Bet. 1997/98:KU25

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU25

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning

Innehåll

Sammanfattning

Reservationer

1997/98

KU25

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut

protokollen över besluten i regeringsärenden och de

handlingar som hör till ärendena.

I betänkande 1997/98:KU10 har utskottet behandlat

vissa administrativt inriktade granskningsuppgifter

angående regeringsarbetet. I det betänkande som nu

läggs fram behandlas särskilda frågor som anmälts

till utskottets granskning.

Som underlag för granskningen har utskottet haft

att tillgå material som tagits fram av utskottets

kansli och, på begäran av utskottet, av

Regeringskansliet. Väsentliga delar av detta

material presenteras i bilaga A 1.1- A 8.1.

För att inhämta ytterligare upplysningar har

utskottet företagit ett antal offentliga

utfrågningar. Uppteckningar från utfrågningarna

utgör bilaga B 1-B 8.

I det följande lämnas först en sammanfattande

redogörelse för det granskningsarbete som ligger

till grund för betänkandet. De olika

granskningsfrågorna behandlas därefter i

betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de

reservationer och särskilda yttranden som fogats

till betänkandet.

Sammanfattning

Behandlade frågor

I detta betänkande redovisas den granskning som

utskottet slutfört under 1997/98 års riksmöte efter

det administrativt inriktade granskningsbetänkande

som justerades i december 1997 (1997/98:KU10). Vissa

anmälningar har inte kunnat slutbehandlas nu.

Det gäller anmälningar om regeringens kontroll över

Vägverkets verksamhet, regeringens agerande vid

Europadomstolens prövning av målet mellan Torgny

Gustavsson och svenska staten samt vissa frågor om

statsministerns tjänsteresor m.m.

I dessa fall har utskottet ansett sig böra avvakta

utfallet av vissa rättsliga prövningar eller

pågående utredningar.

Betänkandet inleds med ett avsnitt om vissa frågor

som berör regeringens förhållande till riksdagen.

Där redovisas utskottets granskning av om de

uppgifter som den dåvarande skolministern Göran

Persson lämnade till konstitutionsutskottet vid en

offentlig utfrågning år 1990 om kommunaliseringen av

skolan var korrekta. I samma avsnitt redovisas också

utskottets granskning av försvarsministerns agerande

och ansvar i fråga om vissa ekonomiska problem som

uppstått inom Försvarsmakten. Även den granskning

som har genomförts beträffande statsråden Winbergs

och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av

ett gränsvärde för radon i dricksvatten redovisas i

detta avsnitt.

I det närmast följande avsnittet redovisas

utskottets granskning av vissa frågor som har

samband med Sveriges medlemskap i Europeiska

unionen, EU. Anmälningarna har gällt statsrådet Leif

Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om

samarbetet inom turismpolitiken, regeringens beslut

om sekretess beträffande en studie om Sveriges

genomförande av vissa direktiv på miljöområdet,

utebliven redovisning från regeringen till

jordbruksutskottet av samma studie, miljöminister

Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser

och regeringens användning av medel till

Europainformation.

Utskottet har granskat handläggningen av vissa

andra regeringsärenden. Granskningen redovisas i

avsnitt 3. Granskningsanmälningarna har avsett

regeringens beslut om permutation av Stiftelsen

Bostadskooperationens Garantifond, ett beslut av

regeringen om medel till Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund till ett riksomfattande

sysselsättningsprojekt, beredningen av ett ärende

som gällt bevarande av Skeppsholmsbron,

handläggningen av frågan om tillstånd för anläggande

av en likströmskabel mellan Sverige och Polen, ett

beslut av regeringen om sekretess beträffande vissa

handlingar rörande Scientologikyrkan, beredningen av

propositionerna om uthållig energiförsörjning,

kärnkraftens avveckling och en ny ellag,

handläggningen av ärendet om en ny tandvårdstaxa,

ett beslut om ändring av reglerna för

skogsavverkning och en fråga om statsråds kännedom

om en ersättningsfråga.

Vissa granskningsärenden har gällt regeringens

ansvar för förvaltningen m.m. Dessa redovisas i

avsnitt 4 av betänkandet. Granskningen har gällt

regeringens utnämningspolitik samt

kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av

ärendena om Citytunneln i Malmö, projektet att bygga

en tunnel genom Hallandsåsen och hanteringen av

statens ägarroll i Posten AB. Granskningen har också

avsett statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med

export till Indien av vissa i Bofors tillverkade

vapenkomponenter.

Två granskningsärenden har gällt frågor med

anknytning till rikets säkerhet. Dessa redovisas i

betänkandets avsnitt 5. De gäller regeringens

föreskrifter om Säkerhetspolisens register och den

svenska regeringens handläggning av målet Leander vs

Sverige vid Europadomstolen i Strasbourg.

I ett följande avsnitt 6 behandlas vissa frågor om

gåvor och liknande förmåner till statsråd. Det

gäller statsminister Göran Perssons lån av ett hus i

Spanien sommaren 1997 och vissa gåvor m.m. till

Anders Björck under hans tid som försvarsminister.

Avsnitten 7 och 8 innehåller redogörelser för

utskottets behandling av två anmälningar, som gällt

det svenska biståndet till kampen mot apartheid

respektive hanteringen av kronförsvaret år 1992.

Vissa resultat av granskningen

Utskottets majoritet har inte funnit anledning att

ifrågasätta de uppgifter som den dåvarande

skolministern Göran Persson lämnade inför utskottet

vid utfrågningen år 1990 i det granskningsärende som

gällde vissa frågor angående 1989 års avtalsrörelse

och kommunaliseringen av skolan.

I en reservation anför de ledamöter som företräder

Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna

att det uppenbart finns två versioner av vad som

skedde i 1989 års avtalsförhandling och att den

version som statsminister Göran Persson lämnat i sin

bok Den som är satt i skuld är icke fri stämmer

bättre överens med bl.a. den version som omfattades

av reservanterna till utskottets betänkande i frågan

år 1990.

Enligt vad utskottet funnit har försvarsminister

Björn von Sydow omgående agerat på grund av

information om ekonomisk obalans som han fått från

Försvarsmakten under våren 1997. Han vidtog både då

och senare adekvata åtgärder för att klarlägga såväl

omfattningen av som orsakerna till och

konsekvenserna av obalansen. Försvarsministern har

inte undanhållit riksdagen någon väsentlig

information i frågan under den tid som granskningen

avser. Han har haft en enligt utskottets mening

vällovlig ambition att informera riksdagen först när

precisionen i underlaget var säkerställd. En

konsekvens av detta var att informationen inte fanns

tillgänglig före riksdagens beslut om 1998 års

budget. Detta uppvägs dock enligt utskottets mening

av planmässigheten i försvarsministerns agerande och

det långsiktiga betraktelsesätt som anlades i fråga

om Försvarsmaktens ekonomiska villkor. Utskottet har

inte funnit anledning till kritik mot

försvarsministern.

I en reservation anför de ledamöter som företräder

Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna

och Miljöpartiet de gröna att försvarsministern

borde ha drivit frågan om besked från Försvarsmakten

om obalansens storlek och de bakomliggande orsakerna

mera energiskt så att denna information funnits

tillgänglig för riksdagen före den 5 december 1997.

Reservanterna ifrågasätter vidare om inte regeringen

på försvarsministerns initiativ borde ha tagit

hänsyn till synpunkter som ÖB delgivit

Försvarsdepartementet vid delningen av

budgetpropositionen för budgetåret 1998. Enligt

reservanternas bedömning kan försvarsministern inte

undgå att kritiseras för sin brist på agerande.

Beträffande statsråden Winbergs och Åhnbergs

hantering av frågan om fastställande av ett

gränsvärde för radon i dricksvatten konstaterar

utskottet att nya omständigheter som påverkat

handläggningen uppstått efter hand. Statsrådens

uppgifter till riksdagen under vissa fråge- och

interpellationsdebatter framstår inte som orimliga

utifrån de förutsättningar som statsråden hade att

utgå från vid tidpunkten för respektive debatt. Den

tid som gått åt för handläggningen av frågan kan

inte från konstitutionella utgångspunkter bedömas

vara obefogad.

Med anledning av vad som kommit fram under

granskningen av statsrådet Leif Pagrotskys

handläggning av frågan om turismsamarbetet inom EU

erinrar utskottet om att utskottet tidigare uttalat

att man kan utgå från att regeringen inte vid mötena

i Europeiska unionens råd kommer att företräda en

ståndpunkt som står i strid med vad EU-nämnden har

gett uttryck för i det samråd med regeringen som

skall äga rum. Samtidigt kan situationer uppstå,

t.ex. på grund av ändrade omständigheter, som

innebär att regeringen kan bedöma att Sveriges

intressen bäst företräds genom att den svenska

ståndpunkten avviker från nämndens mandat.

Regeringen måste ha ett visst handlingsutrymme vid

rådssammanträdena. Enligt utskottets bedömning måste

det emellertid föreligga mycket goda skäl för

regeringen att göra en sådan avvikelse. Utskottet

utgår vidare från att sådana rutiner tillämpas i

Regeringskansliet att de personer som representerar

Sverige i rådet får fullständig och korrekt

information om vad som förevarit vid EU-nämndens

sammanträde.

Regeringens beslut om sekretess beträffande en

studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på

miljöområdet har inte föranlett något uttalande av

utskottet.

Med anledning av vad som förekommit efter det att

jordbruksutskottet till Miljödepartementet framfört

ett önskemål om information om samma rapport

understryker konstitutionsutskottet att regeringen

är skyldig att lämna information i EU-frågor inom

respektive utskotts ämnesområde, om utskottet begär

det. För det fall en begäran om viss information

inte innehåller begränsningar, får detta enligt

konstitutionsutskottets mening uppfattas så att

regeringens företrädare skall lämna all tillgänglig

information som begärts under en utfrågning så länge

det håller sig inom ramen för utskottets

framställning. Utskottet konstaterar att regeringen

genom ansvarigt statsråd i det fall som nu har

granskats har brustit i detta avseende. Utskottet

tar emellertid fasta på att miljöminister Anna Lindh

inför utskottet förklarat att önskemål från ett

utskott om information inom EU-området i framtiden

kommer att tillgodoses i enlighet med

lagstiftningen. Konstitutionsutskottet förutsätter

därvid att det aktuella utskottet ges möjlighet att

komplettera eller precisera sin framställning om det

behövs.

Utskottet har inte funnit anledning att rikta

kritik från konstitutionella utgångspunkter mot

miljöminister Anna Lindhs sätt att handlägga frågan

om växthusgaser inom ramen för en gemensam EU-

strategi för reduktion av utsläppen av sådana gaser.

I ett särskilt yttrande anför (m, fp) med

beklagande att Sveriges roll som föregångsland för

att främja det globala miljöarbetet till en del

reducerats genom regeringens agerande i frågan om

växthusgaserna.

Utskottets majoritet har inte funnit stöd för någon

kritik i fråga om regeringens användning av de

medel som riksdagen anslagit för Europainformation.

I en reservation (c, v, mp) anförs att den broschyr

med namnet Jag är nyfiken EU som givits ut

innehåller en ensidig och partisk beskrivning av

innebörden av Amsterdamfördraget och att den är

behäftad med sakfel på flera punkter. De

informationsfilmer som sänts i Sveriges television

har vidare enligt reservanterna hänvisat till den

osakliga informationen i broschyren. Enligt

reservanternas mening är det stötande att

skattemedel används till framställning av en ensidig

politisk inlaga. Reservanterna anser att

utrikesminister Lena Hjelm-Wallén inte kan undgå

kritik för Utrikesdepartementets hantering av medlen

till Europainformation.

Beträffande regeringens beslut om permutation av

Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond har

utskottet uttalat att ärendet har handlagts enligt

rådande bestämmelser och att regeringen inte har

överskridit sina befogenheter. Utskottet finner

ingen anledning att rikta kritik mot handläggningen

av ärendet. Enligt utskottets mening finns det

anledning att återkomma till en generell granskning

av regeringens handläggning av permutationsärenden.

I ett särskilt yttrande (m) anförs att regeringens

beslut i ärendet om Stiftelsen Bostadskooperationens

garantifond i sak är olämpligt. Enligt yttrandet kan

de ledamöter som står bakom det inte undandra sig

tanken att det bakomliggande skälet för regeringens

beslut i icke ringa grad har sin grund i de

närstående organisatoriska och personella sambanden

mellan HSB och Riksbyggen å ena sidan och de

socialdemokratiska statsråden å den andra.

Regeringens beslut att ge Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund medel till ett

riksomfattande sysselsättningsprojekt har inte

föranlett något uttalande av utskottet.

Beträffande handläggningen av ärendet om

Skeppsholmsbron konstaterar utskottet att regeringen

haft ett tillräckligt beslutsunderlag.

I ett särskilt yttrande (m) anför s att regeringen

borde ha iakttagit större noggrannhet vid

beredningen av ärendet. Regeringen hade i större

utsträckning kunnat förvissa sig om de ekonomiska,

byggnadstekniska och antikvariska konsekvenserna av

ett jämkande av skyddsföreskrifterna för bron.

Näringsminister Anders Sundströms handläggning av

frågan om tillstånd för anläggande av en

likströmskabel mellan Sverige och Polen har enligt

utskottets majoritet inte givit anledning till någon

kritik. Utskottet finner dock anledning att ånyo

framhålla vikten av att förvaltningslagens

jävsregler iakttas vid beredningen av ärenden i

Regeringskansliet. Utskottet erinrar vidare om sin

tidigare uttalade avsikt att vid kommande granskning

ta upp frågan om det finns risker för jäv när

tjänstemän i Regeringskansliet har uppdrag som

ledamöter av styrelser för statliga företag och

affärsverk.

I en reservation (fp, mp) anförs att den

försiktighet i fråga om jäv som är påkallad för att

regeringens objektivitet och opartiskhet inte skall

kunna ifrågasättas inte fullt ut har iakttagits vid

handläggningen av ärendet om tillstånd att anlägga

likströmskabeln till Polen.

Såvitt gäller regeringens beslut om sekretess

beträffande vissa handlingar rörande

Scientologikyrkan konstaterar utskottet att

regeringen tillämpat gällande rätt. Utskottet har

inte funnit anledning till kritik mot den bedömning

som regeringen därvid har gjort.

I en reservation (v, mp) anförs att regeringen

ändrat sin inställning i frågan om sekretess för

Scientologimaterialet efter utländska påtryckningar.

Reservanterna anser att regeringen inte bort besluta

om sekretess för att komma ifrån sådana svårigheter

i förhållandet till en annan stat som föranleddes av

att Scientologimaterialet kunde lämnas ut i Sverige

med stöd av reglerna om allmänna handlingars

offentlighet. Konflikter mellan Sveriges

internationella åtaganden och svensk lag bör i

stället avhjälpas genom ändringar av Sveriges

internationella förpliktelser eller genom ändring av

svensk lag.

Utskottets majoritet har inte funnit skäl för kritik

mot regeringens beredning av propositionerna om en

uthållig energiförsörjning, lag om kärnkraftens

avveckling och en ny ellag.

I en reservation (m, fp) riktas kritik mot

beredningen av propositionen 1996/97:176 Lag om

kärnkraftens avveckling. I reservationen anförs att

lagens förenlighet med EG-rätten inte har blivit

tillräckligt beredd.

I ett särskilt yttrande (m) riktas kritik mot att

en departementstjänsteman som också var suppleant i

styrelsen för Vattenfall AB utarbetat en promemoria

om konsekvenser för bl.a. Vattenfall AB av ett

beslut att stänga av en av bolagets

kärnkraftsreaktorer. Det inträffade ger enligt

reservationen anledning att ånyo framhålla vikten av

att förvaltningslagens jävsregler iakttas vid

beredningen av ärenden inom Regeringskansliet.

Granskningen av statsrådet Margot Wallströms

handläggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa har

givit utskottet anledning att på nytt framhålla

vikten av att författningar kommer ut i tillräckligt

god tid innan de skall börja gälla. Utskottet

erinrar om sin tidigare uttalade avsikt att även i

fortsättningen granska författningsutgivningen.

Regeringens beslut om ändring av reglerna för

skogsavverkning har inte givit anledning till någon

kritik från utskottets sida.

I ett särskilt yttrande (m) anförs att det utan

allvarligare men för skogsvården hade varit möjligt

att bestämma ikraftträdandet av ändringarna av

föreskrifterna om skogsavverkning till en senare

tidpunkt eller också förena ändringen i

skogsvårdsförordningen med övergångsbestämmelser.

Möjlig-heterna för den enskilde att överblicka

konsekvenserna av en rättshandling som förutsatte

avverkning har enligt det särskilda yttrandet varit

alltför små.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit

någonting som ger anledning att anta att Ingvar

Carlsson medverkat till eller varit informerad om

att Björn Borg under 1980-talet skulle ha erhållit

skattefri ersättning för sina insatser som

"turistambassadör".

Beträffande regeringens utnämningspolitik anför

utskottets majoritet att de utnämningar som gjorts

sedan mars 1997 är förenliga med regeringsformens

föreskrift att endast sakliga grunder såsom

förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid

tillsättning av statligt tjänst.

I en reservation (m) anförs att granskningen givit

vid handen att regeringen Persson utnyttjat

utnämningspolitiken till det egna partiets fördel.

Reservanterna anser att förfarandet vid tillsättning

av statliga befattningar är en fråga som det inför

framtiden kan finnas anledning att se över.

I en reservation (fp, v) anförs att en översyn av

tillsättningsförfarandet bör gälla även frågan hur

fler kvinnor skall kunna rekryteras till statliga

chefsbefattningar.

I en reservation (mp) anförs att utnämningar med

rent politiska utgångspunkter måste undvikas. Även

(mp) anser att det kan finnas anledning att inför

framtiden se över förfarandet vid tillsättning av

statliga chefsbefattningar.

Granskningen av kommunikationsminister Ines Uusmanns

handläggning av ärendet om den s.k. Citytunneln i

Malmö har givit vid handen att det inte finns grund

för påstående att Ines Uusmann utövat ministerstyre

gentemot Banverket. Granskningen föranleder i övrigt

inte något uttalande från utskottets sida.

Inte heller granskningen av

kommunikationsministerns tjänsteutövning i samband

med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen

har enligt utskottets majoritet givit anledning till

kritik.

I en reservation (m) anförs att den tidsutdräkt på

cirka ett halvt år som förevarit när det gällt

återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och

chef för Banverket inte är acceptabel.

I en reservation (fp) anförs att det inte finns

grund för kritik av regeringens handläggning av

ärendena om tillsättning av generaldirektör och chef

för Banverket. Reservanterna finner dock skäl att

betona att vakanserna lade ett större ansvar på

Kommunikationsdepartementet vad gäller verksamheten

vid Banverket än vad som annars är normalt.

Ines Uusmann kan enligt vad som anförs i

reservationerna (m, fp) inte undgå kritik för att

regeringen inte tagit tillräckligt allvarligt på sin

roll som ytterst ansvarig för Banverkets verksamhet.

Enligt reservanternas mening borde

kommunikationsministern ha informerat sig

beträffande konsekven-serna av övergången till en

annan teknik för tunnelbygget än den ursprungligen

planerade, både vad gäller tunneldrivningen och

användningen av tätningsmedlet Rhoca-Gil. Hennes

uppfattning om ansvarsförhållandena i frågan om

tunnelprojektet innebär att regeringen inte har

något ansvar vare sig för införande av ny teknik

eller för den inträffade miljökatastrofen. Enligt

reservanternas mening är denna tolkning av

ansvarsförhållandena inte rimlig.

I en reservation (mp) anförs att den tidsutdräkt på

cirka ett halvt år som förevarit när det gäller

återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och

chef för Banverket inte är acceptabel. Ett viktigt

skäl för ett snabbt agerande från regeringens sida

är enligt reservationen att en vakans på den ledande

befattningen riskerar att menligt påverka

ledningsfunktionen. Regeringen borde enligt

reservationen ha ansträngt sig mera för att snabbt

fylla vakansen i Banverkets ledning i de här

aktuella fallen.

Enligt utskottets majoritet har det vid granskningen

av Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i

Posten AB inte framkommit något som föranleder något

särskilt uttalande från utskottets sida.

I en reservation (m, fp) anförs att kontakterna

mellan Kommunikations-departementet och Posten AB

dokumenterats bristfälligt och att

kommunikationsministerns agerande gentemot Posten AB

kan karaktäriseras som passivt.

Efter att ha granskat statsrådet Leif Pagrotskys

roll i samband med export av vapenkomponenter från

Bofors till Indien har utskottet konstaterat att det

saknas grund för konstitutionell kritik vad gäller

handläggningen i Sverige.

Beträffande regeringens föreskrifter om

Säkerhetspolisens register har utskottet inte gjort

någon annan bedömning än de instanser som tidigare

granskat frågan och som funnit att föreskrifterna

inte inneburit att förbudet mot åsiktsregistrering

överträtts. Utskottet anför därutöver att vad som

kommer fram vid de utredningar som nyligen inletts

eller kommer att inledas beträffande bl.a.

Säkerhetspolisens arbete kan ge utskottet anledning

att återkomma till denna granskningsuppgift.

I en reservation (fp) anförs att vad som hittills

framkommit vid utskottets granskning inte är

underlag nog för att bedöma om de hemliga

föreskrifternas innehåll stridit mot

grundlagsförbudet mot anteckning enbart på grund av

politisk åskådning. Frågan om åsiktsregistrering

förekommit och i så fall i vilken omfattning bör

enligt reservationen bli föremål för undersökning av

en särskild oberoende kommission.

I en reservation (v, mp) i frågan om regeringens

föreskrifter om Säkerhetspolisens register anförs

att regeringens hemliga föreskrifter möjliggör en

mer extensiv registrering än som har varit avsikten

enligt de öppna föreskrifter som finns i ämnet. Mot

denna bakgrund anser reservanterna att de hemliga

föreskrifterna inte kan anses förenliga med vare sig

den tidigare gällande 2 §

personalkontrollkungörelsen eller förbudet mot

åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.

Regeringarna har alltså enligt reservanterna under

den tid som granskningen avser möjliggjort en

omfattande åsiktsregistrering av svenska medborgare

i strid med grundlagen och trots att flertalet av

dessa personer knappast kan ha utgjort någon fara

för rikets säkerhet. Reservanterna anför vidare att

granskningen har utvisat att Säkerhetspolisen synes

vara den instans som i första hand tagit initiativ i

beredningsfrågor kring de aktuella föreskrifterna.

Enligt reservanternas mening har regeringarna

intagit en alltför passiv roll och inte tagit ett

tillräckligt politiskt ansvar när det gällt

föreskrifternas innehåll. Sammantaget finner

reservanterna att vad som kommit fram i granskningen

föranleder skarp kritik av de ifrågavarande

regeringarna.

Beträffande regeringens handläggning av målet

Leander vs Sverige anför utskottet att det inte går

att nu bortse från att en annan tidsanda än dagens

präglade synen på det angelägna i att försvara

personalkontrollsystemet generellt. Utskottet är

därför inte berett att rikta någon kritik mot sättet

att föra Sveriges talan i kommissionen och domstolen

i Strasbourg.

I en reservation (fp, v, mp) ifrågasätts själva

utgångspunkten att så konsekvent som skett försvara

ett system som innebar att harmlösa uppgifter kunde

registreras och lämnas ut på det sätt som skett

beträffande Torsten Leander. Enligt reservanterna

kan i hög grad ifrågasättas det rimliga i att

regeringen hösten 1984 valde att föra processen i

stället för att söka nå en uppgörelse med Torsten

Leander.

Den granskning som har genomförts med anledning av

en anmälan som gäller statsminister Göran Perssons

lån av ett hus i Spanien sommaren 1997 har enligt

utskottets majoritet inte lett till att någon kritik

kan riktas mot statsministern från konstitutionella

utgångspunkter.

I en reservation (fp) anförs att statsministern -

för att undgå att hamna i en situation där

allmänhetens förtroende för honom kunde riskera att

rubbas - borde ha visat större försiktighet i

samband med den rekreation i Spanien vid vilken han

bodde i det lånade huset. Enligt vad som anförs i

reservationen kunde statsministern t.ex. i förväg ha

inhämtat vad hyran skulle uppgå till och vid ett

eventuellt besked att husägaren ej önskade någon

hyra ha valt ett annat semesteralternativ. Det som

hänt i ärendet visar enligt reservanten att det är

önskvärt att det utarbetas tydligare normer för vad

som är godtagbart och inte godtagbart i samband med

alla slag av gåvor och andra förmåner till statsråd

i olika regeringar.

Under sin tid som försvarsminister mottog Anders

Björck tre officiella gåvor i form av vapen. Det är

enligt utskottets mening uppenbart att Anders Björck

mottog vapnen i egenskap av försvarsminister och

inte som privatperson. Utan att rikta någon kritik

mot Anders Björck för att han inte överlämnade

pistolerna till Försvarsdepartementet understryker

utskottet vikten av att de rekommendationer från

Etikkommittén som numera finns i fortsättningen

beaktas i fall som det nu aktuella.

Granskningen av det svenska biståndet till kampen

mot apartheid har givit vid handen att regeringen

synes ha uppfyllt de formella krav som kan ställas

från konstitutionell synpunkt.

I frågan om försvaret av kronan år 1992 anför

utskottet att den konstitutionellt grundade

principen om likabehandling inte utesluter

ställningstaganden från rent samhällsekonomiska

utgångspunkter. En annan fråga är enligt utskottet

om finansministerns eller regeringens agerande varit

det mest lämpliga. En sådan bedömning måste enligt

utskottet grunda sig på ett omfattande

forskningsarbete med perspektiv långt tillbaka i

tiden och analyser av vad kronförsvaret kan ha för

betydelse i framtiden. En allmän debatt och

forskning rörande kronförsvaret pågår för närvarande

och frågan ligger också inom ramen för

Demokratikommitténs uppdrag. I dessa sammanhang kan

det enligt utskottet självfallet komma fram

uppgifter som kan ge utskottet anledning att närmare

granska förhållanden som har samband med

kronförsvaret.

I en reservation (c, v, mp) anförs att det är

angeläget att undersöka om det förekommit särskild

information från regeringens eller statsråds sida

till vissa utvalda aktörer för att ge just dem

möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från

valutaförluster eller göra rena valutavinster.

Reservanterna anser att en sådan undersökning bör

genomföras i granskningsarbetet under nästa

riksmöte.

1 Regeringens förhållande till

riksdagen

1.1 Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid

utfrågningen om skolans kommunalisering år

1990

Ärendet

Frågan om statsrådet Göran Perssons uppgifter vid en

utfrågning i konstitutionsutskottet om skolans

kommunalisering år 1990 har anmälts till granskning

av utskottet. I anmälan bilaga A 1.1 refereras dels

valda delar av konstitutionsutskottets utfrågning av

Göran Persson våren 1990, dels valda delar av Göran

Perssons bok "Den som är satt i skuld är icke fri"

som kom ut under 1997. Enligt anmälan finns det skäl

för utskottet att granska om de uppgifter som gavs

av den dåvarande skolministern vid utfrågningen 1990

var korrekta. Med anledning av anmälan har utskottet

inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen

daterad 1998-03-18 bilaga A 1.2. Härutöver har

utskottet genomfört en utfrågning med statsministern

den 28 april 1997 bilaga B 8.

Ärendets bakgrund i korthet

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, i

vilken Göran Persson innehade posten som

skolminister, lade i början av år 1989 fram en

proposition om skolans utveckling och styrelse

(prop. 1989/90:4). I propositionen aktualiserades

frågan om en kommunalisering av lärar- och

skolledartjänster, ett led i avskaffandet av det

dubbla huvudmannaskapet för den svenska lärarkåren.

Propositionen innehöll emellertid inget förslag till

ändring på det aktuella området (1988/89:UbU4, rskr.

95).

I kompletteringspropositionen (prop. 1988/89:150)

anförde regeringen att kommunerna borde få det fulla

arbetsgivaransvaret för lärarna. Ett kommunalt

huvudmannaskap skulle för kommunerna innebära ansvar

också för frågor om löne- och anställningsvillkor

för lärare och skolledare. Inställningen i frågan

bland kommunernas och lärarnas fackliga

organisationer var enligt propositionen viktig att

beakta vid utformningen av arbetsgivaransvaret.

I proposition 1988/89:41, som förelades riksdagen

hösten 1989, föreslogs att den statliga regleringen

av löne- och anställningsvillkor för de aktuella

tjänsterna skulle upphöra med 1990 års utgång.

Utbildningsutskottet tillstyrkte propositionen

(1989/90:UbU9). I en reservation (m och fp)

avstyrktes propositionen med motiveringen att

propositionen utgjorde ett otillbörligt inhopp i den

pågående avtalsrörelseen. I en mp-reservation

framhölls det olyckliga i att kommunaliseringsfrågan

tagits upp i avtalsrörelsen innan riksdagen fattat

beslut i frågan. Både (mp) och (c) avstyrkte

propositionen. I särskilda yttranden (m, fp, c resp.

vpk) kritiserades att kommunaliseringsfrågan

blandats samman med avtalsrörelsen. Riksdagen beslöt

i enlighet med utskottets hemställan (rskr.

1989/90:58).

Avtalsrörelsen år 1989 på skolans område var en

långt utdragen process. Under våren informerades de

fackliga organisationerna i olika omgångar om

regeringens ambitioner vad gällde skolans

kommunalisering och att regeringen hade för avsikt

att lägga fram en proposition i ärendet. Den 7 april

1989 presenterades för de fackliga organisationerna

ett dokument där Arbetsgivarverkets utgångspunkter

för avtalsrörelsen lagts fast. I verkets förslag

till principöverenskommelse den 23 september 1989

angavs som en av förutsättningarna för förslaget att

parterna skulle förklara sig införstådda med att den

statliga regleringen av tjänsterna i det kommunala

skolväsendet skulle upphöra vid utgången av år 1990.

I en skrivelse av den 18 oktober från

Arbetsgivarverkets t.f. generaldirektör till SACO/SR

framhölls att frågan om ett beslut om ett samlat

huvudmannaskap inte var en förhandlingsfråga i

avtalsrörelsen utan en sak som det ankom på regering

och riksdag att ta ställning till.

Arbetsgivarverket lade den 30 oktober 1989 fram två

alternativa bud, varav det ena förutsatte en

övergång till ett samlat kommunalt huvudmannaskap

och en omreglering av lärarnas arbetstider m.m.

Skillnaden i lönehänseende mellan detta bud och det

bud som innebar status quo i huvudmannaskapsfrågan

beräknades till drygt 5 %. TCO-S godtog efter

medlemsomröstning det förstnämnda budet i slutet av

november. SACO/SR godtog efter konfliktåtgärder i

mitten av december ett avtal som innebar vissa

förändringar i förhållande till budet den 30

oktober.

Konstitutionsutskottets behandling våren 1990 av

frågan om relationerna mellan regeringen och

Arbetsgivarverket

Konstitutionsutskottet tog i sin granskning av

regeringen våren 1990 upp frågan om 1989 års

förhandlingar på lärarområdet med utgångspunkt i

relationerna mellan regeringen och Arbetsgivarverket

(1989/90:KU30 s. 63 f.). I ärendet förelåg två

promemorier upprättade inom civil- respektive

utbildningsdepartementet. Offentliga utfrågningar

ägde rum inför utskottet med generaldirektör Birger

Bäckström och förhandlingschef Peter Stare,

Arbetsgivarverket, förhandlingschefen vid TCO-S Jack

Elwing, ordföranden i Sveriges lärarförbund (SL)

Solveig Paulsson och ordföranden i Sveriges

facklärarförbund (SFL) Christer Romilson,

ordföranden och förhandlingschefen i SACO/SR Lars

Dahlberg, ordföranden i Lärarnas riksförbund (LR)

Ove Engman, ordföranden i Statsanställdas förbund

(SF) Curt Persson samt med civilminister Bengt K Å

Johansson och skolminister Göran Persson. Samtliga

utfrågningar har återgivits i bilaga B till 1990 års

granskningsbetänkande.

Den 29 mars 1990 höll konstitutionsutskottet en

offentlig utfrågning med civilminister Bengt K Å

Johansson och skolminister Göran Persson.

Utfrågningen varade nära 2,5 timmar och

uppteckningen av utfrågningen omfattar 36 sidor i

KU:s handlingar (bilaga B 13). Här återges endast

vissa frågeställningar och svar från dåvarande

skolministern som fått förnyad aktualitet genom den

skildring av förspelet till skolans kommunalisering

som ges i Göran Perssons 1997 utgivna bok Den som är

satt i skuld är icke fri.

Skolministern tillfrågades om han ställt ut några

löften (till Lärarnas riksförbund, LR) om pengar på

villkor att LR gick med på kommunalt huvudmannaskap

för skolan. Frågan hade anknytning till

skolministerns möte med LR den 16 mars 1989. På

denna fråga svarade Göran Persson bl.a.:

Självfallet har varken löften eller hot förekommit.

Träffen den 16 mars var en överläggning som jag tog

initiativ till. Jag ville träffa LR:s ledning för

att redovisa regeringens syn på skolpolitiken. Jag

hade ett tillfälle i och med att

distriktsordförandena var samlade. Jag utvecklade då

ett resonemang som jag sedan höll fast vid hela

våren, sommaren och hösten och sedan byggde mitt

riksdagsanförande på när riksdagen fattade beslut

den 8 december om kommunaliseringspropositionen. - -

- Jag var mycket tydlig då jag sade att vi inte

resonerade om årets avtalsrörelse - självfallet

inte. Jag hade varken mandat eller befogenhet att ha

någon uppfattning om den. Men för mig som

skolminister är det viktigt att göra tydligt hur jag

långsiktigt bedömer utvecklingen i gemensam sektor,

eftersom det får en sådan strategisk konsekvens för

skolans personal. (- - -)

På frågan om kommunaliseringen av skolan i praktiken

kom att utgöra en del i löneförhandlingarna svarade

Göran Persson:

Elisabeth Fleetwood är nu inne på den del som

Arbetsgivarverket har att hantera. De har att fånga

upp det allmänna resonemang av skolpolitisk natur

som jag har fört. Hur de tolkar det och omsätter det

till bud till motparterna är deras ansvar. (- - -)

Med anledning av de två skilda förhandlingsbud - ett

med större lönepåslag plus kommunalisering och ett

annat med lägre lönepåslag utan kommunalisering -

som SAV lagt fram för de fackliga organisationerna

tillfrågades Göran Persson om hur han såg på budet

med det lägre lönepåslaget. Persson svarade:

Jag kan göra svaret ganska kort. Det fanns inslag i

båda buden som jag tyckte bra och mindre bra om. När

jag under den perioden fick uppmaningar att lägga

mig i förhandlingarna sade jag att det kunde jag

inte göra, utan här var det Arbetsgivarverket som

skötte förhandlingarna och fick ta ansvaret. Det är

likadant nu efteråt: det tjänar inget som helst

syfte att recensera det ena eller det andra budet.

Det var Arbetsgivarverkets uppgift att hantera

saken, och det gjorde det på sitt sätt. Det tolkade

från sina utgångspunkter de signaler som skickades

från regeringskansliet. Jag har där ingenting att

erinra.

Göran Persson tillfrågades om det var riktigt att

några direkta förhandlingar mellan

personalorganisationerna och företrädare för

regeringen inte hade ägt rum. Göran Persson svarade

(på den direkta frågan "Jag förmodar att både

löneministern och skolministern anser att det

påståendet är riktigt?"):

Ja, självklart. Det finns nog få organisationer som

är så professionella som de fackliga

organisationerna på lärarområdet. Även om det fanns

ett statsråd som skulle förfara på det sättet,

skulle de aldrig sätta sig i en sådan vansinnig

sits.

På en liknande fråga, om det funnits direkta eller

indirekta kontakter med skolministern i

avtalsrörelsen, svarade Göran Persson:

För deras del varade avtalsrörelsen kanske från

början av mars månad fram till dess att avtal

teckandes. Det var en oerhört lång avtalsrörelse.

Under den tiden träffade jag Christer Romilson och

Solveig Paulsson bl.a. den 4 april. Självfallet

förde vi den 4 april samtal av det slag som jag här

redovisat, och de kan naturligtvis dra slutsatser av

det för sin avtalsrörelse, men det är deras sak. Jag

har aldrig fört samtal med honom som har rört

avtalsfrågor av typen arbetstidsfrågor. Det har inte

varit min uppgift eller min ambition.

På frågan om det förts samtal i slutskedet av

avtalsrörelsen svarade Göran Persson:

Något sådant kan jag inte erinra mig. Som jag sade

förut har jag respekt för de fackliga

organisationerna. De är ytterst professionella. (- -

-) När de träffar ett statsråd för de ingenting

annat än samtal som rör skolpolitiken.

Utskottet framhöll i sitt utlåtande bl.a. att det

låg i sakens natur att vissa kontakter mellan

Arbetsgivarverket och civilministern men även andra

berörda statsråd måste kunna förekomma före och

under en avtalsrörselse. Det var också enligt

utskottets mening angeläget att Arbetsgivarverket

hade klara riktlinjer för sitt agerande.

Beträffande avtalsrörelsen innebar förhållandena

att man i förhandlingsarbetet helt naturligt inte

kunde bortse från konsekvenserna av ett eventuellt

ändrat huvudmannaskap. På grund av det tidsmässiga

sambandet mellan regeringens strävanden att finna en

lösning på huvudmannaskapet för skolans personal och

de pågående förhandlingarna uppkom enligt utskottet

uppenbart på sina håll vissa missförstånd

beträffande regeringens och Arbetsgivarverkets

avsikter. Utskottet hade funnit att vid de

tillfällen då regeringen informerade de fackliga

organisationerna i kommunaliseringsfrågan i enlighet

med medbestämmandeavtalet diskuterades i princip

inte löne- och anställningsvillkor. Granskningen

hade visat att Arbetsgivarverkets avtalsbud hösten

1989 överensstämde med målsättningarna i den

personalpolitiska propositionen och att verket helt

naturligt utgått från att förändringar i fråga om

huvudmannaskapet för lärarna kunde komma i fråga.

Kommunaliseringsfrågan var enligt vad civil- och

skolministern uppgett för utskottet av den

karaktären att åtgärden krävde riksdagsbeslut.

Granskningen föranledde utöver det anförda inte

något uttalande från utskottet.

Mot majoritetens uppfattning reserverade sig dels

representanterna för (m) och (fp), dels

representanterna för (c). De förstnämnda ansåg

sammanfattningvis att granskningen givit vid handen

att skolministern ingripit i avtalsförhandlingarna

på ett sätt som skadat avtalsförhandlingarna, vilket

det fanns anledning kritisera. C-ledamöterna anförde

bl.a. att det förhållandet att

kommunaliseringsfrågan genom det tidsmässiga

sambandet drogs in i avtalsrörelsen var synnerligen

olyckligt och ledde till att resultatet av

avtalsrörelsen kom att stå i mindre god

överensstämmelse med riktlinjerna i den

personalpolitiska propositionen i fråga om de

samhällsekonomiska konsekvenserna. I ett särskilt

yttrande framförde Miljöpartiets representant att

granskningen inte gett anledning att från

konstitutionella utgångspunkter rikta någon

anmärkning mot berörda statsråd. Det var dock djupt

olyckligt att kommunaliseringsfrågan togs upp innan

riksdagen fattat beslut i frågan.

Aktuellt avsnitt i Göran Perssons bok

Det aktuella avsnittet i Göran Perssons bok Den som

är satt i skuld är icke fri finns på s. 156-162

under rubriken Hur kommunerna tog över skolan.

I ett inledande avsnitt beskrivs utgångsläget vad

gäller skolans kommunalisering på följande sätt:

Hur skulle det mångåriga motståndet mot

kommunaliseringen mjukas upp? Lösningen låg, trodde

jag, i den avtalsrörelse som skulle genomföras

senare under 1989. Lärarna hade länge klagat över

att de halkat efter andra grupper i

löneutvecklingen. Om de kunde erbjudas ett rejält

lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt

motstånd mot en kommunalisering. Strategin var att

sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt

för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara

att man inte förhandlat hem det.

Reaktionerna från lärarnas fackliga organisationer

beskrivs på följande sätt:

När jag först kontaktade de båda fackliga

lärarorganisationerna möttes jag av stort intresse

för tanken på en byteshandel mellan löner och

kommunalisering. Framför allt TCO-lärarna såg stora

möjligheter... Även Lärarnas Riksförbund var till en

början avvaktande positivt. - - - TCO-förbundet

meddelade att man kunde acceptera en kommunalisering

om lärarna fick rejäla lönelyft och förbättrade

villkor. Det var en viktig delseger. Om en enad

lärarkår hade sagt nej hade det aldrig gått. För

Saco-lärarna var själva tanken på kommunalisering

omöjlig. De krävde att frågan avfördes från

avtalsrörelsen och gick ut i en enorm kampanj mot

mig.

I en reflexion över sammankopplingen av den

politiska och den fackliga processen skriver Göran

Persson:

Jag kritiserades av Lärarnas Riksförbund för att jag

hade fräckheten att blanda mig i en lönerörelse. Som

om inte motsatsen - att det fackliga intresset var

rakt inne i politiken - gällt hela tiden. Med då

reagerade ingen. När jag använde den fackliga

processen i politiskt syfte protesterade man. Jag

tycker inte att det är något fel att koppla ihop den

politiska och den fackliga processen. Vi har starka

fackliga organisationer. Det är ett konstruktivt och

bra inslag i vår demokrati. De fackliga

organisationerna påverkar politiken. Det är i sin

ordning. Då tycker jag det är bara rimligt att

regeringsmakten också kan påverka organisationerna.

Rapport-intervju

I en intervju i Rapport SVT 2 den 2 februari 1998

tillfrågades Göran Persson om han ångrade att han i

boken så öppet beskriver hur det egentligen gick

till med skolans kommunalisering. Persson svarade

nej på frågan och menade att det var känt och är

känt och redovisat till KU i en inlaga från

Utbildningsdepartementet redan 1990.

På frågan om det inte hade varit bättre att Persson

sagt i KU vad han säger i boken svarade Persson att

KU inte frågade om förspelet till avtalsrörelsen.

Persson menade att KU påstått att han gått in i

själva förhandlingarna och förhandlat med lärarna

och att det var detta granskningen av det

konstitutionella gällde.

På reporterns fråga om Persson i boken bekräftar

påståendet att han bedrivit byteshandel svarade

Persson att han aldrig bedrivit någon byteshandel.

