Bet. 1997/98:KU11

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU11

Minoritetsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1997/98

KU11

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna

motionstiden 1996 och 1997 som rör minoritetsfrågor. Motionerna rör bl.a.

frågor om de samiska och finska språken, minoritetsspråkens behov av IT-

standard, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder och Sametinget.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. En reservation har fogats till

betänkandet.

Motioner från allmänna motionstiden 1996

1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett svensk-finskt folkting,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en skrivelse för att bekräfta finska språkets ställning som inhemskt

språk i Sverige,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att höja finska språkets status i det svenska samhället.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om erkännande av samerna som urbefolkning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samisk språklag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sametingets status.

1996/97:K911 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om

samernas situation.

1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och

befogenheter successivt utökas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka de samiska språken genom tillkomsten av en samisk

språklag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska

länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet.

1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det

svenska samhället,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett sverigefinskt folkting.

Motioner från allmänna motionstiden 1997

1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att underteckna Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge finska språket status som minoritetsspråk.

1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om behovet av IT-

standard för minoritetsspråk.

1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ratificera Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk, tillsammans med ramkonventionen för skydd av nationella

minoriteter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar samt

behovet av en särskild samisk språklag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om komplettering av representationen i Minoritetsspråkskommittén,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behoven av tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén.

1997/98:K524 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sametingets status,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka de samiska språken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska

länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet.

1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169,

Utskottet

Minoritetsspråk

Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m.

Motionerna

I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till

känna vad som i motionen anförts om att underteckna Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk (yrkande 1).

I motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) anförs att Sverige bör ratificera

Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk tillsammans med

ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. Genom en sådan handling

visar Sverige enligt motionären på ett tydligt sätt sin vilja att respektera

och säkra dessa historiska minoriteters ställning i Sverige. Detta bör ges

regeringen till känna (yrkande 1).

Enligt motionären bör vidare behovet av tilläggsdirektiv till

Minoritetsspråkskommittén övervägas. Motionären anser att en komplettering av

representationen i kommittén bör göras. I kommitténs sektion 2) bör alla fem

minoritetsgrupperna, dvs. samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, judarna och

romerna, representeras av egna ledamöter med röst- och voteringsrätt. För

sektion 1) bör de sakkunniga i jiddisch och romani utses till ledamöter och ges

samma status som de övriga folkgrupperna i kommittén. Detta bör ges regeringen

till känna (yrkande 3).

Motionären anför också att jiddisch skall tillerkännas status som icke

territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling som övriga i

utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör regeringen ges till känna att

kommitténs sektion 2) bör få tilläggsdirektiv att göra en grundläggande

kartläggning av respektive minoritets kulturella egenverksamhet (yrkande 4).

Bakgrund

Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk

Inom Europarådet har en konvention om regionala språk och minoritetsspråk

utarbetats. Den 5 november 1992 öppnades konventionen för undertecknande.

Konventionen, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda

och utveckla ?historiska? regionala språk och minoritetsspråk. Konventionen

innehåller inte bara bestämmelser som förbjuder diskriminering vad gäller

användandet av sådana språk utan förutsätter också aktivt stöd för att bevara

och utveckla språken. Enligt konventionen skall parterna - så långt det är

praktiskt möjligt - medge och/eller tillförsäkra att minoritetsspråk får

användas i utbildning och medier samt i offentliga sammanhang, exempelvis vid

domstolar och administrativa myndigheter.

Konventionen är ägnad att skydda och utveckla minoritetsspråk, inte språkliga

minoriteter.

Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter

En ramkonvention för skydd av nationella minoriteter har utarbetats inom

Europarådet. Konventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala

avtal som handlar om minoritetsfrågor i allmänhet, öppnades för underteckande

av Europarådets medlemsstater den 1 februari 1995. Sverige undertecknade

konventionen samma dag.

Syftet med konventionen är att tillförsäkra ett effektivt skydd för

nationella minoriteter och för de rättigheter och friheter som tillkommer

personer som tillhör dessa grupper. Konventionen inbegriper inte något

erkännande av kollektiva rättigheter utan minoritetsskyddet är huvudsakligen

inriktat på den enskilda individen. I konventionen definieras särskilda

principer rörande minoritetsskydd och skyldigheter för avtalsslutande som

härrör från dessa principer. Bland annat innehåller konventionen bestämmelser

om minoritetsspråk. Parterna skall vidta de rättsliga och politiska åtgärder

som följer av konventionen.

Konventionen saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella

minoriteter. Det har i stället överlämnats till de avtalsslutande staterna att

i varje enskilt fall bedöma för vem eller vilka de enskilda artiklarna skall

vara tillämpliga.

Minoritetsspråkskommittén

Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillsätta en kommitté med uppdrag att

utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig

till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk (dir. 1995:84). Kommittén skall redovisa vilka språk som utgör

minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter under avdelning III

i konventionen som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om kommittén

finner att Sverige inte kan anta minst 35 stycken eller punkter för respektive

språk, skall kommittén redovisa vilka författningsändringar eller andra

åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen

liksom konsekvenserna för detta.

I direktiven anges vidare att om kommittén finner att Sverige inte kan eller

bör ratificera konventionen, skall kommittén redovisa hur konventionens

innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för att stärka minoritetsspråkens

ställning i Sverige.

Därutöver skall kommittén utreda om en svensk anslutning till konventionen

också kan omfatta det finska språket samt vilka ekonomiska konsekvenser en

sådan åtgärd skulle medföra.

Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen att ge Minoritetsspråkskommittén

tilläggsdirektiv. Dessa direktiv (dir. 1996:77) innebär att kommittén skall

utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av

nationella minoriteter och, i sådant fall, i vilken omfattning anslutning bör

ske.

Kommittén skall vidare lämna förslag till kritierier beträffande

minoritetsbegreppet och föreslå vilka nationella minoriteter som bestämmelserna

i konventionen bör vara tillämpliga på i Sverige. Därutöver skall kommittén

redovisa de eventuella lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som krävs för

att Sverige skall kunna följa bestämmelserna i konventionen. Kommittén skall

inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. För det fall

kommittén kommer fram till att Sverige inte kan eller bör ratificera

ramkonventionen, skall den redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå

kan läggas till grund för arbetet med att stärka skyddet för nationella

minoriteter i Sverige.

Minoritetsspråkskommittén skall enligt sina direktiv arbeta på två sektioner,

en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget.

Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av december 1997.

Konstitutionsutskottet har inhämtat att det i kommitténs sektion 1) finns

representation av samer, tornedalsfinnar och finnar i form av ledamöter samt av

romer och judar i form av sakkunniga. I sektion 2) finns inga

intresseledamöter från de nämnda grupperna.

Tidigare riksdagsbehandling

Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet ett antal motioner från

allmänna motionstiden 1996 med yrkanden om att Sverige borde ansluta sig till

Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk (bet.

1996/97:UU7). Vidare behandlades en motion med yrkande om att Sverige borde

ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Utskottet konstaterade att frågor av betydelse för Sveriges tillträde till

dessa konventioner behandlades inom Minoritetsspråkskommittén och ansåg att

resultatet av kommitténs arbete borde avvaktas innan något ställningstagande i

sakfrågorna gjordes.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).

Utskottets bedömning

Som framgår av redogörelsen ovan utreder Minoritetsspråkskommittén för

närvarande frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig

till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter.

Enligt utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas.

Motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande 1 avstyrks därför.

