Bet. 1997/98:JuU7

Justitieutskottets betänkande

1997/98:JUU07

Ändringar i polislagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i

bl.a. polislagen. Ändringarna innebär att polisen får rätt att avlägsna

deltagare i folksamlingar som stör den allmänna ordningen eller utgör en

omedelbar fara för denna. Vidare ges polisen rätt att i samband med allvarliga

störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten spärra av områden eller

utrymmen och att anvisa deltagare i folksamling att följa viss väg. Ändringarna

innebär också att polisens rätt att i vissa fall ta i förvar den som

omhändertagits lagregleras. Även vissa andra av polisens befogenheter föreslås

bli lagreglerade. Polisen får vidare enligt förslaget motsvarande rätt som

tullen att i brottsbekämpande verksamhet ta del av transportföretags

passagerarlistor.

Utskottet tillstyrker förslaget med vissa redaktionella ändringar.

Till betänkandet har fogats sex reservationer.

Propositionen

I proposition 1996/97:175 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer

m.m.,

4. lag om ändring i polislagen (1984:387).

I samband med propositionen behandlar utskottet tre motioner som väckts med

anledning av propositionen.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se

bilaga 1.

Motionerna

1997/98:Ju2 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 b § polislagen och

begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att vissa begränsningar införs med avseende på vart

en person får föras vid avlägsnande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utvärdering av avlägsnandeinstitutet med särskild inriktning på

dess tillämpning på ordningsstörande grupper,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 c § polislagen och

begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet

med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar att en åtgärd enligt 13 c § polislagen omedelbart

skall anmälas till polismyndigheten om den har vidtagits utan föregående beslut

av denna,

6. att riksdagen beslutar att det av den föreslagna 24 § polislagen skall

framgå att den endast skall få tillämpas vid större idrottsevenemang och

konserter eller i samband med en demonstration som kan förväntas leda till

angrepp från deltagarna i en motdemonstration,

7. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om tillfälligt

omhändertagande i 13 § polislagen,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag att polismyndigheten skall ges

befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter i fråga om

passagerare, last och fordon från transportföretag som transporterar varor,

passagerare eller fordon till och från Sverige,

9. att riksdagen, om yrkande 7 avslås, beslutar att 25 och 26 §§ polislagen

kompletteras så att Polisen endast får begära in uppgifter som är av betydelse

för att bekämpa allvarlig brottslighet och att begreppet allvarlig brottslighet

definieras i lagtexten.

1997/98:Ju3 av Hans Hoff m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om polisens möjlighet att stoppa fordon genom att använda digital

teknik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att vägran att följa sådana anvisningar kriminaliseras.

1997/98:Ju4 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i 11 och 13 §§

polislagen, enligt vad som i motionen anförts om det osäkra rättsläget,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot brister i

polisens möjligheter att ta personer i förvar.

Utskottet

Inledning

Ärendet

Regeringen tillkallade i september 1991 en särskild utredare med uppdrag att

göra en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.

Utredningen antog namnet Polisrättsutredningen. I mars 1993 erhöll utredningen

tilläggsdirektiv av innebörd att den skulle se över vissa av rättegångsbalkens

bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel.

Polisrättsutredningen överlämnade i juni 1993 sitt delbetänkande Polisens

rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) till regeringen. I betänkandet föreslås

bl.a. vissa ändringar i den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.

Betänkandet har remissbehandlats.

Justitieombudsmannen (JO) överlämnade den 11 oktober 1995 respektive den 17

maj 1996 till Justitiedepartementet beslut i frågor rörande polisens rättsliga

befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (Ju 95/3867 och Ju

96/1883). Polismyndigheten i Stockholm tillställde den 4 mars 1994 regeringen

en skrivelse med begäran om ändring av 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) i

syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa eller avlägsna en

person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju 94/860).

Rikspolisstyrelsen tillställde den 21 december 1995 regeringen en skrivelse

innehållande vissa synpunkter på polisens befogenhet att använda handfängsel

(Ju 95/4944). Vidare inkom Rikspolisstyrelsen den 30 januari 1996 till

Justitiedepartementet med en skrivelse angående polisens möjligheter att få

tillgång till transportföretags bokningsregister (Ju 96/359). I skrivelsen

anförde Rikspolisstyrelsen att polisen i samma utsträckning som tullen borde få

tillgång till sådana uppgifter. Regeringen har under hand inhämtat synpunkter

på ett sådant förslag från Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,

Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksåklagaren, Luftfartsverket, Statens

järnvägar, Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening och Sveriges

Transportindustriförbund. Synpunkterna finns tillgängliga i regeringens ärende

(Ju 93/2596).

Till grund för regeringens lagförslag ligger såväl Polisrättsutredningens

betänkande som de nu redovisade skrivelserna och besluten.

Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall

Polisen måste, för att kunna fullgöra sina uppgifter i samhället, vara utrustad

med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot

enskilda. Det kan röra sig om att meddela tillsägelser eller anmaningar, att

hejda fordon eller att spärra av brottsplatser. Ytterst kan det handla om att

tillgripa fysiskt tvång.

Regler om polisens rättsliga befogenheter finns intagna i ett flertal

författningar. Härutöver anses polisen ha vissa på sedvanerätt grundade

befogenheter.

De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter och befogenheter är

intagna i polislagen (1984:387). Enligt polislagens inledningsparagraf skall

polisens arbete utgöra ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa

och trygghet och syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 §).

Med utgångspunkt i de angivna ändamålen bestämmer polislagen polisens

uppgifter. Till dessa hör att förebygga brott och andra störningar av den

allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och

säkerheten och hindra störningar därav samt ingripa när sådana störningar

inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna

allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den

verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser (2 §).

