Bet. 1997/98:KU30

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU30

Regeringsformens egendomsskydd

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1997/98

KU30

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet sex motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1997 och ett motionsyrkande som väckts med anledning av

regeringens proposition 1997/98:45 Miljöbalk. Motionsyrkandena gäller i

huvudsak utformningen av bestämmelserna i 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen. Utskottet föreslår med bifall till en av motionerna (fp), och

med anledning av två motioner (v resp. mp) att paragrafens ordalydelse ses över

under parlamentarisk medverkan. Två motionsyrkanden (m) som gäller förstärkt

grundlagsskydd för äganderätten avstyrks. En reservation (m) i detta senare

avseende har avgetts. Dessutom finns ett särskilt yttrande (v) rörande

innebörden av den ovannämnda översynen.

Motioner från allmänna motionstiden

1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stärkt grundlagsskydd för

äganderätten i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:K316 av Peter Eriksson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen att det klart ger uttryck för lagstiftarens avsikter med

bestämmelsen, dvs. att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i

fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskäl,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen att det klart ger

uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning lik-

som tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har

sin grund i miljö- eller hälsoskäl,

3. att riksdagen, om yrkandena 1 och 2 avslås, som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk utredning.

1997/98:K320 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring av RF 2 kap. 18 § som förordas i motionen.

1997/98:K323 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda

frågan om en utvidgning av 2 kap. 18 § RF till att innefatta även andra slag av

egendom än fast egendom.

Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:45

1997/98:Jo37 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att göra en översyn av grundlagsbestämmelsen 2 kap. 18

§ RF.

Utskottet

Motionerna

I motion 1997/98:Jo37 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls (yrkande 2) att

grundlagsregeln i 2 kap. 18 § regeringsformen uppenbarligen är otydligt

formulerad och att det finns anledning att en parlamentarisk kommitté får i

uppdrag att se över bestämmelsen. Motionärerna anser i likhet med regeringen

att det inte är rimligt att hävda en ren bokstavstolkning av 2 kap. 18 §

regeringsformen. Någon utvidgning av rätten till ersättning var inte avsedd med

grundlagsändringen.

Peter Eriksson (mp) tar i motion 1997/98:K316 också upp frågan om be-hovet av

att ändra ordalydelsen i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. I motionen

föreslås att bestämmelsen ändras så att den ger ett klart uttryck för

lagstiftarens avsikt att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i

fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller

hälsoskyddsskäl. I första hand föreslås att 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen ändras av riksdagen (yrkande 1). I andra hand yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av bestämmelsen (yrkande

2). I tredje hand begärs att en parlamentarisk utredning tillsätts (yrkande 3).

I direktiven till en sådan utredning bör anges att bestämmelsen skall ge ett

klart uttryck för lagstiftarens avsikt att ersättning liksom tidigare inte

skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i

miljö- eller hälsoskyddsskäl. Utredningen bör även se över bestämmelsens

förenlighet med principen att förorenaren skall betala sådan den kommit till

uttryck i bl.a. artikel 130r i Romfördraget och Princip 16 i Riodeklarationen.

Också i motion 1997/98:K320 av Bengt Hurtig m.fl. (v) begärs ändring av 2

kap. 18 § regeringsformen. Motionärerna hänvisar till att bestämmelsen går

längre än Europakonventionen i skyddet av den enskilde ägarens rättigheter och

att paragrafens ordalydelse strider mot principen att förorenaren skall betala,

som finns inskriven i EU:s grundfördrag.

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett förslag om stärkt

grundlagsskydd för äganderätten i enlighet med vad som anförts i motionen

(yrkande 1). Motionerna framhåller att det enskilda ägandet utgör en

grundläggande förutsättning för den enskildes ekonomiska välfärd och befrämjar

marknadsekonomin som är grunden för välfärden. Grundlagsskyddet för den

enskilda äganderätten är fortfarande svagt. Grundlagsskyddet i 2 kap. 18 §

regeringsformen utgörs av regler om ersättning vid expropriation av mark och

byggnader och liknande intrång. De som drabbas av en sådan inskränkning i sin

äganderätt måste vara garanterade full ersättning. I dag utgår bara ersättning

om den uppkomna skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda

delen av fastigheten. Det är enligt motionen angeläget att införa en

grundlagsregel som slår fast att den enskilda äganderättens princip är

okränkbar och att inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart angivna

fall och då med full ersättning till den enskilde. Det är vidare angeläget att

grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten utökas till att uttryckligen

gälla även annan egendom än mark och byggnader. Även pensionsrätten bör

omfattas av grundlagsskyddet, liksom immateriella tillgångar i form av bl.a.

utbildning, varumärken, närings- och patenträtter.

