Bet. 1997/98:KU4

Konstitutionsutskottets betänkande

1997/98:KU04

Kommunala demokratifrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

KU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas yrkanden i sammanlagt 33 motioner, av vilka 12 väckts

under den allmänna motionstiden 1996 och 21 under den allmänna motionstiden

1997. Utskottet behandlar frågor om bl.a. kommundelningar, återbetalning av

kommunalskatt, val till fullmäktige och nämnder m.m., vidare medborgarinitiativ

och inflytandefrågor, kommunal revision, regional demokrati samt vissa övriga

frågor, däribland kommunala författningssamlingar, borgmästarbegreppet och

förtroendenämnder i kommuner och landsting.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet fogas åtta reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunal rättspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunens revisorer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunalt konstitutionsutskott,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunal klagomur,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunalt myndighetsansvar.

1996/97:K502 av Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan

ändring i kommunallagen att återbetalning av del av föregående års överskott i

proportion till kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomster möjliggörs.

1996/97:K509 av Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om

folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets

medlemmar skall bli bindande,

2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att kommunala

folkomröstningar blir bindande,

3. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att ärende om

att hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst 10

procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna.

1996/97:K513 av Michael Stjernström (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt

efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller kommunala

författningssamlingar.

1996/97:K516 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning angående

ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge

de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en skyndsam kommunal motionsberedning.

1996/97:K526 av Torsten Gavelin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

lagstiftning för att garantera den politiska oppositionen i kommuner och

landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen.

1996/97:K527 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i kommunallagen

för att möjliggöra kommunala nyval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om delning av kommuner,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

kommunallagen att den ställer höga krav på sakkunnighet i den kommunala

revisionen,

1996/97:K530 av Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att den bör tillmötesgå Stockholms stads

framställan om lagändring som möjliggör försök med direktval av

stadsdelsnämnder.

1996/97:K534 av Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

direktval till stadsdels/kommundelsnämnder i samband med valet 1998.

1996/97:K536 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommundelningar,

1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad delaktighet och lokalt självstyre.

1996/97:A607 av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om professionell kompetens i den kommunala revisionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns

professionellt kunniga bland de kommunala revisorerna.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att införa

nyval på kommunal- och landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala nyval.

1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i kommunalvalet 1998,

1997/98:K241 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratiförsök för

ungdomar.

1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om delningar av kommuner,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda

kommundelsnämnder,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till extraval i

kommuner och landsting,

1997/98:K259 av Ingrid Burman (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid val till

kommunfullmäktige.

1997/98:K502 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet.

1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att kommunala

folkomröstningar blir bindande,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om

folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets

medlemmar skall bli bindande,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att

hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst tio

procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna,

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att

hålla folkomröstning som väckts av minst en tredjedel av kommunfullmäktiges

eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall bli bindande,

1997/98:K509 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om ändring

i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge de

kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att

misstroendeförklaring kan riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse

och enskilt majoritetskommunalråd,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att en majoritet i

kommunfullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller riksdagen.

1997/98:K512 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring

av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur kommunfullmäktige

kan tillsättas.

1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för antalet

ledamöter i kommunfullmäktige i enlighet med vad som anförts i motionen,

1997/98:K517 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka medborgarnas inflytande och medansvar i samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ändring av indelningslagen.

1997/98:K519 av Agne Hansson och Sivert Carlsson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en länsdemokratireform.

1997/98:K521 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig

ställning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs.

1997/98:K525 av Elving Andersson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förenklad process för kommunindelningar.

1997/98:K526 av Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunala folkomröstningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en generös inställning till kommundelningar.

1997/98:K527 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i

kommunallagen. (införande av ersättare och ett upplösningsinstitut)

1997/98:K528 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regionparlament,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regionparlamentets uppgifter,

1997/98:So673 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om former för att förstärka

ungdomars möjligheter till kollektivt inflytande i kommunerna.

1997/98:A203 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan

avskräcka unga människor från att engagera sig i olika samhällsfrågor.

(kommundelningar)

1997/98:A403 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den

regionala utvecklingen.

Utskottet

Kommundelningar

Motionerna

I motion 1996/97:K527 yrkande 2 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att regeringen

tar initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar. Skälet till detta

är enligt motionärerna att det behövs fler fritidspolitiker, bl.a. ungdomar och

invandrare, som bättre kan representera kommuninvånarna. Detta kan bäst

åstadkommas om antalet kommuner ökar kraftigt, anser motionärerna. Därför bör

regeringen inta en positiv hållning till initiativ till kommundelningar och ta

initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar.

I motion 1996/97:K536 yrkande 1 föreslår Ingbritt Irhammar m. fl. (c) att

regeringen lämnar förslag till ett reformprogram med inriktning på

kommundelningar. Kommunsammanslagningarna har enligt motionärerna haft en

negativ inverkan på den kommunala demokratin bl.a. i det avseendet att antalet

förtroendevalda minskat och att tjänstemännen fått ett större inflytande på

politiken. En uppdelning av landet i fler kommuner medför enligt motionärerna

att besluten förs närmare de människor som berörs av besluten och att

demokratin får ett större spelrum. Regeringen bör återkomma med förslag till

ett reformprogram i enlighet med intentionerna i motionen.

I motion 1997/98:K258 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delningar av

kommuner (yrkande 3). Enligt motionärerna bör fler kommuner delas, varvid

uppfattningen hos medborgarna i den tilltänkta nya kommunen skall vara

avgörande.

I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av

indelningslagen (yrkande 3). Enligt motionären bör det införas en bestämmelse i

lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting

med innebörd att Kammarkollegiet skall bemyndigas företa en utredning om en ny

kommunindelning om den kommun som berörs inte motsätter sig en sådan.

I motion 1997/98:K525 hemställer Elving Andersson (c) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förenklad process

för kommundelningar (yrkande 1). Motionären anser att den ordning, enligt

vilken Kammarkollegiet fattar beslut om en utredning av förutsättningarna för

en kommundelning skall företas eller ej, starkt kan ifrågasättas. Enligt

motionären bör det i stället vara ett politiskt valt organ som fattar detta

beslut. Dessutom bör enligt motionären en möjlighet införas att genomföra

kommundelningar även under pågående mandatperiod.

Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) hemställer i motion 1997/98:K526 att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

generös inställning till kommundelningar (yrkande 2). Enligt motionärerna bör

det ligga i regeringens och riksdagens intresse att den lokala demokratin är så

vital som möjligt, varför regeringen bör medverka till en generös och positiv

syn på genomförande av relevanta kommundelningar där det förekommer sådana

önskningar.

I motion 1997/98:A203 hemställer Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan avskräcka unga människor från

att engagera sig i olika samhällsfrågor (yrkande 7). Enligt motionärerna finns

det skäl att misstänka att delar av vår samhällsstruktur, t.ex. alltför stora

kommuner med svåröverskådliga beslutsprocesser, avskräcker unga människor från

att engagera sig i lokala samhällsfrågor. Det är enligt motionärerna angeläget

att den förnyelse som pågår i form av exempelvis delning av stora kommuner

fortsätter. Förutsättningarna för ökad närhet mellan engagerade ungdomar och

lokala beslutsfattare ökar därigenom enligt motionen.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är Sverige indelat i kommuner och landsting.

Den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting (indelningslagen). Enligt 1 kap. 1 §

indelningslagen skall en ändring för att få komma till stånd kunna antas

medföra bestående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller andra

fördelar från allmän synpunkt. Vid prövning av frågan om indelningsändring

skall särskild hänsyn tas till önskemål och synpunkter från den eller de

kommuner som närmast berörs av ändringen. Om en sådan kommun motsätter sig en

indelningsändring, får beslut om ändring meddelas endast om det finns

synnerliga skäl. Särskild hänsyn skall också tas till befolkningens önskemål

och synpunkter. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1978/79:157) är det inte

tillräckligt med enbart fördelar av kommunaldemokratiskt slag. En ny kommun som

skulle uppkomma till följd av en ändrad indelning måste också uppfylla vissa

rimliga krav vad gäller befolkning, näringsgeografiska förhållanden och

ekonomi.

Enligt 4 § indelningslagen får Kammarkollegiet avslå en ansökan om

indelningsändring om det finner att ändringen inte bör ske.

Enligt 12 § träder en indelningsändring i kraft den 1 januari det år som

bestäms i beslutet om ändringen. Om ändringen är av sådan omfattning att en

kommun enligt den nya indelningen inte bör företrädas av de gamla fullmäktige,

träder ändringen i kraft den 1 januari året efter det år då val i hela riket av

fullmäktige har ägt rum. Ett beslut om indelningsändring enligt 1 § skall

meddelas senast ett år innan ändringen skall träda i kraft eller, om det finns

synnerliga skäl, vid en senare tidpunkt, dock inte senare än åtta månader före

ikraftträdandet.

Det praktiska förfarandet inför ett beslut om delning av en kommun regleras i

20-26 §§ indelningslagen. Enligt 20 § kan fråga om en ändring i den kommunala

indelningen väckas av en kommun eller medlem av en kommun som skulle beröras av

ändringen. Ansökan skall inges till Kammarkollegiet. Regeringen,

Kammarkollegiet och länsstyrelsen kan ta upp en fråga om ändrad indelning på

eget initiativ. Enligt 21 § skall Kammarkollegiet göra den utredning som behövs

eller överlämna åt länsstyrelsen att göra utredning. Vid behov får

Kammarkollegiet uppdra åt en särskild utredare att göra utredningen. Samråd med

berörda kommuner skall enligt 22 § ske vid utredningen. När det finns särskilt

skäl skall enligt 24 § en särskild undersökning göras om befolkningens

inställning till en ändrad indelning. Kammarkollegiet eller länsstyrelsen är

beslutande i dessa frågor. Om utredningen visar att en indelningsändring bör

göras, skall ett förslag upprättas till ändring samt till den ekonomiska

regleringen m.m. Därefter är det regeringen som enligt 1 § indelningslagen

fattar beslut om en indelningsändring. Kammarkollegiet får enligt 3 § besluta

om en indelningsändring som behövs på grund av oregelbundenhet i indelningen

eller med hänsyn till fastighetsförhållanden och som inte föranleder ekonomisk

reglering mellan kommuner. I vissa fall får länsstyrelsen besluta om en sådan

ändring.

Konstitutionsutskottet behandlade flera motioner om kommundelningar i samband

med behandlingen av propositionen om ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet.

1990/91:KU38). I betänkandet anförde utskottet att det liksom tidigare ansåg

att demokratiska skäl kunde motivera att en kommun delades, men att de

kommunala demokratifrågorna borde lösas på annat sätt än genom ytterligare

delningar av kommuner. Enligt utskottet hade det inte framkommit något som

givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt, varför motionerna

avstyrktes.

Den regering som tillträdde efter 1991 års val förklarade i

regeringsdeklarationen att den såg positivt på kommundelningar. Denna

ståndpunkt återkom i direktiven till Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12),

där regeringen bl.a. anförde att ett sätt att stärka den lokala demokratin är

att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos befolkningen om en

delning och där det finns förutsättningar, inte minst ekonomiska, för detta.

Lokaldemokratikommittén ansåg sig inte kunna uttala sig om huruvida de

kommundelningar som genomförts sedan 1980 medfört bestående fördelar från

kommunalekonomisk eller kommunaldemokratisk synpunkt. Kommittén ansåg

emellertid att de nya, mindre kommuner, som uppkommit genom de genomförda

delningarna, inte har sämre ekonomiska förutsättningar än flertalet andra,

jämförbara kommuner. Något behov av att reformera indelningslagen ansåg

kommittén inte att det fanns. Eventuella inskränkningar i regeringens

skönsmässiga prövning och införande av t.ex. obligatorisk delning under vissa

förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter.

Konstitutionsutskottet har under riksmötet 1993/94 respektive 1995/96

avstyrkt motioner om kommundelningar (bet. 1993/94:KU9, bet. 1993/94:

KU40 respektive bet. 1995/96:KU9) med hänvisning bl.a. till sitt tidigare

uttalande i samband med behandlingen av kommunallagspropositionen.

Sedan 1979 har regeringen beslutat om delning av 10 kommuner vilket givit

upphov till 21 nya kommunbildningar.

Utskottets bedömning

I motionerna 1997/98:K258 yrkande 3 (fp), 1997/98:K526 yrkande 2 (kd) och

1997/98:A203 yrkande 7 (c) uttalas principiellt, med hänvisning till de

demokratiska värden mindre kommuner representerar, att ytterligare kommuner bör

delas. I motion 1996/97:K536 yrkande 1 (c) föreslås att regeringen lämnar

förslag till ett reformprogram med inriktning på kommundelningar, vilket avses

medföra att besluten kommer närmare människorna och att demokratin får större

spelrum.

Till detta vill utskottet, med hänvisning till tidigare uttalanden, anföra

att demokratiska skäl i och för sig kan motivera en kommundelning men att de

kommunala demokratifrågorna bör lösas på annat sätt än genom ytterligare

delningar av kommuner. Motionerna avstyrks.

I motionerna 1996/97:K527 yrkande 2 (fp), 1997/98:K517 yrkande 3 (kd) och

1997/98:K525 yrkande 1 (c) föreslås olika ändringar i reglerna för

kommundelningar. I den förstnämnda motionen föreslås en allmän översyn av

reglerna. I kd-motionen föreslås att Kammarkollegiet skall bemyndigas utreda en

eventuell kommundelning, om den berörda kommunen inte är emot detta. I den

sistnämnda motionen föreslås bl.a. att ett politiskt organ i stället för

Kammarkollegiet skall besluta om huruvida en utredning skall göras i det

enskilda fallet eller inte. Det föreslås även att det skall vara möjligt att

genomföra en delning av en kommun under pågående mandatperiod.

