Bet. 1997/98:JuU9

Justitieutskottets betänkande

1997/98:JUU09

Straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

JUU9

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga frågor i motioner

som väckts under den allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Motionerna

gäller bl.a. förbud mot diskriminering av funktionshindrade, brottslighet med

vapen, psykiskt störda lagöverträdare och påföljdsfrågor.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 14 reservationer.

Motionerna

Motion som väckts under den allmänna motionstiden år 1996

1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte ha psykiskt sjuka i fängelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behandlingen av etniska minoriteter.

Motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997

1997/98:Ju224 av Sigge Godin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett aktionsprogram mot rattfylleri i allt väsentligt i enlighet med

Rikspolisstyrelsens arbetsgrupps 27-punktsrapport,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast kommer med förslag till

lag mot alkoholförtäring efter trafikolycka enligt den norska modellen,

1997/98:Ju512 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i stället för fängelse för

vissa hjärnskadade.

1997/98:Ju703 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 23 kap. 4

och 6 §§ brottsbalken att det under straffansvar skall finnas en skyldighet att

vara verksam för att förhindra och avslöja brott.

1997/98:Ju705 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen i enlighet

med Personnummerutredningens förslag beslutar om sådan ändring i brottsbalken

att ett beteende som innebär att en person obehörigt utnyttjar annans identitet

kriminaliseras.

1997/98:Ju707 av Marie Granlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om bristande regelverk för

utförsel av stöldgods.

1997/98:Ju711 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att

diskriminera personer med funktionshinder i näringsverksamhet.

1997/98:Ju712 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag innebärande att alla väpnade rån klassas som grova

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju713 av Lena Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den

totala straffpåföljden för körkortsinnehavare.

1997/98:Ju714 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensam

påföljd vid flera brott.

1997/98:Ju718 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär att skyldighet att bistå den som är i nöd införs i svensk lag i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju720 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om straff när fler gärningsmän är inblandade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om passivitet när brottslig gärning begås.

1997/98:Ju721 av Anders Ygeman och Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

antidiskrimineringslag i näringsverksamhet vad avser personer med

funktionshinder.

1997/98:Ju722 av Helena Nilsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av straffet för

styckning av kropp.

1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om livstids fängelse för grov

narkotikabrottslighet i enlighet med vad som anförts i motionen,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag om psykiskt störda

brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöld och snatteri,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Straffsystemkommittén,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot narkotikatillbehör,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nollgräns för narkotika i trafiken,

1997/98:Ju929 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i

motionen anförts om att avskaffa livstidsstraff och ersätta det med

tidsbestämda straff,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att psykiskt störda och sjuka inte skall dömas till fängelsestraff,

1997/98:Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hot med vapen,

1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till straffskärpning för grovt

narkotikabrott i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:So649 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om innehav och bruk av narkotika,

1997/98:So675 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär en lagändring som ger ett effektivt

förbud mot att framföra motorfordon, fartyg och båt påverkad av narkotika.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som väckts under den

allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Motionerna rör frågor om brott,

straff och andra påföljder.

Förbud mot diskriminering av funktionshindrade

I motionerna Ju711 och Ju721 (båda s) föreslås lagstiftning mot diskriminering

av funktionshindrade. I den förstnämnda motionen begärs att bestämmelsen i 16

kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller

hudfärg utvidgas till att omfatta även diskriminering av personer med

funktionshinder. Motionärerna bakom den sistnämnda motionen är inne på liknande

tankar och förespråkar en antidiskrimineringslag i näringsverksamhet som skall

gälla personer med funktionshinder.

Handikapputredningen anförde i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU

1992:52 s. 333) att ett längre gående straffrättsligt förbud mot diskriminering

av funktionshindrade än som finns i dag borde kunna få betydelse inte bara för

enskilda fall i vilka förbudet tillämpades utan även för en normbildande verkan

på näraliggande områden. Utredningen föreslog därför att bestämmelsen i

brottsbalken om olaga diskriminering skulle utvidgas till att omfatta även

personer med funktionshinder.

Riksdagen har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande de nu aktuella.

Sålunda har socialutskottet (se bet. 1994/95:SoU25 s. 9 f) avstyrkt ett sådant

yrkande med hänvisning till det beredningsarbete som då pågick i

Regeringskansliet. Vidare har konstitutionsutskottet vid några tillfällen haft

att ta ställning till motioner med yrkanden om att regeringsformens förbud mot

diskriminering skall utvidgas till att också gälla funktionshindrade.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande 1995/96:KU8 (s. 12 f) att den

offentliga makten enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall utövas med respekt

för alla människors lika värde. Utskottet var inte berett att föreslå att det

utöver detta skydd skulle göras en utvidgning av regeringsformens

diskrimineringsförbud i 2 kap. 15 §, enligt vilket ingen medborgare får

missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung

tillhör en minoritet. Motionerna avstyrktes.

Inom Arbetsmarknadsdepartementet utarbetades under år 1996

departementspromemorian Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder (Ds 1996:56). I promemorian föreslogs att en lag mot

diskriminering i arbetslivet skulle införas. Som förebild för bestämmelserna

användes reglerna i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering (promemorian s.

25).

I samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1997 tog

socialutskottet (bet. 1996/97:SoU1 s. 87 f) återigen ställning till frågan om

åtgärder mot diskriminering av funktionshindrade. Motionerna - vari bl.a.

begärdes en lag mot diskriminering av funktionshindrade - avstyrktes med

hänvisning till den pågående beredningen av den nyss nämnda

departementspromemorian.

Justitieutskottet avstyrkte i början av år 1997 ett liknande motionsyrkande

som de nu aktuella med hänvisning till det pågående beredningsarbetet (se bet.

1996/97:JuU7 s. 9).

Utskottet har nu inhämtat att regeringen avser att ta initiativ till en

översyn av bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering. I

det sammanhanget kommer frågan om diskriminering av funktionshindrade att tas

upp.

Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det

gäller det angelägna i att funktionshindrade inte diskrimineras vare sig det

rör sig om förhållanden inom arbetslivet eller - vilket motionärerna

uttryckligen tar sikte på - inom en näringsverksamhet. Resultatet av den

kommande översynen bör dock avvaktas. Utskottet avstyrker motionerna Ju711 och

Ju721.

Obehörigt nyttjande av annans identitet

I motion Ju705 (kd) föreslås en lagändring innebärande en kriminalisering av

obehörigt utnyttjande av annans identitet. Motionärerna hänvisar till ett

förslag som lagts fram av Personnummerutredningen i betänkandet Personnummer -

integritet och effektivitet (SOU 1994:63 s. 281 f).

Bakgrunden till utredningens förslag är att det i ett par fall har förekommit

att en persons identitet utnyttjats av annan person. I det ena fallet hade en

narkoman använt en annan persons namn och personnummer vid kontakter med polis,

sjukhus och företag. Förfarandet ledde till felregistreringar i bl.a.

polisregister och register inom hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden

begärde Datainspektionen att regeringen skulle föreslå lagstiftning.

Inspektionen menade bl.a. att brottsbalken inte ger något skydd åt den

drabbade. I ett annat fall hade en okänd person använt en annan persons

patientbricka då han behandlats för en infektionssjukdom. Den sammanblandning

av personerna som kom att ske ledde bl.a. till att polisen tog sig in hos den

vars identitet använts i samband med att ett beslut om hämtning skulle

verkställas.

Flera lagstadganden finns som i olika avseenden tar upp frågan om skydd för

integriteten. I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs sålunda att det allmänna

skall värna om den enskildes privatliv och familjeliv. I 2 kap. 3 §

regeringsformen finns vidare en bestämmelse som föreskriver att varje

medborgare skall skyddas mot att hans personliga integritet kränks genom att

uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk databehandling. Här kan

även nämnas att sekretesslagens regler i stor utsträckning tar sikte på att

skydda den enskildes integritet. Särskilt gäller detta 7-9 kap. som innehåller

sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga och ekonomiska

förhållanden.

Skadestånd till den som drabbas av att annan obehörigt utnyttjat hans

identitet kan komma att utgå i de fall utnyttjandet leder till ADB-registrering

av uppgifterna. Den registeransvarige har nämligen enligt datalagen (1973:289)

ett strikt ansvar för skada som en registrerad person tillfogas genom att

personregister innehåller oriktig eller missvisande uppgift om honom. Vid

bedömningen av i vad mån skada uppstått skall hänsyn även tas till lidande och

andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse (23 § datalagen). En

registeransvarig är också skyldig att rätta, ändra eller utesluta en felaktig

uppgift, om det inte saknas anledning att anta att otillbörligt intrång i den

registrerades personliga integritet skall uppkomma (8 § datalagen).

Personnummerutredningen konstaterade att något direkt skydd mot att någon

obehörigt utnyttjar annans identitet inte ges av de anförda reglerna. I vissa

fall kan dock ett sådant förfarande vara straffbelagt enligt brottsbalken,

t.ex. som osant intygande (15 kap. 11 §) eller missbruk av urkund (15 kap. 12

§).

Utredningen föreslår att det införs en ny straffbestämmelse i brottsbalken,

enligt vilken den som i annat fall än som nämns i 15 kapitlet brottsbalken

obehörigen utnyttjar annans identitet skall dömas till böter eller fängelse i

högst sex månader, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Syftet med

utredningens förslag är att skydda den vars identitet utnyttjas i fall som

nämnts inledningsvis.

Utredningens förslag har remissbehandlats. Regeringen tog upp förslaget i

budgetpropositionen för budgetåret 1995/96 (prop. 1994/95:100, bilaga 3.1 s.

91) och anförde att avsikten är att arbeta vidare med förslaget till

lagstiftning i fråga om kriminalisering av obehörigt utnyttjande av annans

identitet.

Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan vidare i Justitiedepartementet.

Utskottet anser att det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker

bifall till motion Ju705.

Utförsel av stöldgods

I motion Ju707 (s) förespråkas ett generellt exportförbud avseende stulen

egendom. Genom ett sådant förbud skulle tullen enligt motionären få rätt att

göra ingripanden och få möjlighet att gå in i polisens register.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden. Senast skedde det

i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 15 f. För en utförlig redogörelse för regelverket

på området kan därför hänvisas dit. Sammanfattningsvis gäller att tullens

personal inte kan ingripa mot utförsel av stöldgods i andra fall än när en

misstänkt anträffas på bar gärning eller flyende fot, dvs. här gäller den rätt

att ingripa mot brott som tillkommer envar enligt rättegångsbalken. Detta

hänger samman med att tullens uppgift är att kontrollera att reglerna om in-

och utförsel av varor följs och inte att efterforska och beivra brott. Tullens

rätt generellt att ingripa mot utförsel av gods begränsar sig därför till

sådant gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall betalas till staten

eller som enligt stadgande i lag eller författning inte får utföras. Stöldgods

utgör inte sådant gods som inte får föras ut ur landet. I det nyss nämnda

betänkandet avstyrkte utskottet ett motionsyrkande liknande det nu aktuella med

hänvisning till pågående beredningsarbete.

Regeringen berör den i motionen väckta frågan i skrivelsen Åtgärder mot

organiserad och gränsöverskridande brottslighet (skr. 1996/97:171 s. 19 f). I

skrivelsen anförs bl.a. att Finansdepartementet skall göra en allmän översyn av

varusmugglingslagen (1960:418). Departementet skall därvid se över såväl lagens

tillämpningsområde som brottsrekvisit och påföljder i den och skall dessutom

föreslå sakliga, språkliga och redaktionella ändringar. Vid översynen kommer

man bl.a. att ta ställning till om det bör införas en bestämmelse som ger en

tulltjänsteman befogenhet att ingripa mot utförsel av misstänkt stöldgods.

