Bet. 1997/98:KU22

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU22

Offentlighet och sekretess

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

KU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlas åtta motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1997.

Motionerna gäller frågor om insyn i statliga bolag och i viss privat

näringsverksamhet, offentlighet vid de svenska LEADER-kontoren, översyn av

sekretesslagen, begränsning av sekretess vid brottsmisstanke, sekretess mellan

myndigheter vid misstanke om övergrepp mot barn, sekretess hos gymnasieskolas

intagningsnämnd och sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. När det gäller frågan om en översyn av

sekretesslagen anser utskottet att det inte är tillfredsställande att en sådan

översyn ännu inte har påbörjats, trots att en utredning aviserades redan våren

1997.

Till betänkandet har fogats två reservationer (mp) om insyn i statliga bolag

och i viss privat näringsverksamhet samt om sekretess för avtal mellan högskola

och näringsliv.

Motionerna

1997/98:K403 av Chatrine Pålsson och Åke Carnerö (kd) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn

av sekretesslagen.

1997/98:K406 av Agne Hansson och Sivert Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn

av sekretesslagen i syfte att underlätta polisens brottsbekämpning.

1997/98:K408 av Nils-Göran Holmqvist och Håkan Strömberg (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om analys av förutsättningarna för ökad offentlighet i statliga

företag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av kraven på offentlighet för näringsverksamhet som i

huvudsak finansieras med skattemedel och/eller fullgör viktiga

myndighetsuppgifter.

1997/98:K409 av Margareta Andersson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär att den i direktiven till vilka som skall ha anmälningsplikt även tar med

frågan om översyn av sekretessen mellan myndigheterna.

1997/98:K410 av Sven Bergström (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att säkra principen om

offentlighet vid de svenska Leaderkontoren.

1997/98:K411 av Lars U Granberg och Monica Öhman (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en

översyn av sekretesslagen.

1997/98:Ub477 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär att den tar fram förslag till åtgärder

så att avtal mellan högskola och näringsliv inte skall omfattas av

sekretesslagen.

Utskottet

Offentlighet i statliga bolag och i viss privat näringsverksamhet

Motionen

I motion 1997/98:K408 av Nils-Göran Holmqvist och Håkan Strömberg (s) anförs

att det är angeläget med en genomgång av möjligheterna att öka insynen i de

statliga bolagen. Erfarenheten av att tillämpa kraven på offentlighet i de

stora kommunala bolagen bör vara en viktig utgångspunkt för en sådan översyn.

Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1).

Vidare anför motionärerna att också kraven på offentlighet i privat

verksamhet, som i huvudsak finansieras med skattemedel och/eller fullgör

viktiga myndighetsuppgifter, bör ses över. Enligt motionärerna borde det vara

lika angeläget för skattebetalarna att ha insyn i förvaltningen av medel som

handhas av t.ex. en styrelse för en privat grundskola som att ha insyn i en

kommunal skola. Motionärerna anser att det också är svårt att finna några

hållbara skäl till att betygen för varje enskild elev i en kommunal skola är

offentlig handling, medan elevernas betyg i en privat skola inte lämnas ut. Vad

som nu anförts bör ges regeringen till känna (yrkande 2).

Bakgrund

Gällande regler

I 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) anges de grundläggande bestämmelserna om

allmänna handlingars offentlighet. Enligt 2 kap. 1 § skall till främjande av

ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varje svensk medborgare ha

rätt att ta del av allmänna handlingar.

Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är

påkallat med hänsyn till skäl som anges i TF, de s.k sekretessgrunderna (2 kap.

2 §). En sådan begränsning skall anges noga i en bestämmelse i en särskild lag

eller, om det i visst fall anses lämpligare, i annan lag som den särskilda

lagen hänvisar till. Med särskild lag avses sekretesslagen (1980:100, SekrL).

Vidare anges i 2 kap. 5 § att med myndighet likställs i detta kapitel

riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Enligt 1 kap. 8 § SekrL skall vad som föreskrivs i TF om rätt att ta del av

allmänna handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar också gälla handlingar

hos de organ som anges i bilagan till denna lag, i den mån handlingarna hör

till den verksamhet som nämns där. Bestämmelserna ger principen om allmänna

handlingars offentlighet ett vidare tillämpningsområde utanför

myndighetssektorn. Principen görs tillämplig också hos vissa aktiebolag,

föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter

som innefattar myndighetsutövning eller liknande. I enlighet med denna

bestämmelse är vidare sedan den 1 januari 1998 reglerna om

handlingsoffentlighet tillämpliga på de stiftelser och stiftelsehögskolor som

har bildats med medel som härrör från avvecklingen av löntagarfonderna samt

deras bolag (SFS 1997:958).

I 1 kap. 9 § SekrL anges att vad som föreskrivs i TF om rätt att ta del av

handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också skall gälla handlingar hos

aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner

eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande.

Utredningsarbeten

Regeringen beslutade i juni 1995 att tillkalla en kommission med uppdrag att,

med utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter

för statliga myndigheter eller andra organ, bl.a. göra en analys av om

nuvarande former för organisation eller styrning av statlig förvaltning och

verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som

fastlagts av regering och riksdag (dir. 1995:93). I direktiven framhöll

regeringen bl.a. vad gäller behovet av en översyn att användningen av bolags-

och stiftelseformer i statlig verksamhet förutsätter att staten inte frånhänder

sig ansvaret för och möjligheterna till styrning och kontroll av verksamheten.

En tydlig ägarpolicy och effektiva styrnings- och kontrollsystem är därför

nödvändiga. På detta område krävs enligt regeringen en ökad tydlighet.

Regeringen anförde därutöver att särskilda överväganden behöver göras för att

inte rätten till insyn i den offentliga verksamheten skall urholkas. En

utgångspunkt för kommissionens arbete skulle enligt regeringen vara de

grundläggande krav på demokratisk styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet,

effektivitet och tillgänglighet som måste ställas på och tillgodoses av den

statliga förvaltningen.

Kommissionen, som antog namnet Förvaltningspolitiska kommissionen, avlämnade i

april 1997 sitt betänkande I medborgarnas tjänst (SOU 1997:57). I fråga om

organiseringen av statens verksamhet ger kommissionen inte något förord för en

mera uniform organisering av statsförvaltningen. Kommissionen ser tvärtom stora

värden i mångfald, variation och flexibilitet. Enligt kommissionen bör

myndighetsformen vara självklar för större delen av det statliga åtagandet.

Kommissionen anser vidare att en utvidgning av det offentligrättsliga

regelsystemets tillämplighet till existerande organ som, utan att vara

myndigheter, utför statliga förvaltningsuppgifter bör övervägas, särskilt

frågan om insyn i statliga bolag och stiftelser. När en annan form än

myndighetsformen används anser kommissionen att riksdagen och regeringen i

varje särskilt fall skall ta ställning till det tilltänkta organets lämplighet

för uppgiften och uttryckligen ange i vilken mån det offentligrättsliga

regelsystemet skall tillämpas. Vidare anser kommissionen att

förvaltningsmyndigheternas möjligheter att ingå avtal och delta i

föreningsbildning och bolagsbildning bör klarläggas.

Enligt uppgift från Regeringskansliet är Förvaltningspolitiska kommissionens

betänkande under beredning och en proposition är att vänta under våren 1998.

