Bet. 1997/98:KU32

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU32

Fri- och rättighetsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

KU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna

motionstiden 1997. Motionerna har samband med de grundläggande fri- och

rättigheterna enligt regeringsformen. Utskottet behandlar bl.a. frågor om

- förbud mot diskriminering av homosexuella,

- hets mot folkgrupp,

- negativ föreningsrätt,

- organisationers brottslighet,

- åsiktsregistrering.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Sju reservationer samt ett särskilt

yttrande har fogats till betänkandet.

Motionerna

1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundlagsskydd för

avtalsfriheten i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt skydd för den

negativa föreningsrätten i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökat minoritetsskydd vid

rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om skärpning av förbudet

mot retroaktiv skattelagstiftning m.m.,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundlagsfäst

tolkningsregel vid tvister mellan enskilda och det allmänna i enlighet med vad

som anförts i motionen,

1997/98:K306 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte

att grundlagsfästa den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, rätten

till liv.

1997/98:K307 av Rolf Åbjörnsson och Inger Davidson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som vilande anta bilagda förslag till ändringar

av 2 kap. 14 § regeringsformen och 7 kap. 4 § punkt 16 tryckfrihetsförordningen

(bilaga 1) med ikraftträdande den 1 januari 1999,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om justeringar i brottsbalken

med anledning av föreslagna grundlagsförändring kring organiserad brottslighet.

1997/98:K312 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning angående

hets mot homosexuella.

1997/98:K313 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall påbjudas om

polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.

1997/98:K314 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär lagförslag som innebär ett förbud i regeringsformen mot lagstiftning som

diskriminerar homosexuella.

1997/98:K315 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär lagförslag enligt vad som anförts i motionen

(förbud mot hets mot homosexuella).

1997/98:K324 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i regeringsformens andra kapitel att en ny

paragraf införs där varje individs rätt till en god miljö fastställs.

1997/98:K326 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om ett förstärkt grundlagsskydd för fri- och

rättigheter i RF i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:K328 av Tone Tingsgård (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en översyn av lagen om hets mot folkgrupp.

1997/98:K331 av Eva Flyborg m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av lagen om hets mot folkgrupp,

1997/98:K335 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag på införande av skydd för negativ föreningsrätt i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:K337 av Nalin Baksi m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av

brottsbalken och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till

att även omfatta homosexuella.

1997/98:K339 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hets mot

homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk.

1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter.

1997/98:K401 av Peter Eriksson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en oberoende

parlamentarisk kommission som skall granska den åsiktsregistrering som

förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram t.o.m. i dag.

1997/98:So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett tillägg till 1 kap. 2 § regeringsformen om rätten till liv,

1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

75. att riksdagen begär att regeringen återkommer med sådant förslag till

grundlagsändring att allemansrätten tryggas,

Utskottet

Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter

Motionerna

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om grundlagsskydd för avtalsfriheten i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 2), om ökat minoritetsskydd vid

rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8),

om grundlagsfäst tolkningsregel vid tvister mellan enskilda och det allmänna i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 13) samt att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om skärpning av förbudet mot retroaktiv

skattelagstiftning m.m. (yrkande 10).

Rätten att fritt sluta avtal spelar en väsentlig roll inom många områden i

vårt samhälle och är fundamental för en väl fungerande marknadsekonomi.

Avtalsfriheten kan inte vara helt utan begränsningar men då avtalsfriheten har

central betydelse för vårt samhällsskick bör den ges uttryckligt skydd i

grundlagen, vilken även klart skall ange i vilka fall begränsningar får ske.

Enligt motionärerna utgår regeringsformen från att majoritetsbeslut är den

beslutsform som bäst gagnar demokratin och folkstyrelsens princip. Ett sätt att

ta hänsyn också till minoritetens legitima intressen vore att stärka

minoritetsskyddet generellt vid beslut om lagstiftning som innebär

begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Begränsningar bör

beslutas med kvalificerad majoritet.

Den nuvarande tillämpningen av generalklausuler och annan svårförutsebar

lagstiftning utgör ett reellt hot mot den enskildes rättssäkerhet. Ett sätt att

upprätthålla rättssäkerhetskraven är att införa en grundlagsfäst tolkningsregel

vid tvister mellan enskilda och det allmänna med innebörd att om tveksamhet i

lagtolkningsfrågan uppstår skall lagstiftningen tolkas till den enskildes

förmån.

I en demokrati och rättsstat är det enligt motionärerna inte godtagbart att

på ett nyckfullt och godtyckligt sätt ändra lagstiftning från den ena dagen

till den andra. Frågan om ett förtydligande och en skärpning av förbudet mot

retroaktiv skattelagstiftning bör enligt motionärerna bli föremål för

utredning. Även frågan om beskattningsmaktens gränser bör tas upp till förnyad

och seriös prövning. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast tillsätta

en parlamentarisk utredning med ovan angivna inriktning.

I motion 1997/98:K326 av Johan Lönnroth m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om ett förstärkt grundlagsskydd för fri- och

rättigheter i RF i enlighet med vad som anförts i motionen. Sverige är ett

klassamhälle. De sociala klyftorna skapar i det verkliga livet också

demokratiska klyftor, dvs. olikheter i möjligheterna att hävda sina rättigheter

och använda sina friheter. En mer omfattande revidering av fri- och

rättighetskapitlet genomfördes efter förslag från Fri- och rättighetskommittén

1993. Bl.a. gavs grundlagsstatus åt europeiska konventionen för mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter. Skyddet för äganderätten förstärktes.

Allemansrätten noterades liksom näringsfriheten och samernas rätt till

renskötsel. Genom förstärkningen av äganderätten kan samhällets miljöarbete

försvåras. Dessutom är äganderätten en grundval för sociala olikheter och

olikheter i makt. Enligt motionärerna bör de anställdas rättigheter på

arbetsplatserna behandlas och ges ett starkt skydd i rättighetskatalogen. Det

krävs enligt motionärerna ett uttalat diskrimineringsskydd för vissa för

fördomar utsatta grupper, t.ex. homosexuella och handikappade. Tortyr är

förbjuden i RF men frågan är om inte uttryckligen förbud också måste införas

mot förnedrande och kränkande behandling eller mot bevisning framtvingad genom

tortyr. Hela frågan om rättighetsskyddet för de utländska medborgare som bor i

Sverige måste prövas. Riksdagen bör enligt motionärerna uppdra åt regeringen

att tillkalla en utredning för ett stärkt skydd av de grundläggande fri- och

rättigheterna i 2 kap. RF.

Bakgrund

Tidigare utredningar m.m.

I förarbetena till 1974 års regeringsform framhöll departementschefen att den

politiska utvecklingen visat att en demokrati kan växa fram och befästas utan

att grundlagen innehåller några bindande regler om lagstiftningens innehåll i

form av en fri- och rättighetskatalog av det slag som ofta återfinns i

utländska författningar. Enligt departementschefen måste medborgarnas främsta

skydd mot övergrepp ligga i det demokratiska systemet som sådant med fritt

verkande politiska partier som slår vakt om de grundläggande politiska

rättigheterna, med fria val som bygger på allmän och lika rösträtt, med

behandling i riksdagen av lagförslag och med en vidsträckt allmän debatt.

Departementschefen framhöll att den yttersta garantin för fri- och rättigheter

är demokratins förankring i folkopinionen.

Vad departementschefen hade uttalat föranledde ingen erinran från

konstitutionsutskottet. Utskottet var angeläget att framhålla att i dessa delar

inte förelåg någon meningsskiljaktighet inom utskottet. Däremot förelåg delade

meningar i fråga om sättet för och omfattningen av regleringen i grundlag av

medborgerliga fri- och rättigheter.

Regeringens förslag till ny regeringsform byggde i allt väsentligt på

Grundlagberedningens år 1972 avgivna förslag. När det gällde fri- och

rättighetsregleringen utgjorde beredningens förslag resultatet av en kompromiss

som innebar att regeringsformen i fråga om de politiska fri- och rättigheterna

och den personliga friheten skulle innehålla klara beskrivningar men medge att

dessa fri- och rättigheter skulle kunna begränsas genom enkel majoritet.

Vid behandlingen av förslaget till regeringsform begärde riksdagen en ny

utredning med uppgift att i hela dess vidd på nytt överväga frågan om reglering

i grundlagen av skyddet för enskildas fri- och rättigheter. Denna uppgift

utfördes av 1973 års fri- och rättighetsutredning och ledde år 1976 fram till

vissa ändringar i regeringsformen. Ändringarna innebar att de rättsligt

bindande reglerna sammanfördes i 2 kap. Vidare utökades de rättigheter som

endast kan inskränkas genom grundlagsändring. Även de rättigheter som kan

inskränkas genom vanlig lag utökades samtidigt som möjligheterna att besluta om

rättighetsbegränsande lag inskränktes.

En ny utredning, Rättighetsskyddsutredningen, fick i januari 1977 i uppdrag att

utreda några frågor som var föremål för olika meningar. I utredningen enades de

fyra största riksdagspartierna om flera förstärkningar av skyddet för de redan

införda rättigheterna genom möjlighet till ett särskilt förfarande vid

rättighetsbegränsande lagstiftning, utökad lagrådsgranskning och ett

grundlagsfästande av lagprövningsrätten. Utredningsförslaget fördes fram till

riksdagsbeslut år 1979.

Under tiden efter 1979 års riksdagsbeslut har krav på utbyggnad och

ytterligare förstärkning av regeringsformens fri- och rättighetsskydd förts

fram genom motioner i riksdagen. Riksdagen har avslagit motionerna med

motiveringen att erfarenheterna av den reglering som skett genom reformerna

borde avvaktas.

Fri- och rättighetskommittén tillsattes enligt regeringens beslut i december

1991 med uppgift att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd för äganderätten,

närings- och yrkesfriheten. Kommittén, som var parlamentarisk, hade enligt

direktiven (dir. 1991:119) stor frihet att ta upp olika frågor på de områden

som uppdraget avsåg.