I motion K344 yrkas därutöver att en komplettering av representationen i

Minoritetsspråkskommittén bör göras (yrkande 3). Utskottet konstaterar att

samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, romerna och judarna är representerade i

kommitténs sektion 1) antingen som ledamöter eller sakkunniga. I kommitténs

sektion 2) har dessa grupper inga intresseledamöter. Av direktiven för denna

del av kommitténs arbete (dir. 1996:77) framgår att kommittén dock skall

inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. Utskottet har

inhämtat att ett fortlöpande samråd med dessa företrädare också har ägt rum

under utredningsarbetet. Enligt utskottets mening saknas anledning att förorda

att kommittén, som skall avsluta sitt arbete senast vid december månads utgång,

skall ha en annan sammansättning än den nuvarande. Motionen avstyrks således i

denna del.

I motion K344 anförs vidare att jiddisch bör tillerkännas status som icke-

territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling med övriga i

utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör kommitténs sektion 2) få

tilläggsdirektiv innebärande en grundlig kartläggning av respektive minoritets

kulturella egenverksamhet (yrkande 4).

Utskottet konstaterar att Minoritetsspråkskommittén enligt sina direktiv

skall utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av

nationella minoriteter. I kommitténs arbete ingår också att lämna förslag till

kriterier beträffande minoritetsbegreppet och att föreslå vilka nationella

minoriteter som dessa konventioner bör vara tillämpliga på i Sverige. Enligt

utskottets mening bör riksdagen i avvaktan på kommitténs arbete inte vidta

någon åtgärd med anledning av vad som anförs i motionen. Motionen avstyrks

därför även i denna del.

Samisk språklag

Motionerna

I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samisk

språklag (yrkande 7). Enligt motionärerna borde det gamla förslaget om en

samisk språklag föras framåt. Motionärerna påpekar att en sådan lagstiftning

finns sedan flera år i Finland och Norge, såvitt bekant enbart med positiva

resultat för den samiska befolkningen.

I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) anförs att det är angeläget att

stärka de samiska språken och att ge samiskan officiell status genom en

särskild samisk språklag i likhet med Norge och Finland. Detta bör ges

regeringen till känna (yrkande 2).

Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från

allmänna motionstiden 1997 (yrkande 3).

Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund från allmänna motionstiden 1997

hemställs att regeringen ges till känna att de samiska språken bör ges en

officiell status genom en särskild språklag (yrkande 2, delvis).

Bakgrund

Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som skulle göra det

möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang (SOU 1989:41).

Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid kontakt med vissa statliga

myndigheter som arbetar med samefrågor. Vidare föreslog utredningen att

statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som

huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till samiska. För att

undersöka om det var lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid

kontakt även med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet

föreslogs en femårig försöksverksamhet. Utredningen föreslog också en i lag

föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt

språk, varvid avsågs de samer som inte erhållit en sådan undervisning i

sameskola eller genom hemspråksundervisning.

I propositionen om samerna och samisk kultur m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1)

anförde föredragande departementschefen att även om han delade utredningens

uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor

harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gäller olika

samiska frågor, var han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag

om en särskild samisk språklagstiftning. Departementschefen ville dock

framhålla att förhållandena var något annorlunda i Sverige än i Finland och

Norge. Han påpekade att i det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en

större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i

Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där de samisktalande är i

majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det enligt

departementschefen inte finnas någon kommun där andelen samisktalande

överstiger 10 % av befolkningen.

Departementschefen var inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär

som utredningen föreslagit utgör det bästa alternativet för att främja det

samiska språket. Han ansåg att en sådan lagstiftning också innebär en låsning

av resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ

om utvecklingen så skulle visa. Mot bakgrund av vad departementschefen anfört

tidigare i propositionen om det samiska språkets betydelse för den samiska

kulturen i vid bemärkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska

språkets fortbestånd och utveckling föreslog han att Sametinget gavs ett

uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Departementschefen ansåg

det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kom

att förfoga över bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel

för att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det samiska

språkarbetet. Han framhöll vidare att det borde stå Sametinget fritt att pröva

olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket.

Inte heller när det gällde frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i

samiska var departementschefen beredd att lägga fram något

lagstiftningsförslag. De möjligheter som Samerättsutredningen visade på i fråga

om nordiskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk

läromedelsproduktion förstärktes enligt departmentschefen genom inrättandet av

ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande roll i det samiska

språkarbetet.

Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 ansåg konstitutionsutskottet (bet.

1992/93:KU17) att förslaget om att Sametinget gavs ett ansvar för att leda det

samiska språkarbetet och tilldelades särskilda resurser för detta ändamål kunde

godkännas.

Vidare delade konstitutionsutskottet propositionens bedömning att någon

lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte borde införas.

Inte heller borde det införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få

undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen följer

utvecklingen inom detta område och beaktar behovet av de lagstiftningsåtgärder

som kan komma att föreligga. Härvid framhöll utskottet att det i detta

sammanhang var av vikt att Sametinget fick tillfälle att ge uttryck för sin

uppfattning i frågan. Med det anförda avstyrkte utskottet dels en motion med

yrkande om en språklag i enlighet med Samerättsutredningens förslag, dels en

motion som behandlade frågan om formerna för hur det samiska språket skall

bevaras, utvecklas och kunna användas i officiella sammanhang.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114).

Konstitutionsutskottet behandlade också under riksmötet 1994/95 motioner som

tog upp frågor om det samiska språket (bet. 1994/95:KU37). I motionerna

framställdes yrkanden om en samisk språklag och om att det samiska språket

borde ges en jämbördig status med det svenska språket. Utskottet anförde att

frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen om regionala

språk och minoritetsspråk och det arbete som därvid skulle komma att utföras

av den av regeringen aviserade utredningen kunde vara av betydelse för frågan

om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av utredningens

arbete borde enligt utskottets mening motionerna inte föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1994/95:244).

Utskottets bedömning

Som redovisats i det föregående behandlar Minoritetsspråkskommittén för

närvarande frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet utgår liksom tidigare från att

detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om samiska språkets

ställning i Sverige och anser att resultatet av arbetet därför bör avvaktas.

Motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97:K918 yrkande 2, 1997/98: K344

yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande 3 avstyrks därmed.

Finska språkets ställning

Motionerna

I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skrivelse för att

bekräfta finska språkets ställning som inhemskt språk i Sverige (yrkande 4).

Motionärerna hänvisar till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som

nyligen utrett finska språkets ställning i Sverige. Enligt motionärerna vore

det, såsom arbetsgruppen framhåller, av stort värde att riksdagen fick

tillfälle att ta ställning till en formell skrivelse från regeringen med tydlig

markering av finska språkets ställning som inhemskt språk.

I samma motion hemställs också att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja det finska språkets

status i det svenska samhället (yrkande 5). Enligt motionärerna är de

överväganden som görs i den nämnda arbetsgruppens rapport om åtgärder inom

utbildningen, radioprogram m.m. för att höja det finska språkets status i

Sverige välmotiverade och kan förhoppningsvis leda fram till konkreta resultat

framöver.

I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till

känna vad som i motionen anförts om att ge finska språket status som

minoritetsspråk (yrkande 2). Motionären konstaterar att det i Sverige finns

minst 250 000 invånare som är finskspråkiga. De kräver enligt motionären att

finskan skall bli ett minoritetsspråk. Motionären framhåller att det är viktigt

för att trygga den finskspråkiga servicen att finskan får status som

minoritetsspråk. Enligt motionären är det vidare viktigt med tanke på den

nordiska samhörigheten och vår nordiska identitet att vi ser på

minoritetsspråken som ett uttryck för vår gemensamma kultur.