Statsrådsberedningens promemoria

Utskottet har berett statsministern tillfälle att

lämna synpunkter på ärendet, och svaret har lämnats

i en promemoria upprättad inom Statsrådsberedningen

den 18 mars 1998.

Av promemorian framgår bl.a. att Göran Persson vid

utfrågningen i KU redovisade relationerna mellan

honom och de fackliga organisationerna i

avtalsförhandlingarna. Arbetsgivarverket skötte

kontakterna med de fackliga organisationerna i dessa

förhandlingar. Vid Göran Perssons kontakter med de

fackliga organisationerna, som gällde frågan om

kommunaliseringen, förde Persson ett principiellt

resonemang om tillväxt i kommunal verksamhet, om

förutsättningarna för en bättre personalpolitik med

ett renodlat huvudmannaskap för lärarna samt om

lönenivåns betydelse för läraryrkets status.

Samtidigt informerade han organisationerna om att en

kommunalisering kunde påverka avtalsrörelsen. Han

diskuterade enligt promemorian dock aldrig sådana

löne- och andra avtalsfrågor som Arbetsgivarverket

ansvarade för.

I sin bok beskriver enligt promemorian Persson

endast just dessa långsiktigt positiva effekter av

ett ändrat huvudmannaskap. Det är denna

"byteshandel" han syftar på i det aktuella avsnittet

och inget annat.

De avsnitt ur boken som har citerats i anmälan bör

enligt promemorian förstås mot bakgrund av den då

rådande förhandlingsordningen inom den statliga

sektorn, där Arbetsgivarverket förberedde och

genomförde förhandlingar och regeringen och

riksdagen beslutade om de anslagsmässiga

konsekvenserna av träffade avtal. Det låg som

konstitutionsutskottet uttalat i

granskningsbetänkandet 1990 i sakens natur att vissa

kontakter måste kunna förekomma mellan

Arbetsgivarverket och beröda statsråd före och under

en avtalsrörelse. Arbetsgivarverket gjorde enligt

promemorian en självständig bedömning av vilka

förändringar i anställnings- och lönevillkor som

skulle krävas vid ett kommunalt huvudmannaskap.

Inget statsråd gav några instruktioner till

Arbetsgivarverket om att regeringen önskade en viss

nivå på det kommande läraravtalet.

Däremot bedömde Persson att ett avtal enligt

Arbetsgivarverkets beräkningar passade mycket väl in

i en strategi som gick ut på att bryta det fackliga

motståndet mot en kommunalisering. Därför agerade

Göran Persson inom regeringen också för att det

skisserade lönebudet skulle vara möjligt att lägga.

De uppgifter som Persson lämnade inför KU 1990 var

och är enligt promemorian korrekta. Det finns ingen

motsättning mellan dessa uppgifter och innehållet i

Perssons bok, framhålls det i promemorian.

Utfrågning med statsministern

Statsministern anförde inledningsvis att det inte

fanns någon motsättning mellan beskeden han gav till

KU 1990 och den version som ges i den aktuella

boken. Enligt statsministern var frågan om lärarnas

möjligheter till löneökningar vid en kommunalisering

endast en del av dåvarande skolministerns budskap

1990. En del av resonemanget gällde den kommunala

sektorns kommande utveckling jämfört med den

statliga, en annan del bättre

fortbildningsmöjligheter och en tredje del

förändringar av undervisningsskyldigheten. Det var

enligt statsministern en rad stora skolpolitiska

frågor som konvergerade våren 1989.

Statsministern ombads sammanfatta de svar han gav

till KU på frågor som rörde påståenden om att

lärarna skulle få mer statliga pengar i lönerörelsen

om de ändrade uppfattning i kommunaliseringsfrågan.

Enligt statsministern ryms det i dagens diskussion

en del missförstånd om vilket inflytande regeringen

hade på avtalsrörelserna jämfört med dagens

situation. Skillnaden bestod främst i att

Regeringskansliet på den tiden, bl.a. genom att

statssekreteraren i Civildepartementet satt i

Arbetsgivarverkets styrelse, var djupt involverat i

avtalsrörelserna tills Arbetsgivarverket gick in i

förhandlingsarbetet. Perssons uppgift som

skolminister var att driva sina skolpolitiska

ståndpunkter och göra dem kända. Han sade sig aldrig

ha gått över gränsen mellan vad Arbetsgivarverket

skulle göra och vad han själv borde och kunde göra

som politiker före den formella starten av

avtalsrörelsen.

Statsministern avvisade påståenden om att det

skulle ha förekommit löften om pengar till de

fackliga organisationerna med koppling till

kommunaliseringen av skolan. I detta sammanhang

beskrev statsministern skillnaderna mellan hur han

uttryckt detta och annat i boken jämfört med vad som

yttrades i KU. Enligt Persson har han tagit ut

svängarna litet mer i boken. Även om det inte rör

sig om ett skönlitterärt försök, är det dock ett

annorlunda sätt att behandla samma fråga jämfört med

utfrågningen i utskottet.

I frågan om skillnaderna i nivå mellan de två bud

som Arbetsgivarverket lade var att betrakta som

"priset för kommunaliseringen" bör beaktas att det

även gällde arbetstidsfrågor,

undervisningsskyldighet och fortbildningsfrågor,

menade statsministern.

Budskapet som dåvarande skolministern framförde

till lärarna och deras fackliga organisationer var

enligt statsministern i stort sett detsamma från

mars 1989 fram till riksdagsbeslutet i december

samma år. Ett drygt hundrafemtital möten hölls på

detta samma tema.

Utställdes det några löften om extra statliga

pengar i lönerörelsen 1989? I boken talas det om "en

byteshandel mellan löner och kommunalisering" och

att finansministern ställt särskilda pengar till

förfogande för lärarlönerna. Är detta samma sak som

den analys om framtiden som Persson talat om i KU-

utfrågningen? Enligt statsministern lovades aldrig

några extra pengar för lärarna och deras fackliga

organisationer. När budet från Arbetsgivarverket

skulle läggas var det emellertid nödvändigt att

övertyga Finansdepartementet om att pengar behövdes

för detta ändamål.

Hade de två skilda nivåerna i lönebudet samma

innebörd som att skolministern hade ambitionen att

höja lärarnas löner i allmänhet? Enligt

statsministern var det Arbetsgivarverkets bedömning

att man skulle lägga buden på det sättet. Därmed var

det inte skolministerns ansvar. Statsministern

menade att om Arbetsgivarverket inte lagt ett bud på

den högre nivån, hade skolministern varit politiskt

"förbrukad".

Ett relativt omfattande meningsutbyte förekom vid

utfrågningen om de två lönebuden och skillnaderna

mellan dessa samt vad som utgjorde vad som kallats

"socker" i budet som låg på högre nivå. En tolkning

var att lärarna, om de godtog kommunaliseringen,

därmed också fick ändrade villkor avseende bl.a.

reglerad arbetstid etc. Kan man tala om "socker" om

den högre ersättningen svarar mot faktiska

prestationer? Statsministern antog att

Arbetsgivarverket gjorde en total sammanvägning och

baserade sitt bud på denna. Som skolminister

uppfattade han budet som alldeles för dåligt när det

lades. Både arbetstidsförändringarna och

förändringarna av undervisningsskyldigheten var

positiva faktorer åtminstone för delar av

kollektivet, och vissa förändringar kostade pengar

som inte avspeglades i de högre lönerna.

Var det så att de som tackade ja till

kommunaliseringen fick mer i någon rimlig mening

eller fick de mindre? Enligt statsministern var

utfallet av lönerörelsen väldigt bra genom att

lärarlönerna som länge släpat efter höjdes allmänt.

Alla var inte nöjda eftersom det skedde en viss

utjämning av lönerna också.

Är det så att den bild statsministern givit i sin

bok stämmer väl överens med den bild SACO-facket gav

1990, nämligen att ett av facken hade ställt sig

positivt genom löftet om extra lönehöjningar? I

boken var det närmast ett skeende som statsministern

beskriver. Det han skrivit om i boken handlar om det

dåvarande skolministern gjorde och som låg inom de

gränser konstitutionen satt upp.

Fanns det, trots ansträngningar i Regeringskansliet

att komma bort från en politisk styrning av

Arbetsgivarverket, fortfarande en sådan tendens år

1989? Statsministern trodde inte att så var fallet,

med referens till bl.a. de personer som satt i SAV

på den tiden och som var måna om att regelverket

respekterades. En av de "tuffaste"

generaldirektörerna satt dessutom som ordförande i

SAV:s styrelse.

Statsministern förnekade att det fanns

formuleringar i boken som skulle tyda på att han

befann sig farligt nära gränsen för sammanblandning

mellan politiken och lönerörelsen. Men boken är inte

alls lika stringent som utfrågningen i KU. I en bok

är man inte så noga med detaljer. Det är mer ett

skeende och ett förhållningssätt som beskrivs. Dock

har statsministern inte skrivit något annan i boken

än vad han sade till KU. Det finns ingen motsättning

mellan innehållet i boken och i KU-protokollet, sade

statsministern.

Statsministern förnekade att vissa formuleringar i

boken kan tolkas så att det är fritt fram för

regeringen att blanda sig i lönerörelser och att

statsministern medger att han blandade sig i

lönerörelsen på lärarområdet 1989. Finns det

någonstans i KU:s fyrtiosidiga protokoll någonting

som gäller den uppläggning som är den centrala

enligt boken? Enligt statsministern finns det i den

politiska bakgrunden, hur avtalsrörelsen lades upp

och i vissa dokument som fogades till utfrågningen,

bl.a. en promemoria från Statsrådsberedningen.

Utskottets bedömning

I granskningsanmälan anförs att det, mot bakgrund av

den skildring som ges i statsminister Göran Perssons

bok av avtalsrörelsen 1989 på skolans område, finns

skäl att granska om de uppgifter som gavs av den

dåvarande skolministern vid utfrågningen 1990 var

korrekta. Utskottet har i detta syfte givit

statsministern tillfälle att lämna synpunkter till

utskottet med anledning av anmälan. Statsministerns

synpunkter har överlämnats i form av en promemoria

från Statsrådsberedningen. Härutöver har

statsministern utfrågats av utskottet, där frågor

ställdes om bl.a. överensstämmelsen mellan Göran

Perssons svar vid utfrågningen 1990 och skildringen

av 1989 års avtalsrörelse på skolområdet i den bok

av statsministern som gavs ut 1997.

1990 års granskning utgick från relationen mellan

regeringen och Arbetsgivarverket under de aktuella

förhandlingarna år 1989. Utskottsmajoriteten anförde

i detta sammanhang inte någon kritik från

konstitutionella utgångspunkter mot berörda

statsråd, civilminister Bengt K Å Johansson och

skolminister Göran Persson. Utskottsmajoriteten lade

de uppgifter som de nämnda statsråden meddelat till

utskottet till grund för sin bedömning utan att,

såvitt utskottet kan finna, ifrågasätta

sanningshalten i dessa uppgifter. Statsministern har

vid årets granskning vitsordat de sakuppgifter han

lämnade vid utfrågningen 1990. Mot denna bakgrund

finner utskottet ingen anledning att ifrågasätta de

uppgifter som dåvarande skolministern lämnade till

utskottet 1990.

Statsministern har under den här aktuella

granskningen uttalat att det i sak inte finns någon

motsättning mellan de uppgifter han lämnade 1990 och

skildringen i boken 1997. Vad som skulle kunna

tolkas som skillnader i detta hänseende beror enligt

statsministern främst på att han i boken lämnat en

friare och mindre detaljerad och nyanserad bild av

1989 års händelser.

Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare

uttalande av utskottet.

1.2 Försvarsministern och Försvarsmaktens

ekonomiska problem

Ärendet

I en granskningsanmälan som inlämnades i december

1997, bilaga A 1.3, hemställs att

konstitutionsutskottet bör granska

försvarsministerns agerande och ansvar i samband med

de ekonomiska problem som uppstått i Försvars-makten

sedan försvarsbeslutet 1996. Med anledning av

anmälan har utskottet inhämtat en promemoria från

Statsrådsberedningen, upprättad inom

Försvarsdepartementet, bilaga A 1.4. Härutöver har

genomförts utfrågningar med dels överbefälhavare Owe

Wiktorin och konteramiral Torsten Lindh den 15 april

1998, bilaga B 5, dels försvarsminister Björn von

Sydow den 17 april 1998, bilaga B 6.

Allmän bakgrund

1995 och 1996 års försvarsbeslut

Försvarsbeslutet för perioden 1997-2001 fattades i

två etapper. Den första etappens försvarsbeslut

avseende perioden 1997-2001 fattades hösten 1995

(prop. 1995/96:12, bet. 1995/96:FöU1, rskr.

1996/97:44-46). Den andra etappens beslut fattades i

december 1996 (prop. 1996/97:1, prop. 1996/97:4,

skr. 1996/97:199, bet. 1996/97:FöU1).

1995 års beslut utgick från de radikala

säkerhetspolitiska förändringar som skett i Sveriges

omvärld efter det att uppdelningen i två maktblock

upphört. Mot denna bakgrund borde totalförsvaret,

enligt riksdagens mening, utformas med utgångspunkt

i ett vidgat säkerhetsbegrepp, som förutom

försvarets traditionella uppgifter även innefattar

uppgifterna att genomföra internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser. De

riktlinjer som riksdagen drog upp för totalförsvaret

sammanfattas i nyckelorden anpassning, helhetssyn,

folkförsvar och internationella uppgifter.

Proposition 1996/97:4 utarbetades på grundval av

bl.a. Försvarsberedningens bedömningar av det

säkerhetspolitiska läget och de ekonomiska

förutsättningarna för totalförsvaret. Enligt

propositionen delade regeringen Försvarsberedningens

slutsats att riktlinjerna för totalförsvaret borde

bestå. Enligt regeringens mening fanns det inte

heller anledning att i någondera riktningen föreslå

en ändring av den ekonomiska ram riksdagen beslöt år

1995, innebärande en besparing om 4 miljarder kronor

på de årliga försvarsutgifterna jämfört med

budgetåret 1994/95, en besparing som skall vara

genomförd år 2001. Anslaget inom utgiftsområdet

avseende budgetåret 1997 uppgick enligt riksdagens

beslut till 42 373 miljoner kronor.

1997 års försvarsbeslut

I budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1)

avseende utgiftsområde 6 Totalförsvar föreslogs en

utgiftsram för år 1998 på 41 244 miljoner kronor. I

propositionen framhölls två allvarliga problem som

regeringen uppmärksammat och som,om de inte

åtgärdades, kunde äventyra totalförsvarsbeslutet.

Det första problemet gällde en kraftig nedgång av

kompetensen inom befälskåren. Det andra problemet

gällde att det i Försvarsmaktens planläggning finns

verksamhetskostnader om ca 300-500 miljoner kronor

per år utöver den ram som riksdagen bestämt. Enligt

Försvarsmakten kunde endast ambitionssänkningar

åstadkomma balans på kort sikt. Försvarsmakten hade

vidare anmält att det inte kunde uteslutas att

förslag om strukturella åtgärder avseende såväl

krigs- som grundorganisation måste föreläggas

riksdagen för att åstadkomma balans mellan uppgifter

och resurser.

Det framhölls vidare i propositionen att

Försvarsmakten i april 1997 fått i uppdrag att hålla

regeringen informerad om hur man avsåg lösa den

aviserade obalansen. Efter en redovisning från

Försvarsmakten i augusti 1997 hade regeringen

beslutat att ge myndigheten i uppdrag att förklara

hur obalansen uppkommit och lämna en redovisning av

alternativa åtgärder för att komma till rätta med

den. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen i

denna fråga under år 1998.

Försvarsutskottet anslöt sig i sitt betänkande med

anledning av propositionen (1997/98:FöU1) till

regeringens bedömning att de nämnda problemen var

allvarliga och anförde vidare att detta förhållande

underströks av att utskottet fått information om att

obalansen kunde visa sig betydligt större än vad som

redovisats i propositionen. Utskottet hade därför

ingen erinran mot de uppdrag som regeringen givit

Försvarsmakten. Utskottet förutsatte att regeringen

skulle återkomma till riksdagen under år 1998 med

sin bedömning och eventuella förslag till beslut för

det fall det krävdes en annan inriktning av

Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes i

1996 års totalförsvarsbeslut.

Utskottets förslag till beslut avseende anslaget

inom utgiftsområde 6 avvek något från propositionens

förslag men överensstämde med den föreslagna

totalramen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet

reserverade sig till förmån för en minskad totalram.

I kammardebatten den 5 december 1997 inför beslutet

om Sveriges totalförsvar 1998 (prot. 1997/98:41)

togs frågan om försvarets ekonomiska situation upp

av Henrik Landerholm (m), Lennart Rhodin (fp) och

Sven Lundberg (s), innan försvarsministern gick in i

debatten. Med anledning av de larmrapporter om

underskottet i försvarsbudgeten i storleksordningen

10 miljarder kronor som Landerholm och Rhodin

refererat i sina inlägg anförde försvarsminister

Björn von Sydow bl.a. följande:

Det är riktigt att vi i budgetpropositionen anmält

att det kan röra sig om 300-500 miljoner kronor. De

uppgifter som cirkulerat de senaste veckorna och

månaderna om ytterligare stora uppifter vill jag

inte lägga till bas för en diskussion i dag i

Sveriges riksdag, eftersom det ännu inte är

utklarerat vari de består, hur stora de är eller vad

de har för karaktär. Jag har heller inte haft

samtal med överbefälhavaren under senare tid på

denna punkt. Jag vet därför inte vad

överbefälhavaren i sin egenskap av chef för

Försvarsmakten har att säga till regeringen i detta

sammanhang. (Anförande 35)

- - -

Så fort det under tidig höst anmäldes från

högkvarteret att det kunde röra sig om större

överbudgetering eller underskott har vi haft

diskussioner inom ramen för en arbetsgrupp som

tillsattes genom ett regeringsbeslut och som består

av representanter för Försvarsmakten och

Regeringskansliet.

Jag kan säga att det har varit mycket olika

innebörd i de siffror som diskuterats och som

framförts. Det finns fortfarande mycket arbete att

göra för Regeringskansliet för att få genomlyst vari

dessa möjliga underskott består. Det gör att jag för

dagen icke är beredd att göra några utsagor, vare

sig om s.k. ansvar eller mera precist och i så fall

hur beslut skall föreslås, om regeringen skall

föreslå riksdagen, om regeringen skall fatta egna

beslut eller om beslut skall fattas inom

Försvarsmakten. Jag är icke beredd att göra sådana

uttalanden innan jag känner att regeringen

kunskapsmässigt står på en fastare grund när det

gäller vari dessa ekonomiska problem består.

(Anförande 39)

- - -

Ingen försvarsminister kan väl vara nöjd med ett

ekonomiskt styrsystem av den art som vi upplever när

vi får den här typen av dialoger och oklarheter om

vad som egentligen är kostnadsbudget och vad som är

utfall. Självfallet anser jag att ingen i riksdagens

försvarsutskott skall vara nöjd med något sådant.

Jag har förhoppningen att vi den här gången skall

kunna ta rejäla tag för att få till stånd ett

ekonomiskt styrsystem som gör att vi inte hamnar i

den här situationen igen. - - - Jag avser att i det

fortsatta arbetet också försöka tränga ned i frågan

om vad det är för strukturella fel som gör att

regering efter regering och riksdag efter riksdag

ställs inför den här typen av underskott. (Anförande

45)

Frågor till regeringen/försvarsministern i kammaren

den 11 december 1997

Vid frågestunden den 11 december, dvs. knappt en

vecka efter försvarsbeslutet, togs frågan om

försvarets ekonomiska problem (prot. 1997/98:45)

ånyo upp. Frågor ställdes av Henrik Landerholm (m),

Lennart Rhodin (fp), Carl B Hamilton (fp) och Åke

Carnerö (kd).

Landerholm frågade hur det kom sig att

försvarsministern inte kunde diskutera frågan om

Försvarsmaktens ekonomi vid debatten den 5 december

med hänsyn till att uppgifterna om bristerna

redovisats för Försvarsdepartementet redan i

oktober. Försvarsministern svarade att han den 8

oktober fått en föredragning av en befattningshavare

inom Försvarsmakten om läget och att det fanns många

oklarheter. Först i slutet av föregående vecka hade

försvarsministern haft tillgång till en skrift

ingiven av en högre befattningshavare inom

Försvarsmakten där det hade redovisats ståndpunkter.

På grund av att ÖB var på resa dagarna före

riksdagsdebatten hade försvarsministern inte kunnat

samråda med honom.

Landerholm undrade vidare varför försvarsministern

i debatten den 5 december uppgivit att ÖB inte

personligen stod bakom uppgifterna när ÖB

personligen i försvarsutskottet tillsammans med sin

planeringschef redovisat vidden och innehållet i de

aktuella bristerna. Försvarsministern sade att han

inte kunnat använda uppgifter som inte förelegat i

form av skrivelser från chefen för Försvarsmakten

som underlag för ställningstaganden. En sådan

tjänsteskrivelse skulle inlämnas nästa dag, den 12

december.

I svar på en fråga från Lennart Rhodin uppgav

försvarsministern att han träffat ÖB den 10 december

och att han då bett om en skriftlig redogörelse med

utförligare svar på en del av de aktuella frågorna.

En sådan redogörelse skulle som nämnts inlämnas den

12 december. I ett senare svar meddelade

försvarsministern att det så sent som den 20

november inte förelåg något precist underlag om

underskotten. Dock hade regeringen vid den tiden

kännedom om att underskottet enligt preliminära

bedömningar inom Försvars-makten kunde vara mellan 1

och 2 miljarder kronor per år.

I ett svar på en fråga från Åke Carnerö (kd) sade

försvarsministern bl.a. att det enligt ÖB:s

föredragning föregående dag inte fanns någon

substansskillnad mellan plus- och minusposter i

Försvarsmaktens plan och regeringens förslag

respektive riksdagens beslut 1996. Skillnaden var

hur man skulle använda möjligheten till

rationaliseringar, beträffande vilken Försvarsmakten

sagt sig ha gjort en felbedömning i förhållande till

riksdagsbeslutets intentioner.

Försvarsministerns information till riksdagen den 18

december 1997 om Försvarsmaktens ekonomi

Den 18 december (prot. 1997/98:50) informerade

försvarsministern riksdagen om det uppdrag till

Försvarsmakten som regeringen beslutat om samma dag

med anledning av ÖB:s redogörelse till regeringen om

den ekonomiska obalansen, en redogörelse som

överlämnats till regeringen den 12 december. Enligt

försvarsministern var det regeringens avsikt att

återställa den ekonomiska balansen för hela

försvarsbeslutet med början med 1998 års budget och

successiva uppföljningar av försvarsbudgeten under

hela perioden fram till år 2001.

Information från ÖB respektive Försvarsdepartementet

till försvarsutskottet

Utskottet har från försvarsutskottets kansli

inhämtat uppgifter om vilken information som

försvarsutskottet fått om försvarets ekonomiska

problem inför beslutet om totalförsvarets budget för

1998 den 5 december 1997. Det har därvid framkommit

att försvarsutskottet fått särskild information,

dels från ÖB vid en föredragning i utskottet den 21

oktober 1997, dels från Försvarsdepartementet genom

statssekreterare Lena Jönsson vid en föredragning i

utskottet den 21 oktober 1997 avseende frågor med

anknytning till budgetpropositionen och regeringens

skrivelse 1997/98:1 Totalförsvar i förnyelse.

Statsekreteraren har dessutom lämnat särskild

information om Försvarsmaktens ekonomi till

försvarsutskottet den 17 december.

Promemoria från Försvarsdepartementet

En av de frågor som utskottet ställde till

försvarsministern angående För- svarsmaktens

ekonomiska problem gällde om försvarsministern ansåg

att det siffermässiga underlaget beträffande

utgiftsområde 6 Totalförsvar i budgetpropositionen

för 1998 var till fyllest i fråga om den obalans i

försvarsbudgeten som indikerats redan våren 1997.

Av Försvarsdepartementets promemoria framgår bl.a.

att departementet redan i april 1997 ålagt

Försvarsmakten att senast den 1 juni och därefter i

kommande kvartalsrapporter under 1997 redovisa de

åtgärder som vidtogs för att minska kostnaderna för

förbandsproduktionen. Denna åtgärd föranleddes av

att Försvarsmakten i budgetunderlaget för 1998

anmält att det i planläggningen för

försvarsbeslutsperioden fanns verksamhetskostnader i

storleksordningen 300-500 miljoner kronor per år

utöver den ekonomiska ram som riksdagen hade

bestämt.

Den 4 september 1997 gav regeringen Försvarsmakten

i uppdrag att lämna en redovisning av alternativa

åtgärder för att komma till rätta med obalansen i

budgetunderlaget för 1998. Enligt promemorian från

Försvarsdepartementet förelåg vid tiden för

budgetpropositionen inte något underlag i ämnet från

Försvarsmakten som siffermässigt avvek från

budgetunderlaget för 1998. Den obalans som

Försvarsmakten hade anmält under våren 1997 kunde

inte anges på ett mer precist sätt då

budgetpropositionen beslutades.

Utskottet hade också frågat försvarsministern om

hans kännedom om storleken på och orsaken till

obalansen inför riksdagens beslut den 5 december

1997 om 1998 års försvarsbudget. Av promemorian

framgår att departementet under hösten 1997, i

likhet med försvarsutskottet, fick uppgifter som

tydde på att obalansen var större än vad som

tidigare hade anmälts. ÖB uppgav den 8 oktober för

departementsledningen att underskottet för perioden

1997-2002 utgjorde 9 900 miljoner kronor. Sedan

Försvarsmakten den 21 oktober rapporterat att

kostnaderna för förbandsverksamheten i princip var i

balans för 1997 men att obalansen för 1998

uppskattades till 635-835 miljoner kronor ägde ett

antal särskilda möten rum mellan tjänstemän från

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet om

Försvarsmaktens ekonomi under perioden 8 oktober-3

december. En betydande osäkerhet rådde dock enligt

promemorian om storleken av obalansen från tid till

annan. I samband med ett regeringsbeslut den 20

november om att avbryta arbetet med att anskaffa ett

resursledningssystem antecknades att storleken av

obalansen inte var känd men att den, enligt

preliminära bedömningar från Försvarsmakten, kunde

uppgå till mellan 1 och 2 miljarder kronor per år.

På frågan om försvarsministern ansåg att riksdagen

blivit tillräckligt informerad inför beslutet den 5

december har departementet svarat att tillräckligt

säkra uppgifter som kunde läggas till grund för

information från regeringen till riksdagen inte

fanns förrän den 12 december 1997, då Försvars-

makten ingav en skrivelse undertecknad av

överbefälhavaren som beskrev den planerade

ekonomiska utvecklingen under perioden 1997-2001.

Utskottet ville också veta hur försvarsministern

hade agerat för att få kontroll över de aktuella

problemen. Enligt promemorian bedrev

Försvarsdepartementet ett intensivt arbete med att

få fram ett säkrare underlag för bedömningen av

Försvarsmaktens ekonomiska problem. Sedan

Försvarsmakten som nämnts lämnat sin rapport till

departementet den 12 december ålade regeringen i ett

beslut den 18 december Försvarsmakten att bl.a.

redovisa ett nytt förslag till budget för år 1998

samt konsekvenserna av detta för planeringen av den

resterande försvarsbeslutsperioden. Samma dag

informerades riksdagen genom försvarsministern om

beslutet. Sedan Försvarsmakten lämnat sin

redovisning den 16 februari 1998 har regeringen

räknat med att omfattande ändringar därefter behöver

göras i regleringsbrevet till Försvars-makten för år

1998. Regeringen har sedermera, den 19 mars, lagt

fram en proposition (prop. 1997/98:84) om

Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet år 1998 m.m.

med anledning av Försvarsmaktens redovisning den 16

februari.

På grundval av de här redovisade erfarenheterna av

svårigheterna att få fram bra underlag för prognoser

har Regeringskansliet, på initiativ av

Försvarsdepartementet, vidtagit åtgärder för att

bättre anpassa Försvarsmaktens planerings- och

budgetprocess till den statliga budgetprocessen och

för att förbättra kvaliteten i prognosunderlag från

Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Regeringen har också under våren 1998 lagt fram en

proposition (prop. 1997/98:83) Förändrad styrning av

Försvarsmakten m.m. Förslaget går ut på att

förbättra statsmakternas möjligheter till insyn och

kontroll och därmed styrning av verksamheten.

Utfrågning av ÖB

Vid utskottets utfrågning biträddes ÖB Owe Wiktorin

av konteramiral Torsten Lindh.

I en inledande översiktlig redovisning av

Försvarsmaktens ekonomi och planeringsprocess

meddelade Wiktorin att han vid delningen av

budgetpropositionen i början av september 1997 hade

till departementet yttrat att han mycket bestämt

avrådde regeringen från att gentemot riksdagen hårt

binda sig för en lösning som med stor sannolikhet

inte skulle komma att vara genomförbar. Regeringen

föreslog emellertid i propositionen varken någon

förändring av målen för verksamheten eller av den

ekonomiska ram som riksdagen bestämt.

Regeringens beslut 1996 om att den s.k.

anslagsförordningen skulle tillämpas fullt ut för

Försvarsmakten från den 1 januari 1997 har enligt ÖB

spelat en mycket viktig roll i fråga om

Försvarsmaktens ekonomiska situation. Enligt ÖB

skapades stora problem därigenom. Förändringen i

anslagsförordningens tillämpning har enligt ÖB

dramatiskt försvårat planeringen och styrningen i en

redan besvärlig situation. Effekterna av beslutet

var enligt ÖB inte penetrerade innan beslutet

fattades.

På frågan om hur regeringen reagerade på de

synpunkter ÖB framförde vid delningen av

budgetpropositionen svarade ÖB att han hade

förväntat sig en något mjukare och mer öppen

skrivning så att regeringen av riksdagen hade fått

en handlingsfrihet på den aktuella punkten. Denna

förhoppning infriades inte.

ÖB medgav att berättigad kritik kan riktas mot

Försvarsmaktens hantering av beräkningen av

obalansen. Det dröjde emellertid till en bra bit in

i februari 1997, innan Försvarsmakten visste hur

stort det slutliga anslaget var för budgetåret 1997

med konsekvenser även för 1998. Försvarsmakten

försökte dock att stabilisera läget så snabbt som

möjligt i och med föredragningarna för

försvarsministern och försvarsutskottet i oktober

1997.

Torsten Lindh meddelade att nivån på obalansen

varit relativt konstant under de beräkningar som

gjordes hösten 1997. Variationerna låg inom fältet

8,4, 9,9 och 10,6 miljarder kronor, vilket enligt

Lindh får anses som ett ganska normalt

osäkerhetsfält, om man ser till budgetens

omslutning.

På frågan om Försvarsmakten och

Försvarsdepartementet numera har samma uppfattning

om problemets storlek svarade ÖB att i fråga om hur

stor del av obalansen som är betingad av

regeringsbeslut råder fortfarande viss oenighet.

Enligt Torsten Lindh är man också oense i fråga om

huruvida rationaliseringar skall intecknas eller

inte. I övrigt är man, enligt Lindh, i stort sett

överens.

Under utfrågningen framkom också att någon

föredragning för regeringen i allmän beredning inte

hade förekommit i fråga om Försvarsmaktens ekonomi.

Samarbetet mellan Försvarsmakten och departementet

hade enligt ÖB fungerat väl under hösten 1997. ÖB

medgav dock att det i vissa delar varit svårt att nå

fram till departementsföreträdarna med

Försvarsmaktens budskap.

ÖB tillfrågades också om vissa förhållanden med

anknytning till 1996 års försvarsbeslut, bl.a.

beträffande fredsorganisationen och

ambitionsförändringarna. Beträffande

fredsorganisationen hade ÖB lämnat de militära

sakskälen i Försvarsmaktsplan 97 i mars 1996. Den

politiska prövningen ledde enligt ÖB till oväntat

stora förändringar. Försvarsmakten hade hösten 1996

ingen uppfattning om vilka ekonomiska konsekvenser

som förändringarna i fredsorganisationen skulle

medföra. Först fram på vårkanten 1997 började man få

klarhet i detta.

På frågan om det finns en tillfredsställande

ordning för hur de internationella kostnaderna skall

betalas svarade ÖB bl.a. att regeringen borde haft

större framförhållning i beslut med ekonomiska

konsekvenser av det internationella militära

engagemanget. Någon ersättning för slitage av

materielen får Försvarsmakten inte.

Kommer det aktuella försvarsbeslutet med de

justeringar som gjorts att kunna genomföras? Enligt

ÖB ligger förbandsverksamheten på en för låg nivå

långsiktigt, och materielanskaffningen kommer inte

att vara tryggad på lång sikt. Enligt ÖB krävs ett

nytt inriktningsbeslut våren 1999 med verkan från år

2000. Förutsättningarna för att ett sådant beslut

leder till framgång är enligt ÖB dels att man inte

lägger in högre ambitioner än vad ekonomin tål, dels

att osäkerheterna kring t.ex. anslagsförordningens

tillämpning löses upp.

ÖB ombads kommentera om huruvida det i början av

september 1997 fanns något underlag som

siffermässigt avvek från budgetunderlaget för 1998.

Enligt ÖB hade Försvarsmakten vid detta tillfälle

inte levererat något nytt sifferunderlag. ÖB utgick

från att regeringen kände till konsekvenserna av de

beslut man själv fattat. Enligt ÖB borde

Försvarsdepartementet vid tiden för riksdagens

behandling av 1998 års försvarsbudget varit lika

uppdaterat på obalansen som Högkvarteret och ÖB

själv, dvs. känt till att obalansen var någonstans i

storleksordningen 8,4-10,6 miljarder kronor.

Utfrågning av försvarsministern

Försvarsministern fick frågan varför han och

departementet, trots att man fått tydliga

indikationer från Försvarsmakten på att det fanns

ett balansproblem, lade fram en proposition som

byggde på felaktiga grunder. Enligt

försvarsministern fanns det mycket skiftande

bedömningar under tiden från den 8 oktober till den

12 december. Försvarsministern fick successiva

redovisningar men bilden av beloppens storlek var

inte entydig. Inte förrän den 12 december fanns en

omfattande och systematisk redovisning av orsakerna

till obalansen.

En efterföljande fråga gällde varför departementet

inte agerade efter ÖB:s synpunkter vid delningen av

propositionen och i stället hänvisade till att man

inte fått exakta siffror från Försvarsmakten. Enligt

försvarsministern hade regeringen redan den 4

september ånyo givit Försvarsmakten i uppdrag att

förklara hur obalansen uppkommit och att lämna en

redovisning av alternativa åtgärder för att komma

till rätta med den. Försvarsministern ansåg att det

inte var möjligt på grund av den korta tiden och med

det bräckliga underlag som stod till buds att göra

förändringar i utgiftsposterna. Det viktiga var att

departementet avsåg att gå vidare med analysen.

Försvarsministern framhöll också att

försvarsutskottet hade alla möjligheter att

aktualisera olika åtgärder, t.ex. när utskottet

behandlade budgetpropositionen. Men utskottet hade

inga invändningar mot den ordning som regeringen

föreslagit i propositionen, att regeringen skulle

återkomma till riksdagen under 1998.

Bör man inte som politiskt ansvarig ta initiativ

snarare än att vänta och se? Försvarsministern sade

att först från oktober och framåt var det möjligt

för departementet och Försvarsmakten att lokalisera

möjliga beslutsmöjligheter. Ett sådant tillfälle

infann sig då frågan om investeringar i

resursledningssy-stemet Sirius blev aktuell i slutet

av november. Regeringens beslut blev att avbryta

projektet med hänvisning till oklarheterna

beträffande resursläget. I detta sammanhang passade

regeringen på att informera om att det fanns en

budgetobalans på mellan 1 och 2 miljarder.

Var det inte väl fegt att, som försvarsministern

gjorde vid riksdagsdebatten den 5 december, skylla

på Försvarsmakten för att man inte hade agerat

tidigare? Försvarsministern citerade som svar vad

han yttrade i riksdagen vid detta tillfälle, att det

rådde oklarhet om såväl storleken på som orsaken

till obalansen. Fram till den 12 december, då

Försvarsmakten lämnade sin officiella rapport,

varierade beräkningarna rejält enligt rapporter som

försvarsministern fick från departementets

tjänstemän. Relationerna mellan departementet och

Försvarsmakten var under denna tid helt korrekta,

försäkrade försvarsministern.

På frågan om vem som styr Försvarsmaktens ekonomi

svarade försvarsministern att den normala

konstitutionella kedjan gäller - riksdagen beslutar

om inriktningen, regeringen styr och myndigheterna

följer de anvisningar som regeringen med riksdagens

medgivande ger myndigheterna.

Försvarsministern fick frågan om

regeringen/departementet och Försvars-makten hade en

gemensam uppfattning om att det fanns en obalans.

Försvarsministern bekräftade att så var fallet sedan

våren 1997 men att omfattningen av obalansen var

okänd för Försvarsdepartementet tidigare under 1997.

Omfattningen på ca 10 miljarder var inte ömsesidigt

klart dokumenterad förrän i mitten av december 1997.

Enligt försvarsministern hade diskussionerna

väsentligen kretsat kring tre saker: att

Försvarsmaktens inre kostnadsutveckling varit

ungefär 6 miljarder kronor, vem som hade att

disponera effekterna av rationaliseringspotentialen

inom försvaret och den komplexa övergången till den

nya anslagsförordningen.

Försvarsministern träffar ÖB ungefär varannan

vecka, ibland oftare. Försvarsministern sade sig

vara nöjd med den information som lämnas vid dessa

tillfällen. På frågan vems uppgift det är att slå

larm om ekonomin inte utvecklas på ett

tillfredsställande sätt svarade försvarsministern

att det är både hans och ÖB:s uppgift.

Föredragningen den 8 oktober av ÖB var den första i

sitt slag som försvarsministern varit med om.

Försvarsministern förnekade att ÖB/Försvarsmakten

medvetet skulle ha försökt undanhålla uppgifter för

försvarsministern. Förklaringen till att

ekonomiproblemet kunnat uppkomma hade enligt

försvarsministern att göra med kunskapen och

styrmöjligheterna inom Försvarsmakten och samspelet

mellan Regeringskansliet och Försvars-makten, där

försvarsministern inte var nöjd med den

dittillsvarande utvecklingen. Propositionen om en ny

styrning av Försvarsmakten är en del i den

förvaltningsmässiga reformering som försvarssektorn

bör genomgå, sade försvarsministern.

Huvudansvaret för den akuta situationen ligger

enligt försvarsministern på regeringen som är

ansvarig inför riksdagen. Försvarsministerns

personliga ansvar ligger i att han medverkat till

beslut som syftar till att komma till rätta med

problemen. Försvarsministern framhöll att det hade

varit möjligt för försvarsutskottet att gå vidare

med ytterligare utfrågningar etc., men utskottet

anslöt sig till den handlingslinje som regeringen

förespråkat i budgetpropositionen.

Försvarsministern svarade på frågan om inte

handlingskraft går före formalia i akuta situationer

att hans syfte var att riksdagens beslut om budgeten

skulle hållas, vilket i det konkreta fallet innebar

att det var möjligt att ta tillräckligt med tid för

att komma till klarhet om ekonomin för 1998. Alla

åtgärder som vidtas kommer, enligt

försvarsministern, att leda till att riksdagens

beslut respekteras och kommer att förverkligas.

Enligt försvarsministern är rutinerna och

bemanningen på Försvarsdepartementet sådana att man

med viss marginal kan tro att problem av det slag

det här är tal om inte ska behöva upprepas.

Försvarsministern tillfrågades om ÖB:s

underhandssynpunkter på budgetpropositionen var att

anse som "mjuka formuleringar". Försvarsministern

ansåg att det kunde sägas vara tydliga men att de

saknade den siffermässighet som krävdes för att

åtgärder skulle kunna vidtas. Tillfrågad om

variationerna i siffrorna som uttryckte obalansen i

försvarsbudgeten svarade försvarsministern att

skillnaderna varit större än vad som uppgetts från

ÖB. Vid ett tillfälle var siffrorna hälften så stora

för att därefter knytas till hur man skall beräkna

anslagsförordningens fulla genomförande för

Försvarsmaktens del.

Hade det inte varit lämpligt att försvarsministern

sett till att det material som ÖB levererade den 12

december hade varit framme något tidigare, i

anslutning till riksdagsbeslutet den 5 december? Det

hade säkerligen varit önskvärt, sade

försvarsministern, som emellertid inte haft

tillfälle att samråda med ÖB på grund av att denne

befunnit sig på en längre utlandsresa. Ett enhälligt

försvarsutskott indikerade att försvarsministern

fullgjort sin uppgift att samspela med

riksdagsmajoriteten.

Försvarsministern tillfrågades om det politiska

ansvaret blir större om det ansvariga statsrådet

förklarar sig ha fullt förtroende för den som har

ansvaret för en viss verksamhet, dvs. ÖB i detta

fall. På detta svarade försvarsministern att

parlamentarismens principer är bestämmande för

relationerna mellan riksdagen, regeringen och

myndigheterna och att regeringen utövar sin

auktoritet att styra riket på förtroende från

riksdagen.

Frågor ställdes också om försvarsutskottets roll i

det aktuella sammanhanget. Måste försvarsutskottet

framgent stämma av och kontrollera den information

det får från departementet med fackmyndigheter?

Kunde utskottet fatta beslut på grundval av det

underlag det fått från departementet? Enligt

försvarsministern fanns det alla möjligheter för

utskottet att begära ytterligare redovisningar. Det

material som departementet presenterar syftar till

att vara korrekt och fullödigt i alla avseenden.

Utskottet fick information om att den obalans som

redovisades i budgetpropositionen kunde visa sig

vara betydligt större och förklarade i sitt

betänkande att det inte hade någon erinran mot de

uppdrag som departementet givit Försvarsmakten.

Regeringen har här, enligt von Sydow, i god samklang

med parlamentarismens regler samspelat med

riksdagen.

Utskottets bedömning

Inledningsvis vill utskottet klargöra att

granskningen av det här aktuella ärendet avser

försvarsministerns agerande med anledning av de

ekonomiska problem som uppstått efter 1996 års

försvarsbeslut. Granskningen koncentreras på frågan

om beskaffenheten av den information som riksdagen

erhöll inför behandlingen hösten 1997 av

utgiftsområde 6 Totalförsvar i budgetpropositionen

för år 1998 och hur denna information förhöll sig

till försvarsministerns kännedom om storleken på och

orsakerna till obalansen i försvarsbudgeten. Frågan

om Försvarsmaktens ekonomi i sig ligger utanför

utskottets granskning. Den frågan är en uppgift för

försvarsutskottet.