Utskottet konstaterar att indelningslagen har fungerat tillfredsställande

under de snart 20 år den har funnits. Innehållsmässigt är den klar och tydlig

vad avser initiativ, rollfördelning samt procedurer och tidpunkter för

genomförande av kommundelningar. Utskottet konstaterar också att 10 kommuner

har delats på basis av indelningslagens bestämmelser sedan 1979. Med hänvisning

till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga och vad utskottet här anfört

avstyrks motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1997/98:K517 yrkande 3 och

1997/98:K525 yrkande 1.

Återbetalning av kommunalskatt

Motionen

I motion 1996/97:K502 hemställer Leif Carlsson (m) att kommunallagen ändras så

att återbetalning av del av ett föregående års överskott i proportion till

kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomst möjliggörs. Enligt motionären

förekommer det ofta att kommunerna på felaktiga grunder använder

beskattningsrätten och tar ut högre skatt än verksamheten kräver. De

skattehöjningar som genomdrivits visar sig i sådana fall obehövliga då

betydande överskott uppkommer även utan skattehöjning. En återbetalning av ett

överskott som uppkommit på denna grund är enligt kommunalrätten inte tillåten,

eftersom den har samma innebörd som en ändring av den för ett visst år

fastställda skattesatsen. En ändring i efterhand av skattesatsen är enligt

Regeringsrättens tolkning inte tillåten. Kommunallagen bör därför enligt

motionären ändras så att en återbetalning av föregående års överskott blir

möjlig.

Bakgrund

Enligt 8 kap. 4 § kommunallagen skall kommuner och landsting varje år upprätta

en budget för nästa kalenderår. Av 8 kap. 6 § kommunallagen framgår att förslag

till budget skall upprättas av styrelsen före oktober månads utgång. Om det

finns särskilda skäl till det, får budgetförslaget upprättas i november månad.

I så fall skall styrelsen före oktober månads utgång föreslå skattesatsen för

kommunalskatt eller landstingsskatt som ingår i den preliminära inkomstskatten

under det följande året. Enligt 8 kap. 9 § kommunallagen skall fullmäktige, om

budgeten på grund av särskilda skäl inte kan fastställas före november månads

utgång, ändå fastställa skattesatsen inom denna tid. Budgeten skall därefter

fastställas före december månads utgång. Fullmäktige får då fastställa annan

skattesats än den som har bestämts tidigare, om det finns skäl till det. De här

beskrivna tidsfristerna har samband med skatteadministrationen, bl.a. avseende

framställning och distribution av A-skattesedlar och skattetabeller.

Någon möjlighet för fullmäktige att retroaktivt ändra skattesatsen för ett

visst år föreligger inte. Som framgår av 8 kap. 9 § kommunallagen är det

däremot tillåtet att, om särskilda förhållanden inträffar efter det att

fullmäktige i november antagit budgeten och därmed fastställt skattesatsen för

kommande år, i december fastställa ny budget med ändrad skattesats.

Frågan om tidpunkten för fastställande av skattesatsen har visst samband med

frågan om lagligheten av fullmäktiges beslut om att till kommuninvånarna

återbetala viss del av föregående års överskott i proportion till deras

beskattningsbara inkomst. Denna fråga har blivit föremål för rättslig prövning

i Regeringsrätten (RÅ 1991 Ref. 64). Regeringsrätten konstaterade bl.a. att en

kommun inte har rätt att efter budgetårets ingång ändra den för året

fastställda skattesatsen. Ett beslut med detta innehåll skulle innebära att

fullmäktige skulle överskrida sina befogenheter. Det är enligt Regeringsrätten

inte heller möjligt att kringgå kommunallagens bestämmelser på det här aktuella

området genom att besluta om en återbetalning till kommuninvånarna av en viss

del av det överskott som uppkommit under ett visst år. För att en kommun skall

kunna utbetala understöd eller annan vederlagsfri ersättning till enskilda

krävs i princip stöd i lag eller annan författning. I det aktuella rättsfallet

fanns enligt Regeringsrätten inte något sådant stöd.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att det är klart att en kommun inte har rätt att

återbetala hela eller delar av ett överskott som uppkommit under ett visst år

till kommunmedlemmarna. Utskottet kan inte ställa sig bakom ett krav på en

ändring av lagstiftningen på det sätt som motionären önskar. Utskottet vill

också erinra om att en kommun som får överskott i sin verksamhet på olika sätt

och på längre sikt än ett år i viss mening kan kompensera sina medlemmar för

detta. Om skatteintäkterna är större än man beräknade när skattesatsen

fastställdes, påverkar det årets resultat. I balansräkningen kommer ett

positivt resultat upp som en ökning av det egna kapitalet. Det egna kapitalet

kan sedan nästkommande år användas för konsumtion, för investeringar (i stället

för att ta upp lån), till avsättningar eller till att sätta ned skatten. Med

hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion 1996/97:K502.

Val till fullmäktige och nämnder m.m.

Motionerna

I motion 1996/97:K527 yrkande 1 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att

kommunala nyval blir möjliga. Nya partibildningar på nationell och lokal nivå

som uppstått under det senaste decenniet har, särskilt när det gäller partier

av enfrågekaraktär, ibland bidragit till att den kommunala politiken blivit

instabil. Det finns också enligt motionärerna exempel på att företrädare för

sådana partier och ibland också för etablerade partier i stort antal lämnat

fullmäktige eller bytt parti under mandatperioden. Enligt motionärerna vore det

bäst om kommunen i sådana situationer kunde genomföra ett kommunalt nyval. För

att göra detta möjligt bör regeringen lämna förslag till riksdagen om

nödvändiga ändringar i kommunallagen.

I motion 1996/97:K534 begär Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) att

kommunallagstiftningen ändras så att möjlighet ges att genomföra försök med

direktval till stadsdels/kommundelsnämnder redan i valet 1998. Ett argument för

detta är att ett sådant försök bl.a. skulle göra det möjligt att ta reda på

effekterna av att stadsdels- eller kommundelsnämnder kan få en majoritet som

inte motsvarar den som finns i kommunfullmäktige. Motionärerna framhåller att

Stockholms stad hos regeringen hemställt om att få genomföra ett sådant försök.

I motion 1996/97:K530 föreslår Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) att

regeringen tillmötesgår Stockholms stads framställan om lagändring som

möjliggör försök med direktval av stadsdelsnämnder i samband med valet 1998.

Enligt motionärerna har det ansvariga departementet meddelat att man inte avser

att tillmötesgå en framställan om sådana lagändringar som skulle möjliggöra

försök med direktval till några av stadsdelsnämnderna i Stockholm vid valet

1998. Riksdagen bör enligt motionärerna som sin mening ge regeringen till känna

att den bör tillmötesgå Stockholms stads framställan.

I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 föreslår Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) att

ökat självstyre införs i form av direktvalda lokala stadsdelsstyrelser i

invandrartäta områden, varigenom lokalt engagemang, delaktighet och ansvar för

närområdet skulle uppmuntras. Dessa lokalt valda organ bör enligt motionärerna

kopplas till ett nationellt program för särskilda insatser i invandrartäta

områden. Regeringen bör enligt motionärerna återkomma med förslag till ökat

lokalt självstyre i enlighet med intentionerna i motionen.

I motion 1997/98:K202 hemställer Carl Bildt m.fl. (m) att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om möjligheten att införa nyval på kommun- och

landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7). Frågan

har enligt motionärerna aktualiserats som en följd av senare års avslöjanden om

kommunpolitikers affärer, brott och andra oegentligheter. Vad frågan ytterst

handlar om enligt motionärerna är hur väljarnas berättigade krav och

förväntningar skall kunna tillgodoses när väljarna inte längre hyser något

förtroende för den sittande politiska majoriteten.

Liknande synpunkter framförs i motion 1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m). Det

borde enligt motionärens mening finnas möjligheter för fullmäktige i kommuner

och landsting att begära misstroendeförklaring mot den politiska ledningen och

att nyval anordnas om en sådan omröstning går ledningen emot.

I motion 1997/98:K208 hemställer Marie Wilén (c) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med sänkt

rösträttsålder i kommunalvalet 1998 (yrkande 1). Enligt motionären är det

nödvändigt att samhället bättre tar till vara unga människors värderingar,

engagemang och vilja till inflytande i den demokratiska processen. Det kan ske

genom bl.a. förändringar i rösträttsåldern. Motionären framhåller också att

genomsnittsåldern för förstagångsväljare, på grund av de fyraåriga

mandatperioderna, höjs till 20 år.

I motion 1997/98:K258 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen hos

regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda kommundelsnämnder

(yrkande 4). Motionärerna framhåller bl.a. att en politisk majoritet i

Stockholms stad inte fått regeringens tillstånd att göra försök med direktvalda

stadsdelsnämnder. I motionen hemställs också att riksdagen hos regeringen begär

förslag om möjlighet till extraval i kommuner och landsting (yrkande 5). En

sådan möjlighet kommer enligt motionärerna att vara värdefull i fall där de

politiska förutsättningarna ändras under mandatperioden, t.ex. då

samarbetsförhållandena inom en regerande majoritet drastiskt förändras.

I motion 1997/98:K259 hemställer Ingrid Burman (v) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid

val till kommunfullmäktige. Enligt motionären bör det i vallagen införas en

bestämmelse om utjämningsmandat vid val till kommunfullmäktige i likhet med vad

som gäller vid val till landstingsfullmäktige. De nuvarande bestämmelserna

innebär enligt motionären att ett parti kan hamna utanför fullmäktige, om

partiets röster är jämnt fördelade över kommunen, vilket utgör ett demokratiskt

problem.

I motion 1997/98:K509 hemställer Peter Eriksson m.fl. (mp) att riksdagen

beslutar om sådana ändringar i kommunallagen att dels misstroendeförklaring kan

riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse och enskilt

majoritetskommunalråd (yrkande 2), dels en majoritet av fullmäktige kan utlysa

nyval enligt samma principer som gäller i riksdagen (yrkande 3). Motionärerna

konstaterar att det inte finns någon motsvarighet till misstroendeförklaring

och nyval i kommuner och landsting men att det finns skäl att införa en ny

ordning i detta avseende.

I motion 1997/98:K516 föreslår Inger Koch (m) att riksdagen hos regeringen

begär en översyn av reglerna för antalet ledamöter i kommunfullmäktige i

enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 1). Enligt motionen är reglerna

för minsta antal ledamöter i fullmäktige stelbenta och dåligt anpassade till

verksamheten i dagens kommuner. En förbättring av den medborgerliga

förankringen, insynen och arbetsförhållandena i kommunalpolitiken bör enligt

motionären kunna ske på annat sätt än genom bibehållandet av detaljerade regler

i detta avseende.

I motion 1997/98:K527 hemställer Marianne Carlström m.fl. (s) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i

kommunallagen avseende dels möjligheten att utlysa nyval, dels införande av ett

system med ersättare motsvarande det som finns i riksdagen. Argumenten i

motionen för att införa ett upplösningsinstitut och möjlighet till nyval

överensstämmer i stort sett med vad som framförs i andra motioner med samma

inriktning. När det gäller frågan om ersättare anser motionären att det

nuvarande systemet med ersättare i styrelser och nämnder medför problem för

partier med få mandat.

Bakgrund

Rösträttsålder

Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige har enligt

4 kap. 2 § kommunallagen den som är folkbokförd i kommunen, senast på valdagen

fyller 18 år och är medborgare i Sverige eller i någon annan av EU:s

medlemsstater eller är medborgare i Island eller Norge eller, för det fall de

är andra utlänningar, har varit folkbokförda i Sverige i tre år i följd före

valdagen. Enligt 3 § har den som är röstberättigad vid val av fullmäktige inom

en kommun i landstinget också rösträtt vid val av landstingsfullmäktige.

Rösträtten sänktes 1969, liksom den civila myndighetsåldern, från 21 år till

20 år. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern ytterligare till

nuvarande 18 år.

Ungdomspolitiska kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) föreslagit

att en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år för val till

kommunfullmäktige skall genomföras. Försöksverksamheten föreslås omfatta ett

tiotal kommuner och inledas med valet 1998. Verksamheten föreslås utvärderas av

en särskild utredning.

Konstitutionsutskottet har behandlat frågan om en sänkning av rösträttsåldern

senast under förra riksmötet (bet. 1996/97:KU16), varvid utskottet vidhöll sin

tidigare åsikt att det inte fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den

ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende.

Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval

Bestämmelser om den kommunala valkretsindelningen finns i vallagen (1997:157) i

2 kap. 3-12 §§. Bestämmelser om utjämningsmandat och småpartispärr i

landstingsval finns i 3 kap. 4-6 §§ och 18 kap. 24-29 §§.

För val av landstingsledamöter indelas landstingen i valkretsar. För val av

kommunfullmäktige gäller att kommunerna skall delas in i valkretsar, om det

finns fler än 24 000 röstberättigade invånare i kommunen eller det skall utses

minst 51 fullmäktige för kommunen. Kommunen får också indelas i valkretsar, om

det finns fler än 6 000 röstberättigade i kommunen.

