Bet. 1997/98:KU15

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU15

Riksbankens ställning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

KU15

Sammanfattning

Konstitutionsutskottet, som inhämtat finansutskottets uppfattning, tillstyrker

i huvudsak propositionens förslag till förändringar av lagstiftningen kring

Riksbanken. I den del förslagen innebär ändringar i regeringsformen och i

riksdagsordningens huvudbestämmelser tillstyrks lagändringarna som vilande.

Övriga lagförslag är beroende av att ändringarna i regeringsformen genomförs

och bör enligt utskottets uppfattning antas först om riksdagen slutligt antar

förslaget till lag om ändring i regeringsformen.

Utskottet tillstyrker att Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken

och att Riksbankens ställning skall stärkas. Utskottet tillstyrker också att

målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.

Ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken

till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa

kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem).

Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy-

stem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med

flytande växelkurs.

Propositionens förslag innebär en förändring av Riksbankens ledningsstruktur.

Fullmäktige ges en kontrollerande funktion. En direktion med sex

heltidsanställda ledamöter inrättas som skall besluta i alla penningpolitiska

frågor och leda Riksbanken. Direktionens ledamöter utses av fullmäktige för en

period av sex år och en direktionsledamot kan endast skiljas från sina uppdrag

om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna

fullgöra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till allvarlig

försummelse. Riksbankschefen får föra talan mot ett sådant beslut vid EG-

domstolen. Övriga direktionsledamöter föreslås enligt propositionen få väcka

talan vid Arbetsdomstolen. Utskottet förordar att annan ledamot av direktionen

än riksbankschefen skall få väcka talan vid Högsta domstolen.

Utskottet tillstyrker att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud

för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör

penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen

inte får söka eller ta emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska

uppgifter föreslås tas in i riksbankslagen.

I propositionen föreslås att Riksbanken minst två gånger om året skall lämna

en rapport till riksdagen om den förda penning- och valutapolitiken. Syftet med

redogörelserna är rent informativt. Utskottet förordar i stället att

finansutskottet görs till mottagare av dessa redogörelser. Någon motionsrätt

och riksdagsbehandling av redogörelserna kommer därmed inte i fråga.

Utskottet välkomnar i betänkandet att Riksbanken aktivt medverkar till att

göra sina protokoll tillgängliga för en bredare allmänhet, men avstyrker

motioner (m) och (fp) i vilka begärs särskild lagreglering om publicering av

protokollen.

Vidare görs i betänkandet ett förtydligande angående Riksdagens revisorers

rätt att granska Riksbankens verksamhet.

Ledamöterna från Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig gemensamt

till förmån för avslag på förslagen om en självständigare riksbank. V- och mp-

ledamöterna har också avgivit varsin reservation angående folkomröstning om

Sveriges medlemskap i EMU. Mp-ledamoten har därutöver reserverat sig

beträffande ändring av regeringsformens bestämmelse om sedelutgivningsrätten.

Till betänkandet har också fogats sammanlagt sex särskilda yttranden (m, v,

mp), i vilka tas upp frågor som hänför sig till riksdagens kommande behandling

av förslaget till riksbankslag.

Propositionen

Proposition 1997/98:40 vari yrkas att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen,

2. lag om ändring i riksdagsordningen,

3. lag om valutapolitik,

4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,

6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom

riksdagen, dess myndigheter och organ,

7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens

ombudsmän,

8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under

krigsförhållanden,

9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen

m.m.,

10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa

beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.

Lagförslagen är fogade till betänkandet som bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1997/98:K2 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående

utskottsutfrågningar av riksbanksledningen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående

offentliggörande av direktionens protokoll i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen beslutar ändra 33 b § lagen om ändring i lagen (1988:1385)

om Sveriges riksbank i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kraven på direktionsledamöter och fullmäktiges ordförande och vice

ordförande att offentliggöra sina ekonomiska förhållanden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om karensperioden innan en direktionsledamot får inneha nya uppdrag

eller befattningar utanför Riksbanken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om direktionsledamots avsättlighet och om instruktionsförbudet.

1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att de

högst prioriterade målen för Riksbanken skall vara full sysselsättning och

finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.

1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkt 1 utom vad

avser föreslagen ändring i 9 kap. 11 § regeringsformen,

2. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkter 2 och 4-10.

1997/98:K5 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:40 Riksbankens

ställning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts under rubriken Valutapolitiken om att riksdagen, eller

riksdagspartierna, måste ges inflytande över valutapolitiska beslut.

1997/98:K6 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en

rådgivande folkomröstning,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att - med

undantag för förslaget till lag om valutapolitik - avslå proposition

1997/98:40.

1997/98:K7 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den formulering om EMU

och sedelutgivningsrätten enligt proposition 1994/95:19 som återges i motionen

och som en enhällig riksdag ställt sig bakom fortsatt skall gälla.

1997/98:K8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagfäst offentliggörande av direktionens protokoll efter viss tid,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av regeringsformen i enlighet med

vad i motionen anförts att Riksbankens monopol på utgivning av sedlar och mynt

upphör.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:K203 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen med utgångspunkt i Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger

fram förslag i syfte att stärka Riksbankens oberoende.

1996/97:Fi202 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att svenskt medlemskap i EMU måste föregås av ändring i

regeringsformen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:K213 av Birgitta Hambraeus och Roland Larsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

riksdagens styrning av Riksbanken.

1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande mål

för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Riksbankens ställning (4.4).

Yttrande från finansutskottet

På konstitutionsutskottets begäran har finansutskottet yttrat sig i ärendet.

Yttrandet finns i bilaga 2.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att Riksbanken skall ha ansvaret för

penningpolitiken och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås

att målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast

penningvärde och att detta mål skall anges i lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank. Riksbanken skall därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet,

stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar

tillväxt och hög sysselsättning. Denna skyldighet behöver enligt regeringens

mening inte lagfästas, eftersom det följer av att Riksbanken är en myndighet

under riksdagen.

Regeringen föreslår vidare att bestämmelserna i regeringsformen om

valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor

överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma

system för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor

(växelkurssystem). Närmare bestämmelser om regeringens ansvar föreslås tas in i

en ny lag om valutapolitik. Riksbanken föreslås bestämma om centralkurs och

bandbredd i ett fast växelkurssystem och om den praktiska tillämpningen av

valutapolitiken i ett system med flytande växelkurs.

Regeringen föreslår också en förändring av Riksbankens ledningsstruktur,

främst i syfte att uppfylla Sveriges åtaganden enligt EG-fördraget i fråga om

andra etappen av EMU om krav på självständighet för centralbankerna i det

europeiska centralbankssystemet, ECBS. Fullmäktige ges en kontrollerande

funktion. Fullmäktiges uppgifter anges i riksbankslagen. En direktion med sex

heltidsanställda ledamöter föreslås inrättas, vilken skall besluta i alla

penningpolitiska frågor och leda Riksbanken. Direktionen skall utses av

fullmäktige för en tid av sex år.

Enligt förslaget skall riksdagen utse de elva fullmäktige, fastställa balans-

och resultaträkning och besluta om ansvarsfrihet för fullmäktige och

direktionen. Mandattiden för fullmäktige skall vara fyra år.

Regeringen förslår att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud

för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör

penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen

inte får söka eller ta emot instruktioner när han eller hon fullgör

penningpolitiska uppgifter tas in i riksbankslagen.

För att säkerställa insyn och kontroll av Riksbankens verksamhet på det

penningpolitiska området föreslås att banken skall informera regeringen om alla

viktiga penningpolitiska beslut. Vidare skall riksbanksfullmäktiges ordförande

och vice ordförande ha rätt att närvara vid direktionens sammanträden med

yttranderätt, men utan förslags- och rösträtt. Riksbanken skall också minst två

gånger om året lämna en rapport till riksdagen om den förda penning- och

valutapolitiken.

Förslagen i propositionen uppges inte vara beroende av riksdagens

ställningstagande till proposition 1997/98:25 om Sverige och den ekonomiska och

monetära unionen, EMU. Regeringen anför att när det blir aktuellt med ett

svenskt deltagande i valutaunionen skall frågorna om Riksbankens integration i

det europeiska centralbankssystemet (ECBS) aktualiseras, och nödvändiga

lagändringar kommer då att föreläggas riksdagen.

Den nya lagen om valutapolitik och de lagändringar som regeringen föreslår

skall enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1999. Det nya

fullmäktige och direktionen skall dock väljas senast under december 1998.

Bakgrund

I propositionen tar regeringen ställning till ett antal förslag som tidigare

har behandlats i andra sammanhang. Dessa är bl.a. följande.

1993 års riksbanksutredning lämnade förslag till ett antal förändringar i

syfte att stärka Riksbankens oberoende och anpassa dess ställning till EG-

fördragets krav (SOU 1993:20). Betänkandet remissbehandlades i sedvanlig

ordning.

I en skrivelse från riksbanksfullmäktige till finansutskottet i oktober 1995

aktualiserade fullmäktige bl.a. vissa förslag från Riksbanksutredningen. Denna

skrivelse har behandlats i regeringens tillväxtproposition i oktober 1995

(prop. 1995/96:25) och av finansutskottet i betänkandet 1995/96:FiU1.

Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 beslutades att

överläggningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med

Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med representanter

för samtliga riksdagspartier. I arbetsgruppen ingick riksdagsledamöterna Jan

Bergqvist (s), Lars Tobisson (m), Helena Nilsson (c), Anne Wibble (fp), Kenneth

Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Mats Odell (kd). Statsrådet Erik Åsbrink var

ordförande i arbetsgruppen.

Resultatet av arbetsgruppens arbete redovisades i departementspromemorian

Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Promemorian har remitterats till Sveriges

riksbank och Stockholms tingsrätt. Arbetsdomstolen har beretts tillfälle att

inkomma med yttrande.

Regeringen lämnade i oktober 1997 proposition 1997/98:25 om Sverige och den

ekonomiska och monetära unionen, EMU, till riksdagen. Där föreslås att Sverige

inte bör införa den gemensamma valutan euron då den tredje etappen av EMU

startar den 1 januari 1999. Propositionen behandlades av finansutskottet i

betänkandet 1997/98:FiU9. Utskottet och riksdagen ställde sig bakom regeringens

förslag i propositionen (rskr. 1997/98:75).

Europeiska monetära institutet (EMI) har enligt artikel 109f (6) i EG-

fördraget beretts tillfälle att avge yttrande. EMI har i sitt yttrande pekat på

att förändringar krävs för att Riksbanken skall bli en integrerad del av ECBS.

Regeringen har i propositionen bemött EMI:s synpunkter beträffande

säkerhetsbestämmelse, mandatperiod för direktionsledamot, ansvarsfrihet,

information från Riksbanken till regeringen, sedelutgivning och ikraftträdande.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen och föreslagit ändringar i 9 kap.

12 § regeringsformen och i riksbankslagen. Regeringen har i propositionen i

huvudsak följt Lagrådets förslag.

Ansvaret för valutapolitiken

Propositionen

Sveriges medlemskap i EU innebär enligt propositionen att Sverige liksom övriga

medlemsstater skall behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt

intresse. Detta allmänna åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande

penningpolitiska regimen med ett inflationsmål och rörlig växelkurs inom ramen

för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Ett annat sätt att uppfylla

detta allmänna åtagande är deltagande i ERM (växelkurssamarbetet inom EG:s

monetära samarbetssystem) eller ERM2.

EU-medlemskapet ställer därutöver inga formella krav på den nationella

ansvarsfördelningen rörande valutapolitiska frågor. Även i

departementspromemorian (Ds 1997:50) konstaterar arbetsgruppen att EG-fördraget

inte innehåller några regler om ansvarsfördelningen i valutapolitiska frågor på

nationell nivå. Det står således Sverige fritt att inom detta område välja den

institutionella ram som bäst är anpassad för svenska behov.

Regeringen konstaterar dock i propositionen att en ordning där Sveriges

regering har ansvar för val av det system som skall användas för att fastställa

kronans värde i förhållande till andra valutor i större utsträckning

sammanfaller med ordningen i övriga EU-länder.

Regeringen föreslår därför att bestämmelserna i 9 kap. 11 § regeringsformen

om valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska

frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid

bestämma system för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska

valutor (växelkurssystem). Den närmare innebörden av begreppet ?ansvar för

övergripande valutapolitiska frågor? anges i en ny lag om valutapolitik.

Enligt 2 § denna lag skall regeringen således besluta om växelkurssystem,

dvs. välja mellan fast och flytande växelkurs och, i det fall fast växelkurs

väljs, fastställa utformningen av det arrangemang till vilket kronan skall

knytas. Det gäller exempelvis om kronan skall knytas till ett multilateralt

system såsom ERM2 eller om ett unilateralt system skall upprättas. I det senare

fallet beslutar regeringen till vilken valuta, eller vilken korg av valutor,

kronan skall knytas. Det är i dag ytterst osannolikt, anförs det i

propositionen, att Sverige, efter den 1 januari 1999 när förslagen avses träda

i kraft, skulle knyta sig till något annat fastkursarrangemang än ERM2.

Regeringens förslag innebär att ansvaret för övergripande valutapolitiska

frågor såsom att bestämma växelkurssystem, oavsett om de är baserade på

mellanstatliga avtal eller inte, kommer att ligga hos regeringen. Enligt

förslaget till lag om valutapolitik får Riksbanken hemställa om att regeringen

skall fatta beslut om växelkurssystem (3 §). Regeringen skall enligt förslaget

samråda med Riksbanken innan den beslutar om växelkurssystem (4 §).

Riksbanken förslås genom en ändring av 10 § riksbankslagen att få ansvaret för

tillämpningen av det växelkurssystem som regeringen bestämt. Riksbanken skall

därvid bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssystem och om

den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett sy-stem med flytande

växelkurs. Avtal med andra stater på detta område innefattas i denna

befogenhet. Även om Riksbanken har denna befogenhet, påpekas i propositionen

att det är regeringen som ingår internationella överenskommelser enligt 10 kap.

1 § regeringsformen (prop. s. 57-58).

Motionen

Miljöpartiet har i motion 1997/98:K5 yrkat avslag på propositionen i dess

helhet, således även på förslaget till lag om valutapolitik (yrkande 1,

delvis). Å andra sidan anför Miljöpartiet i motionstexten att propositionens

förslag att överföra ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor till

regeringen är riktigt och att det formaliserar en modell som redan används i

den praktiska politiken, eftersom alla avgörande valutapoltiska beslut de

senaste decennierna i realiteten har avgjorts av regeringen snarare än

Riksbanken.

Enligt Miljöpartiet måste dock riksdagen eller riksdagspartierna ges

inflytande över valutapolitiska beslut (yrkande 2). Detta kan enligt

motionärerna lämpligen ske genom informella konsultationer på motsvarande sätt

som i säkerhetspolitiska frågor.

Finansutskottets yttrande

Med hänvisning till de skäl som anförts i propositionen tillstyrker

finansutskottet regeringens förslag att bestämmelserna i regeringsformen om

valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor

överförs från Riksbanken till regeringen. Även den nya lagen om valutapolitik

tillstyrks. Finansutskottet tillstyrker också förslaget till 10 § i

riksbankslagen, enligt vilken Riksbanken skall bestämma tillämpningen av det

växelkurssy-stem som regeringen beslutat om.

Miljöpartiets förslag i motion K5 yrkande 2 om inflytande för riksdagen eller

riksdagspartierna över valutapolitiska beslut föreslås avstyrkas.

Finansutskottet hänvisar till att lagen om valutapolitik innebär dels att

Riksbanken hos regeringen får hemställa att regeringen skall fatta beslut om

växelkurssystem, dels att regeringen skall samråda med Riksbanken inför

valutapolitiska beslut. Finansutskottet anser inte att förändringen av ansvaret

för valutapolitiken ger riksdagen anledning att nu särskilt besluta om

ytterligare samråd av det slag som föreslås i motionen.

(På grund av ett tryckfel i motionen har finansutskottet behandlat yrkande 2

som om yrkandet inneburit krav på ett ökat inflytande för Riksbanken eller

riksdagspartierna.)

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med finansutskottet tillstyrker konstitutionsutskottet regeringens

förslag att genom en ny bestämmelse i 9 kap. 11 § regeringsformen lägga

ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor på regeringen. Förslaget bör

antas som vilande. Konstitutionsutskottet anser också att förslaget till lag om

valutapolitik, i vilket regeringens ansvar för valutapolitiken preciseras,

samt förslaget till 10 § riksbankslagen bör antas av riksdagen. Förslagen är

dock beroende av att ändringen i regeringsformen genomförs, och de bör därför

antas först om riksdagen slutligt antar förslaget till lag om ändring i

regeringsformen. Motion K5 (mp) yrkande 1, delvis, avstyrks.

Konstitutionsutskottet delar finansutskottets bedömning att förändringen av

ansvaret för valutapolitiken inte ger riksdagen anledning att särskilt besluta

om ytterligare samråd av det slag som föreslås i motion K5 (mp) yrkande 2.

En självständig riksbank - allmänna överväganden

Inledning

Under detta avsnitt behandlas de motioner i vilka riktas principiella

invändningar mot lagförslagen i stort. I de därpå följande avsnitten tas upp

frågor som avser olika enskildheter i de framlagda lagförslagen.

Propositionen

I propositionen påpekas att Riksbanken redan i dag ansvarar relativt

självständigt för penningpolitiken och som sin övergripande uppgift har tagit

på sig att upprätthålla en stabil prisnivå. Riksbankens formella och reella

oberoende har ökat bl.a. som en följd av de förändringar i riksbankslagen som

genomfördes 1989. Det finns emellertid enligt regeringen i huvudsak två skäl

att se över den institutionella ramen kring penning- och valutapolitiken för

att ytterligare öka Riksbankens oberoende.

För det första kan det specifika trovärdighetsproblemet för penningpolitiken

och dess negativa konsekvenser begränsas om statsmakterna gör troligt att

avvikelser från prisstabilitetsmålet inte kommer att ske. Den institutionella

ramen kan enligt regeringen bidra till detta. Genom att delegera ansvaret för

utformningen av penningpolitiken till en självständig riksbank med ett klart

angivet prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga perspektiv som

skapar förutsättningar för att målet skall vara trovärdighet.

För det andra har Sveriges medlemskap i EU medfört att förutsättningarna för

penning- och valutapolitiken har förändrats. Regeringen påpekar att Sverige som

en följd av medlemskapet i EU har åtagit sig att stärka Riksbankens

självständighet.

Motionerna

I tre motioner yrkas avslag på propositionens förslag om en mer självständig

ställning för Riksbanken.

Miljöpartiet hemställer i motion K5, yrkande 1 att propositionen avslås.

Miljöpartiets inställning i frågan om EMU och grundlagen är att svensk grundlag

skall hävdas och att ändringar skall göras först efter det att riksdagen

eventuellt tagit ställning till svenskt deltagande i valutaunionen. Så länge

ett sådant beslut inte finns, måste enligt Miljöpartiet utgångspunkten vara att

situationen med en svensk självständig penningpolitik kommer att bestå och att

någon grundlagsändring för att anpassa lagstiftningen till Maastrichtfördraget

inte heller är nödvändig. Miljöpartiet anser inte heller att regeringen kunnat

visa att den föreslagna förändringen av Riksbankens ställning och organisation

kan motiveras av ekonomiska eller något annat sakligt skäl.

Även Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen, med undantag för förslaget

till lag om valutapolitik (motion 1997/98:K6 yrkande 2). De förändringar i

Riksbankens ställning och organisation som förordas i propositionen är

egentligen, enligt Vänsterpartiet, en förberedelse för ett inträde i EMU.

