja sexualbrott,

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättsväsendets kompetens

enligt vad i motionen anförts om bättre utbildning av jurister när det gäller

våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den våldsutövande mannen skall få sin frihet inskränkt och inte

som nu kvinnan,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en regel som ger kvinnor

som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp kostnadsfri läkarvård och

behandling.

1997/98:Ju922 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en särskild

våldskommission.

1997/98:Ju928 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationell samling

mot ungdomsvåldet.

1997/98:Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen snarast bör förelägga riksdagen propositionen om

kvinnofrid,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fler våldtäktskliniker,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att kvinnor får behålla sin nuvarande rätt till

målsägandebiträden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätt till terapi för våldtagna kvinnor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökat stöd till kvinnojourerna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om olika åtgärder som stärker kvinnornas situation i rättsprocessen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att bekämpa prostitutionen.

1997/98:Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att allmänt sett all statistik skall könsuppdelas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning av pornografi och viktimologi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om socialtjänstens samt hälso- och sjukvårdens stöd och hjälp till

kvinnor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnojourerna, det fåtal behandlingshem samt det skyddade boendet

som finns för kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om register över anmälningar, rapportering om barn och utbildning av

polisen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samverkan mellan myndigheter och organisationer,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om könsstympning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rubriceringen fridsbrott och straffmätning,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om gruppvåldtäkter och ovidkommande uppgifter om brottsoffer,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskilt utsatta grupper av kvinnor som äldre, handikappade,

invandrarkvinnor och tonårsflickor samt barnen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om männen.

1997/98:K342 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kriminalisera könsköparna.

1997/98:So225 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om könsstympning.

1997/98:So312 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utveckling av behandlingsmetoder för rehabilitering av kvinnor som

könsstympats,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av läget beträffande könsstympning i Sverige.

1997/98:So335 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att motarbeta kvinnlig könsstympning och ge olika typer av stöd till

dem som utsatts för könsstympning.

1997/98:So634 av Eva Persson Sellin och Lennart Klockare (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kvinno- och mansjourernas verksamhet.

1997/98:So653 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om frigivningsföreskrifter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillsätta en särskild våldskommission.

1997/98:So668 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen uppdrar åt

regeringen att ta initiativ till ett EU-forskningsprojekt för att studera hur

de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation påverkar

samhällsutvecklingen.

1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rutiner och utbildning för personer som kommer i kontakt med barn

som blir vittne till våld i hemmet.

1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att möjligheterna att utfärda besöksförbud bör utvidgas,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att myndighetspersoner som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med

misshandlade kvinnor bör ges utbildning i hur man uppmärksammar och stöder

dessa kvinnor på bästa sätt,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga ut sin verksamhet och

erhålla statligt stöd,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det skall vara förbjudet att köpa sexuella tjänster.

1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behandling av misshandlande män under deras strafftid,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kriminalisering av all könshandel.

1997/98:A807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en handlingsplan för akutsjukhus.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen behandlar åtgärder för att motverka våld mot kvinnor,

prostitution och sexuella trakasserier i arbetslivet. Som nämnts inledningsvis

har frågor om jämställdhet - sexuella trakasserier i arbetslivet och

arbetgivarens ansvar - hänvisats till arbetsmarknadsutskottet.

Ett nytt brott införs i brottsbalken. Det tar främst sikte på upprepade

straffbara kränkningar som riktas mot nära anhöriga kvinnor (grov

kvinnofridskränkning) men omfattar även barn och andra närstående personer

(grov fridskränkning). Vid bedömningen av straffvärdet skall särskild hänsyn

tas till det upprepade eller systematiska i beteendet. Straffet föreslås vara

fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Våldtäktsbrottet utvidgas så att med samlag jämställs annat sexuellt umgänge,

om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är

jämförlig med påtvingat samlag. Vissa av de förfaranden som enligt nuvarande

lagstiftning bedöms som sexuellt tvång kommer därmed att bedömas som våldtäkt.

Underlåtenhet att under vissa förutsättningar anmäla eller på annat sätt

avslöja vissa grova sexualbrott (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt

utnyttjande av underårig eller grovt koppleri) föreslås bli straffbelagd.

Språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap. brottsbalken görs könsneutralt.

Vidare föreslås att det blir förbjudet att mot ersättning skaffa sig en

tillfällig sexuell förbindelse. Detta sker genom införandet av en särskild lag

om förbud mot köp av sexuella tjänster. Även försök skall vara straffbart.

Påföljden för brottet skall vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Vissa ändringar föreslås även i lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor

(1982:316). Begreppet könsstympning ersätter begreppet omskärelse. På grund av

brottets allvar utmönstras böter ur straffskalan. Straffskalan skärps så att

straffet för normalbrottet blir fängelse i högst fyra år. För det grova brottet

blir minimistraffet två år. Förberedelse och stämpling till sådant brott,

liksom underlåtenhet att avslöja brott, straffbeläggs också.

Socialtjänstlagen (1980:620) föreslås kompletterad med en ny paragraf om att

socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld

eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin

situation.

Utöver de nu föreslagna lagändringarna aviserar regeringen att en

sexualbrottsutredning skall tillsättas. Syftet är att göra en total översyn av

bestämmelserna om sexualbrott samt att undersöka domstolarnas straffmätning och

bedömning av straffvärdet vid sexualbrott.

Övriga åtgärder som nu vidtas för att bekämpa våldet mot kvinnor behandlar

bl.a. frågor om myndigheters handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor,

stöd till frivilligorganisationer samt utvecklingsinsatser av olika slag.

Genom förslag i 1998 års budgetproposition får kvinnojourerna ett ökat stöd

om 6 miljoner kronor. Medel avsätts även till vissa övriga

frivilligorganisationer för projekt och utvecklingsinsatser. Socialstyrelsen

har nyligen fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor som rör våld

mot kvinnor och prostitution och att utarbeta allmänna råd som närmare

utvecklar hur socialtjänsten, med anledning av den nya lagbestämmelsen, bör

arbeta med frågor om våld mot kvinnor. För detta kommer myndigheten att

tillföras ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor. I uppdraget ingår även att

utreda hur en central kristelefon skall kunna inrättas för våldsutsatta

kvinnor.

En större satsning på att öka kunskaperna hos olika yrkesgrupper som

handlägger eller på annat sätt kommer i kontakt med ärenden som rör våld mot

kvinnor kommer att genomföras. Examensordningen i högskoleförordningen kommer

att förtydligas för vissa yrkesutbildningar. Fortbildning för bl.a. poliser,

åklagare, domare och personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård kommer

att initieras och ledas av Rikspolisstyrelsen som för ändamålet tillförs 6,5

miljoner kronor.

Regeringen lämnade i december 1997 s.k. myndighetsgemensamma uppdrag till

berörda myndigheter på central och regional nivå. Syftet med dessa är bl.a. att

förtydliga de krav som regeringen ställer på myndigheterna i deras arbete med

frågor om våld mot kvinnor. Berörda myndigheter åläggs att förebygga våldsbrott

mot kvinnor, att utarbeta åtgärdsprogram eller policydokument för sitt arbete

med dessa frågor, att samverka med andra myndigheter och med

frivilligorganisationer samt att utveckla och följa det internationella arbetet

på området. Myndigheterna skall regelbundet redovisa vidtagna åtgärder till

regeringen. Genom beslutet om de myndighetsgemensamma uppdragen får vissa

myndigheter även särskilda uppdrag.

Sammanlagt avsätts 41 miljoner kronor för de åtgärder som regeringen nu

vidtar för att bekämpa våldet mot kvinnor.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998 utom förbudet

mot köp av sexuella tjänster som föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Allmänna utgångspunkter

Sverige anses av många vara världens mest jämställda land. På många områden

råder dock alltjämt obalans i maktförhållandet mellan könen. Det mest extrema

exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har

eller har haft en nära relation till. Det är en form av våld som kvinnor i alla

samhällen utsätts för, om än i olika omfattning.

I ett svenskt perspektiv är det angeläget att understryka att de flesta män

inte utövar våld mot kvinnor. Samtidigt kan under den senaste tioårsperioden

noteras ett ökande antal anmälningar om misshandel och sexuella övergrepp.

Detta gäller i synnerhet våldsbrott mot närstående kvinnor.

Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör enligt utskottets uppfattning ett

allvarligt samhällsproblem, inte bara på grund av de fysiska och psykiska

skador misshandel och andra kränkningar leder till för de utsatta kvinnorna

utan också för att det utgör ett hinder mot att nå jämställdhet.

I motion Ju30 (fp) framhåller motionären att frågan om jämställdhet inte får

göras till en kvinnofråga; propositionen ger uttryck för ett sådant synsätt.

Utskottet delar motionärens uppfattning om att både män och kvinnor måste

vara delaktiga i jämställdhetsarbetet. Enligt utskottets uppfattning ger inte

heller propositionen uttryck för något annat. Motionen bör avstyrkas.

Utskottet har också vid ett flertal tillfällen framhållit vikten av att vidta

olika åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och för att ge stöd och vård

till kvinnor som utsatts för våld. Vid de senaste tillfällena har utskottet

hänvisat till beredningen av Kvinnovåldskommissionens betänkande, se t.ex.

utskottets betänkande 1996/97:JuU11. Under den senaste allmänna motionstiden

har också i motionerna Ju222 och Ju933 (båda fp) samt motion Ju917 (c)

framförts det angelägna i att regeringen återkommer till riksdagen med

anledning av kommissionens förslag. Utskottet ser därför med tillfredsställelse

att regeringen nu lagt fram en proposition med förslag till åtgärder mot bl.a.

våld mot kvinnor och mot prostitution. Genom de nu presenterade förslagen får

motionerna Ju222, Ju917 och Ju933 i aktuella delar anses vara tillgodosedda och

de avstyrks.

Regeringens förslag i propositionen kan delas in i tre områden: skärpt

lagstiftning, förebyggande insatser och adekvat bemötande från myndigheter och

andra som våldsutsatta kvinnor kommer i kontakt med. Flera av de frågor som

behandlas i propositionen faller utanför justitieutskottets beredningsområde.

Utskottet har därför inhämtat yttrande från socialutskottet. Yttrandet

återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Ett flertal frågor i detta betänkande rör olika myndigheters verksamhet.

Utskottet vill därför här inledningsvis erinra om att den offentliga makten

enligt regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors lika värde

och för den enskilda människans frihet och värdighet. Domstolar och

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga

förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet. Det är enligt utskottet synnerligen viktigt

att detta iakttas i den offentliga verksamheten.

Brott mot kvinnofrid m.m.

Ett kvinnofridsbrott införs

Det straffrättsliga regelsystemet fokuserar på enskilda handlingar. Bevisningen

koncentreras till följd härav normalt på ett preciserat händelseförlopp. I

misshandelsmål är det t.ex. ofta fråga om ett eller flera slag har utdelats en

viss dag på en viss plats. När det är fråga om upprepade övergrepp kan det vara

svårt för den drabbade att hålla isär olika händelser och att i detalj beskriva

dem och precisera när och var de har utspelat sig. Ett undantag från denna

fokusering är om brottet är konstruerat som ett fortlöpande, s.k. perdurerande,

brott.

Frågan om i vilken omfattning varje påstådd gärning måste detaljeras och

preciseras har bl.a. tagits upp av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1991 s.

83. I rättsfallet behandlades frågan om beviskrav och bevisvärdering i mål om

våldtäkt och misshandel vid ett stort antal tillfällen under tre års tid. Av

avgörandet framgår att det inte är nödvändigt att beträffande varje enskild

gärning ange detaljerade uppgifter och precisera tid och plats för att

beviskravet skulle vara uppfyllt. Däremot måste några konkreta gärningar kunna

specificeras. Även i NJA 1992 s. 446, som rörde sexualbrott mot en underårig

dotter, har beviskravet tillämpats på samma sätt.

När det gäller våld mot kvinnor är det många gånger inte de enskilda

handlingarna i sig som karaktäriserar kvinnans utsatta situation utan främst

den systematiska kränkning hon utsätts för. Många kvinnor beskriver övergreppen

som en pågående process. Kvinnovåldskommissionen har velat straffbelägga denna

process som ett enda fortlöpande (perdurerande) brott, bl.a. med motiveringen

att de enskilda handlingarna var för sig inte förmår täcka det samlade

straffvärdet av denna process.

Utskottet delar bedömningen att den situation en kvinna, som utsatts för

upprepade kränkningar, kan befinna sig i är något som kan göra ett brott

särskilt straffvärt. Dagens lagstiftning medger, som framhålls i propositionen,

i viss utsträckning också att sådan hänsyn tas. Domstolarnas praxis tyder på

att de, särskilt när det är fråga om mer allvarliga kränkningar, beaktar den

särskilda utsatthet som följer av att offret är en närstående person. Redan i

dag kan således misshandel av en närstående kvinna bedömas som grov misshandel

under åberopande av sådana skäl som kommissionen anfört till stöd för sitt

förslag till ny straffbestämmelse. När det gäller grövre brott finns det, som

regeringen framhållit, inte någon anledning att anta att domstolarna inte

bedömer upprepad misshandel mot närstående eller tidigare närstående kvinnor

som grov misshandel i de fall det finns skäl för det. Frågan är dock om sådana

hänsyn tas när de enskilda kränkningarna inte når upp till denna nivå. Inte

sällan kan kränkningarna bestå av upprepade, var för sig relativt lindriga

gärningar, som exempelvis upprepad lindrig misshandel, ofredande och

hemfridsbrott. Det systematiska i förfarandet kan emellertid sammantaget leda

till en mycket betydande kränkning av den utsatta personen.

Mot bakgrund av det sagda delar utskottet regeringens bedömning att det

behövs en generell uppgradering av straffvärdet för sådana gärningar även i

fall då grovt brott inte bedöms föreligga. Utskottet anser det vara angeläget

att markera allvaret i sådan brottslighet och få till stånd en helhetsbedömning

av den brottslighet som kvinnan utsatts för. Utskottet delar regeringens

bedömning att ett särskilt fridsbrott bör införas. På de grunder regeringen

anfört bör brottet omfatta gärningar enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken och

vara utformat på det sätt regeringen föreslagit.

Även psykiskt våld är under vissa förutsättningar straffbart. Den som

tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta kan dömas för

misshandel. Till sjukdom räknas även psykisk sjukdom och psykisk invaliditet,

t.ex. psykisk chock eller neuros. För ansvar krävs att gärningen har orsakat

effekten (kroppsskadan, sjukdomen eller smärtan) och att orsakssambandet mellan

gärningen och effekten är adekvat, dvs. det måste röra sig om en effekt som

typiskt sett kan uppkomma i samband med gärningen. Vidare krävs att

gärningsmannen har uppsåt att åstadkomma både gärningen och effekten. Vid

allvarliga former av psykiskt våld är det troligt att det går att bevisa att de

medicinskt påvisbara effekterna hänger samman med våldet. I sådana fall kan det

därför vara möjligt att döma till ansvar för misshandel. Vid mindre allvarliga

former av psykiskt våld kan det dock vara svårt att bevisa att en medicinskt

påvisbar effekt har ett sådant samband med våldet att det går att döma till

ansvar. I mindre allvarliga fall kan bestämmelsen om ofredande vara tillämplig.

I motion Ju27 (fp) yrkas att det skall utredas om det nya brottet kan omfatta

sådan psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. I likhet med

Kvinnovåldskommissionen vill motionärerna straffbelägga t.ex. att förbjuda

kvinnan att träffa släktingar eller vänner eller att gå ut eller att mannen på

ett grovt sätt talar nedsättande till kvinnan.

I den s.k. legalitetsprincipen ingår att det straffbara området skall var

tydligt avgränsat. Straffbuden skall alltså vara så klart formulerade att det i

förväg går att avgöra vilka gärningar som är straffbara och vilka som inte är

det. Något klargörande resonemang om vilka handlingar, utöver våld eller hot,

som innefattas i förslaget finns inte. Utskottet delar regeringens uppfattning

i denna fråga, nämligen att det finns en uppenbar risk att en straffbestämmelse

som tar sikte på lindrigare psykisk misshandel skulle bli alltför oprecis och

omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att kunna godtas.

Legalitetsprincipen talar alltså emot en sådan reglering. Att straffbelägga

sådan lindrigare psykisk misshandel har inte heller i tidigare

lagstiftningsärenden bedömts vara ändamålsenligt (se prop. 1992/93:141 s. 57

f). Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motion Ju27 i denna del bör

avslås.

Regeringen föreslår att straffskalan för det nya brottet skall vara fängelse,

lägst sex månader och högst sex år.

I motion Ju27 (fp) anser motionärerna att straffminimum för brottet bör vara

fängelse ett år.

Det föreslagna straffstadgandet kan innefatta gärningar av mycket olika

straffvärde. Brottet kan således bestå av såväl upprepade misshandelsbrott,

vilka också sedda var för sig skulle ge fängelse av betydande längd, som ett

antal hemfridsbrott eller ofredandebrott vilka, om de bedömts isolerat, skulle

ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff. Straffskalan måste därför

utformas på ett sådant sätt att den medger en adekvat bedömning av

straffvärdet. Med hänsyn till att brottet således omfattar förfaranden som,

sedda för sig, normalt har ett begränsat straffvärde framstår enligt utskottets

mening ett års fängelse som straffminimum som alltför högt. Som regeringen

föreslagit bör i stället minimistraffet bestämmas till fängelse sex månader. En

sådan gräns innebär enligt utskottets mening en tillräcklig markering av

allvaret i den kränkning som förfarandet innefattar. Med hänsyn till att

straffbestämmelsen kan innefatta också gärningar av sammantaget mycket

betydande straffvärde bör straffmaximum sättas till av regeringen föreslagna

sex års fängelse.

Mot bakgrund av vad som anförts avstyrker utskottet bifall till motion Ju27 i

denna del.

Vad slutligen avser brottsrubriceringen för det nya brottet föreslår

regeringen att det nya brottet skall rubriceras grov fridskränkning alternativt

grov kvinnofridskränkning och placeras i 4 kap. brottsbalken som innehåller

bestämmelser om brott mot frihet och frid.

I motion Ju27 (fp) yrkas att den föreslagna brottsbalksbestämmelsen bör

inledas med brottet grov kvinnofridskränkning som huvudfall i första stycket

och grov fridskränkning som specialfall i andra stycket. Som skäl härför anförs

att det i det övervägande antalet fall är män som kränker kvinnor och att man

genom motionärernas förslag bättre skulle beskriva verkligheten.

Utskottet delar regeringens uppfattning om att den nya bestämmelsen bör följa

brottsbalkens nuvarande könsneutrala systematik och utformning. Det nya brottet

bör därför enligt utskottets mening rubriceras grov fridskränkning. Inte minst

av pedagogiska skäl bör det emellertid finnas en särskild form av kränkning för

de fall som avser mäns kränkningar av kvinnor i nära relationer. Denna

bestämmelse bör tas in som ett andra stycke i den nya paragrafen.

Mot bakgrund av det sagda avstyrker utskottet bifall till motion Ju27 i denna

del.

Utskottet delar även i övrigt regeringens bedömningar såvitt avser det nya

brottsbalksbrottet och tillstyrker således förslaget i denna del. Härigenom får

yrkanden från allmänna motionstiden i motionerna Ju725 och Ju934 (båda s) med

begäran om att ett kvinnofridsbrott skall införas anses tillgodosedda.

Yrkandena avstyrks.

Sexualbrotten

Gällande rätt

Straffbestämmelserna om sexualbrott finns i 6 kap. brottsbalken. Bestämmelserna

har varit föremål för upprepade översyner under årens lopp. År 1984 ändrades

dessa på ett genomgripande sätt, efter ett långvarigt utredningsarbete.

Därefter har bestämmelserna ändrats ett flertal gånger, framför allt i syfte

att förstärka skyddet för barn mot att utsättas för sexuella övergrepp och att

i den straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella

övergrepp mot barn.

För att en gärning skall bedömas som våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken)

förutsätts dels användande av våld eller hot som för den hotade framstår som

trängande fara (s.k. råntvång), dels att den sexuella handlingen skall ha varit

av ett visst slag. Med våld likställs att försätta någon i vanmakt eller annat

sådant tillstånd.

Den sexuella handlingen kan rikta sig mot en vuxen person eller mot ett barn

och skall bestå av samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Före

reformen år 1984 kunde våldtäkt endast begås av en man mot en kvinna och

omfattade endast samlag. Reformen innebar att både män och kvinnor kunde begå

brottet våldtäkt. När brottet gjordes könsneutralt lades ?eller därmed

jämförligt sexuellt umgänge? till som alternativt brottsrekvisit.

Med samlag avses vaginala samlag, men det krävs inte att inträngande skett,

utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i

beröring med varandra (NJA 1981 s. 253, RH 10:81, RH 116:83). Någon sädesavgång

behöver inte ha skett och något krav på att könsorganen kommit i varaktig

beröring med varandra finns inte. I förarbetena till lagstiftningen anges anala

och orala samlag som typexempel på handlingar som är jämförliga med samlag. En

handling som är jämförlig med samlag skall ha klart samlagsliknande karaktär

och utgöra en allvarlig form av sexuell kränkning. Vid denna bedömning kan

kränkningens varaktighet och om den varit förenad med smärta få betydelse. I

förarbetena framhölls det vidare att våldtäkt även i fortsättningen bör

reserveras för de allvarligaste formerna av sexuella kränkningar och att det

inte utan vidare kan anses som samlagsliknande att föra in ett främmande

föremål i en kvinna, även om det i vissa fall kan vara rimligt med hänsyn till

handlingens syfte och omständigheterna i övrigt.

Handlingar som inte bedöms som samlag eller samlagsliknande kan straffas som

sexuellt tvång (om olaga tvång har använts) eller som sexuellt utnyttjande (om

annat otillbörligt förfarande har använts, se 6 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken).

Har handlingen riktats mot ett barn kan även ansvar för sexuellt utnyttjande av

underårig komma i fråga. Den sexuella handling som krävs för dessa brott

beskrivs som ?sexuellt umgänge?. Till sexuellt umgänge räknas, förutom samlag,

handlingar som innebär en någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan

eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet. Avsikten med

gärningen måste vara att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens eller

någon annans sexuella drift. Som exempel kan nämnas att en kvinna tvingas

onanera åt en man. I regel krävs direkt kroppslig beröring.

Om handlingen inte bedöms som sexuellt umgänge, t.ex. för att den består av

endast en flyktig beröring av den andres könsdelar, kan ansvar för sexuellt

ofredande komma i fråga.

Våldtäktsbrottet

I propositionen föreslår regeringen att våldtäktsbegreppet skall utvidgas så

att med samlag skall jämställas annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn

till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat

samlag. Med förslaget avses t.ex. att sådana kränkande förfaranden som att föra

upp ett främmande föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv skall bedömas

som våldtäkt i stället för sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § brottsbalken.

Inledningsvis vill utskottet framhålla att det är viktigt att

våldtäktsbegreppet förbehålls de mest allvarliga sexuella kränkningarna. Om en

rad olika handlingar med olika straffvärde skulle bedömas som våldtäkt finns

det enligt utskottets mening en avsevärd risk för att allvaret i

våldtäktsbrottet på ett inte önskvärt sätt tonas ner.

Utskottet delar således regeringens uppfattning att våldtäktsbrottet bör

omfatta de mest allvarliga sexuella kränkningarna. Dessa behöver emellertid

inte vara direkt samlagsliknande. En handling som innebär en kränkning som är

jämförbar med den vid ett påtvingat samlag bör därför enligt utskottets mening

kunna bedömas som våldtäkt, om förutsättningarna i övrigt för våldtäkt är

uppfyllda. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag till utvidgning av

våldtäktsbrottet på sätt som föreslagits.

Underlåtenhet att avslöja sexualbrott

I 23 kap. 6 § brottsbalken stadgas ansvar för underlåtenhet att avslöja brott

när någon underlåter att i tid anmäla eller på annat sätt avslöja ett brott som

är å färde. En ytterligare förutsättning är att sådant ansvar är stadgat för

det särskilda brottet. Sådant stadgande har gjorts bl.a. avseende grova

våldsbrott, såsom grov misshandel, men inte för grova sexualbrott.

Regeringen föreslår nu i propositionen att underlåtenhet att anmäla eller på

annat sätt avslöja grova sexualbrott som är å färde skall straffbeläggas. De

brott som omfattas av lagförslaget är våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt

utnyttjande av underårig och grovt koppleri.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att göra någon åtskillnad

mellan å ena sidan grova våldsbrott och å andra sidan grova sexualbrott när det

gäller frågan om det bör vara straffbart att underlåta att anmäla eller avslöja

sådana brott. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om att

underlåtenhet att anmäla eller på annat sätt avslöja även grova sexualbrott som

är å färde skall straffbeläggas. Härigenom får motion Ju919 (v) - vari yrkas

att ett underlåtenhetsbrott skall införas motsvarande det regeringen föreslagit

- anses vara tillgodosedd, och motionen avstyrks i denna del.

Det förhållandet att det vid sexuella övergrepp mot barn i hemmet kan vara en

nära anhörig till såväl barnet som till förövaren som i sådant fall straffas

kan, som regeringen framhåller i propositionen, inte utgöra något avgörande

skäl mot en kriminalisering. Enligt ansvarsbestämmelsen för underlåtenhet att

anmäla eller avslöja brott i 23 kap. 6 § brottsbalken gäller som förutsättning

för ansvar att en sådan åtgärd kan ske utan fara för honom själv eller hans

närmaste. Härav följer att en sådan skyldighet inte finns exempelvis i sådana

fall då åtgärden skulle avslöja att anmälaren eller någon denne närstående

gjort sig skyldig till brott. I detta avseende korresponderar bestämmelsen med

den möjlighet som finns enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken för närstående att

vägra yttra sig vid en nära anhörigs brottslighet. En sådan konflikt kan för

övrigt uppkomma redan i dag när det gäller underlåtenhet att avslöja andra

brott, t.ex. grov misshandel.

I motion Ju28 (v) anförs att det inte är rimligt att en förälder saknar

skyldighet att anmäla ett sexualbrott mot sitt barn om förövaren är den andre

föräldern. Motionärerna anser att frågan bör ses över i samband med den översyn

av sexualbrotten som regeringen aviserat i propositionen och som utskottet

behandlar nedan.

Frågan om i vilka fall man bör vara skyldig att avslöja eller hindra en

gärning har varit föremål för utförlig behandling av Straffansvarsutredningen.

Utredningens betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185 s. 315 f) är nu

föremål för beredning i Justitiedepartementet. Utan att här gå närmare in på de

förslag Straffansvarsutredningen lagt fram anser utskottet inte att beredningen

av dessa bör föregripas. Inte heller behöver frågan utredas på nytt. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju28 i denna del.

I detta sammanhang skall slutligen nämnas att det i motion Ju27 (fp) yrkas

att det även bör införas en skyldighet att ingripa och hindra brott mot liv och

hälsa. I motionen lämnas förslag till en ny bestämmelse i brottsbalken

motsvarande ett av Straffansvarsutredningen framlagt lagförslag. Även i motion

Ju724 (s) anförs att det borde vara straffbart att inte ingripa då någon

utsätts för våldtäkt.

Inte heller i denna fråga bör beredningen av utredningens förslag föregripas.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju27 och Ju724 i denna del.

Översyn av bestämmelserna om sexualbrott

Som framgått ovan har straffbestämmelserna om sexualbrott ändrats ett flertal

gånger under de senaste åren, framför allt i syfte att förstärka skyddet för

barn mot att utsättas för sexuella övergrepp. Den senaste totala översynen

gjordes år 1983.

Regeringen konstaterar i propositionen att det flertalet ändringar som gjorts

efter den senaste översynen lett till att systematiken och sambanden mellan

olika bestämmelser i kapitlet delvis gått förlorad. Vidare anför regeringen att

det finns ett behov av att ändra våldtäktsbestämmelsen när det gäller barn.

Kravet på våld eller hot för ansvar för våldtäkt har medfört särskilda

svårigheter när det gäller gärningar som riktas mot små barn. Utövande av våld

som förutsättning för ansvar för våldtäkt kan enligt regeringen ge

otillfredsställande resultat vid den straffrättsliga bedömningen när gärningen

riktar sig mot ett litet barn. Det kan i många fall vara stötande att ett

sexuellt övergrepp mot ett barn som är så litet att något våld i

våldtäktsparagrafens mening inte krävs för att utföra gärningen inte kan

betecknas som våldtäkt.

En annan fråga som regeringen tar upp i propositionen är de uppmärksammade

domar som meddelats på senare tid och som behandlar våldtäkt och sexuellt

utnyttjande mot unga kvinnor. Domarna väcker frågor om bl.a. gränsdragningen

mellan olika bestämmelser i sexualbrottskapitlet. Det finns enligt regeringen

även ett behov av att belysa om våldtäktsbrottet bör fokusera på samtycket i

stället för på våldet samt vilken grad av våld som skall krävas för de olika

sexualbrotten.

Sammanfattningsvis anser regeringen att en total översyn av sexualbrotten nu

bör ske och att översynen bör avse såväl systematiken som de lagtekniska och

sakliga lösningarna. I propositionen aviserar regeringen att den inom kort

kommer att tillsätta en utredning som skall få till uppgift att göra en sådan

översyn. I utredningens uppdrag kommer också att ingå att göra en undersökning

av domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet vid sexualbrott.

I motionerna Ju716, Ju724 och Ju934 (samtliga s), Ju917 (c), Ju27, Ju701 och

Ju901 (alla fp), Ju919 (v) samt Ju32 och Ju703 (båda mp) begärs att

bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande bör ses över. I flera av de

nämnda motionerna framhåller motionärerna att en sådan översyn bör bedrivas

skyndsamt.

Utskottet konstaterar att frågan om att göra en översyn av

sexualbrottskapitlet varit aktuell under en längre tid. Frågan berördes i

propositionen Ökat skydd för barn (1994/95:2 s. 18) och i budgetpropositionen

1994/95:100 (bil. 3 s. 10) aviserade justitieministern att regeringen skulle ta

ett initiativ till en sådan översyn.

Utskottet såg då, liksom vid senare tillfällen (se bet. 1994/95:JuU24 s. 7)

med tillfredsställelse att regeringen avsåg att få till stånd en allmän översyn

av bestämmelserna om sexualbrott. Utskottet har också bl.a. uttalat att

bestämmelserna om våldtäkt mot barn bör ses över i syfte att åstadkomma en

ordning där fler fall av övergrepp mot barn som i övrigt uppfyller

förutsättningarna för våldtäkt också kommer att bedömas som sådant brott (bet.

1994/95:JuU24 s. 7).

Utskottet ser således med tillfredsställelse att regeringen nu kommer att

tillsätta en sexualbrottsutredning. De ovan nämnda motionerna får enligt

utskottets mening i dessa delar anses tillgodosedda.

Enligt vad utskottet inhämtat har några direktiv till den aviserade

utredningen ännu inte beslutats. Utskottet utgår emellertid från att regeringen

inom kort kommer att fatta ett sådant beslut och tillsätta en utredning. Det

föreligger inte heller någon oenighet kring behovet av den aviserade

utredningen samt behovet av lagändringar varför utskottet även utgår från att

utredningen kommer att bedrivas skyndsamt. Något särskilt uttalande i frågan är

enligt utskottets mening därför inte erforderligt.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju27, Ju32, Ju701, Ju703,

Ju716, Ju724, Ju901, Ju917, Ju919 och Ju934 i nu behandlade delar.

I motion Ju28 (v) anförs att den aviserade utredningen även bör få i uppdrag

att utreda frågan om förhör med barn i sexualbrottmål. Enligt motionärerna ser

barns möjligheter att bli förhörda så olika ut att dessa bör klargöras av

utredningen.

Utskottet behandlade i betänkande 1997/98:JuU18 (s. 6) frågan om förhör med

barn - vid det tillfället förhör med barn som hörs som vittnen. I det

betänkandet återfinns en redogörelse för de lagbestämmelser som gäller vid

förhör med barn samt för de allmänna råd Rikspolisstyrelsen utfärdat i frågan.

Vad i övrigt gäller genomförandet av förhör med barn i ärenden om misshandel

eller sexuella övergrepp är det viktigt att de yrkesgrupper som kommer i

kontakt med dessa barn - däribland polis, åklagare och domstol - har goda

kunskaper och genomtänkta arbetsmetoder. Detta är enligt utskottets mening inte

i första hand en fråga som bör ingå i den av regeringen aviserade utredningen.

Enligt utskottets mening bör motion Ju28 avslås i denna del.

I likhet med vad socialutskottet framfört i sitt betänkande Barnfrågor

(1997/98:SoU13) utgår justitieutskottet dock från att regeringen noga följer

utvecklingen när det gäller barn som utsatts för sexuella övergrepp och de barn

som misshandlats och vidtar ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt.

I detta sammanhang skall slutligen tas upp en motion, Ju704 (kd), i vilken

det begärs lagstiftning mot sexturism. Vad som närmast begärs är ett förbud mot

att arrangera sexresor utomlands för pedofiler och att det skall vara

brottsligt att hjälpa eller uppmuntra personer att ha sexuellt umgänge med barn

utomlands. Enligt motionärernas mening finns det anledning att studera en ny

engelsk lag på detta område.

Utskottet behandlade ett motsvarande yrkande i betänkande 1996/97:JuU11 (s.

15 f). För en närmare redogörelse för lagstiftningen på området m.m. hänvisas

dit. Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att frågan om sexuell

exploatering av barn är uppmärksammad på olika sätt. Enligt utskottets

uppfattning saknades det anledning för riksdagen att då göra några uttalanden i

frågan och den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag och avstyrker bifall till

motion Ju704.

I detta sammanhang vill utskottet även nämna att samtliga länder i

Östersjöregionen ratificerat barnkonventionen. Genom denna har länderna åtagit

sig att skydda och vidta åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn.

Vid Östersjöstaternas Råd i Riga i juli 1997 beslutade utrikesministrarna att

påbörja ett samarbete på området.

Vidare har frågan om sexuell exploatering av barn uppmärksammats inom

Europarådet. Som exempel kan nämnas att Europarådets parlamentariska församling

nyligen antagit en rekommendation till Europarådets ministerkommitté om att

arbeta aktivt i bl.a. dessa frågor.

Könsneutral lagtext

I propositionen föreslås att språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap.

brottsbalken görs könsneutralt samt föreslås vissa andra språkliga

förändringar. Utskottet har inte någat att invända häremot och anser att

regeringens förslag till lagändringar bör antas.

Könsstympning

En skärpt lagstiftning

Könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige. I 1 § lagen (1982:316) med

förbud mot omskärelse av kvinnor anges att ett ingrepp i de kvinnliga yttre

könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av

könsorganen inte får utföras. Förbudet gäller oavsett om samtycke till

ingreppet har lämnats eller inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det

gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag får det således

inte utföras. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs

i Sverige. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den

kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i

lagen alla typer av åtgärder från de mest omfattande till de minst ingripande.

Alla former av ingrepp är således otillåtna.

Den som bryter mot förbudet kan dömas till fängelse i högst två år. Om

omständigheterna är förmildrande döms till böter. I de fall brottet medfört

livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett

synnerligen hänsynslöst beteende skall brottet bedömas som grovt. Straffet för

det grova brottet uppgår till fängelse i lägst ett och högst tio år. Faktorer

som kan påverka bedömningen av om brottet är grovt är enligt förarbetena

skadans fysiska och känslomässiga omfattning, kvinnans ålder vid ingreppet,

hennes inställning till det och om det begåtts som ett led i en verksamhet som

bedrivs i stor omfattning m.m. I lagen anges också att försök är straffbart

enligt brottsbalkens regler.

I propositionen föreslår regeringen att begreppet könsstympning skall ersätta

begreppet omskärelse i lagen eftersom det bättre beskriver vad ett sådant

ingrepp innebär, nämligen en stympning. Med hänvisning till att det rör sig om

att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en

människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt, är det

enligt regeringens mening motiverat med en straffskärpning. Med hänsyn till

brottets allvar föreslår regeringen för det första att böter utmönstras ur

straffskalan. För det andra föreslås en skärpning av straffskalan; straffet för

normalbrottet föreslås bli fängelse i högst fyra år; för det grova brottet

föreslås minimistraffet vara två år. Slutligen föreslås att förberedelse och

stämpling till brott liksom underlåtenhet att avslöja brott också skall bli

straffbart.

Enligt utskottets mening finns det all anledning att se mycket allvarligt på

den typen av ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp är oförenliga

med vår syn på individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att

bestämma över sig själv, att leva sitt liv efter egna förutsättningar och

behov. Det strider också mot vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett

sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär ett bestående lidande för

den stympade kvinnans del, och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och

psykiska skador.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i

lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor. Genom att ersätta begreppet

omskärelse med könsstympning kommer lagtexten att bättre beskriva vad dessa

ingrepp innebär. Vidare anser utskottet de av regeringen föreslagna

straffskärpningarna vara väl avvägda. I sammanhanget skall nämnas att även

socialutskottet i sitt yttrande anser att riksdagen bör anta lagförslaget.

Härigenom får motionerna Ju934 och So225 (s) - som väckts under allmänna

motionstiden och som innehåller yrkanden om straffskärpningar huvudsakligen i

överensstämmelse med regeringens förslag - anses vara tillgodosedda och de

avstyrks därför.