Ett helt proportionellt valsystem innebär bl.a. att, sedan de fasta

valkretsmandaten fördelats, avvikelser från ett proportionellt resultat

korrigeras med hjälp av utjämningsmandat. För val till landstingsfullmäktige

infördes ett helt proportionellt system vid valet år 1976. För fördelningen av

mandaten i landstingsfullmäktige har spärren satts till 3 % av rösterna i hela

landstinget. Mandaten i landstingsfullmäktige utgörs av fasta valkretsmandat

och utjämningsmandat. Fördelningen av mandaten i kommunfullmäktige sker för

varje valkrets proportionellt med hjälp av den jämkade uddatalsmetoden. Något

utjämningsförfarande mellan valkretsarna förekommer inte och inte heller någon

särskild småpartispärr.

Frågan om att införa ett mer proportionellt system också för val till

kommunfullmäktige har utretts flera gånger utan att det lett till lagstiftning.

Senast övervägdes frågan av 1993 års vallagskommitté, som inte kunde enas i

frågan på grund av bl.a. oenighet om det angelägna i att ha likartade system

för val till landstings- och kommunfullmäktige. Kommittén lade därför inte fram

något förslag. Inte heller i vallagspropositionen (prop. 1996/97:70) föreslogs

någon ändring av gällande ordning. Konstitutionsutskottet (bet. 1996/97:KU16)

delade regeringens uppfattning att det inte borde införas några regler om

utjämningsmandat eller småpartispärr vid kommunfullmäktigeval i den nya

vallagen och tillstyrkte propositionens förslag i denna del.

Antalet ledamöter i fullmäktige

Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen är det fullmäktige som bestämmer hur många

ledamöter som fullmäktige skall ha. Antalet skall bestämmas till ett udda tal

och till minst 31 i kommuner med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder

och i landsting med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder, till minst

41 i kommuner med över 12 000 t.o.m. 24 000 röstberättigade invånare, till

minst 51 i kommuner med över 24 000 t.o.m. 36 000 röstberättigade invånare och

i landsting med över 140 000 t.o.m. 200 000 röstberättigade invånare, till

minst 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade invånare och 71 i landsting

med över 200 000 röstberättigade invånare. I Stockholms kommun och i landsting

med över 300 000 röstberättigade invånare skall dock antalet ledamöter

bestämmas till minst 101.

Vid skilda tillfällen har det föreslagits att latitudsystemet skall ersättas

av en regel med en fast minimigräns, men någon ändring med den innebörden har

inte genomförts. Ett argument mot en ändring är att en fast minimigräns skulle

kunna utnyttjas som en form av spärr mot småpartier och därmed motverka de

kommunala intressena (SOU 1990:24 s. 24, prop. 1990/91:117 s. 79). Någon

maximigräns finns inte i lagen, varför fullmäktigeförsamlingen alltid kan göras

större än vad lagen kräver.

Konstitutionsutskottet har under senare år (bet. 1993/94:KU9, 1995/96:

KU9) avstyrkt motioner med motiveringen att de gällande reglerna bör behållas

av demokratiska skäl. I det förstnämnda betänkandet hänvisade utskottet till

Lokaldemokratikommitténs bedömning att en allmän regel om lägsta antal

ledamöter skulle kunna fungera som en reell spärr för de mindre partierna.

Ersättare i fullmäktige och nämnder

För ledamöterna i fullmäktige skall det enligt 5 kap. 4 § kommunallagen finnas

ersättare. I en kommun bestämmer kommunfullmäktige det antal ersättare som

skall ligga till grund för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. 55 §

vallagen (1997:157). Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst hälften av

det antal platser som varje parti får i kommunen. Föreskrifter om att utse

ersättare i fullmäktige finns i vallagen. En ersättare skall enligt 5 kap. 12 §

kommunallagen tjänstgöra för en ledamot som är förhindrad att inställa sig till

ett sammanträde eller att vidare delta i ett sammanträde. Om ersättarnas

tjänstgöring, bl.a. avseende ordningen mellan ersättarna, finns bestämmelser i

6 kap. 13-17 §§.

Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs enligt 6 kap. 9 § kommunallagen av

fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. I styrelsen får antalet

ledamöter inte vara mindre än fem och antalet ersättare bör vara lika stort som

antalet ledamöter. I en s.k. gemensam nämnd skall antalet ersättare vara lika

stort som antalet ledamöter. Den sistnämnda bestämmelsen träder i kraft den 1

januari 1998. Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om ersättarnas tjänstgöring

i nämnderna. Några bestämmelser om turordningen mellan ersättarna i nämnderna

finns numera inte i kommunallagen. Det anses naturligt att turordningen görs

upp i samband med valet mellan de i fullmäktige representerade politiska

partierna.

Entledigande av förtroendevalda/nyval

Mandattiden för fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder i kommuner och

landsting regleras i 5 kap. 5 § respektive 6 kap. 12 och 13 §§ kommunallagen.

Enligt 5 kap. 5 § skall ledamöterna och ersättarna i fullmäktige väljas för

fyra år räknat fr.o.m. den 1 november valåret. Om valprövningsnämnden har

beslutat om omval enligt 19 kap. 21 § vallagen (1997:157) skall mandattiden

dock förlängas till dess omvalet har avslutats. I Stockholms kommun räknas

mandattiden fr.o.m. den 15 oktober valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall

ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljas för fyra år räknat fr.o.m. den 1

januari året efter det år då val av fullmäktige ägt rum i hela landet.

Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas fr.o.m. det

sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse

förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja

styrelse vid fullmäktiges första sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § bestämmer

fullmäktige mandattiderna för andra nämnder än styrelsen.

En förtroendevalds uppdrag kan enligt kommunallagen upphöra vid särskilda

situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall fullmäktige befria en förtroendevald från

uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl

mot det. Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 § återkalla uppdraget för en

förtroendevald som valts av fullmäktige om den förtroendevalde har vägrats

ansvarsfrihet eller genom dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott

för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §, som trädde i kraft den 1 juli 1994,

återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd där den politiska

majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige, eller vid förändringar i

nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya

ledamöter och ersättare har förrättats eller när en ny nämndorganisation träder

i kraft.

En sådan situation som avses i den nyss nämnda paragrafen kan enligt prop.

1993/94:188 uppstå till följd av att det politiska majoritetsförhållandet

skiftat under mandatperioden på grund av att ett parti, som till en början

ingått i majoriteten, senare valt att i stället samarbeta med oppositionen,

varigenom en ny majoritet bildats. Den yttersta konsekvensen av en sådan

situation är enligt propositionen att styrelsen och övriga nämnder inte längre

har fullmäktiges förtroende. Med hänsyn till att det på kommunal nivå inte

finns någon möjlighet till misstroendeförklaring i fullmäktige och inte någon

möjlighet att utlysa nyval borde det enligt propositionen tillskapas

möjligheter att under löpande mandatperiod göra förändringar i nämndernas

sammansättning så att dessa speglar den politiska majoriteten i fullmäktige då

majoriteten skiftat.

Konstitutionsutskottet avstyrkte under 1995/96 års riksmöte en motion enligt

vilken lagstiftningen borde ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner

och landsting utlysa nyval under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt

utskottet borde man, innan någon ändring av kommunallagen föreslås, under

ytterligare en tid avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelserna i

kommunallagen om möjligheten att återkalla uppdragen för samtliga

förtroendevalda i en nämnd.

Direktval till kommundelsorgan

Vid den kommunallagsrevision som riksdagen fattade beslut om år 1991 infördes i

kommunallagen ett kapitel som innehåller grundläggande föreskrifter om

kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan

dem. Enligt den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1992,

krävs endast att det i varje kommun och landsting skall finnas en styrelse med

vissa övergripande uppgifter. På de specialreglerade områdena gavs kommunerna

och landstingen ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas för att

fullgöra uppgifterna och bestämma om deras verksamhetsområden och inbördes

förhållanden. Av den nya kommunallagen framgår också att det är möjligt att

inrätta nämnder på lokal nivå, s.k. kommundels- eller stadsdelsnämnder.

Enligt 3 kap. 4 § kommunallagen skall fullmäktige, om inte något annat är

särskilt föreskrivet, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes

förhållanden. Fullmäktige får därvid bestämma att en nämnd skall ha hand om en

eller flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget eller för en del av

kommunen eller landstinget. Fullmäktige får vidare bestämma att en nämnd skall

ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, vara underställd en

annan nämnd eller vara gemensam med en annan kommun eller ett annat landsting.

Enligt 6 kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i en nämnd av fullmäktige till

det antal som fullmäktige bestämmer. Ledamöter och ersättare i en gemensam

nämnd väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna och landstingen. Till

kommundelsnämnderna förs vanligen uppgifter från flera sektorsområden, i

allmänhet grundskola samt social-, fritids- och kulturverksamheterna.

Möjligheten för fullmäktige att utse lokala beslutande nämnder har funnits

sedan början av 1980-talet. År 1997 finns det kommundels- eller stadsdels-

nämnder omfattande hela kommunens territorium i 16 kommuner. I fem kommuner

finns det kommundelsorgan i delar av kommunen.

Ledamöterna i en kommundelsnämnd brukar utses på samma sätt som ledamöterna i

en annan kommunal nämnd, nämligen proportionellt i förhållande till

mandatställningen i fullmäktige. Om de i fullmäktige representerade partierna

är överens, kan också andra krav ställas upp för dem som kandiderar, t.ex. att

de skall vara bosatta i den kommundel i vars lokala nämnd de skall ingå.

Partierna kan också komma överens om att sammansättningen av en kommundelsnämnd

skall motsvara valresultatet i just den kommundelen. Det finns också exempel på

en lokal nämnd som utsetts av fullmäktige efter en omröstning bland medborgarna

i den aktuella kommundelen där valet var ett rent personval och där

kandidaterna inte representerade något politiskt parti. Detta har skett i

Hudiksvalls kommun i kommundelen Svågadalen.

Frågan om direktval till lokala kommunala nämnder har ventilerats från tid

till annan under drygt 15 år. Den har varit föremål för behandling i bl.a.

Kommunaldemokratiska kommittén (Ds Kn 1981:8) och 1988 års kommunallagskommitté

(SOU 1990:24) samt i proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag.

Kommunaldemokratiska kommittén diskuterade i sitt betänkande för- och nackdelar

med direktval men avstod från ett eget ställningstagande. Kommunallagskommittén

bedömde att fullmäktige skulle tveka att anförtro verkligt viktiga uppgifter

till organ som man inte själv utsett och som ibland skulle ha en annan

partipolitisk sammansättning än fullmäktige. Det fanns enligt kommittén en risk

att uppgiftsöverföringen från fullmäktige till ett direktvalt organ skulle

åtföljas av så detaljerade föreskrifter att reformen bara skulle ge ett sken av

ökad demokrati.

I propositionen om en ny kommunallag (prop. 1990/91:117) anfördes bl.a. att

det starkaste skälet till att regeringen inte i detta sammanhang lade fram ett

förslag om direktval var att en sådan ordning skulle kunna begränsa

fullmäktiges möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten. Därigenom

skulle en oklarhet uppstå om hur valutslaget skulle komma att påverka

verksamheten. Särskilt tydligt skulle detta bli i ett system där fullmäktige

styr genom att ange mål och allmänna riktlinjer. Konstitutionsutskottet

avstyrkte, med hänvisning till tidigare ställningstaganden, flera motioner som

väckts med anledning av propositionen och i vilka yrkades att direktval till

lokala nämnder skulle bli möjligt (1990/91:KU38), och riksdagen följde

utskottet. Utskottet har senare (1992/93:KU4) gjort samma bedömning och

avstyrkt motioner med liknande yrkanden.

Demokratiutvecklingskommittén, som haft i uppdrag att utreda och föreslå

åtgärder som kan öka medborgarnas möjligheter till inflytande och delaktighet i

samhällsutvecklingen (dir. 1995:56), har i sitt betänkande (SOU 1996:162) bl.a.

föreslagit att en dispenslagstiftning införs med verkan från och med 1998 års

val och två mandatperioder framåt som gör det möjligt för kommuner att inrätta

direktvalda lokala organ. Enligt kommittén skulle möjligheter till direktval

kunna ge kommundelsnämnderna nya förutsättningar att minska avståndet mellan

väljare och valda och utveckla medborgarinflytandet och den lokala demokratin.

Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från

Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något förslag om

lagstiftning med anledning av kommittéförslaget i denna del.

Utskottets bedömning

I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med

sänkt rösträttsålder genomförs i 1998 års kommunalval. Utskottet finner ingen

anledning att ändra sin tidigare uttalade ståndpunkt med innebörd att det inte

finns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som för närvarande gäller

för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Motionen avstyrks.

I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs

vid val av kommunfullmäktige. Utskottet anser att en så viktig fråga som den

här aktuella kräver bred politisk uppslutning, om man vill ändra den rådande

ordningen. Utskottet konstaterar att en sådan enighet inte var möjlig att

åstadkomma inom 1993 års vallagskommitté och att regeringen därför inte lade

fram något förslag på detta område i samband med 1996 års vallagsproposition.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionen.

I motion 1997/98:K516 yrkande 1 (m) föreslås att en översyn kommer till stånd

beträffande reglerna om antalet ledamöter i kommunfullmäktige. Utskottet har

tidigare avstyrkt motioner med samma innehåll med motiveringen att de gällande

reglerna bör bibehållas av demokratiska skäl. Utskottet har därvid framfört att

en generell regel om lägsta antal ledamöter kan fungera som en spärr för

småpartier. Utskottet står fast vid denna ståndpunkt och avstyrker motionen.

