Bet. 1997/98:KU26

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU26

Författningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

KU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som väckts under den allmänna

motionstiden 1996 och 24 motioner som väckts under den allmänna motionstiden

1997. I motionerna tas huvudsakligen upp frågor som berör regeringsformen,

riksdagsordningen och vallagen.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 19 reservationer.

Motionerna

1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt

proportionalitet och utan spärr.

1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om minskat antal

riksdagsledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utvärdering av 8-procentsspärrens inverkan på 1998 års personval

med syfte att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för

riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgat folkomröstningsinstitut vid lagfrågor,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta bort

uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av en

författningsdomstol i enlighet med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utökad skyldighet att inhämta Lagrådets yttrande,

1997/98:K204 av Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning om inrättande av en författningsdomstol.

1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att rösträtt skall följa kalenderår.

1997/98:K209 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av allmän

rösträtt vid val till EU-parlamentet.

1997/98:K217 av Lars Stjernkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av grundlagen

beträffande val av statsminister.

1997/98:K219 av Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) vari yrkas att riksdagen

beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till regler för

sponsring av politiker i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:K227 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i

konstitutionsutskottet i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:K230 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att

minska politikerföraktet.

1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för ett

förbättrat valsystem.

1997/98:K234 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen

studerar brådska i ett demokratiskt perspektiv.

1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ingångna och

ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de

skall vara direkt tillämpliga i svensk lag.

1997/98:K249 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda

valdagar för kommunal- och riksdagsval.

1997/98:K255 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga insatser

för att slå vakt om demokratin.

1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för

nationella och kommunala val.

1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningen för

politiska uppdrag bör bli pensionsgrundande fullt ut.

1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, efter

samma regler som gäller för rösträtt i kommunalval, snarast föreläggs

riksdagen.

1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att varje av

regeringen föreslagen grundlagsändring föregås av bindande folkomröstning,

6. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att ärende om

folkomröstning som väckts av 300 000 nationellt röstberättigade skall bli

bindande,

7. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att nationell

folkomröstning endast får innehålla alternativen ja, nej samt blankröst,

8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att det för alla

former av nationella folkomröstningar skall vara till fyllest att uppnå enkel

majoritet bland de röstande.

1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för

riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt

proportionalitet och utan spärr.

1997/98:Fi603 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till preciserad formulering av

1 kap. 7 § regeringsformen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning

enligt vad i motionen anförts om principerna för skiljande av domare från

tjänst.

1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

73. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att sänka rösträttsåldern till 16 år,

74. att riksdagen - vid avslag på yrkande 73 - som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att koppla rösträttsåldern till

kalenderår,

1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utvärdering av personvalssystemet.

Utskottet

Rösträtten

Motionerna

Bestämmelserna om rösträtten berörs i fyra motioner. I två av dem föreslås

reviderade bestämmelser för rösträttsåldern. Birger Schlaug m.fl. (mp) föreslår

i motion 1997/98:Kr270 att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år för val till

kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdagen (yrkande 73).

Motionärerna hävdar att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare.

Fyraåriga mandatperioder innebär att några personer hinner bli nästan 22 år

innan de får rösta för första gången. Det anser motionärerna vara en alldeles

för hög ålder. Om det i riksdagen inte finns en majoritet för en sänkning av

rösträttsåldern föreslår motionärerna i andra hand att rösträtten skall vara

kopplad till kalenderår, så att röstberättigad är den som fyller 18 år senast

den 31 december valåret (yrkande 74). Motsvarande förslag, om att rösträtt

skall följa kalenderår, framförs även i motion 1997/98:K208 yrkande 2 av Marie

Wilén (c).

I motion 1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) föreslås att invandrare ges

rösträtt i riksdagsvalet efter samma bestämmelser som gäller för rösträtt i

kommunalval, dvs. rösträtt efter tre år i riket. Avsikten med allmän och lika

rösträtt, anför motionärerna, är att alla skall ha möjlighet att påverka det

politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Eftersom Sverige tagit emot

många flyktingar och andra invandrare saknar en stor del av befolkningen

rösträtt i riksdagsvalet.

Carina Hägg (s) föreslår i motion 1997/98:K209 att Sverige bör verka i EU för

att alla medborgare i EU som uppfyller kraven på ålder, medborgarskap och

bosättning utan undantag skall ha rätt att delta i val till Europaparlamentet.

Vissa medlemsstater har bestämmelser som innebär att vissa kategorier av

människor saknar rösträtt. Det kan gälla omyndigförklarade och mentalsjuka,

personer som avtjänar fängelsestraff eller dem som har begått grövre brott.

Gällande bestämmelser

Rösträtten i Sverige regleras i 3 kap. 2 § regeringsformen, 1 kap. 2-5 §§

vallagen (SFS 1997:157) och 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen (SFS 1991:900). Rätt

att rösta i val till riksdagen har svenska medborgare som fyller 18 år senast

på valdagen och som är bosatta i landet eller någon gång har varit folkbokförda

här. I kommun- och landstingsval har dessutom medborgare i någon av Europeiska

unionens medlemsstater (unionsmedborgare) samt medborgare i Island och Norge

rösträtt i de kommuner och landsting där de är folkbokförda. Andra utlänningar

har rösträtt vid val till landstings- och kommunfullmäktige om de varit

folkbokförda i landet tre år i följd före valdagen. För val till

Europaparlamentet gäller att de som har rösträtt till riksdagen också kan delta

i Europavalen. Därtill har unionsmedborgare rösträtt om de är folkbokförda och

ej röstar i någon annan medlemsstat inom Europeiska unionen.

Vad beträffar rösträtten vid val till Europaparlamentet varierar

bestämmelserna något mellan medlemsländerna. Unionsmedborgare bosatta i annan

medlemsstat än de är medborgare i har fördragsmässig rätt att rösta i

Europavalen (artiklarna 8b och 138.3 i EG-fördraget). Detaljerade bestämmelser

om rösträtten i Europavalen finns i EG-direktiv 93/109/EG. Direktivet innebär

att en medlemsstat inte får diskriminera medborgare från andra medlemsländer.

Rösträtten för de unionsmedborgare som är bosatta i medlemsstater där de inte

är medborgare skall vara densamma som för medborgarna i den staten. Däremot

föreskrivs inte samma rösträttsregler för alla länder.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade frågor om rösträtten senast i sitt betänkande om ny vallag

våren 1997 (bet. 1996/97:KU16). Beträffande rösträtt för invandrare i

riksdagsval vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att sambandet mellan

medborgarskap och rösträtt i riksdagsval inte bör brytas. Utskottet hänvisade

vidare till att en parlamentarisk kommitté (In 1997:04) har i uppdrag att lägga

fram förslag som ytterligare underlättar för invandrare att erhålla svenskt

medborgarskap. Även beträffande förslag om sänkt rösträttsålder höll utskottet

fast vid tidigare ställningstagande. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl

att sänka rösträttsåldern under den gräns som gäller för såväl rösträtt som

myndighetsålder.

Utskottets ställningstagande

Vad avser frågan om rösträtten i andra länder vid val till Europaparlamentet

vill utskottet inledningsvis erinra om att bestämmelserna i direktiv 93/109/EG

utformats på ett sådant sätt att unionsmedborgare som är bosatta i ett

medlemsland skall åtnjuta samma rösträtt som landets egna medborgare. Hur

respektive land utformar sina bestämmelser om rösträtten har däremot betraktats

som en fråga som bör beslutas på nationell nivå. Kommissionen har i rapporten

?Rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet för EU-medborgare som är

bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare? redovisat erfarenheter från

tillämpningen av direktiv 93/109/EG. Kommissionen konstaterar att

medlemsstaterna i stort har genomfört direktivet på ett tillfredsställande

sätt. Utskottet anser inte att riksdagen, vilket föreslagits i motionen, bör

göra något särskilt uttalande i fråga om andra medlemsländers bestämmelser om

rösträtten.

Vad avser övriga motionsförslag vidhåller utskottet sin tidigare inställning.

Utskottet avstyrker motionerna 1997/98:K208 (c) yrkande 2, 1997/98: K209 (s),

1997/98:K264 (v) samt 1997/98:Kr270 (mp) yrkandena 73 och 74.

Gemensam valdag

Gällande bestämmelser

Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen i dess

lydelse fr.o.m. år 1995 vart fjärde år. I riksdagsordningen (1 kap. 1 §)

föreskrivs att sådana val hålls i september. Närmare bestämmelser om tidpunkten

finns i 1 kap. 10 § vallagen. Ordinarie val till riksdagen och ordinarie val

till landstings- och kommunfullmäktige skall hållas samma dag. Valdag skall

vara den tredje söndagen i september.

Motionerna

Fyra motioner tar upp frågan om skilda valdagar för riksdags- och kommunalval.

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att riksdagen uppdrar åt

regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna för en återgång till ett

valsystem med skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall

tillämpas första gången i kommunalval år 2000 (yrkande 6). Skilda valdagar

föreslås även i motion 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp). I likhet med

föregående motion anges syftet vara att bryta den rikspolitiska dominansen i de

lokala valen. Motionärerna anser därtill att det skall göras möjligt att utlysa

extraval i kommuner och landsting (yrkande 6). Andre vice talman Görel Thurdin

(c) anför i motion 1997/98:K249 att för att det politiska ansvaret skall kunna

utkrävas fullt ut på alla nivåer, måste valdagarna skiljas åt. Riksdagen bör

därför ge regeringen i uppdrag att lämna en proposition med detta innehåll.