Översynen skall vara avslutad hösten 1998.

Utskottet anser i och för sig att frågan om möjligheterna för tullens

personal att agera för att motverka utförsel av stöldgods är en angelägen

fråga, men utskottet vill inte föreslå att resultatet av den översyn som pågår

av varusmugglingslagen föregrips. Utskottet avstyrker motion Ju707.

Snatteri

Stöldbrottet är indelat i tre svårhetsgrader (se 8 kap. 1, 2 och 4 §§

brottsbalken). I detta sammanhang är det normalfallen och de fall som anses som

ringa som är av intresse. Normalgraden bestraffas med fängelse i högst två år.

För stöld som anses som ringa - snatteri - föreskrivs böter eller fängelse i

högst sex månader. Vid bedömningen av om brottet skall anses som ringa skall

hänsyn tas till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet.

Värdet är alltså inte i och för sig avgörande för brottsrubriceringen.

Rekvisitens utformning innebär dock att det normalt sett inte kan komma i fråga

att döma för snatteri i andra fall än när gärningen avsett ett förhållandevis

lågt värde. Under de senaste åren har gränsen mellan stöld och snatteri i

praxis ansetts ligga vid ca 800 kr i fall då inte andra omständigheter vid

brottet föranleder annan bedömning (se rättsfallet NJA 1994 s. 699).

I motion Ju910 (c) föreslås att gränsen mellan stöld och snatteri skall

förskjutas så att en större andel brott kommer att hänföras till den lägre

graden och bötesstraffets tillämpningsområde utvidgas i motsvarande mån. Vidare

föreslås att brottsrubriceringen ändras från snatteri till ringa stöld.

Straffsystemkommittén har i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU

1995:91 Del II s. 201 f) behandlat frågan om bötesstraffets tillämpningsområde.

För att öka användningen av den påföljden har kommittén föreslagit en ändrad

gränsdragning mellan den ringa graden och normalgraden vid vissa gradindelade

brott, däribland snatteri och stöld. Förslaget innebär att gränsen mellan stöld

och snatteri förskjuts uppåt så att en större andel brott hänförs till den

lägre graden, varigenom bötesstraffets tillämpningsområde vidgas i motsvarande

mån. Mot bakgrund av att tillämpningsområdet för snatteri utvidgas till att

avse även tillgrepp som inte är helt bagatellartade, anser kommittén att den

nuvarande brottsbeteckningen framstår som mindre lämplig. I stället föreslås

att även den lägre graden av stöldbrottet skall benämnas stöld.

I betänkandet 1996/97:JuU7 behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande

(s. 5 f). Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till det pågående

beredningsarbetet.

Straffsystemkommitténs förslag har remissbehandlats och bereds nu i

Justitiedepartementet. Regeringen har i lagrådsremissen Vissa reformer av

påföljdssystemet (s. 120 f) gjort bedömningen att det för närvarande inte finns

tillräckliga skäl att genomföra någon lagändring i syfte att utvidga

användningen av bötesstraffet även om regeringen allmänt sett är positiv till

en sådan förändring. I lagrådsremissen pekar regeringen på ett par problem som

uppkommer om den av motionärerna förordade ordningen genomförs när det gäller

snatteribrottet. Ett sådant hänger samman med att antalet dagsböter bör stå i

proportion till det tillgripnas värde och att en ändrad gränsdragning sålunda

skulle leda till att antalet dagsböter skulle bli lägre för sådana brott som i

dag bedöms som snatteri - den övre delen av bötesskalan måste ju i sådana fall

förbehållas brott som i dag bedöms som stöld. Regeringen anser att en sådan

sänkning av bötesnivåerna är svår att motivera, bl.a. mot bakgrund av de

problem som snatterierna utgör för handeln. Vidare anför regeringen att en

halvering av bötesbeloppen felaktigt skulle kunna ge intryck av en mildrad syn

på denna mycket allvarliga form av tillgreppsbrott, vilket i sin tur inte

skulle överensstämma med den strävan som bör finnas att i ökad utsträckning

förebygga och beivra vardagsbrottslighet. Ett annat problem skulle bli att

försök - som i dag inte är straffbara när det gäller snatteri - skulle bli

straffria upp till den nya gränsen, och de nyss anförda skälen talar enligt

regeringen emot en sådan avkriminalisering.

Utskottet anser att det inte går att bortse från de nu redovisade argumenten.

Härtill kommer - vilket också påpekas i remissen - att en höjning av det högsta

antalet dagsböter skulle kunna leda till bötesbelopp som inte står i proportion

till brottets straffvärde. Mot bakgrund av de angivna svårigheterna är

utskottet inte berett att ställa sig bakom förslaget om en ändrad gränsdragning

mellan snatteri och stöld. Tills vidare får denna fråga i stället som hittills

överlämnas åt rättspraxis.

När det sedan gäller frågan om rubriceringen snatteri bör ersättas med ringa

stöld konstaterar utskottet att uttrycket snatteri utgör en allmänt verdertagen

terminologi och är väl inarbetat. Något skäl att frångå den kan utskottet inte

se.

Utskottet avstyrker motion Ju910 i denna del.

Brottslighet med vapen

Rån

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande

fara eller för den hotade framstår som trängande fara, döms enligt 8 kap. 5 §

brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse i lägst ett och högst sex år. Är

brottet grovt döms enligt 6 § samma kapitel för grovt rån till fängelse i lägst

fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om våldet varit livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår

kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet

eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa ställning.

I motion Ju712 (m) begärs en lagändring så att alla väpnade rån bedöms som

grovt rån. Som exempel på vapen nämns i motionen kniv, yxa, hiv-smittad kanyl,

vapenattrapp och oladdat vapen.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning till

motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella. Senast skedde det i betänkandet

1996/97:JuU7 s. 3 f. För en utförlig redovisning av rättspraxis på området

hänvisas dit.

Våren 1994 konstaterade utskottet (bet. 1993/94:JuU19 s. 37) att brott som

förövas med vapen ofta bedöms som grova av domstolarna. Så är fallet exempelvis

när det gäller våldtäkt, stöld och rån. Det ankommer emellertid, anförde

utskottet, på domstolarna att vid bedömandet av ett brotts svårhetsgrad göra en

sammanvägning av samtliga omständigheter i målet av vilka frågan om vapen

kommit till användning är en betydelsefull omständighet. Utskottet fann inte

skäl att föreslå att den angivna ordningen skulle frångås och avstyrkte den då

aktuella motionen.

Den uppfattningen vidhöll utskottet våren 1995 när två motioner liknande den

nu aktuella behandlades. Samma synsätt borde vidare enligt utskottet anläggas

på bedömningen när vapenattrapper kommit till användning. Beträffande

rånbrotten tillade utskottet att redan rån av normalgraden är ett allvarligt

brott som i allmänhet medför ett långvarigt fängelsestraff. När det särskilt

gäller rekvisiten för grovt rån konstaterade utskottet att dessa ger utrymme

för att beakta sådana omständigheter som gärningens farlighet och hänsynslöshet

samt de effekter i form av skada, psykiska besvär och annat obehag som

gärningen medför för den enskilde. Utskottet kunde inte se att det härutöver

behövdes en reglering som tar sikte på vilken typ av redskap som kommit till

användning vid gärningens genomförande.

När utskottet i februari 1997 senast behandlade frågan om hur brott som

utförs med vapen skall bedömas vidhöll utskottet sin uppfattning och avstyrkte

den då aktuella motionen. Utskottet ser ingen anledning att inta en annan

ståndpunkt nu och avstyrker motion Ju712.

Olaga hot

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på

sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller

annans säkerhet till person eller egendom, döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken

för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt är

påföljden fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I motion Ju934 (s) föreslås att hot som sker med farliga vapen mot någon i en

särskilt utsatt ställning skall bedömas som grovt olaga hot.

Bestämmelsen om olaga hot fick sin nuvarande utformning efter en lagändring

år 1993. Tidigare fanns inte någon gradindelning av brottet. Straffskalan tog

upp böter eller fängelse i högst två år. I propositionen som föregick ändringen

(prop. 1992/93:141 s. 30 f) anfördes bl.a. följande. Olaga hot innebär ett

angrepp på den personliga integriteten. Sådana angrepp bör staten allmänt sett

reagera strängare mot än som sker. Svåra fall av olaga hot kan ibland utvecklas

till psykisk terror och medföra svårt lidande. För

sådan brottslighet bör det kunna dömas till ett mycket strängt straff.

Departementschefen ansåg därför att det dåvarande maximistraffet var för lågt

och anförde att det fanns ett behov av att höja straffmaximum för grova former

av olaga hot samtidigt som det borde skapas en särskild straffskala med enbart

fängelse för grova brott.

I propositionen anfördes vidare att olaga hot dåmera i stor utsträckning

föranledde böter och som exempel på detta nämndes att det år 1991

dömdes till böter i 527 fall av 1 128. På sådana lindriga fall ansåg

departementschefen att det normalt inte torde finnas anledning att se

strängare. Såvitt gällde frågan om vilka fall som borde anses som grova

anfördes att detta i princip var de som redan då föranledde fängelsestraff. Det

borde alltså krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ?normala?

fall av olaga hot. Faktorer som kan vara av betydelse är, förutom hotets

innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktats mot någon med en särskilt

skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot.

Departementschefen anförde vidare att när en psykisk påverkan leder till

medicinskt påvisbar sjukdom gärningen i regel utgör misshandel. Det kunde dock

tänkas fall där gärningsmannen genom hot orsakat svårt psykiskt lidande utan

att sjukdomsfall har inträffat. I dessa fall samt då gärningsmannen på annat

sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet borde enligt departementschefen

straffskalan för den grova formen användas.

De ändrade reglerna om olaga hot trädde i kraft den 1 juli 1993. Någon

refererad praxis från Högsta domstolen finns ännu inte men i sammanhanget kan

nämnas hovrättsavgörandet RH 1996:28. Där åtalades en person för att, efter

att ha gjort s.k. mantelrörelse, ha riktat vad som senare utreddes vara en

pistolattrapp mot en annan persons huvud samt uttalat att han hade uppdrag av

maffian att döda tre personer och att den som pistolen riktades mot endast hade

fem minuter kvar att leva. Tingsrätten bedömde gärningen som olaga hot, grovt

brott och dömde till fängelse i sex månader. Den tilltalade överklagade domen

varefter hovrätten fastställde tingsrättens dom.

I sammanhanget kan även nämnas att Kvinnovåldskommissionen i huvudbetänkandet

Kvinnofrid (SOU 1995:60 del A s. 290 f) föreslagit att grova fall av olaga hot

skall få en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, och att det i

lagtexten skall anges att det vid bedömningen av om brottet är att anse som

grovt särskilt skall beaktas om hotet utövats med livsfarligt vapen eller

annars avsett en särskilt farlig gärning eller riktats mot någon som har en

särskilt utsatt ställning. Kommissionen påpekar att de faktorer som enligt

motiven skall beaktas i frågan om brottet är att anse som grovt inte kommer

till uttryck i den nuvarande lagtexten och att några kriterier för bedömningen

inte anges. Kommissionen anser att man kan befara att särskilt det grova våldet

ökat under senare tid. Tillgången på olika slags vapen, och användningen av

vapen vid olika våldsbrott, har enligt kommissionen blivit ett allt vanligare

inslag i samhällsbilden. Detta inger stor oro för utvecklingen när det gäller

våldsanvändning över huvud taget och användandet av särskilt farligt våld i

synnerhet. Mot bakgrund av en rad händelser de senaste åren som inneburit att

människor allt oftare kommit till skada på grund av att vapen har brukats finns

det enligt kommissionens uppfattning anledning att från samhällets sida

kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt för

ett vapenhot är också i regel förenat med en särskilt stark skräckkänsla och

innebär ofta en speciellt traumatisk upplevelse.