I motion 1997/98:K527 delvis (s) föreslås att ett system med ersättare

motsvarande det som finns i riksdagen införs även i kommuner och landsting.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns avsevärda skillnader

mellan ersättarsystemet i riksdagen och i kommuner och landsting. Motionärerna

påstår att en ersättare i en kommunal nämnd inte kan tjänstgöra en längre tid

för en ledamot som inte kan delta i sammanträdena på grund av sjukdom etc. I

detta hänseende finns emellertid i kommunallagen inte någon begränsning, även

om det är underförstått att en ersättare går in endast vid enstaka tillfällen.

Problem som är förknippade med en längre tids frånvaro går enligt utskottets

mening att lösa genom att nämndledamoten avgår från sitt uppdrag under den

aktuella tiden för att återväljas senare, då ersättaren lämnar sitt tillfälliga

uppdrag. När det gäller uppdrag som kommunalråd och motsvarande möter det inget

hinder att en tjänsteförrättande befattningshavare utses för viss tid. Enligt

utskottets mening är de problem som behandlas i motionen inte av den arten att

det krävs lagstiftning för att råda bot på dem. Med hänvisning till vad

utskottet här anfört avstyrks motionen.

I sex motioner, varav två moderata (1997/98:K202 yrkande 7, K205), två

folkpartistiska (1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 5), en

miljöpartistisk (1997/98:K509 yrkandena 2 och 3) samt en socialdemokratisk

(1997/98:K527 delvis), föreslås att möjlighet införs till upplösning av

fullmäktige och därav följande nyval. I vissa motioner föreslås också att

institutet misstroendeförklaring införs i fullmäktige. Som skäl för förslagen

anges bl.a. att tillväxten av lokala småpartier i många fall medför att

lokalpolitiken destabiliseras eller att enskilda ledande personer eller en

majoritet tappar förtroendet hos allmänheten och/eller fullmäktige till följd

av kriminellt eller olämpligt beteende. I fall som dessa bör det vara möjligt

att förfara som på central politisk nivå, menar motionärerna, dvs. uttala

misstroende mot den sittande ledningen, upplösa den parlamentariska

församlingen och utlysa nyval.

Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i

kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för

fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska

majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige. Under 1995/96 års

riksmöte avstyrkte utskottet en motion enligt vilken lagstiftningen borde

ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner och landsting utlysa nyval

under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt utskottet borde man, innan

någon ändring av kommunallagen föreslås, under ytterligare en tid avvakta

erfarenheterna av de nya bestämmelserna i kommunallagen om möjligheten att

återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd. Utskottet finner

ingen anledning att nu inta en annan ståndpunkt än den nyss redovisade och

avstyrker därför motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7,

K205, K258 yrkande 5, K509 yrkandena 2 och 3 och K527 delvis.

I motion 1996/97:K534 (c) föreslås att kommunallagen ändras så att det blir

möjligt att genomföra försök med direktval till stadsdels/kommundelsnämnder

redan i valet 1998. Ett liknande förslag framförs i fp-motionerna 1996/97:K530

och 1997/98:K258 yrkande 4. I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 (c) föreslås att

ökat självstyre införs i form av direktvalda stadsdelsstyrelser i invandrartäta

områden.

Frågan om hur kommundels- eller stadsdelsnämnder skall väljas, indirekt av

fullmäktige eller direkt av dem som bor i det aktuella området, har länge

funnits på den politiska dagordningen.

Enligt utskottets mening är ett av de tyngst vägande skälen mot direkta val

till stadsdels- och kommundelsnämnder att fullmäktiges kommunövergripande

ansvar riskerar att undergrävas, om majoritetsförhållandena i de lokala

nämnderna avviker från majoritetsförhållandena i fullmäktige. Därmed blir också

de politiska konsekvenserna av valutslaget oklara. Som framgått ovan har

Demokratiutvecklingskommittén föreslagit en dispenslagstiftning på det här

aktuella området. Förslaget bereds för närvarande i Inrikesdepartementet,

varför riksdagen inte nu bör fatta beslut i dessa frågor. Med hänvisning till

detta avstyrks motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11

och 1997/98:K258 yrkande 4.

Medborgarinitiativ, inflytandefrågor

Motionerna

I motion 1996/97:K509 föreslår Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) att

kommunallagens bestämmelser om medborgarinitiativ i fråga om kommunal

folkomröstning ändras i olika hänseenden. I yrkande 1 föreslås att ärende om

folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunmedlemmarna skall bli

bindande. I yrkande 2 föreslås att kommunala folkomröstningar blir bindande.

Med yrkande 1 torde motionärerna avse att ett initiativ bakom vilket minst 10

procent av de röstberättigade ställt sig skall leda till att en folkomröstning

genomförs oavsett opinionen i fullmäktige. Med yrkande 2 torde avses att en

sådan kommunal folkomröstning som tillkommit genom medborgarinitiativ skall

vara beslutande i stället för som nu enbart rådgivande. Enligt motionärerna har

bestämmelsen om s.k. folkinitiativ som infördes i kommunallagen 1994 blivit ett

fiasko i den meningen att inget sådant initiativ hittills lett till beslut om

att genomföra en folkomröstning. Genom en förbättring av det kommunala

folkomröstningsinstitutet i överensstämmelse med vad som föreslås i motionen

stärks enligt motionärerna demokratin generellt i Sverige. I yrkande 3 föreslås

att ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga skall få väckas i

fullmäktige av minst 10 procent - i stället för 5 procent enligt nuvarande

bestämmelser - av de röstberättigade i kommunen eller landstinget. - Samma

förslag framförs i motion 1997/98:K506 yrkande 1-3. I denna motion hemställs

härutöver att ärende om att hålla folkomröstning som väckts av minst en

tredjedel av kommunfullmäktiges eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall

bli bindande (yrkande 4). Med bindande avses här att ett sådant initiativ

alltid skall leda till att en folkomröstning genomförs.

I motion 1996/97:K516 yrkande 1 begär Peter Eriksson m.fl. (mp) att

kommunallagen ändras så att det blir möjligt för fullmäktige att ge de

röstberättigade i kommunen motionsrätt i fullmäktige. - Samma förslag framförs

i motion 1997/98:K509 yrkande 1. - Sådana motioner som väcks av kommunmedlemmar

skall enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 ges samma dignitet från

beredningssynpunkt som motioner som väcks av de politiska partierna i

fullmäktige. Motionärerna säger sig vara övertygade om att många goda förslag

aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många förslagsställare

inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i massmedia. Ett sätt

att komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att

motionera direkt till fullmäktige. En sådan motionsrätt skulle enligt

motionärerna ställa ökade krav på motionsberedningen.

I motion 1997/98:K241 hemställer Chatrine Pålsson (kd) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om demokratiförsök för

ungdomar. Enligt motionären skulle det vara framåtsyftande att regeringen ägnar

särskild uppmärksamhet åt att följa, analysera och utvärdera demokratiförsök

som genomförs tillsammans med ungdomar i olika delar av landet, t.ex. s.k.

ungdomsparlament, en verksamhet som år 1998 avses genomföras i de tre

Smålandslänen.

I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka

medborgarnas inflytande och medansvar i samhället (yrkande 1). Enligt

motionären bör medborgarnas ökande kompetens tas till vara inom olika

verksamheter. Enskilda människors kunskap, engagemang och erfarenheter är en

positiv kraft när det gäller att vidareutveckla demokratin i Sverige. Därför

måste enligt motionären inriktningen i allt förändringsarbete vara att stärka

medborgarnas möjligheter till inflytande, medansvar och valfrihet.

I motion 1997/98:K526 hemställer Inger Davidson och Göran Hägglund, båda

(kd), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunala folkomröstningar (yrkande 1). Motionärerna anser att om 10

procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting skriftligen

ställt sig bakom ett krav på en folkomröstning skall en sådan genomföras utan

att fullmäktige prövar frågan. Regeringen bör enligt motionen återkomma med

lagstiftningsförslag på detta område.

I motion 1997/98:So673 hemställer Johan Lönnroth m.fl. (v) att riksdagen hos

regeringen begär förslag om former för att förstärka ungdomars möjligheter till

kollektivt inflytande i kommunerna (yrkande 2). I motionen hänvisas till ett

förslag från Ungdomspolitiska kommittén enligt vilket kommunerna tillsammans

med de unga bör skapa fora för kommunikation mellan politiker och kommunens

ungdomar. Enligt motionärerna bör former för detta skyndsamt utarbetas.

Bakgrund

Kommunal folkomröstning

Enligt 5 kap. 34 § kommunallagen får fullmäktige besluta att det som ett led i

beredningen av ett ärende som fullmäktige skall handlägga skall inhämtas

synpunkter från medlemmarna i kommunen eller landstinget. Detta kan ske genom

folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Vid

opinionsundersökning eller liknande förfarande får valnämnden anlitas, om

nämndens verksamhet i övrigt inte hindras av det. Närmare föreskrifter om

förfarandet vid folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar.

Ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga får enligt 5 kap. 23 § i

fullmäktige väckas, förutom av en nämnd, en ledamot genom motion, revisorerna i

vissa fall, en fullmäktigeberedning samt styrelsen i ett företag där kommunen

eller landstinget innehar samtliga aktier eller bestämmer tillsammans med någon

annan, även av minst fem procent av de röstberättigade kommun- eller

landstingsledamöterna. Initiativet skall vara skriftligt, ange den aktuella

frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar,

namnförtydliganden och uppgift om deras adresser.

Bestämmelserna i 5 kap. 23 § kommunallagen om folkinitiativ infördes den 1

juli 1994 på grund av ett förslag från Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90).

Kommittén ansåg att tiden var mogen för att utveckla det kommunala

folkomröstningsinstitutet och att möjliggöra ett mer frekvent utnyttjande av

detta. Förslaget innebar att om minst tio % av de röstberättigade

kommunmedlemmarna skriftligen begärt en folkomröstning i en viss fråga skulle

fullmäktige vara skyldig att ta upp frågan, dock att fullmäktige skulle avgöra

om en folkomröstning skulle hållas eller inte. Regeringen instämde i den

följande propositionen (prop. 1993/94:188) i kommitténs principiella

argumentering för folkinitiativ. Tröskeln för möjligheten att väcka

folkinitiativ sänktes från tio till fem % med argumentet att det skulle bli

alltför svårt att få till stånd folkomröstningar i stora kommuner med den högre

nivå som kommittén föreslagit. Riksdagen följde propositionens förslag

(1993/94:KU40).

Den tidigare nämnda Demokratiutvecklingskommittén konstaterade i sitt

betänkande (SOU 1996:162) att inte i något av det fyrtiotal folkinitiativ till

folkomröstning som hittills tagits hade fullmäktige beslutat bifalla förslaget

om folkomröstning. Därmed riskerar reformen enligt kommitténs mening att

framstå som skendemokratisk. Ett sätt att skapa balans mellan den

representativa demokratin och ett underlättande av möjligheten för engagerade

medborgare att få till stånd en folkomröstning skulle kunna vara att behålla

reglerna i kommunallagen om folkinitiativ men koppla dessa till ett krav på

kvalificerad majoritet i fullmäktige för att förslaget skall kunna avslås.

Förslaget innebär att det räcker att en tredjedel av fullmäktige stöder ett

folkinitiativ för att en folkomröstning skall komma till stånd. När det gäller

formulering av frågeställning och svarsalternativ skall fullmäktige fatta

beslut på vanligt sätt. Förslaget bereds f.n. i Regeringskansliet. Enligt

uppgift från Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något

lagförslag med anledning av kommittéförslaget i denna del.

Medborgerlig motionsrätt

Enligt 5 kap. 23 § kommunallagen får ärenden i fullmäktige väckas av en nämnd,

en ledamot genom motion, revisorerna om ärendet gäller förvaltning som har

samband med revisionsuppdraget, en fullmäktigeberedning om fullmäktige har

föreskrivit det eller styrelsen i ett kommunalt företag om fullmäktige har

beslutat det för särskilda fall. Ärende om att hålla folkomröstning i en viss

fråga får väckas i fullmäktige av minst fem % av de röstberättigade kommun-

eller landstingsmedlemmarna.

Enskilda kommunmedlemmar har mycket begränsade formella möjligheter att ta

initiativ i en fråga som ryms inom fullmäktiges kompetensområde. Den enda

möjlighet som erbjuds i kommunallagen är den nyss nämnda som innebär att man

undertecknar ett folkinitiativ om folkomröstning. Härutöver finns möjligheten

att kontakta enskilda förtroendevalda eller ett eller flera politiska partier

med förslag om att en viss fråga bör aktualiseras. Även den kommunala

förvaltningen kan kontaktas på motsvarande sätt. Någon skyldighet för en

kommunal nämnd att ta upp ett sådant initiativ till sakbehandling finns

emellertid inte.

I den finska kommunallagen finns en bestämmelse om medborgerlig initiativrätt

innebärande att kommunmedlemmarna har rätt att ta initiativ och få information

om vilka åtgärder som vidtagits till följd av initiativet. Dessutom skall

fullmäktige minst en gång om året få information om vilka initiativ medborgarna

tagit och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av dessa. Om antalet

initiativtagare i en viss fråga motsvarar minst två % av de röstberättigade

skall frågan tas upp till behandling i fullmäktige inom sex månader.

Demokratiutvecklingskommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:162) föreslagit

att det i kommunallagen införs bestämmelser om motionsrätt för dem som är

röstberättigade i fullmäktigevalet. Beredningen av en sådan medborgarmotion bör

enligt kommittén ske så att fullmäktige kan fatta beslut i ärendet inom ett år

från det motionen väckts.