Polislagen innehåller vidare en bestämmelse om allmänna principer för

polisingripanden. Enligt denna gäller att en polisman, som har att verkställa

en tjänsteuppgift, skall, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller

annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till

åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta

ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda

resultatet skall uppnås (8 §). Bestämmelsen ger uttryck åt de s.k. behovs- och

proportionalitetsprinciperna som skall beaktas vid varje polisingripande.

Enligt paragrafens förarbeten är den dessutom avsedd att utgöra ett allmänt

bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att

fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en

grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon

specialreglering (prop. 1983/84:111 s. 78).

Polislagen innehåller vidare bestämmelser om polisens och enskild polismans

befogenheter i vissa fall. Hit hör förutsättningarna för polisen att använda

våld som tjänsteåtgärd (10 §). Vidare hör reglerna om polisens rätt att göra

tillfälliga omhändertaganden hit. Sålunda gäller att om polismyndighet enligt

särskild föreskrift har befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får

även en enskild polisman omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens

beslut, om polismannen finner att förutsättningarna för omhändertagande

föreligger och att det skulle innebära fara för liv eller hälsa eller annan

fara att avvakta med omhändertagandet (11 §). En polisman har också rätt att,

om någon stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna,

avvisa eller avlägsna personen från visst område eller utrymme, om det är

nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en

sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är

en åtgärd av nu angivet slag otillräcklig för att det avsedda resultatet skall

uppnås, får personen tillfälligt omhändertas (13 §). Polislagen innehåller

också bestämmelser om omhändertagande i vissa fall av den som är under 18 år

och av okänd person för identifiering (12 och 14 §§).

Den som har omhändertagits skall så snart som möjligt underrättas om

anledningen till omhändertagandet (15 §). Har omhändertagandet skett med stöd

av 11 eller 13 §, skall den omhändertagne förhöras så snart som möjligt. Ingen

som har omhändertagits enligt 13 § får hållas kvar under längre tid än sex

timmar (16 §). Vid omhändertagande enligt polislagen skall tillses att åtgärden

inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn

till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som omhändertagits

får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av

ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet

(17 §).

Lagbestämmelser som ger polisen rätt att omhänderta personer finns vidare i

åtskilliga förvaltningsrättsliga lagar, t.ex. i lagen (1976:511) om

omhändertagande av berusade personer m.m., i lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall och i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Andra bestämmelser som reglerar polisens möjligheter att ingripa mot

störningar av allmän ordning och säkerhet finns i ordningslagen (1993:1617).

Lagen innehåller bl.a. regler om polisens befogenheter att inskrida vid

ordningsstörningar i samband med allmänna sammankomster och offentliga

tillställningar. Av dessa föreskrifter framgår att polismyndigheten har rätt

att inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning,

som hålls utan tillstånd eller i strid med meddelat förbud eller villkor (2

kap. 22 §). Polismyndigheten har härutöver rätt att upplösa en allmän

sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller,

som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten

medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. Är

det fråga om en offentlig tillställning, får polismyndigheten upplösa den, om

det vid tillställningen förekommer något som strider mot lag eller om den

medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får upplösas i

ytterligare vissa särskilt angivna fall

(2 kap. 23 §).

Polisens befogenheter vid utredning av brott är närmare reglerade i 23-28

kapitlen rättegångsbalken (RB). När det gäller polisens rätt att beröva den som

är misstänkt för brott friheten, är följande bestämmelser av betydelse. Enligt

24 kap. 1 och 3 §§ RB får den som på visst sätt är misstänkt för brott, för

vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas under närmare

angivna förutsättningar. Om det finns skäl att häkta någon, får han enligt 24

kap. 6 § RB anhållas i avbidan på rättens beslut i häktningsfrågan. Även om det

inte finns fulla skäl för häktning, får, enligt samma paragraf, den som är

skäligen misstänkt för brottet anhållas, om det är av synnerlig vikt att han

tas i förvar i avvaktan på sakens utredning. Oaktat att det inte uttryckligen

anges i lagen, har en polisman befogenhet att verkställa beslut om anhållande

eller häktning (prop. 1983/84:111 s. 158 f).

Enligt 24 kap. 7 § RB har en polisman, om det finns skäl att anhålla någon,

rätt att i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut. Av

sambandet med reglerna om häktning följer dock att även i sådant fall fängelse

i ett år eller däröver måste kunna följa på brottet.

En polisman har vidare, liksom varje annan person, rätt att gripa den som

begått ett brott på vilket fängelse kan följa, om gärningsmannen påträffas på

bar gärning eller flyende fot, samt att gripa den som är efterlyst för brott.

Av betydelse för polisens möjligheter att frihetsberöva någon är också vissa

bestämmelser i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

(Europakonventionen) jämte dess tilläggsprotokoll. Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219) sedan den 1 januari 1995 som

lag här i riket. Av intresse är till en början artikel 5. 1 i konventionen, som

har följande lydelse:

Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen

föreskriver:

a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig

domstol;

b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen

med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna

föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven

skyldighet;

c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att

ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att

ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom

att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;

d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå

skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet;

e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av

smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt

missbruk av droger eller lösdrivare;

f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till

förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i

förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

Av betydelse är också artikel 2.3 i det s.k. fjärde tilläggsprotokollet (den

16 september 1963) till Europakonventionen. Av denna framgår att bl.a. rätten

att fritt röra sig inom en stats område icke får underkastas andra

inskränkningar än sådana som är angivna i lag och som kan anses nödvändiga i

ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna

säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av

brott, för hälsovården samt för skyddandet av sedligheten eller av annans fri-

och rättigheter.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det

huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att ingripa i

förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten.