Slutligen föreslås skilda valdagar även i motion 1997/98:K516 av Inger Koch (m)

yrkande 2.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade förslag om skilda valdagar vid val till riksdagen

respektive regionala och lokala församlingar senast i sina av riksdagen

godkända betänkanden 1995/96:KU6 och 1996/97:KU16. Utskottet hänvisade i dessa

betänkanden till att det vid överläggningarna hösten 1993 mellan

riksdagspartierna träffats en överenskommelse om förlängning av valperioderna

för riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma

valdagen. Mot den bakgrunden avstyrkte utskottet de då aktuella

motionsyrkandena.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis erinra om att de överläggningar mellan

riksdagspartierna som ägde rum hösten 1993 inte ledde till någon

överenskommelse om att ändra tidpunkten för de allmänna valen vare sig när det

gäller gemensam valdag för riksdags- och kommunalval eller en flyttning av de

allmänna valen till våren.

Enligt utskottets bedömning bidrar den gemensamma valdagen till att öka

valdeltagandet. Utskottet ställer sig dessutom tveksamt till att skilda

valdagar skulle innebära att de lokala frågorna skulle komma mer i fokus,

vilket motionärerna påstår. Erfarenheter av olika valdagar från de nordiska

grannländerna visar i likhet med de erfarenheter som kunde vinnas innan Sverige

gick över till gemensam valdag att rikspolitiken får ett stort genomslag även i

lokalvalen.

Utskottet vill slutligen peka på att den gemensamma valdagen kan komma att

bli en av de aspekter som kommer att studeras vid utvärderingen av 1998 års

val.

Med vad utskottet anfört avstyrks motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6,

1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 samt 1997/98:K516 (m) yrkande 2.

Personvalet

Gällande bestämmelser

Regeringsformen föreskriver att väljarna skall ges möjlighet att inom ramen för

partivalet avge en särskild personröst (RF 3:1). I 1 kap. 1 § andra stycket

vallagen som trädde i kraft den 1 juli 1997 anges principerna för personvals-

inslaget. Där sägs att vid val till riksdagen, landstings- och

kommunfullmäktige samt val till Europaparlamentet röstar väljarna på ett parti

och har möjlighet att avge en särskild personröst.

Spärren för att de särskilda personrösterna skall beaktas vid

mandatfördelningen är 8 % av partiets röstetal i riksdagsval (18 kap. 38 §

vallagen) och 5 % vid kommunalvalen, dock lägst 100 röster vid val till

landstingsfullmäktige (18 kap. 41 §) och 50 röster vid val till

kommunfullmäktige (18 kap. 44 §). Även för valet till Europaparlamentet är

spärrnivån 5 % (18 kap. 48 §).

Motionerna

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås en utvärdering av 8-

procentsspärrens inverkan på 1998 års personval (yrkande 5). Syftet med

utvärderingen bör vara att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val.

I motion 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. föreslås att frågan om hur

kvinnor respektive män fått möjlighet att nå ut till väljarna ges särskild

uppmärksamhet när personvalssystemet skall utvärderas (yrkande 2).

Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) föreslår i motion 1997/98:K219 att

riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till

regler för sponsring av politiker. Enligt motionärerna öppnar personvalet för

marknadsföring av individer. Det är, menar de, viktigt att kandidater på alla

nivåer måste redovisa var kampanjpengar kommer ifrån. Dessutom bör det finnas

gränser för hur mycket man skall kunna använda i en personvalskampanj och hur

stora bidragen skall kunna vara. Och man bör även reglera varifrån man skall

kunna ta emot bidrag. Det finns uppenbara risker att ekonomi och anknytning

till viss bidragsgivare blir alltför stor utan en sådan reglering.

I motion 1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) hävdas att den

utvärdering av 1998 års val som beslutats med anledning av att personval

införts inte är tillräcklig. Motionärerna anser att det också är viktigt att se

över andra viktiga faktorer än personvalsspärren i valsystemet, som behovet av

skilda valdagar och sänkt spärr vid mandatfördelningen i valen till riksdagen

och landstinget.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade frågan om personval senast i sitt betänkande

om ny vallag, där de nya bestämmelserna om personval tillstyrktes (bet.

1996/97:KU16). Personvalsmomentet följde av en partiöverenskommelse hösten 1993

och den därpå följande ändringen av 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet ansåg

att väljarna genom personvalsmomentet i valsystemet får bättre möjlighet att

påverka vilka personer som skall representera dem.

Beträffande nivån på spärren för de särskilda personrösterna erinrade

utskottet i betänkandet om att partierna enades om 8 % vid

partiöverläggningarna hösten 1993. Riksdagen har ställt sig bakom det

förslaget. Riksdagen har också lämnat utan erinran uttalandet i proposition

1993/94:115 att nivån borde kunna sänkas vid de val som följer efter 1998 års

val.

Utskottet tog också upp frågan om s.k. sponsring av personvalskampanjer. I

betänkandet refereras till att de utvärderingar som gjorts av valen med

personval inte har kunnat visa på att några ovidkommande ekonomiska hänsyn

avgjort vem som utsetts. I proposition 1996/97:70 Ny vallag understryker dock

regeringen att utvecklingen skall följas mycket noga. Skulle det visa sig att

ovidkommande ekonomiska faktorer påverkar utfallet av valet avser regeringen

att återkomma i frågan om en reglering av redovisningen av partiernas

valfinansiering. Utskottet underströk för sin del att utvecklingen måste följas

mycket noga.

I sitt betänkande erinrade utskottet om att den centrala valmyndigheten, dvs.

Riksskatteverket, gör en utvärdering efter varje val. Enligt utskottets mening

borde emellertid de första valen med personvalsinslag i full skala utvärderas

särskilt noga. Ett viktigt moment i utvärderingen som utskottet pekade ut är

att undersöka om personvalsinslaget fyllt sitt tänkta syfte att ge väljarna

bättre möjligheter att påverka vilka personer som utses till ledamöter.

Dessutom bör undersökas vilka effekter personvalsmomentet haft på urvalet av

kandidater vad beträffar bl.a. kön och ålder. Vidare bör 8-procentsspärrens

inverkan på personvalsgenomslaget undersökas och frågan om huruvida

ovidkommande ekonomiska faktorer påverkat utfallet av valet belysas. Regeringen

har därefter tillkallat ett parlamentariskt sammansatt råd med uppgift att

utvärdera reformen av det svenska valsystemet (dir. 1997:87).

Utskottets ställningstagande

Det finns enligt utskottets mening varken anledning att tillsätta ytterligare

utredningar för att följa upp personvalsmomentet i 1998 års val eller att ändra

direktiven till det parlamentariska råd som är tillsatt. Rådet kommer med stor

sannolikhet att behandla alla de aspekter som motionärerna tar upp. Av

direktiven framgår att bl.a. 8-procentsspärren och kvinnorepresentationen

kommer att bli föremål för studier. Vidare framgår av direktiven att det står

rådet fritt att ta upp frågor som har anknytning till rådets

utvärderingsuppdrag.

Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 5, 1997/98:K219 (mp), 1997/98:K233 (kd)

och 1997/98:A806 (fp) yrkande 2 avstyrks.

Spärren vid val till Europaparlamentet

Gällande bestämmelser

Av 18 kap. 34 § vallagen följer att bara partier som fått minst 4 % av rösterna

i hela landet får delta i fördelningen av mandaten vid val till

Europaparlamentet.

Motionerna

I två kristdemokratiska motioner, motionerna 1996/97:U515 och 1997/98:K715 båda

av Alf Svensson m.fl. (kd), föreslås att spärren vid de svenska EU-valen slopas

och att mandatfördelningen till Europaparlamentet skall företas på grundval av

strikt proportionalitet (yrkandena 13 respektive 20).

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställde sig i det av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16 bakom

lydelsen av 18 kap. 34 § vallagen när utskottet våren 1997 beredde regeringens

förslag till ny vallag. Den nya vallagen ersatte den lag om val till

Europaparlamentet som tillämpades vid Sveriges första val till

Europaparlamentet år 1995 och innebar ingen förändring beträffande 4-

procentsspärren. Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt och avstyrker

motionerna 1996/97:U515 (kd) yrkande 13 och 1997/98:K715 (kd) yrkande 20.

Antalet riksdagsledamöter

Nuvarande bestämmelser med bakgrund

Enligt 3 kap. 1 § RF består riksdagen av en kammare med 349 ledamöter.

Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges

statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen

skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle

man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i

andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var

meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter.

Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell

författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man

ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen

skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas

representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom

beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av

350 ledamöter.

Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande

debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom

utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra

godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet.

I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för

riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem

borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann

dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda

bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet.

Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av

ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att

koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal

riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller

borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till

arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer, som t.ex. hänsynen till

möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen,

måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde

för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde

därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det

sammanhanget.

Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års

regeringsform till 349.

Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor

att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla

en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.

Motionen

Carl Bildt m.fl. (m) föreslår i motion 1997/98:K202 att antalet

riksdagsledamöter reduceras till 249 (yrkande 4). Sverige har, anförs i

motionen, med sina 349 ledamöter i förhållande till landets folkmängd

osedvanligt många ledamöter jämfört med andra demokratiska länder. Med färre

ledamöter skulle politikernas anonymitet avta. Dessutom skulle riksdagen bli

mer ?arbetsduglig?.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har behandlat motioner om att minska antalet riksdagsledamöter flera

gånger tidigare, senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16.

Utskottet vidhöll då sin tidigare bedömning att en minskning av antalet

riksdagsledamöter, under förutsättning att den var mer än helt marginell,

skulle medföra svårighet att behålla såväl en rimlig partirepresentation som en

representation över huvud taget från olika delar av landet. Utskottet påpekade

också att ett minskat antal ledamöter skulle göra det ännu svårare för framför

allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa önskemål om

deltagande i sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna. De då aktuella

motionerna avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202

(m) yrkande 4.

Folkomröstningsinstitutet

Bakgrund

Enligt regeringsformen kan såväl beslutande som rådgivande folkomröstning

hållas. Sedan 1979 finns det (en ännu inte använd) möjlighet att anordna

beslutande folkomröstning i grundlagsärende (RF 8:15). En sådan folkomröstning

skall anordnas om yrkande därom framställs av minst en tiondel av riksdagens

ledamöter och minst en tredjedel röstar för bifall till yrkandet. Beslutande

folkomröstning skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid omröstningen

får de röstande förklara huruvida de godtar ett av riksdagen antaget vilande

grundlagsförslag eller ej. Förslaget är förkastat, om de flesta av dem som

deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de till antalet är fler än

hälften av dem som har avgivit godkända röster vid riksdagsvalet. I annat fall

avgör riksdagen ärendet.

