Bet. 1997/98:LU10

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU10

Vissa familjerättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

LU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden från allmänna

motionstiden åren 1996 och 1997 i skilda frågor på familjerättens område.

Motionsyrkandena rör frågor om äktenskaps- och sambolagstiftningen,

registrering av partnerskap, vissa bestämmelser om faderskap,

förmynderskapslagstiftningen samt arvsrättsliga spörsmål.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har inför utskottet

framfört synpunkter på de motioner som rör sambolagstiftningen och

partnerskapslagen.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats nio reservationer, varav en gäller motiveringen.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:L403 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken att talerätt om

hävande av faderskap införs i enlighet med vad som i motionen har anförts.

1996/97:L406 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda

arvsfrågorna så att alla parters trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:L402 av Barbro Westerholm och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nordiskt partnerskap för homosexuella,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om partnerskap internationellt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om partnerskaps ingående på svenska ambassader,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om partnerskapsförrättare i Sverige.

1997/98:L403 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad arvsrätt.

1997/98:L404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen beslutar

att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en

relevant utvärdering av sambolagstiftningarna.

1997/98:L405 av Gullan Lindblad och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att talerätt om hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som mannens

arvingar bör införas.

1997/98:L406 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag om återinförande av arvsrätt för kusiner i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1997/98:L416 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen enligt vad

i motionen anförts om arvslagstiftningen när det gäller äktenskap,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna när det gäller

faderskapserkännandet så att jämlikhet uppstår mellan gifta och ogifta par.

1997/98:L417 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa äktenskap

för homosexuella.

1997/98:L418 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att talerätt för hävande av

faderskap skall gälla enligt lag för efterlevande maka och barn till avliden

make.

1997/98:L419 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

lag om sambor av samma kön.

1997/98:L422 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

äktenskapsbalken att den religiösa vigseln och den juridiska vigseln skiljs åt

samt att registreringen av den juridiska vigseln alltid skall skötas via

särskilt förordnade civila vigselförrättare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall utreda äktenskapsbalken i syfte att den skall

jämställa de religiösa samfunden.

1997/98:L423 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

förmynderskapslagstiftningen.

1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av sambolagstiftningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förrättningen av partnerskapsregistrering på svenska ambassader.

1997/98:Sf224 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjen som den grundläggande enheten i samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform.

1997/98:So301 av Ann-Kristin Føsker (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

utredning om barns möjlighet till information om förälders sjukdom i slutskede

eller död.

1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att svensk lagstiftning skall ha familjestabilitet som mål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform.

1997/98:So677 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en vidgning av familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och

bisexuella.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet 18 motioner, varav två väckts under den

allmänna motionstiden år 1996 och 16 under den allmänna motionstiden år 1997.

Motionsyrkandena rör främst olika frågor om äktenskaps- och

sambolagstiftningen, registrering av partnerskap, bestämmelserna om faderskap,

en översyn av förmynderskapslagstiftningen samt vissa arvsrättsliga frågor.

Som en allmän bakgrund till de i betänkandet aktuella motionsspörsmålen

erinrar utskottet om att den familjerättsliga lagstiftningen under de senaste

decennierna har varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång

rad av delreformer på äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987 beslut

om att giftermålsbalken skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (prop.

1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar betydelsefulla

förändringar, främst i fråga om fördelningen av makars egendom vid äktenskapets

upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var att åstadkomma en högre

grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem (sambolagen) och senare samma år lagen (1987:813) om

homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28, rskr. 350). Sambolagen var

framför allt föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett

samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då

sammanlevnaden upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser som knyter

an till sambobegreppet i sambolagen och ger sambor i princip samma rättigheter

och skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte varit att söka uppnå en

med äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom lagen om

homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts

tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden.

Den nu redovisade lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.

Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen kan nu sägas vara inne i en

andra fas. Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för

utvärdering av sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor. Enligt

direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara att sambolagens

grundläggande reglering skall bestå, och utvärderingen skall främst gälla

frågan om huvudsyftet med lagen har uppnåtts. Vidare skall kommittén överväga

om skillnaderna i den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor jämfört med

heterosexuella sambor är motiverade.

När det gäller homosexuella parförhållanden beslutade riksdagen år 1994 att

anta ett inom utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som gör det möjligt

för två personer av samma kön att registrera sitt partnerskap (bet.

1993/94:LU28, rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta bestämmelser som

gäller för äktenskap blir gällande också för registrerade partnerskap. Lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i kraft den 1 januari 1995, och

genom lagen har homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga ett

parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par.

Lagstiftning om registrerat partnerskap finns också i Danmark, Norge och på

Island samt, sedan den 1 januari 1998, även i Nederländerna.

Faderskapsreglerna i föräldrabalken reformerades på ett genomgripande sätt år

1969. Reformen innebar bl.a. att man övergick från negativ till positiv

sannolikhetsbedömning vid fastställande av faderskap varvid man övergav

principen att ett faderskap skulle fastställas även om det fanns klar risk för

att faderskapet blev felaktigt fastställt. Enligt de nya reglerna skall den man

som haft samlag med barnets moder under konceptionstiden förklaras vara far

till barnet om det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att

barnet avlats av honom. Samtidigt blev barn födda utom äktenskapet likställda

med barn födda inom äktenskapet i arvsrättsligt hänseende. Vidare upphävdes

bestämmelserna om trolovningsbarn (prop. 1969:124, 1LU52 och 60, rskr. 367).

Termerna äktenskaplig börd samt barn inom och utom äktenskapet utmönstrades ur

föräldrabalken år 1976, då faderskapsbestämmelserna i huvudsak erhöll sin

nuvarande utformning (prop. 1975/76:170, bet. LU33, rskr. 397). År 1991

ersattes termen faderskapserkännande i föräldrabalken med termen

faderskapsbekräftelse som beteckning på den rättshandling varigenom en far till

ett barn vars föräldrar inte är gifta med varandra intygar sitt faderskap och

tar på sig faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga som andra (prop.

1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).

Beträffande förmynderskapslagstiftningen genomfördes år 1988 vissa ändringar

i föräldrabalken, som innebar att möjligheten att omyndigförklara personer

avskaffades (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr. 10). I stället infördes

- vid sidan av förutvarande godmansinstitut - ett nytt institut benämnt

förvaltarskap. Ytterligare ändringar i förmynderskapslagstiftningen, framför

allt beträffande förvaltningsreglerna, företogs år 1994 (prop. 1993/94:251,

bet. 1994/95:LU3, rskr. 29).

I samband med 1987 års beslut om äktenskapsbalken gjordes också viktiga

ändringar i ärvdabalken. Ändringarna syftade till att skapa möjligheter för den

efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed

kunna sitta kvar i orubbat bo. En make skall vid den andre makens död därför ta

arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till

arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död (prop.

1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159).

Också reglerna om makes arvsrätt är föremål för ett uppföljnings- och

utvärderingsarbete. I mars 1996 tillkallade regeringen en utredning för att

göra en översyn av vissa arvsrättsliga frågor. Utredningen, som antagit namnet

Ärvdabalksutredningen, skall enligt sina direktiv (dir. 1996:18) undersöka om

1988 års ändringar i arvsordningen slagit igenom på det sätt som varit avsett,

utvärdera reformen utifrån den frågeställningen och föreslå de lag-ändringar

som kan vara motiverade. I direktiven anges särskilt att de grundläggande

reglerna om arvsordningen skall ligga fast. Hösten 1996 överlämnade utredningen

delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och arvsskatt. Ett slutbetänkande

kan förväntas under innevarande år.

Utskottet övergår härmed till att under skilda rubriker behandla de olika

frågor som tas upp i motionerna.

Äktenskaps- och sambolagstiftningen

I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller de grundläggande

principerna om äktenskap, och där anges bl.a. villkoren för äktenskapets

ingående och upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan en kvinna och

en man. Genom bestämmelsen markeras att äktenskapet är en monogam förbindelse,

som endast får ingås mellan personer av olika kön. Äktenskapsbalken innehåller

också bestämmelser om vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska förhållanden

och i särskilda kapitel finns förhållandevis detaljerade regler om makars

skyldighet att bidra till varandras och till familjens underhåll, om giftorätt

och giftorättsgods respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar samt om

bodelning.