När det gäller detaljerna i fråga om obalansen i

försvarsbudgeten hänvisar utskottet till

redovisningen i det föregående. Utskottet vill dock

här erinra om vissa sakförhållanden som är av

särskild betydelse för granskningen.

I det budgetunderlag för budgetåret 1998 som

Försvarsmakten lämnade in till Försvarsdepartementet

i mars 1997 anmäldes en brist på 300-500 miljoner

kronor per år. Med anledning av detta uppdrog

regeringen i april 1997 till Försvarsmakten att

senast den 1 juni och därefter kvartalsvis redovisa

de åtgärder som vidtogs för att minska kostnaderna.

Regeringen gav i början av september 1997

Försvarsmakten i uppdrag att redovisa alternativa

åtgärder för att komma till rätta med den obalans

som redovisats i budgetunderlaget för 1998.

Vid delningen av budgetpropositionen för budgetåret

1998 i början av september 1997 meddelade ÖB under

hand till departementet att Försvars-makten bedömde

att en oförändrad ekonomisk ram utan

ambitionssänkningar som konsekvens var orealistisk

och avrådde bestämt regeringen från att binda sig

för en lösning som, enligt ÖB, sannolikt inte skulle

kunna genomföras.

I budgetpropositionen anmälde regeringen att det

fanns en obalans i Försvarsmaktens planläggning på

300-500 miljoner kronor per år utöver den ram som

riksdagen bestämt. Regeringen avsåg att under 1998

återkomma till riksdagen bl.a. i fråga om åtgärder

för att komma till rätta med obalansen. I

propositionen förmedlades Försvarsmaktens bedömning

att endast en sänkning av ambitionerna kunde

åstadkomma balans på kort sikt och att strukturella

åtgärder inte kunde uteslutas på längre sikt.

Försvarsutskottet hade ingen erinran mot vad

regeringen beslutat med anledning av de uppgifter

som redovisats i budgetpropositionen och förutsatte

att regeringen skulle återkomma 1998 med en

bedömning och eventuella förslag angående

Försvarsmaktens ekonomi.

Sedan ÖB i början av oktober funnit att det fanns

en obalans på 9,9 miljarder kronor i

försvarsbudgeten fram till år 2002, informerades

departementet respektive försvarsutskottet den 8

oktober respektive den 21 oktober om detta. Under

perioden 8 oktober till den 3 december penetrerades

frågan om underskottets storlek och orsaker av

tjänstemän vid Försvarsmakten och Regeringskansliet,

varvid uppgifterna om underskottets storlek

varierade från tid till annan.

I debatten i kammaren den 5 december inför beslutet

om 1998 års försvarsbudget sade försvarsministern

att han inte ville lägga de uppgifter som cirkulerat

under de senaste veckorna till grund för en

redovisning i riksdagen med hänvisning till att

storleken på obalansen och dess orsaker inte var

tillräckligt klarlagda.

Den 12 december inlämnades till

Försvarsdepartementet från Försvars-makten en

officiell skrivelse med uppgifter om Försvarsmaktens

ekonomiska utveckling under perioden 1997-2001. En

knapp vecka senare, den 18 december, informerade

försvarsministern riksdagen om ÖB:s redogörelse av

den 12 december.

Utskottet övergår nu till att ge sin syn på vad som

förevarit i det aktuella ärendet.

När det gäller frågan om den information som

riksdagen hade tillgång till inför beslutet om 1998

års försvarsbudget finner utskottet följande:

Regeringen hade i budgetpropositionen anmält att det

fanns en obalans i Försvars-maktens budget i

storleksordningen 300-500 miljoner kronor per år.

Även Försvarsmaktens bedömning av vilka åtgärder som

krävdes för att åstadkomma balans på kort och längre

sikt redovisades. Regeringen redovisade också de

uppdrag som lämnats till Försvarsmakten och att

regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med

förslag om åtgärder under 1998. Försvarsutskottet

fick vid en särskild föredragning av ÖB den 21

oktober 1997 veta att ÖB uppskattade obalansen till

9,9 miljarder kronor för försvarsperioden 1997-2001.

I slutet av november meddelade regeringen i samband

med ett beslut om att avbryta arbetet med ett s.k.

resursledningssystem för Försvarsmakten att

obalansen i försvarsbudgeten enligt Försvarsmaktens

preliminära beräkningar kunde uppgå till 1-2

miljarder kronor per år. Detta beslut delgavs

försvarsutskottet.

I fråga om huruvida riksdagen kan anses ha fått

tillräcklig och rättvisande information om obalansen

i försvarsbudgeten vill utskottet anföra följande.

Vid utfrågningen med ÖB framkom att beräkningarna

av obalansens storlek under hösten 1997 varierat

mellan 8,4 och 10,6 miljarder kronor. Uppgiften 10,6

miljarder var den som lämnades av ÖB den 12

december. I detta perspektiv kan uppgiften 9,9

miljarder kronor, som delgavs försvarsutskottet i

oktober 1997, enligt utskottets mening inte anses ha

varit missvisande.

Till detta kan läggas att både ÖB och

försvarsministern vid utfrågningarna vittnat om

svårigheterna att mera precist beräkna både

storleken på obalansen och dess orsaker.

Försvarsministern har också starkt betonat att

bedömningarna från början av oktober och fram till

ÖB:s officiella redovisning den 12 december varit

mycket skiftande. Inte förrän i ÖB:s skrivelse vid

denna tidpunkt fanns det enligt försvarsministern en

omfattande och systematisk redovisning av orsakerna.

Försvarsministern har också betonat att ett

ställningstagande från departementets sida borde ske

på grundval av ett officiellt ställningstagande av

chefen för Försvarsmakten.

Av vad som här redovisats drar utskottet följande

slutsatser. Försvarsministern agerade omgående på

grund av den information om en obalans som

Försvarsmakten meddelade våren 1997 och vidtog

adekvata åtgärder, både vid detta tillfälle och

senare, för att klarlägga såväl omfattningen av och

orsakerna till som konsekvenserna av obalansen.

Försvarsministern har inte under den här granskade

perioden undanhållit riksdagen någon väsentlig

information. Ambitionen att informera riksdagen

först när precisionen i underlaget var säkerställd

var, enligt utskottets mening, vällovlig. En

konsekvens av detta tillvägagångssätt var att

informationen inte fanns tillgänglig före riksdagens

beslut om 1998 års budget. Detta uppvägs dock,

enligt utskottets mening, av planmässigheten i

agerandet och det långsiktiga betraktelsesätt som

anlades vad gäller Försvarsmaktens ekonomiska

villkor. Utskottet finner sålunda ingen anledning

till kritik mot försvarsministern.

Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare

uttalande.

1.3 Statsråden Winbergs och Åhnbergs

hantering av frågan om fastställande av

gränsvärdet för radon i dricksvatten

Anmälan

I en anmälan den 12 mars 1997 hemställt om att

konstitutionsutskottet granskar hur statsråden

Margareta Winberg och Annika Åhnberg handlagt frågan

om fastställande av gränsvärde för radon i

dricksvatten bilaga A 1.5. Enligt anmälaren hade

dessa ministrar vid tidpunkten för anmälan under två

års tid i riksdagen vid upprepade tillfällen utlovat

att ett gränsvärde inom kort skulle fastställas utan

att så skedde. Anmälaren anser att statsråden i

denna fråga visat allvarlig försumlighet och att de

vilselett riksdagens ledamöter.

Ärendet

Den 8 maj 1995 besvarade statsrådet Margareta

Winberg en fråga av Sven Bergström (c) och en

interpellation av Dan Ericsson (kd) om åtgärder mot

radon i dricksvatten och eventuella bidrag till

saneringskostnader. Statsrådet svarade att sedan

1980 lämnas statligt ekonomiskt stöd för att

avhjälpa radonproblem i bostäder och att bidrag

utgår till åtgärder i egna hem, där

radondotterhalten överstiger Socialstyrelsens

gränsvärde. Hon sade vidare att regeringen i det

årets budgetproposition har pekat på att metoderna

för en effektiv radonsanering av vatten ännu inte är

färdigutvecklade. Därför vidtog regeringen ingen

åtgärd med anledning av en framställning av

Boverket, att ett bidrag i fortsättningen även

skulle kunna lämnas till radonsanering av vatten.

Hon meddelade vidare att sedan januari 1994 arbetade

en arbetsgrupp bestående av representanter för

Statens livsmedelsverk, Statens strålskyddsinstitut

och Socialstyrelsen med att fastställa och

presentera ett förslag till gränsvärde för radon i

dricksvatten. Förslaget skulle presenteras för

regeringen i början av juni 1995. Först därefter var

det möjligt för regeringen att ta ställning. I

följande replikskiften anförde hon att när

gränsvärdet är satt och när lämplig metod är

färdigprövad skall regeringen ta ställning till

vilken typ av bidrag man skall kunna få. Hon

betonade att så fort ett sådant underlag som hon

väntar på kommit skall hon se till att ett beslut

fattas. "Var så säker på det!"

Radon i dricksvatten togs därefter upp i följande

frågor:

----------------------------------------------------

Fråga Åtgärder mot radon i av Eva Goës

1995/96:184 dricksvatten (mp)

----------------------------------------------------

Fråga Radon i dricksvatten av Dan Ericsson

1995/96:238 (kds)

----------------------------------------------------

Fråga Radonhaltigt av Eva Goës

1995/96:355 dricksvatten (mp)

----------------------------------------------------

Fråga Nya gränsvärden för av Dan Ericsson

1995/96:524 radon i dricksvatten (kds)

----------------------------------------------------

Fråga Radon i dricksvatten av Eva Goës

1996/97:99 (mp)

----------------------------------------------------

De två förstnämnda besvarades av Margareta Winberg

medan de övriga tre besvarades av Annika Åhnberg.

Regeringen lade ett förslag till riksdagen om

statsbidrag till saneringsåtgärder i

vårpropositionen (prop. 1996/97:150 s. 170, 176) i

april 1997. Förslaget vann riksdagens gillande, och

den 11 juni beslöt riksdagen att 60 miljoner kronor

skulle få disponeras för ändamålet. Därefter fattade

regeringen den 26 juni beslut om bemyndigande för

Livsmedelsverket att fastställa föreskrifter med

gränsvärden för radon i dricksvatten.

Promemoria från Statsrådsberedningen

Utskottet beslöt att ställa två frågor till

Statsrådsberedningen under ärendets beredning. Dels

frågades hur ärendet om radon i dricksvatten

beretts, dels varför regeringens förslag dröjde till

den ekonomiska vårpropositionen 1997. I en

promemoria av den 23 september 1997 har

Statsrådsberedningen som svar på utskottets frågor

förmedlat en promemoria av den 15 augusti 1997,

upprättad vid Jordbruksdepartementet bilaga A 1.6.

I promemorian redogörs för regeringens

handläggning. Av redogörelsen framgår att en

framställning från Livsmedelverket om fastställande

av gränsvärden för radon i dricksvatten inkom till

Jordbruksdepartementet den 4 december 1995.

Motiveringen till att ärendet överlämnades till

regeringen var att en myndighet enligt 14 § i den då

gällande verksförordningen (1987:1100) skall begära

regeringens medgivande att besluta en föreskrift om

den leder till inte oväsentligt ökade kostnader för

den som berörs och att enligt 56 § 1

livsmedelsförordningen (1971:807) föreskrift som

meddelas enligt förordningen och som uppenbarligen

har väsentlig ekonomisk betydelse eller på annat

sätt är av större vikt, skall fastställas av

regeringen.

Statsrådet Winberg besvarade skriftligen den 16

januari 1996 en fråga av Eva Goës om vad statsrådet

avsåg göra för att de som har radon i dricksvattnet

skall kunna åtgärda detta med hjälp av bidrag.

Svaret innebar, anförs i promemorian, att i samband

med att regeringen skulle fatta beslut om införandet

av gränsvärden för radon i dricksvatten skulle

frågan om bidrag för att avhjälpa radon i

dricksvatten komma att noga övervägas. På

interpellation av Dan Ericsson hur Livsmedelsverkets

förslag till nya gränsvärden för radon i

dricksvatten skulle hanteras svarade statsrådet

Winberg den 30 januari 1996 att ärendet bereddes

skyndsamt inom Regeringskansliet med avsikt att före

utgången av mars månad ta ställning till förslaget.

Regeringen träffade under våren 1996 en

överenskommelse med Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet om att de kommunala utgifterna

inte skulle ökas utan att kompensation lämnades. Vid

departementets beredning av Livsmedelsverkets

förslag bedömdes att beslut om gränsvärden inte

borde fattas med mindre än att bidrag till

saneringsåtgärder ställdes till förfogande för

kommunernas kostnader för sådana åtgärder.

Den 20 juni 1996 besvarade statsrådet Åhnberg

skriftligen en fråga av Dan Ericsson hur hon avsåg

att hantera Livsmedelsverkets förslag. Innebörden av

svaret var, enligt promemorian, att ärendet bereddes

i Regeringskansliet med målsättning att beslut

skulle fattas inom kort.

Under hösten 1996 bildades en informell arbetsgrupp

med representanter för berörda departement för att

behandla bl.a. finansieringsfrågan. Arbetet med

budgetpropositionen avseende budgetåret 1997 var då

redan slutfört.

Den 20 november 1996 besvarade statsrådet Åhnberg

skriftligen en fråga av Eva Goës om ersättning vid

radon i dricksvatten. Svaret var att frågan om

bidrag till sanering av radonförorenade

dricksvattenbrunnar var svårlöst med hänsyn till det

statsfinansiella läget, men att utgångspunkten var

att så snart som möjligt kunna finna en för alla

parter bra lösning.

Regeringen lade sedan förslaget om statsbidrag till

saneringsåtgärder i vårpropositionen 1997. Förslaget

innebar att statens utgifter för bidrag skulle

betalas från det under fjortonde huvudtiteln för

budgetåret 1995/96 uppförda reservationsanslaget

Investeringsbidrag för främjande av omställning i

ekologiskt hållbar riktning.

Efter riksdagsbeslutet den 11 juni 1997 fattade

regeringen den 26 juni beslut om bemyndigande för

Livsmedelsverket att fastställa föreskrifter med

gränsvärden för radon i dricksvatten. Beslutet

innehåller viss jämkning i förhållande till

Livsmedelsverkets förslag. Samtidigt beslutades

förordning (1997:638) om bidrag till sanering av

radon i dricksvatten. Förordningen trädde i kraft

den 1 oktober 1997.

Gällande regler beträffande svar i frågestund och

interpellationsdebatt

Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen får en

riksdagsledamot framställa interpellation eller

fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes

tjänsteutövning. Närmare bestämmelser om

frågeinstituten finns i 6 kap. riksdagsordningen.

Någon skyldighet för statsråd att besvara

interpellation eller fråga föreligger inte. Om ett

statsråd inte besvarar en interpellation inom fyra

veckor från det att talmannen eller riksdagen medgav

att interpellationen fick framställas, skall ett

statsråd före utgången av denna tid muntligen eller

skriftligen meddela riksdagen varför svar uteblir

eller anstår.

Frågor och interpellationer är inte riksdagsärenden

i riksdagsordningens mening. De föranleder inget

beslut och inget ställningstagande av riksdagen. Den

ordning som finns i vissa parlament, att svar från

regeringsmedlem blir föremål för någon form av

godkännande, förekommer således inte i riksdagen.

Någon särskild bestämmelse om att svar på

interpellationer eller frågor skall vara

sanningsenliga finns ej. Svaret lämnas under

parlamentariskt ansvar, inte rättsligt. Det får dock

förutsättas att ett statsråd lämnar riktiga

upplysningar till riksdagen. Ett statsråd som

medvetet lämnar oriktiga upplysningar i ett svar

torde därigenom förverka sitt förtroende. Om

riksdagen förklarar att ett statsråd inte åtnjuter

dess förtroende skall talmannen enligt 6 kap. 5 §

regeringsformen entlediga statsrådet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att nya omständigheter som

påverkat handläggningen av ärendet har uppstått

efter hand. Statsrådens uppgifter till riksdagen

under fråge- och interpellationsdebatterna framstår

inte som orimliga utifrån de förutsättningar som

statsråden hade att utgå från vid tidpunkten för

respektive debatt. Den tid som åtgått för

handläggningen kan inte utifrån konstitutionella

utgångspunkter bedömas vara obefogad.

Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

2 Vissa frågor med anknytning till

EU

2.1 Statsrådet Leif Pagrotskys handläggning

av en fråga i EU om samarbetet inom

turismpolitiken

Anmälan

I en granskningsanmälan, bilaga A 2.1, begärt att

utskottet prövar statsrådet Leif Pagrotskys

handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom

turismpolitiken. Bakgrunden till anmälan är att EU-

nämnden vid sitt sammanträde den 21 november 1997

samrådde med statsrådet Pagrotsky inför ett

ministerrådsmöte den 26 november om ett planerat

samarbete inom turismpolitiken. Enligt anmälan

framgår det av de stenografiska uppteckningarna att

det vid sammanträdet fanns en majoritet inom EU-

nämnden som av subsidiaritetsskäl förespråkade att

Sverige i ministerrådet borde motsätta sig det

föreslagna samarbetet. Av Närings- och

handelsdepartementets återrapport från

ministerrådsmötet framgår emellertid att Sverige

inte motsatte sig förslaget när det behandlades i

ministerrådet. Anmälaren anser att utskottet bör

pröva om statsrådet Pagrotskys instruktioner till

den svenske representanten vid ministerrådets

sammanträde utformats i enlighet med EU-nämndens

ställningstagande.

EU-ärendet

År 1996 presenterade kommissionen ett förslag till

ett nytt flerårigt program för turism (1997-2000)

kallat Philoxenia. Till grund för förslaget låg dels

utvärderingen av den genomförda handlingsplanen för

stöd till turism inom unionen (1993-1995), dels den

grönbok om turismens framtida roll i unionen, som

kommissionen lade fram våren 1995.

Grönboken presenterades vid turismrådets

sammanträde den 13 maj 1996. Inför det sammanträdet

hade statsrådet Björn von Sydow, som vid den

tidpunkten var ansvarig i regeringen för

turismfrågor, den 10 maj informerat och samrått med

EU-nämnden. På sammanträdet sade statsrådet bl.a.

följande: "Förslaget från vår sida är att vi skall

vara måttfullt aktivistiska på denna punkt. Vi skall

inte vara helt negativa. Man inser att turism

uppenbart är en väldigt stor del av både

nationalprodukt och sysselsättning i andra länder.

Man kan förstå att de vill sätta turism på agendan."

Efter den efterföljande diskussionen, där det

framkom delade meningar om hanteringen av turism

inom EU, sammanfattade ordföranden med följande:

"Jag bedömer ändå att rådet från nämnden är ganska

enigt: att visa en betydande återhållsamhet men dra

nytta av de möjligheter som finns."

Vid ministerrådets sammanträde den 13 maj framhöll

Sveriges företrädare, enligt återrapporten,

turismens betydelse. Turismen bidrar till

kunskapsutveckling och kulturell utveckling. Vissa

insatser kan vara värdefulla på det gemensamma

planet, andra på nationella och regionala nivåer. De

svenska företrädarna menade också att fördraget ger

en tillräcklig legal bas för de gemensamma

åtgärderna.

Förslaget behandlades vid sex möten i den berörda

rådsarbetsgruppen, vilket resulterade i ett

kompromissförslag från ordförandelandet (Irland).

Två turismråd, den 5 november 1996 och den 18

december 1996, ställdes in på grund av att Tyskland

meddelade sin avsikt att rösta emot förslaget. Under

Nederländernas tid som ordförandeland, första

halvåret 1997, togs frågan inte upp till behandling,

men på hösten samma år väckte Luxemburg den igen och

lade fram det här aktuella ändrade förslaget till

Philoxenia.

Det övergripande målet för programmet är att

stimulera kvalitet och konkurrenskraft inom den

europeiska turistnäringen genom samordning och

samarbete så att den bidrar till tillväxt och

sysselsättning. De specifika målen i det

ursprungliga förslaget var:

Förbättra kunskaperna inom turismområdet.

Förbättra de rättsliga och ekonomiska villkoren för turismen.

Öka den europeiska turismens kvalitet.

Öka antalet turister från tredje land.

I det ändrade förslaget från Luxemburg återstod

endast de två förstnämnda. Det första delmålet

avsågs kunna nås genom att information som rör

turismnäringen skall utarbetas och sammanställas,

utbyte av sakkunskap skall underlättas och

resultatet skall spridas. Det andra målet skulle nås

genom att turismnäringens intressen beaktas i övriga

tillämpliga gemenskapsprogram. Vidare skall övrig

tillämplig gemenskapspolitik bevakas ur

turismsynpunkt och samarbetet med medlemsstaterna,

turismnäringens företrädare och andra parter

förstärkas.

Ordförandelandet föreslog att budgeten för

programmet skulle omfatta 15 miljoner ecu för fem

år.

Förslaget behandlades vid tre sammanträden i

rådsarbetsgruppen. Vid det sista tillfället, den 20

oktober, meddelade Tyskland att landet av

finansiella skäl inte kunde acceptera förslaget. Det

luxemburgska ordförandeskapet utlyste ett

ministerrådsmöte den 26 november 1997 och förde upp

beslut om förslaget till Philoxenia på dagordningen.

För beslut krävs enhällighet enligt artikel 235 i

Romfördraget.

Samrådet i EU-nämnden den 21 november 1997

Inför EU-nämndens sammanträde den 21 november 1997

upprättades en promemoria vid Närings- och

handelsdepartementet där ett förslag till svensk

ståndpunkt presenterades. Enligt promemorian

bedömdes förslaget från ordförandelandet ligga i

linje med de synpunkter som Sverige har beträffande

samarbetet inom unionen på turismområdet. Vidare

anförs att Sverige vid olika tillfällen har framfört

att det inom vissa områden är värdefullt att

gemenskapen genomför aktiviteter medan det inom

andra områden är naturligt att insatser och

aktiviteter avseende turism helt baseras på

nationella program och förhållanden.

Vid EU-nämndens sammanträde samrådde nämnden med

statsrådet Leif Pagrotsky. Samrådet inleddes med att

departementssekreterare Ann-Charlotte Bernhard i

korthet föredrog ärendet och Sveriges ståndpunkt.

Därefter vidtog en diskussion där företrädare för

alla partier utom Socialdemokraterna framförde

åsikten att Sverige borde rösta nej till förslaget

vid rådets möte. Ordföranden konstaterade då att det

saknas majoritet för att stödja förslaget. Leif

Pagrotsky sade då att han menade att det är en fråga

som Sverige inte har någon entusiasm för. Däremot

har regeringen inte ansett att det finns anledning

att hindra de länder som vill genomföra programmet.

Om Sverige skulle lägga in ett veto vore det en

ganska offensiv åtgärd som riskerar att skapa ett

antal "ovänner". "Att inta en så hög profil i en

fråga där man har ganska svagt engagemang är inte

riktigt kutym." Han anser att Sverige koncentrerar

sig på frågor där vi har ett starkt engagemang.

"Några allmänna bråkstakar i stort och smått i alla

möjliga frågor som vi inte är så angelägna om brukar

vi inte tycka att vi skall vara." Han fortsatte

därefter med att erinra om att ett annat land av

allt att döma kommer att säga nej till förslaget.

Eftersom förslaget kräver enighet för att genomföras

skulle det innebära att förslaget inte kommer att få

stöd i rådet. I ett av de följande inläggen

kommenterar Lars Tobisson (m) Pagrotskys inlägg på

följande sätt: "Jag uppskattar statsrådets

inställning att Sverige skall tänka på sitt anseende

och inte bråka i enskilda frågor där man har dåligt

på fötterna." Han tillade att "man väl får ha i

åtanke att vi tidigare inte har uppträtt på ett

sådant sätt att vi avvisat dessa saker". Därefter

säger han: "Om det inträffar att vi blir ensamma

finns det ingen anledning att lägga in ett veto. Men

vi skall klart och tydligt låta framgå att vi är

skeptiska till att låta turismen vara ett

samarbetsområde inom unionen. Är det så att Tyskland

gör allvar av sin avsikt att gå emot skall också vi

tillsammans med Tyskland göra en markering så att

det framgår var vi står."

Ordföranden sammanfattade diskussionen på följande

sätt: "Jag konstaterar att det finns ett utrymme för

att du använder sunt förnuft. Det finns ändå ett

svängrum."

Regeringens återrapportering

Av Närings- och handelsdepartementets återrapport

framgår att vid turismrådets sammanträde den 26

november 1997 företräddes Sverige av tre personer

från permanenta representationen i Bryssel. (Ingen

av dessa var närvarande vid EU-nämndens sammanträde

den 21 november.) Av rapporten framgår att Tyskland

och Storbritannien sade nej till förslaget, varför

det föll. Sveriges representanters ståndpunkt vid

mötet sammanfattas i återrapporten på följande sätt:

Åtgärder för turism ligger främst på det nationella

planet. På vissa områden som att öka kunskapen om

turism kan det vara motiverat med gemensamma

åtgärder. Vi kan acceptera programmet då det är i

linje med vad vi anser vara rimligt. Budget: 10

MECU.

Bestämmelser om samrådsförfarandet

Riksdagen fattade den 7 juni 1994 ett principbeslut

om att införa en EU-nämnd. I samband därmed

formulerades nämndens uppgift. Regeringen bör

underrätta nämnden om frågor som avses bli

behandlade i Europeiska unionens råd samt rådgöra

med nämnden om hur förhandlingarna i rådet skall

föras inför beslut som regeringen bedömer som

betydelsefulla och i andra frågor som nämnden

bestämmer (bet. 1993/94:KU18). Den rättsliga

regleringen av regeringens skyldighet att samråda

med EU-nämnden finns i 10 kap. 5 §

riksdagsordningen.

Samrådsförfarandet i EU-nämnden har sedermera

behandlats av konstitutionsutskottet i två

betänkanden. I betänkandet Samverkan mellan riksdag

och regering med anledning av Sveriges anslutning

till Europeiska unionen (1994/95:KU22) behandlade

utskottet förslaget från talmanskonferensen om att

inrätta en EU-nämnd. Utskottet erinrade i det

sammanhanget om att det av 1 kap. 4 §

regeringsformen framgår att det är riksdagen som

stiftar lag, beslutar om skatt till staten och

bestämmer hur statens medel skall användas. Sveriges

relationer till andra länder är däremot regeringens

prerogativ. Det är således regeringen som företräder

Sverige vid ministerrådets möten. Ett uttalande från

ett riksdagsorgan kan inte bli bindande för hela

riksdagen och ett sådant uttalande saknar

konstitutionell betydelse. Med nuvarande

grundlagsreglering är det inte möjligt att till

något eller några riksdagens organ delegera

uppgiften att fatta för regeringen bindande beslut.

Utskottet gjorde emellertid den bedömningen att

riksdagen genom EU-nämnden i praktiken får ett

inflytande när det gäller Sveriges ståndpunkter vid

mötena i Europeiska unionens råd. Man bör nämligen

kunna utgå från att regeringen inte kommer att

företräda en ståndpunkt som står i strid med vad

nämnden har gett uttryck för i samrådet.

I betänkandet EU-frågornas behandling i riksdagen

(1996/97:KU2) återkom utskottet till

samrådsförfarandet. Utskottet tog då bl.a. upp

frågan om vem som bör företräda regeringen vid

nämndens sammanträden. I ett yttrande till utskottet

anförde EU-nämnden (bet. 1996/97:KU2, bil. 3) att

det är angeläget att statsråden är närvarande vid

nämndens sammanträden. Nämndens erfarenheter var att

diskussioner om Sveriges förhandlingspositioner är

meningsfulla endast om de förs med den som bär det

faktiska ansvaret för positionerna. Nämnden tillade

emellertid att om en statssekreterare skall

företräda regeringen vid rådsmötet kan det vara

lämpligt att också hon eller han är närvarande.

Konstitutionsutskottet instämde till fullo i

nämndens uppfattning om värdet av statsrådens

närvaro. Vidare anförde utskottet att de uttalanden

som nämnden gjorde i sitt yttrande borde kunna tjäna

som riktlinjer i denna fråga.

Utskottet tog även upp förhållandet att ordföranden

gör sammanfattningar beträffande

majoritetsförhållandena i syfte att klargöra

opinionsläget i nämnden. Ett sätt att ytterligare

förtydliga detta opinonsläge skulle, enligt

utskottets mening, vara att nämnden avslutar sina

överläggningar med regeringen med att anta ett

skriftligt uttalande. Detta uttalande kan vara en

ren tillstyrkan eller avstyrkan av regeringens

ståndpunkter. Det kan också innebära en förändring

och/eller tillägg till regeringens

förhandlingspositioner. Föreligger flera meningar om

vad nämnden bör uttala får ordföranden avgöra vilken

mening som har de flestas stöd. Utskottet underströk

emellertid vad utskottet tidigare anfört om att ett

uttalande av detta slag saknar formell rättslig

betydelse.

Promemoria från Statsrådsberedningen

I en promemoria av den 24 mars 1998 har

Statsrådsberedningen som svar på några frågor som

konstitutionsutskottet ställt förmedlat en

promemoria upprättad vid Närings- och

handelsdepartementet, bilaga A 2.2.

När det gäller den ståndpunkt Sverige har drivit i

frågan innan ärendet kom upp till beslut i

ministerrådet den 26 november 1997 anförs i

promemorian att den svenska ståndpunkten vid

rådsarbetsgruppens tre sammanträden under hösten

1997 har varit att ordförandeskapets förslag hösten

1997 låg mer i linje med de synpunkter som Sverige

haft beträffande samarbetet inom unionen på

turismområdet. På sammanträdena framfördes dessutom

synpunkten att det inom vissa områden är värdefullt

att gemenskapen genomför aktiviteter medan det inom

andra områden är naturligt att insatser och

aktiviteter för turism helt baseras på nationella

program och förhållanden.

Som framgått ovan innehöll det ursprungliga

förslaget fyra punkter, medan det förslag som

Luxemburg lade fram endast innefattade de två

förstnämnda. Av promemorian framgår att Sverige

bestämt har motsatt sig förslaget att EU bör bedriva

bl.a. marknadsföring i USA och Asien för att öka

antalet turister från tredje land. Skälet till

ståndpunkten är att det skulle innebära en kostsam

aktivitet som framför allt skulle gynna de större

turistländerna. Vidare framgår av promemorian att

Sverige har prioriterat ner det tredje förslaget att

öka den europeiska turismens kvalitet. Motiveringen

är att kvalitetsarbete i första hand bör vara en

fråga för företagen inom näringen.

Vad avser Sveriges ståndpunkter till de två förslag

som återstod i Luxemburgs kompromissförslag anförs i

promemorian att beträffande det första förslaget,

att förbättra kunskaperna inom turismområdet, har

Sverige ansett att det är viktigt med ett samarbete

inom gemenskapen när det gäller att förbättra

kunskapen om turismnäringen, framför allt genom

statistik och forskning. Beträffande den andra

punkten, att förbättra de rättsliga och ekonomiska

villkoren för turismen, anförs att innebörden av

förslaget är att turismnäringens intressen skall

beaktas i övriga tillämpliga gemenskapsprogram och

skall bevakas i övrig tillämplig gemenskapspolitik

samt att samarbetet mellan medlemsstaterna,

turismnäringens företrädare och andra berörda parter

bör förstärkas. Det har, anförs vidare, Sverige

ansett vara en rimlig ambitionsnivå som det är

principiellt svårt att motsätta sig.

Sverige meddelade således i rådsarbetsgruppen och

COREPER att vi inte motsatte oss ett program som

innehöll de av ordförandeskapet föreslagna två

punkterna.

Beträffande vilka instruktioner statsrådet har gett

till Sveriges representanter i turismrådet den 26

november 1997 hänvisas i svarspromemorian till en

ministerrådspromemoria daterad den 17 november 1997.

Denna promemoria innehåller en redovisning av de

ståndpunkter som Sverige haft inför mötet i

turismrådet och som återgivits ovan.

I svarspromemorian anförs vidare att efter mötet i

EU-nämnden den 21 november informerades

representationen i Bryssel om att majoriteten i

nämnden inte ville ha ett gemensamt turismprogram,

därför att man ansåg det vara en nationell

angelägenhet. Representationen meddelades också att

Sverige skulle markera sin skeptiska inställning

till åtgärder på gemenskapsnivå men att utrymme

förelåg för en bedömning vid rådsmötet av hur det

konkreta agerandet skulle ske mot bakgrund av att

Tyskland aviserat att landet inte tänkte acceptera

förslaget. Vidare informerades representationen om

att statsrådet Pagrotsky redovisat i EU-nämnden att

han ansåg att det fanns större och viktigare saker

som Sverige behövde slåss för och att det kanske var

onödigt att göra sig impopulär bland vissa

medlemsstater med denna fråga.

På frågan om skriftliga instruktioner har angivits

hänvisas i promemorian till talepunkten beträffande

Philoxenia (dvs. det skriftligt förberedda inlägget

från Sveriges representant vid rådsmötet). Denna

ändrades så att det framgick att Sverige anser det

naturligt att insatser och aktiviteter avseende

turism baseras på nationella program och

förhållanden och att Sverige anser att

turismpolitiken i första hand är en angelägenhet för

medlemsstaterna.

Slutligen lämnas en redogörelse för

ministerrådsmötet den 26 november 1997. Av

promemorian framgår att vid mötet deltog i

statsrådet Leif Pagrotskys ställe för Sveriges

räkning ministern Lars Olof Lindgren. Härutöver

ingick i den svenska delegationen ambassadrådet

Tomas Dahlman och industrirådet Annelie Mannertorn

från Brysselrepresentationen. Vad gäller

representationens agerande och överväganden vid

rådsmötet nämns följande:

I enlighet med vad som gäller generellt har

representationens agerande vid ministerrådsmötet den

26 november 1997 följt de instruktioner som lämnats.

Den svenska positionen i fråga om Philoxenia

presenterades följaktligen genom att Lars Olof

Lindgren vid rådsmötet återgav innehållet i

talepunkten. Detta skedde, enligt rådssekretariatets

stenografiska anteckningar, vid en tour de table vid

vilken det svenska inlägget gjordes före de

brittiska och tyska inläggen. De sistnämnda avvisade

i sina inlägg programmet. Härefter kunde ordföranden

efter separata överläggningar med Storbritannien och

Tyskland konstatera att det inte förelåg någon

möjlighet att fatta något enhälligt beslut i frågan.

Vidare anförs i promemorian att det vid såväl

rådsmötet den 26 november som vid andra möten gäller

att det svenska agerandet i rådets beslutsprocess

bör präglas av bl.a. kontinuitet, trovärdighet och

konstruktivitet. Detta får dock inte innebära att

Sverige skall avstå från att framföra sin åsikt i

olika frågor. Det är däremot önskvärt att man

begränsar sig till att framföra starkt avvikande

uppfattningar till frågor av betydelse och frågor

där den svenska uppfattningen har förutsättningar

att i realiteten påverka slutresultatet.

Trovärdigheten för Sverige i olika frågor torde inte

kunna upprätthållas på längre sikt om vi alltid tar

strid, oavsett frågans betydelse och oavsett om den

svenska uppfattningen i frågan kommer att förändra

slutresultatet. Den aktuella talepunkten har

formulerats utifrån de ståndpunkter som redovisats i

EU-nämnden. Å ena sidan markeras två gånger att

Sverige anser att turismfrågor främst är en

nationell angelägenhet. Å andra sidan noteras att vi

kan acceptera det nedskurna programmet enligt

ordförandeskapets förslag.

Utskottets bedömning

Samråden under EU-nämndens sammanträden avslutas med

att ordföranden gör sammanfattningar i syfte att

klargöra opinionsläget i nämnden. Vanligtvis

konstateras att statsråden inte har en majoritet av

ledamöterna mot sin uppläggning. Det är möjligt för

nämnden att ytterligare klargöra opinionsläget genom

att anta ett skriftligt uttalande.

Ordförandens sammanfattning eller EU-nämndens

uttalanden är inte ett mandat i strikt mening

eftersom det är regeringen som företräder Sverige

vid rådets sammanträden. Internationella relationer

är regeringens prerogativ. Regeringen är således

ansvarig för hur landet företräds i rådet även om

samråd med EU-nämnden har ägt rum inför

rådssammanträdet. Konstitutionsutskottet har i

betänkandet 1994/95:KU22 s. 15 markerat detta genom

att påpeka att riksdagen har möjlighet att i

efterhand granska regeringens agerande i rådet genom

att använda de kontrollinstrument som anges i 12

kap. regeringsformen.

Trots att samrådet inte är konstitutionellt

bindande är det ändå möjligt att betrakta resultatet

av samrådet som ett slags mandat.

Konstitutionsutskottet har tidigare konstaterat att

man kan utgå från att regeringen inte kommer att

företräda en ståndpunkt som står i strid med vad

nämnden har gett uttryck för i samrådet. Av

utskottets uttalanden följer att regeringen har ett

ansvar att följa EU-nämndens mandat.

Mandaten kan, teoretiskt sett, innehålla olika

komponenter. Det är för det första naturligt att

mandaten rör ställningstagandet i sakfrågan. Bör

Sverige stödja aktuellt förslag eller ej? För det

andra kan det i mandaten också formuleras hur stort

kompromissutrymme regeringen har. Regeringen har som

regel ett handlingsutrymme för att kunna göra

kompromisser under rådets behandling av en fråga.

Nämnden kan i sitt mandat ange inom vilka gränser

ett sådant kompromissutrymme finns. För det tredje

kan mandaten också innehålla nämndens uppfattning om

vilka andra länder som Sverige kan eller bör bilda

allianser med.

Vidare kan karaktären på mandaten variera. För det

första kan de vara mer eller mindre uttryckligt

uttalade. Vissa delar av ett mandat kan bygga på

underförstådda förutsättningar. För det andra kan

mandaten vara mer eller mindre flexibla. En viss

flexibilitet är en förutsättning för att Sverige

skall kunna hävda sina intressen under rådets

förhandlingar. Att medlemsländernas representanter

inte är klavbundna av sina parlament är också en

förutsättning för att beslutsfattandet i rådet skall

kunna vara effektivt. Utskottet har senast i sitt

yttrande 1997/98:KU9y vidhållit sin tidigare

inställning att det inte är lämpligt att riksdagen

binder regeringen med fastställda förhand-

lingsdirektiv i EU-förhandlingarna.

I det aktuella granskningsärendet sammanfattade

nämndens ordförande i ett första skede att det fanns

en majoritet mot statsrådet. Efter ytterligare några

inlägg avslutas samrådet genom att ordföranden

sammanfattar med att statsrådet har ett visst

handlingsutrymme inom vilket han bör använda "sunt

förnuft" eftersom det finns "ett svängrum". Det

fanns med andra ord en från nämnden uttalad

flexibilitet i mandatet.

De inlägg som statsrådet Pagrotsky och Lars

Tobisson gjorde efter att ordföranden första gången

sammanfattat samrådet innebar att det borde finnas

viss flexibilitet med hänsyn till möjliga

alliansbildningar. Flexibiliteten i mandatet bör

således tolkas på så sätt att Sverige inte ensamt

skulle säga nej till det aktuella förslaget och

därmed hindra förslaget.

Vari flexibiliteten består uttalades emellertid

inte helt explicit, utan det finns också möjlighet

att tolka mandatet på så sätt att Sverige bör

undvika att skifta ståndpunkt i ett sent skede i

beslutsprocessen, särskilt som frågan inte bedömdes

ha någon särskilt stor vikt. Både inlägget från

statsrådet och inlägget från Tobisson hade denna

innebörd. En återkommande synpunkt i inläggen under

samrådet var dessutom att Sverige borde hävda att

turism inte borde vara en angelägenhet för EU. Att

döma av svarspromemorian från Statsrådsberedningen

tolkades mandatet som att dessa olika aspekter av

samrådet också var införstådda i nämndens mandat.

Således ändrades talepunkten för att tydligare

markera Sveriges åsikt i denna del samtidigt som

Sverige inte ändrade sin tidigare intagna ståndpunkt

att säga ja till förslaget, i medvetande om att

Tyskland med största sannolikhet skulle komma att

rösta nej.

En förutsättning för att samrådet skall fungera som

avsett är att de personer som representerar Sverige

i rådet har fått fullständig och korrekt information

om vad som förevarit vid EU-nämndens sammanträde.

Detta är särskilt viktigt när samrådet föranleder en

ändring av förhandlingsuppläggningen. Utskottet

utgår från att regeringen tillämpar sådana rutiner i

Regeringskansliet att detta kan tillförsäkras och

att regeringen vidtar åtgärder i den utsträckning

som rutinerna behöver förbättras.

Konstitutionsutskottet vill erinra om vad utskottet

tidigare uttalat om att man kan utgå från att

regeringen inte kommer att företräda en ståndpunkt

som står i strid med vad nämnden har gett uttryck

för i samrådet. Samtidigt kan situationer uppstå,

t.ex. på grund av ändrade omständigheter, som

innebär att regeringen kan bedöma att Sveriges

intressen bäst företräds genom att den svenska

ståndpunkten avviker från nämndens mandat.

Regeringen måste ha ett visst handlingsutrymme vid

rådssammanträdena. Enligt konstitutionsutskottets

bedömning måste det emellertid föreligga mycket goda

skäl för regeringen att göra en sådan avvikelse.

Några sådana skäl har dock inte förelegat i det

aktuella fallet.

Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

2.2 Regeringens beslut om sekretess

beträffande en studie om Sveriges

genomförande av vissa direktiv på

miljöområdet

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 2.3, har till

konstitutionsutskottets granskning anmälts

regeringens beslut om sekretess beträffande en

studie om genomförande av vissa direktiv på

miljöområdet. Enligt anmälan bör

konstitutionsutskottet granska regeringens

handläggning när det gäller hemligstämpling av

rapporten. Utskottet bör granska hur regeringen

tillämpat reglerna om sekretess och allmänna

handlingars offentlighet. Frågan är enligt anmälaren

bl.a. om rapporten kan anses skada svenska

mellanfolkliga förbindelser om den offentliggörs.

Anmälaren framhåller att det måste anses värdefullt

med en enhetlig bedömning i denna typ av ärenden.

Regeringens beslut ger enligt anmälaren intrycket av

att man vill förhindra granskning och en öppen

debatt om miljöpolitiken.

Till grund för granskningen har bl.a. legat en

promemoria upprättad inom Miljödepartementet, bilaga

A 2.4. Utfrågning har vidare hållits med

miljöminister Anna Lindh, bilaga B 1.