Sverige har emellertid deklarerat att ett inträde i EMU får vänta för Sveriges

del och att det skall föregås av en valhandling i vilken folket har kunnat ta

ställning till frågan. Därigenom har Sverige också deklarerat sig stå fritt i

förhållande till övriga steg i EMU-processen. Förändringarna av Riksbankens

ställning och organisation behövs inte heller i sak, anför Vänsterpartiet

vidare. Sveriges riksbank har med nuvarande ordning i huvudsak fungerat väl. En

än mer oberoende riksbank behövs inte. Behovet av att ändra i Riksbankens

organisation och ställning är inget som uppkommit ur annat än behovet av att

EMU-anpassa Sverige.

Också i motion 1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas avslag på

propositionen, utom vad avser förslaget att överföra det övergripande ansvaret

för valutapolitiken till regeringen (yrkandena 1 och 2). Lika litet som Sverige

skall gå med i EMU, lika litet skall Sverige göra de anpassningar av

Riksbankens ställning som regeringen föreslår i propositionen, eftersom hela

regelverket bygger på en ekonomisk doktrin som är döende och som under en lång

följd av år bevisat sin oförmåga att uppfylla EU-medborgarnas krav på full

sysselsättning och trygghet i livets alla skeden, heter det i motionen.

I motion 1996/97:K203 av Lars Tobisson m.fl. (m), väckt under den allmänna

motionstiden 1996, begärs att regeringen med utgångspunkt i

Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger fram förslag i syfte att

stärka Riksbankens oberoende. Moderaterna anser att ett ökat oberoende för

Riksbanken är en god sak i sig. Ett snabbt beslut om detta skulle stärka

tilltron till Sveriges beslutsamhet att hålla inflationen nere, vilket i sin

tur skulle medverka till lägre räntor och en stabil valuta. Moderaterna

hänvisar också till att Sverige är förpliktat att - oavsett om Sverige kan

eller vill delta fullt ut i EMU - säkerställa att dess centralbank har en

oberoende ställning.

I motion 1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v), vilken väckts under den

allmänna motionstiden 1997, begärs ett tillkännagivande till regeringen om

Riksbankens ställning (yrkande 9). Vänsterpartiet motsätter sig en anpassning

av grundlagen till EMU:s krav på en fristående riksbank. Vänsterpartiet hävdar

att förslaget är ägnat att underlätta för den ekonomiska politiken att

underordnas EMU:s monetaristiska principer och göras immun gent-emot riksdagens

och ytterst väljarnas åsikter. Varje politisk fråga skall skötas av personer

som får ta ett politiskt ansvar och vars mandat med jämna mellanrum prövas av

väljarna.

I motion 1997/98:K213 av Birgitta Hambraeus och Roland Larsson (båda c),

vilken också väckts under den allmänna motionstiden 1997, begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om riksdagens

styrning av Riksbanken. Det är enligt motionärerna viktigt att riksdagen

behåller rätten att styra Riksbanken. Grundlagen bör inte ändras för att göra

Riksbanken självständig, dvs. utanför demokratisk kontroll, heter det i

motionen.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet ställer sig bakom förslaget att Riksbankens ställning stärks

generellt och föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motionerna K6 (v)

yrkande 2, K5 (mp) yrkande 1, K4 (s) samt Fi220 (v) yrkande 9.

Finansutskottet har inte fått tillfälle att yttra sig över motionerna

1996/97:K203 (m) och 1997/98:K213 (c).

Konstitutionsutskottets bedömning

Som framgått av den ovan lämnade redovisningen finns det enligt regeringen i

huvudsak två skäl för att ytterligare öka Riksbankens oberoende.

För det första kan en delegering av ansvaret för utformningen av

penningpolitiken till en självständig Riksbank med ett klart angivet

prisstabilitetsmål ge politiken det långsiktiga perspektiv som skapar

förutsättningar för att målet skall vara trovärdigt. För det andra har Sverige

som en följd av EU-medlemskapet åtagit sig att stärka Riksbankens

självständighet.

Med anledning av vad som anförs i flera av motionerna vill

konstitutionsutskottet något utveckla vad EU-medlemskapet innebär i detta

hänseende.

Sverige har genom anslutningslagen, lagen (1994:1500) med anledning av

Sveriges anslutning till Europeiska unionen, införlivat de bestämmelser om EMU

som finns i EG-fördraget och har till EG överlåtit rätten att fatta beslut i

den omfattning som följer av dessa bestämmelser. EG:s rättsakter inom detta

område gäller därmed också före svensk lagstiftning.

Den andra etappen av EMU inleddes den 1 januari 1994. Under denna etapp skall

bl.a. det europeiska centralbankssystemet, ECBS, och den europeiska

centralbanken, ECB, upprättas, dock senast omedelbart efter den 1 juli 1998

(artikel 109 l i EG-fördraget). ECBS skall bestå av ECB och de nationella

centralbankerna (artikel 106.1 i EG-fördraget och artikel 1.2 i ECBS-stadgan).

Senast då ECBS upprättas skall varje medlemsstat i EU enligt artikel 108 i

EG-fördraget säkerställa att dess lagstiftning är förenlig med EG-fördraget och

ECBS-stadgan. Denna lagstiftning skall gälla för ett lands centralbank, oavsett

om medlemsstaten deltar i valutaunionen eller inte (jfr. prop. s. 43).

EG-fördraget och ECBS-stadgan innehåller följande krav på

centralbankslagstiftningen, vilka Sverige alltså måste uppfylla:

- förbud för centralbanken och medlemmar i dess beslutande organ att begära

eller ta emot instruktioner från gemenskapsinstitutioner eller gemenskaps-

organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ samt

åtaganden från gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen och

medlemsstaternas regeringar att respektera denna princip och att inte söka

påverka medlemmarna av ECB:s eller de nationella centralbankernas beslutande

organ när de fullgör sina uppgifter (artikel 107 i EG-fördraget och artikel 7 i

ECBS-stadgan),

- krav på kriterier för avsättande av centralbankschefen, artikel 14.2 andra

stycket i ECBS-stadgan.

Att vår nationella lagstiftning skall vara förenlig med EG-rättens krav innebär

inte att alla dessa krav måste återges i svenska rättsregler. EG-rättens

direkta effekt och företräde framför svensk rätt gör inte detta nödvändigt.

Däremot måste svenska bestämmelser som strider mot EG-rätten ändras. De svenska

bestämmelser som finns måste alltså vara så utformade att de gör det möjligt

för de EG-regler som skall tillämpas direkt att få fullt genomslag.

Det enda uttryckliga kravet på visst innehåll i svensk rätt rörande

Riksbanken som EG-rätten ställer är artikel 14.2 i ECBS-stadgan, där det sägs

att det i stadgarna för de nationella centralbankerna särskilt skall

föreskrivas att centralbankschefens ämbetstid skall vara minst fem år.

Riksdagen får alltså inte stifta en riksbankslag vars innehåll strider mot

EG-rätten. Om så skulle ske, blir de svenska bestämmelserna ?ogiltiga? i den

meningen att EG-rätten tar över de svenska bestämmelserna, oavsett deras

konstitutionella valör.

Sammanfattningsvis har Sverige genom medlemskapet i EU åtagit sig att

säkerställa Riksbankens självständighet. Även ekonomiska skäl talar för ett

ökat oberoende för Riksbanken. Konstitutionsutskottet delar alltså regeringens

uppfattning att Riksbankens oberoende bör stärkas och avstyrker därför

motionerna K5 (mp) yrkande 1, delvis, K6 (v) yrkande 2, K4 (s), Fi220 (v)

yrkande 9 och K213 (c) vilka motsätter sig de föreslagna förändringarna av

Riksbankens ställning.

I motion 1996/97:K203 (m) begärs förslag i syfte att stärka Riksbankens

oberoende. Motionen tillgodoses genom propositionens förslag och avstyrks

därför.

Utskottet återkommer i det följande till lagförslagen i detalj.

Närmare om instruktionsförbudet

Propositionen

Som nämnts under avsnittet En självständig riksbank innebär EG-fördraget och

ECBS-stadgan att Sverige måste uppfylla kravet på förbud för centralbanken och

medlemmar i dess beslutande organ att begära eller ta emot instruktioner från

gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar

eller från något annat organ.

I propositionen föreslås detta instruktionsförbud komma till uttryck i dels 9

kap. 12 § RF, dels 41 § a riksbankslagen. I det förstnämnda lagrummet införs

ett nytt första stycke, där det klargörs att ingen myndighet får bestämma hur

Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik. Bestämmelsen skall

garantera Riksbanken oberoende gentemot riksdag och regering

(departementspromemorian s. 102).

Lagrådet påpekade i sitt yttrande att riksdagen inte i enskilda fall får

påverka penningpolitiken. Detta skydd för Riksbankens självständighet borde

enligt Lagrådet komma till uttryck i regeringsformen, samtidigt som det borde

göras klart att riksdagen ändå kan ingripa genom lagstiftning.

Regeringen anför emellertid med anledning av Lagrådets förslag att det saknas

anledning att i regeringsformen ta in ytterligare bestämmelser och hänvisar

till att lagstiftningsmakten ändå ligger i riksdagens händer (prop. s. 77).

EG-fördragets instruktionsförbud riktar sig som framgått inte enbart till den

som lämnar instruktioner, utan innebär också att direktionens ledamöter inte

får begära eller ta emot instruktioner. Denna del av instruktionsförbudet finns

i förslaget till 41 a § riksbankslagen.

Instruktionsförbudet aktualiseras bland annat i samband med

riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken. I

ett förslag till nytt första stycke i 50 § riksbankslagen har införts en

bestämmelse om att Riksbanken minst två gånger om året skall lämna en skriftlig

redogörelse till riksdagen om penningpolitiken. Härigenom kan riksdagen, som

Riksbankens huvudman, och allmänheten löpande ges en insyn i den

penningpolitiska verksamheten. Regeringen anser att detta är en ändamålsenlig

lösning på insynsfrågan. Enligt propositionen bör redogörelsen alltså vara

offentlig för att kunna bli föremål för diskussion i vidare kretsar och den

skulle kunna ha ett innehåll liknande det som de nuvarande

inflationsrapporterna har. Innehåll och utformning bör emellertid inte regleras

närmare (prop. s. 80).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet har på eget initiativ tagit upp frågan om riksdagsbehandlingen

av Riksbankens rapporter och den konflikt med instruktionsförbudet som därvid

kan uppkomma. Finansutskottet framhåller att det i propositionen inte närmare

kommenteras hur den föreslagna redogörelsen skall beredas i riksdagen. Såvitt

finansutskottet förstår bör redogörelsen betraktas som en framställning av det

slag som omnämns i 3 kap. 8 § riksdagsordningen. Beträffande sådana

redogörelser löper motionsrätt. De skall vidare beredas i utskott innan de tas

upp till avgörande i kammaren.

Finansutskottet understryker att riksdagens behandling av redogörelserna

självfallet inte får ske på ett sådant sätt att det uppstår en konflikt med

instruktionsförbudet. Detta förbud omfattar alla penningpolitiska beslut, dvs.

just den typ av frågor som Riksbanken kommer att ta upp i sina redogörelser,

påpekar finansutskottet. Finansutskottet förutsätter att kammarkansliet och

talmannen vid sin prövning av de motioner som väcks i anslutning till

redogörelserna kan vägra att ta upp yrkanden som inte är förenliga med

instruktionsförbudet.

I en avvikande mening har finansutskottets m-, fp- och kd-ledamöter förordat

att riksdagens finansutskott görs till mottagare av Riksbankens redogörelser.

Redogörelserna skulle då komma att hanteras i samma ordning som Riksbankens

budget, vilken överlämnas för kännedom till finansutskottet och Riksdagens

revisorer, och problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av

redogörelserna skulle därmed undvikas.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet delar regeringens bedömning att det saknas anledning att

särskilt föreskriva i regeringsformen att instruktionsförbudet i artikel 107 i

EG-fördraget och artikel 7 i ECBS-stadgan gäller även riksdagen. För riksdagens

del innebär instruktionsförbudet att riksdagen inte i enskilda fall får

bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik. Syftet

med de aktuella EG-bestämmelserna är att ge de penningpolitiska beslutsfattarna

en sådan integritet att de självständigt och utan påtryckningar utifrån kan

fatta penningpolitiska beslut.

Detta innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, att kammarkansliet och

talmannen vid sin prövning av till exempel de motioner som väcks under den

allmänna motionstiden är skyldiga att vägra att ta upp yrkanden som inte är

förenliga med instruktionsförbudet. Redan i dag förekommer för övrigt att

motionsyrkanden inte får väckas därför att de inte är förenliga med grundlagens

eller riksdagsordningens bestämmelser.

Utskottet tillstyrker att förslaget till 9 kap. 12 § första stycket RF antas

som vilande.

Enligt förslaget till ny 50 § riksbankslagen skall Riksbanken minst två

gånger om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om

penningpolitiken. Därmed ges riksdag och allmänhet tillfälle till insyn i

Riksbankens verksamhet. Syftet med redogörelserna är således rent informativt.

Innehåll och utformning bör enligt propositionen inte regleras närmare, men

regeringen anser att de kan ha ett innehåll liknande de nuvarande

inflationsrapporterna.

Vid överläggningarna i den arbetsgrupp som utformade departementspromemorian

Riksbankens ställning (Ds 1997:50) uppmärksammades inte att en sådan

redogörelse kommer att medföra motionsrätt, utskottsbehandling och

kammarbeslut. Det har emellertid inte varit vare sig arbetsgruppens eller

regeringens avsikt att den skall leda till någon formell riksdagsbehandling. På

s. 63-64 i propositionen anges vilka frågor som bör handläggas av riksdagen,

och i detta sammanhang omnämns inte de penningpolitiska redogörelserna.

Riksbankens skriftliga redogörelser kan väntas handla om dess bedömning av

det ekonomiska läget, den förda penningpolitiken och den framtida

penningpolitikens förutsättningar och inriktning. En ordning som föreskriver

formell riksdagsbehandling inbjuder då till överträdelser av

instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om Riksbankens faktiska

självständighet och därmed dess trovärdighet vad gäller inflationsmålet.

Riksdagen saknar inte möjligheter att i andra sammanhang kommentera

Riksbankens verksamhet. Enligt den nya lydelsen av 48 § i riksbankslagen skall

Riksbanken varje år före den 15 februari avge årsredovisning, som även

framdeles skall innehålla en redogörelse för den förda penningpolitiken. I

anslutning härtill föreligger motionsrätt liksom naturligtvis under den

allmänna motionstiden. Inget hindrar heller att penningpolitiken berörs i

samband med vårpropositionen och budgetpropositionen.

Problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av de särskilda

redogörelserna bör undvikas genom att den föreslagna 50 § ändras så att

riksdagens finansutskott görs till mottagare av dem. De skulle i så fall komma

att hanteras i samma ordning som i flera år gällt för Riksbankens budget,

vilken enligt 47 § riksbankslagen skall överlämnas för kännedom till

finansutskottet och Riksdagens revisorer. Redogörelserna kan också läggas till

grund för utfrågningar inför finansutskottet.

Enligt konstitutionsutskottets mening bör 50 § förslaget till riksbankslag

vid riksdagens kommande behandling på denna punkt anpassas till den avsedda

innebörden av fempartiuppgörelsen.

EMI:s synpunkter på lagförslaget

Propositionen

I tredje stycket av förslaget till ny lydelse av 9 kap. 12 § regeringsformen

föreskrivs att riksdagen skall pröva om ledamöterna i fullmäktige och

direktionen skall beviljas ansvarsfrihet.

Om en fullmäktig vägras ansvarsfrihet är han skild från sitt uppdrag. Frågan

om att skilja en ledamot av direktionen från hans anställning prövas av

fullmäktige. Det innebär att det krävs beslut av såväl riksdagen som

fullmäktige för att en direktionsledamot som vägrats ansvarsfrihet skall kunna

skiljas från sin anställning.

Enligt samma förslag till grundlagsstadgande får fullmäktige skilja en

direktionsledamot från hans uppdrag endast om han inte längre uppfyller de krav

som ställs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig

skyldig till allvarlig försummelse.

De fall i vilka ansvarsfrihet får vägras framgår av den föreslagna lydelsen

av 49 § andra stycket riksbankslagen där vissa kriterier anges för när

riksdagen kan vägra en ledamot av fullmäktige eller en direktionsledamot

ansvarsfrihet. Det får endast ske om det finns skäl att föra talan om

ekonomiskt ansvar mot en ledamot av fullmäktige eller direktionen, eller om

ledamoten bör åtalas för brottsligt förfarande i samband med sitt uppdrag eller

sin anställning.

EMI har framhållit att den grund på vilken fullmäktige kan skilja en

direktionsledamot från hans anställning enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är

förenlig med ECBS-stadgan. Däremot anser EMI att kriterierna för när riksdagen

kan vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet enligt 49 § riksbankslagen inte är

förenliga med artikel 14.2 i ECBS-stadgan.

Regeringen delar inte denna uppfattning (prop. s. 74). De kriterier som

gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en direktionsledamot

ansvarsfrihet enligt den föreslagna 49 § riksbankslagen ryms, enligt regeringen

och Lagrådet, under de förhållanden som enligt stadgan kan föranleda att en

ledamot skiljs från sin anställning.

Vidare föreskrivs i förslaget till 9 kap. 12 § första stycket RF att ingen

myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör

penningpolitiken. Motsvarande instruktionsförbud finns i förslaget till 41 a §

riksbankslagen, enligt vilket lagrum ledamöter av direktionen inte får söka

eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter. EMI har

i sitt yttrande också tagit upp vissa frågor med anknytning till dessa

lagförslag. Det område inom vilket oberoende krävs finns angivet i artikel 107

i EG-fördraget. EMI framhåller att denna artikel omfattar alla ECBS-relaterade

uppgifter och inte enbart ?frågor som rör penningpolitik? eller

?penningpolitiska uppgifter?, dvs. den formulering som används i 9 kap. 12 §

regeringsformen respektive 41 a § riksbankslagen. Omfattningen av artikel 107 i

EG-fördraget återspeglas inte till fullo i de föreslagna lagbestämmelserna om

instruktionsförbudet, anser EMI.

Enligt propositionen ser regeringen tillämpningen av valutapolitiken som en

del av penningpolitiken. Det innebär att även valutapolitiken omfattas av

instruktionsförbudet. Regeringen slår också fast att även andra uppgifter som

enligt EG-fördraget tillkommer ECBS omfattas av förbudet eftersom Riksbanken

kommer att vara en del av ECBS (prop. s. 76).

Motionen

Moderata samlingspartiet erinrar i motion K2 om att regeringen valt att inte

åtgärda de två invändningar som Europeiska monetära institutet (EMI) haft mot

lagförslagen. I båda fallen ansluter sig emellertid motionärerna till

regeringens bedömning och föreslår att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande om vad som sägs i motionen i dessa frågor (yrkande 6).

Beträffande frågan om på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från

sitt uppdrag, där EMI haft uppfattningen att skrivningen i riksbankslagen

skulle innebära ett sämre skydd för direktionsledamot jämfört med

regeringsformen, anser motionärerna, i likhet med regeringen, att kriterierna i

riksbankslagen är snävare än regeringsformen, varför riksbankslagen är förenlig

med EMI:s stadga.

Även beträffande regeringens lagförslag om instruktionsförbudet, som enligt

EMI inte till fullo uppfyller EG-fördragets krav, delar motionärerna

regeringens uppfattning i sak, dvs. att även ECBS-relaterade uppgifter omfattas

av instruktionsförbudet med nuvarande lagförslag. Till skillnad från regeringen

anser dock motionärerna att alla ECBS-relaterade uppgifter måste anses ingå i

penningpolitiken i dess breda bemärkelse.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet instämmer i regeringens och motionärernas bedömning att de

kriterier som gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en

direktionsledamot ansvarsfrihet enligt förslaget till 49 § riksbankslagen ryms

under de förhållanden som enligt ECBS-stadgan kan föranleda att en ledamot

skiljs från sin anställning. Finansutskottet konstaterar vidare att med

propositionens lagförslag kommer alla typer av ECBS-relaterade uppgifter att

omfattas av instruktionsförbudet i 9 kap. 12 § första stycket RF och 41 a §

riksbankslagen. Enligt finansutskottets mening är det därför inte erforderligt

med någon modifiering av lagförslagen i detta hänseende.