Utskottet har därutöver från Justitiedepartementet inhämtat att frågan om en

utvidgning av offentlighetsprincipen till statliga bolag kommer att tas upp i

den utredning som skall behandla frågan om en anpassning av 2 kap. TF till den

nya tekniken och som aviserats i proposition 1997/98:44 Personuppgiftslag.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning

till frågor om ökad insyn i verksamheter som bedrivs med allmänna medel i form

av bolag eller andra associationsformer. Senast skedde detta under föregående

riksmöte då utskottet behandlade en motion med yrkande om att 1 kap. 9 § SekrL

skulle kompletteras på sådant sätt att också de statligt majoritetsägda bolagen

skulle komma att omfattas av reglerna i 2 kap. TF om handlingsoffentlighet. I

motionen begärdes också ett tillkännagivande om insyn i offentligägda bolag

(bet. 1996/97:KU23). I sin bedömning konstaterade utskottet att sekretesslagen

innehåller bestämmelser om offentlighet i vissa statliga bolag. Beträffande de

frågor i övrigt om insyn m.m. i offentligägda bolag som togs upp i motionen

ansåg utskottet att beredningen av Förvaltningspolitiska kommissionens förslag

borde avvaktas. Utskottet avstyrkte med det anförda motionen.

Utskottets bedömning

Som redovisats ovan pågår arbete med att ta fram direktiv till en utredning som

bl.a. skall ha till uppgift att behandla frågan om en anpassning av 2 kap. TF

till den nya tekniken. Utskottet utgår från att utredningen kommer att behandla

frågan om en ökad insyn i de statliga bolagen och därvid beakta bl.a. de

erfarenheter som gjorts sedan den 1 januari 1995 då handlingsoffentlighet genom

1 kap. 9 § sekretesslagen infördes i vissa kommunala företag. Enligt utskottets

mening bör vad som anförs i motion 1997/98:K408 yrkande 1 därför inte nu

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks i denna del.

I motionen anförs därutöver att en översyn bör göras av kraven på

offentlighet i privat verksamhet, som i huvudsak finansieras med skattemedel

och/eller fullgör viktiga myndighetsuppgifter (yrkande 2). Utskottet utgår från

att även denna fråga kommer att beröras i det kommande utredningsarbetet.

Enligt utskottets mening bör motionen därför avslås även i denna del.

Offentlighet vid de svenska LEADER-kontoren

Motionen

I motion 1997/98:K410 av Sven Bergström (c) konstateras att som en följd av

Sveriges medlemskap i EU har LAG-grupper etablerats inom ramen för det s.k.

LEADER-programmet, ett landsbygdsutvecklingsprogram inom EU. I dessa grupper

finns representanter för bygderåd och lokala nätverk men också kommunala och

landstingskommunala representanter. Enligt motionären är det dessa LAG-grupper

som i praktiken avgör om ett utvecklingsprojekt skall få några pengar eller

inte, även om en formell beslutsgrupp därefter bekräftar LAG-gruppernas beslut.

Syftet med verksamheten är att stötta lokala utvecklingsprojekt inom respektive

område, och det är i allmänhet flera miljoner kronor årligen som avses

fördelas. Huvuddelen av de pengar som disponeras kommer från kommuner,

landsting och länsstyrelser vid sidan av EU-pengar som utgör en mindre del.

Sammanlagt finns det tolv grupper med egna LEADER-kontor. Motionären anför att

det nu har visat sig att flera av dessa LAG-grupper med sina LEADER-kontor inte

tillämpar offentlighet för sina handlingar. Flertalet av grupperna har beslutat

att i princip tillämpa offentlighet, men uppenbarligen kan också dessa grupper

själva besluta att när som helst ta tillbaka sina ställningstaganden om

offentlighet. Vidare påpekar motionären att LEADER-kontoren dessutom kan

besluta att sekretessbelägga vissa delar av sina handlingar och då går det inte

att få detta beslut prövat i högre instans. Motionären hemställer att

regeringen ges till känna vad som anförts om att säkra principen om

offentlighet vid de svenska LEADER-kontoren.

Bakgrund

Europeiska kommissionen har den 28 juni 1996 fattat ett beslut om beviljande av

stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket

(utvecklingssektionen), Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och

Europeiska socialfonden (ESF) för ett operationellt program under

kommissionsinitiativet LEADER[1] II i mål 5 b-områdena i Sverige (kommissionens

dokument nummer K(96)1488).

I bilaga till kommissionens beslut, som utgör en beskrivning av det

operationella programmet, anges vad gäller den regionala beslutsorganisationen

att de svenska LEADER II-planerna beslutsmässigt bör knytas till ordföranden

alternativt vice-ordföranden i respektive 5 b-område. Därutöver anges att

eftersom EU-medlen är statliga medel skall de formellt hanteras av en statlig

myndighet. Grunden för besluten skall vara LAG-gruppernas[2] egna

prioriteringar och bedömningar. När respektive grupp har beslutat om ett

färdigt förslag överlämnas det till ordföranden/vice ordföranden för respektive

bslutsgrupp. Ordföranden skall fatta det formella beslutet om användningen av

EU-medlen, och ordföranden kan endast vägra godkännandet om det strider mot EU-

förordningar, svensk lagstiftning eller det operativa programmet (LEADER-

programmet). LAG-grupperna får därmed möjlighet att arbeta på ett väldigt

självständigt sätt.

Avslutningsvis anges att ett tillägg i instruktionen (SFS 1995:1325) kommer

att göras som gör det möjligt att även fatta beslut om åtgärder inom LEADER II-

planerna.

Enligt 1 § 3 förordningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper gäller

förordningen sedan den 1 januari 1997 för beslutsgrupper som genomför det

operativa programmet för gemenskapsinitiativet LEADER II.

I 2 § anges att en beslutsgrupp har till uppgift att inom ramen för ett

fastställt samlat programdokument eller ett fastställt operativt program

besluta om stöd från EG:s strukturfonder.

Enligt 3 § skall beslutsgruppen inom ramen för de befogenheter som följer av

programdokumentet eller det operativa programmet aktivt, genom egna initiativ

och informationsspridning verka för att programmet genomförs och att de däri

angivna målen uppnås. Beslutsgruppen skall ta till vara lokal och regional

kompetens vid genomförandet av programmet.

Av 5 § framgår att regeringen beslutar vilket antal ledamöter en beslutsgrupp

skall ha. Ledamöterna samt ersättare utses av regeringen för en viss tid.

I 7 § anges att en beslutsgrupp biträds av ett sekretariat. Vidare sägs att

beträffande gemenskapsinitiativet LEADER II får beslutsgruppssekretariaten

uppdra åt sådana LAG-grupper som avses i det operativa programmet att utföra

kansligöromål åt sekretariatet.

I 8 § anges vilka bestämmelser i verksförordningen (1995:1322) som skall

tillämpas på beslutsgrupper.

Enligt 12 § tredje stycket skall en sådan beslutsgrupp som avses i 1 § 3 pröva

ärenden och utforma beslutsordningen i enlighet med det operativa programmet.

Justitieministern har den 17 september 1997 svarat på en fråga om offentlighet

vid de svenska LEADER-kontoren (prot. 1997/98:5). Frågan gällde vilka åtgärder

justitieministern var beredd att vidta för att göra klart att offentlighet

skall tillämpas inom de tolv LAG-grupperna i Sverige.

I sitt svar konstaterade justitieministern inledningsvis att beslutsgrupperna

är myndigheter, medan de s.k. LAG-grupperna däremot är ideella föreningar och

endast lämnar en ansökan eller ett förslag till beslut till beslutsgrupperna.