Bakgrund

Gällande regler

Sedan den 1 januari 1995 gäller enligt 2 kap. 1 §

sekretesslagen (1980:100) sekretess för uppgift som

angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i

övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation,

myndighet eller medborgare eller juridisk person i

annan stat eller statslös, om det kan antas att det

stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på

annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.

Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att

sekretess inte gäller för uppgifter som rör Sveriges

förbindelser med andra stater eller mellanfolkliga

organisationer. Tidigare rådde för sådana uppgifter

en presumtion för sekretess. Ändringen var enligt

proposition 1994/95:112 motiverad i första hand av

en strävan att även inom ramen för ett svenskt

deltagande i EU-samarbetet säkerställa rätten till

insyn i allmänna angelägenheter. I propositionen

uttalade regeringen att den avsåg att vid ett

svenskt medlemskap i EU noga följa utvecklingen på

området och att den är beredd att överväga

ytterligare åtgärder för öppenhet.

Tidigare granskning i konstitutionsutskottet

Under riksmötet 1995/96 företog utskottet en

granskning av regeringens tillämpning av reglerna om

allmänna handlingar i ärenden som rör Sveriges

förhållande till EU. Granskningen hade sin grund i

en anmälan i vilken det framhölls att det bl.a. från

journalisthåll hade framförts kritik mot att det

sedan Sverige blivit medlem i EU hade blivit svårare

att från Regeringskansliet få ut inkomna handlingar

som t.ex. berörde Sveriges förhållande till EU på

olika områden. I sin bedömning konstaterade

utskottet att det hade gått för kort tid för att en

mer ingående utvärdering av Regeringskansliets

hantering av EU-handlingar skulle kunna göras.

Frågan borde enligt utskottets mening bli föremål

för granskning sedan en längre tid hade förflutit.

Regeringens beslut den 19 december 1997

I ett beslut den 19 december 1997 avslog regeringen

en begäran om att få ta del av en studie om Sveriges

genomförande av vissa direktiv på miljöområdet som

erhållits av Europeiska kommissionen. Som skäl för

sitt beslut anförde regeringen att handlingarna

innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser

med en mellanfolklig organisation. Det kunde enligt

regeringen antas att det skulle störa Sveriges

mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt

skada landet om uppgifterna röjdes. Sekretess gällde

därför för uppgifterna enligt 2 kap. 1 §

sekretesslagen.

Utskottet har från Regeringskansliet inhämtat att

regeringens beslut avser en studie upprättad av

advokatbyrån Lagerlöf & Leman på uppdrag av

Europeiska kommissionen. Regeringen hävde

hemligstämplingen den 9 februari 1998.

Promemoria från Miljödepartementet

I en promemoria upprättad inom Miljödepartementet

den 6 mars 1998 anförs att den rapport som avses i

granskningsärendet beställts av kommissionen för att

ge underlag för kommissionens granskning av Sveriges

genomförande av ett antal rättsakter på

miljöområdet. Motsvarande rapporter har tagits fram

för de andra nya medlemsstaterna. Det var känt på

departementet att kommissionen hade beställt en

sådan underlagsrapport. Miljödepartementet fick

efter kontakter med kommissionen del av ett utkast

till konsultrapporten i december 1997.

En begäran att få del av utkastet till

konsultrapporten kom till Miljödepartementet den 17

december 1997. Berörda tjänstemän på departementet

gjorde preliminärt bedömningen att uppgifterna i

rapporten omfattades av sekretess med hänsyn till

förbindelserna med kommissionen. Som ett led i

sekretessbedömningen togs en kontakt med den

ansvariga tjänstemannen på kommissionen. Denne

tjänsteman förklarade att kommissionen motsatte sig

att handlingen lämnades ut, eftersom den bara var

ett utkast och ett bakgrundsmaterial för

kommissionens ställningstaganden. Den konsult som

fått i uppdrag att skriva rapporten hade åtagit sig

att inte offentliggöra den.

Skälen för regeringens ställningstagande i beslutet

den 19 december 1997 att inte lämna ut dokumentet

var den negativa inverkan på de svenska

förbindelserna med kommissionen som kunde ha blivit

följden av ett utlämnande, med hänsyn till

handlingens karaktär av internt underlagsmaterial

för kommissionen och till den inställning som

kommissionstjänstemannen hade gett uttryck för.

I promemorian anförs avslutningsvis att

kommissionen i början av februari 1998 lämnade nya

uppgifter om bl.a. vilken sekretessklassificering

slutversionen till rapporten skulle få inom EU. Med

hänsyn till att kommissionen vid den tidpunkten fått

del av slutversionen av rapporten och med beaktande

av de nya uppgifter som erhållits fanns det inte

längre skäl att hålla rapportutkastet

sekretessbelagt, utan dokumentet kunde lämnas ut

till alla som önskade ta del av det.

Utfrågning med miljöminister Anna Lindh

Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med

miljöminister Anna Lindh. Vid utfrågningen biträddes

hon av departementsråden Stefan Rubenson och Per

Bergman.

Anna Lindh uppgav att den ifrågavarande rapporten

var ett underlagsmaterial för kommissionen och

alltså inte uttryck för något ställningstagande. Det

var ett internt arbetsmaterial som kommissionen

använde. Departementet fick under hand del av ett

utkast till rapporten. När detta skedde, påpekade

kommissionen att det rörde sig om ett utkast till en

rapport, att den inte skulle offentliggöras och att

den inte ens skulle lämnas till Sverige i sin

slutliga form. Kommissionen ville inte att detta

utkast skulle lämnas ut. Detta var skälet till att

regeringen i december 1997 beslutade att inte lämna

ut utkastet till en journalist. Reglerna om

utrikessekretess gäller ju där det kan antas att

Sveriges internationella relationer skadas, om en

uppgift lämnas ut. Kommissionen klargjorde mycket

tydligt att detta var ett sådant fall.

Anna Lindh uppgav vidare att man från

Miljödepartementets sida är mycket mån om öppenhet

och att man klargjorde att så snart frågan kunde

anses färdigbehandlad av kommissionen skulle

konsultrapporten offentliggöras. Från departementets

sida klargjorde man att det var en tidsfråga och att

man först ville låta kommissionen själv behandla

konsultrapporten.

När det gäller det administrativa förfarandet kring

en sekretessprövning uppgav departementsrådet Stefan

Rubenson att Sverige i det praktiska arbetet har två

miljöråd i Bryssel som tjänstgör på svenska

representationen i Bryssel. Dessa miljöråd har

daglig kontakt med de olika generaldirektoraten,

särskilt med GD XI, som var det direktorat som hade

beställt den aktuella rapporten. Från departementets

sida har man åtminstone varje vecka kontakt med

tjänstemän från kommissionen. Man kände i

departementet till att rapporten fanns. Enligt hans

minnesbild var det ett utkast som en tjänsteman på

den svenska representationen hade fått tillgång till

som kom departementet till del, med kommissionens

goda minne att departementet under hand kunde få ta

del av rapporten. Rapporten diariefördes och

hemligstämplades i departementet. Därefter kom en

förfrågan från en journalist om att få ut rapporten.

Beträffande sekretessprövningen uppgav

departementsrådet Per Bergman att man från

departementets sida visste att kommissionen ville

hålla rapporten konfidentiell, men departementet

ville ändå ha en kontakt med kommissionen för att

reda ut frågan. Tjänstemannen på kommissionen, som

har ansvaret för genomförandefrågor i förhållande

till Sverige, gav den uppgift som senare skrevs på

originalhandlingen, där man starkt underströk att

man inte ville att handlingen skulle lämnas ut.

Därefter kunde regeringen göra sin bedömning.

Miljöminister Anna Lindh påpekade vidare att det

finns en del material som är tillgängligt för alla

medlemsländer. Det finns också en del material som

Sverige inte ens har rätt att få ut. Internt

arbetsmaterial inom EU tillhör sådant som man kan

arbeta med utan att låta Sverige få se den typ av

utkast som det här handlar om. Att då följa

sekretessreglerna åtminstone initialt är viktigt för

att Sverige även i fortsättningen skall få ta del av

utkast till underlag som är av intresse och vikt i

Sverige.

Vidare uppgav Anna Lindh att det är viktigt att

klargöra att EU inte ens hade kommit så långt som

att tänka sig att detta dokumtent skulle lämnas ut.

Hon hade själv frågat kommissionen om detta och fått

som svar ett bestämt tillsägande att den här typen

av internt arbetsmaterial inte fick lämnas vidare

och att Sverige, om vi lämnar ut interna

arbetsmaterial som vi bara får se under hand,

riskerar att inte få se sådant material i

fortsättningen. Enligt miljöministern är det viktigt

att i arbetet för öppenhet i EU arbeta offensivt för

detta, men utan att överträda det som kan tyckas

vara självklara regler för EU - att man ibland inte

vill lämna ut internt arbetsmaterial.

Anna Lindh uppgav vidare att när det gällde t.ex.

den aktuella rapporten kunde den innehålla sådant

som kommissionen inte på något sätt stod bakom. Det

var därför från kommissionens sida en utgångspunkt

att när departementet fick ta del av materialet,

fick detta inte spridas eller ges offentlighet. Det

skulle skada kommissionen, som indirekt skulle bli

ansvarig för ett material som den ännu inte hade

behandlat. Det kunde enligt henne leda till att

kommissionen skulle tycka att det är besvärligt att

lämna väldigt känsligt material till Sverige. I

stället skulle man få vänta tills materialet är

färdigbehandlat, vilket skulle försämra Sveriges

förhandlingsposition.

Därutöver uppgav Anna Lindh att det som

departementet normalt får sig tillsänt och som

gäller Sveriges relationer och åtaganden gentemot EU

utgörs av de kommenterade dagordningarna till

paketmötena, som hålls regelbundet i syfte att

diskutera frågor av minsta vikt med kommissionen

angående Sveriges genomförande av EG:s rättsakter.

Dessa handlingar är hemliga i kommissionen, men

Sverige offentliggör dem. Där går det att följa vad

EU har för synpunkter på Sveriges uppfyllande av

olika direktiv.

Utskottets bedömning

Granskningen föranleder inget uttalande från

utskottets sida.

2.3 Utebliven redovisning från regeringen

av studien om Sveriges genomförande av

vissa direktiv på miljöområdet

Bakgrund

Detta avsnitt gäller information till riksdagens

jordbruksutskott om den studie rörande genomförandet

av vissa direktiv på miljöområdet som berörts i

avsnitt 2.2.

Den 15 januari 1998 översände kanslichefen i

riksdagens jordbruksutskott till departementsrådet i

Miljödepartementet Stefan Rubenson ett e-postmedde-

lande som bl.a. innehöll följande.

Enligt uppdrag från JoU framför jag härmed önskemål

om en utfrågning inför JoU vid sammanträdet tisdag

den 20 januari kl. 10.00-10.30. Utskottet önskar

information om den EU-rapport angående svensk

miljöpolitik som enligt uppgift i medierna belagts

med utrikes sekretess. Sammanträdet är slutet.

I jordbruksutskottets protokoll från den 20 januari

1998 redovisades följande:

§ 1 Utfrågning med Miljödepartementet

Statssekreteraren Måns Lönnroth och

departementsrådet Per Bergman in- formerar

utskottet om en konsultrapport, som utförts på

uppdrag av EU-kommissionen och som avser Sveriges

genomförande av EU:s miljörättsliga regelverk.

Rapporten granskas för närvarande av kommissionen,

som planerar att i februari 1998 anordna ett möte

med Miljödepartementet för diskussion av rapporten.

Regeringen har beslutat att i detta skede

sekretessbelägga rapporten med stöd av 2 kap. 1 §

sekretesslagen.

Ordföranden erinrar om att regeringen enligt 4 kap.

10 § riksdagsordningen är skyldig att informera

utskottet i fråga om arbetet inom EU.

Måns Lönnroth meddelar att regeringen i detta skede

inte önskar informera utskottet om innehållet i

rapporten. När kommissionen slutfört sin granskning

av rapporten är regeringen givetvis beredd att

återkomma till utskottet med information.

Granskningsärendet

Den 21 januari 1998 anmäldes regeringens

(miljöministerns) agerande för granskning med

hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. 10, 12 och

15 §§ riksdagsordningen, bilaga A 2.5. I anmälan

framhålls att frågan om öppenhet i EU-arbetet är

viktig. Regeringens agerande i det aktuella ärendet

innebär att riksdagens insyn i pågående EU-

verksamhet kraftigt begränsas.

Den 10 februari 1998 överlämnade regeringen

rapporten till jordbruksutskottet.

Som svar på tre frågor som konstitutionsutskottet

ställt med anledning av granskningsanmälan

upprättades den 6 mars 1998 inom Miljödepartementet

en promemoria, bilaga A 2.4.

Den 17 mars 1998 höll konstitutionsutskottet en

offentlig utfrågning med miljöministern Anna Lindh,

bilaga B 1.

Gällande regler

Enligt 4 kap. 10 § första stycket riksdagsordningen

skall statlig myndighet lämna upplysningar och avge

yttrande, då utskott begär det, om ej annat följer

av 12 § andra stycket (offentlig utfrågning). Sådan

skyldighet åligger dock regeringen endast i fråga om

arbetet inom Europeiska unionen på utskottets

ämnesområde.

Den sistnämnda meningen infördes i samband med

Sveriges inträde i EU. Konstitutionsutskottet

tillstyrkte då ett motionsyrkande om att det skulle

införas en skyldighet för regeringen att informera

riksdagsutskott om frågor med anknytning till

Europeiska unionen på utskottets ämnesområde (bet.

1994/95:KU22).

Konstitutionsutskottet hänvisade till utskottens

viktiga roll och vikten av att de själva tar ansvar

för att hålla sig informerade om vad som händer på

deras område inom ramen för samarbetet i EU.

Utskottet ansåg att en bestämmelse om möjlighet för

utskotten att påkalla information från regeringen

borde införas. Det sagda innebär enligt utskottet

inte någon reglering av i vilken form informationen

lämnas. Den kan lämnas skriftligen eller muntligen,

av statsråd eller någon tjänsteman som har god insyn

i den fråga som utskottets begäran gäller.

När det gäller inhämtande av upplysningar från

regeringen i fråga om arbetet inom EU gäller enligt

4 kap. 10 § andra stycket riksdagsordningen ett

minoritetsskydd för minst fem av ledamöterna i ett

utskott, i likhet med vad som gäller vid inhämtande

av upplysningar från andra statliga myndigheter.

I sammanhanget kan vidare nämnas att enligt 4 kap.

15 § riksdagsordningen kan tystnadsplikt beslutas i

utskotten för ledamöter, suppleanter och tjänstemän.

Tystnadsplikten inträder efter beslut av regeringen

eller utskotten men kan endast avse vad som bör

hållas hemligt med hänsyn till rikets säkerhet eller

av annat synnerligen viktigt skäl, som betingas av

förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig

organisation.

Regeringens ståndpunkt

Enligt promemorian från Miljödepartementet

redovisades vid sammanträdet med jordbruksutskottet

den 20 januari 1998 bakgrunden till rapporten och

vad den omfattade. Vidare redovisades att rapporten

i sin slutliga version skulle användas av

kommissionen som underlag för fortsatt granskning av

Sveriges genomförande av EU:s miljöregler och att

kommissionen väntades använda delar av rapporten som

underlag för ett s.k. paketmöte om genomförandet av

miljöreglerna som skulle hållas i mitten av februari

i Stockholm.

Konsultrapporten, som omfattar ca 500 sidor,

innehåller en genomgång, artikel för artikel, av ett

femtiotal rättsakter med en redovisning av

motsvarigheten i svensk lagstiftning. Rapporten gav

inte uttryck för kommissionens uppfattning.

Med hänsyn till rapportens karaktär av

underlagsmaterial hade regeringen inte genomfört

någon detaljerad analys av dess innehåll och kunde

således inte lämna någon information om huruvida

rapporten innehöll något som kunde ha konsekvenser

för svensk lagstiftning.

Den bedömningen gjordes att det den 20 januari

kunde vara av intresse att lämna en mer övergripande

information om rapporten och sedan återkomma med en

mer utförlig redovisning när kompletterande

material förelåg om kommissionens ställningstagande.

Det ansågs enligt promemorian inte lämpligt att i

samband med denna föredragning till

jordbruksutskottet överlämna ett preliminärt

underlagsmaterial avsett endast för kommissionens

egen bedömning; ett material som vid den aktuella

tidpunkten omfattades av utrikessekretess. Således

lämnades en kortare muntlig lägesredovisning den 20

januari. Den 12 februari lämnades ytterligare

information till jordbruksutskottet. Som underlag

lämnades bl.a. en kopia av utkastet till rapporten.

Miljöminister Anna Lindh har vid

konstitutionsutskottets utfrågning framhållit att en

formell begäran att erhålla själva rapporten aldrig

gjordes. Hade så skett hade naturligtvis dokumentet

överlämnats. Inom departementet uppfattades

jordbruksutskottets begäran som en begäran om

information, på samma sätt som departementet brukar

informera jordbruksutskottet kring aktuella frågor.

Statssekreteraren besökte jordbruksutskottet den 20

januari 1998 och informerade om att konsultrapporten

fanns, om att kommissionens bedömning av rapporten

ännu inte var känd och om att man skulle återkomma

till utskottet med mer information när den fanns.

Det fanns vid utskottssammanträdet den 20 januari

inte så mycket att redovisa av innehållet i

rapporten. Det var ett oerhört komplicerat material

och ganska meningslöst så länge man inte visste vad

kommissionen fäste vikt vid. När statssekreteraren

hänvisade till att regeringen inte i det aktuella

skedet önskade informera utskottet om innehållet i

rapporten handlade det om en innehållsmässig muntlig

information. Regeringen hade i och för sig en önskan

att informera utskottet men på grund av

uppgifternas beskaffenhet var detta inte

meningsfullt.

Miljöministern framhöll att formellt riktiga

önskemål från ett utskott om information inom EU-

området i framtiden kommer att tillgodoses i

enlighet med lagstiftningen.

Utskottets bedömning

Utskottet vill understryka att reglerna i 4 kap. 10

§ riksdagsordningen innebär en skyldighet för

regeringen att lämna information i EU-frågor inom

respektive utskotts ämnesområde, om utskottet begär

det. För ett beslut att inhämta sådan information

från regeringen behövs bara att fem ledamöter begär

det. Någon möjlighet för regeringen att vägra lämna

den begärda informationen av sekretess- eller

lämplighetsskäl finns inte. Behovet av sekretess i

särskilt känsliga fall kan tillgodoses hos utskotten

bl.a. genom reglerna i riksdagsordningen om

tystnadsplikt för ledamöter.

Det finns inte några särskilda formella krav på hur

en framställning om information skall vara utformad.

Beslutet att inhämta information framgår av

utskottets protokoll. Om det från regeringens sida

inte anses tillräckligt att beslutet förmedlas

muntligen eller via e-post genom utskottets kansli,

kan självfallet ett protokollsutdrag överlämnas till

Regeringskansliet.

För det fall en begäran om viss information inte

innehåller begränsningar får detta enligt

konstitutionsutskottets mening uppfattas så att

regeringens företrädare skall lämna all tillgänglig

information som begärs under en utfrågning så länge

det håller sig inom ramen för utskottets

framställning. Utskottet kan i det nu aktuella

fallet konstatera att regeringen genom ansvarigt

statsråd brustit i detta avseende.

Utskottet vill emellertid ta fasta på att

miljöminister Anna Lindh under utskottets utfrågning

förklarat att formellt riktiga önskemål från ett

utskott om information inom EU-området i framtiden

kommer att tillgodoses i enlighet med

lagstiftningen. Konstitutionsutskottet förutsätter

därvid att det aktuella utskottet ges möjlighet att

komplettera eller precisera framställningen innan

informationen ges om detta behövs för att

informationen inte skall vara bristfällig.

Granskningen i denna del föranleder inte något

uttalande i övrigt från utskottets sida.

2.4 Miljöminister Anna Lindhs agerande i EU

i en fråga om växthusgaser

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 2.6, har till

utskottets granskning anmälts miljöminister Anna

Lindhs agerande som representant i EU i frågan om

växthusgaser. Miljöministern har enligt anmälaren i

ett möte med EU:s miljöministrar drivit igenom

möjligheten för Sverige att öka utsläppen av

växthusgaser inom ramen för en gemensam EU-strategi.

Enligt anmälaren är den linje som miljöministern

drivit när hon representerat Sverige i EU inte

förenlig med det klimatpolitiska beslut som

riksdagen tog 1993. Anmälaren vill att KU prövar om

miljöministerns handlande är riktigt.

Bakgrund

I februari 1993 överlämnade regeringen en

proposition till riksdagen med förslag om åtgärder

mot klimatpåverkan m.m. (prop. 1992/93:179). I

propositionen föreslogs riksdagen godkänna den

ramkonvention om klimatförändringar som

undertecknades under Förenta nationernas konferens

om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I

propositionen gavs även förslag till en nationell

strategi som innebar att koldioxidutsläppen från

förbränning av fossila bränslen skulle stabiliseras

till 1990 års nivå år 2000. Jordbruksutskottet

anslöt sig i sitt betänkande till regeringens

bedömning vad gällde mål och utformning av en

nationell strategi. Utskottet menade att strategin

innebar såväl en precisering som en skärpning för

Sveriges del av de åtaganden som konventionen

innebär. Undertecknandet av FN:s ramkonvention om

klimatförändringar och en svensk nationell strategi

att till år 2000 stabilisera koldioxidutsläppen till

1990 års nivå godkändes av riksdagen den 28 maj 1993

(prop. 1992/93:197, 1992/93:JoU19, skr. 361).

Diskussioner om gemensamma åtgärder för att

reducera koldioxidutsläppen har förts även inom EU.

Inför FN-mötet om klimatfrågor i Kyoto i december

1997 intensifierades dessa diskussioner. Strävan var

att komma fram till ett gemensamt förhandlingsbud

från EU:s sida om bindande utsläppsreduktioner för

alla industriländer att presentera på FN-mötet i

Kyoto. Samtidigt fördes diskussioner om hur

bördefördelningen av ett gemensamt mål mellan EU:s

medlemsstater skulle se ut.

Vid EU:s ministerrådsmöte den 3 mars 1997 nåddes en

överenskommelse om att EU skulle föreslå att de

länder som skulle komma att omfattas av protokollet,

för sig eller tillsammans med andra länder, till år

2010 skulle ha minskat utsläppen av växthusgaser med

15 %. Man enades också om att ett interimsmål för år

2005 skulle fastställas vid ett senare tillfälle.

Överenskommelsen innebar att EU gemensamt skulle

uppnå en utsläppsreduktion om 15 %. För att göra en

uppskattning om vad det skulle betyda i utsläpps-

minskning för varje enskilt medlemsland hade

ordförandeskapet utarbetat en modell enligt vilken

olika hänsynstaganden gjordes till ländernas skilda

förutsättningar att minska utsläppen, redan vidtagna

utsläppsminskningar m.m. Ländernas nationella

målsättningar vägdes även in i beräkningarna. Vid

ministerrådsmötet enades man om vilka "indikativa

utsläppsindex" som skulle vägleda fördelningen

mellan EU-länderna av EU:s gemensamma minskning.

(Med "indikativ" menas i detta sammanhang en

indikation på vad det gemensamma förhandlingsmålet

skulle betyda för varje enskilt medlems-land.) Vissa

medlemsländer ålades att genomföra

utsläppsminskningar, som mest med 30 %, medan ett

utrymme skapades för vissa andra länder att öka sina

utsläpp, som mest med 40 %. För svensk del innebar

beräkningarna av bördefördelningen att utsläppen

skulle kunna öka med 5 %.

Frågeställning

Utskottets granskningsfråga gäller huruvida

miljöministern agerat i strid med riksdagsbeslutet

1993 som innebar en utsläppsminskning, då hon på

ministerrådsmötet den 2-3 mars 1997 gått med på ett

gemensamt förhandlingsbud för EU som innebär att

Sverige får ett utrymme att öka sina utsläpp med 5

%.

Statsrådsberedningens promemoria

Från Statsrådsberedningen har en inom

Miljödepartementet upprättad promemoria översänts

med kommentarer och bakgrundsbeskrivning till det

aktuella granskningsärendet, bilaga A 2.7.

Miljöministerns agerande

I promemorian från Miljödepartementet formuleras tre

skäl till att miljöministern har agerat riktigt i

frågan om arbetet med att få till stånd en gemensam

EU-strategi för reduktion av utsläppen av

växthusgaser.

För det första har EU:s miljöministrar inte kommit

överens om något som påverkar det klimatpolitiska

beslutet från 1993. Vid rådsmötet 2-3 mars 1997

enades EU:s miljöministrar om ett förhandlingsbud

att presentera i de pågående internationella

klimatförhandlingarna.

För det andra har Sverige inte som det sägs i

anmälan "drivit igenom möjligheten för Sverige att

öka utsläppen av växthusgaser". Vid miljörådsmötet

har Sverige accepterat ett förhandlingsbud enligt en

indikativ fördelning av EU:s eget förhandlingsbud

inom EU-kretsen. Denna s.k. bördefördelning innebär

att Sverige har en möjlighet att öka utsläppen av

koldioxid, lustgas och metan med 5 % inom ramen för

EU:s gemensamma förslag till åtagande om 15 %

utsläppsreduktion till år 2010.

För det tredje påverkas riksdagens beslut inte av

den indikativa bördefördelningen. Bördefördelningen

är kopplad till förhandlingsbudet och kommer att ses

över när utfallet i de globala klimatförhandlingarna

är klart.

Bördefördelningen

I Miljödepartementets promemoria görs även en

beskrivning av hur bördefördelningen arbetades fram

inom EU. Förslaget till indikativ fördelning av EU:s

förhandlingsbud har sin grund i det arbete som har

pågått en längre tid inom EU:s rådsarbetsgrupp för

klimatfrågor. Arbetet med att utarbeta positioner

inför klimatkonventionens förhandlingsmöte

påbörjades på allvar under det italienska

ordförandeskapet våren 1996. Det arbetet gick ut på

att föreslå ett mål för gemenskapen som helhet samt

att ge ett underlag för en kommande bördefördelning.

Medlemsländerna anmodades att lämna underlag

avseende prognoser av utsläpp och vidtagna eller

planerade åtgärder. Ordförandeskapet insåg snart att

ländernas rapporter var svåra att jämföra med

varandra, varför en kompletterande jämförelse

gjordes med EG-kommissionens prognoser över

utsläppsutvecklingen. I EG-kommissionens prognos

bedömdes den svenska kärnkraften vara helt avvecklad

till år 2010 i enlighet med Sveriges riksdagsbeslut.

Det irländska ordförandeskapet fortsatte arbetet

med att nå fram till en bördefördelning genom att

ånyo be medlemsstaterna om prognoser och effekter av

gemensamma åtgärder. Denna gång gjorde

ordförandeskapet ansträngningar för att materialet

från medlemsländerna skulle bli jämförbart. Sverige

översände i oktober 1996 den prognos som återfinns i

Energikommissionens s.k. basscenario. Det svenska

underlaget kompletterades i november med material

som visade på effekten av åtgärder som behövde

vidtas gemensamt inom EU för att åstadkomma

reduktioner på nationell nivå. Irländarna avslutade

arbetet med att sammanställa prognoserna i en

slutrapport. Någon enighet kring ett förslag till

förhandlingsbud vid rådsmötet i december 1996

uppnåddes dock inte.

När Nederländerna tog över ordförandeskapet

försökte de finna ett sätt att enas kring ett

förhandlingsmål genom att presentera en modell för

hur bördefördelningen kunde räknas fram, den s.k.

triptychmodellen. Modellen tog hänsyn till de olika

medlemsländernas utsläpp genom att skilja på

utsläppen från elproduktion, energiintensiv industri

samt utsläpp från övriga sektorer. Med hänvisning

till de beräkningar som för Sveriges del kunde göras

utifrån modellen föreslogs att Sveriges utsläpp

skulle få öka med 22 % till år 2010 om all kärnkraft

var avvecklad vid den tidpunkten.

Under en workshop i Nederländerna den 16-17 januari

1997 diskuterades den s.k. triptychmodellen.

Deltagarna enades om att ge ordförandeskapet i

uppdrag att på grundval av modellen presentera ett

förslag till förhandlingsbud samt bördefördelningen

av detta bud. I sitt arbete med att ta fram en

bördefördelning studerade Nederländerna även den

rapport som sammanställdes under det irländska

ordförandeskapet. De prognoser som där angavs sågs

som möjliga utsläppsreduktioner för de olika

medlemsstaterna. Sverige har dock aldrig under denna

process lämnat något förslag till förhandlingsbud

till ordförandeskapet utan endast angett prognoser

för den svenska utsläppsutvecklingen.

Rådsmötet och Sveriges ståndpunkter

Frågan om EU:s förhandlingsbud och bördefördelningen

mellan medlemsländerna behandlades vid

ministerrådsmötet den 2-3 mars 1997. Inför mötet

upprättades en skriftlig s.k. ståndpunktspromemoria

där Sveriges övergripande målsättning framgick.

Av denna promemoria framgår enligt

Miljödepartementet att det är uppenbart att man

skall se hela rådsslutsatserna som ett paket. Där

anges även att det är viktigt att EU kan fatta

beslut om ett gemensamt förhandlingsbud eftersom det

handlar om att i ett avgörande läge påverka andra

stora aktörer inom klimatförhandlingarna. Den

svenska positionen sägs i ståndpunktspromemorian

vara att Sverige skall verka för att få justera sitt

värde uppåt om andra länder kräver det för egen del.

(Någon sådan synpunkt framfördes dock aldrig på

ministerrådsmötet.) I ett läge där nio medlemsländer

ansåg att de borde få släppa ut mer växthusgaser än

vad som hade föreslagits av ordförandeskapet var det

enligt Miljödepartementet angeläget att i första

hand stödja kompromissen och förhindra att andra

medlemsstater tog i anspråk det utrymme som

erbjudits Sverige.

Vidare redovisar Miljödepartementet i sin

promemoria vilka slutsatser som fastställdes av

ministerrådsmötet den 4 december 1997. Där sägs att

den initiala fördelningen skall utvärderas av rådet

före och efter protokollsförhandlingarna med hänsyn

tagen till aktuell händelseutveckling och de

principer och förhållningssätt som ligger till grund

för beräkningarna av den initiala bördefördelningen.

I rådsslutsatserna konstateras även att den initiala

bördefördelningen enbart innebär en reduktion om 10

% för EU som helhet, vilket innebär att ytterligare

ansträngningar kommer att krävas av medlemsstaterna.

Arbetet med att utforma gemensamma och koordinerade

åtgärder skall därför fortsätta.

Slutligen citeras i Miljödepartementets promemoria

miljöministern då hon i interpellationsdebatt den 6

mars informerade riksdagen om innebörden av den

initiala fördelningen: "Sverige tillåts öka sina

utsläpp med 5 procent. Detta innebär dock inte att

Sverige behöver utnyttja detta utrymme.

Bördefördelningen är heller inte slutlig utan kommer

att revideras med ledning av beslut om att

ytterligare gemensamma åtgärder skall fattas inom

unionen så att man med säkerhet kan uppnå en

femtonprocentig reduktion för gemenskapen som

helhet. Detta kommer att innebära avvikelser för i

stort sett alla medlemsländer från de i

rådsslutsatserna nu angivna utsläppsförändringarna.

Det är riksdagen som fattar beslut om vår

klimatpolitik."

Utskottets bedömning

Granskningen har inte givit anledning till någon

kritik från konstitutionella utgångspunkter.

2.5 Regeringens användning av medel till

Europainformation

Bakgrund

Till anslaget E 3 Europainformation, utgiftsområde

5, anslogs för budgetåret 1997 8,8 miljoner kronor.

I budgetproposition 1996/97:1 anförde regeringen att

Utrikesdepartementet under flera år bedrivit en

omfattande informationsverksamhet om det europeiska

integrationsarbetet. En sådan saklig och bred

informationsverksamhet om regeringens politik i EU-

frågor inklusive regeringskonferensen var enligt

propositionen angelägen även i framtiden.

Verksamheten avsågs även framöver bestå av

publikationer och annat informationsmaterial samt

seminarier m.m.

Enligt regleringsbrevet för år 1997 avseende

anslaget Europainformation m.m. är en saklig och

bred informationsverksamhet om regeringens EU-arbete

viktig. Verksamheten skall enligt regleringsbrevet

bl.a. bestå av dokumentation av svensk EU-politik

och pågående förändringar inom EU-samarbetet,

framtagandet av publikationer och arrangerandet av

seminarier och hearings. Anslaget disponeras av

Regeringskansliet och får belastas med utgifter för

projektanställning.

Genom beslut av Regeringskansliet den 2 januari

1997 fastslås att Utrikesdepartementet skall utöva

den rätt att disponera anslaget för

Europainformation m.m. som regeringen har tilldelat

Regeringskansliet.

Anmälan

I granskningsanmälan, bilaga A 2.8, anförs att

informationsmaterialet i broschyren Jag är nyfiken

EU, som utgivits av Utrikesdepartementet i september

1997, är osakligt på åtminstone tre punkter,

nämligen vad gäller beskrivningarna av

Amsterdamfördragets innehåll beträffande

asylprotokollet, den nordiska passunionen och

handlingars offentlighet hos EU:s institutioner.

Anmälaren hänvisar till att regeringen i begäran om

anslag till medel för Europainformation för

budgetåret 1997 anförde att en "saklig och bred

informationsverksamhet om regeringens politik i EU-

frågor inklusive regeringskonferensen" var

angelägen. Anmälaren hemställer att

konstitutionsutskottet granskar hur regeringen

handlagt ärenden som innebär användning av de

beviljade medlen till Europainformation inom

utgiftsområde 5 och utrikesminister Lena Hjelm-

Walléns tjänsteutövning i detta avseende.

Utredningen

Utskottet har tagit del av Utrikesdepartementets

informationsbroschyr Jag är nyfiken EU.

I en promemoria inhämtad från Statsrådsberedningen,

vilken upprättats inom Utrikesdepartementet, har

följande underlag lämnats, bilaga A 2.9.

UD har i promemorian lämnat en utförlig redogörelse

för den informationsverksamhet UD bedriver med de av

riksdagen anslagna medlen. UD har också kommenterat

anmälarens påstående att UD:s broschyr Jag är

nyfiken EU är osaklig på åtminstone tre punkter.

När det gäller inriktningen av

informationsverksamheten var enligt promemorian UD

och riksdagens EU-nämnd överens om att, efter det

att EU 96-kommittén avslutat sitt arbete, gemensamt

ta ansvar för att stimulera den offentliga debatten

kring frågorna i regeringskonferensen och ge

företrädare för olika åsiktsyttringar utrymme att

argumentera för sina uppfattningar. Enligt en

promemoria från statssekreteraren för EU-frågor

skulle regeringens informationsaktiviteter ha samma

huvudinriktning som den utåtriktade verksamhet som

bedrivits av EU 96-kommittén. Seminarier skulle

arrangeras, snabb och lättläst information om

förhandlingsprocessen spridas till allmänheten via

nyhetsblad och Internet, expertis inom

Regeringskansliet ställas till förfogande för de

organisationer och andra som önskar information och

diskussion om frågorna som kom upp i

förhandlingarna, medierna få kontinuerlig tillgång

till information om förhandlingsprocessen m.m.

Denna inriktning har enligt promemorian i

granskningsärendet legat till grund för den

omfattande informationsverksamhet UD har bedrivit

kring regeringskonferensen sedan sommaren 1996.

Ambitionen har varit tydlig. Saklig information om

regeringens EU-politik och aktuella EU-frågor skall

spridas till en bred krets. Ett omfattande arbete

har lagts ned på att producera och nå ut med

material samt att arrangera seminarier och stimulera

den offentliga debatten kring dessa frågor.

Broschyren Jag är nyfiken EU inleds med ett förord

av utrikesministern, som ger regeringens syn på

Amsterdamfördraget. Därefter ges en relativt

kortfattad beskrivning av de förändringar som

medlemsländerna kommit överens om genom

Amsterdamfördraget. Ambitionen har, enligt

promemorian, varit att på ett sakligt sätt redogöra

för dessa förändringar. Det ligger i sakens natur

att en broschyr som skall vara lättillgänglig för en

bred publik är relativt kortfattad. I promemorian

tillbakavisas anmälarens påståenden om osakligheter

i broschyren.

Utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén

Enligt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, bilaga B

3, var syftet med kampanjen Jag är nyfiken EU att

ytterligare stimulera intresset för EU. Från

departementets sida ville man att allmänheten skulle

ställa frågor och i broschyren hänvisas till

riksdagens EU-upplysning, men också till

riksdagspartierna. En bred och lättillgänglig

information kan inte gå in i alla detaljer, utan

måste av naturliga skäl lämna en del frågor för att

vara lättillgänglig. Lena Hjelm-Wallén menar själv

att det som gjorts är sakligt och korrekt.

Broschyren är enligt henne ingen partsinlaga utan en

saklig redogörelse för vad Amsterdamfördraget

innehåller. Där görs en saklig genomgång av de

frågor där Sverige och dess regering har arbetat

särskilt starkt, dvs. de områden som har varit

prioriterade. Dessa är områden som har förankrats i

riksdagen. Utrikesministern anser att det är

naturligt att svenska folket får del av vad Sverige

som land satsat på i en förhandling och vad som

uppnåtts. Dessutom beskrivs förhandlingsresultatet

beträffande andra frågor, som andra länder drivit,

t.ex. asylprotokollet. Det hade Sverige gärna velat

vara utan, men andra länder ville ha det. De som

står för informationen är hon själv, i förordet, och

Regeringskansliet. Materialet utformades av en

journalist i mycket nära samarbete med

Regeringskansliets tjänstemän. Användningen av medel

till produkten godkändes på tjänstemannanivå.

Lena Hjelm-Wallén anser inte att Amsterdamfördraget

innebär någon avvikelse från Genèvekonventionen,

vilket anmälaren gjort gällande. Hon anser inte

heller att Amsterdamfördraget inskränker den

nordiska passunionen på något sätt, något som

däremot anförts i granskningsanmälan. Om

Amsterdamfördraget ratificeras införs också en

konstitutionell ordning i EU som liknar den svenska

offentlighetsprincipen, även om det bara är ett

första steg som måste följas av flera. Det innebär

alltså inte att allt är precis som den svenska

offentlighetsprincipen, men att vi har kommit en bra

bit på väg. Enligt utrikesministern är det dock inte

realistiskt att tro att EU kommer att införa

meddelarfrihet av svensk modell.

Som svar på frågan varför inga EU-kritiska

organisationer räknats upp i broschyren bland de

organ som kan svara på frågor anför Lena Hjelm-

Wallén att de som vill ha material från olika sådana

organisationer kan få det via riksdagens EU-

upplysning. Hon är inte orolig för att EU-

upplysningen i riksdagen skall anses obalanserad.

Hänvisar man hos EU-upplysningen till

riksdagspartiernas kanslier kan säkert vart och ett

av dem tala för sig självt. Hon är dock inte

främmande för att vara ännu mer generös och särskilt

förteckna de organisationer som är kritiska. Det är

vidare projektbidrag på gång till flera av de EU-

kritiska organisationerna. Naturligtvis gäller att

det är organisationer som har att föra fram EU-

information och EU-ståndpunkter som kan söka

projektbidragspengarna.

Lena Hjelm-Wallén kommenterar också ett påstående

om att Regeringskansliet bedrivit åsiktsreklam i

Sveriges television och TV 4 när man visat

informationsfilmer under rubriken Nyfiken EU i

programmet Anslagstavlan. Hon förnekar att det

varit fråga om åsiktsreklam och påpekar att

telefonnumret till riksdagens EU-upplysning varit

huvudnumret i TV-inslagen. Hon framhåller vidare att

de regler som gäller för medverkan i Anslagstavlan

naturligtvis har följts.

Projektpengar till EU-kritiska organisationer

Regeringen beslutade den 16 april 1998 om en ny

förordning (1998:173) om projektbidrag för

informations- och kunskapshöjande insatser inom

Europeiska unionen. Genom förordningen ges ideella

organisationer och stiftelser möjlighet att söka

projektbidrag. Projekt som kan komma i fråga för

bidrag skall vara av folkbildningskaraktär och ha

god spridning. Vilken inställning till EU den

organisation som söker bidrag har är dock inte

avgörande för utdelningen av projektbidrag.

Förordningen träder i kraft den 1 juni 1998.

Ansökningar om bidrag kommer att kunna lämnas till

Utrikesdepartementet två gånger per år och

ansökningstillfällena annonseras i dagspressen. I

maj annonseras det första ansökningstillfället.

Efter det första året får en utvärdering göras av

hur stora resurser som bör avsättas till

projektbidragen.

Utskottets bedömning

Utskottet finner mot bakgrund av utredningen i

ärendet att Utrikesdepartementet använt de av

riksdagen anslagna medlen till Europainformation på

det sätt som riksdagen avsett. Något stöd för kritik

av utrikesminister Lena Hjelm-Walléns

tjänsteutövning i detta avseende föreligger alltså

inte.

Granskningen föranleder inte något vidare

uttalande från utskottets sida.

3 Handläggningen av vissa

regeringsärenden

3.1 Regeringens beslut i fråga om

permutation av Stiftelsen

Bostadskooperationens Garantifond

Anmälan

I en anmälan, bilaga A 3.1, har begärts granskning

av regeringens beslut den 30 mars 1995 om

permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens

Garantifond. Granskningen bör enligt anmälan i

kvarstående del - sedan jävsfrågan behandlats under

1995/96 års granskning (bet. 1995/96:KU30 avsnitt

12) - avse regeringens skäl för beslutet att dela

upp fonden.

I en komplettering till anmälan har förhållandet

till EU:s bestämmelser om statsstöd aktualiserats,

bilaga A 3.2.

Genom det i anmälan nämnda beslutet gav regeringen

Stiftelsen Bostads-kooperationens Garantifond (SBG)

tillstånd att dels till en av HSB bildad stiftelse,

HSB:s Garantifond, överlåta den del av SBG:s

förmögenhet som enligt SBG:s interna redovisning var

knuten till HSB, dels ändra stiftelsens stadgar.

Beslutet innebar ändring av ett beslut av

Kammarkollegiet, vari ansökan om permutation

avslagits.

Bestämmelser om permutation i stiftelser

Föreskrifter som stiftaren har meddelat i

stiftelseförordnandet kan - om inte annat följer av

förordnandet - ändras eller upphävas eller

åsidosättas för särskilt fall endast under vissa

förutsättningar och med tillstånd av myndighet.