Rådgivande folkomröstning har kunnat anordnas sedan 1922 och regleras numera

i regeringsformen 8 kap. 4 §. En sådan är rättsligt sett inte bindande för

statsmakterna. Rådgivande folkomröstning har hittills anordnats fem gånger.

Senaste gången var år 1994 om anslutningen till Europeiska unionen.

Folkomröstningsutredningen

Folkomröstningsutredningen hade till uppgift att sammanställa och utvärdera

erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och andra länder. Med utgångspunkt

från utvärderingen ankom det även på utredningen att överväga behovet av

författningsändringar. I sitt betänkande Folket som rådgivare och

beslutsfattare (SOU 1997:56) gjorde utredningen den bedömningen att det för

närvarande inte finns anledning att överväga någon principiell förändring av

möjligheten till beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor som är reglerade i

RF 8:15. Utredningen ansåg emellertid att det bör bli möjligt att anordna

beslutande folkomröstningar utöver vad som är möjligt i dag. Den presenterade

två olika förslag för hur detta skulle kunna genomföras. Enligt det ena skulle

medborgarna kunna acceptera eller förkasta ett av riksdagen antaget beslut i

ett lagstiftningsärende. Enligt det andra skulle riksdagen inte först fatta

beslut utan avgörandet i en lagfråga skulle läggas direkt i medborgarnas

händer. I en särskild lag beslutar dock riksdagen - enligt samma modell som

gäller för dagens RF 8:4 - om de alternativ som medborgarna har att ta

ställning till. De båda förslagen har delvis olika syften. Medan det

förstnämnda i första hand ger medborgarna möjlighet att stoppa ett beslut

innebär det andra att de kan välja mellan olika alternativ. Alternativen är

inte ömsesidigt uteslutande, utan båda skulle kunna införas.

Beträffande de rådgivande folkomröstningarna föreslog utredningen att en

kvorumregel införs. Detta eftersom även rådgivande folkomröstningar i praktiken

uppfattas som bindande.

Förslagen från Folkomröstningsutredningen är för närvarande föremål för

överväganden inom Regeringskansliet.

Motionerna

Förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut framförs i två motioner. I

motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås ett utvidgat

folkomröstningsinstitut vid lagfrågor (yrkande 9). Utvidgningen föreslås göras

till en motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i

grundlagsfrågor. Det innebär att sedan riksdagen fattat beslut i en lagfråga

skall en tiondel av riksdagens ledamöter kunna kräva att frågan underkastas en

folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stöder detta yrkande

skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej har

förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna fälla

avgörandet bör vissa kvorumregler införas. Motionärerna anser att en sådan

förändring av folkomröstningsinstitutet skulle tjäna syftet att stärka

demokratin och respekten för grundläggande moraliska och etiska principer i

lagstiftning och myndighetsutövning.

I motion 1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) föreslås en rad olika

förändringar av folkomröstningsinstitutet. För det första bör varje

grundlagsändring föranleda en beslutande folkomröstning (yrkande 5). En sådan

bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle stärka grundlagens

ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för kontinuitet. För

det andra föreslås att bindande folkomröstningar bör kunna anordnas på

folkinitiativ (yrkande 6). Motionärerna föreslår att 300 000 underskrifter från

röstberättigade skall krävas vid nationella folkomröstningar. För att vinna en

folkomröstning skall krävas enkel majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör

gälla för folkomröstningen. Det sistnämnda bör enligt motionärerna gälla för

alla nationella folkomröstningar, vilket således kräver en förändring av

rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar (yrkande 8). Slutligen

föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som innebär

att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar vid

sidan om blankröst: ja och nej (yrkande 7).

Tidigare riksdagsbehandling

Folkomröstningsutredningen tillkallades av regeringen med anledning av ett

tillkännagivande från riksdagen våren 1994 (bet. 1993/94:KU44). Utskottet ansåg

att det finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut. En sådan brist var

enligt utskottet att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är

begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning

kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan

då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det fanns enligt utskottets

uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av

folkomröstningar i Sverige och andra länder.

Utskottet behandlade förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut senast

i sitt betänkande 1995/96:KU6. Utskottet vidhöll då sin bedömning om behovet av

en översyn. Motionsyrkandena avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser inte att det finns anledning att föregripa de övervägningar som

för närvarande görs i Regeringskansliet med anledning av

Folkomröstningsutredningens betänkande. Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 9

och 1997/98:K506 (mp) yrkandena 5-8 avstyrks.

Val av statsminister

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om val av statsminister återfinns i 6 kap. regeringsformen. Det

är talmannens uppgift att framlägga förslag till ny statsminister för

riksdagen. Dessförinnan måste talmannen ha samrått med företrädare för varje

partigrupp och överlagt med vice talmännen. Röstar mer än hälften av

riksdagsledamöterna mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt

(RF 6:2). Förkastas förslaget har talmannen att återkomma, men om talmannens

förslag förkastas fyra gånger avbryts förfarandet i avvaktan på riksdagsval. Om

ej ordinarie val skall hållas inom tre månader, förrättas extra val inom samma

tid (RF 6:3).

Den svenska parlamentarismen bygger huvudsakligen på ett s.k. negativt

ansvar, dvs. regeringen kan sitta kvar, så länge inte parlamentets majoritet

har uttalat att regeringen inte har dess förtroende (RF 12:4 första stycket).

Reglerna motiverades med att de bör fungera smidigare i lägen där regeringen

har ett svagt underlag i riksdagen. Någon partigrupp kan tänkas tolerera

regeringen men inte vilja stödja den positivt. Ett krav på uttrycklig

förtroendeförklaring vid regeringsbildningen kan tänkas försvåra denna.

Motionen

Lars Stjernkvist (s) föreslår i motion 1997/98:K217 att en översyn görs av

regeringsformens bestämmelser om val av statsminister. Motionären anser att

rådande ordning är tveksam. Utgångspunkten borde i stället vara att det skall

fordras att en majoritet av ledamöterna stöder talmannens förslag till

statsminister.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser inte att det finns skäl att ompröva bestämmelserna om val av

statsminister. De skäl som anfördes när bestämmelserna infördes är alltjämt

giltiga. Motion 1997/98:K217 (s) avstyrks.

Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ

Bakgrund

Utskott får enligt RO 3:7 väcka förslag i ämne som hör till dess handläggning.

För ett sådant beslut krävs enkel majoritet. För finansutskottet är

förslagsrätten vidare. Det får i ekonomisk-politiskt syfte väcka förslag även i

ämne som hör till annat utskotts beredningsområde.

Av 8 kap. 15 § regeringsformen framgår att konstitutionsutskottet med fem

sjättedels majoritet kan besluta om undantag från bestämmelsen i samma lagrum

om att förslag till grundlagsförslag måste anmälas i kammaren minst nio månader

före valet. En minoritet om drygt en sjättedel kan med andra ord hindra att

konstitutionsutskottet lämnar ett förslag till vilande grundlagsförslag som

riksdagen kan ta slutlig ställning till efter det närmast följande valet. Inget

hindrar emellertid att utskottet med enkel majoritet beslutar om ett vilande

grundlagsförslag som utöver det närmaste valet också vilar över det därpå

följande innan riksdagen tar upp det till slutlig prövning.

Motionen

Regeringsformens starka betoning av majoritetsprincipen och bristfälliga

minoritetsskydd är enligt Anders Björck m.fl. i motion 1997/98:K227 klart

otillfredsställande. Ett effektivt parlamentariskt vapen till värn för

minoritetens vilja vore att stärka minoritetsskyddet vid beredningen av

lagstiftnings-ärenden i såväl konstitutionsutskottet som i övriga utskott.

Vad avser konstitutionsutskottet föreslår motionärerna att det införs ett

förbud för konstitutionsutskottet att lägga fram förslag till grundlagsändring

kortare tid än nio månader före ett riksdagsval om en minoritet på en sjättedel

av ledamöterna motsätter sig det (yrkande 1).

Därtill föreslår motionärerna att ett minoritetsskydd införs för

utskottsinitiativ (yrkande 2). Initiativ i utskotten bör fordra fem sjättedels

majoritet, på samma sätt som det redan nu krävs i fråga om vilande

grundlagsförslag i konstitutionsutskottet.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkande med samma innebörd som de nu aktuella behandlades av utskottet

hösten 1995 och även våren 1997 (bet. 1995/96:KU6 resp. 1996/97:KU26).

Utskottet ansåg vid dessa tillfällen att utskottens initiativrätt stärker

riksdagens ställning och underlättar dess arbetsmöjligheter. Vidare utgick

utskottet från att utskottens initiativrätt - allmänt och i grundlagsärenden -

även fortsättningsvis skulle begagnas med varsamhet och att politisk enighet

skulle eftersträvas i de fall där initiativ skulle komma i fråga. Utskotten

förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag

utan beredning inom Regeringskansliet. Motionerna avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om bestämmelserna för utskotts-

initiativ i grundlagsfrågor. Initiativrätten bör användas med varsamhet och det

är angeläget att i utskottets arbete eftersträva politisk enighet, särskilt i

för styrelseskicket viktiga frågor. Utskottet avstyrker motion 1997/98:K227 (m)

yrkande 1.

Även beträffande utskottsinitiativ i övriga frågor, andra än grundlagsfrågor,

vidhåller utskottet den ståndpunkt utskottet tidigare intagit. Utskotten

förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag

utan beredning inom Regeringskansliet. Motion 1997/98:K227 (m) yrkande 2

avstyrks.

Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor

Gällande bestämmelser

Enligt 8 kap. 18 § regeringsformen skall det finnas ett lagråd för att avge

yttrande över lagförslag. I Lagrådet ingår domare i Högsta domstolen och

Regeringsrätten. Yttrande av Lagrådet bör inhämtas över vissa uppräknade typer

av lagar, däribland grundlag om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra

sig i andra medier, civillag, lag som begränsar någon av de grundläggande fri-

och rättigheterna samt offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda

eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska

förhållanden (bl.a. strafflag och lag om statlig eller kommunal skatt), om

lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Undantag gäller om

Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller

skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle

uppkomma.

Lagrådets granskning skall avse hur förslaget förhåller sig till grundlagarna

och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till

varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget

är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem

som kan uppstå vid tillämpningen.

Närmare bestämmelser om Lagrådet finns i lagen (1979:368) om Lagrådet.

Lagrådet är ett rådgivande organ och inte ett beslutande. Regeringen och

ytterst riksdagen kan välja att inte följa dess förslag. Lagrådets yttrande kan

inhämtas också över författningsförslag utanför det i RF angivna

granskningsområdet.

Motivuttalanden

Frågan om lagrådsgranskningen behandlades utförligt i

Rättighetsskyddsutredningens betänkande Förstärkt skydd för fri- och

rättigheter (SOU 1978:34). Principerna bakom det förslag om Lagrådets

granskningsområde som Rättighetsskyddsutredningen lade fram sammanföll till

stor del med dem som åberopats bl.a. vid 1970-1971 års reform: Lagrådets

kapacitet skulle utnyttjas så väl som möjligt, man skulle så långt möjligt söka

åstadkomma att Lagrådet ägnade sig åt de förslag som behövde dess granskning

och inte tvingades att arbeta med mindre betydelsefulla frågor. Under

utredningens arbete hade ansetts att bland de lagar som i första hand borde

granskas av Lagrådet borde nämnas bl.a. motsvarigheterna till vad som förut

benämndes allmän civillag och kriminallag. Vissa andra grupper av föreskrifter

hade inte heller orsakat nämnvärda diskussioner, nämligen grundlag om

tryckfriheten, lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar

och annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och

rättigheterna. Detsamma gällde rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen,

grundläggande föreskrifter om statstjänstemännens rättsställning och övriga

föreskrifter som enligt 11 kap. regeringsformen skall ha formen av lag. De mest

betydande svårigheterna torde enligt utredningen de återstående lagförslagen

bereda, nämligen skattelagarna och annan offentligrättslig lag som gäller

åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga

eller ekonomiska förhållanden, bortsett från ?allmän kriminallag?.

I proposition 1978/79:195 förordade departementschefen att

Rättighetsskyddsutredningens lösning valdes när det gällde lagrådsgranskningens

omfattning. Han tillade att när det gällde t.ex. regeringsformen och

kommunallag, som inte avsåg kommunal beskattning, det dessutom måste beaktas

att dessa lagar till den helt övervägande delen gällde frågor av politisk natur

och därför, med tanke på den inriktning granskningen skulle ha, var mindre väl

lämpade för lagrådsgranskning.

Motionen

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs en utökad skyldighet att

inhämta yttrande från Lagrådet (yrkande 14). Motionärerna anser att det är en

egendomlighet i de nuvarande bestämmelserna att Lagrådet normalt inte behöver

höras över grundlagsändringar, om det inte gäller tryckfriheten och liknande.

Motionärerna anser att uttalandet i förarbetena att regeringsformen är mindre

väl lämpad för lagrådsgranskning på grund av att den till helt övervägande del

innehåller frågor av politisk natur knappast är hållbart. Också vanliga lagar

kan avse politiskt känsliga frågor, och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt

till en rent teknisk granskning, påpekar motionärerna. Det finns därför ingen

anledning att koppla bort den lagtekniska expertisen just i de allra viktigaste

lagstiftningsärendena, dvs. sådana ärenden som rör grundlagarna. Det bör enligt

motionärerna ankomma på regeringen att närmare se över bestämmelserna om

lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets erfarenhet och kunnande

utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser grundlagarna.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade en likalydande motion i sitt betänkande 1996/97:KU26.

Utskottet hänvisade då till tidigare behandling av ett motionsyrkande om att

utvidga laggranskningen till grundlagsfrågor. Det föreligger inte något hinder

att inhämta Lagrådets yttrande över andra förslag än de som nämns i 8 kap. 18 §

RF, och det fanns enligt utskottets bedömning inte anledning att föreskriva

skyldighet att höra Lagrådet över grundlagsförslag i vidare utsträckning än vad

som redan gällde.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98: K202

(m) yrkande 14.

Lagprövningsrätten

Gällande bestämmelser

Sedan år 1979 är lagprövningsrätten inskriven i 11 kap. 14 § regeringsformen.

Lagprövningsrätten innebär att en domstol eller annat offentligt organ, som

finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan

överordnad författning eller att stadgad ordning har åsidosatts vid dess

tillkomst, har skyldighet att åsidosätta föreskriften. Om det är riksdagen

eller regeringen som har beslutat föreskriften skall tillämpningen underlåtas

bara om felet är uppenbart.

Motionen

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att uppenbarhets-

rekvisitet tas bort (yrkande 11). Motionärerna anser att kravet på att felet

skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad och svårförståelig

begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för grundläggande

friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta. De påpekar

också, bl.a. med hänvisning till konstitutionsutskottets tidigare behandling av

frågan, att det råder osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till

följd av EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade förslag om lagprövningsrätten senast i sitt betänkande

1996/97:KU26. Utskottet konstaterade då att genom Sveriges medlemskap i EU och

införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har utrymmet för att tillämpa

uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF minskat. EG-rätten har företräde

framför svensk lag utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet.

Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i EG-rätten - skall därmed

tillämpas omedelbart framför svensk lag, medan andra delar av konventionen

skall tillämpas först om ett "uppenbart fel" föreligger. Europadomstolen i

Strasbourg tillämpar emellertid inte uppenbarhetsrekvisitet vid sin prövning.

Om EU skulle ansluta sig till Europakonventionen skulle konventionen i sin

helhet bli EG-rätt med generell tillämpning och utrymmet för att i Sverige

tillämpa uppenbarhetsrekvisitet vid normkollisioner bli ännu mindre.

Utskottet påpekade dock att lagprövningsregeln i 11 kap. 14 § RF tar sikte på

konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda valörer. Lagprövningen med dess

uppenbarhetsrekvisit är utformad för att domstolarna endast skall kunna gripa

in mot kränkningar av rättighetsskyddet i de fall då det verkligen framstår som

påkallat.

Utskottet ansåg därför inte att det fanns skäl att överväga någon förändring

av uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningen och avstyrkte aktuell motion.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202

yrkande 11.

Författningsdomstol

Motionerna

Förslag om att inrätta en författningsdomstol har lagts fram i två motioner.

Enligt Carl Bildt m.fl. (m) i motion 1997/98:K202 skulle en författningsdomstol

stärka skyddet för fri- och rättigheter. Med hänvisning till de tyska

författningsdomstolarna hävdar motionärerna att författningsdomstolar är en

viktig del för att förhindra en ny uppkomst av kommunistiska eller nazistiska

regimer. De påpekar även att beslut som fattas i god demokratisk ordning ibland

kan leda fel och anför som exempel den svenska tvångssteriliseringen.

Riksdagens beslut fattades i demokratisk ordning men kom ändå att strida mot

den grundläggande principen om alla människors lika värde. En

författningsdomstol skulle här kunna fylla en viktig funktion, liksom i fråga

om att skydda den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. En av de tyska

författningsdomstolarnas uppgifter är att pröva om de demokratiska

institutionerna håller sig inom sina kompetensområden. Ett annat skäl som nämns

är att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen. Förutom att medlemskapet

medfört att EG-rätten gäller i Sverige, liksom i övriga medlemsstater, och EG-

rätten har företräde framför nationell lagstiftning så har svenska domstolar

och andra rättstillämpande myndigheter fått en normkontrollerande funktion av

helt annan omfattning än tidigare. Normkontrollen är inte inskränkt till att

avse lagar och författningar av lägre dignitet utan omfattar också frågan om

svensk grundlag står i överensstämmelse med EG-rätten. Motionärerna föreslår

att 1995 års domstolskommitté (dir. 1995:05 och 1997:50) genom tilläggsdirektiv

får i uppdrag att även belysa och lämna förslag till hur en

författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation

(yrkande 12).

I motion 1997/98:K204 kritiserar Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd)

konstitutionsutskottets bedömning i samband med tidigare behandling av förslag

om att införa en författningsdomstol. De båda motionärerna hävdar att

utskottets invändningar mot en författningsdomstol bygger på en missuppfattning

kring vad en författningsdomstol har för ändamål. Att påstå att ett system med

författningsdomstol innebär att politisk makt förs över till icke-politiska

organ är enligt motionärerna en missuppfattning av synen på oavhängiga

domstolar. Domstolarnas uppgift - även en författningsdomstol - är inte att

konkurrera med lagstiftaren utan att lösa fall i enlighet med lagstiftningen.

En författningsdomstols främsta uppgift, anser motionärerna, är att granska

vanlig lags överensstämmelse med grundlagen, inte att stifta ny lag. Enligt

kristdemokratisk uppfattning, anför motionärerna, skall en författningsdomstol

inrättas i Sverige. En sådan skall ha kompetens att pröva vanlig lags

överensstämmelse med grundlag. Tolkningstvister av vallag och övriga lagar som

rör det politiska systemets funktionssätt skall ligga inom domstolens

prövningsrätt. Detsamma skall gälla kränkningar av fri- och rättigheter.

Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning i syfte att åstadkomma

en författningsdomstol.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade frågan om att inrätta en författningsdomstol senast i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU26.

