Bet. 1997/98:JuU24

Justitieutskottets betänkande

1997/98:JUU24

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

JuU24

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om processrättsliga

frågor från den allmänna motionstiden år 1997. Med anledning av motions-

yrkanden föreslår utskottet två tillkännagivanden till regeringen. Det första

tillkännagivandet gäller tillsättningen av de högsta domartjänsterna. I

tillkännagivandet förordar utskottet att en parlamentarisk utredning får i

uppdrag att se över rekryteringen till de nämnda tjänsterna bl.a. i syfte att

säkerställa en allsidig rekrytering där erfarenheter från t.ex. lagstiftande,

dömande, rättsvetenskaplig eller praktisk verksamhet beaktas. Det andra

tillkännagivandet gäller indrivning av böter från utländska fordonsförare. Här

förordar utskottet att regeringen får i uppdrag att se över frågan och

understryker vikten av ett effektivt påföljdssystem även för utländska förare.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

I ärendet föreligger tolv reservationer från samtliga partier utom

Socialdemokraterna och Folkpartiet samt ett särskilt yttrande (c).

Motionerna

1997/98:Ju304 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av aktivt stöd till

projekt Institutet för Forensisk Psykologi.

1997/98:Ju402 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om domarnas

bisysslor och domstolarnas ställning m.m. i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:Ju403 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Marknadsdomstolen och partssammansatta domstolar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur special- och

partssammansatta domstolar kan avvecklas samt deras mål och ärenden inordnas i

det allmänna domstolsväsendet.

1997/98:Ju404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av

särskilda handelsrätter i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och

Umeå.

1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning

i enlighet med vad i motionen anförts om formerna för tillsättande av de högsta

domartjänsterna,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning

enligt vad i motionen anförts om lämpligheten av domares olika bisysslor,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag på regler för att alla domare

utan uppmaning skall redovisa alla bisysslor till Domstolsverket.

1997/98:Ju407 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättegångsbalken i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju409 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domares bisysslor.

1997/98:Ju411 av Åsa Stenberg och Eva Arvidsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förnyelse av

statsförvaltningen genom begränsad rotationstjänstgöring.

1997/98:Ju601 av Hans Hoff och Claes-Göran Brandin (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indrivning

av böter och avgifter från utländska fordonsförare och åkerier.

1997/98:Ju802 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användande av kräkmedel som

en metod att komma till rätta med gatulangningen av narkotika.

1997/98:Ju803 av Lennart Fridén (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av lagöversyn rörande kroppsvisitering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skolans ansvar vad gäller att förhindra klotter.

1997/98:Ju804 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten för

parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsanktionerar processbedrägeri i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju805 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning av frågan om avräkning av häktningstid i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1997/98:Ju806 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag som möjliggör beslag av utländska medborgares fordon vid

trafikbrott i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju807 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken att tilltalade

inte av ekonomiska skäl skall avstå från att åberopa bevisning.

1997/98:Ju808 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade befogenheter för

Polisen.

1997/98:Ju903 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om handelsrätter för att handlägga större näringsrättsliga och

konkurrensrättsliga mål samt mål om ekobrott av större betydelse,

1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör användning av

kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:Ju907 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör

ett snabbt återlämnande av stöldgods till den rätte ägaren,

1997/98:Ju925 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ändring av den inre organisationen i domstolarna,

1997/98:So303 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kompetenskrav för psykologer inom rättsväsendet.

1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheten att använda

kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en särskild utredning för att stärka barnets rättssäkerhet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet vissa motioner med anknytning till

processrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden

år 1997.

Tillsättning av de högsta domartjänsterna

I motionerna Ju402 (m) och Ju406 (v) begärs en utredning av formerna för

tillsättande av de högsta domartjänsterna.

Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen (RF) samt 4 kap. 2 §

rättegångsbalken (RB) och 3, 10 och 15 §§ lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar framgår att ordinarie domare alltid utnämns av

regeringen. I fråga om de domartjänster som avses i motionen, dvs. tjänsterna

som justitieråd, regeringsråd, president i hovrätt och kammarrätt, lagman i

hovrätt och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,

ordförande och vice ordförande i Patentbesvärsrätten samt tjänsterna som lagman

i tingsrätterna och länsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö och tjänsterna

som ordförande i hyresnämnderna i nämnda städer, gäller att de tillsätts direkt

efter ett kallelseförfarande. Tjänsterna kungörs alltså inte lediga och det

sker inte heller något formellt anmälningsförfarande.

Av 11 kap. 9 § andra stycket RF följer att vid tillsättning av domare får

endast fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Vid tillsättning av de nu ifrågavarande domartjänsterna används det s.k.

kallelseförfarandet. Det innebär att det departement, under vilket den

ifrågavarande domstolen lyder, är ansvarigt för beredningen. Tillsättningen av

en högre domartjänst aktualiseras vanligen av den berörda domstolen.

Departementet kontaktar sedan i turordning de personer som anses lämpliga,

varvid lämplighetsbedömningen i första hand görs inom departementet. Synpunkter

på de tilltänkta kandidaterna inhämtas vanligen under hand och samråd sker med

den berörda domstolen samt i förekommande fall med andra departement. När det

gäller utnämningar av justitieråd och regeringsråd, inhämtar justitieministern

normalt vid plenum i den berörda domstolen synpunkter på den kandidat

regeringen föreslagit.

1993 års domarutredning anförde i sitt betänkande Domaren i Sverige inför

framtiden (SOU 1994:99) att den nuvarande indelningen i ansöknings- och

kallelsetjänster var väl genomtänkt. Utredningen menade att samrådet mellan

regeringen och Högsta domstolen och Regeringsrätten i fråga om utnämningar av

justitieråd och regeringsråd borde formaliseras men lade i övrigt inte fram

några förslag beträffande tillsättningen av de högsta domartjänsterna (SOU

1994:99 del A s. 228 f). Utredningens förslag har hittills inte föranlett några

nya regler för tillsättningsförfarandet. Enligt vad utskottet erfar pågår dock

arbete med frågan i Regeringskansliet.

Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till liknande yrkanden (se senast

1996/97:JuU8 s. 8 f).

Enligt utskottets mening är emellertid tiden nu mogen att ta sig an frågan om

tillsättande av de högsta domartjänsterna i hela dess vidd. Utskottet vill till

en början erinra om att RF innehåller regler avsedda att tillförsäkra

domstolarna självständighet i den dömande verksamheten. Men RF innehåller också

regler avsedda att garantera de enskilda domarnas självständighet. Sålunda får

en ordinarie domare skiljas från sin tjänst endast under i RF angivna

förutsättningar. Utskottet anser emellertid att en allsidig garanti för

domstolarnas och de enskilda domarnas självständighet fordrar ett

utnämningsförfarande som innebär att denna självständighet inte med fog kan

sättas i fråga. Härvidlag kan man, enligt utskottets mening, inte nöja sig med

att falla tillbaka på den allmänna regeln i 11 kap. 9 § RF att avseende endast

får fästas vid sakliga grunder vid utnämningen. Även frågan om vem som skall

utnämna domare och i vilka former måste vägas in.

Enligt gällande rätt utnämns alla ordinarie domare av regeringen. Flertalet

ordinarie domare utnämns på förslag av Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet på grundval av ett för allmänheten tillgängligt

beredningsunderlag. När det gäller utnämningar till de högsta domartjänsterna

däremot sker beredningen utan insyn och utan någon redogörelse för varför

regeringen valt just den utnämnde till tjänsten.

Utskottet anser att regeringen nu bör få i uppdrag att tillsätta en

parlamentarisk utredning med uppgift att se över rekryteringen till de

domartjänster som i dag tillsätts efter kallelseförfarande. En utgångspunkt för

utredningen bör vara att säkerställa en allsidig rekrytering där erfarenheter

från t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller praktisk verksamhet

beaktas. I fråga om urvalet av domare bör utredningen också överväga t.ex. ett

anmälningsförfarande eller om tjänsteförslagsnämnden kan ges en roll i

sammanhanget.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju402 och Ju406 i i frågavarande

delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Domares bisysslor

En utredning om domares bisysslor efterfrågas i motionerna Ju402 (m) och Ju406

(v). I den sistnämnda motionen begärs vidare regler av innebörd att alla domare

utan uppmaning skall redovisa bisysslor till Domstolsverket. I motion Ju409

(mp) yrkas att domare skall förbjudas att åta sig bisysslor.

Av 1 kap. 9 § RF framgår att bl.a. domstolarna i sin verksamhet skall beakta

allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. I princip

gäller samma regler beträffande bisysslor för domare som för andra statligt

anställda. Enligt 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) gäller

att en arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller

utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan

arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.

I ett antal särskilda lagbestämmelser förbjuds domare att inneha vissa uppdrag,

t.ex. som konkursförvaltare. För justitieråd och regeringsråd gäller enligt 3

kap. 4 § RB respektive 3 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

att de inte får inneha eller utöva något annat ämbete. I sammanhanget kan också

erinras om bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare, vilka också gäller för

förvaltningsdomstolarnas del, se 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Enligt 4 kap. 13 § 10 RB gäller att en domare, även om han inte är jävig enligt

någon av de i paragrafen särskilt uppräknade jävsgrunderna, kan vara jävig

därför att det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba

förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myndighet informera

sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är

förenliga med 7 § LOA. Av 12 § samma förordning framgår att myndigheten på

begäran av arbetstagaren skall lämna skriftligt besked om en viss bisyssla är

förenlig med bestämmelserna i LOA.

Med stöd av 37 § i den då gällande anställningsförordningen (1965:601) har

Domstolsverket år 1983 lämnat information om förtroendeskadliga bisysslor (DvFs

1983:9). I informationen uttalas att i första hand sådana bisysslor är

otillåtna som innebär att en tjänsteman måste anmäla jäv i sin huvudtjänst.

Vidare framhålls att vikten av att rättskipningen omfattas av allmänt

förtroende ställer stränga krav på en domares personliga integritet och frihet

från obehöriga hänsyn. Risken för förtroendeskada medför att domare måste

iaktta stor urskillning när det gäller bisysslor. Samtidigt framhålls att

allmänna intressen kan tala för att en domare åtar sig viss syssla som kräver

särskild erfarenhet eller specialkunskaper. En bisyssla av mera kvalificerat

slag kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor av samhällslivet och skänka

honom vidgad erfarenhet som kan komma hans arbete som domare till godo.

Domstolsverket behandlar i informationen närmare vissa slag av bisysslor. När

det gäller uppdrag som skiljeman anser verket att det sällan torde föreligga

några betänkligheter mot att en domare åtar sig uppdrag som ordförande i en

skiljenämnd. Stor försiktighet bör dock iakttas i fråga om att motta uppdrag av

enskild part att ingå i skiljenämnd.