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) är tillämplig i fråga

om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. När ett samboförhållande

upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom

i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande.

Huvudregeln är, liksom i äktenskap, att värdet av den gemensamma bostaden och

bohaget skall delas lika mellan samborna.

På sociallagstiftningens område finns regler som knyter an till

sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma rättigheter och

skyldigheter som äkta makar. Även inom andra rättsområden förekommer det att

äktenskapsliknande samlevnad likabehandlas med äktenskap. Som exempel kan

nämnas 4 kap. 19 § utsökningsbalken om bevisskyldigheten för äganderätten till

egendom vid utmätning hos make eller sambo. Lagen (1987:813) om homosexuella

sambor innebär att sambolagen och vissa andra bestämmelser om sambor är

tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden.

Våren 1992 begärde riksdagen genom ett tillkännagivande en utvärdering av

sambolagen. Enligt utskottet fick det ankomma på regeringen att bestämma i

vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske (bet.

1991/92:LU32, rskr. 236). Justitiedepartementet gav därefter Statskontoret i

uppdrag att ta fram underlag för att belysa ett antal frågeställningar.

Statskontoret redovisade sitt uppdrag år 1993 i rapporten Sambolagen - en

utvärdering (Statskontoret 1993:24). Av rapporten framgår bl.a. att de problem

med lagens tillämpningsområde som påvisats är få och inte av den arten att

lagen behöver ifrågasättas.

Frågan om åtgärder för att åstadkomma en ökad trygghet för människor som

delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets behandlades av

utskottet våren 1994, varvid utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

förordade ett tillkännagivande om en parlamentarisk utredning för att behandla

denna fråga (bet. 1993/94:LU28, rskr. 414).

Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för att göra en

utvärdering av sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor. Kommittén

har antagit namnet Samboendekommittén. Enligt direktiven (dir. 1997:75) skall

utgångspunkten vara att sambolagens grundläggande reglering skall bestå.

Utvärderingen skall främst gälla frågan om huvudsyftet med lagen - att ge ett

minimiskydd åt den svagare parten när samboförhållandet upplöses - har

uppnåtts. Kommittén skall vidare överväga om skillnaderna i den rättsliga

behandlingen av homosexuella sambor jämfört med heterosexuella sambor är

motiverade. Slutligen skall kommittén klarlägga om det finns behov av ett

utvidgat rättsligt skydd vid andra former av hushållsgemenskap än sådana som i

dag är reglerade i lag. Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 1999. I

utredningsdirektiven framhålls att det i Statskontorets rapport inte framkommit

något som motiverar en allmän översyn av sambolagen eller några omedelbara

förändringar i lagens bestämmelser. Tvärtom visar rapporten att lagen i

huvudsak är oomstridd och att det finns ett brett stöd för dess innehåll i sak.

Alf Svensson m.fl. (kd) framhåller i motion 1997/98:Sf224 att stabila och

fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett

gott samhälle. Med familj avser motionärerna i första hand kvinna-man,

kvinna-man-barn eller ensamförälder-barn. Enligt vad som anförs i motionen bör

lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila

familjerelationer. Motionärerna begär tillkännagivanden om att familjen bör

vara den grundläggande enheten i samhället (yrkande 1) och att äktenskapet

skall prioriteras som samlevnadsform (yrkande 3).

Även i motion 1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) framhålls

betydelsen av stabila familjerelationer, som enligt motionärerna bör vara ett

högt satt politiskt mål inom alla områden. I motionen påpekas att familjen är

den viktigaste byggstenen i samhället och att samhällets fortlevnad är knuten

till relationen mellan man och kvinna. Motionärerna begär tillkännagivanden om

att svensk lagstiftning skall ha familjestabilitet som mål (yrkande 2) och att

äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform (yrkande 3).

I motion 1997/98:L404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) kritiseras

Samboendekommitténs direktiv. Motionärerna anser att direktiven begränsar

utredningen i alltför hög utsträckning, och i motionen hänvisas till tidigare

motioner i vilka det påpekats bl.a. att sambolagarna kan befaras skapa ett

andra och tredje klassens äktenskap. Syftet med utredningen bör, enligt

motionärernas mening, vara att få till stånd en utvärdering som inriktas på

frågan om sambolagarnas relevans. I motionen begärs ett tillkännagivande om

tilläggsdirektiv till Samboendekommittén.

Av tillgänglig statistik från Statistiska centralbyrån framgår att det år

1995 ingicks drygt 33 000 äktenskap. Omkring 21 000 vigslar ägde rum i Svenska

kyrkan. Äktenskapsskillnaderna uppgick samma år till drygt 22 000. Av

Statskontorets ovan redovisade rapport framgår att fem av sex nybildade

familjer är samboförhållanden. Ingenting i statistiken tyder på att sambolagens

tillkomst påverkat människors val av samlevnadsform. År 1990 var omkring 800

000 personer i åldern 16-74 år sammanboende under äktenskapsliknande

förhållanden medan drygt tre miljoner var gifta. År 1993 föddes 118 000 barn,

varav ca 50 % med föräldrar som var gifta med varandra och 43 % med föräldrar

som var samboende. Antalet barn som föds med föräldrar som inte är gifta med

varandra har ökat från 11 % år 1960 till ca 50 % år 1993. När det gäller

separationer förefaller äktenskapen enligt vissa mätningar vara mångdubbelt

stabilare än samboförhållandena. Enligt andra mätningar har

separationsfrekvensen när det gäller sambor visat sig vara 50-75 % högre än hos

makar. År 1991 var 46 000 barn med om en separation, varav 17 000 i

samboförhållanden och 29 000 i äktenskap.

Inför ett ställningstagande till motionsyrkandena bör först erinras om de

uttalanden som utskottet gjorde i samband med äktenskapsreformen år 1987. I

sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll utskottet att det

bör vara ett mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och

naturliga formen för familjebildning för det helt övervägande antalet

människor. Genom att ingå äktenskap får parterna tillgång till ett regelsystem

som tillhandahåller lösningar på praktiska problem och ger dem skydd i

åtskilliga hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer ger alltså

äktenskapet betydande fördelar. Trots detta, konstaterade utskottet, väljer

många människor av olika skäl att sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta

förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till. Utrymme måste ges människorna

att själva forma sitt personliga liv och bestämma vilka normer som skall gälla

för deras familjeliv. Samtidigt måste det, anförde utskottet, beaktas att en

ordning där människors grundläggande behov och väsentliga intressen blir sämre

tillgodosedda eller helt åsidosatta enbart av den anledningen att de inte vill

ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt samhälle. På åtskilliga områden

måste därför, framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna i sak blir

enhetliga för alla sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap

eller inte. Vid utformningen av sådana regler är det självfallet angeläget att

man inte påverkar människors val av samlevnadsform så att de förlorar på att

gifta sig eller vinner på att separera. Enligt utskottets mening kunde det

heller inte med fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt sett

missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök utskottet vidare under att man

inte bör skapa så utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad

som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av lägre dignitet.

Enligt utskottets mening ligger den nuvarande lagstiftningen i huvudsak i

linje med de uttalanden som utskottet gjorde år 1987 i samband med tillkomsten

av äktenskapsbalken och sambolagen. Vad särskilt gäller motions-yrkandena om

ett riksdagens uttalande rörande betydelsen av stabila familjeförhållanden och

en prioritering av äktenskapet som samlevnadsform finns anledning att ånyo

stryka under att äktenskapet - liksom numera även partnerskapet - utgör en

institution som är överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om personlig

trygghet och juridisk stabilitet. Äktenskapsbalken utgör ett heltäckande

juridiskt regelsystem för dem som väljer att ingå äktenskap. Mot den bakgrunden

kan utskottet inte finna annat än att nuvarande lagstiftning är utformad i

enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i motionerna. I övrigt

vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att lagstiftningen på

ifrågavarande område så långt möjligt bör vara neutral i förhållande till olika

samlevnadsformer och moraluppfattningar och att det inte bör ankomma på

riksdagen att försöka styra enskilda individer i valet av samlevnadsform.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:Sf224

yrkandena 1 och 3 samt 1997/98:So629 yrkandena 2 och 3.