Justitieministern påpekade att offentlighetsprincipen inte gäller för bolag,

föreningar och andra enskilda rättssubjekt. I vissa undantagsfall har dock

offentlighetsprincipen gjorts tillgänglig på handlingar hos enskilda

rättssubjekt. Justitieministern redogjorde härvid för 1 kap. 8 § SekrL, enligt

vilken tryckfrihetsförordningens regler om rätt att ta del av handlingar hos

myndigheter också skall gälla handlingar hos de organ som anges i bilagan till

sekretesslagen. Justitieministern framhöll att det utmärkande för dessa bolag,

föreningar och stiftelser är att de för statens räkning fullgör

förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, såsom att t.ex.

besluta om statliga medel. Enligt justitieministern bedriver inte de s.k. LAG-

grupperna myndighetsutövning. Något annat skäl att utvidga

offentlighetsprincipen till att även omfatta dessa organ fanns enligt hennes

bedömning inte.

Avslutningsvis nämnde justitieministern att varje LAG-grupp har tecknat ett

avtal med staten, genom Glesbygdsverket, där de förbundit sig att till

nationella organ, representanter från EU m.fl. ge upplysningar om bl.a.

gruppernas verksamhet och bokföring.

Kammarrätten i Sundsvall har i en dom den 2 juli 1997, som vunnit laga kraft,

prövat frågan om en s.k. LAG-grupps beslut att inte lämna ut handlingar är

överklagbart. Kammarrätten fann, i enlighet med yttranden från den aktuella

LAG-gruppen samt Glesbygdsverket, att var en ideell förening och inte en

myndighet i trycksfrihetsförordningens och sekretesslagens mening. Något

överklagbart beslut enligt dessa författningar förelåg därför inte. Med hänsyn

till detta och då LAG-gruppens beslut inte kunde prövas enligt någon annan

bestämmelse fann kammarrätten att överklagandet inte kunde tas upp till

prövning. Överklagandet avvisades därför.

Utskottet har från Närings- och handelsdepartementet inhämtat att LAGgrupperna

för närvarande utgör ideella föreningar och i ett fall ett aktiebolag. Deras

verksamhet finansieras i huvudsak genom medel från EU-kommissionen samt från

länsstyrelserna, landstingen och kommunerna.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att LAG-grupperna utgör ideella föreningar eller

aktiebolag. De är således enskilda rättssubjekt, för vilka principen om

allmänna handlingars offentlighet såsom huvudregel inte gäller. Principen om

handlingsoffentlighet kan dock med stöd av 1 kap. 8 § SekrL göras tillämplig

även utanför myndighetssektorn. Enligt denna bestämmelse skall

tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet också gälla de organ

som anges i bilagan till sekretesslagen. Genom bestämmelsen har principen om

handlingsoffentlighet gjorts tillämplig hos vissa aktiebolag, föreningar och

stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter som innefattar

myndighetsutövning eller liknande. Utskottet konstaterar att LAG-grupperna inte

bedriver någon myndighetsutövning. Enligt utskottets mening finns inte heller

något annat skäl att låta principen om handlingsoffentlighet också omfatta

dessa grupper. Utskottet vill avslutningsvis framhålla att LAG-grupperna såsom

enskilda rättssubjekt inte heller omfattas av sekretesslagens bestämmelser och

att det således står dem fritt att offentliggöra sina handlingar. Med det

anförda avstyrker utskottet motionen.

Översyn av sekretesslagen

Motionen

I motion 1997/98:K403 av Chatrine Pålsson och Åke Carnerö (kd) anförs att det

för närvarande är huvudmannaskapet som bestämmer gränserna för

sekretessbestämmelserna. Enligt motionärerna måste detta anses förlegat,

särskilt med tanke på de huvudmannaskapsförändringar som har skett de senaste

åren. Kristdemokraterna har länge ansett att en översyn av sekretessreglerna

borde göras så att den enskilde och inte huvudmannen kommer i fokus.

Motionärerna påpekar vidare att sekretesslagstiftningen har ändrats ca 150

gånger sedan den tillkom. Så gott som varje ändring har gällt enstaka

paragrafer. Enligt motionärerna är det anmärkningsvärt att någon genomgripande

översyn av sekretesslagen inte har företagits. Vidare framhåller motionärerna

att frågan om sekretess är mycket viktig och förtjänar att hanteras med

varsamhet. Personlig integritet och rättssäkerhet måste alltid vara ledstjärna

och medborgarna måste känna fullt förtroende för myndigheterna och hur känsliga

uppgifter hanteras. Samtidigt är det enligt motionärerna viktigt att det finns

en helhetssyn i sekretesslagstiftningen som gör att frågor som t.ex. olika

huvudmannaskap inte resulterar i onödiga gränsdragningar och blir till hinder i

ett effektivt arbete. Enligt motionärernas uppfattning måste huvudfrågan när

det gäller barns rättssäkerhet vara det enskilda barnet. Barnets bästa måste

eftersträvas. Motionärerna anför att detta skulle underlättas om man gjorde en

översyn av dagens sekretesslagstiftning utifrån perspektivet att med fortsatt

beaktande av integritet och rättssäkerhet starkare betona helhetssyn och

samverkan mellan olika instanser. Vad som anförts om en översyn av

sekretesslagen bör ges regeringen till känna.

Bakgrund

Tidigare riksdagsbehandling

Under riksmötet 1995/96 behandlade konstitutionsutskottet en motion med yrkande

om att regeringen borde ges till känna vad som i motionen anförts om behovet av

att utifrån en helhetssyn se över sekretesslagstiftningen (bet. 1995/96:KU24).

Utskottet konstaterade att sekretesslagstiftningen är komplicerad och

svåröverskådlig och att det självfallet vore önskvärt att den skulle kunna

ändras på så sätt att det blev enklare att tillämpa de olika sekretessreglerna.

Enligt utskottets mening gick det emellertid inte att bortse från att

integritetshänsyn på olika områden kräver att undantag i form av

sekretessbestämmelser görs från den annars gällande principen om allmänna

handlingars offentlighet och rätten att röja uppgifter ur sådana handlingar.

Ändrade samhällsförhållanden ställer sålunda krav på en fortgående anpassning

av sekretessreglerna. Utskottet framhöll att en noggrann avvägning mellan

integritetsaspekter och behov av offentlig insyn härvid måste göras i varje

fall. Mot bakgrund av det anförda var utskottet för närvarande inte berett att

förorda en sådan översyn som begärdes i motionen och den avstyrktes därför.

Kommande utredningsarbete

Under föregående riksmöte konstaterade utskottet i betänkande 1996/97:

KU23 att det inom Justitiedepartementet planerades en översyn av sekretesslagen

med inriktning på att en utredning skulle kunna tillsättas under första

halvåret 1997. Arbetet med att ta fram direktiv pågick och avsikten var att

direktiven skulle vara färdiga under april månad 1997.

Enligt uppgift från Justitiedepartementet har den aviserade utredningen ännu

inte tillkallats. Arbete pågår alltjämt med att fastställa direktiv för

utredningens arbete. Direktiven kan förväntas vara färdiga under februari 1998.

Avsikten är att utredningen både skall ha till uppgift att göra en översyn av

sekretesslagen och att, som ovan redovisats, behandla frågan om en anpassning

av 2 kap. TF till den nya tekniken.