Utredningen avlämnade år 1993 betänkandet Fri- och rättighetsfrågor SOU

1993:40. I betänkandet presenterade utredningen sina överväganden och förslag i

fråga om skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna och i fråga om

lagprövningsrätten samt sitt ställningstagande till frågan om inkorporering av

Europakonventionen i svensk rätt. Utöver de frågor som uttryckligen nämndes i

direktiven prövade utredningen också om det i fri- och rättighetsregleringen i

regeringsformen borde införas grundlagsskydd för rätten till liv, rätten till

utbildning, rätten till arbete och fackliga rättigheter samt för

allemansrätten. Utredningen uttalade bl.a. att dess uppfattning var att den

utformningen som bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket RF, om förbud mot

retroaktiv skattelagstiftning, erhållit synes vara lämpligt avvägd.

Regeringen behandlade utredningens förslag i proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor. Till

grund för propositionen låg en överenskommelse i olika författningsfrågor som

träffades mellan riksdagspartierna den 2 december 1993. Regeringen föreslog

bl.a. att Europakonventionen skulle inkorporeras i svensk rätt.

Riksdagen antog propositionens förslag med en redaktionell justering.

Utskottet behandlade i betänkande 1975/76:KU56 bl.a. motioner med krav på

kvalificerad majoritet vid rättighetsbegränsningar. Enligt utskottets mening

talade starka principiella skäl mot ett system som innebar att

riksdagsminoriteter kunde framträda med anspråk på att kontrollera det

grundlagsenliga i riksdagsmajoritetens handlande. Utskottet fann också att en

ordning med kvalificerad majoritet skulle komma att medföra olika praktiska

problem i fråga om riksdagsproceduren. Sammantagna hade de skäl som talade mot

ett system med kvalificerad majoritet som en del av skyddet för de

medborgerliga fri- och rättigheterna en sådan styrka att utskottet inte kunde

godta en sådan ordning. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna.

I betänkande 1996/97:KU26 fann utskottet, med anledning av en motion, att de

skäl som utskottet tidigare anfört mot ett system med kvalificerad majoritet

vid rättighetsbegränsningar fortfarande var giltiga. Utskottet konstaterade att

möjligheterna att införa rättighetsbegränsande lagar dessutom försvårats

ytterligare genom det särskilda lagstiftningsförfarandet, enligt vilket en

minoritet kan skjuta upp riksdagsbehandlingen i minst tolv månader. Motionen

avstyrktes.

Gällande rätt

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det

allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,

demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. De i paragrafen

definierade friheterna kan gemensamt benämnas de positiva opinionsfriheterna.

Bland de negativa opinionsfriheterna kan nämnas skyddet mot tvång att ge till

känna sin åskådning i vissa hänseenden (2 kap. 2 § RF). En annan är förbudet

mot registrering av politisk åskådning (2 kap. 3 § första stycket RF).

Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter innehåller

också föreskrifter om förbud mot diskriminering (2 kap. 15 och 16 §§) och

egendomsskydd (2 kap. 18 §).

Sverige är sedan länge anslutet till Europarådets konvention om skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. Europakonventionen är

sedan den 1 januari 1995 införlivad med svensk lagstiftning. I RF föreskrivs

också sedan 1995 att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med

Sveriges åtaganden på grund av konventionen (2 kap. 23 §).

I sammanhanget kan också nämnas FN:s deklaration om de mänskliga

rättigheterna och internationella konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter. I deklarationen förklaras rätten till åsiktsfrihet och

yttrandefrihet och rätten till frihet i fråga om fredliga möten och

sammanslutningar. Deklarationen innehåller vidare artiklar mot diskriminering

och om rätt till egendom. Internationella konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter innehåller en bestämmelse om tankefrihet, samvetsfrihet

och religionsfrihet samt bestämmelser om rätten till fredliga sammankomster och

rätten till föreningsfrihet.

För rättskipning finns enligt 1 kap. 8 § RF domstolar och för den offentliga

förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga

förvaltningen skall enligt 1 kap. 9 § RF i sin verksamhet beakta allas likhet

inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 2 kap. 10 § andra stycket RF får skatt eller avgift ej uttagas i vidare

mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som

utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl

påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller statlig avgift uttages trots

att lagen inte hade trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om

regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen.

Vid omröstning i riksdagen gäller enligt 4 kap. 5 § RF som riksdagens beslut

den mening varom mer än hälften av de röstande förenar sig, om ej annat

särskilt anges i RF. Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § RF genom två

likalydande beslut. Det andra beslutet får ej fattas, förrän det efter det

första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda

riksdagen har samlats.

De fri- och rättigheter som avses i 2 kap. 1 § 1-5 RF, dvs. yttrandefriheten,

informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och

föreningsfriheten, får enligt 2 kap. 12 § begränsas genom lag. Förslag till

sådan lag eller till lag om ändring eller upphävande av sådan lag skall, om det

ej förkastas av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i

minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över förslaget

anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen kan dock anta förslaget om minst fem

sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Utskottets bedömning

Bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter har

nyligen utretts av Fri- och rättighetskommittén. Kommitténs arbete ledde till

ändringar i regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 1995. Utskottet är

för närvarande inte berett att tillstyrka motionsyrkanden med begäran om att

riksdagen bör uppdra åt regeringen att tillsätta en utredning. Motion K326

avstyrks.

Som utskottet redogjort för uppfattade Fri- och rättighetskommittén att

utformningen av bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket RF, om förbud mot

retroaktiv skattelagstiftning, var lämplig. Utskottet gör ingen annan bedömning

och avstyrker därför motion K202 yrkande 10.

Bestämmelsen i 2 kap. 12 § tredje stycket RF möjliggör att ett lagförslag som

innehåller begränsningar av bl.a. yttrandefriheten, informationsfriheten,

mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten skall vila i minst

tolv månader på yrkande av lägst tio av riksdagens ledamöter. Enligt utskottet

ger bestämmelsen ett tillräckligt skydd för minoriteter när det gäller

inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna. Motion K202 yrkande 8

avstyrks.

För rättskipning finns enligt 1 kap. 8 § RF domstolar. Domstolarna skall

skipa rätt mellan enskilda men också mellan enskilda och det allmänna.

Utskottet vill inte föreslå att det införs en särskild tolkningsregel som skall

gälla vid tvister mellan enskilda och det allmänna. Motion K202 yrkande 13

avstyrks. Även yrkande 2 avstyrks.

Diskriminering av homosexuella, hets mot folkgrupp, m.m.

Diskriminering av homosexuella

Motionerna

I motion 1997/98:K314 av Yvonne Ruwaida (mp) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär lagförslag som innebär ett förbud i regeringsformen mot

lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Regeringsformen innehåller ett

förbud mot lagar eller andra föreskrifter som innebär att personer missgynnas

därför att de med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en

minoritet. Den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället

föreslog i sitt betänkande SOU 1984:63 att detta förbud skulle utsträckas till

att även gälla lagar som diskriminerar homosexuella. Riksdagen bör enligt

motionären ge regeringen i uppdrag att komma med ett förslag till förbud i

regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella.

I motion 1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

dels förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella (yrkande 2), dels om

Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (yrkande 3). Den diskriminering

homosexuella utsätts för påminner i stor utsträckning om diskriminering på

grund av kön, ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Därför är det rimligt att

samhällets skydd mot diskriminering av homosexuella utformas på i princip samma

sätt. En möjlighet att motarbeta diskriminering av homosexuella och underlätta

för homosexuella att anmäla diskrimineringsbrott skulle enligt motionärerna

vara att Diskrimineringsombudsmannen får i uppdrag att bevaka diskriminering av

homosexuella.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om skydd mot diskriminering finns i

regeringsformen (RF). I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall

utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och

samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte

får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till

ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2

kap. 22 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk

medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller

etniskt ursprung.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i

brottsbalken (BrB) som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller

yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa

bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en

organiserad verksamhet. Således döms enligt 16 kap. 9 § BrB en näringsidkare,

som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom

till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i

förhållande till andra, för olaga diskriminering. För olaga diskriminering döms

också den som på samma sätt diskriminerar någon på grund av att denne har en

homosexuell läggning. Som en försvårande omständighet vid bedömandet av

straffvärdet skall enligt 29 kap. 2 § 7 BrB beaktas om ett motiv för brottet

varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer

på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse

eller annan liknande omständighet. Kränkning på grund av någons sexuella

läggning omfattas enligt motivuttalande av denna regel.

Vidare finns lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering, som har till ändamål

att motverka sådan diskriminering. Med etnisk diskriminering avses enligt denna

lag att en person eller grupp av personer missgynnas i förhållande till andra

eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av

ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Lagen

innehåller huvudsakligen bestämmelser mot diskriminering i arbetslivet.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innehåller ett förbud mot

diskriminering. Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri- och rättigheter

som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av

kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt

eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet,

börd eller ställning i övrigt.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller i artikel 2 ett

förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion,

politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom,

börd eller ställning i övrigt.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 1995/96:KU8 behandlade utskottet motioner om förstärkt skydd i

regeringsformen mot diskriminering.

I anledning av motioner om förbud mot diskriminering av funktionshindrade

erinrade utskottet om att det i förarbetena till regeringsformen framhållits

att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder

lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper och att man i stället valt

ett stadgande som ger uttryck för grundsatsen om likabehandling av medborgare.

I fråga om motioner om förbud mot diskriminering av homosexuella uttalade

utskottet i samma betänkande att det enligt utskottets uppfattning inte kunde

råda något tvivel om att de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet

i samhället alltjämt är en utsatt grupp. Det fanns alltså goda skäl för att

lagstiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett särskilt skydd. Utskottet

erinrade om att det så sent som år 1994 införts en regel i BrB:s

straffmätningsbestämmelser som innebär att det är en försvårande omständighet

om motivet för ett brott varit att kränka någon på grund av dennes homosexuella

läggning. Utskottet ansåg det också värdefullt att det inom den statliga

verksamheten pågår ett fortlöpande arbete i syfte att öka skyddet för de

homosexuella. Utskottet hänvisade till att Folkhälsoinstitutet har regeringens

uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. när det

gäller diskriminering, och att samordna insatser för homosexuella. Utskottet

ville vidare erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelserna i 1 kap.