Bestämmelser om sådana ändringar finns numera i

stiftelselagen men reglerades vid tidpunkten för

regeringens beslut i permutationslagen (1972:205).

Förutsättningen enligt permutationslagen för att en

föreskrift skall kunna ändras är

att föreskriften på grund av ändrade förhållanden inte längre

kan iakttas, eller

att föreskriften har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart

stridande mot utfärdarens avsikter, eller

att det föreligger annat särskilt skäl.

Fråga om permutation prövas enligt huvudregeln av

Kammarkollegiet. Avser ett ärende om permutation

ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera

betydande värde eller uppkommer i ärendet fråga av

särskild vikt från allmän synpunkt, skall

Kammarkollegiet med eget yttrande överlämna ärendet

till regeringen för avgörande. Ett beslut av

Kammarkollegiet överklagas också till regeringen.

Genom permutationslagen flyttades prövningen av

permutationsärenden från dåvarande Kungl. Maj:t över

till, såvitt avsåg annat än fideikommiss,

Kammarkollegiet.

I propositionen över permutationslagen (prop.

1972:8) hänvisas till en promemoria 30.6.1971 av

Departementsutredningen angående beslutanderätten i

ärenden om permutation. I promemorian framförs efter

en ingående redogörelse för doktrinen på området

uppfattningen att Kungl. Maj:ts permutationsrätt

vuxit fram på sedvanerättslig grund med anknytning

till området för allmän civillag.

Enligt promemorian borde inte lagen innehålla några

materiella bestämmelser om förutsättningarna för

permutation. Det huvudsakliga motivet härför var

svårigheten att utforma reglerna så att de både ger

ledning för tillämpningen och lämnar önskvärt

utrymme för de nya permutationsgrunder som

samhällsutvecklingen kan motivera. Frågan om

eventuella materiella regler om permutation var

föremål för mycket delade meningar under

remissbehandlingen.

Föredragande statsrådet ansåg dock, med hänsyn till

att permutationsinstitutet onekligen lämnar

möjlighet till väsentliga ingripanden i enskildas

dispositioner, att permutationsrätten i sina

huvuddrag borde regleras i lag, men att någon

detaljerad författningsreglering av

förutsättningarna inte borde komma i fråga. Härtill

var ärendena alltför disparata, och det var vidare

angeläget att inte genom utförliga bestämmelser låsa

rättsutvecklingen. Som utgångspunkt för

tillämpningen av lagen borde gälla att den praxis

som hade utvecklat sig vid Kungl. Maj:ts

handläggning av permutationsärenden skulle följas

även i fortsättningen och att någon ändring av

hittills tillämpade allmänna principer inte var

åsyftad.

I betänkandet Generell permutation av

donationsbestämmelser (SOU 1984:60) uttalas att

permutationsrätten har vuxit fram på sedvanerättslig

grund och att som grund för rätten till permutation

ligger två, delvis motstående intressen, nämligen

dels hänsynen till stiftaren, dels

samhällsintresset.

I betänkandet (s. 79 f.) påpekas att stiftarens

syften med förordnandet kan vid ändrade förhållanden

ibland inte förverkligas på det sätt han avsett. Om

någon ändring av ifrågavarande urkund då inte kunde

komma till stånd, skulle fonden eller stiftelsen

antingen bli tvungen att inställa sin verksamhet

eller få vidkännas avsevärda svårigheter att följa

stiftarens vilja. Det måste då anses riktigt och

överensstämmande med stiftarens vilja och med de

intressen som är förbundna med fonden eller

stiftelsen att erforderliga ändringar får vidtas.

Samhällets intresse har enligt betänkandet,

åtminstone tidigare, ofta i doktrinen tillmätts en

tämligen underordnad betydelse. Detta intresse kan

enligt vad som uttalats "knappast motivera

ingripande i annat än mer påtagliga fall av

onyttighet eller skadlighet" (se Hessler, Om

stiftelser, s. 306). Det kan finnas skäl att anta

att samhällsintresset i framtiden kan komma att

spela en större roll i permutationsförfarandet än

hittills. Enligt en i doktrinen hävdad uppfattning

(se L. Vahlén, Stiftelseinstitutet i svensk rätt,

Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland

1955, s. 56) torde sålunda enligt modernt

betraktelsesätt samhällsintresset tilläggas större

betydelse och föranleda till permutation så snart

fond- eller stiftelsemedlen inte ger det uttryck som

är önskvärt ur samhällets synpunkt.

Stiftelselagens bestämmelser om permutation

I 6 kap. stiftelselagen (1994:1220) finns numera

bestämmelser om vilka förutsättningar som måste vara

uppfyllda för att föreskrifter i ett

stiftelseförordnande skall få ändras eller upphävas

eller åsidosättas i särskilt fall. Bestämmelserna i

stiftelselagen knyter i stora delar an till

permutationslagens bestämmelser. Till skillnad från

permutationslagen skall dock bestämmelserna gälla

för alla stiftelser oavsett vem som är stiftare.

I materiellt hänseende innebär bestämmelserna i

huvudsak att föreskrifter i stiftelseförordnandet

får ändras, upphävas eller i särskilda fall

åsidosättas endast om sådana ändrade förhållanden

inträtt att den aktuella föreskriften på grund därav

inte längre kan följas eller har blivit uppenbart

onyttig eller uppenbart stridande mot stiftarens

avsikter eller om det finns andra särskilda skäl (1

§ andra stycket). Vid ändring av föreskrifter om

stiftelsens ändamål skall vad som antas ha varit

stiftarens avsikt beaktas så långt som möjligt (1 §

tredje stycket).

I formellt hänseende innebär bestämmelserna - i

motsats till vad som är fallet enligt

permutationslagen - att det alltid är stiftelsens

styrelse eller förvaltare som ytterst svarar för

besluten i frågor om ändring m.m. Bl.a. gäller att

det endast är styrelsen eller förvaltaren som för

stiftelsens räkning får ansöka om tillstånd till

ändring m.m. (se 6 kap. 2 § och prop. 1993/94:9

s. 83). Det är således styrelsen eller förvaltaren

som beslutar om ändring m.m. av föreskriften i

stiftelseförordnandet. Enligt stiftelselagen får

dock ett sådant styrelsebeslut inte tillämpas innan

Kammarkollegiet gett sitt tillstånd till det eller,

om beslutet avser föreskrifter av ren detaljnatur,

innan tillsynsmyndigheten har fått tillfälle att

kontrollera att beslutet inte strider mot

stiftelselagen. Kammarkollegiets beslut får

överklagas hos regeringen (2 §).

När det gäller gränsdragningen mellan föreskrifter

som kan ändras m.m. bara efter tillstånd och

föreskrifter som kan ändras m.m. efter kontroll av

tillståndsmyndighet lämnar stiftelselagen ett klart

besked. I lagen finns nämligen en uppräkning av

sådana föreskrifter eller slag av föreskrifter som

är tillståndspliktiga (se 1 § första stycket, jfr 3

§ andra stycket och 4 §).

Den ordning som nu beskrivits gäller emellertid

inte om styrelsen eller förvaltaren enligt en av

stiftaren i stiftelseförordnandet meddelad

föreskrift uttryckligen har förbehållits rätt att

utan tillstånd av myndighet ändra, upphäva eller

åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i

stiftelseförordnandet som angå annan fråga än

stiftarens ändamål (ändringsförbehåll). I dylika

fall gäller inte några restriktioner för styrelsens

eller förvaltarens rätt att fatta beslut om ändring

m.m. (3 § första stycket).

EU:s regler om statsstöd

EG-fördragets regler om statsstöd utgör en del av

den reglering som skall säkerställa att konkurrensen

inom den inre marknaden inte snedvrids. Reglerna

återfinns i artiklarna 92-94 i EG-fördragets kapitel

om konkurrensregler. De har till syfte att förhindra

att konkurrensförhållandena inom gemenskapen

förvanskas genom att medlemsstaterna ekonomiskt

gynnar vissa företag eller viss produktion.

Artikel 92.1 uppställer ett principiellt förbud mot

statsstöd "som ges av medlemsstat eller med hjälp av

statliga medel, av vilket slag det än är, som

snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

genom att gynna vissa företag eller viss produktion"

och som "påverkar handeln mellan medlemsstaterna".

Artikeln gäller, enligt sin lydelse, endast om inte

annat föreskrivs i fördraget. Förbudet är således

inte absolut utan inskränks och modifieras av andra

bestämmelser.

Permutationsärendet

Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond

Stiftelsen bildades år 1973 av HSB:s Riksförbund ek.

för. och Svenska Riksbyggen ek. för. Den har enligt

stiftelseurkunden och stadgarna till ändamål

att i fråga om sådana bostadsrättsföreningar som har av

Riksbyggen och HSB:s Riksförbund godkända stadgar upptaga lån

för hyresbortfall enligt kungörelsen (1972:760) om lån

avseende kostnader för outhyrda lägenheter eller motta

tillskott för täckande av hyresbortfall,

att lämna tillskott för täckande av kostnad för hyresbortfall,

att motta och förvalta säkerheter för och medel avsedda för

återbetalning av upptagna lån och ombesörja sådan

återbetalning,

samt att driva annan härmed sammanhängande verksamhet.

I stadgarna föreskrivs också att för återbetalning

av lån som upptagits i fråga om bostadsrättsförening

med av HSB godkända stadgar svarar endast dels medel

som erhållits genom lån till kostnader avseende

hyresbortfall inom sådan bostadsrättsförening, dels

av HSB inbetalade medel, dels ock

inteckningssäkerhet eller borgen som ställts av

sådan bostadsrättsförening, av HSB eller av medlem i

HSB.

Motsvarande bestämmelse gäller i fråga om

bostadsrättsförening med av Riksbyggen godkända

stadgar.

Enligt permutationsansökningen 1994 hade till följd

av utvecklingen på bostadsmarknaden SBG:s

huvudsakliga verksamhet kommit att bestå i främst

nedan angivna uppgifter.

lämna icke återbetalningspliktiga bidrag till

bostadsrättsföreningar anslutna till HSB eller Riksbyggen för

viss del av uteblivna årsavgifter i de fall

bostadsrättsföreningarna inte lyckats upplåta samtliga sina

lägenheter med bostadsrätt,

lämna icke återbetalningspliktiga marknadsföringsbidrag för

bostadsrättsföreningar som har svårigheter att upplåta sina

lägenheter med bostadsrätt,

lämna återbetalningspliktiga räntefria lån till

bostadsrättsföreningar som inte lyckats upplåta samtliga

lägenheter med bostadsrätt,

lämna lån till bostadsrättsföreningar som har svårt att

upplåta sina lägenheter med bostadsrätt för att underlätta

upplåtelser med bostadsrätt genom att sänka insatserna och

ersätta dem med lån.

Vad gäller SBG:s ekonomiska resurser utläses av

permutationsansökningen att SBG erhållit ekonomiska

resurser för sin verksamhet huvudsakligen genom att

av HSB och Riksbyggen bildade bostadsrättsföreningar

erlagt avgifter till SBG i samband med att

bostadsrättsföreningarna uppförde sina byggnader

samt att HSB och Riksbyggen därutöver lämnat riktade

bidrag samt lån till SBG.

För beslut inom stiftelsen föreskrivs i stadgarna

att beslut om upptagande av lån eller om tillskott

får fattas endast av en fulltalig och enhällig

styrelse. Vidare föreskrivs att ett beslut om

ändring av stadgarna eller om upplösning av

stiftelsen för att vara giltigt skall godkännas av

HSB:s Riksförbund ek. för., Svenska Riksbyggen ek.

för. och Kungl. Maj:t. Stiftelsen skall vidare vara

undantagen från tillsyn enligt tillsynslagen.

Stiftelsens styrelse består enligt stadgarna av två

ledamöter utsedda av HSB resp. Riksbyggen. Även

revisorerna skall vara två, utsedda av HSB resp.

Riksbyggen, och därutöver får Kungl. Maj:t utse en

revisor.

1972 års kungörelse m.m.

I kungörelsen (1972:760), som upphävdes 1976,

föreskrivs stödåtgärder för att motverka

konsekvenserna av hyresförluster för outhyrda

lägenheter i statligt belånade flerfamiljshus under

åren 1971-1973. Som villkor föreskrivs i 6 § för lån

till annan än allmännyttigt bostadsföretag att

säkerhet ställs i form av sådan borgen som för egen

skuld, som kan antas utgöra betryggande säkerhet,

eller närmare angiven panträtt.

I propositionen med begäran om godkännande av

grunderna för lånen (prop. 1972:124) anges att HSB

och Svenska Riksbyggen övervägde att tillskapa organ

som skall ha till uppgift att som låntagare motta de

lån som hänför sig till de särskilda

bostadsrättsföreningarna och att avsikten var att

HSB:s resp. Riksbyggens organisationer skulle ikläda

sig borgen för låneskulden till staten.

Stiftelsen befriades enligt en särskild lag

(1973:278, upphävd 1994) från skyldighet att erlägga

inkomst- och förmögenhetsskatt för medel som den

förvaltar i enlighet med sitt ändamål, och avdrag

medgavs för bidrag till stiftelsen. I propositionen

om lagen (prop. 1973:103) anges att

återbetalningarna av lånen avses skola finansieras

genom tillskott från föreningar i nyproduktionen.

I permutationsärendet sökt åtgärd

SBG, Riksbyggen ekonomisk förening och HSB:s

Riksförbund ekonomisk förening gav i i februari in

en ansökan om permutation samt om ändring av

stadgar. Det tillstånd som söktes gällde uppdelning

av SBG med överlåtelse av del av stiftelsens

tillgångar och skulder till den av HSB bildade

stiftelsen HSB:s Garantifond samt följdändring av

stiftelsens stadgar. Uppdelningen avsågs ske så att

SBG överlåter den del av sina tillgångar och skulder

"som är identisk med HSB-sfären inom SBG".

Av sökandena åberopade skäl

SBG är i praktiken allt sedan stiftelsens tillkomst uppdelad

på så sätt att från HSB-sfären erlagda avgifter och bidrag och

lån endast kan utbetalas till bostadsrättsföreningar inom HSB-

sfären och från Riksbyggesfären erlagda avgifter och lämnade

lån endast kan utbetalas till bostadsrättsföreningar inom

Riksbyggesfären. Detta var enligt ansökan en förutsättning när

stiftelsen bildades, och en uppdelning således i linje med

stiftarnas avsikter.

SBG beslöt i början av år 1994 att för Riksbyggens

bostadsrättsföreningar inte göra några nya åtaganden utan att

endast svara för redan gjorda åtaganden i form av beslutade

avgiftssubventioner samt att därutöver - i enlighet med av SBG

tillämpade regler - för tiden fram till 1994-02-28 svara för

avgiftsbortfall som drabbat av Riksbyggen bildade

bostadsrättsföreningar.

Riksbyggen har vidare beslutat att inte tillföra SBG några nya

medel. Konsekvensen var att SBG inom kort skulle komma att

inte längre kunna lämna ekonomiskt stöd till av Riksbyggen

bildade bostadsrättsföreningar, och SBG därmed på grund av

ändrade förhållanden inte kunna fullgöra den verksamhet som

stiftarna avsett.

I ett yttrande från oktober 1994 anförs att skäl för en

permutation förelåg redan när möjligheten att erhålla

hyresförlustlån upphörde vid utgången av år 1980, men frågan

kom inte då att aktualiseras.

Argument 1 om en uppdelning sedan stiftelsens

tillkomst har underkänts som permutationsskäl både

av Kammarkollegiet och regeringen. Argument 2 och 3

framfördes i överklagandet och har därför endast

prövats i det sammanhanget.

Kammarkollegiets skäl i beslut 16.3.1994 (avslag)

Kammarkollegiet anförde bl.a. följande som skäl för

sitt beslut att avslå ansökan:

För att permutation skall kunna medges fordras att

förordnandet genom ändrade förhållanden

uppenbarligen blivit stridande mot utfärdarnas

avsikter. De ändrade förhållanden inom

bostadsmarknaden, som innebär att belastningen på

stiftelsen är större än under inledningsskedet, kan

inte anses innebära att stiftelseförordnandet blivit

stridande mot utfärdarnas avsikter.

Regeringens skäl i beslut 30.3.1995 (bifall)

I sitt beslut att bifalla ansökan anförde regeringen

bl.a. följande:

... numera ändrade förhållanden inträtt därigenom

att ... Riksbyggesfären ej längre kommer att

tillskjuta medel till stiftelsen. Om stiftelsen

fortsätter sin verksamhet i oförändrade former

innebär det att endast HSB-sfären tillskjuter medel

till stiftelsen för att användas för tillskott till

bostadsrättsföreningar i såväl HSB- som

Riksbyggesfären. Detta får anses vara uppenbart

stridande mot stiftarnas avsikter såsom de kan

utläsas ur stiftelsehandlingarna. Med hänsyn härtill

och eftersom den av HSB bildade stiftelsen verkar

för, såvitt rör HSB-sfären, samma ändamål som

Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond skall,

överklagandet bifallas.

Uppgifter i revisionsberättelse för SBG

Det kan påpekas att SBG:s revisorer i

revisionsberättelse för räkenskapsåret 1993, efter

att ha noterat att SBG:s tillgångar, skulder och

eget kapital fördelas mellan HSB-sektorn och

Riksbyggen påpekat att, för de medel som efter denna

fördelning lånats ut till HSB resp. Riksbyggen, HSB

till skillnad mot tidigare år endast ställt säkerhet

för en begränsad del och att den räntesats för

utlånade medel som utgått under året för HSB:s del

understigit motsvarande räntesats för Riksbyggen.

Eftersom det inte fanns någon stadgeenlig grund för

åtskillnad mellan organisationerna, ansåg

revisorerna att förräntningen av utlånade medel,

allt annat lika, borde utgå efter enhetliga

principer.

Revisorerna påpekade vidare att efter

räkenskapsårets utgång styrelsen beslutat att

överlåta tillgångar, skulder, förpliktelser och

övriga åtaganden som ansetts tillhöra HSB-sektorn

till HSB:s Garantifond och att beslutet verkställts

per den 1 mars 1994. Revisorerna ansåg att

överlåtelsen stred mot SBG:s stadgar, men eftersom

händelsen inträffat efter räkenskapsårets utgång

uppsköts prövningen av frågan till nästföljande års

revision.

Frågor till och svar från Regeringskansliet

Utskottet begärde i brev 1996-03-19 svar på vissa

frågor. Svar inkom genom Statsrådsberedningen 1996-

04-09, bilaga A 3.3.

Av svaret framkommer att beslutet baserades på de

enskilda omständigheterna i ärendet, genomgång av

lagstiftningens förarbeten samt viss praxis.

Särskild vikt fästes vid att ändrade förhållanden

inträtt sedan Riksbygge-sfären beslutat att inte

tillskjuta medel till stiftelsen. Om stiftelsen

skulle ha fortsatt sin verksamhet i oförändrade

former skulle det inneburit att endast HSB-sfären

tillskjutit medel till stiftelsen för att användas i

såväl HSB- som Riksbyggesfären. Detta får, enligt

motiveringen i regeringens beslut, anses vara

uppenbart stridande mot stiftarens avsikter såsom de

kan utläsas ur stiftelsehandlingarna.

På frågan om det gjordes några överväganden

beträffande EU:s regler om statsstöd och konkurrens

anförs att de överväganden som gjordes ledde till

uppfattningen att statsstödsreglerna inte hindrade

det beslut som regeringen sedermera fattade.

Förundersökning

En anmälan har gjorts mot styrelsen i SBG med

begäran om utredning av misstanke om grov trolöshet

mot huvudman, bestående i överföring av pengar från

SBG till HSB:s Garantifond. Anmälan har av

Riksåklagaren den 3 april 1996 överlämnats till

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Den 25

april 1997 beslöt Statsåklagarmyndigheten för

speciella mål att inte inleda någon förundersökning.

Beslutet motiverades med att tillgängligt material

inte ger anledning till antagande att någon

företrädare för SBG skulle ha begått något brott som

hör under allmänt åtal. Det finns inte heller skäl

att tro att ytterligare utredning skulle föranleda

någon annan bedömning.

Statistik över permutationsärenden

Under utskottets beredning har vissa

statistikuppgifter över permutationsärenden

inhämtats från Kammarkollegiet. I nedanstående

tabell redovisas information om antalet

permutationsärenden åren 1991/92-1997 och antalet

överklaganden från 1992/93. För statistik över

antalet ärenden där regeringen har ändrat

Kammarkollegiets beslut är statistiken begränsad

till år 1997. Det året meddelades tolv

regeringsbeslut om permutation. I samtliga fall har

regeringen avslagit överklagandena och således

gillat kollegiets bedömning.

Därutöver har kansliet begärt att få in samtliga

regeringens beslut för de ärenden som överklagats

budgetåret 1994/95, vilket är tio stycken. Av dessa

har ett överklagat beslut omprövats av kollegiet,

ett överklagande har återkallats av klaganden och

ett överklagande har avvisats av regeringen. Det

innebär att sju av de tio fallen sakprövats. Av

dessa sju fall har regeringen avslagit fem

överklaganden och bifallit besvären i ett fall. I

ett fall har regeringen undanröjt Kammarkollegiets

beslut och visat ärendet åter till Kammarkollegiet

för förnyad behandling.

--------------------------------------

År Antal ärenden Antal

överklaganden

--------------------------------------

1991/92 331

--------------------------------------

1992/93 229 6

--------------------------------------

1993/94 265 19

--------------------------------------

1994/95 249 10

--------------------------------------

1995/96 711 24

--------------------------------------

1997 389 35

--------------------------------------

Anm. För 1991/92 saknas statistik över antalet

överklaganden. Budgetåret 1995/96 avser 1,5 år.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning bör vid den granskning

som ankommer på utskottet bedömningar av den

materiella lagligheten av fattade beslut eller

tillämpad praxis endast göras med stor försiktighet.

Granskningen bör i första hand inriktas mot

ärendenas formella sidor och mot

handläggningsfrågor. Materiella frågor bör endast

tas upp om ett relevant fel uppmärksammas eller om

regeringen har handlat i strid med riksdagens beslut

eller önskemål. Utifrån dessa förutsättningar finner

utskottet ingen anledning att rikta kritik mot

handläggningen av det aktuella ärendet. Ärendet har

handlagts enligt rådande bestämmelser och regeringen

har inte överskridit sina befogenheter.

Utskottet bedömer att det finns anledning att vid

framtida granskningar återkomma till en generell

granskning av regeringens handläggning av

permutationsärenden.

Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

3.2 Regeringens beslut att ge Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund medel till

ett riksomfattande sysselsättningsprojekt

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 3.4, har till

konstitutionsutskottets granskning anmälts

regeringens handläggning och beslut i ärendet att ge

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 200 000 kr

till en förstudie avseende ett riksomfattande

sysselsättningsprojekt. I anmälan anförs att det

inte framgår vilka kriterier arbetsmarknadsministern

och regeringen har haft för beslutet. Enligt

anmälaren är det märkligt att statliga medel ges ut

till vad som kan tolkas som ett förstärkt anslag

inför valarbetet för det kvinnoförbund ansvarig

minister tidigare har varit ordförande i. Vidare

anförs i anmälan att det måste anses ligga inom

ramen för partiernas ordinarie verksamhet att bl.a.

skaffa sig en uppfattning om arbetslöshetens

utbredning, orsaker och vilka insatser som bör göras

för att minska problemen. Att ge regeringspartiet

extra resurser för sin opinionsbildning kan enligt

anmälaren knappast ligga inom ramen för

Arbetsmarknadsdepartementets uppgifter.

Till grund för granskningen har bl.a. legat en

promemoria upprättad inom

Arbetsmarknadsdepartementet, bilaga A 3.5.

Regeringens beslut den 19 december 1996

I en skrivelse den 5 december 1996 ansökte Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund om medel för ett

riksomfattande sysselsättningsprojekt. Enligt

ansökan är syftet med projektet att belysa och

bevaka kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Kunskaperna som presenterats i betänkandet Hälften

vore nog - om kvinnor och män på 90-talets

arbetsmarknad (SOU 1996:56) skall föras ned på en

regional och lokal nivå, kompletteras med fakta från

dessa plan samt initiativ skall tas för att omsätta

dem i konkret handling. Det viktigaste målet är

enligt ansökan att bidra till en breddad

arbetsmarknad och fler arbetstillfällen för kvinnor.

Ansökan avser två års projektarbete och ett

sammanlagt belopp om 17 108 000 kr.

I beslut den 19 december 1996 beviljade regeringen

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund högst 200

000 kr för en förstudie av sysselsättningsprojektet.

Enligt beslutet skall förstudien innehålla en tydlig

planering av projektets uppläggning och verksamhet.

Vidare sägs i beslutet att kostnaderna skall

belasta det för budgetåret 1995/96 under tionde

huvudtiteln uppförda reservationsanslaget A 2.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anslagspost 2

Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande

åtgärder.

Promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet

I en promemoria upprättad inom

Arbetsmarknadsdepartementet den 14 mars 1997 uppges

att det aktuella ärendet aktualiserades genom en

ansökan från Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund till Arbetsmarknadsdepartementet den 5

december 1996. Arbetsmarknadsdepartementet bedömde

att det aktuella projektet var av klart

arbetsmarknadspolitiskt intresse och att en

eventuell statlig finansiering skulle kunna ske inom

ramen för medel för försöksverksamhet med

sysselsättningsskapande åtgärder. Departementet

ansåg dock, då det rörde sig om ett stort

rikstäckande sysselsättningsprojekt, det nödvändigt

med en förstudie innan slutlig ställning kunde tas.

Arbetsdepartementet uppger vidare att ärendet

bereddes gemensamt med Finansdepartementet innan det

togs upp till beredning för statsrådet Margareta

Winberg den 16 december 1996.

Enligt departementet har prövningen av ärendet

skett på sedvanligt sätt och frågan om en eventuell

statlig finansiering har helt och enbart bedömts

utifrån projektets arbetsmarknadspolitiska värde.

Ärendets fortsatta gång

Den 4 februari 1997 kom till

Arbetsmarknadsdepartementet in en förstudie daterad

den 29 januari 1997 av det riksomfattande

sysselsättningsprojektet. I förstudien ingick en

förnyad ansökan om medel uppgående till 7 993 000 kr

avseende ett riksomfattande projekt, nu benämnt

Kvinnor går först.

Till Arbetsmarknadsdepartementet kom därefter den 4

april 1997 in en redovisning av använda medel, vilka

enligt rekvisition uppgick till 93 394 kr. Vidare

kom samma dag in en komplettering av förstudien den

29 januari 1997. Den kompletterande förstudien

innehöll en förnyad ansökan avseende projektet

Kvinnor går först. Denna ansökan avsåg en projekttid

om ett år och ett belopp om 1 828 000 kr.

Regeringens beslut den 19 juni 1997

I beslut den 19 juni 1997 beslutade regeringen att

bevilja Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

högst 1 800 000 kr för ett sysselsättningsprojekt

under ett år. Utgifterna skulle belasta det för

budgetåret 1997 inom utgiftsområde 14 uppförda

anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

anslagspost 3 Särskilda medel.

I beslutet noterade regeringen att det övergripande

syftet med det aktuella sysselsättningsprojektet

enligt ansökan är att bidra till metodutveckling

inom arbetsmarknadspolitiken, finna nya arbetssätt

och nya lösningar inom traditionellt kvinnliga

områden samt att dokumentera projektets resultat och

föra ut dem i ordinarie verksamhet.

Anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Anvisade medel för budgetåret 1995/96

I proposition 1994/95:100 bilaga 11 föreslog

regeringen att riksdagen till

arbetsmarknadspolitiska åtgärder

(reservationsanslaget A 2) för budgetåret 1995/96

(omfattande 18 månader) skulle anvisa 33 956 700 000

kr. Härav avsåg 15 000 000 kr medel till

försöksverksamhet med sysselsättningsskapande

åtgärder. Regeringen föreslog att bl.a. sistnämnda

anslagspost skulle stå till regeringens disposition.

Vidare anfördes att regeringen under budgetåret

1994/95 hade disponerat 10 miljoner kronor för

försöksverksamhet med sysselsättningsskapande

åtgärder. Verksamheten omfattade projekt av olika

karaktär och inom olika områden. Som exempel nämnde

regeringen att medel lämnats till projekt rörande

kooperativ utbildning, miljöteknik, unga företagare

och ungdomar på landsbygden.

Vid behandlingen av budgetpropositionen i denna del

anförde arbetsmarknadsutskottet att utskottet inte

delade de invändningar som motionsvägen framförts av

Centerpartiet och Vänsterpartiet (bet. 1994/95:AU11

s. 41). Motionerna avstyrktes därför. I motionen

från Centerpartiet anfördes att medlen till

försöksverksamhet med sysselsättningsskapande

åtgärder inte hade utnyttjats fullt ut tidigare och

att en volym motsvarande 10 miljoner kronor därför

var tillräcklig. Vänsterpartiet anförde i sin motion

att partiet var helt emot förslaget och ansåg att

motsvarande medel borde föras till posten

otraditionella medel som Arbetsmarknadsstyrelsen

disponerar.

Riksdagen följde arbetsmarknadsutskottet (rskr.

1994/95:233).

Anvisade medel för budgetåret 1997

I proposition 1996/97:1 föreslog regeringen att

anslaget (ramanslag) A 2 Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder för budgetåret 1997 skall uppgå till

25 456 727 000 kr. Regeringen anförde bl.a. att

försöksverksamhet med sysselsättningsskapande

åtgärder samt kostnader för särskilda medel skulle

belasta anslaget.

Vid behandlingen av regeringens förslag till

anslagsfördelning erinrade arbetsmarknadsutskottet

om att riksdagen vid behandlingen av statsbudgetens

ramar beslutat att ramen för utgiftsområde 14

Arbetsmarknad och arbetsliv borde höjas med 231

miljoner kronor. Utskottet anförde vidare att hela

höjningen, med undantag för 75 miljoner kronor,

borde tillföras det nu behandlade anslaget A 2

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Riksdagen följde

utskottet. Anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder fastställdes därmed till 25 612 727 000 kr

(bet. 1996/97:AU1, rskr. 1996/97:102-104).

I Statsliggaren för budgetåret 1997 framgår att det

under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

bl.a. finns en anslagspost 2 Försöksverksamhet med

sysselsättningsskapande åtgärder. Denna anslagspost

uppgår till 10 000 000 kr. Vidare anges att medlen

under denna anslagpost disponeras av

Regeringskansliet. Av Statsliggaren framgår vidare

att det under anslaget finns en anslagspost 3

Särskilda medel som uppgår till 100 000 000 kr. Även

denna anslagspost disponeras av Regeringskansliet.

Användningen av anslagsposten 3 Särskilda medel

under budgetåret 1997

Utskottet har från Arbetsmarknadsdepartementet

inhämtat att regeringen under budgetåret 1997 har

fattat 24 beslut som avser beviljande av medel från

anslagsposten 3 Särskilda medel under anslaget A 2

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Summa beviljat

belopp från anslagsposten uppgår till 69 503 000 kr.

Utskottets bedömning

Granskningen föranleder inget uttalande från

utskottets sida.

3.3 Regeringens beredning av frågan om

bevarande av Skeppsholmsbron

Ärendet

I en anmälan, bilaga A 3.6, har begärts att

konstitutionsutskottet skall granska

kulturministerns och Kulturdepartementets beredning

av ärendet om rivning av Skeppsholmsbron.

Bakgrund

Frågan om en byggnad skall förklaras för statligt

byggnadsminne prövas, enligt 2 § förordningen

(1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m., av

regeringen efter framställning från

Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer.

När en byggnad förklaras för statligt byggnadsminne

anger regeringen, enligt 3 §, genom

skyddsföreskrifter på vilket sätt byggnaden skall

vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den

inte får ändras.

Regeringen förordnade den 25 januari 1935 delar av

byggnadsbeståndet på Skeppsholmen och Kastellholmen

i Stockholm som statligt byggnadsminne. Regeringen

fastställde vidare den 4 november 1993

skyddsföreskrifter och avgränsningar för det

statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och

Kastellholmen. Skyddet omfattade ett större antal

byggnader och markområden mellan befintlig

bebyggelse. Bland de byggnadsverk som omfattades av

skyddet ingick Skeppsholmsbron. I

skyddsföreskrifterna angavs att bron inte fick

rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller

på annat sätt förändras.

Statens fastighetsverks skrivelse den 28 februari

1996

Statens fastighetsverk hemställde den 28 februari

1996 hos Riksantikvarieämbetet att få byggnadsminnet

avseende Skeppsholmsbron upphävt samt att få riva

Skeppsholmsbron för att kunna bygga en ny bro med

modern konstruktion men med bibehållande av den

gamla brons utseende. Statens fastighetsverk hävdade

på grundval av ett utlåtande av Korrosionsinstitutet

och tidigare undersökningar att en restaurering av

Skeppsholmsbron medförde alltför stora och osäkra

kostnader samt att det var att jämställa med

nybyggnad.

Korrosionsinstitutet hade under november 1995 på

uppdrag av Statens fastighetsverk tagit fram ett

utlåtande med avseende på korrosion och åtgärder som

var nödvändiga ur korrosionssynpunkt om brons

nuvarande konstruktionselement skulle bevaras i stor

omfattning. Det konstaterades att Skeppsholmsbrons

korrosionsskador var mycket långt framskridna och

det bedömdes som nödvändigt att bron monterades ner

i sin helhet, alla färgskikt avlägsnades och skadade

delar byttes ut. Även en isärtagning av ett stort

antal eller så gott som samtliga nitförband måste

ske och skadade delar av förbanden bytas ut.

Korrosionsinstitutet bedömde att dessa åtgärder var

nödvändiga för den befintliga brokonstruktionens

fortlevande även om den efter en eventuell ombyggnad

av bron inte skulle komma att ingå som bärande

element.

Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museers

beslut 1996-03-21

Den 21 mars 1996 beslutade Riksantikvarieämbetet och

Statens historiska museer (RAÄ), med reservation för

regeringens kommande ställningstagande i frågan om

ändring av det statliga byggnadsminnet Skepps- och

Kastellholmen, att med anledning av

Korrosionsinstitutets utlåtande från november 1995

godkänna rivning av nuvarande Skeppsholmsbron för

att ersättas med en ny brokonstruktion.

RAÄ:s skrivelse till regeringen

I skrivelse den 28 juni 1996 som kom in till

Kulturdepartementet den 9 juli 1996 föreslog RAÄ

regeringen att jämka skyddsföreskrifterna för

Skeppsholmen och Kastellholmen. Enligt förslaget

skulle skyddsområdesgränsen efter jämkningen ligga i

linje med kajdragningen på Skeppsholmssidan.

Skeppsholmsbron skulle därefter inte höra till de

byggnader som inte fick rivas, flyttas eller till

sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.

Till skrivelsen bifogade RAÄ bl.a. sin promemoria

från den 13 maj 1996 angående Skeppsholmsbrons

restaurering.

Av promemorian framgår följande.

Skeppsholmsbron är sedan 4.11.1993 del av det

statliga byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen.

Statens Fastighetsverk kallade 1994-05-25 till ett

första sammanträde angående erforderlig om- och

nybyggnad av gamla Skeppsholmsbron. Undersökningar

av dess tekniska status hade visat att överbyggnaden

var i mycket dålig kondition med omfattande

korrosionsskador såväl på huvudbalkarna som på

tvärförbanden. Underbyggnaden var i relativt gott

skick dock med förskjutningar och öppna fogar i

stenskiftena samt med skador i pålverk och kistor.

Utredningen framlade i september 1994 ett program

för det fortsatta arbetet med att projektera en ny

permanent bro till Skeppsholmen. I ett yttrande

1994-11-28 anförde RAÄ som övergripande målsättning

att bron skulle restaureras. Brons teknikhistoriska

betydelse liksom stadsbildsmässiga aspekter,

vilket legat till grund för

byggnadsminnesförklaringen, motiverade ett

bevarande. RAÄ:s tekniska bedömning baserade sig på

dåvarande underlagsmaterial. Svårt angripna delar

skulle bytas mot nya stålkonstruktioner, i övrigt

skulle demonterade fackverk och balkar rengöras,

blästras och återmonteras.

Under år 1995 diskuterades inom arbetsgruppen

utformning och dimensionering av balkar, fackverk,

räcken och fundament. Det förelåg hela tiden

bestämda åsikter att brons kondition försvårade och

i vissa fall omöjliggjorde en restaurering.

Slutligen bordlades frågan och Statens

Fastighetsverk beställde en utredning från

Korrosionsinstitutet med avseende på korrosion och

nödvändiga åtgärder om de nuvarande

konstruktionselementen skulle kunna bevaras i

nämnvärd omfattning. Besiktning av balkar och

fackverk utfördes. Korrosionsinstitutet kunde efter

utförda undersökningar konstatera att

korrosionsskadorna är mycket långt framskridna pga

eftersatt underhåll under en lång tid. Korrosiva

angrepp i spalter vid nitförbanden bedömdes vara av

större omfattning än som framgått av utredningen

från 1993. Korrosionsinstitutets slutsatser blev att

en restaurering krävde en fullständig demontering

med rengöring, byte av skadade delar, avlägsnande av

alla färgskikt, samt isärtagande av nitförbanden. På

basis av utlåtandet bestämde sig Statens

Fastighetsverk för att hävda att en restaurering av

bron medförde alltför stora och osäkra kostnader.

Efter samråd mellan Riksantikvarieämbetet och SFV

beslöt arbetsgruppen att pröva möjligheten att bygga

en ny bro i annat läge till Skeppsholmens östra sida

samt bibehålla den gamla bron som gång- och

cykelbro. Efter en genomgripande diskussion med

Stadsbyggnadskontoret avskrevs idén om en

nyetablering i läge öst.

Riksantikvarieämbetet har nu, efter

Korrosionsinstitutets utlåtande, samt efter

överläggningar med Stadsbyggnadskontoret, beslutat

att föreslå regeringen jämkning av statliga

byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen.

Regeringens beslut 1997-02-20

Regeringen fastställde i beslut den 20 februari

1997, med ändring av tidigare beslut,

skyddsföreskrifter och avgränsningar för det

statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och

Kastellholmen. Beslutet innebar bl.a. att

Skeppsholmsbron inte längre hörde till de byggnader

som inte fick rivas, flyttas, eller till sitt yttre

byggas om eller på annat sätt förändras och ingick

inte heller i det område som avgränsats för det

statliga byggnadsminnet Skeppsholmen och

Kastellholmen.

Kulturdepartementets promemoria

Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet

översänt en inom Kulturdepartementet den 16 januari

1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.7. I

promemorian redogörs för ärendet och dess beredning.

Av denna framgår bl.a. att Riksantikvarieämbetet i

en skrivelse som kom in till departementet den 9

juli 1996 föreslagit att skyddsföreskrifterna för

Skeppsholmen och Kastellholmen skulle jämkas så att

Skeppsholmsbron inte längre skulle omfattas av

skyddsföreskrifter. Vidare att till skrivelsen var

bifogade Statens fastighetsverks skrivelse den 28

februari 1996 till Riksantikvarieämbetet,

Riksantikvarieämbetets skrivelse den 21 mars 1996

till Statens fastighetsverk och

Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996.

Av Kulturdepartementets promemoria framgår också,

med anledning av Riksantikvarieämbetets PM den 13

maj 1996, att enligt inhämtade uppgifter från

Riksantikvarieämbetet har ämbetet under 1994 och

1995 tillsammans med bl.a. Statens fastighetsverk,

Stockholms Stadsmuseum, Stadsbyggnadskontoret och

Gatu- och fastighetskontoret i Stockholm deltagit i

arbetsgruppen.

Enligt Kulturdepartementet framgår av innehållet i

Riksantikvarieämbetets skrivelse till

Kulturdepartementet och till skrivelsen fogade

handlingar att Korrosionsinstitutets utlåtande

bedömts och granskats av såväl Riksantikvarieämbetet

som Statens fastighetsverk. Mot bakgrund härav och

med hänsyn till de utförliga redogörelser för

innehållet i utlåtandet som lämnats i de ingivna

handlingarna har beslutsunderlaget bedömts vara

tillräckligt. Det har därför, vid beredningen av

regeringsärendet, inte bedömts som nödvändigt att

inhämta utlåtandet som sådant.

Utskottets bedömning

Kulturdepartementet har vid beredningen av det

aktuella ärendet haft tillgång till

Riksantikvarieämbetets skrivelse den 28 juni 1996,

Statens fastighetsverks skrivelse den 28 februari

1996, Riksantikvarieämbetets skrivelse den 21 mars

1996 och Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996.

I dessa skrivelser redogörs för

Korrosionsinstitutets utlåtande avseende

Skeppsholmsbron. Enligt utskottet hade regeringen

ett tillräckligt underlag när den fattade beslut i

frågan den 20 februari 1997. Granskningen föranleder

i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3.4 Näringsminister Anders Sundströms

handläggning av frågan om tillstånd för

anläggande av likströmskabel mellan Sverige

och Polen

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 3.8, har till

konstitutionsutskottets granskning anmälts

näringsminister Anders Sundströms agerande vid

beviljande av tillstånd för att anlägga en

likströmskabel mellan Sverige och Polen. I anmälan

anförs att regeringen den 17 juli 1997 beslutade att

bevilja tillstånd för anläggande av en

likströmskabel mellan Sverige och Polen. Enligt

anmälaren har regeringen i beredningen av beslutet

inte prövat projektet utifrån 4 kap.

naturresurslagen. I stället har regeringen låtit

ellagen vara utgångspunkt. Detta har enligt

anmälaren kritiserats av både Boverket och SGU

(Sveriges geologiska undersökning). Anmälaren begär

att konstitutionsutskottet, mot bakgrund av de

miljökonsekvenser som projektet innebär och den

osäkerhet som råder över regeringens beredning och

beslut, granskar näringsministerns agerande i

samband med detta ärende. Granskningen bör inriktas

på dels det regeringsbeslut i vilket

näringsministern deltog, dels ministerns handlande

på grund av särskilda författningar. Anmälaren

anför vidare att näringsministerns förhållande till

underordnade myndigheter bör granskas.

Därutöver har till konstitutionsutskottets

granskning kommit in en anmälan om granskning av

näringsminister Anders Sundström angående

handläggningen av ärendet om likströmskabeln mellan

Sverige och Polen, bilaga A 3.9. I anmälan anges att

statssekreteraren Lars Rekke, ansvarig för

energifrågor inom Näringsdepartementet, enligt

uppgift har deltagit i handläggningen av ärendet

trots att han samtidigt varit styrelseordförande i

Vattenfall. Anmälaren påpekar att Vattenfall var

sökande företag och därmed i hög grad engagerat i

projektet. Enligt anmälaren bör

konstitutionsutskottet i samband med granskningen av

frågan om kabeln särskilt studera jävssituationen

och uttala sig om jävsfrågor för högre och politiskt

tillsatta tjänstemän i departementen.