Enligt kommitténs mening skulle en medborgerlig motionsrätt på ett radikalt

sätt bidra till att öppna dörrarna till de politiska rummen, minska avståndet

mellan väljare och valda och öka förståelsen för den representativa demokratins

arbetssätt. Den skulle också bidra till att öka intresset för de

kommunalpolitiska frågorna och därmed underlätta rekryteringen till de

kommunala förtroendeuppdragen.

Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från

Inrikesdepartementet kommer regeringen för närvarande inte att lägga fram något

lagförslag med anledning av kommitténs förslag i denna del.

Ungdomspolitiska kommittén

Ungdomspolitiska kommittén, som tillsattes våren 1996, har enligt sina direktiv

(dir. 1995:154) haft i uppgift att se över vissa ungdomspolitiska frågor. En av

kommitténs uppgifter har varit att föreslå åtgärder för att stärka ungdomars

inflytande på olika nivåer i samhället.

I sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) anför kommittén bl.a. att ungas

delaktighet i beslutsprocesserna bör öka. För att detta skall bli möjligt har

kommittén föreslagit vissa ändringar i olika regelverk som hindrar unga att ta

del av makten. Förslagen avser såväl riks- som kommunalpolitik. Andra förslag i

betänkandet syftar till att försöka ändra vuxnas attityder till unga så att de

inser att ungas delaktighet utgör en resurs för samhället. Bland förslagen kan

nämnas att regeringen bör vara uppmärksam på ålderssammansättningen i centrala

myndigheter och statliga kommittéer, att varje kommun i samarbete med unga

utformar och antar ett ungdomspolitiskt handlingsprogram och skapar fora för

kommunikationen mellan politiker och de unga i kommunen, att varje skola bör

erbjuda eleverna regelbunden information från de politiska partierna och deras

ungdomsförbund samt att kommunernas arbete med att göra de unga delaktiga i den

kommunala beslutsprocessen bör följas och kartläggas till år 2002.

Ärendet bereds för närvarande i Inrikesdepartementet.

Utskottets bedömning

I några motioner föreslås relativt långtgående förändringar av reglerna för

kommunala folkomröstningar. Det gäller införande av beslutande folkomröstning

på initiativ av 10 % av de röstberättigade i kommunen (motionerna 1996/97:K509

yrkandena 1-3 (mp) och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 (mp)). I en annan motion

(1997/98:K526 yrkande 1 (kd)) föreslås att andelen röstberättigade som kan ta

initiativ till folkomröstning höjs från 5 till 10 % men att samtidigt ett

sådant folkinitiativ skall genomföras utan föregående prövning av fullmäktige.

Slutligen föreslås i motion 1997/98:K506 yrkande 4 (mp) att ett initiativ till

folkomröstning bakom vilket står minst en tredjedel av fullmäktige automatiskt

skall utlösa en sådan folkomröstning.

Utskottet konstaterar att det svenska folkomröstningsinstitutet både på

nationell och kommunal nivå i grunden är av rådgivande karaktär. Ett undantag

utgör folkomröstning angående vilande grundlagsförslag enligt bestämmelserna i

8 kap. 15 § RF. Folkomröstningsinstitutet på kommunal nivå i sin nuvarande

utformning är ett led i fullmäktiges beredning av ett ärende. Denna beredning

innebär att fullmäktige fattar beslut på grundval av en prövning av alla

omständigheter i ärendet, inklusive resultatet av en eventuell folkomröstning.

Ett införande av en beslutande typ av kommunala folkomröstningar vore enligt

utskottets mening att undergräva det representativa demokratiska systemet.

Motionerna 1996/97:K509 yrkande 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 avstyrks.

När det gäller förslaget om att en viss andel röstberättigade skall kunna

utlösa en folkomröstning vill utskottet anföra följande. Utskottet anser att

det är viktigt att det inom ramen för det representativa demokratiska systemet

finns ett utrymme för folkinitiativ i fråga om folkomröstning. Däremot anser

utskottet det principiellt felaktigt att en viss andel av de röstberättigade

skall kunna tvinga fram en folkomröstning, även om kravet som föreslås i

motionen höjs till 10 %. Den nuvarande ordningen enligt vilken fullmäktige

beslutar om huruvida ett folkinitiativ skall leda till att en folkomröstning

genomförs eller inte bör bibehållas. Motion 1997/98:K526 yrkande 1 avstyrks.

Beträffande förslaget att ett folkomröstningsinitiativ, bakom vilket minst en

tredjedel av fullmäktige står, skall leda till att en sådan omröstning

automatiskt skall genomföras konstaterar utskottet att detta förslag

överensstämmer med vad Demokratiutvecklingskommittén föreslagit. Med hänvisning

till att detta förslag är föremål för beredning i Inrikesdepartementet bör

riksdagen inte nu fatta beslut i frågan, varför motion 1997/98:K506 yrkande 4

avstyrks.

I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att

det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i

fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av

kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som

väckts av fullmäktigeledamöter. Ett förslag med liknande innehåll har framförts

av Demokratiutvecklingskommittén. Eftersom förslaget för närvarande bereds i

Inrikesdepartementet, bör riksdagen inte nu fatta beslut i frågan. Motionerna

avstyrks.

I motion 1997/98:K517 yrkande 1 (kd) anförs att inriktningen av allt

förändringsarbete bör vara att stärka medborgarnas möjligheter till inflytande,

medansvar och valfrihet. Utskottet kan i och för sig instämma i vad motionären

anför men finner ingen anledning för riksdagen att uttala sig i frågan med

anledning av motionen, varför den avstyrks.

I två motioner, 1997/98:K241 (kd) och 1997/98:So673 yrkande 2 (v),

aktualiseras frågan om ungdomars inflytandemöjligheter lokalt i olika

hänseenden. Utskottet konstaterar att Ungdomspolitiska kommittén lagt fram

flera förslag, som är ägnade att stärka ungdomars ställning och inflytande.

Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet. Med hänvisning till detta

avstyrks motionerna.

Kommunal revision

Motionerna

I motion 1996/97:K526 föreslår Torsten Gavelin m.fl. (fp) att en lagstiftning

kommer till stånd som garanterar den politiska oppositionen i kommuner och

landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen. Enligt motionärerna

tillämpar en del kommuner och landsting en sådan ordning, vilken är ägnad att

motverka otillbörligt utnyttjande av skattemedel.

I motion 1996/97:K215 yrkande 2 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att

kommunens revisorer får en kraftigt förstärkt roll och att arbetet alltmer

inriktas på effektivitetsrevision men även årsrevisioner. Bakgrunden till

förslaget är bl.a. den kritik som sedan en tid tillbaka riktas mot politiker

och deras oetiska handlande vid representation och resor i bl.a. kommunala

bolag och att kontrollfunktionen enligt motionären är otillfredsställande

utbyggd på kommunal nivå.

I motion 1996/97:K527 yrkande 3 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att

den ställer högre krav på sakkunnighet i den kommunala revisionen. Enligt

motionärerna är det önskvärt att vi i Sverige behåller systemet med

förtroendevalda revisorer i den kommunala verksamheten och att de har tillgång

till sakkunnig personal i den kommunala administrationen. Dock måste högre krav

ställas på revisorerna, krav som garanterar att det finns hög kompetens och

krav på auktorisation i lekmannastyrelserna i den kommunala revisionen.

I motion 1996/97:A607 begär Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) dels att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts

om professionell kompetens i den kommunala revisionen (yrkande 5), dels att

riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns

professionellt sakkunniga bland de kommunala revisorerna (yrkande 6). Enligt

motionärerna är det mot bakgrund av de affärer i den kommunala verksamheten som

varit aktuella under en tid av vikt att aktualisera en bättre kontroll och

uppföljning genom ett professionellt revisionsarbete. Kommunallagen föreskriver

inte att de valda revisorerna skall vara professionella. Det kan enligt

motionärerna dock vara rimligt att det bland revisorerna skall finnas

åtminstone en som är antingen godkänd eller auktoriserad revisor.

I motion 1997/98:K512 hemställer Sonia Karlsson och Berit Löfstedt, båda (s),

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en ändring av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur

kommunfullmäktige kan tillsättas. Problemet som ligger till grund för motionen

gäller det faktum att de som är ledamöter och ersättare i kommunala nämnder

enligt kommunallagen är förhindrade att delta i val av revisorer, varvid

eventuella fyllnadsval kan vålla svårigheter, eftersom merparten av

fullmäktigeledamöterna i allmänhet också torde ha säte i nämnderna.

Motionärerna anvisar som lösning på problemet att fullmäktige får utse en

parlamentariskt sammansatt valdelegation som i fullmäktiges ställe får i

uppdrag att genomföra val av revisorer under valperioden. Delegationen

förutsätts bestå av icke jäviga ledamöter i fullmäktige.

Bakgrund

Den kommunala revisionen regleras i 9 kap. kommunallagen.

Enligt 9 kap. 2 § skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas

vid en samlad revision av hela verksamheten. Vad gäller valet av revisorer

finns särskilda bestämmelser. Enligt 6 kap. 9 § kommunallagen väljs ledamöter

och ersättare i en nämnd av fullmäktige till det antal som fullmäktige

bestämmer. Enligt 6 kap. 15 § skall fullmäktige för den tid som fullmäktige

bestämmer bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice

ordförande. I 5 kap. 46 § kommunallagen finns bestämmelser om proportionella

val. Bland annat val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar och

val av revisorer och revisorsersättare skall under de förutsättningar som anges

i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt vara proportionella. Enligt

den sistnämnda bestämmelsen skall ett val vara proportionellt, om det begärs av

minst så många väljande som motsvarar den kvot som man får om antalet

närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1.

Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal.

Reglerna om proportionella val utgör en garanti för att en minoritet skall få

till stånd sådana val, vilket är väsentligt från demokratisynpunkt. I praktiken

tillämpas den proportionella valmetoden sällan; bestämmelserna i lagen utgör

dock en väsentlig grund för de överenskommelser som partierna regelmässigt

träffar om hur platserna i bl.a. styrelsen, nämnderna och revisionen skall

fördelas.

Av detta följer att partierna i fullmäktige, om de är överens, kan låta t.ex.

revisionen få en annan sammansättning än vad som svarar mot fullmäktiges

sammansättning, t.ex. på så sätt att i revisionen den politiska oppositionen

bildar majoritet och att oppositionen får tillsätta ordförandeposten.

Frågan om jäv i olika hänseenden regleras i 9 kap. 4 § kommunallagen enligt

vilken den som är revisionsskyldig till kommunen eller landstinget inte får 1.

vara revisor eller revisorsersättare för granskning av verksamhet som omfattas

av redovisningsskyldigheten, 2. delta i val av revisor eller revisorsersättare

som skall granska sådan verksamhet, eller 3. delta i handläggningen av ärenden

om ansvarsfrihet för verksamheten.

Enligt 9 kap. 6 § kommunallagen fullgör varje revisor sitt uppdrag

självständigt. Revisorerna granskar enligt 7 § i den omfattning som följer av

god revisionssed all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden.

De prövar om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk

synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den

kontroll som görs inom nämnderna är tillräcklig. Nämnderna och de anställda är

enligt 10 § skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för

revisionsarbetet. De skall också ge revisorerna tillfälle att när som helst

inventera de tillgångar som nämnderna har hand om och ta del av de räkenskaper

och andra handlingar som berör nämndernas verksamhet.

Revisorerna skall enligt 14 § varje år till fullmäktige avge en berättelse

med redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det

föregående budgetåret. Om anmärkning framställs skall enligt 15 § anledningen

till denna anges i revisionsberättelsen. Anmärkningar får riktas mot nämnder

eller fullmäktigeberedningar samt de enskilda förtroendevalda i sådana organ.

Berättelsen skall innehålla också ett särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet

tillstyrks eller ej.

Ansvarsfrihetsfrågans prövning regleras i 16 och 17 §§. Enligt 16 § skall

fullmäktige inhämta förklaringar över de anmärkningar som har framställts i

revisionsberättelsen. Därefter skall fullmäktige vid ett sammanträde före

utgången av året efter det år revisionen avser besluta om ansvarsfrihet skall

beviljas eller vägras. Frågan om ansvarsfrihet för en s.k. gemensam nämnd skall

prövas av fullmäktige i var och en av de samverkande kommunerna eller

landstingen. Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige enligt 17 § besluta att

skadeståndstalan skall väckas. Talan som inte grundas på brott skall väckas

inom ett år från det att beslutet om vägrad ansvarsfrihet fattades. Annars är

rätten till sådan talan förlorad.

Lokaldemokratikommittén tog i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:90) upp vissa

frågor med anknytning till den kommunala revisionen, bl.a. revisorernas

framtida roll i kommunernas uppföljnings- och utvärderingsarbete, deras

förhållande till fullmäktige och rekryteringen till revisorsuppdragen. En

framtida reformering av den kommunala revisionens roll borde enligt kommittén

inriktas på att trygga en hög kompetens inom revisionsverksamheten. I ett

betänkande om förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU

1993:109) föreslog kommittén bl.a. en utvidgning av revisorernas obligatoriska

uppgifter till att även omfatta granskning av lagenligheten i verksamheter inom

nämnderna. I den efterföljande propositionen (prop. 1993/94:188) aviserade

regeringen en översyn av den kommunala revisionen.