2 § regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors värde och för

den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är visserligen, enligt vad

utskottet anförde, ett s.k. programstadgande som inte kan göras gällande i

domstol, men det har likväl stor betydelse och kan t.ex. åberopas av JO i

ärenden som gäller diskriminering från offentliga organs eller funktionärers

sida. Utskottet var inte berett att biträda ett motionsförslag om direkt

diskrimineringsförbud i regeringsformen. Tillräckliga skäl hade enligt

utskottet inte framkommit att ändra RF i detta hänseende. Utskottet ville också

erinra om att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § RF riktar sig till

normgivaren, i första hand riksdagen. En utvidgning av förbudet skulle alltså

inte innebära ökade möjligheter att komma till rätta med problem av det slag

som togs upp i en av motionerna. Utskottet avstyrkte motionerna.

Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att tillkalla en särskild utredare med

uppgift bl.a. att kartlägga och analysera behovet av en lagstiftning till skydd

mot diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet eller sexuell

läggning samt, om utredaren fann det lämpligt, lägga fram ett förslag om hur en

lagstiftning med förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av

homosexualitet eller sexuell läggning bör vara utformad. Utredaren skulle

vidare analysera om det fanns behov av att inrätta en myndighet som skulle ha

till uppgift att tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan

uppgift skulle handhas av redan befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner

och nämnder.

I betänkande 1996/97:KU14 konstaterade utskottet att en utredning beslutats och

vidhöll sin inställning i frågan om att i regeringsformen uttryckligen

föreskriva ett förbud mot diskriminering av homosexuella. Utredningen skulle

också analysera om det fanns behov av att inrätta en myndighet med uppgift att

tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skulle

handhas av redan befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och nämnder.

Utskottet avstyrkte aktuella motioner.

Utredningen som antog namnet Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på

grund av sexuell läggning (SEDA) avlämnade i december 1997 sitt betänkande

Förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning SOU

1997:175.

Utredningen föreslår att det införs en ny lag med förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning. Enligt utredningen är lagförslaget

ett försök att motverka diskriminering. På kort sikt torde lagens viktigaste

effekt bli att bidra till upprättelse och ekonomisk kompensation åt den

enskilde som utsatts för diskriminering. På litet längre sikt träder den

normbildande och attitydpåverkande effekt som en lag kan antas ha i förgrunden.

Denna mer långsiktiga påverkan på arbetsgivare och allmänhet torde enligt

utredningen vara den viktigaste funktionen av den nya lagen. Den som anser sig

utsatt för diskriminering bör enligt utredningens förslag kunna vända sig till

Diskrimineringsombudsmannen (DO) för råd och stöd. DO skall ges rätt att föra

talan om diskriminering i Arbetsdomstolen på en arbetssökandes eller

arbetstagares vägnar.

Utredningens förslag bereds för närvarande i Arbetsmarknadsdepartementet.

Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att under våren 1998 överlämna

en proposition i ämnet till riksdagen.

Utskottets bedömning

Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning har

föreslagit att en ny lag införs med förbud mot diskriminering i arbetslivet på

grund av sexuell läggning. Den som anser sig utsatt för diskriminering skall

enligt utredningens förslag kunna vända sig till Diskrimineringsombudsmannen

för råd och stöd.

Det är enligt utskottet viktigt att samhället på olika sätt söker motverka

att homosexuella personer i olika sammanhang diskrimineras. Utredningens

förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser att under

våren överlämna en proposition till riksdagen. Enligt utskottet kan regeringens

förslag på ett väsentligt område tillgodose kravet på ökat skydd mot

diskriminering av homosexuella. Förslaget bör därför avvaktas. Motionerna

avstyrks.

Hets mot folkgrupp

Motionerna

I motion 1997/98:K312 av Juan Fonseca (s) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning

angående hets mot homosexuella. Enligt motionären bör lagstiftningen om hets

mot folkgrupp utvidgas till att ge skydd åt homosexuella.

I motion 1997/98:K315 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag enligt vad som anförts i

motionen. Enligt motionärerna kan vi inte acceptera att lagen ger ett

otillräckligt skydd åt de grupper som utsätts för systematisk hatpropaganda.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste ändras så att åtal kan väckas även mot

nazistiska hatskrifter mot homosexuella. Regeringen bör skyndsamt återkomma

till riksdagen med förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen och

brottsbalken för att ge homosexuella skydd av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp.

I motion 1997/98:K328 av Tone Tingsgård (s) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär en översyn av lagen om hets mot folkgrupp. En översyn av lagen

om hets mot folkgrupp bör enligt motionären göras för att se om den kan

förändras så att den omfattar hets mot homosexuella som grupp.

I motion 1997/98:K337 av Nalin Baksi m.fl. (s) begärs att riksdagen skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av

brottsbalken och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till

att även omfatta homosexuella. Lagstiftningen bör enligt motionärerna vara så

utformad att den ger alla det skydd som behövs för ett tryggt och gott liv.

Dagens lagstiftning skyddar inte homosexuella som grupp. En ändring av

lagstiftningen får inte automatiskt slut på all förföljelse av homosexuella men

är en viktig signal från samhället att det inte kan tolereras.

I motion 1997/98:K339 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) begärs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hets mot

homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. Det är enligt

motionärerna uppenbart att skyddet mot hets mot homosexuella inte är

tillräckligt. De homosexuella tillhör de klassiska, ideologiska måltavlorna för

nazistiska och fascistiska ideer. Även homosexuella borde få skydd av

bestämmelsen som förbjuder hets mot folkgrupp.

I motion 1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp (yrkande 1). Enligt

motionärerna bör regeringen återkomma till riksdagen med ett lagförslag som gör

att även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

I motion 1997/98:K331 av Eva Flyborg m.fl. (fp, m, c, kd) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

lagen om hets mot folkgrupp (yrkande 1). Lagen bör enligt motionärerna ses över

så att förnekande av Förintelsen kan räknas som hets mot folkgrupp.

Bakgrund

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms

enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp till böter eller

fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt skrift skall den enligt 7

kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott och begås

gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den enligt

5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken kan en näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av att denne har en homosexuell läggning samt den

som anordnar allmän sammankomst eller offentlig tillställning och diskriminerar

någon av samma anledning, dömas för olaga diskriminering till böter eller

fängelse i högst ett år. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1987.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för

förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande.

Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med

anspelning på att han har homosexuell läggning. Enligt 5 kap. 5 § brottsbalken

får åklagaren i sådana fall åtala, om målsäganden anmält brottet till åtal och

åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen trädde i

kraft den 1 juli 1987. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott om det begås genom tryckt skrift respektive i ett

radioprogram, en film eller en ljudupptagning.

I 29 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid

bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts-

typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en person,

en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursrpung, trosbekännelse eller annan liknande

omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen

sikte inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där ett motiv för

brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1994.

Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU

1984:63) Homosexuella och samhället, att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i

brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på

sexuell läggning också skall vara straffbar.

Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället

(prop. 1986/87:124). I propositionen förklarade justitieministern att han ansåg

att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av bestämmelserna om

hets mot folkgrupp. Justitieministern konstaterade att en ändring av

brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades.

Han anförde att starka skäl krävdes för att göra en grundlagsändring och att

den borde vara påkallad av ett påtagligt behov. Detta gällde i särskilt hög

grad när det är fråga om att göra inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång

tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern

fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon bedömning av i vad mån

kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller eljest i de

situationer som omfattas av brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde

sig mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstifning i enlighet med

förslaget. Det var t.ex. tänkbart att den skulle drabba olika slags

framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till

en konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig

nytta.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet.

Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet med

det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara

tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till

justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet.

I betänkande 1992/93:KU2 behandlade konstitutionsutskottet frågan med anledning

av några motionsyrkanden. Utskottet uttalade att det inte var berett att

förorda en utvidgning av tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens

bestämmelser om hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har

homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller det vid

utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta avvägningen mellan

yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande

omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknades det mot bakgrund av

vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot hets

mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella.

I betänkande 1993/94:KU2 gjorde utskottet med anledning av motionsyrkanden om

en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta hets

mot homosexuella följande bedömning.

Tryckfriheten har sedan lång tid ett mycket starkt skydd i vårt land i

tryckfrihetsförordningen. Nyligen har yttrandefriheten i andra medier än det

tryckta ordet fått ett liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen.

I fråga om det förslag som förs fram i motionerna delar utskottet i allt

väsentligt den uppfattning som redovisas i proposition 1986/87:124 om de

homosexuellas situation i samhället. Man kan inte heller bortse från att

motionernas förslag kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av

dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet vill

således inte frångå sitt ställningstagande från föregående riksmöte och

avstyrkte motionerna.

Utskottet tog också upp frågan i betänkande 1995/96:KU8. Utskottet ansåg inte

att några nya omständigheter som talar för kriminalisering kommit fram.

Utskottet vidhöll således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad

inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med

svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kunde man

inte heller bortse från att en lagändring kan leda till att de homosexuella på

ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i

samhället.

Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de

homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna

insatser för homosexuella. Det har för institutets räkning genomförts en studie

av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland homosexuella i

Stockholm. Studien offentliggjordes i februari 1996 och har titeln Hot, hat och

våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. Studien omfattar en

enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30 djupintervjuer

med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. Av dem som deltagit i

enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på grund av

förmodad homosexualitet. Hela skalan av brott finns representerad, allt från

förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Frågan om inlemmande av

gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit i

fokus vid kartläggningen. Författarna anser dock att det är tydligt att

respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem och frånvaron

av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Det är enligt författarna

troligt att trakasserier, föraktfulla uttalanden, föro-lämpningar och förtal

samt hot och våld mot homosexuella får näring i uttalanden och skrifter som, om

de gällde ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,

skulle vara straffbara.

I betänkande 1996/97:KU15 ansåg inte utskottet att några nya omständigheter som

talar för en kriminalisering kommit fram och avstyrkte därför de aktuella

motionerna.