Till grund för utskottets granskning har bl.a.

legat två promemorior upprättade inom Närings- och

handelsdepartementet, bilaga A 3.10-A 3.11.

Utskottet har vidare hållit utfrågning med

statssekreteraren Lars Rekke och f.d.

departementsrådet Håkan Heden samt med

näringsminister Anders Sundström, bilaga B 2 och B

7.

Regeringens beslut den 17 juli 1997

Genom beslut den 17 juli 1997 beviljade regeringen

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät)

tillstånd att dra fram och t.o.m. den 17 juli år

2037 begagna den överföringsförbindelse som ansökan

avser, med den sträckning som framgår av till

ansökan hörande karta och förteckning över berörda

fastigheter. Tillståndet beviljades med stöd av

lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar (ellagen), med förbehåll

för allmänna intressen och enskild rätt.

I beslutet uppdrar regeringen åt nätmyndigheten vid

Närings- och teknik-utvecklingsverket

(Nätmyndigheten) att föreskriva om villkor i vissa

avseenden. Vidare anger regeringen att om i dessa

villkor föreskrivna undersökningar påvisar vissa

negativa miljöeffekter, är Svenska kraftnät skyldigt

att följa de beslut rörande driften av

överföringsförbindelsen som regeringen kan komma att

meddela i syfte att så långt som möjligt minska

överföringsförbindelsens påverkan i dessa avseenden.

I skälen för sitt beslut tar regeringen ställning

till anläggningens lämplighet från allmän synpunkt,

anläggningens effekter på möjligheterna att

långsiktigt upprätthålla elförsörjningen, sökandens

lämplighet samt tillämpning av 2 och 3 kap. lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

(NRL).

När det gäller anläggningens lämplighet från allmän

synpunkt konstaterar regeringen inledningsvis att

anläggningen syftar till att möjliggöra

elkraftsutbyte mellan Sverige och Polen. Vidare

anför regeringen att med hänsyn till möjligheten att

ansluta överföringsförbindelsen direkt till

stamnätet i Karlshamn och till de åtaganden som

sökanden gjort rörande åtgärder mot korrosion, talar

övervägande skäl för en förläggning av anläggningen

enligt sökandens förslag (anslutning i

Karlshamnsverket). Regeringen bedömer att även

sökandens förslag till placering av

elektrodstationen bör godtas. Sammanfattningsvis

finner regeringen att den anläggning som ansökan

avser är lämplig från allmän synpunkt.

I fråga om anläggningens effekter på möjligheterna

att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen anser

regeringen att anläggningen sammantaget ökar

driftsäkerheten i det svenska elsystemet genom att

den förstärker strukturen på eltillförseln i södra

Sverige. Anläggningen medför inte att

överföringskapaciteten på stamnätet blir

otillräcklig. Sammanfattningsvis anser regeringen

att den föreslagna överföringsförbindelsen inte

allvarligt försämrar möjligheterna att långsiktigt

upprätthålla elförsörjningen i landet.

Regeringen anser att Svenska kraftnät från allmän

synpunkt är lämpligt att utöva näringsverksamhet.

Vidare konstaterar regeringen att vid prövning av

frågor om meddelande av nätkoncession skall, enligt

2 § 2 mom. ellagen, NRL tillämpas. Av 1 kap. 2 § NRL

framgår att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall

tillämpas vid en sådan prövning.

Vid sin prövning anför regeringen bl.a. att mot

bakgrund av vad som i ärendet framkommit om dels de

mängder av toxiska ämnen som beräknas bildas, dels

de vatten- och djupförhållanden som råder på platsen

och dels de undersökningar som redovisats i ärendet,

bedöms de toxiska ämnena endast komma att ha ringa

påverkan på fisk och andra organismer i närheten av

elektrodstationen. Enligt regeringens uppfattning

bör dock som ett villkor för nätkoncessionen

föreskrivas att klorgasutvecklingen och dess

inverkan på omgivningen noga bör följas genom ett

kontrollprogram.

När det gäller påverkan på vissa vandringsfiskars

lekvandring till följd av de ämnen som bildas vid

elektrodstationen delar regeringen Fiskeriverkets

bedömning att sannolikheten för negativa

återverkningar minskar väsentligt med den valda

placeringen av elektrodstationen.

I fråga om elektromagnetisk påverkan från

överföringsförbindelsen delar regeringen

Fiskeriverkets bedömning att den effekt som kan

förväntas är väsentligen lokal till sin natur.

Mot denna bakgrund kan, enligt regeringen,

överföringsförbindelsen inte anses påtagligt skada

naturmiljön eller den biologiska mångfalden i de

områden som nämnts tidigare. Om de undersökningar

som bör genomföras skulle visa att fiskarnas

vandringsbeteenden i påtaglig omfattning påverkas av

överföringsförbindelsen, eller att påtagliga

negativa miljöeffekter uppstår utanför

elektrodstationens omedelbara närhet till följd av

bildning av klor och klororganiska föreningar, kan

regeringen komma att meddela beslut rörande driften

av kabeln i syfte att så långt möjligt minska

påverkan i dessa avseenden.

Vidare gör regeringen den bedömningen att kabeln

kommer att utgöra ett visst intrång för yrkesfisket.

Intrånget är dock inte av den omfattningen att det

påtagligt kommer att försvåra näringens bedrivande.

Som villkor för koncessionen bör dock föreskrivas

att sökanden skall följa vad man åtagit sig i fråga

om trålningsförbud, m.m.

Regeringen bedömer att den föreslagna

kabelsträckningen inte påtagligt försvårar

sjöfartens utnyttjande av berörda områden. Som

villkor för nätkoncessionen bör enligt regeringen

dock föreskrivas att sökanden skall följa

Sjöfartsverkets anvisningar om ankringsförbud,

skyltning, rättelse av sjökort m.m.

Därutöver konstaterar regeringen att uppkomsten av

toxiska ämnen och problem med korrosion kan

reduceras genom att överföringsförbindelsen utformas

som en bipolär förbindelse, dvs. med

strömåterledning genom en särskild kabel. Mot

bakgrund av vad som tidigare anförts om påverkan på

yrkesfiske, natur- och kulturvård och friluftsliv

till följd av uppkomsten av toxiska ämnen, samt de

åtaganden som sökanden gjort om åtgärder mot

korrosion, bedömer regeringen att det emellertid

inte finns skäl att utforma förbindelsen som en

bipolär förbindelse med de stora kostnader som detta

medför.

Regeringen påpekar att hela Blekingekusten, med

hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i

området, är av riksintresse. Enligt 3 kap. 1 § NRL

får exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön

därför komma till stånd endast om hinder, enligt

vissa angivna bestämmelser, inte möter och det kan

ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdets

natur- och kulturvärden. Härvid konstaterar

regeringen att 3 kap. 4 §, som gäller i detta fall,

innebär att fritidsbebyggelse och vissa typer av

anläggningar, som saknar aktualitet i ärendet, bara

får uppföras på visst sätt. Bestämmelserna utgör

alltså inte något hinder mot att anläggningen kommer

till stånd. Regeringen bedömer vidare att

anläggningen inte kommer att påtagligt skada

områdets natur- och kulturvärden. Mot bakgrund av

vad som här anförts finner regeringen att den

ansökta verksamheten är förenlig med bestämmelserna

i 2 och 3 kap. NRL.

Regeringen anför också att som villkor för

nätkoncessionen bör föreskrivas om skyldighet att

förebygga skador på miljön. I anslutning till

områden av riksintresse enligt NRL skall villkoren

kunna avse att anläggningsarbetena skall utföras på

ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur-

och kulturvärden.

Avslutningsvis anför regeringen att vid en samlad

bedömning av de energipolitiska och ekonomiska

intressen och de miljöintressen som finns i ärendet,

bör den sökta koncessionen meddelas.

Gällande bestämmelser

Ellagen

Enligt 2 § 1 mom. ellagen får elektriska

starkströmsledningar inte dras fram eller begagnas

utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen, eller

efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten.

En ansökan om nätkoncession som avser en

utlandsförbindelse skall dock prövas av regeringen.

Till en lednings framdragande räknas inte bara

själva byggandet av ledningen utan också schaktning,

skogsavverkning eller liknande åtgärder för att

bereda plats för ledningen.

I 2 § 2 mom. anges att nätkoncession får meddelas

endast om anläggningen är lämplig från allmän

synpunkt.

Vidare anges bl.a. att nätkoncession som avser

utlandsförbindelse inte får meddelas om förbindelsen

allvarligt skulle försämra möjligheterna att

långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet.

Nätkoncession får endast beviljas den som från

allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet.

Nätkoncession för område får endast beviljas den som

dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom

det begärda området.

I samma moment anges vidare att NRL skall tillämpas

vid prövning av frågor om nätkoncession.

Enligt 2 § 3 mom. ges nätkoncession för bestämd tid,

längst 40 år.

Vidare anges att en nätkoncession skall förenas med

de villkor som behövs för att skydda allmänna

intressen och enskild rätt samt med de villkor för

anläggningens utförande och nyttjande som behövs av

säkerhetsskäl eller som annars behövs från allmän

synpunkt.

Naturresurslagen

I 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3

kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i

bl.a. ellagen.

Andra kapitlet innehåller grundläggande

hushållningsbestämmelser.

I 3 kap. anges särskilda hushållningsbestämmelser

för vissa områden i landet.

Enligt 3 kap. 1 § är de områden som anges i 2-7 §§,

med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns

i områdena, i sin helhet av riksintresse.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får

komma till stånd endast om hinder inte möter enligt

2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte

påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

När det gäller bl.a. Blekinges kustområde anges i 3

kap. 4 § villkor för anläggandet av

fritidsbebyggelse samt för anläggningar som avses i

4 kap. 1 § första stycket 1-7 och 10-11, dvs.

industrianläggningar m.m. (dock ej anläggningar av

nu aktuell typ).

I 4 kap. ges föreskrifter om tillåtlighetsprövning

av industrianläggningar m.m.

Av 4 kap. 1 § framgår vilka slag av nya anläggningar

som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.

Vidare anges i 4 kap. 2 § att om en anläggning eller

en åtgärd, som inte omfattas av kravet på tillstånd

enligt 1 §, kan antas få betydande omfattning eller

bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett

visst fall besluta att anläggningen eller åtgärden

inte får utföras utan tillstånd enligt detta

kapitel.

Enligt 4 kap. 3 § får tillstånd enligt 1 eller 2 §

lämnas om hinder inte möter på grund av

bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn

till andra allmänna planeringssynpunkter och om

kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd

lämnas.

Förvaltningslagens bestämmelser om jäv

Enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) är den som

skall handlägga ett ärende jävig

1. om saken angår honom själv eller någon

närstående eller om ärendets utgång kan väntas

medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv

eller någon närstående,

2. om han eller någon närstående är

ställföreträdare för den som saken angår eller för

någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av

ärendets utgång,

3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom

överklagande eller underställning av en annan

myndighets beslut eller på grund av tillsyn över

annan myndighet och han tidigare hos den andra

myndigheten har deltagit i den slutliga

handläggningen av ett ärende som rör saken,

4. om han har fört talan som ombud eller mot

ersättning biträtt någon i saken, eller

5. om det i övrigt finns någon särskild

omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till

hans opartiskhet i ärendet.

I andra stycket anges att från jäv bortses när

frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar

betydelse.

I 12 § sägs att den som är jävig inte får handlägga

ärendet. Han får dock vidta åtgärder som inte någon

annan kan vidta utan olägligt uppskov. Vidare anges

att den som känner till en omständighet som kan

antas utgöra jäv mot honom självmant skall ge det

till känna.

Statsrådsberedningens anvisningar om

förvaltningslagens tillämpning hos regeringen

Förvaltningslagen gäller formellt inte för ärenden

hos regeringen. I Statsrådsberedningens anvisningar

om förvaltningslagens tillämpning hos regeringen

(1987) erinras om att lagens principer enligt

förarbetena i stor utsträckning bör följas i ärenden

hos regeringen. Lagen är dessutom direkt tillämplig

i departementsärenden.

När det gäller förvaltningslagens jävsbestämmelser

anges i anvisningarna att det kan finnas skäl att

skilja mellan jäv vid å ena sidan föredragningen och

avgörandet vid regeringssammanträdet och å andra

sidan beredningen i departementen.

I fråga om jäv vid regeringssammanträdet anges att

det i princip bör undvikas att ett statsråd som är

jävigt i ett ärende enligt någon av de jävsgrunder

som anges i 11 § föredrar ärendet eller annars

deltar i avgörandet av det vid

regeringssammanträdet. Också i tveksamma fall bör

statrådet avstå från att delta i avgörandet.

I anvisningarna anges vidare vad gäller jäv vid

beredningen av regerings-ärenden i departementen att

det i princip bör undvikas att någon som är jävig

deltar. Också i detta fall bör jävsreglerna i

förvaltningslagen följas. När tjänstemannens

möjlighet att påverka utgången i ett ärende är liten

eller när han inte har någon valmöjlighet kan man

enligt anvisningarna ofta med tillämpning av 11 §

andra stycket bortse från jäv. En

departementstjänsteman som känner tvekan om hans

opartiskhet kan ifrågasättas bör anmäla det till sin

överordnade.

Därutöver tas i anvisningarna bl.a. upp den

situationen att en departe- mentstjänsteman är

styrelseledamot i ett statligt bolag. Enligt

anvisningarna kan den särskilda jävsgrunden i 11 §

första stycket 2 då bli aktuell, om en tjänsteman är

behörig att företräda bolaget (s.k.

ställföreträdarjäv). Är detta inte fallet kan

tjänstemannen komma att anses som jävig enligt

generalklausulen i punkt 5. I anvisningarna hänvisas

vidare till konstitutionsutskottets

granskningsbetänkande KU 1985/86:25 s. 37 f. där det

förhållandet diskuterades att en

departementstjänsteman var ledamot i flygbolaget

Swedairs styrelse vid det tillfälle då regeringen

fattade vissa beslut om tillstånd till flygtrafik.

Anvisningarna hänvisar också till utskottets

granskningsbetänkande KU 1986/87:25 s. 72, där

utskottet återkom till jävsfrågan.

Tidigare granskning i konstitutionsutskottet av

frågor om jäv för departementstjänstemän m.fl.

Under riksmötet 1985/86 granskade

konstitutionsutskottet vissa regeringsbeslut med

anledning av ansökningar om tillstånd till viss

flygtrafik (bet. KU 1985/86:25 s. 37 f.) I ärendet

hade bl.a. tagits upp frågan om i vilken

utsträckning jäv kunde anses ha förelegat

beträffande vissa tjänstemän i departementen.

Konstitutionsutskottet erinrade om att

förvaltningslagen formellt inte gäller för ärenden

hos regeringen. Då lagen infördes diskuterades inte

närmare varför ärenden hos regeringen undantagits.

Utskottet konstaterade att föredragande

departementschefen emellertid anförde att lagens

regler borde följas så långt som möjligt även hos

regeringen. Vidare redogjorde utskottet för

innehållet i de av Statsrådsberedningen utarbetade

anvisningarna angående frågan om jäv.

Utskottet fann att granskningen inte gav vid handen

annat än att de aktuella koncessionsärendena

handlagts i enlighet med gällande regler och praxis.

Ärendet föranledde utskottet att därutöver framhålla

vikten av att förvaltningslagens jävsregler iakttas

vid ärendeberedningen i Regeringskansliet. I ärenden

med två- eller flerpartsintressen borde således,

enligt utskottets mening, en departementstjänsteman

som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt

bolag inte delta i beredningen av ett ärende som rör

bolaget.

Under riksmötet 1986/87 tog konstitutionsutskottet

till granskning upp frågan i vilken utsträckning det

förekommer att departementstjänstemän innehar poster

i styrelserna för olika statliga myndigheter och

andra organ, frågan om jäv för dessa tjänstemän m.m.

När det gällde jävsfrågan hänvisade utskottet till

vad det uttalat under föregående års granskning.

Utskottet ville också tillägga att det, enligt

utskottets mening, var önskvärt att, vid

handläggningen inom Regeringskansliet av ett ärende

som rörde ett statligt bolag där en

departementstjänsteman var styrelseledamot, oavsett

ärendets beskaffenhet, låta en annan tjänsteman i

departementet i första hand svara för handläggningen

- bl.a. med hänsyn till intresset av att ärendet

skall bli allsidigt belyst. Utskottet konstaterade

att en sådan rekommendation var intagen i den

särskilda handbok med anvisningar om

förvaltningslagens tillämpning i Regeringskansliet

som getts ut av Statsrådsberedningen. I övrigt fann

utskottet inte anledning till något särskilt

uttalande.

Promemoria upprättad inom Närings- och

handelsdepartementet den 13 februari 1998

I en promemoria upprättad inom Närings- och

handelsdepartementet den 13 februari 1998 anförs att

projektet med Polenkabeln avser uppförande och

förvaltning av en 600 MW likströmskabel mellan

Stärnö i Karlshamns kommun och Polen. Kabeln är av

monopolär typ (dvs. en kabel där havsvatten och mark

utnyttjas för återledning). Avsikten är att anlägga

en elektrodstation för återledningen på havsbotten

vid Vångsjö i Ronneby kommun. Vid drift av kabeln

bildas klorgas genom elektrolys i elektrodstationen.

Projektets intressenter är Svenska kraftnät,

Vattenfall AB och det polska, statliga kraftbolaget

PPGC. Ett gemensamt ägt bolag, SwePol Link AB, där

Svenska kraftnät är majoritetsägare, har bildats för

detta ändamål. Investeringen beräknas uppgå till

2,5-3 miljarder kronor. Projektet hänger samman med

den s.k. Östersjöringen, dvs. planer på att knyta

samman elsystemen runt Östersjön.

Grunden för projektet är ett kraftutbytesavtal

mellan Vattenfall och det polska, statliga bolaget

Polish Power Grid Company (PPGC). Avtalet avser en

tioårsperiod som inleds år 1999 och omfattar

elexport till Polen och s.k. torrårssäkring för

Sverige.

Departementet redogör vidare för beredningen av

Svenska kraftnäts koncessionsansökan hos

nätmyndigheten vid Närings- och

teknikutvecklingsverket (Nätmyndigheten).

Nätmyndigheten lämnade efter denna beredning över

koncessionsansökan till regeringen med eget

yttrande.

När det gäller regeringens beredning av

koncessionansökan anges i promemorian att ärendet

handlades vid Närings- och handelsdepartementet.

Berörda sakägare bereddes tillfälle att yttra sig

över Nätmyndighetens yttrande. Svenska Kraftnät

bereddes därefter tillfälle att yttra sig över de

yttranden som kommit in. Regeringen beslutade

härefter den 17 juli 1997, med stöd av ellagen och

med förbehåll för allmänna intressen och enskild

rätt, att bevilja Svenska kraftnät tillstånd att dra

fram och t.o.m. den 17 juli 2037 begagna den

överföringsförbindelse som ansökan avsåg med den

sträckning som framgick av till ansökan hörande

karta och förteckning över berörda fastigheter.

I promemorian anförs vidare angående ärendet

avseende prövning av Polenkabeln enligt 4 kap.

naturresurslagen (NRL) att Boverket i en skrivelse

till regeringen den 27 augusti 1996 väckte frågan om

prövning av ansökan om Polenkabeln enligt 4 kap. 2 §

NRL. Boverkets skrivelse remitterades, varefter ett

antal yttranden kom in. Svenska kraftnät yttrade

sig med anledning av Boverkets skrivelse. Regeringen

beslutade den 17 juli 1997 att inte vidta någon

åtgärd med anledning av skrivelsen från Boverket.

Regeringen fann att den planerade Polenkabeln inte

kunde antas få sådan betydande omfattning eller bli

av sådan ingripande beskaffenhet att

tillåtlighetsprövning enligt 4 kap. 2 § NRL borde

ske.

När det gäller den jävsfråga som tagits upp i en av

granskningsanmälningarna anför departementet att

ärendet med koncessionsprövningen av Polenkabeln

handlades vid energienheten inom Närings- och

handelsdepartementet. Vid denna enhet handläggs

ärenden som berör energipolitiska frågor utom frågor

om kärnsäkerhet och energibeskattning. Vid enheten

handläggs bl.a. förvaltningsärenden enligt ellagen

och frågor om styrningen av Svenska kraftnät.

Affärsverket Svenska kraftnät har bl.a. till uppgift

att på ett affärsmässigt sätt förvalta, driva och

utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och

miljöanpassat överföringssystem. Verksamheten i

affärsverket är därigenom av central betydelse för

uppbyggnaden av det svenska elsystemets

infrastruktur.

I promemorian anförs vidare att inom Närings- och

handelsdepartementet finns en enhet som har hand om

ägarfrågor i helt eller delvis statsägda bolag som

arbetar på kommersiella marknader, däribland

Vattenfall AB. Tjänstemännen på denna enhet

handlägger inte andra frågor inom departementets

ansvarsområde. Sålunda är, enligt departementet,

ägarfrågorna rörande Vattenfall AB skilda från

handläggningen av energipolitiska frågor i

departementet.

Inom energienheten handlades ärendet av en

departementssekreterare som också var föredragande

för statsrådet Sundström i ärendet.

Före detta departementsrådet Håkan Heden var chef

för energienheten och vidare styrelseledamot i

Svenska kraftnät. Han vidtog vissa förberedande

åtgärder i ärendet. Han var också närvarande vid de

veckoberedningar då statsrådet Sundström

orienterades om ärendets beredning.

I promemorian påpekas att koncessionsärendet var

föremål för en omfattande beredning inom

Regeringskansliet med flera departement berörda. Så

kallad gemensam beredning genomfördes med Utrikes-,

Försvars-, Kommunikations-, Jordbruks-, Inrikes- och

Miljödepartementen. Håkan Heden deltog i möten med

företrädare för Miljödepartementet den 26 maj och

den 9 juni 1997. Vid dessa möten diskuterades

Nätmyndighetens yttrande, remissinstansernas

synpunkter och frågan om prövning av kabeln enligt 4

kap. NRL. Heden hade också vissa kontakter med

Svenska kraftnät. Heden deltog inte i föredragningen

av ärendet inför regeringens beslut den 17 juli

1997.

Enligt promemorian deltog inte statssekreterare

Lars Rekke vid några överväganden i ärendet eller

vid uppsättande av beslut. Energienheten informerade

Rekke om ärendets beredning inför orientering om och

föredragning av ärendet för statsrådet Sundström.

Rekke deltog vidare tillsammans med tjänstemän vid

ett möte med företrädare för Miljödepartementet och

Jordbruksdepartementet den 14 juli 1997 rörande

skyddet av fiskeintresset. I samband med regeringens

beredning den 17 juli 1997 lämnade Rekke sak-

upplysningar i ärendet. Rekke hade vidare, på

uppdrag av statsrådet Sundström, ett samtal den 17

juli 1997 med t.f. generaldirektören vid Svenska

kraftnät. Syftet med samtalet var att departementet

ville förvissa sig om att avtalen mellan Svenska

kraftnät och Vattenfall AB inte utformades så att

den planerade Polenkabeln utnyttjades på ett sådant

sätt att den av riksdagen beslutade omställningen av

energisystemen försvårades eller hindrades.

Därutöver anges i promemorian att Rekke tillträdde

som statssekreterare i Närings- och

handelsdepartementet i februari 1997 och utsågs till

ordförande i Vattenfall AB i mars 1997. Enligt

arbetsfördelningen inom departementet har Rekke

ansvar för bl.a. energifrågor. I samband med Rekkes

tillträde inleddes en översyn av arbetsfördelningen

inom den politiska ledningen. Ett resultat av

översynen var att en tjänst som planeringschef

inrättades. Planeringschefen svarar numera direkt

under departementschefen för den politiska ledningen

i fråga om förvaltningsärenden som rör Vattenfall

AB. Rekke har inte medverkat i något beslut inom

Vattenfall AB som avser ifrågavarande

koncessionsansökan.

När det gäller den granskningsanmälan som tar sikte

på departementets kontakter med underlydande

myndigheter anförs i promemorian att det inte gavs

några direktiv till dessa myndigheter inför eller

under prövningen av koncessionsansökan eller

beredningen av frågan om prövning enligt 4 kap. NRL.

Tjänstemän vid energienheten och företrädare för

Nätmyndigheten möts regelbundet för

informationsutbyte om elmarknads- och

lagstiftningsfrågor med anknytning till

Nätmyndighetens ansvarsområde. Vid möten den 21

januari, den 10 mars, den 15 april och den 15 maj

1997 informerade Nätmyndigheten muntligen om

beredningsläget för koncessionsansökan för

Polenkabeln. Informationen rörde den tidsmässiga

planeringen av beredningen med inriktning på

tidpunkten för ärendets överlämnande till

regeringen. Denna typ av information har enligt

departementet ansetts behövlig för planeringen av

beredningsarbetet inom Regeringskansliet av mer

omfattande förvaltningsärenden.

I syfte att underlätta inläsningen av det relativt

omfattande underlaget i ärendet och därmed vinna tid

i beredningsprocessen fick energienheten vid

Närings- och handelsdepartementet den 15 maj 1997

underhand del av delar av ett utkast till yttrande

från Nätmyndigheten över koncessionsansökan. I

utkastet redovisades inte något ställningstagande

från Nätmyndigheten.

Enligt promemorian hade under beredningen i

Regeringskansliet den ansvarige tjänstemannen vid

några tillfällen kontakt med berörda handläggare vid

Nätmyndigheten i frågor som rörde dels

Nätmyndighetens beredning av ärendet, dels

sakförhållanden i myndighetens yttrande. Dessa

kontakter bedömdes inte tillföra ärendet något nytt

och dokumenterades inte. I samband med den

gemensamma beredningen inom Regeringskansliet hade

handläggare vid Jordbruksdepartementet kontakter med

Fiskeriverket i syfte att inhämta närmare

upplysningar om myndighetens remissvar i ärendet.

Utkast till regeringsbeslut delades underhand till

Fiskeriverket för synpunkter.

Den ansvarige tjänstemannen vid energienheten

informerade efter förfrågan från Svenska kraftnät

och Vattenfall AB vid några tillfällen muntligen om

den planerade tidpunkten för ett regeringsbeslut i

ärendet. Vid några tillfällen inhämtade han från

Svenska kraftnät och Vattenfall AB sakupplysningar

om dels deltaljer i innehållet i koncessionansökan

med miljökonsekvensbeskrivning, dels om den

överföringsteknik som används för sjökablar.

Informationen bedömdes inte tillföra ärendet något

nytt.

I promemorian uppges vidare att Håkan Heden vid ett

tillfälle under hand informerade generaldirektören

för Svenska kraftnät om det övergripande innehållet

i de villkor för koncessionen som kommit fram vid

beredningen inom Regeringskansliet.

Därutöver redogörs i promemorian för riksdagens

beslut angående de finansiella förutsättningarna för

Svenska kraftnäts medverkan i projektet med

Polenkabeln.

Promemoria från Närings- och handelsdepartementet

upprättad den 9 mars 1998

I en kompletterande promemoria, upprättad inom

Närings- och handelsdepartementet, anförs att det

inför statssekreterare Lars Rekkes tillträde som

ordförande i Vattenfall AB i maj 1997 framstod som

olämpligt att han deltog i beredningen av

förvaltningsärenden som rörde bolaget. Frågan löstes

praktiskt så att Ola Frithiofsson fick ansvar för

departementsledningens kontakter med sakenheterna i

sådana frågor. Efter en översyn av

arbetsfördelningen inom den politiska ledningen

utsågs Frithiofsson formellt till planeringschef

genom ett beslut av departementschefen den 16

oktober 1997.

I promemorian anförs vidare att syftet med de möten

som hölls den 26 maj och den 9 juni 1997 med

företrädare för Närings- och handelsdepartementet -

däribland Håkan Heden - och Miljödepartementet var

bl.a. att klara ut gränsdragningen mellan

tillämpningen av ellagen och NRL. Vid mötena

informerade Miljödepartementet om ärendet rörande

prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. NRL, med

tonvikt på den tidsmässiga planeringen av ärendets

beredning. Vidare redogjorde Miljödepartementet för

förutsättningar för en prövning enligt 4 kap. NRL.

Från Närings- och handelsdepartementets sida

redogjordes för prövningsförfarandet enligt ellagen,

med särskild inriktning på tillämpningen av 2 och 3

kap. NRL. Mötena var av informationskaraktär snarare

än diskussionkaraktär.

Vid mötet den 14 juli 1997 mellan företrädare för

Närings- och handelsdepartementet - däribland Lars

Rekke - och Miljödepartementet berördes inte frågan

om prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. NRL.

Utfrågningar

Utfrågning med statssekreterare Lars Rekke och f.d.

departementsrådet Håkan Heden

Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med

statssekreterare Lars Rekke och f.d.

departementsrådet Håkan Heden bilaga B 2.

Vid utfrågningen uppgav Lars Rekke att en

statssekreterare så gott som aldrig deltar i

handläggningen av ärenden av nu aktuellt slag.

Handläggningen sköts på sakenheten. Det inträffar

ibland i olika fövaltningsärenden av detta

formbundna slag att statssekreterare medverkar vid

politiska och andra bedömningar som görs i

slutskedet. I själva utredningsprocessen deltar

inte statssekreterare och knappast inte heller den

enhet som det är fråga om, utan det har skötts av

myndigheterna.

Lars Rekke uppgav vidare att han utsågs till

statssekreterare med tillträde den 1 mars 1997. Han

var införstådd med att den rollen skulle förenas med

att han, i likhet med sina företrädare, skulle vara

styrelseledamot i Vattenfall AB. Han var väl

medveten om de föreskrifter och rekommendationer som

gäller för en person som sitter med i styrelsen i

ett bolag. Han har t.ex. tagit del av

konstitutionsutskottets olika granskningsbetänkanden

i sådana frågor samt av förarbetena till bl.a.

förvaltningslagen.

Vattenfall förekommer ytterligt sällsynt som part i

ett förvaltningsärende i departementet. Under hans

tid på departementet kan det ha varit fråga om två

ärenden. I båda dessa fall har han låtit bli att

delta i olika åtgärder som har kunnat påverka

utgången i ärendena. När det gäller regeringens

beslut om Polenkabeln var han vid två tillfällen

inför detta beslut med på olika möten där frågan

behandlades. Det var inte i någotdera fallet av den

karaktären att det påverkade utgången av ärendet.

Det handlades av en tjänsteman på departementet.

Hans befattning med ärendet inskränkte sig till att

han var med på ett möte med kolleger från

Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet. Vid

detta möte diskuterades en enda fråga som rörde

föreskrifter i det tilltänkta regeringsbeslutet som

tog sikte på vandringsfiskens speciella problem.

Anledningen till att han själv var med var att också

statssekreteraren från Jordbruksdepartementet

deltog. Han lämnade också sakupplysningar till

regeringen innan frågan avgjordes. Dels visade han

en karta där kabelns sträckning framgick, dels läste

han upp remissvar från Statens naturvårdsverk och

Fiskeriverket. Både han och Håkan Heden har varit

utomordentligt noga med att inte befatta sig med

detta ärende eller andra ärenden som rör bolag eller

myndigheter där jäv kan förekomma.

Enligt Lars Rekke fick han vidare, efter

regeringens beslut, i uppdrag av näringsministern

att förvissa sig om att det i avtalen mellan

Vattenfall AB, Svenska kraftnät och den polske

kontrahenten inte skulle finnas bestämmelser som

kunde inverka menligt på genomförandet av riksdagens

beslut strax före om en ny energipolitik.

Lars Rekke uppgav vidare att man inom

Regeringskansliet väl känner till att sådana här

konflikter kan uppstå. När det gäller Vattenfall AB

har, alltsedan bolaget bildades, statssekreteraren i

Näringsdepartementet, eller tidigare

Industridepartementet, varit med i bolagets

styrelse. Det har i hög grad varit så att man har

fått hantera dessa frågor på ett tillbörligt sätt

när de har kommit upp. Det har också skett i detta

fall, enligt hans uppfattning.

Därutöver uppgav Lars Rekke att man inom

departementet redan från den tidpunkt han tillträdde

som styrelseordförande i Vattenfall AB var

införstådd med att han inte skulle delta i

hanteringen av Polenkabelärendet. Det som hände den

16 oktober 1997 var att en bestämd person utpekades

som ansvarig för dessa frågor i stället för honom

själv. Från mars och fram till den 16 oktober 1997

fanns det inte någon bestämd person under

departementsledningen som pekats ut att ansvara för

frågor med anknytning till Vattenfall.

Håkan Heden uppgav att enligt de riktlinjer som

tidigare gällde för elmarknaden, och numera enligt

ellagen, skall utlandsförbindelser förvaltas av

Svenska kraftnät. Svenska kraftnät är en

organisation som kan bygga och förvalta

utlandsförbindelser och som är naturlig sökare för

koncessionen. Skälet till denna ordning är att man

anser att utlandsförbindelser, liksom

storkraftnätet, är en väsentlig del av samhällets

infrastruktur och därför skall förvaltas av ett från

kommersiella intressen oberoende affärsverk, i det

här fallet Svenska kraftnät.

Vidare uppgav Håkan Heden att man, enligt rutinen i

departementet, en gång i veckan inför

regeringssammanträdet har s.k. veckoberedning. Då

föredras de ärenden som statsrådet skall vara

föredragande i vid regeringssammanträdet. Samtidigt

är veckoberedningen ett tillfälle då tjänstemännen

kan informera statsrådet om vad som händer inom

departementets område. Vid några tillfällen under

våren 1997 informerade den ansvarige tjänstemannen

om beredningsläget för ärendet om Polenkabeln. Håkan

Heden var själv närvarande vid åtminstone några av

dessa tillfällen, men satt tyst när ärendet om

Polenkabeln var uppe.

Håkan Heden uppgav också att det var viktigt att

klargöra skillnaderna mellan de två

beredningsprocesserna angående dels prövningen

enligt 2 och 3 kap. NRL, som sker i

Näringsdepartementet, dels prövningen enligt 4 kap.

samma lag, som sker i Miljödepartementet. Vid mötena

med Miljödepartementet diskuterades vilka skillnader

som finns och den tidsplan som Miljödepartementet

bedömde att den behövde följa för att ta ställning

till frågan om projektet skulle prövas enligt 4 kap.

NRL. Man diskuterade egentligen inte frågan om vad

Miljödepartementet ville eller inte ville.

Vidare uppgav Håkan Heden att ärendet var föremål

för s.k. gemensam beredning. Vid denna beredning

fick man från Näringsdepartementets sida veta att

Miljödepartementet föreslog att regeringen inte

skulle göra någon prövning enligt 4 kap. NRL. Det

hade Näringsdepartementet inga invändningar mot.

Utfrågning med näringsminister Anders Sundström

Utskottet har den 21 april 1998 hållit utfrågning

med näringsminister Anders Sundström. Vid

utfrågningen uppgav Anders Sundström att regeringen

inte har gett några direktiv till myndigheter,

Vattenfall AB eller Svenska kraftnät inför eller

under koncessionsärendets prövning. De berörda

myndigheterna har gjort sina självständiga

bedömningar när de tagit ställning till projektet.

Riksdagen och regeringen har vid flera tillfällen

beslutat om de finansiella förutsättningarna för

Svenska kraftnäts medverkan i projektet. Varje gång

har det tydligt framgått av regeringens förslag att

riksdagen bara haft att ta ställning till de

finansiella förutsättningarna. Riksdagen skulle inte

föregripa prövningen enligt ellagen av

koncessionsansökan.

Anders Sundström uppgav vidare att ett visst

informationsutbyte har förekommit mellan

Regeringskansliet å ena sidan och Nätmyndigheten,

Vattenfall AB och Svenska kraftnät å andra sidan.

Ett sådant informationsutbyte, som rör

planeringsaspekter, sakinformation och

detaljuppgifter, förekommer enligt Anders Sundström

normalt i ett ärende av detta slag.

Infomationsutbytet har inte varit av den karaktären

att det kunnat påverka utgången av ärendet.

När det gäller frågan om jäv uppgav Anders

Sundström att det i första hand är tjänstemannen

själv som har att uppmärksamma om han eller hon är

jävig i ett ärende. Det ansvaret har tjänstemannen.

Tjänstemannen skall själv säga till om han eller hon

inte bör handlägga ett ärende. Hans ansvar som chef

för departementet är att se till att det finns en

organisation som gör det lättare för de anställda

att bedöma om de är jäviga eller inte. På

Näringsdepartementet finns det en lång erfarenhet av

att hantera bl.a. jävsfrågor. Det beror dels på

departementets karaktär, med ett stort antal företag

som departementet förvaltar statens aktier i, dels

på den omfattande verksamhet som bedrivs i kontakt

med andra företag och organisationer. Därför

förvissade han sig i ett tidigt skede om att

expeditionschefen vid återkommande tillfällen

informerar både nyanställda och äldre anställda om

vad som gäller beträffande jäv och andra

bestämmelser i förvaltningslagen. Han har också

talat om dessa frågor vid anställning av politiskt

sakkunniga vid departementet och försökt se till att

information om detta når ut.

Anders Sundström uppgav vidare att det han hittills

beskrivit är den organisation som gällt vid

departementet också under hans företrädares tid. På

en punkt har han gjort en organisatorisk förändring

i förhållande till sina företrädare, och det gäller

frågan om styrningen av Vattenfall AB. Efter det att

man gick ned till endast en statssekreterare utsåg

han en särskilt politiskt sakkunnig planeringschef.

Denne skall under statsrådet ansvara för den

politiska ledningen av förvaltningsärenden som rör

Vattenfall AB. Tidigare har dessa frågor legat

direkt under ministern och statssekreteraren. Under

hela den tid som Vattenfall AB har varit ett bolag

har statssekreteraren också suttit i bolagets

styrelse. Planeringschefen utsågs i oktober 1997.

Detta innebar inte att Lars Rekke fram till dess

hade ansvaret, utan i stället fick han själv (Anders

Sundström) hantera frågorna. Han tyckte inte att det

var en tillfredsställande situation, utan ville ha

en annan ordning.

Anders Sundström ville också poängtera att, om

regeringen i anslutning till sina sammanträden

behöver information från tjänstemännen, det är

brukligt att statssekreteraren eller någon högre

tjänsteman lämnar den informationen till regeringen.

Lars Rekke var med inför regeringssammanträdet den

17 juli för att vid behov kunna lämna ren

sakinformation. Just med tanke på att Rekke inte

varit inblandad i ärendet och således inte kunde

förväntas kunna ärendet följde den ansvarige

handläggaren med. Anders Sundström uppgav att det

dock var han själv som vid regeringens sammanträde

föredrog ärendet för de övriga i regeringen.

Enligt Anders Sundströms bedömning, efter det att

han har tagit del av den information som finns i

departementet samt efter att ha talat med berörda

tjänstemän och ha tagit del av

konstitutionsutskottets utfrågning, har de aktuella

tjänstemännen inte gjort sig skyldiga till ett

agerande som leder till jäv.

Därutöver uppgav Anders Sundström att syftet med

kabeln är att se till att vi behöver mindre

produktionskapacitet i Sverige för att täcka

svängningarna i konjunktur och klimatförhållanden.

Det innebär en fördel om vi binder ihop nätet i

Östersjön på samma sätt som vi bundit ihop nätet i

Sverige. På detta sätt slipper vi bygga upp en

produktionskapacitet som skall klara den absolut

hårdaste påfrestning. Syftet med kabeln är alltså

att minska behovet av produktionskapacitet i området

och därmed minska miljöpåverkan och säkra

energiförsörjningen.

Anders Sundström uppgav också att det, enligt hans

uppfattning, är viktigt att man inte kan avgöra

frågor om vägar, järnvägar och elledningar på

kommunal nivå. Han anser att man måste ha en

infrastruktur i Sverige där man knyter ihop olika

delar av vårt land. De produktionsanläggningar för

el som finns måste kunna försörja hela Sverige.

Därför anser han att det bör vara så att beslut om

att bygga och dra vägar, elledningar och järnvägar

skall fattas på nationell nivå och inte på lokal

nivå. När det gäller Polenkabeln är det, i

förhållande till de elledningar som finns i övrigt i

Sverige, inget omfattande projekt, men ett

nödvändigt projekt. Han uppgav vidare att det finns

många vägar och järnvägar som är större projekt än

detta, också i investeringsbelopp, och som prövas

enligt väglagen. Det är, såvitt han vet, ingen väg

eller järnväg som har prövats enligt 4 kap. NRL.

Frågan om en prövning enligt 4 kap. NRL av detta

projekt har beretts på Miljödepartementet. Han har

inte haft något att erinra mot det förslag som

miljöministern redovisade.

Vidare uppgav Anders Sundström att han inte hade

lagt sig i något beslut som Karlshamns kommun skall

fatta. Däremot anser han det vara hans skyldighet

att resa runt i landet och lyssna på stämningarna i

olika frågor. Frågan om Polenkabeln är väldigt

kontroversiell i Blekinge, så det är hans absoluta

skyldighet att höra hur folk som har att hantera

frågan upplever läget där. Han har naturligtvis

argumenterat för att kabeln skall byggas enligt

ellagen därför att han anser att den behövs. Han

anser att han efter regeringsbeslutet har rätt att

argumentera för regeringens beslut.

Anders Sundström redogjorde också för att prövning

enligt 4 kap. NRL hade begärts av Boverket,

Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet, SGU,

Länsstyrelsen i Blekinge län och berörda kommuner.

Mot en prövning har bl.a. Koncessionsnämnden för

miljöskydd och Naturvårdsverket varit. Han har

uppfattat att den tyngsta remissinstansen i detta

fall har varit Koncessionsnämnden. Anders Sundström

uppgav vidare att han har tolkat det så att ellagen

ställer samma hårda miljökrav på utförandet av

Polenkabeln som 4 kap. NRL gör.

Därutöver uppgav Anders Sundström att han bad

statssekreterare Lars Rekke att kontakta Svenska

kraftnät för att han ytterligare en gång ville

försäkra sig om att Polenkabelns syfte är att

hantera svängningar i konjunktur och klimat och inte

att exportera eller importera. Han har försäkrat sig

om detta ett stort antal gånger tidigare. Uppdraget

gavs till Rekke efter det att frågan hade behandlats

i regeringen.

