Bet. 1997/98:LU11

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU11

Vissa frågor om s.k. kunskaps- och tjänsteföretag

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och

tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år

1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997.

Motionsyrkandena gäller frågor om hur kunskapsföretagen skall kunna skydda

sig mot idéstölder m.m., skydd för företagshemligheter samt redovisning i

kunskapsintensiva företag.

Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november

1997 en offentlig utskottsutfrågning. Deltagarna och vad som framfördes vid

utskottsutfrågningen framgår av bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:L203 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftning beträffande kunskapskapitalredovisning i företagens

räkenskaper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar.

1996/97:L204 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i humant

kapital.

1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändringar i redovisningslagstiftningen för att underlätta

värdering av tjänsteföretag.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:L204 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild

utredning om redovisning av s.k. mjuka tillgångar.

1997/98:L904 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter.

1997/98:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

11. (del) att riksdagen beslutar om sådan ändring av redovisningslagen att

humankapital, jämställdhetsarbete och företagets miljöarbete införs i

årsredovisningen.

1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av förändringar i redovisningslagstiftningen för att

underlätta värdering av tjänsteföretag.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och

tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år

1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997. Motionsyrkandena gäller

skydd för företagshemligheter, frågor om hur kunskaps- och tjänsteföretagen

skall kunna skydda sig mot idéstölder m.m. samt redovisning i kunskapsintensiva

företag.

Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november

1997 en offentlig utskottsutfrågning. Vid utfrågningen, som inleddes med

anföranden av professorn i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, Claes

Sandgren, och kanslichefen i Bokföringsnämnden Sören Wallin, deltog företrädare

för Justitiedepartementet, Patent- och registreringsverket, Civilekonomernas

Riksförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Företagarnas Riksorganisation,

Försäkringsförbundet, Industriens Utredningsinstitut,

Konkursförvaltarkollegiet, Redovisningsrådet, Svenska Arbetsgivareföreningen,

Svenska Franchiseföreningen, Svenska Patentombudsföreningen, Svenska

Revisorssamfundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Informationsförening,

Tjänsteförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Jan Hedvall Konsult AB,

Invandrarutbildning AB, Konceptet Siljansringen, Koncept Utveckling, Mercator

Strategy AB, Moneng AB och Swedish Association of Management Consultants.

Därutöver deltog ett antal forskare i civilrätt och företagsekonomi från

Stockholms universitet.

Vad som framfördes vid utfrågningen har intagits i bilaga till detta

betänkande. Bilagan innehåller värdefull information och för utskottet

intressanta synpunkter. Även om allt som framfördes vid utfrågningen inte kan

bli föremål för närmare överväganden i detta ärende kommer informationen och

synpunkterna att vara av stort värde både för utskottet som sådant och för

enskilda ledamöter i det fortsatta arbetet med frågor som gäller kunskaps- och

tjänsteföretag.

Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen kan upplysas följande. Under

senare år har många nya företag bildats som bygger sin verksamhet mer eller

mindre uteslutande på kunskapsbaserade tjänster. Sådana företag, som brukar

kallas kunskaps- eller tjänsteföretag, utmärks av en speciell affärsidé.

Företagens produktion är inte standardiserad och organisationen är regelmässigt

decentraliserad och ohiearkisk. Personkontakter är särskilt viktiga, liksom

förtroendefulla kundrelationer. En del nya kunskaps- och tjänsteföretag torde

härröra från industriella företag, som velat renodla sin verksamhet.

I ett kunskaps- och tjänsteföretag kan verksamheten vara inriktad på

exempelvis uppdrag inom redovisningsområdet, utveckling av organisatoriska och

administrativa lösningar eller tekniska system och datasystem. Andra uppdrag

som utförs av kunskaps- och tjänsteföretag kan gälla marknadsföring och reklam.

Tillgångarna i kunskaps- och tjänsteföretagen kan bestå av immateriella

rättigheter såsom patent och varumärken samt därutöver av datasystem,

administrativa och organisatoriska system. Kundrelationer och inte minst

personalen och dess kompetens är särskilt viktiga. I ett kunskaps- och

tjänsteföretag är tillgångar som är av betydelse i de traditionella

industriföretagen, såsom maskiner, byggnader, inventarier och transportmedel,

av underordnad vikt.

När det gäller tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag blir det allt

vanligare att man talar om det intellektuella kapitalet, som därvid brukar

delas upp i dels strukturkapital, dels humankapital. En annan benämning på

tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag är kunskapskapitalet.

Strukturkapitalet består av tillgångar såsom databaser, kundregister, manualer

och organisationsstrukturer. Humankapitalet utgörs av de anställdas kompetens.

Den affärsidé som oftast karakteriserar verksamheten hos ett kunskapsföretag

ger åt främst strukturkapitalet en särskild inriktning eller profil. Man brukar

därvid tala om företagets tjänstekoncept.

Några särskilda regler som direkt tar sikte på att skapa ett rättsligt skydd

för obehöriga utnyttjanden av kunskaps- och tjänsteföretagens tjänstekoncept

och strukturkapital finns inte. Inte heller finns några särskilda regler som

gäller idéstölder och liknande otillbörliga förfaranden riktade mot

ifrågavarande företag. Däremot finns givetvis annan, mer allmän, lagstiftning

som kan komma till användning i sådana sammanhang.

Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter avser sådan information om

affärs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren

håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i

konkurrenshänseende. I princip kan varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra

en företagshemlighet. Avsikten är emellertid inte att alla uppgifter som en

näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Lagreglerna innebär en

avvägning mellan olika intressen, som kommit till uttryck på så sätt att lagen

gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.

I lagen om skydd för företagshemligheter finns också en regel om straff för

företagsspioneri. Enligt denna bestämmelse skall den som med uppsåt olovligen

bereder sig tillgång till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till

böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i

högst sex år. Brottet kan begås av såväl en anställd i företaget som en

utomstående. Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar, med hänsyn till

intresset av ett fritt informationsflöde i samhället, dock inte fall då någon

anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras.

En annan straffbestämmelse gäller olovlig befattning med företagshemlighet.

Genom denna regel straffbeläggs den som anskaffar en företagshemlighet med

vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har

berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri. Inte heller denna

straffbestämmelse omfattar fall då någon anskaffar en företagshemlighet i

avsikt att den skall publiceras. I lagen finns också en bestämmelse om

skadeståndsskyldighet för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller

olovlig befattning med företagshemlighet. Vidare innehåller lagen om skydd för

företagshemligheter regler om skadeståndsansvar när företagshemligheter

utnyttjas eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och

anställningsförhållanden. Om förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört

krävs synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet.

En annan lag som kan vara av värde för att skydda strukturkapitalet är

marknadsföringslagen (1995:450). I lagen finns en särskild bestämmelse som

innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda

efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon

annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Med produkter avses

enligt marknadsföringslagen varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och

andra nyttigheter. Under lagstiftningsarbetet beträffande den nya

marknadsföringslagen övervägdes frågan om att införa ett uttryckligt förbud mot

att utnyttja annans renommé i reklam. Marknadsföringsutredningen, vars

slutbetänkande, (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag, låg till grund för den nya

marknadsföringslagen, hade föreslagit en regel med förbud för en näringsidkare

att dra fördel av en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster på

ett sätt som är ägnat att snylta på dennes kommersiella anseende (renommé-

snyltning). Regeringen följde emellertid inte utredningen och föreslog inte

något uttryckligt förbud mot renommésnyltning (prop. 1994/95:123 s. 76). Enligt

regeringen kunde, i den mån sådana förfaranden var otillbörliga, förfarandena

angripas med stöd av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Frågan

berördes inte närmare under riksdagsbehandlingen av propositionen (bet.

1994/95:LU16).

Andra för kunskaps- och tjänsteföretag viktiga bestämmelser finns i

varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och firmalagen

(1974:156). Som en övergripande beteckning för varumärkesrätten, firmarätten

och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel, som t.ex.

geografiska ursprungsbeteckningar, brukar begreppet känneteckensrätt användas.