Frågan om huruvida ett förnekande av Förintelsen under andra världskriget bör

bedömas som hets mot folkgrupp har behandlats av utskottet i betänkande

1992/93:KU2 med anledning av en motion. Utskottet underströk vikten av att

värna om yttrandefriheten och en allmän fri debatt. Också påståenden som

allmänt uppfattas som huvudlösa och stötande måste enligt utskottet få föras

fram i den allmänna debatten så länge det inte är fråga om hot eller

missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp

eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal. Som tidigare understrukits

bl.a. i förarbetena till förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket

brottsbalken (prop. 1962:10) gäller att en vidsträckt yttrandefrihet i den

offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl tal som skrift

och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt samhällsskick.

Utskottet avstyrkte motionen.

Justitieutskottet har därefter behandlat motioner om att förnekande av

Förintelsen under andra världskriget bör bedömas som hets mot folkgrupp, senast

i betänkande 1996/97:JuU7. Utskottet redogör där för att det tidigare avstyrkt

motionsyrkanden under hänvisning till konstitutionsutskottets behandling av ett

liknande motionsyrkande (1992/93:KU2). Utskottet fann inte skäl till någon

annan ståndpunkt än den utskottet tidigare intagit i frågan och avstyrkte

därför motionen. En reservation i ämnet (fp och v) fogades till betänkandet.

Enligt vad utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet avser regeringen

att under våren tillsätta en utredning med uppgift att bl.a. att överväga dels

frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan om

kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

organiserad brottslighet.

Utskottets bedömning

Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren kommer bl.a. att

överväga dels frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan

om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

organiserad brottslighet. De frågor som tas upp i motionerna K312, K315, K328,

K337, K339 och K345 yrkande 1 bör därför kunna bli ordentligt belysta.

Utredningens arbete bör inte föregripas. Utskottet avstyrker motionerna.

När det gäller frågan om huruvida ett förnekande av Förintelsen under andra

världskriget bör bedömas som hets mot folkgrupp finner utskottet inte skäl till

någon annan ståndpunkt än den utskottet tidigare intagit och avstyrker därför

motion K331 yrkande 1.

Förbud att bära mask vid demonstration

Motionen

I motion 1997/98:K313 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall kunna

påbjudas om polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.

Demonstrationsfriheten kan enligt motionärerna missbrukas och utnyttjas för

andra syften än att demonstrera och demokratiskt argumentera för vissa åsikter.

I dag förekommer det bl.a. att demonstranter söker dölja sin identitet genom

att vid demonstration bära stickade huvor, masker eller liknande. Enligt

regeringsformens 2 kap. 14 § får mötes- och demonstrationsfriheten begränsas av

hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller

till trafiken. Krav bör enligt motionärerna kunna ställas från polisens sida,

där polisen finner nödvändigt att deltagarna skall uppträda utan sådan

maskering som är till för att dölja de demonstrerandes identitet.

Bakgrund

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna

tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet

definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,

meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt

verk. Demonstrationsfriheten definieras som frihet att anordna och delta i

demonstration på allmän plats. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får

begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller

demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas

endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Justitieutskottet behandlade i betänkande 1995/96:JuU14 den nu aktuella frågan.

Justitieutskottet hänvisade då till till sin behandling av frågan våren 1993

(bet. 1993/94:JuU1). Justitieutskottet hade då uttalat att varje medborgare

enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a.

yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet och att

demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en demonstration

på allmän plats. Justitieutskottet hade vidare framhållit att begränsningar av

de olika opinionsfriheterna endast får ske för att tillgodose för varje frihet

särskilt angivna syften. Justitieutskottet hade konstaterat att mötes- och

demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 14 § första stycket regeringsformen får

begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller

demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas

endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Justitieutskottet hade avstyrkt den då aktuella motionen med hänvisning till

denna reglering, och utskottet vidhöll den ståndpunkten vid sin behandling av

frågan under 1995/96 års riksmöte.

Konstitutionsutskottet behandlade frågan i betänkande 1996/97:KU14 med

anledning av en motion med samma yrkande som i nu aktuell motion. Utskottet

ansåg inte att det fanns anledning för riksdagen att frångå sin tidigare

bedömning i frågan och avstyrkte därför motionen.

Utskottets bedömning

Några nya omständigheter som talar för att införa förbud mot att bära mask vid

demonstration har enligt utskottet inte kommit fram. Utskottet vidhåller sin

tidigare inställning och avstyrker motionen.

Negativ föreningsrätt

Motionerna

I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om förstärkt skydd för den negativa föreningsrätten i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Den negativa

föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför olika sammanslutningar, är inte

reglerad i grundlagen. Följden har enligt motionärerna blivit att oorganiserade

arbetstagare och arbetsgivare inte har några möjligheter att fritt avtala om

löner och anställningsvillkor. Den negativa föreningsrätten är skyddad genom

Europakonventionen som är en del av svensk rätt. Någon uttrycklig bestämmelse

om skydd för rätten att stå utanför en organisation finns dock inte i

regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Denna brist bör enligt

motionärerna snarast avhjälpas så att det tydligt framgår att bl.a. enskilda

utan organisations-tvång kan få ingå exempelvis icke-kollektivavtalsbundna

arbetsrättsavtal. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast lämna förslag

till en sådan lagändring.

I motion 1997/98:K335 av Peter Weibull Bernström (m) hemställs att riksdagen

hos regeringen begär förslag på införande av skydd för negativ föreningsrätt i

enlighet med vad som anförts i motionen. Svensk lagstiftning har inget skydd

för den s.k. negativa föreningsrätten. Dock hävdas, enligt motionären, att

föreningsfriheten och även den negativa föreningsrätten är skyddad genom

Europakonventionen. Ett skydd för den negativa föreningsrätten måste enligt

motionären införas i svensk lagstiftning.

Bakgrund

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det

allmänna tillförsäkrad frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller

enskilda syften. Denna frihet brukar benämnas positiv föreningsfrihet och får

enligt 2 kap. 14 § andra stycket RF begränsas endast såvitt gäller

sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller

innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst

etniskt ursprung.

Enligt 2 kap. 2 § RF är varje svensk medborgare gentemot det allmänna vidare

skyddad mot tvång att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan

sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat

sådant hänseende. Denna frihet brukar kallas negativ föreningsfrihet. Det är en

undantagslös rättighet och kan således inte begränsas annat än efter ändring av

grundlagen. Genom att den negativa föreningsfriheten endast avser

sammanslutningar för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat

sådant hänseende har t.ex. studentkårsobligatoriet fallit utanför skyddet.

Detta gäller även tvånget för dem som vill bedriva advokatverksamhet att vara

medlemmar i Sveriges Advokatsamfund.

Enligt lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall konventionen

gälla i Sverige.

Enligt artikel 11 i Europakonventionen skall envar äga rätt till frihet att

deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet

rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina

intressen. Enligt sin ordalydelse garanterar artikeln endast den positiva

föreningsfriheten. Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna

har emellertid som en allmän princip fastslagit att föreningsfrihet även

innefattar frihet att inte sammansluta sig med andra personer och att inte

ansluta sig till fackföreningar.

Europadomstolen prövade i juni 1993 i fallet Sigurdur A. Sigurjonsson mot

Island om det var förenligt med artikel 11 att endast den som var medlem av en

förening av taxiförare kunde erhålla licens att bedriva taxirörelse.

Europadomstolen gjorde för första gången ett principiellt uttalande om den

negativa föreningsrätten genom att fastslå att rätten till föreningsfrihet

inbegriper rätten att inte vara medlem av en förening.

I fallet Gustafsson mot Sverige var omständigheterna i huvudsak följande.

Gustafsson drev en restaurang. Han var inte ansluten till någon

arbetsgivarorganisation och han var inte heller bunden av något kollektivavtal

och vägrade att ingå ett s.k. hängavtal med en fackförening. Fackföreningen

utfärdade bojkott och blockad mot Gustafssons restaurang. Europadomstolen ansåg

(april 1996) att målet gällde Gustafssons rätt enligt artikel 11. Domstolen

uttalade att artikeln även skyddar den negativa föreningsfriheten. Staterna

fick enligt domstolen anses skyldiga att i viss utsträckning ingripa i

relationer mellan enskilda i syfte att tillse att denna frihet respekterades.

När det gällde relationerna på arbetsmarknaden fick staterna anses ha stor

frihet att avgöra var gränserna skall gå för statligt ingripande och vilka

medel som skulle komma till användning. I det aktuella fallet hade Gustafsson

haft möjlighet att tillmötesgå de fackliga kraven utan att ansluta sig till en

arbetsgivarorganisation, nämligen genom att sluta ett hängavtal. Artikel 11

kunde inte anses innefatta en rätt att ingå sådana avtal. Staten var därför

inte skyldig att ge honom skydd häremot. Något brott mot artikel 11 förelåg

inte.

Fri- och rättighetskommittén

Regeringen beslutade i december 1991 att tillkalla en kommitté för att utreda

frågan om grundlagsskydd för äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den

negativa föreningsrätten. Kommittén antog namnet Fri- och rättighetskommittén

och överlämnade i april 1993 ett delbetänkande, Fri- och rättighetsfrågor SOU

1993:40.

Kommittén behandlade utförligt frågan om en utbyggnad av grundlagsskyddet för

den negativa föreningsfriheten. I sina överväganden konstaterar kommittén att

grundlagens rättighetsreglering - med undantag för rätten till fackliga

stridsåtgärder och författares m.fl. rätt till sina verk (2 kap. 17 och 19 §§

RF) - endast gäller förhållandet mellan den enskilde och det allmänna, inte

förhållandet mellan enskilda inbördes. För att skydda medborgarnas rättigheter

mot angrepp från andra enskilda, exempelvis organisationer, är det enligt

kommittén, till skillnad från skyddet gentemot den offentliga makten, i de

flesta fall tillräckligt med vanlig lag. Detta hindrar dock inte att det kan

finnas skäl att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som gäller

förhållandet mellan enskilda. Kommittén anför att detta exempelvis kan vara

fallet då man gjort bedömningen att den vanliga lagformen i vissa hänseenden

inte ger tillräckligt starkt skydd för den enskilde gentemot andra enskilda.