För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika slag

föreslås att polisen skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om

folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en

omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också få rätt att spärra av eller på

annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme i samband med

allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid

risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar föreslås polisen även

kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en viss väg.

I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som

omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra

författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polismyndighets

rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En lagreglering föreslås

vidare av rätten att stoppa fordon och att använda fängsel samt av polisens

dokumentation över ingripanden av olika slag. Slutligen föreslås att polisen,

på samma sätt som redan gäller för tullen, under vissa förutsättningar skall ha

rätt att få ta del av ett transportföretags passagerarlistor.

Överväganden

Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen

I motion Ju2 (mp) yrkas att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i 13 §

andra stycket polislagen skall upphävas. Enligt motionärernas uppfattning

strider lagrummet mot Europakonventionens regler om frihetsberövande. I motion

Ju4 (v) yrkas - som motionen får förstås - att den som omhändertagits enligt 11

eller 13 § polislagen inte skall få tas i förvar. Regeringen föreslår ett

uttryckligt stöd för ett sådant förvarstagande i 17 §. Som grund för sitt

yrkande, såvitt det avser 11 § polislagen, anför motionärerna att den som

omhändertas enligt denna paragraf vanligen är i behov av vård och att

förvarstagande därför är olämpligt. När det gäller 13 § polislagen framhåller

motionärerna att förvarstagande inte bör få äga rum, eftersom det är tveksamt

om omhändertaganden enligt den paragrafen är förenliga med Europakonventionen.

Motionärerna begär vidare att polisen får erforderliga möjligheter, t.ex.

lämpliga lokaler, för att kunna ta personer i förvar.

Som framgått av utskottets redogörelse för polisens rättsliga befogenheter

har polisen, i samband med ett ingripande enligt 13 § polislagen, rätt att med

stöd av paragrafens andra stycke tillfälligt omhänderta den, mot vilken

ingripandet skett, om andra åtgärder är otillräckliga för att det avsedda

resultatet skall uppnås. Den som omhändertagits får hållas kvar under högst sex

timmar. Frågan om bestämmelsens förenlighet med Europakonventionen övervägdes

av Polisrättsutredningen. Enligt utredningens uppfattning var tillfälliga

omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen att anse som

frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen ansåg vidare att det inte

var fråga om sådant frihetsberövande som är tillåtet enligt artikel 5.1 i

konventionen och att lagregeln således var konventionsstridig. Utredningen

föreslog därför att bestämmelsen skulle upphävas (SOU 1993:60 s. 133 f).

Under remissbehandlingen av Polisrättsutredningens betänkande instämde

flertalet remissinstanser i utredningens bedömning i fråga om 13 § andra

stycket polislagens konventionsenlighet eller lämnade bedömningen utan erinran.

I det till Lagrådet remitterade förslaget intog regeringen emellertid en annan

hållning. Regeringen framhöll i lagrådsremissen att den praxis som utbildats av

den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen)

knappast gav någon klar ledning i fråga om så kortvariga frihetsberövanden som

det här var fråga om. Med hänsyn härtill och till att andra länder som

ratificerat Europakonventionen har en reglering liknande 13 § andra stycket

polislagen gjorde regeringen den bedömningen att ett frihetsberövande som

endast varar några timmar inte är ett frihetsberövande i Europakonventionens

mening. Omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen borde därför

anses förenliga med artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet till

konventionen och således vara att betrakta som en tillåten inskränkning av den

omhändertagnes rörelsefrihet. Regeringen ansåg emellertid att det, liksom

beträffande övriga bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen,

uttryckligen borde framgå av lagen att den som omhändertagits får tas i förvar

om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Lagrådet anförde i sitt yttrande över lagrådsremissen, att det i allt

väsentligt instämde i den bedömning av 13 § andra stycket polislagens bristande

överensstämmelse med Europakonventionen som Polisrättsutredningen gjort.

Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden i denna del inte innebar

att rättsläget i denna del kunde anses helt klarlagt, ville Lagrådet likväl

inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att

exempelvis komplettera förslaget avseende 17 § polislagen om förvar med ett

undantag för omhändertagna enligt 13 § andra stycket samma lag kunde inte anses

föreligga. Detta ställningstagande grundade Lagrådet bl.a. på bristen på

underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska

förutsättningar och konsekvenser. Därtill kom, enligt Lagrådet, en osäkerhet

huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja

föreliggande tvivel om 13 § andra stycket polislagen var förenlig med

Europakonventionen.

Regeringen förklarar i propositionen att den i och för sig har respekt för

Lagrådets uppfattning men att rättsläget, som också Lagrådet funnit, är oklart.

På i lagrådsremissen anförda skäl anser därför regeringen att omhändertaganden

enligt 13 § andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionen (prop.

s. 43).

Utskottet anser för sin del, att det får anses råda viss osäkerhet i frågan

om tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen är

förenliga med Europakonventionen. Övervägande skäl talar emellertid för

riktigheten av regeringens uppfattning, att sådana omhändertaganden inte utgör

frihetsberövanden i konventionens mening utan endast är att se som sådana

inskränkningar av den omhändertagnes rörelsefrihet som är tillåtna enligt

artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet. Att 13 § andra stycket polislagen

kompletteras med en regel om förvarstagande i 17 § samma lag innebär ingen

saklig ändring av gällande rätt och leder inte till någon annan bedömning av

den förstnämnda regelns konventionsenlighet. Med det anförda avstyrker

utskottet motionerna Ju2 och Ju4 i nu berörda delar.