I propositionen berörs också frågan om man i Sverige skall kunna lagföra en

person för könsstympning som utförts i utlandet. Den som är svensk medborgare

eller utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall, utlänning som finns

här i riket kan dömas efter svensk lag och i svensk domstol för medverkan till

att könsstympning utförts i ett annat land, om ingreppet är straffbart i det

land där det utfördes. Om ingreppet däremot inte är straffbart i det landet där

det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av

brottsbalkens princip om dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skall vara

straffbar både i Sverige och på gärningsorten (2 kap. 2 § brottsbalken).

Principen om dubbel straffbarhet gäller emellertid inte om bl.a. det

lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra

år eller däröver.

I motion Ju29 (c) yrkas att kravet på dubbel straffbarhet skall tas bort när

det är fråga om könsstympning.

I Barnkommitténs betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), föreslås

att sexualbrott mot barn och könsstympning skall undantas från principen om

dubbel straffbarhet. Kommittén har dock inte lämnat något förslag på hur detta

skall lösas lagtekniskt. Barnkommitténs betänkande bereds nu i

Regeringskansliet.

Utskottet anser att beredningen av Barnkommitténs betänkande inte bör

föregripas och avstyrker bifall till motion Ju29 i denna del.

Förebyggande åtgärder m.m.

Det förebyggande arbetet mot könsstympning är givetvis av central betydelse.

Det är också här tyngdpunkten i arbetet måste ligga. Regeringen har i

propositionen också givit exempel på framgångsrikt förebyggande arbete vid

mödravårdscentraler på några olika platser i landet.

I motion Ju31 (kd) yrkas att Socialstyrelsen skall åläggas ett ansvar för att

söka förändra inställningen till könsstympningen hos berörda invandrargrupper.

I motionerna Ju27 och So312 (båda fp) anförs att Socialstyrelsen bör följa upp

och återrapportera vad som hänt med det förebyggande arbetet mot könsstympning.

Socialutskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om åtgärder mot

kvinnlig könsstympning, senast i det av riksdagen godkända betänkandet

1997/98:SoU2. Utskottet vidhöll inställningen att det är synnerligen angeläget

med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och

barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till

berörda personalgrupper. Socialutskottet ansåg det också angeläget med

återkommande uppföljning av insatserna på området. Den kompetens på området som

byggts upp inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras.

Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter noga följer

utvecklingen och vidtar de åtgärder som är påkallade utan något

tillkännagivande härom. Socialutskottet anför i sitt yttrande att det inte

ändrat uppfattning i frågan och anser därför att motionerna Ju27, Ju31 och

So312 bör avstyrkas. Justitieutskottet delar denna uppfattning. Vidare

framhåller socialutskottet att frågan om information och upplysning även tagits

upp av utredningen om föräldrautbildning som i sitt betänkande, Stöd i

föräldraskapet, föreslår att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att

informera om kvinnlig könsstympning och dess skadeverkningar till berörda

invandrargrupper samt till yrkesverksamma som möter föräldrar från länder där

sådan sedvänja praktiseras.

I motionerna So312 och So335 (båda fp) begärs att det utvecklas

behanlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning.

Socialutskottet håller med motionärerna om att hälso- och sjukvården bör

utveckla behandlingsmetoder för att såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera

kvinnor som utsatts för könsstympning. I likhet med socialutskottet kan

justitieutskottet inte finna att regeringen har någon annan uppfattning.

Motionsyrkandena avstyrks därför.

I motion Ju27 (fp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige i det

internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna att eliminera

kvinnlig könsstympning.

Sverige har under många åt bedrivit ett aktivt internationellt arbete för att

eliminera kvinnlig könsstympning, bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO. Vid

1997 års generalförsamling har med stöd från bl.a. Sverige för första gången

antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning. Sverige har också

ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt denna konvention är

kvinnlig könsstympning en för barnets hälsa skadlig sedvänja som

konventionsstaterna skall vidta alla effektiva åtgärder för att avskaffa. Som

socialutskottet framhållit bör Sverige fortsätta att arbeta aktivt i olika

internationella sammanhang för att bryta denna sedvänja. Med hänsyn till det

anförda anser utskottet att motion Ju27 är tillgodosedd. Yrkandet avstyrks.

Prostitution

Kriminalisering av köp av sexuella tjänster

Någon lagstiftning som förbjuder prostitutionen som sådan finns inte i Sverige.

Det är inte straffbart att mot ersättning erbjuda sexuella tjänster. Däremot är

det straffbart att under vissa villkor köpa sexuella tjänster. Enligt 6 kap. 10

§ brottsbalken är det straffbart att, genom att utlova eller ge ersättning,

skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är

under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Denna

bestämmelse kompletteras av en regel i 6 kap. 11 § brottsbalken där det stadgas

att ansvar som i 6 kap. brottsbalken är föreskrivet för gärning som begås mot

någon under en viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig

anledning att anta att den andre inte hade uppnått sådan ålder. Vetskap om att

den unge är under 18 år krävs alltså inte för ansvar. Om den prostituerade

befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och köparen har sexuellt umgänge genom

att otillbörligt utnyttja detta kan bestämmelsen om sexuellt utnyttjande i 6

kap. 3 § brottsbalken komma att tillämpas. Straffet för brott av normalgraden

är fängelse i högst två år och för grovt sexuellt utnyttjande fängelse i lägst

sex månader och högst sex år.

I vissa fall kan skyddslagstiftning komma att aktualiseras för de

prostituerade. Det gäller bl.a. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Smittskyddslagen (1988:1472) kan också i vissa fall bli tillämplig.

I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är koppleri förbjudet. Syftet med

bestämmelserna om koppleri är att straffbelägga handlingar som innebär att

någon främjar eller utnyttjar att någon annan prostituerar sig. Enligt 6 kap.

8 § första stycket brottsbalken skall den som främjar eller på ett otillbörligt

sätt ekonomiskt utnyttjar att någon annan har tillfälliga sexuella förbindelser

mot ersättning dömas för koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt

koppleri är straffet fängelse, lägst två och högst sex år (6 kap. 9 §). Som

koppleri kan bedömas inte bara mer traditionell hallickverksamhet utan även

annat främjande, t.ex. sexannonser i tidningar, reseförmedling och liknande.

Ett särskilt straffansvar för koppleri gäller i vissa fall enligt 6 kap. 8 §

andra stycket brottsbalken för fastighetsägare då en lägenhet används för

prostitution. Fastighetsägare har också särskilda möjligheter att säga upp

hyresgäster och bostadsrättshavare när en lägenhet används på detta sätt.

Regleringen finns i 12 kap. 42 § jordabalken och 7 kap. 18 § bostadsrättslagen

(1991:614).

1993 års prostitutionsutredning hade i uppdrag att göra en översyn av

samhällets åtgärder mot prostitution och bl.a. utarbeta förslag till

förbättringar av samhällets insatser mot prostitution. Utredningen föreslog ett

förbud mot all könshandel eftersom detta skulle fylla en normbildande funktion

och göra klart att prostitution inte är socialt acceptabelt. Vidare skulle en

kriminalisering få en avhållande effekt för såväl köpare som säljare av

sexuella tjänster.

Förslaget möttes av en omfattande kritik från så gott som samtliga

remissinstanser; flertalet remissinstanser avstyrkte förslaget helt eller

förordade en kriminalisering av enbart köparen. Också regeringen gör i

propositionen den bedömningen att även om prostitutionen som sådan inte är en

önskvärd samhällsföreteelse är det inte rimligt att också kriminalisera den

som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som utnyttjas av andra

som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift. Regeringen föreslår därför i

propositionen att endast köparens handlande skall kriminaliseras.

Förbudet mot köp av sexuella tjänster förs enligt regeringens förslag in i en

särskild lag - lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. Enligt lagen skall

den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse dömas - om

inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken - för köp av sexuella

tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader. Även försök skall vara

straffbart.

I motionerna Ju24 (m) samt Ju27 och Ju30 (båda fp) yrkas avslag på

propositionen i denna del. Som skäl härför anförs bl.a. att det kommer att bli

svårt att kontrollera efterlevnaden av en kriminalisering av köp av sexuella

tjänster. Vidare befarar motionärerna att prostitutionen vid en kriminalisering

kommer att drivas ?under jord?.

Det råder enligt utskottets mening inte någon tvekan om att prostitutionen

medför allvarliga skador både för de enskilda och för samhället. Omkring de

prostituerade förekommer i regel en omfattande kriminalitet av olika slag som

t.ex. narkotikahandel, koppleriverksamhet, misshandel m.m. De prostituerade har

också i allmänhet en mycket svår social situation. Det är därför en viktig

samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Även om det kan anföras

argument mot att kriminalisera köp av sexuella tjänster anser utskottet ändå, i

likhet med regeringen, att argumenten för en kriminalisering väger så tungt att

det är rimligt att nu införa ett förbud mot köp av tillfälliga sexuella

förbindelser. Därigenom markeras samhällets inställning i denna fråga. Genom

ett förbud kan också prostitutionen och dess skadeverkningar bekämpas på ett

effektivare sätt än vad det hittillsvarande arbetet mot prostitutionen har

åstadkommit.

För många som uppsöker prostituerade för tillfälliga sexuella förbindelser

torde redan risken att kanske hamna i en polisutredning vara tillräckligt

avskräckande för att ett sådant förbud skall få effekt. Genom en

kriminalisering av köparen bör det också bli lättare för polisen att ingripa på

platser där man vet att det förekommer prostitution. Som nämnts tidigare

föreslås ju även att försök till köp skall bli straffbart.

Man bör inte heller förringa den effekt som en kriminalisering av köp av

sexuella tjänster kan få på den s.k. dolda prostitutionen. Det borde t.ex.

kunna leda till en minskning av s.k. eskortservice och liknande verksamhet som

förekommer inom affärslivet, eftersom det åtminstone bland seriösa företag

borde vara en omöjlighet att erbjuda kunder och affärsbekanta en tjänst som är

kriminaliserad.

Vad gäller farhågorna om att prostitutionen genom en kriminalisering skulle

komma att drivas under jord bör enligt utskottets mening framhållas att

prostitutionen redan i dag till största delen är osynlig. Eftersom det nu inte

föreslås något förbud mot att erbjuda sexuella tjänster borde inte detta bli

ett större problem i framtiden än vad det redan är i dag. De sociala insatserna

kommer givetvis att vara minst lika viktiga även i fortsättningen för att

motivera prostituerade att söka hjälp och komma bort från det destruktiva liv

som de lever. En kriminalisering kan inte utgöra annat än ett komplement i

arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de

sociala insatserna.

Sammantaget anser således utskottet att köp av sexuella tjänster bör

kriminaliseras. Motionerna Ju24, Ju27 och Ju30 avstyrks.

I motionerna Ju31, Ju709 och A805 (samtliga kd) anser motionärerna att även

den prostituerades handlande skall kriminaliseras.

Även om prostitutionen som sådan inte är en önskvärd samhällsföreteelse är

det enligt utskottets mening - och som också regeringen anfört - inte rimligt

att också kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare

parten som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift.

Det är också enligt utskottets uppfattning viktigt för att motivera de

prostituterade att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen, att de

inte känner att de riskerar någon form av påföljd för att de varit verksamma

som prostituerade. Enligt utskottets uppfattning bör en kriminalisering därför

endast omfatta köp av sexuella tjänster. Motionerna Ju31, Ju709 och A805

avstyrks.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om förbud mot köp av

sexuella tjänster. Härigenom får ett antal motioner med yrkanden härom och som

väckts under den allmänna motionstiden, nämligen motionerna Ju708 (fp), Ju710

och A804 (båda mp), Ju723 (s), Ju917 (c) och K342 (v), anses vara

tillgodosedda.

Även försök till köp av sexuella tjänster föreslås kriminaliserade. Som

Lagrådet noterat finns det i brottsbalken inte något annat brott med samma låga

straffskala som är straffbelagt på försöksstadiet; i brottsbalken har grövre

brott i detta avseende prioriterats framför lindrigare. Däremot finns det ett

par exempel utanför brottsbalken. Lagrådet har dock framfört att det knappast

finns något skäl att fullständigt utesluta bestraffning av försök till

lindrigare brott och sammanfattningsvis anfört att det inte har några

lagtekniska erinringar mot att även försök till brottet straffbeläggs.

Även om det i och för sig kan vara svårt att bevisa när försök till brott

enligt den föreslagna lagen föreligger delar utskottet regeringens uppfattning

om att även försök bör vara kriminaliserat. På detta sätt kan polisen göra

ingripanden t.ex. redan då en person kontaktar en prostituerad för att försöka

skaffa sig en sexuell tjänst. Sådana störningsmoment kan medföra att

kundkretsen minskar, vilket i sin tur bör leda till en minskning av antalet

gatuprostituerade liksom av nyrekryteringen härtill.

Utskottet noterar vidare att förbudet mot köp av sexuella tjänster tagits in

i en särskild lag i stället för bland bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap.

brottsbalken, där förbudet, som Lagrådet påpekat, naturligen borde höra hemma.

Regeringen har emellertid hänvisat till den tidigare nämnda total-översynen av

sexualbrotten och att man där kommer att överväga var olika förbud rörande

sexuella tjänster lämpligen bör vara placerade samt hur detta nya brott skall

förhålla sig till brotten förförelse av ungdom och koppleri. Utskottet har mot

den bakgrunden inte något att erinra mot att förbudet mot köp av sexuella

tjänster tas in i en särskild lag men utgår liksom Lagrådet från att förbudets

placering är tillfällig.

För att upprätthålla ett förbud krävs också att polisen ges resurser för att

kunna vara verksam i sådana områden där det förekommer prostitution. I

propositionen beräknar regeringen att kostnaderna för polisens spanings- och

utredningsarbete kommer att öka med omkring 10 miljoner kronor. Regeringen

avser att i vårens budgetarbete återkomma med förslag till finansiering.

Motionärerna i Ju28 (v) anser att regeringen i det sammanhanget bör uppdra åt

Rikspolisstyrelsen att redovisa de åtgärder som vidtas.

Frågor om våld mot kvinnor är redan i dag ett prioriterat område för bl.a.

polisväsendet. Genom såväl de myndighetsgemensamma uppdragen som det specifika

uppdrag som givits åt Rikspolisstyrelsen skall styrelsen regelbundet redovisa

bl.a. vidtagna åtgärder till regeringen. Enligt utskottets mening får yrkandet

i motion Ju28 härigenom vara tillgodosett och bör därför avslås.

Avslutningsvis skall i detta sammanhang nämnas att Prostitutionsutredningen

även lade fram ett förslag om en utvidgning av koppleribrottet så att det också

skulle omfatta den som bereder sig vinning av att annan, i samband med

framställning av pornografiska alster, har tillfälliga sexuella förbindelser

mot ersättning. Förslaget fick ett mycket blandat mottagande av

remissinstanserna och många avstod också från att yttra sig över förslaget. I

motion Ju27 (fp) yrkas att utredningens förslag till utvidgat koppleriansvar

genomförs.

Som regeringen konstaterar i propositionen (s. 106) tar utredningens förslag

om ett utvidgat koppleriansvar sikte på framställning av pornografiska bilder.

Förslaget får därför konsekvenser för tryckfriheten och yttrandefriheten.

Enligt utskottets mening är dessa konsekvenser inte tillräckligt belysta av

utredningen. Med hänsyn härtill bör förslagen övervägas ytterligare.

Koppleribestämmelsens omfattning kommer att övervägas i utredningen om

sexualbrott. Utskottet utgår från att frågan kommer att behandlas där och

avstyrker bifall till motion Ju27 i nu aktuell del.

De sociala myndigheternas insatser

Mot bakgrund av den föreslagna kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster

samt Prostitutionsutredningens redovisning av de ständigt pågående

förändringarna när det gäller prostitutionens former och kontaktvägar är det

enligt propositionen angeläget att på nationell nivå kontinuerligt följa

utvecklingen. Det behövs enligt regeringens mening aktuell kunskap om

prostitutionens omfattning och en överblick över den forskning som bedrivs på

området. Även den internationella utvecklingens påverkan på svenska

förhållanden när det gäller handeln med kvinnor och synen på prostitution bör

uppmärksammas.

I propositionen framhålls att de sociala myndigheternas insatser för att söka

upp de prostituterade och motivera dem att söka hjälp, är ett viktigt led i

ansträngningarna att minska prostitutionen. Regeringen anser att

Socialstyrelsen bör kunna ge stöd till metodutveckling när det gäller sociala

insatser som bedrivs på lokal nivå. Det är också angeläget att få en samlad

kunskap om omfattningen och resultatet av de insatser som bedrivs på lokal

nivå.

Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa

och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt

sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I

uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättrade insatser på

lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen

på området. I denna del av arbetet skall Socialstyrelsen samverka med

Rikspolisstyrelsen som fått i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i

frågor som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande. Den engångssumma om

5 miljoner kronor som regeringen avser att tillföra Socialstyrelsen för arbetet

med frågor om våld mot kvinnor under åren 1998-2000 skall även avse arbetet mot

prostitution.

Frågan om de sociala myndigheternas insatser för att förhindra prostitution

och för att hjälpa och stödja prostituerade har föranlett ett antal motioner.

När det gäller drogmissbrukande prostituerades situation krävs sålunda i motion

Ju23 (s) att det skall utarbetas en särskild strategi för att nå dessa kvinnor

som mot bakgrund av förslaget om kriminalisering enligt motionärerna kan komma

att behöva extra stöd. I motion Ju31 (kd) betonas också vikten av att de

prostituerade med missbruksproblem får en reell möjlighet till rehabilitering

och att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov. I

båda nämnda motioner betonas vidare vikten av samverkan mellan olika

myndigheter för att kunna nå och hjälpa dessa kvinnor och för att adekvata

insatser skall kunna sättas in på ett tidigt stadium.

När det gäller gruppen drogmissbrukande kvinnor som finansierar sitt missbruk

genom prostitution anser socialutskottet i sitt yttrande i likhet med

motionärerna i motion Ju23 och Ju31 att särskilda åtgärder behövs. Först och

främst behöver kvinnorna få adekvat vård för att komma ifrån missbruket.

Därutöver finns enligt socialutskottet behov av ytterligare intsatser som t.ex.

terapi, medicinska behandlingar, ekonomiskt bistånd och hjälp till bostad. Det

behövs en väl utarbetad strategi på området och en fungerande samverkan mellan

kommuner, landsting och polis. Detta får enligt socialutskottet anses ingå i

Socialstyrelsens ovan nämnda uppdrag m.m. Socialutskottet anser inte att

riksdagen bör göra något tillkännagivande till regeringen med anledning av

motionerna Ju23 och Ju31 utan föreslår att dessa avstyrks.

Frågan om vård och behandling av narkotikamissbrukare är en fråga som i och

för sig faller utanför justitieutskottets beredningsområde. Utskottet vill

emellertid i sammanhanget framhålla vikten av att det finns adekvat vård och

behandling att tillgå för de prostituerade kvinnor som har ett behov av sådan.

Justitieutskottet har emellertid inte någon annan uppfattning än

socialutskottet såvitt gäller de båda motionsyrkandena; frågan om åtgärder för

prostituerade med missbruksproblem får anses ingå i Socialstyrelsens uppdrag,

och de båda motionerna, Ju23 och Ju31, avstyrks.

Även i motion Ju708 (fp), som väckts under den allmänna motionstiden, anser

motionärerna att det är särskilt viktigt att kraftfulla åtgärder sätts in mot

narkotikamissbruket hos prostituerade, liksom mot risken för spridning av hiv.

Även detta yrkande avstyrks av justitieutskottet med hänvisning till

Socialstyrelsens uppdrag.

I motionerna Ju26 (s), Ju31 (kd) och Ju933 (fp) anser motionärerna att det

bör inrättas ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution. I den

förstnämnda motionen yrkas att ett sådant centrum skall förläggas till

Göteborg.

Någon samlad bild över könshandeln, den forskning som bedrivs eller de

insatser som görs för att motverka denna finns för närvarande inte. Dessa

brister har regeringen beslutat att åtgärda genom att ge Socialstyrelsen i

uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning

och utveckling samt sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på

lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättring

av insatserna på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den

internationella utvecklingen på området. I likhet med socialutskottet välkomnar

justitieutskottet detta initiativ. Genom uppdraget tillgodoses också väsentliga

delar av Kvinnovåldskommissionens och motionärernas förslag om inrättande av

ett nationellt kompetenscentrum på området. Motionerna Ju26, Ju31 och Ju933

avstyrks i dessa delar.

I motion Ju27 (fp) krävs en utredning av hur samverkan mellan polismyndighet,

socialtjänst, hälso- och sjukvård och andra berörda myndigheter skall kunna

komma till stånd för att motarbeta prostitutionen.

För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli effektivt behövs

samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer förbättras. Denna

inställning delas också av regeringen. I likhet med socialutskottet finner

justitieutskottet inte anledning att tillsätta någon utredning härom. Motion

Ju27 i nu aktuell del avstyrks.

Slutligen yrkas i motion So668 (mp) att regeringen skall ta initiativ till

ett forskningsprojekt inom EU för att studera hur de olika vägvalen att stödja

den prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen.

I likhet med socialutskottet finner justitieutskottet det inte vara påkallat

att ge regeringen i uppdrag att ta initiativ till ett sådant forskningsprojekt.

Motion So668 avstyrks.

Sekretessfrågor

I 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) finns en generell

bestämmelse om rätt för myndighet att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar

till polis- och åklagarmyndighet m.fl. Sekretess hindrar sålunda inte att

uppgift som angår misstanke om brott lämnas till polismyndighet eller annan

myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för

brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Det är dock inte

fråga om någon uppgiftsskyldighet. Bestämmelsens tillämplighet begränsas såvitt

gäller sekretess som rör områden där skyddsintresset ansetts särskilt stort,

såsom i fråga om uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårds- eller

socialtjänstsekretessen. För dessa uppgifter gäller att de endast får lämnas ut

om det brott som misstankarna gäller är av sådan svårhetsgrad att det

lindrigaste straff som är föreskrivet är fängelse i minst två år. Innebörden av

denna gränsdragning är att endast misstanke om mycket allvarliga brott, såsom

t.ex. mord, dråp och våldtäkt, kan anmälas av hälso- och sjukvårdspersonal samt

socialtjänstpersonal till polis och åklagare. Vid misstanke om brott mot den

som är under 18 år har dock ytterligare genombrott gjorts i sekretessen, så att

den inte hindrar att hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter

till polis och åklagare under förutsättning att det är fråga om misstanke om

ett brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, dvs. brott mot liv eller

hälsa, brott mot frihet och frid eller sexualbrott. Uppgifterna kan lämnas ut

på myndighetens eget initiativ och utan att uppgiftslämnandet har något samband

med t.ex. en förundersökning. De skall dock angå misstanke om ett brott som har

begåtts.

I detta sammanhang bör nämnas att myndigheter inom hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver

ingripa till en underårigs skydd (71 §). Det innebär således att det gentemot

socialnämnden finns en uppgiftsskyldighet vid misstanke om brott mot den som är

under 18 år.

Kvinnovåldskommissionen föreslog i sitt betänkande att 14 kap. 2 §

sekretesslagen borde ändras så att sekretess inte hindrar att vårdpersonal

lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det föreligger misstanke om att

en person utsatts för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, grovt

sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken samt de föreslagna

kvinnofrids- respektive fridsbrotten.

Regeringen anser inte att de föreslagna ändringarna bör genomföras. Den nu

gällande intresseavvägningen, mellan samhällets intresse av att brottslingar

straffas och den enskildes intresse av integritet och sekretess, tillkom efter

noggranna överväganden av när det ena intresset skulle anses ta över det andra.

Regeringen anser också att de nuvarande avgränsningarna är väl avvägda.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning. Så gör även motionärerna i Ju31

(kd), men de efterfrågar i sammanhanget en totalöversyn av

sekretesslagstiftningen. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen nyligen

beslutat direktiv till en sådan översyn (dir. 1998:32). Ju31 får därför anses

vara tillgodosedd i denna del.

Ett internationellt perspektiv

Internationellt arbete

I propositionen lämnar regeringen en utförlig redogörelse för det

internationella arbete Sverige deltar i på området. Regeringen framhåller att

Sverige fortsätter att arbeta aktivt i dessa sammanhang för att säkra kvinnors

möjligheter att åtnjuta mänskliga rättigheter och för att motverka våld mot

kvinnor. Ett ekonomiskt bidrag i storleksordningen 2 miljoner kronor kommer att

lämnas till FN i syfte att stärka det internationella arbetet i dessa frågor.

I motion Ju27 (fp) begärs att det svenska jämställdhetsmålet för bistånd

fortlöpande skall följas upp samt att Sverige skall arbeta för att legalisera

och värna rätten till abort. Enligt motion Ju28 (v) bör kvinnors mänskliga

rättigheter integreras i svensk utrikespolitik.

Sverige har som ett av biståndsmålen tagit upp jämställdhet mellan män och

kvinnor. Detta följs upp genom regeringens riktlinjer och Sidas

handlingsprogram (prop. 1996/97:1 utg.omr. 7 avsnitt 2). Vidare redogör

regeringen i budgetpropositionen årligen för vidtagna åtgärder såvitt avser

internationellt bistånd (utg.omr. 7). Härigenom får enligt utskottets mening

kravet på uppföljning av jämställdhetsmålet vara uppfyllt. Motion Ju27 får i

denna del anses vara tillgodosedd och avstyrks.

I det internationella arbetet ligger vidare att värna kvinnors hälsa och

mänskliga rättigheter. Enligt utskottets mening krävs det inte något särskilt

uttalande från riksdagens sida i dessa frågor. Motionerna Ju27 och Ju28

avstyrks i nu behandlade delar.

Utländska kvinnors möjligheter att få stanna i Sverige

Anknytningsutredningen (A 1996:01) har haft i uppdrag att undersöka hur man

skall kunna undvika att utländska medborgare söker sig till Sverige på grund av

anknytning till en här bosatt person när det finns en påtaglig risk att den som

söker tillstånd kommer att utsättas för misshandel eller annan kränkande

behandling av den här bosatta personen. Utredningen har i november 1997

överlämnat sitt betänkande Uppehållstillstånd på grund av anknytning (SOU

1997:152) till regeringen. Av betänkandet framgår bl.a. att utländska kvinnor i

anknytningsförhållanden löper en betydligt större risk att utsättas för våld av

sin make eller sambo än vad kvinnor i övriga förhållanden gör. Utredningen

anser sig också ha fått bekräftat att kvinnor som lever i

anknytningsförhållanden där de utsätts för misshandel många gånger känner sig

tvingade att stanna kvar i förhållandet av rädsla för att de annars kommer att

utvisas.

Utredningen föreslår bl.a. att utlänningsmyndigheternas prövning i

anknytningsärenden skärps. För att uppehållstillstånd skall beviljas skall det

vid en samlad bedömning framstå som sannolikt att förhållandet är seriöst.

Uppehållstillstånd skall kunna vägras om det finns en påtaglig risk för att

sökanden skall utsättas för våld eller allvarliga kränkningar i förhållandet.

Uppehållstillstånd skall dock kunna beviljas trots att förhållandet inte varat

i två år, om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Anknytningsutredningens betänkande har av regeringen överlämnats till

Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU, UD

1997:04) för beaktande. NIPU förväntas redovisa sitt arbete under hösten 1998.

I motion Ju27 (fp) yrkas att möjligheterna för utländska kvinnor i

anknytningsfall att få stanna i Sverige bör utvidgas. Detsamma anser

motionärerna i motion Ju28 (v) som dessutom anser att en tillfällig förordning

bör utfärdas i frågan i avvaktan på NIPU:s förslag. I samma motion föreslås att

när en proposition baserad på Anknytningsutredningens förslag till lagstiftning

presenteras bör regeringen samtidigt komma med förslag till hur lagändringarna

skall kunna följas upp. I motionen yrkas slutligen att det skall utarbetas

riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk för att de bättre skall

förstå kvinnors asylskäl i dessa fall.

Mot bakgrund av vad som framkommit genom Anknytningsutredningens arbete om

utsattheten för kvinnor i s.k. anknytningsfall anser utskottet det vara mycket

angeläget att kvinnornas situation på olika sätt uppmärksammas. När det gäller

lagstiftningsfrågor är dessa föremål för beredning i NIPU. Utskottet anser att

man inte bör föregripa arbetet där, vare sig genom införandet av permanent

eller tillfällig lagstiftning. När lagstiftning på området trätt i kraft utgår

utskottet från att den, liksom annan lagstiftning, följs upp. Vad angår

riktlinjer för personal i Statens invandrarverk har denna fråga nyligen

behandlats av socialförsäkringsutskottet i betänkandet Invandrings- och

flyktingfrågor (1997/98:SfU9 s. 17 f). Socialförsäkringsutskottet uttalade där

att det utgår från att Invandrarverket på lämpligt sätt hanterar frågan om

riktlinjer för personalen med avseende på nya bestämmelser om skydd för dem som

förföljs på grund av kön. Något tillkännagivande ansåg

socialförsäkringsutskottet inte behövdes med anledning av den där behandlade

motionen.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan avstyrker utskottet bifall till

motionerna Ju27 och Ju28 i nu behandlade delar.

Våldets omfattning

Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor

I motionerna Ju917 (c) och Ju934 (s) begärs en könsuppdelning av statistiken om

våld mot kvinnor. Bl.a. krävs att rättsstatistiken skall innehålla utökad

information om ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. Vidare

anser motionärerna att det av statistiken bl.a. bör framgå om skadestånd dömts

ut. Uppdelningen av statistiken syftar bl.a. till att öka kunskaperna om våld

mot kvinnor för att lämpliga åtgärder skall kunna vidtas mot sådant våld.

Utskottet har behandlat frågan om rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot

kvinnor vid tidigare tillfällen, senast i betänkande 1996/97:JuU11 (s. 8).

Utskottet hänvisade då till att Kvinnovåldskommissionen lämnat förslag till en

rad förändringar i rättsstatistiken, bl.a. om en könsuppdelning.

Som framgår av propositionen (s. 34 f) pågår nu ett aktivt arbete inom

Brottsförebyggande rådet för att förbättra den officiella statistiken. Det

gäller inte minst i fråga om de brister i statistiken som har påtalats av

Kvinnovåldskommissionen. Som exempel nämns att det av statistiken skall kunna

gå att utläsa såväl gärningsmannens som offrets kön, nationalitet samt relation

till gärningsmannen. Arbetet med att ta fram ett nytt brottskodningssystem, som

skulle möjliggöra denna statistik, beräknas vara avslutat under våren 1998.

Vidare pågår ett utvecklingsarbete inom myndigheten, dels vad gäller statistik

avseende straffprocessuella frihetsberövanden, dels vad gäller begärda

respektive tillerkända skadestånd vid våldsbrott. Brottsförebyggande rådet har

även - i samarbete med polis-, domstols- och åklagarväsendena - inlett ett

arbete som syftar till att göra det möjligt att följa flödet inom rättsväsendet

från anmälan, utredning och vidare till domstol och kriminalvård.

Utskottet delar regeringens uppfattning om att kriminalstatistiken, liksom

annan officiell statistik, bör vara könsuppdelad både i fråga om förövare och

offer och att den kan behöva kompletteras med annan information. Hit hör enligt

utskottets mening t.ex. frågor om skadestånd. Det nu pågående arbetet inom

Brottsförebyggande rådet med att förbättra kriminalstatistiken och att ta fram

ett nytt brottskodningssystem samt att skapa möjligheter att följa flödet inom

rättsväsendet är mycket angeläget. Såsom regeringen understrukit i

propositionen måste detta arbete därför enligt utskottets mening bedrivas

skyndsamt.

Med hänvisning till det redovisade pågående arbetet anser utskottet inte att

riksdagen behöver ta något initiativ i frågan. Motionerna Ju917 och Ju934 i nu

aktuella delar bör därför inte föranleda någon åtgärd och avstyrks.

I detta sammanhang vill utskottet avslutningsvis särskilt framhålla att

tillförlitligheten i den statistik som kommer att framställas är helt beroende

av de uppgifter som redovisas till Brottsförebyggande rådet. Ett korrekt och

konsekvent genomförande på myndighetsnivå av bl.a. ett nytt

brottskodningssystem är därför självfallet avgörande för om statistiken skall

kunna förbättras. Utskottet utgår från att regeringen noga följer hur detta

arbete utvecklas.

Brottsofferundersökning

Kvinnovåldskommissionen har föreslagit att en brottsofferundersökning avseende

våld mot kvinnor skall genomföras. En sådan undersökning bidrar enligt

kommissionen till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens

storlek. Detta kan i sin tur bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor

ökar liksom kunskaperna om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer.

Enligt kommissionen kan en brottsofferundersökning också visa på var resurser

bör sättas in för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas.

I motion Ju917 (c) begärs att en brottsofferundersökning avseende våld mot

kvinnor skall genomföras i enlighet med vad Kvinnovåldskommissionen föreslagit.

Vid Rikskvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats och våldtagits

genomförs för närvarande, med stöd av Brottsofferfonden, en förstudie till en

brottsofferundersökning om våld mot kvinnor. Förstudiens syfte är att planera

och utarbeta metoder för en brottsofferundersökning.

Av propositionen framgår att Brottsoffermyndigheten har tillförts 2 miljoner

kronor för att, när den ovan nämnda förstudien har presenterats, en sådan

brottsofferundersökning skall kunna genomföras. Arbetet i denna fråga skall

bedrivas i samråd med Brottsförebyggande rådet.

Mot bakgrund av det pågående arbetet anser utskottet att det saknas skäl för

riksdagen att ta initiativ i frågan. Motion Ju917 i denna del får anses

tillgodosedd och avstyrks.

De sociala myndigheternas insatser

Socialtjänstlagen

I propositionen anförs att Kvinnovåldskommissionens redovisning visar att det

finns brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsatts för våld.

Kommissionen har pekat på att frågan ibland synes vara lågt prioriterad och att

socialsekreterarna bl.a. på grund av bristande kunskaper inte är tillräckligt

uppmärksamma på problemet. Till detta kommer att det inte är ovanligt att

våldsutsatta kvinnor av olika anledningar döljer att de är utsatta för våld i

sina hem. Följden har blivit att dessa kvinnor alltför sällan erbjuds insatser

och att kvinnorna inte heller efterfrågar sådana. Enligt kommissionen tyder

mycket på att hälso- och sjukvården och socialtjänsten i långt större

utsträckning än vad man hittills varit medveten om möter kvinnor som utsatts

för våld.

Mot bakgrund av de brister i socialtjänstens arbete som påtalats av

Kvinnovåldskommissionen anser regeringen i propositionen att mycket talar för

att ansvaret för att hjälpa kvinnor som utsatts för våld tydligare bör anges i

lagen. I propositionen föreslås därför att det i socialtjänstlagen (1980:620)

införs en ny bestämmelse, 8 a §, om att socialnämnden bör verka för att kvinnor

som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd

och hjälp för att förändra sin situation.

I motion Ju31 (kd) yrkas att socialnämnden enligt den föreslagna bestämmelsen

i socialtjänstlagen skall verka för att kvinnor som är eller har varit usatta

för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp för att förändra

sin situation. Även i motion Ju32 (mp) föreslås att ordet bör byts ut mot

skall. Vidare anser motionärerna i sistnämnda motion att det bör klargöras att

socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn skall ägna särskild uppmärksamhet

åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel;

regeringen anför i propositionen att socialtjänsten bör göra detta vilket

enligt motionärerna inte är tillräckligt förpliktande.

Enligt motionärerna i motion Ju24 (m) måste kommunerna bli bättre på att

hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även andra brottsoffer. Regeringen

bör därför snarast överväga att utvidga den föreslagna nya bestämmelsen i

socialtjänstlagen till att omfatta brottsoffer i allmänhet.

Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som

vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Till socialnämndens

uppgifter hör bl.a. att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i

kommunen samt svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård,

ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. I

socialtjänstlagen ges allmänna riktlinjer om det sätt på vilket socialnämnden

skall fullgöra sina skyldigheter men också mer preciserade mål för vissa

grupper, t.ex. barn och ungdomar, missbrukare samt för personer som behöver

bistånd av socialtjänsten för att klara sin försörjning och sin livsföring i

övrigt. Socialtjänstens ansvar enligt socialtjänstlagen omfattar således redan

människor som är eller har varit utsatta för våld även om det inte särskilt

utsägs i lagen. Kvinnovåldskommissionen har emellertid visat att det finns

stora brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld. Detta

faktum har också i huvudsak fått stöd hos remissinstanserna.

I sitt yttrande delar socialutskottet inställningen i propositionen att

socialtjänstens ansvar för att stödja och hjälpa kvinnor som är eller har varit

utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet bör klargöras bättre genom att

socialtjänstlagens allmänna bestämmelser kompletteras med en särskild

bestämmelse härom. Socialutskottet har emellertid inte funnit anledning att i

detta sammanhang föreslå att bestämmelsen skall utvidgas till att omfatta

brottsoffer i allmänhet eller att föreslå någon annan lydelse av den av

regeringen föreslagna nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. Mot bakgrund härav

föreslår socialutskottet att motionerna Ju24, Ju31 och Ju32 bör avstyrkas.

Det ankommer inte på justitieutskottet att ta ställning till frågan om

utformningen av socialtjänstlagstiftningen. Utskottet vill här emellertid nämna

att Brottsofferutredningen, efter det att socialutskottet lämnat sitt yttrande,

i betänkandet Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40)

föreslagit att det i socialtjänstlagen införs en särskild bestämmelse om

socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Betänkandet har sänts ut på remiss till

den 15 oktober i år och kommer sedan att beredas i Regeringskansliet.