När det sedan gäller motion 1997/98:L404 kan utskottet inte finna att

erfarenheterna av sambolagstiftningen inneburit en sådan utveckling som skulle

motivera andra direktiv till Samboendekommittén än de regeringen beslutat.

Enligt utskottets mening finns därför inte skäl för riksdagen att förorda något

sådant tillkännagivande som begärs i motionen. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion 1997/98:L404.

I sammanhanget bör redovisas vad utskottet erfor i samband med studieresan

till Island sommaren 1997. Den isländska familjerätten överensstämmer i stora

delar med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna. Någon

motsvarighet till den svenska sambolagen finns emellertid inte. Detta

förhållande har skapat problem främst när det gäller förmögenhetsförhållanden i

parrelationer där sammanboendet har varat en längre tid. Eftersom det finns en

utbredd missuppfattning om att sammanboende par har samma rättsliga ställning

som gifta, är det många sambor som inte vidtar de åtgärder som är nödvändiga

för att säkra sin rätt. I avsaknad av regler att falla tillbaka på behandlas

parterna i bodelningssammanhang som två i ekonomiskt hänseende helt fristående

individer. Detta har ansetts leda till orimliga konsekvenser, särskilt efter

många års samliv. När det gäller bodelningsfrågorna har man emellertid i

domstolspraxis under senare år kunnat skönja en utveckling som i någon mån

lindrar effekterna av bristen på lagregler. I några fall har domstolarna ansett

att det genom ett långvarigt samboförhållande har uppstått en slags gemensam

egendom, som parterna skall ha rätt till en viss andel av. Hemarbete och

barnomsorg har därvid beaktats som omständigheter som bidragit till att skapa

denna gemensamma egendom, även om den hemarbetande parten inte haft någon egen

inkomst genom arbete utanför hemmet under samlevnaden.

Utskottet övergår därmed till att behandla två motioner vari motionärerna

hänför sig till ett förslag som framlagts av Partnerskapskommittén år 1993. I

sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap föreslog kommittén att lagen om

homosexuella sambor skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma kön.

Det framlagda förslaget innebar att homosexuella sambor skall omfattas av i

princip samtliga regler som gäller för en man och en kvinna som lever

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Förslaget gick med andra ord

ut på att sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma bestämmelser, t.ex. om

pension och efterlevandeskydd.

I motion 1997/98:L419 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) begärs ett

tillkännagivande om att heterosexuella sambor och homosexuella sambor skall

behandlas rättsligt lika. I motionen ges exempel på regelverk där homosexuella

sambor särbehandlas. Motionärerna efterlyser en lagstiftning som motsvarar

Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön.

Även Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) anser i motion 1997/98:K345 att ett

lagförslag baserat på Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av

samma kön bör utarbetas. I motionen begärs ett tillkännagivande om en översyn

av sambolagstiftningen (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att liknande motionsyrkanden behandlades i ärendet om

partnerskapslagen. Utskottet hänvisade därvid till att sambolagen var föremål

för utvärdering och ansåg att Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor

av samma kön borde övervägas i samband därmed. Motionerna avstyrktes (bet.

1993/94:LU28). Även våren 1996 gjorde utskottet med anledning av en motion i

ämnet motsvarande bedömning (bet. 1995/96:LU18).

Som framgått ovan har Samboendekommittén enligt sina direktiv att överväga om

skillnaderna i den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor jämfört med

heterosexuella sambor är motiverade. I direktiven anges särskilt att

Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön skall övervägas

som en möjlighet. I avvaktan på de fortsatta övervägandena i frågan bör

riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra några särskilda uttalanden i

ämnet.

I sammanhanget bör noteras att en av skillnaderna mellan sambolagen och lagen

om homosexuella sambor utmönstrats den 1 januari 1998, då kretsen

bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag, i avvaktan på

resultatet av Samboendekommitténs överväganden, utvidgats med homosexuella

sambor (prop. 1997/98:1, utg.omr. 18, bet. 1997/98:BoU1, rskr. 78).

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1997/98:L419 och

1997/98:K345 yrkande 4.

Vigsel

Bestämmelser om vigsel finns i 4 kap. äktenskapsbalken. Behörig att förrätta

s.k. kyrklig vigsel är enligt 4 kap. 3 § präst i Svenska kyrkan eller sådan

präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund som har erhållit

Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i lagen (1993:305) om rätt

att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. För närvarande

har ett fyrtiotal olika trossamfund fått tillstånd att förrätta vigsel.

Behörighet att förrätta icke-kyrklig, s.k. borgerlig, vigsel tillkommer enligt

samma lagrum lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har

förordnat till vigselförrättare.

De nuvarande sekelgamla reglerna om vigsel bygger på en princip om valfrihet

i fråga om formen för ingående av äktenskap. Ända sedan slutet av 1800-talet

har andra trossamfund än Svenska kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta

vigsel. Den nuvarande ordningen innebär att inte bara medlem av Svenska kyrkan

skall kunna välja mellan vigsel inom denna kyrka och borgerlig vigsel utan även

att medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha motsvarande valrätt.

Tillstånd att förrätta vigsel kan ges om samfundets verksamhet är varaktig och

samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att

äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder

kommer att iakttas. I förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag framhölls

att varje religiöst samfund är oförhindrat att omgärda sina medlemmars

äktenskap med religiös helgd. Frågan huruvida de ceremonier som samfunden

anordnar också skall kunna bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga

rättsverkningar sades vara ett praktiskt spörsmål. Vid avgörandet måste

nämligen hänsyn tas inte bara till kravet på likställighet utan även till

behovet av garantier för att lagens bestämmelser om vigsel uppfylls på ett

riktigt sätt (prop. 1951:100 s. 91 f.).

Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion 1997/98:L422 att det, i ett sammanhang då

Svenska kyrkan kommer att skiljas från staten, finns anledning att se över den

särställning som Svenska kyrkan har i förhållande till andra religiösa samfund

när det gäller vigselrätt. Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen

begär förslag till en sådan ändring av äktenskapsbalken att den religiösa

vigseln och den juridiska vigseln skiljs åt, varvid registreringen av den

juridiska vigseln skall skötas av särskilt förordnade civila vigselförrättare

(yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall utreda

äktenskapsbalken i syfte att jämställa de religiösa samfunden (yrkande 2).

Såvitt utskottet förstår yrkandena i motion 1997/98:L422 innefattar dessa

önskemål om att frånkänna den kyrkliga vigseln rättslig betydelse, varvid den

nuvarande möjligheten att välja mellan kyrklig och icke-kyrklig vigsel skulle

gå förlorad.

Utskottet konstaterar att bestämmelserna om vigseln har mycket gamla

traditioner. Vissa önskemål om att, efter utländsk förebild, såsom giltig

vigsel endast erkänna en förrättning inför borgerlig myndighet, varvid den

kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig betydelse, avvisades redan i början

av detta århundrade. Utskottet kan inte se att en sådan ordning som förordas i

motionen skulle vara förenad med några särskilda fördelar. För ett

bibehållanden av den nuvarande ordningen talar vidare, enligt utskottets

mening, att denna torde vara väl förankrad hos allmänheten. I sammanhanget kan

nämnas att över 60 % av alla vigslar här i landet äger rum i Svenska kyrkan.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena

1 och 2.

Registrering av partnerskap

Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap har två personer av samma

kön rätt att registrera sitt partnerskap. Registrerat partnerskap är tänkt för

homosexuella par. Något krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt

hushåll ställs dock inte upp. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1995.

Enligt Statistiska centralbyrån registrerade 480 män och 167 kvinnor som var

mantalsskrivna i Sverige sitt partnerskap under år 1995. År 1996 registrerades

201 män och 118 kvinnor. Enligt preliminära uppgifter registrerades år 1997

partnerskap för 170 män och 120 kvinnor. Några uppgifter om antalet upplösta

partnerskap finns inte.