Sten Svensson m.fl. (m, c, fp, kd) begär i motion 1996/97:K323 att rege-

ringen skall utreda frågan om en utvidgning av 2 kap. 18 § regeringsformen till

att innefatta även andra slag av egendom än fast.

Bakgrund

Gällande rätt och dess förarbeten

2 kap. 18 § första och andra styckena regeringsformen har följande lydelse:

Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin

egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller

annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker använd-ningen av

mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen.

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin

egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning

skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker använd-

ningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom

berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är

betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen

skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen fick sin nuvarande lydelse den 1

januari 1995 i samband med att Europakonventionen inkorporerades. Tidigare

föreskrevs att varje medborgare vilkens egendom tagits i anspråk genom

expropriation eller sådant förfogande skulle vara tillförsäkrad ersättning för

förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Genom att Europakonventionen

föreslogs bli inkorporerad i svensk rätt kom enligt förarbetena (prop.

1993/94:117) vår inhemska lagstiftning att få en principiell regel om att den

enskildes rätt till sin egendom skulle lämnas okränkt. Enligt den dåvarande

regeringen var det också angeläget att skyddet för äganderätten skrevs in på

ett mer uttryckligt sätt än det dåvarande. Till skillnad från konventionen

borde en sådan bestämmelse innehålla en regel om att ersättning skall utgå vid

ingrepp i enskild egendom. Regeringen ansåg vidare att det fanns skäl att även

låta grundlagsregleringen omfatta rådighets-inskränkningar genom lagstiftning

och myndighetsbeslut avseende mark och byggnader. Härigenom gavs ett mer

uttryckligt och starkare grundlagsskydd för den enskildes rätt till viktig

egendom. Enligt regeringen saknades underlag för att överväga något längre

gående skydd. Regeringen fann det inte motiverat att låta all egendom, både

fast och lös, omfattas av grundlagens egendomsskydd.

Liksom dittills borde den som tvingas att avstå sin egendom genom

expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning.

Flera remissinstanser hade ansett att den enskilde genom bestämmelsen skall

tillförsäkras full ersättning eller ersättning för hela förlusten. Det skulle

enligt regeringen emellertid inte vara helt rättvisande med hänsyn till att

förväntningsvärden enligt 4 kap. 3 § expropriationslagen inte omfattas av

skyddet. I bestämmelsens dåvarande lydelse tillförsäkrades den vilkens egendom

togs i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande ersättning för

förlusten, vilket fick anses ge uttryck för att den drabbade skall hållas

skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skall betalas ut.

Ett skydd som tillförsäkrade den enskilde ersättning för inskränkningar utan

avseende på intrångets eller skadans storlek överensstämde enligt rege-ringen

inte med gällande rätt. Inskränkningen måste ha uppnått en viss kvali-

fikationsgrad för att ersättning skulle komma i fråga. En motsvarande

begränsning borde komma till uttryck i grundlagsbestämmelsen.

Regeringen tog också upp kritik från Statens naturvårdsverk, som fram-förts

under remissbehandlingen av det till grund för propositionen liggande förslaget

av Fri- och rättighetskommittén (SOU 1993:40). Naturvårdsverket hade avstyrkt

ett grundlagsskydd mot rådighetsinskränkningar på det före-slagna sättet och

hade påpekat att rådighetsinskränkningar i miljöskydds-lagstiftningen och annan

skyddslagstiftning i princip inte ansetts kunna för-anleda rätt till

ersättning. Med den föreslagna lydelsen skulle enligt Natur-vårdsverket denna

princip kunna ifrågasättas. Mot detta konstaterade rege-ringen att

kvalifikationsgränserna var hämtade från gällande rätt på området och att

meningen således inte var att i grundlagen precisera beräknings-normerna utan

endast att ange huvudprinciperna. Att rätten till ersättning för

rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd innebar enligt rege-ringen

således inte att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till då gällande

ersättningsregler. Ersättning utgår enligt propositionen sålunda inte för den

förlust som kan bestå i att förväntningar om ändring i markens

användningsområde inte infrias till följd av dispositionsinskränkningar.