I sitt yttrande anser socialutskottet som framgått att regeringens förslag

till ny bestämmelse i socialtjänstlagen bör tillstyrkas och motionerna Ju24,

Ju31 och Ju32 i nu behandlade delar avstyrkas. Justitieutskottet delar denna

uppfattning.

Sociala utvecklingsinsatser

Socialutskottet har i sitt yttrande understrukit vikten av att socialtjänsten

på ett tidigt stadium erbjuder insatser av olika slag till de kvinnor som

behöver stöd och hjälp för att förändra sin situation. För detta krävs att

socialtjänsten har kompetens och handlingsberedskap. Särskilda program och

handläggningsrutiner kan behöva utarbetas för att öka medvetenheten om dessa

frågor inom socialtjänsten.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om

våld mot kvinnor. Arbetet skall syfta till att främja och stödja kompetens-

uppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen, som har en viktig roll när det gäller att uppmuntra det lokala

utvecklingsarbetet, kommer att utarbeta allmänna råd om hur socialtjänsten bör

arbeta för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor.

I uppdraget till Socialstyrelsen ingår även att initiera och stödja samverkan

mellan myndigheter, följa den internationella utvecklingen samt att sprida

information.

I motion Ju28 (v) yrkas att Socialstyrelsens uppdrag även skall omfatta

utsatta flickor. Socialutskottet anför i sitt yttrande att det utgår från att

utvecklingsarbetet även kommer att omfatta unga kvinnor och avstyrker motion

Ju28 i denna del. Justitieutskottet har inte någon annan uppfattning.

I motion Ju934 (s) anser motionärerna det vara angeläget att socialtjänsten

utvecklar modeller för att nå och hjälpa våldsutsatta kvinnor med

missbruksproblem. Det måste också finnas möjlighet för dessa kvinnor att få

vård på behandlingshem som enbart tar emot kvinnliga missbrukare. Vidare anförs

i motionen att vissa kvinnor har behov av ett skyddat boende under en längre

tid än vad som i dag kan erbjudas i Sverige.

När det gäller att ordna en tillfällig bostad eller erbjuda skyddat boende

för våldsdrabbade kvinnor använder sig socialtjänsten i stor utsträckning av

kvinnojourerna. Eftersom det skett en stark framväxt av lokala kvinnojourer

under framför allt det senaste decenniet finns det i dag goda möjligheter för

kvinnor och deras barn att få tillgång till ett skyddat boende i en akut

krissituation. Som påpekas i motionen har dock vissa kvinnor behov av skyddat

boende under en längre tid än vad som i dag kan erbjudas. Socialutskottet har i

sitt yttrande därför framfört att det kan finnas skäl att pröva en modell som

utvecklats i Kanada och som erbjuder boende på längre sikt. Socialutskottet

anser dock inte att det behövs något tillkännagivande till regeringen.

När det gäller våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem har kvinnojourerna

enligt motionärerna varken kompetens eller resurser att hjälpa dessa kvinnor.

Socialutskottet framhåller att socialtjänsten enligt socialtjänstlagen har ett

särskilt ansvar för att missbrukare får den hjälp och den vård som behövs för

att komma ifrån missbruket. Socialutskottet har i ett särskilt betänkande

(1997/98:SoU17) nyligen behandlat motioner om vård av missbrukare och bl.a.

uttalat att kommunerna måste satsa mer på att finna metoder att nå missbrukande

kvinnor och att utveckla verksamheter som särskilt vänder sig till kvinnliga

missbrukare. Enligt socialutskottet bör tillsynsmyndigheterna noga följa

utvecklingen. Inte heller här anser socialutskottet att det behövs något

tillkännagivande till regeringen.

Frågan om vård och behandling liksom skyddat boende för kvinnor som utsatts

för våld faller inte i första hand under justitieutskottets beredningsområde.

Utskottet vill emellertid understryka vikten av att det finns adekvat vård

tillgänglig för de kvinnor som har missbruk och att det också finns möjlighet

att skydda kvinnor genom att de erbjuds ett mer eller mindre tillfälligt boende

på annan plats än i hemmet. Som socialutskottet anfört bör motion Ju934 i dessa

delar emellertid inte leda till något riksdagens uttalande och den avstyrks.

En kvinna som varit eller är utsatt för våld kan också behöva ekonomiskt

bistånd från socialtjänsten för att förändra sin situation. Kan kvinnan i fråga

inte själv tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har

hon rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning. Socialtjänsten har

möjlighet att ge bistånd även i form av exempelvis flyttningskostnader,

nyanskaffning av möbler, husgeråd etc. samt även för kostnader för psykoterapi

och mer omfattande tandvård. Bistånd kan även ges till olika former av vård-,

stöd- och behandlingsinsatser.

I motion Ju32 (mp) yrkas att socialtjänsten skall åläggas att utbetala

ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Enligt

motionärerna bör ersättning utgå för såväl personskada som sakskada.

Socialutskottet anser i sitt yttrande att yrkandet bör avslås.

Förutsättningarna för att få ersättning av statsmedel till följd av brott

regleras som framhålls i yttrandet av brottsskadelagen, och det åligger

Brottsoffermyndigheten att pröva ärenden om brottsskadeersättning enligt denna

lag. Även justitieutskottet anser att yrkandet bör avslås.

Hälso- och sjukvårdens insatser

Omhändertagande av kvinnor som utsatts för våld

Enligt propositionen bör hälso- och sjukvårdens ansvar när det gäller kvinnor

som utsatts för sexualbrott och misshandel så långt som möjligt avgränsas till

sådana uppgifter som kräver hälso- och sjukvårdens särskilda kompetens. Detta

innebär dock inte att någon strikt avgränsning av hälso- och sjukvårdens

ansvarsområde skall göras. I hälso- och sjukvårdens ansvar ingår också att se

till att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver

annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ, som har kompetens och

resurser för uppgiften. Samspelet med andra verksamheter är också en nödvändig

förutsättning för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I

propositionen betonas att det är angeläget att kvinnor som utsatts för våld får

ett bra bemötande och omhändertagande av kunnig personal när de söker sig till

hälso- och sjukvården. Ett insiktsfullt bemötande och ett gott omhändertagande

med möjlighet till fortsatt stöd och hjälp kan vara avgörande för kvinnornas

möjligheter att förändra sin situation såväl i ett kort som i ett långt

perspektiv. Kvaliteten i verksamheten bör fortlöpande utvärderas och säkras.

Att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården systematiskt och

fortlöpande skall utvärderas och säkras följer redan av hälso- och

sjukvårdslagen. Hur verksamheten för utsatta kvinnor organiseras i olika delar

av landet är dock enligt regeringens mening i första hand en fråga för berörda

huvudmän som har att se till att vårdutbudet anpassas efter invånarnas behov.

I propositionen konstateras att många landsting har tagit initiativ till

betydande satsningar för kvinnor som utsätts för våld. Rikskvinnocentrum för

kvinnor som har misshandlats och våldtagits (RKC) inrättades år 1994 på förslag

av Kvinnovåldskommissionen. Huvudman är landstinget i Uppsala län. En

huvuduppgift för centrumet är att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk

undersökning och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex.

krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. RKC skall också vara ett

nationellt resurs- och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall

skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Vidare skall RKC genomföra

utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till

opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot

kvinnor. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten,

som är tänkt att kunna stå modell för verksamheter som kan utvecklas i andra

delar av landet. För att ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och

sprida erfarenheter från denna samt för att finansiera vissa rikstäckande

uppgifter avser regeringen enligt propositionen att, som ett engångsbelopp,

bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998.

I motion Ju25 (s) anförs att det finns ett behov av att långsiktigt befästa

RKC:s roll som ett centrum med rikstäckande uppgifter. Motionärerna framför att

RKC måste få ett tydligt och långsiktigt nationellt uppdrag för de närmast

kommande åren för att samla erfarenheter och bedriva forskning inom sitt

huvudområde, för att sprida kunskaper till berörda organ och för att utveckla

omvårdnadsmodeller. Propositionens ettåriga perspektiv är enligt motionärerna

helt otillfredsställande.

Enligt motionärerna i Ju901 (fp) täcker inte RKC på långa vägar de behov av

hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som utsatts för olika

former av våld. För att möta detta behov bör varje universitetsklinik i landet

inrätta ett centrum motsvarande det som finns i Uppsala. I motion Ju917 (c)

framförs att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas runt om i

landet och att dessa kliniker bör utarbeta handlingsprogram för att bemöta och

behandla våldsutsatta kvinnor efter mönster från RKC. Ett liknande yrkande

framställs i motion Ju933 (fp).

I motion A807 (v), slutligen, krävs att akutsjukhusen åläggs att snarast ta

fram handlingsplaner för hur de skall bemöta misshandlade kvinnor.

Hälso- och sjukvården, framför allt akutsjukvården och kvinnoklinikerna,

kommer i mycket stor utsträckning i kontakt med kvinnor som utsatts för våld.

Det är därför angeläget att dessa kvinnor blir väl bemötta och tas emot av

kunnig personal. Att utreda och behandla kvinnor som varit utsatta för våld och

andra övergrepp kräver särskilda kunskaper och en stor lyhördhet.

Socialutskottet konstaterar därför i sitt yttrande att rutiner och

behandlingsmetoder bör ses över och vidareutvecklas. Enligt socialutskottet är

det också angeläget att hälso- och sjukvårdens mottagande av kvinnor som varit

utsatta för våld och andra övergrepp blir föremål för en kontinuerlig

kvalitetssäkring och utvärdering. Socialutskottet har också understrukit vad

som sägs i propositionen att hälso- och sjukvården förutom den medicinska

behandlingen också har ett ansvar för att den som söker hälso- och sjukvårdens

tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de

organ som har kompetens och resurser för uppgiften. Även om medvetenheten om

frågor som gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år är kunskaperna om

våldets konsekvenser, om bemötande och om mottagande av kvinnorna mycket

skiftande, vilket Kvinnovåldskommissionen också pekat på. Det är därför enligt

socialutskottet tillfredsställande att Socialstyrelsens uppdrag även innefattar

stöd till kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom hälso- och sjukvården

och att Socialstyrelsen i detta arbete särskilt skall samarbeta med bl.a. RKC.

I likhet med socialutskottet anser justitieutskottet att RKC utför ett mycket

värdefullt arbete när det gäller att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk

undersökning och behandling. Centrumet har också i egenskap av nationellt

resurs- och kompetenscentrum en viktig roll när det gäller att utifrån ett

kvinnoperspektiv skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Det är

därför, som socialutskottet också framhåller, angeläget att

sjukvårdshuvudmännen i arbetet med att utveckla bättre former för bemötande och

omhändertagande av våldsutsatta kvinnor tar till vara den kunskap och de

erfarenheter som har vunnits vid RKC. Till centrumets uppgifter hör också att

genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och

bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld

mot kvinnor. Det är, som anförs i propositionen, viktigt att den kunskap och de

erfarenheter som finns vid RKC systematiseras för att kunna bilda modell för

liknande insatser hos andra huvudmän. Regeringen har bidragit ekonomiskt till

uppbygganden av verksamheten och har nu för avsikt att, som ett engångsbelopp,

bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998 för att ge RKC

förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från denna

samt att finansiera vissa rikstäckande uppgifter. I likhet med socialutskottet

anser justitieutskottet det vara av stor betydelse att RKC kan fortsätta att

verka som ett nationellt resurs- och kompetenscentrum och välkomnar därför

förslaget. Huruvida och i vilken omfattning ekonomiskt bidrag från staten även

kan behövas efter år 1998 är för tidigt att avgöra. I likhet med

socialutskottet utgår justitieutskottet emellertid från att frågan kommer att

prövas. Som socialutskottet anfört bör motion Ju25 avstyrkas.

I tre motioner yrkas att särskilda kliniker för kvinnor som misshandlats

eller våldtagits bör inrättas runt om i landet eller vid varje

universitetsklinik. I likhet med socialutskottet delar justitieutskottet

motionärernas uppfattning om att fler kliniker bör inrättas. Många landsting

har också gjort betydande satsningar för kvinnor som utsatts för våld. Frågan

om hur hälso- och sjukvården bäst bör organiseras faller emellertid utanför

justitieutskottets beredningsområde. Liksom frågan om handlingsplaner för

akutsjukhusen är frågan om inrättandet av kliniker därtill i första hand en

fråga för sjukvårdshuvudmännen. Mot den bakgrunden bör, som socialutskottet

framfört, motionerna Ju901, Ju917, Ju933 och A807 i nu behandlade delar

avstyrkas.

Kostnader för psykoterapi m.m.

I motionerna Ju27 (fp) och Ju32 (mp) framförs att en särskild vårdgaranti bör

införas för att tillgodose behovet av psykoterapi för kvinnor som blivit

våldtagna och misshandlade. Även i motion Ju933 (fp) krävs rätt till

psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och att sådan terapi

skall omfattas av en vårdgaranti. Slutligen yrkas i motion Ju919 (v) att

kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha rätt till

kostnadsfri läkarvård och behandling, inklusive psykoterapi; i motion Ju910 (c)

anförs att, såvitt avser psykologisk hjälp och terapi, frågan om alla

brottsoffer skall få sina kostnader täckta bör utredas.

Frågan om möjligheten för brottsoffer att få terapikostnader ersatta har

tidigare behandlats av justitieutskottet. I betänkande 1993/94:JuU3 (s. 17)

fann inte utskottet behov av ett uttalande i frågan från riksdagens sida och

avstyrkte bifall till då aktuella motioner, vilka behandlade frågan om

ersättning till incestoffer. Skälet härför var att frågan om ersättning ur det

offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi var

uppmärksammad och att det för incestoffer fanns särskilda möjligheter att få

kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga medel genom Brottsskadenämnden

(numera Brottsoffermyndigheten). Utskottet ansåg vidare att det föll sig

naturligt att informationen till brottsoffer i olika sammanhang också omfattade

möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller rehabiliterande syfte.

Senast behandlade utskottet frågan om terapikostnader för brottsoffer i

betänkande 1996/97:JuU11 (s. 24) och vidhöll då sin tidigare uppfattning i

frågan. Utskottet hänvisade då också till att Kvinnovåldskommissionen tagit upp

frågan i sitt betänkande. Kommissionen har där anfört att ett aktivt

omhändertagande från hälso- och sjukvårdens sida av en kvinna som utsatts för

ett allvarligt övergrepp kräver att hon måste erbjudas hjälp att genom krisstöd

och - åtminstone i vissa fall - kristerapi bearbeta sina upplevelser. För att

tillgodose behovet av psykoterapi för dessa kvinnor aktualiserar kommissionen

frågan om någon form av vårdgaranti borde införas. Mot bakgrund av de stora

förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har kommissionen emellertid

avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan

garanti.

Regeringen delar i propositionen kommissionens uppfattning att kvinnor som

har utsatts för våld och andra övergrepp kan ha behov av kvalificerat

psykiatriskt stöd och att psykoterapi i det sammanhanget kan vara en lämplig

behandlingsmetod. Regeringen har dock inte ansett att det nu finns tillräckligt

starka skäl för att införa en särskild vårdgaranti för psykoterapi för kvinnor

som utsatts för våld.

I Regeringskansliet bereds för närvarande frågan om införande av en generell

behandlingsgaranti liksom förslag om att stärka patientens ställning. En

proposition väntas senare i vår. Frågan om att främja möjligheterna till privat

psykoterapeutisk behandling bereds också som en del i beredningen av

betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179) från Delegationen för samverkan

mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård. Enligt vad som sägs i

propositionen kommer regeringen efter det att den har tagit del av bl.a. detta

material att ta ställning till behovet av eventuella ytterligare åtgärder för

att främja möjligheterna att erhålla psykoterapeutisk behandling. Enligt

justitieutskottet behövs mot denna bakgrund inte något initiativ från

riksdagens sida i frågan. Socialutskottet har i sitt yttrande samma

uppfattning. Motionerna Ju27, Ju32, Ju910, Ju919 och Ju933 i nu behandlade

delar avstyrks.

Rättsväsendets insatser

Polisens handläggning

Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för polisen. För att ytterligare

understryka vikten av att konkreta resultat uppnås har Rikspolisstyrelsen och

polismyndigheterna fått i uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller

policydokument för handläggningen av ärenden som rör våld mot kvinnor, att

samverka med andra myndigheter och att följa den internationella utvecklingen

på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen.

Utskottet ser mycket positivt på det uppdrag som lagts på Rikspolisstyrelsen

och polismyndigheterna, liksom på ett antal övriga myndigheter. Det är enligt

utskottets mening mycket angeläget att våld mot kvinnor inte förblir ett på

pappret prioriterat område utan att frågan även prioriteras i myndigheternas

dagliga arbete. Som regeringen redovisat i propositionen pågår det också sedan

några år tillbaka flera försöksprojekt vid svenska polismyndigheter i syfte att

öka effektiviteten i polisens arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och för

att ge utsatta kvinnor ett förbättrat skydd.

I några motioner tas olika arbetsmetoder upp. I motion Ju933 (fp) framförs

att fler polisbilar bör utrustas med videokameror för att möjliggöra

videodokumentation av de skador kvinnan fått. Genom en omedelbar dokumentation

säkras bevisning och kvinnans situation i rättsprocessen stärks. I motionerna

Ju32 (mp), Ju917 (c) och Ju934 (s) begärs att ett datoriserat informationssy-

stem skall införas för att polisen vid anmälan skall kunna identifiera

upprepningsvåld.

Regeringen redovisar i propositionen några av de projekt som drivs vid

polismyndigheterna. I ett par av dem ingår just videodokumentation och

datoriserade informationsregister som en del av arbetet. Inom Eslövs polis-

område drivs projektet ?Förbättrat kvinnoskydd? där syftet är att de kvinnor

som gör en brottsanmälan skall få ett sådant stöd och skydd att de också orkar

medverka i brottsutredningen. En hörnsten i verksamheten är

videodokumentationen; efter medgivande från kvinnan filmas hennes synliga

skador. I Uppsala har projektet ?Varningsklockan? startats med förebild från

England (Domestic Violence Early Warning System). Idén är att samla och

registrera alla relevanta uppgifter som rör våld inom familjen. De polisiära

åtgärderna dokumenteras genom att polispersonalen på platsen fyller i en enkät.

Uppgifterna läggs sedan till grund för den information som läggs in i ett

databaserat register. Materialet kan sedan användas på olika sätt, t.ex. som

underlag för preventiva åtgärder eller som bakgrundsinformation till

polispersonal som på nytt är på väg till den aktuella adressen.

Regeringen anför i propositionen att det nu kan finnas skäl att närmare

studera vilket genomslag de redan vidtagna åtgärderna har fått. Regeringen har

därför givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att inventera och till regeringen

rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga

polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvinnor.

Utskottet vill inledningsvis framhålla vikten av att polisen arbetar aktivt

med att utveckla metoderna för att kunna förbättra handläggningen av ärenden om

våld mot kvinnor. Detta gäller såväl videodokumentation och datoriserade

informationsregister som andra arbetsmetoder som kan visa sig vara effektiva

för att förebygga eller utreda denna typ av brottslighet. Utskottet välkomnar

därför regeringens uppdrag om en inventering av de insatser som görs för att

närmare kunna studera effektiviteten i de olika åtgärderna. Utskottet utgår

från att de särskilda insatser som vidtagits och som visat sig vara effektiva

också kommer att spridas till andra polismyndigheter samt att regeringen noga

följer detta arbete. Något särskilt uttalande från riksdagens sida härom krävs

enligt utskottets mening emellertid inte. Genom vad som nu sagts får motionerna

Ju32, Ju917, Ju933 och Ju934 i nu behandlade delar anses vara tillgodosedda och

de avstyrks.

Vad slutligen gäller polisens arbetsmetoder yrkas i motion Ju27 (fp) att en

?svensk New York-modell? bör ges spridning i landet. Enligt motionärerna bör

polisen visa minskad toleransnivå mot ordningsstörningar; därigenom uppnås ökad

trygghet och en minskning av våldet vilket ett projekt i Eskilstuna vittnar om.

Utskottet, som besökt New York för att studera polisens arbetsmetoder där,

behandlade i betänkande 1997/98:JuU1 (s. 31) ett yrkande om att polisen bör

ägna New York-polisens arbetsmetoder stor uppmärksamhet. Utskottet, som ansåg

det närmast självklart att erfarenheterna från New York inte går att direkt

överföra till Sverige, framhöll att det finns en del intressanta tankegångar

som säkerligen kommer att påverka polisarbetet också här. Som utskottet då

konstaterade lämpar sig frågan knappast för generella uttalanden i den ena

eller andra riktningen och de aktuella motionsyrkandena avstyrktes. Utskottet

har inte någon annan uppfattning i dag. Yrkandet om införande av en svensk New

York-modell i motion Ju27 avstyrks.

Handel med kvinnor

I motion Ju917 (c) begärs sanktioner beträffande oetisk kontaktförmedling och

kvinnoimport.

Frågor om oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport har tidigare varit

föremål för behandling i utskottet. Utskottet konstaterade vid det senaste

tillfället - då det behandlade ett likalydande yrkande i betänkande

1996/97:JuU11 (s. 13 f) - att med i motionen sammanhängande frågor var föremål

för utredning och att resultatet härav borde avvaktas. Den utredning som avsågs

var den i detta betänkande tidigare nämnda Anknytningsutredningen som nu alltså

avlämnat sitt betänkande. Betänkandet har, som tidigare nämnts, regeringen

överlämnat till Kommittén om ny instans- och process-ordning i

utlänningsärenden (NIPU, UD 1997:04) för beaktande.

Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning än tidigare och anser

sålunda att resultatet av beredningen av Anknytningsutredningens förslag bör

avvaktas. Bifall till motion Ju917 i denna del avstyrks därför.

I sammanhanget skall också nämnas att Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att

vara nationell rapportör för Sverige i frågor som rör handel med kvinnor. I

uppdraget ligger bl.a. att samla uppgifter om omfattningen av handel med

kvinnor i Sverige och andra länder och om hur den kan förebyggas och bekämpas

samt att regelbundet rapportera till regeringen.

Åklagarnas handläggning

Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för åklagarna. För att ytterligare

understryka vikten av att konkreta resultat uppnås har även Riksåklagaren och

åklagarmyndigheterna fått i uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller

policydokument för ärenden om våld mot kvinnor, att samverka med andra

mydigheter och att följa den internationella utvecklingen på området.

Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen. Som utskottet framfört

tidigare är det positivt att myndigheterna på detta sätt nu skall lyfta fram

frågan om våld mot kvinnor.

En fråga som tagits upp särskilt i propositionen såvitt avser åklagarnas

handläggning är frågan om vem som skall vara förundersökningsledare i ärenden

om våld mot kvinnor. En förundersökning leds av polisen eller av åklagaren (23

kap. 3 § rättegångsbalken). Om förundersökningen inletts av polisen och saken

inte är av enkel beskaffenhet skall åklagaren överta förundersökningen när

någon skäligen kan misstänkas för brottet. Lagstiftaren har inte närmare angett

vilka ärenden som skall anses vara av enkel beskaffenhet. Även i andra fall

skall åklagaren överta förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl.

Den närmare fördelningen mellan polisen och åklagaren bestämdes tidigare

genom det s.k. fördelningscirkuläret (Riksåklagarens anvisningar angående vissa

frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål, RÅC 1:95,

Rikspolisstyrelsens allmänna råd angående förundersökning i brottmål, FAP

403:5) som fastställdes av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt.

Enligt den lydelse som fördelningscirkuläret hade t.o.m. år 1997 skulle

misshandel som inte är grov anses vara av enkel beskaffenhet. Det betydde att

polisen enligt cirkuläret var förundersökningsledare i ärenden som bedömdes som

misshandel av normalgraden, medan åklagaren var förundersökningsledare i

ärenden som bedömdes som grov misshandel. Enligt cirkuläret skulle åklagaren

inträda som förundersökningsledare även om målet var av enkel beskaffenhet när

det uppkom en fråga om användning av tvångsmedel eller när det krävdes en

åtgärd från domstolens sida under förundersökningen.

Kvinnovåldskommissionen föreslog att åklagarna, som dels har den

processrättsliga erfarenheten, dels erfarenheten av domstolarnas bedömning av

bevisningen, bör vara förundersökningsledare i alla ärenden som rör misshandel

av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om

brottet inte är grovt. Åklagarnas kompetens bör enligt kommissionen inte minst

tas till vara för att avgöra i vilken utsträckning det behövs ytterligare

utredning för att säkra bevisning för en fällande dom. Ändringen borde enligt

kommissionen ske genom en ändring i fördelningscirkuläret.

I motionerna Ju27 (fp) och Ju32 (mp) yrkas att fördelningscirkuläret skall

ändras på det sätt Kvinnovåldskommissionen föreslagit.

Enligt utskottets mening är det angeläget att ärenden som rör våld och andra

kränkningar i nära relationer hanteras på ett så effektivt sätt som möjligt.

Det är åklagarna som har det yttersta ansvaret för utredningsverksamheten, även

den som leds av polisen. Det finns därför enligt utskottets mening skäl som

talar för att åklagare i ökad utsträckning bör vara förundersökningsledare i

ärenden som rör våld i nära relationer. Härför talar bl.a. komplexiteten i

dessa ärenden och de bevissvårigheter som ofta föreligger.

En omfattande översyn av fördelningscirkuläret har nyligen genomförts av

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. I direktiven för översynen framhölls

bl.a. Kvinnovåldskommissionens förslag i denna del. Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen har i anledning av denna översyn nyligen utfärdat allmänna

råd om ledningen av förundersökning i brottmål (RÅFS 1997:12, FAP 403-5) vilka

ersätter de tidigare nämnda anvisningarna/allmänna råden, det s.k.

fördelningscirkuläret.

En principiell utgångspunkt för de allmänna råden är bl.a. att

polismyndigheten är förundersökningsledare i ärenden av s.k.

vardagsbrottskaraktär och att åklagarna koncentrerar sina krafter på de mer

komplicerade ärendena.

Som huvudregel bör bl.a. gälla att åklagaren leder förundersökningar avseende

brott mot 6 kap. brottsbalken samt i övrigt beträffande brott för vilka

fängelse i två år eller däröver kan följa; övriga brott kan i normalfallen

enligt råden anses vara av enkel beskaffenhet. Det finns enligt råden

emellertid brott där det på grund av särskilda omständigheter är motiverat att

åklagaren leder förundersökningen och där huvudregeln bör vara att ansvaret för

att leda förundersökningen bör falla på åklagaren. Som exempel på sådana brott

och omständigheter nämns bl.a. brott som innefattar våld som riktar sig mot

närstående.

En närmare bestämning av fördelningen mellan åklagare och polis om ansvaret

för förundersökningsledningen kommer att göras genom lokala överenskommelser.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i gemensamt beslut tillsatt en

arbetsgrupp som skall följa, samordna och utvärdera det lokala och regionala

utvecklingsarbetet inom den brottsutredande verksamheten. En av arbetsgruppens

huvuduppgifter blir att följa och utvärdera de lokala avtal som nu kommer att

beslutas av överåklagarna om ansvaret för att leda förundersökning.

Enligt utskottets mening får de allmänna råd som nyligen beslutats anses

tillgodose kraven i motionerna Ju27 och Ju32 i nu aktuella delar. Motionen

avstyrks. Utskottet vill här understryka vikten av uppföljningsarbetet av de

lokala överenskommelserna och utgår från att även regeringen följer

utvecklingen på området. Något särskilt uttalande härom behövs emellertid inte.

Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

I motionerna Ju24, Ju38 och Ju904 samt motion 1996/97:Ju901 (samtliga m) anförs

att regeringen bör överväga hur den framtida användningen av kemisk kastrering

för sexualbrottslingar bör kunna utvecklas. I motion Ju934 (s) framförs att

regeringen bör ta initiativ till att påbörja och sprida program som syftar till

att påverka våldsamma män och få dem att lösa konflikter på annat sätt än genom

våld. I motion Ju28 (v) anser motionärerna att en försöksverksamhet bör

genomföras enligt San Francisco-modellen för män som kommer att dömas för köp

av sexuella tjänster. Modellen innebär att den som döms för sådant brott får

välja mellan att ta det straff som utmätts och att delta i ett

rehabiliteringsprojekt.

Enligt utskottets mening intar frågor om behandling av män som dömts för

våldsbrott mot kvinnor en särställning. Det är synnerligen angeläget att risken

för återfall i sådan brottslighet minimeras.

Olika män kan behöva olika behandling. Goda och vetenskapligt beprövade

behandlingsprogram inom kriminalvården för dessa män bör minska risken för

återfall. Genom sådana program kan också ökad kunskap vinnas om orsakerna till

mäns våld mot kvinnor, och därmed ökar förutsättningarna för att dömda män inte

skall återfalla i brottslighet och för att detta våld på sikt skall kunna

elimineras. Men även behandlingsprogram för män som inte är dömda, t.ex. sådana

program som erbjuds män som söker sig till olika mansjourer eller kriscentra

för män, är enligt utskottets mening angelägna.

Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande redovisat olika befintliga

behandlingsprogram för män som begår våldsbrott mot kvinnor och därvid

konstaterat att det saknas både överblick över vilka program som finns och

vetenskapliga utvärderingar av programmens effekter. Mot den bakgrunden har

regeringen givit Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd med

Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som

dömts för våldsbrott mot kvinnor och överväga vilka behov som finns av en

utbyggnad av behandlingen för dessa män. Därutöver kommer regeringen enligt

propositionen att avsätta 2 miljoner kronor för en utvärdering av i vilken

utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som begått våldsbrott och

sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verksamma. Formerna för en sådan

utvärdering bereds närmare inom Regeringskansliet.

Utskottet välkomnar regeringens initiativ. Det är uppenbart att det behövs

både en ökad överblick över befintliga behandlingsformer och program och en

ökad kunskap om huruvida nuvarande program är verkningsfulla. Enligt utskottets

mening får de ovan nämnda motionerna Ju24, Ju28, Ju38, Ju904 Ju934 samt motion

1996/97:Ju901 i nu aktuella delar anses vara tillgodosedda genom att det nu

nämnda arbetet inletts.

Såvitt gäller utvärderingen av behandlingsmetoder framförs i motion Ju27 (fp)

att en sådan måste göras av oberoende forskare.

Såsom regeringen framfört i propositionen råder olika synsätt mellan

företrädare för olika yrkesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i

fråga om vilken behandling av män som dömts för vålds- och sexualbrott som är

lämplig och verksam. Utskottet utgår från att regeringen har detta för ögonen

när nu formerna för utvärderingsarbetet bereds vidare inom Regeringskan-sliet.

Någon särskilt uttalande från riksdagens sida är enligt utskottets mening inte

nödvändigt och bifall till motion Ju27 avstyrks.

I motionerna A805 och 1996/97:Ju506 (båda kd), slutligen, anförs att det

skall var obligatoriskt för den som döms för sexualbrott att i anslutning till

straffet genomgå psykiatrisk vård och rehabilitering.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till frågan om

obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt, bl.a. för

sexualbrottsdömda (se bet. 1996/97:JuU11 s. 18 f med där gjorda hänvisningar).

I samtliga fall har utskottet av principiella skäl tagit avstånd från tanken på

införande av obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt. Utskottet

vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motionerna A805

och 1996/97:Ju506 i nu behandlad fråga.

Besöksförbud

Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli 1988, var ett

led i strävandena att skydda främst kvinnor som utsätts för förföljelse och

trakasserier av män som de tidigare har sammanlevt med. Ett besöksförbud

innebär ett förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med

en annan person eller att följa efter denna person. Om ett sådant förbud inte

är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud meddelas. Ett utvidgat

besöksförbud kan innebära ett förbud att uppehålla sig i närheten av den andra

personens bostad eller arbetsplats. Besöksförbud kan meddelas för högst ett år,

men kan förlängas med ett år i taget. Besöksförbud meddelas av åklagaren.

Straffet för överträdelse av ett besöksförbud är böter eller fängelse i högst

ett år.

I en rad motioner begärs åtgärder för att män som utövar våld mot kvinnor

skall kunna förhindras att överträda meddelade besöksförbud. Det är enligt

motionärerna i motionerna Ju801 (s) och Ju919 (v) inte rimligt att kvinnornas

möjlighet att röra sig fritt begränsas; i stället bör möjligheterna att

begränsa männens rörelsefrihet utvidgas. Också i motion A804 (mp) begärs i mer

allmänna ordalag en utvidgning av möjligheterna att meddela besöksförbud och i

motion Ju32 (också mp) att de män som bryter mot sådana förbud skall

frihetsberövas.

I motionerna Ju27, Ju30 och Ju901 (samtliga fp) yrkas olika åtgärder till

skydd för förföljda kvinnor: att besöksförbud bör kunna utvidgas till att

omfatta del av kommun, att frågan om kommunarrest eller bosättningsplikt för

män som återkommande överträder besöksförbud utreds, att män som överträder

besöksförbud skall kunna förses med fotboja samt att de skall kunna

punktmarkeras och få körkortet återkallat.

I motion So653 (kd) anser motionärerna att gärningsmän som friges efter

avtjänat fängelsestraff skall kunna få särskild frigivningsföreskrift i form av

ett utvidgat besöksförbud; gärningsmannen skall inte få bosätta sig i närheten

av brottsoffret. I motion Ju917 (c) hänvisas till irländska regler som går ut

på att mannen ges besöksförbud avseende sitt eget hem.

Lagen om besöksförbud har vid två tillfällen utvärderats av

Brottsförebyggande rådet. Några mer vittgående slutsatser om

besöksförbudslagens effektivitet har inte kunnat dras. Det har i den andra

utvärderingen - som redovisades i maj 1995 - bl.a. konstaterats att mer

ingående studier av de olika beslut som fattas behövs, liksom intervjuer med

dem som skyddas av besöksförbud och dem som meddelas sådant förbud.

Brottsofferutredningen har haft i uppdrag att undersöka erfarenheterna av

lagen ur brottsoffersynpunkt, eventuellt genom intervjuer med dem som skyddas

av besöksförbud och med dem som meddelas förbud. Vidare har ingått i

utredningens uppdrag att lämna de förslag till lagändringar och förändringar i

andra avseenden som utvärderingen kan ge anledning till (dir. 1995:94).

Brottsofferutredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande Brottsoffer -

Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) redovisat svaren på en enkät som

sänts ut till samtliga brottsoffer- och kvinnojourer. I enkäten har jourerna

tillfrågats om hur besöksförbudet fungerar och om det tillgodoser det behov av

skydd som finns. På uppdrag av utredningen har vidare fil. dr Ingrid Sahlin

undersökt erfarenheterna av lagen hos såväl den som förbudet avser att skydda

som den som har meddelats beslutet. Undersökningarna visar att lagen fungerar

relativt väl och i enlighet med sina syften. Beslut om besöksförbud bör enligt

utredningen dock i fråga om begränsningar och undantag i större utsträckning

avpassas efter parternas förhållanden, vilket särskilt gäller när parterna har

gemensamma barn. I dessa fall föreslår utredningen att socialnämnden skall

underrättas om förbudet. För att förbättra informationen om vad ett

besöksförbud innebär föreslås slutligen att Riks-åklagaren får i uppdrag att ta

fram särskilda informationsblad.

I den i detta betänkande aktuella propositionen redovisar regeringen att den

uppdragit åt Brottsförebyggande rådet att göra en förstudie om de praktiska och

tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning

av män som brutit mot besöksförbud. Regeringen anför att den ökade

upptäcktsrisk som en sådan övervakning innebär kan verka avskräckande även för

män som upprepade gånger brutit mot besöksförbud och att elektronisk

övervakning i kombination med annan skyddsutrustning skulle innebära en ökad

trygghet för kvinnan. Detta är enligt regeringens mening skäl nog för att

tekniken skall vara intressant för fortsatta överväganden. För att ett vidare

lagstiftningsarbete om grunderna för ett förordnande om elektronisk övervakning

och den närmare utformningen av en sådan skall vara meningsfull krävs enligt

regeringens mening emellertid en sådan översyn som Brottsförebyggande rådet nu

fått i uppdrag att göra.

Utskottet konstaterar för sin del att frågan om att upprätthålla beslutade

besöksförbud är mycket angelägen. Den studie som Brottsofferutredningen

genomfört visar också, som ovan nämnts, att lagen fungerar relativt väl och i

enlighet med sina syften. Det finns emellertid all anledning att förbättra

möjligheterna att förhindra överträdelser av besöksförbud, varför utskottet

välkomnar det uppdrag som regeringen givit till Brottsförebyggande rådet.

Uppdraget, liksom beredningen av Brottsofferutredningens betänkande, bör nu

avvaktas, och de här aktuella väckta motionerna bör enligt utskottets mening

därför inte för närvarande föranleda något uttalande från rikdagens sida.

Utskottet vill dock erinra om att de yrkanden som syftar till att begränsa

mannens rörelsefrihet kan komma i konflikt med rätten att fritt förflytta sig

inom riket enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (se bet. 1990/91:JuU21 s. 15 f).

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju27, Ju30, Ju32, Ju801, Ju901,

Ju917, Ju919, So653 och A804 i nu behandlade delar.

Myndighetsgemensamma uppdrag

Ett antal motioner från den allmänna motionstiden behandlar frågor hur om

samarbetet mellan olika myndigheter skall kunna utvecklas i syfte att förhindra

våld mot kvinnor och förbättra behandlingen av sådana ärenden.