Regeringen gör i lagrådsremissen Våld mot kvinnor (s. 84 f) bedömningen att

det inte finns anledning att ändra rekvisiten för bl.a. olaga hot. Vidare anför

regeringen att frågan om hur hot som utförs med vapen eller knivar skall

påverka straffvärdet av en gärning är en fråga som behöver analyseras i ett

vidare sammanhang, och att regeringen avser att återkomma i den frågan.

Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen behandlat olika

motionsyrkanden som tar upp åtgärder mot våld. Senast skedde det i betänkandet

1996/97:JuU11. Flera av de då aktuella yrkandena gick ut på att de förslag som

Kvinnovåldskommissionen lagt fram skulle genomföras. Utskottet konstaterade att

Kvinnovåldskommissionen lagt fram sitt betänkande redan i juni 1995, och

utskottet beklagade att regeringen ännu inte lagt fram något förslag till

riksdagen med anledning av betänkandet. Utskottet konstaterade vidare att det i

och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag rörande

de frågor som togs upp i de då aktuella motionerna. Utskottet avstyrkte

motionerna (a. bet. s. 13). Här kan även erinras om utskottets

ställningstagande i det tidigare nämnda betänkandet 1993/94:19 s. 37 vari bl.a.

anfördes att samtliga omständigheter i målet - varav frågan om vapenanvändning

är en - skall beaktas vid bedömningen av ett brotts svårhetsgrad.

Kvinnovåldskommissionens arbete bereds alltjämt inom Regeringskansliet och en

proposition väntas inom kort. Propositionen liksom det beredningsarbete

regeringen aviserat i lagrådsremissen bör avvaktas. Utskottet avstyrker motion

Ju934 i denna del.

Brott mot griftefrid

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,

grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms enligt 16 kap. 10 §

brottsbalken för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.

I motion Ju722 (c) begärs att straffet för brott mot griftefrid skall skärpas

så att det står i paritet med straffet för vållande till annans död, grovt

brott, dvs. fängelse i högst sex år.

Genom en lagändring år 1993 höjdes straffmaximum för brott mot griftefrid

från sex månaders fängelse till fängelse i två år. I den proposition som

föregick lagändringen (prop. 1992/93:141 s. 43 f) anfördes att bestämmelsen tar

sikte på ett allmänt omfattat intresse att avlidna behandlas pietetsfullt, dvs.

med tillbörlig respekt och vördnad. Denna hänsyn gäller såväl den döda kroppen

eller aska efter kremering som kista, urna och gravvård. Departementschefen

konstaterade att frågan om straffvärdet för vissa brott mot griftefrid under

senare tid har uppmärksammats i flera sammanhang. Vad som särskilt åsyftades

var vissa fall av likskändning. Erfarenheten gav vid handen att det kunde

förekomma fall av t.ex. styckning där straffvärdet var så högt att den

dåvarande straffskalan inte räckte till. När det sedan gällde

straffskärpningens storlek konstaterade regeringen att

Transplantationsutredningen i sitt slutbetänkande Kroppen efter döden (SOU

1992:16 s. 304 f) hade föreslagit att det skulle införas en särskild

straffskala för grovt brott med ett maximum om fängelse i fyra år.

Departementschefen var emellertid inte då beredd att biträda ett så pass

långtgående förslag utan ansåg att beredningen av utredningens betänkande först

borde avvaktas. Hon föreslog därför att straffmaximum skulle vara fängelse i

två år.

Regeringen tog sedermera upp Transplantationsutredningens förslag i prop.

1994/95:148 (s. 71) och gjorde då bedömningen att det inte fanns behov av att

ytterligare höja straffmaximum.

Den ovan nämnda lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993. Någon refererad

praxis från Högsta domstolen finns hittills inte för den tid som de nya

reglerna gällt. Emellertid finns det några hovrättsavgöranden av intresse.

I ett fall dömde tingsrätten tre personer för brott mot griftefrid bestående

i att de styckat kroppen efter en avliden person. Ytterligare en person - som

frikändes från ansvar för mord - hade medverkat vid bortförandet av kroppen men

inte deltagit i själva styckningen. Tingsrätten ansåg att de tre som styckat

kroppen visat synnerlig hänsynslöshet. Såvitt gällde den person som inte

deltagit i själva styckningen konstaterade tingsrätten att han, genom att

bortföra kroppen och försöken att dölja att personen i fråga var avliden, hade

visat stor hänsynslöshet mot den dödes efterlevande. Enligt tingsrätten skulle

alla dömas till maximistraff för brott mot griftefrid. Domen överklagades.

Åklagaren yrkade bl.a. att åtalet för mord skulle bifallas. Två av dem som

dömts för brott mot griftefrid - och således dömts till fängelse i två år -

överklagade inte domen. De två andra överklagade, den som deltog i styckningen

med yrkande att frikännas från ansvar och den som inte deltog endast med

yrkande om strafflindring. Hovrätten fastställde tingsrättens dom (Svea

hovrätts mål nr B 959/97, 12:e avdelningens dom den 11 juli 1997).

Ett annat avgörande som kan nämnas här är hovrättsavgörandet RH 1997:79. Där

dömdes en tidigare obduktionstekniker för brott mot griftefrid till villkorlig

dom och böter. Han planerade att öppna en chiropraktorskola och i den

verksamheten vidtog han åtgärder med två till forskningsändamål donerade

människolik. Eftersom någon behörig överlåtelse av liken inte skett ansågs

handlandet straffbart. Hovrätten beaktade emellertid särskilt att den

behandling som den tilltalade utsatt kropparna för inte i princip skilde sig

från vad som skulle ha skett vid dissektion på anatomisk institution. Påföljden

kunde därför stanna vid villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.

I sammanhanget kan även hovrättsavgörandet RH 1997:54 nämnas. I det fallet

hade några ungdomar på en kyrkogård haft omkull eller sönderbrutit gravvårdar

m.m. samt sparkat sönder ett flertal gravlyktor och kransar. Hovrätten - som

bl.a. beaktade omfattningen av skadorna och det förhållandet att ett stort

antal anhöriga drabbats - ansåg att förfarandet skulle bedömas som grov

skadegörelse. Vidare ansåg hovrätten att det inte fanns skäl att därjämte döma

till ansvar för brott mot griftefrid. Motsvarande bedömning gjordes beträffande

ytterligare en åtalspunkt. Slutligen bedömde hovrätten en åtalspunkt, bestående

i att de tilltalade klottrat på gravvårdar och på porten till ett gravkapell,

som brott mot griftefrid respektive skadegörelse av normalgraden. De tilltalade

överlämnades till vård inom socialtjänsten, vilket kombinerades med ett

bötesstraff.

Utskottet konstaterar att straffet för brott mot griftefrid höjdes år 1993

bl.a. med hänvisning till att det behövdes en vidare straffskala för de fall

som motionären nu tar upp. Av hittills refererad rättspraxis synes inte framgå

att det skulle finnas behov av en ytterligare utvidgning av straffskalan när

det gäller brott mot griftefrid. Motion Ju722 avstyrks.

Rattfylleri m.m.

Flera motioner tar upp frågor om rattfylleri. I motion Ju224 (fp) begärs

sålunda lagstiftning mot alkoholförtäring efter trafikolycka, s.k.

eftersupning. Motionärerna efterlyser en lagstiftning i Sverige efter mönster

av vad som gäller i t.ex. Norge. I motion Ju910 (c) begärs en s.k. nollgräns

för narkotika i trafiken. Motionärerna bakom motion So675 (mp) är inne på

liknande tankar och förespråkar ett effektivt förbud mot att framföra

motorfordon, fartyg och båtar under påverkan av narkotika.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om eftersupning och

drograttfylleri ett stort antal gånger. Senast skedde det i betänkandet

1997/98:JuU3. För en utförlig redovisning av innehållet i gällande rätt,

tidigare riksdagsbehandling och pågående beredningsarbete kan hänvisas dit.

Utskottet avstyrkte då två yrkanden som tog upp frågan om åtgärder mot

drograttfylleri med hänvisning till den pågående beredningen av

Drograttfylleriutredningens betänkande Droger i trafiken (SOU 1996:125).

Beträffande motionsönskemålet om lagstiftning mot eftersupning fann utskottet

inte skäl att frångå sin tidigare inställning, dvs. att problemet med påstådd

eftersupning torde vara relativt litet sett i förhållande till samtliga

trafiknykterhetsbrott och att tungt vägande invändningar av bl.a.

rättssäkerhetsnatur kan riktas mot att införa ett förbud mot eftersupning.

Enligt vad utskottet inhämtat beräknas en proposition om drograttfylleri

kunna avlämnas senast under hösten 1998.

Utskottet anser alltjämt att det pågående beredningsarbetet bör avvaktas, och

utskottet avstyrker motionerna Ju910 och So675 i denna del. I fråga om s.k.

eftersupning vidhåller utskottet sin tidigare intagna ståndpunkt och avstyrker

motion Ju224 i denna del.

I motion Ju224 förespråkas dessutom att åtgärder vidtas mot rattfylleriet i

enlighet med ett program om 27 punkter som utarbetats inom Riks-polisstyrelsen.

Enligt vad utskottet inhämtat är målsättningen att 1,8 miljoner

alkoholutandningsprov skall tas varje år. Under år 1996 var siffran, enligt

tillgängliga uppgifter, 1 329 000 tester. Antalet rattfyllerier var under år

1996 11,3 per 1 000 test. Den siffran har minskat stadigt under hela 1990-talet

från att under andra halvan av 1980-talet konstant ha legat över 30

rattfyllerier per 1 000 test. Under år 1997 kan dock förmärkas en liten ökning

till 13,4 positiva prover per 1 000 test.

I mars 1997 överlämnades till Rikspolisstyrelsen en rapport som utarbetats av

en av styrelsen tillsatt arbetsgrupp. I rapporten lämnas en rad förslag på

åtgärder mot rattfylleriet. Förslagen i rapporten - som omfattar 27 punkter -

tar närmast sikte på polisens arbetsmetoder. Som exempel kan nämnas

kartläggning av det egna områdets problem med rattfylleri vad gäller platser

och tider och sociala samtal med de misstänkta om deras livssituation. Vidare

nämns åtgärder som kräver lagändringar, såsom en ökad användning av förverkande

av fordon och ändrade regler om s.k. eftersupning. Dessutom kan nämnas åtgärder

som avser samarbete med andra myndigheter, organisationer m.m. Som exempel på

detta kan nämnas inslag i körkortsutbildningen om rattfylleriproblemet,

särskilda larmnummer för tips om rattfyllerister och bonus för

försäkringstagare som lämnar garanti för att göra allt för att deras fordon

inte kommer att brukas av en alkohol- eller drogpåverkad förare. Slutligen

eftersträvas enhetlig praxis i fråga om omhändertagande av körkort och en

strängare syn när det gäller anhållande och häktning.