Vad härefter gäller frågan om förvarstagande efter ingripande enligt 11 §

polislagen vill utskottet anföra följande. Enligt paragrafen har en polisman i

vissa närmare angivna fall rätt att interimistiskt omhänderta en person om

polismyndigheten enligt bestämmelse i någon annan författning har rätt att

besluta om omhändertagande. Sådana bestämmelser om omhändertagande som avses i

paragrafen finns i flera olika författningar. Enligt propositionen rör det sig

om utlänningslagen (1989:529), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1957:668) om

utlämning för brott, lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island eller Norge och lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,

Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller beslut om

behandling. Möjligen hör också vissa familjerättsliga bestämmelser hit. Med

undantag för utlänningslagen innehåller de nu redovisade författningarna inga

bestämmelser om rätten att ta den omhändertagne i förvar. Enligt regeringens

uppfattning torde dock de ifrågavarande bestämmelserna om omhändertagande i

samtliga fall vara avsedda att ge stöd för förvarstagande (prop. s. 39).

Propositionens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen innebär att den som

fyllt 15 år och har omhändertagits enligt polislagen får tas i förvar om det är

nödvändigt av hänsyn till ordning eller säkerhet. Med förvar avses placering i

arrest eller annat låst utrymme. Även den som omhändertagits enligt 11 § samma

lag kommer alltså enligt förslaget att kunna tas i förvar.

Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas uppfattning att de

personer som omhändertas enligt 11 § polislagen ofta torde vara i behov av

vård. Utskottet delar emellertid också regeringens uppfattning att det i vissa

fall kan finnas ett behov av att den som omhändertagits enligt nämnda paragraf

tas i förvar. Ytterligare vill utskottet framhålla att förvarstagande enbart

får ske om det är nödvändigt av hänsyn till ordning och säkerhet och att

förvarstagande inte är obligatoriskt utan får tillgripas av polisen om den

finner behov föreligga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad del.

Vad härefter gäller polisens faktiska möjligheter att ta omhändertagna

personer i förvar anför regeringen att under de två senaste åren har omkring

5 700 personer årligen omhändertagits med stöd av 13 § polislagen. Av dessa

torde minst 70 % ha tagits i förvar. Av praktiska och personella skäl är det

inte möjligt att begränsa sig till att låta den omhändertagne stå under uppsikt

på polisstationen. Lämpliga lokaler saknas och det skulle sannolikt krävas två

poliser för att omhänderta en person. Av praktiska skäl måste det därför finnas

en möjlighet att som en yttersta åtgärd ta den som stör den allmänna ordningen

eller utgör en fara för denna i förvar i avvaktan på att förhör kan hållas

(prop. s. 43 f).

Utskottet kan inte finna att det i förevarande lagstiftningsärende framkommit

något som tyder på att polisens möjligheter att ta omhändertagna personer i

förvar skulle vara otillräckliga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad

del.

Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar

I motion Ju2 (mp) yrkas avslag på förslagen till 13 b och c §§ polislagen.

Motionärerna yrkar vidare att regeringen skall få i uppdrag att utarbeta mera

restriktiva förslag till dessa paragrafer. Som motionen får förstås bör det i

en ny lydelse av 13 c § föreskrivas att polismans åtgärd enligt den paragrafen

genast skall anmälas till polismyndighet. Enligt motionärernas uppfattning kan

det ifrågasättas om polisen med stöd av 13 b § skall kunna avlägsna deltagare i

eller åskådare vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning om

dessa inte stör den allmänna ordningen. I fråga om 13 c § bör denna endast

gälla personer som aktivt deltar i den ordningsstörande verksamheten.

Motionärerna begär vidare att det i polislagen använda begreppet avlägsnande

bör definieras närmare samt att tillämpningen av reglerna om avlägsnande

utvärderas. Motionärerna menar att det bör införas begränsningar med avseende

på vart den som avlägsnas får föras. Slutligen yrkar motionärerna att den

föreslagna 24 § polislagen endast skall tillämpas vid större idrottsevenemang

och konserter eller vid demonstrationer som kan befaras bli angripna av

motdemonstranter.

Vad först gäller den föreslagna 13 b § polislagen, konstateras i

propositionen att bestämmelserna i 2 kap. 22 och 23 §§ ordningslagen om

polisens rätt att upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

inte anger vilka polisiära befogenheter som följer av ett beslut om upplösande.

Enligt regeringens uppfattning innefattar emellertid möjligheten att upplösa en

allmän sammankomst eller en offentlig tillställning en rätt för polisen att

tillgripa nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet. Regeringen anser

emellertid att denna rätt uttryckligen bör framgå av polislagen (prop. s. 25).

Enligt förslaget till 13 b § polislagen skall polisen ha rätt att, när en

allmän sammankomst eller offentlig tillställning ställs in eller upplöses,

avlägsna deltagare och åskådare om det behövs för att polismyndighetens beslut

skall kunna verkställas. Som regeringen funnit, torde bestämmelsen endast

innebära ett lagfästande av gällande rätt. Utskottet, som anser att polisen

måste kunna verkställa sådana beslut som avses i 2 kap. 22 och 23 §§

ordningslagen, avstyrker motion Ju2 i denna del.

När det gäller förslaget till 13 c § polislagen reglerar detta polisens rätt

att avvisa eller avlägsna deltagare i en folksamling som inte utgör en allmän

sammankomst eller en offentlig tillställning. Som bakgrund till förslaget anför

regeringen att behovet för polisen att kunna ingripa mot ordningsstörande

folksamlingar fått förnyad uppmärksamhet, bl.a. genom ett antal avgöranden från

JO. I ett beslut av den 10 oktober 1995 hade JO ansett att polisen saknat

rättslig grund för att transportera bort deltagare i en ordningsstörande

folksamling. JO hade i beslutet framhållit det angelägna i att polisens

möjlighet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar blev föremål för

översyn.