I motion Ju934 (s) framförs sålunda att den absolut viktigaste strategin när

det gäller att nå goda resultat i såväl det förebyggande som det konkreta

arbetet är att det finns en fungerande samverkan mellan myndigheter,

organisationer och enskilda. I motion Ju918 (c) anförs att det bör införas en

konkret handlingsplan för hur det svenska samhället på alla nivåer skall komma

till rätta med våld mot kvinnor och barn. I motion Ju901 (fp) framförs att

frågan om vilken myndighet som skall betala sjukvårdsavgifter för undersökning

i samband med våldtäkt bör ses över.

Som framgår av propositionen har regeringen utfärdat myndighetsgemensamma

uppdrag för de myndigheter som på något sätt kommer i kontakt med frågor som

rör våld mot kvinnor (dnr A97/3077/JÄM (delvis) som återfinns som bilaga 12

till propositionen). Syftet är att konkretisera myndigheternas ansvar och

skyldigheter att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot kvinnor.

Myndigheterna skall förebygga våldsbrott mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram

eller policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla sitt internationella

samarbete på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen.

Vissa myndigheter har genom beslutet även fått särskilda myndighetsspecifika

uppdrag.

Utskottet välkomnar regeringens initiativ. Uppdragen bör kunna bidra till ett

mer utvecklat och samordnat arbete såväl inom som mellan olika myndigheter och

också till ett större engagemang i frågan om våld mot kvinnor. Genom de

myndighetsgemensamma uppdragen får sådana samordningsfrågor som tagits upp i

motionerna Ju901, Ju918 och Ju934 anses vara omhändertagna. Något initiativ

från riksdagens sida krävs därför inte och enligt utskottets mening bör

motionerna avslås.

I motion Ju28 (v) anförs att de åtgärdsprogram och policydokument som enligt

de myndighetsgemensamma uppdragen skall utarbetas också bör omfatta nämndemän.

Enligt avsnitt 1.3 i de myndighetsgemensamma uppdragen understryks att dessa

inte gäller för domstolarna. För Domstolsverkets del gäller endast uppdragen

avseende myndighetssamverkan, fortbildning, internationellt samarbete samt

uppföljning och återrapportering.

Utskottet delar regeringens uppfattning att domstolarna inte skall omfattas

av de myndighetsgemensamma uppdragen. Såvitt gäller fortbildning skall

emellertid 1,5 miljoner kronor avsättas för fortbildning av domare och

information till nämndemän. Utskottet anser att motion Ju28 i denna del

härigenom får anses vara tillgodosedd och avstyrker bifall till densamma.

Avslutningsvis skall här tas upp två motioner rörande handläggningsrutiner

hos myndigheter. I motionerna Ju901 (fp) och Ju917 (c) anförs att

handläggningstiderna för mål och våld mot kvinnor måste bli kortare.

Frågor om förtursfrågor inom rättsväsendet har varit föremål för behandling

av utskottet vid ett stort antal tillfällen. Senast var det frågan om

prioritering av utredningar om sexuella övergrepp mot barn som togs upp i

betänkande 1997/98:JuU1 (s. 37 f). Utskottet ansåg i det sammanhanget det inte

råda något tvivel om det angelägna i att uppmärksamma formerna för

myndigheternas handläggning av sådana ärenden och att det fanns all anledning

att genom samverkan mellan de berörda myndigheterna snabba upp processen.

Utskottet pekade dock också på att intresset av snabbhet inte helt får ta

överhanden; här fanns också ett mycket stort intresse av noggranna och

välgjorda brottsutredningar, inte minst för att barnet skall slippa onödiga

rättegångar.

Samma överväganden har enligt utskottets uppfattning sin giltighet när det

gäller våld mot kvinnor.

I sammanhanget bör här också framhållas att våld mot kvinnor är ett av

riksdag och regering särskilt prioriterat område för såväl polisens som

åklagarnas verksamhet. Genom de myndighetsgemensamma uppdrag som nu givits till

bl.a. polis och åklagare skall vidare åtgärdsförslag och policydokument

upprättas över handläggningen av dessa ärenden. Utskottet anser frågan vara

omhändertagen och utskottet avstyrker motionerna Ju901 och Ju917 i nu

behandlade delar.

Frivilliga organisationer

Regeringen avsätter årligen 5 080 000 kr i bidrag till organisationer som

motverkar våld mot kvinnor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen och har

fördelats enligt följande: 3 miljoner kronor till de lokala kvinnojourernas

utvecklingsarbete, 1 miljon kronor till kvinnojourernas riksorganisationer samt

ca 1 miljon kronor till mansjourer, invandrarorganisationer och vissa andra

organisationer som arbetar med frågor om våld mot kvinnor och barn.

I det följande behandlas frågor rörande de olika organisationerna.

Kvinnojourer

Det finns för närvarande 131 lokala kvinnojourer organiserade i

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) eller i det relativt

nybildade Sveriges Kvinnojourers Riksförbund.

Kvinnojourerna är starkt beroende av stöd från den offentliga sektorn. Bidrag

till verksamheten utgår främst från kommunerna, men som framgått ovan utgår

även statligt stöd.

Regeringen har ansett att det finns behov av utökat ekonomiskt stöd till de

lokala kvinnojourernas utvecklingsinsatser. I budgetpropositionen 1997/98:1

(utg.omr. 9 avsnitt 6.3) föreslogs att anslaget C 2 Bidrag till organisationer

på det sociala området skulle tillföras ytterligare 6 miljoner kronor för vissa

insatser för särskilt svaga kvinnogrupper. Detta blev också riksdagens beslut.

Avsikten är att dessa 6 miljoner kronor skall tillföras de lokala

kvinnojourerna och deras två riksorganisationer.

I motion Ju28 (v) krävs att inte bara kommunerna utan även staten skall ha

ett ansvar för kvinnojourerna. Vidare anser motionärerna att särskilda medel

bör avsättas till kvinnojourerna för arbete med utsatta invandrade kvinnor.

Också i motion A804 (mp) anförs att kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga

ut sin verksamhet och erhålla statligt stöd.

I motionerna Ju901 och Ju933 (båda fp) anser motionärerna att det är

angeläget att kvinnojourerna får behålla sin ideella karaktär och sin från

myndigheter fristående ställning. Det stöd som utgår från kommunerna bör därför

inte villkoras. Kommunerna bör inte heller ha synpunkter på

verksamhetsprioriteringar och liknande frågor.

I ett par motioner tas frågan om det kommunala stödet upp. I motion Ju934 (s)

anförs att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande bör stödja dessa

frivilligorganisationer och att det måste finnas en kontinuitet i

anslagsgivandet för att verksamheten skall kunna fungera effektivt.

Motionärerna i motion So634 (s) framför att de senaste årens besparingar i

kommunerna drabbat kvinno- och mansjourerna och att det därför är angeläget att

se över verksamheterna.

Som socialutskottet anför i sitt yttrande utför kvinnojourerna ett mycket

värdefullt socialt arbete med att stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för

våld och andra övergrepp och synliggöra det våld som drabbar kvinnor samt genom

att förmedla kunskap om könsrelaterade övergrepp. Verksamheten utgör således

ett utmärkt komplement till socialtjänstens insatser på området. För många

kvinnor utgör också jourerna ett värdefullt alternativ till myndigheternas

insatser bl.a. genom en hög grad av tillgänglighet och genom att anonymitet

garanteras.

Kvinnojourerna har under senare år fått utökat statligt stöd. För år 1998

utgår som tidigare nämnts 6 miljoner kronor till kvinnojourerna och deras två

riksorganisationer. Som socialutskottet anför bör medlen bl.a. användas för att

utveckla vissa eftersatta områden, såsom arbetet med utsatta invandrar-kvinnor,

tonårsflickor och barn som tillsammans med sina mödrar vistas på

kvinnojourerna, men också för att utveckla nya jourer.

Justitieutskottet delar vidare socialutskottets uppfattning att stödet till

de lokala kvinnojourerna även i fortsättningen i första hand bör ses som en

fråga för kommunerna. Den från statens sida ökade satsningen på kvinnojourernas

utvecklingsarbete får inte leda till ett minskat engagemang från kommunerna.

Tvärtom är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande

stöder kvinnojourernas arbete.

Som framhålls såväl i propositionen som i ett flertal motioner och i

socialutskottets yttrande är det angeläget att jourerna får behålla sin ideella

karaktär och ges möjlighet att existera på egna villkor. Stat och kommun bör

därför vara försiktiga med att ställa ensidiga villkor som krav för bidrag.

Socialutskottet har här erinrat om att det redan i förarbetena till

socialtjänstlagen särskilt betonades att stödet från olika samhällsorgan inte

får medföra en styrande effekt på de frivilliga organisationerna, och att

samverkan inte får inkräkta på organisationernas integritet och

initiativförmåga.

Som socialutskottet framhållit får motionerna Ju28, Ju901, Ju933, Ju934,

So634 och A804 i nu behandlade delar härmed i allt väsentligt anses

tillgodosedda. Motionsyrkandena avstyrks.

Mansjourer och andra mansorganisationer

I motion Ju28 (v) yrkas att mansjourerna skall uppmanas att i form av t.ex.

informationskampanjer ta avstånd från våld mot kvinnor.

Regeringen anser i propositionen att det är angeläget att öka kunskaperna hos

män om problemet med våld mot kvinnor och att stödja det arbete som bedrivs i

dessa frågor hos mansjourer och andra organisationer för män, som bedriver ett

aktivt arbete för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor.

Justitieutskottet - liksom socialutskottet - delar denna bedömning och ser

positivt på att regeringen - som ett komplement till de medel som

Socialstyrelsen fördelar till mansjourernas arbete i frågor som rör våld mot

kvinnor - avser att avsätta ytterligare 1,5 miljoner kronor för projekt och

andra insatser i detta syfte. Som socialutskottet anför i sitt yttrande får det

ankomma på organisationerna att själva bestämma hur medlen skall användas.

Yrkandet i motion Ju28 bör därför avslås.

Genom anslagen till mansjourernas arbete får enligt utskottets mening ett

yrkande i motion Ju30 (fp) om ökat stöd till Sveriges Mansjourers Riksförbund i

allt väsentligt vara tillgodosett. Bifall till motionen i denna del avstyrks.

Andra frivilligorganisationer

I propositionen aviserar regeringen att 2 miljoner kronor kommer att avsättas

ur Allmänna arvsfonden för projekt som vänder sig till eller initieras av

ungdomar i frågor som rör våld mot kvinnor. Medlen kommer efter ansökan att

fördelas till ideella organisationer. Utskottet ser positivt på att medel

avsätts för detta ändamål.

I motion Ju934 (s) anförs att särskilda program bör införas för t.ex.

invandrarkvinnor och kvinnor med handikapp.

De grupper av kvinnor som tas upp i motionen är enligt utskottets mening

särskilt utsatta. Regeringen har, som tidigare nämnts, i propositionen också

aviserat att ett särskilt informationsmaterial kommer att utarbetas riktat till

alla dem som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige om svensk lagstiftning på

området och om vilka värderingar som ligger bakom en sådan lagstiftning. Inom

den svenska handikapprörelsen bedrivs sedan ett par år några projekt som bl.a.

tar upp frågor om våld; i propositionen konstateras att det dock finns behov av

ytterligare insatser.

Regeringen aviserar att den kommer att avsätta 1 miljon kronor till

invandrar- och handikapporganisationer samt deras kvinnoorganisationer för

projekt och andra insatser som syftar till att motverka våld mot

invandrarkvinnor och kvinnor med funktionshinder. Medlen kommer att fördelas av

regeringen under år 1998 efter ansökan.

Genom vad som nämnts ovan om pågående arbete och med hänsyn till att det nu

kommer att avsättas medel för att underlätta för berörda organisationer att

bedriva projekt anser utskottet att motion Ju934 får anses vara tillgodosedd.

Motionen bör avslås.

I motion Ju27 (fp) anses att den miljon regeringen avsätter är otillräcklig

och yrkas att 3 miljoner kronor bör avsättas till funktionshindrade kvinnor.

Som exempel nämns att det ställs speciella krav vad gäller utrustning m.m. hos

kvinnojourerna för att kunna möta dessa kvinnors behov.

Som framgått ovan skall de medel som regeringen har för avsikt att avsätta

användas för projekt och andra insatser som syftar till att motverka våld mot

bl.a. kvinnor med funktionshinder. I motionen avses dock främst sådana åtgärder

som är avsedda att underlätta stödet till kvinnor som utsatts för våld. Frågan

om personlig assistans eller andra mer praktiska hjälpmedel är enligt

utskottets mening närmast frågor för kommun och landsting. När det gäller

mindre omfattande praktiska arrangemang vid t.ex. kvinnojourerna bör de extra

medel som nu anslagits till deras verksamhet kunna användas. Mot denna bakgrund

bör motion Ju27 i nu aktuell del inte föranleda någon riksdagens åtgärd och

utskottet anser att den skall avslås.

Brottsofferjourer

Brottsofferjourernas riksförbund består av drygt 100 lokala brottsofferjourer.

Jourerna är uppdelade i elva regioner och är organiserade som ideella

föreningar. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande

stödpersoner samt en brottsofferassistent eller samordnare.

Brottsofferassistenten har en samordnande funktion i jouren och har till

uppgift att se till att brottsoffret får kontakt med en stödperson. Assistenten

skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra

resursorgan samt vid behov slussa brottsoffer vidare till rätt professionell

instans.

De flesta brottsofferjourer har inte möjlighet att anställa någon

brottsoffer-assistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av en ideellt

arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en

brottsofferassistent sker finanseringen genom kommunala bidrag.

I motion Ju27 (fp) yrkas att brottsofferjourerna skall få direkt statsstöd

för att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid

fler brottsofferjourer i landet än vad som finns i dag.

Frågan om att ge statligt stöd till brottsofferjourerna har tidigare

behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1997/98:JuU1 (s. 78). Som

utskottet där framhållit var ett av huvudsyftena med att inrätta en

brottsofferfond att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika

former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. genom bidrag till olika ideella

organisationer som t.ex. till brottsofferjourer. Sådana bidrag utgår också.

Utskottet framhöll i det ovan nämnda betänkandet hur viktigt

brottsofferjourernas arbete är och också vikten av att dessa kan ges ekonomiskt

stöd. Utskottet anmärkte dock att man med kontinuerliga statliga driftsbidrag

närmar sig en organisationsform som i en alltför hög grad företer likheter med

regelstyrda myndigheter. Utskottet ansåg att det ligger en poäng i att

verksamheten bygger på ideellt och frivilligt mänskligt engagemang. De utgör

därvid ett komplement till den verksamhet som polisen bedriver med stöd och

information till brottsoffren i samband med brottsutredningen. Avslutningsvis

konstaterade utskottet att det ingick i Brottsofferutredningens uppdrag att

belysa behovet av en ytterligare utveckling av stödfunktioner till bl.a.

brottsofferjourerna.

Brottsofferutredningen har nu i sitt nyligen avlämnade betänkande Brottsoffer

(1998:40) också behandlat frågan. Utredningen framhåller att de ideella

organisationerna, brottsoffer- och kvinnojourer m.fl., utgör ett viktigt

komplement till samhällets stöd åt brottsoffer. Utredningen anser det angeläget

att tillgängligheten till dessa organisationer ökar. Ett tillskott om ca 7

miljoner kronor per år till brottsofferfonden - genom att brottsofferavgiften

höjs - bör därför enligt utredningen tillföras de ideella organisationer som

arbetar med brottsofferinriktad verksamhet att användas för t.ex. anställning

av brottsofferassistenter. Utredningen avvisar emellertid en ordning med

statligt anställda brottsofferassistenter liksom assistenter anställda av

Brottsofferjourernas riksförbund. I stället föreslås att de jourer och andra

ideella organisationer som vill samverka går samman och ansöker om medel hos

brottsofferfonden för att anställa en assistent eller på annat sätt ordna sin

verksamhet så att tillgängligheten ökar. På så sätt kan assistenterna placeras

där behovet finns. Samarbete mellan olika lokala ideella organisationer bör

enligt utredningen prioriteras vid medelstilldelningen ur fonden.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om att man måste värna det

ideella i brottsofferjourernas verksamhet. Annars riskerar viktiga värden att

gå förlorade. Enligt utskottets mening bör nu emellertid beredningen av

Brottsofferutredningens betänkande avvaktas och motion Ju27 avslås såvitt

gäller nu behandlad fråga.

Informationsinsatser

Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande föreslagit att en rikstäckande

informationskampanj om våld mot kvinnor genomförs. Enligt regeringens bedömning

i propositionen är det inte påkallat att nu genomföra en sådan kampanj. Skälen

för regeringens bedömning är att Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete med

kommunen, polisen, kvinnojourerna m.fl. under hösten 1997 har bedrivit en brett

upplagd informationskampanj, Operation kvinnofrid, för att synliggöra våldet

mot kvinnor i hemmen, öka kunskaperna och förändra attityderna till våldet.

Till denna kampanj har regeringen lämnat ett bidrag om 500 000 kr. Därutöver

har regeringen givit 650 000 kr i bidrag till den av ROKS nyligen inledda

kampanjen i samma frågor.

Enligt propostitionen kommer regeringen vidare att under 1998 genomföra

seminarier och andra opinionsinsatser som rör våld mot kvinnor.

Motionärerna i motion Ju28 (v) delar inte regeringens bedömning om att det

för närvarande inte är påkallat med ytterligare kampanjer för kvinnofrid. Det

anförs att sådana kampanjer bör genomföras regelbundet och i motionen yrkas

därför att en riksomfattande kampanj skall genomföras.

Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förbereds när det gäller

information och opinionsarbete anser justitieutskottet, i likhet med

socialutskottet, att det inte är påkallat att nu genomföra en sådan

informationskampanj som föreslås i motion Ju28. Motionen avstyrks i nu

behandlad del.

Utbildning

Regeringen anför i propositionen att särskilda åtgärder behövs för att öka

kunskapen hos personal på olika myndigheter som handlägger ärenden om våld mot

kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare av våldsbrott mot

kvinnor. Detta är också en fråga om jämställdhet. I syfte att säkerställa att

jämställdhetsfrågorna och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta

yrkesutbildningar anförs i propositionen att examensordningen i

högskoleförordningen kommer att kompletteras för följande yrkesexamina:

barnmorskeexamen, barn- och ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen,

gymnasielärarexamen, juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen,

psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen,

tandläkarexamen och teologie kandidatexamen. Högskoleverket kommer enligt

propositionen att få i uppdrag att följa och utvärdera på vilket sätt

universiteten och högskolorna beaktar de nya kraven i examensordningen och hur

de ändrade målbeskrivningarna kommer till konkret uttryck i undervisningen.

Vad gäller polisutbildningen, vilken inte regleras i examensordningen,

konstaterar regeringen att frågan om våld mot kvinnor på ett tydligt sätt lyfts

fram under de senaste åren. I utbildningen ingår numera ett utbildningsblock om

tre veckor med tema familjevåld.

I ett antal motioner från allmänna motionstiden har framställts krav på en

förbättrad utbildning för olika yrkeskategorier. I motion Ju919 (v) anförs att

det bör införas en bättre utbildning för jurister om bl.a. våld mot kvinnor och

i motionerna Ju934 (s) och So801 (c) att polisen måste ges kunskap i hur man

skall möta de barn som blir vittne till våld i hemmet. I motion Ju934 anförs

även att våld mot kvinnor måste prioriteras vid utbildningen av poliser. Dessa

motioner får enligt utskottets mening anses tillgodosedda genom de initiativ

som nu tagits samt genom att det i polisutbildningen ingår utbildning om

familjevåld. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju919, Ju934 och So801

i nu behandlade delar.

I motion Ju24 (m), slutligen, anser motionärerna att det bör ingå

brottsofferkunskap i socionomutbildningen.

Som framgått ovan tillhör socionomexamen en av de utbildningar för vilken

examensordningen i högskoleförordningen skall kompletteras med

jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor. Brottsofferutredningen har

i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40)

föreslagit att det skall införas en särskild bestämmelse i socialtjänstlagen om

socialtjänstens ansvar för brottsoffer samt att de utbildningsinsatser för

personal inom socialtjänsten som regeringen har föreslagit i den här aktuella

propositionen även bör innehålla mer allmänna frågor om brottsoffer. På denna

punkt anser utskottet att beredningen av utredningens betänkande bör avvaktas

och avstyrker därför motion Ju24 i nu behandlad del.

Eftersom det kommer att dröja innan förändringar i grundutbildningarna får

full genomslagskraft måste enligt regeringens bedömning de ändrade

examensordningarna kompletteras med fortbildningsinsatser för de

personalgrupper som nu är verksamma inom rättsväsendet, socialtjänsten och

hälso- och sjukvården. Fortbildningsinsatserna skall enligt propositionen

normalt finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete, och detta

bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet. Mot

bakgrund av de förändringar som föreslås i lagstiftningen, t.ex. införandet av

ett kvinnofridsbrott och de övriga satsningar som föreslås i propositionen,

anser regeringen att det finns skäl att genom en extra tilldelning av medel

genomföra en större engångssatsning på fortbildning av berörda yrkesgrupper.

Rikspolisstyrelsen har därför fått i uppdrag att i samråd med Domstolsverket,

Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra ytterligare fortbildning av

personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Fortbildningen bör läggas upp så att den kan genomföras på både central,

regional och lokal nivå. För ändamålet kommer Rikspolisstyrelsen att tillföras

ett engångsbelopp om 6,5 miljoner kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner kronor

användas för fortbildning av domare och för information till nämndemän.

Behovet av fortbildning i frågor om våld mot kvinnor är stort. Utskottet

välkomnar därför den satsning på fortbildning som skall genomföras för de

yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet m.m.

som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Utskottet delar dock regeringens

principiella uppfattning att fortbildningsinsatser normalt skall finansieras

inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete.

Även vad angår frågan om fortbildning har ett antal motionsyrkanden väckts.

Sålunda har i motion A804 (mp) framförts att alla berörda myndigheter bör ges

utbildning i hur våldsutsatta kvinnors problembild kan se ut och hur man bäst

uppmärksammar och stöder kvinnorna och i motion A805 (kd) att utbildning måste

ges kontinuerligt. Enligt utskottets mening får dessa motioner anses vara

tillgodosedda genom de fortbildningssatsningar som nu vidtas, varför motionerna

avstyrks.

Motionärerna i motion Ju28 (v) anser att den av regeringen aviserade

fortbildningen även bör innefatta kunskap om de kvinnor som faller inom den

tidigare berörda s.k. tvåårsregeln och som misshandlas av sina män. Vidare bör

enligt motionen ingå utbildning rörande sexuella övergrepp mot barn.

Utskottet utgår för sin del från att de frågor som aktualiseras med anledning

av kvinnors särskilda situation i s.k. anknytningsförhållanden kommer att ingå

som ett moment i den ovan behandlade utbildningen om våld mot kvinnor. Såvitt

gäller sexuella övergrepp mot barn är det viktigt att de yrkesgrupper som

kommer i kontakt med dessa barn har goda kunskaper och genomtänkta

arbetsmetoder. Vikten av att personalen inom socialtjänsten har lämplig

utbildning och erfarenhet har understrukits genom införandet nyligen av en

bestämmelse härom i socialtjänstlagen. Frågan om utbildning har även behandlats

i Barnkommitténs betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116).

Frågor om bl.a. åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och stöd

till barn som utsatts för ett sådant övergrepp har också behandlats av

socialutskottet i betänkandet Barnfrågor (1997/98:SoU13). I socialutskottets

yttrande i nu aktuellt ärende anför utskottet vidare att regeringen har för

avsikt att återkomma till riksdagen med en proposition om vissa barnfrågor och

föräldrastöd. I det sammanhanget kommer enligt socialutskottet också en mer

samlad bedömning att göras över behovet av eventuellt ytterligare insatser för

att förbättra situationen för barn som lever i miljöer där misshandel

förekommer.

Justitieutskottet konstaterar att frågan om sexuella övergrepp mot barn på

olika sätt är uppmärksammad; motion Ju28 i denna del avstyrks.

I motion Ju901 (fp) anförs att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums

erfarenheter bör användas vid utbildningen av myndighetspersonal. Utskottet,

som anser det vara en självklarhet att alla goda erfarenheter tas till vara

också när det gäller utbildning, anser inte att yrkandet bör leda till något

uttalande från riksdagens sida. Motion Ju901 i nu behandlad del avstyrks.

När det gäller socionomer framställs i motion Ju24 (m) krav på att

fortbildning skall ges i frågor som rör brottsoffer. Som anförts ovan bereds

för närvarande ett förslag härom, och enligt utskottets mening bör resultatet

av denna beredning avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju24 i

denna del.

Slutligen begärs i motion Ju32 (mp) att Rikspolisstyrelsen skall ges i

uppdrag att dokumentera och utvärdera de utbildningsinsatser som företas med

anslagna 6,5 miljoner kronor.

Enligt utskottets mening är det här, som i all annan verksamhet, av största

vikt att särskilda insatser följs upp och utvärderas. Utskottet utgår från att

detta kommer att göras och får också anses ingå i det myndighetsuppdrag

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna fått av regeringen angående frågor om

våld mot kvinnor. Det finns enligt utskottets mening således inte skäl för

riksdagen att göra något uttalande i frågan, och bifall till motion Ju32 i

denna del avstyrks.

Forskning

I ett antal motioner berörs frågor om forskning. Enligt motionärerna i Ju24 (m)

bör de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer mellan olika eller

lika kön studeras djupare än vad som hittills skett. I motion Ju917 (c) begärs

att sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor skall kartläggas.

Även i motion Ju934 (s) anses att det bör bedrivas forskning kring bl.a.

pornografi. Slutligen sägs helt allmänt i motion Ju725 (s) att det finns behov

av ny forskning om kvinnofrid.

Forskning om olika aspekter av våld mot kvinnor är ett viktigt led i en ökad

kunskapsutveckling på området. Härvidlag har senare års kvinnoforskning lämnat

viktiga bidrag. Enligt utskottets mening är det angeläget att forskningen på

området fortsätter att utvecklas.

Som regeringen konstaterar i propositionen har emellertid mycket hänt i dessa

frågor under senare år, inte minst till följd av den inrättade professuren i

sociologi - särskilt kvinnoforskning - vid Uppsala universitet, genom forskning

vid Rikskvinnocentrum i Uppsala och vid Centrum för kvinnoforskning vid Uppsala

universitet samt även genom forskning på många andra håll i landet. I

propositionen anförs även att regeringen under våren 1997 beviljat bidag för en

kartläggning av befintlig mansforskning, dvs. forskning om förändrade

mansroller och om maskulinitet som är bristfälligt utforskade. Regeringen har

även funnit den kriminal- och rättsvetenskapliga forskningen om våld mot

kvinnor vara eftersatt och har därför givit Brottsförebyggande rådet i uppdrag

att utveckla forskning om våld mot kvinnor och att införliva ett

jämställdhetsperspektiv inom ramen för myndighetens forsknings- och

utvecklingsarbete. Slutligen har Socialstyrelsen fått i uppdrag att bl.a.

sammanställa kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling.

Utskottet konstaterar att det i dag pågår en rad forskningsprojekt såvitt

gäller frågor kring våld mot kvinnor. Regeringen har också genom olika uppdrag

initierat forskning på de områden som hittills varit eftersatta, vilket

utskottet särskilt välkomnar. De särskilda frågor som tagits upp i motionerna

kan samtliga sägas falla inom ramen för den forskning som nu bedrivs. Utskottet

utgår därför från att frågorna härigenom kommer att belysas. Något särskilt

uttalande från riksdagens sida behövs enligt utskottets mening inte. Motionerna

Ju24, Ju725, Ju917 och Ju934 i nu behandlade delar avstyrks.

Kostnader

Av de medel som riksdagen anslagit till berörda utgiftsområden avsätter

regeringen sammanlagt 39 miljoner kronor för de åtgärder som redovisas i

propositionen för att bekämpa våldet mot kvinnor. Ett begränsat belopp, 2

miljoner kronor, avsätts också från Allmänna arvsfonden. Av totalsumman skall

10 miljoner kronor täcka polisens ökade kostnader för bl.a. spanings- och

utredningsarbete med anledning av att lagen om förbud mot köp av sexuella

tjänster träder i kraft den 1 januari 1999.

I motion Ju24 (m) anförs att polisen bör tillföras ytterligare resurser för

kampen mot brott.

Som utskottet tidigare framhållit är det viktigt för trovärdigheten i

lagstiftningen att den också upprätthålls. I arbetet med att upprätthålla

förbudet mot köp av sexuella tjänster spelar givetvis polisen en stor roll. Det

är således viktigt att tillräckliga resurser avsätts inom polisen för att man

skall kunna ingripa även mot denna typ av brottslighet. Utskottet utgår från

att så sker och att regeringen noga följer arbetet för att kunna bedöma om

ytterligare medel - utöver de 10 miljoner kronor som avsatts - behövs i

polisens arbete mot könshandeln. Motion Ju24 får enligt utskottets mening

härigenom anses vara tillgodosedd och bifall avstyrks.

En våldskommission

I motionerna Ju702 och Ju922 (båda fp) samt So653 (kd) begärs att regeringen

tillsätter en kommission med uppgift att utreda och finna angreppssätt mot

våldet i samhället. I motion Ju928 (s) om en nationell samling mot

ungdomsvåldet krävs en bred aktion mot det ökande våldet, främst i

ungdomsgrupperna.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om att tillsätta en våldskommission

(se 1994/95:JuU17 s. 6 f och 1996/97:JuU11 s. 4 f). Utskottet har då redogjort

utförligt för pågående och aviserade åtgärder mot våldet och, i likhet med

motionärerna, uttryckt sin oro över den ökade och alltmer förråade

våldsbrottsligheten. När utskottet för ett år sedan hade att ta ställning till

yrkanden motsvarande de nu aktuella avstyrkte utskottet bifall till dessa med

hänvisning till att regeringen vidtagit en rad åtgärder på området. Särskilt

mot bakgrund av det uppdrag Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA) fått

- dvs. att verka för att intentionerna i regeringens nationella

brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) genomförs - ansåg

utskottet det inte vara nödvändigt att också tillsätta en kommission mot

våldet. Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag och avstyrker bifall

till motionerna Ju702, Ju922, So653 och Ju928 i nu behandlade delar.

Brottsofferfrågor

I en rad motioner, främst från allmänna motionstiden, tas upp olika förslag

till åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffer.

I motion Ju905 (m) yrkas att brottsoffrens ställning generellt bör stärkas

och i motion Ju914 (också m) att Brottsofferutredningens förslag bör leda till

skyndsam beredning inom Regeringskansliet. I motion Ju907 (m) begärs en översyn

av reglerna om information till brottsoffer om hur pågående utredning

fortskrider samt om hur man begär överprövning av ett fattat beslut. Också i

motion Ju910 (c) tas upp frågor om information till brottsoffer; i motionen

anförs att samarbetet mellan å ena sidan polis och åklagare och å andra sidan

brottsoffret måste utvecklas. I samma motion krävs också att särskilda

trygghetsplaner skall införas på landets domstolar. Frågan om förbättringar för

vittnens och målsägandens situation i domstol tas även upp i motion Ju914 (m).

I några motioner behandlas frågan om målsägandebiträde. Sålunda anförs i

Ju933 (fp) att statens stöd till brottsoffer i form av målsägandebiträde inte

får minskas och i motionerna Ju910 och Ju917 (båda c) att målsägandebiträde bör

införas vid tredjemansskada.

Slutligen tas i motion Ju29 (c) frågan upp om hur brottsofferfonden bör

finansieras.

Utskottet behandlade i betänkandet Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.

(1994/95:JuU13, rskr. 261) ett antal motioner rörande olika former av hjälp och

stöd till brottsoffer. Utskottet uttalade med anledning av motionerna att det

var tid att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m. som den

senaste tioårsperioden pågått på brottsofferområdet och att ett arbete med en

utvärdering av de åtgärder som vidtagits snarast borde inledas. Riksdagen

beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringen beslutade därefter direktiv till en särskild utredare med uppdrag

att utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden gjorts på

brottsofferområdet (dir. 1995:94). I enlighet med riksdagens uttalande fick

utredningen i uppgift att ge en bred redovisning av vad som har gjorts och

kartlägga vilka rättigheter och vilka möjligheter till hjälp ett brottsoffer

har. De samlade effekterna av dessa rättigheter skulle sedan analyseras, och

med utgångspunkt i den samlade kunskapen och analysen skulle utredaren föreslå

de förändringar som ansågs befogade. Detta gällde inte enbart förändringar i

lagstiftning utan också förändringar t.ex. av handläggningsrutiner, rutiner för

samarbete myndigheter emellan och förbättrad utbildning.

Som en allmän utgångspunkt angavs i direktiven att det är av stor betydelse

att åtgärder för brottsoffer sätts in där de verkligen behövs. En viktig

uppgift för utredaren har därför varit att undersöka om de resurser som finns

används på bästa sätt. En annan betydelsefull fråga för utredaren har varit hur

regelsystemet tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar och andra

insatser fallit ut i praktiken.

Utredaren har nyligen redovisat sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer - Vad

har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40).