Ett av de förslag som nämns i rapporten är s.k. alkolås. Regeringen har i en

nyligen överlämnad lagrådsremiss Ny körkortslag m.m. (s. 39 f) föreslagit att

en försöksverksamhet skall inledas med villkorlig återkallelse av körkort i

vissa fall. Förslaget går ut på att körkortsåterkallelse i vissa fall ersätts

med krav på att föraren endast kör personbil som försetts med alkolås. När det

gäller omfattningen av försöksverksamheten föreslås i remissen att personer som

gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott efter alkoholförtäring utan att

för den skull vara medicinskt olämpliga som förare och som är folkbokförda i

Västerbottens, Stockholms eller Östergötlands län skall få delta i

verksamheten. Försökspersonens behörighet att köra körkortspliktigt fordon

skall begränsas till en viss personbil som utrustas med alkolås. Vidare skall

försökspersonerna genom särskilt avtal förbinda sig att endast köra denna

personbil i Sverige, att genomgå regelbundna läkarundersökningar och att följa

andra krav som ställs upp för verksamheten. Den enskilde skall stå för

kostnader som är direkt förknippade med hans eller hennes deltagande i

försöksverksamheten. Den villkorliga återkallelsen föreslås gälla i två år. Om

försökspersonen inte följer de uppställda villkoren eller uppför sig på sådant

sätt att grund för nytt körkortsingripande föreligger skall den villkorliga

återkallelsen undanröjas och frågan om körkortsingripande tas upp till förnyad

prövning.

Utskottet konstaterar att det pågår ett betydande arbete när det gäller

bekämpningen av trafiknykterhetsbrotten och utskottet anser sig ha fog för

uppfattningen att det hittills bedrivna arbetet har givit ett gott resultat -

därom vittnar särskilt att antalet uppdagade brott per alkoholutandningstest

minskat avsevärt under senare år. Härtill kommer att åtgärder enligt det

beskrivna programmet kan förväntas bidra till en ytterligare positiv

utveckling. Något initiativ från riksdagens sida är således inte påkallat.

Motion Ju224 i nu behandlad del avstyrks.

Straffansvarsutredningen

En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda vissa frågor inom den

allmänna straffrätten (dir. 1994:39). I uppdraget har ingått att överväga vissa

frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet (frågor om uppsåt m.m.)

vid brott. Utredaren har övervägt om regelsystemet är ändamålsenligt utformat

vad avser den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som någon

begått under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk

störning eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen

skuld. Utredaren har också utrett vissa frågor angående bl.a.

medverkansansvaret inom straffrätten. Vidare har utredaren belyst ansvaret för

underlåtenhet att avslöja eller hindra brott. Dessutom har frågan om en allmän

skyldighet att bistå personer som befinner sig i fara för liv eller hälsa

behandlats. Resultatet av Straffansvarsutredningens arbete presenterades i

december 1996 i betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185).

Psykiskt störda lagöverträdare

I 30 kap. 6 § brottsbalken finns ett förbud mot att välja fängelse som påföljd

om gärningsmannen har begått det brott han döms för under påverkan av en

allvarlig psykisk störning. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller

någon annan påföljd bör ådömas, skall gärningsmannen enligt samma paragraf vara

fri från ansvar.

Flera motioner tar upp frågan om påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare. I motionerna 1996/97:Ju922 (v) och Ju929 (v) anförs sålunda att

dessa lagöverträdare bör dömas till vård i stället för fängelse. I motion Ju512

(s) förs motsvarande resonemang beträffande personer med hjärnskador. I motion

Ju904 (m) däremot begärs att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt

störda till fängelse avskaffas - i stället skall vård beredas den dömde under

verkställigheten.

Frågan om påföljden för psykiskt störda lagöverträdare har behandlats av

utskottet vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. Senast skedde det i

betänkandena 1996/97:JuU7 s. 18 f och i 1997/98:JuU1 s. 61 f. För en

redovisning av Straffansvarsutredningens förslag i denna del kan därför

hänvisas till det förstnämnda betänkandet. Sammanfattningsvis har utredningen

lämnat vissa förslag till ändringar såvitt gäller psykiskt störda

lagöverträdares ansvar men samtidigt gjort bedömningen att det krävs

ytterligare utredning av reaktionssystemet. Vid utskottets nyss nämnda

behandling av frågan avstyrktes ett motionsyrkande om avskaffande av förbudet

att döma till fängelse med hänvisning till att den fortsatta beredningen av

Straffansvarsutredningens förslag i denna del övervägdes i

Justitiedepartementet.

Enligt vad utskottet inhämtat har ställning ännu inte tagits till hur man

skall gå vidare med Straffansvarsutredningens arbete såvitt gäller psykiskt

störda lagöverträdare. Utskottet - som inte vill föregripa det pågående

reformarbetet - avstyrker motionerna Ju904, Ju929 och Ju512 samt 1996/97:Ju922

i nu aktuella delar.

Den s.k. Lindomeproblematiken

I motion Ju720 (c) föreslås, i syfte att komma till rätta med situationer i

vilka flera misstänkta skyller på varandra, att alla som är inblandade i en

brottslig gärning skall kunna dömas. I motionen poängteras vikten av att

allmänheten har förtroende för rättsväsendet.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden. Senast skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 (s. 19 f).

Utskottet ansåg då att den fortsatta beredningen av Straffansvarsutredningens

arbete - vari den s.k. Lindomeproblematiken tas upp - borde avvaktas och

avstyrkte den då aktuella motionen. För en utförlig redovisning av utredningens

förslag kan hänvisas till nämnda betänkande.

Straffansvarsutredningens betänkande i denna del har remissbehandlats och

bereds nu i Justitiedepartementet.

Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionären när det

gäller sambandet mellan å ena sidan medborgarnas skydd mot våld och övergrepp

och å andra sidan allmänhetens förtroende för rättssystemet. Utskottet kan

också konstatera att Straffansvarsutredningens betänkande innehåller en

grundlig genomgång av vad som benämnts Lindome-problematiken och de lösningar

som kan tänkas på den. Utskottet vill dock betona att redan dagens regler

innebär att den som deltar i brott kan straffas, vilket dock självfallet

förutsätter att det är bevisat att vederbörande begått en brottslig gärning.

Det är emellertid alltjämt utskottets uppfattning att den pågående beredningen

bör avvaktas, och utskottet avstyrker motion Ju720 i denna del.

Underlåtenhet att avslöja brott

I motion Ju703 (mp) förespråkas en generell straffsanktionerad skyldighet att

vara verksam för att förhindra och avslöja brott.

I 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken föreskrivs att om någon underlåter

att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske

utan fara för honom själv eller hans närmaste, han skall i de fall särskilt

stadgande givits om det dömas för underlåtenhet att avslöja brottet.

Underlåtenhet att avslöja brott är alltså straffbelagd endast i de fall där

detta särskilt föreskrivits. När det gäller brotten i brottsbalken finns sådana

föreskrifter för ett förhållandevis litet antal grova brott. Det gäller bl.a.

mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, rån, grovt

rån, grov skadegörelse, mordbrand, sabotage, penningförfalskning, högförräderi

och spioneri. Huvudregeln är att det krävs uppsåt för att någon skall kunna bli

ansvarig för underlåtenhet att avslöja brott. I vissa fall, såsom när det

gäller brott mot rikets säkerhet, räcker det dock med oaktsamhet.

Såvitt gäller frågan om ett avslöjande måste vara verkningsfullt kan här

nämnas att hovrätten i det s.k. Kode-målet (refererat i RH 1997:1) ansåg att

det inte fanns skäl att från det straffbara området undanta de fall där det

framstår som tveksamt, men inte uteslutet, att ett avslöjande skulle kunna få

verkan.

Underlåtenhet att hindra brott är i viss utsträckning straffbart. Sålunda

följer av 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken att en begränsad krets av

personer, exempelvis föräldrar, är skyldiga att hindra att brott förövas av dem

som står under deras vård eller lydnad. Skyldigheten gäller dock endast om

brottet kan hindras utan att fara uppkommer för den som avses i bestämmelsen

eller dennes närmaste. Något straffansvar föreligger inte om förhindrandet

kräver anmälan till en myndighet. Straffansvar förutsätter att det hade varit

möjligt att förhindra att brottet kom till stånd.

Straffet för den som underlåter att avslöja eller hindra brott är detsamma

som för den som medverkat till brott endast i mindre mån. Detta innebär att

straffet får sättas lägre än som annars är fallet och att det i ringa fall inte

skall dömas till ansvar. Den valda konstruktionen innebär också en koppling

till straffskalan för det brott som underlåtenheten avser. Straffmaximum är

dock alltid fängelse i två år.

Straffansvarsutredningen anser (SOU 1996:185 s. 321 f) att det i vissa

hänseenden finns ett behov av att förändra och förtydliga den nuvarande

bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja och hindra brott. Bl.a. anser

utredningen att rättsläget på vissa punkter framstår som oklart och att

gränsdragningen mellan de gärningar som omfattas av bestämmelsen och de som

faller utanför förefaller delvis sakligt omotiverad.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 23 kap. 6 § första stycket

brottsbalken utformas så att det bättre framgår att straffansvar endast kan

ådömas om den straffbelagda gärningen helt eller delvis kunde ha hindrats om en

anmälan eller något annat uppgiftslämnande skett. Enligt utredningens

uppfattning kan det ifrågasättas om det är rimligt att med hot om straff kräva

att någon agerar för att anmäla eller på annat sätt lämna uppgifter om en

straffbelagd gärning, om man inte kan utgå ifrån att gärningen hade kunnat helt

eller delvis hindras genom uppgiftslämnandet. Att kräva ett ingripande redan

när det inte är uteslutet att den straffbelagda gärningen skulle ha avvärjts

förefaller enligt utredningen vara att ställa alltför höga krav på den vars

handlingsskyldighet har ifrågasatts.

Utredningen föreslår vidare att ansvarsfrihet skall gälla om de åtgärder som

den handlingsskyldige haft att vidta inte kan utföras utan fara för honom själv

eller någon annan, dvs. inte bara i förhållande till hans närmaste.

När det gäller kretsen av brott där underlåtenhet att avslöja dem bör medföra

straff föreslår utredningen att straffansvaret utvidgas på så sätt att även

underlåtenhet att avslöja våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande

av underårig och grovt koppleri blir straffbelagd. Enligt utredningens mening

framstår det som obefogat och som ologiskt att underlåtenhet att avslöja grov

misshandel är straffbelagd samtidigt som t.ex. underlåtenhet att avslöja

våldtäkt eller grov våldtäkt, vilka brott har ett högre straffminimum och där

det för straffbarhet krävs inslag av våld eller hot, inte omfattas av det

straffbelagda området. Enligt utredningens uppfattning bör underlåtenhet att

avslöja brott generellt sett vara straffbelagd om brottet har ett straffminimum

på två års fängelse eller däröver.

Straffansvarsutredningens betänkande i dessa delar har remissbehandlats och

bereds nu i Justitiedepartementet.

Här kan även nämnas att regeringen i lagrådsremissen Våld mot kvinnor (s. 95)

föreslagit att underlåtenhet att under vissa förutsättningar anmäla eller på

annat sätt avslöja vissa grova sexualbrott (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt

sexuellt utnyttjande av underårig eller grovt koppleri) skall straffbeläggas.

Utskottet anser att frågan om hur straffansvaret för underlåtenhet att

avslöja brott bör vara utformat framstår som angelägen. Emellertid vill

utskottet inte föregripa den pågående beredningen, och utskottet avstyrker

motion Ju703 i nu aktuell del. Till den särskilda frågan om underlåtenhet att

avslöja sexualbrott återkommer utskottet i annat sammanhang (se 1997/98:JuU13).

Underlåtenhet att bistå nödställda

I två motioner tas upp frågan om straff för den som underlåter att bistå

nödställd. I motion Ju720 (c) föreslås sålunda, främst i syfte att bekämpa

våldet i samhället, en skyldighet att ingripa och hjälpa offret. I motion Ju718

(m) begärs en lagändring innebärande en skyldighet att bistå den som befinner

sig i en nödsituation. I motionen nämns pågående misshandel samt drunknings-

och trafikolyckor.