Utskottet hänvisade där till sin behandling av frågan i betänkandena

1993/94:KU24 och 1995/96:KU6. Utskottet instämde i Fri- och

rättighetskommitténs överväganden i betänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU

1993:40) och ansåg i likhet med kommittén att ett huvudproblem med inrättandet

av en författningsdomstol var att ett sådant system var svårt att förena med

kravet att en rättighetsreglering inte fick innebära att politisk makt fördes

över till icke-politiska organ. De frågor en författningsdomstol skulle ta

ställning till skulle enligt utskottet bli fokuserade på ett helt annat sätt än

vad som sker vid en lagprövning enligt den ordning Sverige nu har. Utskottet

instämde i kommitténs uppfattning att redan den centralisering av

normkontrollen som systemet skulle innebära gjorde att det blev mer aktuellt

med en politisk ?styrning? av den dömande verksamheten. Det skulle i sin tur

leda till onödiga spänningar mellan den politiska och den dömande makten. I

likhet med kommittén ansåg utskottet att det var svårt att komma till rätta med

en befarad politisering av en sådan domstol genom att konstruera ett lämpligt

system för tillsättning av dess ledamöter.

Utskottet ansåg vidare i likhet med kommittén att man inte kunde komma ifrån

att resultatet lätt kunde bli någon form av blandad politisk-juridisk bedömning

av ett slag som inte eftersträvas i Sverige. Det anförda utgjorde enligt

utskottets mening tungt vägande skäl mot införandet av författningsdomstol.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motionerna

1997/98:K202 (m) yrkande 12 och 1997/98:K204 (kd).

Insatser för att slå vakt om demokratin m.m.

Motionerna

I en krympande ekonomi är det, anför Chatrine Pålsson (kd) i motion

1997/98:K230, angeläget att det finns förtroende för beslutsfattare. Hon

efterlyser därför åtgärder för att stärka förtroendet för politiker samtidigt

som medborgarna känner engagemang och vilja att aktivt delta i samhällets

utveckling. Det krävs ett åtgärdsprogram som syftar till att restaurera

förtroendet för hela demokratin.

Även Sylvia Lindgren m.fl. (s) kräver statliga insatser för att slå vakt om

demokratin. I motion 1997/98:K255 erinrar de om att demokratin är något som de

flesta i vårt land säger sig värna om. Demokrati är emellertid inte vunnen för

alltid. Det är, menar de, oerhört viktigt att slå vakt om den. Lågt

valdeltagande utgör varningssignaler. Ett sätt att slå vakt om demokratin är

att staten startar ett allmänt demokratiprojekt i de områden där valdeltagandet

ligger på en låg nivå (ca 60 %). En ytterligare åtgärd kan enligt motionärerna

vara att införa demokrati som ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan.

Ewa Larsson (mp) menar i motion 1997/98:K234 att brådskan i dagens samhälle

utgör ett hot. Vår tids största bristvara är tid. Riksdagen bör därför begära

att regeringen studerar brådska i ett demokratiperspektiv.

Utredningsläget

Regeringen har tillkallat Utredningen om folkstyret i Sverige inför 2000-talet

(dir. 1997:101) för att belysa folkstyrets förutsättningar, problem och

möjligheter inför nästa sekel. Kommittén, som tagit sig namnet

Demokratiutredningen, skall analysera forskningen, stimulera det offentliga

samtalet samt föreslå behövliga åtgärder för att stärka och fördjupa det

svenska folkstyret. Uppdraget är föranlett av en rad samhällsförändringar som

kan innebär problem och möjligheter för demokratins utveckling. Till de områden

som kommittén skall uppmärksamma hör ekonomins internationalisering. Hur

påverkar den tilltron till demokratin och politikens handlingsutrymme? Även

Sveriges EU-medlemskap skall behandlas. Hur har medlemskapet påverkat

möjligheten till inflytande, och hur påverkas självförståelse och identitet?

Opinionsbildningen är ytterligare ett område som skall tas upp.

Det är fyra olika uppgifter som kommittén förväntas lösa. Utifrån forskningen

och tidigare utredningar skall utredningen beskriva tillståndet i demokratin.

Av kommittén förväntas också en värdering och analys av detta material bl.a.

med syfte att se vilka ytterligare frågeställningar som behöver belysas.

Kommittén skall även stimulera det offentliga samtalet om demokratin. Slutligen

skall den lägga konkreta förslag där det behövs nya åtgärder.

Utredningen planeras avslutas hösten 1999.

Utskottets ställningstagande

Demokratiutredningen har fått ett vidsträckt uppdrag att studera viktiga

aspekter av den svenska demokratin. Det ligger enligt utskottets bedömning nära

till hands att anta att utredningen under sitt arbete kommer att beröra de

frågor som väcks i motionerna. Utskottet vill också påpeka att kommittén inte

bara skall förbättra kunskapen om den svenska demokratin utan också har till

uppgift att stimulera det offenliga samtalet om demokrati. Motionerna

1997/98:K230 (kd), 1997/98:K234 (mp) och 1997/98:K255 (s) torde därför i

betydande mån kunna tillgodoses av Demokratiutredningens arbete, varför de

avstyrks.

Den kommunala utjämningsavgiften

Rådande statsbidrags- och utjämningssystem

Det statsbidrags- och utjämningssystem till kommunerna och landstingen som

gäller fr.o.m. den 1 januari 1996 består av fyra delar: inkomstutjämning,

kostnadsutjämning, generellt statsbidrag samt införanderegler.

Inkomstutjämningen, som syftar till att utjämna skillnader i skatteinkomster,

innebär att kommuner och landsting med en skattekraft under riksgenomsnittet

får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är lika stor som summan av de

avgifter som tas ut från kommuner och landsting som har en skattekraft som

ligger över riksgenomsnittet.

Kostnadsutjämningen, som syftar till att utjämna strukturella behovs- och

kostnadsskillnader, innebär att kommuner och landsting med ogynnsamma

strukturella förhållanden får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är

lika stor som summan av de avgifter som tas ut från kommuner och landsting som

har en gynnsam struktur.

Kommunerna och landstingen erhåller ett generellt bidrag från staten som

utbetalas lika i kronor per invånare. Bidragen är olika stora till kommunerna

respektive landstingen.

Det nya systemet införs successivt under åtta år för att mildra

omfördelningseffekterna. Införandereglerna begränsar bidragsminskningarna över

hela åttaårsperioden. För kommunerna begränsas också bidragsökningarna under de

tre första åren.

Vissa grundlagsbestämmelser om den kommunala självstyrelsen

I regeringsformens portalparagraf andra stycket föreskrivs att den svenska

folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt

statsskick och genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § andra stycket stadgas

att kommunerna får ta ut skatt för ?skötseln av sina uppgifter?.

Införandet av det rådande utjämningssystemet

Regeringen presenterade i 1995 års kompletteringsproposition (prop.

1994/95:150) ett förslag till nytt bidrags- och utjämningssystem. Förslaget

innebar, såvitt här är av intresse, att en inomkommunalt finansierad inkomst-

respektive kostnadsutjämning skulle införas.

Lagrådet fann efter remiss från finansutskottet att propositionsförslaget

inte stod i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 7 §

andra stycket och avstyrkte det därför (bet. 1994/95:FiU19, bil. 2). Förslaget

skulle medföra - framhöll Lagrådet - att kommuner och landsting, vilka kommer

att vidkännas avdrag från skatteintäkterna, genom uttagande av kommunalskatt

och landstingsskatt bidrar till att täcka behovet av medel i andra kommuner och

landsting. Frågan är om en sådan skatt kan anses uttagen för skötseln av

kommunens eller landstingets uppgifter.

Enligt Lagrådet kunde den föreslagna ordningen inte anses stå i

överensstämmelse med ordalagen i bestämmelsen. För tolkningen av begreppet

?skötseln av sina uppgifter? har Lagrådet sökt vägledning i vad som i lag och

praxis ansetts vara en kommuns eller ett landstings angelägenheter och har

funnit att bestämmelser i kommunallagen och ett stort antal andra lagar om en

kommuns befogenheter utgår från vad som brukar kallas lokaliserings-principen.

Med lokaliseringsprincipen avses ett krav på anknytning till kommuns eller

landstings område eller dess medlemmar.

Lagrådet lade till att syftet med förslaget kunde tillgodoses med någon annan

teknik avseende avgifter och bidrag, vilket inte skulle strida mot

regeringsformens bestämmelser.

Konstitutionsutskottet redogjorde i sitt yttrande (1994/95:KU6y) för den

konstitutionella praxis som utvecklats och kom till slutsatsen att det fanns

flera omständigheter som gav utrymme åt en annan tolkning än Lagrådets av

grundlagens bestämmelser om beskattningsrätten. Utskottet erinrade om att det i

förarbetena till regeringsformens bestämmelse om lagprövning (KU 1978/79:39 s.

13) anförs att det är naturligt att riksdagen som grundlagsstiftare är den

instans som är bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är grundlagsenlig.

Utskottet ansåg det emellertid vara mycket angeläget att det inte finns någon

tveksamhet kring tillämpningen av regeringsformen. Utskottet förordade därför

att frågan om innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten

och dess förhållande till utformningen av grundlagsbestämmelserna blev föremål

för en analys och ett förtydligande.

På finansutskottets förslag beslöt riksdagen ställa sig bakom förslaget om

ett nytt bidrags- och utjämningssystem när det gällde de grundläggande

principerna beträffande syfte, inriktning, omfattning och införanderegler

(bet.1994/95:FiU19). Men utskottet och riksdagen ansåg med hänvisning till

konstitutionsutskottets yttrande att man i första hand borde välja en annan

lagstiftningsteknik för att uppnå de eftersträvade utjämningseffekterna.

Riksdagen begärde därför ett nytt förslag från regeringen i så god tid att

systemet skulle kunna vara i kraft fr.o.m. den 1 januari 1996.