Bakgrund

Den 13 maj 1993 gav regeringen utbildningsministern i uppdrag att utse en

arbetgrupp för stärkande av det finska språkets ställning i Sverige. Bakgrunden

till uppdraget var behovet att tydligare klargöra det finska språkets

särställning.

I juli 1994 överlämnade arbetsgruppen sin rapport Finska i Sverige - ett

inhemskt språk (Ds 1994:97). I rapporten föreslogs att regeringen, i en

särskild skrivelse till riksdagen, anmäler och därmed bekräftar den

särställning som det finska språket åtnjuter i det svenska samhället. Enligt

arbetsgruppen var det mycket viktigt att behandlingen av frågor som rör den

sverigefinska gruppen och det finska språket därmed ges en mer likvärdig

behandling inom olika områden av landet. Därutöver lämnade gruppen ett antal

förslag som rörde utbildningsområdet samt finskspråkiga radio- och TV-kanaler.

Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en

skrivelse till riksdagen om finska språkets ställning i Sverige (regeringens

skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att

finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning

borde enligt regeringen beaktas på olika nivåer och sektorer i det svenska

samhället.

I skälen för sitt ställningtagande konstaterade regeringen att frågan om att

ge finskan status som minoritetsspråk under senare tid hade aktualiserats,

bl.a. genom framställningar till regeringen om att Sverige borde underteckna

Europarådets konvention om regional- och minoritetsspråk. Regeringen anförde

att det var viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt

undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en noggrann prövning

så att syftet, att stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnåddes.

Regeringen hade därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med

uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta

sig till Europarådskonventionen om regional- och minoritetsspråk. Oavsett

slutsatserna i en sådan beredning kunde konventionens innehåll och syfte ligga

till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det

samiska språkets ställning.

Regeringen konstaterade vidare att, såsom framgick av arbetsgruppens rapport,

det fanns ett stort antal områden inom vilka det fattats beslut om särskilda

anordningar till stöd för det finska språket i Sverige. Samtidigt fanns det

enligt regeringen flera områden där ett utökat stöd skulle ha betydelse. Detta

gällde särskilt inom skolan.

Därutöver var det, enligt regeringens bedömning, angeläget att få en mer

likvärdig behandling av frågor som rör det finska språket i hela landet.

Myndigheterna på alla nivåer måste vara medvetna om och beakta finskans

speciella ställning då beslut som rör finsktalande skall fattas.

Vid sin behandling av regeringens skrivelse anförde utbildningsutskottet att

frågan om finskans eventuella status som minoritetsspråk var angelägen (bet.

1994/95:UbU4). Utskottet delade regeringens bedömning att ett slutligt

ställningstagande till frågan om Sverige bör ansluta sig till den aktuella

konventionen måste beredas grundligt. Utskottet utgick från att regeringen

skulle se till att arbetet med att stärka finska språkets ställning i Sverige

fortgick på det sätt som regeringen redogjort för i skrivelsen och att detta

arbete inte avstannade i avvaktan på resultatet från den parlamentariska

beredningen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1994/95:83).

Utskottets bedömning

I motion 1996/97:K427 efterfrågas en formell skrivelse från regeringen för att

bekräfta finska språkets ställning i Sverige (yrkande 4). Motionärerna hänvisar

till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som utrett finska språkets

ställning i Sverige. Motionärerna anför vidare att de överväganden som gjorts

inom arbetsgruppens rapport om åtgärder inom utbildningen, radioprogram m.m.

för att höja det finska språkets status i Sverige är välmotiverade och

förhoppningsvis kan leda fram till konkreta resultat. Detta bör ges regeringen

till känna (yrkande 5).

Som redovisats i det föregående överlämnade en arbetsgrupp i juli 1994

rapporten Finska i Sverige - ett inhemskt språk (Ds 1994:97) till regeringen.

Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en

skrivelse om finska språkets ställning i Sverige till riksdagen (regeringens

skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att

finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning

borde beaktas på alla nivåer och sektorer i samhället. Regeringen konstaterade

vidare bl.a. att det inom olika områden fattats beslut om särskilda anordningar

till stöd för det finska språket, men att det fanns flera områden där ett

utökat stöd skulle ha betydelse, särskilt inom skolan. Riksdagen gjorde vid sin

behandling av skrivelsen ingen annan bedömning (bet. 1994/95:UbU4, rskr.

1994/95:83).

Av det anförda framgår enligt utskottets mening att vad som begärs i motionen

är tillgodosett. Motionen avstyrks därför i denna del.

I motion 1997/98:K322 framhålls att finska språket bör ges status som

minoritetsspråk (yrkande 2). Utskottet konstaterar att denna fråga är föremål

för utredning i Minoritetsspråkskommittén. Enligt utskottets mening bör

resultatet av kommitténs arbete avvaktas. Motionen avstyrks därför i denna del.

Minoritetsspråkens behov av IT-standard

Motionen

I motion 1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) framhålls att dagens

barn använder datorer i undervisningen. Ett erkännande av minoritetsspråk

enligt Europarådets konvention för regionala språk och minoritetsspråk kan

enligt motionärerna bli ett slag i luften om det inte är möjligt för de barn

som använder samiska eller romani chib att i IT-sammanhang använda sina språk.

Motionärerna konstaterar att IT-utvecklingen helt domineras av det

engelskspråkiga området, som normalt använder endast bokstäverna A-Z i skrift.

För de större nationella språken erbjuder datorleverantörerna numera lösningar.

Mindre språk har emellertid i allmänhet inte tillräckligt stor

marknadspotential för leverantörerna och täcks därför dåligt. För de små

minoritetsspråken kan det enligt motionärerna därför krävas offentliga åtgärder

för att en tillfredsställande situation skall kunna utveckla sig.

När det gäller den svenska situationen påpekar motionärerna att det sedan

länge finns IT-standarder som täcker det samiska bokstavsbehovet. Inga av de

större datorleverantörerna erbjuder emellertid produkter som helt följer dessa

standarder. Diverse speciallösningar har därför tagits fram bland användarna.

Motionärerna anför att det sedan förra sommaren pågår ett arbete med en

gemensam samisk teckenstandard, sammanhållet av norska Sametinget, och med

medverkan av IT-standardiseringarna i Sverige, Norge och Finland. De mest

angelägna behoven för det samiska språket kommer därmed att täckas.

Enligt motionärerna kommer däremot inte romani att täckas i alla de

varieteter som används i Sverige, varken av den nya samiska standarden eller

någon annan standard. Även andra minoritetsspråk kan vara svåra att tillgodose

i IT-samhället. Motionärerna framhåller att kunskapen om den faktiska

situationen är otillräcklig, eftersom språkexperter i Sverige i allmänhet har

liten kännedom om de tekniska problemen inom detta speciella IT-område, och IT-

experterna sällan har någon större kännedom om minoritetsspråken.

Motionärerna anför att kunskapen om minoritetsspråkens behov av IT-standard

måste klarläggas. En sådan kartläggning måste omfatta vilka minoritetsspråk som

är i behov av särskilda åtgärder. Särskild uppmärksamhet måste enligt

motionärerna ägnas åt vilka stavningsregler och bokstavsbehov dessa språk har.

En kartläggning av existerande standarder och IT-produkter måste även göras.

Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas mot Internet-situationen. Motionärerna

anför att kartläggningen dessutom bör innefatta förslag till åtgärder, t.ex.

upphandlingsregler, som kan behövas för att avhjälpa de brister och problem som

konstaterats. Vad som anförts om behovet av IT-standard för minoritetsspråk bör

ges regeringen till känna.

Bakgrund

I mars 1996 överlämnade regeringen propositionen 1995/96:125 Åtgärder för att

bredda och utveckla användningen av informationsteknik till riksdagen.

Regeringen redovisade i propositionen förslag till mål för en övergripande

nationell IT-strategi. Därvid lämnade regeringen förslag till prioriterade

statliga uppgifter samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda och

utveckla användningen av informationsteknik.

Som mål för en nationell IT-strategi angav regeringen bl.a. att värna allas

lika möjligheter så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och

rättvisa. Vidare föreslog regeringen att staten skall prioritera uppgifter inom

tre områden i syfte att främja utvecklingen av informations- och

kunskapssamhället i enlighet med målen för den övergripande nationella

strategin. Dessa uppgifter var rättsordningen, utbildningen och samhällets

informationsförsörjning.

När det gäller det prioriterade området utbildningen konstaterade regeringen

bl.a. att skolan har en generell uppgift att ge alla elever en likvärdig

utbildning i enlighet med målen och kraven i läroplaner och kursplaner. Häri

låg enligt regeringen också en kompensatorisk uppgift - att ge alla elever

kunskaper oavsett bakgrund, kön, bostadsort etc. Detta var inte minst viktigt

när det gäller elevernas rätt att få kunskaper om och förtrogenhet i att

använda IT som en förberedelse för ett kommande arbetsliv i informations- och

kunsskapssamhället. Skolan hade därmed enligt regeringen ett särskilt ansvar

för att motverka en samhällsutveckling med en del av befolkningen invigd och

resten utanför informations- och kunskapssamhället.

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och prioriterade uppgifter

för en nationell IT-strategi (bet. 1995/96:TU19, rskr. 1995/96:282).

I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utveckling i informationssamhället lämnas en

första redovisning på IT-området sedan IT-propositionen presenterades. I

skrivelsen beskrivs den allmänna utvecklingen på IT-området. Därutöver

redovisar regeringen bedömningar av centrala frågor för ökad tillväxt och

sysselsättning i informationssamhället samt genomförda, pågående och kommande

åtgärder inom handlingsprogrammet för att bredda och utveckla användningen av

informationsteknik.

I skrivelsen konstaterar regeringen bl.a. att informationstekniken måste vara

tillgänglig för alla, utvecklingen får inte skapa nya klyftor i samhället utan

bör i stället bidra till att öka jämställdheten i olika dimensioner,

jämställdhet mellan olika regioner, mellan könen samt mellan olika åldrar och

grupper i samhället. En bred och jämlik användning av informationstekniken är

enligt regeringen en av förutsättningarna för en sund och ökad sysselsättning i

samhället.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar inledningsvis att det som mål för en övergripande

nationell IT-strategi bl.a. har lagts fast att allas lika möjligheter skall

värnas så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa.

Som framgått av tidigare redogörelse har Minoritetsspråkskommittén bl.a. som

uppgift att lämna förslag till kriterier beträffande minoritetsbegreppet och

föreslå vilka nationella minoriteter som de aktuella Europarådskonventionerna

kan vara tillämpliga på. Utskottet utgår från att resultatet av kommitténs

arbete kommer att kunna ligga till grund för ställningstaganden på en rad

områden som t.ex. IT-området. Mot denna bakgrund anser utskottet att vad som

anförs i motion 1997/98:K336 inte nu bör föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida. Motionen avstyrks därför.

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder

Motionerna

I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna

ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar (yrkande 3). Motionären anför att de

hinder som tidigare funnits kring artikel 14 när det gäller rätten till mark

och tolkningen av äganderätt och besittningsrätt i förhållande till begreppet

bruksrätt borde idag vara undanröjda. Enligt motionären bör regeringen så snart

som möjligt återkomma till riksdagen i detta ärende.

Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från

allmänna motionstiden 1997 (yrkande 4).

Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) från allmänna motionstiden

1997 anför motionären att det är angeläget att ett beslut fattas om att

ratificera ILO-konventionen nr 169 om ursprungsbefolkningar. Detta bör ges

regeringen till känna (yrkande 2, delvis).

I motion 1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp), som behandlar frågor om global

rättvisa, hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om att

Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169 (yrkande 1).

Bakgrund

ILO:s konvention nr 169

Sverige inträdde som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO) genom

sin anslutning till Nationernas förbund 1920. ILO antog 1957 en konvention (nr

107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och integration av infödda

och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden boende folkgrupper i

självstyrande länder. Sverige ratificerade aldrig denna konvention eftersom den

enligt både regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.

1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att konventionen var i

behov av revision. En reviderad konvention utformades för att tillgodose

urbefolkningars rätt att bli konsulterade och utöva inflytande i frågor som

berör dem. Konventionen trädde i kraft den 5 september 1991 och har hittills

ratificerats av tio länder, däribland Norge och Danmark.

Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas som stam-

eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig som sådant. Begreppet

?folk? i konventionen är inte att likställa med begreppet ?folk? i folkrätten.

Regeringarna skall, under medverkan av berörda folk, se till att dessa folks

rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Ursprungsfolk skall

också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter.

Särskilda åtgärder skall vidtas för att skydda ursprungsfolkens

institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö.

Regeringarna skall samråda med folken i fråga beträffande åtgärder som direkt

kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda

institutioner och andra organ. Ursprungsfolken skall ha rätt att besluta om

sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har ett

ansvar för att skydda och bevara miljön i de områden som dessa folk bebor.

Enligt konventionen skall ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt

till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Ursprungsfolken har också

rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar

som hör till deras mark.

Andra områden som berörs i konventionen är bl.a. sysselsättning och

anställningsvillkor, social trygghet och hälso- och sjukvård.

Tidigare behandling i riksdagen

Under riksmötet 1991/92 förelade regeringen riksdagen skrivelsen 1990/91:101 om

ILO:s konvention nr 169 i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. I

skrivelsen konstaterade regeringen att samerna utgör en urbefolkning eller ett

ursprungsfolk i Sverige. Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument

inte längre anses ?sakna omedelbart intresse för svenskt vidkommande?. Flera

remissinstanser hade dock pekat på en rad punkter där konventionens krav inte

överensstämde med svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövdes en

närmare analys av hur konventionens artikel 14 om landrättigheter förhåller sig

till samernas rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya

konventionen, utan framgång, fört fram förslag om ?bruksrätt? som alternativ

till äganderätt och besittningsrätt.

Regeringen påpekade i skrivelsen att ILO-kommittén ansåg att Sverige för

närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen nr 169 mot bakgrund av det

utredningsarbete som pågick om samernas förhållanden Regeringen anslöt sig

till denna position och angav i skrivelsen att de ambitioner och krav

konventionen uppställer noga bör övervägas i det fortsatta arbetet med

samefrågorna.

Utrikesutskottet inhämtade ett yttrande från jordbruksutskottet med anledning

av skrivelsen. Jordbruksutskottet (1991/92:JoU1y) anförde bl.a. följande.

Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet

av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att

det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen.

Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under

beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock

utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte

bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas

i samband med beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett

förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning tll ett sammanhållet

förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekom- plexet

behandlas skyndsamt.

Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets yttrande och

konstaterade att den aktuella konventionen kunde fylla en viktig funktion för

skyddet av dessa folks fri- och rättigheter (bet. 1991/92:UU7). Enligt

utrikesutskottet var en samordning av de frågor som rör samernas närings- och

samhällsliv nödvändig. Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning

att Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville

utskottet framhäva vikten av att beredningen av samerättsutredningens m.fl.

förslag i samefrågorna inte onödigtvis försenar Sveriges tillträde till den

konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1991/92:35).

Under riksmötet 1992/93 tog konstitutionsutskottet med anledning av några

motioner upp frågan om ILO:s konvention nr 169 i samband med sin behandling av

proposition 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. (bet. 1992/93:KU17).

I sin bedömning konstaterade utskottet att för världens urbefolkningar, till

vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för

skyddet av deras fri- och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund

får anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.

Utskottet konstaterade vidare att utformningen av artikel 14 i konventionen

innebär att ursprungfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de

traditionellt bebor erkänns. Utskottet delade regeringens ställningstagande i

proposition 1992/93:32 att rådande rättsförhållanden i Sverige vad gäller de

svenska samerna inte står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om

rätt till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin nuvarande lydelse

ett hinder för Sveriges möjligheter att tillträda konventionen. Avslutningsvis

anförde utskottet att om det vid tillämpningen av konventionen skulle visa sig

att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en

innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kunde frågan om ett

svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt

intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer Norges

tillämpning av konventionen.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1992/93:114).

Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europarådskonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor

avstyrkte utskottet några motioner som tog upp frågan om huruvida Sverige

skulle ratificera ILO:s konvention nr 169 (bet. 1993/94:KU24 s. 40). Utskottet

hänvisade till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit att

Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till ILO och att en

skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med anledning av rapporten. Utskottet

utgick från att regeringen följde utvecklingen och ansåg därför inte att

riksdagen borde vidta någon åtgärd i frågan.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246).

Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner om en

ratificering av ILO:s konvention nr 169 (bet. 1994/95:KU37, rskr. 1994/95:244).

Utskottet hänvisade återigen till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga.

Utskottet konstaterade att skriftväxlingen mellan Norge och ILO fortsatte vad

gällde tillämpningen av konventionen och utskottet utgick från att utvecklingen

följdes av regeringen.

Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet en motion med yrkande om

att ILO:s konvention nr 169 borde ratificeras (bet. 1996/97:UU7). Utskottet

konstaterade att frågor av betydelse för ett eventuellt svenskt tillträde till

konventionen behandlades av Urbefolkningsdelegationen (Jo 1995:A). Enligt

utskottets uppfattning borde resultatet av de pågående övervägandena inväntas

innan något ställningstagande i sakfrågan kunde komma i fråga.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).

Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och

stamfolk i självstyrande länder

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en särskild utredare

med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169

om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och vilka åtgärder som i

så fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna.

I direktiven (dir. 1997:103) anger regeringen att den har haft kontakt med

ILO i fråga om tillämpningen och innebörden av artikel 14 och även följt

skriftväxlingen mellan ILO och Norge i bl.a. denna fråga. ILO:s expertkommitté

har uttalat att den norska bruksrätten, som liknar de svenska

rättsförhållandena, inte är oförenlig med konventionen. Ett uttalande från ILO

om hur konventionen torde kunna komma att tillämpas kan inte anses

auktoritativt, men det kan ge en indikation på att svenska rättsförhållanden

inte är uppenbart oförenliga med bestämmelserna i artikel 14.

Regeringen anger vidare att utredaren bl.a. skall beakta den norska

samerättsutredningens betänkanden Naturgrunnlaget for samisk kultur (NOU

1997:4) och Urfolks landrettigheter etter folkrett og utenlendsk rett -

bekgrunnsmateriale for Samerettsutvalget (NOU 1997:5). Utredaren skall vidare

inhämta synpunkter från företrädare för berörda myndigheter och organisationer.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 1998.

Utskottets bedömning

Som framgår av redogörelsen ovan har regeringen nyligen tillkallat en särskild

utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s

konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt

utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas. Motionerna

1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4

och 1997/98:U412 yrkande 1 avstyrks därför.

Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen

Motion

I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore rimligt

att Sverige, i likhet med Norge, tog fasta på Sameutredningens förslag att

erkänna samerna som en urbefolkning i Sverige. Om detta skall ske genom ett

omnämnande i grundlagen eller på annat sätt bör enligt motionärerna först

utredas. Vad som nu anförts bör ges regeringen till känna (yrkande 6).

Bakgrund

Gällande grundlagsbestämmelser

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen (RF) bör etniska, språkliga

och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget

kultur- och samfundsliv främjas.

I förarbetena till bestämmelsen framhölls att ordet kultur i detta sammanhang

skulle ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålunda bl.a. den renskötsel

som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt (prop.

1975/76:209 s. 138).

I 2 kap. 15 § RF anges att lag eller annan föreskrift inte får innebära att

någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller

etniskt ursprung tillhör en minoritet.

Enligt 2 kap. 20 § första stycket RF får begränsningar i rätten att driva

näring eller utöva yrke endast införas för att skydda angelägna allmänna

intressen och aldrig enbart i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller

företag. I andra stycket föreskrivs att samernas rätt att bedriva renskötsel

regleras i lag.

2 kap. 20 § RF infördes i samband med inkorporeringen av Europakonventionen

(prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, bet. 1994/95:KU5,

rskr. 1994/95:11). Bakgrunden till vad som föreskrivs i andra stycket, dvs. att

samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag, var att det enligt

regeringen kunde ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om

renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den samiska befolkningen

är helt förenliga med den föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och

yrkesfriheten. Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det

faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och samerna som en

etnisk minoritet omfattas av andra grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog

därför att det i grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en

föreskrift som gav grundlagsförankring av lagregleringen av samernas rätt till

renskötsel. Härigenom markerades att denna rätt inte står i konflikt med

grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten.

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Enligt ett särskilt sameprotokoll i det anslutningsavtal som Sverige slöt i

samband med tillträdet till Europeiska unionen har Sverige även i

fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samerna exklusiva

rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt (prop.

1994/95:19 bilaga 9 s. 101). Av 2 och 4 §§ anslutningslagen (SFS 1994:1500)

framgår att protokollet ingår i de fördrag och andra instrument vartill

anslutningslagen hänvisar.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för samerna (prop.

1976/77:80) uttalade kulturutskottet (bet. 1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande:

De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram

utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige,

som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild

ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt

att den uttalats så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn

innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge

utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga

minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är

naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin

utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort,

nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även

till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i

detta sammanhang.

I samband med konstitutionsutskottets behandling av propositionen 1992/93:32 om

samerna och samisk kultur m.m. tog utskottet även upp ett motionsyrkande som

rörde frågan om samerna skulle erkännas som urbefolkning i Sverige (bet.

1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). Utskottet redogjorde för bestämmelserna i RF

och anförde att det framgått att det redan ges grundlagsskydd för samerna som

etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning

hade enligt utskottet markerats genom riksdagens uttalande 1977. Utskottet

ansåg att det inte fanns skäl att ytterligare markera samernas särskilda

ställning och avstyrkte därför motionen.

Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europakonventionen m.m. behandlade utskottet också två

motioner vari framfördes synpunkter på att det hade varit av värde att förslag

hade förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och inte endast

i fråga om renskötselrätten (bet. 1993/94:KU24). Utskottet konstaterade att

samernas särställning som ursprunglig befolkning hade markerats genom flera

tidigare riksdagsuttalanden. Den nu förordade grundlagsförankringen av samernas

renskötselrätt var ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som utgick från att

regeringen följer samernas förhållanden i dessa hänseenden, ansåg att det inte

fanns skäl att härutöver markera samernas särskilda ställning och avstyrkte

därför motionerna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246).

Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet ett motions-

yrkande om att Sverige borde erkänna samerna som urbefolkning (bet.

1994/95:KU37). Utskottet konstaterade att samerna ges ett grundlagsskydd som

etnisk minoritet. Vidare konstaterade utskottet att det i grundlag också hade

markerats att samernas rätt till renskötsel inte står i strid med

grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten. Utskottet erinrade också om

att samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning hade markerats

genom riksdagens uttalande 1977. Enligt utskottets mening fanns det mot denna

bakgrund ingen anledning att nu ytterligare markera samernas särskilda

ställning. Motionen avstyrktes därför.

Utskottets bedömning

Av redogörelsen ovan framgår att riksdagen vid flera tillfällen har behandlat

motioner med yrkanden om att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige.

Riksdagen har vid dessa tillfällen erinrat om att samerna ges ett

grundlagsskydd som etnisk minoritet. Riksdagen har också hänvisat till sitt

uttalande år 1977 genom vilket samernas särställning i egenskap av ursprunglig

befolkning har markerats. Mot denna bakgrund har riksdagen inte funnit

anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Enligt

utskottets mening saknas anledning att nu göra någon annan bedömning. Motion

1996/97:K427 yrkande 6 avstyrks således.

Sametingets status

Motionerna

I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att en utredning

skulle kunna få i uppdrag att lägga förslag till höjande av Sametingets status,

bl.a. genom en översyn av dess kompetens och befogenheter. Motionärerna

hänvisar till Utbildningsdepartementets arbetsgrupp om finska språkets

ställning i Sverige, som i sin rapport (Ds 1994:97) konstaterat att egna

institutioner är av stor betydelse för en nationell minoritetsgrupps

möjligheter att hävda sin ställning och bygga upp en egen kulturbärande

identitet. Sametingets och ett troligt svensk-finskt folkting skulle enligt

motionärerna i det perspektivet troligen kunna ha en betydelse som går långt

utöver dessa institutioners formella befogenheter. Vad som anförts om

Sametingets status bör ges regeringen till känna (yrkande 8).

I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametingets

status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt

utökas (yrkande 1). Motionären framhåller att syftet med Sametingets verksamhet

är att förbättra samernas möjligheter att, som minoritet och

ursprungsbefolkning, vidareutveckla och hålla sin kultur levande, ta initiativ

till verksamheter och åtgärder som främjar en levande samisk kultur i vid

bemärkelse. Det är enligt motionären viktigt att Sametingets status successivt

stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis utökas.

Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från

allmänna motionstiden 1997 (yrkande 1).

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 1 § sametingslagen (SFS 1992:1433) skall Sametinget verka för en

levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå

åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och medel ur Samefonden till

samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till

samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen

(1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,

däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

I förarbetena till nämnda bestämmelse betonades att med levande samisk kultur

avsågs kultur i denna vida bemärkelse (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 38). Enligt

departementschefen borde den då rimligen inbegripa det som är samiskt präglat i

samhällslivet. När det gällde Sametingets speciella uppgifter anförde

departementschefen att vilka dessa uppgifter skall vara inte kan besvaras en

gång för alla. Utvecklingen fick visa vad som är lämpligt. Departementschefen

ansåg att man kunde börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av

den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade under hösten 1993 en motion vari yrkades ett

tillkännagivande om hur viktigt det var att regeringen följde Sametingets

möjlighet att verka för den samiska kulturen (bet. 1993/94:KU6). Med hänsyn

till de uppgifter Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes

i förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att regeringen skulle

komma att följa tingets möjligheter att verka för den samiska kulturen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:25).

Konstitutionsutskottet hade samma inställning när det våren 1994 behandlade en

motion med liknande yrkande (bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246).

Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner med

liknande innehåll (bet. 1994/95:KU37). Utskottet anförde att mot bakgrund av

uttalandena i förarbetena till sametingslagen och den relativt korta tid som

tingets verksamhet hade pågått, ansåg utskottet att det saknades skäl för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1994/95:244).

Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till rennäringen

och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen,

m.m.

Vid sitt sammanträde den 11 september 1997 beslutade regeringen att tillkalla

en kommitté (dir. 1997:102) med uppgift att kartlägga och redovisa de

stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna

till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och

rennäringsförordningen (1993:348). Utifrån kartläggningen och översynen skall

kommittén lämna förslag till bl.a. en ny rennäringspolitik, föreslå hur

renskötseln bör organiseras i framtiden samt utreda vilka uppgifter som i

fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter.

I direktiven anger regeringen bl.a. att utökade befogenheter för Sametinget

bör övervägas i vissa avseenden. Det handlar bl.a. om huruvida ansvaret för

stödgivningen till rennäringen kan överlåtas åt Sametinget. Kommittén skall

också överväga om vissa myndighetsuppgifter rörande rennäringsadministrationen

kan tas över av Sametinget. Vidare skall kommittén överväga om det finns

anledning att även fortsättningsvis reglera frågor om renmärken i

rennäringslagstiftningen. Finner kommittén att frågan om renmärken bör vara en

myndighetsuppgift skall kommittén överväga om handläggningen kan skötas av

Sametinget.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast vid utgången av år 1999.

Utskottets bedömning

Som redovisats ovan har regeringen nyligen tillsatt en utredning med uppgift

att bl.a. överväga utökade befogenheter för Sametinget i vissa avseenden. Vad

som anförs i motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97:K918 yrkande 1 och

1997/98:K524 yrkande 1 torde därmed vara tillgodosett. Motionerna avstyrks

således.

Samernas ställning i Nordiska rådet

Motionen

I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i

Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som

ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet (yrkande 4). Motionären

anser att det nu är dags att samerna blir fullvärdiga medlemmar i rådet.

Sverige intar enligt motionären en för försiktig hållning i de samiska

frågorna. Sverige borde visa på hemmaplan, i Norden och i EU-sammanhang att vi

aktivt arbetar för att undanröja olika typer av demokratiskt underskott, som i

det här fallet när det gäller samerna och Nordiska rådet.

Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund (kd) i motion 1997/98:K524

från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 5).

Tidigare riksdagsbehandling

Under riksmötet 1995/96 behandlade utrikesutskottet tre motioner som behandlade

samernas ställning i Nordiska rådet (bet. 1995/96:UU23). En av motionerna hade

ett likalydande yrkande som de nu aktuella motionerna. I de andra två yrkades

att Sverige skulle stödja samernas ansökan om medlemskap i Nordiska rådet samt

att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets bord.

Utrikesutskottet erinrade om att frågan om samernas deltagande i det nordiska

samarbetet hade utretts och diskuterats under en längre period. Såväl Nordiska

rådet som Nordiska ministerrådet stöder samarbete med samerna i olika former.

Utskottet anförde att det i ett tidigare sammanhang (t.ex. i bet. 1994/95:UU16)

erinrat om det arbete som bedrivs inom ramen för exempelvis Nordiska

samiskinstitutets (NSI) verksamhet. NSI, som bl.a. driver forsknings- och

utvecklingsprojekt rörande samernas situation i Barentsregionen, finansieras

över Nordiska ministerrådets budget.