Utskottets bedömning

I granskningsärendet har bl.a. aktualiserats frågan

om huruvida jäv skulle ha förelegat för vissa

tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet vid

beredningen och avgörandet av regeringens ärende om

en koncessionsansökan rörande en likströmskabel

mellan Sverige och Polen. Enligt utskottets mening

har vid granskningen inte kommit fram annat än att

det aktuella regeringsärendet i detta avseende har

handlagts i enlighet med gällande regler.

Utskottet finner dock anledning att ånyo framhålla

vikten av att förvaltningslagens jävsregler iakttas

vid beredningen av ärenden i Regeringskansliet. Som

utskottet tidigare uttalat bör en

departementstjänsteman, som är styrelseledamot i ett

hel- eller halvstatligt bolag, inte delta i ett

ärende som rör bolaget, oavsett ärendets

beskaffenhet. I sådant fall bör en annan tjänsteman

i första hand svara för handläggningen.

I den nu aktuella granskningsanmälan begärs vidare

att konstitutionsutskottet, förutom att granska

jävssituationen i detta särskilda fall, skall uttala

sig om jävsfrågor för högre och politiskt tillsatta

tjänstemän i departementen. Utskottet vill härvid

erinra om att utskottet i samband med årets

administrativt inriktade granskning har uttalat att

utskottet vid kommande granskning av detta slag

skall ta upp frågan om huruvida det finns risker för

jäv när tjänstemän i Regeringskansliet har uppdrag

som ledamöter i styrelser för statliga företag och

affärsverk (bet. 1997/98:KU10 s. 7). Utöver vad som

anförts ovan finner utskottet därför inte anledning

att nu göra något ytterligare uttalande när det

gäller frågan om jäv.

Granskningen föranleder inte heller i övrigt något

ytterligare uttalande från utskottets sida.

3.5 Regeringens beslut om sekretess

beträffande vissa handlingar rörande

Scientologikyrkan

Ärendet

I en anmälan, bilaga A 3.12, har begärts att

konstitutionsutskottet skall granska regeringens

beslut att sekretessbelägga en skrift från

scientologerna.

Bakgrund

Regeringens beslut

Den 26 september 1996 begärde en anonym man att hos

Justitiedepartementet få ta del av en handling som

han uppgav fanns i departementet och som rörde

Scientologikyrkan. Mannen lämnade in en handling -

scientologimaterialet - som han uppgav var en kopia

av den handling som han begärde att få ta del av.

Enligt Justitiedepartementet blev

scientologimaterialet därigenom en allmän handling i

departementet. Justitiedepartementet avslog mannens

begäran den 2 oktober 1996 med motiveringen att det

i departementet inte kunnat påträffas någon sådan

handling som han efterfrågade.

Därefter har materialet vid flera tillfällen

lämnats ut från Justitiedepartementet när någon har

begärt att få ta del av det.

Den 16 oktober 1997 beslutade regeringen emellertid

att materialet inte skulle lämnas ut. Regeringen

anger följande som skäl för sitt beslut (Ju97/3133).

Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess bl.a. för uppgifter som rör medborgare

eller juridiska personer i en annan stat, om det kan

antas att det stör Sveriges mellanfolkliga

förbindelser eller på annat sätt skadar landet om

uppgifterna röjs.

Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör

den amerikanska organisationen Religious Technology

Center. Det kan antas att ett utlämnande av

uppgifterna i handlingen skulle störa Sveriges

mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada

landet. Sekretess gäller därför för uppgifterna

enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Justitieministerns frågesvar den 29 oktober 1997

Justitieminister Laila Freivalds har i svar på fråga

1997/98:73 om hemligstämpling av "scientologbibeln"

anfört bl.a. följande.

Regeringen gjorde bedömningen att det kunde antas

att ett utlämnande av uppgifterna skulle störa

Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat

sätt skada landet eftersom det hävdas att Sverige

bryter mot sina åtaganden enligt internationella

avtal på upphovsrättsområdet genom att tillåta att

materialet lämnas ut från svenska myndigheter. Detta

har redan medfört en viss störning i de bilaterala

förbindelserna mellan Sverige och USA och kan komma

att leda till störningar även i andra

internationella sammanhang.

Det har således inte varit fråga om huruvida den i

Sverige grundlagsfästa offentlighetsprincipen kan

inskränkas genom upphovsrättsliga regler, vilket den

givetvis inte kan. Däremot har varje myndighet som

tar ställning till om den aktuella handlingen kan

lämnas ut att göra en skadeprövning. Frågan gäller

således huruvida utlämnande av handlingen stör eller

på annat sätt skadar Sveriges relationer med vår

omvärld. I frågor som uppkommer hos statliga

myndigheter och som är av betydelse för förhållandet

till andra stater eller mellanfolkliga

organisationer skall med stöd av 10 kap. 8 §

regeringsformen utrikesministern underrättas. Syftet

med denna underrättelseplikt är att främja en

enhetlig och konsekvent utrikespolitik.

Justitiekanslerns beslut

En person begärde hos Justitiekanslern att få ut ett

exemplar av den s.k. scientologibibeln.

Justitiekanslern underrättade, med hänvisning till

reglerna i 10 kap. 8 § regeringsformen, chefen för

Utrikesdepartementet att det hos Justitiekanslern

fanns en handling motsvarande den som berörs av

sekretess enligt regeringens beslut den 16 oktober

1997 och att denna handling alltsedan den ingivits i

ärendet hos Justitiekanslern har tillhandhållits

allmänheten på begäran och att så alltjämt sker.

Utrikesdepartementet överlämnade därefter den 27

oktober 1997 till Justitiekanslern en promemoria

angående vissa utrikespolitiska förhållanden som

aktualiserats med anledning av att dokumentet är

allmän handling vid flera myndigheter i Sverige.

Justitiekanslern har därefter, den 30 oktober 1997,

fattat följande beslut.

Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess

bl.a. för uppgifter som rör medborgare eller

juridiska personer i en annan stat, om det kan antas

att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser

eller på annat sätt skadar landet om uppgifterna

röjs.

Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör

den amerikanska organisationen Religious Technology

Center. Vad som nu framkommit angående vissa

utrikespolitiska förhållanden gör att ett fortsatt

utlämnande av uppgifterna i handlingen kan antas

störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på

annat sätt skada landet. Sekretess gäller därför för

uppgifterna enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Kammarrättens dom

Justitiekanslerns beslut överklagades till

Kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten meddelade i

dom den 5 december 1997 att kammarrätten delade

Justitiekanslerns bedömning och inte ändrade det

överklagade beslutet.

Kammarrättens dom har överklagats till

Regeringsrätten. Regeringsrätten meddelade den 6

april 1998 prövningstillstånd i målet och kommer,

enligt vad utskottet har inhämtat, att under våren

pröva målet i sak.

Justitiedepartementets promemoria

Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet

översänt en inom Justitiedepartementet den 9

februari 1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.13. I

promemorian anförs bl.a. följande.

Grunden för sekretess

I Utrikesdepartementet upprättades den 27 oktober

1997 en promemoria som överlämnades till

Justitiekanslern i anledning av att Justitiekanslern

med stöd av 10 kap. 8 § regeringsformen underrättat

chefen för Utrikesdepartementet om att materialet

hade begärts ut från Justitiekanslern. I promemorian

redogörs för de förhållanden som låg till grund för

regeringens bedömning att det förelåg

utrikessekretess för uppgifterna i materialet.

Promemorian har hemligstämplats med hänvisning till

bestämmelsen om utrikessekretess. Promemorian har

också överlämnats till riksdagens kammarkansli,

Jönköpings kommun och till Stockholms tingsrätt.

Tidpunkten för sekretessens inträde

När Justitiedepartementet började att lämna ut

materialet i oktober 1996 fanns inga indikationer på

att uppgifterna i det skulle omfattas av sekretess.

En tid efter det första utlämnandet kontaktades

Justitiedepartementet och UD av företrädare för

Scientologikyrkan, amerikanska kongressledamöter och

USA:s ambassad i Stockholm. Justitiedepartementet

ansåg inte att dessa kontakter medförde någon grund

för att sekretessbelägga materialet. Av UD:s

promemoria framgår att ett fortsatt utlämnande av

materialet vid tidpunkten för regeringens beslut den

16 oktober 1997 skulle medföra risk för vissa

konsekvenser och att förutsättningarna för

utrikessekretess för uppgifterna i materialet därmed

var uppfyllda.

Av Utrikesdepartementets promemoria från den 27

oktober 1997 framgår bl.a. följande. USA hävdar att

ett utlämnande av en kopia med stöd av de svenska

bestämmelserna om utlämnande av allmänna handlingar

innebär ett oskäligt inkräktande på scientologernas

legitima intressen och att bestämmelserna som

tillåter detta står i strid med Sveriges åtaganden

på immaterialrättsområdet genom Bernkonventionen och

TRIPs-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual

Property Rights). USA hävdar att materialet är

upphovsrättsskyddat, och att Sverige genom att lämna

ut det skulle bryta mot sina förpliktelser enligt de

internationella avtalen på immaterialrättsområdet,

nämligen Bernkonventionen och TRIPs-avtalet. I april

1997 placerades Sverige på USTR:s (US Trade

Representative) speciella bevakningslista (Special

301) med anledning av att man inte ansåg att Sverige

uppfyller sina åtaganden på det immaterialrättsliga

området. Bakgrunden till placeringen var främst en

annan fråga (att Sverige inte har ett "civil-

search"-förfarande), men utlämnandet av

upphovsrättsskyddat material från Regeringskansliet

och riksdagen omnämndes som en bidragande orsak. USA

har också inlett ett konsultationsförfarande inom

ramen för WTO:s tvistlösningsförfarande med

hänvisning till bristen på civil-search-förfarande

och amerikanska företrädare har också informellt

uppgett att man överväger att inleda ett dylikt även

när det gäller frågan om utlämnande av

upphovsrättsligt skyddat material. Vid TRIPs-

förhandlingar i Genève den 18 september 1997 uppgavs

att USA avvaktar regeringens beslut i

sekretessfrågan och att man hoppades att saken i och

med det skulle vara ur världen.

Tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen,

upphovsrättslagen, m.m.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF)

skall varje svensk medborgare, till främjande av ett

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, ha

rätt att ta del av allmänna handlingar.

Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av

allmänna handlingar begränsas endast om det är

påkallat med hänsyn bl.a. till rikets säkerhet eller

dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig

organisation. Begränsningen av rätten att ta del av

allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse

i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes

lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen

hänvisar.

Vad som i lag är stadgat gäller enligt 1 kap. 8 §

TF om den rätt, som tillkommer upphovsman till t.ex.

litterärt eller konstnärligt verk och om

upphovsrätten närstående rättigheter.

Av 1 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterärt och konstnärligt verk framgår att den som

har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har

upphovsrätt till verket om det t.ex. är en

skönlitterär eller beskrivande framställning i

skrift eller tal.

Enligt 2 § innefattar upphovsrätten uteslutande

rätt att bl.a. förfoga över verket genom att

framställa exemplar av det och genom att göra det

tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller

ändrat skick. Enligt paragrafen görs verket

tillgängligt för allmänheten t.ex. då det framförs

offentligt eller sprids till allmänheten eller visas

offentligt.

Av 26 b § framgår att allmänna handlingar skall

oavsett upphovsrätten tillhandahållas enligt 2 kap.

TF.

Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess för uppgift som angår Sveriges

förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan

stat, mellanfolklig organisation, myndighet,

medborgare eller juridisk person i annan stat eller

statslös, om det kan antas att det stör Sveriges

mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt

skadar landet om uppgiften röjs.

Sverige är liksom USA anslutet till Bernkonventionen

för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt

konventionens artikel 2.6 har t.ex. ett litterärt

eller konstnärligt verk skydd i alla länder för

vilka konventionen gäller. Skyddet gäller till

förmån för verkets upphovsman och hans

rättighetshavare.

I fråga om skyddade verk äger de, enligt artikel

5.1, i alla andra unionsländer än verkets hemland

såväl de rättigheter som varje lands lagar för

närvarande tillerkänner eller framdeles kan komma

att tillerkänna landets egna medborgare som de

rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av

denna konvention.

Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk,

som skyddas av denna konvention, äger enligt artikel

9.1 uteslutande rätt att låta mångfaldiga dessa verk

på vad sätt eller i vilken form det vara må. Det är

enligt artikel 9.2 förbehållet unionsländernas

lagstiftning att tillåta mångfaldigande av verk som

sägs under 9.1 i vissa särskilda fall, förutsatt att

sådant mångfaldigande icke gör intrång i det normala

utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt

inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Regeringen beslutade den 16 april att tillkalla en

kommitté med uppdrag att göra en översyn av

bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet

i syfte att vidga möjligheterna för

offentlighetsprincipens tillämpning i IT-samhället

(dir. 1998:32). Kommittén skall bl.a. undersöka om

det i något fall finns ett behov av att öka

möjligheterna att inte tillhandahålla en allmän

handling som omfattas av upphovsrätt. Kommittén

skall också göra en allmän översyn av

sekretesslagen.

Utskottets bedömning

Regeringen har med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen

beslutat att avslå en begäran att få ta del av det

s.k. scientologimaterialet. Skälen för regeringens

beslut var att den begärda handlingen innehåller

uppgifter som rör den amerikanska organisationen

Religious Technology Center. Det kunde enligt

regeringen antas att ett utlämnande av uppgifterna i

handlingen skulle störa Sveriges mellanfolkliga

förbindelser och på annat sätt skada landet.

Sekretess gällde därför enligt regeringen för

uppgifterna.

Begäran att få ta del av allmän handling skall

enligt 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen göras

hos myndighet som förvarar handlingen. Myndigheten

skall pröva en sådan begäran.

Regeringen har prövat en begäran om att få ta del

av en allmän handling och då funnit att handlingen

inte kunde lämnas ut eftersom sekretess gällde för

uppgifterna i handlingen. Regeringen har därvid

tillämpat sekretesslagen.

Utskottet konstaterar att regeringen tillämpat

gällande rätt, i detta fall tryckfrihetsförordningen

och sekretesslagen. Utskottet har inte funnit

anledning att uttala någon kritik med anledning av

den bedömning regeringen därvid gjort, oavsett

vilket slut Regeringsrätten kommer till när den

prövar den ovan återgivna domen som överklagats från

Kammarrätten i Stockholm.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

3.6 Näringsminister Anders Sundströms

beredning av propositionerna 1996/97:84 En

uthållig energiförsörjning och 1996/97:176

Lag om kärnkraftens avveckling samt

1996/97:136 Ny ellag

Ärendet

I en anmälan, bilaga A 3.14, har begärts att

konstitutionsutskottet skall granska om

näringsminister Anders Sundström har berett

propositionerna 1996/97:84 En uthållig

energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om

kärnkraftens avveckling i enlighet med

bestämmelserna i 7 kap. 2 § regeringsformen.

I en annan anmälan, bilaga A 3.15, har begärts att

utskottet skall granska hur beredningen av förslaget

till ny ellag skett. I en expertrapport skriven av

professor Ulf Bernitz behandlas frågan om statlig

reglering av utrikeshandeln med el från EG-rättslig

synpunkt. Rapporten kom enligt anmälan aldrig

officiellt in till departementet. Det är, enligt

anmälaren, mycket allvarligt om näringsministern

valt att hemlighålla information och fakta för

lagråd och riksdag.

Bakgrund

Proposition 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning

I propositionens avsnitt 2 framgår följande under

rubriken Ärendet och dess beredning.

Riksdagen beslutade våren 1991 om riktlinjer för

energipolitiken (prop. 1990/91:88, bet.

1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Beslutet grundade

sig i allt väsentligt på en överenskommelse mellan

Socialdemokraterna, Folkpartiet liberalerna och

Centerpartiet.

En parlamentarisk kommission - Energikommissionen -

tillsattes sommaren 1994 (dir. 1994:67, dir.

1994:120). Kommissionens uppgift var bl.a. att

granska de pågående energipolitiska programmen för

omställning och utveckling av energisystemet och

analysera behovet av förändringar och ytterligare

åtgärder.

Kommissionen överlämnade den 18 december 1995

slutbetänkandet Omställning av energisystemet (SOU

1995:139) till regeringen. Till betänkandet fogades

fyra underlagsbilagor (SOU 1995:140, del 1-4).

Energikommissionens slutbetänkande har

remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet

och remisssinstansernas synpunkter finns i

departementspromemorian Energikommissionens

betänkande (Ds 1996:55).

Utöver kommissionens betänkanden har en stor mängd

rapporter, synpunkter och förslag rörande åtgärder

inom energiområdet överlämnats till regeringen från

myndigheter, kommuner, organisationer, företag och

enskilda.

Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till

överläggningar om energipolitiken på grundval av

1991 års överenskommelse, Energikommissionens

betänkande och remissvaren på detta.

Överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 med

en överenskommelse mellan Socialdemokraterna,

Centerpartiet och Vänsterpartiet om en uthållig

energiförsörjning.

I avsnitt 3 redovisas överenskommelsen till sin

exakta ordalydelse. Regeringen föreslår att de i

överenskommelsen angivna riktlinjerna för

energipolitiken antas av riksdagen. Regeringen avser

att i den ekonomiska vårpropositionen återkomma med

förslag till finansiering av de i föreliggande

proposition föreslagna åtgärderna.

Av redovisningen i avsnitt 3 framgår bl.a. följande.

I det följande redovisas de åtgärder som skall

vidtas för att möjliggöra en avställning av den

första reaktorn senast den 1 juli 1998 och den andra

reaktorn senast den 1 juli 2001.

Ett förslag till en lag om avställning av

kärnkraftsreaktorer föreläggs riksdagen under år

1997 i så god tid att lagen kan träda i kraft den 1

januari 1998. I lagen föreskrivs att rätten att

driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi

kan upphävas av regeringen. Sådana beslut skall

fattas med utgångspunkt i att reaktorerna skall

ställas av i den ordning och vid de tidpunkter som

bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen

av energisystemet och dess genomförande. Av

kriterierna bör vidare följa att avställningen skall

inledas med de reaktorer som mest kan ifrågasättas

från lokaliseringsynpunkt.

Barsebäcksverkets lokalisering är olämplig.

Förhandlingar skall inledas med ägaren till

Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1

juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001.

Regeringen avser att omedelbart efter lagens

ikraftträdande fatta beslut om avställning av

kärnkraftsreaktorerna Barsebäck 1 och Barsebäck 2.

Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn är

att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom

tillförsel av ny elproduktion och minskad användning

av el.

Proposition 1996/97:176 Lag om kärnkraftens

avveckling

I propositionens avsnitt 3 framgår följande under

rubriken Ärendet och dess beredning.

Frågan om användning av kärnkraft som energikälla i

Sverige har länge stått på den politiska

dagordningen. Folkomröstningen år 1980 resulterade

bl.a. i att kärnkraften skulle avvecklas i den takt

som var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk

kraft för att upprätthålla sysselsättning och

välfärd. I avsnitt 4.1 sammanfattas frågans

behandling från folkomröstningen till riksdagens

energipolitiska beslut i juni 1997.

Sommaren 1994 tillsattes en parlamentarisk

kommission, Energikommissionen (dir. 1994:67, dir.

1994:120). Denna överlämnade sitt slutbetänkande

Omställning av energisystemet (SOU 1995:139) till

regeringen i december 1995. Till betänkandet hör

bakgundsmaterial i form av fristående rapporter,

redovisade i fyra volymer med underlagsbilagor (SOU

1995:140). En sammanfattning av kommissionens

betänkande och remissinstansernas synpunkter finns i

departementspromemorian Energikommissionens

betänkande (Ds 1996:55).

Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till

överläggningar om energipolitiken och beslutade i

september samma år att tillsätta en arbetsgrupp för

att komplettera Energikommissionens analys med ett

förslag till lagstiftning om kärnkraftens

avveckling. I arbetsgruppen ingick företrädare för

Justitiedepartementet, Närings- och

handelsdepartementet, Finansdepartementet och

Miljödepartementet.

De energipolitiska överläggningarna slutfördes den

4 februari 1997 med en överenskommelse mellan

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet

om riktlinjerna för energipolitiken.

Den 14 februari 1997 lade arbetsgruppen fram

departementspromemorian Lag om kärnkraftens

avveckling (Ds 1997:14). Promemorian har

remissbehandlats. En sammanställning av

remissinstansernas synpunkter har gjorts och finns

tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr

N 97/496).

Regeringen överlämnade i mars 1997 propositionen En

uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84) till

riksdagen. I propositionen redovisas den

energipolitiska överenskommelsen och föreslås bl.a.

att på överenskommelsen baserade riktlinjer för

energipolitiken antas av riksdagen. En

sammanfattning av innehållet i propositionen finns i

avsnitt 4.2. Riksdagen har den 10 juni 1997 beslutat

i enlighet med förslagen i propositionen (bet.

1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272).

Departementspromemorians förslag till lagstiftning

bygger på de överväganden som gjorts i

Energikommissionens slutbetänkande. Kommissionens

juridiska analys bygger på ett expertutlåtande, som

utgör underlagsbilaga 26 till betänkandet. Rättsliga

frågor i samband med kärnkraftens avveckling (SOU

1995:140, del 4, s. 9-87). Underlagsbilagan finns

fogad som bilaga till departementspromemorian och

utgör också bilaga 1 till propositionen. En

sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De

lagförslag som läggs fram i promemorian finns i

bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna

finns i bilaga 4.

Näringsutskottet beredde konstitutionsutskottet

tillfälle att yttra sig över propositionen

1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling.

Utskottet avlämnade yttrandet 1997/98:KU3y till

näringsutskottet. Konstitutionsutskottet höll två

utfrågningar i ärendet, dels den 23 oktober 1997 med

professorerna Bertil Bengtsson, Anders Victorin och

Hans-Heinrich Vogel, dels den 6 november 1997 med

näringsminister Anders Sundström.

Proposition 1996/97:136 Ny ellag

I propositionens avsnitt 3 framgår följande under

rubriken Ärendet och dess beredning.

Riksdagen beslutade våren 1992 om mål och strategier

för en reformering av den svenska elmarknaden (prop.

1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).

Regeringen tillkallade i mars 1992 en utredare med

uppgift att utarbeta förslag till en ny

Ellagstiftning på elområdet. Utredningen (N 1992:04)

antog namnet Ellagstiftningsutredningen (ELU).

Riksdagen beslutade våren 1994 om ett nytt

regelverk för elmarknaden (prop. 1993/94:162,

bet.1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). Beslutet

innebar omfattande förändringar i lagen (1902:71 s.

1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar (ellagen). Genom beslutet infördes

vidare en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el,

m.m. Enligt beslutet skulle de nya lagreglerna ha

trätt i kraft den 1 januari 1995.

Till grund för riksdagsbeslutet låg bl.a. de

lagförslag som ELU redovisade våren 1993 i

delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU

1993:68).

Sommaren 1994 tillkallade regeringen en

parlamentariskt sammansatt kommission,

Energikommissionen (N 1994:04), med uppgift att

granska de pågående energipolitiska programmen för

omställning och utveckling av energisystemet och

analysera behovet av förändringar och ytterligare

åtgärder. I kommissionens uppgifter ingick också att

följa utvecklingen på elmarknaden och särskilt

behandla utlandshandeln och de regionalpolitiska

frågorna (dir. 1994:67). Regeringen beslutade hösten

1994 om tilläggsdirektiv (dir. 1994:120) till

Energikommissionen som innebar att den med förtur

skulle analysera förutsättningarna för att genomföra

elmarknadsreformen på ett sätt som inte låste

kommissionens fortsatta arbete.

Hösten 1994 beslutade riksdagen att skjuta upp

elmarknadsreformens ikraftträdande för att skapa

möjligheter för Energikommissionen att genomföra en

bredare konsekvensanalys av de nya reglerna för

elmarknaden innan reformen skulle träda i kraft

(prop. 1994/95:84, bet. 1994/95:NU10, rskr.

1994/95:141).

Energikommissionen redovisade våren 1995 sina

överväganden och förslag avseende elmarknadsreformen

i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14).

Riksdagen beslutade hösten 1995 om att de på våren

1994 beslutade lag-ändringarna skulle träda i kraft

med vissa ändringar den 1 januari 1996 (prop.

1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2).

ELU:s fortsatta arbete skulle enligt direktiven

syfta till att få bl.a. ellagen ersatt med en modern

lagstiftning. I tilläggsdirektiv för utredningen

sommaren 1993 (dir. 1993:93) angavs bl.a. att de

nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen skulle ses

över och att lagen skulle omarbetas språkligt och

redaktionellt.

ELU redovisade i oktober 1995 sitt slutbetänkande

Ny ellag (SOU 1995:108). I betänkandet föreslås

bl.a. att bestämmelserna i ellagen och lagen om

handel med el, m.m. (1994:618) förs samman till en

gemensam ny lag. Den nya lagen skall enligt

förslaget innehålla regler för produktion,

överföring och handel med el, m.m. Betänkandet har

remissbehandlats. En sammanfattning av ELU:s förslag

finns i bilaga 1. ELU:s lagförslag återfinns i

bilaga 2. En sammanställning av remissinstansernas

synpunkter finns i bilaga 3.

Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla

en utredare med uppgift att föreslå ett regelverk

för en organiserad börshandel med el. Enligt

direktiven skulle utredaren även lämna förslag till

den reglering av utlandshandeln som kan bli

nödvändig för att säkerställa

försörjningstryggheten. Utredningen (N 1996:49)

antog namnet Elbörsutredningen. Den redovisade i

april 1996 sina överväganden och förslag i

betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49).

En sammanfattning av utredningens förslag finns i

bilaga 4. Utredningens lagförslag redovisas i bilaga

5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning

över remissinstanserna finns i bilaga 6. En

sammanställning av remissinstansernas synpunkter

finns tillgänglig i Närings- och

handelsdepartementet (dnr N 96/868).

Regeringen beslutade i november 1995 att tillkalla

en utredare med uppgift att utarbeta förslag till

regler för konsumentskydd vid leverans av el (dir.

1995:148). Utredningen antog namnet Utredningen om

konsumentskydd vid leverans av el (nedan benämnd

Elkonsumentskyddsutredningen). Utredningen

redovisade i juni 1996 sitt betänkande

Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). I

betänkandet lämnas förslag till regler för

konsumentskydd vid avstängning av el och för

konsumentskydd vid kvantitativa driftstörningar

(skadeståndsrelger). En sammanfattning av

utredningens förslag finns i bilaga 7. Utredningens

lagförslag redovisas i bilaga 8. Utredningens

betänkande har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanserna finns i bilaga 9. En

sammanställning av remissinstansernas synpunkter

finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In

96/619).

I juni 1996 uppdrog regeringen åt Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK) att utreda och

föreslå åtgärder för icke koncessionspliktiga elnät,

m.m. Uppdraget syftade till att precisera ELU:s

förslag avseende undantag från kravet på

nätkoncession. Uppdraget redovisades i november 1996

i rapporten Icke koncessionspliktiga nät. En

sammanfattning av rapporten finns i bilaga 10.

Rapportens lagförslag finns i bilaga 11. Ett

remissmöte hölls i Närings- och handelsdepartementet

den 19 november 1996. En förteckning över deltagarna

i remissmötet finns i bilaga 12. Minnesanteckningar

från mötet finns tillgängliga i Närings- och

handelsdepartementet (dnr N 96/1380).

Utredningen om regler för handel med el, m.m.

Utredningen om regler för handel med el, m.m.

redovisade sitt uppdrag i betänkandet Regler för

handel med el (SOU 1996:49). Utredningen har som

bilaga 2 till betänkandet fogat en rapport från

januari 1996 Gemenskapsrättsliga gränser för

Sveriges möjligheter att kontrollera internationell

handel med el av professor Ulf Bernitz, Juridiska

fakulteten vid Stockholms universitet och Olivier

Linden, LLM i europeisk rätt. Någon ytterligare

rapport av Ulf Bernitz finns inte fogad till

betänkandet.

Utredningens material finns arkiverat hos

Riksarkivet under diarienummer 33/96. Bland

arkiverat material finns dels den ovan nämnda

rapporten av Ulf Bernitz och Olivier Linden, dels en

"kompletterande rapport" från mars 1996 av Ulf

Bernitz och Olivier Linden.

Närings- och handelsdepartementets promemoria

Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet

översänt en inom Närings- och handelsdepartementet

den 17 mars 1998 upprättad promemoria, bilaga A

3.16. I promemorian redogörs för beredningen av

propositionerna. Vidare anförs bl.a. följande.

Ola Karlssons anmälan gäller behandlingen av ett par

expertrapporter till Elbörsutredningen. Utredningen

uppdrog åt professor Ulf Bernitz att utarbeta en

rapport om reglering av utrikeshandeln med el ur EG-

rättslig synpunkt. Rapporten överlämnades till

utredningen. Rapporten innehöll en noggrann

genomgång av EG-rätten på detta område och

publicerades därför som bilaga till utredningens

betänkande.

Två tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet,

kansliråden Bengt Agartz och Bo Diczfalusy, var

sakkunniga i utredningen. Diczfalusy bad muntligen,

på utredarens uppdrag, professor Bernitz att

utarbeta en komplettering av den första rapporten.

Även denna kompletterande rapport, bestående av sex

sidor, överlämnades till utredningen. Denna senare

rapport kom dock att höra till det ganska omfattande

utredningsmaterial som inte publicerades i tryckt

skick av utredningen.

Som framgått av redovisningen ovan fick kanslirådet

Bo Diczfalusy uppdraget av utredaren att be

professor Bernitz att utarbeta en komplettering av

sin första rapport. Diczfalusy gjorde således detta

inom ramen för sitt uppdrag som sakkunnig i

utredningen.

Två av Närings- och handelsdepartementets

tjänstemän var sakkunniga i Elbörsutredningen och

har således haft tillgång till den aktuella

kompletterande rapporten. Rapporten hör dock inte, i

likhet med mycket annat underlagsmaterial i

Elbörsutredningen, till det material som formellt

överlämnades till departementet.

Utfrågning i konstitutionsutskottet

Näringsminister Anders Sundström har vid utskottets

utfrågning den 21 april 1998 bilaga B 7 anfört bl.a.

Det energipolitiska beslutet i riksdagen föregicks

av en mycket omfattande utredning med

Energikommissionen i botten. Partierna som deltog i

energiförhandlingarna såg två huvudalternativ för

att påbörja en avveckling. Det ena var en ny

lagstiftning, och det andra var ägardirektiv till

Vattenfall. Dels fick en arbetsgrupp i uppdrag att

arbeta fram en lag, dels fick Hans Christer Olson i

uppdrag att utarbeta ett PM om konsekvenserna för

Vattenfall av att stänga en reaktor till följd av

direktiv från ägaren. Lagstiftning var att föredra.

Hans tyngsta argument för detta är att han, oavsett

vilken ägare av kärnkraftverk som tvingas stänga en

reaktor på grund av ett beslut från riksdagen eller

regeringen, tycker att ägarna skall hanteras på ett

likvärdigt sätt. Då är en lagstiftning bättre än ett

ägardirektiv. Det tyckte han att denna promemoria

styrkte ytterligare. Naturligtvis var det inte så

att de beslutade att stänga någon reaktor i

Barsebäck utan att lagen fanns på plats. Först

gjordes en departementspromemoria. Denna promemoria

remissbehandlades. Lagrådet yttrade sig över den.

Den gick till riksdagen, som i sin tur skickade

tillbaka den till lagrådet. Lagrådet fann ingen

anledning att göra några ändringar eller ha några

synpunkter på propositionen. Sedan antog riksdagen

propositionen, och därefter beslutade regeringen om

en stängning.

Utskottets bedömning

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid

beredningen av regeringsärenden behövliga

upplysningar och yttranden inhämtas från berörda

myndigheter. I den omfattning som behövs skall

tillfälle lämnas för sammanslutningar och enskilda

att yttra sig. Utskottet har inte funnit att någon

av de tre aktuella propositionerna skulle ha beretts

på ett sätt som inte överensstämmer med 7 kap. 2 §

regeringsformen.

Av utredningen i ärendet framgår att den s.k.

kompletterande rapporten av professor Ulf Bernitz

tillkom på uppdrag av Elbörsutredningen men att den

inte fogades till Elbörsutredningens betänkande

Regler för handel med el. Rapporten överlämnades

inte heller formellt till Närings- och

handelsdepartementet utan arkiverades med

utredningens material hos Riksarkivet.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

3.7 Statsrådet Margot Wallströms

handläggning av ärendet om en ny

tandvårdstaxa

Anmälan

I en granskningsanmälan har hemställts om att

konstitutionsutskottet granskar statsrådet Margot

Wallströms handläggning av ny tandvårdstaxa, bilaga

A 3.17.

Genom förordning den 12 september 1996 (SFS

1996:903) föreskrev regeringen att tandvårdstaxan

(1973:638) skulle fortsätta gälla tills vidare, dock

längst till och med den 14 oktober 1996. Den 19

september 1996 utfärdade regeringen en förordning om

dels fortsatt giltighet av tandvårdstaxan, dels

ändring i samma taxa. Förordningen (SFS 1996:919)

utkom från trycket den 8 oktober 1996 och trädde i

kraft den 15 oktober 1996.

Anmälan riktar sig mot att förordningen 1996:919

kom ut alltför nära ikraftträdandet.

Bakgrund

Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall

förordningar kungöras så snart det kan ske, om inte

något annat föreskrivs i lag.

Enligt de principer som har lagts fast i den s.k.

Gröna boken från Statsrådsberedningen bör tiden

mellan det att en författning kommer ut från trycket

och författningens ikraftträdande vara minst fyra

veckor. Endast i speciella undantagsfall bör enligt

Gröna boken tiden sättas kortare än två veckor.

Konstitutionsutskottet har under ett antal år vid

sin granskning betonat vikten av att

författningsarbetet bedrivs på sådant sätt att

förseningar undviks.

Promemoria från Statsrådsberedningen

Utskottet har under beredningen av detta

granskningsärende ställt följande fråga till

Statsrådsberedningen: Vilken är orsaken till att

förordningen (1996:919) om dels fortsatt giltighet

av tandvårdstaxan (1973:638), dels ändring i samma

taxa, kom ut från trycket endast åtta dagar innan

den trädde i kraft?

Med en skrivelse av den 11 april 1997 har

Statsrådsberedningen som svar på utskottets fråga

förmedlat tre promemorior upprättade vid

Socialdepartementet respektive Statsrådsberedningen,

bilagorna A 3.18-A 3.20.

Av promemorian av den 9 oktober 1996 från

Socialdepartementet framgår att ändringen i taxan

var ett inslag i de besparingar som vidtagits för

att sanera statens finanser och att det huvudsakliga

innehållet i ändringen varit känt sedan december

1995 (prop. 1995/96:119). Vidare redovisas att

Riksförsäkringsverkets förslag till reviderad

åtgärdstaxa för tandvård kom in till

Socialdepartementet den 2 september 1996. Med

anledning av att beredningsarbetet i

Regeringskansliet krävde viss tid förlängdes den

till utgången av september 1996 tidsbegränsade

tandvårdstaxan till och med den 14 oktober 1996 (SFS

1996:903). Därefter beslutades ändringen av

tandvårdstaxan med ikraftträdande den 15 oktober

1996. Regeringen beslutade ändringarna den 19

september och de utkom från trycket den 8 oktober.

En kopia av författningen faxades till

Riksförsäkringsverket för bl.a. vidare spridning så

snart korrekturet var klart för trycklov den 30

september.

I promemorian redovisas även tidigare ändringar i

tandvårdstaxan åren 1991-1996. Av redovisningen

framgår att tandvårdstaxan ändras tämligen ofta och

att de rekommenderade tidsgänserna för när

författningen bör komma ut från trycket i regel inte

kunnat hållas.

I promemorian av den 10 april 1997 från

Statsrådsberedningen redovisas några åtgärder som

vidtagits i Regeringskansliet för att få till stånd

en bättre ordning för författningsutgivningen. Som

exempel anges att Statsrådsberedningen i den s.k.

Gröna boken har angivit vissa riktlinjer för

författningsutgivningen. Dessutom ger

Justitiedepartementet inför varje halvårs- och

årsskifte ut riktlinjer för när trycklov måste

meddelas för att författningar skall komma ut i rätt

tid.

Vidare erinras om att en promemoria upprättades

hösten 1993 inom Justitiedepartementet (bilaga A 3 i

bet. 1993/94:KU30) med anledning av den kritik som

konstitutionsutskottet riktat rörande

författningsutgivningen. I promemorian föreslogs

vissa åtgärder för att komma till rätta med den sena

författningsutgivningen. De åtgärder som föreslogs

var att ändra tryckrutinerna, att ändra

ikraftträdandedatum, att i ökad utsträckning hålla

extra regeringssammanträden samt att skärpa kraven

på en realistisk tidsplanering. I promemorian från

april 1997 konstateras emellertid att det trots

ansträngningarna fortfarande är ett ganska stort

antal författningar som kommer ut senare än vad som

rekommenderas. Arbetet med att förbättra rutinerna

för författningsutgivningen kommer därför att

fortsätta.

Konstitutionsutskottets fördjupade granskning av

författningsutgivningen år 1996

Konstitutionsutskottet genomförde under hösten 1997

en fördjupad granskning av författningsutgivningen

under år 1996 (bet. 1997/98:KU10 s. 14-28).

Granskningen bestod av flera delundersökningar.

Bland annat gjordes en fördjupad granskning av

författningsutgivningen vid några utvalda

departement. Socialdepartementet var ett av de

utvalda departementen. Av undersökningen framgår att

62 % av författningarna från Socialdepartementet

utkom senare än fyra veckor före ikraftträdandet. 32

% utkom senare än två veckor i förväg.

Vid granskningen gjordes också ett försök att av de

sena författningarna skilja ut vilka som kan sägas

ha någon betydelse för enskilda. Av de 98 försenade

författningar som utgavs på Socialdepartementets

område bedömdes 91 vara betydelsefulla för enskilda,

vilket är en relativt hög andel.

I sin samlade bedömning av författningsutgivningen

under år 1996 kunde utskottet konstatera att andelen

författningar som kommit ut mindre än fyra veckor

före ikraftträdandet har minskat något sedan

föregående år. Andelen sena författningar är

emellertid alltjämt oacceptabelt hög. I betänkandet

anförs bl.a.:

Den förordade tiden om fyra veckor mellan en

författnings kungörande och dess ikraftträdande är

enligt utskottets mening i sig snävt tilltagen med

tanke på att den skall ge erforderligt rådrum för

information om författningens innehåll m.m. Detta

rådrum är av stor betydelse för medborgarna, både

för deras eget handlande och vid deras kontakter med

det allmänna. Att en författning kommer ut senare än

två veckor före ikraftträdandet kan därför inte

accepteras annat än i yttersta undantagsfall. (s.

26)

Utskottets bedömning

Utskottet har vid återkommande tillfällen uttalat

att andelen sent utkomna författningar är

oacceptabelt hög. I samband med den sedvanliga

granskningen av författningsutgivningen framhöll

utskottet våren 1996 (bet. 1995/96:KU30 avsnitt 5)

att utskottet under flera år påpekat att andelen

sena författningar är alldeles för hög och att

åtgärder bör vidtas för att bringa ned denna andel.

Den fortsatt höga andelen sena författningar visade

att utskottets upprepade påpekanden inte hade lett

till önskat resultat. Utskottet påpekade dessutom i

sammanhanget att det är av särskild vikt att

författningar som riktar sig till enskilda

publiceras i god tid innan de träder i kraft.

I sitt betänkande markerade utskottet att man i

kommande granskningar avsåg att närmare analysera

författningsutgivningen. I den följande fördjupade

granskning som utfördes under hösten 1997 (bet.

1997/98:10 avsnitt 4) konstaterade utskottet bl.a.

att det kan komma att krävas åtgärder av skilda slag

för att komma till rätta med den sena utgivningen.

Utskottets återkommande granskningar kan förväntas

fortsätta.

Utskottet har vid olika tidpunkter pekat ut möjliga

sätt att komma till rätta med problemet. En aspekt

som utskottet framhållit är vikten av en realistisk

tidsplanering av propositions- och

lagstiftningsarbetet. En ytterligare möjlighet är

att minska tiden för framställningen av

författningarna. Av en promemoria från

Justitiedepartementet från den 24 februari 1997

framgår att man inom Regeringskansliet räknar med

att det behövs ca 12 dagar för att efter

riksdagsbeslutet hinna utfärda den aktuella

författningen, trycklova den och därefter få den

tryckt. I samband med den granskning utskottet

gjorde hösten 1997 konstaterades emellertid att en

relativt stor mängd författningar har utkommit från

trycket 20 dagar eller mer efter riksdagsbeslutet

(bet. 1997/98:KU10 s. 27). I det aktuella ärendet

förlöpte 19 dagar från regeringsbeslutet innan

författningen om ändrad tandvårdstaxa kom ut från

trycket. Trycklov beviljades 11 dagar efter

regeringsbeslutet. Enligt utskottets bedömning torde

det vara möjligt att utnyttja modern

tryckningsteknik för att framställa föreskrifterna

snabbare än vad som i dag är fallet.

Det ärende som utskottet här behandlar, om

statsrådet Wallströms handläggning av ärendet om en

ny tandvårdstaxa, är ett enskilt exempel på ett

generellt problem. Det är, vilket utskottet tidigt

anfört (bet. KU 1975/76:51 s. 8), angeläget att en

författning skall träda i kraft först efter

erforderligt rådrum för information om

författningens innehåll m.m. Författningar skall

kungöras på sådant sätt att möjlighet föreligger för

envar som berörs av författningen att ta del av dess

innehåll innan den träder i kraft. Att författningar

ges ut med rimlig framförhållning är särskilt

angeläget när den har direkt betydelse för enskilda.

Som framgått av vad som anförts i det föregående

har konstitutionsutskottet för avsikt att även i

fortsättningen granska författningsutgivningen.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

3.8 Regeringens beslut om ändring av

reglerna för skogsavverkning

Ärendet

I en anmälan har begärts att utskottet granskar

regeringens beslut den 9 oktober 1997 om ändring i

skogsvårdsförordningen (1993:1096), bilaga A 3.21.

Enligt anmälan bör granskningen avse om beslutet

strider mot grundlagens egendomsskydd och förbud mot

retroaktivitet samt våra åtaganden gentemot EG-

rätten.

På utskottets begäran har från Regeringskansliet

inkommit en promemoria i ärendet, bilaga A 3.22.