Skyddet för varumärken, dvs. kännetecken för varor och tjänster som

tillhandahålls i en näringsverksamhet, uppkommer antingen genom registrering

hos Patent- och registreringsverket eller genom en viss grad av användning. Det

rättsliga skyddet för ett varumärke innebär att ingen annan än varumärkets

innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken. Som huvudregel är

rättsskyddet begränsat till varor eller tjänster av samma eller liknande slag

som dem som varumärket är registrerat eller inarbetat för.

Firmarätten har ett nära samband med varumärkesrätten eftersom ett

kännetecken som utgör firma också kan var ett varukännetecken och därmed

reglerat av varumärkeslagarna. Det rättsliga skyddet för firmor kan, på

motsvarande sätt som för varumärken, uppkomma antingen genom registrering eller

genom viss användning av kännetecknet. Också det rättsliga skyddet för en firma

innebär att ingen annan än firmans innehavare får använda ett förväxlingsbart

kännetecken. Som huvudregel är skyddet begränsat till verksamheter av samma

eller liknande slag.

Datorprogram har enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk i princip samma upphovsrättsliga skydd som litterära verk.

Programmen skyddas inte bara mot direkt kopiering utan också mot framställning

av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd.

Sammanställningar av verk, uppgifter eller annat material, som många gånger

respresenterar ett betydande värde med hänsyn till de kostnader som

framställaren lagt ned på att samla in och ordna materialet, omfattas också

under vissa förutsättningar av upphovsrättsligt skydd. Utgångspunkten är att

upphovsrätten till ett verk som är en sammanställning tillkommer den som har

skapat verket. Genom kravet på att ett verk måste ha en viss självständighet

och originalitet faller vissa sammanställningar utanför begreppet verk.

Sammanställningarna kan likväl ha ett betydande värde med hänsyn till det

arbete och de kostnader som framställaren måste lägga ned på att samla in och

ordna materialet. Obehöriga kopieringar, som i fråga om digital teknik ofta kan

utföras med billiga metoder, kan vålla framställaren kännbara förluster. Därför

har samlingarna fått ett särskilt skydd i upphovsrättslagen, det s.k.

katalogskyddet.

I sammanhanget bör vidare nämnas patentlagen (1967:837), som innebär att den

som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen

yrkesmässigt genom patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett

nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan. Som allmänna

förutsättningar för patenterbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den

skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att

den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att

uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan

uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen. Patenthavarens ensamrätt att

utnyttja en uppfinning är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete.

Uppfinnare skall kunna räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna

marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt.

När det gäller det s.k. humankapitalet fokuseras intresset på möjligheterna

att knyta de anställda starkare till företaget och försvåra för dem att

utnyttja sin kunskap i konkurrerande verksamhet. Hittills har man sökt lösa

uppkommande problem i fråga om skydd av humankapitalet genom anpassning av

traditionella rättsinstitut. Inom arbetsrätten och angränsande rättsområden har

utvecklats en mängd olika avtalstyper utöver själva anställningsavtalet och det

enkla uppdragsavtalet. Som exempel kan nämnas särskilda avtalstyper som gäller

uthyrning av arbetskraft, samarbetsavtal, delägarskapsavtal, franchising,

kommissionärsavtal, underentreprenadavtal, långtidskontrakt och tidsbegränsade

anställningar.

I 38 § avtalslagen finns en bestämmelse som stadgar att om ?någon för att

förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva

verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver

sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån

utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt?. Bestämmelsen,

som fick sin nuvarande utformning år 1976 (prop. 1975/76:81, bet. LU21), torde

kunna tillämpas såväl på konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på sådana

villkor i avtal mellan näringsidkare, t.ex. om överlåtelse av en rörelse.

De rättsfall som Arbetsdomstolen avgjort angående användningen av

konkurrensklausuler med förbud för arbetstagare att på visst närmare angivet

sätt konkurrera med arbetsgivaren efter anställningens upphörande visar att

domstolen gör en helhetsbedömning av den föreliggande situationen med beaktande

av såväl arbetstagarens som arbetsgivarens intressen. Ingen faktor kan sägas

vara utan vidare utslagsgivande, med ett undantag. Det torde generellt kunna

sägas att en klausul som enbart syftar till att kvarhålla en arbetstagare med

särskilda kunskaper och särskild kompetens inte är rättsligt bindande. Är

kunskapen i fråga att hänföra till området företagshemlighet torde i allmänhet

en mer positiv syn gentemot konkurrensklausuler vara rådande.

Sekretessklausuler eller s.k. diskretionsklausuler har en mera begränsad

innebörd än konkurrensklausuler. De ålägger arbetstagaren tystnadsplikt på

närmare angivet sätt efter anställningens upphörande. Sådana klausuler torde

ofta ingå som ett moment i konkurrensklausuler, men de båda typerna måste

hållas isär, eftersom förutsättningarna för jämkning inte alltid är desamma.

I viss, om än begränsad, utsträckning kan sekretessklausuler förekomma i

tjänsteavtal. I korthet kan sägas att rättsordningen principiellt godtar

sekretessklausuler. Det framgår redan av det förhållandet att

konkurrensklausuler godtas och dessa innebär ju typiskt sett längre gående

inskränkningar av arbetstagares frihet efter anställningens upphörande än

sekretessklausuler.

Ett åsidosättande av lojalitetsplikten kan utgöra saklig grund för

arbetsgivaren att säga upp anställningsavtalet och, om arbetstagaren därigenom

har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, grund för avskedande.

Dessutom berättigar åsidosättandet arbetsgivaren till skadestånd.

Inte heller när det gäller redovisningslagstiftningen finns några särskilda

regler som direkt tar sikte på kunskaps- och tjänsteföretagen. I

årsredovisningslagen (1995:1554) finns en bestämmelse om att årsredovisningen

skall ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Kravet

kompletterar den sedan tidigare bärande principen att redovisningen skall ske

enligt god redovisningssed grundad på förekommande praxis och rekommendationer.

Begreppet rättvisande bild är hämtat från EG-rätten och innebär ett överordnat

krav på sådan ekonomisk information att läsaren kan få en så riktig bild som

möjligt av bolagets ekonomiska situation. Om det behövs för att ge en

rättvisande bild skall tilläggsupplysningar lämnas i årsredovisningen.

Årsredovisningslagen tillhandahåller två uppställningsformer för

resultaträkningen, vilka anges i bilagor till lagen. I den kostnadsslags-

indelade resultaträkningen redovisas personalkostnader som en särskild post

medan de i den funktionsindelade räkningen skall fördelas på tillverkning,

försäljning och administration. Oavsett vilken resultaträkning som används

skall av personalkostnaderna beloppen för löner och ersättningar samt sociala

kostnader anges särskilt.

Bokföringslagen (1976:125) innehåller en bestämmelse som tillåter att

utgifter för forskning och utveckling redovisas som en anläggningstillgång.

Förutsättningen härför är att utgifterna skall vara av väsentligt värde för den

bokföringsskyldige under kommande år. Därutöver finns en regel om att goodwill,

som förvärvats vid företagsköp, får redovisas som en anläggningstillgång. S.k.

egen upparbetad goodwill omfattas däremot inte av bestämmelsen. Enligt

Bokföringsnämndens rekommendationer skall forsknings- och utvecklingsutgifter i

princip kostnadsföras direkt. Om vissa särskilt angivna förutsättningar är

uppfyllda anses dock lagens väsentlighetskrav vara uppfyllt och aktivering kan

då tillåtas.

Enligt årsredovisningslagen får utgifter för forsknings- och

utvecklingsarbeten och liknande arbeten liksom utgifter för exempelvis patent,

varumärken och goodwill tas upp som en immateriell anläggningstillgång om

tillgången i fråga är av väsentligt värde för verksamheten under kommande år.