Regeringen framhåller i propositionen att ingripanden med stöd av 13 §

polislagen är en vanlig åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörningar

i stora folksamlingar. Sådana ingripanden förutsätter dock att

förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det säger

sig självt att det i många fall, särskilt i fall av akut oordning, måste vara

svårt för polisen att göra en sådan prövning. Regeringen anser därför att

polisen måste ges befogenhet att avlägsna deltagare i en ordningsstörande

folksamling oavsett om var och en av deltagarna kan sägas ha bidragit till

ordningsstörningen eller inte. Den föreslagna bestämmelsen innebär att polisen

kan inskränka prövningen till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha

stört den allmänna ordningen och om den, mot vilken ingripandet riktar sig, kan

betraktas som deltagare i folksamlingen. Åtgärden skall vara nödvändig för att

upprätthålla ordningen. Tillfälliga omhändertaganden skall liksom hittills

endast få förekomma efter prövning i det enskilda fallet (prop. s. 26 f).

Utskottet konstaterar att polisens möjligheter att ingripa mot

ordningsstörande folksamlingar, som inte är allmänna sammankomster eller

offentliga tillställningar, uppmärksammats flera gånger under senare år. Inte

minst har detta gällt vid ingripanden mot anhängare till olika fotbollsklubbar.

Som regeringen anfört, kan polisen i dessa fall - så länge misstanke om brott

inte föreligger - endast ingripa med stöd av 13 § polislagen. Av dess lydelse

framgår emellertid att den endast kan användas efter en individuell prövning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att gällande rätt inte ger polisen

tillräckliga möjligheter att komma till rätta med ordningsstörningar av nu

ifrågavarande slag. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu behandlad del.

Åtgärder enligt förslagets 13 c §, dvs. avvisande eller avlägsnande, skall

enligt propositionen inte få vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten,

såvida inte omständigheterna är så brådskande, att polismyndighetens beslut

inte kan avvaktas. Regeringen anför i propositionen att befogenheten att fatta

beslut om avlägsnande i första hand bör tillkomma polismyndigheten men att

enskild polisman bör kunna fatta beslutet i brådskande fall (prop. s. 27)

Enligt förslagets 27 § gäller att protokoll skall föras över avvisanden och

avlägsnanden. Av protokollet skall bl.a. framgå vem som har fattat beslutet om

ingripandet, grunden för beslutet och mot vem eller vilka ingripandet riktat

sig. Ansvariga för protokollets upprättande är dels den som fattat beslutet om

ingripande, dels den som är att anse som förman vid detta. I propositionen

anför regeringen i denna del att bestämmelserna om dokumentationsskydlighet

tydliggör att en polisman före ingripandet måste ta ställning till om

förutsättningarna för ett ingripande är uppfyllda. Dessutom medger

dokumentationsskyldigheten en önskvärd kontroll av polisens verksamhet i denna

del (prop. s. 64).

Utskottet delar regeringens uppfattning att en enskild polisman måste kunna

fatta beslut om ingripande enligt den föreslagna 13 c § i brådskande fall.

Utskottet anser vidare att bestämmelsen om dokumentationsskyldighet i

förslagets 27 § innebär en tillräcklig kontroll av att sådana åtgärder inte

vidtas utan fog. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2 i denna del.

Enligt förslaget till 24 § får polismyndigheten i samband med allvarliga

störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten eller risk för sådana

störningar förbjuda tillträde till visst område eller utrymme, om det är

nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Under

samma förutsättningar får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling

att följa en viss väg. Av förslagets 13 a § framgår att polisen får avlägsna

eller avvisa den som tränger sig in på eller vägrar lämna ett avspärrat område

eller inte efterkommer anvisning att följa viss väg. I propositionen anför

regeringen att det är nödvändigt att ge polisen uttryckligt lagstöd för att

kunna fatta beslut såväl om avspärrningar som att anvisa deltagare i

folksamling att följa viss väg. Sådana beslut bör kunna fattas även i

förebyggande syfte (prop. s. 28 f).

Utskottet vill för sin del framhålla att de befogenheter som tilläggs polisen

i den föreslagna 24 § endast får utövas under snävt angivna förutsättningar.

Utskottet delar regeringens uppfattning att bestämmelsen är nödvändig för

polisarbetet och kan inte finna något skäl att inskränka dess

tillämpningsområde på det sätt som begärs i motionen. Utskottet avstyrker

motion Ju2 även i denna del.

Vad slutligen gäller det i polislagen använda begreppet avlägsnande, innebär

förslaget ingen ändring av detta (jfr prop. s. 44). I samband med utskottets

behandling år 1984 av förslaget till ny polislag anförde utskottet följande om

avlägsnandeinstitutet. Enligt utskottet var det ett självklart riktmärke att

ett avlägsnande, när det verkställdes, i det särskilda fallet framstod som en

klart mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande. Som mera ordinära fall

av avlägsnande borde betraktas att någon avlägsnades ur en lokal där han hade

stört ordningen eller från ett visst område. Ett avlägsnande kunde naturligtvis

också innebära förflyttning en viss sträcka bort från en plats. Gällde det

annat än en kortare sträcka och innefattade åtgärden ett påtvingat kroppsligt

ingrepp av inte helt kortvarig varaktighet kunde det ifrågasättas om inte

åtgärden i själva verket borde ses som ett omhändertagande. Uppenbarligen

skulle t.ex. ett ingripande som innebar att polisen förde någon till hans

bostad vara att betrakta som ett omhändertagande och inte som ett avlägsnande

(JuU 1983/84:27 s. 32 f).