Bakgrund

En regelrätt skogslagstiftning infördes 1903 med

bestämmelser om att ny skog skall skapas efter

avverkning. Genom senare beslut under 1920-1940-

talen infördes tvingande bestämmelser om hushållning

med skogstillgångarna på varje fastighet för att

garantera att det alltid finns möjlighet att få

virkesavkastning från fastigheten. Reglerna innebär

bl.a. begränsningar i omfattningen av avverkningen

på en brukningsenhet under en viss period, de s.k.

ransoneringsreglerna.

Den 1 januari 1975 infördes bestämmelser om att

alla slutavverkningar större än ett halvt hektar

skulle anmälas i förväg till skogsvårdsstyrelsen.

Numera gäller enligt Skogsstyrelsens föreskrifter

att anmälan skall ske senast sex veckor före

planerad avverkning. Om anmälaren inte hört av

skogsvårdsstyrelsen efter sex veckor kan

avverkningen starta. Avsikten med bestämmelserna var

i första hand att ge myndigheterna bättre

möjligheter att i de enskilda fallet ge råd eller

besluta föreskrifter om återväxtåtgärder och hänsyn

till naturvårdens intressen.

År 1979 förenklades lagstiftningen och det infördes

en generell undantagsbestämmelse från de s.k.

ransoneringsreglerna för brukningsenheter, vars

årliga virkesproduktion underskred 100 kubikmeter.

En sådan virkesproduktion motsvarade i genomsnitt 40

hektar i norra Sverige och 20 hektar i södra

Sverige. Undantaget gällde emellertid inte de fall

där avverkningen motiverades av behovet av att

finansiera fastighetsköpet. År 1983 höjdes den

generella undantagsgränsen för ransoneringsreglerna

till 200 kubikmeter.

År 1993 genomfördes en genomgripande omarbetning av

1979 års skogsvårdslag (1979:429). Miljömålet

infördes som ett grundläggande mål i skogspolitiken.

Skogsbruket skulle bedrivas effektivt och

ansvarsfullt så att det ger en uthålligt god

avkastning och så att skogsmarkens naturgivna

produktionsförmåga bevaras. Skogspolitikens medel

skulle liksom tidigare vara av rättslig, ekonomisk

och administrativ art. Skogsägaren gavs större

friheter i valet av skogsbruksåtgärder.

Administrationen och ransoneringsbestämmelserna

förenklades och näringen förutsattes ta det

ekonomiska huvudansvaret för skogsvården. Under

riksdagsbehandlingen förutsatte jordbruksutskottet

att regeringen skulle meddela närmare föreskrifter

med innebörd att för alla brukningsenheter över 100

ha skogsmark borde gälla att avverkning skall

begränsas om den skulle leda till att mer än hälften

av brukningsenheten skulle komma att bestå av

kalmark och skog yngre än 20 år (bet. 1992/93: JoU15

s. 34). Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari

1994 samtidigt med en ny skogsvårdsförordning

(1993:1096).

Enligt 11 § skogsvårdslagen får regeringen eller

den myndighet regeringen bestämmer i fråga om

större skogsinnehav för att främja en jämn

åldersindelning av skogen föreskriva att högst en

viss andel av brukningsenheter skogsmarksareal får

avverkas under en viss period. I fråga om övriga

skogsinnehav får vidare dessa föreskrifter innebära

att avverkning inte får ske i sådan utsträckning att

mer än hälften av brukningsenhetens produktiva

skogsmarksareal kommer att bestå av kalmark och

yngre skog.

Enligt 12 § skogsvårdsförordningen i dess lydelse

mellan den 1 januari 1994 och den 15 november 1997

fick på brukningsenheter större än 100 ha skogsmark

föryngringsavverkning inte ske i sådan utsträckning

att mer än hälften av brukningsenhetens produktiva

skogsmarksareal kommer att bestå av kalmark och

skog yngre än 20 år.

Ändringar i jordförvärvslagstiftningen och

fastighetsbildningslagstiftningen innebar att

förvärvsprövningen i väsentlig utsträckning

avskaffades och att möjligheterna att avstycka delar

av rationella fastigheter utökades. Detta fick

enligt Regeringskansliets promemoria till följd att

en helt ny grupp av fastighetsköpare började

uppträda på marknaden.

Enligt Regeringskansliets promemoria rapporterades

allt oftare i massmedierna om hur mindre

skogsfastigheter köptes upp, totalavverkades och

såldes vidare skoglösa. Det framkom också att vissa

fastighetsköpare genom att begära klyvning av

fastigheter större än 100 hektar satte i system att

kringgå skogsvårdslagstiftningens

ransoneringsbestämmelser. Regeringen beslutade

därför om en komplettering av 12 §

skogsvårdsförordningen som trädde i kraft den 1

januari 1995. Förordningsändringen innebär att

reglerna om föryngringsavverkning på

brukningsarealer större än 100 ha också skall gälla

för mindre fastigheter om de varit föremål för

fastighetsreglering, klyvning eller avstyckning

under de senaste tre åren.

En utvärdering av ransoneringsreglerna redovisades

av Skogsstyrelsen i april 1996 på uppdrag av

regeringen. Utvärderingen visade att 2 % av de

fastigheter, som tillkommit i undantagsgruppen,

under 1994 och 1995 hade avverkats så att mer än 80

% av arealen var kalmark eller skog yngre än 20 år.

Jorbruksutskottet uttalade vid flera tillfällen att

det förutsatte att regeringen noggrant följde frågan

och vid behov skulle vidta åtgärder (bet.

1996/97:JoU17, 1997/98:JoU1).

Den 16 maj 1997 uttalade näringsministern i en

intervju i tidningen Land, Lantbruk att regeringen

till hösten skulle komma att ta ställning till

skogsvårdslagens ransoneringsregler och att han inte

uteslöt att det då kunde bli aktuellt med en

skärpning av den delen i skogsvårdslagen.

Antalet anmälda avverkningar uppgick år 1993 till

ca 38 000. De ändrade undantagsreglerna trädde i

kraft den 1 januari 1994. År 1994 uppgick antalet

anmälningar till 68 765 för att året därpå sjunka

till 44 212. År 1996 hade antalet anmälningar

sjunkit under 1993 års nivå eller till omkring 31

000. Första hälften av år 1997 uppgick antalet

anmälningar till 18 576.

I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1)

som beslutades den 11 september 1997 framhölls att

de samlade effekterna särskilt vad gäller

brukningsenheter mindre än 100 ha i vissa fall

medfört så omfattande avverkningar att

avverkningsbar skog kommer att saknas under

överskådlig tid. De generösare

jordförvärvsbestämmelser som tidigare tillkommit

samtidigt med en minskad reglering hade enligt

propositionen i ett antal fall lett till ett

skogsbruk som inte var i skogspolitikens anda.

Regeringen aviserade mot den bakgrunden sin avsikt

att ändra sina föreskrifter på så sätt att

undantaget från ransoneringsbestämmelserna skulle

gälla endast brukningsenheter som är mindre än 50

ha.

Den 9 oktober beslutade regeringen om ändring i 12

§ skogsvårdsförordningen (1993:1096) med innebörd

att arealgränsen för undantagen från

ransoneringsreglerna ändrades från 100 ha till 50

ha. Ändringen trädde i kraft den 15 november 1997

och utkom från trycket den 21 oktober 1997.

Egendomsskyddet och skyddet mot retroaktiv

lagstiftning i regeringsformen m.m.

Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen

ny lydelse. Enligt paragrafen är varje medborgares

egendom tryggad bl.a. genom att ingen tvingas tåla

att det allmänna inskränker användningen av mark

eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose

angelägna allmänna intressen. Ersättning för

förlusten skall vara tillförsäkrad bl.a. den för

vilken det allmänna inskränker användningen av mark

och byggnad på sådant sätt att pågående

markanvändning inom berörd del av fastigheten

avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är

betydande i förhållande till värdet på denna del av

fastigheterna. Enligt förarbetena innebar inte

lagändringen att ersättningsrätten utvidgades i

förhållande till vad som dittills gällt.

Utskottet har nyligen i ett yttrande till

jordbruksutskottet gjort bedömningen att de nya

bestämmelserna måste kunna tolkas så att någon

ändring av tidigare gällande rätt inte gjorts

(1997/98:KU8y).

Grunden för skogsvårdslagstiftningen är enligt 1 §

skogsvårdslagen att skogen är en nationell tillgång

som skall skötas så att den uthålligt ger en god

avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden

behålls. Skogsvårdslagen innehåller skilda

föreskrifter som kan inskränka rådigheter över

skogsmark. Det gäller bl.a. avverkning av skog på

skogsmark. Sedan länge finns föreskrifter om att

högst viss andel av en brukningsenhets

skogsmarksareal får avverkas under en viss period

utan att det föreligger någon rätt till ersättning.

I 2 kap. 10 § regeringsformen finns ett skydd mot

retroaktiv lagstiftning. Skyddet är begränsat till

strafflagstiftning och skattelagstiftning.

Rättighetsutredningen behandlade frågan om

retroaktiv lagstiftning (SOU 1978:34). Utredningen

förklarade sig dela uppfattningen att retroaktiv

lagstiftning på förmögenhetsrättens område som

huvudregel borde undvikas. Medborgaren hade, anförde

utredningen, ett berättigat anspråk på att kunna

planera sina förhållanden utifrån gällande rätt. Ett

huvudproblem var dock att avgöra vad som skulle

förstås med att en lag är tillbakaverkande eller har

retroaktiv verkan.

Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen

behandlat frågan om re-troaktiv lagstiftning. I

betänkandet KU 1974:60 framhöll utskottet att den

nya regeringsformen till skillnad från 1809 års

regeringsform innehåller ett uttryckligt förbud mot

retroaktiv lagstiftning. Utskottet ansåg det

utomordentligt värdefullt att principen fått sin

förankring i grundlag och framhöll att även

beträffande viss annan lagstiftning tillämpas i

princip en motsvarande regel. På förmögenhetsrättens

område har sålunda stor vikt fästs vid den enskildes

möjligheter att vid en rättshandlings ingående kunna

överblicka konsekvenserna. Endast tungt vägande

sociala hänsyn hade ansetts kunna medge

retroaktivitet.

Professor Ulf Bernitz har i en uppsats i Festskrift

till Stig Strömholm år 1997 behandlat ämnet

retroaktiv lagstiftning i Europaperspektiv. Enligt

Ulf Bernitz skulle det hittillsvarande svenska

rättsläget - före medlemskapet i EES och EU -

möjligen kunna sammanfattas så att en ny

lagstiftning normalt inte givits retroaktiv verkan

till den enskildes nackdel, men att man varit öppen

för att i vissa hänseenden kunna ge lagstiftning

sådan effekt om det funnits särskilda skäl som

ansetts påkalla detta. Argumenten för att låta ny

lag få tillämpning på äldre förhållanden har fått

relateras till de i allmänhet tyngre vägande

argumenten mot detta. Ulf Bernitz understryker dock

rättslägets osäkerhet.

Frågan om retroaktiv lagstiftning har under senare

år diskuterats i den juridiska debatten mot bakgrund

av ett avgörande av Regeringsrätten år 1996. Genom

Regeringsrättens avgörande den 31 maj 1996 i ett

rättsprövningsmål som gällde AB Klippans

Finpappersbruks skyldighet att betala kostnader för

miljösaneringsarbete har, enligt Ulf Bernitz,

slagits fast principen att retroaktiv lagstiftning,

som verkar betungande för enskilda, inte kan ges

retroaktiv verkan utan att detta har klart stöd i

meddelade övergångsbestämmelser. Enligt Ulf Bernitz

torde Regeringsrätten ha menat att mönstret i

medlemsstaternas gemensamma rättsgrundsatser, såsom

dessa kommer till uttryck i EG-rätten, utgör

principer som påkallar särskilt beaktande även i

svensk rätt.

Europakonventionen

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet har

varje fysisk eller juridisk person rätt till respekt

för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat

än i det allmännas intresse och under de

förutsättningar som anges i lag och i folkrättens

allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker

dock inte en stats rätt att genomföra sådan

lagstiftning som staten finner nödvändig för att

reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med

det allmännas intresse eller för att säkerställa

betalning av skatter eller andra pålagor eller av

böter och viten. När det gäller inskränkningar i

rätten att använda egendom har Europadomstolen

anlagt ett för den enskilde relativt strängt synsätt

och funnit att även tyngande begränsningar av

ägarens rättigheter kunde accepteras i det allmänna

intresset.

När det gäller förbud mot retroaktiv lagstiftning

innehåller Europakonventionen ett sådant förbud

endast på straffrättsområdet (artikel 7).

EG-rätten

I Romfördraget utformades ingen gemensam

skogspolitik för medlemsländerna. Sedermera kom

skogsfrågorna att behandlas i huvudsak som en del av

jordbruket. Under senare år har en gemensam

skogsstrategi börjat utarbetas inom kommissionen,

främst i samband med jordbrukspolitiken. Inom ramen

för EG:s övergripande strategi lämnas ekonomiskt

stöd till bl.a. ett särskilt aktionsprogram för

skogen.

Skogsbruket omfattas således i princip inte av det

EG-rättsliga regelverket. Om EG-rätten kan nämnas

att det numera är fastslaget genom

Maastrichtfördraget att unionen som allmänna

principer för gemenskapsrätten skall respektera de

grundläggande rättigheterna såsom de garanteras av

Europakonventionen och såsom de följer av

medlemsstaternas gemensamma konstitutionella

traditioner. Retroaktiva åtgärder är normalt inte

tillåtna inom EG-rätten, såvida inte särskilda

omständigheter i det allmännas intresse föreligger.

Retroaktivitet aktualiseras bl.a. när en ny lagregel

tillämpas på en pågående handling eller transaktion

som ännu inte genomförts. En annan princip inom EG-

rätten är principen om berättigade förväntningar,

som gäller även i de fall det inte föreligger en

uttrycklig individuell rättighet. En person skall

alltså kunna handla i enlighet med berättigade

förväntningar om att en bestämmelse skall fortsätta

att gälla. En EG-rättslig åtgärd får inte kränka

dessa förväntningar, såvida det inte finns ett

överordnat skäl i allmänt intresse. Som ovan sagts

ligger skogsbruket i princip inte inom ramen för EG-

rätten, vilket torde innebära att ett

regeringsbeslut på området inte kan bli föremål för

prövning av EG-domstolen.

Professor Ulf Bernitz har när det gäller skyddet

mot retroaktiv lagstiftning i egentlig mening, dvs.

lagstiftning som avser att reglera redan företagna

handlingar, framhållit att EG-rätten har ett strängt

synsätt i fråga om lagstiftning som verkar till

enskilds nackdel. Undantag kan dock vara tillåtna om

syftet kräver det och berättigade förväntningar

respekteras. EG-domstolen intar en mer tolerant

hållning till lagstiftning som ändrar de rättsliga

förutsättningarna för en påbörjad verksamhet som

ännu inte lett till ett slutfört handlande. Enligt

Ulf Bernitz måste en utgångspunkt vara att allmänna

rättssäkerhetsprinciper som gäller i EG-rätten,

såsom huvudregeln om förbud mot retroaktiv

lagstiftning, skall iakttas också när det är svenska

domstolar som tillämpar EG-rätt. Regeringsrätten har

i det tidigare nämnda avgörandet den 31 maj 1996

framhållit att inom EG-rätten - med hänvisning till

proportionalitetsprincipen och till principerna om

rättssäkerhet och skyddet av berättigade

förväntningar - ansetts att ändringar i

materiallrättsliga regler normalt inte träffar

förhållanden som ligger före ikraftträdandet annat

än när det t.ex. av bestämmelsens ordalydelse klart

framgår att retroaktiv tillämpning har varit

åsyftad. Även i ett sådant fall krävs att de

berördas berättigade förväntningar har behörigen

respekterats.

Utskottets bedömning

Den svenska skogsvårdslagstiftningen bygger sedan

länge på att skogen är en nationell tillgång som

skall skötas så att den uthålligt ger en god

avkastning, vilket framgår av 1 § skogsvårdslagen

(1979:429). Regeringens beslut den 9 oktober 1997 om

ändring i skogsvårdsförordningen ligger helt i linje

med denna grundläggande förutsättning för

skogsbruket. Som framgår av den ovan lämnade

redovisningen strider inte beslutet, som aviserades

i budgetpropositionen, mot regeringsformens

egendomsskydd eller mot förbud mot retroaktiv

lagstiftning. Något EG-rättsligt hinder mot beslutet

torde inte heller föreligga.

Granskningen föranleder inte något uttalande i

övrigt från utskottets sida.

3.9 Fråga om statsråds kännedom om viss

skattefri ersättning

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 3.23, har till

granskning anmälts en fråga om viss ersättning till

Björn Borg. I anmälan refereras till en TV-

dokumentär om Björn Borg, där uppgifter framkom om

att Sveriges turistråd under fyra år betalade ut

skattefri ersättning till Björn Borg för hans

insatser som "turistambassadör". Enligt anmälan bör

utskottet granska huruvida något statsråd varit

införstådd med att ersättningen till Björn Borg var

skattefri.

Bakgrund

I den tredje delen av dokumentären Sagan om Björn

Borg som sändes den 12 januari 1998 i Sveriges

Television beskrevs bl.a. Björn Borgs uppdrag som

turistambassadör för Sveriges turistråd. I

programmet lämnades uppgifter om ett avtal mellan

Turistrådet och Björn Borg Enterprises Ltd från

1985, enligt vilket Borg skulle erhålla 1 miljon

kronor om året under fem år som ersättning för

uppdraget. Pengarna skulle utbetalas till Björn Borg

Enterprises Ltd med säte på Jersey.

I TV-dokumentären uppgavs att dåvarande vice

statsminister Ingvar Carlsson och hans dåvarande

pressekreterare Marita Ulvskog vid ett möte på

Rosenbad med Björn Borg och dennes dåvarande

kompanjon Lars Skarke skulle ha fått information om

förslaget om Borgs engagemang för Turistrådet. Någon

dokumentation från mötet på Rosenbad har inte kunnat

återfinnas i Regeringskansliets arkiv.

Den 6 februari 1986 fattade regeringen beslut om

ett extra anslag till Sveriges turistråd på 800 000

kr. Utskottet har tagit del av regeringsbeslutet

bilaga A 3.24, av vilket framgår att medlen

beviljades för de ändamål som angetts i en skrivelse

från Sveriges turistråd till Jordbruksdepartementet,

nämligen att finansiera "en intensifierad

marknadsföringsinsats under sommaren 1986 för turism

till Sverige från Västtyskland".

Ingvar Carlsson

Samma dag som avsnittet om den skattefria

ersättningen till Borg sändes i TV, den 12 januari

1998, sändes en intervju med Ingvar Carlsson i

Rapports sena nyhetssändning kl. 23.00. I intervjun

tillbakavisade Ingvar Carlsson alla uppgifter om att

han skulle ha känt till något om arvodet till Björn

Borg eller om att det utbetalades på ett sätt som

gjorde att Borg inte behövde betala skatt i Sverige.

Carlsson underströk att det aldrig skulle falla

honom in att ställa sig bakom något sådant och

menade att detta "... i så fall är något som

Turistrådet gjort på egen hand ...". I en artikel i

Aftonbladet den 27 januari 1998 riktade Ingvar

Carlsson ett antal frågor till producent Folke

Rydén, angående de påståenden som gjorts i dennes

TV-dokumentär. Carlsson tillbakavisade de

beskyllningar som i programmet gjorts mot honom

själv och socialdemokraterna för medverkan till

skatteflykt. Vidare ifrågasatte han bl.a. varför

Rydén okritiskt byggt sina påståenden uteslutande på

de uppgifter som Borgs tidigare kompanjon Lars

Skarke lämnat.

Utskottet har även tagit del av en artikel av Dan

Josefsson i tidskriften ETC nr 1-2 1998 och vissa

andra tidningsartiklar, bilaga A 3.25.

TV-dokumentären om Björn Borg har anmälts till

Granskningsnämnden för radio och TV. Utskottet har

tagit del av Sveriges Televisions yttrande till

granskningsnämnden, vari bl.a. återges visst

opublicerat material vad avser frågan om Ingvar

Carlssons kännedom om Turistrådets avtal och

förutsättningarna för utbetalningen av ersättningen

till Björn Borg.

Riksdagens revisorers granskning

Riksdagens revisorer har granskat Turistrådets och

Regeringskansliets hantering av avtalet med Borg och

villkoren kring detta, bilaga A 3.26. Revisorerna

har inte granskat huruvida dåvarande statsrådet

Ingvar Carlsson medverkade till eller hade kännedom

om avtalet med Borg.

Avtalet

Revisorerna har inte återfunnit avtalet mellan

Turistrådet och Borg bland handlingarna från

Turistrådet i Riksarkivet. Det framgår dock av

tillgängliga protokoll att Borg engagerades som

konsult för Turistrådet under 1985 och att avsikten

var att avtalet skulle löpa under fem år. Avtalet

med Borg omnämns första gången i protokoll från

Turistrådets styrelse den 7 augusti 1985. Enligt

protokollet meddelade Turistrådets VD Bertil

Harrysson att Borg i samarbete med Projekthuset

accepterat ett samarbete med Turistrådet. Avtal och

arbetsformer skulle regleras i senare delen av

augusti.Vid Turistrådets referensgrupps sammanträde

den 29 augusti 1985 presenterade Turistrådets

ordförande Gert Karlsson idén med Borg som

turistambassadör för Sverige. Avtalet innebar enligt

protokollet att Borg skulle delta vid bl.a. mässor

och konferenser som arrangerades av Turistrådet i

Sverige och i utlandet.

I revisorernas rapport nämns även att avtalet med

Borg tidsmässigt sammanfaller med Turistrådets

projekt Sverigeprofilen. Projektet syftade till att

öka intresset för Sverige som turistland genom att

sammankoppla Sverige med idrott. Under 1985 slöts

också avtal med exempelvis Alpina landslaget. Enligt

vad som framkommit av revisorernas granskning är

avtalet med Borg det enda som slutits med en enskild

idrottsman.

Riksdagens revisorer anför i sina slutsatser att

Turistrådet, i likhet med andra stiftelser och

myndigheter, hade skyldighet att göra affärsmässiga

bedömningar av de avtal man ingick. Riksdagens

revisorer har inte funnit något som tyder på att så

inte har skett, vare sig när det gäller

ersättningens storlek eller Borgs motprestationer.

Revisorerna påpekar dock att det i sammanhanget är

viktigt att skilja på avtal med olagligt innehåll

och avtal som av någon anledning kan vara diskutabla

från moralisk synpunkt. Avtalet mellan Turistrådet

och Borg granskades av den auktoriserade revisorn.

En sådan granskning avsåg lagligheten men innebar

knappast någon värdering av avtalets

affärsmässighet. Inte heller torde Turistrådets

revisorer ha granskat avtalet ur moralisk synvinkel.

Turistrådets stadgar innehöll inte heller några

inskränkningar av vilken sorts avtal som fick ingås

av stiftelsen. Samtliga som intervjuats under

Riksdagens revisorers granskning har dock framhållit

att de själva och alla inblandade ansåg att avtalet

var en god affär för Turistrådet. Borg ansågs kunna

företräda Sverige på ett sätt som skulle kunna öka

turismen i Sverige.

Utbetalningarna

I dokumentären Sagan om Björn Borg uppges att den

ersättning Borg erhöll från Turistrådet utbetalades

till bolaget Björn Borg Enterprises Ltd med säte på

Jersey. Enligt programmet undgick Borg på så vis att

betala inkomstskatt för ersättningen. Eftersom Borg

inte var anställd vid Turistrådet utan engagerad som

konsult betalade inte Turistrådet några sociala

avgifter för Borg. Vad gäller utbetalningarna anför

revisorerna att de skatterättsliga regler som gällde

under avtalstiden (åren 1985-1990) innebar att det

var möjligt för en stiftelse att betala ut

ersättning till ett utländskt bolag för tjänster som

bolaget utfört åt stiftelsen utan att avdrag för

preliminär skatt gjordes.

Alexander Hagberg, auktoriserad revisor, var under

den aktuella tidsperioden revisor i Turistrådet. I

intervju med Riksdagens revisorer uppger Hagberg att

han är övertygad om att avtalet mellan Turistrådet

och Björn Borg innehöll krav på motprestation från

Borg. Hagberg utgår från att han kontrollerade att

det belopp som utbetalades till Borg varje år

överensstämde med avtalet. Hagberg uppger även att

han skulle ha godkänt utbetalningen även om

betalningsmottagaren befunnit sig på exempelvis

Jersey, under förutsättning att pengarna betalades

ut till rätt part. Såväl Hagberg som hans medrevisor

i Turistrådet, departementsrådet Dag von Schantz,

menar att det inte skulle ha varit fel av

Turistrådet att göra en sådan utbetalning.

Skatteinbetalningarna var Borgs eller Borgs företags

ansvar. Hagberg hade ingen kännedom om Borgs

enskilda förhållanden såsom mantalsskrivningsort,

privatekonomi eller annat. Hagberg menar att dessa

förhållanden heller inte var relevanta. Hans uppgift

som revisor var att granska att rätt part erhöll

rätt summa och att beloppet överensstämde med det

avtal som förelåg. Avtalet med Borgs företag var

helt öppet och beloppet var känt.

Vad gäller utbetalningarna anför Riksdagens

revisorer i sina slutsatser att det inte av den

information som finns tillgänglig är möjligt att dra

slutsatsen att Turistrådet medverkat till olagliga

skatteaffärer. Revisorerna anser dock att det är

sannolikt att Turistrådet genom att betala ut

ersättning för Borgs konsultinsatser till ett bolag

utomlands har underlättat för Borg att

skatteplanera.

Turism- och exportfrämjande insatser i Västtyskland

Den 6 februari 1986 fattade regeringen beslut om ett

extra anslag till Sveriges turistråd på 800 000 kr.

Av beslutsakten framgår att medlen beviljades för de

ändamål som angetts i en skrivelse från Turistrådet

till Jordbruksdepartementet, nämligen att finansiera

en intensifierad marknadsföringsinsats under

sommaren 1986 för turism till Sverige från

Västtyskland".

Riksdagens revisorer anför i sin granskning av

Turistrådet att den interna kontrollen på

Turistrådet inte var tillfredsställande vid tiden

för ansökan om medel till insatser för en

intensifierad marknadsföring av turism till Sverige

från Västtyskland. De intervjuade revisorerna

understryker också att Turistrådet hade svårt att på

ett korrekt sätt budgetera sina projekt. Riksdagens

revisorer noterar vidare att förfarandet att begära

extra pengar för verksamheten var relativt vanligt -

vid en genomgång av ärenden från

Jordbruksdepartementet från åren 1985-1986 har de

funnit att Turistrådet vid ett flertal tillfällen

begärt medel utöver vad som har tilldelats i den

ordinarie budgeten. Uppgifterna i den här aktuella

ansökan om hur medlen skulle användas förefaller

enligt Riksdagens revisorer dessutom stämma väl

överens med användningen av anslaget då en del av

Turistrådets verksamhet hänfördes till

exportfrämjande åtgärder.

Det faktum att regeringens beslut den 6 februari

1986 om medel till turismfrämjande åtgärder fattades

endast en vecka efter det att styrelseordföranden

Bertil Harrysson i brev uppmanat VD Gert Karlsson om

att få fram pengar till Borg, anfördes i

mediedebatten som stöd för påståendet att Gert

Karlsson påverkat regeringsbeslutet. Riksdagens

revisorer pekar emellertid på att ett beslut om

överlämnande till Utrikesdepartementet fattades

redan den 21 januari 1986. Revisorerna menar att det

är troligt att ärendet då redan var färdigberett

eftersom beslut i ärendet fattades så snart efter

överlämnandet. Detta skulle enligt revisorerna tyda

på att Harryssons uppmaning till Karlsson att få

fram pengar till Borgs ersättning inte hade något

samband med beslutet om medel till turismfrämjande

åtgärder. De menar att uppmaningen enligt detta

resonemang skulle ha framställts för sent för att ha

kunnat påverka regeringens beslut.

Någon definitiv klarhet i vilken bakgrund ansökan

hade och vad medlen i praktiken användes till har

enligt revisorerna dock inte gått att få.

Revisorerna har emellertid inte funnit något samband

mellan ärendet rörande turismfrämjande insatser i

Västtyskland och Borgs ersättning för sitt första år

som turistambassadör.

Utskottets bedömning

Utskottet har i sin granskning inte funnit någonting

som ger anledning att anta att Ingvar Carlsson har

medverkat till eller varit informerad om att Björn

Borg under 1980-talet skulle ha erhållit skattefri

ersättning för sina insatser som "turistambassadör".

Granskningen föranleder inte något ytterligare

uttalande från utskottets sida.

4 Regeringens ansvar för

förvaltningen m.m.

4.1 Regeringens utnämningspolitik

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A 4.1, har till

utskottets granskning anmälts regeringens

utnämningspolitik.

Tidigare granskning

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen

granskat regeringens utnämningar till statliga

chefstjänster. Regeringen Göran Perssons

utnämningspolitik granskades av utskottet i

föregående års granskningsbetänkande (1996/97:KU25).

Åren 1989, 1990, 1991 och 1996 ägde också mer

omfattande granskningar rum (1988/89:KU30 s. 73 f.,

1989/90:KU30 s. 79 f., 1990/91:KU30 s. 77 f.,

1995/96:KU30 s. 52 f.).

Bakgrund

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst

vid bl.a. förvaltningsmyndighet som lyder under

regeringen av regeringen eller av myndighet som

regeringen bestämmer. Verkschefer tillsätts enligt

de instruktioner som gäller för verken av

regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall

enligt bestämmelsen i regeringsformen avseende

endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst

och skicklighet.

I 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning

(LOA) föreskrivs att vid anställning avseende skall

fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och

skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om

det inte finns särskilda skäl för något annat.

I 4 § anställningsförordningen (1994:373)

föreskrivs att vid anställning myndigheten utöver

skickligheten och förtjänsten också skall beakta

sådana sakliga grunder som stämmer överens med

allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, social-

och sysselsättningspolitiska mål.

Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts

normalt för en bestämd tid. Enligt 33 § LOA får

chefen för ett statligt affärsverk eller för

Arbetsgivarverket - om denne är anställd för bestämd

tid - skiljas från sin anställning före utgången av

denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till

verkets bästa. Är chefen för någon annan

förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under

regeringen anställd för bestämd tid, får han

förflyttas till en annan statlig anställning som

tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av

organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med

hänsyn till myndighetens bästa.

En närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i

1995/96 års granskningsbetänkande.

Inhämtade uppgifter

Utskottet inhämtade till 1995/96 års

granskningsbetänkande uppgifter om hur regeringen

Carlsson III hade organiserat sitt arbete i

chefstillsättningsfrågor. Utskottet erhöll i detta

sammanhang bl.a. broschyren Statligt ledarskap och

ett avsnitt ur Statsrådsberedningens promemoria

1996:1 Samrådsformer i Regeringskansliet. Utskottet

har med anledning av den nu aktuella

granskningsanmälan inhämtat från Regeringskansliet

att rekryteringen av myndighetschefer fortfarande i

allt väsentligt sker på det sätt som då redovisades

för utskottet.

Utskottet har i en promemoria från Regeringskansliet

vidare erhållit förteckningar över vilka utnämningar

till statliga chefsbefattningar i myndigheter,

inklusive kommittéer, styrelser och nämnder, som

regeringen har gjort efter den förra redovisningen

till utskottet i mars 1997, bilaga A 4.2. Av

materialet framgår vilka tillsättningar som har

gjorts av myndighetschefer och övriga chefer som hör

till regeringens s.k. frikrets (anställda av

regeringen som även beslutar om deras lön).

Promemorian innehåller även en lista över

styrelseordförande vid myndigheter som leds av en

styrelse med fullt ansvar, affärsverken medräknade.

I övriga myndighetsstyrelser är normalt

myndighetschefen ordförande. Såvitt avser kommittéer

lämnas i promemorian en lista över ordförande och

särskilda utredare som tillsatts i början av 1998.

För 1997 hänvisar Regeringskansliet till

kommittéberättelsen (regeringens skrivelse

1997/98:103). Av de sammanställningar som görs i

Regeringskansliets promemoria framgår även vilka

befattningar de utnämnda generaldirektörerna,

myndighetscheferna och kommittéordförandena hade när

de utnämndes.

Utskottet har från Regeringskansliet vidare

inhämtat en förteckning över de personer som under

innevarande mandatperiod anställts som

departementsråd efter att tidigare ha haft

befattning inom Regeringskansliet enligt det s.k.

politikeravtalet, bilaga A 4.3. Utskottet har även

erhållit ett exemplar av politikeravtalet. Avtalet

är från den 1 november 1997 då det ersatte det

tidigare avtalet från den 14 mars 1996 om

anställningsvillkor för politiskt sakkunniga inom

Regeringskansliet. Avtalet gäller politiskt

sakkunniga i Regeringskansliet med tidsbegränsade

anställningar som biträdande statssekreterare,

planeringschef, pressekreterare eller politiskt

sakkunnig, inklusive assistent, samt politiskt

timanställda brevsvarare eller talskrivare i

Regeringskansliet. Politiskt sakkunnig som är

riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.

Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i

ärendet med statsminister Göran Persson, bilaga B 8.

Vid utfrågningen framhöll statsminister Göran

Persson att de grundläggande kriterierna för

regeringens utnämningspolitik är förtjänst och

skicklighet. Utöver detta fanns det vid utnämningar

enligt Persson anledning att eftersträva en god

balans i vissa avseenden, bl.a. mellan män och

kvinnor och mellan personer med politisk och annan

bakgrund. Vad gällde balansen mellan män och kvinnor

menade Persson att det finns för få kvinnor i

statliga chefsbefattningar. Däremot ansåg Persson

att det råder god balans beträffande utnämningar av

personer som har politisk bakgrund respektive de som

inte har det. Persson underströk att det är en merit

att ha arbetat i politiska församlingar och att den

statliga förvaltningen mår väl av att den typen av

kompetens finns företrädd.

Beträffande regeringens utnämningar av personer med

politisk bakgrund och fördelningen av dessa mellan

olika riksdagspartier menade Persson att det finns

ett litet underskott av moderater bland de förtjänta

och skickliga personer som har politisk bakgrund.

Regeringen hade enligt Persson ansträngt sig för att

skapa bättre balans i detta avseende - under våren

hade tre moderater blivit tillfrågade men avböjt att

ta statliga chefsbefattningar. Göran Persson fick

frågan om han inte tyckte att det var konstigt att

det, proportionellt sett i förhållande till

partiernas storlek, var så många fler

socialdemokrater än t.ex. moderater som utnämndes.

Statsministern svarade att han trodde att en

bidragande förklaring till detta var att det framför

allt inom det moderata partiet finns en strävan att

mer dra sig mot näringslivet. Därmed blev

urvalskretsen som fanns kvar i de politiska

församlingarna inte alltid lika stor. Göran Persson

kallade denna förklaring för "Ingvar Carlsson-

doktrinen" eftersom den tidigare formulerats av

Ingvar Carlsson vid en KU-utfrågning om

utnämningspolitiken.

Vad gällde anställningar av departementsråd inom

Regeringskansliet hävdade Persson att en person som

varit anställd enligt det s.k. politikeravtalet som

politisk sakkunnig inte av den anledningen skall

diskvalificeras för departementsrådstjänster.

Persson framhöll att det ligger en styrka i att det

även finns personer i statsförvaltningen som har

partipolitisk bakgrund, med den speciella kunskap om

den politiska processen som en sådan erfarenhet för

med sig.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att de utnämningar som gjorts sedan

mars 1997 enligt de från Regeringskansliet erhållna

förteckningarna är förenliga med regeringsformens

föreskrift att endast sakliga grunder såsom

förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid

tillsättning av statlig tjänst. Granskningen

föranleder inget ytterligare uttalande från

utskottet.

4.2 Kommunikationsminister Ines Uusmanns

handläggning av ärendet om den s.k.

Citytunneln i Malmö

Bakgrund

Citytunneln

Med Citytunneln avses en järnvägsförbindelse i form

av ett dubbelspår i tunnel som förbinder Malmö

centralstation och Öresundsbrons landfäste.

Citytunneln skall avlasta kontinentalbanan som går

genom flera av Malmös bostadsområden genom att alla

persontåg till och från Öresundsbron avses gå genom

tunneln.

Av 13 km ny järnväg skall 4,4 km gå i en tunnel som

borras i kalkberget under centrala Malmö. Hela

projektet beräknas kosta drygt 5 miljarder kronor,

varav staten står för 80 %. Tiden från beslut att

bygga Citytunneln till dess att den tas i drift har

bedömts till cirka sju år.

Svensk-Danska Broförbindelsen SVEDAB AB är det

helstatliga bolag som genomför de svenska

landanslutningarna till Öresundsbron. Aktierna i

SVEDAB förvaltas av Banverket och Vägverket. När

brotrafiken kommer i gång skall avgifterna från tåg

och bilar ge SVEDAB intäkter.

Enligt proposition 1996/97:161 om

Öresundsförbindelsen och Citytunneln beslutade

regeringen den 3 oktober 1996 att underteckna en

avsiktsförklaring om att bygga Citytunneln i Malmö

samt att tillsätta en förhandlingsman med uppdrag

att, med utgångspunkt från avsiktsförklaringen,

förhandla om och teckna ett preliminärt avtal om

finansiering och byggande av en Citytunnel. Enligt

avsiktsförklaringen skall SVEDAB medverka i

finansieringen av projektet genom att låna ut 1

727,5 miljoner kronor för att finansiera byggandet

av tunnlarna. SVEDAB skall skriva ned lånet till

tunnlarna med det överskott som kan uppkomma i

SVEDAB:s verksamhet till och med Öresundsbrons 30:e

driftsår.

Förhandlingsmannen lämnade den 19 februari 1997 ett

förslag till avtal om finansiering och byggande av

Citytunneln.

Den 20 februari 1997 beslutade regeringen att

uppdra åt Statens järnvägar och Banverket att ingå

och underteckna det preliminära avtal som den av

regeringen förordnade förhandlingsmannen förhandlar

fram om finansiering och byggande av en Citytunnel.

Den 26 februari 1997 beslutade Banverkets styrelse

att uppdra åt generaldirektören Monica Andersson att

underteckna det preliminära avtalet.

Enligt tidningsupppgifter ansåg Banverkets

generaldirektör Monica Andersson att det skulle

innebära för stora ekonomiska risker för Banverket

med den föreslagna finansieringen av Citytunneln.

När Banverkets styrelse beslutade att uppdra åt

generaldirektören att underteckna det preliminära

avtalet om finansieringen reserverade hon sig som

enda ledamot. Därefter avgick hon från posten som

generaldirektör. Enligt tidningsuppgifter ansåg

Monica Andersson att regeringen direkt beordrat

Banverkets styrelse att godkänna ett förslag om

finansiering av Citytunneln, trots att detta förslag

förkastats av Banverkets ledning och experter.

Den 27 februari 1997 undertecknades huvudavtalet om

genomförande och en finansiering av en citytunnel i

Malmö för persontrafik med järnväg. Avtalet slöts

mellan staten, Banverket, SJ, Malmö kommun och

Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik.

Banverket företräddes av direktören Sven Bårström.

Den 5 december 1996 beslutade regeringen en

proposition om den framtida inriktningen av åtgärder

i transportinfrastrukturen. I enlighet med

regeringens förslag godkände riksdagen den 20 mars

1997 bl.a. att en delfinansiering av Citytunneln

skulle inrymmas inom planeringsramarna för perioden

1998-2007 (bet. 1996/97:TU7, rskr. 174) (res.c,

särskilda yttranden m resp. v och mp).

Förhandlingsmannens förslag till avtal om

finansiering och byggande av Citytunneln utgjorde

grund för proposition 1996/97:161, som

undertecknades den 22 maj 1997. I propositionen

föreslogs att Riksgäldskontoret till SVEDAB skulle

låna ut 1 795 000 000 kr jämte belopp för

kapitaltjänstkostnader för investeringar i

Citytunnelprojektet. SVEDAB skulle vara begränsat

återbetalningsskyldigt för detta lån fram till det

30:e driftsåret. Därefter föreslogs

betalningsskyldigheten övergå på Banverket, Malmö

kommun och Kommunalförbundet för Malmöhus läns

kollektivtrafik. Banverket föreslogs ikläda sig ett

betalningsansvar motsvarande 600 miljoner kronor.

Trafikutskottet har i betänkande 1997/98:TU6,

Öresundsförbindelsen och Citytunneln, tillstyrkt

regeringens förslag i proposition 1996/97:161

rörande statens organisatoriska och finansiella

engagemang i Citytunnelprojektet i Malmö. Den 5

november 1997 beslutade riksdagen i enlighet med

trafikutskottets förslag.

Banverket

Banverket leds av en styrelse, som ansvarar för

myndighetens verksamhet. Generaldirektören är under

styrelsen chef för Banverket. Generaldirektören

ansvarar för och leder den löpande verksamheten

enligt styrelsens direktiv och riktlinjer.

Banverkets ledningsform, en styrelse med fullt

ansvar för verksamheten, är ett led i en

försöksverksamhet. Ledningsmodellen har valts främst

för myndigheter som arbetar under

affärsverksliknande förhållanden. Banverkets

instruktion finns i bilaga 4.4.

Anmälningarna

I granskningsanmälningar, se bilagorna A 4.5- A 4.7,

har begärts att konstitutionsutskottet granskar om

kommunikationsminister Ines Uusmann har utövat

ministerstyre gentemot Banverket vid handläggningen

av det s.k. Citytunnelärendet. Anmälarna

ifrågasätter om kommunikationsministern lagt sig i

handläggningen av ett rutinärende i ett statligt

verk genom att beordra Banverket att underteckna ett

avtal om Citytunneln.

Utredningen i ärendet

I en promemoria inhämtad från

Kommunikationsdepartementet genom

Statsrådsberedningen har följande underlag lämnats,

bilaga A 4.8.

Vidare har f.d. generaldirektören Monica Andersson

och ordföranden i Banverkets styrelse Gerd Engman

beretts tillfälle att inkomma med yttranden,

bilagorna A 4.9 - A 4.11.

Kommunikationsdepartementet har bl.a. anfört

följande.

Inför undertecknandet av det preliminära avtalet

förde den av regeringen utsedde förhandlingsmannen

Kaj Janérus diskussioner med Banverket, SJ, Malmö

kommun, Kommunalförbundet för Malmöhus läns

kollektivtrafik och SVEDAB. Under tre månaders

förhandlingar anmälde Banverket varken till Janérus

eller till Kommunikationsdepartementet att verket

inte stod bakom de grundläggande förutsättningarna i

avsiktsförklaringen. Kort innan avtalet skulle