I samband med en studieresa till USA sommaren 1997 gavs utskottet tillfälle

till information om amerikanska kunskaps- och tjänsteföretags möjligheter till

skydd för tjänstekoncept och strukturkapital m.m. Det upplystes därvid att

många amerikanska kunskaps- och tjänsteföretag är utsatta för idéstölder och

liknande otillbörliga förfaranden. Som ett exempel nämndes följande. Ett

företag anlitar ett mindre konsultföretag för hjälp med att lägga upp en

marknadsföringskampanj. Konsultfirman levererar en prestation innehållande en

utförlig beskrivning av vad som bör göras. Det finns inget skrivet avtal mellan

företagen. Två månader senare informerar det beställande företaget

konsultföretaget att man numera avser att driva marknadsföringskampanjen - med

som det senare visar sig samma uppläggning som konsultföretaget presenterat - i

egen regi. Konsultföretaget kan inte åberopa något upphovsrättsligt skydd för

sina idéer eftersom dessa inte åtnjuter sådant skydd. Företagshemligheter är

det inte heller fråga om då idéerna inte längre är hemliga. Endast om det

förelegat en mer etablerad relation mellan företagen torde det vara möjligt för

konsultföretaget att hävda avtalsbrott. Andra problem som uppstår för kunskaps-

och tjänsteföretagen är när någon lämnar sin anställning för att starta egen

verksamhet i egen regi och därvid tar med sig både företagets kunder och den

kunskap som han eller hon förvärvat under lång tid till följd av anställningen.

När det gäller lagstiftningen i USA är de immaterialrättsliga reglerna i

huvudsak desamma som i Sverige. Bestämmelser om företagshemligheter finns i

Uniform Trade Secrets Act. Lagen gäller i 39 delstater. I övriga stater får man

falla tillbaka på common law-systemet, dvs. den rättsordning som bygger på

domstolsavgöranden. För att en viss information skall anses som en

företagshemlighet ställer lagen upp vissa villkor. Det företag som åberopar

lagen skall visa att det är fråga om kunskap som utgörs av en formel, mönster,

tillämpning, program, anordning, metod, teknik eller en process. Företaget

skall vidare visa att informationen representerar ett ekonomiskt värde just av

det skälet att den inte är känd av konkurrenterna och informationen skall

vidare ha varit föremål för särskilda åtgärder som med hänsyn till

omständigheterna är rimliga för att den skall hållas hemlig. Företaget skall

också visa att informationen tillgripits eller spritts vidare av någon som

visste eller hade anledning att anta att den var hemlig. Tidigare har den

straffrättsliga lagstiftningen när det gäller stöld av företagshemligheter

varit förhållandevis verkningslös. Situationen har emellertid påtagligt

förbättrats efter tillkomsten av Economic Espionage Act från 1996. Enligt den

nya lagen kan 15 års fängelse eller 10 miljoner dollar dömas ut för tillgrepp

av företagshemligheter om det sker för en utländsk intressents räkning. I andra

fall är maximistraffet 10 års fängelse eller 5 miljoner dollar i böter.

Utskottet övergår därmed till att närmare behandla motionerna. Frågor som

gäller det rättsliga skyddet för strukturkapitalet i kunskaps- och

tjänsteföretag tas upp i två motioner, båda väckta av Bengt Harding Olson (fp).

I motion 1996/97:L203 anför motionären att kunskapsbaserade tjänsteföretag är

s.k. spetsföretag och som sådana mycket viktiga för svenskt näringsliv.

Kunskapsföretagen skiljer sig från andra företag genom att deras huvudsakliga

tillgångar består av personlig kompetens hos de enskilda medarbetarna och

exempelvis informationssystem såsom databaser, kundregister, manualer, m.m.

Speciellt i bokslutstider kan man, enligt motionärens mening, notera att dessa

s.k. mjuka tillgångar är svåra att värdera och skydda. De kunskapsbaserade

tjänsteföretagen efterfrågar ändrade och nya regler för att skydda sitt

kunskapskapital. Motionären anser att nuvarande immaterialrättsliga

lagstiftning - främst upphovsrättslagen, patentlagen, varumärkeslagen och

firmarätten - ger kunskapskapitalets olika beståndsdelar ett otillräckligt

skydd. I motionen anförs vidare att det krävs ett nytänkande inom samtliga

rättsliga områden för att de kunskapsbaserade tjänsteföretagen skall få

möjligheter att skydda kunskapskapitalet. Endast därigenom stimuleras

framgångsrika tjänsteföretag att växa genom mjuka investeringar. Motionären

anser att frågorna är mycket viktiga för de berörda föetagen. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts

om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar (yrkande 2).

I motion 1997/98:L904 anför samma motionär att lagen om skydd för

företagshemligheter är särskilt intressant när det gäller att skydda

kunskapsföretagens strukturkapital. Lagstiftningen är dock, enligt motionärens

mening, i stort behov av modernisering på viktiga punkter. Sålunda måste

begreppet information klart och tydligt innefatta ett företags affärsidé eller

tjänstekoncept. Vidare bör förutsättningarna för att skada för näringsidkaren

skall föreligga göras mindre stränga. En annan ändring som bör åstadkommas är

att skyddet för företagshemligheter i vissa avseenden utsträcks till viss tid

efter anställningens upphörande. En moderniserad lag om skydd för

företagshemligheter skulle enligt motionärens mening kunna bli

kunskapsföretagens räddare eller i vart fall kraftigt bidra till att förbättra

deras rättsliga situation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter.

Utskottet anser i likhet med motionären att de mindre kunskaps- och

tjänsteföretagen i dag utgör en mycket betydelsefull del av svenskt näringsliv

och att det finns skäl att utgå från att sådana företag kommer att öka i antal

och betydelse under de närmaste åren. Vidare anser utskottet, i linje med vad

som anförts i motionerna, att lagstiftningen bör ge mindre kunskaps- och

tjänsteföretag sådana förutsättningar att de kan konkurrera på jämbördiga

villkor med större företag. Ett särskilt problem i sammanhanget, som också kom

att belysas i samband med utskottsutfrågningen, är att många mindre företag

inte utnyttjar de möjligheter som den nuvarande rättsordningen erbjuder för att

skydda och hävda sina intressen och rättigheter. Orsakerna härtill synes många

gånger vara bristande information och kunskaper om rättssystemet. I en del fall

avstår man också från att hävda sin rätt på grund av alltför höga kostnader och

de besvär som alltid är förenade med rättsliga förfaranden. Från

företagsorganisationer har också i andra sammanhang gjorts gällande att framför

allt mindre företag har svårt att ta till vara sina rättigheter. Man avstår

exempelvis många gånger, på grund av rättegångskostnaderna och de besvär som är

förenade med en process, från att bevaka och försvara sina rättigheter mot

intrång. Enligt utskottets mening är detta förhållande klart

otillfredsställande, eftersom redan nuvarande regler inom exempelvis

känneteckensrätten torde innefatta goda möjligheter att skydda

kunskapskapitalet i företag. Att de mindre företagen inte vill eller förmår

utnyttja gällande regler för att ta till vara sina rättigheter är ett

allvarligt problem och i förlängningen kan följden bli att rättssystemen i

framtiden inte fyller sin funktion.

Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening åtgärder komma till

stånd som syftar till att nuvarande regler utnyttjas i större utsträckning än

för närvarande. Detta kan givetvis innefatta lagändringar inom ramen för

befintliga regelsystem innebärande förbättringar som gör det lättare för mindre

företag att hävda sina rättigheter.

Utskottet kan konstatera att ett föhållandevis omfattande arbete pågår med en

sådan inriktning som utskottet nu förordar. Bland de åtgärder som vidtagits kan

nämnas att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen under

senare år mer aktivt informerat näringslivet om bl.a. patentsystemets och

känneteckensrättens möjligheter. Verket har därvid gjort individuella

företagsbesök, erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer

och andra organ som arbetar med små och medelstora företag samt deltagit i

mässor och annan utåtriktad verksamhet. Enligt vad utskottet erfarit avser

Patent- och registreringsverket att fortsätta med denna näringspolitiska

satsning, och det finns hos verket önskemål om att kunna utöka verksamheten,

bl.a. med vidgat utnyttjande av IT-teknik.