Rätten till registrering är beroende av parternas anknytning till Sverige.

Minst en av dem skall vara svensk medborgare med hemvist här i landet.

Motsvarande anknytningsvillkor finns i de danska och norska partnerskaps-

lagarna. Registreringen sker vid en förrättning och under former som motsvarar

borgerlig vigsel, och behörig att förrätta registrering av partnerskap är

lagfaren domare vid tingsrätt eller den som av länsstyrelsen förordnats att

vara registreringsförrättare. Utskottet anförde i lagstiftningsärendet att

länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den omfattning som

det finns behov av.

Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar rätt att

utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag. Med stöd

av denna lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att det med

vissa diplomatiska och konsulära tjänster och med vissa prästerliga

befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. De

bemyndiganden som lämnas föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive

länders regeringar. När partnerskapslagen infördes beslutades att regeringens

rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands skulle utvidgas

till att omfatta även registrering av partnerskap.

Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i huvudsak vad som gäller för

äktenskap. Detta innebär bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt, bodelning,

ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir

tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om pensionsvillkor,

efterlevandeskydd och olika bidragsformer. Från huvudregeln görs undantag för

alla regler som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad

om barn. Partner i ett registrerat partnerskap har alltså inte möjlighet att

adoptera barn, varken gemensamt eller var för sig. Inte heller har de tillgång

till insemination eller annan konstlad befruktning. Vidare undantas

bestämmelser som gäller för makar och som innebär en särbehandling av den ene

maken endast på grund av dennes kön. Slutligen undantas vissa internationellt

privaträttsliga bestämmelser.

Flera motionsyrkanden har anknytning till partnerskapslagen. I motion

1997/98:L402 av Barbro Westerholm och Karin Pilsäter (fp) framförs kritik mot

partnerskapslagens anknytningsvillkor. Motionärerna anför att Sverige bör verka

för en nordisk partnerskapskonvention i syfte att öka möjligheterna till

partnerskapsregistrering av andra nordiska medborgare (yrkande 1). Vidare anser

motionärerna att Sverige i internationella sammanhang bör stödja andra länders

strävanden att införa partnerskapslagar (yrkande 2). Slutligen förespråkas i

motionen en ökad tillgång på kommunala partnerskapsförrättare (yrkande 4) och

att partnerskap bör kunna ingås utomlands på svenska ambassader (yrkande 3). I

motionen begärs tillkännagivanden till regeringen i enlighet härmed.

Även Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begär i motion 1997/98:K345 ett

tillkännagivande om att partnerskapsregistrering bör kunna ske på svenska

ambassader utomlands (yrkande 5).

Motioner med i huvudsak samma innehåll som de nu aktuella har behandlats och

avslagits av riksdagen på utskottets hemställan våren 1996 och våren 1997 (bet.

1995/96:LU18 och 1996/97:LU8). Vad först angår motionärernas kritik mot

partnerskapslagens anknytningsvillkor och yrkandet om en nordisk

partnerskapskonvention erinrade utskottet förra våren om att man vid

utformningen av anknytningsvillkoret eftersträvat nordisk rättslikhet. Vidare

anfördes att anknytningsvillkorets uppgift är att skilja ut dem som typiskt

sett inte har sin framtid i Sverige, samtidigt som villkoret inte bör vara så

snävt att det onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. För

det fall att det skulle visa sig att det fanns ett allmänt intresse i Sverige,

Norge och Danmark för en sådan förändring som motionärerna förespråkade, utgick

utskottet från att initiativ till lagändringar skulle tas inom ramen för det

nordiska samarbete som pågår inom familjerätten med särskild inriktning på

internationellt privaträttsliga frågor. När det sedan gäller kommunala regi-

streringsförrättare konstaterade utskottet våren 1996 att det i fråga om

borgerliga vigselförrättare enligt praxis ankommer på varje kommun att bedöma

behovet inom kommunen och ta initiativ till att lämpliga personer i

tillräckligt antal erhåller förordnanden av länsstyrelsen. Tanken är att samma

ordning skall tillämpas när det gäller registreringsförrättare. Det får

således, anförde utskottet, ankomma på varje enskild kommun att se till att det

finns erforderligt antal registreringsförrättare. Utskottet, som var medvetet

om att registreringsförrättare ännu inte hade förordnats i alla kommuner,

förutsatte att behovet även i de återstående kommunerna skulle komma att

tillgodoses. Vad slutligen gäller frågan om ambassadtjänstemäns behörighet att

förrätta partnerskapsregistreringar ansåg utskottet att, liksom när det gäller

bemyndiganden att viga, bemyndiganden att förrätta registrering av partnerskap

bör bygga på ett konstaterat behov i det land som avses. Eftersom en svensk

medborgare med hemvist i Norge eller Danmark inte har rätt att bli registrerad

enligt den svenska lagen fanns det enligt utskottets uppfattning inget behov av

att överväga bemyndiganden för registreringar ens i dessa länder.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger anledning för

riksdagen att ompröva sina tidigare ställningstaganden rörande en nordisk

partnerskapskonvention. Inom den nordiska arbetsgruppen för internationellt

familjerättsliga frågor har man, enligt vad utskottet erfarit, övervägt vissa

justeringar i de krav som ställs på anknytning i registreringslandet. Enligt

utskottets mening bör det fortsatta arbetet avvaktas, och utskottet förutsätter

att regeringen tar initiativ till de lagändringar som visar sig erforderliga.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet om att Sverige i

internationella sammanhang bör stödja andra länders strävanden att införa

partnerskapslagar bör enligt utskottets mening inte komma till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2.

Också när det gäller frågan om tillgången på kommunala

registreringsförrättare vidhåller utskottet sina tidigare ställningstaganden. I

sammanhanget kan nämnas att justitieministern i ett frågesvar våren 1997 anfört

att länsstyrelserna bör verka för att det finns särskilt förordnade

registreringsförrättare i sådan omfattning att det täcker behovet. I svaret

framhölls att uppdraget bygger på frivillighet och att det är viktigt att

kommunalpolitiker ställer upp inte bara som vigselförrättare utan även som

registreringsförrättare. Enligt justitieministern bör det i första hand vara en

uppgift för de politiska partierna att se till att det i hela landet finns

registreringsförrättare i den omfattning som behövs (fråga 1996/97:462).

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till yrkande 4 i motion

1997/98:L402.

Beträffande motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345 yrkande 5 vill

utskottet peka på att skälet till att ambassadtjänstemän bemyndigats att

förrätta vigslar har varit att ge svenska medborgare bosatta i vissa länder

tillfälle att där ingå äktenskap. Avsikten har således inte i första hand varit

att ge svenska medborgare bosatta i Sverige möjlighet att gifta sig på en

svensk ambassad utomlands. När det gäller registrering av partnerskap kan

utskottet ånyo konstatera att svenska medborgare med hemvist utomlands, på

grund av partnerskapslagens anknytningsvillkor, fortfarande inte har rätt att

bli registrerade enligt den svenska lagen.

Mot bakgrund härav och med hänvisning till ställningstagandena våren 1996 och

1997 avstyrker utskottet bifall också till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3

och 1997/98:K345 yrkande 5.

I ett par motioner ifrågasätts partnerskapslagstiftningen ur ett vidare

perspektiv. Tanja Linderborg m.fl. (v) hemställer i motion 1997/98:L417 om ett

tillkännagivande med innebörden att homosexuella par bör ges möjlighet att ingå

äktenskap på samma villkor som heterosexuella. I konsekvens härmed skulle

partnerskapslagen enligt motionärerna kunna avskaffas.

Även i motion 1997/98:So677 av Johan Lönnroth m.fl (v) anförs att

homosexuella par bör kunna ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella.

I motionen begärs ett tillkännagivande om en vidgning av familjebegreppet till

att omfatta hetero-, homo- och bisexuella (yrkande 2).

Utskottet erinrar om att begreppet familj inte är definierat i den

familjerättsliga lagstiftningen och att det därför inte finns några som helst

hinder mot att familjebegreppet används i sådana fall som beskrivs i motion

1997/98:So677. I övrigt anser utskottet att äktenskap också fortsättningsvis

endast skall få ingås mellan en kvinna och en man.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:L417 och

1997/98:So677 yrkande 2.