Utskottet ville erinra om att samerna nu hade erhållit observatörsstatus i

Nordiska rådet. Det innebar att en representant för vart och ett av de tre

sametingen har rätt att närvara och yttra sig vid Nordiska rådets sessioner.

Motionen med yrkande om att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets

bord ansågs därmed tillgodosedd och besvarad.

Beträffande frågan om fullt medlemskap för samerna i Nordiska rådet noterade

utrikesutskottet att rådet vid den 46:e sessionen i Reykjavik 1995 hade

beslutat att inte företa sig något med anledning av ett medlemsförslag om

samiskt medlemskap. Villkoren för medlemskap återfinns i Helsingforsavtalet.

Enligt avtalet skall Nordiska rådets medlemmar vara ledamöter av ett lands

eller ett självstyrt områdes folkrepresentation. Samerna uppfyllde inte detta

krav. Bland annat mot denna bakgrund fann utrikesutskottet rådets

ställningstagande naturligt. Motionerna med yrkanden om att Sverige skulle

verka för att samerna skulle ges medlemskap i Nordiska rådet avstyrktes därmed.

När det gällde frågan om Sverige i Norden bör verka för att samerna i de

nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utrikesutskottet

till konstitutionsutskottets av riksdagen godkända betänkande 1994/95:KU37.

Utrikesutskottet noterade att konstitutionsutskottet hänvisat bl.a. till att

riksdagen i ett uttalande redan 1977 markerat samernas särställning i egenskap

av ursprunglig befolkning. Konstitutionsutskottet menade vidare att samerna som

etnisk minoritet ges ett grundlagsskydd. Enligt konstitutionsutskottets mening

fanns mot den bakgrunden ingen anledning att ytterligare markera samernas

särskilda ställning. Utrikesutskottet ansåg att den uppfattningen fortfarande

var giltig. Den aktuella motionen avstyrktes därför även i denna del.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1995/96:256).

Utskottets bedömning

Som redovisats ovan behandlade utrikesutskottet under riksmötet 1995/96

motioner med liknande yrkanden som de nu aktuella. Utrikesutskottet

konstaterade att det i Helsingforsavtalet uppställs som villkor att Nordiska

rådets medlemmar skall vara ledamöter av ett lands eller ett självstyrt områdes

folkrepresentation. Eftersom samerna inte uppfyllde nämnda villkor, hade

Nordiska rådet under 1995 beslutat att inte företa sig något med anledning av

ett förslag om samiskt medlemskap. Utrikesutskottet fann rådets

ställningstagande naturligt och motionerna avstyrktes därför i denna del. När

det gällde frågan om Sverige i Norden borde verka för att samerna i de nordiska

länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utskottet till

konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU37. Konstitutionsutskottet hade i

detta erinrat om att riksdagen redan 1977 markerat samernas särställning i

egenskap av ursprunglig befolkning och att samerna som etnisk minoritet ges ett

grundlagsskydd. Utrikesutskottet delade konstitutionsutskottets uppfattning att

det saknades anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning.

Den aktuella motionen avstyrktes även i denna del.

Konstitutionsutskottet finner inte anledning att nu göra någon annan

bedömning. Motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5

avstyrks därför.

Utredning om samernas situation

Motionen

I motion 1996/97:K911 av Siw Persson (fp) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om

samernas situation. Motionären anför att samernas rätt att leva och utöva sin

verksamhet under årens lopp har försämrats på ett sätt som gör att man nu en

gång för alla måste ta ställning till hur deras framtid skall gestalta sig. För

att individuell urminnes hävd skall kunna beaktas måste enligt motionären

rennäringslagen ändras. För att den sönderslagna kulturtraditionen skall kunna

återställas måste en ändring av ripjakten ske. Motionären anser vidare att man

en gång för alla måste bestämma om Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr

169. Upprättandet av en språklag är enligt motionären också viktigt. Motionären

framhåller att samernas framtid nu är allvarligt hotad och att man en gång för

alla måste bestämma hur deras framtid skall se ut. En ny utredning måste därför

göras, där alla samer får komma till tals. Målet måste enligt motionären vara

ett antal lagändringar som syftar till att trygga samernas framtid och där den

kulturella mångfalden tas till vara.

Bakgrund

Under föregående riksmöte behandlade jordbruksutskottet i sitt betänkande

1996/97:JoU19 Jakt och viltvård bl.a. en motion från allmänna motionstiden 1996

som berörde dels att småviltsjakten ovan odlingsgränsen måste vara ekologiskt

hållbar och ta hänsyn både till naturskyddets intressen och jägarnas önskan att

få bedriva jakt, dels att det är angeläget att följa utvecklingen av vissa

rovdjur och deras behov av ripa. Utskottet instämde i vad som anfördes i

motionen och påpekade att Sametinget, Jordbruksverket och Naturvårdsverket i

april 1996 redovisat ett uppdrag att efter samråd med berörda länsstyrelser,

jägarorganisationer och fiskeorganisationer göra en utvärdering av systemet för

upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför

odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utvärderingen har remissbehandlats.

Jordbruksutskottet konstaterade vidare att Jordbruksdepartementet i februari

1997 hade en hearing med berörda myndigheter och organisationer. Utskottet hade

inhämtat att beslut om hur den fortsatta upplåtelseverksamheten skall utformas

skulle komma att fattas under våren 1997. Mot bl.a. denna bakgrund ansåg

utskottet syftet med motionen till stor del tillgodosedd.

Konstitutionsutskottet har från Jordbruksdepartementet inhämtat att beslut om

hur den fortsatta uppplåtelseverksamheten skall utformas ännu inte har fattats,

men är att vänta efter årsskiftet 1997/98.

Utskottets bedömning

I motion 1996/97:K911 framhålls att rennäringslagen måste ändras så att

individuell urminnes hävd skall kunna beaktas. En ändring av reglerna för

ripjakten måste också ske. Vidare måste det enligt motionären bestämmas om

Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr 169. Motionären anser också att

upprättandet av en samisk språklag är viktigt. Motionären yrkar att vad som

anförts om behovet av en utredning om samernas situation bör ges regeringen

till känna.

Utskottet konstaterar att regeringen nyligen tillkallat en kommitté med

uppdrag att bl.a. göra en översyn av rennäringslagen (dir. 1997:102). Av

redogörelsen ovan framgår vidare att frågan om utformningen av den fortsatta

upplåtelseverksamheten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på

renbetesfjällen är under beredning i Regeringskansliet. Regeringen har också

nyligen tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om

Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169 (dir. 1997:103).

Minoritetsspråkskommittén kommer vidare inom kort att redovisa sitt arbete med

att utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet har tidigare anfört att det

utgår från att detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om det

samiska språkets ställning. Mot bakgrund av vad som nu sagts konstaterar

utskottet att det behov av utredning som framhålls i motionen synes i stort

vara tillgodosett genom det utrednings- och beredningsarbete som för närvarande

pågår. Motionen avstyrks därför.

Svensk-finskt folkting

Motionerna

I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore av stort

värde om riksdagen markerade en positiv inställning till de planer på att bilda

ett svensk-finskt folkting som beretts sedan något år tillbaka inom

Sverigefinska Riksförbundet. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 3).