Frågan om att på olika sätt förbättra situationen för dem som utsätts för

brott har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för diskussion

i utskottet. Det finns därför en rad utskottsbetänkanden där olika frågor på

området tas upp. Genom utskottets initiativ har också Brottsofferutredningen

tillsatts, och utredningen har nu avlämnat sina förslag. Utan att här närmare

gå in på dessa eller de olika förslagen i motionerna anser utskottet att

beredningen av betänkandet bör avvaktas innan några ytterligare uttalanden görs

beträffande förslag till åtgärder för att förbättra situationen för

brottsoffer. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju29, Ju905, Ju907,

Ju910, Ju914, Ju917 och Ju933 i här aktuella delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande jämställdhet mellan könen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju30 yrkande 1,

2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju222, 1997/98:Ju917 yrkande 6 och

1997/98:Ju933 yrkande 1,

3. beträffande kvinnofridsbrottet

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 1-3,

1997/98:Ju725 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 10 antar regeringens

förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 4 kap. 4 a §,

res. 1 (fp)

4. beträffande våldtäktsbrottet

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken

såvitt avser 6 kap. 1 §,

5. beträffande underlåtenhet att avslöja sexualbrott

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 14 och

1997/98:Ju919 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken såvitt avser 6 kap. 12 §,

res. 2 (c, v, mp)

6. beträffande underlåtenhet att bistå nödställd

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 4 och 1997/98: Ju724 yrkande 1

(delvis),

res. 3 (fp)

7. beträffande översyn av bestämmelserna om sexualbrott

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 5, 1997/98: Ju32 yrkandena

8 och 9, 1997/98:Ju701, 1997/98:Ju703 yrkande 1, 1997/98:Ju716,

1997/98:Ju724 yrkande 1 (delvis), 1997/98:Ju901 yrkande 5, 1997/98:Ju917

yrkande 1, 1997/98:Ju919 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 11,

res. 4 (c, fp, mp)

8. beträffande förhör med barn

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 13,

res. 5 (c, v, mp)

9. beträffande sexturism

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju704,

10. beträffande brottsbalken i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken i

den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

11. beträffande en skärpt lagstiftning mot könsstympning

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju934 yrkande 9 och

1997/98:So225 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor,

12. beträffande kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju29 yrkande 2,

res. 6 (c, v)

13. beträffande förebyggande åtgärder mot könsstympning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 23, 1997/98: Ju31 yrkande

5 och 1997/98:So312 yrkande 2,

res. 7 (c, fp, v, kd)

14. beträffande behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för

könsstympning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So312 yrkande 1 och 1997/98:So335

yrkande 1,

res. 8 (c, fp, v)

15. beträffande internationellt arbete mot könsstympning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 22,

res. 9 (m, c, fp, v, kd)

16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med anledning

av motionerna 1997/98:Ju708 yrkande 1, 1997/98:Ju710, 1997/98:Ju723,

1997/98:Ju917 yrkande 14, 1997/98:K342 yrkande 5 och 1997/98:A804 yrkande

24 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 5, 1997/98:Ju27

yrkande 16, 1997/98:Ju30 yrkande 4, 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju709

och 1997/98:A805 yrkande 17 antar regeringens förslag till lag om förbud

mot köp av sexuella tjänster,

res. 10 (m, fp)

res. 11 (kd)

17. beträffande utvidgning av ansvaret för koppleri

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 17,

res. 12 (fp, mp)

18. beträffande redovisning av polisens åtgärder mot prostitution

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 15,

res. 13 (v)

19. beträffande prostituerade med drogmissbruk

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju23, 1997/98:Ju31 yrkande 4 och

1997/98:Ju708 yrkande 2,

res. 14 (c, fp, kd)

20. beträffande nationellt centrum för arbetet mot prostitution

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju26, 1997/98:Ju31 yrkande 3 och

1997/98:Ju933 yrkande 9,

res. 15 (fp, kd)

21. beträffande myndighetssamverkan mot prostitution

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 18,

res. 16 (c, fp)

22. beträffande forskningsprojekt inom EU om prostitution

att riksdagen avslår motion 1997/98:So668,

res. 17 (mp)

23. beträffande sekretessfrågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju31 yrkande 6,

24. beträffande jämställdhetsmålet för svenskt bistånd

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 20,

res. 18 (fp, v)

25. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 21,

res. 19 (fp)

26. beträffande kvinnors mänskliga rättigheter

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 1,

res. 20 (v)

27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i

anknytningsfall

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 24 och 1997/98:Ju28

yrkande 3,

res. 21 (fp)

res. 22 (v)

28. beträffande uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 2,

res. 23 (v)

29. beträffande riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 4,

res. 24 (v, mp)

30. beträffande rättsstatistiken avseende våld m.m. mot kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju917 yrkandena 2 och 3 samt

1997/98:Ju934 yrkande 1,

31. beträffande brottsofferundersökning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 4,

32. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 2, 1997/98:Ju31

yrkande 1 och 1997/98:Ju32 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om

ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

res. 25 (m, c)

res. 26 (v, mp, kd)

33. beträffande utsatta flickor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 6,

res. 27 (v, mp)

34. beträffande missbruksvård för utsatta kvinnor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 3,

35. beträffande skyddat boende

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis),

36. beträffande ersättning till kvinnor som utsatts för våld

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju32 yrkande 2,

res. 28 (mp)

37. beträffande Rikskvinnocentrum

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju25,

38. beträffande våldtäktskliniker

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 1, 1997/98: Ju917 yrkande

5 och 1997/98:Ju933 yrkande 2,

res. 29 (fp)

39. beträffande handlingsplaner för akutsjukhus

att riksdagen avslår motion 1997/98:A807 yrkande 6,

40. beträffande vårdgaranti

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 6, 1997/98:Ju32 yrkande 4

och 1997/98:Ju933 yrkande 6,

res. 30 (fp, mp)

41. beträffande kostnadsfri vård och behandling

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 28 och 1997/98:Ju919

yrkande 6,

res. 31 (m, c, v, mp, kd)

42. beträffande videodokumentation

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju933 yrkande 8,

43. beträffande ett datoriserat informationssystem

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju32 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 8

och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis),

res. 32 (c, mp)

44. beträffande en svensk New York-modell

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 7,

res. 33 (m, fp, kd)

45. beträffande handel med kvinnor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 13,

res. 34 (c, v)

46. beträffande åklagarnas handläggning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 8 och 1997/98:Ju32 yrkande

5,

res. 35 (fp, mp)

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande

27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande

16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28, 1997/98:Ju934

yrkande 14 och 1997/98: A805 yrkande 15,

res. 36 (m)

res. 37 (c)

res. 38 (fp)

res. 39 (v)

res. 40 (kd)

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30

yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98:Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3,

1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98:Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7

och 1997/98:A804 yrkande 20,

res. 41 (m)

res. 42 (c)

res. 43 (fp)

res. 44 (mp)

res. 45 (kd)

49. beträffande myndighetssamverkan

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 7, 1997/98:Ju918 yrkande

1 och 1997/98:Ju934 yrkande 6,

res. 46 (c)

res. 47 (fp)

50. beträffande policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 7,

res. 48 (v, mp)

51. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 4 och 1997/98:Ju917

yrkande 10,

res. 49 (c, fp)

52. beträffande kvinnojourer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkandena 9 och 11, 1997/98:Ju901

yrkande 8, 1997/98:Ju933 yrkande 7, 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis),

1997/98:So634 och 1997/98:A804 yrkande 23,

res. 50 (fp)

res. 51 (v)

53. beträffande mansjourer och andra mansorganisationer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 8 och 1997/98:Ju30 yrkande

2,

54. beträffande andra frivilligorganisationer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 15 och 1997/98:Ju934

yrkande 12,

res. 52 (fp)

55. beträffande brottsofferjourer

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 14,

res. 53 (fp)

56. beträffande informationsinsatser

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 10,

res. 54 (v)

57. beträffande en förbättrad yrkesutbildning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju919 yrkande 4, 1997/98:Ju934 yrkande

5 (delvis) och 1997/98:So801 yrkande 15,

res. 55 (c, v, mp)

58. beträffande utbildning och fortbildning av socionomer

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkandena 3 och 4,

res. 56 (m)

59. beträffande tillvaratagande av kvinnojourernas och

Rikskvinnocentrums erfarenheter i utbildningen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju901 yrkande 9,

res. 57 (fp)

60. beträffande fortbildning i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 12, 1997/98:A804 yrkande

21 och 1997/98:A805 yrkande 14,

res. 58 (v)

61. beträffande uppdrag till Rikspolisstyrelsen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju32 yrkande 7,

res. 59 (mp)

62. beträffande forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld

i nära relationer

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkande 1,

res. 60 (m)

63. beträffande kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och

våld mot kvinnor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 7,

res. 61 (c, fp, v, mp, kd))

64. beträffande övriga forskningsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju725 yrkande 4 och 1997/98:Ju934

yrkande 2,

65. beträffande polisens resursbehov

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkande 7,

res. 62 (m)

66. beträffande våldskommission

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju702, 1997/98:Ju922, 1997/98:Ju928 och

1997/98:So653 yrkande 8,

res. 63 (fp, kd)

67. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju905 yrkande

1, 1997/98:Ju907 yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31 och 34,

1997/98:Ju914 yrkandena 4 och 5, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och

1997/98:Ju933 yrkande 3,

res. 64 (m)

res. 65 (c)

res. 66 (fp)

Stockholm den 12 maj 1998

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson

(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia

Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).

Reservationer

1. Kvinnofridsbrottet (mom. 3)

Siw Persson (fp) anför:

Regeringens förslag till nytt kvinnofridsbrott är välkommet. Genom den

lagtekniska lösning som regeringen givit brottet är det straffbara området

tydligare avgränsat än i Kvinnovåldskommissionens betänkande, och de

invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt som vändes mot kommissionens förslag har

därmed fått gehör. Jag har ändå vissa invändningar mot regeringens förslag.

Regeringen föreslår att den nya bestämmelsen i 4 kap. 4 a § brottsbalken

utformas som ett ?neutralt brott? i första stycket - grov fridskränkning - och

själva kvinnofridsbrottet - grov kvinnofridskränkning - som ett specialfall av

detta i andra stycket. Enligt min mening bör brottsbalken bättre spegla

verkligheten. Brottet grov kvinnofridskränkning bör därför inleda bestämmelsen

och grov fridskränkning bör utgöra ett specialfall av det brottet.

Regeringen har ansett att av Kvinnovåldskommissionen föreslagna straffminimum

om ett års fängelse är för högt och i stället föreslagit ett straffminimum om

sex månader. Enligt min mening måste Kvinnovåldskommissionens förslag

genomföras i denna del. Skälet härför är att normalstraffet för grov

kvinnofridskränkning enligt min uppfattning bör vara fängelse. Sätts

minimistraffet till fängelse sex månader kommer domstolarna vid tillämpning av

reglerna i brottsbalken om val av påföljd att döma till en lindrigare påföljd

än fängelse, nämligen endera villkorlig dom eller skyddstillsyn (detta är

innebörden av 30 kap. 4 § brottsbalken). Innebörden av domstolarnas

påföljdspraxis är med andra ord att fängelse väljs som påföljd för brott vars

straffvärde understiger ett år enbart när det är fråga om återfall i

(allvarligare) brott eller om det är fråga om s.k. artbrott (som t.ex.

rattfylleri och våld mot tjänsteman).

Regeringens argument för fängelse sex månader som minimistraff, att

kvinnofridsbrottet kan bestå av ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott

som - om de bedöms isolerat - skulle ge böter eller högst ett kortare

fängelsestraff, är enligt min uppfattning ohållbart. Regeringen väljer då att

bortse från att det också för att konstituera en grov kvinnofridskränkning

krävs att gärningarna därutöver har varit ett led i en upprepad kränkning av

kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla.

Enligt min mening är det inte en tillräcklig markering av allvaret i den

kränkning som utgör ett grovt kvinnofridsbrott om inte straffminimum sätts till

fängelse ett år.

Slutligen omfattade Kvinnovåldskommissionens förslag till kvinnofridsbrott

också sådan psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. Kommissionen

ville straffbelägga t.ex. att mannen förbjuder kvinnan att träffa släktingar,

vänner eller att gå ut eller att mannen på ett grovt sätt talar nedsättande

till kvinnan. Regeringen avvisar förslaget eftersom den bl.a. inte bedömer det

ändamålsenligt med en sådan kriminalisering.

Gällande rätt är i dag att psykisk misshandel är straffbar om gärningen

medför en medicinskt påvisbar effekt. Vid mindre allvarliga former av psykisk

misshandel är det svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett

sådant samband med gärningen att det går att döma till ansvar. Enligt min

uppfattning hade det varit värdefullt om också sådan ?lindrig? psykisk

misshandel hade blivit kriminaliserad, men det är svårt att hitta en rättssäker

lagteknisk konstruktion. Frågan bör därför bli föremål för förnyat utredande.

Det får ankomma på regeringen att se till att så sker.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kvinnofridsbrottet

att riksdagen dels avslår motionerna 1997/98:Ju725 yrkande 1 och 1997/98:Ju934

yrkande 10, dels med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 3 ger

regeringen till känna vad som anförts i reservationen och dels med bifall

till motion 1997/98:Ju27 yrkandena 1 och 2 samt med anledning av

proposition 1997/98:55 antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i brottbalken såvitt avser 4 kap. 4 a § med den ändringen

att bestämmelsen erhåller följande som reservantens förslag betecknade

lydelse:

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

|Den som begår brottsliga | Den man som begår|

|gärningar enligt 3, 4 |brottsliga gärningar|

|eller 6 kap. mot en |enligt 3, 4 eller 6 kap.|

|närstående eller tidigare |mot en kvinna som han är|

|närstående person, döms, |eller har varit gift med|

|om gärningarna varit ett |eller som han bor eller|

|led i en upprepad |har bott tillsammans med|

|kränkning av personens |under äkten- skapsliknande|

|integritet och varit |förhållanden, döms, om|

|ägnade att allvarligt |gärningarna varit ett led|

|skada personens |i en upprepad kränkning av|

|självkänsla, för grov |kvinnans integritet och|

|fridskränkning till |varit ägnade att|

|fängelse, lägst sex |allvarligt skada hennes|

|månader och högst sex år. |självkänsla, för grov|

| |kvinnofridskränkning till|

| |fängelse, lägst ett och|

| |högst sex år. |

-------------------------------------------------------

|Har gärningar som anges i | Har gärningar som anges|

|första stycket begåtts av |i första stycket begåtts|

|en man mot en kvinna som |mot en närstående eller|

|han är eller har varit |tidigare närstående person|

|gift med eller som han bor |i andra fall än som avses|

|eller har bott tillsammans |i första stycket skall i|

|med under |stället dömas för grov|

|äktenskapsliknande |fridskränkning till samma|

|förhållanden, skall i |straff. |

|stället dömas för grov | |

|kvinnofridskränkning till | |

|samma straff. | |

-------------------------------------------------------

2. Underlåtenhet att avslöja sexualbrott (mom. 5)

Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Det är bra att regeringen nu lämnar förslag som straffbelägger underlåtenhet

att avslöja sexualbrott på samma sätt som gäller avseende grova våldsbrott så

som också föreslås i motion Ju919. Det är dock ett problem att en förälder

enligt bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken inte har någon skyldighet att

anmäla brott i sådana fall då åtgärden skulle avslöja att någon denne

närstående gjort sig skyldig till brott. Många barn som utsatts för sexuella

övergrepp av en förälder, och där den andra föräldern varit medveten om vad som

pågått, har vittnat om hur de upplevt att båda föräldrarna svikit. Man måste

ställa sig frågan vems skyddsbehov som är störst i dessa situationer, barnets

eller förövarens.

Vi inser att detta är en mycket stor och svår fråga, men det betyder inte att

den inte går att lösa. Vi anser därför att den av regeringen aviserade

utredningen om en översyn av sexualbrotten bör få i uppdrag att komma med

förslag om att man i alla lägen skall sätta barnets skyddsbehov i främsta

rummet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande underlåtenhet att avslöja sexualbrott

att riksdagen dels med anledning av motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 14 och

1997/98:Ju919 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken såvitt avser 6 kap. 12 §, dels som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 2,

3. Underlåtenhet att bistå nödställd (mom. 6)

Siw Persson (fp) anför:

Det är bra att regeringen nu föreslår att underlåtenhet att avslöja grova

sexualbrott blir lika strängt behandlat som underlåtenhet att avslöja andra

grova våldsbrott. Enligt min uppfattning måste frågan om skyldighet att ingripa

och hindra brott mot liv och hälsa, där sexualbrott naturligtvis bör ingå, nu

resas.

Frågan har diskuterats av bl.a. Straffansvarsutredningen, som i sitt

betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) föreslagit en ny bestämmelse

i brottsbalken - en ny 3 kap. 9 a § - med straffansvar vid underlåtenhet att

bistå nödställd. Regeringen bör få i uppdrag att skyndsamt bereda utredningens

förslag och under hösten återkomma till riksdagen med förslag till lag-

ändringar. Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande underlåtenhet att bistå nödställd

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 4 och

1997/98:Ju724 yrkande 1 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 3,

4. Översyn av bestämmelserna om sexualbrott (mom. 7)

Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför:

Flera uppmärksammade domar har med rätta upprört och aktualiserat

gränsdragningen mellan våldtäktsbrottet och brottet sexuellt utnyttjande.

Vidare talar enligt vår mening mycket för att frånvaron av samtycke snarare än

graden av våld skall vara avgörande för bedömningen om gärningen skall bedömas

som våldtäkt. Ytterligare ett problem utgör frågan om våldets betydelse då

offret är ett barn. Också innebörden i vanmaktsbegreppet behöver en

genomlysning.

Enligt vår mening är det nödvändigt med en snabb översyn av sexual-

brottskapitlet i brottsbalken; regeringen bör under första halvåret 1999

återkomma till riksdagen med förslag som översynen resulterat i. Detta bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande översyn av bestämmelserna om sexualbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 5, 1997/98:Ju32

yrkandena 8 och 9, 1997/98:Ju701, 1997/98:Ju703 yrkande 1, 1997/98:Ju716,

1997/98:Ju901 yrkande 5, 1997/98:Ju917 yrkande 1, 1997/98:Ju919 yrkande 1

och 1997/98:Ju934 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 4,

5. Förhör med barn (mom. 8)

Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi välkomnar att regeringen nu kommer att tillsätta en sexualbrottsutredning

med uppdrag att göra en genomgripande översyn av bestämmelserna på området.

Enligt vår mening bör det ingå i uppdraget att se över frågan om förhör med

barn i sexualbrottsutredningar. Det ankommer på regeringen att utforma

direktiven i enlighet härmed. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande förhör med barn

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5,

6. Kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning (mom. 12)

Görel Thurdin (c) och Alice Åström (v) anför:

Möjligheten att i Sverige kunna lagföra en person för könsstympning som utförts

utomlands är avhängig av om könsstympningen är ett brott i det land där

ingreppet utfördes. Om ingreppet inte är straffbart i det land där det har

utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av principen om s.k.

dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § brottsbalken).

Barnkommittén föreslår i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU

1997:116) att könsstympning skall undantas från principen om dubbel

straffbarhet. Med hänsyn till brottets allvarliga art delar jag denna

uppfattning. Enligt min mening finns det inte något skäl att invänta vare sig

beredningen av kommitténs betänkande eller översynen av sexualbrotten, utan

regeringen bör redan under hösten kunna återkomma till riksdagen med ett

lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju29 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 6,

7. Förebyggande åtgärder mot könsstympning (mom. 13)

Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kd)

anför:

Mycken möda måste läggas ned på det förebyggande arbetet. Vi anser därför att

stora ansträngningar måste göras för att nå framför allt de invandrargrupper

som fortfarande har som sedvänja att genomföra kvinnlig könsstympning.

Socialstyrelsen bör få huvudansvaret för att förändra inställningen hos dessa

grupper. Vidare bör Socialstyrelsen få ett regeringsuppdrag att följa upp och

återrapportera vad om hänt med det förebyggande arbetet. Vad vi nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande förebyggande åtgärder mot könsstympning

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 23, 1997/98:Ju31

yrkande 5 och 1997/98:So312 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 7,

8. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning (mom. 14)

Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Alice Åström (v) anför:

Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande för de flickor och

kvinnor som utsätts för ett sådant ingrepp. Ingreppet förstör väsentliga

kroppsdelar, ofta med invalidiserande psykiska och fysiska följder. Även om de

fysiska skadorna är irreparabla måste enligt vår mening allt göras för att

utveckla behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den

ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra till att

utveckla sådana behandlingsmetoder. Dessa bör också kunna komma könsstympade

kvinnor i andra länder till godo. Många kvinnor som utsatts för könsstympning

behöver också psykisk hjälp. Det finns därför också behov av att utveckla

behandlingsmetoder som syftar till att psykiskt rehabilitera dessa kvinnor.

Det får ankomma på regeringen att se till att ett utvecklingsarbete faktiskt

kommer till stånd. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna So312 och So335

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för

könsstympning

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So312 yrkande 1 och

1997/98:So335 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 8,

9. Internationellt arbete mot könsstympning (mom. 15)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice

Åström (v), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

WHO uppskattar att omkring 130 miljoner flickor och kvinnor utsatts för

könsstympning. Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta

ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns

också kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp.

Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som

psykiska skador. Genom att könsstympningar också förorsakar komplicerade

förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn.

WHO, UNICEF och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare

att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning.

Som utskottsmajoriteten anfört deltar Sverige i det internationella arbetet i

frågan. Enligt vår mening bör den svenska regeringen emellertid på ett mer

aktivt sätt driva frågorna om könsstympning i olika internationella organ.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande internationellt arbete mot könsstympning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 22 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9,

10. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m) och

Jeppe Johnsson (m) anför:

Enligt vår mening finns det argument för en kriminalisering av de

prostituerades kunder, dvs. ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Men vi

menar att nackdelarna med en sådan kriminalisering överväger. En av dessa

nackdelar är att en kriminalisering kan leda till att prostitutionen i än

större utsträckning drar sig från öppen gatuprostitution till en mer dold

prostitution.

Vårt motstånd mot att kriminalisera köp av tillfälliga sexuella tjänster

grundas framför allt på uppfattningen att lagstiftningen inte kommer att bli

effektiv med hänsyn till bl.a. svårigheterna med att kontrollera och bevisa

brott. Vidare befarar vi att socialtjänstens och polisens arbete för att

förhindra nyrekrytering till gatuprostitution, vilket enligt tillgängliga

uppgifter synes vara relativt framgångsrikt, kommer att försvåras genom att

prostitutionen i högre utsträckning kan antas komma att ?gå under jorden? vid

en kriminalisering. Vi anser också att omständigheten att det finns en marknad

för sexuella tjänster mer är ett socialpolitiskt problem än ett

kriminalpolitiskt, och vi vänder oss mot att bemöta sociala problem med

kriminalpolitiska instrument. Den förstärkning av inte minst de sociala

myndigheternas insatser som regeringens förslag i övrigt syftar till utgör

enligt vår mening det bästa sättet för att så långt möjligt försöka motverka

förekomsten av prostitution i vårt samhälle. Mot bakgrund av vad som anförts

avvisar vi regeringens förslag att införa ett förbud mot köp av sexuella

tjänster.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju708

yrkande 1, 1997/98:Ju709, 1997/98:Ju710, 1997/98: Ju723, 1997/98:Ju917

yrkande 14, 1997/98:K342 yrkande 5, 1997/98:A804 yrkande 24 samt

1997/98:A805 yrkande 17 och med bifall till motionerna 1997/98:Ju24

yrkande 5, 1997/98:Ju27 yrkande 16 och 1997/98:Ju30 yrkande 4 avslår

regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster,

11. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Sexualiteten är ett av kärlekens starkaste uttrycksmedel. Det är därför en

kränkning av sexualiteten och människovärdet att göra den till en handelsvara.

Principen i ett humant och civiliserat samhälle bör sålunda vara ett

avståndstagande från prostitution. Denna etiska värdering bör komma till

uttryck i lagstiftningen. Vi vet att en kriminalisering påverkar attityder i

samhället; exempelvis förändrades attityderna till barnaga efter det att

förbudet härom infördes.

Om samhället inte accepterar prostitution som företeelse är det enligt min

mening orimligt att bara kriminalisera den ena partens handlande. Alla

människor har ett ansvar för sina handlingar, således även den som säljer

sexuella tjänster. Därför bör både köpare och säljare av sexuella tjänster

kunna dömas enligt den föreslagna lagen. Regeringens förslag att endast

förbjuda köp av sexuella tjänster främjar dessutom enligt min mening

möjligheten för nya brott som utpressning och hot.

Genom att kriminalisera även de prostituerades handlande skulle de som grips

kunna dömas till behandling för att komma ur sin situation. Det är därför

angeläget att en kriminalisering genomförs först när det finns ett utbyggt

system för att sätta in adekvata rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som

är inblandade i prostitution och som kan vara i behov därav.

Enligt min mening bör regeringen återkomma till riksdagen med ett lagförslag

i överensstämmelse med vad som anförts ovan.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju709

och 1997/98:A805 yrkande 17 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju24

yrkande 5, 1997/98:Ju27 yrkande 16, 1997/98:Ju30 yrkande 4, 1997/98:Ju708

yrkande 1, 1997/98:Ju710, 1997/98:Ju723, 1997/98:Ju917 yrkande 14,

1997/98:K342 yrkande 5 samt 1997/98:A804 yrkande 24 dels avslår

regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster, dels

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11,

12. Utvidgning av ansvaret för koppleri (mom. 17)

Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt vår mening bör koppleriansvaret utvidgas så att det också skall omfatta

den som bereder sig vinning av att annan, i samband med framställning av

pornografiska alster, har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.

Frågan har redan utretts av Prostitutionsutredningen, och regeringen bör därför

redan nu kunna återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad vi nu

anfört med anledning av motion Ju27 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande utvidgning av ansvaret för koppleri

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 17 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12,

13. Redovisning av polisens åtgärder mot prostitution (mom. 18)

Alice Åström (v) anför:

Det är bra att polisen tillförs ökade medel för att därigenom visa att

kriminaliseringen av könsköparna är en prioriterad fråga. Det är emellertid

viktigt att följa upp att polisens ökade medel används till det de är avsedda

för. Tyvärr finns det tendenser att polisen t.ex. lägger ner arbetsgrupper som

arbetar med de prostituerade. Jag anser att det är viktigt att dessa grupper

utvecklas i stället för avvecklas.

Enligt min mening bör regeringen uppdra åt Rikspolisstyrelsen att redovisa de

åtgärder som vidtas mot prostitutionen. Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande redovisning av polisens åtgärder mot prostitution

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 15 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13,

14. Prostituerade med drogmissbruk (mom. 19)

Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Drogmissbrukande kvinnor som prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk

måste enligt vår mening ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa kvinnor måste få

erforderlig vård, endera på frivillig väg eller med stöd av lagen om vård av

missbrukare (LVM), för att komma ifrån sitt missbruk. Det är också angeläget

att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov.

Kommunerna bör göras uppmärksamma på att besparingarna har nått sin gräns när

det gäller denna utsatta grupp i samhället. Vidare anser vi att det måste

finnas bestämda samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna inom kommunerna,

hälso- och sjukvården och narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna

sättas in på ett tidigt stadium. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna

Ju23, Ju31 och Ju708 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande prostituerade med drogmissbruk

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju23, 1997/98: Ju31 yrkande 4

och 1997/98:Ju708 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 14,

15. Nationellt centrum för arbetet mot prostitution (mom. 20)

Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Prostitutionsutredningen föreslog att ett nationellt centrum kring prostitution

skulle inrättas. Där skulle de som är engagerade inom området kunna ha sin bas,

för att arbeta med forskning, information, opinionsbildning, internationella

kontakter samt med kolleger som arbetar i direktkontakt med sexhandeln på lokal

nivå.

Enligt vår mening kan man inte uppnå samma koncentration av frågan till ett

ställe genom att ge Socialstyrelsen ett uppdrag. Ett särskilt nationellt

centrum bör därför inrättas snarast. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med förslag till organisatorisk lösning.

Vi är emellertid inte beredda att i detta sammanhang direkt förorda att ett

sådant centrum bör förläggas till Göteborg. Motion 26 bör därför enligt vår

mening inte föranleda något riksdagens initiativ.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande nationellt centrum för arbetet mot prostitution

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 3 och

1997/98:Ju933 yrkande 9 och med avslag på motion 1997/98:Ju26 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15,

16. Myndighetssamverkan mot prostitution (mom. 21)

Görel Thurdin (c) och Siw Persson (fp) anför:

För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli mer effektivt behövs

samverkan mellan polisen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt andra

berörda myndigheter och organisationer. Detta kan till viss del möjliggöras

genom de åtgärder som föreslås under avsnitt 7 i propositionen och de sociala

myndigheternas insatser. Vi anser dock att regeringen bör ytterligare utreda

hur en sådan samverkan skall kunna komma till stånd. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju27 ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande myndighetssamverkan mot prostitution

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 18 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 16,

17. Forskningsprojekt inom EU om prostitution (mom. 22)

Kia Andreasson (mp) anför:

Inom EU väljer medlemsländerna olika vägar för att komma till rätta med

prostitutionen. I Sverige kommer vi nu att kriminalisera köp av sexuella

tjänster. I andra länder går riktningen åt ett helt annat håll, mot en mer

liberal syn på prostitutionen. Gemensamt är att syftet med de åtgärder man

vidtar är att förbättra situationen för de prostituerade. Enligt min mening

borde det vara intressant att se hur de olika vägvalen att stödja den

prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen. Regeringen bör därför

ta initiativ till ett forskningsprojekt inom EU för att belysa denna fråga.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande forskningsprojekt inom EU om prostitution

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So668 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 17,

18. Jämställdhetsmålet för svenskt bistånd (mom. 24)

Siw Persson (fp) och Alice Åström (v) anför:

Enligt vår mening är den uppföljning som i dag sker av jämställdheten som

biståndsmål inte tillräcklig. Det är angeläget att fortlöpande och på ett mer

ingående sätt redovisa hur den målsättningen uppfylls, inte minst när det

gäller frågor om kvinnofrid. Det ankommer på regeringen att göra en sådan

uppföljning.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande jämställdhetsmålet för svenskt bistånd

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 20 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 18,

19. Kvinnors hälsa (mom. 25)

Siw Persson (fp) anför:

Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är att reducera

sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att

minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till

säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går

emellertid inte att förebygga, och därför måste kvinnor ha tillgång till enkla,

säkra abortmetoder och det måste finnas en effektiv akutvård för att snabbt

kunna behandla de medicinska följderna av illegala aborter. Eftersom de största

hälsoriskerna förekommer i länder där abort är förbjuden måste man också arbeta

för att legalisera abort och för att värna rätten till abort när den är hotad.

Det bör ankomma på regeringen att driva dessa frågor i det internationella

arbetet.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:

25. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 21 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 19,

20. Kvinnors mänskliga rättigheter (mom. 26)

Alice Åström (v) anför:

Enligt min mening bör kvinnors mänskliga rättigheter integreras i bilateral och

multilateral utrikespolitik. Därför bör regeringen i samverkan med andra länder

systematiskt använda alla tillgängliga påtryckningsmedel för att bekämpa

kränkningar av kvinnors rättigheter. Regeringen bör därvid använda såväl

handelsrelationer som bilaterala, diplomatiska och militära relationer. Detta

bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande kvinnors mänskliga rättigheter

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 20,

21. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27)

Siw Persson (fp) anför:

Det är känt att kvinnor lockas till Sverige från andra länder med löften om ett

bättre liv. För en del kanske tillvaron blir bra men för alltför många har

livet blivit något av ett helvete med misshandel och utnyttjande.

I de fall en sådan kvinna lämnar den svenske mannen utvisas hon om hon

vistats i Sverige kortare tid än två år. Jag menar att prövning av om kvinnan

skall få stanna eller inte måste genomföras utan dröjsmål samt att kvinnor som

utsatts för misshandel eller utnyttjats sexuellt eller på annat sätt skall få

stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det inte är fråga om ren

skeninvandring. Det brådskar med en lagändring; denna fråga har redan utretts

varför regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i

anknytningsfall

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 24 och med avslag på

motion 1997/98:Ju28 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 21,

22. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27)

Alice Åström (v) anför:

Det är bra att regeringen uppmärksammar den särskilda situation som kvinnor i

s.k. anknytningsfall befinner sig i. Jag anser emellertid att man inte kan

vänta på att NIPU blir klar med ett betänkande och att detta skall beredas

innan regeringen kommer med ett lagförslag. Enligt min mening bör regeringen

ges i uppdrag att snarast utfärda en tillfällig förordning om hur man skall

hantera nämnda kvinnors uppehållstillstånd. Dessa regler bör då träda i kraft

omedelbart. Detta bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i

anknytningsfall

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 3 och med avslag på

motion 1997/98:Ju27 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 22,

23. Uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag (mom. 28)

Alice Åström (v) anför:

De förslag som Anknytningsutredningen lagt fram innebär bl.a. att man skall

kunna vägra uppehållstillstånd om det finns en påtaglig risk för att kvinnan

skall utsättas för misshandel eller sexuella övergrepp. Jag anser att det är

rimligt, men ser en risk för att en sådan bestämmelse i praxis kan gå ut över

kvinnors rätt till uppehållstillstånd i Sverige. När regeringen lägger fram en

proposition baserad på Anknytningsutredningens förslag bör den därför samtidigt

föreslå en uppföljning av de nya reglerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 23,

24. Riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk (mom. 29)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Handläggningen av asylärenden kan bli orättvis mot kvinnor om inte det

fullständiga sammanhanget av deras liv och erfarenheter förstås. Det finns risk

för att man bortser från förföljelse som tar sig uttryck i olika former av

sexuella övergrepp. Enligt vår mening råder det i dag kunskapsbrist när det

gäller sådana frågor. För att råda bot på denna brist bör man utarbeta

riktlinjer för tjänstemän vid Statens invandrarverk om hur de skall förfara i

denna typ av ärenden.

Det är mycket angeläget att Invandrarverket ges i uppdrag att snarast

utarbeta sådana riktlinjer. Detta bör ske i samarbete med FN:s

flyktingkommissariat, berörda myndigheter, frivilligorganisationer och

enskilda. Det får ankomma på regeringen att ge Invandrarverket ett sådant

uppdrag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 24,

25. Socialtjänstlagen (mom. 32)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Maud Ekendahl (m) och

Jeppe Johnsson (m) anför:

Enligt vår uppfattning är det angeläget att kommunernas socialtjänst blir

bättre på att stödja och hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även

brottsoffer i allmänhet. Socialtjänstens ansvar för brottsoffer bör liksom när

det gäller våldsutsatta kvinnor komma till klart uttryck i socialtjänstlagen på

sätt som Brottsofferutredningen föreslagit. Vi anser därför att regeringen

snarast bör överväga att utvidga den föreslagna bestämmelsen i

socialtjänstlagen till att omfatta även andra brottsoffer än kvinnor och

återkomma till riksdagen med ett förslag. Vad vi nu anfört med anledning av

motion Ju24 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna

Ju31 och Ju32 i nu berörda delar bör emellertid inte föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen dels med avslag på motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 1 och

1997/98:Ju32 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring av

socialtjänstlagen (1980:620), dels med anledning av motion 1997/98:Ju24

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Socialtjänstlagen (mom. 32)

Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

För att åstadkomma ett tydligare ansvar för socialtjänsten anser vi att ordet

?bör? i regeringens förslag till ny bestämmelse i socialtjänstlagen skall bytas

ut mot ?skall?. Vi anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt

arbete med utsatta barn skall, och inte enbart bör, ägna särskild uppmärksamhet

åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju32 som sin mening ge regeringen

till känna. Motion Ju24 i berörd del och motion Ju31 i övriga nu aktuella delar

bör emellertid inte föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju24 yrkande 2 och med bifall till

motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 1 och 1997/98:Ju32 yrkande 1 antar

regeringens förslag till lag om ändring av socialtjänstlagen (1980:620)

med den ändringen att paragraf 8 a § erhåller följande som reservanternas

förslag betecknade lydelse:

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservanternas förslag |

-------------------------------------------------------

|Socialnämnden bör verka | Socialnämden skall verka|

|för att kvinnor som är |för att kvinnor som är|

|eller har varit utsatta |eller har varit ut- satta|

|för våld eller andra |för våld eller andra|

|övergrepp i hemmet får |övergrepp i hemmet får|

|stöd och hjälp för att |stöd och hjälp för att|

|förändra sin situation. |förändra sin situation. |

-------------------------------------------------------

27. Utsatta flickor (mom. 33)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi är positiva till det uppdrag som Socialstyrelsen fått när det gäller att

leda ett utvecklingsarbete i fråga om våld mot kvinnor. Uppdraget bör dock

utvidgas till att omfatta även flickor. Flickor som utsatts för sexuella

övergrepp behöver förutom terapi för att bearbeta sina upplevelser även s.k.

mentala självförsvarskurser. Vi anser att regeringen bör ge Socialstyrelsen i

uppdrag att leda ett utvecklingsarbete för flickor som bl.a. skall syfta till

att stärka självkänslan hos de flickor som utsatts för sexuella övergrepp eller

vars mödrar finansierar sitt missbruk genom prostitution. Dessa flickor behöver

inse värdet av sin kropp och sin rätt att säga nej.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 33 bort ha följande lydelse:

33. beträffande utsatta flickor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 27,

28. Ersättning till kvinnor som utsatts för våld (mom. 36)

Kia Andreasson (mp) anför:

En kvinna som utsätts för våld kan bli ekonomiskt utblottad genom att hon

tvingas betala vård och behandling, sönderslagna fönster, byte av lås m.m. För

en drabbad kvinna med svag ekonomi kan dessa kostnader bli mycket betungande.

Enligt min mening bör socialtjänsten ha möjlighet att betala ut ett skadestånd

som inte baseras på minimilön, existensminimum eller på att kvinnan blir

registrerad hos socialtjänsten. Det ankommer på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande ersättning till kvinnor som utsatts för våld

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju32 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 28,

29. Våldtäktskliniker (mom. 38)

Siw Persson (fp) anför:

Som utskottsmajoriteten gett uttryck för bör det inrättas fler kliniker i

landet för att möta det behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland

kvinnor som utsatts för våld. Enligt min mening bör det ankomma på regeringen

att se till att det skapas förutsättningar för att inrätta sådana kliniker vid

i vart fall varje universitetsklinik i landet. Vad jag nu anfört med anledning

av motionerna Ju901, Ju917 och Ju933 i nu behandlade delar bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 38 bort ha följande lydelse:

38. beträffande våldtäktskliniker

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 1,

1997/98:Ju917 yrkande 5 och 1997/98:Ju933 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 29,

30. Vårdgaranti (mom. 40)

Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt vår mening finns det starka skäl att nu införa en särskild vårdgaranti

för kvinnor som har utsatts för våld. Denna fråga har under lång tid förhalats.

Riksdagen bör nu ta ställning och som sin mening uttala att kvinnor som

våldtagits och misshandlats skall få en vårdgaranti som omfattar psykoterapi.

Det ankommer på regeringen att se till att en sådan vårdgaranti införs.

Det finns enligt vår mening inte skäl för riksdagen att i denna fråga avvakta

de beredningar av förslagen från bl.a. HSU 2000 och Delegationen för samverkan

mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård som pågår inom

Regeringskansliet, särskilt inte med tanke på att det tagit över två år innan

Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande lett till en proposition.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju27, Ju32 och Ju933 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 6, 1997/98:Ju32

yrkande 4 och 1997/98:Ju933 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 30,

31. Kostnadsfri vård och behandling (mom. 41)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Alice Åström (v), Maud

Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Kvinnor som utsatts för långvariga och systematiska övergrepp är ofta i mycket

dålig fysisk och psykisk kondition och har stort behov av läkarvård och olika

former av terapeutiska behandlingar. Vi anser att det är orimligt att dessa

kvinnor, som oftast blivit utsatta för våld och andra övergrepp från en man som

står dem nära, själva skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för den

behandling de behöver. Att kvinnor blir utsatta för våld på grund av sitt kön

visar dessutom att det är ett samhällsproblem och inte ett individproblem. Vi

anser att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha

rätt till kostnadsfri läkarvård, kristerapi och övrig erforderlig behandling.

Detta gäller emellertid inte bara kvinnor som utsätts för våld utan även

brottsoffer i allmänhet.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju910 och Ju919 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 41 bort ha följande lydelse:

41. beträffande kostnadsfri vård och behandling

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 28 och

1997/98:Ju919 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 31,

32. Ett datoriserat informationssystem (mom. 43)

Görel Thurdin (c) och Kia Andreasson (mp) anför:

Det föreligger ett behov av ett datoriserat informationssystem som gör det

möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana

fall på ett effektivt sätt. Ofta får polisen rycka ut till t.ex. lägenhetsbråk

eller liknande utan att ha kännedom om att andra polismän varit på samma plats

vid tidigare tillfällen i samma ärende. En nationell databank med

bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m. skulle underlätta för polisen

att vidta relevanta åtgärder. Regeringen bör ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag

att utreda förutsättningarna för att inrätta ett sådant register.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 43 bort ha följande lydelse:

43. beträffande ett datoriserat informationssystem

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju32 yrkande 3, 1997/98:Ju917

yrkande 8 och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis) som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 32,

33. En svensk New York-modell (mom. 44)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf

Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Våld mot kvinnor måste vara ett prioriterat område för rättsväsendet men det är

viktigt att framhålla att det inte får stanna vid åtgärdsprogram och

policydokument utan prioriteringen måste få ett genomslag i verksamheten.