Beträffande frågan om skyldighet att bistå nödställda innebär dagens regler

att det inte finns någon generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i

situationer som är farliga för andra personer. Vissa regler finns dock som

stipulerar en skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 § räddnings-

tjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda en allmän varnings- och

alarmeringsskyldighet. Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en

brand eller en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig

risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som

är i fara samt vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom

om att det föreligger en överhängande fara för brand eller liknande

olyckshändelse. Skyldigheten att varna eller tillkalla hjälp är

straffsanktionerad. Här kan även nämnas 5 § trafikbrottslagen (1951:649) vari

s.k. smitning straffbeläggs. Vidare finns en icke straffsanktionerad

bestämmelse i 14 § vägtrafikkungörelsen vari föreskrivs att den som med eller

utan egen skuld haft del i trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga lämna

hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten finns bestämmelser som här är av

intresse. Enligt 20 kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas sålunda befälhavare

med böter eller fängelse i högst två år, om han försummar att lämna den som han

anträffar i sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att den nödställde

skall kunna räddas, förutsatt att det kan ske utan allvarlig fara för det egna

fartyget eller de ombordvarande. Samma gäller om han, efter sammanstötning med

annat fartyg, försummar att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där

all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den uppkomna faran, förutsatt att

det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande.

Befälhavaren är även skyldig att göra allt som står i hans makt för att rädda

de ombordvarande, om hans eget fartyg råkat i sjönöd. Slutligen har befälhavare

för luftfartyg enligt 5 kap. 7 § luftfartslagen (1957:297) om luftfartyget

råkar i nöd, en straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han kan för att

rädda de ombordvarande samt flygplanet och det gods som finns ombord.

Straffansvarsutredningen föreslår att det införs en särskild

straffbestämmelse avseende underlåtenhet att bistå nödställd. Utredningen ansåg

att det i vissa situationer förefaller finnas ett väl stort avstånd mellan vad

som för gemene man torde framstå som ett i hög grad straffvärt och moraliskt

förkastligt agerande och vad lagstiftningen pekar ut som straffvärt.

Utredningen anför att det framstår som i hög grad stötande att inte någon som

helst påföljd inträder för en underlåtenhet att bidra till räddandet av annans

liv eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan olägenhet för den

försumlige. En sådan underlåtenhet framstår också enligt utredningen för de

flesta som betydligt mer straffvärd än andra beteenden som redan i dag är

straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in hittegods.

När det gäller straffbestämmelsens utformning föreslår utredningen ett

straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa för att bistå en

person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed

jämförlig situation. En förutsättning för straffansvar skall dock enligt

utredningen vara att det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunde

begäras att han skulle ingripa. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till

ansvar skall vidare - enligt förslaget - endast dömas om ett ingripande kan ske

utan fara för den handlande själv eller någon annan. När det gäller kravet på

åtgärder anser utredningen att det generellt sett inte bör ställas höga krav. I

många olyckssituationer bör det räcka med att man tillkallar hjälp av

ambulanspersonal, polis eller brandkår. I andra situationer kan det enligt

utredningens uppfattning krävas en mer aktiv insats, t.ex. att man bistår med

transportmedel för skadade personer eller att man drar upp en person, som

håller på att drunkna, ur vattnet. Det bör enligt utredningen finnas en

relativt god marginal till den handlingsskyldiges förmån.

Utredningen föreslår att straffet för underlåtenhet att bistå en nödställd

skall vara böter eller fängelse i högst två år.

Straffansvarsutredningens förslag i denna del har remissbehandlats och

förslaget bereds nu i Justitiedepartementet.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att frågan om det bör vara straffbart

att underlåta att bistå nödställda är av stor betydelse. Utan att vilja

föregripa resultatet av beredningen av utredningens arbete vill utskottet

framhålla att en generell straffrättslig reglering av frågan kan bidra till att

lagens innehåll i högre utsträckning kommer att sammanfalla med det allmänna

rättsmedvetandet. Särskilt viktigt torde det vara att sådana nödsituationer som

består i att någon utsätts för brott omfattas av en kommande reglering.

Utskottet avstyrker med dessa uttalanden motionerna Ju718 och Ju720 i denna

del.

Narkotika

Påföljden för grovt narkotikabrott

I motionerna Ju904 och So628 (båda m) begärs en lagändring så att livstids

fängelse införs för grov narkotikabrottslighet.

Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i lägst två och högst tio år.

När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 § brottsbalken fängelse sättas

över det svåraste av det högsta straff som kan följa på brotten. Detta innebär,

när det gäller grovt narkotikabrott, att påföljden som högst kan bestämmas till

fängelse i 14 år. Vid återfall kan härutöver den särskilda

straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken användas. Det maximala

straffet blir då fängelse i 18 år.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande det nu aktuella.

Senast skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 21. Utskottet hänvisade då till

tidigare uttalanden vari bl.a. konstaterats att de straff som mäts ut för grovt

narkotikabrott regelmässigt är långa och att något behov av ytterligare

straffskärpning inte föreligger. Utskottet vidhöll sin tidigare intagna

ståndpunkt och avstyrkte motionen.

Utskottet ser ingen anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande i

frågan, och utskottet avstyrker motionerna Ju904 och So628 i nu aktuella delar.

Förverkande av narkotikatillbehör

I motion Ju910 (c) begärs lagstiftning som gör det möjligt att förverka

narkotikatillbehör även i de fall utrustningen inte hittats i samband med

beslag av narkotika.

Enligt 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) kan föremål som är särskilt ägnade

att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika förverkas om

de anträffas hos någon som begått brott mot narko-

tikastrafflagen, i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med

narkotika som varit föremål för brott enligt lagen. Denna regel kan tillämpas

på sprutor, haschpipor m.m. som kommit till användning. För det fall något

narkotikabrott inte begåtts kan man däremot inte förverka föremålen enligt

narkotikastrafflagen.

I 36 kap. 3 § 1 brottsbalken finns emellertid en allmän bestämmelse som

medger förverkande utan krav på att något brott ägt rum. Förverkande kan ske i

fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Med stöd

av bestämmelsen har ett antal pipor förklarats förverkade i ett

hovrättsavgörande (Svea hovrätts dom den 17 december 1996 i mål B 1663/96).

Utskottet har tidigare behandlat ett liknande motionsyrkande (se bet.

1996/97:JuU7 s. 21 f). Utskottet anförde då att möjligheterna att kunna ta i

beslag och förverka tillbehör som behövs för att bruka narkotika är av stor

betydelse i kampen mot narkotikamissbruket. Utskottet noterade - mot bakgrund

av vad som då inhämtats om ett kommande utredningsdirektiv i ämnet - med

tillfredsställelse att frågan om förverkande av sådana tillbehör skulle komma

att utredas. Mot den bakgrunden ansåg utskottet att det saknades skäl för

riksdagen att ta något initiativ med anledning av de då aktuella motionerna.

Den 20 mars 1997 tillkallades en särskild utredare för att utreda frågor om

förverkande av vinning av brott (dir. 1997:48). Enligt direktiven skall

utredaren dessutom bl.a. undersöka behovet av regeländringar inom mera

speciella områden, exempelvis frågor om förverkande av narkotikatillbehör. I

direktiven nämns att det från polis- och åklagarhåll sagts att rättsläget synes

vara osäkert när det gäller förverkande av vissa slag av tillbehör vid

hantering av narkotika, främst pipor som används för att röka hasch.

Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av mars 1999.

Utskottet har tidigare välkomnat att frågan om förverkande av

narkotikatillbehör skulle komma att utredas. Utskottet kan nu konstatera att

utredningsarbetet pågår, och utskottet saknar anledning att föregripa

resultatet av det arbetet. Motion Ju910 i denna del avstyrks.

Eget bruk av narkotika

I motion So649 (v) hävdas att användning av narkotika inte bör medföra straff.

Missbruket bör som motionen får förstås bekämpas genom att missbrukarna erbjuds

rehabilitering.

Eget bruk av narkotika kriminaliserades år 1988 (prop. 1987/88:71, JuU13,

rskr. 280). Då infördes också en särskild straffskala för ringa narkotikabrott

som bestått i eget bruk; endast böter ingick i den. Vidare gällde att det inte

skulle dömas till ansvar, om en sådan gärning uppdagats genom att

gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård.

År 1993 slopades den särskilda straffskalan (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr.

221). Den allmänna straffskalan i 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) med böter

eller fängelse i högst sex månader gäller alltså även för eget bruk av

narkotika. Lagändringen innebar också att den särskilda regeln om ansvarsfrihet

togs bort.

Syftet med 1993 års ändring var att åstadkomma utrymme för en mer

differentierad påföljdspraxis även om huvudregeln alltjämt borde vara att eget

bruk skall bestraffas med böter. Departementschefen ansåg vidare att det inte

fanns anledning att anta att de rättstillämpande myndigheterna vid ett ringa

narkotikabrott skulle agera på ett sådant sätt att möjligheterna till vård

skulle spolieras. Vidare framhölls bl.a. att reglerna om åtalsunderlåtelse i

rättegångsbalken gav åklagaren stort utrymme att underlåta åtal i de fall som

omfattades av den då gällande särskilda regeln om ansvarsfrihet. Utskottet

delade departementschefens bedömningar angående avskaffandet av särregleringen

i 2 § narkotikastrafflagen.

Här kan även redovisas en del uppgifter ur kriminalstatistiken för år 1995.

Totalt lagfördes 9 545 personer för narkotikabrott. Av de personer som

lagfördes genom dom eller strafföreläggande hade 2 184 personer gjort sig

skyldiga till narkotikabrott bestående i eget bruk. De brotten ansågs

huvudsakligen som ringa narkotikabrott.

I sammanhanget kan även nämnas att det pågår en studie inom BRÅ för att bl.a.

belysa effekterna av kriminaliseringen av eget narkotikabruk.

Efter 1993 års lagändring beslutade Rikspolisstyrelsen att genomföra en

försöksverksamhet med sållningsinstrument för analys av narkotika i urin.

Verksamheten utvärderades i RPS rapport 1995:9. I rapporten konstateras

sammanfattningsvis att den nya lagstiftningen om eget bruk av narkotika blivit

ett effektivt verktyg för polisen i kampen mot narkotikahanteringen.

Lagändringen har enligt rapporten underlättat polisens arbete när det gäller

att upptäcka missbrukare i början av karriären, att hålla etablerade

missbrukare under uppsikt och att motivera dem till frivillig vård samt att

visa unga och presumtiva narkotikamissbrukare att upptäcktsrisken är hög.

Av Polisväsendets årsredovisning för 1995/96 (s. 17) framgår att antalet

provtagningar i samband med skälig misstanke om eget bruk av narkotika ökade

från 9 000 år 1995 till 10 500 år 1996. Vidare anförs att ett ökat bruk av

sållningsprov har medfört att eget bruk av narkotika upptäcks oftare och att

risken för upptäckt blivit större.

Utskottet anser att starka kriminalpolitiska skäl talar för att all

befattning med narkotika skall vara kriminaliserad. Härtill kommer att den

nuvarande straffskalan i praktiken inneburit ett effektivt verktyg för polisen

i kampen mot narkotikan. Utskottet ser alltså ingen anledning att

avkriminalisera bruket av narkotika. Utskottet avstyrker motion So649 i denna

del.