Ersättning utgår inte heller för ingrepp i form av strandskyddsförordnande

eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till en ny

verksamhet, t.ex. grustäkt eller markavvattning samt vägrad

strandskyddsdispens, ersätts inte enligt denna princip. Inte heller skall

ersättning utgå för sådana - till tid och omfattning - mindre ingripande

inskränkningar i rätten att fritt nyttja sin egendom. Regeringen menade att

avsikten således var att inte andra typer av rådighetsinskränkningar i mark

eller byggnader skulle vara förenade med rätt till ersättning än vad som då

gällde.

Konstitutionsutskottet, som tillstyrkte regeringens förslag till ny lydelse

av 2 kap. 18 § regeringsformen, underströk att det förhållandet att rätten till

ersättning vid rådighetsinskränkningar gavs ett grundlagsskydd i enlighet med

förslaget i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande

till vad som redan gällde (bet. 1993/94:KU24).

Den rättsvetenskapliga debatten

Innebörden av den nya bestämmelsen har sedan tillkomsten varit föremål för en

omfattande debatt. I en artikel i Svensk juristtidning 1994 s. 920 ff. kriti-

serade professor Bertil Bengtsson den nya grundlagsregeln och framhöll att om

bestämmelsen tolkas efter ordalagen skulle den bl.a. komma att medföra att

lagliga inskränkningar i olika miljöfarliga verksamheter enligt t.ex. miljö-

skyddslagen skulle medföra rätt till ersättning i strid med vad som då gällde.

Visserligen framhölls det gång på gång i motiven att avsikten inte var att

utvidga rätten till ersättning men enligt Bertil Bengtssons mening måste

ordalydelsen bli avgörande i en rättighetsregel av denna typ. Docenten i

miljörätt Gabriel Michanek kom i en artikel i Miljörättslig tidskrift 1995 s.

155 f. till en annan slutsats än Bertil Bengtsson. Ersättningsprincipen har

enligt honom mot bakgrund av den rättsliga kontexten som stärks av för-arbetena

samma räckvidd som före grundlagsändringen. Grundlagens uttryck får inte läsas

isolerat utan skall läsas mot bakgrund av att regeln tillkommit med förebild i

tidigare lagregler främst 14 kap. 8 § plan- och bygglagen. Dock kunde 2 kap. 18

§ regeringsformen ha skrivits tydligare. I en replik i samma tidskrift 1995 s.

345 f. och i boken Grundlagen och fastighetsrätten, som kom ut 1996 ifrågasatte

professor Bertil Bengtsson om det stämmer med en modern rättsuppfattning att

låta motivuttalanden väga tyngre än lagens ordalag - allra helst som lagtexten

ger den enskilde ett bättre skydd mot ingrepp från det allmännas sida. Han

påpekade emellertid samtidigt att en bokstavstolkning av den nu aktuella

lagtexten å andra sidan onekligen kan leda till säregna, ibland stötande

resultat. Skulle ordalydelsen bli avgörande är det angeläget att undersöka

möjligheterna att ändå rädda situationen på ett juridiskt försvarbart sätt så

att resultaten inte blir orimliga bl.a. från miljösynpunkt. Ett sätt att

begränsa ersättningsregelns verkningar är att man inläser vissa inskränkningar

som är så självklara att de inte behöver inläsas i lagtexten. Det gäller om

tillståndsmyndigheten vilseletts eller villkor åsido-satts i betydande mån

eller vid en aktsamhetsplikt. Även efter grundlags-ändringen kan man göra

gällande att företagaren inte gärna kan få ersättning för att han åläggs göra

något han ändå är tvungen till - någon ersättningsgill skada skulle inte

föreligga. Bertil Bengtsson hänvisade till den s.k. polluter pays-principen som

miljöbalksförslaget (SOU 1993:27) byggde på. Han framhöll att det inte gärna

kunde vara meningen att ersättning skulle utgå om myndigheterna tvingar en

miljöfarlig verksamhet att följa en aktsamhetsplikt och detta leder till att

pågående markanvändning avsevärt försvåras eller betydande skada uppstår. Något

sådant skulle också stå i strid med polluter pays-principen - förorenaren

behöver inte betala, han får i stället betalt. Men grundlagsregeln innebär

enligt Bertil Bengtsson just detta om man skall tolka den enligt ordalydelsen.

Särskilt i vissa gränsfall, där myndigheterna snarare ingriper på grund av

ändrade yttre omständigheter än på grund av någon sorts missförhållanden inom

företagen är det svårt att bortse från grundlagsregeln. Ersättning skulle om

man följer grundlagens ordalydelse enligt Bertil Bengtsson kunna utgå i strid

med gällande rätt vid åtskilliga typer av ingrepp i markanvändningen, och detta

kanske t.o.m. när ingreppet är starkt motiverat från miljö- eller

säkerhetssynpunkt.