Utskottets bedömning

Som redovisats ovan hänvisade utskottet vid sin behandling av motioner på

sekretessområdet redan under föregående riksmöte till att en översyn av

sekretesslagen planerades inom Regeringskansliet med inriktning på att direktiv

skulle vara färdiga under april månad 1997. Utskottet kan nu konstatera att

direktiv för en sådan utredning ännu inte har beslutats och något

utredningsarbete således inte har påbörjats. Detta är inte tillfredsställande.

Utskottet har inhämtat att regeringen inom kort kommer att fastställa direktiv

för den aviserade utredningen. Utskottet utgår från att utredningen nu kommer

till stånd och att de frågor som tas upp i motionen kommer att beröras i den

kommande översynen. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därmed motionen.

Begränsning av sekretess vid misstanke om brott

Motionen

I motion 1997/98:K406 av Agne Hansson och Sivert Carlsson (c) anförs att en

bred kamp mot den ökande brottsligheten måste föras. Det brottsförebyggande

arbetet är viktigast. Enligt motionärerna finns det anledning att se på hur

polisens arbete skall kunna underlättas i lagstiftningen. Frågan är om

sekretesslagstiftningen har drivits därhän att brott kan begås i skydd av

lagstiftningen. Motionärerna ger följande praktiska exempel ur verkligheten.

Två ungdomar körde av vägen med en stulen bil och bilen totalförstördes. De

vårdades sedan på sjukhus, där personalen med stöd av sekretesslagen vägrade

att lämna ut deras namn till polisen. De kunde därefter lämna sjukhuset utan

chans för polisen att ingripa. Motionärerna anför att lagstiftningen i ett fall

som detta inte står i överensstämmelse med vad allmänheten uppfattar som rätt

och riktigt. I situationer där brott med sannolikhet kan misstänkas bör enligt

motionärerna sjukhuspersonalen kunna få lämna uppgifter om namn och adress. Om

inte förr så bör uppgifterna få lämnas i samband med att en starkt misstänkt

brottsling skrivs ut från sjukhuset. Motionärerna anser att sekretesslagen bör

ses över i syfte att underlätta för polisen att arbeta effektivt mot

brottsligheten i linje med vad som anförts i motionen. Detta bör ges regeringen

till känna.

**FOOTNOTES**

[1]: Liaisons Entre Actions de Développement de l´Économie

Rurale

[2]: Local Action Group

Bakgrund

Enligt 7 kap. 1 § första stycket SekrL gäller sekretess inom hälso- och

sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men.

I 14 kap. 2 § fjärde stycket SekrL anges att sekretess inte hindrar att uppgift

som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller

annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för

brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Därutöver anges i 14 kap. 2 § femte stycket SekrL att för uppgift som omfattas

av sekretess enligt bl.a. 7 kap. 1- 6 §§ gäller vad som föreskrivs i fjärde

stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år (t.ex. mord, dråp, våldtäkt, grovt rån,

mordbrand och grovt narkotikabrott). Dock hindrar sekretess enligt bl.a. 7 kap.

1- 6 §§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt enligt 3, 4 och 6

kap. brottsbalken (dvs. brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid

resp. sexualbrott) mot någon som inte fyllt arton år lämnas till

åklagarmyndighet eller polismyndighet. Med brott avses i denna bestämmelse

fullbordat brott.

Enligt 14 kap. 1 § SekrL hindrar sekretess inte att uppgift lämnas till

regeringen eller riksdagen. Sekretess hindrar inte heller att uppgift lämnas

till annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning.

Vittnesplikten enligt rättegångsbalken (RB) anses vara sådan i lag föreskriven

uppgiftsskyldighet som tar över sekretessen. Bland annat 36 kap. 5 § RB avgör

vilken omfattning vittnesplikten har. Inskränkningar i vittnesplikten görs i 36

kap. 5 § RB för bl.a. viss vårdpersonal. Denna inskränkning gäller dock inte

mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än två år.

Med brott avses härvid fullbordat brott. Sedan den 1 januari 1998 gäller inte

heller inskränkningen i mål om brott mot någon som inte fyllt arton år, om det

är fråga om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (SFS 1997:314).

Enligt 11 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och

sjukvården är hälso- och sjukvårdpersonal utöver vad som annars följer av lag

eller förordning skyldig att lämna ut bl.a. uppgift om huruvida någon vistas på

en sjukvårdsinrättning, om uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol,

åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet.

Även denna uppgiftsskyldighet bryter sekretessen (prop. 1981/82:186 s. 65).

I förarbetena till 11 § lagen om åligganden för personal inom hälso- och

sjukvården (prop. 1981/82:186 s. 65) anges i specialmotiveringen att

bestämmelsen innebär att personalen inom hälso- och sjukvården skall lämna

uppgift till bl.a. polis eller åklagare om huruvida någon vistas på ett

sjukhus, då uppgiften begärs för ett särskilt fall. Bestämmelsen förutsätter

inte att den efterfrågade är känd till namnet. Det skall emellertid vara en

viss person som efterfrågas. Med uttrycket ?för särskilt fall ? menas att

uppgiften begärs t.ex. med anledning av en inledd förundersökning eller som ett

led i spaningarna efter en förrymd mentalpatient. Vidare anges att det dock

inte är meningen att polisen med stöd av regeln skall ha generell tillgång till

sjukhusens patientregister. Uppgiftsskyldigheten avser den omständigheten

huruvida en enskild vistas på ett sjukhus. Även personer som söker sig till

sjukhus för öppen vård får anses vistas på sjukhus så länge de finns där.

Uppgiftsskyldigheten omfattar alltså bl.a. personer som begett sig till sjukhus

för tillfällig vård efter exempelvis ett knivslagsmål eller en trafikolycka. I

specialmotiveringen påpekas att den omständigheten att en s.k. adressuppgift

(uppgift om huruvida någon finns på en sjukhusinrättning) kan lämnas ut medför

inte utan vidare att patienten också får utsättas för förhör eller delges en

handling etc. hans hälsotillstånd kan hindra detta. Sådana frågor får bedömas

enligt andra regler.

I den allmänna motiveringen anför departementschefen bl.a. vad gäller

uppgiftsskyldighetens omfattning (s. 18) att han inte kan ansluta sig till en

ordning som innebär att polisen med stöd av en ny regel skulle få tillgång till

bostadsadresserna till patienter och andra som vistas på vårdinrättningar. En

sådan ordning skulle enligt departementschefen kunna leda till att hälso- och

sjukvårdens och socialtjänstens myndigheter kom att utnyttjas i så hög grad i

den polisiära verksamheten att förtroendet för vårdmyndigheterna rubbades.

Därtill kommer att behovet av uppgifter i första hand torde avse just uppgifter

om huruvida en viss person finns på en vårdinrättning, särskilt då en

sjukvårdsinrättning.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening torde vad som efterfrågas i motionen redan tillgodoses

genom den uppgiftsskyldighet som enligt gällande regler åligger personal inom

hälso- och sjukvården. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla det

betydelsfulla i att personer som är verksamma inom den offentliga sektorn har

erforderliga kunskaper i frågor om sekretess och därmed sammanhängande frågor.

Ansvaret härför när det gäller hälso- och sjukvårdsområdet åvilar i första hand

landstingen och kommunerna. Enligt utskottets mening saknas anledning för

riksdagen att vidta någon ågärd med anledning av motionen. Motionen avstyrks

därför.