Eftersom regeringen i den nu förevarande propositionen inte föreslår någon ny

definition av institutet avlägsnande, är utskottets nyss nämnda uttalande

enligt vedertagen rättskällelära alltjämt vägledande vid bestämmande av

begreppets innebörd. Något behov av att i lagtext definiera avlägsnande

föreligger enligt utskottets mening inte. Inte heller har det visats behov av

att utreda institutets tillämpning. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu

ifrågavarande del.

Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag

I motion Ju2 yrkas avslag på förslaget till nya 25 och 26 §§ polislagen, som

går ut på att polisen i brottsbekämpande syfte skall kunna inhämta uppgifter

från transportföretag om passagerare, last och fordon m.m. Om detta yrkande

inte bifalls, begär motionärerna att paragrafernas tillämpningsområde skall

inskränkas till att avse befarad, allvarlig, i lagtexten definierad,

brottslighet. Motionärerna menar att de föreslagna lagreglerna är en följd av

det rättsliga och polisiära samarbetet inom Europeiska unionen och bör

avstyrkas.

Regeringen framhåller i propositionen att tullen sedan den 1 juli 1996 har

befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter från

transportföretag i fråga om passagerare, last och fordon. Lagbestämmelserna

härom finns i 67 a och b §§ tullagen (1994:1550) samt i 15 och 16 §§ lagen

(1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land

inom Europeiska unionen. När det gäller polisens brottsbekämpande verksamhet

anför regeringen att denna kan ske inom ramen för en förundersökning enligt

rättegångsbalkens bestämmelser men att den också kan utgöra verksamhet som

faller utanför en förundersökning. Har polisen inom ramen för en

förundersökning misstanke om visst brott, torde uppgifterna ofta vara så

konkretiserade att t.ex. uppgifter från transportföretag kan inhämtas med stöd

av rättegångsbalkens bestämmelser. Någon laglig möjlighet för polisen att under

s.k. förspaning, dvs. innan en förundersökning inletts, ta del av sådana

uppgifter finns inte. Förspaning kan enligt vad regeringen anför ha flera olika

inriktningar. Den kan t.ex. ha till syfte att förse polisen med underlag för

att kunna förebygga brott. Så kan t.ex. polisen inför ett större

idrottsevenemang samla in information om det förväntade antalet deltagare,

deras transportvägar och transportsätt. Sammanställning av sådan information

kan många gånger vara avgörande för polisens möjligheter att förebygga brott.

Oavsett vilket slags förspaning det rör sig om skulle det, enligt regeringen,

vara till stor nytta för polisen att, på motsvarande sätt som gäller för

tullen, ha tillgång till uppgifter i transportföretagens bokningsregister. I

överensstämmelse med vad som uttalats i förarbetena till de ifrågavarande

bestämmelserna i tullagstiftningen (prop. 1995/96:166 s. 79 f, 1995/96: SkU23

s. 27 f) anser regeringen att behovet av dessa uppgifter i brottsbekämpningen

väger tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som ligger i

att uppgifter av detta slag lämnas ut. Samtidigt betonar regeringen att endast

sådana uppgifter som kan ha betydelse för att bekämpa brottslighet får begäras

in. Under den tid bokningsuppgifterna förvaras hos polismyndigheten omfattas de

av sekretesskydd enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100).

Uppgifter som visar sig sakna betydelse för utredning av och lagföring för

brott skall omedelbart förstöras (prop. s. 67 f).

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen om behovet av och

skälen för de föreslagna reglerna. Dessa framstår som särskilt angelägna med

hänsyn till den allt mer internationaliserade kriminaliteten och den ökade

strömmen av resenärer över gränserna. Utskottet ser heller inget skäl till

varför paragrafernas tillämpningsområde skulle inskränkas på det sätt

motionärerna yrkat i andra hand. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2

i nu behandlade delar.

Polisens rätt att hejda fordon

I motion Ju3 (s) yrkas att polisen skall få rätt att stoppa fordon genom att ge

anvisning med digital skylt samt att underlåtenhet att följa sådan anvisning

skall kriminaliseras. Motionärerna framhåller att vissa trafikkontrollplatser

är utrustade med digitala skyltar som kan användas för att uppmana fordon att

köra in på trafikkontrollplatsen. Någon skyldighet att följa en anvisning som

givits genom digital skylt föreligger emellertid inte och en sådan skyldighet

bör därför införas enligt motionärerna.

I propositionen framläggs förslag till bestämmelser i polislagen angående

polisens rätt att hejda fordon (22 §) och att därvid använda våld (10 § 5).

Paragraferna kodifierar i huvudsak gällande rätt. Enligt 22 § 4 i förslaget får

en polisman stoppa ett fordon eller annat transportmedel om det behövs för att

reglera trafiken eller för att kontrollera förare eller fordon enligt vad som

är särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter finns i åtskilliga

trafikförfattningar (jfr prop. s. 82).

Enligt 7 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall vägtrafikant följa anvisning

för trafiken som meddelas genom vägmärke, vägmarkering eller trafiksignal. Av 8

§ samma kungörelse framgår att vägtrafikant skall följa polismans anvisning för

trafiken. Den som bryter mot dessa paragrafer kan enligt 164 § första stycket

2-3 vägtrafikkungörelsen dömas till penningböter. Enligt utskottets uppfattning

bör, om en reglering över huvud taget behövs, denna göras i tillämpliga

trafikförfattningar och inte i polislagen. Trafiklagstiftningen ligger utanför

utskottets beredningsområde, och motion Ju3 avstyrks.

Övrigt

I förslaget till ändring i 9 § polislagen används formuleringen ?om brottet

lagfördes? och i den föreslagna 26 § förekommer uttryckssättet ?lagföring av

brott?. Utskottet anser det mindre lämpligt att tala om lagföring av brott.