Besked om en bisyssla är förenlig med LOA lämnas av regeringen såvitt avser

justitieråd och regeringsråd samt presidenter i hovrätt och kammarrätt. I fråga

om andra ordinarie domare lämnas besked av Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet (TFN).

Frågan om domares bisysslor övervägdes av 1993 års domarutredning. I sitt

betänkande Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99) uttalade utredningen

bl.a. att något generellt förbud för domare att inneha bisysslor inte borde

införas. Inte heller borde någon större förändring ske av den gällande

gränsdragningen mellan vad som var en tillåten eller otillåten bisyssla.

Utredningen ville dock väcka frågan om inte spörsmålet om vad som är en

otillåten bisyssla för en domare borde regleras i lag i större utsträckning än

i dag. Vad särskilt gällde justitieråd och regeringsråds uppdrag som skiljeman

ansåg utredningen att det fanns skäl som talade mot att de högsta domarna

innehade skiljeuppdrag; den frågan borde utredas vidare (bet. del A s. 271 f).

Utredningens betänkande bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst uttalar

regeringen att den avser att se över regleringen av bisysslor inom

statsförvaltningen, främst avseende frågan om skyldigheten att anmäla sådan

syssla (prop. s. 26 f).

Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern att hon ansåg det

värdefullt att de högsta domarna kunde åta sig t.ex. skiljemannauppdrag. Enligt

hennes uppfattning var rådande begränsningar i domarnas rätt att inneha

bisysslor tillräckliga för att garantera såväl domstolens och justitierådens

opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i den ordinarie

verksamheten. Hon framhöll också att domare - inte minst ledamöterna i Högsta

domstolen - på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick anses ha

särskilda förutsättningar för att själva avgöra om en bisyssla var

förtroendeskadlig eller olämplig av annan anledning. Hon tog avstånd från

tanken på att införa ett totalt förbud mot bisysslor.

Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning (1990/91:JuU16 s. 8 f).

Utskottet anser att det beredningsarbete och den översyn av reglerna om

bisysslor som för närvarande pågår inom Regeringskansliet inte bör föregripas

och avstyrker såväl motionerna Ju402 och Ju406 i nu berörda delar som motion

Ju409.

Föreskrifter om domstolars arbetsordningar

I motion Ju402 (m) begärs att särskilt Domstolsverkets möjligheter att meddela

föreskrifter om domstolarnas arbetsordningar utreds.

Regeringsformen upptar i 11 kap. 1-5 §§ bestämmelser till skydd för

domstolarnas och domarnas oavhängighet. Hit hör den fundamentala bestämmelsen

att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får besluta hur en domstol skall döma

i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i

särskilt fall (11 kap. 2 §). Här stadgas också att föreskrifter om domstolarnas

rättskipningsuppgifter, huvuddragen av deras organisation och om rättegången

meddelas i lag (11 kap. 4 §).

Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 RF får regeringen genom förordning

besluta föreskrifter som ej enligt grundlag skall beslutas av riksdagen. Av

paragrafens tredje stycke framgår att regeringen i sådan förordning får

överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet.

Regeringen har, såvitt avser de allmänna domstolarna, utfärdat förordningar

med tingsrättsinstruktion (1996:381), hovrättsinstruktion (1996:379) och

instruktion för Högsta domstolen (1996:377). Förordningar av motsvarande slag

finns för Regeringsrätten (1996:378), för kammarrätterna (1996:380) samt för

länsrätterna (1996:382). Av instruktionerna för tingsrätter och länsrätter

framgår att grunderna för fördelningen av arbetsuppgifterna och de övriga

bestämmelser som behövs för verksamheten skall framgå av arbetsordningen. I

instruktionerna erinras om att Domstolsverket meddelar allmänna råd om

utformningen av arbetsordningarna. Rätten för Domstolsverket att meddela sådana

råd framgår av 2 § förordningen (1988:317) med instruktion för Domstolsverket.

Frågan om domstolars arbetsordningar berördes kortfattat av 1993 års

Domarutredning. Utredningen föreslog en ny bestämmelse i 11 kap. 4 § RF av

innebörd att domstolarna gavs ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina

egna arbetsordningar (SOU 1994:99 del A s. 215). Härmed skulle domstolarnas

arbetsordningar och deras karaktär av normer ges sin utgångspunkt i RF (bet. s.

386).

Vid riksmötet 1996/97 hade konstitutionsutskottet att ta ställning till ett

motionsyrkande av motsvarande innebörd som det nu förevarande.

Konstitutionsutskottet ville inte förorda en ytterligare utredning av frågan om

att i grundlag bemyndiga domstolarna att besluta om sina arbetsordningar.

Enligt utskottets uppfattning fanns det emellertid skäl att uppmärksamma

gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet. Andra myndigheters

befogenhet att besluta om bindande normer för domstolarnas administration fick

naturligtvis inte utnyttjas på det sättet att det inkräktade på domstolarnas

självständighet och integritet när det gällde den dömande verksamheten,

framhöll utskottet, som med det anförda avstyrkte motionsyrkandet (1996/97:KU26

s. 17 f).

Justitieutskottet, som anmärker att sådana allmänna råd som Domstolsverket

meddelar om domstolars arbetsordningar inte är bindande, finner för sin del

inte skäl att inta en annan ståndpunkt än konstitutionsutskottet och avstyrker

motion Ju402 i nu behandlad del.

Nämndemännens ställning

I motion Ju402 (m) begärs en utredning av nämndemännens rekrytering, framtida

ställning och rösträtt m.m.

Vid behandlingen av propositionen 1996/97:133 Domstols sammansättning hade

utskottet att ta ställning till motionsyrkanden av liknande innebörd som det nu

ifrågavarande. Utskottet konstaterade därvid att nämndemannafrågorna nyligen

varit föremål för en översyn som legat till grund för förslagen i den

propositionen. Nämndemännens ställning hade också belysts i 1993 års

domarutredning. Utskottet var inte berett att tillstyrka att ett nytt

omfattande utredningsarbete inleddes. Tvärtom ansåg utskottet att det var andra

åtgärder som behövdes för att komma till rätta med de rekryteringsproblem som

fanns; en sådan åtgärd var en lösning av frågan om nämndemännens arvode, men

utskottet kunde också tänka sig insatser, i första hand på informationssidan,

för att främja en mer allsidig rekrytering. Utskottet avstyrkte de då aktuella

motionerna (1996/97:JuU17 s. 15).

Utskottet, som behandlat frågor om utbildning för och ersättning till

nämndemän i sitt betänkande 1997/98:JuU1 (s. 48 f), saknar anledning att nu

göra en annan bedömning av behovet att utreda frågor om nämndemän än vad

utskottet gjorde vid riksmötet 1996/97. Utskottet avstyrker motion Ju402 i nu

behandlad del.

Översyn av rättegångsbalken

En översyn av rättegångsbalken i syfte att stärka rättssäkerheten och

effektiviteten i domstolsförfarandet begärs i motion Ju407 (m).

Rättegångsbalken (RB), som trädde i kraft år 1948, har sedan början av 1980-

talet varit föremål för ett flertal förändringar som gjorts i syfte att

modernisera och effektivisera balkens bestämmelser. Vad gäller pågående översyn

av rättegången i tingsrätt har inom Justitiedepartementet utarbetats en

promemoria, Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar (Ds 1997:7).

Promemorians förslag behandlar olika frågor kring rättegången i tingsrätt. Hit

hör bl.a. reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling, åtgärder mot

onödiga rättegångar, rättegångskostnaderna i s.k. småmål, reglerna om kvarstad,

förfarandet vid avräkning av häktestid samt vissa bestämmelser rörande

rättegången i familjemål.

Hovrättsprocessutredningen behandlade i sitt betänkande Ett reformerat

hovrättsförfarande (SOU 1995:124), utöver frågan om ett generellt krav på

prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt, även andra åtgärder för ett

ändamålsenligt hovrättsförfarande samt åtgärder för att begränsa målflödet till

hovrätterna. Utredningen föreslog bl.a. förändringar av 51 kap. 23 a § RB,

vilken paragraf bestämmer omfattningen av hovrättens prövning när överklagandet

avser annat än frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen.

Utredningen lämnade också förslag beträffande bevisupptagningen i hovrätt och

om hovrätts domförhet. Vidare föreslog utredningen bl.a. överklagandeförbud i

fråga om de mest bagatellartade tvistemålen och införande av

överklagandeavgifter i tvistemål.

Propositioner om ändringar i RB som grundas på förslagen i

Hovrättsprocessutredningens betänkande och departementspromemorian kan

förväntas i slutet av hösten 1998.

Utskottet delar självfallet motionärernas uppfattning att rättegången enligt

RB måste vara rättssäker och effektiv. Som framgår av det ovan anförda har

rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i såväl hovrätt som tingsrätt

nyligen varit föremål för översyn och propositioner i ämnet kan väntas inom

kort. Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl att nu förorda en förnyad

översyn av balken. Motion Ju407 i nu ifrågavarande del avstyrks.

Handelsrätter

I motionerna Ju404 och Ju903 (båda kd) begärs att regeringen låter utreda

frågan om inrättande av sex nya domstolar, s.k. handelsrätter. Enligt

motionärerna bör dessa domstolar handlägga bl.a. större näringsrättsliga och

konkurrensrättsliga mål samt mål om ekonomisk brottslighet av större betydelse.

Motionärerna framhåller att många tvister avgörs genom skiljeförfarande. Genom

specialiseringen på vissa måltyper skulle de föreslagna domstolarna kunna

upprätthålla en hög kompetens i fråga om angivna slag av tvister och därmed

erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljeförfarande.

Någon definition av sådana näringslivstvister, som i första hand torde

åsyftas i motionen, är svår att göra. Flertalet tvister torde dock utgöra

förmögenhetsrättsliga tvistemål i vilka förlikning är tillåten. Tvister av det

slaget kan avgöras av allmän domstol som är behörig enligt 10 kap. RB:s regler

om laga domstol. Parterna kan dock i många fall avtala att tvisten skall

handläggas av en annan domstol än den som de vanliga forumreglerna anvisar,

s.k. prorogation (se 10 kap. 16 § RB). Parterna kan emellertid också avtala att

en tvist av nu ifrågavarande slag skall avgöras av skiljemän enligt

bestämmelserna i lagen (1929:145) om skiljemän. Avtal kan också slutas om att

framtida tvister som kan härledas till visst rättsförhållande skall avgöras av

skiljemän (1 § lagen om skiljemän). Om här aktuella tvister avgörs i domstol

gäller den för tvistemål stadgade ordningen, som bl.a. innebär att målen i

tingsrätt enligt huvudregeln skall avgöras av tre lagfarna domare (se 1 kap.