Eftersom motionärerna i allt väsentligt är överens med regeringen är det

enligt finansutskottets mening inte behövligt med något tillkännagivande med

anledning av motionen. Det finns därför inte anledning för riksdagen att

biträda motionärernas förslag. Finansutskottet anser att konstitutionsutskottet

med hänsyn härtill bör avstyrka motion K2 (m) yrkande 6.

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med finansutskottet delar konstitutionsutskottet regeringens bedömning

att de invändningar EMI framfört mot de nu aktuella lagförslagen vad gäller

dels frågan om på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från sitt

uppdrag, dels omfattningen av instruktionsförbudet, inte bör föranleda några

förändringar av förslagen. Som finansutskottet påpekar är motionärerna i allt

väsentligt överens med regeringen. Konstitutionsutskottet anser därför inte att

det är motiverat med något tillkännagivande med anledning av motion K2 (m)

yrkande 6. Motionen avstyrks därför i här aktuell del.

Målet för penningpolitiken

Propositionen

Enligt regeringen är det i huvudsak fyra aspekter som är avgörande för att

Riksbanken skall kunna anses vara självständig: Det är för det första ett

institutionellt oberoende, med vilket avses att ingen skall ha möjlighet att i

penningpolitiska frågor ge instruktioner till Riksbanken. För det andra bör

ledamöterna i det organ som utformar penningpolitiken ges ett personligt

oberoende. För det tredje bör Riksbanken ha ett funktionellt oberoende. Det

innebär enligt propositionen (s. 48) att banken skall ges ett otvetydigt mål

för penningpolitiken. Slutligen bör Riksbanken vara finansiellt oberoende.

Målet för penningpolitiken bör enligt propositionen betona

inflationsbekämpningen och vara offentligt och lagfäst. Målet bör självfallet

också vara förenligt med ECBS:s prisstabilitetsmål enligt EG-fördraget. Ett

lagstadgat mål för penningpolitiken är enligt propositionen en viktig del av

förslaget att ge Riksbanken en självständig ställning och penningpolitiken en

större trovärdighet.

Ett ytterligare motiv är enligt propositionen att en långtgående delegering

av penningpolitiken bör kombineras med uppföljning och kontroll. Riksdagen som

Riksbankens huvudman måste därför ha möjlighet att utvärdera verksamheten

utifrån ett mål som fastställts för verksamheten.

I propositionen föreslås att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att

upprätthålla ett fast penningvärde (4 § andra stycket riksbankslagen). Orden

fast penningvärde anger enligt propositionen att det är den allmänna prisnivån

som avses. Målet skall inte tolkas så att alla enskilda priser skall vara

stabila. Målet skall vidare tolkas i förändringstermer, inte i absoluta termer,

dvs. målet bör uttryckas som ett mål för inflationstakten snarare än som ett

mål för den absoluta prisnivån (prop. s. 53).

Riksbanken bör härutöver, som en myndighet under riksdagen, ha skyldighet att

stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen, i syfte att uppnå hållbar

tillväxt och hög sysselsättning, i den mån dessa inte strider mot

prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet bör enligt regeringens mening inte

lagfästas.

Motionerna

I motion 1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) begärs att riksdagen beslutar att

de högst prioriterade målen för Riksbanken enligt riksbankslagen skall vara

full sysselsättning och finansiering av omställningen till ett

kretsloppssamhälle. Motionären anser att målet ett fast penningvärde är för

snävt. Rätten till arbete är grundlagsfäst i Sverige och omfattas av FN:s

deklaration för de mänskliga rättigheterna. Omställningen till ett

kretsloppssamhälle är enligt motionären nödvändig och kommer att ge arbete över

hela landet. Motionären anser att EU:s bestämmelser beträffande fas två av EMU

om bl.a. förbud mot monetär finansiering bör omprövas, om de gör det svårt att

skapa full sysselsättning och finansiera omställningen till

kretsloppssamhället.

I motion 1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), väckt under den

allmänna motionstiden 1997, begärs förslag om lagstiftade övergripande mål för

Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8). Miljöpartiet

anser att Riksbanken i högre grad än hittills skall stödja den långsiktiga

ekonomiska politik som riksdagen beslutat och att riksdagen bör fastställa

detta mål i lag. Övergripande krav att minska miljöskulden och arbetslösheten

skall vara centrala. Även det penningpolitiska målet för Riksbanken bör

fastställas av riksdagen. Detta mål bör enligt Miljöpartiet vara att bibehålla

en prisstabilitet på god europeisk nivå. Prisstabilitet har en avgörande

betydelse för möjligheterna att uppnå en ekologiskt hållbar ekonomisk

utveckling.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet delar regeringens uppfattning att en delegering av

penningpolitiken till en självständig riksbank inte bör ske utan att målet för

verksamheten är tydligt. En självständig riksbank måste därför ges ett

demokratiskt förankrat mål för verksamheten. Finansutskottet delar

uppfattningen att målet för penningpolitiken bör vara lagfäst. Riksdagen bör

också som huvudman för Riksbanken ges möjlighet att utvärdera verksamheten mot

det mål som riksdagen sätter för penningpolitiken.

Finansutskottet framhåller att principen om en oberoende riksbank inte

innebär att målen för den ekonomiska politiken eller prioriteringen mellan dem

ändras, utan att tanken tvärtom är att den samlade måluppfyllelsen kan

förbättras genom att trovärdigheten för den ekonomisk-politiska strategin

stärks. Genom att förstärka förtroendet för en långsiktig prisstabilitet kan

möjligheterna att i ett kort- och medelfristigt perspektiv anpassa

penningpolitiken till det ekonomiska läget öka, anför finansutskottet.

Flera EU-länder har redan i dag ett lagfäst huvudmål för penningpolitiken som

syftar till att upprätthålla prisstabilitet, påpekar finansutskottet. Det är

dessutom vanligt att huvudmålet kombinerats med lagfästa, underordnade mål,

formulerade som att centralbanken, utan att åsidosätta det överordnade målet,

skall stödja den allmänna ekonomiska politiken.

Även ECBS har underordnade mål, anför finansutskottet vidare. Enligt ECBS-

stadgan skall huvudmålet för ECBS vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan

att åsidosätta detta mål skall ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken

inom gemenskapen i syfte att bidra till att förverkliga gemenskapens mål. Dessa

är att främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom

gemenskapen som helhet, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn

till miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om

sysselsättning och socialt skydd, en höjning av levnadsstandarden och

livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan

medlemsstaterna.

Finansutskottet framhåller att Riksbanken kommer att omfattas av ECBS

verksamhetsmål såsom det är formulerat i stadgan och att det därför inte är

möjligt att fastställa ett verksamhetsmål som strider mot detta mål.

Det är också finansutskottets uppfattning att Riksbanken, som en myndighet

under riksdagen, bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska

målen i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet

behöver enligt utskottets mening inte lagfästas.

De traditionella målen för ekonomisk politik brukar vara hållbar tillväxt,

hög sysselsättning, prisstabilitet, rättvis fördelning, regional balans och god

miljö. Penningpolitiken kan enligt finansutskottet påverka målet om

prisstabilitet och medverka till att uppfylla målen om hållbar tillväxt och

full sysselsättning. Däremot är mål som t.ex. god miljö, regional balans och

rättvis fördelning enligt finansutskottets uppfattning inte särskilt väl

lämpade som mål för penningpolitik.

Finansutskottet delar regeringens och arbetsgruppens uppfattning beträffande

formuleringen av det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken skall

upprätthålla ett fast penningvärde. Orden fast penningvärde anger att det är

den allmänna prisnivån som avses. Av propositionen framgår att målet inte skall

tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.

Finansutskottet delar denna uppfattning och anser att målet skall tolkas i

förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs. målet bör uttryckas som ett mål

för inflationstakten snarare än som ett mål för den absoluta prisnivån. Den

föreslagna formuleringen skall dock inte tolkas så att inflationstakten, mätt

som KPI eller något annat index, skall vara noll.

Finansutskottet ställer sig därmed bakom förslaget att målet för Riksbankens

verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Utskottet

föreslår att motionerna K3 (c) och Fi219 (mp) yrkande 8 om andra mål för

Riksbanken avstyrks.

Konstitutionsutskottets bedömning

Enligt artikel 105 i EG-fördraget och artikel 2 i ECBS-stadgan skall huvudmålet

för ECBS vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål

skall ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte

att bidra till att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2 i EG-

fördraget. Där anges att gemenskapens mål är ?att främja en harmonisk och väl

avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hållbar och

icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk

konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning

av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social

sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna?.

Som ovan nämnts kommer Riksbanken att bli en del av ECBS, oavsett om Sverige

kommer att delta i valutaunionen eller inte. Det innebär att Riksbanken kommer

att omfattas av ECBS:s verksamhetsmål, såsom det är formulerat i ECBS-stadgan.

Riksdagen kan alltså inte lagstifta om att målet ett fast penningvärde skall

vara underordnat målet full sysselsättning eller något annat mål, eftersom

detta skulle strida mot EG-fördraget.

Konstitutionsutskottet delar i likhet med finansutskottet regeringens

uppfattning att Riksbanken, som en myndighet under riksdagen, bör ha skyldighet

att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen, i den mån dessa inte strider

mot prisstabilitetsmålet, och att denna skyldighet inte behöver lagfästas.

Konstitutionsutskottet delar också regeringens uppfattning beträffande

formuleringen ett fast penningvärde.

Konstitutionsutskottet har ingen erinran mot förslaget till 4 § andra stycket

riksbankslagen. Riksdagen bör dock ta slutlig ställning till förslaget och

motionerna K3 (c) och Fi219 (mp) yrkande 8 först i samband med den andra

läsningen av förslaget till lag om ändring i regeringsformen.

Riksbankens nya ledningsstruktur

Riksbanksledningens skyldighet att anmäla ekonomiska förhållanden

Propositionen

Enligt den nu gällande lydelsen av 38 § andra stycket riksbankslagen skall

ledamöter i fullmäktige och sådan personal och uppdragstagare hos Riksbanken

som Riksbanken bestämmer anmäla sitt innehav och ändring i innehavet av

finansiella instrument till Riksbanken. Syftet med bestämmelsen är i första

hand att kontrollera att handelsförbudet i insiderlagen (1990:1342) efterlevs

men också att förtroendet för dessa funktionärer och Riksbanken kan stärkas.

Regeringen anför i propositionen att det med tanke på den ställning

Riksbanken och direktionen föreslås få är av betydelse att det finns ett stort

förtroende för ledamöterna i direktionen och för ordföranden och vice

ordföranden i fullmäktige. Regeringen anser att förtroendeskäl talar för att

dessa personer skall anmäla sina innehav, inte till Riksbanken, utan till

riksdagen, som är Riksbankens huvudman. Regeringen anser vidare att det finns

skäl att utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta även andra tillgångar

än finansiella instrument och att också gälla större skulder.

I propositionen föreslås sålunda att ledamöterna i direktionen samt

ordföranden och vice ordföranden i fullmäktige till riksdagen skriftligen skall

anmäla sitt innehav av vissa tillgångar och skulder, liksom vilka ekonomiska

avtal av visst slag som de ingått. Den föreslagna anmälningsplikten omfattar

finansiella instrument, krediter och andra skulder samt villkoren för dessa,

avtal av ekonomisk karaktär med tidigare arbetsgivare såsom avtal om löne-

eller pensionsförmån, innehav av andel i handelsbolag eller annan ekonomisk

förening än bostadsrättsförening samt ägande av näringsfastighet. Anmälan

behöver dock inte göras om värdet av avtalen och tillgångarna exklusive

finansiella instrument sammantaget understiger 0,5 miljoner kronor. Någon

anmälningsplikt föreligger inte heller för skulder och krediter som tillsammans

understiger 0,5 miljoner kronor.

Anmälningsplikten föreslås regleras genom en ny 39 a § i riksbankslagen.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det är angeläget att det finns

en anmälningsplikt om ekonomiska förhållanden för de främsta beslutsfattarna i

Riksbanken. De krav som föreslås bli inskrivna i riksbankslagen är emellertid

alltför långtgående och riskerar enligt motionärerna att negativt påverka

rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt ordföranden och vice

ordföranden i fullmäktige, vilka poster ju långtifrån förutsätter

heltidsengagemang i Riksbanken. Det finns enligt motionärerna särskilt skäl att

ompröva bestämmelsens utformning vad avser skulder och andra tillgångar än

finansiella instrument. Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av denna

innebörd (yrkande 4).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet påpekar att det redan i dag finns en intern anmälningsplikt för

fullmäktiges ledamöter, men att denna är begränsad till finansiella instrument.

Riksbanken och direktionen kommer med propositionens förslag att få en mer

självständig ställning, anför finansutskottet vidare. Utskottet anser att det

därför är viktigt att det finns ett stort förtroende inte bara för ledamöterna

i direktionen, utan också för fullmäktiges ordförande och vice ordförande, som

i direktionen kan ses som allmänhetens företrädare och som kommer att ha full

insyn i de frågor direktionen behandlar.

Finansutskottet anser mot denna bakgrund att formerna för den av regeringen

föreslagna anmälningsplikten är väl avvägda och föreslår att

konstitutionsutskottet avstyrker motion K2 (m) yrkande 4.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet gör ingen annan bedömning än finansutskottet när det

gäller formerna för anmälningsplikten. Konstitutionsutskottet anser att

riksdagen i samband med den andra läsningen av grundlagsändringarna bör anta

förslaget till 39 a § riksbankslagen och avslå motion K2 (m) yrkande 4.

Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag

Propositionen

Ett beslut om att skilja riksbankschefen från hans anställning kan enligt

artikel 14 i ECBS-stadgan överklagas till EG-domstolen. Motsvarande rätt

föreligger inte för övriga medlemmar i direktionen, men enligt EMI:s

konvergensrapport i november 1996 bör även dessa omfattas av ett liknande

skydd. Regeringen anser att ett sådant skydd därför bör åstadkommas genom en

möjlighet att väcka talan vid svensk domstol.

Regeringen föreslår att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall

kunna få sin sak prövad vid Arbetsdomstolen enligt lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister. Arbetsdomstolen bör därvid utgöra första och sista

instans. Enligt regeringen är Arbetsdomstolen den domstol som har störst

erfarenhet av den typ av ärenden som här är aktuella. Arbetsdomstolen kan

dessutom i dessa ärenden enligt artikel 177 i EG-fördraget inhämta EG-

domstolens förhandsavgörande.

Bestämmelsen om Riksbankschefens och om övriga direktionsledamöters rätt att

väcka talan mot beslut om skiljande från anställning föreslås tas in i en ny 33

b § i riksbankslagen.

Bakgrund

I departementspromemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50) föreslogs att

beslut om att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag skulle få

överklagas till Stockholms tingsrätt, som därvid skulle ha möjlighet att

infordra yttrande från EG-domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget.

Promemorians förslag grundades på resultatet av en fempartiuppgörelse. Vid

remissbehandlingen av promemorian ifrågasatte Stockholms tingsrätt lämpligheten

av att ålägga tingsrätten den nya uppgiften. Stockholms tingsrätt undrade bl.a.

om tingsrätten skulle vara både första och sista instans. Om avsikten var att

det bara skulle finns en instans borde prövningen enligt tingsrättens mening

ske i Högsta domstolen eller Regeringsrätten. Om ett flerinstansförfarande var

avsett borde det anges var överprövning skulle ske. Tingsrätten undrade också

om överklagandet skulle hanteras som en ny typ av mål eller ärende eller som

tvistemål. Vidare påpekade tingsrätten att det inte finns några EG-rättsliga

regler om avsättning av andra direktionsledamöter än riksbankschefen och

ställde sig undrande till vilken EG-rätt som EG-domstolen skulle uttala sig om

i ett förhandsavgörande.

Som ovan nämnts har regeringen i propositionen funnit att det är lämpligare

att talan väcks vid Arbetsdomstolen, som därvid bör utgöra första och sista

instans (prop. s. 74)

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att Arbetsdomstolen som

partssammansatt domstol är olämplig att pröva besvär från en direktionsledamot

som av fullmäktige blivit skild från sitt uppdrag. En sådan prövning bör i

stället göras i en nationell instans med högsta tänkbara juridiska kompetens. I

valet mellan Högsta domstolen och Regeringsrätten har motionärerna stannat för

Regeringsrätten. Förslaget till 33 b § i riksbankslagen bör ändras i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 3).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet vill med anledning av motionsyrkandet erinra om att förslagen i

propositionen grundas på en fempartiuppgörelse, vilken finns återgiven i

promemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). I promemorian föreslogs - i

33 b § förslaget till ändring i riksbankslagen - att ärenden av detta slag

skulle kunna överklagas till Stockholms tingsrätt. Finansutskottet hänvisar

till att regeringens förslag, såsom också motionärerna påpekar, i denna del

utgör ett avsteg från arbetsgruppens förslag.

Finansutskottet föreslår att man i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen

föreskriver att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka

talan vid Stockholms tingsrätt.

Finansutskottet anser inte att motion K2 (m) yrkande 3 bör föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Konstitutionsutskottets bedömning

Regeringen har i propositionen frångått fempartiöverenskommelsen när det gäller

valet av domstol och i stället för vid Stockholms tingsrätt funnit det

lämpligare att talan väcks vid Arbetsdomstolen, som därvid skall vara första

och enda instans. Utskottet delar regeringens bedömning att Stockholms

tingsrätt är mindre lämplig som överprövningsinstans i mål om skiljande av

direktionsledamot från anställning. Ett beslut att skilja riksbankschefen från

hans tjänst får överprövas av EG-domstolen. Enligt EMI:s konvergensrapport från

1996 bör ett likvärdigt skydd gälla även för direktionens ledamöter. För att

direktionsledamöternas skydd skall vara likvärdigt med riksbankschefens anser

utskottet i likhet med motionärerna att prövningen bör göras i högsta instans.

Enligt utskottets uppfattning är därvid Högsta domstolen det lämpligare valet,

med hänsyn till att de mål det här är fråga om rör civilrättsliga förhållanden

och bör handläggas som tvistemål.

En ledamot av direktionen kan skiljas från sin anställning endast i enlighet

med de kriterier som anges i artikel 14.2 i ECBS-stadgan. Högsta domstolen kan

i dessa ärenden i förekommande fall inhämta EG-domstolens förhandsavgörande

enligt artikel 177 i EG-fördraget.

Utskottet avser att senare lägga fram förslag till ändring av 33 b §

riksbankslagen.

Karenstid för ledamot som lämnat sitt uppdrag

Propositionen

I propositionen anförs att ledamöter i direktionen genom sin ställning får

kunskap i frågor som är av utomordentligt stor betydelse för vissa verksamheter

i framför allt det privata näringslivet, t.ex. banksektorn. När en ledamot

lämnar sin anställning besitter han en kunskap som, om den utnyttjas, skulle

kunna vara till skada för Riksbanken. Regeringen har därför funnit att det är

lämpligt att, i likhet med vad som gäller i vissa andra länder, införa en

bestämmelse om att ledamot av direktionen inte får påbörja ett uppdrag eller

befattning under en viss tidsperiod efter avslutad tjänstgöring i Riksbanken.

Även om den direkta kunskapen om Riksbankens penningpolitiska intentioner

förhållandevis snabbt blir inaktuell, kan det enligt regeringen uppfattas som

allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående kan övergå

till en ledande befattning i annan verksamhet.

En karensperiod föreslås därför införas, som innebär att ledamöter i

direktionen under en tid av högst ett år bör avstå från att inneha uppdrag

eller anställning där kunskaper kan missbrukas. För att undvika en alltför stel

bestämmelse bör fullmäktige dock kunna förkorta denna tid. Politiska uppdrag

som riksdagsledamot, statsråd eller anställd centralt i ett politiskt parti,

liksom anställning i Regeringskansliet anses i propositionen vara av sådan art

att de bör undantas från karensperioden.