Utskottet vill också erinra om att den år 1996 tillsatta

Småföretagsdelegationen har i uppdrag att identifiera problem och föreslå

åtgärder för att undanröja hinder för etablering och tillväxt i småföretag

(dir. 1996:70). Delegationens arbete är baserat på en bred och åtgärdsinriktad

dialog med bl.a. näringslivets organisationer samt skall inledas med en

kartläggning av förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen.

Delegationen följer vidare EU:s projekt med liknande syften samt övrigt

internationellt arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även

att lämna konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas

till de små företagen. Småföretagsdelegationen har nyligen avgett en första

rapport, (SOU 1997:186) Bättre och enklare regler - Småföretagsdelegationens

rapport 1. Rapporten innehåller förslag om förbättringar och förenklingar på

områden där många småföretag upplever hinder eller överdriven byråkrati. I

fråga om patentsystemet anförs i rapporten att främjandet av innovationer

självfallet är en viktig del av en politik för ökad tillväxt. Många mindre

företag skapas kring ett begränsat antal unika innovationer. Patentinstitutet

är av stor betydelse för att skydda den unika innovationen under den period som

den utvecklas tekniskt och kommersiellt. I rapporten noteras emellertid att en

stor del av patentärendena har mycket långa handläggningstider som åsamkar de

sökande kostnader. Följderna kan bli likviditetsbrist och försämring av

konkurrensmöjligheterna för de berörda företagen. I rapporten framhålls vidare

betydelsen av att kostnaderna för att erhålla patent och att upprätthålla

patent hålls så låga som möjligt. Mot denna bakgrund föreslås i rapporten att

regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att granska handläggningstiderna

hos Patent- och registreringsverket samt att se över kostnaderna för att

erhålla och upprätthålla patent. Enligt förslaget bör regeringen också i nästa

regleringsbrev till Patent- och registreringsverket ställa krav på en

redovisning av hur verket varaktigt kan sänka handläggningstiderna och hur man

skaffat kompetens för att säkra detta mål. I rapporten föreslås också införande

av ett särskilt bruksmönsterskydd i syfte att få till stånd ett snabbare,

enklare och billigare skydd för kortlivade produkter.

Småföretagsdelegationen avser att under våren 1998 lägga fram fler förslag

till konkreta regelförenklingar. Delegationen kommer även att lägga fram en

delrapport om hur regelförenklingsarbetet bör organiseras i framtiden. Andra

delrapporter under våren 1998 kommer att handla om bl.a. kompetensförsörjning i

småföretag samt småföretags tillgång till information om stödformer och regler.

Patent- och registreringsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen

föreslagit att det införs en möjlighet för patenthavare att hos verket begära

begränsning av patentskyddets omfång. Förslaget har sin bakgrund i problem med

allt mer kostnadskrävande domstolsprocesser där frågan väckts om inte många

processer om ogiltighet av patent eller intrång i patent skulle kunna undvikas

om rättighetshavaren enkelt kunde få till stånd en begränsning av

patentskyddets omfattning. Också andra frågor som gäller förenklingar och

förbilligande av patentförfarandet är föremål för beredning inom

regeringskansliet och kommer att behandlas i en departementspromemoria.

Utskottet vill även erinra om att Närings- och teknikutvecklingsverket

(NUTEK) i rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent föreslagit en

modell för en rättsskyddsförsäkring med expansionsmöjligheter till nordisk och

europeisk nivå. Härutöver har föreslagits åtgärder för att komma till rätta

med patentprocessens problem och en försäkringslösning också när det gäller

varumärken. Regeringen har, enligt vad utskottet erfarit, utsett en särskild

förhandlingsman med uppdrag att uppta förhandlingar med tilltänkta intressenter

i en rättsskyddsförsäkring för patent. Förhandlingsmannen skall avlämna en

rapport senast vid utgången av februari 1998.

Beträffande den för kunskaps- och tjänsteföretagen viktiga känneteckensrätten

har regeringen hösten 1997 tillkallat en kommitté för att göra en översyn av

lagstiftningen. I direktiven (dir. 1997:118) framhålls att de partiella

översyner och förändringar som gjorts av de nordiska ländernas varumärkeslagar,

främst som en följd av EG-anpassningen, har lett till att den nordiska

rättslikhet som tidigare rådde inte längre är lika genomförd som tidigare.

Detta är till nackdel inte minst för många mindre och medelstora företag som

arbetar inom den för dem betydelsefulla nordiska marknaden. Det kanske allra

viktigaste skälet för en översyn av lagstiftningen på känneteckensrättens

område anges dock vara den betydande utveckling och förändring av kännetecknens

funktion och av affärs- och distributionsformer som ägt rum sedan lagarnas

tillkomst och som har gjort att känneteckensrätten fått en helt annan betydelse

och vikt än tidigare. Utöver dessa frågor skall kommittén bl.a. överväga om de

nya typer av kännetecken som förekommer på varu- och tjänstemarknaderna bör

beredas ett rättsskydd. En annan särskild fråga som på senare tid fått ökad

aktualitet kan vara användningen av varumärkesrättighet inom ramen för s.k.

Internetsystem. Kommittén skall överväga om det i något avseende finns

anledning att reglera detta i en ny varumärkeslag. Enligt direktiven skall

kommitténs arbete vara avslutat senast den 1 september 1999.

När det gäller lagen om skydd för företagshemligheter påbörjas inom kort en

utvärdering inom Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet erfarit kommer

departementet att inom ramen för detta arbete anordna en hearing i mars

innevarande år. Utskottet förutsätter att de synpunkter som förts fram vid

utskottets utfrågning rörande lagen om skydd för företagshemligheter kommer

att beaktas i det sammanhanget.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor

motionerna aktualiserar är, eller kommer att bli, föremål för överväganden och

behandling i olika sammanhang. Även om detta arbete inte uttryckligen är

inriktat på kunskaps- och tjänsteföretagen kan utskottet inte finna annat än

att arbetets inriktning ligger väl i linje med motionsönskemålen. Vidare utgår

utskottet från att diskussionerna och övervägandena i hithörande frågor

fortsätter inom ramen för pågående arbeten i syfte att förbättra situationen

och fördjupa kunskapen hos småföretagarna om det rättsliga systemet och hur man

praktiskt kan gå till väga för att ta till vara sina rättigheter. Därutöver

förutsätter utskottet att regeringen vid beredningen av framlagda förslag

beaktar de synpunkter som förts fram i förevarande ärende samt överväger om

några åtgärder som är direkt inriktade på kunskaps- och tjänsteföretagens

särskilda behov bör komma till stånd.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna 1996/97:L203

yrkande 2 och 1997/98:L904 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Därmed övergår utskottet till att behandla motionsspörsmålen rörande

redovisning i kunskapsintensiva företag. Margitta Edgren (fp) anför i motion

1996/97:L204 att det är hög tid att redovisningsmässigt möjliggöra att

investeringar i det s.k. humankapitalet, såsom kompetensutveckling, kan

aktiveras som en tillgång i balansräkningen. Härigenom skulle företagen

stimuleras att göra nysatsningar på sådant kapital, vilket i sin tur skulle

befrämja den ekonomiska tillväxten i landet. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i

humant kapital.

I motion 1997/98:L204 anför Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) att

dagens redovisningsregler och redovisningspraxis uppvisar en alltför restriktiv

och omodern syn på möjligheterna för företag att aktivera utgifter i

balansräkningen som har anknytning till s.k. mjuka tillgångar. Detta innebär

särskilda problem för de kunskapsintensiva företagen, som ofta är småföretag,

genom att de har svårigheter att finansiera en expansion av verksamheten med

lånade medel. Kreditgivarna har nämligen inte något bra underlag för att

värdera och analysera kunskapsföretagens värde. Mot den angivna bakgrunden bör

regeringen nu tillkalla en särskild utredning med uppgift att behandla frågor

som gäller redovisning av mjuka tillgångar. I motionen yrkas ett

tillkännagivande härom.

Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:L203 att det i

redovisningssammanhang bör komma till stånd en ändring när det gäller synen på

investeringar i anställdas kompetens. Företag bör, enligt motionärens mening, i

första hand värderas utifrån dess potientiella förädlingsförmåga, vilket

innebär att alla tillgångar som påverkar produktiviteten kommande år skall vara

värdemässigt synliga i företagens räkenskaper. Både s.k. hårda och mjuka

tillgångar bör därför redovisas. Genom att hantera människan utifrån samma

ekonomiska premisser som man hanterar dyrbara hårda investeringar stimuleras

företagen att göra mjuka investeringar och att satsa på kompetens. Motionären

anser att nuvarande redovisningslagstiftning är otillräcklig vad beträffar

beaktande av humankapitalet i företagens räkenskaper. Om man anser att

humankapitalet utgör en värdefull post i företagens ekonomiska redovisningar

bör detta framgå av lagtexten. I det internationella redovisningsrådet bör ett

svenskt initativ komma till stånd i syfte att uppnå global rättslig harmoni i

synen på kunskapskapitalet som en värdefull post i företagens ekonomiska

redovisningar. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lagstiftning beträffande

kunskapskapitalredovisning i företagens räkenskaper (yrkande 1).

Olof Johansson m.fl. (c) begär i motionerna 1996/97:N252 (yrkande 2) och

1997/98:N247 (yrkande 9) tillkännagivanden om förändringar i

redovisningslagstiftningen för att underlätta värdering av tjänsteföretag. I

motionerna anförs att kunskaps- och tjänsteföretag är en kategori företag som

har särskilt svårt att erhålla finansiering. Orsaken till detta är att de ofta

saknar traditionella tillgångar, som kan användas som säkerhet. Dessa företags

största tillgång är i stället humankapitalet, som dock är svårt att värdera och

analysera vid kreditgivning. Det finns i dag inte något etablerat system för

hur värdet av s.k. mjuka tillgångar skall bedömas. Bristerna i redovisnings-

lagstiftningen härvidlag måste rättas till.

I motion 1997/98:Fi209 anför Johan Lönnroth m.fl. (v) att de viktigaste

tillgångarna i ett företag är de personer som arbetar där, dvs. humankapitalet.

Från många håll har nu sedan länge förespråkats bättre möjligheter att redovisa

detta kapital i företagens årsredovisning. I motionen yrkas att riksdagen skall

besluta om sådan ändring i årsredovisningslagen att regler om bl.a.

humankapitalet införs (yrkande 11 delvis).

Utskottet erinrar om att motionsspörsmålen varit föremål för behandling i

Redovisningskommitténs slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av

redovisningslagstiftningen. I betänkandet konstateras att dagens

redovisningspraxis uppvisar en mycket restriktiv syn på möjligheterna att

aktivera utgifter som har anknytning till personalen, dvs. att redovisa

humankapitalet som en anläggningstillgång, som skrivs av på samma sätt som

övriga anläggningstillgångar. Kommittén påpekar att följden av detta anses vara

att redovisningen i ett företag inte ger en rättvisande bild av ett företags

samlade produktionsapparat och även att företag som investerar i s.k. mjuka

tillgångar missgynnas i förhållande till sådana som satsar på traditionella

slag av anläggningstillgångar såsom maskiner och fastigheter (hårda tillgångar)

i och med att kravet på omedelbar kostnadsföring av utgifterna leder till en

sämre resultatutveckling. Enligt Redovisningskommittén torde en stor del av

företagens investeringar i mjuka tillgångar vara att hänföra till forsknings-

och utvecklingsarbete och en aktivering är möjlig enligt nuvarande lagstiftning

och redovisningspraxis. Vad gäller utgifter för utbildning och

kompetensutveckling som saknar direkt koppling till ett forsknings- eller

utvecklingsprojekt är Bokföringsnämndens rekommendation, som redovisats på s.

7, i och för sig inte direkt tillämplig. Något hinder mot att denna typ av

utgifter behandlas på ett likartat sätt i praxis finns dock enligt kommittén

inte. Enligt Redovisningskommittén synes de ramar som lagstiftningen

tillhandahåller för utvecklingen av god redovisningssed vara tillräckligt vida

för att åstadkomma en önskvärd utveckling av praxis på området. Någon ändring i

lagstiftningen på denna punkt föreslås därför inte.

Enligt kommittén finns dock anledning för de organ som svarar för den

kompletterande normgivningen - i första hand Bokföringsnämnden och

Redovisningsrådet - att verka för att sådana immateriella investeringar som har

ett väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Kommittén

noterar att den svenska lagstiftningen inte förefaller att lägga hinder i vägen

för en anpassning till internationell redovisningspraxis.

Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är nu föremål

för beredning inom Regeringskansliet.

I sammanhanget bör vidare påpekas att många företag för närvarande skapar

egna modeller för att förbättra informationen om de s.k. mjuka värdena. Sålunda

har Tjänsteförbundet, en intresseorganisation för tjänsteföretag, rekommenderat

sina medlemsföretag att i årsredovisningen beskriva vissa styrtal, såsom nya

tjänsters andel av total försäljning, personalens utbildningsnivå, antalet

datorer per person och avkastning på sysselsatt kapital. Avsikten är att dessa

styrtal eller nyckeltal skall ge en mer rättvisande bild av företagets verkliga

värde samt underlätta utomstående bedömares analys av företaget och därmed

också kreditanskaffningen. Enligt uppgift har många tjänsteföretag mer

systematiskt börjat tillämpa sådana nyckeltal som komplement till

årsredovisningen.

Enligt vad som framkom vid utfrågningen har det också inom OECD nyligen

initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer

för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande bl.a. humankapital

(human resources and other intangibles).

Enligt utskottets mening är den pågående utvecklingen när det gäller

redovisning av s.k. mjuka tillgångar positiv. Beträffande lagstiftning bör

emellertid riksdagen avvakta resultatet av regeringens överväganden med

anledning av Redovisningskommitténs betänkande. Utskottet finner således inte

skäl att för närvarande ta initiativ till några särskilda åtgärder med

anledning av motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97:L204, 1997/98: L204,

1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:N247 yrkande 9 samt 1997/98: Fi209 yrkande 11

(i denna del).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning för kunskaps- och tjänsteföretag

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 2 och 1997/98: L904,

2. beträffande redovisning i kunskaps- och tjänsteföretag

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97: L204,

1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:L204, 1997/98:Fi209 yrkande 11 i denna del

och 1997/98:N247 yrkande 9.

Stockholm den 27 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Karl-Erik Persson (v).

Offentlig utfrågning i riksdagen om humankapital och kunskapsföretag

Datum: Tisdagen den 25 november 1997

Tid: 09.00-13.00

Lokal: Förstakammarsalen

Deltagare: se s. 66 och 67

Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: På lagutskottets vägnar ber jag

att få hälsa er alla hjärtligt välkomna till lagutskottets hearing som skall

handla om humankapital och kunskapsföretag. Vi är naturligtvis glada över att

så många har antagit vår inbjudan och kommit hit. Utfrågningen såväl i dag som

så många gånger annars anordnas i syfte att ge utskottet ett så fullständigt

beslutsunderlag som möjligt inför den förestående behandlingen i utskottet av

en rad motioner som tar upp förslag kring det aktuella ämne som vi har för

dagens utfrågning.

Syftet med hearingen är att få en allsidig belysning av en fråga som är

ytterst aktuell och där det ännu inte finns så många upptrampade stigar att gå.

Förutom syftet att skapa ett bredare beslutsunderlag är avsikten också att

lyfta fram och belysa de aktuella frågeställningar som finns på ett delvis nytt

verksamhetsfält där framför allt de nya kunskapsföretagen verkar.