Sekretess mellan myndigheter vid misstanke om övergrepp mot barn

Motionen

I motion 1997/98:K409 av Margareta Andersson (c) konstateras att man skall

utreda vilka olika människor som skall ha anmälningsplikt till socialtjänsten

när de ser något som kan misstänkas vara övergrepp mot barn på något sätt. En

faktor som enligt motionären i detta sammanhang också bör ses över är

sekretessen. Det finns lärare, poliser m.fl. som har anmälningsplikt i dag och

som gör anmälan, men sedan kan de inte följa upp den på grund av sekretessen.

Motionären anser att en översyn av lagen bör ske så att man kan följa fallet

och inte behöver fundera över om åtgärder vidtas i ärendet eller om man behöver

göra en förnyad anmälan. Enligt motionären bör riksdagen hos regeringen begära

att den i direktiven till vilka som skall ha anmälningsplikt även tar med

frågan om sekretessen mellan myndigheter.

Bakgrund

Gällande regler m.m.

Sekretessbestämmelser

I 1 kap. 3 § SekrL anges att om sekretess gäller för uppgifter hos en

myndighet, får uppgifterna inte heller röjas för andra myndigheter i andra fall

än som anges i sekretesslagen eller i en lag eller förordning till vilken

sekretesslagen hänvisar. Begränsningen i möjligheten att lämna uppgifter mellan

olika myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar

inom samma myndighet, om de är att betrakta som självständiga i förhållande

till varandra.

I sekretesslagen finns flera undantagsbestämmelser, som innebär att en uppgift

får lämnas ut trots att sekretess normalt gäller för den. Enligt 1 kap. 5 §

hindrar sekretess inte att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den

utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. Bestämmelsen

skall tillämpas restriktivt och kan inte åberopas för att hjälpa en annan

myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop. 1979/89:2 del A s. 465 och 494).

Vidare sägs i 14 kap. 1 § att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till

regeringen eller riksdagen. Inte heller hindrar sekretess att uppgift lämnas

till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

I 14 kap. 2 § finns bestämmelser som avser uppgiftslämnande i flera speciella

situationer och som innebär begränsningar i den sekretess som normalt gäller.

Uppgifter skall bl.a. kunna lämnas till annan myndighet om det behövs för

förundersökning, rättegång eller andra rättsliga förfaranden. En annan

situation som anges är att uppgift om misstanke om brott skall kunna lämnas

till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa

mot brottet. Begränsningar i denna möjlighet föreskrivs när det gäller bl.a.

hälso- och sjukvårdssekretess och socialtjänstsekretess. Uppgifter som avser

misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (dvs. brott mot liv och

hälsa, mot frihet och frid och sexualbrott) kan dock utan begränsning lämnas

till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Enligt 14 kap. 3 § får sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om det är

uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det

intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen gäller dock inte inom

området för hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretess. Skälet

till detta är att vården bygger på att den enskilde skall känna förtroende för

den som har hand om vården. En konsekvens är att samråd med andra myndigheter i

princip inte skall ske utan den enskildes samtycke (jfr prop. 1981/82:186 s. 14

f.).

I 14 kap. 4 § anges att sekretess till skydd för enskild inte gäller i

förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges

av honom.

Anmälan till socialtjänsten om barn som far illa

I 71 § socialtjänstlagen (1980:620, SoL) finns bestämmelser om anmälan till

socialtjänsten när barn far illa. Bestämmelserna avser dels en generell

uppmaning om att anmälan bör göras i vissa fall, dels en skyldighet för vissa

tjänstemän att göra anmälan.

Genom en lagändring den 1 januari 1998 har 71 § första stycket SoL fått en ny

uformning (SFS 1997:313). Enligt den nya lydelsen gäller att var och en som får

kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden. Ändringen syftar till att på

ett tydligare sätt markera att en anmälan inte förutsätter att det i det

enskilda fallet står klart att ett barn misshandlas eller annars utsätts för

skadlig behandling i hemmet (prop. 1996/97:124 s. 104).

Enligt 71 § andra stycket SoL gäller vidare sen tidigare att en skyldighet

att göra anmälan till socialtjänsten föreligger för myndigheter vars verksamhet

berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten. Genom paragrafens nya lydelse har anmälningsskyldigheten

utvidgats till att även avse personer som är verksamma inom en yrkesmässigt

bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller inom annan

yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på

socialtjänstens område.

I 71 § fjärde stycket anges att myndigheter, befattningshavare och

yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden

alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov

av skydd. Denna skyldighet är en sådan i lag föreskriven uppgiftsskyldighet som

enligt 14 kap. 1 § SekrL tar över sekretessen.

I proposition 1996/97:124 anför regeringen angående den föreslagna ändringen i

71 § SoL att betydelsen av samverkan mellan socialtjänsten och i synnerhet

barnomsorg och skola, men även andra i kommunen som i sin verksamhet kommer i

kontakt med barn och ungdomar, inte nog kan betonas (s. 106). Regeringen nämner

som exempel att ett förfarande som förekommer i en del kommuner i dag är att

socialtjänsten ger dem som omfattas av bestämmelserna i 71 § möjlighet att

anonymt konsultera en arbetsledare inom socialtjänsten i ärenden där det finns

oro för att barn far illa. Detta kan ske enligt en överenskommen handlingsplan

och utan att barnets identitet röjs. En sådan samverkan kan enligt regeringen

resultera i att barnet får kontakt med socialtjänsten genom att barnets

vårdnadshavare själva ansöker om hjälp i stället för att kontakten inleds genom

en anmälan till socialtjänsten.

Regeringen anför vidare att en annan form av samverkan som underlättar

arbetet med utsatta barn är det samrådsförfarande som finns närmare beskrivet i

Socialstyrelsens allmänna råd, Sexuella övergrepp mot barn (1991:3) och som

numera är praxis i de flesta kommuner i ärenden som rör misshandel eller

sexuella övergrepp.

I Socialstyrelsens allmänna råd, Sexuella övergrepp mot barn (1991:3) framhålls

att sexuella övergrepp mot barn är en typ av ärenden som ingen myndighet klarar

ensam (s. 62 f.). Det är ärenden som enligt Socialstyrelsen fordrar nära

samarbete mellan flera myndigheter. Utredningar och insatser måste samordnas. I

de allmänna råden anger Socialstyrelsen vidare hur grundprinciperna för

handläggningen kan formuleras, bl.a. att myndigheterna skall värna om

rätssäkerheten och samordna och avgränsa sina åtgärder i inledningsskedet så

att de inte hindrar eller försvårar varandras utredningar. Socialstyrelsen

anser att ett formaliserat myndighetssamarbete bör finnas när det gäller

sexuella övergrepp mot barn. Samarbetsmodellen kan se olika ut i olika delar av

landet bl.a. beroende på om det rör sig om storstads- eller glesbygdskommuner.

När det gäller samrådsgrupperna och sekretessen konstaterar Socialstyrelsen

(s. 65) att den omständigheten att flera myndigheter samverkar i samrådsgrupper

eller på annat sätt inte påverkar sekretessen. Socialstyrelsen framhåller att

ett av syftena med sekretessreglerna är att upprätthålla den enskildes

förtroende för myndighetens verksamhet. Reglerna fyller en viktig funktion inom

verksamhetsområden där insatserna ofta förutsätter nära kunskap om enskildas

personliga förhållanden. Socialstyrelsen nämner som exempel socialtjänsten och

hälso- och sjukvården, där sekretesskyddet är särskilt starkt. Socialstyrelsen

påpekar att utbyte av uppgifter inom samrådsgruppen om enskildas personliga

förhållanden därför kräver den enskildes samtycke. Föreligger inte något sådant

samtycke får sekretessen brytas endast med stöd av bestämmelse i lag. Sådan

bestämmelse finns bl.a. i 71 § SoL (jfr ovan).