Den föreslagna karensperioden regleras i 33 a § sista stycket riksbankslagen.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det saknas anledning att

tillämpa en så sträng karensregel som den föreslagna och föreslår att riksdagen

skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 5). Motionärerna

hänvisar till att riksbanksfullmäktige i sitt remissyttrande ifrågasatt om den

föreslagna karenstiden på ett år är nödvändig och ansett att det borde räcka

med bestämmelserna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud att röja eller

utnyttja sekretessbelagd uppgift om vilken kännedom fåtts genom anställning

eller uppdrag hos myndighet.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet hänvisar till vad som också framhålls i propositionen att

ledamöter i direktionen genom sin ställning får kunskap i frågor som är av

utomordentligt stor betydelse för vissa verksamheter i framför allt det privata

näringslivet, t.ex. banksektorn. När en ledamot lämnar sin anställning besitter

han en kunskap som, om den utnyttjas, skulle kunna vara till skada för

Riksbanken, påpekar finansutskottet. Dessutom skulle det kunna uppfattas som

allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående skulle kunna

övergå till en ledande befattning i annan verksamhet.

Finansutskottet anser också att det är av betydelse i sammanhanget att den

ettåriga karensperioden inte är definitiv, eftersom fullmäktige föreslås kunna

förkorta denna tid och med hänsyn till arten av uppdraget avgöra hur lång

karensperioden bör vara för att inte riskera att kunskaper från tiden som

direktionsledamot skall kunna missbrukas.

Finansutskottet har för egen del inte något att erinra mot regeringens

förslag i detta avseende utan föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker

motion K2 (m) yrkande 5.

Enligt finansutskottet kan även riktas en invändning av annat slag mot

motionsyrkandet. Finansutskottet anför att detta yrkande, liksom tre andra

yrkanden i den moderata motionen, innebär att ett av de fem partier som står

bakom uppgörelsen om Riksbankens ställning begär att riksdagen skall ta

ställning mot delar av uppgörelsen innan den trätt i kraft.

Konstitutionsutskottets bedömning

Som finansutskottet påpekar är den ettåriga karensregeln inte definitiv,

eftersom fullmäktige föreslås kunna förkorta denna tid och med hänsyn till

arten av uppdraget avgöra hur lång karensperioden bör vara för att inte riskera

att kunskaper från tiden som direktionsledamot skall kunna missbrukas.

Konstitutionsutskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till 33 a §

riksbankslag. Riksdagen bör vid sin kommande behandling av förslaget till

riksbankslag avslå motion K2 (m) och bifalla propositionen, såvitt nu är i

fråga.

Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet

Direktionens protokoll

Propositionen

I propositionen framhålls vikten av att riksdagen ges möjlighet att kontrollera

Riksbankens verksamhet inom ramen för den institutionella utformningen. Utan

kontroll och utvärdering av verksamheten kan det enligt propositionen uppstå

situationer när riksdagen skulle se som enda utväg att återkalla delegeringen

av ansvaret för penningpolitiken.

I propositionen föreslås olika åtgärder för att säkra insyn och kontroll av

Riksbankens verksamhet på det penningpolitiska området (se vidare nedan). Ett

förslag som diskuteras är möjligheten att offentliggöra direktionens protokoll

viss tid efter sammanträdena.

Direktionen skall enligt den föreslagna arbetsfördelningen ansvara för

penningpolitiken. Enligt 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess

hos Riksbanken för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik,

penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade

eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i

allmän handling gäller sekretessen i högst tio år. En skyldighet för

direktionen att offentliggöra allt som rör penningpolitiska frågor innebär att

även hemliga uppgifter måste offentliggöras, påpekas det i propositionen. Att

offentliggöra hemliga uppgifter rörande penningpolitiken skulle strida mot

3 kap. 1 § sekretesslagen.

Enligt propositionen skulle en skyldighet att offentliggöra direktionens

protokoll även kunna komma att strida mot bestämmelsen i 2 kap. 1 §

sekretesslagen om utrikessekretess. Enligt denna gäller sekretess bl.a. för

uppgifter som rör en annan stat eller en mellanfolklig organisation om det kan

antas att det skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat

sätt skada landet om uppgifterna röjs.

Regeringen påpekar vidare att om uppgifterna i protokollen inte är hemliga

enligt sekretesslagen de måste lämnas ut till den som begär att få ta del av

dem.

Regeringen anser att införandet av en skyldighet för direktionen att

offentliggöra sina protokoll skulle innebära att en helt ny ordning skapas som

skulle utgöra ett klart avsteg från de principer som sekretesslagen bygger på.

Däremot skulle ett frivilligt offentliggörande av direktionens protokoll inte

möta några hinder, under förutsättning att offentliggörandet sker efter

vederbörlig sekretessprövning. Ett initiativ från Riksbanken att inom ramen för

nuvarande lagstiftning frivilligt offentliggöra protokollen skulle välkomnas av

regeringen (prop. s. 81).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att regeringens farhågor för

sekretessen kring direktionens protokoll är överdrivna, särskilt som

offentliggörandet skulle ske med fördröjning. Utöver att ett offentliggörande

av protokollen skulle öka den demokratiska insynen skulle det förbättra de

finansiella marknadernas förståelse för Riksbankens penningpolitiska

intentioner, anser motionärerna, som föreslår att riksdagen skall begära att

regeringen återkommer med ett förslag till lagstiftning om offentliggörande av

direktionens protokoll (yrkande 2).

Birgit Friggebo m.fl. (fp) föreslår i motion 1997/98:K8 att det i lag skall

tas in en föreskrift om att direktionens protokoll skall offentliggöras efter

förslagsvis sex veckor, såsom fallet är i Storbritannien. Enligt motionärerna

skulle den demokratiska förankringen av penningpolitiken öka om så skedde. Den

närmare utformningen av en sådan lagregel bör övervägas i samband med en

utvärdering av den nya direktionens form. Riksdagen bör göra ett

tillkännagivande av denna innebörd, anser motionärerna (yrkande 1).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet påpekar att vissa uppgifter om penningpolitiken omfattas av

sekretess. Om direktionen skulle åläggas att offentliggöra sina protokoll

skulle även hemliga uppgifter komma att offentliggöras, vilket skulle strida

mot 3 kap. 1 § i sekretesslagen. En skyldighet att offentliggöra direktionens

protokoll skulle även kunna stå i strid mot bestämmelsen i 2 kap. 1 §

sekretesslagen om utrikessekretess, anför finansutskottet vidare.

Finansutskottet delar regeringens uppfattning att en påtvingad öppenhet kring

direktionens protokoll skulle vara ett klart avsteg från de principer som

sekretesslagen bygger på. En sådan ordning kan dessutom innebära att man

riskerar den insyn i direktionens arbete som har tillförsäkrats fullmäktiges

ordförande och vice ordförande, eftersom viktiga frågor då kan komma att

diskuteras vid sidan av och inte på direktionens sammanträden. Finansutskottet

är med hänsyn härtill inte berett att förorda någon annan lösning innan

direktionen funnit stadga i sina arbetsformer.

Finansutskottet anser att konstitutionsutskottet bör avstyrka motionerna K2 (m)

yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1.

Konstitutionsutskottets bedömning

Riksbankens protokoll är enligt tryckfrihetsförordningens regler allmänna

handlingar när de justerats. Att en handling är allmän är dock inte detsamma

som att den är offentlig. Med att en handling är offentlig menas att ingen

sekretess gäller för den. Av den ovan lämnade redovisningen framgår att

uppgifter i Riksbankens protokoll kan sekretessbeläggas både med stöd av 3 kap.

1 § och 2 kap. 1 § sekretesslagen (sekretess med hänsyn till rikets centrala

finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik resp. utrikessekretess).

Enligt dessa bestämmelser gäller sekretess om det kan antas att syftet med

t.ex. ett penningpolitiskt beslut skulle motverkas om det blir offentligt eller

om det skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt

skada landet om uppgifterna röjs.

Sekretess enligt 3 kap. 1 § sekretesslagen kan gälla uppgifter om såväl redan

vidtagna åtgärder som förutsedda åtgärder. Exempelvis blir en uppgift om att

det vid en räntehöjning har diskuterats ytterligare en höjning av räntan i

regel sekretessbelagd.

Finns det inte grund för att sekretessbelägga uppgifterna i

riksbanksprotokollen skall de på begäran lämnas ut till den som önskar ta del

av dem. Om Riksbanken avslagit en begäran från en enskild person att ta del av

ett protokoll eller en uppgift i ett protokoll, får beslutet överklagas hos

Regeringsrätten (lagen 1989:186 om överklagande av administrativa beslut av

riksdagens förvaltningskontor och myndigheter).

Sekretess enligt 3 kap. 1 § gäller i högst tio år, medan utrikessekretess

enligt 2 kap. 1 § gäller i högst fyrtio år. Sekretessen kan emellertid upphöra

långt tidigare av olika skäl, t.ex. för att uppgiften blivit allmänt känd och

skaderisken därigenom upphört eller att det av andra skäl inte längre medför

någon skada om uppgiften lämnas ut. Ett beslut att sekretessbelägga en uppgift

kan alltså ständigt omprövas. Det som är hemligt ena veckan kan ibland

offentliggöras redan veckan därpå.

I departementspromemorian Ds 1997:50 Riksbankens ställning diskuterades en

skyldighet att offentliggöra direktionens protokoll. Riksbanksfullmäktige

anförde i sitt remissyttrande över promemorian att fullmäktige inser att det

rent juridiskt- tekniskt kan vara svårt att göra avsteg från de principer som

sekretesslagen bygger på. Enligt fullmäktiges mening borde dock ett frivilligt

offentliggörande kunna ske inom ramen för den nuvarande lagstiftningen och

frågan om offentliggörande av direktionens protokoll prövas på nytt när den nya

direktionen funnit sin form. Regeringen anför i propositionen (s. 81) att den

skulle välkomna ett sådant initiativ av Riksbanken. En förutsättning är dock

enligt regeringen att offentliggörandet sker efter vederbörlig

sekretessprövning.

Vad gäller de nu aktuella motionsyrkandena anser konstitutionsutskottet att

innebörden av yrkandena inte är helt klar. Utskottet utgår emellertid från att

motionärerna inte vill åstadkomma en skyldighet för Riksbanken att

offentliggöra uppgifter, om offentliggörandet skulle motverka syftet med ett

penningpolitiskt beslut eller skada Sverige. Utskottet uppfattar i stället

yrkandena som en begäran om en mer aktiv publicering av protokollen i de delar

de är offentliga.

Även konstitutionsutskottet skulle välkomna att Riksbanken aktivt medverkade

till att göra protokollen tillgängliga för en bredare allmänhet. Utskottet

delar motionärernas uppfattning att detta skulle öka den demokratiska

förankringen av penningpolitiken. En form för publicering, som används av

exempelvis Bank of England i Storbritannien och Federal Reserve Bank i USA, är

att lägga ut protokollen på bankens hemsida på Internet.

Konstitutionsutskottet anser emellertid att det måste ankomma på den blivande

direktionen att bestämma i vilken form protokollen skall göras tillgängliga.

Direktionen är också bäst lämpad att avgöra när en publicering av protokollens

offentliga delar är lämplig. Utskottet förutsätter vidare att direktionen

kontinuerligt omprövar vilka delar som måste omfattas av sekretess och

offentliggör materialet så snart sekretessbestämmelserna medger detta. Det är

därför inte meningsfullt att, som motionärerna vill, på förhand bestämma en

viss tidgräns som alltid skall gälla för publiceringen.

Någon författningsreglering av denna fråga anser konstitutionsutskottet inte

behövlig. Motionerna K2 (m) yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1 avstyrks därför.

Utskottsutfrågningar av riksbankschefen

Propositionen

I propositionen understryks vikten av att riksbanksledningen har möjlighet att

regelbundet informera såväl riksdagen som fullmäktige om den förda politiken.

Genom att Riksbanken är en myndighet under riksdagen är det enligt regeringen

naturligt att en begäran av riksbankschefen att få informera riksdagen om

penningpolitiken också kommer att hörsammas. Riksbanksfullmäktige har i sitt

remissvar anfört att man delar denna uppfattning. Regeringen påpekar att

finansutskottet, såsom sker redan i dag, härutöver kan kalla riksbankschefen

eller någon annan representant för ledningen till riksdagen för diskussion och

informationsutbyte. Sådan information kan ske i form av offentliga

utfrågningar, s.k. hearings, heter det i propositionen.

Motionen

Moderata samlingspartiet begär i motion K2 att möjligheten till offentliga

utskottsutfrågningar med riksbankschefen skall regleras i lag (yrkande 1).

Motionärerna anser att det vore särskilt värdefullt att få fastslaget att

rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är ömsesidig. I motionen hänvisas

till att det i artikel 109b.3 i Maastrichtfördraget slås fast att ECB:s

ordförande och övriga ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet

eller på eget initiativ kan höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer. En

motsvarande reglering i svensk lag skulle stärka möjligheten till demokratisk

insyn och kontroll, anför motionärerna.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet erinrar om att riksbankschefen under senare år återkommande

framträtt inför finansutskottet vid offentliga utfrågningar och då redogjort

för den förda penningpolitiken. Liksom andra offentliga utskottssammanträden

regleras dessa sammankomster av föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen

med tillhörande tilläggsbestämmelser.

Någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen är enligt finansutskottets mening inte erforderlig.

Finansutskottet föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motion K2 (m)

yrkande 1.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet delar finansutskottets bedömning att någon särskild

reglering av de offentliga utfrågningarna med riksbankschefen inte är

erforderlig. Riksdagen bör därför i samband med behandlingen av det vilande

grundlagsförslaget avslå motion K2 (m) yrkande1.

Övriga frågor

Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU

Enligt Vänsterpartiets motion K6 är de ändringar av Riksbankens ställning och

organisation som förordas i propositionen inget som uppkommit annat än ur

behovet att EMU-anpassa Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i

EMU. De föreslagna förändringarna får enligt Vänsterpartiet bara genomföras om

svenska folket i folkomröstning skulle säga ja till ett medlemskap i EMU och

därmed till ett uppgivande av den nationella ekonomisk-politiska

självbestämmanderätten. Vänsterpartiet begär ett tillkännagivande om att

Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en rådgivande

folkomröstning (yrkande 1).

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet hänvisar till att utskottet nyligen, i behandlingen av

proposition 1997/98:25 Sverige och den ekonomiska och monetära unionen,

behandlat frågan om formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida

deltagande i valutaunionen. Finansutskottet anförde då följande

(bet.1997/98:FiU9, s. 23):

Utskottet delar regeringens uppfattning att, om det efter den 1 januari 1999

bedöms lämpligt att Sverige deltar i valutaunionen, frågan skall underställas

svenska folket för prövning. Som regeringen anför är det önskvärt att en sådan

prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt uteslutas att det i

stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning. Därefter ankommer

det på riksdagen att fatta slutligt beslut.

Finansutskottet konstaterar att det citerade betänkandet har vunnit riksdagens

bifall (prot. 1997/98:40, rskr. 75) och ser ingen anledning att ändra

uppfattning.

Finansutskottet anser att motion K6 (v) yrkande 1 bör avstyrkas.

Konstitutionsutskottets bedömning

Riksdagen har så sent som i december 1997 godkänt finansutskottets uttalanden i

betänkande 1997/98:FiU9 vad gäller formerna för beslutsfattandet om Sveriges

framtida deltagande i valutaunionen. Konstitutionsutskottet anser inte att

riksdagen har anledning att nu ändra sitt ställningstagande. Motion K6 (v)

yrkande 1 avstyrks alltså.

Riksbankens sedelutgivningsrätt

Propositionen

Enligt artikel 105a.1 i EG-fördraget skall Europeiska centralbanken, ECB, ha

ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom gemenskapen. ECB kan överlämna

sedelutgivningen till de nationella centralbankerna. Endast sedlar utgivna av

ECB och nationella centralbanker är lagliga betalningsmedel. Enligt

övergångsbestämmelserna i EG-fördraget skall ECB:s ensamrätt att tillåta

sedelutgivning enligt artikel 109k.3 inte tillämpas på medlemsstater som inte

deltar i valutaunionen. Skulle Sverige emellertid delta i valutaunionen

tillkommer det alltså ECB att besluta om sedelutgivning i Sverige.

I propositionen (s. 83) framhåller regeringen att förslagen i den nu aktuella

propositionen inte innebär något ställningstagande till frågan om Sverige skall

delta i valutaunionen. Ett lagförslag om ändring i 9 kap. 13 § RF, i vilken

föreskrivs att endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt, bör lämnas

till riksdagen först i samband med en svensk anslutning till valuta-unionen.

Regeringen påpekar att det inte är något ovillkorligt krav att en ändring i

regeringsformen träder i kraft samtidigt med ett svenskt inträde i

valutaunionen.

Motionerna

I Centerpartiets motion K7 citeras följande uttalande i propositionen om

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):

Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut

om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs

till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i

bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.

Motionärerna erinrar om att den nuvarande riksdagen enhälligt har godkänt denna

del av proposition 1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har enligt

motionärerna i folkomröstning tagit ställning för att Sverige skall vara medlem

i EU, med förutsättningen att EU-medlemskapet inte omfattade medlemskapet i

EMU:s tredje fas. Om riksdagens majoritet nu vill ändra detta - utan att höra

svenska folket på nytt - frångås utfästelsen till svenska folket. Detta skulle

motverka förtroendet för riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt

Centerpartiet mycket farligt och beklagligt om man på detta sätt väljer att

underminera riksdagens legitimitet. Grundlagar har en särställning som måste

respekteras.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i proposition

1994/95:19 fortsatt skall gälla.

I motion K8 (fp) erinras om att enligt gällande lydelse av regeringsformen har

Sveriges riksbank monopol på att ge ut sedlar och mynt. Denna grundlagsregel

syftar till att trygga betalningssystemet och penningvärdet genom att

omöjliggöra för andra än Riksbanken, t.ex. svenska affärsbanker eller andra

finansiella institutioner, att ge ut svenska sedlar, påpekar motionärerna.

I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,

ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella

centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala

betalningsmedel. Det kan, enligt motionärerna, visserligen hävdas att EU-rätten

tar över svensk rätt så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig.

Motionärerna anser emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av

de faktiska förhållandena, och att bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13

§ regeringsformen därför bör ändras. Riksdagen bör därför fatta det första

vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga

beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998 (yrkande 2).

I motion 1996/97:Fi202, väckt under den allmänna motionstiden 1996, begär

Miljöpartiet ett tillkännagivande om att svenskt medlemskap i EMU måste föregås

av ändringar i regeringsformen (yrkande 3). Motionärerna påpekar att den

svenska grundlagens bestämmelser om sedelutgivningsrätten måste ändras för att

det skall bli möjligt för Sverige att delta i EMU. Det innebär enligt

Miljöpartiet att ett riksdagsbeslut inte är tillräckligt för att beslut om

svenskt deltagande i EMU skall bli lagligt och därmed uppfylla rimliga

demokratiska krav.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet erinrar om att det i propositionen sägs att bestämmelsen om

sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 § regeringsformen vid ett svenskt deltagande

i valutaunionen bör anpassas till de faktiska förhållandena. Vidare sägs i

propositionen att det inte nu finns någon anledning att ändra bestämmelsen, men

att ett lagförslag om ändring i regeringsformen bör lämnas till riksdagen i

samband med en svensk anslutning till valutaunionen.

Finansutskottet delar bedömningen i propositionen och föreslår att

konstitutionsutskottet avstyrker motionerna K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2.

Motion 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3 har inte remitterats till

finansutskottet.