Justitierådet Staffan Vängby framhöll i Svensk juristtidning 1996 s. 892 f.

att förarbetena till grundlagsändringen 1995 är glasklara; tidigare gällande

rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar grundlagsfästes, och

ersättning därutöver skulle inte utgå. Han ville i motsats till Bertil

Bengtsson hävda att det just vid tolkning av regeringsformens

rättighetsbestämmelser finns sär-skild anledning att beakta förarbetena. Det är

tradition i Sverige att stiftande och ändringar i grundlag bör ske i största

möjliga parlamentariska enighet. Detta föranleder ofta kompromisser som kan

leda till svårtolkade grundlags-stadganden. Grundlagarna utgör - fortsatte

Staffan Vängby - vår demokratis främsta dokument. Om domstolarna och andra

rättstillämpande myndigheter vid tolkningen av dem inte skulle respektera den

demokratiska ordning i vilka de tillkommit förs en del av den politiska makten

över från riksdagen till myndigheterna. Detta kan inte vara en god ordning.

Enligt Staffan Vängbys mening talar bestämmelsens tillkomsthistoria och dess

förarbeten - mot bakgrund av konstitutionell praxis vid tillkomsten av

ändringar i rättig-hetsbestämmelserna - för att 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen inte har medfört någon utvidgning av rätten till ersättning vid

rådighetsinskränk-ningar utöver vad som förut gällt.

I en replik i samma nummer av Svensk Juristtidning (s. 898 f.) framhöll

Bertil Bengtsson att det nog är betydligt svårare att bortse från grundlagens

ordalag när det gäller tillkomsten av ny lagstiftning, något som bl.a. skulle

få aktualitet när miljöbalken skulle granskas i Lagrådet. Från lagteknisk syn-

punkt är det självfallet angeläget att inte bara förarbetsuttalanden utan också

lagtexten i olika lagar går att förena med varandra. Att medvetet godta att

lagtexten inte ger uttryck för lagstiftarens mening strider enligt Bertil

Bengtsson helt mot svenska lagstiftningstraditioner.

Nämnas kan också att docenten Joakim Nergelius i Svensk Juristtidning 1996 s.

835 f. framhållit att det är helt tydligt att enhetliga linjer för

grundlagstolkning saknas i rättspraxis. Bl.a. har tolkningens inriktning

diskuterats för litet i doktrinen, och förarbetena är vaga.

Lagrådets granskning 1997 av förslaget till miljöbalk

Lagrådet framhöll i sin granskning av förslaget till miljöbalk (se prop.

1997/98:45) att det inte råder delade meningar om att bestämmelsen enligt sin

ordalydelse innebär att rätt till ersättning inträder oavsett anledningen till

att det allmänna inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt.

Även om inskränkningen föranletts av att mark används på ett miljö-farligt sätt

är markägaren enligt ordalydelsen i bestämmelsen berättigad till ersättning. En

sådan tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen leder således till en

grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer av

tidigare rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl. Lagrådet framhöll

dock att detta inte varit lagstiftarens mening och hänvisade till uttalanden i

förarbetena. Lagtexten har i så fall enligt Lagrådet fått en utformning som

inte motsvarar lagstiftarens intentioner.

När det är fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning,

talar enligt Lagrådets mening övervägande skäl för särskild återhållsamhet med

att fästa avseende vid motivuttalanden som är svårförenliga med

grundlagsregelns betydelse. Lagrådet fann att den föreliggande oförenlig-heten

mellan ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen och

motivuttalandena samt det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlags-

tolkning inte är ägnade att främja en enhetlig rättstillämpning. Enligt Lag-

rådet ligger det då närmast till hands att ändra 2 kap. 18 § andra stycket

rege-ringsformen så att det ger ett klart uttryck för lagstiftarens avsikt.

Lagrådet förordade en sådan lösning. Lagrådet underströk att det i förevarande

fall fanns en ovanligt påtaglig brist i överensstämmelse mellan grundlagens

motiv och dess ordalydelse.

Utskottets bedömning

Utskottet har denna dag i ett yttrande till jordbruksutskottet (1997/98:KU8y)

över proposition 1997/98:45 Miljöbalk tillstyrkt regeringens förslag såvitt

gäller rätt till ersättning vid ingripanden av det allmänna. Utskottet har

ansett att de föreslagna bestämmelserna inte strider mot 2 kap. 18 § andra

stycket regeringsformen. Utskottet har understrukit att någon ändring av

rättsläget inte var avsedd med den nya lydelsen av grundlagsbestämmelsen.