3 a § RB).

För vissa typer av mål, som avses i motionen, gäller dock särskilda regler om

behörig domstol. Sålunda gäller t.ex. enligt konkurrenslagen (1993:20) att

Stockholms tingsrätt är ensam behörig att som första instans pröva mål enligt

den lagen och att tingsrättens avgörande överklagas till Marknadsdomstolen. I

proposition 1997/98:130 Ändringar i konkurrenslagen (1993:20) har regeringen

dock föreslagit att vissa beslut av Konkurrensverket som i dag överprövas av

Stockholms tingsrätt skall överklagas direkt till Marknadsdomstolen.

Såvitt gäller mål om ekonomisk brottslighet är utgångspunkten att målet

avgörs av en lagfaren domare och tre nämndemän. Härutöver finns vissa särskilda

bestämmelser i RB om rättens sammansättning. Enligt 1 kap. 8 § RB får, vid

prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i

vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har

väsentlig betydelse, högst två särskilda ledamöter ingå i tingsrätten utöver

lagfarna domare och nämndemän. En av dessa skall vara en ekonomisk expert, om

det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska

förhållanden. Sådana ekonomiska experter utses enligt 4 kap. 10 a § RB av

regeringen för viss tid. Den andre ledamoten skall vara eller ha varit lagfaren

domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap

inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Allt efter

omständigheterna i målet kan tingsrätten som särskild ledamot förordna antingen

en ekonomisk expert eller en förvaltningsdomare eller en av vardera slaget. En

motsvarande bestämmelse om rättens sammansättning finns för hovrätternas del i

2 kap. 4 a § RB.

Möjligheten att förordna särskilda ledamöter att sitta i rätten vid prövning

av mål om ekonomisk brottslighet infördes genom lagstiftning år 1985 (prop.

1984/85:178, JuU 1984/85:39, rskr. 360). Av motiven till lagstiftningen framgår

att möjligheten för domstolarna att förordna ekonomiska och skatterättsliga

experter som ledamöter i mål av angivet slag är avsedd att öka deras

möjligheter att driva processen effektivt och komma fram till materiellt

riktiga domar.

Genom 1985 års lagstiftning bestämdes också att sådana mål som krävde

expertmedverkan företrädesvis skulle handläggas av vissa tingsrätter som

regeringen bestämde i förordning. Att målen skulle koncentreras till vissa

tingsrätter motiverades bl.a. av att även de lagfarna ledamöterna kunde

tillägna sig specialkunskaper, vilket skulle vara till gagn för samarbetet

mellan dem och de särskilda ledamöterna.

Redan år 1989 tillkom emellertid ny lagstiftning genom vilken bestämmelsen

att mål om ekonomisk brottslighet i första hand skulle handläggas av vissa

tingsrätter avskaffades (prop. 1989/90:71, 1989/90:JuU32, rskr. 1989/90:292).

Enligt vad föredragande statsrådet anförde i propositionen hade de

uppskattningar som gjorts i 1985 års lagstiftningsärende av antalet mål som

skulle omfattas av den reformen varit överdrivna. Det var relativt få mål som

handlades med särskild sammansättning eller i särskilt eko-målsforum. Vad det

berodde på kunde inte sägas med säkerhet, men det stod klart att det var fråga

om så få mål att koncentrationen i sig knappast kunde ge de lagfarna domarna

som handlade målen kunskaper i fråga om ämnesområdet. Inte heller åstadkom

koncentrationen förutsättningar för att expertledamöterna skulle få tillräcklig

erfarenhet av handläggningen av brottmål. Nackdelarna med koncentrationen hade

därför visat sig överväga fördelarna. Härtill kom att en undersökning visat att

det inte var uteslutet att även andra tingsrätter än de som hade rätt att

förordna särskilda ledamöter, skulle ha valt att förstärka sammansättningen med

en ekonomisk expert eller förvaltningsdomare, om den möjligheten hade funnits.

Genom att avskaffa koncentrationen skulle man skapa bättre förutsättningar för

ett användande av de särskilda sammansättningsreglerna i komplicerade brottmål

och för ett effektivare utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens på

området (prop. s. 38).

Domstolsverket och Riksåklagaren har genom de av regeringen utfärdade

myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för ekobrottsbekämpning för år 1997

givits i uppdrag att utveckla former för rationell och snabb handläggning av

stora ekobrottmål. Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 1998.

När det gäller rättegången i näringslivstvister innehåller reglerna i RB om

rättegången i tvistemål inga särskilda bestämmelser vare sig om förfarandet

eller om rättens sammansättning. Enligt 49 kap. 2 § RB gäller emellertid - med

visst undantag som här saknar intresse - att om parterna skriftligen avtalat

att inte överklaga en dom som meddelats med anledning av en uppkommen tvist

eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst rättsförhållande gäller

avtalet under förutsättning att målet är dispositivt, dvs. att förlikning om

saken är tillåten. Har parterna ingått ett sådant avtal, får tingsrätten,

enligt 56 kap. 13 § RB, med deras samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till

prövning av Högsta domstolen. För att frågan skall komma under Högsta

domstolens prövning krävs att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

Prövningstillstånd får dock endast lämnas om frågan är en s.k. prejudikatfråga,

dvs. en fråga vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen, se 56

kap. 14 § RB jämförd med 54 kap. 11 § samma balk.

Lagregleringen är avsedd att bidra till en ökad prejudikatbildning på

förmögenhetsrättens område. Till regleringen torde åtminstone i någon

utsträckning ha bidragit en önskan att låta domstolsprövning framstå som ett

möjligt alternativ till skiljeförfarande (prop. 1988/89:78 s. 61 f).

Lagen om skiljemän innehåller endast få bestämmelser om förfarandet. Det kan

dock nämnas att detta inte är offentligt. Härutöver bör framhållas att talan

mot skiljedomen endast kan föras om denna är behäftad med vissa i lagen

särskilt angivna, allvarligare formella fel.

Åtskilliga västeuropeiska länder har bestämmelser om att näringslivstvister

skall handläggas av särskilda domstolar. I Danmark finns sålunda Sø- og

Handelsretten som handlägger mål där sakkunskap om sjö- eller

handelsförhållanden är av särskild betydelse. Domstolen handlägger sjö- och

handelsrättsliga mål inom Storköpenhamns domkretsar i vilka tvisteföremålets

värde överstiger 100 000 danska kronor. Det är möjligt för parter i andra delar

av landet att överenskomma att en tvist skall prövas av Sø- og Handelsretten.

Domstolens avgöranden överklagas i regel direkt till den danska högsta

domstolen (Højesteret). I Tyskland har domstolarna i första instans

(Landgerichte) i de större städerna särskilda avdelningar för handelstvister. I

Frankrike finns särskilda handelsdomstolar (tribunaux de commerce). I England

handläggs flertalet näringslivstvister i High Court of Justice, inom vilken

framför allt avdelningen Queen´s Bench Division handlägger mål med anknytning

till näringslivet.

Frågan om att överföra en del av de tvister som avgörs av skiljenämnd till de

allmänna domstolarna har övervägts av olika statliga utredningar alltsedan

1920-talet. Spörsmålet har senast behandlats av Skiljedomsutredningen (dir.

1992:22). Utredningen framhöll i sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning

(SOU 1995:65) att en av dess huvuduppgifter varit att öka de allmänna

domstolarnas konkurrenskraft såvitt avsåg näringslivets tvister. Utredningen -

som underströk att dess direktiv inte gav utrymme för att föreslå inrättandet

av handelsdomstolar - föreslog vissa åtgärder för att stärka domstolarnas

kompetens att avgöra näringslivstvister. Enligt utredningen borde särskilda

avdelningar för näringslivstvister inrättas vid tingsrätterna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Sundsvall och Umeå. Vid dessa avdelningar borde

finnas åtminstone två på avdelningen särskilt utnämnda domare. Utredningens

förslag innebar dock ingen begränsning i andra tingsrätters behörighet att

handlägga näringslivstvister. Även i hovrätterna borde en viss specialisering

ske så att mål om näringslivstvister alltid handlades av hovrättsråd som var

vice ordförande. Härutöver föreslog utredningen i denna del vissa nya

bestämmelser i syfte att åstadkomma ett snabbare förfarande i domstolarna.

Utredningen föreslog också utbildningsinsatser i syfte att öka domarnas

förtrogenhet med näringslivstvister.

Skiljedomsutredningens slutbetänkande har remissbehandlats och bereds i

Justitiedepartementet.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Motionsyrkandena avser

inrättande, vid sidan av den ordinarie domstolsorganisationen, av nya domstolar

med uppgift att handlägga vissa typer av mål. Utskottet anser inledningsvis att

en viss försiktighet bör iakttas i fråga om att inrätta nya specialdomstolar.

Vad härefter gäller frågan om huruvida handläggningen av stora mål om

ekonomisk brottslighet motiverar inrättande av särskilda domstolar, anser

utskottet att de erfarenheter, som gjordes under 1980-talet, av att koncentrera

sådana mål till vissa tingsrätter med styrka talar emot den av motionärerna

förordade ordningen. Den nuvarande regleringen, som gör det möjligt för varje

tingsrätt att vid behov handlägga brottmål med särskilda ledamöter, är enligt

utskottets mening bättre ägnad att befrämja en effektiv bekämpning av den

ekonomiska brottsligheten. Härtill kommer att åtgärder i syfte att åstadkomma

en snabbare handläggning av stora mål om ekonomisk brottslighet kan förväntas

bli presenterade inom kort.

Såvitt gäller spörsmålet om huruvida fler näringslivstvister bör handläggas

av allmän domstol, vill utskottet framhålla följande. Åtgärder för att överföra

åtminstone en del av de näringslivstvister som handläggs av skiljenämnd till de

allmänna domstolarna har, som utskottet redovisat ovan, övervägts under större

delen av 1900-talet. Att det med hänsyn till behovet av prejudikatbildning på

förmögenhetsrättens område vore önskvärt att en sådan överföring kom till stånd

är enligt utskottets mening tydligt. Att realisera detta önskemål är

emellertid, som erfarenheten visar, inte lätt och vilka åtgärder som kan

erfordras måste noga övervägas. Utskottet utgår från att detta sker i samband

med beredningen av Skiljedomsutredningens förslag, och utskottet anser att

denna beredning inte bör föregripas. Med det anförda avstyrker utskottet såväl

motion Ju404 som motion Ju903 i nu ifrågavarande del.