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade under riksmötet 1995/96 en motion om ändring

i sekretesslagen i syfte att underlätta polisens och socialtjänstens

brottsförebyggande insatser mot ungdomar (bet. 1995/96:KU24). Utskottet

redogjorde för Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E Sekretess vid

samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott. Vidare konstaterade utskottet att

frågor om sekretess i samband med samarbetet mot ungdomsbrott var föremål för

beredning inom Regeringskansliet. Utskottet ansåg att beredningsarbetet borde

avvaktas och avstyrkte motionen.

Under föregående riksmöte behandlade konstitutionsutskottet en motion som tog

upp frågan om sekretessen mellan vissa myndigheter (bet. 1996/97:KU23). Enligt

motionären utgjorde den nuvarande utformningen av sekretesslagen en försvårande

omständighet i t.ex. samarbetet mellan barnomsorg, skola och socialtjänst. I

sin bedömning konstaterade utskottet att regeringen i proposition 1996/97:124

hade föreslagit en ändring av anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen.

Utskottet noterade vidare att de frågor som motionären aktualiserade kunde

komma att beröras både i beredningen av frågan om samarbetet mot ungdomsbrott

och vid den översyn av sekretesslagen som planerades inom

Justitiedepartementet. I enlighet med detta ansåg utskottet att något

tillkännagivande inte borde göras med anledning av motionen.

I samband med behandlingen av proposition 1996/97:124 jämte motioner

konstaterade socialutskottet att såväl detta utskott som justitieutskottet

nyligen hade behandlat motionsyrkanden om ändringar i sekretesslagen i syfte

att underlätta polisens och socialtjänstens samarbete (1996/97:SoU10 respektive

1996/97:JuU12). Båda utskotten hade avstyrkt motionerna med hänvisning till att

Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E fortfarande var under beredning i

departementet. Socialutskottet vidhöll nu denna inställning och avstyrkte en

motion med ett liknande yrkande.

Utredningsarbete

Enligt uppgift från Justitiedepartementet är promemorian Ju 1994:E, Sekretess

vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott, alltjämt föremål för beredning

vad avser frågan om ungdomsbrott. Avsikten är att denna fråga skall behandlas i

den kommande översynen av sekretesslagen.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår från att den fråga som aktualiseras i motionen kommer att

beröras i den aviserade översynen av sekretesslagen. Någon åtgärd från

riksdagens sida bör därför inte nu vidtas med anledning av motionen. Motionen

avstyrks.

Sekretess hos gymnasieskolas intagningsnämnd

Motionen

I motion 1997/98:K411 av Lars U Granberg och Monica Öhman (s) anförs att det

finns en lucka i sekretesslagen som innebär att lagens bestämmelser om

sekretess inom skolans verksamhet inte omfattar gymnasieskolas

intagningsnämnder. Enligt motionären innebär detta i praktiken att känsliga

uppgifter, som elever tillställer intagningsnämnder och som i grund- och

gymnasieskolan är sekretessbelagda, i intagningsnämnder inte kan skyddas av

sekretesslagen och måste lämnas ut till den som så begär. Motionärerna anför

att sekretesslagen bör ses över med syfte att även känsliga uppgifter om

enskilda hos gymnasieskolans intagningsnämnder kan sekretessbeläggas. Detta bör

ges regeringen till känna.

Bakgrund

Gällande regler

Enligt 2 kap. 1 § skollagen (1985:1100) skall varje kommun och landsting som

styrelse för sitt offentliga skolväsende utse en eller flera nämnder.

I skollagens femte kapitel lämnas föreskrifter om gymnasieskolan. I 15 § anges

att styrelsen för utbildningen ansvarar för intagningen till de olika

utbildningarna som anordnas inom kommunen eller landstingen, om inte annat

följer av föreskrifter från regeringen. Intagningsorganisationen får vara

gemensam med annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial

vuxenutbildning.

Enligt 7 kap. 9 § SekrL gäller sekretess i grundskolan, gymnasieskolan,

särskolan, specialskolan och sameskolan samt i en kommunal riksinternatskola

för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och

för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör

eller någon honom närstående lider men.

På samma område gäller sekretess dels i skolans elevvårdande verksamhet i

övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som

hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev

från vidare studier. Sekretessen gäller dock endast, om det kan antas att den

som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i elevvårdsärende eller i annat ärende som nu

har nämnts.

Sedan den 1 januari 1998 gäller vidare sekretess på samma område i annat fall

än som nämnts ovan för uppgift om enskilds identitet, adress och andra liknande

uppifter om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan

antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs

(prop. 1997/98:9, bet. 1997/98:UbU5, rskr. 1997/98:107).

I förarbetena till 7 kap. 9 § sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 194 f.)

konstaterade föredragande departementschefen att det är uppenbart att det inom

utbildningsväsendet kan finnas uppgifter om elevernas och deras anhörigas

personliga förhållanden som är lika skyddsvärda som motsvarande uppgifter inom

t.ex. samhällets hälso- eller socialvård. Det föreligger å andra sidan ett

betydande allmänt intresse av insyn i utbildningsväsendets sätt att fungera.

Enligt departementschefen var ett minimikrav att de uppgifter som uteslutande

rör elevers studiesituation alltid är offentliga. Hit hör bl.a. skolbetyg och

andra uppgifter om elevernas studieresultat och prestationer i övrigt.

Vidare konstaterade departementschefen att enligt promemorieförslaget (Ds Ju

1977:1 och 11) skulle uppgifter som hänför sig till en elevs studiesituation i

mera begränsad bemärkelse undantas från det sekretesskyddade området. Med

uttrycket elevvårdande verksamhet avsågs i promemorian elevvården i mera

avgränsad mening som beteckning på skolans strävanden att förebygga uppkomsten

av skolsvårigheter och andra personliga problem för den enskilde eleven och på

de särskilda åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med de

svårigheter som ändå uppstår. Departementschefen ansåg att det saknades

anledning att gå ifrån promemorians förslag när det gällde det sekretesskyddade

området.

För egen del anförde departementschefen att i den elevvårdande verksamheten

inom den obligatoriska skolan och i gymnasieskolan ingår insamlandet av

uppgifter om elevernas personliga förhållanden som ett grundläggande inslag.