Kommittén noterar i sitt betänkande att den negativa föreningsfriheten inte

åtnjuter något skydd alls i den vanliga lagstiftningen. Vidare konstaterar

kommittén att det område där behovet av en reglering av den negativa

föreningsfriheten främst diskuterats är förhållandena på arbetsmarknaden, dvs.

förhållanden mellan enskilda.

Enligt kommittén saknas även på områden utanför arbetsmarknaden regler för

exempelvis utträdesrätt ut organisationer eller vad som är skälig

uppsägningstid vid utträden. Kommittén ställer sig frågan om det är praktiskt

möjligt att i grundlagen ta in en klar och meningsfull regel beträffande

skyddet för föreningsfriheten mellan enskilda parter. För att få ett fullgott

skydd för sin negativa föreningsfrihet bör enligt kommittén den enskilde

åtnjuta skydd mot diskriminerande handlingar inte bara från en organisation

utan också mot sådana åtgärder från exempelvis sin arbetsgivare och sina

arbetskamrater. För att ett sådant skydd skall vara fullgott krävs också att

eventuella kränkningar av negativ föreningsfrihet på något sätt sanktioneras.

Men detta låter sig enligt kommittén inte med lätthet göras i grundlagen.

Kommittén erinrar om att skyddet för den negativa föreningsfriheten

behandlades ingående av Fri- och rättighetsutredningen (SOU 1975:75) och i det

därpå följande lagstiftningsarbetet. Kommittén återger utredningens slutsats

att det inte var praktiskt möjligt att i grundlag ta in en generell reglering

av skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna såvitt gällde

förhållandet mellan enskilda. Vidare återges utredningens uttalanden att man i

så fall - utan att ändå helt kunna överblicka verkningarna av regelsystemet -

tvingas till en reglering som så detaljerat anger vilka beteenden som var

förbjudna och vilka påföljder som skulle knytas till de uppställda förbuden att

den till följd av sin omfattning svårligen kunde inrymmas inom en rimligt

tilltagen ram.

Kommittén förklarar att den anser att detta förhållande alltjämt gäller och

avslutar sina överväganden enligt följande.

De personer eller organisationer mot vilka en skyddsregel i grundlagen för den

negativa föreningsfriheten skulle verka bör ha rätt att någorlunda detaljerat

få veta vilka handlingar från deras sida som är förbjudna. Detta låter sig inte

göras med hjälp av sådana allmänna regler som används i regeringsformen. Ej

heller är det möjligt att i grundlagen reglera vilka påföljder som eventuellt

skall följa då exempelvis en facklig organisation, en arbetsgivare eller

arbetskamrater utövar påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.

Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett skydd för den negativa

föreningsfriheten infördes i grundlagen är hur en sådan reglering skall

förhålla sig till principen om avtalsfrihet. En grundlagsreglering av den

negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov till frågan om denna skall anses

innefatta förbud mot vissa typer av avtalsklausuler, exempelvis

organisationsklausuler. Vi anser att principen om avtalsfrihet är så viktig att

denna inte bör inskränkas annat än i de fall då avtalsfriheten klart

missbrukas. Inte heller detta förhållande är möjligt att på ett lämpligt sätt

avgränsa i en grundlagsregel.

Vi avstår således från att lägga fram några förslag om en ytterligare

reglering av den negativa föreningsfriheten i grundlagen. Frågan om en sådan

reglering skall införas bör i första hand övervägas i annat sammanhang.

Tidigare riksdagsbehandling, m.m.

I betänkande 1993/94:KU24 behandlades regeringens proposition om inkorporering

av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor. Utskottet behandlade

bl.a. en motion vari begärdes ett tillkännagivande till regeringen om

grundlagsfäst negativ föreningsrätt. Utskottet som avstyrkte motionen gjorde

följande bedömning.

De personer eller organisationer mot vilka en skyddsregel i grundlagen för den

negativa föreningsfriheten skulle verka bör, som Fri- och rättighetskommittén

anför, ha rätt att någorlunda detaljerat få veta vilka handlingar från deras

sida som är förbjudna. Detta låter sig inte göras med hjälp av sådana allmänna

regler som skulle bli aktuella i regeringsformen. Utskottet anser att det inte

heller är möjligt att i grundlagen reglera vilka påföljder som eventuellt skall

följa då exempelvis en facklig organisation, en arbetsgivare eller

arbetskamrater utövar påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.

Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett skydd för den negativa

föreningsfriheten infördes i grundlagen är, som kommittén påpekar, hur en sådan

reglering skall förhålla sig till principen om avtalsfrihet. En

grundlagsreglering av den negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov till

frågan om denna skall anses innefatta förbud mot vissa typer av

avtalsklausuler, exempelvis organisationsklausuler. Utskottet anser i likhet

med kommittén att principen om avtalsfrihet är så viktig att denna inte bör

inskränkas annat än i de fall då avtalsfriheten klart missbrukas. Inte heller

detta förhållande är möjligt att på ett lämpligt sätt avgränsa i en

grundlagsregel.

Utskottets bedömning

Den grundlagsskyddade negativa föreningsrätten ger medborgarna ett skydd mot

att det allmänna tvingar någon att tillhöra en politisk sammanslutning,

trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige.

Enligt konventionen skall envar äga rätt till frihet att deltaga i fredliga

sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och

ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Enligt sin

ordalydelse garanteras endast den positiva föreningsfriheten. Europadomstolen

har emellertid fastslagit att rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten att

inte vara medlem av en förening.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller frågan om en

utvidgad grundlagsfäst negativ föreningsrätt och avstyrker därför motionerna.

Organisationers brottslighet

Motionen

I motion 1997/98:K307 av Rolf Åbjörnsson och Inger Davidson (kd) begärs att

riksdagen beslutar att som vilande anta förslag till ändringar av 2 kap. 14 §

andra stycket regeringsformen och 7 kap. 4 § punkt 16 tryckfrihetsförordningen

med ikraftträdande den 1 januari 1999 (yrkande 1) och att riksdagen hos

regeringen begär förslag om justeringar i brottsbalken med anledning av

föreslagna grundlagsändringar kring organiserad brottslighet (yrkande 2).

Eftersom Sverige saknar en generell organisationslagstiftning är det enligt

motionärerna svårt att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga

organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella

föreningar, kan den förening som förbjuds i dag snabbt återuppstå under annat

namn i morgon. Det är mycket effektivare att kriminalisera det enskilda

deltagandet i den typen av organiserad rasism. Därför är det enligt

motionärerna viktigt att i regeringsformen inskränka föreningsfriheten vid

förföljelse av t.ex. invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på grund

av nationellt ursprung eller trosbekännelse. Enligt motionärerna bör 2 kap. 14

§ andra stycket RF få följande lydelse: ?Föreningsfriheten får begränsas endast

såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär, kriminell eller

liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp

av personer på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung

eller trosbekännelse.? Enligt motionärerna bör 7 kap. 4 § 16

tryckfrihetsförordningen få följande lydelse: ?Organiserad brottslighet eller

stöd till organiserad brottslighet, varigenom någon deltar i eller lämnar stöd

till sammanslutning, som genom att medverka i eller uppmana till brottslighet

som innebär våld, hot eller tvång måste anses förfölja folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung eller trosbekännelse.?

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det

allmänna tillförsäkrad t.ex. föreningsfrihet, vilket innebär frihet att

sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Enligt 2 kap. 12

§ får en sådan fri- och rättighet begränsas genom lag. Begränsning får göras

endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn

till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

grundvalar. Begränsningen får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 14 § andra stycket RF får föreningsfriheten begränsas endast

såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande

natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg

eller av visst etniskt ursprung.

I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är

bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken) av central

betydelse. Den brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller

annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två

år eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart

såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.

Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan även

t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder. En

motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11

tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen är således straffbelagd även när den

begås i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas även andra massmedier.

Sverige tillträdde år 1971 FN-konventionen om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering. Konventionen syftar till faktisk jämlikhet mellan människor

utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt

ursprung. Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla lämpliga

medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på

rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade utförligt frågor om rasistisk brottslighet under våren

1994 med anledning av ett regeringsförslag om åtgärder mot rasistisk

brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet (prop. 1993/94:101, bet.

1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). Förslaget grundades i denna del på

betänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75) från Utredningen för åtgärder mot

etnisk diskriminering (EDU). Bl.a. behandlades frågan om ett förbud mot

rasistiska organisationer.

I propositionen anförde regeringen bl.a. att enskilda ledamöter i FN:s

rasdiskrimineringskommitté hade kritiserat Sverige och hävdat att vi, för att

uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa ett utryckligt förbud mot

rasistiska organisationer. Enligt regeringen hade dock Sverige, liksom flera

andra stater, hittills ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt

att lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att själv

bestämma vilka metoder som skall användas för att uppfylla konventionens syfte.

Trots att Sverige saknar ett uttryckligt organisationsförbud hade enligt

regeringen också vår inställning varit att vår lagstiftning uppfyller

konventionens krav. Skälet till detta ställningstagande var, anförde

regeringen, att vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är

förbjuden; lagstiftningen var därför tillräcklig för att i praktiken tvinga

organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Enligt regeringen

hade det inte framkommit något som gav anledning att ändra den svenska

inställningen att vi uppfyller konventionens krav.

I propositionen påpekade regeringen särskilt att bestämmelsen om hets mot

folkgrupp var tillämplig i fall då rasistiska eller liknande uttalanden sprids

inom en förening. Härigenom hade rasistiska organisationer i praktiken betagits

möjligheten att verka utan att bryta mot lagen. Regeringen anförde vidare att

den föreslagna kriminaliseringen avsåg ett visst samröre med en organisation, i

vilken medlemmarna förutsätts göra sådant som redan är kriminaliserat. Man

kunde alltså, anförde regeringen, på goda grunder anta att de föreslagna

straffbestämmelserna skulle träffa personer som redan i de allra flesta fall

kunde straffas.