När det gäller polisen innebär förvisso närpolisorganisationen och

utvecklandet av ett problemorienterat arbetssätt förbättrade möjligheter att

förebygga brott mot kvinnor. Vi vill dock ytterligare understryka

nödvändigheten av trygghet på gator och torg - inte minst för kvinnorna. Vi

tror på en ?svensk New York-modell? där polisen fokuserar på ordningsstörningar

som ordningsbrott, klotter och vandalism och där grundtanken kan sägas vara att

det finns ett samband mellan oordning och brottslighet. Ett projekt i

Eskilstuna centrum med målsättningen att genom polisens minskade toleransnivå

mot ordningsstörningar öka tryggheten och minska våldet har resulterat i att

anmälda våldsbrott i centrum under veckosluten har minskat. Denna arbetsmetod

förtjänar enligt vår mening spridning över landet. Det får ankomma på

regeringen att se till att en sådan ordning kommer till stånd. Riksdagen bör ge

regeringen till känna vad vi nu anfört med anledning av motion Ju27.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse:

44. beträffande en svensk New York-modell

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 33,

34. Handel med kvinnor (mom. 45)

Görel Thurdin (c) och Alice Åström (v) anför:

Verksamhet som kan sägas gå ut på att ?importera? kvinnor till Sverige kan vara

djupt oetisk och kränkande för de inblandade parterna. Den som i vinningssyfte

ägnar sig åt sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara

kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och osäkerhet

bör på något sätt utsättas för sanktioner från samhällets sida. Enligt vår

mening ger inte de nu tillämpliga bestämmelserna i brottsbalken tillräckligt

utrymme för att komma åt denna typ av förmedling av kontakter. Det bör ankomma

på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till mer effektiva

sanktioner. Vad vi uttalat med anledning av motion Ju917 i nu behandlad del bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 45 bort ha följande lydelse:

45. beträffande handel med kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju917 yrkande 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 34,

35. Åklagarnas handläggning (mom. 46)

Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför:

När det gäller åklagarnas roll delar vi Kvinnovåldskommissionens uppfattning

att åklagaren skall vara förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel

av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om

misshandeln inte bedöms som grov. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har

nyligen genomfört en översyn av fördelningscirkulären och mot bakgrund av

Kvinnovåldskommissionens förslag utfärdat allmänna råd om ledningen av

förundersökningar. Av de allmänna råden framgår att huvudregeln skall vara att

åklagaren är förundersökningsledare vid våldsbrott mot närstående. Vi välkomnar

denna förbättring, men anser att den är otillräcklig. För att säkerställa att

åklagarens kompetens - dvs. att tidigt i utredningen bedöma om det behövs

ytterligare utredning för att säkra bevis för en fällande dom - tas till vara

anser vi att de allmänna råden bör ändras så att det klart framgår att

åklagaren alltid skall vara förundersökningsledare i denna typ av mål. Det får

ankomma på regeringen att utfärda direktiv härom. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande åklagarnas handläggning

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 8 och

1997/98:Ju32 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 35,

36. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vi ser mycket positivt på det uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen nu fått och

utgår från att regeringen inom ramen för det arbete som pågår inom

Regeringskansliet med att finna formerna för en sådan utvärdering också kommer

att ta ställning till hur den framtida användningen av medicinsk behandling

(s.k. kemisk kastrering) av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.

Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga

beteende frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock inte

någon möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och

utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska

behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighet. Beroende på vad en

utvärdering resulterar i kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att närmare

överväga om inte medicinsk behandling i kombination med terapi bör användas mer

frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare

avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag. Det får, som

sagts ovan, ankomma på regeringen att se till att frågan utvärderas.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju24, Ju38 och Ju904 samt motion

1996/97:Ju901 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna

Ju27, Ju28, Ju934, A805 och motion 1996/97:Ju506 bör däremot inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 27,

1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju38 yrkande 4 och 1997/98: Ju904 yrkande

28 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1997/98:Ju27

yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98: Ju934 yrkande 14 och

1997/98:A805 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 36,

37. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47)

Görel Thurdin (c) anför:

Program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa

konflikter på annat sätt än genom våld kan vara verkningsfulla. Allt talar för

att det är fullt möjligt att genom insiktsskapande och attitydförändrande

program ge män med våldsbeteende en möjlighet till förändring. Vi har i Sverige

exempel på sådana program - t.ex. projektet Frideborg i Norrköping - men även

utomlands finns det kunskap att hämta.

Enligt min mening bör regeringen ta initiativ till att program av nu nämnt

slag påbörjas och sprids i Sverige inom såväl samhällets ansvarsområden som

genom frivilligorganisationerna. Vad jag nu anfört med anledning av motion

Ju934 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24,

Ju27, Ju28, Ju38, Ju904 och A805 samt motionerna 1996/97:Ju506 och

1996/97:Ju901 bör emellertid inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju934 yrkande 14 och med avslag

på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27,

1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16,

1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28 och 1997/98:A805 yrkande

15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

37,

38. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47)

Siw Persson (fp) anför:

Jag välkomnar de uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen nu har

fått. När det gäller den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga

behandlingsmetoder är lämpliga och verksamma är det enligt min mening viktigt

att den utvärderingen görs av oberoende forskare. Det får ankomma på regeringen

att se till att så blir fallet. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju27

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24, Ju28,

Ju38, Ju904, Ju934 och A805 samt motionerna 1996/97:Ju506 och 1996/97:Ju901 bör

emellertid inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 9 och med avslag på

motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24

yrkande 6, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904

yrkande 28, 1997/98:Ju934 yrkande 14 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 38,

39. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47)

Alice Åström (v) anför:

I San Francisco har man prövat en modell där könsköpare får välja mellan att

antingen ta det straff som utmätts eller delta i en form av

rehabiliteringsprojekt. Verksamheten går bl.a. ut på att kunden får träffa f.d.

prostituerade som berättar om sitt liv och sina upplevelser av prostitutionen.

Könsköparen får där konfronteras med de konsekvenser som könsköpet medför.

Många män har därefter upphört med att köpa prostituerade. Jag anser att en

verksamhet av liknande slag bör prövas även i Sverige. Det får ankomma på

regeringen att vidta åtgärder för att möjliggöra en sådan försöksverksamhet.

Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju28 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Motionerna Ju24, Ju27, Ju38, Ju904, Ju934 och A805

samt motionerna 1996/97:506 och 1996/97:Ju901 bör emellertid inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 16 och med avslag på

motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24

yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904

yrkande 28, 1997/98:Ju934 yrkande 14 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 39,

40. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

I dagens läge finns det mycket små möjligheter för män att få adekvat

psykoterapeutisk behandling när de dömts för sexuella övergrepp. För att

förhindra nya övergrepp är sådan behandling nödvändig. Vid vissa fängelser

finns tillgång till behandling, men den sker på frivillig basis. Enligt min

mening bör sådan behandling vara obligatorisk i samband med straff som leder

till frihetsberövande. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om att

frågan om obligatorisk behandling ses över inom ramen för det pågående arbetet.

Vad jag nu anfört med anledning av motionerna A805 och 1996/97:Ju506 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motioner angående

behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott - Ju24, Ju27,

Ju28, Ju38, Ju904 och Ju934 samt motion 1996/97:Ju901 - bör emellertid inte

föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och

sexualbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4 och

1997/98:A805 yrkande 15 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju901

yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28

yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28 och

1997/98:Ju934 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 40,

41. Besöksförbud (mom. 48)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

I en rad motioner har tagits upp förslag till åtgärder för att förhindra

överträdelser av besöksförbud. Enligt vår mening är det viktigt att man

försöker finna effektiva medel för att förhindra att sådana överträdelser sker.

Motionerna innehåller också uppslag som är väl värda att närmare övervägas.

Vidare är det välkommet att regeringen nu undersöker möjligheterna med

elektronisk fotboja för de män som inte respekterar ett meddelat besöksförbud.

Vi tar emellertid klart avstånd från införandet av ett s.k. back door system,

dvs. att man skulle kunna använda elektronisk övervakning som en form för

verkställighet utanför anstalt i slutet av verkställighetstiden. Det finns

ingen anledning att på detta sätt i praktiken förkorta det ådömda

fängelsestraffet. Detta gäller naturligtvis särskilt när det är fråga om män

som begått våldsbrott mot närstående kvinnor. Regeringen bör få i uppdrag att

återkomma med förslag till riksdagen i linje med vad som här anförts. Det bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse:

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13,

1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801,

1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande

5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 41,

42. Besöksförbud (mom. 48)

Görel Thurdin (c) anför:

Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs

eller trakasseras. Besöksförbudet skall förebygga hotfulla och farliga

situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart ingripa i en situation som

upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avser att skydda.

Jag delar regeringens uppfattning om att man bör studera möjligheterna med

elektronisk övervakning av de män som bryter mot besöksförbud. Enligt min

mening borde det också vara möjligt att använda sig av elektronisk övervakning

inte bara som en självständig påföljd avsedd att utgöra ett alternativ till

fängelse, som i dag är fallet, utan även som en form för verkställighet utanför

anstalt i slutet av verkställighetstiden. När det gäller män som har brukat

våld mot närstående kvinnor skulle ett sådant s.k. back door-system kunna leda

till en bättre kontroll och också förebygga våld. Det får ankomma på regeringen

att återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.

Det vore också enligt min mening intressant att närmare studera det system

som tillämpas på Irland där mannen kan få besöksförbud i sitt eget hem. I

avvaktan på beslut om vem som skall ha rätt att bo kvar i det egna hemmet bör

den misshandlade kvinnan ha rätt till detta. Införandet av ett sådant sy-stem

bör enligt min mening utredas. Det får ankomma på regeringen att se till att

frågan behandlas, förslagsvis i samband med beredningen av

Brottsofferutredningens betänkande.

Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är

värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse:

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13,

1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801,

1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande

5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 42,

43. Besöksförbud (mom. 48)

Siw Persson (fp) anför:

De kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och hot om våld

lever i ständig otrygghet och osäkerhet. Det är viktigt att dessa kvinnor inte

lämnas utan personligt och tekniskt skydd. Folkpartiet har länge varit drivande

i dessa frågor, bl.a. förespråkade vi starkt lagen om besöksförbud. Men det

finns mer att göra.

Besöksförbudet avser förbud att uppehålla sig i närheten av personens bostad,

arbetsplats och annat ställe där personen brukar vistas. För att trakasserade

kvinnors rörelsefrihet skall öka är det enligt min uppfattning högst rimligt

att vidga det område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av

besöksförbudet. Jag menar att detta område i ett första steg bör bli så stort

att det omfattar del av kommun(er). En sådan utvidgning kunde exempelvis ske

genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att ?närheten av?

ersätts med ?del av kommun som innefattar?. Enligt min mening bör riksdagen

fatta beslut om en sådan ändring.

I ett andra steg är jag inte främmande för att resa frågan om kommunarrest

eller bosättningsplikt för den som återkommande överträder ett besöksförbud.

Grundlagens och Europakonventionens bestämmelser har dock betydelse för frågan

om kommunarrest och måste därför bli föremål för en mer ingående analys. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag ställer mig bakom tanken på att män som inte respekterar besöksförbud när

de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen har gett

Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om huruvida den teknik

som för närvarande finns är tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt

genomförbar. Enligt min uppfattning är den förstudien i det närmaste onödig.

Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som varnar om de närmar sig

kvinnornas hem används nämligen redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör

därför nu hos regeringen begära lagförslag innebärande att män som överträder

besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja.

I extrema fall anser jag att polis eller vakter skall punktmarkera män som

återkommande bryter mot besöksförbud i de fall då kvinnan inte vill ha

livvaktsskydd eller skyddshund. Jag menar också att det bör övervägas om inte

körkortet skall återkallas för gärningsmän som begår våld mot nära anhöriga. I

dag återkallas bara körkort vid grova våldsbrott. Detta skulle dels ha en

preventiv effekt, dels försvåra för gärningsmännen att förflytta sig och därmed

skapa ytterligare ett hinder mot att söka upp kvinnan. Jag är inte heller

främmande för att ge rätt till vapenlicens för tårgasspray för förföljda

kvinnor. En sådan kan vara nödvändig för kvinnor som bor så till att det tar

tid för polisen att nå fram vid larm om överträdelse av besöksförbud.

I anslutning till beredningen av den nyss föreslagna lagstiftningen om

elektronisk fotboja på män som överträder besöksförbud bör regeringen också

överväga punktmarkering, återkallelse av körkort och rätt till tårgasspray för

förföljda kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är

värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse:

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13,

1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801,

1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande

5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 43,

44. Besöksförbud (mom. 48)

Kia Andreasson (mp) anför:

Det uppdrag som Brottsförebyggande rådet fått är välkommet. Jag anser

emellertid att regeringen dessutom skall återkomma till riksdagen med förslag

på lagstiftning som i större utsträckning än i dag medger frihetsberövande av

de män som upprepade gånger bryter mot besöksförbud. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är

värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse:

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13,

1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801,

1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande

5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 44,

45. Besöksförbud (mom. 48)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

När en våldshandling inträffat är det viktigt att brottsoffret skyddas från

framtida övergrepp. I samband med att gärningsmannen avtjänat sitt

fängelsestraff borde därför den lokala kriminalvårdsmyndigheten i samarbete med

aktuell anstalt, och efter inhämtande av brottsoffrets eller anförvantens

synpunkter, ges möjlighet att utfärda frigivningsföreskrifter. Dessa

föreskrifter skulle kunna innehålla ett förlängt och utvidgat besöksförbud som

innebär att gärningsmannen förbjuds att bosätta sig i brottsoffrets närmaste

omgivning. Frigivningsföreskriften kunde fastställas av en särskild

utskrivningsnämnd och överträdelse av föreskrifterna leda till förverkande av

medgiven villkorlig frihet.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan närmare och återkomma till

riksdagen med förslag till lagändringar.

Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är

värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse:

48. beträffande besöksförbud

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13,

1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801,

1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande

5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 45,

46. Myndighetssamverkan (mom. 49)

Görel Thurdin (c) anför:

Det är bra att regeringen nu givit myndigheterna i uppdrag att vidta åtgärder i

frågor som rör våld mot kvinnor. Detta är enligt min mening emellertid inte

tillräckligt. För att komma till rätta med våldsövergreppen mot kvinnor och

barn krävs det även att det införs en konkret handlingsplan för det svenska

samhället på alla nivåer. Det får ankomma på regeringen att se till att en

sådan handlingsplan utformas.

Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju918 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Motionerna Ju901 och Ju934 i nu aktuella frågor

kräver enligt min mening emellertid inte något riksdagens initiativ.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande lydelse:

49. beträffande myndighetssamverkan

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju918 yrkande 1 och med avslag på

motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 7 och 1997/98: Ju934 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 46,

47. Myndighetssamverkan (mom. 49)

Siw Persson (fp) anför:

Till för några år sedan betalades våldtäktsoffrens sjukhusräkningar av polisen.

Enligt nu gällande bestämmelser är det emellertid kvinnan som skall betala,

vilket jag anser vara stötande. Det är otvivelaktigt så att det för

bevisföringens skull är nödvändigt att kvinnan genomgår läkarundersökning och

att det också därför bör vara någon myndighet som bär kostnaden. Om inte

polisen bör stå för dessa räkningar måste det utredas hur man på annat sätt kan

finansiera en sådan läkarundersökning. Det får ankomma på regeringen att se

till att problemet löses. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju901 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju918 och Ju934 i

nu aktuella frågor kräver enligt min mening emellertid inte något riksdagens

initiativ.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande lydelse:

49. beträffande myndighetssamverkan

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju901 yrkande 7 och med avslag på

motionerna 1997/98:Ju918 yrkande 1 och 1997/98: Ju934 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 47,

48. Policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän (mom. 50)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi anser att det är bra att regeringen utfärdat myndighetsgemensamma uppdrag

för de olika myndigheter som i sitt dagliga arbete möter misshandlade och

våldtagna kvinnor och barn. En kategori som emellertid inte kommer att omfattas

av policydokument och åtgärdsprogram är nämndemännen. Enligt vår mening är det

inte tillfredsställande. Regeringen bör därför snarast utarbeta kompletterande

uppdrag till Domstolsverket så att även nämndemännen kommer att omfattas. Detta

bör riksdagen med anledning av motion Ju28 ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 50 bort ha följande lydelse:

50. beträffande policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 48,

49. Handläggningsrutiner hos myndigheter (mom. 51)

Görel Thurdin (c) och Siw Persson (fp) anför:

Handläggningstiden mellan anmälan och förhör liksom mellan åtal och

domstolsprocess drar ofta ut på tiden, vilket sätter press på den våldsutsatta

kvinnan. Vi anser att mål som gäller våld mot kvinnor måste prioriteras

ytterligare. För detta talar flera skäl, inte minst att det kan ha en

förebyggande effekt och också rädda hotade kvinnors liv. Det får ankomma på

regeringen att ta de initiativ som erfordras. Vad vi nu anfört med anledning av

motionerna Ju901 och Ju917 anser vi att riksdagen bör ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 51 bort ha följande lydelse:

51. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 4 och

1997/98:Ju917 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 49,

50. Kvinnojourer (mom. 52)

Siw Persson (fp) anför:

Kvinnojourernas verksamhet ute i kommunerna har visat sig vara en ovärderlig

resurs för kvinnor som utsatts för våld av olika slag. Signaler kommer nu om en

förändring av kommunernas syn på kvinnojourernas verksamhet. Det ekonomiska

stödet minskar och har i en del fall dragits in med hänvisning till att

socialtjänsten kan klara att hjälpa de drabbade kvinnorna. Andra kommuner

villkorar bidragen och har synpunkter på öppettider, verksamhetsprioriteringar

m.m. Man vill också inordna kvinnojourerna i kommunens verksamhet med

anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Detta är i strid med ursprungsidén för

kvinnojourerna som bygger på ideellt engagemang och att de skall vara

fristående från myndigheter. Genom denna fristående ställning har man möjlighet

att nå alla kvinnor. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder så att

kvinnojourernas verksamhet får utvecklas och stärkas i linje med

ursprungsidéerna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 52 bort ha följande lydelse:

52. beträffande kvinnojourer

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 8 och

1997/98:Ju933 yrkande 7 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju28

yrkandena 9 och 11, 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 1997/98:So634 och

1997/98:A804 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 50,

51. Kvinnojourer (mom. 52)

Alice Åström (v) anför:

Kvinnojourerna har spelat en avgörande roll för att synliggöra och beskriva

våld mot kvinnor men också för att utveckla metoder för att hjälpa och stödja

kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Landets 131 lokala

kvinnojourer står för en stor del av de direkta insatserna när det gäller stöd

och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Enligt min mening är det

angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer

kvinnojourernas arbete. Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället är det

också statens uppgift att ekonomiskt stödja de lokala kvinnojourerna och de två

riksorganisationerna.

Det är positivt att regeringen i propositionen uppmärksammat invandrade

kvinnor och deras speciella situation. Jag anser dock att särskilda medel bör

avsättas till kvinnojourerna för att de i sitt arbete skall kunna stödja och

hjälpa utsatta invandrade kvinnor. Kvinnojourerna är enligt min mening bättre

lämpade än invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med

brottsofferverksamhet.

Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att genomföra vad jag nu

tagit upp.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 52 bort ha följande lydelse:

52. beträffande kvinnojourer

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju28 yrkandena 9 och 11 samt

med avslag på motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 8, 1997/98:Ju933 yrkande 7,

1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 1997/98:So634 och 1997/98:A804 yrkande

23 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation

51,

52. Andra frivilligorganisationer (mom. 54)

Siw Persson (fp) anför:

Att utsättas för misshandel eller våldtäkt är alltid en djup kränkning och

orsakar alltid stora problem. Men för vissa människor, som de med

funktionshinder av något slag, blir ett sådant övergrepp om möjligt än svårare

på grund av deras redan utsatta situation. Det kan därför behövas vissa

specialistinsatser för denna grupp.

För de funktionshindrade som utsatts för våldtäkt eller misshandel ställs det

speciella krav på t.ex. kvinnojourerna, som tillgänglighet till texttelefoner,

trapphissar, personlig assistans m.m. Det är ofta enkla åtgärder som kan hjälpa

dessa kvinnor en bit på vägen tillbaka till ett värdigt och tryggt liv.

Jag anser att den miljon som regeringen avsätter är otillräcklig och anser

därför att 3 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål. Det bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 54 bort ha följande lydelse:

54. beträffande andra frivilligorganisationer

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 15 och med avslag på

motion 1997/98:Ju934 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 52,

53. Brottsofferjourer (mom. 55)

Siw Persson (fp) anför:

De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon

brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande

samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan

assistent (för närvarande endast 15 stycken) sker finansieringen genom

kommunala bidrag. För att möjliggöra anställning av en deltidsanställd

brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer anser jag att ett direkt

statsstöd bör inrättas för detta ändamål. Det får ankomma på regeringen att

inrätta ett sådant.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 55 bort ha följande lydelse:

55. beträffande brottsofferjourer

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 53,

54. Informationsinsatser (mom. 56)

Alice Åström (v) anför:

Jag anser att riksomfattande kampanjer för kvinnofrid regelbundet bör

genomföras. Att statsmakterna tydligt visar sin inställning har mycket stor

betydelse för att synliggöra och motverka våldet mot kvinnor. Kampanjerna bör

rikta sig till olika grupper och beröra olika områden med kvinnors hälsa och

välbefinnande i fokus. Det får ankomma på regeringen att ta initiativ till

sådan kampanjer.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 56 bort ha följande lydelse:

56. beträffande informationsinsatser

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 54,

55. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 57)

Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Många barn lever i socialt utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över.

Barnen blir bifigurer, de blir osynliga i det kaos och de svårigheter som

familjen lever i. I Rädda Barnens rapport Barn som blir vittne till våld har

man följt upp polisanmälningar om misshandel i fyra olika kommuner. Det visade

sig att det var mycket slumpartat om barnen över huvud taget nämndes i

polisrapporten. Även om det stod i rapporten att det fanns barn med i bilden så

var det inte självklart att socialtjänsten nåddes av dessa uppgifter.

Enligt vår mening är det viktigt att poliser, som oftast är de första att

komma i kontakt med familjer där det förekommer misshandel, utbildas i hur de

skall möta dessa barn. Det får ankomma på regeringen att ge direktiv härom.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 57 bort ha följande lydelse:

57. beträffande en förbättrad yrkesutbildning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 15 och med avslag

på motionerna 1997/98:Ju919 yrkande 4 och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 55,

56. Utbildning och fortbildning av socionomer (mom. 58)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Socionomers och övrig berörd socialtjänstpersonals behov av utbildning i

brottsofferfrågor bör enligt vår mening övervägas. Exempelvis skulle

socionomutbildningen kunna kompletteras med ett ämne benämnt

brottsofferkunskap, vari utbildningsmoment om våld mot kvinnor i hemmet skulle

kunna utgöra ett självklart inslag. En särskild utbildningssatsning utöver den

regeringen nu föreslår borde också göras, särskilt inriktad på socionomer. Det

får ankomma på regeringen att se till att detta kan ske.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 58 bort ha följande lydelse:

58. beträffande utbildning och fortbildning av socionomer

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkandena 3 och 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 56,

57. Tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter i

utbildningen (mom. 59)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min mening är det av största vikt att den kunskap och de erfarenheter

som i dag finns vid landets kvinnojourer och vid Rikskvinnocentrum i Uppsala

tas till vara i samband med de olika utbildningsinsatser som aviseras av

regeringen. Det får ankomma på regeringen att skapa förutsättningar för att så

skall bli fallet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 59 bort ha följande lydelse:

59. beträffande tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums

erfarenheter i utbildningen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju901 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 57,

58. Fortbildning i övrigt (mom. 60)

Alice Åström (v) anför:

Det är bra att regeringen nu satsar på fortbildning av de personalgrupper som

arbetar inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Jag vill

här även lyfta fram vikten av kunskap om kvinnors asylskäl och de kvinnor som

faller inom den s.k. tvåårsregeln och som misshandlas av sina män. Likaså visar

undersökningar om sexuella övergrepp mot barn att det finns en stor

kunskapsbrist hos rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Denna kunskapsbrist borde åtgärdas samtidigt med den aviserade fortbildningen.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 60 bort ha följande lydelse:

60. beträffande fortbildning i övrigt

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 12 och med avslag på

motionerna 1997/98:A804 yrkande 21 och 1997/98:A805 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 58,

59. Uppdrag till Rikspolisstyrelsen (mom. 61)

Kia Andreasson (mp) anför:

Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att i samråd med Riksåklagaren,

Domstolsverket och Socialstyrelsen genomföra och leda en satsning på

fortbildning av sin personal. Rikspolisstyrelsen får 6,5 miljoner kronor för

ändamålet. Enligt min mening skall denna fortbildning dokumenteras och

utvärderas för att se till att pengarna används på bästa möjliga sätt.

Erfarenheterna visar tyvärr att pengar från staten till särskilda insatser inte

används för den verksamhet de varit avsedda för. Det får ankomma på regeringen

att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att göra en sådan utvärdering. Resultatet

skall redovisas för riksdagen.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 61 bort ha följande lydelse:

61. beträffande uppdrag till Rikspolisstyrelsen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju32 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 59,

60. Forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer

(mom. 62)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

I princip alla propositionens förslag tar sin utgångspunkt i maktförhållandet

mellan könen. Enligt regeringen är det mest extrema exemplet på obalans i

maktförhållandet mellan män och kvinnor det våld som män riktar mot kvinnor som

de har eller har haft en nära relation till.

Samtidigt som jämställdheten mellan könen successivt har ökat i vårt land har

kvinnors anmälningar mot män som misshandlat dem eller begått sexuella

övergrepp mot dem ökat under den senaste tioårsperioden. Utvecklingen i

riktning mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män urholkar regeringens

antaganden om att det framför allt är obalansen i maktförhållandet mellan könen

som lett till kvinnornas ökade antal brottsanmälningar mot män. I propositionen

saknas dessvärre redovisning av vilka källor och vilken forskning som

regeringens antaganden bygger på varför vi inte okritiskt kan ansluta oss till

regeringen ställningstaganden i frågan om vilka orsaker som ligger bakom våld i

relationer mellan män och kvinnor. Detta innebär inte att vi anser att

regeringen nödvändigtvis har fel utan bara att frågan om de bakomliggande

orsakerna till våld i nära relationer mellan olika eller lika kön bör studeras

djupare än vad som hittills skett. Inom ramen för den av regeringen aviserade

forskningen bör enligt vår mening även uppmärksammas frågor som t.ex. vilka män

det är som slår, vilken inverkan alkohol och andra droger har på våldet, vad

det är som gör att kvinnor i så stor utsträckning inte vill hålla fast vid sin

anmälan mot mannen m.fl. frågor. Det får ankomma på regeringen att se till att

uppdraget utvidgas till att omfatta även dessa frågor.

Enligt vår uppfattning är det först när vi har svaren även på bl.a. dessa

frågor som vi på allvar kan börja dra slutsatser om det relationsnära våldets

bakomliggande orsaker.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 62 bort ha följande lydelse:

62. beträffande forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i

nära relationer

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 60,

61. Kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor

(mom. 63)

Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Kvinnoforskningen, såväl i Sverige som utomlands, har bidragit till ökade

kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte minst frågor om makt och

inflytande som konfliktorsak mellan kvinnor och män. Enligt vår mening saknas

det emellertid forskning kring förekomsten av samband mellan våldspornografi

och våld mot kvinnor. Det får ankomma på regeringen att föranstalta om att en

kartläggning genomförs för att få svar på frågan om huruvida ett sådant samband

föreligger och hur det ser ut.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 63 bort ha följande lydelse:

63. beträffande kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld

mot kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju917 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 61,

62. Polisens resursbehov (mom. 65)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vad gäller den aviserade resursförstärkningen till polisen på 10 miljoner

kronor att sätta in i kampen mot män som köper tillfälliga sexuella tjänster så

anser vi - även om vi inte stöder regeringens förslag till kriminalisering -

att polisen bör tillföras ytterligare resurser i kampen mot brott. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 65 bort ha följande lydelse:

65. beträffande polisens resursbehov

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 62,

63. Våldskommission (mom. 66)

Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Våldet i vårt samhälle ökar och tar sig nya uttryck; det breder ut sig, går

längre ner i åldrarna och blir alltmer brutalt. Det finns i dag inte något

entydigt svar på varför denna utveckling skett. Förklaringen söks oftast i

enskilda faktorer som t.ex. arbetslöshet, segregation, bristande normer och

vuxen-ansvar, ökat utbud av alkohol och narkotika samt underhållningsvåldet i

massmedierna. Det saknas emellertid en samlad kunskap som kan få oss att förstå

varför våldsbrotten förändras och i dag berör så många fler grupper i samhället

än tidigare. Vi anser därför att regeringen snarast bör tillsätta en kommission

med uppgift att diskutera det spektrum av åtgärder som behöver vidtas för att

på bred front bekämpa de tilltagande våldstendenserna i samhället. Arbetet

måste i hög grad handla om mannen och mansrollen i vårt samhälle; det är männen

som står för huvuddelen av våldet. Vidare måste kommissionen vara mobiliserande

till sin natur och samarbeta med olika folkrörelser. Den bör också få i uppdrag

att svara för att åtgärdsförslag och diskussioner förs vidare och utvecklas på

ett lokalt plan. På så sätt kommer arbetet att inriktas på att bli ett rådslag

med hela svenska folket mot våldet.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju702, Ju922, Ju928 och So653

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 66 bort ha följande lydelse:

66. beträffande våldskommission

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju702, 1997/98: Ju922,

1997/98:Ju928 och 1997/98:So653 yrkande 8 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 63,

64. Brottsofferfrågor (mom. 67)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största

betydelse. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas

ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av

polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter

vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också

bli kontaktade eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga

polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och information till

brottsoffren sker.

Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör

kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då

lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren

beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till

beslutet, om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta.

Vikten av information till målsäganden gäller inte minst hur den pågående

utredningen fortskrider samt t.ex. om hur man begär överprövning av fattade

beslut.

Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband

med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas.

Det bör också understrykas att det är angeläget att Brottsofferutredningens

förslag leder till skyndsam beredning inom Regeringskansliet och att regeringen

därefter tar de initiativ som behövs för att ytterligare stärka brottsoffrens

ställning generellt.

Slutligen skall vi här även ta upp frågan om finansieringen av

Brottsofferfonden. Fonden inrättades i syfte att förbättra brottsoffrens

situation. Den lämnar stöd till forskning, utbildning, information och annan

utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Fonden tillförs i huvudsak

medel genom brottsofferavgiften, dvs. den avgift om 300 kr som den som döms för

ett eller flera brott skall betala om fängelse ingår i straffskalan för något

av brotten. Ursprungligen gick brottsofferavgifterna direkt till

Brottsofferfonden. Den nuvarande regeringen ändrade emellertid ordningen den 1

juli 1995 så att influtna medel nu ställs till regeringens disposition för

brottsförebyggande arbete. Genom denna förändring kan alltså medlen användas

även till annat än till stöd till brottsoffer. Den av regeringen införda

finansieringen av fonden innebär enligt vår mening en klar försämring för

brottsoffren. Vi anser att den ursprungliga finansieringsformen skall

återinföras.

Det får ankomma på regeringen att ta de initiativ som krävs för att genomföra

vad vi anfört ovan.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse:

67. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju907

yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31, 1997/98: Ju914 yrkandena 4 och 5

och med avslag på motionerna 1997/98: Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju910

yrkande 34, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och 1997/98:Ju933 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 64,

65. Brottsofferfrågor (mom. 67)

Görel Thurdin (c) anför:

Brottsofferfrågorna måste ställas i centrum. Genom resultatet av

Brottsofferutredningens arbete kommer förhoppningsvis ytterligare förbättringar

att kunna genomföras på området. Jag vill här peka på några åtgärder som jag

anser vara särskilt angelägna att vidta.

Enligt min mening föreligger det ett behov av att kunna förordna måls-

ägandebiträde vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till någon som

bragts om livet drabbats av personskada som gett medicinska effekter. De

anhöriga har många gånger svårt att föra sin egen talan och vågar inte anlita

advokat utan att säkert veta att de själva slipper stå för kostnaden. Jag anser

därför att lagstiftningen bör ändras så att målsägandebiträde kan förordnas

även vid tredjemansskador.

Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största

betydelse. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas

ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av

polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter

vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också

bli kontaktade eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga

polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och information till

brottsoffren sker.

Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör

kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då

lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren

beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till beslut,

om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta.

Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband

med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas.

Slutligen skall jag här även ta upp frågan om finansieringen av

Brottsofferfonden. Fonden inrättades i syfte att förbättra brottsoffrens

situation. Den lämnar stöd till forskning, utbildning, information och annan

utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Fonden tillförs i huvudsak

medel genom brottsofferavgiften, dvs. den avgift om 300 kr som den som döms för

ett eller flera brott skall betala om fängelse ingår i straffskalan för något

av brotten. Ursprungligen gick brottsofferavgifterna direkt till

Brottsofferfonden. Den nuvarande regeringen ändrade emellertid ordningen den 1

juli 1995 så att influtna medel nu ställs till regeringens disposition för

brottsförebyggande arbete. Genom denna förändring kan alltså medlen användas

även till annat än till stöd till brottsoffer. Den av regeringen införda

finansieringen av fonden innebär enligt min mening en klar försämring för

brottsoffrens räkning, och jag anser att den ursprungliga finansieringsformen

skall återinföras.

Det får ankomma på regeringen att ta de initiativ som krävs för att genomföra

vad jag anfört ovan.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse:

67. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju910

yrkandena 29-31 och 34, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och 1997/98:Ju933 yrkande

3 och med avslag på motionerna 1997/98: Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju907

yrkande 2 och 1997/98:Ju914 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 65,

66. Brottsofferfrågor (mom. 67)

Siw Persson (fp) anför:

Lagen om målsägandebiträde är en mycket värdefull reform till stöd för alla de

kvinnor som utsätts för brott av olika slag. Det är därför viktigt att slå vakt

om rätten till målsägandebiträde. Jag anser därför att riksdagen bör ge

regeringen till känna att statens stöd till brottsoffer i form av

målsägandebiträden inte får minskas. Detta bör regeringen beakta vid

beredningen av Brottsofferutredningens betänkande som föreslår en utvidgning av

möjligheterna att erhålla målsägandebiträde.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse:

67. beträffande brottsofferfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju933 yrkande 3 och med avslag på

motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju907

yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31 och 34, 1997/98:Ju914 yrkandena 4

och 5 och 1997/98:Ju917 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 66,

Särskilda yttranden

1. Våldtäktskliniker (mom. 38)

Görel Thurdin (c) anför:

Centerpartiet har länge krävt att särskilda kliniker för kvinnor som utsatts

för våld skall inrättas i landet. Ett sådant har också inrättats i Uppsala.

Enligt min mening är det emellertid inte tillräckligt. Liknande

handlingsprogram som det man har vid RKC och sådana kliniker bör inrättas runt

om i landet för att täcka det behov av behandling, stöd, forskning och

utveckling som finns. Med hänsyn till att det vidtagits åtgärder på området och

mot bakgrund av att såväl socialutskottet som justitieutskottet nu uttalat att

man delar uppfattningen att det bör införas fler kliniker avstår jag dock här

från att framställa något yrkande i saken.

2. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 48)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

En av grunderna för en väl fungerande kriminalvård är enligt vår mening att

strafftiden används på ett konstruktivt sätt. Under den borgerliga regeringen i

början av 1990-talet infördes därför en rad program som syftade till att ge

bl.a. sexualbrottsdömda vård och behandling. En förutsättning för att kunna

genomföra sådana program är emellertid att det avsätts tillräckligt med

ekonomiska resurser för detta ändamål. Enligt vår mening ger inte regeringens

budget för kriminalvården utrymme för att kunna bedriva en bra verksamhet. Med

det förslag till budget som vi presenterade i höstas hade förutsättningarna

varit betydligt bättre.

3. Besöksförbud (mom. 49)

Alice Åström (v) anför:

Vänsterpartiet har vid olika tillfällen motionerat om att regeringen snarast

bör tillsätta en utredning som får i uppgift att föreslå en lösning som innebär

att det är förövarens rörelsefrihet som begränsas och inte offrets. Jag

välkomnar därför att regeringen nu givit Brottsförebyggande rådet i uppdrag att

göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en

försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot

besöksförbud. Vidare förutsätter jag att regeringen snarast återkommer med

förslag härom till riksdagen.

4. Brottsofferjourer (mom. 56)

Görel Thurdin (c) anför:

De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon

brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande

samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan

assistent (för närvarande endast 15 stycken) sker finansieringen genom

kommunala bidrag.

Enligt min mening bör ett direkt statsstöd inrättas för att möjliggöra

anställning av en brottsofferassistent i varje län. Härigenom skulle

brottofferjourerna dels få tillgång till en heltidsanställd

brottsofferassistent, dels bättre kunna samordna sin verksamhet inom respektive

län.

Mot bakgrund av att Brottsofferutredningen tagit upp frågan om

brottsofferassistenter och att utredningens betänkande skall beredas avstår jag

emellertid nu från att framställa något yrkande i saken.

5. Brottsofferjourer (mom. 56)

Alice Åström (v) anför:

De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon

brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande

samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan

assistent (endast 15) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att

möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler

brottsofferjourer anser jag att ett direkt statsstöd bör inrättas för detta

ändamål.

Mot bakgrund av att Brottsofferutredningen tagit upp frågan om

brottsofferassistenter och att utredningens betänkande skall beredas avstår jag

emellertid nu från att framställa något yrkande i saken.

6. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 58)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Som anförs i den socialdemokratiska motionen Ju934 bör våld mot kvinnor

prioriteras vid utbildning av poliser. En förutsättning för detta är

emellertid, som vi framhållit i en rad olika sammanhang, att det faktiskt

bedrivs en grundutbildning för poliser. Den nuvarande regeringen har enligt vår

mening inte insett vikten av att det sker en kontinuerlig antagning till

Polishögskolan.

7. Brottsofferfrågor (mom. 68)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

I anslutning till vad som anförs i motion Ju905 om skadestånd vill vi

understryka att det är viktigt att staten stöder brottsoffer på alla tänkbara

sätt. Vi vill emellertid här också framhålla vikten av att samhället inte går

in och tar över ansvaret från den som orsakat skadan. Lika viktigt som det är

att ge stöd till den som utsatts för brott är enligt vår mening att man inte

omyndigförklarar en person som begått brott.

Regeringens lagförslag

Socialutskottets yttrande

1997/98:SoU4y

Kvinnofrid

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att senast den 24 mars

1998 avge yttrande över proposition 1997/98:55 Kvinnofrid jämte motioner som

väckts med anledning av propositionen, allt i de delar som remitterats till

justitieutskottet.

Socialutskottet begränsar sitt yttrande till avsnitten 7, 8, 11.1, 12.3, 15

och 16.2 i propositionen samt de motionsyrkanden som berör dessa avsnitt. Till

justitieutskottet överlämnas tillsammans med yttrande 23 motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden 1997 om frågor som behandlas i propositionen.

Utskottet

Våld mot kvinnor

De sociala myndigheternas insatser

I propositionen anförs att Kvinnovåldskommissionens redovisning visar att det

finns brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld.

Kommissionen har pekat på att frågan ibland synes vara lågt prioriterad och att

socialsekreterarna bl.a. på grund av bristande kunskaper inte är tillräckligt

uppmärksamma på problemet. Till detta kommer att det inte är ovanligt att

våldsutsatta kvinnor av olika anledningar döljer att de är utsatta för våld i

sina hem. Följden har blivit att dessa kvinnor alltför sällan erbjuds insatser

och att kvinnorna inte heller efterfrågar sådana. Enligt kommissionen tyder

mycket på att hälso- och sjukvården och socialtjänsten i långt större

utsträckning än vad man hittills varit medveten om möter kvinnor som utsatts

för våld.

Mot bakgrund av de brister i socialtjänstens arbete som påtalats av

Kvinnovåldskommissionen anser regeringen att mycket talar för att ansvaret för

att hjälpa kvinnor som utsätts för våld tydligare bör anges i lagen. I

propositionen föreslås att SoL skall kompletteras med en bestämmelse om att

socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld

eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin

situation. Socialtjänsten bör ha egen kompetens och handlingsberedskap för att

kunna söka upp och hjälpa utsatta kvinnor. Det är enligt regeringen inte

tillräckligt att det finns tillgång till frivilliga insatser i kommunen.

Socialtjänsten måste också, anförs det i propositionen, bli mer uppmärksam på

situationer där det kan förekomma våld i hemmet även om inte en hjälpsökande

direkt talar om detta, t.ex. när en kvinna av annat skäl tar kontakt med

socialtjänsten.

Vidare anförs att kommissionen också har visat att det finns behov av en ökad

medvetenhet om dessa frågor. Särskilda metoder och handlingsrutiner kan behöva

utarbetas. Kvinnor som utsatts för våld kan behöva stödjande samtal, råd och

hjälp med praktiska frågor som t.ex. kontakt med andra myndigheter. De kan

också behöva hjälp till ett s.k. skyddat boende.

För att nå de utsatta kvinnorna är det enligt propositionen angeläget med

uppsökande verksamhet och att information om de insatser som kan erbjudas

utarbetas och sprids.

Regeringen anser att Socialstyrelsen har en viktig roll när det gäller att

uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet på området samt att sprida kunskap om

och erfarenheter från de projekt som pågår på flera håll i landets kommuner och

som syftar till att bättre kunna hjälpa och stödja utsatta kvinnor. Med

anledning av den nya bestämmelsen som föreslås i SoL har Socialstyrelsen fått i

uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete med dessa frågor.

För att underlätta och stimulera ett mer aktivt arbete regionalt och lokalt

har regeringen nyligen uppdragit åt Socialstyrelsen att leda ett

utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Syftet med uppdraget är att

främja och stödja kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten

och hälso- och sjukvården så att stödet till de utsatta kvinnorna kan

förbättras. För uppdraget som även innefattar frågor om prostitution tillförs

Socialstyrelsen ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor för åren 1998-2000.

Därefter är tanken att arbetet med dessa frågor skall införlivas med

Socialstyrelsens ordinarie uppgifter. I propositionen anförs att de kunskaper

och den kompetens som finns i de kommuner som kommit längst i arbetet på

området bör utnyttjas. Socialstyrelsen bör särskilt ta till vara storstädernas

kunskap och erfarenheter på området. Styrelsen bör också samarbeta med och ta

till vara erfarenheterna från Rikskvinnocentrum, kvinnojourerna och

Brottsoffermyndigheten. Även Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet

bör engageras i arbetet.

En annan aspekt som lyfts fram i propositionen är ett förbättrat samarbete

mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och sjukvården

och de frivilliga organisationerna i frågor som rör våld mot kvinnor. Det är

enligt regeringens mening angeläget att goda erfarenheter från olika

samverkansprojekt sprids.

I uppdraget till Socialstyrelsen ingår också att, i samråd med

kvinnojourernas riksorganisationer och Rikskvinnocentrum, utreda hur en central

kristelefon för våldsutsatta kvinnor skall kunna komma till stånd.

Regeringen anser att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn bör ägna

särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer

våld och misshandel. Det är angeläget att utveckla metoder och kunskaper inom

området. Resultaten av det utredningsarbete m.m. som pågår och som berör frågor

om barn i misshandelsmiljöer bör avvaktas. Därefter bör en samlad bedömning av

behovet av ytterligare åtgärder göras.

Motionerna

I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen skall besluta

att den i propositionen föreslagna nya bestämmelsen i SoL (8 a §) skall ha

följande lydelse: ?Socialnämnden skall verka för att kvinnor som är eller har

varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp

för att förändra sin situation? (yrkande 1).

I motion Ju32 av Birger Schlaug m.fl.(mp) begärs ett tillkännagivande om att

ordet ?bör? i regeringens förslag till 8 a § i SoL byts ut mot ?skall?.

Motionärerna anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete

med utsatta barn skall ägna särskild uppmärksamhet åt de barn om växer upp i

miljöer där det förekommer våld och misshandel (yrkande 1). Ordet ?bör? som

används i propositionen är inte tillräckligt förpliktande, anser motionärerna.

Vidare begärs ett tillkännagivande om att socialtjänsten skall ges i uppdrag

att utbetala ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer

(yrkande 2). Ersättning bör utgå för sönderslagna inventarier, byte av dörrlås

och andra skador i bostaden. Kvinnan bör även kunna få ersättning från

socialnämnden för behandling av tandskador och andra fysiska skador som

uppkommit till följd av misshandeln.

I motion Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om att i socialtjänstlagen klargöra brottsoffrens behov av stöd och

hjälp (yrkande 2). Enligt motionärerna måste kommunerna bli bättre på att

hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet.

Regeringen bör därför snarast överväga att utvidga den föreslagna

tilläggsbestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta även andra

brottsoffer.

I motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att Socialstyrelsens uppdrag

att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor även skall omfatta

utsatta flickor (yrkande 6).

I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs tillkännagivanden om

socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser för kvinnor samt behovet av

behandlingshem och skyddat boende för kvinnor (yrkandena 3 och 4 delvis).

Motionärerna anser det angeläget att socialtjänsten utvecklar modeller för att

nå och hjälpa våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. Det måste också finnas

möjlighet för dessa kvinnor att få vård på behandlingshem som enbart tar emot

kvinnliga missbrukare. Tidiga och adekvata insatser av hög kvalitet krävs för

att avvärja framtida belastningar på såväl hälso- och sjukvården och

socialtjänsten som kostnader för sjukskrivningar och sjukpension. Vidare anförs

i motionen att vissa kvinnor har behov av ett skyddat boende under en längre

tid än vad som i dag kan erbjudas i Sverige. Motionärerna hänvisar till en

modell som utvecklats i Kanada och som även bör prövas i Sverige.

I motion So801 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att regeringen skall ges

till känna vad som anförts om rutiner och utbildning för personer som kommer i

kontakt med barn som blir vittne till våld i hemmet (yrkande 15). Många barn

lever enligt motionärerna i socialt utsatta miljöer där de vuxnas problem tar

över. Vid en undersökning av polisanmälningar om misshandel framkom att det var

mycket slumpartat om barnen över huvud taget nämndes i polisrapporterna och

även om så skedde var det inte självklart att socialtjänsten nåddes av

uppgifterna eller att barnen fick hjälp med att bearbeta sina upplevelser.

Bättre rutiner för samarbetet mellan polisen, socialtjänsten och barnpsykiatrin

måste utarbetas, anser motionärerna.

Utskottets överväganden

Kommunen har enligt socialtjänstlagen (SoL) det yttersta ansvaret för att de

som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Till

socialnämndens uppgifter hör bl.a. att göra sig väl förtrogen med

levnadsförhållandena i kommunen samt svara för omsorg och service,

upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till

familjer och enskilda som behöver det. I socialtjänstlagen ges allmänna

riktlinjer om det sätt på vilket socialnämnden skall fullgöra sina skyldigheter

men också mer preciserade mål för vissa grupper t.ex. barn och ungdomar,

missbrukare samt för personer som behöver bistånd av socialtjänsten för att

klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Socialtjänstens ansvar

enligt socialtjänstlagen omfattar således redan människor som är eller har

varit utsatta för våld även om det inte särskilt utsägs i lagen.

Kvinnovåldskommissionen har emellertid visat att det finns stora brister i

socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld. Detta faktum har också

i huvudsak fått stöd hos remissinstanserna. Utskottet delar inställningen i

propositionen att socialtjänstens ansvar för att stödja och hjälpa kvinnor som

är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet bör

klargöras bättre genom att socialtjänstlagens allmänna bestämmelser

kompletteras med en särskild bestämmelse härom. Utskottet finner inte anledning

att i detta sammanhang föreslå att bestämmelsen skall utvidgas till att omfatta

brottsoffer i allmänhet eller att föreslå att ?bör? ändras till ?skall? i

lagförslaget. Utskottet föreslår att justitieutskottet tillstyrker förslaget

till 8 a § SoL och att motionerna Ju31 yrkande 1, Ju32 yrkande 1 och Ju24

yrkande 2 avstyrks.

Utskottet vill i detta sammanhang också understryka vikten av att

socialtjänsten på ett tidigt stadium erbjuder insatser av olika slag till de

kvinnor som behöver stöd och hjälp för att förändra sin situation. För detta

krävs enligt utskottet att socialtjänsten har kompetens och handlingsberedskap.

Socialtjänsten måste också bli mer uppmärksam på situationer där det kan

förekomma våld i hemmet, t.ex. när en kvinna av annat skäl tar kontakt med

socialtjänsten. Särskilda program och handläggningsrutiner kan behöva utarbetas

för att öka medvetenheten om dessa frågor inom socialtjänsten. Det är också

angeläget att socialtjänsten aktivt informerar om de resurser som finns inom

socialtjänstens ram och som är tillgängliga för kvinnor som är utsatta för våld

och andra övergrepp. Med hänsyn till att behovet av hjälp och stöd kan variera

starkt mellan olika kvinnor måste olika slag av insatser kunna erbjudas. Det

kan som nämns i propositionen finnas behov av stödjande samtal, råd och hjälp

med praktiska frågor, t.ex. kontakt med andra myndigheter. Andra insatser som

kan behövas är t.ex. en stöd- eller kontaktperson under den tid som

polisutredning och rättegång pågår. I många fall finns också behov av hjälp

till skyddat boende. Socialstyrelsen, som har en viktig roll när det gäller att

uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet, kommer att utarbeta Allmänna råd om

hur socialtjänsten bör arbeta för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor.

Utskottet ser med tillfredsställelse att regeringen gett Socialstyrelsen i

uppdrag att leda ett utvecklingsarbete inom socialtjänsten i frågor som rör

våld mot kvinnor. Utskottet utgår från att utvecklingsarbetet även kommer att

omfatta unga kvinnor. Motion Ju28 yrkande 6 bör avstyrkas.

När det gäller att ordna en tillfällig bostad eller erbjuda skyddat boende

för våldsdrabbade kvinnor använder sig socialtjänsten i stor utsträckning av

kvinnojourerna. Eftersom det skett en stark framväxt av lokala kvinnojourer

under fram för allt det senaste decenniet finns det i dag goda möjligheter för

kvinnor och deras barn att få tillgång till ett skyddat boende i en akut

krissituation. Som påpekas i motion Ju934 har dock vissa kvinnor behov av

skyddat boende under en längre period än vad som i dag kan erbjudas. Det kan

därför enligt utskottets mening finnas skäl att pröva den modell som utvecklats

i Kanada och som erbjuder boende på längre sikt för kvinnor som lämnat sin hem

på grund av misshandel eller andra övergrepp. I motion Ju934 berörs även

problemet med våldsutsatta kvinnor som också har missbruksproblem.

Kvinnojourerna har enligt motionärerna varken kompetens eller resurser att

hjälpa dessa kvinnor. Som ovan nämnts har socialtjänsten enligt SoL ett

särskilt ansvar för att missbrukare får den hjälp och den vård som behövs för

att komma ifrån missbruket. Utskottet har i ett särskilt betänkande behandlat

motioner om vård av missbrukare och bl.a. uttalat att kommunerna måste satsa

mer på att finna metoder att nå missbrukande kvinnor och att utveckla

verksamheter som särskilt vänder sig till kvinnliga missbrukare.

Tillsynsmyndigheterna bör noga följa utvecklingen. Utskottet anser dock inte

att något tillkännagivande till regeringen behövs med anledning av motion Ju934

yrkandena 3 och 4 delvis. Utskottet föreslår att motionen avstyrks i dessa

delar.

En kvinna som varit eller är utsatt för våld kan också behöva ekonomiskt

bistånd av socialtjänsten för att förändra sin situation. Kan kvinnan i fråga

inte själv tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har

hon rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning. Socialtjänsten har

möjlighet att ge bistånd även i form av exempelvis flyttningskostnader,

nyanskaffning av möbler, husgeråd etc. samt även för kostnader för psyko-

terapi och mer omfattande tandvård. Bistånd kan även ges till olika former av

vård-, stöd- och behandlingsinsatser.

I motion Ju32 yrkande 2 (mp) yrkas att socialtjänsten skall åläggas att

utbetala ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Enligt

motionärerna bör ersättning utgå för såväl personskada som sakskada. Utskottet

anser att yrkandet bör avslås. Förutsättningar för att få ersättning av

statsmedel för skada till följd av brott regleras i brottsskadelagen, och det

åligger Brottsoffermyndigheten att pröva ärenden om brottsskadeersättning

enligt denna lag. Ersättning av statsmedel enligt brottsskadelagen betalas från

det i statsbudgeten särskilda anslaget Ersättning för skador på grund av brott.

Till socialtjänstens viktigaste uppgifter hör att verka för att barn och

ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialtjänsten har

således redan i dag ett särskilt ansvar för barn som lever i

misshandelsmiljöer. Utskottet finner dock i likhet med regeringen anledning att

understryka vikten av att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn ägnar

särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer

våld och misshandel. Metoder och kunskaper inom området måste utvecklas. För

att socialtjänsten skall kunna leva upp till sitt ansvar att uppmärksamma dessa

barn och vidta erforderliga hjälpinsatser, behövs som framhålls i motion So801

bl.a. bättre rutiner för samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. Denna

inställning delas också av regeringen. Regeringen har för avsikt att återkomma

till riksdagen med en proposition om Vissa barnfrågor och föräldrastöd. I det

sammanhanget kommer också en mer samlad bedömning att göras över behovet av

eventuellt ytterligare insatser för att förbättra situationen för barn som

lever i miljöer där misshandel förekommer. Utskottet anser att riksdagen inte

bör ta något initiativ med anledning av motion So801 yrkande 15. Yrkandet bör

därför avstyrkas.

Hälso- och sjukvårdens insatser

Enligt propositionen bör hälso- och sjukvårdens ansvar när det gäller kvinnor

som utsatts för sexualbrott och misshandel så långt som möjligt avgränsas till

sådana uppgifter som kräver hälso- och sjukvårdens särskilda kompetens. Detta

innebär dock inte att någon strikt avgränsning av hälso- och sjukvårdens

ansvarsområde skall göras. I hälso- och sjukvårdens ansvar ingår också att se

till att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver

annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ, som har kompetens och

resurser för uppgiften. Samspelet med andra verksamheter är också en nödvändig

förutsättning för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I

propositionen betonas att det är angeläget att kvinnor som utsatts för våld får

ett bra bemötande och omhändertagande av kunnig personal när de söker sig till

hälso- och sjukvården. Ett insiktsfullt bemötande och ett gott omhändertagande

med möjlighet till fortsatt stöd och hjälp kan vara avgörande för kvinnornas

möjligheter att förändra sin situation såväl i ett kort som i ett långt

perspektiv. Kvaliteten i verksamheten bör fortlöpande utvärderas och säkras.

Att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården systematiskt och

fortlöpande skall utvärderas och säkras följer redan av hälso- och

sjukvårdslagen. Hur verksamheten för utsatta kvinnor organiseras i olika delar

av landet är dock enligt regeringens mening i första hand en fråga för berörda

huvudmän som har att se till att vårdutbudet anpassas efter invånarnas behov.

I propositionen konstateras att många landsting har tagit initiativ till

betydande satsningar för kvinnor som utsätts för våld. Rikskvinnocentrum för

kvinnor som har misshandlats och våldtagits inrättades år 1994 på förslag av

Kvinnovåldskommissionen. Huvudman är landstinget i Uppsala län. En huvuduppgift

för centrumet är att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning

och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och

dygnet-runt-rådgivning per telefon. RKC skall också vara ett nationellt resurs-

och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall skapa former för

ett gott omhändertagande i vården. Vidare skall RKC genomföra utbildning av

berörda personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning

samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Regeringen har

bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten, som är tänkt att kunna

stå modell för verksamheter som kan utvecklas i andra delar av landet. För att

ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från

denna samt för att finansiera vissa rikstäckande uppgifter avser regeringen

att, som ett engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år

1998.

Motionerna

I motionerna Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 6 och Ju32 av Birger

Schlaug m.fl. (mp) yrkande 4 hemställs om att en särskild vårdgaranti bör

införas för att tillgodose behovet av psykoterapi för kvinnor som blivit

våldtagna och misshandlade. Motionärerna i motion Ju27 anser att rätten till

psykoterapi bör ingå i den heltäckande vårdgaranti som regeringen avser att

under innevarande år förhandla fram med Landstingsförbundet.

Även i motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6 begärs

tillkännagivande om rätt till psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella

övergrepp och att sådan terapi skall omfattas av vårdgarantin.

I motion Ju919 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 6 yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en regel som ger kvinnor som utsatts för

misshandel och sexuella övergrepp rätt till kostnadsfri läkarvård och

behandling, inklusive psykoterapi.

I motion Ju25 av Tone Tingsgård m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om

behovet att långsiktigt befästa Rikskvinnocentrums roll som ett centrum med

rikstäckande uppgifter. Motionärerna anser att Rikskvinnocentrum måste få ett

tydligt och långsiktigt nationellt uppdrag för de närmast kommande åren för att

samla erfarenheter och bedriva forskning inom sitt huvudområde samt för att

sprida kunskaper till berörda organ och för att kunna utveckla

omvårdnadsmodeller. Propositionens ettåriga perspektiv är helt

otillfredsställande, anser motionärerna.

I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om Rikskvinnocentrum (yrkande 1).

Rikskvinnocentrum i Uppsala täcker enligt motionärernas mening inte på långa

vägar de behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som

utsatts för olika former av våld. För att möta detta behov bör varje

universitetsklinik i landet inrätta ett centrum motsvarande det som finns i

Uppsala.

I motion Ju917 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (c) begärs

tillkännagivande om att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas runt

om i landet och att dessa kliniker utarbetar handlingsprogram för att bemöta

och behandla våldsutsatta kvinnor efter mönster från Rikskvinnocentrum i

Uppsala (yrkande 5). Ett liknande yrkande framställs i motion Ju933 (fp)

yrkande 2.

I motion A807 yrkande 6 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs tillkännagivande

till regeringen om att akutsjukhusen åläggs att snarast ta fram handlingsplaner

för hur de skall bemöta misshandlade kvinnor.

Utskottets överväganden

Hälso- och sjukvården, framför allt akutsjukvården och kvinnoklinikerna, kommer

i mycket stor utsträckning i kontakt med kvinnor som utsatts för våld. Det är

därför angeläget att dessa kvinnor får ett bra bemötande och tas emot av kunnig

personal. Att utreda och behandla kvinnor som varit utsatta för våld och andra

övergrepp kräver särskilda kunskaper och en stor lyhördhet. Rutiner och

behandlingsmetoder bör därför ses över och vidareutvecklas. Det är också enligt

utskottets mening angeläget att hälso- och sjukvårdens mottagande av kvinnor

som varit utsatta för våld och andra övergrepp blir föremål för en kontinuerlig

kvalitetssäkring och utvärdering. Utskottet vill också understryka vad som sägs

i propositionen att hälso- och sjukvården förutom den medicinska behandlingen

också har ett ansvar för att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men

som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ som har

kompetens och resurser för uppgiften. Även om medvetenheten om frågor som

gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år är kunskaperna om våldets

konsekvenser, om bemötande och om mottagande av kvinnorna mycket skiftande,

vilket Kvinnovåldskommissionen också pekat på. Det är därför tillfredsställande

att Socialstyrelsens uppdrag även innefattar stöd till kompetensuppbyggnad och

metodutveckling inom hälso- och sjukvården och att Socialstyrelsen i detta

arbete särskilt skall samarbeta med bl.a. Rikskvinnocentrum i Uppsala.

Rikskvinnocentrum i Uppsala, RKC, för kvinnor som misshandlats och våldtagits

utför ett mycket värdefullt arbete när det gäller att ta emot våldsutsatta

kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet har också i

egenskap av nationellt resurs- och kompetenscentrum en viktig roll när det

gäller att utifrån ett kvinnoperspektiv skapa former för ett gott

omhändertagande i vården. Utskottet anser det angeläget att

sjukvårdshuvudmännen i arbetet med att utveckla bättre former för bemötande och

omhändertagande av våldsutsatta kvinnor tar till vara den kunskap och de

erfarenheter som har vunnits vid Rikskvinnocentrum. Till centrumets uppgifter

hör också att genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida

information och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a.

effekterna av våld mot kvinnor. Det är, som anförs i propositionen, viktigt att

den kunskap och de erfarenheter som finns vid RKC systematiseras för att kunna

bilda modell för liknande insatser hos andra huvudmän. Regeringen har bidragit

ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten och har nu för avsikt att, som ett

engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998 för att ge

RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter för

denna samt att finansiera vissa rikstäckande uppgifter. Utskottet som anser det

vara av stor betydelse att RKC kan fortsätta att verka som ett nationellt

resurs- och kompetenscentrum välkomnar förslaget. Huruvida och i vilken

omfattning ekonomiskt bidrag från staten även kan behövas efter år 1998 är

enligt utskottets mening nu för tidigt att avgöra. Utskottet utgår dock från

att frågan kommer att prövas. Motion Ju25 bör enligt utskottet avstyrkas.

I tre motioner yrkas att särskilda kliniker för kvinnor som misshandlats

eller våldtagits bör inrättas runt om i landet eller vid varje

universitetsklinik. Utskottet delar denna inställning. I ytterligare en motion

begärs tillkännagivande om att akutsjukhusen skall åläggas att utarbeta

handlingsplaner för hur misshandlade kvinnor skall bemötas. Många landsting har

också gjort betydande satsningar för kvinnor som utsatts för våld, vilket

utskottet ser mycket positivt på. Frågor om hur verksamheten för utsatta

kvinnor skall organiseras i olika delar av landet är i första hand en uppgift

för sjukvårdshuvudmännen liksom frågan om särskilda handlingsplaner. Utskottet

anser mot bakgrund av det anförda att motionerna Ju901 yrkande 1, Ju917 yrkande

5, Ju933 yrkande 2 och A807 yrkande 6 bör avstyrkas.

Kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp kan ha behov av

kvalificerat psykiatriskt stöd, och psykoterapi kan vara en lämplig

behandlingsmetod. Frågan om införande av en generell behandlingsgaranti liksom

förslag om att stärka patientens ställning bereds i Regeringskansliet med sikte

på en proposition senare i vår. Frågan om att främja möjligheterna till privat

psykoterapeutisk behandling bereds också som en del i beredningen av

betänkandet Klara spelregler från Delegationen för samverkan mellan offentlig

och privat hälso- och sjukvård. Något initiativ från riksdagen behövs inte

enligt utskottets mening. Motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4, Ju933

yrkande 6 och Ju919 yrkande 6 bör avslås.

Frivilliga organisationer

Det finns för närvarande 131 lokala kvinnojourer organiserade i

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) eller i det relativt

nybildade Sveriges Kvinnojourers Riksförbund.

Kvinnojourerna är starkt beroende av stöd från den offentliga sektorn. Bidrag

till verksamheten utgår främst från kommunerna.

Regeringen avsätter årligen 5 080 000 kr i bidrag till organisationer som

motverkar våld mot kvinnor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen och har

fördelats enligt följande: 3 miljoner till de lokala kvinnojourernas

utvecklingsarbete, 1 miljon till riksorganisationer samt ca 1 miljon till

mansjourer, invandrarorganisationer och vissa andra organisationer som arbetar

med frågor om våld mot kvinnor och barn.

Enligt regeringens bedömning finns det behov av utökat ekonomiskt stöd till de

lokala kvinnojourernas utvecklingsinsatser. I budgetpropositionen 1997/98:1

(utg.omr. 9) föreslogs att anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det

sociala området skulle tillföras ytterligare 6 miljoner kronor för vissa

insatser för särskilt svaga kvinnogrupper. Detta blev också riksdagens beslut.

Avsikten är att dessa 6 miljoner skall tillföras de lokala kvinnojourerna och

deras två riksorganisationer.

Motionerna

I motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att

inte bara kommunerna utan även staten skall ha ett ansvar för kvinnojourerna

(yrkande 9). Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället anser motionärerna

att det är statens uppgift att ekonomiskt stödja de två riksorganisationerna

och de lokala kvinnojourerna. Vidare anser motionärerna att särskilda medel bör

avsättas till kvinnojourerna för arbete med utsatta invandrade kvinnor (yrkande

11). Kvinnojourerna är, menar motionärerna, bättre lämpade än

invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med

brottsofferverksamhet.

I samma motion yrkas att mansjourerna skall uppmanas att i form av t.ex.

informationskampanjer ta avstånd från våld mot kvinnor (yrkande 8).

I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om kvinnojourer (yrkande 8). Motionärerna

anser att det är angeläget att kvinnojourerna får behålla sin ideella karaktär

och sin från myndigheter fristående ställning. Det stöd som utgår från

kommunerna bör därför inte villkoras. Kommunerna bör heller inte ha synpunkter

på verksamhetsprioriteringar och liknande frågor.

I motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) (yrkande 7) framförs liknande

synpunkter samt att det ekonomiska stödet till kvinnojourerna bör öka.

I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs tillkännagivande om vad

som anförts om kvinnojourerna (yrkande 4 delvis). Motionärerna anser att

kommunerna i högre utsträckning än för närvarande bör stödja de fri-

villigorganisationer som arbetar med att hjälpa och stödja misshandlade kvinnor

och deras barn. Det måste finnas kontinuitet i anslagsgivandet för att

verksamheten skall kunna fungera effektivt. Anslagen bör därför inte heller

variera alltför mycket år från år.

I motion So634 av Eva Persson Sellin och Lennart Klockare (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om kvinno- och mansjourernas verksamhet.

Enligt motionärerna har de senaste årens besparingar i kommunerna drabbat

kvinno- och mansjourerna. I vissa kommuner utgår inga bidrag till denna

verksamhet. I andra kommuner har de anställda vid jourerna sagts upp.

Motionärerna anser att det är angeläget att se över verksamheten och vilka

möjligheter en utsatt person har att få hjälp i dag.

I motion A804 yrkande 23 av Barbro Johansson m.fl. (mp) anförs att

kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga ut sin verksamhet och erhålla

statligt stöd.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att kvinnojourerna utför ett mycket värdefullt socialt arbete

med att stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp och

synliggöra det våld som drabbar kvinnor samt genom att förmedla kunskaper om

könsrelaterade övergrepp. Verksamheten utgör således ett utmärkt komplement

till socialtjänstens insatser på området. För många kvinnor utgör också

jourerna ett värdefullt alternativ till myndigheternas insatser bl.a. genom en

hög grad av tillgänglighet och genom att anonymitet kan garanteras.

Kvinnojourerna har under senare år fått utökat statlig stöd. För år 1998 utgår

från anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området (utg.omr.

9) 6 miljoner kronor för vissa insatser för särskilt svaga kvinnogrupper.

Beloppet skall tillföras de lokala kvinnojourerna och deras två

riksorganisationer. Utskottet anser att medlen bl.a. bör användas för att

utveckla vissa eftersatta områden, såsom arbetet med utsatta invandrarkvinnor,

tonårsflickor och barn som tillsammans med sina mödrar vistas på

kvinnojourerna, men också för att utveckla nya jourer.

Stödet till de lokala kvinnojourerna bör som framhålls i propositionen även i

fortsättningen i första hand ses som en fråga för kommunerna. Den från statens

sida ökade satsningen på kvinnojourernas utvecklingsarbete får inte leda till

ett minskat engagemang från kommunerna. Tvärtom är det angeläget att kommunerna

i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete.

Som framhålls såväl i propositionen som i ett flertal motioner är det

angeläget att jourerna får behålla sin ideella karaktär och ges möjlighet att

existera på egna villkor. Stat och kommun bör därför vara försiktiga med att

ställa ensidiga villkor som krav för bidrag. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att det redan i förarbetena till socialtjänstlagen särskilt betonades

att stödet från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på de

frivilliga organisationerna och att samverkan inte får inkräkta på

organisationernas integritet och initiativförmåga.

För de barn som varit vittne till våld inom familjen är det enligt utskottet

angeläget att utveckla hjälp och stödmetoder som kompletterar samhällets

insatser. För detta utvecklingsarbete finns möjlighet för organisationer som

bedriver ideell verksamhet att söka stöd ur Allmänna arvsfonden.

Utskottet ser också positivt på att regeringen kommer att avsätta 2 miljoner

kronor ur Allmänna arvsfonden för projekt som vänder sig till eller initieras

av ungdomar och som rör våld mot kvinnor. Medlen skall efter ansökan utgå till

ideella organisationer.

Motionerna Ju28 yrkandena 9 och 11, Ju901 yrkande 8, Ju933 yrkande 7, Ju934

yrkande 4 delvis, So634 och A804 yrkande 23 får härmed i allt väsentligt anses

tillgodosedda, och utskottet föreslår att yrkandena avstyrks.

Regeringen anser det angeläget att öka kunskaperna hos män om problemet med

våld mot kvinnor och att stödja det arbete som bedrivs i dessa frågor hos

mansjourer och andra organisationer för män som bedriver ett aktivt arbete för

att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor. Utskottet delar denna

bedömning och ser positivt på att regeringen - som ett komplement till de medel

som Socialstyrelsen fördelar till mansjourernas arbete i frågor som rör våld

mot kvinnor - avser att avsätta ytterligare 1,5 miljoner kronor för projekt och

andra insatser i detta syfte. Det får ankomma på organisationerna själva att

bestämma hur medlen skall användas. Yrkande 8 i motion Ju28 om att mansjourerna

skall uppmanas att bedriva informationskampanjer bör därför avslås.

Utskottet ser också positivt på att särskilda medel skall utgå till

invandrar- och handikapporganisationer för projekt och andra insatser som

syftar till att motverka våld mot invandrarkvinnor och kvinnor med

funktionshinder.

Informationsinsatser

Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande föreslagit att en rikstäckande

informationskampanj om våld mot kvinnor genomförs. Enligt regeringens bedömning

är det inte påkallat att nu genomföra en sådan kampanj. Skälen för regeringens

bedömning är att Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete med kommunen, polisen,

kvinnojourerna m.fl. under hösten 1997 har bedrivit en brett upplagd

informationskampanj, Operation kvinnofrid, för att synliggöra våldet mot

kvinnor i hemmen, öka kunskaperna och förändra attityderna till våldet. Till

denna kampanj har regeringen lämnat ett bidrag om 500 000 kr. Därutöver har

regeringen gett 650 000 kr i bidrag till den av ROKS nyligen inledda kampanjen

i samma frågor.

Enligt propositionen kommer regeringen under 1998 att genomföra seminarier

och andra opinionsinsatser i frågor som rör våld mot kvinnor.

I motion Ju28 (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att

initiera en riksomfattande kampanj för kvinnofrid (yrkande 10). Motionärerna

delar inte regeringens bedömning om att det för närvarande inte är påkallat med

ytterligare kampanjer för kvinnofrid. Enligt motionärerna bör riksomfattande

kampanjer regelbundet genomföras. Kampanjerna bör rikta sig till olika grupper

och beröra olika områden med kvinnors hälsa och välbefinnande i fokus. Ett

utmärkt sätt för statsmakterna att främja kvinnofrid är att i riksomfattande

kampanjer synliggöra mäns våld mot kvinnor och klart uttala sitt stöd för

offren för könsrelaterat våld.

Utskottets överväganden

Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förbereds när det gäller

information och opinionsarbete mot kvinnovåld anser utskottet att det inte är

påkallat att nu genomföra en sådan informationskampanj som föreslås i motion

Ju28 yrkande 10. Motionen bör därför avstyrkas i nu behandlad del.

Fortbildning

Regeringen anför i propositionen att särskilda åtgärder behövs för att öka

kunskapen hos personal på olika myndigheter som handlägger ärenden om våld mot

kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare av våldsbrott mot

kvinnor. Detta är också en fråga om jämställdhet. I syfte att säkerställa att

jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta

yrkesutbildningar anförs i propositionen att examensordningen i

högskoleförordningen kommer att kompletteras för följande yrkesexamina:

läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social

omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkarexamen och teologie kandidatexamen.

Högskoleverket kommer enligt propositionen att få i uppdrag att följa och

utvärdera på vilket sätt universiteten och högskolorna beaktar de nya kraven i

examensordningen och hur de ändrade målbeskrivningarna kommer till konkret

uttryck i undervisningen.

Eftersom det kommer att dröja innan förändringar i grundutbildningarna får

full genomslagskraft måste enligt regeringens bedömning de ändrade

examensordningarna kompletteras med fortbildningsinsatser för de

personalgrupper som nu är verksamma inom rättsväsendet, socialtjänsten och

hälso- och sjukvården. Fortbildningsinsatserna skall enligt propositionen

normalt finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete, och detta

bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet. Mot

bakgrund av de förändringar som föreslås i lagstiftningen, t.ex. införandet av

ett kvinnofridsbrott och de övriga satsningar som föreslås i propositionen,

anser regeringen att det finns skäl att genom en extra tilldelning av medel

genomföra en större engångssatsning på fortbildning av berörda yrkesgrupper.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har därför fått i uppdrag att i samråd med

Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra ytterligare

fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och

sjukvården. Fortbildningen bör liksom den satsning som genomfördes år 1992

läggas upp så att den kan genomföras på både central, regional och lokal nivå.

För ändamålet kommer RPS att tillföras ett engångsbelopp om 6,5 miljoner

kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare

och för information till nämndemän.

Motionerna

I motion Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall se över socionomers och övrig berörd socialtjänstpersonals

behov av utbildning i frågor som rör brottsoffer (yrkande 3).

Motionärerna i motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) ser positivt på den

satsning på fortbildning av de yrkesgrupper som kommer i kontakt med

våldsutsatta kvinnor och som skall syfta till att ge dessa kvinnor ett bättre

bemötande och stöd. Motionärerna anser att satsningen på fortbildning även

skall syfta till bättre kunskap om kvinnors asylskäl och om sexuella övergrepp

mot barn (yrkande 12).

I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om erfarenhetsspridning och utbildning

(yrkande 9). Motionärerna anser att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums

erfarenheter av arbete med kvinnor som utsatts för våld i olika former skall

spridas och användas vid utbildningen av polis, åklagare, personal vid sociala

myndigheter m.fl. Socialstyrelsen har enligt motionärerna en viktig uppgift att

fylla både när det gäller att samla in kunskaper och erfarenheter och för att

dessa sprids.

I motion A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) anförs att alla berörda

myndigheter som arbetar med kvinnor som utsätts för våld bör ges utbildning i

hur dessa kvinnors problembild kan se ut och hur man på bästa sätt

uppmärksammar och stöder dessa kvinnor (yrkande 21).

I motion A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) betonas vikten av att

kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel, dess orsaker och symtom, och

möjlig behandling ges till personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten,

polisen och rättsväsendet (yrkande 14).