Konstitutionsutskottets bedömning

Även konstitutionsutskottet delar regeringens bedömning att det inte nu finns

någon anledning att ändra bestämmelserna i 9 kap. 13 § RF, men att ett

lagförslag om ändring i regeringsformen bör lämnas till riksdagen i samband med

en svensk anslutning till valutaunionen.

Motionerna K7 (c), K8 (fp) yrkande 2 och 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3

avstyrks.

Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken

Propositionen

Regeringen anser att Riksdagens revisorer även fortsättningsvis bör granska

Riksbanken enligt lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen m.m.

(prop. s. 64). Enligt propositionen får emellertid inte Riksdagens revisorer

och inte heller Riksbankens internrevision pröva de beslut som avser ECBS-

relaterade frågor (s.67).

Sett utifrån föreskrifterna i ECBS-stadgan kan Riksdagens revisorers rätt att

granska Riksbanken ifrågasättas, påpekar regeringen. Enligt artikel 27 i ECBS-

stadgan skall nationella centralbanker granskas av oavhängiga externa revisorer

som ECB-rådet har rekommenderat och rådet godkänt. Regeringen anser emellertid

att denna granskning inte bör hindra att riksdagen, i egenskap av Riksbankens

huvudman, också låter sina revisorer granska Riksbanken. En redogörelse för

granskningen bör tas in i en berättelse som bör underställas riksdagen för att

denna skall kunna pröva frågan om ansvarsfrihet för direktionen och

fullmäktige.

Finansutskottets yttrande

Finansutskottet framhåller att med de förslag som redovisas i propositionen

kommer ansvaret för utformningen av penningpolitiken att i än högre grad än

tidigare delegeras till en självständig riksbank. Såsom framhålls i

propositionen bör en så långtgående delegering kombineras med uppföljning och

kontroll. Som Riksbankens huvudman måste riksdagen därför ha möjlighet att

utvärdera verksamheten utifrån det mål som i lag fastställts för verksamheten.

Finansutskottet påpekar att Riksdagens revisorers årliga granskning av

Riksbankens verksamhet kommer att påverkas om Sverige väljer att delta i

valutaunionen och införa den gemensamma valutan euron. Då får enligt

finansutskottet varken Riksdagens revisorer eller Riksbankens internrevision

längre pröva beslut som avser ECBS-relaterade uppgifter. Härmed förstås ECBS

grundläggande uppgifter, vilka enligt artikel 105.2 i EG-fördraget skall vara

- att utforma och genomföra gemenskapens penning- och valutapolitik,

- att företa transaktioner i utländsk valuta,

- att inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver,

- att främja ett väl fungerande betalningssystem.

Fram till dess att Sverige deltar i valutaunionen är emellertid revisorerna

enligt finansutskottets mening oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet

enligt nuvarande former. Finansutskottet understryker dock att granskningen och

revisorernas uttalanden inte får ha en sådan inriktning att de kan anses komma

i konflikt med instruktionsförbudet.

Konstitutionsutskottets bedömning

Enligt artikel 43 i ECBS-stadgan gäller inte artikel 27 i stadgan för de länder

som inte deltar i valutaunionen. Såsom finansutskottet påpekar är Riksdagens

revisorer oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet enligt nuvarande

former, under förutsättning att instruktionsförbudet inte överträds.

Lagförslagen i övrigt

Konstitutionsutskottet tillstyrker att förslaget till lag om ändring i

riksdagsordningen antas som vilande, vad avser huvudbestämmelserna. Utskottet

tillstyrker också att förslaget till lag om ändring i regeringsformen, i de

delar det inte behandlats tidigare i betänkandet, antas som vilande. Utskottet

har ingen erinran mot propositionens lagförslag i övrigt. Förslagen är dock

beroende av att ändringarna i regeringsformen genomförs, och de bör därför

antas först om riksdagen slutligt antar förslaget till lag om ändring i

regeringsformen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvaret för valutapolitiken

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:K5 yrkande 1, delvis, som vilande

antar i bilaga 1 angiven lydelse av 9 kap. 11 § regeringsformen,

2. beträffande avslag på förslagen om en självständig riksbank

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K203, 1997/98:K4, 1997/98:K5 yrkande

1, delvis, 1997/98:K6 yrkande 2, 1997/98:K213 och 1997/98:Fi220 yrkande

9,

res. 1 (v, mp)

3. beträffande EMI:s invändningar mot lagförslagen

att riksdagen avslår motion 1997/98:K2 yrkande 6,

4. beträffande publicering av Riksbankens protokoll

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K2 yrkande 2 och 1997/98:K8 yrkande

1,

5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU

att riksdagen avslår motion 1997/98:K6 yrkande 1,

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

6. beträffande ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9

kap. 13 § regeringsformen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K7, 1997/98:K8 yrkande 2 och

1996/97:Fi202 yrkande 3,

res. 4 (mp)

7. beträffande grundlagsförslagen i övrigt

att riksdagen som vilande antar i bilaga 1 angiven lydelse av lagen om ändring

i regeringsformen i den mån den inte omfattas av vad utskottet hemställt

under mom. 1,

8. beträffande riksdagsordningens huvudbestämmelser

att riksdagen som vilande antar i bilaga 1 angiven lydelse av lagen om ändring

i riksdagsordningen såvitt avser huvudbestämmelserna,

9. beträffande uppskov med vissa ärenden

att riksdagen beslutar uppskjuta behandlingen av följande ärenden till 1998/99

års riksmöte:

a) i bilaga 1 under punkt 2 intaget förslag till lag om ändring i

riksdagsordningen, såvitt avser tilläggsbestämmelsen,

b) i bilaga 1 under punkterna 3-10 intagna lagförslag,

c) motionerna 1997/98:K2 yrkandena 1 och 3-5, 1997/98:K3, 1997/98:K5

yrkande 2 och 1997/98:Fi219 yrkande 8.

Stockholm den 17 februari 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger

Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger

(m), Mats Berglind (s), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp),

Lennart Brunander (c), Margitta Edgren (fp) och Bengt Hurtig (v).

Reservationer

1. Avslag på förslagen om en självständig riksbank (mom. 2)

Peter Eriksson (mp) och Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Som framgått?

och på s. 12 slutar med ?i detalj? bort ha följande lydelse:

De förändringar i Riksbankens ställning som föreslås i propositionen kan

enligt utskottets mening inte uppfattas som annat än förberedelser för ett

inträde i valutaunionen (EMU). Förändringarna behövs inte i sak. I likhet med

vad som framförs i motionerna K5 (mp) och K6 (v) anser utskottet att de

ekonomisk-politiska motiv som angivits som motiv för förändringarna inte är

särskilt tydliga och framför allt inte övertygande.

Sveriges riksbank är en av de mer självständiga centralbankerna i världen,

framgår det av propositionen. Det har inte hindrat att inflationen periodvis

har varit mycket hög i Sverige och i likhet med växelkursen varierat mycket

kraftigt. Det var inte för att Riksbanken var satt under politiskt styre som

man tvingades att låta kronan flyta fritt hösten 1992. Det är svårt att se

behovet av att penningpolitiken skall styras utan politisk eller demokratisk

påverkan. Det är visserligen en av grundtankarna i EMU att delar av den

ekonomiska politiken, penningpolitiken, skall beslutas utan politisk kontroll.

Men regeringen hävdade senast i proposition 1997/98:25 om Sverige och EMU att

Sverige inte skall delta i valutaunionen när den börjar den 1 januari 1999. Om

vi inte avser att delta i fas tre är det svårt att förstå varför vi redan i fas

två skall anpassa till de villkor som gäller för deltagande i EMU. Så länge ett

beslut om svenskt deltagande inte finns, måste enligt utskottet utgångspunkten

vara att situationen med en svensk självständig penningpolitik kommer att bestå

och att någon grundlagsändring för att anpassa lagstiftningen till

Maastrichtfördraget inte heller är nödvändig. Av proposition 1994/95:19 om

Sveriges medlemskap i EU, vilken godkänts av riksdagen med bred majoritet,

framgår att grundlagen behöver ändras vad avser bl.a. instruktionsförbudet om

Sverige beslutar sig för att delta i den tredje fasen, men - inte förrän efter

det att riksdagen beslutat om deltagande i valutaunionen.

Propositionens förslag om en mer självständig ställning för Riksbanken

avstyrks alltså.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande avslag på förslagen om en självständig riksbank

att riksdagen med avslag på motion 1996/97:K203 bifaller motionerna 1997/98:K4,

1997/98:K5 yrkande 1, delvis, 1997/98:K6 yrkande 2, 1997/98:K213 och

1997/98:Fi220 yrkande 9,

2. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5)

Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Riksdagen har?

och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att ändringarna av Riksbankens

organisation och ställning endast har uppkommit ur behovet att EMU-anpassa

Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. En mer oberoende

riksbank behövs inte, och penningpolitiken skall inte undandras ett direkt

demokratiskt inflytande för de folkvalda. De föreslagna förändringarna skall

enligt utskottet bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle säga

ja till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den nationella

ekonomisk-politiska självbestämmanderätten.

Utskottet vill hänvisa till reservation nr 12 av Vänsterpartiets ledamot i

finansutskottets betänkande 1997/98:FiU9 (s. 39). Utskottet delar uppfattningen

i nämnda reservation, där det bl.a. anförs att det är självklart att svenska

folket skall få ta ställning i EMU-frågan efter en omfattande debatt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion K6 (v) yrkande 1

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K6 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Riksdagen har?

och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar Miljöpartiets uppfattning att det inte kan vara rimligt att i

ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning

om EMU. EMU-frågan har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida

självbestämmande och kräver flera grundlagsändringar. Det faktum att alla

riksdagspartier är mer eller mindre splittrade i frågan förstärker behovet av

en folkomröstning.

Det är både märkligt och oroväckande att regeringen inte har utlovat en

folkomröstning i frågan. I stället har tankar på nyval förts fram, vilket

skulle innebära att folkets ställningstagande skulle göras avhängigt av

partisympatier eller regeringsfrågan. Eftersom ett EMU-medlemskap kräver

ändringar i regeringsformen bör dessa ändringar vänta till dess att en

folkomröstning ägt rum. Folkomröstningen bör, för att kunna vara beslutande,

hållas samma dag som val till riksdagen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion K6 (v) yrkande 1

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K6 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 §

regeringsformen (mom. 6)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Även

konstitutionsutskottet? och slutar med ?yrkande 3 avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Konstitutionsutskottet delar bedömningen i motion 1996/97:Fi202 (mp) att

grundlagen måste hävdas och ändringar i fråga om sedelutgivningsrätten göras

först efter det att riksdagen eventuellt tagit ställning till ett svenskt

deltagande i EMU. Innan grundlagsändringen trätt i kraft är Sverige förhindrat

att delta i valutaunionens tredje fas.

Detta bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3 och

med anledning av motionerna K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap.

13 § regeringsformen

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fi202 yrkande 3 och med anledning

av motionerna 1997/98:K7 och 1997/98:K8 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Samråd om valutapolitiken

Peter Eriksson (mp) anför:

Miljöpartiet anser att riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande

över de valutapolitiska besluten. Det kan lämpligen ske genom informella

konsultationer på motsvarande sätt som i säkerhetspolitiska frågor. Riksdagen

bör vid sitt kommande beslut om förslaget till lag om valutapolitik tillstyrka

förslaget i motion K5 (mp) yrkande 2.

2. Målet för penningpolitiken

Bengt Hurtig (v) anför:

I propositionen föreslås att prisstabiliteten skall vara överordnad mål för den

ekonomiska politiken. Penningpolitiken skall alltså hanteras av effektiva och

omutliga tjänstemän i enlighet med det övergripande målet om prisstabilitet som

formuleras av regering och riksdag.

Vänsterpartiet anser att regeringen underskattar den motsättning som finns -

åtminstone i det korta och medellånga perspektivet - mellan full sysselsättning

och inflation. Även på lång sikt finns en motsättning som kan leda till mer

permanent utslagning från arbetsmarknaden. Det finns också anledning att

ifrågasätta påståendena om samband mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.

Vänsterpartiet anser vidare att full sysselsättning skall vara det

överordnade målet för den ekonomiska politiken. Ett alltför ensidigt

prioriterande av inflationsmålet kan leda till stora problem och en hög och

bestående arbetslöshet. Det har framför allt utvecklingen i Europa visat. Som

framhålls i motion K6 (v) leder arbetslösheten till stora brister i

resursutnyttjandet och ett enormt bortfall i produktion och inkomster. Den

ekonomiska ineffektiviteten har också ett socialt och politiskt pris i form av

växande klassklyftor och en maktförskjutning till de resursstarka.

Massarbetslösheten och de sociala förhållandena i dess fotspår är en

huvudförklaring till växande rasism och högerextremism både i Sverige och i

Europa i övrigt.

Vänsterpartiet anser att riksdagen vid sitt kommande beslut bör avslå

förslaget i propositionen om att införa ett ensidigt prisstabilitetsmål för

Riksbanken.

3. Målet för penningpolitiken

Peter Eriksson (mp) anför:

Miljöpartiet anser att Riksbanken i högre grad än hittills skall stödja den

allmänna och långsiktiga ekonomiska politik som riksdagen beslutat och att

riksdagen bör fastställa detta mål i lag. Detta mål bör likställas med

inflationsmålet. Att ha inflationsmålet som överordnat den övriga ekonomiska

politiken är mycket olyckligt och leder lätt till allvarliga konflikter mellan

å ena sidan riksdag och regering och å andra sidan Riksbanken. Effekten blir

suboptimeringar i ekonomin. Man kan t.o.m. få en situation där Riksbanken

medvetet motverkar den demokratiskt fastlagda ekonomiska politiken.

Miljöpartiet anser att riksdagen vid sitt kommande beslut bör likställa dessa

två mål.

4. Formerna för anmälningsplikten

Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:

Vi ser det som angeläget att de främsta beslutsfattarna i Riksbanken åläggs att

anmäla vissa ekonomiska förhållanden. De krav som föreslås bli intagna i

riksbankslagen är emellertid så långtgående att de riskerar att negativt

påverka rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt posterna som

ordförande och vice ordförande i fullmäktige, vilka ju långt ifrån förutsätter

heltidsengagemang i Riksbanken. Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande

framhållit att det finns skäl att särskilt ompröva bestämmelsens utformning vad

avser skulder och andra tillgångar än finansiella instrument.

Riksdagen bör i samband med den andra läsningen av grundlagsändringarna ändra

39 a § riksbankslagen på det sätt som föreslås i motion K2 (m) yrkande 4.

5. Karenstiden för ledamot som lämnat sitt uppdrag

Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:

Riksbanksfullmäktige har ifrågasatt om den föreslagna karenstiden på ett år för

direktionsledamot är nödvändig. Enligt fullmäktige borde det räcka med

föreskrifterna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud för person att röja eller

utnyttja sekretessbelagd uppgift som han fått kännedom om på grund av

anställning eller uppdrag hos myndighet.

Moderata samlingspartiet anser att det saknas anledning att tillämpa en så

sträng karensregel som den vilken föreslås i propositionen.

Konstitutionsutskottet bör i samband med behandlingen av det vilande

grundlagsförslaget bifalla motion K2 (m) yrkande 5 och ändra förslaget till 33

a § riksbankslagen i enlighet med vad som nu anförts.

6. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen

Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:

Enligt Maastrichtfördragets artikel 109b3 kan ECB:s ordförande och övriga

ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ

höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.

Moderata samlingspartiet anser att man i riksbankslagen bör ta in en

motsvarande föreskrift. Särskilt värdefullt vore att få fastslaget att rätten

att föranstalta om utskottsutfrågningar är ömsesidig.

I samband med riksdagens behandling av det vilande grundlagsförslaget bör

konstitutionsutskottet med hänsyn härtill biträda förslaget i motion K2 (m)

yrkande 1 och ändra förslaget till riksbankslag.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i regeringsformen

2. Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen

3. Förslag till lag om valutapolitik

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och

kreditreglering

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag

inom riksdagen, dess myndigheter och organ

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under

krigsförhållanden

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av

riksdagsförvaltningen m.m.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av

administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter

Finansutskottets yttrande

1997/98:FiU1y

Riksbankens ställning (prop. 1997/98:40)

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har genom beslut den 25 november 1997 berett

finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1997/98:40 om

Riksbankens ställning jämte de motioner som väckts i ärendet.

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker i yttrandet i huvudsak propositionens förslag till

förändringar av lagstiftningen kring Riksbanken.

Utskottet tillstyrker att Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken

och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås att målet för

penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.

Ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken

till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa

kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem).

Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy-

stem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med

flytande växelkurs.

Vidare föreslås en förändring av Riksbankens ledningsstruktur. Fullmäktige

ges en kontrollerande funktion. En direktion med sex heltidsanställda ledamöter

inrättas som skall besluta i alla penningpolitiska frågor och leda Riksbanken.

Direktionens ledamöter utses av fullmäktige för en period av sex år och en

direktionsledamot kan endast skiljas från sina uppdrag om han inte längre

uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna fullgöra sina uppgifter

eller om han har gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Riksbankschefen

får föra talan mot sådant beslut vid EG-domstolen. Övriga direktionsledamöter

föreslås enligt propositionen få väcka sådan talan vid Arbetsdomstolen. Detta

motsätter sig Moderaterna i en motion och förordar att talan i stället skall

föras vid Regeringsrätten. Enligt den fempartiuppgörelse som ligger till grund

för förslagen i propositionen skulle direktionsledamöterna föra sin talan vid

Stockholms tingsrätt. Utskottet förordar i enlighet med den ursprungliga

uppgörelsen att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka

talan vid Stockholms tingsrätt.

Utskottet tillstyrker att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud

för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör

penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen

inte får söka eller ta emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska

uppgifter tas in i riksbankslagen.

Riksbanken skall minst två gånger om året lämna en rapport till riksdagen om

den förda penning- och valutapolitiken. Finansutskottet förutsätter att dessa

redogörelser föranleder motionsrätt, men anser samtidigt att riksdagens

behandling av redogörelserna och motionerna självfallet inte bör ske på ett

sådant sätt att det uppstår en konflikt med instruktionsförbudet.

Utskottet gör i yttrandet ett förtydligande angående Riksdagens revisorers

rätt att granska Riksbankens verksamhet.

Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna,

Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har avgivit sammanlagt elva avvikande

meningar i anslutning till yttrandet.

Disposition av yttrandet

Finansutskottet behandlar i detta yttrande till konstitutionsutskottet

förslagen i proposition 1997/98:40 om Riksbankens ställning samt de

motionsyrkanden som väckts med anledning av förslaget. Därtill behandlas två

motioner, Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 8 och Fi220 av Johan

Lönnroth m.fl. (v) yrkande 9, som väckts under allmänna motionstiden 1997 och

som remitterats till finansutskottet. Dessa motioner föreslår finansutskottet

överlämnas till konstitutionsutskottet för behandling i anslutning till detta

ärende.

I detta yttrande behandlas inledningsvis frågorna om Ansvaret för

valutapolitiken. Därefter behandlas Riksbankens ställning generellt och vilket

penningpolitiskt mål Riksbanken bör ha. I de därpå följande avsnitten behandlas

synpunkter på Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet samt ett antal frågor

med anknytning till Riksbankens nya ledningsstruktur. Under rubriken Övriga

frågor behandlas slutligen Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken samt

motionsyrkanden om folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU och om

Riksbankens sedelutgivningsrätt.

Propositionen

I proposition1997/98:40 föreslås att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen,

2. lag om ändring i riksdagsordningen,

3. lag om valutapolitik,

4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,

6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom

riksdagen, dess myndigheter och organ,

7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens

ombudsmän,

8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under

krigsförhållanden,

9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen

m.m.,

10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa

beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1997/98:K2 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående

utskottsutfrågningar av riksbanksledningen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående

offentliggörande av direktionens protokoll i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen beslutar ändra 33 b § lagen om ändring i lagen (1988:1385)

om Sveriges riksbank i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kraven på direktionsledamöter och fullmäktiges ordförande och vice

ordförande att offentliggöra sina ekonomiska förhållanden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om karensperioden innan en direktionsledamot får inneha nya uppdrag

eller befattningar utanför Riksbanken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om direktionsledamots avsättlighet och om instruktionsförbudet.