Det blir mer och mer vanligt att nya företag bildas som bygger sin verksamhet

på kunskapsbaserade tjänster. Kärnan och den väsentligaste tillgången i dessa

företag är företagsidén och de kunskaper som de anställda har. I det

sammanhanget reser sig en rad frågor som möjligen kan vara ett problem, men som

inte behöver vara det. Jag hoppas att hearingen skall ge svar på dessa frågor.

Bland de inbjudna finns företagare som arbetar just inom denna bransch,

kunskapssektorn, och jag hoppas att de kan bidra med praktiska erfarenheter

från det här fältet.

Vi från utskottet hade t.ex. kunnat tillfråga ett kunskapsföretag, en

konsult, om hur vi bäst skulle lägga upp och planera denna hearing. Efter att

ha fått några uppslag vid den första kontakten kunde vi ha struntat i att köpa

dessa konsulttjänster och fullföljt planeringen och själva genomfört

planeringen på basis av de idéer som vi hade fått. Då hade konsultföretagaren

stått där med sin tvättade hals och utan ersättning.

Det reser frågan på vilket sätt ett kunskapsföretag kan skydda sin företags-

idé och den idé som man jobbar med inom företaget. Behövs det ett skydd? Det

finns en lag om skydd för företagshemligheter. Är den lagstiftningen för

tandlös eller är den tillräcklig? Om den är tandlös, hur skall vi då skärpa

den? Det krävs kanske nytänkande på fler rättsliga områden för att

kunskapsföretagen skall få möjlighet att skydda kunskapskapital om det är

motiverat.

Andra frågor är: Hur skall ett företags kunskapskapital värderas? Vad är det

som skall värderas? Krävs det en likabehandling inom redovisningslagens ram?

Behöver den ges ett vidare innehåll?

Lagen om företagshemligheter och redovisningslagen är lagar på det

civilrättsliga området i övrigt som lagutskottet har att bereda frågor kring

till riksdagen. Hearingen får belysa om några initiativ i den riktningen från

utskottets sida behöver tas i anledning av de motioner som har väckts. Det blir

i så fall fråga om beslut av typen uppdrag till regeringen att återkomma med

lagförslag till riksdagen. Ni kommer alltså inte att få med er en ny

färdigskriven lag hem om vi skulle komma till den slutsatsen att lagstiftningen

behöver ändras - detta sagt bara som en upplysning.

Den här hearingen kan delas upp i två huvudområden, dels frågan om att skydda

det humankapital som i första hand finns inom ramen för lagen om skydd av

företagshemligheter, dels frågan om hur kunskapskapital skall värderas och

redovisas - således en skyddsdel och en redovisningsdel.

I den första delen av programmet skall vi få ta del av synpunkter från

forskar- och tjänstemannavärlden som från intressesynpunkt skall anlägga en

neutral syn på dagens ämne. Efter detta skall vi också lyssna till

intresseorganisationernas synpunkter. Därefter ges det tillfälle för utskottet

att ställa frågor. Sedan följer den andra delen där övriga inbjudna får ordet

efter det att de har anmält sig.

Vi är då färdiga att börja med det första avsnittet, och det handlar om

skydd. Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet,

skall tala om kunskapsföretag i ett rättsligt perspektiv. Claes har bl.a.

skrivit en bok om detta med samma titel som rubriken för denna hearing, för

övrigt ett av de få dokument som finns på det här området. Det skall bli

intressant att få lyssna till vad du har att säga. Du är varmt välkommen hit.

Ordet är ditt.

Claes Sandgren, professor: Jag tycker naturligtvis att det är ett mycket

värdefullt initiativ som lagutskottet har tagit när man nu lyfter fram

kunskapsföretagen, deras ställning och utvecklingsmöjligheter.

De tankegångar som finns i de motioner som har väckts stämmer i stora drag

överens med det synsätt som jag själv har. Jag ser det inte som min uppgift att

gå närmare in på motionerna, men jag finner sympati med de tankegångar som förs

i dem.

Jag tar inte heller upp redovisningsfrågorna. Precis som ordföranden sade är

ju dessa ett särskilt block av frågor och det är ju en särskild person, Sören

Wallin, som kommer att ta upp dem. Att jag inte tar upp dessa frågor betyder

alltså inte att jag inte tycker att de är viktiga, utan att de faller på en

annan person.

Jag tror också att man bör vara försiktig med att snäva in ämnesområdet

alltför mycket. En utgångspunkt som innebär att det är lagstiftningen som det

är fel på och att man, om man bara justerar den på några punkter, kommer ett

stort steg framåt kan vara att förenkla problematiken.

Jag vill ta upp det exempel som ordföranden själv tog upp. Om man skulle

engagera en konsult för att anordna den här hearingen skulle nog det

förfaringssätt som ordföranden antydde strida mot lagen om skydd av

företagshemligheter. Man skulle också kunna anse att det var ett konkludent

handlande från lagutskottet med följd att utskottet skulle bli

ersättningsskyldigt till denne konsult - detta sagt för att visa att det inte

nödvändigtvis bara är lagstiftningens fel om konsultföretag inte får det skydd

som de behöver.

Jag har delat ut ett papper med tio punkter.

Punkt 1: All lagstiftning av betydelse för näringslivet bör beakta

kunskapsföretagens behov och förutsättningar.

Punkt 2: ?Komplementära resurser? - finansiella resurser, försäljningsnät,

produktionsapparat etc - är en avgörande fördel för möjligheterna att dra

ekonomisk nytta av innovationer och annan ny kunskap.

Punkt 3: Små och medelstora företag har begränsade ?komplementära resurser?

och är därför särskilt beroende av ett rättsligt skydd för sin kunskap.

Punkt 4: Det är därför beskymmersamt att svenska små och medelstora företag

patenterar mindre än motsvarande europeiska företag och har låg tilltro till

patentsystemet; detta är på väg att bli ett instrument för storföretagen.

Punkt 5: Hemlighållande kan vara en viktig alternativ skyddsform; lagen om

skydd för företagshemligheter bör anpassas till företagens behov.

Punkt 6: Företagen måste utveckla sina skyddsstrategier: varumärkesrätten är

en skyddsform som inte beaktats tillräckligt av innovationsföretag;

konkurrensklausuler får användas m.m.

Punkt 7: De små företagens möjligheter att få skydd och att få rätt kräver

ett kompetent, nationellt patentverk resp. en effektiv patentprocess.

Punkt 8: Rättspolitiken måste samspela med näringspolitiken, inkl.

rättskyddspolitiken, och andra områden såsom skattepolitiken.

Punkt 9: Småföretagsdimensionen pekar på att kunskapsföretagens behov av

rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga utan även en rättvisefråga

(access to justice).

Punkt 10: Sammanfattning: identifiera de svagaste punkterna i systemet - dvs

i lagstiftningen, dess tillämpning och administration - och se till att all

näringslagstiftning beaktar kunskapsföretagens behov och förutsättningar.

Om ni har dem som stöd för min framställning går det snabbare för mig att gå

igenom materian. I och med det som jag nu har sagt har jag redan varit inne på

första punkten.

Det krävs ett relativt brett grepp. Vi lever fortfarande i ett

lagstiftningssammanhang i ett industrisamhälle. Mycket lagstiftning införs med

industrisamhällets krav för ögonen. Ett första steg skulle vara att beakta

kunskapsföretagens behov och förutsättningar också på lagstiftningsområden som

inte specifikt tar sikte på kunskapsföretagens behov av skydd. Jag tänker då på

sådant som skatterätt, arbetsrätt, fastighetsrätt, krediträtt,

associationsrätt, köprätt, skadeståndsrätt, familjerätt och marknadsrätt.

Dessa lagstiftningsområden regleras normalt relativt slentrianmässigt just

med industriföretagens behov för ögonen. Jag anser att regeringen när den t.ex.

utfärdar utredningsdirektiv i varje enskilt fall bör fundera över om inte

kunskapsföretagens behov och förutsättningar kräver särskilda överväganden.