Departementschefen konstaterade vidare att det ibland sker hänvändelse till

eller informationsutbyte med utomstående organ såsom socialvården och den

psykiska barn- och ungdomsvården. Till elevvården räknas också mer aktiva

rådgivnings- och stödåtgärder såsom t.ex. psykologisk behandling eller andra

kurativa åtgärder. Också sådana åtgärder som uttagning av elev till

stödundervisning, specialundervisning, särskild undervisning eller anpassad

studiegång fick anses höra till elevvården. Härvid påpekade departementschefen

att dylik undervisning ju sker därför att eleven har svårigheter i det vanliga

skolarbetet. Till elevvården borde däremot inte hänföras tillrättaförande

åtgärder och inte heller intagning av elev i specialskolan eller särskolan.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade hösten 1989 en motion med yrkande om att sekretess skulle

införas för vissa uppgifter hos gymnasieskolas intagningsnämnd. I sin

redovisning av gällande rätt noterade konstitutionsutskottet (bet. 1989/90:KU5)

att det för verksamhet hos gymnasieskolans intagningsnämnder inte finns någon

särskild sekretessbestämmelse. I sin bedömning hänvisade utskottet därefter

till de överväganden som ligger till grund för den reglering som i

sekretesslagen valts i fråga om sekretessens spridning utanför det primära

sekretessområdet. Utskottet konstaterade att den omständigheten att någon

sekretessbestämmelse inte införts för uppgifter av aktuellt slag i ärenden hos

gymnasieskolas intagningsnämnd uppenbarligen sammanhänger med att de intressen

som bär upp offentlighetsprincipen i sådana ärenden gör sig starkt gällande.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionen.

Under 1990/91 års riksmöte behandlade riksdagen regeringens proposition

1990/91:111 om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m. I

propositionen (s. 39) redogjorde regeringen för en framställning från

Storstockholms intagningsnämnd för gymnasieskolan om att sekretess skulle

införas för vissa uppgifter hos gymnasieskolans intagningsnämnder. Föredragande

statsrådet redogjorde för de överväganden som gjorts vid införandet av

sekretesslagen när det gällde frågan om sekretessen skulle följa en handling

eller muntlig information utanför det primära sekretessområdet, s.k. sekundär

sekretess, generellt eller om särskilda regler skulle krävas för detta.

Slutsatsen blev att någon allmän regel om sekundär sekretess inte skulle

införas (prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.). Därefter redogjorde föredragande

statsrådet för det ovan redovisade uttalandet av konstitutionsutskottet vid

1989/90 års riksmöte. Enligt statsrådets mening fanns det inte nu anledning att

göra någon annan bedömning än den riksdagen gjort. Hon anförde att det är

uppenbart att offentlighetsintresset gör sig mycket starkt gällande hos

intagningsnämnderna. Om sekretess gällde för uppgifter av detta slag skulle ju

allmänheten inte få reda på vilka skäl som föranlett intagningsnämndernas

prioriteringar. Något motsvarande insynsintresse fanns ju inte i skolornas

elevvårdande verksamhet. Föredragande statsrådet var därför inte berett att

föreslå någon ändring i detta avseende.

Vid sin behandling av propositionen gjorde konstitutionsutskottet ingen annan

bedömning i denna fråga (bet. 1990/91:KU34).

Konstitutionsutskottet behandlade under föregående riksmöte en motion med ett

liknande yrkande som i den nu aktuella motionen (bet. 1996/97:KU23). Utskottet

ansåg att den bedömning som tidigare gjorts i frågan alltjämt ägde giltighet

och avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

Som redovisats i det föregående har utskottet senast under föregående riksmöte

behandlat en motion med ett liknande yrkande som det nu aktuella. Utskottet

vidhåller sin tidigare bedömning i frågan och avstyrker motionen.

Begränsning av sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv

Motionen

I motion 1997/98:Ub477 av Yvonne Ruwaida (mp), som behandlar frågor om

samarbete mellan högskola och näringsliv, anförs att all samverkan mellan

högskola och näringsliv skall regleras med avtal. Enligt motionären skall dessa

avtal inte omfattas av sekretesslagen. Motionären hemställer att riksdagen hos

regeringen begär att den tar fram förslag till åtgärder så att avtal mellan

högskola och näringsliv inte skall omfattas av sekretesslagen (yrkande 6).

Bakgrund

Gällande regler

Sekretess vid forskningsstöd regleras i 8 kap. 6 § första stycket SekrL. Enligt

denna bestämmelse gäller sekretess, i den utsträckning regeringen föreskriver

det, i statlig myndighets verksamhet, som består i bl.a. stödverksamhet med

avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i

övrigt, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller

forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften

röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i

affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för

myndighetens verksamhet.

I tredje stycket anges att regeringen kan för särskilt fall förordna om

undantag från sekretess som har föreskrivits med stöd av första stycket 1, om

den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Av bestämmelsen framgår att sekretess endast gäller i den utsträckning som

regeringen föreskrivit. Sådana föreskrifter meddelas av regeringen i

sekretessförordningen (1980:657). I bilagan till sekretessförordningen anges

att sekretess enligt 8 kap. 6 § bl.a. gäller i stödverksamhet hos NUTEK och

Programrådet för forskning för ett avfallssnålt samhälle.

Sekretess för uppdragsforskning regleras i 8 kap. 9 § SekrL. Enligt denna

bestämmelse gäller sekretess hos myndighet för uppgift som avser provning,

bestämning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk,

ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som

myndighet utför för enskilds räkning, om det måste antas att uppdraget har

lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Regeringen kan för

särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av

vikt att uppgiften lämnas.

I 8 kap. 9 § andra stycket anges att i fråga om uppgift i allmän handling

gäller sekretessen i högst tjugo år. Hos högskoleenhet gäller sekretessen dock

i högst tio år.

Bestämmelsen innebär att vederbörande högskola eller institution har att

iaktta sekretess i uppdragsforskning om det inte överenskommits att uppgifterna

får publiceras eller uppdragsgivaren eljest medger att uppgifterna lämnas ut.

Vid sekretesslagens tillkomst framhöll konstitutionsutskottet vad gällde denna

bestämmelse att de forskningsuppdrag som universitet och högskolor erhåller

från enskilda är ett viktigt led i den vetenskapliga utvecklingen med hänsyn

till den stimulans och de resurser som på detta sätt kommer forskningen till

godo (KU 1979/80:37 s. 31 f.) Eftersom uppdragsforskning i många fall går ut på

att vidareutveckla uppdragsgivarens produkter kunde det enligt utskottet vara

naturligt om denne inte alltid ville bringa uppdraget eller

forskningsresultatet till offentligheten. Utskottet anförde att sekretess

därför kan vara förutsättning för att uppdraget skall ges till en forskare

eller ett forskningslag vid en offentlig undervisningsanstalt. Vidare fann

utskottet att offentlighetsintresset när det gäller forskning dock motiverar en

kortare sekretesstid i förhållande till andra fall som omfattas av paragrafen.

Enligt 8 kap. 10 § sekretesslagen gäller sekretess hos myndighet för uppgift om

affärs- eller driftsförhållanden för enskild, som i annat fall än som avses i 8

och 9 §§ har trätt i affärsförbindelse med myndigheten, om det av särskild

anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess

gäller också hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftsförhållanden för

enskild som trätt i affärsförbindelse med bolag, förening, samfällighet eller

stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten

utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision, om det kan antas att

den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

I 1 kap. 12 § SekrL erinras om att i fråga om bl.a. företagshemligheter finns

tystnadspliktsbestämmelser utöver bestämmelser som gäller enligt SekrL. Härvid

åsyftas bestämmelserna i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter.

Enligt 7 § lagen om skydd för företagshemligheter skall en arbetstagare som

uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer eller utnyttjar en företagshemlighet hos

arbetsgivaren, som han fått del av i sin anställning under sådana förhållanden

att han insåg eller bort inse att han inte fick avslöja den, ersätta den skada

som uppkommit genom hans förfarande.