Specialdomstolar

I motion Ju403 (m) yrkas att special- och partssammansatta domstolar skall

avvecklas och att deras uppgifter skall övertas av de allmänna domstolarna.

De helt fristående specialdomstolar som finns i dag är Patentbesvärsrätten,

Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i

Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket. Utmärkande för de tre

specialdomstolarna är att de inte ingår i ett instanssystem med en prejudikat-

instans som tredje och sista instans. Såväl Arbetsdomstolen som

Marknadsdomstolen är i vissa fall den enda prövningsinstansen. För de

specialdomstolar som är slutinstanser tillkommer dessutom att deras avgöranden

kan komma under Högsta domstolens eller Regeringsrättens prövning vid frågor om

resning och återställande av försutten tid.

I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten inte bara av lagfarna ledamöter

utan även av s.k. intresseledamöter.

Enligt vad utskottet erfarit är frågan om Patentbesvärsrättens fortsatta

verksamhet föremål för beredning i Justitiedepartementet.

Under början av 1990-talet avvecklades flera specialdomstolar, nämligen

försäkringsrätterna, Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen, och

utskottet har tidigare intagit en restriktiv hållning till specialdomstolar.

Under den förra mandatperioden uttalade sålunda utskottets dåvarande majoritet

att specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas (1993/94:JuU31 s. 9). I

en reservation anförde dock den socialdemokratiska minoriteten att varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas efter dess egna meriter och

inte utifrån principiella ståndpunkter.

Enligt vad utskottet nu anser finns det anledning att se mera nyanserat på

frågan om specialdomstolar. Dessa får nämligen anses besitta en särskild

kompetens som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt och ekonomiskt

effektivt. De återstående specialdomstolarnas fortsatta verksamhet bör bedömas

efter sina egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.

Vad gäller Patentbesvärsrätten anser utskottet att det pågående

beredningsarbetet bör avvaktas. Några skäl att förorda ett avskaffande av

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kan utskottet inte finna för

närvarande. Utskottet avstyrker motion Ju403.

Tingsmeritering

I motion Ju925 (mp) yrkas att systemet med tingstjänstgöring avskaffas. I

motion Ju411 (s) efterfrågas ett system genom vilket jurister som inte fått

tingstjänstgöring skulle få tjänstgöra vid olika statliga myndigheter under

begränsad tid.

Utskottet har i betänkande 1996/97:JuU8 redogjort för gällande regler om

tingstjänstgöring och om vilka direktiv som givits till Domstolskommittén i

denna fråga (bet. s. 9 f). Efter hemställan av utskottet gjorde riksdagen ett

tillkännagivande av innebörd att det var angeläget att, med bibehållande av

kvalitetskraven, så många jurister som möjligt bereddes tillfälle till

notarietjänstgöring (rskr. 1996/97:160).

Enligt förordningen (1997:139) om försöksverksamhet vid vissa tingsrätter

skall försöksverksamhet bedrivas för att pröva olika former av

beredningsorganisation i tingsrätt. Enligt förordningen får tingsrätter som

omfattas av förordningen bl.a. för en sammanlagd tid av högst ett år för

beredningsändamål anställa jurister som fullgjort notariemeritering (3-4 §§).

Förordningen är tidsbegränsad och har nyligen förlängts att gälla t.o.m. den 31

december 1998 (se SFS 1998:51).

Utskottet finner inte skäl att nu inta en annan inställning till

tingsmeritering än den utskottet tidigare intagit. Motion Ju925 i nu berörd del

avstyrks.

När det gäller den med motion Ju411 avsedda frågan om praktiktjänstgöring för

jurister, som inte erhållit tingstjänstgöring, finns för närvarande inga

särskilda regler. De bestämmelser som närmast torde bli aktuella för denna

kategori är lagen (1995:705) om arbetsplatsintroduktion och den därtill

anslutande förordningen (1995:711). Arbetsplatsintroduktion får anvisas

arbetslösa från och med det år de fyller 20 år. Arbetsplatsintroduktion får

vara i högst sex månader och skall huvudsakligen avse praktik.

Länsarbetsnämnderna skall söka träffa överenskommelser med arbetsgivare att

praktiktjänstgöringen skall följas av anställning.

Enligt vad utskottet erfarit pågår inga överväganden inom Regeringskansliet

när det gäller att införa en tjänstgöring av det slag motionärerna förordar. I

första hand torde motionärernas önskemål få lösas med arbetsmarknadspolitiska

medel. Sådana faller emellertid utanför utskottets beredningsområde och motion

Ju411 avstyrks.

Straffprocessuella tvångsmedel

Kroppsbesiktning

Flera motioner tar upp frågan om kroppsbesiktning vid misstanke om

narkotikabrott. I motionerna Ju802, Ju904 och So628, samtliga (m), yrkas

sålunda att polisen, under medverkan av sjukhuspersonal, bör kunna ge en

misstänkt kräkmedel i syfte att säkra bevisning om narkotikabrott i sådana fall

där den misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid brottsmisstanke finns i 28 kap.

12 § RB. Av paragrafen framgår att på den som skäligen kan misstänkas för ett

brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras för att söka

efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter

som kan vara av betydelse för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses

undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från

människokroppen samt undersökning av sådana prov. En undersökning får inte

utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.

Av 28 kap. 13 § RB följer att förordnande om kroppsbesiktning meddelas av

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål, får beslutet

fattas av polisman. Annan mera ingående undersökning än blodprov får endast

utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning av övriga

straffprocessuella tvångsmedel, råder en s.k. proportionalitetsprincip. Sådan

besiktning får sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger det intrång

eller men i övrigt som åtgärden medför för den misstänkte eller för något annat

motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket RB jämförd med 28 kap. 3 a §

samma balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning erhöll - med visst

undantag som här saknar intresse - sin nuvarande utformning genom lagstiftning

år 1994 (prop. 1993/94:24, bet. 1993/94:JuU7, rskr. 1993/94:67). I den

promemoria (Ds 1991:56) Ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning

m.m., som låg till grund för propositionen, föreslogs att den misstänkte skulle

kunna medicineras mot sin vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta

möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I propositionen anfördes bl.a.

att det är ett mycket allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket starka skäl därför krävdes

för att införa en sådan möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste vid en

sådan bedömning brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något

förslag om tvångsmedicinering lades därför inte fram i propositionen (prop. s.

48).

Under utskottets behandling av propositionen hade utskottet att ta ställning

till en motion, i vilken föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle

omfatta även åtgärder i form av medicinering med kräkmedel samt magpumpning.

Utskottet förklarade sig inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad

departementschefen uttalat i propositionen och avstyrkte bifall till motionen

(bet. 1993/94:JuU7 s. 7).

I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna uppfattning (bet. s. 4).

Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av Polisrättsutredningen i

dess slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis-lagen (SOU

1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad departementschefen anfört i

proposition 1993/94:24 inte anledning att närmare beröra frågan om

tvångsmedicinering i syfte att genomföra en kroppsbesiktning. Inte heller borde

det införas några bestämmelser som skulle göra det möjligt att med stöd av den

misstänktes samtycke ge honom medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.

Skillnaden för den misstänkte mellan att bli erbjuden av polisen att ta t.ex.

kräkmedel och att tvingas att ta medlet var nämligen, enligt utredningens

uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47 s. 337 f).

Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds i Justitiedepartementet.

Utskottet finner inte skäl att frångå den uppfattning utskottet intagit i

tidigare betänkanden och avstyrker bifall till såväl motion Ju802 som

motionerna Ju904 och So628 i nu ifrågavarande delar.

Återlämnande av stöldgods

I motion Ju907 (m) begärs en lagstiftning som möjliggör att stöldgods som

tagits i beslag snabbt kan återlämnas till sin rätte ägare.

Enligt 27 kap. 1 § första stycket RB gäller bl.a. att föremål som skäligen

kan antas vara avhänt någon genom brott får tas i beslag.

Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller vidtar vissa

andra straffprocessuella tvångsåtgärder får, enligt 27 kap. 4 § RB, ta föremål

som därvid påträffas i beslag. Beslut om beslag fattas i annat fall av

undersökningsledaren eller åklagaren eller i vissa brådskande fall av polisman.

Enligt 27 kap. 5 § RB får rätten förordna om beslag av föremål som företes vid

rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. Rätten får pröva fråga om

beslag efter yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Sedan åtal väckts

får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp fråga om

beslag. Frågan om beslag skall prövas vid förhandling inför rätten. Har ett

beslag verkställts utan rättens förordnande gäller enligt 27 kap. 6 § RB att

den som drabbats av beslaget har rätt att begära att rätten prövar beslaget.

Även i detta fall skall beslagsfrågan prövas vid förhandling inför rätten. När

rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall den

enligt 27 kap. 7 § RB, om åtal inte redan har väckts, utsätta den tid inom

vilken åtal skall väckas. Enligt 27 kap. 8 § RB gäller, om åtal inte väckts

inom föreskriven tid eller det inte längre förekommer skäl för beslaget, att

detta omedelbart skall hävas. Det ankommer på rätten att förordna om hävande av

beslag. Har beslaget inte meddelats eller fastställts av rätten meddelas dock

beslut om hävande av undersökningsledaren eller åklagaren. När ett mål avgörs

skall rätten alltid pröva om beslag i målet skall bestå.

Varken lagtexten eller motiven till RB behandlar frågan om i vilken

utsträckning polisen, i samband med att den anträffar stöldgods hos någon, kan

återställa egendomen till rätt ägare utan att den först tagits i beslag. En

sådan informell besittningsrestitution anses dock kunna äga rum, under den

absoluta förutsättningen att egendomen anträffas hos gärningsmannen och att han

inte gör gällande någon rätt till den (JO 1982/83 s. 71). Det blir alltså fråga

om uppenbara fall, främst när stöldgods återtas på bar gärning (JO 1986/87

s. 98). Utrymmet för polisen att informellt återställa stöldgods är således

litet.

Om den från vilken egendomen beslagtagits gör gällande rätt till egendomen,

är rätt ägare hänvisad till att föra talan mot innehavaren med yrkande om att

egendomen skall återställas till honom. I brottmålet handläggs denna talan som

ett enskilt anspråk enligt reglerna i 22 kap. RB.

En i viss mån annorlunda situation föreligger när ett beslag av någon

anledning skall hävas. Hävs ett beslag därför att förutsättningarna för beslag

inte längre föreligger, skall egendomen alltid återställas till den från vilken

egendomen tagits i beslag utan prövning av om annan har rätt till egendomen (JO

1987/88 s. 50). Det är under alla omständigheter viktigt att en person som

drabbats av beslag hörs av polisen innan den som har rätt att häva beslaget

fattar beslut om att överlämna egendomen till någon som påstår sig vara rätt

ägare eller av annan anledning vara målsägande (JO 1977/78 s.