Därmed kommer jag över till p. 2 (se ovan). Här vill jag förklara varför

kunskapsföretag många gånger har svårt att dra nytta av sina innovationer och

kunskaper. Förklaringen är nog så enkel som det sägs i p. 2 (se ovan). För att

kunna dra nytta av innovationer och kunskap behöver företag s.k. komplementära

resurser, dvs. resurser som kompletterar den kunskap som företagen har. Det är

sådant som finansiella resurser, försäljningsnät, produktionsapparat etc.

Kunskapsföretag som har tagit fram innovationer är mycket ofta inte de företag

som får ekonomisk glädje av dessa innovationer. Det beror på att de saknar

dessa resurser.

Därför - och nu kommer jag in på p. 3 (se ovan) - är det så att just små

företag och kunskapsintensiva företag är de företag som är särskilt beroende av

det rättsliga skyddet. Små och medelstora företag saknar ju ofta finansiella

resurser, försäljnings- och servicenät, produktionsapparat samt starka

varumärken. Det är därför dessa företag behöver starka ensamrättspositioner som

gör att de kan blockera större företag som vill annektera deras nya kunskap. En

stark ensamrättsposition gör ju också att ett litet kunskapsföretag kan teckna

avtal med större företag och genom det avtalet få tillgång till stora företags

komplementära resurser.

Det är - p. 4 (se ovan) - därför bekymmersamt att svenska små och medelstora

företag patenterar mindre än motsvarande europeiska företag. Svenska små

företag har faktiskt lägre tilltro till patentsystemet än vad europeiska

motsvarigheter har. I Sverige är patentsystemet på väg att bli ett instrument

för storföretagen. Det är naturligtvis oroväckande med hänsyn till det som jag

sade under p. 3 (se ovan), att det är de små och medelstora företagen som har

ett särskilt behov av rättssystemets skydd.

Varför patenterar svenska små och medelstora företag mindre än europeiska

motsvarigheter? Det finns två skäl för detta. Det ena är kostnaderna och det

andra skälet - som kanske är ännu viktigare - är att de små företagen har en

skepsis mot möjligheterna att kunna försvara sina rättigheter mot angrepp. Ett

angrepp kan innebära t.ex. att någon utnyttjar ny kunskap. Det finns en

undersökning som har gjorts av europeiska patentverket och som visar att

svenska företag som har en fou-budget patenterar mindre än motsvarande

europeiska företag. Det är alltså de två skäl som jag nyss nämnde som ligger

bakom, kostnaderna och en låg tilltro till möjligheterna att skydda sina

rättigheter.

Det kostar 500 000-600 000 kronor att förvärva ett patent i de tio viktigaste

länderna under en tioårsperiod. Om vi ser till de nationella förhållandena i

Sverige är det patentprocessen som är särskilt bekymmersam. Det tar ca 4½ år

för en vanlig svensk patentprocess som går igenom två instanser, något som är

mycket vanligt. Den genomsnittliga kostnaden är ca 2 miljoner kronor för ett

patentmål i två instanser. Det är vad en patenthavare riskerar att få betala om

han förlorar processen.

Jag kommer nu in på p. 5 (se ovan). Lagen om skydd för företagshemligheter är

ju föremål för uppmärksamhet i motionerna. Man skall nog göra en empirisk

undersökning för att se vilka brister som den lagen har. Det finns säkert behov

av att anpassa den. Bl.a. måste man ju uppmärksamma den situationen att det

inte är sällan som små kunskapsföretag intar en underlägsen ställning i

förhållande till vissa nyckelanställda.

Samtidigt bör man observera att det numera finns en paragraf i

marknadsföringslagen, 8 §, som innehåller ett förbud mot vilseledande

efterbildningar som i viss mån kan vara till nytta för mindre företag.

Man bör också undersöka om sanktionerna i lagen är tillräckliga. I svensk

rätt är det mycket vanligt att sanktionerna är otillräckliga. Det kan också

vara ett skäl till att lagstiftningen inte är effektiv.

Under p. 6 (se ovan) vill jag säga att man inte bara bör rikta

uppmärksamheten mot brister i lagstiftningen utan man bör också uppmärksamma

att kunskapsföretagen ofta har dålig kunskap om rättssystemet och dess

möjligheter. Varumärkesrätten skulle många gånger vara till stor glädje för

innovativa tekniska företag. De försummar ofta att bygga upp en varumärkesrätt

som skulle kunna ge ett skydd som kan vara ett bra alternativ till skydd mot

illojal konkurrens och patentskydd.

Det råder också en stor okunskap i fråga om giltigheten av

konkurrensklausuler. Det finns avgöranden av Arbetsdomstolen som visar att

konkurrensklausuler är fullt giltiga. Men det finns en utbredd uppfattning i

stora delar av näringslivet om att man inte kan använda sig av

konkurrensklausuler. Det är alltså en felaktig uppfattning. Jag nämnde också 8

§ i marknadsföringslagen som är en tredje sak som man bör uppmärksamma. Här

behövs det nog en hel del information. Möjligen bör näringslivets egna

organisationer mera aktivt informera sina medlemmar om de möjligheter som

finns.

Under p. 7 (se ovan) vill jag peka på det förhållandet att de små företagens

möjligheter att få skydd och att få rätt kräver för det första ett kompetent

nationellt patentverk och för det andra en effektiv patentprocess.

När det gäller det första kravet har vi ett bra och kompetent patentverk,

även om det är oroande att varumärkesavdelningen har tappat kompetens på grund

av att den har förflyttats av regionalpolitiska skäl. I fråga om den

administrativa delen av patentsystemet på ett nationellt plan är det väl

beställt.

Då ser jag större problem på området för administrativ och judiciell

prövning, framför allt när det gäller den judiciella prövningen. Som jag redan

har nämnt är patentprocessen dyrbar och utdragen, och den har låg

förutsägbarhet. Det är också oroande att väntetiderna vid Stockholms tingsrätt

nu ökar. Det är fullt möjligt att det judiciella förfarandet är den svagaste

länken i det system som är till för kunskapsföretagen.

Enligt en undersökning är det så mycket som 30 % av de patenthavare som råkar

ut för intrång som avstår från att ta till vara sin rätt därför att

patentprocessen är så kostsam och osäker. I en annan undersökning har man

jämfört 16 europeiska länder och deras system för att beivra intrång i

immaterialrättigheter. Man gjorde då en rankning och fann att av 16 europeiska

länder kom Sverige på tolfte plats när det gäller möjligheten att försvara sina

rättigheter.

Man brukar säga att det gäller att inte bara ha rätt, man skall också få

rätt. Det är snarare beträffande möjligheten att få rätt som bristerna i

Sverige bör uppmärksammas.

Så över till p. 8 (se ovan). Ni arbetar ju med rättspolitiken. Men om man

skall ta ett grepp om detta och få en effektivare ordning till stånd bör man

beakta samspelet med näringspolitiken. Den ena kan inte leva utan den andra.

Jag skall ta upp två exempel. I näringspolitik inkluderar jag också det som man

skulle kunna kalla för en rättsskyddspolitik. I denna ingår t.ex. att ha ett

starkt patentverk.

Ett exempel är frågan om en rättsskyddsförsäkring för patenthavare. En

rättsskyddsförsäkring kan ju inte tecknas i Sverige, men en sådan skulle vara

av mycket stort värde för ett kunskapsföretag och göra det möjligt för

företaget att försvara sina patent mot stora företag som försöker annektera

deras kunskap och innovationer.