Utskottets överväganden

Behovet av fortbildning i frågor om våld mot kvinnor är stort. Utskottet

välkomnar därför den satsning på fortbildning som skall genomföras för de

yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet m.m.

som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Utskottet delar dock regeringens

och Kvinnovåldskommissionens principiella uppfattning att fortbildningsinsatser

normalt skall finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete och

att detta bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit

fallet. I likhet med vad som anförs i motion Ju901 yrkande 9 anser utskottet

att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter av arbete med kvinnor

som utsatts för våld i olika former skall spridas och användas vid utbildningen

av nu berörda yrkesgrupper. Motionerna Ju901 yrkande 9, A804 yrkande 21 och

A805 yrkande 14 är enligt utskottet tillgodosedda genom de satsningar på

utbildning och fortbildning som nu skall genomföras. Utskottet föreslår att

motionsyrkandena avstyrks.

Det kan även finnas behov av fortbildningsinsatser för personal inom

socialtjänsten och hälso- och sjukvården i t.ex. frågor som rör sexuella

övergrepp mot barn och brottsoffer i allmänhet. Något tillkännagivande härom

till regeringen bör dock enligt utskottets mening inte övervägas i detta

sammanhang. Frågor om bl.a. åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot

barn och stöd till barn som utsatts för ett sådant övergrepp behandlar

utskottet inom kort i ett betänkande om barnfrågor. Utskottet föreslår att

justitieutskottet avstyrker motionerna Ju24 yrkande 3 och Ju28 yrkande 12.

Prostitution

De sociala myndigheternas insatser

Mot bakgrund av den föreslagna kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster

samt Prostitutionsutredningens redovisning av de ständigt pågående

förändringarna när det gäller prostitutionens former och kontaktvägar är det

enligt propositionen angeläget att på nationell nivå kontinuerligt följa

utvecklingen. Det behövs enligt regeringens mening aktuell kunskap om

prostitutionens omfattning och en överblick över den forskning som bedrivs på

området. Även den internationella utvecklingens påverkan på svenska

förhållanden när det gäller handeln med kvinnor och synen på prostitution bör

uppmärksammas.

I propositionen framhålls att de sociala myndigheternas insatser för att söka

upp de prostituerade och motivera dem att söka hjälp, är ett viktigt led i

ansträngningarna att minska prostitutionen. Regeringen anser att

Socialstyrelsen bör kunna ge stöd till metodutveckling när det gäller sociala

insatser som bedrivs på lokal nivå. Det är också angeläget att få en samlad

kunskap om omfattningen och resultatet av de insatser som bedrivs på lokal

nivå.

Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa

och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt

sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I

uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättrade insatser på

lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen

på området. (I denna del av arbetet skall Socialstyrelsen samverka med

Rikspolisstyrelsen som får i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i frågor

som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.) Den engångssumma om 5

miljoner kronor som regeringen avser att tillföra Socialstyrelsen för arbetet

med frågor om våld mot kvinnor under åren 1998-2000 skall även avse arbetet mot

prostitution.

Motionerna

I motion Ju23 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att

en strategi för att nå drogmissbrukande prostituerade kvinnor bör utarbetas.

Mot bakgrund av förslaget i propositionen om att förbjuda köp av sexuella

tjänster anser motionärerna att gruppen drogmissbrukande prostituerade kan

komma att behöva extra stöd. Motionärerna anser att det krävs individuella

lösningar för varje enskild kvinna. Stödet kan komma att omfatta allt från

terapi och medicinska behandlingar till ekonomisk hjälp med skuldsanering och

bostad. För att detta skall kunna uppnås måste berörda kommuner, landsting och

polis samverka för att utarbeta en strategi för att nå och hjälpa dessa

kvinnor.

I motion Ju26 av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av ett kompetenscentrum för utveckling och

förbättring av samhällets insatser mot prostitution. Verksamheten vid ett

sådant centrum skulle enligt motionärerna kunna inordnas under Socialstyrelsen.

Mot bakgrund av att det i Göteborg redan finns en sådan verksamhet bör

centrumet av effektivitetsskäl förläggas dit.

I motion Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs en utredning av hur

samverkan mellan polismyndighet, socialtjänst, hälso- och sjukvård och andra

berörda myndigheter skall kunna komma till stånd för att motarbeta

prostitutionen (yrkande 18).

I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivanden om vad i

motionen anförts om ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution och om

vård och behandling av prostituerade med missbruksproblem (yrkandena 3 och 4).

Motionärerna anser att Prostitutionsutredningens förslag om ett nationellt

centrum för arbetet mot prostitution bör förverkligas. Vid ett sådant centrum

kan de som är engagerade inom området ha sin bas för att arbeta med forskning,

information och opinionsbildning samt för att upprätthålla kontakt med de

operativa verksamheterna på lokal nivå. Vid sidan av detta uppdrag skulle

centrumet också ha det nationella ansvaret för kontakter med andra länder för

utbyte av erfarenheter och information. I motionen betonas också vikten av att

de prostituerade med missbruksproblem får en reell möjlighet till

rehabilitering och att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda

kvinnans behov. Vidare anser motionärerna att det måste finnas bestämda

samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna, hälso- och sjukvården och

narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna sättas in på ett tidigt

stadium.

I motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om åtgärder för att bekämpa prostitutionen (yrkande 9).

Motionärerna anser bl.a. att stödet till prostitutionsgrupperna inom

socialtjänsten bör öka. Det är också viktigt att samarbetet mellan

prostitutionsgrupperna och polisen, sjukvården och andra berörda myndigheter

utvidgas. Det vore också, menar motionärerna, önskvärt att skapa ett nationellt

cen-trum för arbetet mot prostitution, där forskning, arbetsmetoder m.m. kan

sammanställas.

I motion So668 av Ewa Larsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen skall ge

regeringen i uppdrag att ta initiativ till ett forskningsprojekt inom EU för

att studera hur de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation

påverkar samhällsutvecklingen.

Utskottets överväganden

En mycket betydelsefull del i arbetet med att minska prostitutionen är de

insatser som görs av socialtjänsten. Sociala insatser mot prostitution görs

främst av de särskilda prostitutionsgrupper som inrättats inom socialtjänsten i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Prostitutionsgrupperna bedriver ett

uppsökande arbete och försöker påverka kvinnorna att upphöra med prostitution

och motivera dem till behandling. Stödjande och behandlande arbete bedrivs

också inom socialtjänstens missbruksvård, kriminalvården och av de frivilliga

organisationerna. Prostitutionen betraktas då som en del av dessa kvinnors

samlade problem. Prostitutionsutredningen har pekat på att

prostitutionsgrupperna med de metoder och resurser som de förfogar över har

svårt att nå kvinnorna i inomhusprostitutionen, prostituerade med utländsk

härkomst och prostituerade som lider av psykisk sjukdom. Utskottet anser att

det är angeläget att det utvecklas metoder och tillskapas resurser i kommunerna

för att nå och erbjuda dessa grupper av prostituerade stöd och hjälp med att

komma ifrån prostitutionen. Ytterligare kunskap om de prostituerade kvinnornas

bakgrund och motiv behövs enligt utskottet för att utforma behandlingsåtgärder

och andra sociala insatser men även när det gäller det förebyggande arbetet mot

prostitution. Det behövs också ökat stöd till metodutveckling när det gäller

sociala insatser på lokal nivå. Någon samlad bild över könshandeln, den

forskning som bedrivs eller de insatser som görs för att motverka denna finns

för närvarande inte. Dessa brister har regeringen nu beslutat att åtgärda genom

att ge Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om

prostitutionens omfattning och utveckling samt sammanställa kunskap om de

sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd

till utveckling och förbättring av insatserna på lokal nivå. Socialstyrelsen

skall även följa den internationella utvecklingen på området. Utskottet

välkomnar detta initiativ. Genom uppdraget tillgodoses också väsentliga delar

av Kvinnovåldskommissionens och vissa motionärers förslag om inrättande av ett

nationellt kompetenscentrum på området. Motionerna Ju26, Ju31 yrkande 3 och

Ju933 yrkande 9 är därmed i allt väsentligt tillgodosedda.

För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli effektivt behövs

samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer förbättras. Denna

inställning delas också av regeringen. Någon särskild utredning härom som

föreslås i motion Ju27 yrkande 18 behövs inte. Motionsyrkandet bör därför

avstyrkas.

När det gäller gruppen drogmissbrukande kvinnor som finansierar sitt missbruk

genom prostitution anser utskottet i likhet med motionärerna i motionerna Ju23

och Ju31 att särskilda åtgärder behövs. Först och främst behöver kvinnorna få

adekvat vård för att komma ifrån missbruket. Därutöver finns behov av

ytterligare insatser t.ex. terapi, medicinska behandlingar, ekonomiskt bistånd

och hjälp till bostad. Det behövs en väl utarbetad strategi på området och en

fungerande samverkan mellan kommuner, landsting och polis. Detta får anses ingå

i Socialstyrelsens ovan nämna uppdrag m.m. Utskottet anser inte att riksdagen

bör göra något tillkännagivande till regeringen med anledning av motionerna

Ju23 och Ju31 yrkande 4 utan föreslår att dessa avstyrks.

Utskottet finner det inte påkallat att ge regeringen i uppdrag att ta

initiativ till ett sådant forskningsprojekt inom EU som föreslås i motion

So668. Utskottet föreslår att motionen avstyrks.

Könsstympning

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor är könsstympning

av kvinnor förbjuden i Sverige. Förbudet gäller oavsett om samtycke till

ingreppet har lämnats eller inte. Lagen syftar till att förhindra att

könsstympning av kvinnor utförs i Sverige. Samtidigt är avsikten att markera

ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck

för. Med ingrepp enligt lagens mening förstås alla former av ingrepp i de

kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående

förändringar av könsorganen. Den som bryter mot förbudet kan dömas till

fängelse i högst två år. Om omständigheterna är förmildrande döms till böter.

Straffet för det grova brottet uppgår till fängelse i lägst ett och högst tio

år.

I propositionen föreslås att begreppet omskärelse i lagen skall ersättas av

begreppet könsstympning eftersom det bättre beskriver vad ingreppet verkligen

är, nämligen en stympning. Könsstympning är också en term som används i

internationella sammanhang. Med hänsyn till brottets allvarliga art, dvs. att

på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en

människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt, är det

enligt regeringens mening motiverat med en straffskärpning. Böter bör

utmönstras ur straffskalan för brottet, och straffet för normalbrottet bör

skärpas till fängelse i högst fyra år. För det grova brottet, som avser de mest

ingripande stympningarna, bör minimistraffet inte understiga fängelse i två år.

Enligt nu gällande lagstiftning är även försök till sådant ingrepp som lagen

omfattar straffbart. I propositionen föreslås att även förberedande åtgärder

och stämpling till brott bör vara straffbara, liksom underlåtelse att avslöja

könsstympning som är å färde.

När det gäller det internationella arbetet anförs att debatten om kvinnlig

könsstympning för ett antal år sedan var närmast obefintlig, medan frågan i dag

som ett resultat av aktiva insatser från bl.a. Sverige behandlas i olika

internationella sammanhang. Det gäller i t.ex. FN:s övervakningskommittéer av

konventioner om de mänskliga rättigheterna, i FN:s barnfond, Unicef, och i

Världshälsoorganisationen, WHO. Även FN:s kvinnokommission och FN:s kommission

för mänskliga rättigheter har engagerat sig i denna fråga. Vid 1997 års

generalförsamling har, med stöd från bl.a. Sverige, för första gången antagits

en särskild resolution mot könsstympning.

I vilken utsträckning som könsstympning förekommer i Sverige är inte känt, men

det torde framför allt vara under vistelse i hemlandet som barn blir utsatta

för denna typ av ingrepp, anförs det i propositionen. Om socialtjänsten får

kännedom om att en flicka skall resa utomlands för att genomgå könsstympning

bör socialtjänsten ingripa med stöd av lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU). Det föreligger vidare en skyldighet för

alla myndigheter, vars verksamhet berör barn, att anmäla till socialnämnden om

de får kännedom om att ett barn kan komma att utsättas för ett sådant ingrepp.

(Vad som avses är anmälningsskyldigheten som finns till skydd för den

underårige i 71 § SoL.) Sådana uppgifter kan lämnas mellan myndigheter inom

hälso- och sjukvård och socialtjänsten utan hinder av att det saknas samtycke

från den enskilde (14 kap. 2 § sekretesslagen). I propositionen framhålls också

vikten av att arbeta för att förändra inställningen till denna sedvänja, hos

såväl de grupper i Sverige där detta är brukligt som internationellt. I bl.a.

Göteborg och Jordbro i Haninge kommun bedrivs ett framgångsrikt arbete på

mödravårdscentralerna, som riktar sig speciellt till vissa invandrargrupper, i

syfte att få blivande föräldrar att inse konsekvenserna av könsstympning och

därigenom förhindra att det väntade barnet utsätts för ett sådant ingrepp.

I propositionen berörs också frågan om man i Sverige skall kunna lagföra en

person för könsstympning som utförts i utlandet. Den som är svensk medborgare

eller utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall, utlänning som finns

här i riket kan dömas efter svensk lag och i svensk domstol för medverkan till

att könsstympning utförts i ett annat land, om ingreppet är straffbart i det

land där det utfördes. Om ingreppet däremot inte är straffbart i det land där

det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. (Detta följer av principen

om dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skall vara straffbar både i Sverige

och på gärningsorten, 2 kap. 2 § BrB.) Principen om dubbel straffbarhet gäller

inte om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är

fängelse i fyra år eller därutöver. I Barnkommitténs betänkande, Barnet i

främsta rummet (SOU 1997:116), föreslås att könsstympning skall undantas från

principen om dubbel straffbarhet. Regeringen anser att frågan om en sådan

utvidgning av det straffbara området bör övervägas i samband med beredningen av

Barnkommitténs betänkande.

I motion So312 av Barbro Westerholm (fp) hemställs om ett tillkännagivande om

vad som anförts om utveckling av behandlingsmetoder för rehabilitering av

kvinnor som könsstympats (yrkande 1). Motionärerna menar att även om skadorna

till följd av könsstympning är irreversibla bör allt göras för att utveckla

behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga

funktionen. Det viktigaste är dock enligt motionärerna att förebygga att

könsstympning över huvud taget utförs, vilket riksdagen också tidigare betonat.

Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som hänt när det gäller

det förebyggande arbetet. Även detta bör ges regeringen till känna (yrkande 2).

Ett tillkännagivande om återrapportering till riksdagen om vad som gjorts när

det gäller förebyggande insatser framförs också i motion Ju27 (fp) (yrkande

23).

Även i motion So335 yrkande 1 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp)

begärs ett tillkännagivande om behovet av att motarbeta kvinnlig könsstympning

och ge olika typer av stöd till de kvinnor som utsatts för ett sådant ingrepp.

I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) yrkas att Socialstyrelsen skall

åläggas ett ansvar för att söka förändra inställningen till könsstympning hos

berörda invandrargrupper (yrkande 5). Motionärerna är positiva till de

straffskärpningar som föreslås men vill samtidigt påpeka att

informationsinsatser för att nå människor vars sedvänjor påbjuder könsstympning

är av största vikt. Socialstyrelsen bör därför ha ansvaret för uppgiften att

försöka ändra inställningen till denna tradition hos vissa invandrargrupper.

I motion Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om

att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna

att eliminera kvinnlig könsstympning (yrkande 22).

I motion Ju29 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen skall

besluta om en ändring i brottsbalken så att brottet könsstympning undantas från

principen om dubbel straffbarhet (yrkande 2).

I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om könsstympning (yrkande 9). Motionen är från den

allmänna motionstiden, och yrkandet överensstämmer med de förslag om

straffskärpningar som läggs fram i propositionen.

I motion So225 av Carina Hägg (s) framförs ett liknande yrkande om

straffskärpningar. Motionären anser att också rättsväsendet bör ägna ökad

uppmärksamhet åt brott som omfattas av lagen om förbud mot omskärelse av

kvinnor.

Utskottets överväganden

Utskottet ställer sig i alla delar bakom regeringens förslag till ändringar i

lagstiftningen när det gäller könsstympning av kvinnor och anser att riksdagen

bör anta lagförslaget. Motionerna Ju934 yrkande 9 och So225 är därmed

tillgodosedda och bör avstyrkas.

Utskottet anser inte att riksdagen nu bör besluta om en sådan ändring av

brottsbalken som föreslås i motion Ju29 yrkande 2. Yrkandet bör avstyrkas.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om åtgärder mot kvinnlig

könsstympning, senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1997/98:SoU2.

Utskottet vidhöll inställningen att det är synnerligen angeläget med

information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn

inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda

personalgrupper. Utskottet ansåg det också angeläget med återkommande

uppföljning av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp

inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Utskottet utgick

från att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar

de åtgärder som är påkallade utan något tillkännagivande härom. Utskottet har

inte ändrat uppfattning i frågan. Motionerna Ju31 yrkande 5, Ju27 yrkande 23

och So312 yrkande 2 bör därför avstyrkas. Frågan om information och upplysning

har även tagits upp av utredningen om föräldrautbildning som i sitt betänkande,

Stöd i föräldraskapet, föreslår att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att

informera om kvinnlig könsstympning och dess skadeverkningar till berörda

invandrargrupper samt till yrkesverksamma som möter föräldrar från länder där

sådan sedvänja praktiseras.

Utskottet instämmer med motionärerna i motionerna So312 yrkande 1 och So335

yrkande 1 om att hälso- och sjukvården bör utveckla behandlingsmetoder för att

såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera kvinnor som utsatts för könsstympning.

Utskottet kan inte finna att regeringen har någon annan uppfattning i denna

fråga. Motionsyrkandena bör därför avstyrkas.

Sverige har under många år bedrivit ett aktivt internationellt arbete för att

eliminera kvinnlig könsstympning, bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO. Vid

1997 års generalförsamling har, med stöd från bl.a. Sverige, för första gången

antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning. Sverige har också

ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt denna konvention är

kvinnlig könsstympning en för barnets hälsa skadlig sedvänja som

konventionsstaterna skall vidta alla effektiva åtgärder för att avskaffa.

Sverige bör enligt utskottet fortsätta att arbeta aktivt i olika

internationella sammanhang för att bryta denna sedvänja. Med hänsyn till det

anförda anser utskottet att motion Ju27 yrkande 22 är tillgodosedd. Yrkandet

bör därför avstyrkas.

Stockholm den 24 mars 1998

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson

(s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Mariann Ytterberg (s), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m),

Elisebeht Markström (s), Ingrid Burman (v) och Michael Stjernström (kd).

Avvikande meningar

1. Ändring i socialtjänstlagen

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Birgitta Wichne (alla m) anför:

Enligt vår uppfattning är det angeläget att kommunernas socialtjänst blir

bättre på att stödja och hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även

brottsoffer i allmänhet. Socialtjänstens ansvar för brottsoffer bör liksom när

det gäller våldsutsatta kvinnor komma till klart uttryck i socialtjänstlagen.

Vi anser att regeringen snarast bör överväga att utvidga den i propositionen

föreslagna tilläggsbestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta även andra

brottsoffer än kvinnor. Vad vi nu anfört bör riksdagen med anledning av motion

Ju24 yrkande 2 ge regeringen till känna. Motionerna Ju31 yrkande 1 och Ju32

yrkande 1 bör avstyrkas.

2. Ändring i socialtjänstlagen

Ingrid Burman (v) anför:

I likhet med motionärerna i motion Ju32 yrkande 1 (mp) anser jag att ordet

?bör? i regeringens förslag till 8 a § socialtjänstlagen skall bytas ut mot

?skall?. Jag anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete

med utsatta barn skall, och inte enbart bör, ägna särskild uppmärksamhet åt de

barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Detta bör

riksdagen med anledning av motion Ju32 yrkande 1 som sin mening ge regeringen

till känna. Motionerna Ju24 yrkande 2 och Ju31 yrkande 1 bör avstyrkas.

3. Ändring i socialtjänstlagen

Michael Stjernström (kd) anför:

Kvinnovåldskommissionen har visat att det finns brister när det gäller

socialtjänstens möjligheter att på ett kvalitetsmässigt sätt arbeta med kvinnor

som utsatts för våld. Detta beror dels på att många kvinnor döljer att de är

utsatta för våld i hemmet, dels på att personalen inom socialtjänsten, bl.a. på

grund av bristande kunskaper om våld mot kvinnor, inte är tillräckligt

uppmärksamma på problemet. Jag anser i likhet med regeringen att

socialtjänstens ansvar för kvinnor som är eller har varit utsatta för våld

eller andra övergrepp bör klargöras bättre genom att socialtjänstlagen

kompletteras med en bestämmelse härom. Socialtjänstens ansvar blir tydligare

och troligen blir mer uträttat på detta område på socialtjänstkontoren runt om

i landet om ordet ?bör? ersätts med ?skall? i förslaget till ändring i

socialtjänstlagen. Jag anser vidare att ordet ?får? bör ändras till ?erbjuds?.

Det går inte att tvinga en kvinna att förändra sin situation. Man kan endast

erbjuda henne stöd och hjälp. Med det anförda föreslår jag att riksdagen

beslutar att 8 a § socialtjänstlagen skall ha den lydelse som föreslås i motion

Ju31 yrkande 1. Motionerna Ju24 yrkande 2 och Ju32 yrkande 1 bör avstyrkas.

4. Socialstyrelsens uppdrag

Ingrid Burman (v) anför:

Vänsterpartiet är positivt till det uppdrag som Socialstyrelsen fått när det

gäller att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Uppdraget

bör dock utvidgas till att omfatta även flickor. Flickor som utsatts för

sexuella övergrepp behöver förutom terapi för att bearbeta sina upplevelser

även s.k. mentala självförsvarskurser. Vänsterpartiet anser att regeringen bör

ge Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete för flickor som

bl.a. skall syfta till att stärka självkänslan hos de flickor som utsatts för

sexuella övergrepp eller vars mödrar finansierar sitt missbruk genom

prostitution. Dessa flickor behöver inse värdet av sin kropp och sin rätt att

säga nej. Jag anser att riksdagen med anledning av motion Ju28 yrkande 6 bör ge

regeringen till känna vad jag nu anfört.

5. Barn som blivit vittne till våld

Roland Larsson (c) anför:

Många barn lever i utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över. Barnen blir

i många fall bifigurer i det kaos och de svårigheter som familjen lever i. Vid

en undersökning som gjorts av Rädda Barnen av polisanmälningar om misshandel

har det framkommit att det är mycket slumpartat om barnen över huvud taget

nämns i polisens rapporter och att även om så sker är det inte självklart att

socialtjänsten nås av dessa uppgifter eller att barnen får hjälp med att

bearbeta sina upplevelser. Jag ser mycket allvarligt på detta förhållande och

anser att bättre rutiner för samarbetet mellan polisen, socialtjänsten och

barnpsykiatrin måste utarbetas så att barn som blir vittnen till våld i hemmet

får det stöd och den hjälp som de behöver. Jag anser att riksdagen med

anledning av motion So801 yrkande 15 bör ge regeringen till känna vad jag nu

anfört.

6. Vårdgaranti

Barbro Westerholm (fp) anför:

Folkpartiet liberalerna anser att det finns starka skäl att nu införa en

särskild vårdgaranti för kvinnor som har utsatts för våld. Denna fråga har

under lång tid förhalats. Riksdagen bör nu ta ställning och som sin mening

uttala att rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor skall

ingå i den heltäckande vårdgaranti som regeringen och Landstingsförbundet under

innevarande år förhoppningsvis skall komma överens om.

Det finns enligt min mening inte skäl för riksdagen att i denna fråga avvakta

de beredningar av förslagen från bl.a. HSU 2000 och delegationen för samverkan

mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård som pågår inom

Regeringskansliet, särskilt inte med tanke på att det tagit över två år innan

Kvinnovåldskommissionens slutrapport lett en proposition. Jag anser att

riksdagen med anledning av motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4 och Ju933

yrkande 6 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört. Motion Ju919 yrkande

6 bör avstyrkas.

7. Kostnadsfri vård och behandling

Ingrid Burman (v) anför:

Kvinnor som utsatts för långvariga och systematiska övergrepp är ofta i mycket

dålig fysisk och psykisk kondition och har stort behov av läkarvård och olika

former av terapeutiska behandlingar. Jag anser att det är orimligt att dessa

kvinnor, som oftast blivit utsatta för våld och andra övergrepp från en man som

står dem nära, själva skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för den

behandling de har behov av för att kunna överleva och återigen fungera som

hela människor. Att kvinnor blir utsatta för våld på grund av sitt kön visar

dessutom att det är ett samhällsproblem och inte ett individproblem. Jag anser

därför att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha

rätt till kostnadsfri läkarvård, kristerapi och övrig erforderlig behandling.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju919 yrkande 6 ge regeringen till

känna. Motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4 och Ju933 yrkande 6 bör

avstyrkas.

8. Kvinnojourer

Ingrid Burman (v) anför:

Kvinnojourerna har spelat en avgörande roll för att synliggöra och beskriva

våld mot kvinnor men också för att utveckla metoder för att hjälpa och stödja

kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Landets 131 lokala

kvinnojourer står för en stor del av de direkta insatserna när det gäller stöd

och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Enligt Vänsterpartiets

mening är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande

stödjer kvinnojourernas arbete. Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället

är det också statens uppgift att ekonomiskt stödja de lokala kvinnojourerna och

de två riksorganisationerna.

Det är positivt att regeringen i propositionen uppmärksammat invandrade

kvinnor och deras speciella situation. Vänsterpartiet anser dock att särskilda

medel bör avsättas till kvinnojourerna för att de i sitt arbete skall kunna

stödja och hjälpa utsatta invandrade kvinnor. Kvinnojourerna är enligt

Vänsterpartiets mening bättre lämpade än invandrarorganisationernas

kvinnoorganisationer att arbeta med brottsofferverksamhet.

Jag anser att riksdagen med anledning av motion Ju28 yrkandena 9 och 11 bör

ge regeringen till känna vad jag nu har anfört. Motionerna Ju901 yrkande 8,

Ju933 yrkande 7, Ju934 yrkande 4 delvis, So634 och A804 yrkande 23 bör

avstyrkas.

9. Fortbildning i frågor som rör brottsoffer

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Birgitta Wichne (alla m) anför:

Som vi tidigare anfört måste socialtjänsten bli bättre på att stödja och hjälpa

inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet. Vi anser det

därför angeläget att regeringen överväger behovet av fortbildning för personal

inom socialtjänsten i frågor som rör brottsoffer. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju24 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

10. Kontinuerliga fortbildningsinsatser

Michael Stjernström (kd) anför:

Misshandel och förtryck av kvinnor kan ta sig många uttryck och förekommer i

alla samhällsskikt. Våld och övergrepp mot kvinnor måste oavsett orsaker eller

former förebyggas och motarbetas. Många som blivit utsatta för misshandel som

barn blir förövare eller offer i vuxen ålder. Behovet av fortbildning i frågor

om våld mot kvinnor är stort. Jag välkomnar därför den satsning på fortbildning

som enligt propositionen skall genomföras för de yrkesgrupper inom

socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet som kommer i kontakt

med våldsutsatta kvinnor. Jag vill dock i detta sammanhang betona vikten av att

fortbildning om kvinnomisshandel, dess orsaker och symtom samt möjligheter

till behandling ges kontinuerligt till berörda yrkesgrupper. Detta är enligt

min mening helt nödvändigt för att kvinnor som utsatts för våld skall få ett

bra bemötande och för att erforderliga stöd- och hjälpinsatser skall kunna

sättas in. Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning av motion A805 yrkande

14 ge regeringen till känna. Motionerna Ju901 yrkande 9 och A804 yrkande 21 får

anses tillgodosedda genom de satsningar på utbildning och fortbildning som

enligt propositionen nu skall genomföras och bör därför avstyrkas.

11. Samverkan mot prostitution

Barbro Westerholm (fp) anför:

För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli mer effektivt behövs

samverkan mellan polisen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt andra

berörda myndigheter och organisationer. Detta kan till viss del möjliggöras

genom de åtgärder som föreslås under avsnitt 7 i propositionen. Jag anser dock

att regeringen bör ytterligare utreda hur en sådan samverkan skall kunna komma

till stånd. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju27 yrkande 18 ge

regeringen till känna.

12. Prostituerade med drogmissbruk

Michael Stjernström (kd) anför:

Drogmissbrukande kvinnor som prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk

måste enligt min mening ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa kvinnor måste få

erforderlig vård, endera på frivillig väg eller med stöd av lagen om vård av

missbrukare (LVM), för att komma ifrån sitt missbruk. Det är också angeläget

att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov.

Kommunerna bör göras uppmärksamma på att besparingarna har nått sin gräns när

det gäller denna utsatta grupp i samhället. Vidare anser jag att det måste

finnas bestämda samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna inom kommunen,

hälso- och sjukvården och narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna

sättas in på ett tidigt stadium. Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning

av motionerna Ju23 och Ju31 yrkande 4 ge regeringen till känna.

13. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning

Barbro Westerholm (fp) anför:

Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande för de flickor och

kvinnor som utsatts för ett sådant ingrepp. Ingreppet förstör väsentliga

kroppsdelar ofta med invalidiserande psykiska och fysiska följder. Även om de

fysiska skadorna är irreparabla måste enligt min mening allt göras för att

utveckla behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den

ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra till att

utveckla sådana behandlingsmetoder. Dessa bör också kunna komma könsstympade

kvinnor i andra länder till godo. Många kvinnor som utsatts för könsstympning

behöver också psykisk hjälp. Det finns därför också behov av att utveckla

behandlingsmetoder som syftar till att psykiskt rehabilitera dessa kvinnor. Jag

anser att riksdagen med anledning av motionerna So312 yrkande 1 och So335

yrkande 1 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört.

14. Principen om dubbel straffbarhet

Roland Larsson (c) anför:

Möjligheten att i Sverige kunna lagföra en person för könsstympning som utförts

utomlands är avhängigt av om könsstympning är ett brott i det land där

ingreppet utfördes. Om ingreppet inte är straffbart i det land där det har

utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av principen om s.k.

dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § BrB). Barnkommittén föreslår i sitt betänkande,

Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), att könsstympning skall undantas från

principen om dubbel straffbarhet. Med hänsyn till brottets allvarliga art delar

Centerpartiet kommitténs uppfattning. Enligt Centerpartiets mening finns det

inte något skäl att invänta beredningen av kommitténs betänkande utan riksdagen

bör redan nu besluta att bifalla vår motion Ju29 yrkande 2 om att könsstympning

skall undantas från principen om dubbel straffbarhet.

Särskilda yttranden

Informationsinsatser

Ingrid Burman (v) anför:

Vänsterpartiet anser att riksomfattande kampanjer för kvinnofrid regelbundet

bör genomföras. Att statsmakterna tydligt visar sin inställning har mycket stor

betydelse för att synliggöra och motverka våldet mot kvinnor. Kampanjerna bör

rikta sig till olika grupper och beröra olika områden med kvinnors hälsa och

välbefinnande i fokus. Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller

förbereds när det gäller information och opinionsarbete mot kvinnovåld avstår

jag dock från att i detta sammanhang framställa något yrkande.

Principen om dubbel straffbarhet

Ingrid Burman (v) anför:

Vänsterpartiet har tidigare väckt motioner om att brottet könsstympning bör

undantas från principen om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § brottsbalken och

vidhåller denna uppfattning. Med anledning av att frågan om en sådan utvidgning

av det straffbara området kommer att övervägas i samband med beredningen av

Barnkommitténs betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), avstår jag i

detta sammanhang från att framställa något yrkande härom. Jag vill dock

understryka vikten av att frågan bereds skyndsamt. Under tiden som går kommer

ytterligare ett antal små flickor att föras utomlands av sina föräldrar för att

könsstympas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................1

Motionerna............................................2

Motioner väckta med anledning av propositionen......2

Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:956

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19966

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19976

Utskottet............................................12

Propositionens huvudsakliga innehåll...............12

Allmänna utgångspunkter............................14

Brott mot kvinnofrid m.m...........................15

Ett kvinnofridsbrott införs......................15

Sexualbrotten......................................18

Gällande rätt....................................18

Våldtäktsbrottet.................................19

Underlåtenhet att avslöja sexualbrott............19

Översyn av bestämmelserna om sexualbrott.........20

Könsneutral lagtext................................22

Könsstympning......................................23

En skärpt lagstiftning...........................23

Förebyggande åtgärder m.m........................24

Prostitution.......................................25

Kriminalisering av köp av sexuella tjänster......25

De sociala myndigheternas insatser...............29

Sekretessfrågor....................................31

Ett internationellt perspektiv.....................32

Internationellt arbete...........................32

Utländska kvinnors möjligheter att få stanna i Sverige32

Våldets omfattning.................................34

Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor34

Brottsofferundersökning..........................35

De sociala myndigheternas insatser.................35

Socialtjänstlagen................................35

Sociala utvecklingsinsatser......................37

Hälso- och sjukvårdens insatser....................38

Omhändertagande av kvinnor som utsatts för våld..38

Kostnader för psykoterapi m.m....................41

Rättsväsendets insatser............................42

Polisens handläggning............................42

Handel med kvinnor...............................43

Åklagarnas handläggning..........................44

Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott45

Besöksförbud.....................................47

Myndighetsgemensamma uppdrag.......................49

Frivilliga organisationer..........................50

Kvinnojourer.....................................50

Mansjourer och andra mansorganisationer..........51

Andra frivilligorganisationer....................52

Brottsofferjourer................................53

Informationsinsatser.............................54

Utbildning.........................................54

Forskning..........................................57

Kostnader..........................................58

En våldskommission.................................58

Brottsofferfrågor..................................59

Hemställan.........................................60

Reservationer........................................66

1. Kvinnofridsbrottet (mom. 3).....................66

2. Underlåtenhet att avslöja sexualbrott (mom. 5)..68

3. Underlåtenhet att bistå nödställd (mom. 6)......68

4. Översyn av bestämmelserna om sexualbrott (mom. 7)69

5. Förhör med barn (mom. 8)........................69

6. Kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning (mom. 12)69

7. Förebyggande åtgärder mot könsstympning (mom. 13)70

8. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning

(mom. 14) 70

9. Internationellt arbete mot könsstympning (mom. 15)71

10. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)..71

11. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)..72

12. Utvidgning av ansvaret för koppleri (mom. 17)..73

13. Redovisning av polisens åtgärder mot prostitution (mom. 18)73

14. Prostituerade med drogmissbruk (mom. 19).......74

15. Nationellt centrum för arbetet mot prostitution (mom. 20)74

16. Myndighetssamverkan mot prostitution (mom. 21).75

17. Forskningsprojekt inom EU om prostitution (mom. 22)75

18. Jämställdhetsmålet för svenskt bistånd (mom. 24)75

19. Kvinnors hälsa (mom. 25).......................76

20. Kvinnors mänskliga rättigheter (mom. 26).......76

21. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall

(mom. 27) 76

22. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall

(mom. 27) 77

23. Uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag (mom. 28)77

24. Riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk (mom. 29)78

25. Socialtjänstlagen (mom. 32)....................78

26. Socialtjänstlagen (mom. 32)....................79

27. Utsatta flickor (mom. 33)......................79

28. Ersättning till kvinnor som utsatts för våld (mom. 36)80

29. Våldtäktskliniker (mom. 38)....................80

30. Vårdgaranti (mom. 40)..........................80

31. Kostnadsfri vård och behandling (mom. 41)......81

32. Ett datoriserat informationssystem (mom. 43)...81

33. En svensk New York-modell (mom. 44)............82

34. Handel med kvinnor (mom. 45)...................82

35. Åklagarnas handläggning (mom. 46)..............83

36. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

(mom. 47) 83

37. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

(mom. 47) 84

38. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

(mom. 47) 85

39. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

(mom. 47) 85

40. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott

(mom. 47) 86

41. Besöksförbud (mom. 48).........................86

42. Besöksförbud (mom. 48).........................87

43. Besöksförbud (mom. 48).........................88

44. Besöksförbud (mom. 48).........................89

45. Besöksförbud (mom. 48).........................89

46. Myndighetssamverkan (mom. 49)..................90

47. Myndighetssamverkan (mom. 49)..................90

48. Policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän (mom. 50)91

49. Handläggningsrutiner hos myndigheter (mom. 51).91

50. Kvinnojourer (mom. 52).........................91

51. Kvinnojourer (mom. 52).........................92

52. Andra frivilligorganisationer (mom. 54)........93

53. Brottsofferjourer (mom. 55)....................93

54. Informationsinsatser (mom. 56).................93

55. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 57)........94

56. Utbildning och fortbildning av socionomer (mom. 58)94

57. Tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums

erfarenheter i utbildningen (mom. 59)

95

58. Fortbildning i övrigt (mom. 60)................95

59. Uppdrag till Rikspolisstyrelsen (mom. 61)......95

60. Forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära

relationer (mom. 62) 96

61. Kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot

kvinnor (mom. 63) 97

62. Polisens resursbehov (mom. 65).................97

63. Våldskommission (mom. 66)......................97

64. Brottsofferfrågor (mom. 67)....................98

65. Brottsofferfrågor (mom. 67)....................99

66. Brottsofferfrågor (mom. 67)...................100

Särskilda yttranden.................................101

1. Våldtäktskliniker (mom. 38)....................101

2. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom.

48) 101

3. Besöksförbud (mom. 49).........................101

4. Brottsofferjourer (mom. 56)....................101

5. Brottsofferjourer (mom. 56)....................102

6. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 58)........102

7. Brottsofferfrågor (mom. 68)....................102

Bilagor

1. Regeringens lagförslag.........................103

2. Socialutskottets yttrande 1997/98:SoU4y........112