128). Om den som drabbats av beslaget inte gör gällande någon rätt till

egendomen, kommer saken i ett annat läge. Även i sådana fall kan det dock

behöva utredas att den till vilken egendomen skall utlämnas också har en rätt

till densamma (jfr JO 1950 s. 63).

Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28

kap. RB samt polislagen ingående övervägt nu berörda frågor om beslag och

återställande av egendom till rätt ägare och lämnat förslag till lagstiftning

(SOU 1995:47 s. 378 f och 447 f). Utredningen föreslår att egendom som skäligen

kan antas vara avhänd annan genom brott skall få tas i beslag, om det behövs

för att säkerställa målsägandens rätt till egendomen. Om egendomen innehas av

annan än den misstänkte skall, enligt utredningen, egendomen få tas i beslag

endast om det finns sannolika skäl för att måls-äganden har bättre rätt till

den och det skäligen kan befaras att den som innehar egendomen skaffar undan,

väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för

målsäganden. Förslagen i betänkandet bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till ett motionsyrkande av

motsvarande innebörd. Utskottet ansåg då att den pågående beredningen av

Polisrättsutredningens slutbetänkande borde avvaktas och avstyrkte motions-

yrkandet (1996/97:JuU8 s. 5 f).

Utskottet anser alltjämt att beredningen av Polisrättsutredningens betänkande

bör avvaktas och avstyrker motion Ju907 i denna del.

Avräkning av häktningstid

I motion Ju805 (m) begärs en utredning av reglerna om avräkning av den tid

någon suttit anhållen eller häktad från tiden för verkställighet av ett honom

ådömt frihetsstraff. Motionsyrkandet går ut på att frågan om avräkning till

skillnad från vad som gäller nu bör avgöras från fall till fall.

I 33 kap. 5 § brottsbalken (BrB) finns bestämmelser om avräkning av tiden för

vissa frihetsberövanden för det fall att någon döms till fängelse på viss tid

eller rätten, med tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av påföljd,

förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. Har den dömde, med

anledning av misstanke om brott som prövats i målet, såsom anhållen, häktad

eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 §

lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning varit berövad friheten under

en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar skall sålunda tiden för

frihetsberövandet anses som tid under vilken fängelsestraffet verkställts i

anstalt. En förutsättning är dock att den dömde inte under frihetsberövandet

verkställt dom i annat mål. Rätten skall i domen ange det antal dagar påföljden

skall anses verkställd i anstalt. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser om

avräkning av motsvarande innebörd för det fall att domstolen undanröjer en dom

på villkorlig dom eller skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse.

De nu redovisade bestämmelserna är obligatoriska, dvs. den dömde har en

obetingad rätt till avräkning, oavsett omständigheterna i målet. Paragrafen

upptar emellertid också en bestämmelse om fakultativ avräkning enligt vilken

rätten får avgöra om avräkning skall ske. Döms den tilltalade till böter och

har han på grund av misstanke om brott som prövats i målet varit berövad

friheten, får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis

verkställd genom frihetsberövandet. Härutöver finns en bestämmelse i 33 kap. 6

§ BrB vari föreskrivs att bestämmelserna om tillgodoräknande av

frihetsberövande får tillämpas även i fråga om frihetsberövande som ägt rum

utomlands, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Reglerna om obligatorisk avräkning infördes genom lagstiftning år 1973 (prop.

1972:146, JuU 1973:3, rskr. 23). Dessförinnan var brottsbalkens regler om

tillgodoräknande av frihetsberövande fakultativa. Domstolen kunde alltså

förordna om avräkning, om det med hänsyn till omständigheterna prövades

skäligt.

Hovrättsprocessutredningen (dir. 1993:38) behandlade i sitt betänkande Ett

reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) frågan om rätten för en häktad

tilltalad, som fullföljt talan mot tingsrättens dom, att få avräkna

häktningstid som låg mellan tingsrättens och hovrättens domar. Efter att

utförligt ha redogjort för rättsläget ansåg utredningen att den ovillkorliga

rätten till avräkning borde bibehållas. Utredningen fann visserligen att det

var mycket sannolikt att antalet överklaganden i mål där den tilltalade var

häktad skulle minska om den ovillkorliga rätten till avräkning av häktningstid

mellan tingsrättens och hovrättens domar togs bort. Det var emellertid

principiellt mycket tveksamt att vidta åtgärder som hade till främsta syfte att

begränsa intresset av att överklaga. Det fanns en påtaglig risk för att en

tilltalad på grund av att han befarade att det totala frihetsberövandet skulle

komma att förlängas avstod från att överklaga ett avgörande som borde rättas av

hovrätten. Enligt en av utredningen redovisad undersökning var

ändringsfrekvensen för brottmål där den tilltalade var häktad högre än för

samtliga brottmål. Mot bakgrund av det anförda ansåg utredningen att ett

önskemål att motverka grundlösa överklaganden inte kunde motivera det ingrepp i

hovrättens funktion som skulle bli följden av en begränsning av rätten till

avräkning av häktestid. Utredningen ansåg vidare att avräkningsreglerna borde

grundas på principen att tid i häkte skulle jämställas med frihetsstraff.

Ytterligare framhöll utredningen att fakultativa regler gav utrymme för i viss

mån skönsmässiga överväganden, vilket var betänkligt från

rättssäkerhetssynpunkt och även riskerade att strida mot bl.a. artikel 5. 1 i

den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna (bet. s. 308 f).

I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria Domstolsförfarandet

Förslag till förbättringar (Ds 1997:7) föreslås att Kriminalvårdsstyrelsen, på

grundval av ett underlag som domstolen lämnar, skall fatta beslut om avräkning

i de fall denna är obligatorisk.

Utskottet anser för sin del att de nuvarande reglerna om avräkning av

häktestid i huvudsak får anses väl avvägda. Någon ytterligare utredning av

frågan kan inte anses nödvändig. Utskottet avstyrker motion Ju805.

Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott

I motion Ju806 (m) efterfrågas lagstiftning som skulle göra det möjligt att

beslagta och förverka fordon för utländska medborgare i syfte att se till att

de betalar böter för trafikbrott som de begått i Sverige. Liknande yrkanden

framställs i motionerna Ju601 och Ju808, båda (s).

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden av likartad

innebörd. Efter att ha erinrat bl.a. om den i 26 kap. 1 § RB intagna regel, som

gör det möjligt att belägga egendom med kvarstad i syfte att säkra betalning av

böter, har utskottet funnit motionsyrkandena väsentligen tillgodosedda genom

den existerande rättsliga regleringen och avstyrkt motionerna (1994/95:JuU24 s.

14 f och 1996/97:JuU8 s. 5).

Det kan dock vara så att proportionalitetsprincipen i 26 kap. 1 § andra

stycket RB i vissa fall lägger hinder i vägen för ett utnyttjande av reglerna

om kvarstad. Enligt utskottets mening bör frågan om indrivning av böter vid

trafikbrott ses över, bl.a. i ett EU-perspektiv. Det är av trafiksäkerhetsskäl

angeläget att det finns ett effektivt påföljdssystem även för utländska

fordonsförare. Regeringen bör låta utreda frågan.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju601, Ju806 och Ju808 anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Åtgärder mot klotter

Åtgärder mot klotter efterfrågas i motion Ju803 (m). Motionären önskar en

översyn av reglerna om kroppsvisitation och att skolan i sin undervisning bör

motverka klotter.

Enligt 28 kap. 11 § RB får, om det finns anledning anta att ett brott har

begåtts på vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på den som

skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i

beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för

utredning om brottet. Annan än den som misstänks för brottet får

kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom

kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller det annars är av

betydelse för utredningen om brottet. Med kroppsvisitation avses en

undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och

andra föremål som någon har med sig.

För kroppsvisitation, liksom för övriga straffprocessuella tvångsmedel,

gäller att den får vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång

eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något

annat motstående intresse.

Av 12 kap. 1 § brottsbalken (BrB) framgår att straffet för skadegörelse är

böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är

straffet för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden om åtgärder

mot klotter. Därvid förklarade utskottet att det var medvetet om det problem

som klottrande och annan skadegörelse utgjorde. Åtgärder mot klotter måste

vidtas främst genom uppfostran och annan normöverföring samt genom aktiv

tillsyn av särskilt utsatt egendom. Utskottet var inte berett att förorda en

skärpt lagstiftning på området och avstyrkte då förevarande motionsyrkanden

(1993/94:JuU19 s. 47 f).

Polisrättsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27

och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar av

förutsättningarna för kroppsvisitation. Betänkandet bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet vill på nytt understryka den vikt som uppfostran och annan

normöverföring har när det gäller att motverka klotter; att skolan medverkar

till denna normöverföring finner utskottet självklart. Vad gäller reglerna om

kroppsvisitation följer av straffskalan för skadegörelsebrott att

kroppsvisitation kan äga rum vid misstanke om sådant brott. Något skäl att nu

överväga förändringar av de i 28 kap. 11 § RB uppställda förutsättningarna för

att kroppsvisitation skall få äga rum kan utskottet inte finna. Med det anförda

avstyrker utskottet motion Ju803.

Processbedrägeri

I motion Ju804 (m) efterfrågar motionären en lagstiftning som gör det

straffbart för en part i tvistemål att lämna osanna uppgifter även när

uppgifterna inte lämnats under sanningsförsäkran.

Av 43 kap. 6 § RB framgår att part vid huvudförhandling i tvistemål

sanningsenligt skall redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och

uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda

frågor. Lämnar part uppgift som strider mot vad han tidigare anfört eller

förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter skall han enligt paragrafen

uppmanas att förklara sig däröver. Paragrafen ger uttryck för principen om

parts sanningsplikt i tvistemål (SOU 1938:44 s. 446 f). Sanningsplikten gäller

oavsett om förhöret med parten sker för att klarlägga innebörden av partens

talan eller i bevissyfte och oavsett om förhöret sker under sanningsförsäkran

eller ej. Om förhöret inte sker under sanningsförsäkran, är dock

sanningsplikten inte straffsanktionerad.

Bestämmelserna om förhör med part under sanningsförsäkran finns i 37 kap. 2 §

RB. Enligt paragrafen får i tvistemål förhör i bevissyfte med part äga rum

under sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid, framgår det av paragrafen,

begränsas till sådana omständigheter som är av särskild betydelse i målet.

Bestämmelsen är straffsanktionerad i 15 kap. 2 § brottsbalken (BrB), enligt

vilken paragraf den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen döms för osann partsutsaga till fängelse

i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Den nuvarande bestämmelsen om förhör med part under sanningsförsäkran fick

sin utformning genom lagstiftning år 1987 (prop. 1986/87:89, bet.