Kommunala förnyelsekommittén, som bl.a. hade i uppdrag att föreslå åtgärder

ägnade att utveckla och stärka medborgarnas inflytande över det fortsatta

förnyelsearbetet i kommuner och landsting, ställde sig bakom

Lokaldemokratikommitténs förslag angående den kommunala revisionen och

efterlyste en särskild, grundlig översyn av revisorernas ställning och

uppgifter (SOU 1996:169). Kommittén efterfrågade större ansträngningar från

kommunernas och landstingens sida att utveckla revisorernas oberoende ställning

som granskare i allmänhetens tjänst. Allmänt sett måste de förtroendevalda

revisorernas status höjas, ansåg kommittén. Kommittén aktualiserade även frågan

om huruvida revisorerna också skall granska lagligheten i verksamheten.

Regeringen uppdrog den 22 augusti 1996, mot bakgrund av de uppgifter om

oegentligheter i statlig och kommunal förvaltning som förekommit under senare

tid och som i flera fall fått rättsliga efterspel, till Justitiekanslern att

kartlägga behovet av att stärka kontrollen över medelsförvaltning m.m. inom den

offentliga förvaltningen. JK överlämnade i februari 1997 sin rapport med

anledning av uppdraget, Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig

förvaltning. I rapporten framhölls bl.a. att det finns ett behov av en mer

samlad översyn av den kommunala revisionen. Som grund för sitt

ställningstagande anförde JK bl.a. att det är viktigt för medborgarna i en

kommun eller ett landsting att de kan känna ett förtroende för att den

kommunala revisionen är effektiv och kompetent.

Regeringen har den 3 april 1997 beslutat att en parlamentarisk kommitté skall

göra en översyn av den kommunala revisionen. Enligt direktiven (dir. 1997:56)

skall kommittén föreslå de lagändringar och andra åtgärder som kan anses

motiverade för att öka effektiviteten och kompetensen i revisionsarbetet samt

för att stärka de förtroendevalda revisorernas självständiga ställning.

Kommittén skall särskilt utreda hur de förtroendevalda revisorerna bör

rekryteras och hur deras självständiga ställning i övrigt kan stärkas, på

vilket sätt revisionen som sådan skulle kunna stärkas och kompletteras med krav

på yrkesrevision, vilka uppgifter revisionen skall ha och om

laglighetsgranskning skall vara ett obligatoriskt inslag i revisorsuppdraget.

Vidare skall utredas hur revisorernas initiativrätt i fullmäktige skall vara

utformad, vem som skall ha revisionsansvar, förutsättningarna och formerna för

en reell samordning av den kommunala revisionen och revisionen av kommunala

företag samt vilka insatser den kommunala revisionen bör göra för att

kontrollera om styrelsens och nämndernas interna kontroll fungerar

tillfredsställande.

Utskottets bedömning

I motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526 och 1996/97:K527 yrkande 3,

samtliga (fp), samt 1996/97:A607 yrkande 5 och 6 (kd) föreslås olika

förändringar beträffande den kommunala revisionen och dess roll, ställning och

inriktning samt den kompetens och sakkunnighet som revisionen bör besitta eller

förfoga över. Utskottet, som anser att det är viktigt att revisionens ställning

stärks och att dess kompetens och tillgång till sakkunskap garanteras,

konstaterar att regeringen med anledning av JK:s rapport till regeringen i

februari 1997 i denna del under våren 1997 tillsatt en parlamentarisk kommitté

med uppgift att göra en bred översyn av den kommunala revisionen. Enligt

utskottets bedömning bör de problemställningar som aktualiseras i de nämnda

motionerna kunna inrymmas i kommitténs arbete. Med hänvisning till detta

avstyrks motionerna.

I motion 1997/98:K512 (s) föreslås att en bestämmelse bör införas i

kommunallagen som gör det möjligt att tillsätta en särskild valdelegation som

kan träda in i fullmäktiges ställe vid fyllnadsval av revisorer. Utskottet

inser de problem som är förknippade med fullmäktigeledamöternas jävsituation då

val av nya revisorer skall ske under pågående mandatperiod, men anser att det

inte finns tillräckligt starka skäl att lagstifta om förfarandet. Enligt

utskottets mening bör problem av detta slag i första hand kunna lösas genom

förhandling mellan de i fullmäktige representerade partierna, varvid dessa i

förväg förbinder sig att rösta i full överensstämmelse med valberedningens

förslag, oavsett hur majoritetsställningen är i den del av fullmäktige som har

att förrätta fyllnadsval av revisorer. Med hänvisning till vad utskottet här

anfört får motionen anses besvarad, varför den avstyrks.

Regional demokrati

Motionerna

I motion 1997/98:K519 hemställer Agne Hansson och Sivert Carlsson, båda (c),

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en länsdemokratireform (yrkande 2). Motionärerna framhåller angelägenheten

av den försöksverksamhet med bl.a. nya folkvalda självstyrelseorgan

(regionfullmäktige) som pågår i vissa län sedan halvårsskiftet 1997. Dessa nya

organ kan enligt motionärerna i framtiden bli de organ på länsnivå där olika

samhällssektorer i länen kan samordnas.

I motion 1997/98:K528 hemställer Rolf Kenneryd m.fl. (c) att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels

regionparlament (yrkande 1), dels regionparlamentets uppgifter (yrkande 5).

Enligt motionen bör en renodling av den regionala nivån ske. Genom inrättandet

av ett folkvalt regionparlament som ersättning för landsting och länsstyrelse

ökas förutsättningarna för en bättre förankring av samhällsplaneringen.

Länens/regionernas roll bör enligt motionärerna framöver bli att ha det

övergripande ansvaret för frågor som rör regionen, t.ex. näringslivsutveckling,

kultur, samhällsplanering, trafik, sjukvård, infrastruktur, kommunikationer,

vissa högskolefrågor, internationell samverkan samt miljö- och energifrågor.

I motion 1997/98:A403 yrkande 6 hemställer Ulf Björklund m.fl. (kd) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den regionala

utvecklingen. Enligt motionen bör regionerna utifrån subsidiaritetsprincipen

själva ta ansvar för sin utveckling, varvid ökad kommunal och regional

självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker kommunernas och

regionernas möjligheter att ta detta ansvar.

Bakgrund

En parlamentarisk kommitté, Regionberedningen, lämnade i mars 1995 sitt

betänkande Regional framtid (SOU 1995:27). Beredningen föreslog bl.a. att det

regionala utvecklingsansvaret skulle föras över från länsstyrelserna till

landstingen. I den efterföljande propositionen (prop. 1996/97:36) Den regionala

samhällsorganisationen föreslogs en försöksverksamhet i fyra län med syfte att

utveckla former för en bättre demokratisk förankring av det regionala

utvecklingsarbetet. Riksdagen har antagit förslaget (bet. 1996/97:KU4, rskr.

77). Försöksverksamheten skall pågå till utgången av år 2002.

Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional

ansvarsfördelning, som trädde i kraft den 1 juli 1997, förs ansvaret för det

sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga

utveckling från länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan. Även vissa

andra statliga uppgifter, som användningen av vissa regionalpolitiska medel och

andra utvecklingsmedel samt beslut om en långsiktig plan för den regionala

transportinfrastrukturen och fördelningen av statsbidrag till regionala

kulturinstitutioner, överförs till självstyrelseorganet. I Kalmar och Skåne län

utgörs självstyrelseorganet av regionförbund, i vilka samtliga kommuner och

landsting skall vara medlemmar. I Skåne gäller detta endast till utgången av år

1998, varefter det nybildade landstinget övertar ansvaret. I Gotlands län

ansvarar Gotlands kommun för det regionala självstyrelseorganets uppgifter. I

enlighet med förslag i proposition 1996/97:108 skall en försöksverksamhet med

ändrad regional ansvarsfördelning inledas från den 1 januari 1999 även i det

nya västsvenska län, Västra Götalands län, som bildas den 1 januari 1998.

Regeringen har våren 1997 tillsatt en kommitté med uppgift att följa upp och

utvärdera försöksverksamheten (dir. 1997:80). Kommittén, som antagit namnet Den

parlamentariska regionkommittén (PARK), skall redovisa sina överväganden och

förslag senast den 1 oktober 2000. Kommittén skall även utforma vissa förslag

om den statliga länsförvaltningens framtida struktur och uppgifter.

Utskottets bedömning

I de tre här aktuella motionerna föreslås åtgärder som i olika avseenden är

ägnade att stärka demokratin på den regionala nivån, bl.a. genom inrättande av

regionfullmäktige eller regionparlament som väljs direkt av de röstberättigade

i länet/regionen. Som utskottet redovisat pågår fram till år 2002 en

försöksverksamhet i tre län med en sådan inriktning som förespråkas i

motionerna. Ett fjärde län, Västra Götalands län, kommer senare att inlemmas i

försöksverksamheten. Regeringen har också tillsatt en parlamentarisk kommitté

med uppgift att utvärdera denna försöksverksamhet. Med hänvisning till vad

utskottet här anfört avstyrks motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528

yrkandena 1 och 5 samt 1997/98:A403 yrkande 6.

Övriga frågor

Motionerna

I motion 1996/97:K513 begär Michael Stjernström (kd) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen

skyndsamt bör efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller

kommunala författningssamlingar. Riksdagen gav under riksmötet 1992/93

regeringen till känna att frågan om en skyldighet för kommunerna att förteckna

och publicera sina författningar borde bli föremål för närmare överväganden i

något lämpligt sammanhang. Motionären konstaterar att regeringen inte lagt fram

något förslag med denna innebörd, trots att frågan utretts och förslaget

remissbehandlats. Kommunala författningssamlingar skulle enligt motionären

förbättra inte bara etik och moral utan också rättssäkerheten.

I motion 1996/97:K215 yrkande 1 hemställer Bengt Harding Olson (fp) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kommunal rättspolitik. Enligt motionären förekommer vissa kommunala

missförhållanden som ytterst drabbar kommunens invånare. Det kan t.ex. gälla

allvarligt lagtrots genom att kommunen struntar i fällande domstolsutslag eller

demonstrerar bristande laglydnad där det främsta exemplet är upphandlingslagen.

Kritik har också riktats mot politiker och deras oetiska handlande vid

representation och resor. Enligt motionären är kontrollfunktionen otillräckligt

utbyggd på kommunal nivå. Ett kommunalt konstitutionsutskott borde inrättas för

att skärpa den konstitutionella granskningen (yrkande 3). Vidare borde inrättas

någon form av kommunal JO som skulle kunna fungera som en klagomur för

kommunmedborgarna (yrkande 4). Kommunens ansvar för felaktig

myndighetsutövning är enligt motionären alltför begränsad vad gäller

myndighetsutövning och myndighetsinformation, varför skadeståndslagstiftningen

bör skärpas (yrkande 5).

I motion 1997/98:K502 hemställer Bertil Persson (m) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet.

Enligt motionären bör titeln borgmästare användas som beteckning på kommunens

ledande politiker, kommunstyrelsens ordförande.

I motion 1997/98:K521 hemställer Chatrine Pålsson m.fl. (kd) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig ställning (yrkande

1) och att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen att

förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Enligt

motionärerna kan förtroendenämndernas arbete inte ske självständigt i de fall

de är underställda t.ex. landstingsstyrelsen. Därför bör förtroendenämnderna

ges samma oberoende ställning som revisionen och även omfattas av de jävsregler

som gäller beträffande val av revisorer.

Bakgrund

Kommunala författningssamlingar

Någon generell skyldighet för kommuner och landsting att i en

författningssamling kungöra författningar som har beslutats av dem finns inte i

motsats till vad som gäller på det statliga området.

I propositionen om kungörande av lagar och andra författningar (prop.

1975/76:112) anfördes att det inte fanns anledning att föreslå bindande

bestämmelser om en författningssamling för kommunala författningar i allmänhet.

Svenska Kommunförbundet hade enligt propositionen förklarat sig berett att

rekommendera kommunerna att fortlöpande ge ut tryckta författningssamlingar och

utfärda riktlinjer för deras innehåll och utformning. Föredragande statsråd

ansåg att en sådan rekommendation fick anses innefatta tillräckliga garantier

för att tillfredsställande kommunala författningssamlingar skulle komma till

stånd. Riksdagen (bet. KU 1975/76:51) hade inget att erinra mot propositionen i

denna del.

Enligt 10 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar

gäller om kungörande av kommunal författning vad som är särskilt föreskrivet.

Enligt förarbetena till lagen (prop. 1975/76:112 s. 87) avser hänvisningen dels

föreskrifter i ett mindre antal specialförfattningar om att vissa kommunala

föreskrifter, som skall fastställas av statlig myndighet, skall tas in i länets

författningssamling, dels de allmänna kommunallagsreglerna om tillkännagivande

av fattade kommunala beslut. Bestämmelser om tillkännagivande av kommunalt

beslut finns i 5 kap. 62 § kommunallagen.

Med anledning av uttalandena i den nämnda propositionen utfärdade Svenska

Kommunförbundet år 1977 ett cirkulär med riktlinjer för kommunala

författningssamlingar. Landstingsförbundet utfärdade samma år en skrivelse om

kommunala författningssamlingar med likartat innehåll.

Konstitutionsutskottet konstaterade hösten 1992 (bet. 1992/93:KU1) att

kommunerna, trots de utfärdade riktlinjerna, publicerat författningar endast i

mycket begränsad omfattning. Med anledning av ett förslag från Riksdagens

revisorer (Förs. 1991/92:19) om att varje kommun borde ha en egen

författningssamling uttalade utskottet att regeringen borde låta frågan om

publicering av kommunernas och landstingens författningar bli föremål för

överväganden i något lämpligt sammanhang och att detta borde ges regeringen

till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:5).