En ytterligare aspekt som togs upp i propositionen var att det är svårt att

utforma straffbestämmelser av denna typ utan att eftersätta grundläggande

rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara

området. Osäkerheten gällde enligt regeringen både vilka sammanslutningar som

bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som är

avsedd att medföra ansvar. Eftersom de i propositionen med anledning av

utredningsförslaget diskuterade straffbestämmelserna skulle föra med sig en

inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talade enligt regeringen

det anförda med särskild styrka mot att genomföra förslaget om kriminalisering

av organiserad rasism m.m.

Sammanfattningsvis ansåg regeringen att utredningsförslaget om förbud mot

rasistiska organisationer och stöd till sådana organisationer inte borde

genomföras.

Motioner om förbud mot rasistiska organisationer m.m. behandlades av riksdagen

under 1995/96 års riksmöte. I justitieutskottets av riksdagen godkända

betänkande 1995/96:JuU14 vidhöll utskottet sin inställning från våren 1994 och

avstyrkte en motion om sådant förbud. Justitieutskottet noterade att riksdagen,

i ärendet våren 1994, beslutade om införande den 1 juli 1994 av en särskild

straffskärpningsgrund i BrB med innebörd att det vid bedömningen av ett brotts

straffvärde särskilt skall beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en

person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt urprung, trosbekännelse eller annan liknande

omständighet.

Utskottet behandlade i betänkande 1996/97:KU14 bl.a. en motion med yrkande om

ett tillkännagivande om kriminalisering av den som deltar i eller lämnar stöd

till sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att

ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott. Utskottet ansåg att riksdagen

borde vidhålla sin tidigare bedömning i fråga om förbud mot rasistiska

organisationer m.m. och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet.

Ministerrådet för inrikes och rättsliga frågor behandlade den 19 mars 1998 ett

utkast till gemensam åtgärd om straffbarhet för deltagande i en kriminell

organisation i Europeiska unionens medlemsstater. I en promemoria upprättad i

Justitiedepartementet den 6 mars 1998 redogörs för bakgrund och den svenska

inställningen till utkastet. Av promemorian framgår bl.a. följande.

Under våren 1997 utarbetade den s.k. högnivågruppen mot organiserad

brottslighet en handlingsplan för bekämpande av den organiserade

brottsligheten. Planen antogs av rådet den 28 april 1997. Rådet antog därvid

som sina egna politiska riktlinjer vissa rekommendationer av högnivågruppen.

Däri ingick att rådet anmodades att snabbt vidta en gemensam åtgärd för att det

enligt lagstiftningen i varje medlemsstat skall vara olagligt för en person som

vistas på dess territorium att delta i en kriminell organisation, oberoende av

organisationens lokalisering inom unionen och av var den bedriver sin

brottsliga verksamhet.

Därefter har i den tvärsektoriella gruppen mot organiserad brottslighet, som

bildats för att förverkliga handlingsplanen, lagts fram ett förslag till

gemensam åtgärd avseende kriminalisering av deltagande i kriminella

organisationer. Förslaget innehåller en definition av vad som avses med en

kriminell organisation och av vilka förfaranden som skall kriminaliseras samt

genomföranderegler. Sveriges ståndpunkt i förhandlingarna har varit att

åtagandet att kriminalisera måste stå i överensstämmelse med de allmänna

principer för kriminalisering som gäller hos oss. Utkastet till gemensam åtgärd

är acceptabelt för Sverige i nu angivet hänseende.

Enligt vad utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet avser regeringen

att under våren tillsätta en utredning med uppgift att bl.a. överväga frågan om

kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

organiserad brottslighet.

Utskottets bedömning

Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren kommer bl.a. att

överväga frågan om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som

sysslar med organiserad brottslighet. De frågor som tas upp i motionen bör i

det sammanhanget kunna bli ordentligt belysta. Utredningens arbete bör, enligt

utskottet, inte föregripas. Utskottet avstyrker motionen.

Åsiktsregistrering

Motionen

I motion 1997/98:K401 av Peter Eriksson och Yvonne Ruwaida (mp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

oberoende parlamentarisk kommission som skall granska den åsiktsregistrering

som förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till i dag. I februari 1994

tillsatte Stortinget i Norge en kommission med uppgift att granska den norska

underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen. Undersökningen som täcker tiden

från 1945 till 1966 avlämnades till Stortinget den 28 mars 1996. Av Stortingets

direktiv till kommissionen framgår bl.a. att den skulle granska påståenden om

polisens säkerhetstjänst, försvarets underrättelsetjänst eller personer som

varit knutna till dessa tjänster. Kommissionen skulle särskilt granska dessa

tjänsters samarbete med politiska partier, organisationer eller myndigheter.

För att kunna utföra denna uppgift fick kommissionen fria händer att gå igenom

det material och förhöra de personer som den fann nödvändigt. Stortinget

beslutade också att regeringen skulle frita nuvarande och tidigare tjänstemän

från tystnadsplikt. Företrädare för den svenska regeringen påstår ofta att vi

inte behöver någon ?Lundkommission? i Sverige med hänvisning till den mängd

utredningar som företagits om Säpo m.m. Säkerhetspolisens och försvarets

underrättelsetjänsts åsiktsregistrering har i grunden aldrig utretts, med

undantag för Sandlerkommissionen. Motionärerna hemställer att regeringen skall

tillsätta en oberoende parlamentarisk kommission som skall ha till uppgift att

granska den åsiktsregistrering som förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till

i dag. Kommissionen skall även granska i vilken utsträckning dessa tjänster

utnyttjats i partipolitiskt syfte. Kommissionen skall tilldelas befogenhet att

granska allt material den finner lämpligt hos Säkerhetspolisen, Försvarets

underrättelsetjänst och andra myndigheter samt att kalla de personer den finner

lämpligt till förhör under ed. Kommissionens arbete skall utmynna i en rapport

som i första hand skall delges företrädare för samtliga riksdagspartier.

Riksdagen skall härefter besluta huruvida rapporten skall göras tillgänglig för

allmänheten.

Bakgrund

Gällande regler

Varje medborgare är enligt 2 kap. 2 § regeringsformen (RF) gentemot det

allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt,

religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.

Enligt 2 kap. 3 § RF får anteckning om medborgare ej utan hans samtycke

grundas enbart på hans politiska åskådning.

?Lundkommissionen?

Stortinget i Norge beslutade den 1 februari 1994 att tillsätta en

granskningskommission. Kommissionens ordförande var Höyesterettsdommer Ketil

Lund. I övrigt ingick i kommissionen jurister, en professor och en högre

officer men ingen parlamentariker. Kommissionen skulle granska alla

förhållanden som hade samband med påståenden om att polisens övervaknings-

tjänst, Försvarets säkerhetstjänst och Försvarets underrättelsetjänst, eller

personer knutna till dessa verksamheter, hade varit inblandade i olaglig

övervakning av norska medborgare. Kommissionen skulle särskilt uppmärksamma

dessa verksamheters eventuella samarbete med partier, organisationer eller

institutioner. Granskningskommissionen skulle företa de undersökningar den

ansåg vara nödvändiga och samtala med/förhöra de personer som kunde antas bidra

med relevanta upplysningar. Granskningsperioden omfattade tiden från 1945 fram

till dess kommissionen avlämnade sin rapport. Stortinget och regeringen skulle

använda sina lagliga möjligheter till att upphäva nuvarande och tidigare

tjänstemäns tystnadsplikt. Stortinget förutsatte att det material som fanns hos

myndigheter från tidigare undersökningar/utredningar ställdes till

granskningskommissionens förfogande, samt att även alla offentliga arkiv och

annat material ställdes till kommissionens förfogande. Kommissionens arbete

skulle utmynna i en rapport till Stortinget

Granskningskommissionen avlämnade den 28 mars 1996 sin rapport till

Stortinget.

Pågående uppdrag, m.m.

Regeringen beslutade den 6 november 1997 att uppdra åt Registernämnden att

undersöka vissa frågor rörande hanteringen av personuppgifter i samband med

personalkontroll enligt reglerna i 1969 års personalkontrollkungörelse (dnr

Ju97/3951). Undersökningen skall ta sikte på i vad mån personers

anställningsförhållanden har påverkats till följd av att personuppgifter i

Säkerhetspolisens register har hanterats på ett sätt som, oavsett att det ryms

inom det regelverk som gällde vid tiden för handläggningen, inte framstår som

rimligt med hänsyn till omständigheterna. Uppdraget avser inte endast

Rikspolisstyrelsens utlämnande av registeruppgifter från Säkerhetspolisen.

Också den kontrollerande myndighetens hantering av de utlämnade uppgifterna

faller inom uppdraget i den mån en sådan granskning är motiverad med hänsyn

till de utlämnade uppgifternas beskaffenhet. Arbetet skall bedrivas skyndsamt

och vara avslutat före utgången av december 1998. Uppdraget bör enligt

regeringens beslut så långt möjligt redovisas öppet.

Regeringen beslutade den 11 december 1997 att uppdra åt Humanistisk-

Samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett särskilt

forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst i enlighet med

vad som anges i den till beslutet fogade bilagan (dnr U97/4479/F).

Forskningsprogrammet skall pågå under längst 5 år och genomföras inom en total

kostnadsram om högst 20 miljoner kronor. Av bilagan till regeringens beslut

framgår bl.a.

Den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänstens inrikesverksamhet

under 1960- och 1970-talen har under senare tid blivit föremål för livlig

diskussion. I debatten har talats om att s.k. inrikesspionage bedrivits av

Informationstjänsten (IB), som ingick i den militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten. Uppmärksamheten har kretsat kring bl.a. den s.k.

sjukhusspion-affären 1975. Nu senast riktades uppmärksamheten på den s.k.

Leander-affären, som gällde frågan om åsiktsregistrering.

Frågorna har tidigare varit föremål för offentlig granskning, bl.a. genom den

parlamentariska utredningen om IB-affären och Justitiekanslerns (JK) granskning

av den s.k. sjukhusspionaffären.