I proposition 1995/96:64, som Lagrådet godkänt, föreslog regeringen en sådan

lagteknisk lösning som konstitutionsutskottet förordat. Enligt förslaget, som

vann riksdagens bifall, genomfördes med vissa justeringar det utjämningssystem

som riksdagen under våren ställt sig bakom. I stället för att en del av en

kommuns respektive ett landstings skatteinkomster skulle tillföras annan kommun

eller landsting, svarar staten nu formellt för utjämningskostnaderna, men dessa

finansieras genom en utjämningsavgift till staten från de ekonomiskt och

strukturellt starkare kommunerna respektive landstingen.

Motionen

Henrik S Järrel (m) anser i motion 1997/98:Fi603 att det av kommuner och

landsting finansierade utjämningssystemet bör avskaffas. Endast staten skall ha

uppgiften att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor

sörja för finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i

regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att

kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna

kommunens uppgifter (yrkande 4).

Utredningsläget

Regeringen tillkallade år 1995 en parlamentarisk kommitté med uppgift att

analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten och

dess förhållande till grundlagsbestämmelserna (dir. 1995:111). Kommittén

avlämnade i september 1996 sitt betänkande Den kommunala självstyrelsen och

grundlagen (SOU 1996:129). I betänkandet hänvisar kommittén till

riksdagsbehandlingen av det nya utjämningssystemet år 1995 och konstaterar att

man därigenom har fört in en ny syn på den kommunala beskattningsrätten genom

att skatt som tas upp av en kommun eller ett landsting ansetts delvis kunna tas

i anspråk för att bekosta andra kommuners respektive landstings uppgifter. Den

syn som riksdagens ställningstagande ger uttryck för bör komma till klart

uttryck i RF. Kommittén föreslår därför att RF kompletteras med en bestämmelse

om att kommuner och landsting i lag får åläggas att bidra till kostnaden för

andra kommuners respektive landstings uppgifter om det görs för att uppnå en

jämlik fördelning av resurser mellan kommuner och mellan landsting. Förslaget

har remissbehandlats och är föremål för beredning i Regeringskansliet.

Regeringen har också tillkallat en kommitté (dir. 1995:118, 1997:32) med

uppgift att följa upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla

statsbidrags- och utjämningssystemet. Kommittén har avlämnat delbetänkandet

Hantering av fel i utjämningssystemet för kommuner och landsting (SOU 1997:93).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller den bedömning som utskottet gjorde i sitt yttrande

1994/95:KU6y till finansutskottet beträffande utjämningssystemets förhållande

till grundlagsbestämmelserna. Utskottet vidhåller även att det är mycket

angeläget att det inte finns någon tveksamhet kring tillämpningen av

regeringsformen och kan konstatera att det i Regeringskansliet pågår

övervägningar med anledning av förslagen i betänkandet Den kommunala

självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Motion 1997/98:Fi603 (m) yrkande

4 avstyrks.

Införlivandet av konventioner med svensk rätt

Allmänt om fullgörande av internationella avtal

Effekten av en internationell överenskommelse är att den anslutande staten har

att lojalt fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är

folkrättsligt förpliktade att se till att deras nationella myndigheter

tillämpar överenskommelsens bestämmelser. Underlåtenhet härutinnan utgör

folkrättsbrott. Det finns ingen allmän folkrättslig regel för hur de

avtalsslutande staterna skall gå till väga för att uppfylla sina

konventionsförpliktelser. Ibland kan den internationella överenskommelsen

innehålla bestämmelser om hur konventionen skall fullgöras. Vanligtvis saknas

dock sådana bestämmelser. Parterna har då full handlingsfrihet i fråga om den

teknik de vill använda för att uppfylla åtagandena i konventionen.

Olika metoder att införliva en konvention med nationell rätt

I många stater gäller som en allmän statsrättslig princip att ingångna

konventioner automatiskt blir en del av den interna, nationella rätten. Dessa

konventioner skall således direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter

på samma sätt som nationellt stiftad lag. Detta är förhållandet i t.ex. USA,

Frankrike, Nederländerna och Belgien. I andra rättssystem som t.ex. de

skandinaviska länderna, Storbritannien, Tyskland och Italien existerar inte en

sådan automatik. Det krävs då ett införlivande med den nationella

rättsordningen för att konventionen skall kunna tillämpas i landet. Att en av

Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska

domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde i dag stå

helt klart. Såväl Högsta domstolen, Regeringsrätten som Arbetsdomstolen har

uttalat att internationella överenskommelser inte utan förmedling av

lagstiftning blir gällande svensk rätt (AD 1972 nr 5, NJA 1973 s. 423, RÅ 1974

ref. 61, NJA 1981 s. 1205 och NJA 1984 s. 903).

I Sverige har införlivandet med svensk rätt huvudsakligen skett genom att den

internationella överenskommelsen transformerats till svensk rätt, dvs.

omarbetats till svensk författningstext. I ett antal fall har dock avtalet i

stället inkorporerats, dvs. det har i lag eller annan författning föreskrivits

att den internationella överenskommelsens bestämmelser gäller i Sverige.

På denna punkt innebär medlemskapet i EU särskilda förutsättningar. Enligt

artikel 189 i Romfördraget är förordningar direkt tillämpliga i

medlemsstaterna. Ett direktiv skall med avseende på det resultat som skall

uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall

överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt

för genomförandet.

Motionen

I motion 1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att ingångna och

ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de

skall vara direkt tillämpliga i svensk lag. Motionärerna påpekar att Sverige

deltar mycket aktivt på det internationella planet i olika frågor, men det

finns exempel där Sverige inte lever upp till konventionerna. Beträffande t.ex.

barnkonventionen har nyligen Barnkommittén (SOU 1997:116) föreslagit att

konventionen inte skall inkorporeras med svensk rätt. Ett annat exempel där det

råder inkongruens mellan ingångna internationella avtal och svensk rätt är inom

internationell miljövård. Motionärerna hävdar att Sverige mer eller mindre

struntar i att genomföra bestämmelserna i den s.k. Esbo-konventionen om MKB i

ett gränsöverskridande sammanhang.

Utskottets ställningstagande

Det står klart att Sverige tillämpar ett s.k. dualistiskt system för

införlivandet av internationella konventioner med svensk rätt. Det innebär att

en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska

domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag. I några andra

länder tillämpas det s.k. monistiska systemet som innebär att konventionerna

automatiskt införlivas med landets rätt. Utskottet kan konstatera att olika

länder kommit att tillämpa olika system. Det finns enligt utskottets mening

inte skäl att gå över till det monistiska systemet. Motion 1997/98:K235 (mp)

avstyrks.

Skiljande av domare från befattning med pågående mål

Bakgrund

I december 1995 blev ett hovrättsråd i Svea hovrätt mot sin vilja genom beslut

av hovrätten (hovrättspresidenten) i administrativ ordning befriad från ansvar

för den egna roteln på den avdelning han då tjänstgjorde på. Beslutet innebar

att han också befriades från referentskapet i ett narkotikamål, lottat på hans

rotel och utsatt till huvudförhandling senare samma månad. Hovrättsrådet

anmälde hovrättspresidentens beslut till Justitiekanslern, JK, och gjorde

gällande att beslutet var grundlagsstridigt. Av handlingarna hos JK framgick

att hovrättsrådet ex officio inkallat de polismän som hörts i tingsrätten till

omförhör i hovrätten. Hovrättsrådet gjorde gällande att detta hans agerande

utgjort orsaken till att han bytts ut som referent. Hovrätten bestred att detta

varit fallet och hävdade att beslutet grundats på att hovrättsrådet varit

tjänsteodugligt en längre tid.

Justitiekanslern avgav sitt beslut den 2 oktober 1996. JK anför i beslutet

att i den garanti som en ordinarie domare har mot att bli skild från sin tjänst

i annan ordning än den som anges i lag måste inrymmas mer än den formella

behörigheten att tjänstgöra som domare och komma i åtnjutande av de därmed

förenade ekonomiska förmånerna. Däri måste, enligt JK, rimligen även innefattas

en rätt att - utan andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva

de arbetsuppgifter som är förenade med tjänsten. JK gör därför den bedömningen

att hovrättens åtgärd att tvångsvis, genom ett administrativt beslut, omplacera

det aktuella hovrättsrådet från att vara indelad till tjänstgöring på en

avdelning med ansvar för en rotel till att tjänstgöra i en s.k. pool utan eget

rotelansvar inte synes stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 11 kap. 5 §

RF.

Sveriges domareförbund har i en skrivelse till Justitiedepartementet den 16

september 1996 anfört att det enligt Domareförbundets mening strider mot

grunderna för 11 kap. 2 § RF om en domstolschef i administrativ ordning skiljer

en domare från befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning.

Förbundet anser att dessa principer bör framgå av bestämmelser i lag och

hemställer att departementet låter utreda frågan.

Motionen

I motion 1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) begärs att en utredning

tillsätts angående lagreglering av skiljandet av domare från befattning med ett

pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion på beslut som domaren

fattat under målets handläggning (yrkande 2).

Motionärerna förklarar sig dela Domareförbundets syn på dessa frågor och

anser att oavsett hur det förhållit sig i det konkreta fallet är den

intressanta och viktiga frågan under vilka förhållanden en ordinarie domare mot

sin vilja får fråntas ett på hans rotel lottat mål. Enligt motionärerna är

domstolarnas självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående -

även regering, riksdag och myndigheter - ett nödvändigt fundament för en

rättsstat. Frågan bör därför utredas skyndsamt.

Gällande bestämmelser

Enligt 11 kap. 2 § RF får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur

domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall

tillämpa rättsregel i särskilt fall. I fråga om de ordinarie domarnas

rättsställning finns vidare en grundläggande bestämmelse i 11 kap. 5 § RF.

Enligt den bestämmelsen får den som utnämnts till ordinarie domare skiljas från

tjänsten endast

1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänste-

åliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten,

2. om han uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig

att avgå med pension.

Enligt 10 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, vilken är tillämplig i

fråga om ordinarie domare, gäller vidare att en arbetstagare får avstängas från

arbetet

1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,

2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som

kan antas medföra avskedande,

3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta

beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller

4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.