Vissa påföljdsfrågor

Straffsystemkommittén

Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) har i sitt betänkande Ett reformerat

straffsystem (SOU 1995:91) gjort en övergripande översyn av brottsbalkens

påföljdssystem. Innehållet i denna har utförligt redovisats i utskottets

betänkande 1995/96:JuU2 s. 7 f.

I motion Ju910 (c) anförs att reformeringen av påföljdssystemet bör fortsätta

i enlighet med vad Straffsystemkommittén föreslagit.

Utskottet har tidigare behandlat ett motionsyrkande liknande det nu aktuella

(se bet. 1996/97:JuU7 s. 17 f). Utskottet vidhöll då sin tidigare intagna

ståndpunkt att resultatet av den pågående översynen av påföljdssystemet borde

avvaktas. Utskottet intog samma ståndpunkt under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12

s. 13 f) då utskottet tog ställning till motionsyrkanden om påföljder för unga

lagöverträdare.

I årets budgetproposition (prop. 1997/98:1 utg.omr. 4 avsnitt 2.4.2) nämns

att utvecklingen av alternativ till fängelsestraff fortsätter och att en

översyn av straffsystemet pågår.

Regeringen avser att i mars månad lägga fram ett förslag till nytt

påföljdssystem. Härigenom torde motion Ju910 i denna del vara tillgodosedd och

utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.

Återkallelse av körkort

Enligt gällande ordning handläggs brottmål i tingsrätt och körkortsmål i

länsrätt.

I motion Ju713 (s) begärs en översyn av hur körkortsåterkallelser inverkar på

frågor om påföljdsval och straffmätning. I motionen anförs att det är viktigt

att hela straffpåföljden ses i ett sammanhang.

I betänkandet 1993/94:JuU11 (s. 21) behandlade utskottet en motion med ett

liknande innehåll; motionsyrkandet avsåg att trafikmål och körkortsmål borde

handläggas vid samma domstol. Utskottet hänvisade bl.a. till

Domstolsutredningen som i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU

1991:106 Del A s. 248 f) ansåg att körkortsmålen inte skall flyttas över till

de allmänna domstolarna utan ligga kvar hos förvalt-ningsdomstolarna. Utskottet

ville inte föregripa beredningen av betänkandet och avstyrkte motionen. I den

därpå följande propositionen (prop. 1993/94:133 s. 42 f) delade regeringen

utredningens uppfattning. Regeringen ansåg i och för sig att det fanns en

fördel med att flytta över körkortsmålen till allmän domstol eftersom frågan om

ansvar för trafikbrott kunde avgöras vid samma tillfälle som frågan om

körkortsingripande på grund av brottet. Häremot talade emellertid att merparten

av körkortsmålen inte grundar sig på en dom från allmän domstol utan på ett

godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande. Därtill kom att

alla mål som gäller körkorts-ingripande inte grundar sig på trafikbrott utan de

kan grunda sig på andra förhållanden, t.ex. sjukdom.

Med stöd av resultaten från en enkät som Domstolsutredningen gjort ansåg

regeringen att körkortsmålens anknytning till mål i tingsrätt uppenbarligen var

förhållandevis liten. Vidare anförde regeringen att körkortsingripande till

följd av trafikbrott är föranlett av trafiksäkerhetsskäl och inte utgör en

brotts-påföljd. - Här kan även nämnas att det i 29 kap. 5 § brottsbalken finns

en bestämmelse som innehåller en uppräkning av omständigheter som generellt

skall beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen. En sådan omständighet

är att den tilltalade till följd av brottet drabbats av avskedande eller

uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i

yrkes- eller näringsutövning. Detsamma gäller om det finns grundad anledning

att anta att han kommer att drabbas av något sådant.

Sammantaget innebar 1994 års ärende att regeringen inte föreslog några

ändringar i handläggningen av körkortsmålen.

Sedan dess har emellertid frågan tagits upp på nytt, och regeringen har i

lagrådsremissen Ny körkortslag m.m. (s. 38 f) anfört bl.a. att ett av problemen

med det nuvarande systemet är att det inte ger ett klart uttryck för vad som är

syftet med körkortsingripanden. Att trafiksäkerhetens krav är det centrala kan

det inte råda något tvivel om. Utformningen och tillämpningen av reglerna om

körkortsingripanden, framför allt vad gäller återkallelser av körkort, medför

dock att ingripandet i betydande grad också får karaktären av ett straff och

synes också uppfattas av enskilda körkortshavare som ett ytterligare straff vid

sidan av själva brottmålsförfarandet. Regeringen anför vidare att den med

beaktande av bl.a. den tekniska utvecklingen på trafikområdet anser att tiden

nu är inne för att göra en mera grundläggande översyn av reglerna för

körkortsingripanden. En sådan översyn bör omfatta en undersökning av vilka

typer av åtgärder som effektivast kan påverka körkortshavarens vilja och

förmåga att rätta sig efter de regler som gäller i trafiken. I det sammanhanget

bör enligt regeringen också dessa reglers samband med brottmålsprocessen vid

trafikförseelser och andra regelöverträdelser som kan ha betydelse för

körkortsinnehavet ses över.

Lagrådet understryker i sitt svar på remissen att frågan om

körkortsingripande med anledning av brott, särskilt beträffande längden av

spärrtiden, synes ha kommit att präglas av ett mer straffrättsligt tänkande,

med en ganska bestämd praxis rörande olika långa spärrtider vid olika typer av

brott eller trafikförseelser. I detta läge talar enligt Lagrådet starka

principiella skäl för att även frågan om körkortsåterkallelse med anledning av

brott prövas i brottmålsprocessen. Vidare utgår Lagrådet från att den aviserade

översynen kommer att omfatta även en fråga av stor principiell betydelse,

nämligen huruvida det svenska systemet för körkortsåterkallelse vid brott är

förenlig med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna. Enligt art. 4

punkt 1 i det sjunde tilläggsprotokollet till konventionen får ingen rannsakas

eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för

vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och

rättsordningen i den staten. Lagrådet anför vidare att det i flertalet EU-

stater, i överensstämmelse med denna regel, synes förhålla sig så att frågan om

körkortsåterkallelse på grund av brott handhas av brottmålsdomstolen i den

process där frågan om straffrättsligt ansvar för brottet prövas.

Utskottet konstaterar att frågan om sambandet mellan straff och

körkortsåterkallelse samt handläggningen av körkortsmål kommer att utredas.

Någon anledning till åtgärd med anledning av motion Ju713 finns alltså inte,

och utskottet avstyrker bifall till den.

Etniska minoriteter

I motion 1996/97:Ju922 (v) berörs flera frågor som har anknytning till

kriminaliteten bland invandrare. Motionärerna begär bl.a. att den skall

kartläggas, analyseras och följas upp. I motionen påpekas vidare bl.a. att

etniska minoriteter inte skall särbehandlas inom rättsväsendet.

Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte

innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras,

hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Av 1 kap. 1 §

regeringsformen följer vidare att den offentliga makten skall utövas under

lagarna.

I BRÅ:s rapport Invandrares och invandrares barns brottslighet - en

statistisk analys (BRÅ 1996:2) undersöks om invandrare och/eller invandrares

barn är över- eller underrepresenterade vad avser brottslighet av olika slag.

Vidare görs vissa skattningar beträffande den faktiska brottsligheten. I

rapporten anges uttryckligen att det primära syftet inte är att studera

orsakerna till invandrares över- eller underrepresentation. Vissa hypoteser som

förekommer i debatten om invandrares brottslighet analyseras dock redan i den

nu föreliggande rapporten.

När det gäller resultatet av BRÅ:s arbete kan följande nämnas. Både

invandrare och invandrares barn är överrepresenterade när det gäller att vara

registrerad för brott. Baserat på den s.k brottsparticipationen (andelen av en

grupp som registrerats för brott) är överrepresentationen för invandrare

jämfört med svenskar 2,1. Det innebär att en drygt dubbelt så stor andel

invandrare som svenskar registrerades för brott under den period som

undersökningen avsåg, dvs. 1985-1989. För invandrares barn är motsvarande

siffra 1,5.

Vad härefter gäller frågan om invandrarnas överrepresentation i den

registrerade brottsligheten också har sin motsvarighet i verkligheten prövas en

del hypoteser i rapporten. Av intresse här är hypotesen att sannolikheten för

att invandrare skall upptäckas och därmed registreras är högre än den är för

svenskar. I rapporten dras den slutsatsen att det är mindre sannolikt att

invandrare i någon högre grad löper större risk att registreras för ett

begånget brott än svenskar. Den bedömningen baseras dels på utländska resultat,

dels på det faktum att invandrares överrepresentation är generell och gäller

alla enskilda brottstyper, även sådana där det inte bör finnas skillnader i

sannolikheten att registreras för ett begånget brott, t.ex. därför att vittnen

normalt saknas. Undantag görs dock i rapporten för enstaka brottstyper, t.ex.

butiksstöld och vissa typer av våldtäkt. I rapporten sägs vidare att det inte

tycks vara så att invandrare diskrimineras i domstolarna så till vida att de

skulle löpa större risk än svenskar att dömas för de brott de är misstänkta

för, något som det enligt rapporten finns tecken på i vissa andra länder. Denna

uppfattning baseras, enligt vad utskottet inhämtat, på en jämförelse mellan

statistik över dels misstänkta, dels lagförda personer.

Här kan även nämnas att Centrum för invandringsforskning (CEIFO) på uppdrag

av Diskrimineringsombudsmannen bl.a. har undersökt invandrares förtroende för

myndigheter m.m. Av rapporten Invandrare om diskriminering II framgår (s. 48)

att mellan 46 och 71 % av de tillfrågade i olika invandrargrupper hade ganska

stort eller mycket stort förtroende för domstolarna.

En annan fråga som tas upp i motionen är frågan om utvisning på grund av

brott. I 4 kap. 10 § utlänningslagen (1989:529) finns bestämmelser om det. Av

dem framgår bl.a. att domstolen skall ta hänsyn till utlänningens anknytning

till det svenska samhället. Därvid skall den särskilt beakta utlänningens

levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har

vistats i Sverige.

Även frågan om frigivningsförberedelser beträffande dömda som tillhör en

etnisk minoritet tas upp i motionen.

I 16 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt finns en bestämmelse i

denna fråga. Där föreskrivs sålunda att det vid förberedande av intagens

frigivning särskilt skall eftersträvas att han bereds lämplig anställning eller

annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Vidare sägs att det så långt

möjligt skall vidtas åtgärder för att tillgodose hans behov av undervisning,

utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd. Till denna

bestämmelse anknyter vissa bestämmelser i förordningen (1974:248) om

kriminalvård i anstalt.

I regleringsbrevet för kriminalvården för innevarande budgetår anförs att

kriminalvården skall öka de insatser som bidrar till att den intagne skall få

bostad, sysselsättning och försörjning vid frigivningen. Ett åter-

rapporteringskrav är knutet till detta verksamhetsmål varvid kriminalvården

även skall göra en bedömning av hur samarbetet med andra myndigheter har

fungerat.

Vidare kan nämnas att regeringen enligt årets budgetproposition (prop.

1997/98:1 utg.omr. 4 avsnitt 6.4.1) överväger att ge ett uppdrag till berörda

myndigheter att inkomma med förslag till åtgärder för att förbättra de intagnas

frigivningssituation och därigenom minska risken för återfall i brott. Denna

fråga bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Slutligen kan nämnas att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i årets

regleringsbrev fått i uppdrag att genomföra en kartläggning av

frigivningssituationen för personer som avtjänat fängelsestraff. Kartläggningen

skall avse de nyss angivna insatserna från såväl kriminalvårdens som andra

myndigheters sida och den skall belysa hur ansvaret fördelas mellan

kriminalvården och andra berörda myndigheter, dvs. kommuner,

arbetsmarknadsmyndigheter, utbildningsmyndigheter m.fl. Den skall också belysa

i vilka former och i vilken omfattning samverkan mellan myndigheterna sker. BRÅ

skall också klargöra om det föreligger ekonomiska eller andra hinder, som gör

att man måste frångå planeringen inför frigivningen eller att åtgärder som

inletts under verkställigheten, t.ex. behandling för missbruk, inte kan

fullföljas efter frigivningen. Kart-läggningen skall redovisas senast den 1

augusti 1998.

Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det

gäller särbehandling av etniska minoriteter. Samtidigt konstaterar utskottet,

som nämnts ovan, att det gjorts en kartläggning av invandrares brottslighet av

BRÅ. Undersökningen tyder på att det finns en viss överrepresentation för

invandrare när det gäller kriminalitet. Även om BRÅ:s rapport inte medger några

säkra slutsatser om orsakerna till överrepresentationen finns det enligt

utskottets mening anledning att framhålla att rapporten knappast ger fog för

misstanken att invandrare i någon mening skulle kunna sägas vara diskriminerade

inom rättsväsendet. Utskottet har för avsikt att anordna en utfrågning i ämnet

under våren 1998.

Vad härefter gäller frågan om vilka hänsyn som skall tas vid prövning av

frågor om utvisning på grund av brott konstaterar utskottet att det av den

redan i dag gällande lagstiftningen följer att domstolarna skall beakta de

omständigheter som motionärerna påtalar.

När det till slut gäller frigivningssituationen står det till en början klart

att utländska medborgare kan befinna sig i en speciell situation. Regeringen

har också vidtagit flera åtgärder på området, vartill kommer det i budget-

propositionen aviserade arbetet. Utskottet känner mot denna bakgrund ingen oro

för att de eventuella problem som finns på området inte kommer att

uppmärksammas.

Utskottet anser att något initiativ från riksdagen med anledning av motion

Ju922 inte behövs. Motionen avstyrks.

Livstidsstraffet

I motion Ju929 (v) begärs att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med

tidsbestämt straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom för vissa av brotten i 22

kap. brottsbalken om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för mord,

grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.

Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett livstidsstraff. Under åren 1987-1997

tidsbestämdes 15 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter det att i

genomsnitt mellan åtta och nio år avtjänats och fängelsestraffen tidsbestämdes

till i genomsnitt mellan 16 och 17 år. Det bör dock anmärkas att det under

periodens senare del finns en tendens mot en senare tidsbestämning och en

längre strafftid. I sammanhanget bör även nämnas att reglerna om villkorlig

frigivning tillämpas i vanlig ordning efter det att straffet tidsbestämts.

Utskottet har tidigare behandlat ett liknande motionsyrkande (se bet.

1996/97:JuU7 s. 20 f). Utskottet kunde då inte se att det fanns skäl att

föreslå ett avskaffande av livstidsstraffet.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning och avstyrker motion

Ju929 i denna del.

Påföljd vid flera brott

I motion Ju714 (m) förespråkas ett avskaffande av vad som kallats mängdrabatten

vid flera brott.

Reglerna om hur fängelse får användas som straff för flera brott finns i 26

kap. 2 § brottsbalken. Av dem följer att fängelse får användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten. Fängelse på viss tid får inte

överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. De får inte heller

överstiga det svåraste straffet med mer än ett år om det svåraste straffet är

kortare än fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är fängelse i fyra år

men inte uppgår till fängelse i åtta år får det svåraste straffet överskridas

med två år. Om slutligen det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller

längre får det svåraste straffet överskridas med fyra år.

Det anförda innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall av misshandel

och/eller stöld maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall av t.ex.

grov stöld föreligger till bedömning är det maximala straffet fängelse i åtta

år.

Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 § brottsbalken är den samlade

brottslighetens straffvärde som skall ligga till grund för domstolens bedömning

beträffande straffmätningen.

Utskottet konstaterar att straffmaximum i en avsevärd utsträckning får

överskridas när någon skall dömas för flera brott. Härtill kommer att det

alltid är det samlade straffvärdet av de brott som föreligger till bedömning

som skall läggas till grund för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan.

Utskottet anser mot denna bakgrund att de nuvarande reglerna erbjuder goda

möjligheter att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den tilltalade

samtidigt skall dömas för flera brott. Utskottet avstyrker motion Ju714.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förbud mot diskriminering av funktionshindrade

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju711 och 1997/98:Ju721,

2. beträffande obehörigt utnyttjande av annans identitet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju705,

res. 1 (m, c, fp, mp, kd)

3. beträffande utförsel av stöldgods

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju707,

4. beträffande snatteri

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 9,

res. 2 (m, c)

5. beträffande rån

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju712,

6. beträffande olaga hot

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 8,

7. beträffande brott mot griftefrid

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju722,

8. beträffande drograttfylleri

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 23 och 1997/98:So675

yrkande 4,

res. 3 (c, mp)

9. beträffande eftersupning m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju224,

res. 4 (fp)

10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6, 1997/98:Ju512,

1997/98:Ju904 yrkande 30 och 1997/98:Ju929 yrkande 13,

res. 5 (m)

res. 6 (v)

11. beträffande den s.k. Lindomeproblematiken

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju720 yrkande 1,

12. beträffande underlåtenhet att avslöja brott

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju703 yrkande 2,

res. 7 (mp)

13. beträffande underlåtenhet att bistå nödställda

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju718 och 1997/98:Ju720 yrkande 2,

14. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 14 och 1997/98:So628

yrkande 9,

res. 8 (m)

15. beträffande förverkande av narkotikatillbehör

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 22,

res. 9 (c)

16. beträffande eget bruk av narkotika

att riksdagen avslår motion 1997/98:So649 yrkande 2,

res. 10 (v)

17. beträffande Straffsystemkommittén

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 15,

18. beträffande återkallelse av körkort

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju713,

res. 11 (m, fp)

19. beträffande etniska minoriteter

att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju922 yrkande 7,

res. 12 (v, mp)

20. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju929 yrkande 12,

res. 13 (v, mp)

21. beträffande påföljden vid flera brott

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju714.

res. 14 (m)

Stockholm den 10 februari 1998

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G

Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud

Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Helena Frisk (s).

Reservationer

1. Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark

(m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp) och Rolf

Åbjörnsson (kd) anför:

Enligt vår mening visar Personnummerutredningen entydigt på ett behov av att

kriminalisera det obehöriga användandet av en annan persons identitet. Det

förslag till reglering som utredningen lagt fram och som har remissbehandlats

bör alltså snarast leda till lagstiftning.

Regeringen bör under våren 1998 återkomma till riksdagen med ett förslag till

lagändring som tillgodoser vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande obehörigt utnyttjande av annans identitet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju705 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.

2. Snatteri (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark

(m) och Maud Ekendahl (m) anför:

När det gäller frågan om stöldbrott som kan anses ringa bör rubriceras som

stöld eller som snatteri anser vi - oavsett vilket ställningstagande som görs

när det gäller bötesstraffets tillämpningsområde - att uttrycket snatteri bör

utmönstras. Det uttrycket för - såsom Straffsystemkommittén framhållit -

tankarna till ett ganska bagatellartat brott. Kommitténs förslag i den delen

bör alltså som vi ser det genomföras.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om lagändring i enlighet

med vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande snatteri

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.

3. Drograttfylleri (mom. 8)

Ingbritt Irhammar (c) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi anser att det är ytterst viktigt att få bort narkotikan från trafiken.

Sannolikt är de narkotikaberusade förarna en lika stor trafikfara som de som

är

berusade av alkohol. Detta gäller inte bara vägtrafiken utan även på sjön. Som

vi ser det saknas emellertid en lagstiftning som medför ett effektivt förbud

mot att framföra fordon under påverkan av narkotika. Ett problem i

sammanhanget

är svårigheterna för polis och åklagare att bevisa att föraren framfört

fordonet på ett trafikfarligt sätt. Lagstiftningen på området bör därför

ändras.

Ett sätt kan vara att införa en principiell nollgräns för narkotika i

trafiken. Om den drogpåverkade föraren alltså har en viss halt narkotika i

kroppen bör han kunna dömas. Vi vill påpeka att det finns teknik och

analysmetoder för att säkerställa droghalterna och att Sverige kan använda sig

av internationellt accepterade tröskelvärden.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande drograttfylleri

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 23 och

1997/98:So675 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 3.

4. Eftersupning m.m. (mom. 9)

Siw Persson (fp) anför:

Jag anser att rattfylleriet har tagit sådana proportioner att såväl

lagstiftaren som polisen måste söka nya aktiva vägar för att minimera det.

Även

om det kan utläsas klara förbättringar i fråga om insatser - här tänker jag på

sänkningen av gränsen för rattfylleri till 0,2 promille - är det viktigt att

förbättra insatserna, om målet med en ?nollvision? skall kunna förverkligas.

Insatserna måste som jag ser det förfinas för att trafiken skall bli säker och

drogfri.

För att åstadkomma detta krävs ett aktionsprogram. Den arbetsgrupp som på

Rikspolisstyrelsens uppdrag lämnat förslag på åtgärder för bekämpa

rattfylleriet har redovisat en karta av åtgärder, allt från trafikskolornas

utbildning till aktivt polisarbete och sociala insatser.

En särskild fråga i detta sammanhang är hur problemet med s.k. eftersupning

bör hanteras. Enligt min mening är det ett stort problem vid inträffade

trafikolyckor att föraren lämnar platsen och vid påträffandet är påverkad av

alkohol. Inte sällan uppger han att han på grund av chock druckit alkohol

efter

olyckan. Det uppstår då bevissvårigheter. Jag anser inte att det argument om

rättssäkerhetsskäl som utskottet vid tidigare behandling av frågan anfört som

skäl emot en lagstiftning mot eftersupning är hållbart. Jag anser därför att

lagstiftningen i Norge bör utgöra en förebild för en svensk reglering av

frågan. Den norska lagen innebär att det är straffbart att dricka alkohol en

viss tid efter ett körtillfälle om föraren i vart fall borde ha förstått att

en polisutredning kan bli följden av körningen.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder i fråga om det s.k. 27-

punktsprogrammet. Vidare bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag

till lagändringar avseende eftersupning.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande eftersupning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju224 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.

5. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl

(m)

anför:

Vi är starkt kritiska till den ordning som gäller i fråga påföljden för

psykiskt störda lagöverträdare. Många av de farligaste brottslingarna finns

bland dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Till saken hör också att det

är

mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i

brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten på

mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen anser vi

att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till

fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så

allvarligt störd att han över huvud taget inte är medveten om vad han gör sig

skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att

straffriförklara och inte döma ut fängelse. Vård måste vid straffriförklaring

dock alltid ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse

tillgodoses.

Övriga psykiskt störda brottslingar bör i stället dömas till straff. Denna

effekt har till viss del redan uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i

kraft den 1 januari 1992. Om de som döms till straff är i behov av psykiatrisk

vård skall de enligt vår mening kunna avtjäna en del eller hela straffet på

psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte

längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande strafftid i

vanligt fängelse. På motsvarande sätt skall den som fortfarande är psykiskt

sjuk vid tiden för frigivning med tvång kunna överföras till psykiatrisk

vårdinrättning för att där vårdas för att bli frisk innan det kan bli aktuellt

med ett liv i frihet. En sådan ordning som vi nu skisserat skulle gagna såväl

den psykiskt sjuke som den allmänna tryggheten i samhället.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i

enlighet med vad vi nu anfört. Vårt ställningstagande innebär att vi ställer

oss bakom motion Ju904 i denna del samtidigt som vi avstyrker motionerna

Ju922,

Ju512 och Ju929 i aktuella delar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju904 yrkande 30 och med avslag

på motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6, 1997/98:Ju512 och 1997/98:Ju929

yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 5.

6. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10)

Alice Åström (v) anför:

Jag anser att psykiskt störda lagöverträdare inte skall dömas till fängelse

utan få vård på institutioner som är uppbyggda för ändamålet.

En ny och växande grupp inom kriminalvården är de psykiskt sjuka. Detta är en

konsekvens av den lagändring som beslutades våren 1991 och till viss del ett

resultat av att institutioner för psykiskt sjuka har avvecklats.

Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar medför en påfrestning på

kriminalvården både vad gäller utbildning av personal och utveckling av vård

och behandling. Speciellt en kategori av psykiskt störda vållar problem för

straffverkställigheten. Det gäller intagna med personlighetsstörningar som tar

sig uttryck i utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för

självdestruktiva handlingar. Dessa störningar ligger ofta bakom de brott de är

dömda för. Många av dessa symptom skulle enligt tidigare praxis ha jämställts

med sinnessjukdom och därmed föranlett psykiatrisk vård. Att sluten

psykiatrisk

vård inte längre kommer i fråga beror på att tillståndet i allmänhet inte

anses

behandlingsbart och att psykiatrisk vård därför skulle vara verkningslös.

Enligt den nu gällande ordningen kan dessa således lika gärna sitta på

anstalt.

Den beskrivna gruppen av intagna far ofta illa under fängelsetiden och deras

uppträdande inverkar många gånger negativt på behandlingen av andra intagna.

Utvecklingen går mot att särskilda stödavdelningar inrättas med

mentalskötarutbildad personal. Denna utveckling - som jag inte anser vara

human

- måste brytas. 1991 års lagändring var enligt min mening felaktig, och jag

förordar en återgång till den tidigare gällande ordningen.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i

enlighet med vad jag nu förordat med anledning av motionerna Ju922, Ju512 och

Ju929 i nu aktuella delar. Mitt ställningstagande innebär att jag inte kan

ställa mig bakom motion Ju904 i denna del.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6,

1997/98:Ju512 och 1997/98:Ju929 yrkande 13 samt med avslag på motion

1997/98:Ju904 yrkande 30 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 6.

7. Underlåtenhet att avslöja brott (mom. 12)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att det bör finnas en allmän skyldighet i svensk rätt att vara

verksam för att förhindra brott. Vidare bör det enligt min mening finnas en

generell skyldighet att avslöja brott. Dessa skyldigheter bör som jag ser det

vara straffsanktionerade.

Den pågående beredningen bör alltså påskyndas och regeringen snarast

återkomma till riksdagen med förslag till lagändring. Vad jag nu anfört med

anledning av motion Ju703 i denna del bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande underlåtenhet att avslöja brott

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju703 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.

8. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl

(m)

anför:

Vi anser att det behöver sättas in ytterligare åtgärder för att bekämpa

narkotikan. Bakgrunden till denna uppfattning är att unga människors tidigare

så stränga attityd mot narkotika håller på att luckras upp och att såväl

läkare

som polisen varnar för att narkotika och nya kemiska droger sprider sig allt

längre ner i åldrarna.

Inom narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra för dem som är

tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna

profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv

- och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag

kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga. Lagens strängaste straff,

livstids fängelse, bör därför kunna dömas ut för grovt narkotikabrott.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändring i enlighet

med vad vi nu förordat.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 14 och

1997/98:So628 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 8.

9. Förverkande av narkotikatillbehör (mom. 15)

Ingbritt Irhammar (c) anför:

Jag anser att det behövs effektiva åtgärder mot narkotikan i samhället.

Sambandet mellan droger och brott är tydligt och statistiken om

droganvändningen bland ungdomar är enligt min mening alarmerande. Alltfler

ungdomar prövar droger. Erfarenheter visar också på ett ökat experimenterande

med tunga droger bland ungdomar.

För att effektivisera bekämpningen av narkotikan bör möjligheterna att ta i

beslag och förverka de tillbehör som behövs för att bruka narkotika utökas.

Till exempel bör det göras helt klart att haschpipor bör kunna bli föremål för

beslag och förverkande även om de påträffas utan samband med narkotika.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande förverkande av narkotikatillbehör

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 22 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.

10. Eget bruk av narkotika (mom. 16)

Alice Åström (v) anför:

Jag anser att kampen mot narkotikan i första hand bör föras genom behandling

av

missbrukarna. Under senare år har i stället det repressiva inslaget i kampen

mot narkotikan ökat. Denna mer repressiva hållning har genomdrivits trots att

rehabilitering inte erbjudits missbrukarna i tillräcklig omfattning.

Enligt min mening är det sålunda inte en uppgift för polisen att bekämpa

själva missbruket. Med den utgångspunkten bör eget bruk av narkotika inte

kunna

föranleda användning av straffprocessuella tvångsmedel. Det räcker således

enligt min uppfattning att straffskalan enbart innehåller böter.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till lagändring i

enlighet med vad jag nu förordat.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande eget bruk av narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So649 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.

11. Återkallelse av körkort (mom. 18)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp)

och

Maud Ekendahl (m) anför:

Det går inte att komma ifrån att den som får sitt körkort återkallat på grund

av brott uppfattar återkallelsen som en påföljd för brottet. Enligt vår mening

bör det ifrågasättas om den nuvarande ordningen när det gäller

körkortsåterkallelser är rimlig.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att det behövs en utredning för att se

över frågan om påföljden för körkortsinnehavare. Det ankommer på regeringen

att

vidta åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande återkallelse av körkort

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju713 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.

12. Etniska minoriteter (mom. 19)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt vår mening finns det skäl att framhålla vikten av att etniska

minoriteter inte ges en omotiverad särbehandling inom rättsväsendet. Den

överrepresentation för invandrare som finns när det gäller registrering för

brott bör, enligt vår uppfattning, föranleda en särskild analys. Den bör ta

upp

ett antal frågor men ha sin tyngdpunkt i invandrarnas levnadsförhållanden.

När det först gäller själva kriminaliteten bland dessa grupper kan den lika

litet som hos andra grupper ses isolerad från sina sociala sammanhang.

Invandrare och flyktingar hänvisas i stor utsträckning till gettoliknande

förortsområden med minimal social och kommunal service, där många socialt

utslagna har samlats. Effekten av ett långvarigt utanförskap hos första

generationen invandrare sätter också spår hos barnen. De sociala betingelserna

blir lätt en grogrund för kriminella subkulturer, vilket ger ytterligare

näring

åt främlingsfientlighet med rasistiska förtecken.

Vidare finns det som vi ser det tecken på att etniska minoriteter får en

omotiverad särbehandling när det gäller påföljdsval och straffmätning.

En fråga som har samband med frågan om påföljd är vad som skall beaktas när

det avgörs om en person skall utvisas. Här vill vi framhålla vikten av att

hänsyn tas till familjesituationen och hur länge den dömde vistats i landet.

Avslutningsvis bör enligt vår uppfattning etniska minoriteter ägnas större

uppmärksamhet när frigivningen skall förberedas.

Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning

av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande etniska minoriteter

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.

13. Livstidsstraffet (mom. 20)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Vi anser att livstidsstraffet bör avskaffas. Bakgrunden till vår uppfattning

är

att antalet livstidsdömda har ökat kraftigt och att benådningspraxis drastiskt

har ändrats under den senaste tioårsperioden. Vi förespråkar inte någon

generell sänkning av straffen. Däremot är det orimligt att den faktiska

strafftiden för personer som dömts för brott, som ligger långt tillbaka i

tiden, skall påverkas av samhällsutvecklingen lång tid efter brottet. Denna

ordning strider som vi ser det mot kravet på rättssäkerhet och mot principen

att påföljdssystemet skall vara rättvist och förutsägbart. Härtill kommer att

det är regeringen som i dessa fall bestämmer strafftidens längd, vilket enligt

vår uppfattning strider mot principen om att det är domstolarna som skall ha

den dömande makten; regeringen är ett verkställande organ.

Vi anser mot denna bakgrund att livstidsstraffet i sin nuvarande form bör

avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Det bör ankomma på

regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag till lagändring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju929 yrkande 12 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13.

14. Påföljden vid flera brott (mom. 21)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl

(m)

anför:

Enligt vår mening ger nuvarande regler inte utrymme för en tillräckligt

nyanserad bedömning av påföljdsfrågan när straff samtidigt skall utmätas för

flera brott. Den s.k. mängdrabatten har flera negativa effekter och den verkar

minst av allt avhållande. Den får snarare anses ha motsatt effekt.

Att ta bort eller kraftigt minska mängdrabatten skulle enligt vår mening ge

flera goda effekter. Det skulle sända en tydlig signal från samhället om att

ytterligare brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom leda till färre

brott och färre brottsoffer. Därmed skulle fler kunna känna ökad trygghet i

tillvaron.

Vi anser alltså att den s.k. mängdrabatten skall avskaffas eller kraftigt

minskas. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett

förslag till lagändring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande påföljden vid flera brott

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju714 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i reservation 14.

Särskilt yttrande

Den s.k. Lindomeproblematiken (mom. 11) och underlåtenhet att bistå nödställda

(mom.13)

Ingbritt Irhammar (c) anför:

Jag vill både när det gäller den s.k. Lindomeproblematiken och när det gäller

skyldighet att ingripa vid brott ytterligare understryka vikten av att dessa

frågor snarast kommer under riksdagens prövning. I likhet med majoriteten

anser jag emellertid att beredningen av de olika sakfrågorna först bör

avslutas. Jag har därför inte reserverat mig.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motion som väckts under den allmänna motionstiden år 1996 1

Motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997 1

Utskottet.............................................3

Inledning 3

Förbud mot diskriminering av funktionshindrade 3

Obehörigt nyttjande av annans identitet 4

Utförsel av stöldgods 6

Snatteri 6

Brottslighet med vapen 8

Rån 8

Olaga hot 9

Brott mot griftefrid 11

Rattfylleri m.m. 12

Straffansvarsutredningen 14

Psykiskt störda lagöverträdare 14

Den s.k. Lindomeproblematiken 15

Underlåtenhet att avslöja brott 15

Underlåtenhet att bistå nödställda 17

Narkotika 19

Påföljden för grovt narkotikabrott 19

Förverkande av narkotikatillbehör 19

Eget bruk av narkotika 20

Vissa påföljdsfrågor 21

Straffsystemkommittén 21

Återkallelse av körkort 22

Etniska minoriteter 23

Livstidsstraffet 26

Påföljd vid flera brott 26

Hemställan 27

Reservationer........................................28

1. Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2) 28

2. Snatteri (mom. 4) 29

3. Drograttfylleri (mom. 8) 29

4. Eftersupning m.m. (mom. 9) 30

5. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10) 30

6. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10) 31

7. Underlåtenhet att avslöja brott (mom. 12) 32

8. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 14) 32

9. Förverkande av narkotikatillbehör (mom. 15) 33

10. Eget bruk av narkotika (mom. 16) 33

11. Återkallelse av körkort (mom. 18) 34

12. Etniska minoriteter (mom. 19) 34

13. Livstidsstraffet (mom. 20) 35

14. Påföljden vid flera brott (mom. 21) 35

Särskilt yttrande....................................36

Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2), den s.k.

Lindomeproblematiken (mom. 11) och underlåtenhet att bistå nödställda

(mom. 13)

36