I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett

sverigefinskt folkting (yrkande 15). Motionärerna anser att den sverigefinska

minoriteten bör få möjlighet att genom ett sverigefinskt folkting behandla

frågor av betydelse för gruppen. Detta folkting kan anordnas enligt mönster av

Sametinget. Varje sverigefinne som så önskar skulle kunna registrera sig som

medlem av minoriteten. En sådan registrering behöver enligt motionärerna inte

vara offentlig handling när det gäller enskilda individer, men det sammanlagda

antalet sverigefinnar kan räknas som underlag för olika åtgärder. Varje

sverigefinne som registrerat sig skulle ha rösträtt till folktinget.

Bakgrund

I samband med inrättandet av Sametinget erinrade regeringen i proposition

1992/93:32 (bilaga 1, s. 34 f.) om att riksdagen år 1977 vid behandlingen av

propositionen om insatser för samerna redovisat sin syn på samernas ställning

som etnisk minoritet i Sverige (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr.

1976/77:289, se ovan s. 15). Regeringen konstaterade att riksdagen vid detta

tillfälle klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges

ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra

minoriteter i landet.

Regeringen konstaterade vidare att samerna själva hade skapat olika

organisationer för att bevaka vad de såg som samiska intressen. Ett mer

kraftfullt instrument för främjandet av den samiska kulturens utveckling borde

enligt regeringen dock kunna skapas genom en särskild statlig myndighet med

överblick över de samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engagerades i

denna myndighets verksamhet. Regeringen ansåg att myndigheten borde få formen

av ett sameting.

Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 redovisade konstitutionsutskottet

riksdagens uttalande år 1977 (bet. 1992/93:KU17). För egen del anförde

utskottet att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig myndighet

borde ses mot bakgrund av detta uttalande om att samerna, som en del av

Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande

till andra minoriteter i landet.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114).

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att riksdagen i samband med inrättandet av Sametinget

markerat att detta tings inrättande borde ses mot bakgrund av riksdagens

uttalande år 1977 om att samerna, som en del av Sveriges ursprungliga

befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i

landet. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte nu berett att förorda att

ett svensk-finskt folkting skall inrättas. Motionerna 1996/97:K427 yrkande 3

och 1996/97:Sf625 yrkande 15 avstyrks således.

De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning

Motionen

I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) framhålls att samiska

och finska vid sidan av svenska är de äldsta språken i Sverige. Av historiska

skäl bör därför de samiska och sverigefinska minoriteterna ha en särställning i

det svenska samhället. Det bör inte minst framgå i historie- och

samhällskunskapsundervisningen i den svenska skolan. Vad som anförts om de

samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det svenska samhället

bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 6).

Bakgrund

Regeringen har i förordning om läroplan för det obligatoriska skolväsendet

(SKOLFS 1994:1) fastställt den läroplan som framgår av bilagan till

förordningen.

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet anges som mål att varje elev

efter genomgången grundskola bl.a. skall ha förtrogenhet med centrala delar av

vårt svenska och nordiska, inklusive det samiska, samt västerländska kulturarv.

Även i läroplanen för de frivilliga skolformerna anges att skolan skall

sträva mot att varje elev i gymnasieskolans nationella och specialutformade

program samt den gymnasiala vuxenutbildningen bl.a. har god insikt i centrala

delar av det svenska, nordiska, inklusive det samiska, och västerländska

kulturarvet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att riksdagen, som redovisats i det föregående, redan år

1977 genom ett uttalande markerat samernas särskilda ställning som en del av

Sveriges ursprungliga befolkning. Av den tidigare redogörelsen framgår vidare

att riksdagen har godtagit regeringens ställningstagande i skrivelsen 1994/95:1

om att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Som nämnts

ovan har det också i läroplanen för såväl grundskolan som gymnasieskolan och

andra frivilliga skolformer lagts fast mål för undervisningen som innebär att

eleverna skall ha insikt i bl.a. centrala delar av vårt svenska och nordiska,

inklusive det samiska, kulturarv. Utskottet utgår därutöver från att arbetet i

Minoritetsspråkskommittén kan ha betydelse för den aktuella frågan. Mot denna

bakgrund anser utskottet att det saknas anledning för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av vad som anförs i motion 1996/97:Sf625 yrkande 6.

Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande

1,

2. beträffande representationen i Minoritetsspråkskommittén

att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 3,

3. beträffande tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén

att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 4,

4. beträffande samisk språklag

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97:

K918 yrkande 2, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande

3,

5. beträffande skrivelse om finska språkets ställning

att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 4,

6. beträffande åtgärder för att höja finska språkets status

att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 5,

7. beträffande finska språkets status som minoritetsspråk

att riksdagen avslår motion 1997/98:K322 yrkande 2,

8. beträffande minoritetsspråkens behov av IT-standard

att riksdagen avslår motion 1997/98:K336,

9. beträffande ILO:s konvention nr 169

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98:

K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4 och 1997/98:U412 yrkande 1,

10. beträffande samernas rättsliga ställning

att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 6,

11. beträffande Sametingets status

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97:

K918 yrkande 1 och 1997/98:K524 yrkande 1,

12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande

5,

res. (v, mp)

13. beträffande utredning om samernas situation

att riksdagen avslår motion 1996/97:K911,

14. beträffande svensk-finskt folkting

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 3 och 1996/97:Sf625

yrkande 15,

15. beträffande de samiska och sverigefinska minoriteternas

särställning

att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf625 yrkande 6.

Stockholm den 4 november 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger

Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel

Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank

Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin

Føsker (fp).

Reservation

Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Som

redovisats? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att samerna sedan en tid har observatörsstatus i

Nordiska rådet. Enligt utskottets mening finns det dock anledning att nu

ytterligare stärka samernas ställning i de nordiska länderna genom att anta dem

som fullvärdiga medlemmar i rådet. Utskottet anser därför, i enlighet med vad

som anförs i motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5, att

Sverige i Nordiska rådet bör verka för att samerna i de nordiska länderna

erkänns som ursprungsbefolkning och ges medlemskap i rådet. Motionerna bör

således bifallas.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och

1997/98:K524 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motioner från allmänna motionstiden 1996..............1

Motioner från allmänna motionstiden 1997..............2

Utskottet.............................................3

Minoritetsspråk 3

Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m. 3

Motionerna 3

Bakgrund 3

Utskottets bedömning 5

Samisk språklag 6

Motionerna 6

Bakgrund 7

Utskottets bedömning 8

Finska språkets ställning 8

Motionerna 8

Bakgrund 9

Utskottets bedömning 10

Minoritetsspråkens behov av IT-standard 11

Motionen 11

Bakgrund 12

Utskottets bedömning 13

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder 13

Motionerna 13

Bakgrund 13

ILO:s konvention nr 169 13

Tidigare behandling i riksdagen 14

Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder

16

Utskottets bedömning 17

Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen 17

Motion 17

Bakgrund 17

Gällande grundlagsbestämmelser 17

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 18

Tidigare riksdagsbehandling 18

Utskottets bedömning 19

Sametingets status 19

Motionerna 19

Bakgrund 20

Gällande bestämmelser 20

Tidigare riksdagsbehandling 20

Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till

rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och

rennäringslagstiftningen, m.m.

21

Utskottets bedömning 21

Samernas ställning i Nordiska rådet 21

Motionen 21

Tidigare riksdagsbehandling 22

Utskottets bedömning 23

Utredning om samernas situation 23

Motionen 23

Bakgrund 24

Utskottets bedömning 24

Svensk-finskt folkting 25

Motionerna 25

Bakgrund 25

Utskottets bedömning 26

De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning 26

Motionen 26

Bakgrund 26

Utskottets bedömning 26

Hemställan 27

Reservation..........................................28

Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12) 28