1986/87:JuU31, rskr. 278). Ett av syftena med denna lagstiftning var att

lagreglera det fria partsförhöret i tvistemål för att begränsa omfattningen av

förhöret under sanningsförsäkran så mycket som möjligt. Enligt vad

departementschefen uttalade torde det i de flesta fall vara lämpligt att part

först får lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter, i mån av

behov, får bekräfta vissa särskilt relevanta punkter under sådan försäkran (se.

prop. s. 131 och 184).

Utskottet avstyrkte vid riksmötet 1996/97 ett motionsyrkande av motsvarande

innebörd som det nu aktuella. Utskottet erinrade därvid om att rätten att

påkalla förhör under sanningsförsäkran med en part även tillkommer dennes

motpart samt att parts vägran att yttra sig kan beaktas av rätten vid

bevisvärderingen. Redan gällande ordning måste därför, enligt utskottets

mening, anses tillhandahålla starka medel för att förmå parter att tala sanning

vid förhör i bevissyfte. Härtill kom, anförde utskottet, att utsagor av part

ofta har ett begränsat bevisvärde och att ett utvidgat straffansvar sannolikt

inte kunde medföra att större tilltro kunde sättas till parters uppgifter än

vad fallet är i dag (1996/97:JuU8 s. 11 f).

Utskottet anser att de skäl som i det nyssnämnda betänkandet anfördes för att

avstyrka motionsyrkandet alltjämt är bärkraftiga. Härutöver kan tilläggas att i

den mån uppgifter, som part lämnat under sakframställning, är tvistiga kan

naturligtvis parten bli tvungen att genom partsförhör eller på annat sätt föra

bevisning till styrkande av sina påståenden. Att låta straffsanktionen omfatta

även sådana uppgifter som är ostridiga mellan parterna skulle, enligt

utskottets mening, föra för långt och t.ex. kunna medföra att parter i

dispositiva tvistemål inte kunde begränsa prövningen till vissa frågor genom

att vitsorda av motparten lämnade sakuppgifter. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Ju804.

Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning

I motion Ju807 (v) begärs en ordning som skall hindra att tilltalade i brottmål

av kostnadsskäl avstår från att åberopa bl.a. vittnesbevisning.

Enligt 36 kap. 24 § RB skall ersättning till ett vittne som har åberopats av

en enskild part - t.ex. den tilltalade i ett brottmål - betalas av parten. Om

det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden, får dock rätten

besluta att ersättningen skall betalas av allmänna medel. Ersättning som skall

betalas av en part skall avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och

tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Skall ersättningen utgå av

allmänna medel, fastställs den av rätten enligt föreskrifter som regeringen

meddelar.

Den bestämmelse som gör det möjligt för rätten att besluta att ersättning

till vittne som åberopas av enskild part skall betalas av allmänna medel

infördes samtidigt med den nya rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9, 1996/97:JuU3,

rskr. 1996/97:55). Av 37 kap. 3 § och 40 kap. 19 § framgår att regeln är

tillämplig även när part påkallar förhör med målsägande eller sakkunnig. Av

motiven till bestämmelsen framgår att regeln - såvitt den gäller brottmål -

införts därför att institutet rättshjälp i brottmål avskaffats (prop. s. 177

f). Som regel bör ersättning inte ges om partens årsinkomst med hänsyn tagen

till försörjningsbörda och förmögenhetsförhållanden överstiger 100 000 kr

(prop. s. 234).

Enligt 31 kap. 2 § RB gäller att om den tilltalade frikänns i mål, där

åklagaren fört talan, eller avvisas eller avskrivs åklagarens talan, kan rätten

besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina

kostnader för bl.a. försvarare och bevisning under förundersökningen eller i

rättegången om kostnaderna varit skäligen motiverade för att den tilltalade

skulle kunna få sin rätt.

Sammanfattningsvis innebär gällande lag således att tilltalad i brottmål kan

få kostnaden för av honom åberopad muntlig bevisning betalad av allmänna medel

dels om åtalet mot honom ogillas, dels - oberoende av utgången i ansvarsdelen -

om hans ekonomiska förhållanden är sådana att rätten beslutar att ersättningen

skall betalas av allmänna medel. Döms den tilltalade för brottet får han själv

svara för sina beviskostnader, såvida inte den sistnämnda kostnadsregeln är

tillämplig.

Enligt utskottets uppfattning är den gällande lagstiftningen väl avvägd i den

del som avser den tilltalades kostnadsansvar. Utskottet avstyrker motion Ju807.

Anlitande av psykologer inom rättsväsendet

I motion So303 (fp) begärs en utredning om kompetenskrav och

kompetensutveckling beträffande psykologer som anlitas av rättsväsendet. I

motion Ju304 (fp) yrkas att aktivt stöd av bl.a. ekonomisk art skall lämnas åt

Institutet för Forensisk Psykologi.

Anlitande av psykologisk sakkunskap inom rättsväsendet torde i första hand

aktualiseras under förundersökning i brottmål samt i rättegång i brottmål och

familjemål. När det gäller anlitande av psykologer under rättegång är

bestämmelserna i 40 kap. RB om sakkunnig tillämpliga. Av dessa bestämmelser

framgår att om rätten finner det erforderligt att anlita sakkunnig för att

pröva en fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får rätten inhämta

yttrande över frågan från myndighet eller tjänsteman eller annan som är satt

att tillhandagå med yttrande i ämnet eller uppdra åt en eller flera för

redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avge yttrande (1 §).

Parterna bör få tillfälle att yttra sig innan sakkunnig utses; enas de om att

anlita viss sakkunnig skall denne anlitas om han är lämplig och hinder inte

möter (3 §). Den som inte på tjänstens vägnar är skyldig att biträda som

sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande är inte skyldig att åta

sig sakkunniguppdrag (4 §). I fråga om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller

annan som är satt att tillhandagå med yttrande gäller vad som är särskilt

föreskrivet eller eljest vedertaget. Annan sakkunnig skall, om rätten inte

förordnar annat, avge skriftligt utlåtande som skall ange de skäl och

omständigheter på vilka det däri givna omdömet är grundat (7 §). Sakkunnig som

avgivit skriftligt utlåtande skall också höras muntligen, om part yrkar det

eller rätten eljest finner det erforderligt (8 §). Sakkunnig som hörs muntligen

skall först avlägga ed (9 § ). Ersättning till sakkunnig som utsetts av rätten

skall utgå av allmänna medel i familjemål och i mål om ansvar för brott som hör

under allmänt åtal (17 §). Om en part vill åberopa en sakkunnig, gäller i

huvudsak bestämmelserna om vittne (19 §).

Vad gäller anlitande av sakkunnig under förundersökning, får

undersökningsledaren inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande

inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet

eller hans försvarare ges tillfälle att yttra sig över valet av sakkunnig, om

inte särskilda skäl talar emot detta. Undersökningsledaren kan också hos rätten

begära att sakkunnig förordnas redan under förundersökningen (23 kap. 14 § RB).

Särskilda bestämmelser som ger domstolen rätt att förordna läkare att i vissa

fall avge läkarintyg finns i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning

i brottmål, m.m. Rätten kan också med stöd av bestämmelser i lagen (1991:1137)

förordna om rättspsykiatrisk undersökning.

Vad gäller anlitande av psykologer som sakkunniga under förundersökning eller

rättegång uppställs inga särskilda kvalifikationskrav i de processuella

lagbestämmelserna; psykologers yrkesmässiga kvalifikationer bestäms av

författningar på hälso- och sjukvårdens område. Skall sakkunnig förordnas av

domstol, måste dock domstolen iaktta att den sakkunnige uppfyller de allmänna

krav på kompetens som uppställs i 40 kap. 1 § RB. För sakkunnig, som åberopas

av part, finns inga kvalifikationskrav uppställda; det torde i dessa fall vara

en uppgift för domstolen att vid värderingen av den sakkunniges utlåtande söka

bedöma hans kvalifikationer

Här kan erinras om att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 446 givit

uttryck för uppfattningen att förordnande av psykolog som sakkunnig i mål om

sexualbrott borde ske med återhållsamhet. Högsta domstolen framhöll bl.a. att

när det är fråga om trovärdigheten hos en målsägande måste domstolen alltid

göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess

helhet samt att det sällan torde finnas anledning att förordna en sakkunnig,

när det är fråga om att bedöma trovärdigheten hos någon som skall höras

personligen inför domstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat från de berörda har företrädare för Stockholms

Universitet Holding AB, Sveriges Psykologförbund och Psykologiska Institutionen

vid Stockholms universitet inlett ett arbete i syfte att bilda ett bolag med

namnet Institutet för Forensisk Psykologi Aktiebolag. Bolagets affärsidé är att

systematisera formerna för hur adekvat psykologisk kunskap, kompetens och

forskning tillförs rättsväsendets olika delar. Bolaget skall bygga upp ett

nationellt nätverk av forskare inom psykologin och yrkesutövande psykologer med

speciell kompetens inom området forensisk psykologi. Målsättningen för bolaget

skall vara att huvuddelen av de sakkunniguppdrag som lämnas till psykologer av

rättsväsendet skall förmedlas av bolaget. Den övergripande tanken är således

att rättsväsendet alltid skall anlita psykologer av erkänt hög kompetens.

Huruvida en psykolog som anlitas som sakkunnig i ett mål eller ärende har

erforderlig kompetens för sitt uppdrag är, som utskottet anfört ovan, en fråga

som måste bedömas av den myndighet eller domstol som anlitar honom. När det

gäller psykologer som anlitas av domstol förtjänar det att framhållas, att

domstolen alltid måste avgöra målet på grundval av vad den finner bevisat och

alltså aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs uppfattning. Det nu anförda

hindrar inte att utskottet delar motionärernas uppfattning att psykologer, som

anlitas av rättsväsendet som sakkunniga, bör vara väl skickade för sitt

uppdrag. Att olika initiativ tas av enskilda och myndigheter för att höja

kompetensen bland dessa psykologer anser utskottet böra välkomnas. Någon

utredning av vilka kompetenskrav som bör ställas kan utskottet emellertid inte

finna erforderlig. Vad gäller Institutet för Forensisk Psykologi Aktiebolag

anser utskottet att det inte för närvarande finns tillräckligt underlag för att

ta ställning till om staten bör stödja bolagets verksamhet. Med det anförda

avstyrker utskottet såväl motion Ju304 som motion So303 i nu behandlad del.