Utskottet har därvid bedömt att bestämmelsen trots den mindre

tillfredsställande ordalydelsen måste uppfattas så att någon utvidgning av

rätten till ersättning inte skett.

Utskottet vill också i det nu aktuella sammanhanget understryka denna

bedömning. Samtidigt kan dock inte bortses från att bestämmelsens ordalydelse

varit föremål för en omfattande debatt och att Lagrådet förordat en ändring av

bestämmelsen. Enligt utskottets mening är det självfallet otillfredsställande

att bestämmelsens ordalydelse är sådan att tolkningen av den kan bli föremål

för en sådan diskussion som förevarit. Även om utskottet anser att bestämmelsen

måste kunna uppfattas i enlighet med vad som avsetts vid dess tillkomst finns

det därför anledning att se över dess lydelse. Enligt utskottets mening bör

regeringen i lämpligt sammanhang och under parlamentarisk medverkan utreda

frågan om lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen och i god tid före valet år

2002 återkomma till riksdagen med förslag i detta avseende. Vad utskottet

sålunda anfört bör med bifall till motion Jo37 yrkande 2 och med anledning av

motionerna K316 och K320 ges regeringen till känna.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen (jfr bet. 1996/97:KU14 s. 33)

avslagit yrkanden om att det skall införas en regel i regeringsformen som slår

fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar

endast får ske i klart angivna fall med full ersättning för den enskilde. Sam-

tidigt har utskottet avstyrkt motionsyrkanden om en utvidgning av grund-lagens

egendomsskydd till att omfatta all egendom, såväl fast som lös. Utskottet gör

fortfarande samma bedömning och anser således inte att den förordade

utredningen bör omfatta också dessa frågor eller att frågan bör bli föremål för

annan utredning genom regeringens försorg. Motionerna K202 yrkande 1 och K323

avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Jo37 yrkande 2 samt med anledning

av motionerna 1997/98:K316 yrkandena 1-3 och 1997/98: K320 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av 2 kap. 18

§ regeringsformen,

2. beträffande förstärkning av skyddet för äganderätten

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och 1997/98:K323.

res. 1 (m)

Stockholm den 10 mars 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s) Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger

Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel

Sahlberg (s), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter

Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m), Anders Jonsson (fp) och Göran

Lindblad (m).

Reservation

Förstärkning av skyddet för äganderätten (mom. 2)

Anders Björck, Birger Hagård, Nils Fredrik Aurelius, och Göran Lindblad (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Utskottets bedömning som

börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?avstyrks följakt- ligen?

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser vidare att grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten är

för svagt. Den ovan begärda utredningen bör därför också ges i uppdrag att

föreslå införandet av en grundlagsregel som slår fast att den enskilda

äganderättens princip är okränkbar och att inskränkningar i äganderätten får

göras endast i klart angivna fall och då med full ersättning till den enskilde.

Uppdraget bör också innefatta en uttrycklig utvidgning av grundlagsskyddet till

att gälla även annan egendom än mark och byggnader. Även pensions-rätten och

immateriella tillgångar i form av bl.a. utbildning, varumärken samt närings-

och patenträtter bör omfattas av grundlagsskyddet. Regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag också i dessa avseenden. Detta bör med bifall till

motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och 1997/98:K323 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förstärkning av skyddet för äganderätten

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och

1997/98:K323 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen

Kenneth Kvist (v) anför:

Det är av vikt att lagtexten överensstämmer med motiven. Därför har jag kunnat

tillstyrka en översyn. När paragrafen skall ses över hade jag önskat att

utredningsuppdraget varit mer öppet och då med utgångspunkt i mer principiella

överväganden beträffande det förhållandet att äganderätten - grunden för olika

makt- och klasskillnader i samhället - ges grundlagsskydd i sin nuvarande

utformning.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motioner från allmänna motionstiden...................1

Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:45..2

Utskottet.............................................2

Motionerna..........................................2

Bakgrund............................................3

Gällande rätt och dess förarbeten.................3

Den rättsvetenskapliga debatten...................5

Lagrådets granskning 1997 av förslaget till miljöbalk6

Utskottets bedömning................................7

Hemställan..........................................8

Reservation...........................................8

Förstärkning av skyddet för äganderätten (mom. 2)...8

Särskilt yttrande.....................................9

Lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen.............9