1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att de

högst prioriterade målen för Riksbanken skall vara full sysselsättning och

finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.

1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkt 1 utom vad

avser föreslagen ändring i 9 kap. 11 § regeringsformen,

2. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkter 2 och

4-10.

1997/98:K5 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:40 Riksbankens

ställning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts under rubriken Valutapolitiken om att Riksbanken, eller

riksdagspartierna, måste ges inflytande över valutapolitiska beslut.

1997/98:K6 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en

rådgivande folkomröstning,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att - med

undantag för förslaget till lag om valutapolitik - avslå proposition 1997/98:

40.

1997/98:K7 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den formulering om EMU

och sedelutgivningsrätten enligt proposition 1994/95:19 som återges i motionen

och som en enhällig riksdag ställt sig bakom fortsatt skall gälla.

1997/98:K8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagfäst offentliggörande av direktionens protokoll efter viss tid,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av regeringsformen i enlighet med

vad i motionen anförts att Riksbankens monopol på utgivning av sedlar och mynt

upphör.

Motioner från allmänna motionstiden

1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande mål

för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Riksbankens ställning (4.4),

Bakgrund

I propositionen tar regeringen ställning till ett antal förslag som tidigare

har behandlats i andra sammanhang. Dessa är bl.a. följande.

1993 års riksbanksutredning lämnade förslag till ett antal förändringar i

syfte att stärka Riksbankens oberoende och anpassa dess ställning till EG-

fördragets krav (SOU 1993:20).

I en skrivelse från riksbanksfullmäktige till finansutskottet i oktober 1995

aktualiserade fullmäktige bl.a. vissa förslag från Riksbanksutredningen. Denna

skrivelse har behandlats i regeringens tillväxtproposition i oktober 1995

(prop. 1995/96:25) och av finansutskottet i betänkandet 1995/96:FiU1.

Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 beslutades att

överläggningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med

Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med representanter

för samtliga riksdagspartier. I arbetsgruppen ingick riksdagsledamöterna Jan

Bergqvist (s), Lars Tobisson (m), Helena Nilsson (c), Carl B Hamilton(fp),

Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Mats Odell (kd). Statsrådet Erik

Åsbrink var ordförande i arbetsgruppen.

Resultatet av arbetsgruppens arbete redovisades i departementspromemorian

Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Promemorian har remitterats till Sveriges

riksbank och Stockholms tingsrätt. Arbetsdomstolen har beretts tillfälle att

inkomma med yttrande.

Regeringen lämnade i oktober 1997 proposition 1997/98:25 om Sverige och den

ekonomiska och monetära unionen till riksdagen. Där föreslås att Sverige inte

bör införa den gemensamma valutan euron då den tredje etappen av EMU startar

den 1 januari 1999. Propositionen behandlades av finansutskottet i betänkandet

1997/98:FiU9. Utskottet och riksdagen ställde sig bakom regeringens förslag i

propositionen (rskr. 1997/98:75). Förslagen i här föreliggande proposition är

dock inte beroende av riksdagens ställningstagande till EMU-propositionen.

Regeringen konstaterar att när det blir aktuellt med ett svenskt deltagande i

valutaunionen skall frågorna om Riksbankens integration i det europeiska

centralbankssystemet (ECBS) aktualiseras, och nödvändiga lagändringar kommer då

att föreläggas riksdagen. Det finns därför enligt regeringen inte anledning att

i den nu föreliggande propositionen behandla de av EMI:s synpunkter som tar

sikte på tredje etappen av EMU.

I denna proposition behandlas lagstiftningsfrågor som bl.a. följer av

Sveriges åtaganden enligt EG-fördraget i fråga om andra etappen av EMU.

I propositionens avsnitt 6 redogörs för vilka krav EG-rätten ställer på

medlemsstaternas lagstiftning.

Europeiska monetära institutet (EMI) har i sitt yttrande pekat på att

förändringar krävs för att Riksbanken skall bli en integrerad del av ECBS.

Regeringen har i propositionen bemött EMI:s synpunkter beträffande

säkerhetsbestämmelse, mandatperiod för direktionsledamot, ansvarsfrihet,

information från Riksbanken till regeringen, sedelutgivning och ikraftträdande.

Utskottet

Ansvaret för valutapolitiken

Propositionen

Regeringen föreslår att bestämmelserna i regeringsformen om valutapolitiken

ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från

Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att

fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssy-

stem). Bestämmelser om valutapolitiska frågor tas in i en ny lag om

valutapolitik.

Regeringen skall således besluta om växelkurssystem, dvs. välja mellan fast

och flytande växelkurs och, i det fall fast växelkurs väljs, fastställa

utformningen av det arrangemang till vilket kronan skall knytas. Det gäller

exempelvis om kronan skall knytas till ett multilateralt system såsom ERM2

eller om ett unilateralt system skall upprättas. I det senare fallet beslutar

regeringen till vilken valuta, eller vilken korg av valutor, kronan skall

knytas. Det är i dag ytterst osannolikt, anförs det i propositionen, att

Sverige, efter den 1 januari 1999 när förslagen avses träda i kraft, skulle

knyta sig till något annat fastkursarrangemang än ERM2.

Regeringens förslag innebär att ansvaret för övergripande valutapolitiska

frågor såsom att bestämma växelkurssystem, oavsett om de är baserade på

mellanstatliga avtal eller inte, kommer att ligga hos regeringen.

Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast

växelkurssystem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett sy-

stem med flytande växelkurs. Riksbanken får hemställa om att regeringen skall

fatta beslut om växelkurssystem. Regeringen skall enligt förslaget samråda med

Riksbanken inför valutapolitiska beslut.

Motionen

I motion K5 anför Miljöpartiet de gröna att regeringens förslag att överföra

ansvaret för att bestämma om växelkurssystem till regeringen är riktigt och att

det innebär en formalisering av den modell för beslutsfattande om

valutapolitiken som tillämpats i den praktiska politiken. Enligt motionärerna

har alla avgörande valutapolitiska beslut de senaste decennierna i realiteten

avgjorts av regeringen snarare än av Riksbanken. Motionärerna anser dock att

Riksbanken eller riksdagspartierna måste ges inflytande över sådana beslut. Det

kan ske genom informella konsultationer på motsvarande sätt som i

säkerhetspolitiska frågor, anför motionärerna (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Sveriges medlemskap i EU innebär att Sverige liksom övriga medlemsstater skall

behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse. Detta allmänna

åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande penningpolitiska regimen med ett

inflationsmål och rörlig växelkurs inom ramen för en stabilitetsorienterad

ekonomisk politik. Ett annat sätt att uppfylla detta allmänna åtagande är

deltagande i ERM eller ERM2.

EU-medlemskapet ställer därutöver inga formella krav på den nationella

ansvarsfördelningen rörande valutapolitiska frågor. Även i

departementspromemorian (Ds 1997:50) konstaterar arbetsgruppen att EG-fördraget

inte innehåller några regler om ansvarsfördelningen i valutapolitiska frågor på

nationell nivå. Det står således Sverige fritt att inom detta område välja den

institutionella ram som bäst är anpassad för svenska behov.

Regeringen konstaterar dock i propositionen att en ordning där Sveriges

regering har ansvar för val av det system som skall användas för att fastställa

kronans värde i förhållande till andra valutor i större utsträckning

sammanfaller med ordningen i övriga EU-länder. Regeringen föreslår att ansvaret

för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken till

regeringen.

Enligt regeringens mening utgör val av växelkurssystem inte i sig en

restriktion för Riksbankens möjligheter att uppnå målet om prisstabilitet.

Denna slutsats torde vara generell för alla val av växelkurssystem. Om ansvaret

för tillämpningen ligger kvar hos Riksbanken kan således regeringen ha ansvar

för val av växelkurssystem utan att det uppstår problem för Riksbanken när det

gäller att uppnå målet om prisstabilitet.

Riksbanken kommer å sin sida, enligt 10 § riksbankslagen, att ha ansvaret för

tillämpningen av det växelkurssystem som regeringen bestämt. Avtal med andra

stater på detta område innefattas i denna befogenhet. Även om Riksbanken har

denna befogenhet, är det regeringen som ingår internationella överenskommelser

enligt 10 kap. 1 § regeringsformen.

Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag att bestämmelserna

i regeringsformen om valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande

valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Även den nya

lagen om valutapolitik tillstyrks. Vidare tillstyrker utskottet att Riksbanken

skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy- stem och om

den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med flytande

växelkurs. Riksbanken får hemställa om att regeringen skall fatta beslut om

växelkurssystem. Regeringen skall samråda med Riksbanken inför valutapolitiska

beslut. Utskottet anser emellertid att förändringen av ansvaret för

valutapolitiken inte ger riksdagen anledning att nu särskilt besluta om

ytterligare samråd av det slag som föreslås i motion K5 (mp), varför yrkandet

bör avstyrkas.

Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att Riksbanken skall ha ansvaret för

penningpolitiken och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås

att målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast

penningvärde. Detta mål anges i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Såsom

myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta

prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i

syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Motionerna

I motion K6 hävdar Vänsterpartiet att de lagstiftningsförändringar som föreslås

i propositionen innebär att Sverige anpassar delar av penningpolitikens

regelverk till de krav som ställs för ett framtida EMU-medlemskap. Beträffande

målformuleringen anför Vänsterpartiet att full sysselsättning skall vara det

överordnade målet för den ekonomiska politiken. Den s.k. inflationsbekämpning

som bedrivits i många länder har medfört mycket stora ekonomiska problem. Den

har lett till massarbetslöshet och ekonomisk ineffektivitet. Motionärerna

ifrågasätter sambandet mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.

De förändringar i Riksbankens ställning och organisation som förordas i

propositionen är egentligen en förberedelse för ett inträde i EMU och

förändringarna behövs egentligen inte i sak anser motionärerna. Sveriges

riksbank har med nuvarande ordning i huvudsak fungerat väl. De ekonomiska

motiven som angivits är enligt motionärerna något grumliga. Sverige behöver

inte ha en mer oberoende riksbank; vi behöver inte undandra penningpolitiken

politiskt inflytande.

Även i motion Fi220 (v) från allmänna motionstiden som föreslås bli

överlämnad till konstitutionsutskottet med detta yttrande motsätter man sig en

anpassning av grundlagen till EMU:s krav på en oberoende riksbank. Motionärerna

anser det vara fel att en del av den ekonomiska politiken lyfts undan politiskt

inflytande till en bank ledd av en direktion där medlemmarna inte skall ta

några politiska hänsyn. Varje politisk fråga skall skötas av personer som får

ett politiskt ansvar och vars mandat med jämna mellanrum skall prövas av

väljarna.

Miljöpartiet de gröna anser i motion K5 att förslagen i propositionen för att

stärka Riksbankens oberoende innebär en demokratisk försämring.

Riksbanksfullmäktige fråntas sitt politiska inflytande och ersätts med en

direktion som enligt motionärerna är onåbar för väljare, riksdag och regering.

Förslagen motiveras inte av ekonomiska eller några andra sakliga skäl. Enligt

Miljöpartiet bör ändringar av grundlagen inte göras förrän riksdagen har tagit

ställning till ett svenskt deltagande i valutaunionen.

Att styra penningpolitiken genom ett lagfäst mål om Riksbankens verksamhet

innebär att den direkta politiska styrningen genom Riksbanksfullmäktige

försvinner. Det är enligt Miljöpartiet en ordning som försvårar och begränsar

folkstyret utan att ge motsvarande vinster i form av effektivare och mer

trovärdig penningpolitik. Det är viktigt att inflationsmålet klaras men det är

endast ett av flera mål. Inflationsmålet bör kompletteras med ett mål om att

stödja den allmänna ekonomiska politiken.

Även i motion K3 av Birgitta Hambraeus (c) föreslås att inflationsmålet

kompletteras så att det högst prioriterade målet är full sysselsättning och

finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.

I motion K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) ifrågasätts värdet av att öka

Riksbankens oberoende och att i lag lägga fast ett ekonomisk-politiskt mål för

Riksbanken. Motionärerna åberopar vad Socialdemokraterna anförde i sin

reservation till Riksbanksutredningens förslag (SOU 1993:20). Ingen har kunnat

visa att det finns ett entydigt och allmängiltigt samband mellan en

centralbanks oberoende och resultatet av stabiliseringspolitiken. De studier

som har gjorts och som åberopas är mycket osäkra och kan tolkas på ett

godtyckligt sätt. I motionen tror man inte heller på en ordning där en

fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i

motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik.

Det anförs vidare i motionen att det inte är praktiskt att gå så långt i

precisering av ändamål för Riksbanken att man i lag låser vilken typ av

ekonomisk politik eller penningpolitik som skall föras i landet. Det bör

ankomma på Riksbanken att träffa de val och göra de avvägningar som är

nödvändiga. Målen för den ekonomiska politiken liksom de medel som används för

att uppnå dessa mål kan självfallet skifta över tiden. Något ekonomisk-

politiskt mål bör därför inte ingå i ändamålsbestämningen. Det är en naturlig

uppgift för Riksbanken att värna penningvärdet. Men grunden för att skapa

trovärdighet läggs inte genom att införa formella lagregler utan i stället

genom att bygga upp förtroende för den ekonomiska politiken och skapa en bred

ekonomisk acceptans i samhället för betydelsen av en låg inflation. Inflationen

låter sig inte enkelt lagstiftas bort. Att lagstifta målsättningar ger i sig

inga resultat, anförs det i motionen.

Finansutskottets ställningstagande

Riksbanken ansvarar redan i dag relativt självständigt för penningpolitiken och

har som sin övergripande uppgift tagit på sig att upprätthålla en stabil

prisnivå. Riksbankens formella och reella oberoende har ökat bl.a. som en följd

av de förändringar i riksbankslagen som genomfördes 1989.

Det finns emellertid enligt regeringen i huvudsak två skäl att se över den

institutionella ramen kring penning- och valutapolitiken för att ytterligare

öka Riksbankens oberoende.

För det första kan det specifika trovärdighetsproblemet för penningpolitiken

och dess negativa konsekvenser begränsas om statsmakterna gör troligt att

avvikelser från prisstabilitetsmålet inte kommer att ske. Den institutionella

ramen för penningpolitiken kan bidra till detta. Genom att delegera ansvaret

för utformningen av penningpolitiken till en självständig riksbank med ett

klart angivet prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga perspektiv

som skapar förutsättningar för att målet skall vara trovärdigt.

För det andra har Sveriges medlemskap i EU medfört att förutsättningarna för

penning- och valutapolitiken har förändrats. Som en följd av medlemskapet i EU

har Sverige åtagit sig att stärka Riksbankens självständighet.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en delegering av penningpolitiken

till en självständig riksbank inte bör ske utan att målet för verksamheten är

tydligt. En självständig riksbank måste därför ges ett demokratiskt förankrat

mål för verksamheten. Utskottet delar uppfattningen att målet för

penningpolitiken bör vara lagfäst. Riksdagen bör också som huvudman för

Riksbanken ges möjlighet att utvärdera verksamheten mot det mål som riksdagen

sätter för penningpolitiken.

Utskottet vill framhålla att principen om en oberoende riksbank inte innebär

att målen för den ekonomiska politiken eller prioriteringen mellan dem ändras.

Tvärtom är tanken att den samlade måluppfyllelsen kan förbättras genom att

trovärdigheten för den ekonomisk-politiska strategin stärks. Genom att

förstärka förtroendet för en långsiktig prisstabilitet kan möjligheterna att i

ett kort- och medelfristigt perspektiv anpassa penningpolitiken till det

ekonomiska läget öka.

Flera EU-länder har redan i dag ett lagfäst huvudmål för penningpolitiken som

syftar till att upprätthålla prisstabilitet. Det är dessutom vanligt att

huvudmålet kombinerats med lagfästa, underordnade mål, formulerade som att

centralbanken, utan att åsidosätta det överordnade målet, skall stödja den

allmänna ekonomiska politiken.

Även ECBS har underordnade mål. Enligt ECBS-stadgan skall huvudmålet för ECBS

vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS

stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte att bidra

till att förverkliga gemenskapens mål. Dessa är att främja en harmonisk och väl

avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hållbar och

icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk

konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning

av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social

sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna.

Riksbanken kommer att omfattas av ECBS verksamhetsmål såsom det är formulerat

i stadgan. Det är därför inte möjligt att fastställa ett verksamhetsmål som

strider mot detta mål.

Enligt propositionen bör ett underordnat mål inte föras in i lag. Däremot

finns det utrymme för Riksbanken att i den mån det är förenligt med det

överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja den av riksdagen

beslutade ekonomiska politiken. Även Riksbanksutredningen gjorde denna

bedömning, men anförde att uppgiften att stödja den allmänna ekonomiska politik

riksdagen lagt fast inte behöver anges i lag eftersom det följer av att

Riksbanken är en myndighet under riksdagen. I departementspromemorian (Ds

1997:50) görs samma bedömning, och riksbanksfullmäktige delar denna

uppfattning.

Det är också utskottets uppfattning att Riksbanken, som en myndighet under

riksdagen, bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen i

den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet behöver

enligt utskottets mening inte lagfästas.

De traditionella målen för ekonomisk politik brukar vara hållbar tillväxt,

hög sysselsättning, prisstabilitet, rättvis fördelning, regional balans och god

miljö. Penningpolitiken kan påverka målet om prisstabilitet och medverka till

att uppfylla målen om hållbar tillväxt och full sysselsättning. Däremot är mål

som t.ex. god miljö, regional balans och rättvis fördelning inte särskilt väl

lämpade som mål för penningpolitik.

Utskottet delar regeringens och arbetsgruppens uppfattning beträffande

formuleringen av det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken skall

upprätthålla ett fast penningvärde. Orden fast penningvärde anger att det är

den allmänna prisnivån som avses. Av propositionen framgår att målet inte skall

tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.

Utskottet delar denna uppfattning och anser att målet skall tolkas i

förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs. målet bör uttryckas som ett mål

för inflationstakten snarare än som ett mål för den absoluta prisnivån. Den

föreslagna formuleringen skall dock inte tolkas så att inflationstakten, mätt

som KPI eller något annat index, skall vara noll.

Finansutskottet ställer sig därmed bakom förslaget att Riksbankens ställning

stärks generellt och att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att

upprätthålla ett fast penningvärde. Förslagen i motionerna K6 (v) yrkande 2, K5

(mp) yrkande 1, K4 (s) samt Fi220 (v) yrkande 9 om avslag på propositionen bör

således avslås. Likaså avstyrker utskottet motionerna K3 (c) och Fi219 (mp)

yrkande 8 om andra mål för Riksbanken.

Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet

EMI:s synpunkter på lagförslaget

Motionen

Moderata samlingspartiet erinrar i motion K2 om att regeringen valt att inte

åtgärda två invändningar som Europeiska monetära institutet (EMI) haft mot

lagförslagen. I båda fallen ansluter sig emellertid motionärerna till

regeringens bedömning och föreslår att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande om vad som sägs i motionen i dessa frågor (yrkande 6).

Den ena frågan gäller på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från

sitt uppdrag där, enligt EMI, skrivningen i riksbankslagen skulle innebära ett

sämre skydd för direktionsledamot jämfört med regeringsformen. Motionärerna

anser emellertid i likhet med regeringen att kriterierna i riksbankslagen är

snävare än regeringsformen, varför riksbankslagen är förenlig med EMI:s stadga.

Den andra frågan gäller regeringens lagförslag om instruktionsförbudet som

enligt EMI inte till fullo uppfyller EG-fördragets krav. Även i detta fall

delar motionärerna regeringens uppfattning i sak, dvs. att även ECBS-relaterade

uppgifter omfattas av instruktionsförbudet med nuvarande lagförslag.