Faderskapspresumtion

De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i 1 kap. föräldrabalken.

Om modern är gift vid barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i

äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k. faderskapspresumtion omfattar

även den situationen att modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter

mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid vissa i 1 kap. 2 §

föräldrabalken närmare angivna fall. Ett sådant fall föreligger när det är

utrett att modern har haft samlag med annan än maken under den tid då barnet

kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att

barnet har avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan man bekräftar

faderskapet till barnet och mannen i äktenskapet godkänner bekräftelsen.

Är modern ogift vid barnets födelse eller har en faderskapspresumtion brutits

skall faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse av

faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske skriftligen och

bevittnas av två personer. Dessutom skall bekräftelsen godkännas av

socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 § föräldrabalken kan en

faderskapsbekräftelse ske även före barnets födelse.

Visar det sig senare att den som lämnat bekräftelsen inte är far till barnet

skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. En

faderskapsdom förutsätter att det har utretts att mannen har haft samlag med

barnets mor under tid då barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av honom. Enligt 2

kap. 1 § föräldrabalken är socialnämnd skyldig att försöka utreda vem som är

far till ett barn när faderskapet inte följer direkt av presumtionsregeln.

Enligt statistik från Statistiska centralbyrån och Socialstyrelsen föddes

omkring 100 000 barn i Sverige år 1995. För ca 55 000 barn fastställdes

faderskapet genom bekräftelse. För 371 barn fastställdes faderskapet genom dom.

Antalet faderskapsmål som avgjordes av svenska domstolar under år 1995 uppgick

till 581.

I motion 1997/98:L416 av Charlotta L Bjälkebring (v) kritiseras reglerna om

faderskapspresumtion och de arvsrättsliga konsekvenser som följer med

presumtionen. Enligt motionären är det inte orimligt att tänka sig att en gift

kvinna får barn med en annan man än den hon är gift med. Vidare kritiseras

reglerna eftersom de inte likställer barn till gifta respektive ogifta

föräldrar. Motionären anser därför att faderskapet borde fastställas genom

bekräftelse även i de fall modern är gift. I motionen yrkas att riksdagen skall

begära en översyn av arvslagstiftningen (yrkande 1) och reglerna om

faderskapsbekräftelse (yrkande 2).

I samband med 1975 års ändringar i föräldrabalken behandlades frågan om man

borde slopa bestämmelserna om faderskapspresumtion och i stället införa regler

om att faderskap för barn alltid skall bestämmas genom bekräftelse eller dom.

En sådan ordning skulle ha den fördelen att ytterligare likhet skulle skapas

mellan barn vars föräldrar är gifta och andra barn. Härtill kom att man

troligen skulle kunna minska antalet mål med yrkanden om förklaring att viss

man inte är far. Många skäl talade dock enligt utskottet emot ett hävande av

all faderskapspresumtion. I de fall då modern är gift vid barnets födelse kan

man nämligen utgå från att den äkta mannen i de allra flesta fallen är far till

barnet. Att beträffande alla dessa fall kräva bekräftelse eller dom skulle

medföra betydande merarbete för myndigheterna. En sådan ordning skulle också

enligt utskottet kunna leda till irritation hos makarna, och i många fall

skulle makarna säkerligen uppfatta det som stötande att den äkta mannen inte

automatiskt ansågs som far till barnet. Utskottet anslöt sig därför till

propositionens förslag att faderskapspresumtionen skulle fortsätta att gälla

när modern vid barnets födelse är gift eller nyss har blivit änka (prop.

1975/76:170, bet. LU33).

Vad utskottet sålunda uttalade år 1975 äger fortfarande giltighet. I

sammanhanget kan vidare nämnas att tidigare motioner i ämnet snarast handlat om

möjligheten att införa ett förenklat förfarande för fastställande av faderskap,

eller till och med faderskapspresumtion, för den stora grupp barn vars

föräldrar inte är gifta med varandra men där föräldrarna är samboende.

Utskottet uttalade som sin mening i ett betänkande våren 1996 med anledning av

en motion i ämnet att det nu finns skäl att överväga förenklade regler för

fastställande av faderskap i samboförhållanden (bet. 1995/96:LU18).

Utskottet kan för sin del inte se att reglerna om arvsrätt för bröstarvingar

eller omständigheterna i övrigt motiverar en ändring av gällande bestämmelser

om faderskapspresumtion. En sådan ordning som motionären förespråkar skulle

enligt utskottets mening med all sannolikhet uppfattas som kränkande för många

föräldrar som valt äktenskapet som samlevnadsform.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena 1 och 2 i motion

1997/98:L416.

Talerätt vid hävande av faderskap

När det gäller upphävande av faderskapspresumtion har enligt 3 kap. 1 §

föräldrabalken i vissa fall mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid

domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen avlidit före barnets födelse

eller om mannen visserligen avlidit efter barnets födelse men inte varaktigt

sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att

barnet är hans. Rätt att väcka sådan talan föreligger inte om vid mannens död

mer än ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är

far till barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år

har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl talar för att mannens

arvingar inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet

när han själv inte har vidtagit några åtgärder för att få detta upphävt och att

huvudregeln därför borde vara att arvingarna till mannen inte har någon

talerätt. De undantagssituationer som är motiverade gäller framför allt de fall

då mannen över huvud taget aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:

170, s. 169).

I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga lagregler om vem som äger föra

talan om ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525 följer emellertid

att de bestämmelser om talerätt för mannens arvingar, inklusive begränsningarna

i talerätten, som gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall tillämpas

analogivis vid ogiltigförklaring av en faderskapsbekräftelse.

När faderskapet har fastställts genom en dom som vunnit laga kraft skiljer

sig situationen från presumtions- och bekräftelsefallen, så till vida att

faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En omprövning av domen kan därför i

princip endast ske om Högsta domstolen beviljar resning. Enligt 58 kap. 1 §

rättegångsbalken kan resning beviljas om nya omständigheter eller bevis

åberopas vilka sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet. Några

särskilda regler om vem som är behörig att söka resning finns inte, men

uppenbart är att den som var part i målet också kan vara resningssökande. I

sammanhanget kan nämnas att talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6

§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet mot en avliden mans

arvingar.

Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

(blodundersökningslagen) kan en domstol i mål om faderskap förordna om

blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper. Sedan

ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit

laga kraft, kan rätten enligt 1 a § förordna om blodundersökning om det först

efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning

till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft

samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet om

blodundersökning kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet

eller den andre mannen. Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan

förordnande om blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen saknar

verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant förordnande kan begäras av någon

av parterna i målet. Har någon talan inte väckts om att bekräftelsen saknar

verkan, prövas frågan om förordnande av blodundersökning enligt lagen

(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras av den som

kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har faderskapet

fastställts genom dom som har vunnit laga kraft, prövas frågan om förordnande

av blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan

begäras av någon av parterna i det tidigare målet.

I samband med tillkomsten av 1 a § blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)

konstaterades att blodundersökningsmetodiken under senare år har utvecklats

kraftigt. Möjligheten att genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt

har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det var tänkbart att en del fall

där faderskapet grundats på äldre och bristfällig metodik skulle bedömas

annorlunda om faderskapet prövades enligt de nya metoderna. Enbart den

omständigheten att vetenskapen rörande blodundersökningar har gått framåt sedan

faderskapet fastställdes genom en tidigare dom ansågs dock inte vara ett

tillräckligt skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol

skall kunna förordna om blodundersökning, även när faderskapet fastställts

genom en dom eller en bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter som

ger anledning till antagande att någon annan man, som inte tidigare har varit

föremål för blodundersökning, har haft samlag med modern under tid då barnet

kan vara avlat. För att inte relationerna mellan ett barn och den som anses

vara dess far skall störas i onödan krävs således att någon ny omständighet har

inträffat som gör att faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till

begränsningsregeln angavs i propositionen vara att ett barn inte bör riskera

att bli faderlöst lång tid efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag, och riksdagen följde utskottet (bet. LU 1982/83:9,

rskr. 24).