Barns rättssäkerhet

I motion So801 (c) efterfrågas en utredning med syfte att stärka

rättssäkerheten för barn. Motionärerna menar att de rättstillämpande

myndigheterna inte alltid har tillräckliga kunskaper om barns rättigheter och

att barn som är brottsoffer har en särskilt utsatt ställning.

Inom det straffprocessuella området finns ett antal regler som avser personer

under 18 år. Enligt 23 kap. 10 § RB bör, om den som skall höras under

förundersökning är under 15 år, den som har vårdnaden om honom vara närvarande

under förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. I

förundersökningskungörelsen (1947:948) finns ytterligare bestämmelser om förhör

med barn som är misstänkta för brott eller som är målsägande eller vittnen.

Sådana förhör skall planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för

att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör

sexuallivet, och det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret.

Förhör bör äga rum endast en gång och bör inte göras mera ingående än

omständigheterna kräver. Förhör med barn bör hållas av person med särskild

fallenhet för uppgiften. Är utsaga av barn av särskild betydelse för

utredningen, bör, om det finns vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och

utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i

barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig över värdet

av barnets utsaga (17-19 §§ förundersökningskungörelsen).

Vid huvudförhandling i brottmål skall den tilltalade alltid beredas tillfälle

att yttra sig, oavsett om han är under 18 år eller ej. Barn under 15 år åtalas

inte. Är den som åberopas som vittne under 15 år, skall rätten pröva om han får

höras som vittne (36 kap. 4 § RB). Den som är under 15 år får inte avlägga

vittnesed (36 kap. 13 § RB).

Ytterligare straffprocessuella bestämmelser som rör bl.a. barn finns i lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som gäller

handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där

den misstänkte inte har fyllt 21 år.

I tvistemål kan omyndiga barn inte själva föra sin talan. I mål om vårdnad

eller umgänge gäller dock att rätten vid sin bedömning skall ta hänsyn till

barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 10 d § och 15 §

föräldrabalken - FB). Den som verkställer en utredning om vårdnad skall, om det

inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten (6 kap. 19 § FB). Såvitt avser mål om verkställighet av domar eller

beslut om vårdnad eller umgänge får, om barnet fyllt 12 år, verkställighet inte

ske mot dess vilja, om inte länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till

barnets bästa. Detsamma gäller om barnet ännu inte har fyllt 12 år men nått en

sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 § FB).

Bestämmelser om barns rätt att komma till tals finns också beträffande

adoptionsärenden (4 kap. 6 § FB) och namnärenden, se 45 och 48 §§ namnlagen

(1982:670).

Vidare kan nämnas att i mål eller ärenden om beredande av vård enligt lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga har den unge, om han fyllt

15 år, rätt att själv föra sin talan. Barn som är under 15 år bör höras, om det

kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada

av att höras, se 36 § nämnda lag.

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)

antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989. Genom barnkonventionen

formulerades för första gången barnets rättigheter på ett samlat sätt i ett

internationellt bindande avtal. Konventionen trädde i kraft den 2 september

1990 och Sverige var ett av de första länder som ratificerade den (prop.

1989/90:107, 1989/90:SoU28, 1989/90:JuU3y, rskr. 1989/90:350).

Genom beslut den 1 februari 1996 tillsatte regeringen en parlamentarisk

kommitté med uppgift att se över förhållandet mellan barnkonventionen och

svensk rätt (dir. 1996:15). Kommittén, som antog namnet Barnkommittén,

överlämnade i augusti 1997 betänkandet Barnets bästa i främsta rummet - FN:s

konvention om barnets rättigheter förverkligas i Sverige (SOU 1997:116). Enligt

kommitténs uppfattning var, med utgångspunkt i barnkonventionens grundläggande

principer, reglerna inom straffprocessen om när barn skall höras inför domstol

väl avvägda (bet. s. 202 f). Kommittén konstaterade även i övrigt att svensk

lagstiftning i stort sett överensstämde med barnkonventionens krav.

Kommitténs betänkande bereds för närvarande i Socialdepartementet. En

proposition om vissa barnfrågor och föräldrastöd är aviserad till maj månad

1998.

Regeringen har i skrivelse 1997/98:79 med redovisning av arbetet med de

allmänna barnfrågorna understrukit att det är viktigt att barnkonventionen blir

känd och att den ingår som ett vardagligt instrument i arbetet hos dem som

arbetar med eller fattar beslut i frågor som rör barn.

Utskottet kan i och för sig instämma i att barn som måste delta i en rättslig

process, trots de skyddsregler som finns, i många fall utsätts för en hård

press. Mot bakgrund av vad Barnkommittén funnit om innehållet i svensk lag

beträffande barns rättigheter och om lagstiftningens förenlighet med

barnkonventionens krav kan utskottet dock inte finna att det finns anledning

att tillsätta en utredning i syfte att stärka rättssäkerheten för barn. Det är

enligt utskottets mening snarare så att dessa problem inte låter sig lösas inom

ramen för den rättsliga processen. Här krävs i stället andra insatser, i första

hand från barnets föräldrar och vid behov från socialtjänsten. Utskottet

avstyrker motion So801 i nu behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillsättning av de högsta domartjänsterna

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju402 i denna del och till motion

1997/98:Ju406 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. beträffande domares bisysslor

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del samt motionerna

1997/98:Ju406 yrkandena 3 och 4 samt 1997/98:Ju409,

res. 1 (m, v, mp, kd)

3. beträffande domstolars arbetsordningar

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del,

res. 2 (m)

4. beträffande nämndemännens ställning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del,

res. 3 (m)

5. beträffande översyn av rättegångsbalken

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju407 yrkande 7,

res. 4 (m)

6. beträffande handelsrätter

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju404 och 1997/98:Ju903 yrkande 5,

res. 5 (kd)

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju403,

res. 6 (m)

8. beträffande tingsmeritering

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju925 yrkande 11,

res. 7 (mp)

9. beträffande praktiktjänstgöring för jurister

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju411,

10. beträffande kroppsbesiktning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju802, 1997/98:Ju904 yrkande 13 och

1997/98:So628 yrkande 7,

res. 8 (m)

11. beträffande återlämnande av stöldgods

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju907 yrkande 1,

res. 9 (m, mp, kd)

12. beträffande avräkning av häktestid

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju805,

res. 10 (m)

13. beträffande indrivning av böter vid trafikbrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju601, 1997/98:Ju806 och

1997/98:Ju808 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

14. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju803,

res. 11 (m, kd)

15. beträffande processbedrägeri

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju804,

16. beträffande tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju807,

res. 12 (v, mp)

17. beträffande psykologer i rättsväsendet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju304 och 1997/98:So303 yrkande 2,

18. beträffande barnets rättssäkerhet

att riksdagen avslår motion 1997/98:So801 yrkande 19.

Stockholm den 28 april 1998

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s),

Ingbritt Irhammar (c), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud

Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m) och Cinnika Beiming (s).

Reservationer

1. Domares bisysslor (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia

Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Enligt gällande ordning har domare, med vissa undantag, samma möjligheter som

andra statstjänstemän att åta sig bisysslor. Regeringen har nyligen uttalat att

den avser att se över regleringen av bisysslor inom statsförvaltningen, främst

avseende frågan om skyldigheten att anmäla sådana sysslor. Även om vi välkomnar

denna översyn, talar enligt vår uppfattning intresset av att upprätthålla

allmänhetens förtroende för domarna och rättskipningen för att frågan om

domarnas möjligheter att utöva bisysslor bör utredas särskilt. I sammanhanget

kan nämnas att det i flera länder, bl.a. Storbritannien, är förbjudet för

domare att åta sig bisysslor. Att avvakta den aviserade översynen och den

pågående beredningen av Domarutredningens förslag anser vi inte vara

tillräckligt. En utgångspunkt för en ny utredning bör vara att bisysslor som

innebär risk för jävssituationer inte bör få förekomma. Utredningens arbete bör

inte endast avse de högsta domarnas bisysslor utan omfatta alla domare.

Utredningens arbete bör också omfatta frågan om skyldighet för domare att

anmäla bisysslor. Regeringen bör få i uppdrag att tillsätta en utredning med

den inriktning vi nu angivit.

Vad vi nu med anledning av motionerna Ju402 och Ju406 i ifrågavarande delar

samt motion Ju409 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande domares bisysslor

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju402 i denna del,

1997/98:Ju406 yrkandena 3 och 4 samt 1997/98:Ju409 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.

2. Domstolars arbetsordningar (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vi anser att det är otillfredsställande att andra myndigheter, främst

Domstolsverket, kan besluta om bindande normer för domstolarnas verksamhet. Ett

sätt att stärka domstolarnas ställning skulle kunna vara att i regeringsformen

meddela domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna

arbetsordningar. Vi anser - i likhet med 1993 års domarutredning - att

regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att utreda hur

domstolarnas konstitutionella ställning kan stärkas i bl.a. nu angivet

hänseende.

Vad vi nu med anledning av motion Ju402 i denna del anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande domstolars arbetsordningar

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju402 i denna del som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.

3. Nämndemännens ställning (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vi anser att det finns behov att utreda en rad frågor beträffande nämndemännens

ställning i framtidens rättsväsende.

Den första frågan gäller nämndemäns medverkan i hovrätt. Särskilt om

hovrättsprocessen utvecklas i riktning mot en renodlad överprövning finns det

skäl att överväga om det behövs nämndemän i hovrätten. Den andra frågan gäller

nämndemännens individuella rösträtt; även detta spörsmål bör utredas.

Den tredje frågan gäller rekryteringen av nämndemän. Vi anser att medelåldern

bland svenska nämndemän är för hög och att rekryteringen av nya nämndemän bör

ske på ett sätt som gagnar en allsidig sammansättning av nämndemannakåren.

Regeringen bör få i uppdrag att låta en parlamentarisk utredning överväga de

frågor rörande nämndemän som vi nu angivit. Vad vi nu med anledning av motion

Ju402 i denna del anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande nämndemännens ställning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju402 i denna del som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.

4. Översyn av rättegångsbalken (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vi välkomnar visserligen att regeringen aviserat att två propositioner med

förslag till reformer av rättegången i tingsrätt respektive hovrätt kommer att

föreläggas riksdagen i juni månad innevarande år. Enligt vår uppfattning bör

emellertid ytterligare förändringar av rättegångsbalken övervägas. Sålunda

förordar vi att tredskodomar bör kunna komma till användning även i brottmål.

Vidare finns i en rapport från Domstolsverket, 1996 års idéseminarier - en

sammanfattande redovisning, DV 1997:2, ytterligare förslag som bör ligga till

grund för effektiviseringen av domstolsväsendet. Regeringen bör få i uppdrag

att med dessa utgångspunkter genomföra en översyn av rättegångsbalken.