Som en följd av IB-affären tillkallades 1974 års underrättelseutredning. Den

lade år 1976 fram betänkandet Den militära underrättelsetjänsten (SOU 1976:19).

På grundval av betänkandet redovisade regeringen vissa riktlinjer för den

militära underrättelsetjänsten samt föreslog grunder för insyn i och kontroll

av verksamheten (prop. 1975/76:189). Den s.k. sjukhusspionaffären utreddes av

Justitieombudsmannen år 1976 och av Justitiekanslern år 1979. Därefter

tillsattes en kommitté som bl.a. fick i uppdrag att pröva gränsdragningen

mellan den militära underrättelsetjänsten och den polisiära säkerhets-tjänsten.

Kommittén redovisade sitt arbete år 1980 i betänkandet Verksamheten vid IB m.m.

(Ds Fö 1980:8).

Enligt regeringens mening finns det ett starkt allmänt intresse att dessa

frågor blir grundligt belysta genom oberoende forskning. Ett särskilt

forskningsprogram bör därför inrättas med inriktning mot de svenska

underrättelse- och säkerhetsorganens verksamhet under en längre tidsperiod.

Forskningen bör inriktas på sådan verksamhet som svensk militär

underrättelse- och säkerhetstjänst kan ha bedrivit inom Sverige och som har

varit inriktad mot organisationer och enskilda personer. Det är också det som

diskussionen kring IB har gällt. Forskningen bör avse tiden från slutet av

1920-talet till och med början av 1980-talet. Den senare delen av perioden

täcker IB:s verksamhet.

Regeringen har genom beslut den 19 mars 1998 uppdragit åt Försvarets

underrättelsenämnd att göra en analys av förutsättningarna vad gäller

tillgången på källmaterial för att genomföra forskning om den svenska militära

underrättelse- och säkerhetstjänsten under tiden efter andra världskriget. De

som har verkat inom underrättelse- och säkerhetsområdet kan därvid lämna

nämnden uppgifter och information. Nämnden skall enligt uppdraget också göra en

kartläggning över de register som har använts inom den militära underrättelse-

och säkerhetstjänsten. Resultatet av uppdraget skall redovisas på det sätt

nämnden finner lämpligt.

Utskottets bedömning

Genom tre olika beslut har regeringen föranstaltat om utredningar av

förekomsten av åsiktsregistrering inom den civila och militära

underrättelsetjänsten. I november 1997 har regeringen lämnat uppdrag åt

Registernämnden att undersöka vissa frågor rörande hanteringen av

personuppgifter i samband med personalkontroll enligt reglerna i 1969 års

personalkontrollkungörelse. Undersökningen skall ta sikte på i vad mån

personers anställningsförhållanden har påverkats till följd av att

personuppgifter i Säkerhetspolisens register har hanterats på ett sätt som inte

framstår som rimligt med hänsyn till omständigheterna. Regeringen har vidare i

december 1997 lämnat uppdrag åt Humanistisk-Samhällsvetenskapliga

forskningsrådet att genomföra ett särskilt forskningsprogram om militär

underrättelse- och säkerhetstjänst. Slutligen har regeringen i mars 1998 lämnat

uppdrag åt Försvarets underrättelsenämnd att göra en analys av

förutsättningarna vad gäller tillgången på källmaterial för att genomföra

forskning om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under

tiden efter andra världskriget.

Enligt utskottet är det angeläget att dessa uppdrag genomförs. Utskottet är i

dag inte berett att föreslå några ytterligare åtgärder utan anser att

resultaten av uppdragen bör avvaktas. Utskottet avstyrker motionen.

Rätten till liv

Motionerna

I motion 1997/98:K306 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs att riksdagen skall

ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte att

grundlagsfästa den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, rätten

till liv.

I motion 1997/98:So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett tillägg

till 1 kap. 2 § regeringsformen om rätten till liv (yrkande 1).

Motionärerna anser att den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen

rätten till liv, bör ingå i regeringsformens värdeorientering, i

målsättningsstadgandena. Motionärerna föreslår därför ett tillägg till 1 kap. 2

§ RF enligt följande. ?Den offentliga makten skall utövas med respekt för

människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet.?

Bakgrund

I FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 uttalas i

artikel 3 att ?envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?.

I FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

från 1966 stadgas i artikel 6 punkt 1 följande. ?Varje människa har en

inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen skall

godtyckligt berövas sitt liv.?

Vid Sveriges ratificering av konventionerna uttalade föredragande statsrådet

i proposition 1971:125 bl.a. att konventionsstaterna får anses ha en viss

rörelsefrihet vid tolkningen och tillämpningen av konventionsbestämmelserna.

Det avgörande var om den inhemska rätten till sin allmänna syftning

överensstämde med konventionsbestämmelserna. Det föredragande statsrådet fann

således att svensk rätt överensstämde med konventionsbestämmelserna.

Enligt 2 kap. 4 § regeringsformen får dödsstraff inte förekomma.

Fri- och rättighetskommittén övervägde i sitt delbetänkande Fri- och

rättighetsfrågor, Del A, SOU 1993:40 frågan om rätten till liv skulle ges

grundlagsskydd. Utredningen anförde följande.

Den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna är rätten till liv. Den

står också främst i rättighetskatalogen såväl i FN:s universella förklaring om

de mänskliga rättigheterna som i FN-konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter och i Europakonventionen. Vi har därför tagit upp frågan om ett

stadgande om rätten till liv skall införas i den svenska grundlagen. Vi har

emellertid funnit att befintlig lagstiftning väl motsvarar de krav som kan

ställas i en rättsstat. Vi lägger därför inte fram några förslag i denna del.

Vi vill emellertid framhålla att en inkorporering av Europakonventionen, som vi

föreslår i detta betänkande, innebär att rätten till liv kommer till positivt

uttryck i svensk rätt.

Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen, som trädde i kraft den

1 januari 1995, skall konventionen gälla som lag i Sverige.

Enligt konventionens artikel 2 punkt 1 skall envars rätt till livet skyddas

genom lag.

Utskottets bedömning

Utskottet delar Fri- och rättighetskommitténs bedömning att något behov inte

finns av att införa ett stadgande om rätten till liv i den svenska grundlagen.

Som kommittén framhöll motsvarar befintlig svensk lagstiftning väl de krav som

kan ställas i en rättsstat. Inkorporeringen av Europakonventionen innebär också

att rätten till liv kommer till positivt uttryck i svensk rätt. Utskottet

avstyrker motionerna.

Allemansrätten, m.m.

Motionen

I motion 1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) hemställs att riksdagen

begär att regeringen återkommer med sådant förslag till grundlagsändring att

allemansrätten tryggas (yrkande 75). Sverige har en unik möjlighet till ett

rikt friluftsliv tack vare våra vidsträckta skogar och marker, men också tack

vare vår allemansrätt, som garanterar var och en möjlighet att kunna ta sig

fram på andras mark. Rätten finns inte reglerad i lag och riskerar enligt

motionärerna därför att urholkas, i synnerhet efter vårt medlemskap i EU, då EU

saknar tradition av allemansrätt. Motionärerna vill garantera allemansrätten i

grundlag.

I motion 1997/98:K324 av Kia Andreasson (mp) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i 2 kap. regeringsformen att en ny

paragraf införs där varje individs rätt till en god miljö fastställs. Rätten

till en bättre, renare och mer ekologiskt balanserad miljö introducerar nya

dimensioner inom området mänskliga rättigheter och miljöskydd. Rätten till en

bättre miljö är inte bara föreskriven i internationella konventioner och

deklarationer utan har trätt i kraft i åtskilliga regionala dokument om

mänskliga rättigheter.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen (RF) är varje medborgares

egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna

eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande

eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom

när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Enligt paragrafens tredje stycke skall alla ha tillgång till naturen enligt

allemansrätten oberoende av vad som föreskrivs ovan.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1995.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU24 bl.a. regeringens

förslag till ändringar i regeringsformen. Utskottet gjorde följande bedömning

när det gällde allemansrätten.

Det skydd som den enskildes egendom tillförsäkras genom den i det föregående

förordade bestämmelsen om egendomsskyddet får inte utgöra något hinder mot att

allmänheten utnyttjar naturen enligt vad som följer av allemansrätten.

Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag att det i

grundlagsbestämmelsen om egendomsskyddet görs ett uttryckligt förbehåll för

allemansrätten. På detta sätt ges allemansrätten en grundlagsförankring.

Utskottet vill liksom regeringen framhålla att avsikten inte är att ge

allemansrätten en för all framtid bestämd innebörd och därigenom låsa den till

just den rörelsefrihet i naturen som i dag får anses ha stöd i denna rätt. Mot

bakgrund härav och då allemansrättens gränser kan anses föränderliga är det som

regeringen anför inte lämpligt att - som begärs i vissa motioner - i detta

sammanhang ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva

begränsningar i allemansrätten. Också utskottet vill för tydlighets skull

understryka att syftet med förbehållet för allemansrätten inte är att ge en

längre gående rätt att utnyttja naturen än enligt nu accepterade former.

Regeringen överlämnade i december 1997 proposition 1997/98:45 Miljöbalk till

riksdagen. Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i

balken till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och

kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan

utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att

människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för

att förvalta naturen väl.

Enligt paragrafens andra stycke skall miljöbalken tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om

dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk,

social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning

tryggas,

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material,

råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Utskottets bedömning

Enligt 2 kap. 18 § tredje stycket regeringsformen skall alla ha tillgång till

naturen enligt allemansrätten. Utskottet är inte berett att föreslå någon

ändring av denna bestämmelse med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 75,

varför denna avstyrks.

Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i balken

till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande

generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Enligt utskottet kommer

rätten till en god miljö väl till uttryck genom förslaget till miljöbalk.