Bengt Harding Olson (fp) tar i motion 1996/97:L403 upp frågan om talerätten

för maka och arvingar i mål om hävande av faderskap när mannen avlidit. I

motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring

i föräldrabalken att lagstadgad talerätt under en begränsad tid införs dels i

mål om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse, dels vid talan mot en

faderskapsdom.

Även i motion 1996/97:L406 av Rolf Åbjörnsson (kd) förespråkas ökade

möjligheter för mannens maka och arvingar att, när mannen avlidit, få till

stånd ett hävande av faderskap. De situationer som avses gäller framför allt

när faderskapet fastställts genom presumtion eller genom dom. I motionen begärs

ett tillkännagivande om behovet av att utreda arvsfrågorna så att alla parters

trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses.

I motion 1997/98:L405 av Gullan Lindblad och Marietta de Pourbaix- Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om att talerätt för hävande av faderskap bör

införas för efterlevande maka och arvingar.

Agne Hansson (c) förespråkar i motion 1997/98:L418 ett tillkännagivande om

att talerätt för hävande av faderskap som fastställts genom dom bör tillkomma

efterlevande maka och barn.

Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än motionärerna om vikten

av att ingen felaktigt förklaras vara far, och det ligger givetvis i såväl

barns som mödrars och utpekade fäders intressen att faderskap blir riktigt

fastställda. När det gäller hävande av faderskap måste reglerna, enligt

utskottets mening, bygga på tillfredsställande avvägningar mellan de olika

intressen som gör sig gällande, och bestämmelserna bör i hög grad präglas av

hänsynen till barnets bästa. Vad först gäller de situationer när faderskapet

har fastställts genom presumtion eller bekräftelse anser utskottet att de motiv

som ligger till grund för nuvarande regler alltjämt har giltighet och några

vägande skäl för att utvidga talerätten för mannens änka och arvingar har,

enligt utskottets mening, inte framkommit. En utvidgning av talerätten för

änkan och arvingarna torde inte kunna motiveras utifrån principen om barnets

bästa. När det sedan gäller faderskap som fastställts genom dom bör beaktas att

Högsta domstolen nyligen beviljat resning i ett mål där faderskapet

fastställdes år 1949. Mannen ansökte om resning och åberopade som stöd för sitt

yrkande om ogiltigförklaring av faderskapet en företagen rättsgenetisk

undersökning. Efter det att mannen avlidit och en arvinge till honom trätt i

hans ställe beviljades resning (mål Ö 5134/96). När det gäller behörighet för

en avlidens mans änka eller arvingar att begära blodundersökning enligt

blodundersökningslagen eller att ansöka om resning föreligger däremot, såvitt

utskottet har sig bekant, inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna

omständighet kan emellertid, enligt utskottets mening, inte åberopas till stöd

för önskemålen om en översyn av lagstiftningen. Om det i framtiden skulle visa

sig att nuvarande regler leder till otillfredsställande resultat utgår

utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen

med förslag i ämnet.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418.

Förmynderskapslagstiftningen

Förmynderskapslagstiftningen reformerades senast år 1994 (prop. 1993/94:251,

bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen innebar bl.a. ändrade regler beträffande

förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning av egendom samt tillsynen

över sådan förvaltning. Syftet var att modernisera reglerna på området och

anpassa dessa till dagens situation. Reformen innebar en avreglering utan att

berättigade skyddsintressen sattes åt sidan och byggde på principen att

domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver

domstolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av övervägande

förvaltningsnatur skall således handläggas av förvaltnings-myndigheter och inte

av domstolar.

De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning

inskränktes väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. Som

huvudregel gäller nu att överförmyndarens kontroll av föräldraförvaltningar

skall vara inriktad på fall där värdet på barnets tillgångar överstiger åtta

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vid sin behandling hösten 1994 av propositionen om

förmynderskapslagstiftningen framhöll utskottet att det var väsentligt att en

så pass genomgripande reform följdes upp och utvärderades inom en relativt snar

framtid. Inte minst gällde detta enligt utskottet frågan om avregleringen leder

till att lagstiftningens grundläggande syfte att trygga de omyndigas egendom

riskerar att komma i kläm. Utskottet utgick från att regeringen såg till att en

sådan uppföljning och utvärdering av reformen kom till stånd (bet.

1994/95:LU3).

I motion 1997/98:L423 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att utvärderingen av förmynderskapslagstiftningen bör

aktualiseras. Vid en sådan utvärdering bör enligt motionärerna särskilt beaktas

hur de nya reglerna om kontroll av föräldrars förvaltning av barns tillgångar

har fallit ut.

Utskottet har erfarit att regeringen nu har påbörjat en utvärdering av 1994

års förmynderskapsreform och att en departementspromemoria kommer att läggas

fram senare i år. Med hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte

behov av något tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motion

1997/98:L423. Motionen avstyrks.

Barns rätt till information om sina föräldrar

I motion 1997/98:So301 av Ann-Kristin Føsker (fp) tas upp vissa problem som kan

uppstå när kontakten mellan föräldrar och barn är bristfällig eller till och

med har upphört. Motionären beskriver ett fall då en 40-årig kvinna och hennes

syskon ryktesvägen fick vetskap om faderns död först efter det att fadern

blivit begravd. Problemet är enligt motionären inte försumbart då antalet

särkullbarn blir allt större. I motionen begärs ett tillkännagivande om en

utredning om barns möjlighet till information om en förälders död eller sjukdom

i livets slutskede.

Utskottet har, i likhet med motionären, förståelse för de svårigheter som kan

uppstå när kontakten mellan ett barn och dess föräldrar har brutits. Särskilt

svår torde situationen vara i de fall ett sorgebud når en människa för sent

eller på ett sätt som upplevs inhumant och ovärdigt. Förutom ärvdabalkens

regler om kallelse till bouppteckning, torde det inte finnas några bestämmelser

om skyldighet för det allmänna eller för enskilda att informera ett barn om

dess förälders död. Inte heller föreligger, enligt vad utskottet kunnat finna,

någon skyldighet från sjukvårdspersonalens sida att lämna ut information om att

en person befinner sig på sjukhus. Tvärtom kan bestämmelserna om sekretess

förhindra att en sådan uppgift ges ut. Såvitt utskottet kan bedöma är det

emellertid inte möjligt att genom lagstiftning - i vart fall inte på

familjerättens område - komma till rätta med den typ av problem som motionären

tar upp.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:So301.

Arvsrättsliga frågor

Enligt gällande regler i 2 kap. ärvdabalken om rätt till arv går arvet i första

hand till den avlidnes bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, med det

genomgripande undantag som följer av 3 kap. när den avlidne efterlämnar maka

eller make. Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna. Om något barn

till den avlidne har dött före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa

barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika. Hälften av den

arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler kallas

laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut i arv efter arvlåtaren.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon

av dem eller båda har dött - syskon och deras avkomlingar närmast berättigade

till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i andra arvsklassen i livet går

arvet i stället till far- och morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes

farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den

sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes kusiner - har numera inte

någon arvsrätt. Arvsrätten för kusiner upphörde i samband med en år 1928

genomförd revision av det arvsrättsliga regelsystemet.

I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om makars arvsrätt. Efter de

ändringar som genomfördes i samband med att riksdagen år 1987 antog

äktenskapsbalken gäller numera som nämnts inledningsvis att den efterlevande

maken har rätt till arv före såväl bröstarvingar som arvingar i andra och

tredje arvsklassen (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En make skall vid

den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar,

vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den

efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande

maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt. Finns

det bröstarvingar efter den först avlidne som inte också är den efterlevandes

barn, s.k. särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att

omedelbart få ut sitt arv efter en avliden förälder. De kan dock avstå från sin

rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående

blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas

gemensamma bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i princip får

vänta med att få ut sin laglott tills den efterlevande maken dör. Däremot kan

bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död

om denne make gjort ett testamente som inkräktar på laglotten.