Vedertagen terminologi torde innebära att det inte är brottet som lagförs, utan

att det är den som är tilltalad eller misstänkt för viss gärning som lagförs

för denna, jfr t.ex. 2 kap. 5 a § första stycket brottsbalken. Utskottet

föreslår därför en justering av lydelsen av de nämnda paragraferna.

Utskottet har ingen erinran mot förslagen till lagar om ändring i

rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer

m.m.

Med hänsyn till den tid som krävs för riksdagens arbete med

lagstiftningsärendet bör ikraftträdandet för den nya lagstiftningen dock

senareläggas till den 1 april 1998.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen

och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju2 yrkande 7,

res. 1 (mp)

2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju4 antar regeringens förslag till

lag om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §,

res. 2 (v)

3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande

folksamlingar

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4 -6 antar

regeringens förslag till lag om ändring i polislagen såvitt avser 13 b, 13

c och 24 §§,

res. 3 (mp)

4. beträffande avlägsnandeinstitutet

att riksdagen avslår motion 1997/98: Ju2 yrkandena 2 och 3,

res. 4 (mp)

5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i

princip

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad

utskottet anfört,

res. 5 (mp)

6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från

transportföretag

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad

utskottet anfört,

res. 6 (mp) villk.

7. beträffande lagreglering av rätten att inhämta uppgifter från

transportföretag

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen

såvitt avser 25 och 26 §§, dock med den ändringen att 26 § ges den lydelse

som utskottet föreslår i bilaga 2,

8. beträffande rapporteftergift

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i 9 § polislagen,

dock med den ändringen att lagrummet ges den lydelse som utskottet

föreslår i bilaga 2,

9. beträffande förslaget till lag om ändring i polislagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen i

den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den

ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagen bestäms till den 1

april 1998,

10. beträffande polisens rätt att hejda fordon

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju3,

11. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i rättegångsbalken,

b) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare,

c) lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade

personer,

dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna

bestäms till den 1 april 1998.

Stockholm den 4 december 1997

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Birthe Sörestedt (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s),

Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m),

Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Cinnika Beiming

(s).

Reservationer

1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1)

Kia Andreasson (mp) anför:

Artikel 5.1 i Europakonventionen anger uttömmande i vilka fall någon får

berövas friheten. Artikeln gäller i likhet med konventionens övriga

bestämmelser som lag här i riket. Polisrättsutredningen har funnit att sådana

tillfälliga omhändertaganden som avses i 13 § andra stycket polislagen är att

bedöma som frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen har vidare

funnit att det är inte fråga om frihetsberövanden som är tillåtna enligt

artikel 5.1. i Europakonventionen och att lagrummet alltså är

konventionsstridigt. Flertalet remissinstanser har delat utredningens bedömning

eller lämnat den utan erinran, och Lagrådet har förklarat sig i allt väsentligt

kunna instämma i utredningens bedömning. Enligt Miljöpartiets mening är det

självklart att polislagens bestämmelser måste stå i överensstämmelse med

Europakonventionen. Reglerna om tillfälligt omhändertagande i 13 § andra

stycket polislagen bör därför upphävas.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 7 dels beslutar att 13

§ andra stycket polislagen (1984:387) i dess nuvarande lydelse skall

upphöra att gälla, dels beslutar om sådan ändring av ingressen och

ikraftträdandebestämmelsen till regeringens förslag till lag om ändring i

polislagen (1984:387) som föranleds härav.

2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2)

Alice Åström (v) anför:

Regeringens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen ger uttryckligt lagstöd

för att ta i förvar bl.a. personer som omhändertagits med stöd av 11 § och 13 §

andra stycket polislagen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är detta ett

olyckligt förslag. De tillfälliga omhändertaganden som polisen kan göra med

stöd av 11 § polislagen avser personer som kan omhändertas med stöd av olika

förvaltningsrättsliga lagar. I regel rör det sig om människor som behöver vård

och vilka det är helt olämpligt att ta i förvar på en polisstation. När det

gäller omhändertaganden med stöd av 13 § andra stycket polislagen är det, som

Lagrådet framhållit, tveksamt om den bestämmelsen står i överensstämmelse med

artikel 5.1 i Europakonventionen. Med hänsyn till det oklara rättsläget bör det

enligt min mening inte vara möjligt att ta i förvar den som omhändertagits med

stöd av 13 § andra stycket polislagen. Förslaget till ny lydelse av 17 §

polislagen bör alltså inte antas.

Vad gäller förvarstagande är det enligt min mening klart att flertalet

polisstationer saknar lokaler som är lämpliga för placering av förvarstagna

personer. Regeringen bör för riksdagen redovisa hur man skall lösa detta

praktiska problem.

Vad jag nu uttalat med anledning av motion Ju4 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen att riksdagen med

bifall till motion 1997/98:Ju4 dels avslår regeringens förslag till lag

om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.

3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (mom. 3)

Kia Andreasson (mp) anför:

I förslaget till 13 b § polislagen ges polisen rätt att i samband med beslut om

att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning

avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare. Det är inte en förutsättning för

avlägsnande att deltagarna eller åskådarna själva stört ordningen. Enligt

Miljöpartiets uppfattning ger bestämmelsen polisen för stora befogenheter.

Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag till lagtext som är

mera restriktivt i fråga om polisens möjligheter att avvisa eller avlägsna

någon i den nu berörda situationen.

Den föreslagna 13 c § polislagen gäller folksamlingar som inte är vare sig

allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Vad som avses med

folksamling är inte klart definierat. Även i detta fall föreslås polisen få

rätt att avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare, oavsett om dessa själva

stört ordningen eller ej. Miljöpartiet anser att polisen i de i paragrafen

avsedda fallen endast bör kunna ingripa mot de personer som är direkt

ordningsstörande. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag

till lagtext med denna innebörd. Vidare bör en enskild polisman som fattat

beslut om ingripande mot en folksamling av ifrågavarande slag vara skyldig att

omedelbart anmäla åtgärden till polismyndighet.