Utskottet anser inte att en ändring i regeringsformen till skydd för en god

miljö är påkallad och avstyrker därför motion 1997/98:K324.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter

att riksdagen avslår motion 1997/98:K326,

res. 1 (v)

2. beträffande ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter

att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkandena 2, 8, 10 och 13,

res. 2 (m)

3. beträffande diskriminering av homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K314 och 1997/98:K345 yrkandena 2 och

3,

res. 3 (fp, v, mp)

4. beträffande hets mot homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K312, 1997/98:K315, 1997/98:K328,

1997/98:K337, 1997/98:K339 och 1997/98:K345 yrkande 1,

res. 4 (fp, v, mp)

5. beträffande förnekande av förintelsen

att riksdagen avslår motion 1997/98:K331 yrkande 1,

6. beträffande förbud att bära mask vid demonstration

att riksdagen avslår motion 1997/98:K313,

7. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 3 och 1997/98:K335,

res. 5 (m, fp)

8. beträffande organisationers brottslighet

att riksdagen avslår motion 1997/98:K307,

9. beträffande åsiktsregistrering

att riksdagen avslår motion 1997/98:K401,

res. 6 (fp, v, mp)

10. beträffande rätten till liv

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K306 och 1997/98:So347 yrkande 1,

11. beträffande allemansrätten

att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr270 yrkande 75,

12. beträffande rätt till en god miljö

att riksdagen avslår motion 1997/98:K324.

res. 7 (mp)

Stockholm den 21 april 1998

På konstitutionsutskottets vägnar

Bo Könberg

I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Axel Andersson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta

Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s),

Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Margitta Edgren (fp),

Nikos Papadopoulos (s), Nils Fredrik Aurelius (m), Ola Karlsson (m) och Göran

Lindblad (m).

Reservationer

1. Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 1)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Bestäm-melserna

i? och slutar med ?K326 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

En omfattande revidering av fri- och rättighetskapitlet genomfördes efter

förslag från Fri- och rättighetskommittén 1993. Bl.a. gavs grundlagsstatus åt

den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter. Skyddet för äganderätten förstärktes. Allemansrätten noterades liksom

näringsfriheten och samernas rätt till renskötsel. Genom förstärkningen av

äganderätten kan enligt utskottet samhällets miljöarbete komma att försvåras.

Dessutom är äganderätten en grundval för sociala olikheter och olikheter i

makt. Enligt utskottet bör de anställdas rättigheter på arbetsplatserna

behandlas och ges ett starkt skydd i rättighetskatalogen. Det krävs vidare ett

uttalat diskrimineringsskydd för vissa utsatta grupper t.ex. homosexuella och

handikappade. Frågan om rättighetsskyddet för utländska medborgare som bor i

Sverige måste prövas. Enligt utskottet bör riksdagen uppdra åt regeringen att

tillkalla en utredning för ett stärkt skydd av de grundläggande fri- och

rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Utskottet tillstyrker motion K326.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K326 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

2. Ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 2)

Jerry Martinger, Nils Fredrik Aurelius, Ola Karlsson och Göran Lindblad (alla

m) anser

dels att utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Som utskottet? och på s. 8

slutar med ?2 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Avtalsfriheten har enligt utskottet en central betydelse för vårt

samhällsskick och bör ges ett uttryckligt skydd i grundlagen. Rätten att sluta

avtal spelar en väsentlig roll inom många områden och är fundamental för en väl

fungerande marknadsekonomi. Denna frihet kan emellertid inte vara helt utan

begränsningar vilka också bör anges i grundlagen.

Utskottet delar uppfattningen att det finns behov av ett värn också för

riksdagsminoritetens vilja. Utskottet tillstyrker därför förslaget om att

införa krav på kvalificerad majoritet vid lagstiftning som innebär

begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Vid tillämpningen av generalklasuler och annan svårförutsebar lagstiftning

som utgör ett reellt hot mot den enskildes rättssäkerhet bör, för att

upprätthålla rättssäkerhetskraven, en grundlagsfäst tolkningsregel införas.

Denna tolkningsregel bör enligt utskottet gälla vid tvister mellan enskilda och

det allmänna med innebörd att lagstiftningen skall tolkas till den enskildes

förmån om tveksamhet uppstår vid tolkningen av gällande rätt.

Frågan om ett förtydligande och en skärpning av förbudet mot retroaktiv

skattelagstiftning samt frågan om beskattningsmaktens gränser bör enligt

utskottet bli föremål för en utredning.

Regeringen bör enligt utskottet återkomma till riksdagen med förslag till

erforderlig lagstiftning i enlighet med vad utskottet uttalat samt snarast

tillsätta en parlamentarisk utredning med ovan angivna inriktning. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkandena 2, 8, 10 och 13 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Diskriminering av homosexuella (mom. 3)

Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 som börjar med

?Utredningen mot? och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande

lydelse:

Förslaget från utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av

sexuell läggning bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser

att under våren överlämna en proposition till riksdagen. Enligt utskottet bör

regeringen i propositionen lämna dels förslag till lagstiftning som innebär

förbud i regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella, dels

förslag till lagstiftning om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund

av sexuell läggning.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande diskriminering av homosexuella

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K314 och 1997/98:K345

yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

4. Hets mot homosexuella (mom. 4)

Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Den utredning?

och slutar med ?avstyrker motionerna.? bort ha följande lydelse:

Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren för att bl.a.

överväga dels frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan

om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

organiserad brottslighet bör enligt utskottet ha som uppgift att lägga fram ett

lagförslag som gör att även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande hets mot homosexuella

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:K312, 1997/98:K315,

1997/98:K328, 1997/98:K337, 1997/98:K339 och 1997/98:K345 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Negativ föreningsrätt (mom. 7)

Bo Könberg (fp), Jerry Martinger (m), Margitta Edgren (fp), Nils Fredrik

Aurelius (m), Ola Karlsson (m) och Göran Lindblad (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Den

grundlagsskyddade? och på s. 21 slutar med ?därför motionerna.? bort ha

följande lydelse:

Den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför olika

sammanslutningar är inte fullt ut reglerad i grundlagen. Europadomstolen har

uttalat att rätten till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen

inbegriper rätten att inte vara medlem av en förening. Enligt utskottet bör

rätten att inte vara medlem av en förening uttryckligen framgå av den svenska

grundlagen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en

sådan grundlagsändring.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K202 yrkande 3 och

1997/98:K335 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

6. Åsiktsregistrering (mom. 9)

Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Genom tre

olika? och slutar med ?avstyrker motionen.? bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar att regeringen har tagit initiativ till utredningar om

förekomsten av åsiktsregistrering inom den civila och militära

underrättelsetjänsten. Utskottet anser emellertid att det är angeläget att en

oberoende parlamentarisk kommission, liknande den s.k. Lundkommissionen i

Norge, tillsätts. Kommissionen bör granska den åsiktsregistrering som

förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till i dag. Kommissionen bör få fria

händer att bl.a. gå igenom material hos olika myndigheter och förhöra de

personer den finner nödvändigt samt även i övrigt vidta de åtgärder den finner

behövliga. Enligt utskottet bör regeringen återkomma till riksdagen med de

förslag som krävs för att en sådan kommission skall komma till stånd.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande åsiktsregistrering

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K401 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

7. Rätt till en god miljö (mom. 12)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Enligt 1 kap.

1 §? och slutar med ?1997/98:K324.? bort ha följande lydelse:

Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i balken

till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande

generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. För att ytterligare

säkerställa rätten till en god miljö bör, enligt utskottets mening, dock även

grundlagen stärkas inom detta område. I 2 kap. regeringsformen bör därför

införas en paragraf där varje individs rätt till en god livsmiljö fastställs.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande rätt till en god miljö

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K324 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Förnekande av Förintelsen

Bo Könberg (fp) och Margitta Edgren (fp) anför:

Var och en har självfallet rätt att uttrycka uppfattningar om hur olika

historiska händelser ha gått till. Samtidigt kan vi konstatera att förnekelse

av Förintelsen i dag utgör ett viktigt inslag i den antisemitiska propagandan.

Den kan ta sig sådana former som gör att det rimligen är fråga om hets mot

folkgrupp. Svensk rättspraxis har här länge inneburit en mycket snäv tolkning

av vad som skall anses vara hets mot folkgrupp. Ett skäl kan vara att Sverige

under andra världskriget inte direkt drabbades av Förintelsens fasor och att

medvetenheten om antisemitismen därför har varit låg. De

informationsaktiviteter om Förintelsen som nu vidtas på bred front i det

svenska samhället bör kunna innebära en ökad medvetenhet på denna punkt. Detta

bör kunna bidra till en rimlig rättspraxis vad avser brottet hets mot

folkgrupp.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter...3

Motionerna........................................3

Bakgrund..........................................4

Utskottets bedömning..............................7

Diskriminering av homosexuella, hets mot folkgrupp, m.m.8

Diskriminering av homosexuella....................8

Bakgrund........................................8

Utskottets bedömning...........................11

Bakgrund.......................................12

Utskottets bedömning...........................15

Förbud att bära mask vid demonstration.............16

Motionen.........................................16

Bakgrund.........................................16

Utskottets bedömning.............................17

Negativ föreningsrätt..............................17

Motionerna.......................................17

Bakgrund.........................................17

Utskottets bedömning.............................20

Organisationers brottslighet.......................21

Motionen.........................................21

Bakgrund.........................................21

Utskottets bedömning.............................24

Åsiktsregistrering.................................24

Motionen.........................................24

Bakgrund.........................................25

Utskottets bedömning.............................27

Rätten till liv....................................28

Motionerna.......................................28

Bakgrund.........................................28

Utskottets bedömning.............................29

Allemansrätten, m.m................................29

Motionen.........................................29

Bakgrund.........................................29

Utskottets bedömning.............................30

Hemställan.........................................31

Reservationer........................................32

1. Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 1)32

2. Ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 2)33

3. Diskriminering av homosexuella (mom. 3).........33

4. Hets mot homosexuella (mom. 4)..................34

5. Negativ föreningsrätt (mom. 7)..................34

6. Åsiktsregistrering (mom. 9).....................35

7. Rätt till en god miljö (mom. 12)................35

Särskilt yttrande....................................36

Förnekande av Förintelsen..........................36