Finns det inte någon efterlevande med ett så nära släktskap till den avlidne

som ovan sagts tillfaller arvet en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Närmare

regler om Allmänna arvsfonden finns i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden.

Av lagen framgår att Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja verksamhet

av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med

funktionshinder. Fondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet. Fördelning av

stöd ur fonden beslutas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Arvfondsdelegationen eller annan myndighet. Fonden får helt eller delvis avstå

arv till någon annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller

andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta

vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller någon

annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt.

I två motioner tas frågan om den nu gällande arvsordningen upp. Rolf Dahlberg

m.fl. (m) begär i motion 1997/98:L406 förslag om att arvsrätten för kusiner

skall återinföras. Motionärerna anför att en arvsrätt för kusiner skulle

medverka till att släktbanden stärks, och vidare påpekas det i motionen att

arvets privatekonomiska betydelse har ökat under senare år. Enligt motionärerna

har också invandringen till Sverige medfört att familjens och släktens funktion

som socialt och ekonomiskt skyddsnät har förstärkts. Vidare kan svåra olyckor i

ett slag utplåna en hel familj, och om något testamente då inte har skrivits

kan följden bli att egendomen tillfaller Allmänna arvsfonden. Motionärerna

påpekar i detta sammanhang att egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden kan

användas för ändamål som kanske varit den avlidne helt främmande.

I motion 1997/98:L403 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om

att arvsrätten bör utvidgas. En sådan åtgärd kan enligt motionären bidra till

att stärka familjebanden och det lilla samhällets resurser.

När det gäller frågan om arvsrättens utsträckning erinrar utskottet om att

det, i samband med att arvsrätten för kusiner avskaffades, förts ingående

diskussioner rörande frågan om hur långt ut i de olika släktleden arvsrätten

borde sträcka sig (prop. 1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som därvid

tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren hade möjlighet att genom

testamente förordna om sin kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon

till den avlidnes föräldrar uttalade första lagutskottet att man dock inte

kunde hänvisa frågan att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder,

fastrar, morbröder och mostrar borde alltså bibehållas. När det däremot gällde

arvsrätten för kusiner kom utskottet till motsatt uppfattning. Enligt

utskottets uppfattning fanns det heller inte mellan kusiner en sådan

samhörighet som berättigar till arv. Ej sällan stod, fortsatte utskottet,

åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande för arvlåtaren, och fall

förekom då inte ens deras antal och namn var honom bekanta. Att kusinarvsrätten

i sådant fall saknar varje hållbar grund syntes för utskottet uppenbart. Ett

annat skäl som utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var den

kapitalförstörande verkan som, inte minst när det gällde fast egendom, uppkom i

fall då kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en kusinskara.

Utskottet erinrade vidare om den möjlighet som skulle tillkomma Allmänna

arvsfonden att i vissa fall avstå arvet till förmån för exempelvis en kusin.

Som utskottet tidigare framhållit kan det ofta finnas en nära samhörighet

kusiner emellan. Det torde emellertid vara förhållandevis sällsynt att en

person helt saknar andra, närmare anhöriga än sina kusiner. Det kan därför med

fog antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall inte

skulle ha någon betydelse. Vid sin behandling förra våren (bet. 1996/97:LU8) av

en motion med yrkande om återinförande av arvsrätt för kusiner erinrade

utskottet om att under de decennier som gått sedan arvsrätten för kusiner

avskaffades år 1928 hade, med undantag för ett motionsyrkande år 1990, inte vid

något tillfälle framförts krav på att arvsrätten för kusiner skulle

återinföras. Vad som däremot diskuterats var huruvida arvsrätten borde slopas

också för andra arvingar i tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop.

1986/87:1). Mot denna bakgrund ifrågasatte utskottet huruvida det fanns något

påtagligt behov av en möjlighet för kusiner att få ärva. I sammanhanget borde

också enligt utskottet beaktas att i de fall Allmänna arvsfonden är närmast

till arv, fonden har en lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet

till förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill kom, menade utskottet, att

den som känner en stark samhörighet med sina kusiner och därför önskar att

gynna dem framför andra har möjligheten att genom testamente förordna om vem

kvarlåtenskapen skall tillfalla.

Vad utskottet anförde våren 1997 äger alltjämt giltighet, och utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stabila familjerelationer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf224 yrkandena 1 och 3 samt

1997/98:So629 yrkandena 2 och 3,

res. 1 (mp) - motiv

2. beträffande tilläggsdirektiv till Samboendekommittén

att riksdagen avslår motion 1997/98:L404,

3. beträffande homosexuella sambor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4,

res. 2 (mp)

4. beträffande vigsel

att riksdagen avslår motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2,

res. 3 (mp)

5. beträffande partnerskapskonvention m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2,

res. 4 (fp, v, mp)

6. beträffande registreringsförrättare

att riksdagen avslår motion 1997/98:L402 yrkande 4,

res. 5 (fp, v, mp)

7. beträffande registrering utomlands

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98: K345

yrkande 5,

res. 6 (fp, v, mp)

8. beträffande äktenskap för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande 2,

res. 7 (v, mp)

9. beträffande faderskapspresumtion

att riksdagen avslår motion 1997/98:L416 yrkandena 1 och 2,

10. beträffande talerätt i mål om hävande av faderskap

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och

1997/98:L418,

res. 8 (m, c, fp, mp)

11. beträffande förmynderskapslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L423,

12. beträffande barns rätt till information

att riksdagen avslår motion 1997/98:So301,

13. beträffande arvsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406.

res. 9 (m)

Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders

Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson

(s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin Heinemann

(fp).

Reservationer

1. Stabila familjerelationer (mom. 1, motiveringen)

Yvonne Ruwaida (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med ?Enligt utskottets? och slutar med ?av samlevnadsform? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser för sin del att lagstiftningen på ifrågavarande område i dag

bör vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och

moraluppfattningar och att det inte bör ankomma på riksdagen att försöka styra

enskilda individer i valet av samlevnadsform.

2. Homosexuella sambor (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Som framgått?

och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att homosexuell och heterosexuell

samlevnad i princip bör likställas även när det gäller samboförhållanden. Även

om en av skillnaderna mellan sambolagen och lagen om homosexuella sambor - det

gäller rätten till bostadsbidrag - utmönstrades den 1 januari 1998, kvarstår

diskrimineringen av homosexuella sambor på en rad områden. Utskottet

konstaterar att frågan om en reformerad lagstiftning på området redan varit

föremål för utredning av Partnerskapskommittén. Det finns därför, enligt

utskottets mening, inga beaktansvärda skäl att dröja med denna angelägna

lagstiftning till dess att Samboendekommittén avslutat sitt arbete. Enligt

utskottet bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till lag

om sambor av samma kön i enlighet med Partnerskapskommitténs förslag.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna

1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande homosexuella sambor

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Vigsel (mom. 4)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Såvitt

utskottet? och slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar att Svenska kyrkan alltjämt har en särställning i

förhållande till andra trossamfund när det gäller behörighet att förrätta

vigsel. Tiden är nu, enligt utskottets mening, mogen att ifrågasätta om detta

förhållande är lämpligt och ändamålsenligt. Sålunda finns enligt utskottet

anledning att se över den nuvarande ordningen, inte minst i samband med att

Svenska kyrkan skiljs från staten.

Vidare kan utskottet konstatera att den samhällsutveckling som skett när det

gäller familjebildning har medfört att kyrkans roll för familjepolitiken blivit

alltmer kringskuren. Mot den bakgrunden finns det, enligt utskottets mening,

anledning att även ifrågasätta om den kyrkliga vigseln, såsom är fallet i dag,

bör bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar. Ett

särskiljande av den religiösa ceremonin från de rättsverkningar som hänger

samman med vigseln skulle också bättre överensstämma med den ordning som

förekommer på många håll utomlands.