Enligt förslaget till 24 § polislagen skall polisen kunna förbjuda tillträde

till visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den

allmänna ordningen eller säkerheten eller om det finns risk för sådana

störningar. Även denna bestämmelse ger polisen för stora befogenheter.

Bestämmelsen bör utformas så att den endast blir tillämplig vid större

idrottsevenemang eller konserter eller i samband med demonstrationer som kan

förväntas bli angripna av motdemonstranter. Det får ankomma på regeringen att

återkomma till riksdagen med förslag till ny lydelse av 24 § i enlighet med vad

jag nu anfört.

Vad jag nu med anledning av motion Ju2 i nu berörda delar anfört, bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande

folksamlingar

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4-6 dels

avslår regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

såvitt avser 13 b §, 13 c § och 24 §, dels som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 3.

4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4)

Kia Andreasson (mp) anför:

I 13 § polislagen finns bestämmelser som ger polisen rätt att avlägsna en

person från visst område eller utrymme. Begreppet avlägsnande återfinns i flera

av de nu föreslagna paragraferna. Utskottet har i samband med

riksdagsbehandlingen år 1984 av förslaget till polislag uttalat sig om

begreppets innebörd. Polisrättsutredningen föreslog ett utvidgat

avlägsnandeinstitut (se SOU 1993:60 s. 137 f). Visserligen lägger inte

regeringen fram något sådant förslag i propositionen, men det är ändå oroande

att frågan övervägts. Över huvud taget är innebörden av begreppet avlägsnande

oklart. Miljöpartiet anser därför att avlägsnande bör definieras i lag och att

definitionen bör innehålla vissa begränsningar i fråga om vart den som

avlägsnas får föras. Det får ankomma på regeringen att utarbeta erforderlig

lagtext. Det framstår som lämpligt att regeringen i samband med ett sådant

lagstiftningsärende låter göra en utvärdering av hur avlägsnandeinstitutet

tillämpats på ordningsstörande grupper. Vad jag nu med anledning av motion Ju2

i denna del anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande avlägsnandeinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 2 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.

5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5)

Kia Andreasson (mp) anför:

I det nu förevarande förslaget får polisen i 25 och 26 §§ polislagen

motsvarande befogenheter som tullen när det gäller att infordra uppgifter från

transportföretag om transporter och passagerare, under förutsättning att

uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbekämpande verksamheten.

Förslaget är, enligt min uppfattning, en följd av det rättsliga och polisiära

samarbetet inom den Europeiska unionen. Det innebär också en oacceptabel

integritetskränkning, och det bör inte genomföras.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i

princip

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad som

anförts i reservation 5.

6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag (mom. 6)

Under förutsättning av avslag på reservation 5

Kia Andreasson (mp) anför

För det fall att riksdagen inte är beredd att helt avslå regeringens förslag

till 25 och 26 §§ polislagen, anser Miljöpartiet att riksdagen nu bör avslå

förslaget och samtidigt ge regeringen i uppdrag att utarbeta en ny och mera

restriktiv utformning av paragraferna. Denna bör innebära att polisen får rätt

att fordra in uppgifter från transportföretag endast när det behövs för att

bekämpa allvarlig brottslighet. Sistnämnda begrepp bör definieras i lagtexten.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från

transportföretag

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad som

anförts i reservation 6.

Regeringens lagförslag

kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag

eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i

rättegångsbalken,

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i

polislagen (1984:387)

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Utskottets förslag |

--------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 9 § |

--------------------------------------------------------

|När en polisman får kännedom om ett brott som hör under|

|allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin|

|förman så snart det kan ske. |

-------------------------------------------------------

|En polisman får lämna | En polisman får lämna|

|rapporteftergift om |rapporteftergift om|

|brottet med hänsyn till |brottet med hänsyn till|

|omständigheterna i det |omständigheterna i det|

|särskilda fallet är |särskilda fallet är|

|obetydligt och det är |obetydligt och det är|

|uppenbart att annan |uppenbart att brottet inte|

|påföljd än böter inte |skulle föranleda annan|

|skulle komma att dömas ut |påföljd än böter. |

|om brottet lagfördes. | |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 26 § |

--------------------------------------------------------

|Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så|

|sätt att de görs läsbara för polismyndigheten genom|

|terminalåtkomst. |

| Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom|

|terminalåtkomst endast i den omfattning och under den|

|tid som behövs för att kontrollera aktuella|

|transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på|

|annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls|

|tillgängliga på detta sätt. |

-------------------------------------------------------

|Uppgifter om enskilda | Uppgifter om enskilda|

|personer som lämnats på |personer som lämnats på|

|annat sätt än genom |annat sätt än genom|

|terminalåtkomst, skall |terminalåtkomst, skall|

|omedelbart förstöras, om |omedelbart förstöras, om|

|de visar sig sakna |de visar sig sakna|

|betydelse för utredning |betydelse för utredning av|

|och lagföring av brott. |eller lagföring för brott.|

-------------------------------------------------------

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................1

Motionerna............................................2

Utskottet.............................................3

Inledning...........................................3

Ärendet...........................................3

Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall......3

Propositionens huvudsakliga innehåll................6

Överväganden........................................7

Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen....7

Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar9

Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag12

Polisens rätt att hejda fordon...................13

Hemställan.........................................14

Reservationer........................................16

1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1)16

2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2)..16

3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar

(mom. 3) 17

4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4)..................18

5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5)

18

6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag

(mom. 6) 19

Regeringens lagförslag.............................20

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om

ändring i polislagen (1984:387)

32