Någon möjlighet att i övrigt skilja en ordinarie domare från hans

arbetsuppgifter anvisar inte lagstiftningen (jfr 9 § lagen om

fullmaktsanställning).

Av 15 § lagen om fullmaktsanställning följer att det är Statens ansvarsnämnd

som beslutar i fråga om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det

gäller bl.a. ordinarie domare.

Beträffande hovrättsdomares tjänstgöringsförhållanden - indelning på

avdelning, tilldelning av rotel - finns också bestämmelser i förordningen

(1979:569) med hovrättsinstruktion.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade ett likalydande förslag i sitt betänkande 1996/97:KU26.

Utskottet erinrade då om att en ordinarie domare enligt 11 kap. 5 § RF inte får

skiljas från sin domartjänst i annan ordning än den som anges i lag. JK har

funnit att det i denna garanti även innefattas en rätt för domare att - utan

andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva de arbetsuppgifter

som är förenade med tjänsten. Sveriges domareförbund har i en skrivelse till

Justitiedepartementet begärt att departementet utreder om det i lag bör framgå

att en domstolschef inte i administrativ ordning får skilja en domare från

befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning. Enligt vad

utskottet inhämtade var Domareförbundets skrivelse vid tidpunkten för

utskottets beredning föremål för beredning i Justitiedepartementet.

Utskottet ville inte föregripa regeringens bedömning av om regeringsformens

bestämmelser ger tillräcklig ledning i nu aktuella fall eller om ytterligare

lagstiftning krävs för att skydda domare mot otillbörlig påverkan. Motionen

avstyrktes med hänvisning härtill.

Regeringens svar till Sveriges domareförbund

Statsrådet Laila Freivalds hänvisade i ett svarsbrev till Sveriges

domareförbund (daterat den 27 juni 1997) till 1995 års domstolskommitté.

Kommittén kommer sannolikt att ta upp frågan om domares förflyttningskyldighet

och betydelsen av de internationella överenskommelser som Sverige har ingått.

Det fanns enligt statsrådets mening skäl att avvakta resultatet av

Domstolskommitténs arbete innan de frågor som tidigare har behandlats av

Domarutredningen (SOU 1994:99 s. 296 f.) eventuellt bereds vidare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:

Ju406 (v) yrkande 2.

Pensionsregler vid politiska uppdrag

Motionen

I motion 1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) hävdas att det är

viktigt att ingen förlorar ekonomiskt på att aktivera sig i politiken. Den

ersättning som utgår för politiska uppdrag är inte pensionsgrundande ?fullt

ut?, t.ex. STP (särskild tilläggspension), påpekar motionärerna och vill att

regeringen skall få i uppdrag att verka för att ersättningen för politiska

uppdrag blir pensionsgrundande ?fullt ut?.

Bakgrund

Ersättning för politiska uppdrag omfattas i allmänhet av lagen om allmän

försäkring (3 kap. 2 §), och de socialavgifter som skall utgå betalas av

uppdragsgivaren. Eftersom det i regel inte finns kollektivavtal i fråga om

uppdrag av detta slag, ger uppdraget generellt sett inte heller rätt till

kollektiv-avtalspension, såsom STP, ITP e.d.

För vissa politiska uppdrag regleras pensionsvillkoren enligt särskilda avtal

eller i annan ordning. Det gäller bl.a. riksdagens ledamöter vars

pensionsvillkor regleras i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter. En utgångspunkt för bestämmelserna i den lagen var att de

skulle utformas i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i

motsvarande lönenivå. Ett system med egenlivränta infördes för att i vissa fall

kompensera ledamot som inte är berättigad till ålderspension.

Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU43) ansåg att det var angeläget att

riksdagen beslutade om de föreslagna ändringarna. Utskottet pekade dock på en

rad förestående förändringar, som valperiodens längd och ett reformerat allmänt

tjänstepensionssystem, och framhöll att det fick bli en uppgift för

Förvaltningskontoret att följa utvecklingen.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet har tidigare behandlat förslag om riksdagsledamöternas

pensionsvillkor. Det skedde senast hösten 1997 då utskottet tog upp frågor om

riksdagsledamöternas och de svenska Europaparlamentarikernas ekonomiska villkor

i betänkande 1997/98:KU6. Utskottet behandlade i det sammanhanget två motioner

där det föreslogs att ålderspension enbart bör relateras till det antal år man

tjänstgjort i riksdagen. Enligt rådande bestämmelser skiljer sig

pensionsvillkoren åt beroende på om ledamoten är över eller under 50 år vid

avgången. Utskottet erinrade då att de rådande bestämmelserna om ålderspension

för riksdagsledamöter trädde i kraft för något mer än tre år sedan och innebar

en viss anpassning till gängse pensionssystem på arbetsmarknaden.

Utskottets ställningstagande

Vad beträffar riksdagsledamöternas pensionsvillkor vidhåller utskottet den

ståndpunkt utskottet tidigare intagit. För övriga politiker anser utskottet att

det bör ankomma på de politiska institutioner och organisationer som betalar ut

ersättningarna till förtroendevalda att utforma bestämmelser om

pensionsförmåner utöver vad som följer av lagen om allmän försäkring. Motion

1997/98:K206 (s) avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rösträtten

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98: K209,

1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkandena 73 och 74,

res. 1 (c)

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

2. beträffande gemensam valdag

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98: K249,

1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2,

res. 4 (m, c, fp, mp)

3. beträffande personvalet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98: K219,

1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2,

res. 5 (m)

res. 6 (fp)

res. 7 (v, mp)

4. beträffande spärren vid val till Europaparlamentet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:U515 yrkande 13 samt 1997/98:K715

yrkande 20,

5. beträffande antalet riksdagsledamöter

att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 4,

res. 8 (m)

6. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 9 samt 1997/98:K506

yrkandena 5-8,

res. 9 (m)

res. 10 (mp)

7. beträffande val av statsminister

att riksdagen avslår motion 1997/98:K217,

8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i

grundlagsärende

att riksdagen avslår motion 1997/98:K227 yrkande 1,

res. 11 (m)

9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i

andra frågor än grundlagsärende

att riksdagen avslår motion 1997/98::227 yrkande 2,

res. 12 (m)

10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 14,

res. 13 (m, fp, mp)

11. beträffande lagprövningsrätten

att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 11,

res. 14 (m, fp)

12. beträffande författningsdomstol

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 12 samt 1997/98:K204,

res. 15 (m, fp, mp)

13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K230, 1997/98:K234 samt 1997/98:K255,

res. 16 (mp)

14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften

att riksdagen avslår motion 1997/98:Fi603 yrkande 4,

res. 17 (m)

15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt

att riksdagen avslår motion 1997/98:K235,

res. 18 (mp)

16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående

mål

att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju406 yrkande 2,

res. 19 (v)

17. beträffande pensionsregler vid politiska uppdrag

att riksdagen avslår motion 1997/98:K260.

Stockholm den 19 mars 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro

Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry

Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger

René (m), Peter Eriksson (mp), Nikos Papadopoulos (s) och Anders Johnson (fp).

Reservationer

1. Rösträtten (mom. 1)

Birgitta Hambraeus (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser

övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K208 (c) om att unga

människor i dag är bättre utbildade och bättre informerade om samhällsfrågor än

tidigare generationer. Samtidigt känner många ungdomar utanförskap gentemot det

politiska livet och de institutioner de har kontakt med. Förlängningen av

mandatperioderna till fyra år medför att några personer får vänta tills de

nästan blivit 22 år innan de kan delta i valen. För att något motverka den

förändringen bör rösträtten följa kalenderår i stället för födelsedatum.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208

yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Yrkande 74 i motion

1997/98:Kr270 (mp) torde därmed tillgodoses. Övriga här aktuella motioner

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande rösträtten

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 2, med anledning av

motion 1997/98:Kr270 yrkande 74 och med avslag på motionerna 1997/98:K209,

1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkande 73 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Rösträtten (mom. 1)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser

övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K264 (v) att avsikten

med allmän och lika rösträtt är att alla skall ha möjlighet att påverka det

politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Regeringen bör därför ges i

uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag om utvidgad rösträtt för

invandrade i enlighet med vad som anförs i motionen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 som

sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande rösträtten

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 och med avslag på motionerna

1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209 samt 1997/98: Kr270 yrkandena 73 och

74 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Rösträtten (mom. 1)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser

övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare

bör rösträttsåldern sänkas till 16 år i enlighet med vad som föreslås i motion

1997/98:Kr270 (mp). Förlängningen av mandatperioderna till fyra år medför att

många personer får vänta alltför länge innan de kan delta i valen. Denna

förändring har också inneburit att genomsnittsåldern hos förstagångsväljare

höjts till ca 20 år.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270

yrkande 73 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella

motionsyrkanden avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande rösträtten

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270 yrkande 73 och med avslag på

motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209, 1997/98:K264 samt

1997/98:Kr270 yrkande 74 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Gemensam valdag (mom. 2)

Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c),

Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet vill?

och på s. 7 slutar med ?(m) yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Vid de allmänna valen dominerar riksdagsvalet helt över de lokala valen.

Detta innebär enligt utskottets uppfattning stora negativa effekter för den

kommunala demokratin. Lokala frågor blir inte avgörande för lokala val.

Enligt utskottets uppfattning är det avgörande för att stärka det

demokratiska styrelseskicket att kommunalvalen inte kommer i skymundan för

riksdagsvalen. De viktiga lokala frågorna måste ges större tyngd, och utskottet

anser att ett viktigt steg på en sådan väg är att skilja kommunalvalen från

riksdagsvalen.

Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningarna för en

återgång till skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall

tillämpas första gången i kommunalval år 2000.