Finansutskottets ställningstagande

I tredje stycket av den nya lydelsen av 9 kap. 12 § regeringsformen föreskrivs

att riksdagen skall pröva om ledamöterna i fullmäktige och direktionen skall

beviljas ansvarsfrihet.

Om en fullmäktig vägras ansvarsfrihet är han skild från sitt uppdrag. Frågan

om att skilja en ledamot av direktionen från hans anställning prövas av

fullmäktige. Det innebär att det krävs beslut av såväl riksdagen som

fullmäktige för att en direktionsledamot som vägrats ansvarsfrihet skall kunna

skiljas från sin anställning.

Enligt samma grundlagsstadgande får fullmäktige skilja en direktionsledamot

från hans uppdrag endast om han inte längre uppfyller de krav som ställs för

att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig skyldig till

allvarlig försummelse.

De fall i vilka ansvarsfrihet får vägras framgår av den föreslagna lydelsen

av 49 § riksbankslagen där vissa kriterier anges för när riksdagen kan vägra en

ledamot av fullmäktige eller en direktionsledamot ansvarsfrihet. Det får endast

ske om det finns skäl att föra talan om ekonomiskt ansvar mot en ledamot av

fullmäktige eller direktionen, eller om ledamoten bör åtalas för brottsligt

förfarande i samband med sitt uppdrag eller sin anställning.

EMI har framhållit att den grund på vilken fullmäktige kan skilja en

direktionsledamot från hans anställning enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är

förenlig med ECBS-stadgan. Däremot anser EMI att kriterierna för när riksdagen

kan vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet enligt 49 § riksbankslagen inte är

förenliga med artikel 14.2 i ECBS-stadgan.

Varken regeringen eller motionärerna delar denna uppfattning. De kriterier

som gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en direktionsledamot

ansvarsfrihet enligt den föreslagna 49 § riksbankslagen ryms, enligt regeringen

och Lagrådet, under de förhållanden som enligt stadgan kan föranleda att en

ledamot skiljs från sin anställning. Finansutskottet instämmer i denna

bedömning.

EMI tar också upp vissa frågor med anknytning till Riksbankens oberoende. Det

område inom vilket oberoende krävs finns angivet i artikel 107 i EG-fördraget.

EMI framhåller att denna artikel omfattar alla ECBS-relaterade uppgifter och

inte enbart ?frågor som rör penningpolitik? eller ?penningpolitiska uppgifter?,

dvs. den formulering som används i 9 kap. 12 § regeringsformen respektive

41 a § riksbankslagen. Omfattningen av artikel 107 i EG-fördraget återspeglas

inte till fullo i de föreslagna lagbestämmelserna om instruktionsförbudet,

anser EMI.

Såsom för övrigt även motionärerna framhåller ser regeringen tillämpningen av

valutapolitiken som en del av penningpolitiken. Det innebär att även

valutapolitiken omfattas av instruktionsförbudet. Regeringen slår också fast

att även andra uppgifter som enligt EG-fördraget tillkommer ECBS omfattas av

förbudet eftersom Riksbanken kommer att vara en del av ECBS. Enligt

propositionen gäller instruktionsförbudet därmed även sådana uppgifter som att

genomföra valutatransaktioner, att inneha och förvalta medlemsstaternas

valutareserver samt att främja ett väl fungerande betalningssystem. Med

propositionens lagförslag omfattas således alla typer av ECBS-relaterade

uppgifter av instruktionsförbudet. Enligt finansutskottets mening är det därför

inte erforderligt med någon modifiering av lagförslagen i detta hänseende.

I dessa båda frågor ansluter sig Moderata samlingspartiet i sak till

regeringens uppfattning men föreslår att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande om vad som sägs i motionen om direktionsledamots avsättlighet

och instruktionsförbudet. Eftersom motionärerna i allt väsentligt är överens

med regeringen är det enligt finansutskottets mening inte behövligt med något

tillkännagivande. Det finns därför inte anledning för riksdagen att biträda

motionärernas förslag. Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka

motion K2 (m) yrkande 6.

Direktionens protokoll

Propositionen

I propositionen föreslås olika åtgärder för att säkerställa insyn och kontroll

av Riksbankens verksamhet på det penningpolitiska området. Ett förslag som

diskuteras i det sammanhanget är möjligheten att offentliggöra direktionens

protokoll viss tid efter sammanträdena.

Regeringen anser emellertid att det inte bör införas någon skyldighet för

direktionen att offentliggöra sina protokoll eftersom det skulle innebära att

en helt ny ordning skapas, vilken kan ses som ett klart avsteg från de

principer som sekretesslagen bygger på. Enligt vad som sägs i propositionen

behöver denna slutsats inte utesluta att ett förslag kan presenteras vid ett

senare tillfälle. Regeringen hänvisar till riksbanksfullmäktige som pekat på

möjligheten att direktionen frivilligt låter offentliggöra sina protokoll inom

ramen för nuvarande lagstiftning och att frågan därefter kan prövas på nytt när

den nya direktionen har funnit sin form. Ett sådant initiativ skulle välkomnas

av regeringen som anser att ett frivilligt offentliggörande inte möter några

hinder, förutsatt att offentliggörandet sker efter vederbörlig

sekretessprövning.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att regeringens farhågor för

sekretessen kring direktionens protokoll är överdrivna. Enligt motionen bör den

demokratiska insynen i Riksbankens verksamhet förbättras. Det räcker inte med

ett frivilligt offentliggörande av protokollen inom ramen för nuvarande

sekretesslagstiftning, anser motionärerna, som föreslår att riksdagen skall

begära att regeringen återkommer med ett förslag till lag om offentliggörande

av direktionens protokoll (yrkande 2).

Folkpartiet liberalerna föreslår i motion K8 att man i riksbankslagen skall

ta in en föreskrift om att direktionens protokoll skall offentliggöras efter

förslagsvis sex veckor, såsom fallet är i Storbritannien. Riksdagen bör göra

ett tillkännagivande av denna innebörd, anser motionärerna (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Vissa uppgifter om penningpolitiken omfattas av sekretess. Om direktionen

skulle åläggas att offentliggöra sina protokoll skulle även hemliga uppgifter

komma att offentliggöras, vilket skulle strida mot 3 kap. 1 § i sekretesslagen.

En skyldighet att offentliggöra direktionens protokoll skulle även kunna stå i

strid mot bestämmelsen i 2 kap. 1 § sekretesslagen om utrikessekretess. Enligt

detta lagrum gäller sekretess bl.a. för uppgifter som rör annan stat eller

mellanfolklig organisation, om det kan antas att det skulle störa Sveriges

mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna

röjs.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en påtvingad öppenhet kring

direktionens protokoll skulle vara ett klart avsteg från de principer som

sekretesslagen bygger på. En sådan ordning kan dessutom innebära att man

riskerar den insyn i direktionens arbete som har tillförsäkrats fullmäktiges

ordförande och vice ordförande, eftersom viktiga frågor då kan komma att

diskuteras vid sidan av och inte på direktionens sammanträden. Finansutskottet

är med hänsyn härtill inte berett att förorda någon annan lösning innan

direktionen funnit stadga i sina arbetsformer.

Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka motionerna K2 (m)

yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1.

Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken

Propositionen

Ett annat förslag som tillkommit för att öka insynen och kontrollen av

Riksbankens verksamhet är föreskriften i riksbankslagen (50 §) att direktionen

minst två gånger om året skall lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om

penningpolitiken. På detta sätt kan riksdagen, som Riksbankens huvudman, och

allmänheten löpande ges insyn i den penningpolitiska verksamheten, framhålls

det i propositionen.

Finansutskottets ställningstagande

I propositionen kommenteras inte närmare hur den föreslagna redogörelsen skall

beredas i riksdagen.

Såvitt finansutskottet förstår bör redogörelsen betraktas som en

framställning av det slag som omnämns i 3 kap. 8 § riksdagsordningen. Över

sådana redogörelser löper motionsrätt. De skall vidare beredas i utskott innan

de tas upp till avgörande i kammaren.

Riksdagens behandling av redogörelserna bör självfallet inte ske på ett

sådant sätt att det uppstår en konflikt med instruktionsförbudet. Som tidigare

nämnts omfattar detta förbud alla penningpolitiska beslut, dvs. just den typ av

frågor som Riksbanken kommer att ta upp i sina redogörelser. Finansutskottet

förutsätter att kammarkansliet och talmannen vid sin prövning av de motioner

som väcks i anslutning till redogörelserna kan vägra att ta upp yrkanden som

inte är förenliga med instruktionsförbudet.

Utskottsutfrågningar av riksbankschefen

Motionen

Moderata samlingspartiet föreslår i motion K2 att möjligheten till offentliga

utskottsutfrågningar med riksbankschefen skall regleras i lag (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Riksbankschefen har under senare år återkommande framträtt inför

finansutskottet vid offentliga utfrågningar och då redogjort för den förda

penningpolitiken. Liksom andra offentliga utskottssammanträden regleras dessa

sammankomster av föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med tillhörande

tilläggsbestämmelser.

Någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen är enligt finansutskottets mening inte erforderlig.

Konstitutionsutskottet bör därför avstyrka motion K2 (m) yrkande 1.

Riksbankens nya ledningsstruktur

Riksbanksledningens skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden

Propositionen

I propositionen föreslås att ledamöterna i direktionen samt ordföranden och

vice ordföranden i fullmäktige till riksdagen skriftligen skall anmäla sitt

innehav av vissa tillgångar och skulder, liksom vilka ekonomiska avtal av visst

slag som de ingått. Den föreslagna anmälningsplikten omfattar finansiella

instrument, krediter och andra skulder samt villkoren för dessa, avtal av

ekonomisk karaktär med tidigare arbetsgivare såsom avtal om löne- eller

pensionsförmån, innehav av andel i handelsbolag eller annan ekonomisk förening

än bostadsrättsförening samt ägande av näringsfastighet. Anmälan behöver dock

inte göras om värdet av avtalen och tillgångarna exklusive finansiella

instrument sammantaget understiger 0,5 miljoner kronor. Någon anmälningsplikt

föreligger inte heller för skulder och krediter som tillsammans understiger 0,5

miljoner kronor.

Den föreslagna anmälningsplikten regleras genom en ny 39 a § i

riksbankslagen.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det är angeläget att det finns

en anmälningsplikt om ekonomiska förhållanden för de främsta beslutsfattarna i

Riksbanken. De krav som föreslås bli inskrivna i riksbankslagen är emellertid

alltför långtgående och riskerar enligt motionärerna att negativt påverka

rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt ordföranden och vice

ordföranden i fullmäktige vilka poster ju långtifrån förutsätter

heltidsengagemang i Riksbanken. Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av

denna innebörd (yrkande 4).

Finansutskottets ställningstagande

Redan i dag finns en intern anmälningsplikt för fullmäktiges ledamöter men den

är begränsad till finansiella instrument. Riksbanken och direktionen kommer med

propositionens förslag att få en mer självständig ställning. Det är därför

viktigt att det finns ett stort förtroende inte bara för ledamöterna i

direktionen utan också för fullmäktiges ordförande och vice ordförande som i

direktionen kan ses som allmänhetens företrädare och som kommer att ha full

insyn i de frågor direktionen behandlar.

Finansutskottet anser mot denna bakgrund att formerna för den av regeringen

föreslagna anmälningsplikten är väl avvägda.

Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka motion K2 (m) yrkande

4.

Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag

Propositionen

Ett beslut om att skilja riksbankschefen från hans anställning kan överklagas

till EG-domstolen. Motsvarande rätt föreligger inte för övriga medlemmar i

direktionen, men enligt EMI:s konvergensrapport i november 1996 bör även de

omfattas av ett liknande skydd. Ett sådant skydd bör därför åstadkommas genom

en möjlighet att väcka talan vid svensk domstol.

Regeringen föreslår att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall

kunna få sin sak prövad vid Arbetsdomstolen som därvid bör utgöra första och

sista instans.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att Arbetsdomstolen som

partssammansatt domstol är olämplig att pröva besvär från en direktionsledamot

som av fullmäktige blivit skild från sitt uppdrag. En sådan prövning bör i

stället göras av Regeringsrätten. Förslaget till riksbankslag bör ändras i

detta avseende (yrkande 3).

Finansutskottets ställningstagande

I propositionen föreslås att Arbetsdomstolen skall vara första och sista

instans vid prövningen när annan direktionsledamot än riksbankschefen anser sig

ha blivit avskedad på orättfärdig grund. Moderata samlingspartiet motsätter sig

detta förslag och föreslår i stället att Regeringsrätten skall vara

prövningsinstans.

Finansutskottet vill med anledning härav erinra om att förslagen i

propositionen grundas på en fempartiuppgörelse, vilken finns återgiven i

promemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). I promemorian föreslogs - i

33 b § förslaget till ändring i riksbankslagen - att ärenden av detta slag

skulle kunna överklagas till Stockholms tingsrätt. Såsom motionärerna påpekar

utgör regeringens förslag i denna del ett avsteg från arbetsgruppens förslag.

Finansutskottet föreslår att man i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen

föreskriver att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka

talan vid Stockholms tingsrätt.

Motion K2 (m) yrkande 3 bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Karenstid för direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag

Propositionen

I propositionen föreslås att en direktionsledamot som slutar sitt arbete inte

skall få inneha vissa uppdrag under det närmast efterföljande året. Fullmäktige

skall dock kunna medge undantag från detta krav. Enligt förslaget skall en

tidigare direktionsledamot övergångsvis inte få vara ledamot eller suppleant i

bank m.m., inte heller få inneha anställning eller uppdrag som skulle göra

honom olämplig att vara direktionsledamot.

Den föreslagna karensperioden regleras i sista stycket till en ny 33 a § i

lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det saknas anledning att

tillämpa en så sträng karensregel som den föreslagna och föreslår att riksdagen

skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 5).

Finansutskottets ställningstagande

Såsom också framhålls i propositionen får ledamöter i direktionen genom sin

ställning kunskap i frågor som är av utomordentligt stor betydelse för vissa

verksamheter i framför allt det privata näringslivet, t.ex. banksektorn. När en

ledamot lämnar sin anställning besitter han en kunskap som, om den utnyttjas,

skulle kunna vara till skada för Riksbanken. Dessutom skulle det kunna

uppfattas som allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående

skulle kunna övergå till en ledande befattning i annan verksamhet.

Av betydelse i sammanhanget är också att den ettåriga karensperioden inte är

definitiv. Fullmäktige föreslås kunna förkorta denna tid och med hänsyn till

arten av uppdraget avgöra hur lång karensperioden bör vara för att inte riskera

att kunskaper från tiden som direktionsledamot skall kunna missbrukas.

Finansutskottet som för egen del inte har något att erinra mot regeringens

förslag i detta avseende föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motion

K2 (m) yrkande 5.

Mot yrkandet kan även riktas en invändning av annat slag. Liksom när det

gäller tre andra yrkanden i den moderata motionen innebär detta yrkande att ett

av de fem partier som står bakom uppgörelsen begär att riksdagen skall ta

ställning mot delar av uppgörelsen innan den trätt i kraft.

Övriga frågor

Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU

Motionen

Enligt Vänsterpartiets motion K6 är ändringarna av Riksbankens organisation och

ställning inget som uppkommit annat än ur behovet att EMU-anpassa Sverige och

underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. De föreslagna förändringarna får

enligt motionärerna bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle

säga ja till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den

nationella ekonomisk-politiska självbestämmanderätten. Motionärerna yrkar på

ett tillkännagivande om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i

en rådgivande folkomröstning.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har nyligen, i behandlingen av proposition 1997/98:25 Sverige och den

ekonomiska och monetära unionen, behandlat frågan om formerna för

beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen. Utskottet

anförde då följande (bet.1997/98:FiU9, s. 23):

Utskottet delar regeringens uppfattning att, om det efter den 1 januari 1999

bedöms lämpligt att Sverige deltar i valutaunionen, frågan skall underställas

svenska folket för prövning. Som regeringen anför är det önskvärt att en sådan

prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt uteslutas att det i

stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning. Därefter ankommer

det på riksdagen att fatta slutligt beslut.

Utskottet, som kan konstatera att det citerade betänkandet har vunnit

riksdagens bifall (prot. 1997/98:40, rskr. 75), ser ingen anledning att ändra

uppfattning.

Motion K6 (v) yrkande 1 bör avstyrkas.

Riksbankens sedelutgivningsrätt

Motionerna

I Centerpartiets motion K7 citeras följande uttalande i propositionen om

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):

Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut

om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs

till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i

bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.

Motionärerna erinrar om att den nuvarande riksdagen enhälligt har godkänt denna

del av proposition 1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har enligt

motionärerna i folkomröstning tagit ställning för att Sverige skall vara medlem

i EU, med förutsättningen att EU-medlemskapet inte omfattade medlemskapet i

EMU:s tredje fas. Om riksdagens majoritet nu vill ändra detta - utan att höra

svenska folket på nytt - frångås utfästelsen till svenska folket. Detta skulle

motverka förtroendet för riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt

motionärerna mycket farligt och beklagligt om man på detta sätt väljer att

underminera riksdagens legitimitet. Grundlagar har en särställning som måste

respekteras.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i proposition

1994/95:19 fortsatt skall gälla.

I Folkpartiet liberalernas motion K8 erinras om att enligt gällande lydelse av

regeringsformen har Sveriges riksbank monopol på att ge ut sedlar och mynt.

Denna grundlagsregel syftar till att trygga betalningssystemet och

penningvärdet genom att omöjliggöra för andra än Riksbanken, t.ex. svenska

affärsbanker eller andra finansiella institutioner, att ge ut svenska sedlar.

I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,

ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella

centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala

betalningsmedel. Det kan visserligen hävdas att EU-rätten tar över svensk rätt

så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig. Motionärerna anser

emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av de faktiska

förhållandena, och bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13 §

regeringsformen bör därför ändras. Riksdagen bör därför fatta det första

vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga

beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att i propositionen sägs att bestämmelsen om

sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 § regeringsformen bör vid ett svenskt

deltagande i valutaunionen anpassas till de faktiska förhållandena. Någon

anledning att nu ändra bestämmelsen föreligger dock inte. Ett lagförslag om

ändring i regeringsformen bör emellertid lämnas till riksdagen i samband med en

svensk anslutning till valutaunionen.

Utskottet delar bedömningen i propositionen och avstyrker därmed motionerna

K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2.

Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken

Propositionen

Regeringen anser att Riksdagens revisorer även fortsättningsvis bör granska

Riksbanken enligt lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen m.m.

Förutsättningarna för revisorernas granskning kommer dock att påverkas om

Sverige deltar i valutaunionen, men regeringen anser att revisorerna även då

bör kunna granska Riksbanken.

Sett utifrån föreskrifterna i ECBS-stadgan kan nämligen Riksdagens revisorers

rätt att granska Riksbanken ifrågasättas, påpekar regeringen. Enligt artikel 27

i ECBS-stadgan skall nationella centralbanker granskas av oavhängiga externa

revisorer som ECB-rådet har rekommenderat och rådet godkänt. Regeringen anser

emellertid att denna granskning inte bör hindra att riksdagen, i egenskap av

Riksbankens huvudman, också låter sina revisorer granska Riksbanken. En

redogörelse för granskningen bör tas in i en berättelse som bör underställas

riksdagen för att denna skall kunna pröva frågan om ansvarsfrihet för

direktionen och fullmäktige.

Finansutskottets ställningstagande

Med de förslag som redovisas i propositionen kommer ansvaret för utformningen

av penningpolitiken i än högre grad än tidigare att delegeras till en

självständig riksbank. Såsom framhålls i propositionen bör en så långtgående

delegering kombineras med uppföljning och kontroll. Som Riksbankens huvudman

måste riksdagen därför ha möjlighet att utvärdera verksamheten utifrån det mål

som i lag fastställts för verksamheten.