Vad utskottet sålunda anfört om att likställa Svenska kyrkan med andra

trossamfund när det gäller behörighet att förrätta vigsel bör riksdagen, med

bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande vigsel

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Partnerskapskonvention m.m. (mom. 5)

Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Enligt

utskottets? och på s. 13 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet har förståelse för de kritiska synpunkter som förts fram i motion

1997/98:L402 när det gäller partnerskapslagens anknytningsvillkor. Villkorets

uppgift är att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige,

eftersom man velat undvika registrering av dem som kan antas komma att leva i

ett land där registreringen inte får någon effekt. Mot den bakgrunden finns det

enligt utskottet inte skäl att tillämpa ett lika strängt anknytningsvillkor på

danska, norska och isländska medborgare som är bosatta här i landet, eftersom

rättsverkningarna av en registrering i Sverige kommer att bli gällande inte

bara här utan även i deras hemländer. Detsamma gäller svenskar som är bosatta i

de länder som har partnerskapslagar. Regeringen bör därför, enligt utskottets

mening, med de berörda nordiska länderna ta upp frågan om en

partnerskapskonvention för att få till stånd en lösning på problemet.

Utskottet kan konstatera att också flera utomnordiska länder överväger att

införa partnerskapslagar. Nederländerna har redan antagit en partnerskapslag,

som trädde i kraft den 1 januari i år. Partnerskapslagstiftningen utgör ett

viktigt steg i arbetet mot intolerans och diskriminering av homosexuella. Mot

denna bakgrund anser utskottet, i likhet med motionärerna, att det finns

anledning för Sverige att i internationella sammanhang stödja det arbete som

pågår i andra länder med att få till stånd en lagstiftning på området.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:L402 yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande partnerskapskonvention m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Registreringsförrättare (mom. 6)

Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Också när? och

slutar med ?motion 1997/98:L402? bort ha följande lydelse:

Vad härefter gäller tillgången på kommunala registreringsförrättare kan

utskottet konstatera att 13 kommuner fortfarande saknar

registreringsförrättare. Utskottet anser att regeringen nu aktivt bör verka för

att behovet av regi-streringsförrättare kan tillgodoses även i dessa kommuner.

Möjlighet att registrera sitt partnerskap hos en kommunal

registreringsförrättare utgör nämligen, som motionärerna påpekar, ett viktigt

alternativ till den registrering som kan ske vid domstol, inte minst med tanke

på tingsrätternas begränsade öppettider.

Vad utskottet nu anfört i fråga om tillgången på kommunala

registreringsförrättare bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L402

yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande registreringsförrättare

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L402 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Registrering utomlands (mom. 7)

Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Beträffande

motionerna? och slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:

När det gäller registrering av partnerskap vid svenska ambassader utomlands

anser utskottet att svenska utlandsmyndigheter bör erbjuda alla svenskar samma

service, oberoende av personernas sexuella läggning. Att de homosexuella är

färre till antalet än de heterosexuella motiverar inte en särbehandling.

Utskottet konstaterar att partnerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt

att utfärda bemyndiganden för registrering. Enligt utskottets mening bör denna

rätt självfallet utnyttjas i de fall värdlandet lämnar sitt godkännande till

verksamheten. Enligt vad utskottet erfarit har åtminstone något land ställt

sig positivt till partnerskapsregistrering vid den svenska ambassaden där.

Regeringen bör, mot den nu angivna bakgrunden, vidta åtgärder så att de

personer som uppfyller kraven för registrering enligt svensk lag ges möjlighet

att få sitt partnerskap registrerat på ambassader utomlands. Detta bör

riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345

yrkande 5, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande registrering utomlands

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och

1997/98:K345 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Äktenskap för homosexuella (mom. 8)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

erinrar? och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar för sin del motionärernas uppfattning om att människors

kärlek och önskan att leva med varandra skall erkännas och respekteras, oavsett

om kärleken är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande skäl för att ha

olika lagstiftning beroende på om man är homo- eller heterosexuell föreligger

sålunda inte.

Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige tillsammans med Danmark,

Norge och Island påbörjat arbetet med att avskaffa den rättsliga

särbehandlingen av homosexuell samlevnad. Flera andra länder följer nu efter.

Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare ett steg i detta arbete och

ge homosexuella möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och med samma

rättsverkningar som heterosexuella. Konsekvensen blir då att partnerskapslagen

kan avskaffas och att de partner som redan registrerat sitt partnerskap kan

betraktas som makar enligt den nya lagstiftningen. Regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag till ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet

med vad utskottet nu skisserat.

Vad utskottet anfört i fråga om möjlighet för homosexuella att ingå äktenskap

bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677

yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande äktenskap för homosexuella

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande

2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Talerätt i mål om hävande av faderskap (mom. 10)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Rigmor Ahlstedt (c) och

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet har?

och på s. 18 slutar med ?och 1997/98:L418? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om vikten av att ingen

felaktigt förklaras vara far till ett barn. Att faderskapet blir riktigt

fastställt måste givetvis anses ligga i såväl barnets som moderns och den

utpekade faderns intresse. Vad först gäller den situationen att faderskapet har

fastställts genom presumtion kan utskottet konstatera att nuvarande

lagstiftning i fråga om talerätt för en avliden mans maka och arvingar bygger

på avvägningar mellan de olika intressen som gör sig gällande. Några

motsvarande avvägningar har inte skett när det gäller talerätt för mannens änka

och arvingar vid ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser

att det är otillfredsställande att det inte finns några klara regler i fråga om

talerätten i sådana fall. Vad härefter angår talerätten i fråga om faderskap

som har fastställts genom dom får rättsläget, enligt utskottets mening,

betraktas som oklart. Mot bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under

senare år, inte minst när det gäller förekomsten av nya familjebildningar, får

detta anses otillfredsställande.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de av utskottet nu redovisade

förhållandena bör bli föremål för en förutsättningslös utredning där olika

aspekter på problemen och de olika intressen som gör sig gällande blir noggrant

genomlysta. Den självklara utgångspunkten för en sådan utredning måste enligt

utskottet vara barnets bästa.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna

1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande talerätt i mål om hävande av faderskap

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406,

1997/98:L405 och 1997/98:L418 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Arvsrätten (mom. 13)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Som utskottet?

och slutar med ?och 1997/98:L406? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att de argument som motionärerna åberopar för en

utvidgning av arvsrätten är väl underbyggda. Några sakliga skäl som talar emot

att åtminstone kusiner ges rätt till arv gör sig, enligt utskottets mening,

över huvud taget inte längre gällande. Enligt utskottets uppfattning kan den

nuvarande begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen inte försvaras på

sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en gången tids

rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan ställa sig bakom.

Familjen utgör, som motionärerna påpekar, den mest grundläggande gemenskapen

i samhället, och ett återinförande av kusinarvsrätten skulle kunna bidra till

att stärka släktbanden. Utskottet vill också understryka vad motionärerna anför

om det principiellt oriktiga i att staten inträder som arvinge då en avliden

efterlämnar så nära släktingar som kusiner, något som kan te sig direkt

stötande i de fall Allmänna arvsfondens medel används till ändamål som varit

helt främmande för den avlidne. För närvarande pågår en översyn av ärvdabalken.

Enligt utskottets mening är det lämpligt att frågan om en utvidgad arvsrätt tas

upp i det sammanhanget.

Vad utskottet nu anfört om en utvidgning av arvsrätten bör riksdagen, med

bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande arvsrätten

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19961

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19971

Utskottet.............................................3

Inledning...........................................3

Äktenskaps- och sambolagstiftningen.................5

Vigsel..............................................9

Registrering av partnerskap........................11

Faderskapspresumtion...............................14

Talerätt vid hävande av faderskap..................15

Förmynderskapslagstiftningen.......................18

Barns rätt till information om sina föräldrar......18

Arvsrättsliga frågor...............................19

Hemställan.........................................21

Reservationer........................................22

1. Stabila familjerelationer (mp, motiveringen)....22

2. Homosexuella sambor (mp)........................23

3. Vigsel (mp).....................................23

4. Partnerskapskonvention m.m. (fp, v, mp).........24

5. Registreringsförrättare (fp, v, mp).............25

6. Registrering utomlands (fp, v, mp)..............25

7. Äktenskap för homosexuella (v, mp)..............26

8. Talerätt i mål om hävande av faderskap (m, c, fp, mp)26

9. Arvsrätten (m)..................................27