Riksdagen bör med anledning av motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6,

1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 och 1997/98:K516 (m) yrkande 2

som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande gemensam valdag

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98:K249,

1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Personvalet (mom. 3)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och

på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att stor vikt bör läggas vid att 8-procentsspärrens inverkan

på 1998 års val blir föremål för noggrann penetrering i det parlamentariska råd

som fått i uppdrag att genomföra en utvärdering. Vad utskottet anfört bör

riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 (m) yrkande 5 som sin mening ge

regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande personvalet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 5 och med avslag på

motionerna 1997/98:K219, 1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Personvalet (mom. 3)

Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och

på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Det parlamentariska råd som fått i uppdrag att utvärdera 1998 års val bör

enligt utskottets uppfattning lägga särskild vikt vid jämställdhetsaspekter på

det nya personvalsmomentet. Till de frågor rådet bör uppmärksamma hör kvinnors

respektive mäns möjligheter att nå ut till väljarna. Vad utskottet anfört bör

riksdagen med bifall till motion 1997/98:A806 yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande personvalet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 2 och med avslag på

motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K219 samt 1997/98:K233 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Personvalet (mom. 3)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och

på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Riksdagen bör enligt utskottets mening ge regeringen i uppdrag att lägga fram

förslag till regler för sponsring av politiker. Personvalet skapar en ny

situation med både möjligheter och risker. Regler behövs för att förebygga

korruption och alltför starka bindningar till enskilda bidragsgivare. Gränser

för hur stora ekonomiska resurser som skall tillåtas i en personvalskampanj är

också väsentligt för att förhindra en negativ utveckling.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K219 (mp)

som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande personvalet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K219 och med avslag på motionerna

1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K233 samt 1997/98: A806 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:K202 (m) att Sverige i dag har

en i förhållande till folkmängden osedvanligt stor representation jämfört med

vissa andra demokratiska länder. Det finns därför skäl för regeringen att

närmare belysa konsekvenserna av att minska antalet riksdagsledamöter. En

förändring av antalet ledamöter förutsätter också en ändring i regeringsformen.

Vad utskottet anfört om en utredning av förutsättningarna för att reducera

antalet riksdagsledamöter bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202

(m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande antalet riksdagsledamöter

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) om att ett

utvidgat folkomröstningsinstitut i lagfrågor skulle tjäna syftet att stärka

demokratin. Bestämmelserna för sådana folkomröstningar bör utformas till en

motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i

grundlagsfrågor. Det innebär att en tiondel av riksdagens ledamöter sedan

riksdagen fattat beslut i en lagfråga, skall kunna kräva att frågan underkastas

en folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stödjer detta

yrkande skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej

har förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna

fälla avgörandet bör vissa kvorumregler införas.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202

(m) yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna. Motion 1997/98:K506 (mp)

yrkandena 5-8 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 9 och med avslag på

motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening anledning att ändra

folkomröstningsinstitutet på det sätt som föreslås i motion 1997/98:K506 (mp).

För det första skall varje grundlagsändring föranleda en beslutande

folkomröstning. En sådan bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle

stärka grundlagens ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för

kontinuitet. För det andra skall bindande folkomröstningar kunna anordnas på

folkinitiativ. 300 000 underskrifter från röstberättigade skall krävas vid

nationella folkomröstningar. För att vinna en folkomröstning skall krävas enkel

majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör gälla för folkomröstningen. Det

sistnämnda bör gälla för alla nationella folkomröstningar, vilket således

kräver en förändring av rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar.

Slutligen föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som

innebär att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar

vid sidan om blankröst: ja och nej. Utskottet är emellertid inte berett att

förorda att riksdagen beslutar om dessa ändringar utan att dessa beretts i

Regeringskansliet. Riksdagen bör därför med anledning av motion 1997/98:K506

(mp) yrkandena 5-8 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet

anfört. Motion 1997/98:K202 (m) yrkande 9 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 och med avslag

på motion 1997/98:K202 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende

(mom. 8)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m)

om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Det gäller inte minst

beträffande initiativ i författningsfrågor. Riksdagen bör därför med anledning

av motionens yrkande 1 ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till

riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i utskottens beredning av

grundlagsärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i

grundlagsärende

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än

grundlagsärende (mom. 9)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ?Även

beträffande ? och slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m)

om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Utskotten förutsätts enligt

tidigare riksdagsuttalanden vara restriktiva med att själva arbeta fram mera

omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet. Initiativrätten har

också huvudsakligen använts sparsamt och med omdöme. Under senare år har

emellertid utskottet noterat vissa tendenser till en uppluckring.

Utskottsmajoriteter använder initiativrätten för att driva igenom politiskt

kontroversiella förslag utan normalt beredningsunderlag och utan den omfattande

debatt som är möjlig då förslag väcks genom propositioner och motioner.

Riksdagen bör därför med anledning av motionens yrkande 2 ge regeringen i

uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i

utskottens beredning av lagärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i

andra frågor än grundlagsärende

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10)

Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),

Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 14? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att det

råder en obalans i nuvarande bestämmelser om hörandet av Lagrådet. Enligt

nuvarande bestämmelser behöver Lagrådet inte höras i grundlagsfrågor, om det

inte gäller tryckfriheten eller liknande. Utskottet anser emellertid att

Lagrådets granskning skulle vara värdefull även i fråga om grundlagsförslag.

Utskottet instämmer också i motionärernas bedömning att motivuttalandet i

förarbetena att regeringsformen är mindre väl lämpad för lagrådsgranskning på

grund av att den till helt övervägande del innehåller frågor av politisk natur

knappast är hållbart. Också vanliga lagar kan avse politiskt känsliga frågor,

och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt till en rent teknisk granskning. Det

bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att närmare se över

bestämmelserna om lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets

erfarenhet och kunnande utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser

grundlagarna.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m)

yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Lagprövningsrätten (mom. 11)

Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),

Inger René (m) och Anders Johnson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att

kravet på att felet skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad

och svårförståelig begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för

grundläggande friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta.

Det råder vidare osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till följd av

EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen. Riksdagen bör därför hos

regeringen begära förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med

vad som anförs i motionen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202

yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande lagprövningsrätten

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Författningsdomstol (mom. 12)

Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),

Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?1997/98:K204 (kd)? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en författningsdomstol kan fylla en viktig funktion att

skydda grundläggande demokrativärden. I likhet med vad som föreslås i motion

1997/98:K202 (m) anser utskottet att det finns anledning att ge 1995 års

domstolskommitté i uppgift att belysa och lämna förslag till hur en

författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation.

Utredningen bör granska argumenten för och emot en författningsdomstol. I det

arbetet bör utländska erfarenheter beaktas.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m)

yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna. Motion 1997/98:K204 (kd)

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande författningsdomstol

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 12 och med avslag på

motion 1997/98:K204 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Demokrati-

utredningen har? och slutar med ?de avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K234 (mp) att

brådska utgör ett problem för demokratin. Propositioner anhopas för att beredas

under kort tid i riksdagen. Utredningar tillsätts med allt snävare tidsgränser

för sitt arbete. Brådska är ett stort problem för den politiska

beslutsprocessen när det krävs eftertanke och offentlig diskussion. Brådskan

innebär också att det inte ges utrymme för de politiska visionerna. Utskottet

anser därför att riksdagen med anledning av motionen bör begära att regeringen

ger Demokratiutredningen i uppdrag att studera brådska ur ett

demokratiperspektiv.

Övriga här aktuella motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K234 och med avslag på motionerna

1997/98:K230 och 1997/98:K255 som sin mening ger regeringen till känna var

utskottet anfört,

17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14)

Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?(m) avstyrks? bort ha följande lydelse:

Det bör enligt utskottets mening endast vara staten som skall ha uppgiften

att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor sörja för

finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i

regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att

kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna

kommunens uppgifter. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag med

denna innebörd. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

1997/98:Fi603 (m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi603 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Det står? och

på s. 25 slutar med ?(mp) avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med uppfattningen i motion 1997/98:K235 (mp) att Sverige,

som är ett aktivt land i internationellt samarbete, skall efterleva alla de

åtaganden som landet förbinder sig till när landet ansluter sig till en

internationell konvention. Det finns därför skäl att gå över till det s.k.

monistiska systemet som innebär att konventionerna automatiskt införlivas med

landets rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om

författnings-ändringar med den inriktning som anges i motionen.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:Ju406 (v) att domstolarnas

självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående - även regering,

riksdag och myndigheter - är ett nödvändigt fundament för en rättsstat. En

utredning bör därför tillsättas angående lagreglering av skiljandet av domare

från befattning med ett pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion

på beslut som domaren fattat under målets handläggning. Frågan bör utredas

skyndsamt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 (v)

yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående mål

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Motionerna..........................................1

Utskottet...........................................4

Rösträtten 4

Gemensam valdag 5

Personvalet 7

Spärren vid val till Europaparlamentet 9

Antalet riksdagsledamöter 9

Folkomröstningsinstitutet 11

Val av statsminister 13

Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ 13

Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor 15

Lagprövningsrätten 17

Författningsdomstol 18

Insatser för att slå vakt om demokratin m.m. 19

Den kommunala utjämningsavgiften 20

Införlivandet av konventioner med svensk rätt 23

Skiljande av domare från befattning med pågående mål 25

Pensionsregler vid politiska uppdrag 27

Hemställan 28

Reservationer......................................30

1. Rösträtten (mom. 1) 30

2. Rösträtten (mom. 1) 31

3. Rösträtten (mom. 1) 31

4. Gemensam valdag (mom. 2) 31

5. Personvalet (mom. 3) 32

6. Personvalet (mom. 3) 32

7. Personvalet (mom. 3) 33

8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5) 33

9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34

10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34

11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i

grundlagsärende (mom. 8) 35

12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor

än grundlagsärende (mom. 9)

35

13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10) 36

14. Lagprövningsrätten (mom. 11) 37

15. Författningsdomstol (mom. 12) 37

16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13) 38

17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14) 38

18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15) 38

19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16) 39