Vad vi nu med anledning av motion Ju407 i denna del anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande översyn av rättegångsbalken

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju407 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.

5. Handelsrätter (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kd) anför:

Den ekonomiska brottsligheten vållar årligen samhället kostnader för tiotals

miljarder kronor. Den ekonomiska brottsligheten leder också till en

snedvridning av konkurrensförhållanden och till olagliga

förmögenhetsöverföringar. Förhoppningsvis kommer den nya ekobrottsmyndigheten

att reducera antalet outredda ekonomiska brott. Enligt min mening räcker det

emellertid inte med att inrätta en ny myndighet med polis och åklagare. Även

domstols-väsendet måste få kompetens att handlägga mål om ekonomisk

brottslighet. För att detta syfte skall kunna uppnås krävs att domstolarna kan

behandla handelstvister med erforderlig skicklighet. Ett sätt att åstadkomma

att det finns domstolar med erforderlig kompetens att handlägga handelstvister

vore att, efter mönster av den danska Sø- og Handelsretten, inrätta särskilda

handelsrätter. Dessa handelsrätter skulle finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Jönköping, Sundsvall och Umeå och handlägga större näringsrättsliga och

konkurrensrättsliga mål samt mål om ekobrott av större betydelse. Genom att

inrätta specialiserade handelsdomstolar skulle man också motverka den utarmning

av domstolarnas civilrättsliga kompetens som följer av att näringslivstvister

ofta avgörs genom skiljeförfarande. Regeringen bör få i uppdrag att tillsätta

en utredning med den inriktning jag nu förordat.

Vad jag nu med anledning av motionerna Ju404 och Ju903 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande handelsrätter

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju404 och 1997/98:Ju903

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 5.

6. Specialdomstolar (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Under riksmötet år 1993/94 uttalade utskottet att specialdomstolar i möjligaste

mån borde avskaffas (1993/94:JuU31 s. 9). Vi står fast vid detta principiella

synsätt. Enligt vår uppfattning bör specialdomstolarna avskaffas och deras

uppgifter övertas av de allmänna domstolarna. Särskilt angeläget är det att

avskaffa Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett begränsat antal

mål och ärenden. Regeringen bör få i uppdrag att till riksdagen återkomma med

förslag till hur de återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas och

deras uppgifter överföras till de allmänna domstolarna.

Vad vi nu med anledning av motion Ju403 anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju403 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.

7. Tingsmeritering (mom. 8)

Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt min mening bör systemet med notarietjänstgöring avskaffas. I stället bör

den akademiska juristutbildningen kompletteras med en allmän

praktiktjänstgöring som alltså skall komma alla juris studerande till del. De

studerande som är intresserade av att arbeta i domstol skulle då kunna välja

att praktisera i domstol. En fördel med att avskaffa notarietjänstgöringen

skulle vidare vara att domstolarna kunde hålla sig med fast anställd personal

för att fullgöra de uppgifter som i dag ankommer på notarierna. Regeringen bör

tillsätta en utredning med uppgift att utforma en sådan praktiktjänstgöring som

jag nu förordat.

Vad jag nu med anledning av motion Ju925 anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande tingsmeritering

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju925 yrkande 11 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.

8. Kroppsbesiktning (mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Vi anser att det är av största vikt att polisen förfogar över så effektiva

medel som möjligt i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett på senare

tid uppmärksammat problem rör den nya form för heroinförsäljning som

utvecklats. Denna innebär att heroinet säljs i plastinlindade kapslar som

förvaras i munnen. Vid ett polisingripande mot den som innehar heroinet kan

denne omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler om kroppsbesiktning innebär

att polisen inte har någon effektiv metod för att säkra bevisning om

narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist anser vi att att det bör

vara möjligt för polisen att i de nu beskrivna situationerna låta

sjukvårdspersonal ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en

tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel från etisk synpunkt, men det

bör framhållas att narkotikalangarna genom att förvara heroinet i munnen

systematiskt utnyttjar polisens utredningssvårigheter. Det får ankomma på

regeringen att till riksdagen återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu

anfört.

Vad vi nu med anledning av motionerna Ju904 och So628 i nu ifrågavarande

delar samt motion Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande kroppsbesiktning

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju802, 1997/98:Ju904 yrkande

13 och 1997/98:So628 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 8.

9. Återlämnande av stöldgods (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Rättsläget i fråga om beslag och återställande av tillgripen egendom till rätt

ägare är enligt vår mening inte tillfredsställande. Sålunda finns exempel på

att stulen egendom, som tagits i beslag, sedermera utlämnats till den som

tillgripit egendomen. I andra fall har utredningen av vem egendomen tillhör

dragit ut på tiden så att egendomen förlorat i värde innan den återställts till

rätt ägare. Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt

27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) övervägt de nu berörda frågorna

och lämnat förslag till lagstiftning. Beredningen av utredningens förslag har

nu pågått i närmare tre år. Vi anser att beredningsarbetet bör påskyndas och

regeringen få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för riksdagen i de nu

behandlade frågorna.

Vad vi nu med anledning av motion Ju907 i denna del anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande återlämnande av stöldgods

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju907 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.

10. Avräkning av häktestid (mom. 12)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)

anför:

Den nu gällande ordningen att en person som döms till fängelse har obetingad

rätt att vid verkställande av fängelsestraffet få tillgodoräkna sig tid, under

vilken han suttit anhållen eller häktad, kan ifrågasättas. Att avräkningen är

obligatorisk innebär att den som överklagar inte har någonting att förlora på

att fullfölja talan. S.k. okynnesöverklaganden torde vara vanligt förekommande.

Enligt vår mening bör en återgång till de regler om avräkning som gällde före

år 1973 övervägas. Avräkning av tid då den dömde varit anhållen eller häktad

var då fakultativ, dvs. domstolen avgjorde om avräkning skulle få ske. En annan

möjlighet som bör övervägas är att låta avräkningen vara obligatorisk i första

instans men inte vid överklagande; en sådan ordning skulle sannolikt påtagligt

minska tillströmningen till hovrätterna av mål, i vilka den tilltalade är

häktad. Ändringar av nu skisserat slag skulle alltså kunna bespara

domstolsväsendet såväl kostnader som arbete. Regeringen bör få i uppdrag att

tillsätta en utredning som förutsättningslöst skall utreda frågan om

tillgodoräknande av straffprocessuella frihetsberövanden.

Vad vi nu med anledning av motion Ju805 anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande avräkning av häktestid

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju805 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.

11. Åtgärder mot klotter (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd)

och Jeppe Johnsson (m) anför:

Den skadegörelse som sker i form av s.k. klotter vållar årligen skador för

stora belopp och utgör ett av de största miljöproblemen i landets tätorter.

Ofta övergår den som gjort sig skyldig till klotter till annan brottslighet.

Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att förebygga klotter. I första

hand är det en fråga om föräldrarnas ansvar att fostra sina barn och ha uppsikt

över dem så att klotter kan förhindras. Men även skolan har ett ansvar. Skolan

måste i sin undervisning ständigt uppmärksamma problemet med skadegörelse i

form av klotter.

Av betydelse för polisens möjligheter att ingripa mot klottrare är reglerna i

rättegångsbalken om kroppsvisitation. Visserligen innebär straffskalan för

skadegörelse att misstänkta klottrare kan bli föremål för kroppsvisitation. Det

kan dock ifrågasättas om inte reglerna för användning av detta

straffprocessuella tvångsmedel tar för stor hänsyn till den misstänkte.

Regeringen bör därför få i uppdrag att se över dessa regler.

Vad vi nu anfört med anledning av motion Ju803 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju803 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.

12. Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning (mom. 16)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt gällande rätt får en tilltalad som själv åberopat muntlig bevisning,

t.ex. i form av vittnesförhör, slutligt svara för denna om han blir dömd.

Visserligen finns bestämmelser som gör det möjligt för rätten att förordna att

kostnaden skall betalas av allmänna medel, oavsett utgången i målet, om det är

skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden. Ersättning bör dock

inte betalas av allmänna medel, om partens årsinkomst med hänsyn tagen till

bl.a. försörjningsbörda överstiger 100 000 kr. Denna reglering innebär enligt

vår mening en alltför stor risk för att tilltalade av kostnadsskäl avstår från

att åberopa muntlig bevisning, vilket ökar faran för oriktiga domar. Vi anser

därför att regeringen bör få i uppdrag att utreda en ordning som gör att

tilltalade inte av kostnadsskäl avstår från att åberopa muntlig bevisning.

Vad vi nu med anledning av motion Ju807 anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju807 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.

Särskilt yttrande

Barns rättssäkerhet

Ingbritt Irhammar (c) anför:

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att Barnkommittén funnit att

svensk lagstiftning i stort sett uppfyller barnkonventionens krav och att

regeringen understrukit vikten av att barnkonventionen blir känd bland dem som

arbetar med eller fattar beslut i frågor som rör barn. Därmed kan syftet med

motion So801 i denna del sägas vara tillgodosett. Jag vill ändå understryka

vikten av att barnets rättigheter och intressen på alla sätt tas till vara i

lagstiftning och rättstillämpning.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Tillsättning av de högsta domartjänsterna...........3

Domares bisysslor...................................5

Föreskrifter om domstolars arbetsordningar..........6

Nämndemännens ställning.............................7

Översyn av rättegångsbalken.........................8

Handelsrätter.......................................9

Specialdomstolar...................................12

Tingsmeritering....................................13

Straffprocessuella tvångsmedel.....................14

Kroppsbesiktning.................................14

Återlämnande av stöldgods........................15

Avräkning av häktningstid........................16

Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott.18

Åtgärder mot klotter.............................18

Processbedrägeri...................................19

Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning.....20

Anlitande av psykologer inom rättsväsendet.........21

Barns rättssäkerhet................................23

Hemställan.........................................25

Reservationer........................................26

1. Domares bisysslor (mom. 2)......................26

2. Domstolars arbetsordningar (mom. 3).............27

3. Nämndemännens ställning (mom. 4)................27

4. Översyn av rättegångsbalken (mom. 5)............28

5. Handelsrätter (mom. 6)..........................28

6. Specialdomstolar (mom. 7).......................29

7. Tingsmeritering (mom. 8)........................29

8. Kroppsbesiktning (mom. 10)......................30

9. Återlämnande av stöldgods (mom. 11).............30

10. Avräkning av häktestid (mom. 12)...............31

11. Åtgärder mot klotter (mom. 14).................31

12. Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning (mom. 16)32

Särskilt yttrande....................................33

Barns rättssäkerhet................................33