Vad gäller myndigheternas affärsverksamhet föreskrivs i 6 kap. 1 § SekrL att

sekretess gäller för uppgift om myndighetens affärs- eller driftsförhållanden,

om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens

bekostnad om uppgiften röjs. Motsvarande gäller hos myndighet för uppgift om

affärs- eller driftsförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller

stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten

utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision.

Enligt 8 kap. 13 § SekrL gäller sekretess i ärende om ansökan om patent för

uppgift om uppfinning eller företagshemlighet.

Utredningsarbete

I november 1995 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med

updrag att se över det svenska systemet för nyttiggörande av

forskningsresultat. Utredningens huvuduppgift var att överväga hur samverkan

mellan högskolan och näringslivet kan förbättras (dir. 1995:139). I uppdraget

ingick också att överväga behovet av nya sekretessregler eller ändringar i de

nu gällande reglerna med anledning av utredningsresultatet.

Utredningen, som antog namnet NYFOR, överlämnade sitt huvudbetänkande

Samverkan mellan högskolan och näringslivet (SOU 1996:70) i maj 1996. I

betänkandet föreslår utredningen bl.a. att sekretesslagen tillförs en

bestämmelse som gör det möjligt för statlig part att göra sådana

sekretessåtaganden som är en förutsättning för deltagande i

forskningssamarbete, t.ex. inom EU-programmen. Vidare föreslås att

sekretesslagen förtydligas så att det klart framgår att sekretess gäller för en

uppgift i en forskningsansökan om det behövs för att en patentering inte skall

göras omöjlig.

Huvuddelen av förslagen i betänkandet SOU 1996:70 togs upp i proposition

1996/97:5 Forskning och samhälle, som har behandlats i riksdagen under

föregående riksmöte (bet. 1996/97:UbU3, rskr. 1996/97:99). Betänkandets förslag

vad gäller sekretessfrågor är dock alltjämt under beredning i

Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening torde sekretess många gånger vara en förutsättning för

att en samverkan mellan högskola och näringsliv skall komma till stånd, t.ex. i

samband med att universitet och högskolor erhåller forskningsuppdrag från

enskilda och där det är fråga om att vidareutveckla en uppdragsgivares

produkter. Utskottet kan därför inte förorda en sådan ordning som efterfrågas i

motionen och som skulle innebära att det helt saknades möjlighet att

sekretessbelägga avtal mellan högskola och näringsliv. Som redovisats ovan har

dock offentlighetsintresset när det gäller uppdragsforskning vid en

högskoleenhet ansetts motivera en kortare sekretesstid än vad som annars gäller

enligt 8 kap. 9 § SekrL. Mot bakgrund av vad som anförts avstyrker utskottet

motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande offentlighet i statliga bolag och viss privat

näringsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1997/98:K408,

res. 1 (mp)

2. beträffande offentlighet vid de svenska LEADER-kontoren

att riksdagen avslår motion 1997/98:K410,

3. beträffande översyn av sekretesslagen

att riksdagen avslår motion 1997/98:K403,

4. beträffande begränsning av sekretess vid brottsmisstanke

att riksdagen avslår motion 1997/98:K406,

5. beträffande sekretess mellan myndigheter vid misstanke om

övergrepp på barn

att riksdagen avslår motion 1997/98:K409,

6. beträffande sekretess hos gymnasieskolas intagningsnämnd

att riksdagen avslår motion 1997/98:K411,

7. beträffande sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ub477 yrkande 6.

res. 2 (mp)

Stockholm den 17 februari 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger

Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger

(m), Mats Berglind (s), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp),

Margitta Edgren (fp), Lennart Brunander (c) och Bengt Hurtig (v).

Reservationer

1. Offentlighet i statliga bolag och viss privat näringsverksamhet (mom. 1)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ?Som redovisats?

och slutar med ?även i denna del? bort ha följande lydelse:

Som redovisats ovan pågår arbete med att ta fram direktiv till en utredning

som bl.a. skall ha till uppgift att behandla frågan om en anpassning av 2 kap.

TF till den nya tekniken. I detta sammanhang vill utskottet, i enlighet med

vad som anförs i motion 1997/98:K408, framhålla det angelägna i att det nu görs

en översyn av möjligheterna att öka insynen i de statliga bolagen. En viktig

utgångspunkt för en sådan översyn bör enligt utskottet vara de erfarenheter som

gjorts sedan den 1 januari 1995 då handlingsoffentlighet genom 1 kap. 9 §

sekretesslagen införts i bolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommun

eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Vad utskottet

anfört bör med bifall till motion 1997/98:K408 yrkande 1 ges regeringen till

känna.

I nämnda motion anförs därutöver att en översyn bör göras av kraven på

offentlighet i privat verksamhet, som i huvudsak finansieras med skattemedel

och/eller fullgör viktiga myndighetsuppgifter (yrkande 2). Utskottet delar

motionärernas uppfattning att det finns samma behov av insyn i en för det

allmänna angelägen verksamhet, oavsett om den bedrivs i offentlig eller privat

regi. Enligt utskottets mening finns det därför skäl att i det kommande

utredningsarbetet överväga en ändring av nu gällande ordning. Med bifall till

motion 1997/98:K408 yrkande 2 bör vad utskottet anfört ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande offentlighet i statliga bolag och viss privat

näringsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K408 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv (mom. 7)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?utskottet motionen? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det betydelsfullt att möjligheter till insyn ges

i samarbetet mellan högskola och näringsliv. Utskottet finner dock inte

anledning att ifrågasätta möjligheten till sekretess när det gäller

forskningsresultat som uppnås i samband med t.ex. uppdragsforskning. Däremot

anser utskottet att offentlighetsintresset talar för att en inskränkning bör

övervägas när det gäller möjligheterna att sekretessbelägga avtal mellan

högskola och näringsliv. Med bifall till motion 1997/98:Ub477 yrkande 6 bör

riksdagen därför hos regeringen begära att den tar fram förslag till en sådan

inskränkning.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ub477 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................2

Offentlighet i statliga bolag och i viss privat näringsverksamhet 2

Motionen 2

Bakgrund 2

Gällande regler 2

Utredningsarbeten 3

Tidigare riksdagsbehandling 4

Utskottets bedömning 4

Offentlighet vid de svenska LEADER-kontoren 5

Motionen 5

Bakgrund 5

Utskottets bedömning 7

Översyn av sekretesslagen 7

Motionen 7

Bakgrund 8

Tidigare riksdagsbehandling 8

Kommande utredningsarbete 8

Utskottets bedömning 9

Begränsning av sekretess vid misstanke om brott 9

Motionen 9

Bakgrund 10

Utskottets bedömning 11

Sekretess mellan myndigheter vid misstanke om övergrepp mot barn 11

Motionen 11

Bakgrund 12

Gällande regler m.m. 12

Tidigare riksdagsbehandling 14

Utredningsarbete 15

Utskottets bedömning 15

Sekretess hos gymnasieskolas intagningsnämnd 15

Motionen 15

Bakgrund 15

Gällande regler 15

Tidigare riksdagsbehandling 17

Utskottets bedömning 18

Begränsning av sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv 18

Motionen 18

Bakgrund 18

Gällande regler 18

Utredningsarbete 20

Utskottets bedömning 20

Hemställan 21

Reservationer........................................22

1. Offentlighet i statliga bolag och viss privat näringsverksamhet

(mom. 1) 22

2. Sekretess för avtal mellan högskola och näringsliv (mom. 7) 22