Inom dåvarande Civildepartementet inrättades i början av 1993 en informell

arbetsgrupp med uppgift att överväga frågan om publicering av kommunernas och

landstingens författningar. Resultatet av arbetet har redovisats i februari

1995 i skriften Kommunala författningssamlingar (Ds 1995:7). Arbetsgruppen

föreslog bl.a. att det skall finnas en författningssamling för varje kommun och

landsting. Kravet skall dock inte gälla författningar som är sekretessbelagda

eller som endast berör en kommunal myndighets inre förhållanden eller

förhållandet mellan kommunala myndigheter inbördes.

Förslaget har remissbehandlats. Av remissammanställningen framgår att en

knapp majoritet av de instanser som yttrat sig var positiva till förslaget.

Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag till riksdagen med anledning

av den nämnda departementspromemorian.

I ett interpellationssvar (interpellation 1996/97:233) som lämnades i

riksdagen den 17 april 1997 anförde inrikesminister Jörgen Andersson bl.a. att

det i dagens ansträngda ekonomiska läge inte fanns tillräckligt starka skäl att

vidta åtgärder i fråga om kommunala författningssamlingar. Ett krav på

kommunala författningssamlingar skulle enligt inrikesministern nämligen

innebära ett nytt åliggande för kommunerna som staten på grund av

finansieringsprincipen måste kompensera kommunerna för. Regeringen har valt att

ge andra angelägna kommunala åtaganden och åligganden en högre prioritet. Det

arbete som pågår inom Regeringskansliet med ett moderniserat rättsdatasystem

skulle dock enligt inrikesministern kunna vara ett led i att få de kommunala

författningarna mer överblickbara och lättillgängliga.

Regeringen tillsatte i november 1996 en arbetsgrupp med uppgift att lämna

förslag till ett moderniserat rättsdatasystem innehållande s.k. grundläggande

rättsinformation. Av arbetsgruppens överväganden i den första etappen (februari

1997) framgår att kommunerna enligt arbetsgruppens mening bör uppmuntras att på

frivillig väg delta i rättsdatasystemet med sina författningar. En kommun

skulle då kunna välja att delta med samtliga sina författningar eller med delar

av dessa. En sådan ordning skulle enligt arbetsgruppen kunna stimulera de

enskilda kommunerna att arbeta med att göra sina författningar elektroniskt

tillgängliga.

Lagtrots m.m.

Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1989:64 Kommunalbot

att ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) skulle införas direkt riktat

mot vederbörande kommun eller landsting som gör sig skyldiga till s.k.

domstolstrots eller s.k. lagtrots. Förslaget ledde inte till något förslag från

regeringen. I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (prop.

1990/91:117) anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att det var

angeläget att frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning snarast och

förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa frågor.

Lokaldemokratikommittén fick enligt sina direktiv (dir. 1992:12) i uppgift

att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som gör

det möjligt att komma till rätta med sådana överträdelser som det här är tal

om. Kommittén överlämnade i december 1993 ett delbetänkande, SOU 1993:109

Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots. Enligt betänkandet bör

kommuner och landsting i första hand själva genom revisorerna vidta åtgärder

mot domstolstrots och lagtrots. Kommittén föreslog vidare att det i

kommunallagen uttryckligen skulle anges att nämnderna har rätt att vägra

verkställa beslut av fullmäktige som har överklagats eller som är uppenbart

olagliga. Förslagen innebär ett ökat personligt ansvar för de förtroendevalda

både vid lagtrots och domstolstrots. För vissa former av domstolstrots i

samband med laglighetsprövning bör de föreslagna åtgärderna kompletteras med

ett personligt vitesansvar.

Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade opinion som kom fram vid

remissbehandlingen av förslaget att gå vidare endast med vissa delar av

Lokaldemokratikommitténs förslag. I departementspromemorian Ds 1995:27

Kommunalt domstolstrots och lagtrots föreslås att det införs ett personligt

vitesansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot

verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av

upphävda beslut som tidigare verkställts. Promemorian bereds för närvarande i

Regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet, som våren 1996 behandlade en motion där frågan om

sanktioner mot kommuner och landsting som bryter mot viss

rättighetslagstiftning aktualiserades, avslog motionen med hänvisning till den

pågående beredningen av förslagen i den nämnda departementspromemorian (bet.

1995/96:KU9).

Kontrollorgan

Kontrollfunktionen i allmän mening utövas i kommunerna och landstingen av de

förtroendevalda revisorerna, vilkas ställning och uppgifter regleras i 9 kap.

kommunallagen. Revisionen är fullmäktiges kontrollorgan gentemot nämnderna.

Även om det inte särskilt anges i 9 kap. 7 § kommunallagen, där revisorernas

uppgifter specificeras, anses det klart att det ligger inom revisorernas

befogenheter att t.ex granska lagenligheten i förvaltningen i samband med

förvaltnings- eller redovisningsrevisioner. Som framgått i det föregående har

Lokaldemokratikommittén föreslagit att granskningen av lagligheten i

verksamheten inom nämnderna skall bli en obligatorisk uppgift för revisorerna

(SOU 1993:109). En vanlig uppfattning är att laglighetsfrågor främst bör prövas

på annat sätt, t.ex. genom kommunalbesvär eller JO:s tillsynsverksamhet

(Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen, 1993, s. 303 f.).

Kommunal JO-funktion

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1997 (bet. 1996/97:KU24) frågor med

anknytning till ombudsmannaverksamheten, dvs. verksamheten inom JO och andra

organ som fått beteckningen ombudsman, t.ex. Konsumentombudsmannen (KO),

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Diskrimineringsombudsmannen (DO). I en av

de motioner som behandlades i detta sammanhang (mot. 1996/97:K301 yrkande 4)

aktualiserades frågan om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten, ett

yrkande som i sak har mycket gemensamt med yrkandet i den nu aktuella motionen

(mot. 1996/97:K215 yrkande 4). KU framhöll i det nämnda betänkandet den

särställning som riksdagens ombudsmän har och att det inte fanns någon

anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet. Utskottet avstyrkte de

motioner som väckts i det aktuella avsnittet.

Ansvar vid myndighetsutövning

Lagutskottet behandlade våren 1997 med anledning av motioner som väckts under

den allmänna motionstiden 1996 frågor om det allmännas skadeståndsansvar i

vissa fall (bet. 1996/97:LU9). I de aktuella motionerna ställdes yrkanden som i

sak överensstämmer med den motion (mot. 1996/97:K215) vars innehåll redovisats

i det föregående. Enligt motionen är kommunernas ansvar för felaktig

myndighetsverksamhet alltför begränsad, varför skadeståndslagstiftningen bör

skärpas (yrkande 5). Lagutskottet avstyrkte i det nämnda betänkandet motionerna

med hänvisning till de förslag om ändringar i skadeståndslagen som föreslagits

i betänkandet SOU 1993:55. Enligt vad utskottet inhämtat är en lagrådsremiss

att vänta under oktober 1997 med förslag om ändringar i lagstiftningen i

huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget.

Borgmästarbegreppet

Historiskt sett har borgmästare förekommit i Sverige sedan 1200-talet. Stadens

rättskipning och förvaltning handhades under medeltiden av en krets borgare,

det s.k. rådet, vars främsta medlem kallades borgmästare. De var ursprungligen

kommunala förtroendemän men utsågs sedan 1600-talet av regeringen. Fram till

1965 var borgmästaren ordförande i magistraten, som tillsammans med allmän

rådstuga och drätselkammaren var organ för städernas lokala förvaltning. Genom

kommunallagsreformen 1953 togs magistraternas kommunala uppgifter i städerna

bort. 1965 överfördes magistratens återstående uppgifter på länsstyrelserna och

polismyndigheterna. Magistraten utgjorde även stadens domstol, där borgmästaren

var ordförande. Titeln borgmästare upphörde år 1971, då härads- och

rådhusrätter ersattes av tingsrätter. Tingsrätt blev benämningen på allmän

underrätt och lagman benämningen på tingsrättens ordförande. I städer utan

magistrat fanns fram till 1953 alltid s.k. kommunalborgmästare som valdes av

stadsfullmäktige. I vissa andra länder är borgmästare ofta benämningen på

styresmän för kommuner. I t.ex. Danmark är borgmästare en kommunal

förtroendeman, motsvarande kommunstyrelsens (kommunalbestyrelsen) ordförande.

Enligt den s.k. magistratsordningen för Köpenhamn benämns de heltidsengagerade

ledamöterna av magistraten, som har det övergripande ansvaret för kommunens

verksamheter, borgmästare (borgmestere) och ordföranden kallas överborgmästare.

I övriga större städer med magistratsordning kallas ordföranden i magistraten

borgmästare och ledamöterna rådmän.

Förtroendenämnder i kommuner och landsting

Enligt 1 § lagen (1992:563) om förtroendeverksamhet inom hälso- och sjukvården

skall det inom områdena hälso- och sjukvård samt tandvård finnas en eller flera

nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och

sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som

förhållandena kräver. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet i

kommunallagen (1991:900). Enligt 2 § får en kommun som ingår i ett landsting

överlåta sin uppgift enligt 1 § till landstinget, om kommunen och landstinget

har kommit överens om detta.

Enligt uppgift från Landstingsförbundet finns förtroendenämnder i samtliga

landsting och i Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner, vilka bedriver hälso-

och sjukvård i egen regi. För den sjukvård som kommunerna ansvarar för, dvs.

sjukvård i särskilda boendeformer för äldre och handikappade och hemsjukvård,

skall också finnas förtroendenämnder. De flesta kommuner har överlämnat dessa

uppgifter till landstingens förtroendenämnder på avtalsbasis. Genom

förtroendenämnderna kan patienter som så önskar få hjälp med skadeanmälningar

till patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen samt med skrivelse till

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Enligt 3 kap. 3 § kommunallagen skall fullmäktige tillsätta de nämnder som

utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter

enligt särskilda författningar och för verksamheten i övrigt. Enligt 4 § skall

fullmäktige om inte något annat är särskilt föreskrivet bestämma nämndernas

verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Därvid får fullmäktige besluta

bl.a. att en nämnd skall vara underställd en annan.

Av kommunallagskommentaren (Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen) framgår

att frågan om hur långt man kan gå när det gäller en överordnad nämnds

inflytande över en underställd nämnd har lämnats över till praxis. Utifrån

allmänna kommunalrättsliga grundsatser kan man enligt kommentaren knappast gå

så långt att en nämnd kan överpröva en annan nämnds beslut. Även i övrigt kan

en nämnds underställning knappast utformas så att den underställda nämndens

självständighet undermineras.

Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000,

föreslår i betänkande SOU 1997:154 en ny lag om patientnämnd m.m., som avses

ersätta den nuvarande lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde föreslås utvidgas till att omfatta all

offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom

äldreomsorgen. De organisatoriska förutsättningarna för nämndernas verksamhet

ändras inte. Kommittén understryker patientnämndernas självständiga ställning

och uttalar att det är olämpligt att ledamöterna i nämnderna kombinerar dessa

uppdrag med uppdrag i kommunala nämnder med ansvar för hälso- och sjukvård.

Utskottets bedömning

I motion 1996/97:K513 (kd) efterlyses åtgärder från regeringens sida vad gäller

en reglering av frågan om kommunala författningssamlingar. Utskottet

konstaterar att regeringen av ekonomiska skäl för närvarande inte har för

avsikt att pålägga kommunerna kravet att de skall tillhandahålla

författningssamlingar i särskild form. Utskottet, som vill betona

angelägenheten av att de kommunala författningssamlingarna blir tillgängliga

för allmänheten, ser positivt på det arbete som äger rum inom den särskilda

arbetsgruppen i Regeringskansliet med inriktning på att kommunerna på frivillig

väg skall kunna anslutas till ett elektroniskt rättsdatasystem. Med detta får

motionen anses besvarad varför den avstyrks.

I motion 1996/97:K215 yrkande 1 (fp) aktualiseras frågan om s.k. lagtrots

som yttrar sig i att en kommun t.ex. inte rättar sig efter domstolsutslag eller

i övrigt brister i laglydnad. Utskottet hänvisar liksom tidigare till den

pågående beredningen i Inrikesdepartementet angående ett förslag om att införa

ett personligt vitesansvar i vissa fall. Motionen avstyrks.

I motion 1996/97:K215 yrkande 3 (fp) föreslås att ett kommunalt

konstitutionsutskott inrättas för att skärpa den konstitutionella granskningen

i kommuner och landsting. Utskottet anser för sin del att en sådan ordning som

den föreslagna inte passar in i det kommunala systemet. Utskottet konstaterar

också att kommunallagen ger utrymme för en granskning av lagenligheten i den

kommunala förvaltningen genom revisorerna, vartill kommer att den kommunala

verksamhetens lagenlighet också prövas genom kommunalbesvär och JO:s

tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund avstyrks motionen.

I motion 1996/97:K215 yrkande 4 (fp) föreslås att någon form av kommunal JO

inrättas som klagomur för kommunmedborgarna. Utskottet framhöll i en fråga med

nära anknytning till den här aktuella (bet. 1996/97:KU24) att riksdagens

ombudsmän har en särställning och att det inte finns anledning att ifrågasätta

JO:s ställning och verksamhet. Utskottet vidhåller denna inställning och

avstyrker motionen.

I motion 1996/97:K215 yrkande 5 (fp) föreslås att skadeståndslagstiftningen

bör skärpas med hänsyn till att det kommunala ansvaret för felaktig

myndighetsutövning enligt motionärens mening är alltför begränsat. Med

hänvisning till en aviserad lagrådsremiss i detta ärende avstyrker utskottet

motionen.