Riksdagens revisorers årliga granskning av Riksbankens verksamhet kommer att

påverkas om Sverige väljer att delta i valutaunionen och införa den gemensamma

valutan euron. Då får enligt propositionen varken Riksdagens revisorer eller

Riksbankens internrevision längre pröva beslut som avser ECBS-relaterade

uppgifter. Härmed förstås ECBS grundläggande uppgifter, vilka enligt artikel

105.2 i EG-fördraget skall vara

- att utforma och genomföra gemenskapens penning- och valutapolitik,

- att företa transaktioner i utländsk valuta,

- att inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver,

- att främja ett väl fungerande betalningssystem.

Fram till dess att Sverige deltar i valutaunionen är emellertid revisorerna

enligt finansutskottets mening oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet

enligt nuvarande former. Granskningen och revisorernas uttalanden får dock inte

ha en sådan inriktning att de kan anses komma i konflikt med

instruktionsförbudet.

Stockholm den 16 december 1997

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sören Lekberg

(s), Lars Tobisson (m), Lisbet Calner (s), Bo Nilsson (s), Lennart Hedquist

(m), Fredrik Reinfeldt (m), Carl B Hamilton (fp), Susanne Eberstein (s), Johan

Lönnroth (v), Kristina Nordström (s), Per Bill (m), Mats Odell (kd), Sven-Erik

Österberg (s) och Bengt Kronblad (s).

Avvikande meningar

1. Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål (v)

Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken

Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål bort ha följande

lydelse:

De förändringar i Riksbankens ställning och fastläggandet av ett inflationsmål

för Riksbanken som föreslås i propositionen kan enligt utskottets mening inte

uppfattas som annat än förberedelser för ett inträde i valutaunionen (EMU).

Förändringarna behövs inte i sak. I likhet med vad som framförs i motion K6 (v)

anser utskottet att Sveriges riksbank i huvudsak har fungerat väl med nuvarande

ordning. De ekonomisk-politiska motiv som angivits är inte särskilt tydliga och

framför allt inte övertygande.

Sveriges riksbank är en av de mer självständiga centralbankerna i världen,

framgår det av propositionen. Det har inte hindrat att inflationen periodvis

har varit mycket hög i Sverige och i likhet med växelkursen varierat mycket

kraftigt. Det var inte för att Riksbanken var satt under politiskt styre som

man tvingades att låta kronan flyta fritt hösten 1992. Det är svårt att se

behovet av att penningpolitiken skall styras utan politisk eller demokratisk

påverkan. Det är visserligen en av grundtankarna i EMU att delar av den

ekonomiska politiken, penningpolitiken, skall beslutas utan politisk kontroll.

Men regeringen hävdade senast i proposition 25 att Sverige inte skall delta i

valutaunionen när den börjar den 1 januari 1999. Om vi inte avser att delta i

fas tre är det svårt att förstå varför vi redan i fas två skall anpassa till de

villkor som gäller för deltagande i EMU.

I propositionen föreslås vidare att prisstabiliteten skall vara överordnat mål

för den ekonomiska politiken. Penningpolitiken skall alltså hanteras av

effektiva och omutliga tjänstemän i enlighet med det övergripande målet om

prisstabilitet som formuleras av regering och riksdag.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion K6 (v) att regeringen

underskattar den motsättning som finns - åtminstone i det korta och medellånga

perspektivet - mellan full sysselsättning och inflation. Även på lång sikt

finns en motsättning som kan leda till mer permanent utslagning från

arbetsmarknaden. Det finns också anledning att ifrågasätta påståendena om

samband mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.

Utskottet delar uppfattningen i motion K6 (v) att full sysselsättning skall

vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Ett alltför ensidigt

prioriterande av inflationsmålet kan leda till stora problem, en hög och

bestående arbetslöshet. Det har framför allt utvecklingen i Europa visat. Som

framhålls i motionen leder arbetslösheten till stora brister i

resursutnyttjandet och ett enormt bortfall i produktion och inkomster. Den

ekonomiska ineffektiviteten har också ett socialt och politiskt pris i form av

växande klassklyftor och en maktförskjutning till de resursstarka.

Massarbetslösheten och de social förhållandena i dess fotspår är en

huvudförklaring till växande rasism och högerextremism både i Sverige och i

Europa i övrigt.

Utskottet avstyrker förslagen i propositionen om att stärka Riksbankens

ställning och att införa ett ensidigt prisstabilitetsmål för Riksbanken.

Utskottet tillstyrker således motionerna K6 (v) yrkande 2 och Fi220 (v) yrkande

9.

2. Direktionens protokoll (m, v)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Johan Lönnroth

(v) och Per Bill (m) anser att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Direktionens protokoll bort ha följande lydelse:

I propositionen hävdar regeringen att ett offentliggörande av direktionens

protokoll skulle kunna strida mot föreskrifterna i 3 kap. 1 § sekretesslagen

som reglerar sekretesskyddet av vissa uppgifter om Riksbankens penningpolitik.

Det skulle också kunna komma i konflikt med föreskrifterna i 2 kap. 1 §, om

utrikessekretess.

Riksbanksfullmäktige anser att ett frivilligt offentliggörande bör kunna ske

inom ramen för nuvarande sekretesslagstiftning och att frågan bör prövas på

nytt när den nya direktionen har funnit sin form. Regeringen sätter sig inte

emot detta under förutsättning att offentliggörandet sker efter vederbörlig

sekretessprövning.

Enligt finansutskottets mening är regeringens farhågor angående sekretessen

överdrivna, särskilt som offentliggörandet är tänkt att ske med fördröjning.

Behovet av sekretess i penningpolitiska frågor är nämligen i allmänhet av

övergående natur och av mycket kort varaktighet. Direktionen skulle dessutom

kunna anpassa sina protokoll så att de inte står i strid mot sekretesslagen.

Ett offentliggörande av Riksbankens protokoll skulle inte bara öka den

demokratiska insynen. Det skulle också förbättra de finansiella marknadernas

förståelse för Riksbankens penningpolitiska intentioner, vilket i sig skulle

leda till en effektivare penningpolitik.

Finansutskottet anser med hänsyn härtill att konstitutionsutskottet bör

biträda motion K2 (m) yrkande 2. Därmed tillgodoses i betydande utsträckning

också förslaget i motion K8 (fp) yrkande 1.

3. Direktionens protokoll (fp)

Carl B Hamilton (fp) anser att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Direktionens protokoll bort ha följande lydelse:

Enligt finansutskottets mening bör man i riksbankslagen ta in en föreskrift om

att direktionens protokoll skall offentliggöras efter förslagsvis sex veckor,

såsom fallet är i Storbritannien.

Finansutskottet anser med hänsyn härtill att konstitutionsutskottet bör

biträda motion K8 (fp) yrkande 1. Därmed tillgodoses i betydande utsträckning

också förslaget i motion K2 (m) yrkande 2.

4. Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken

(m, fp, kd)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Carl B Hamilton

(fp), Per Bill (m) och Mats Odell (kd) anser att finansutskottets

ställningstagande under rubriken Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter

om den förda penningpolitiken bort ha följande lydelse:

Enligt förslaget till ny 50 § riksbankslagen skall Riksbanken minst två gånger

om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om penningpolitiken.

Därmed ges riksdag och allmänhet tillfälle till insyn i Riksbankens verksamhet.

Syftet med redogörelserna är således rent informativt. Innehåll och utformning

bör enligt propositionen inte regleras närmare, men regeringen anser att de kan

ha ett innehåll liknande de nuvarande inflationsrapporterna.

Vid överläggningarna i den arbetsgrupp som utformade departementspromemorian

Riksbankens ställning (Ds 1997:50) uppmärksammades inte att en sådan

redogörelse kommer att medföra motionsrätt, utskottsbehandling och

kammarbeslut. Det har emellertid inte varit vare sig arbetsgruppens eller

regeringens avsikt att den skall leda till någon formell riksdagsbehandling. På

s. 63-64 i propositionen anges vilka frågor som bör handläggas av riksdagen,

och i detta sammanhang omnämns inte de penningpolitiska redogörelserna.

Riksbankens skriftliga redogörelser kan väntas handla om dess bedömning av

det ekonomiska läget, den förda penningpolitiken och den framtida

penningpolitikens förutsättningar och inriktning. En ordning som föreskriver

formell riksdagsbehandling inbjuder då till överträdelser av

instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om Riksbankens faktiska

självständighet och därmed dess trovärdighet vad gäller inflationsmålet.

Riksdagen saknar inte möjligheter att i andra sammanhang kommentera

Riksbankens verksamhet. Enligt den nya lydelsen av 48 § i riksbankslagen skall

Riksbanken varje år före den 15 februari avge årsredovisning, som även

framdeles skall innehålla en redogörelse för den förda penningpolitiken. I

anslutning härtill föreligger motionsrätt liksom naturligtvis under den

allmänna motionstiden. Inget hindrar heller att penningpolitiken berörs i

samband med vårpropositionen och budgetpropositionen.

Problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av de särskilda

redogörelserna bör undvikas genom att den föreslagna 50 § ändras så att

riksdagens finansutskott görs till mottagare av dem. De skulle i så fall komma

att hanteras i samma ordning som i flera år gällt för Riksbankens budget,

vilken enligt 47 § riksbankslagen skall överlämnas för kännedom till

finansutskottet och Riksdagens revisorer. Alternativt kan direktionen åläggas

att offentliggöra redogörelserna utan särskild mottagare. I båda fallen kan de

liksom hittills läggas till grund för utfrågningar inför finansutskottet.

Enligt finansutskottets mening bör konstitutionsutskottet på denna punkt

anpassa förslaget till riksbankslag till den avsedda innebörden av

fempartiuppgörelsen.

5. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen (m)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)

anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken

Utskottsutfrågningar av riksbankschefen bort ha följande lydelse:

Enligt Maastrichtfördragets artikel 109b3 kan ECB:s ordförande och övriga

ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ

höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.

Finansutskottet anser att man i riksbankslagen bör ta in en motsvarande

föreskrift. Särskilt värdefullt vore att få fastslaget att rätten att

föranstalta om utskottsutfrågningar är ömsesidig.

Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill biträda förslaget i motion K2

(m) yrkande 1.

6. Riksbanksledningens skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden (m)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)

anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Riksbanksledningens

skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden bort ha följande lydelse:

Finansutskottet ser det som angeläget att de främsta beslutsfattarna i

Riksbanken är ålagda att anmäla vissa ekonomiska förhållanden. De krav som

föreslås bli intagna i riksbankslagen är emellertid så långtgående att de

riskerar att negativt påverka rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller

särskilt posterna som ordförande och vice ordförande i fullmäktige, vilka ju

långt ifrån förutsätter heltidsengagemang i Riksbanken. Riksbanksfullmäktige

har i sitt remissyttrande framhållit att det särskilt finns skäl att ompröva

bestämmelsens utformning vad avser skulder och andra tillgångar än finansiella

instrument.

I likhet med vad som föreslås i den moderata motionen bör riksdagen göra ett

tillkännagivande av denna innebörd. Finansutskottet anser således att

konstitutionsutskottet bör biträda motion K2 (m) yrkande 4.

7. Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag (m)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)

anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Prövning av ett

beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag bort ha följande

lydelse:

Enligt artikel 14 i ECBS-stadgan kan ett beslut om att skilja riksbankschefen

från hans anställning överklagas till EG-domstolen. EMI har i sin

konvergensrapport i november 1996 framhållit att ett liknande skydd bör gälla

för samtliga penningpolitiska beslutsfattare, dvs. övriga medlemmar i

direktionen. Eftersom möjligheten att överklaga till EG-domstolen är

förbehållen riksbankschefen föreslår regeringen att direktionens ledamöter

skall kunna överklaga till Arbetsdomstolen.

Såsom framhålls i den moderata motionen utgör regeringens förslag i denna del

ett avsteg från arbetsgruppens förslag som innebar att beslut om att skilja en

direktionsledamot från hans uppdrag skulle kunna överklagas till Stockholms

tingsrätt.

Stockholms tingsrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten av att

ålägga tingsrätten den nya uppgiften. Bl.a. har det inte klargjorts vare sig i

vilken ordning talan skall föras eller huruvida dess avgöranden skall kunna

överklagas och i så fall till vilken domstol.

Denna kritik ger anledning att på nytt överväga frågan om lämplig instans för

överklagande. Uppgiften bör inte läggas på Arbetsdomstolen, som är

partssammansatt och som inte heller i övrigt är ägnad att ge ett skydd för den

avsatte som är likvärdigt med det skydd EG-domstolen kan ge.

I stället bör direktionens ledamöter ges möjlighet att klaga i en nationell

instans med högsta tänkbara juridiska kompetens, dvs. antingen Högsta domstolen

eller Regeringsrätten. I valet dem emellan talar mycket för att uppgiften bör

anförtros Regeringsrätten för avgörande i första och sista instans.

Med denna ordning skulle den processuella ordningen för

direktionsledamöternas överklagande bättre stämma överens med de bestämmelser

som gäller för riksbankschefen i EG-domstolen.

Konstitutionsutskottet bör med anledning av motion K2 (m) yrkande 3 anpassa

33 b § riksbankslagen i enlighet med detta förslag.

8. Karenstid för direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag (m)

Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)

anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Karenstid för

direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag bort ha följande lydelse:

Riksbanksfullmäktige har ifrågasatt om den föreslagna karenstiden på ett år för

direktionsledamot är nödvändig. Enligt fullmäktige borde det räcka med

föreskrifterna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud för person att röja eller

utnyttja sekretessbelagd uppgift som han fått kännedom om på grund av

anställning eller uppdrag hos myndighet.

Finansutskottet anser i likhet med Moderata samlingspartiet att det saknas

anledning att tillämpa en så sträng karensregel som den vilken föreslås i

propositionen. Konstitutionsutskottet bör således bifalla motion K2 (m) yrkande

5 och göra ett tillkännagivande av denna innebörd.

9. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (v)

Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken

Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU bort ha följande lydelse:

Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att ändringarna av Riksbankens

organisation och ställning endast har uppkommit ur behovet att EMU-anpassa

Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. En mer oberoende

riksbank behövs inte och penningpolitiken skall inte undandras ett direkt

demokratiskt inflytande för de folkvalda. De föreslagna förändringarna skall

enligt utskottet bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle ja

säga till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den nationella

ekonomisk-politiska självbestämmanderätten.

Utskottet vill hänvisa till reservation nr 12 av Vänsterpartiets ledamot i

finansutskottets betänkande 1997/98:FiU9 (s. 39). Utskottet delar uppfattningen

i nämnda reservation, där det bl.a. anförs att det är självklart att svenska

folket skall få ta ställning i EMU-frågan efter en omfattande debatt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion K6 (v) yrkande 1

som sin mening ge regeringen till känna.

10. Riksbankens sedelutgivningsrätt (c, v)

Per-Ola Eriksson (c) och Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets

ställningstagande under rubriken Riksbankens sedelutgivningsrätt bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill erinra om följande uttalande i propositionen om Sveriges

medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):

Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut

om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs

till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i

bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.

Den nuvarande riksdagen har enhälligt godkänt denna del av proposition

1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har i en folkomröstning tagit

ställning för att Sverige skall vara medlem i EU, med förutsättningen att EU-

medlemskapet inte omfattade medlemskapet i EMU:s tredje fas. Om riksdagens

majoritet nu vill ändra detta - utan att höra svenska folket på nytt - frångås

utfästelsen till svenska folket. Detta skulle motverka förtroendet för

riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt utskottet mycket farligt och

beklagligt om man på detta sätt väljer att underminera riksdagens legitimitet.

Grundlagar har en särställning som måste respekteras.

Riksdagen bör med bifall till motion K7 (c) som sin mening ge regeringen till

känna att den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i

proposition 1994/95:19 fortsatt skall gälla. Motion K8 (fp) yrkande 2 bör

avstyrkas.

11. Riksbankens sedelutgivningsrätt (fp)

Carl B Hamilton (fp) anser att finansutskottets ställningstagande under

rubriken Riksbankens sedelutgivningsrätt bort ha följande lydelse:

Enligt gällande lydelse av regeringsformen har Sveriges riksbank monopol på att

ge ut sedlar och mynt. Denna grundlagsregel syftar till att trygga

betalningssystemet och penningvärdet genom att omöjliggöra för andra än

Riksbanken, t.ex. svenska affärsbanker eller andra finansiella institutioner,

att ge ut sedlar avsedda för cirkulation inom Sverige.

I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,

ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella

centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala

betalningsmedel. Det kan visserligen hävdas att EU-rätten tar över svensk rätt

så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig. Utskottet anser

emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av de faktiska

förhållandena, och bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13 §

regeringsformen bör därför ändras. Riksdagen bör därför fatta det första

vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga

beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998.

Motion K8 (fp) yrkande 2 tillstyrks därmed medan motion K7 (c) avstyrks.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Propositionen.........................................2

Motionerna............................................2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 4

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 4

Yttrande från finansutskottet 4

Utskottet.............................................4

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Bakgrund 5

Ansvaret för valutapolitiken 6

Propositionen 6

Motionen 7

Finansutskottets yttrande 8

Konstitutionsutskottets bedömning 8

En självständig riksbank allmänna överväganden 9

Inledning 9

Propositionen 9

Motionerna 9

Finansutskottets yttrande 10

Konstitutionsutskottets bedömning 11

Närmare om instruktionsförbudet 12

Propositionen 12

Finansutskottets yttrande 13

Konstitutionsutskottets bedömning 13

EMI:s synpunkter på lagförslaget 15

Propositionen 15

Motionen 16

Finansutskottets yttrande 16

Konstitutionsutskottets bedömning 16

Målet för penningpolitiken 17

Propositionen 17

Motionerna 17

Finansutskottets yttrande 18

Konstitutionsutskottets bedömning 19

Riksbankens nya ledningsstruktur 20

Riksbanksledningens skyldighet att anmäla ekonomiska förhållanden 20

Propositionen 20

Motionen 20

Finansutskottets yttrande 21

Konstitutionsutskottets bedömning 21

Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans

uppdrag 21

Propositionen 21

Bakgrund 22

Motionen 22

Finansutskottets yttrande 22

Konstitutionsutskottets bedömning 23

Karenstid för ledamot som lämnat sitt uppdrag 23

Propositionen 23

Motionen 24

Finansutskottets yttrande 24

Konstitutionsutskottets bedömning 24

Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet 25

Direktionens protokoll 25

Propositionen 25

Motionerna 25

Finansutskottets yttrande 26

Konstitutionsutskottets bedömning 26

Utskottsutfrågningar av riksbankschefen 28

Propositionen 28

Motionen 28

Finansutskottets yttrande 28

Konstitutionsutskottets bedömning 28

Övriga frågor 29

Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU 29

Finansutskottets yttrande 29

Konstitutionsutskottets bedömning 29

Riksbankens sedelutgivningsrätt 29

Propositionen 29

Motionerna 30

Finansutskottets yttrande 31

Konstitutionsutskottets bedömning 31

Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken 31

Propositionen 31

Finansutskottets yttrande 32

Konstitutionsutskottets bedömning 32

Lagförslagen i övrigt 32

Hemställan 32

Reservationer........................................34

1. Avslag på förslagen om en självständig riksbank (mom. 2) 34

2. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5) 35

3. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5) 35

4. Ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 §

regeringsformen (mom. 6)

36

Särskilda yttranden..................................36

1. Samråd om valutapolitiken 37

2. Målet för penningpolitiken 37

3. Målet för penningpolitiken 37

4. Formerna för anmälningsplikten 38

5. Karenstiden för ledamot som lämnat sitt uppdrag 38

6. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen 38

Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................40

1. Förslag till lag om ändring i regeringsformen 40

2. Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen 42

3. Förslag till lag om valutapolitik 44

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

45

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och

kreditreglering 57

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för

uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

58

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän

60

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet

under krigsförhållanden

61

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av

riksdagsförvaltningen m.m. 63

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av

administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter

64

Bilaga 2 Finansutskottets yttrande...................65