I motion 1997/98:K502 (m) föreslås att titeln borgmästare används som

beteckning på kommunstyrelsens ordförande. Med hänsyn till att

borgmästarfunktionen i Sverige historiskt sett inte i första hand var av

politisk karaktär är det svårt att argumentera för att titeln borgmästare

generellt införs som en benämning på kommunstyrelsens ordförande. Mot bakgrund

av att begreppet borgmästare i det nutida Sverige framstår som diffust, bör det

enligt utskottets mening inte införas generellt på det sätt som föreslås i

motionen. Motionen avstyrks.

I motion 1997/98:K521 (kd) föreslås att förtroendenämnderna i landstingen

genom en ändring i kommunallagen skall få en självständig ställning inom

landstingets organisation (yrkande 1) och att kommunallagen ändras så att

förtroendenämndens oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Som framgått av

vad utskottet redovisat i det föregående är det fullmäktige som enligt

kommunallagen bestämmer över nämnderna och deras inbördes förhållanden. Denna

bestämmelse är en del av den fria nämndorganisation som infördes genom 1991 års

kommunallag och som bl.a. innebär att ingen enskild nämnd utom styrelsen

regleras särskilt i kommunallagen. Av utskottets redovisning framgår också att

en underställd nämnd enligt kommunallagens intentioner inte är liktydig med en

osjälvständig nämnd. Utskottet konstaterar att HSU 2000 föreslår bl.a. ny

lagstiftning om patientnämnder. Kommittén framhåller i sitt betänkande

betydelsen av nämndernas självständiga ställning och det olämpliga i att

ledamöterna i patientnämnderna tillika har uppdrag i nämnder med ansvar för

hälso- och sjukvård. Utskottet anser att riksdagen inte nu bör besluta om någon

förändring av förtroendenämndernas ställning etc., eftersom dessa frågor kommer

att beredas i Regeringskansliet. Motion 1997/98:K521 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommundelningar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1996/97:K536 yrkande 1,

1997/98:K258 yrkande 3, 1997/98:K517 yrkande 3, 1997/98:K525 yrkande 1,

1997/98:K526 yrkande 2 och 1997/98:A203 yrkande 7,

res. 1 (m, c, fp, mp)

2. beträffande återbetalning av kommunalskatt

att riksdagen avslår motion 1996/97:K502,

3. beträffande sänkt rösträttsålder

att riksdagen avslår 1997/98:K208 yrkande 1,

res. 2 (mp)

4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige

att riksdagen avslår motion 1997/98:K259,

res. 3 (fp,v)

5. beträffande antalet ledamöter i fullmäktige

att riksdagen avslår motion 1997/98:K516 yrkande 1,

6. beträffande införande av ersättare i kommuner och landsting

att riksdagen avslår motion 1997/98:K527 (delvis),

7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7,

1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2 och 3 och

1997/98:K527 (delvis),

res. 4 (m, fp, mp)

8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632

yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4,

res. 5 (c, fp, v, mp)

9. beträffande kommunala folkomröstningar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3, 1997/98:K506

yrkandena 1-4 och 1997/98:K526 yrkande 1,

res. 6 (mp)

10. beträffande motionsrätt i fullmäktige

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:K509

yrkande 1,

res. 7 (mp)

11. beträffande förstärkning av medborgarnas möjligheter till

inflytande, medansvar och valfrihet

att riksdagen avslår motion 1997/98:K517 yrkande 1,

12. beträffande ungdomars inflytandemöjligheter

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K241 och 1997/98:So673 yrkande 2,

13. beträffande den kommunala revisionen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526,

1996/97:K527 yrkande 3 och 1996/97:A607 yrkandena 5 och 6,

14. beträffande en särskild valdelegation

att riksdagen avslår motion 1997/98:K512,

15. beträffande stärkande av den regionala demokratin

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528 yrkandena

1 och 5 och 1997/98:A403 yrkande 6,

16. beträffande kommunala författningssamlingar

att riksdagen avslår motion 1996/97:K513,

17. beträffande kommunalt lagtrots

att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 1,

18. beträffande inrättande av ett kommunalt konstitutionsutskott

att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 3,

19. beträffande inrättande av kommunal JO

att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 4,

20. beträffande skärpning av skadeståndslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 5,

21. beträffande titeln borgmästare

att riksdagen avslår motion 1997/98:K502,

res. 8 (m, fp, mp) - motiv.

22. beträffande förtroendenämndernas ställning

att riksdagen avslår motion 1997/98:K521 yrkandena 1 och 2.

Stockholm den 4 november 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger

Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel

Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank

Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin

Føsker (fp).

Reservationer

1. Kommundelningar (mom. 1)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus

(c), Jerry Martinger (m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och

Ann-Kristin Føsker (fp) anser

dels att utskottets yttrande på s. 8 i denna del bort ha följande lydelse:

I motionerna 1997/98:K258 - - - (= utskottet) - - - får större spelrum.

Utskottet instämmer i de deklarationer som görs i motionerna när det gäller

önskvärdheten av att fler kommuner delas. Som framgår av motionerna väger

demokratimotivet starkt i detta sammanhang.

I motionerna 1996/97:K527 - - - (= utskottet) - - - under pågående

mandatperiod.

Utskottet instämmer i vad som framförs i motionerna vad gäller behovet av en

allmän översyn av reglerna för kommundelningar respektive behovet av

förändringar i vissa enskildheter i dessa regler.

Riksdagen bör med anledning av motionerna ge regeringen till känna vad

utskottet anfört om behovet av en kommunindelningsreform och en översyn av

reglerna för kommundelningar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kommundelningar

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1996/97:K536

yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 3, 1997/98:K517 yrkande 3, 1997/98:K525

yrkande 1, 1997/98:K526 yrkande 2 och 1997/98:A203 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion

1997/98:K208? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse:

I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med

sänkt rösträttsålder bör genomföras i 1998 års val. Utskottet delar den mening

som framförs i motionen att det är nödvändigt att samhället bättre tar till

vara unga människors värderingar, engagemang och vilja till inflytande i den

demokratiska processen, vilket kan ske genom bl.a. förändringar i

rösträttsåldern. Enligt utskottets mening accentueras behovet av en sänkning av

rösträttsåldern av att de fyraåriga mandatperioderna medfört att genomsnitts-

åldern för förstagångsväljare höjts till 20 år.

Utskottet tillstyrker motionen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande sänkt rösträttsålder

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4)

Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion

1997/98:K259? och slutar med ?avstyrks motionen.? bort ha följande lydelse:

I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs

vid val till kommunfullmäktige. Som framhålls i motionen kan ett parti under

vissa förhållanden, nämligen om partiets röster är jämnt fördelade över

kommunen, hamna utanför fullmäktige som en konsekvens av valkretsindelningen

och att det endast finns fasta valkretsmandat. Utskottet instämmer med

motionären att detta är ett demokratiskt problem därigenom att väljarnas röster

riskerar att inte få genomslag i fullmäktiges sammansättning. Därför bör enligt

utskottets mening kommunallagen ändras så att utjämningsmandat, i likhet med

vad som gäller vid val till landstingsfullmäktige, införs även vid val till

kommunfullmäktige.

Motionen tillstyrks. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K259 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7)

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger

(m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Som framgått?

och slutar med ?K527 delvis.? bort ha följande lydelse:

Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i

kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för

fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska

majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige.

Enligt utskottets mening är inte denna möjlighet till fyllest, när det gäller

uppgiften att lösa upp en politisk situation av mer komplicerat slag, som mer

påminner om en regelrätt regeringskris. Sådana situationer tenderar såvitt

utskottet kan bedöma att bli allt vanligare på kommunal nivå.

För att råda bot på detta problem bör enligt utskottets mening en sådan ordning

tillskapas i kommunallagen som gör det möjligt att anställa

förtroendeomröstning, upplösa fullmäktige och utlysa nyval, om den politiska

situationen i en kommun eller ett landsting motiverar detta. Detta bör

riksdagen med bifall till de här aktuella motionerna som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202

yrkande 7, 1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2

och 3 och 1997/98:K527 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8)

Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson

(mp) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Enligt

utskottets mening? och slutar med ?1997/98:K258 yrkande 4.? bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att få ut det fulla demokratiska

värdet av den nuvarande indirekta valordningen vid val av

stadsdels/kommundelsnämnder. I likhet med Demokratiutvecklingskommittén anser

utskottet att ett direktval skulle ge förutsättningar att minska avståndet

mellan väljare och valda och att utveckla medborgarinflytandet och den lokala

demokratin.

Med tillstyrkan till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632

yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 anser utskottet att regeringen bör

utarbeta förslag till ändringar i lagstiftningen som möjliggör direktval till

stadsdels/kommundelsnämnder fr.o.m. 1998 års val. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534,

1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?yrkande 4 avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionens bedömning att den ordning som råder sedan

1994 vad gäller medborgarinitiativ i fråga om kommunala folkomröstningar har

blivit ett misslyckande på det sättet att inget av de ca 40 initiativ som

tagits faktiskt har lett till beslut av fullmäktige att en folkomrösning skall

genomföras. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl att på

olika sätt stärka det kommunala folkomröstningsinstitutet. Det kan som föreslås

i motionerna ske genom att ett folkinitiativ dels alltid skall leda till att en

folkomröstning genomförs, dels att en sådan folkomröstning skall vara

beslutande. En förutsättning för att detta skall ske är att en tillräckligt

stor andel av de röstberättigade i kommunen, enligt motionens förslag 10 %,

ställt sig bakom initiativet. Det föreslås också att en minoritet i

fullmäktige, minst en tredjedel, kan väcka frågan om en folkomröstning, som

skall vara beslutande.

Utskottet ställer sig bakom dessa förslag och delar motionärernas uppfattning

att en reformering av det kommunala folkomröstningsinstitutet på det sätt som

föreslås i motionerna kan bidra till att stärka demokratin i Sverige generellt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509

yrkandena 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion

1997/98:K526 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande kommunala folkomröstningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3 och

1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion 1997/98:K526

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?I motionerna

1996/97:K516? och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande lydelse:

I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att

det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i

fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av

kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som

väckts av fullmäktigeledamöter.

Utskottet instämmer i vad som framförs i motionen om att många goda förslag

från medborgarna aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många

förslagsställare inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i

massmedia. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att ett sätt att

komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att motionera

direkt till fullmäktige. Enligt utskottets mening är det en självklarhet att

motioner som väckts av kommunmedlemmar från beredningssynpunkt skall behandlas

på samma sätt som motioner som väckts av fullmäktigeledamöter.

Utskottet tillstyrker motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och

1997/98:K509 yrkande 1. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande motionsrätt i fullmäktige

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och

1997/98:K509 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

8. Titeln borgmästare (mom. 21) - motiveringen

Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger

(m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp)

anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?I motion

1997/98:K502? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse:

Utskottet finner att det historiskt sett och vid en jämförelse med vad som är

brukligt i andra länder är befogat att i Sverige benämna kommunstyrelsens

ordförande borgmästare. En sådan titulatur skulle bl.a. kunna underlätta de

svenska kommunernas internationella kontakter. Utskottet finner dock ingen

anledning för riksdagen att föreslå någon lagstiftning på det aktuella området.

Kommuner som så vill bör dock kunna använda sig av titeln borgmästare på det

sätt som förespråkas i motionen. Med detta får motion 1997/98:K502 anses

besvarad, varför den avstyrks.

Särskilt yttrande

Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4)

Peter Eriksson (mp) anför:

I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs

vid val av kommunfullmäktige. Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till

att det inte har gått att skapa en tillräcklig politisk enighet för att

genomföra en ändring av det slag som motionären vill.

Enligt Miljöpartiets mening är det valkretsindelningen som orsakar att mindre

partier får en sämre utdelning på sina röster och riskerar att bli utan mandat

under vissa förhållanden. Miljöpartiet anser att varje kommun bör utgöra en

valkrets, vilket skulle medföra en rättvis fördelning av mandaten. Behovet av

utjämningsmandat skulle därmed elimineras.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 3

Utskottet.............................................5

Kommundelningar 5

Motionerna 5

Bakgrund 6

Utskottets bedömning 8

Återbetalning av kommunalskatt 9

Motionen 9

Bakgrund 9

Utskottets bedömning 10

Val till fullmäktige och nämnder m.m. 10

Motionerna 10

Bakgrund 12

Rösträttsålder 12

Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval

13

Antalet ledamöter i fullmäktige 13

Ersättare i fullmäktige och nämnder 14

Entledigande av förtroendevalda/nyval 14

Direktval till kommundelsorgan 15

Utskottets bedömning 17

Medborgarinitiativ, inflytandefrågor 19

Motionerna 19

Bakgrund 20

Kommunal folkomröstning 20

Medborgerlig motionsrätt 21

Ungdomspolitiska kommittén 22

Utskottets bedömning 23

Kommunal revision 24

Motionerna 24

Bakgrund 25

Utskottets bedömning 27

Regional demokrati 28

Motionerna 28

Bakgrund 28

Utskottets bedömning 29

Övriga frågor 29

Motionerna 29

Bakgrund 30

Kommunala författningssamlingar 30

Lagtrots m.m. 32

Kontrollorgan 33

Kommunal JO-funktion 33

Ansvar vid myndighetsutövning 33

Borgmästarbegreppet 34

Förtroendenämnder i kommuner och landsting 34

Utskottets bedömning 35

Hemställan 36

Reservationer........................................38

1. Kommundelningar (mom. 1) 38

2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3) 39

3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 39

4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7) 40

5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8) 40

6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9) 41

7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10) 42

8. Titeln borgmästare (mom. 21) motiveringen 42

Särskilt yttrande....................................43

Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 43