Den andra saken som jag vill ta upp är den mycket stora och fundamentala

frågan på det här området, nämligen hela patentsystemets struktur. Vad man på

sikt skulle vilja ha är en ordning i Europa som ser ut ungefär som ordningen nu

är för Sverige, dvs. att man skall kunna få ett patent för hela Europa och att

det skall vara en processordning för hela Europa. Detta låter storvulet och

kräver ett mångårigt arbete, men det är inte av ett speciellt intresse för

storföretagen. De små företagen har naturligtvis lika stort intresse av det

här. De har ju ännu mindre möjligheter än de stora företagen att processa. Som

det nu är kan man i teorin behöva processa i tio länder. Man måste också vidta

en mängd åtgärder för att få skydd i hela Europa.

Jag nämnde detta som två exempel på näringspolitiska åtgärder som måste gå

hand i hand med de lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas.

I p. 9 (se ovan) sägs det att småföretagsdimensionen pekar på att

kunskapsföretagens behov av rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga, utan

det är även en rättvisefråga. Jag resonerar då så här:

När man vanligen diskuterar dessa frågor ser man till kunskapsföretagens

behov och gör en uppdelning i industriföretag och kunskapsföretag. Men jag

menar att man i högre grad bör tala i dimensionen stora företag och små

företag. De stora företagen är i allmänhet kunskapsföretag, och de stora

framgångsrika företagen är kunskapsföretag. Astra, Ericsson, Pharmacia, ABB

osv. är ju de stora kunskapsföretagen. De har inga större problem med det

nuvarande systemet. De tycker naturligtvis att det är dyrt, men de klarar sig

bra. Det är de små företagen som har problem.

Vi talar inte bara om en effektivitetsfråga, att det skall vara effektiva

förutsättningar för små kunskapsföretags utveckling. Det är också en fråga om

rättvisa. De små företagen skall tack vare rättssystemet ha en möjlighet att

värna sina rättigheter. Det finns en engelsk utredning av processordningen i

England som tar upp dessa frågor under rubriken Access to justice, dvs.

Tillgång till rättvisa.

Vid min sista punkt vill jag sluta cirkeln genom att säga att jag tycker att

det är lätt att instämma i de synpunkter som har förts fram i motionerna. Men

jag menar att man måste ta ett något bredare grepp. I annat fall riskerar man

att vidta åtgärder som inte kommer åt de svagaste punkterna i systemet. Man

måste också se till lagstiftning som inte specifikt har syftet att ge skydd och

kunskap. Sådant som t.ex. tillämpning, administration och resurser för sy-

stemets alla komponenter är viktiga om man skall få till stånd en bättre

ordning för kunskapsföretagen.

Jag tackar för uppmärksamheten.

Ordföranden: Tack för den inledningen. Vi går nu vidare till

redovisningsavsnittet. Jag lämnar ordet till Sören Wallin, som är kanslichef på

Bokföringsnämnden. Varsågod.

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Ärade riksdagsledamöter, övriga deltagare och

åhörare! Syftet med redovisning är att på ett relativt summariskt sätt ge en

bild av en verklighet. Det kan t.ex. röra sig om ett företags samlade

verksamhet under ett kvartal eller ett räkenskapsår. Redovisningen kan vara

intern eller offentlig i form av en publicerad kvartalsrapport eller

årsredovisning. Den kan vara frivillig och oreglerad eller tvingande och

lagreglerad. Den kan vara individuellt utformad eller standardiserad.

Oavsett hur redovisningen ser ut är det viktigt att förstå att det är fråga

om en vetenskap som är stadd under ständig utveckling. I takt med att samhället

förändras, förändras också synen på vad som är rätt och riktigt när det gäller

hur verkligheten skall avspeglas i redovisningen. Det finns flera skäl till att

det förhåller sig på detta sätt.

Den viktigaste orsaken är naturligtvis att verkligheten i sig förändras.

Mycket av vad som för 50 år sedan var vanligt förekommande i Sverige kan i dag

framstå som udda och ovanliga inslag i samhället. Å andra sidan tillkommer

dagligdags nya produkter och tjänster som var alldeles otänkbara för kanske

bara några år sedan. Självfallet påverkas redovisningen av denna utveckling.

Man måste finna lämpliga sätt att ta hand om allt som är nytt. Men även synen

på äldre, mer vedertagna varor och tjänster förändras när den omgivning som de

förekommer i omdanas.

Minst lika viktigt är förmodligen att det parallellt med den fysiska

förnyelsen också sker successiva förändringar av de värderingar som bär upp

samhället. Det kan vara fråga om en av alla accepterad förskjutning. Den kan

växa fram av orsaker som är att finna helt på vår hemmaplan eller bero på

internationella influenser som får spridning här i landet. Men det kan också

handla om att nya grupper i samhället får ett större inflytande än tidigare.

Bedömningarna av vad som är rätt och vad som är fel, liksom av vad som är

viktigt och vad som är mindre viktigt, varierar över åren. Här finns det en

koppling till redovisningen som jag vill framhålla.

Redovisningen skall ge en bild av verkligheten. Den skall vara korrekt,

fullständig och så rättvisande som möjligt. Många kanske t.o.m. tycker att den

skall vara sann. Frågan är bara: För vem?

I Sverige är det framför allt borgenärsintresset som har legat till grund för

utformningen av gällande redovisningsprinciper. Det har ansetts viktigt att

inte övervärdera tillgångar och att inte undervärdera skulder - allt för att

inte långivare, leverantörer och andra intressenter, t.ex. anställda och staten

i sin egenskap av beskattningsmyndighet, skall behöva riskera sina berättigade

krav på företagen. Motsatsen har emellertid varit accepterad på ett helt annat

sätt. 1976 års bokföringslag uttrycker t.ex. att tillgångar får tas upp till

högst anskaffningsvärdet. Undervärdering har däremot varit tillåten.

Den svenska redovisningslagstiftningen har nyligen varit föremål för en

genomgripande översyn. En utredning tillsattes vintern 1991-1992 och avlämnade

två delbetänkanden innan slutbetänkandet överlämnades till justitieministern i

november 1996. Redovisningskommitténs första delbetänkande innehöll förslag

till en ny allmän årsredovisningslag och två speciallagstiftningar för

finansiella företag. En lagstiftning baserad på dessa förslag antogs av

riksdagen i december 1995.

Årsredovisningslagarna innebär framför allt en anpassning till EG-direktiv på

redovisningsområdet. Några fundamentala skillnader i förhållande till tidigare

svensk rätt är det knappast fråga om. Det är fortfarande borgenärsintresset som

är ledstjärnan i regelverket, även om den uttryckliga möjligheten att

undervärdera tillgångar nu är borta. I stället uttrycks i lagen t.ex. att

intäkter och kostnader skall tas med, oavsett tidpunkten för betalning. Men

samtidigt sägs att endast under året konstaterade intäkter får tas med i

resultaträkningen, medan hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga

förluster och ekonomiska förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret

eller tidigare räkenskapsår, dvs. att man ställer högre krav för att inkludera

sådant som är positivt för företaget än sådant som är negativt för företaget.

All värdering skall dock göras med iakttagande av rimlig försiktighet.

Någon förändring av redovisningspraxis beträffande s.k. mjuka tillgångar har

inte varit aktuell i hittillsvarande lagstiftningsarbete. I kommitténs

delbetänkande liksom i regeringens proposition framhölls att någon saklig

ändring inte var avsedd i detta hänseende. Lagutskottet framförde i sitt

betänkande den 30 november 1995 att det är angeläget att frågan om värderingen

och redovisningen av företagens personalanknutna resurser blir närmare belysta,

men eftersom Redovisningskommittén skulle fortsätta att överväga dessa frågor i

sitt arbete ville man inte föregripa kommitténs ställningstagande.

Vad säger då kommittén i sitt slutbetänkande? Först är det inte heller denna

gång fråga om någon radikal omsvängning från att tillgodose i första hand

borgenärsintresset till att i stället främja någon annan intressentgrupp.

Visserligen föreslås en möjlighet att under några förutsättningar värdera

omsättningstillgångar till belopp som överstiger anskaffningsvärdet. Ett sådant

förslag får anses främja framför allt kapitalmarknadens behov av att få sådan

information om aktuella tillgångsvärden snarare än historiska sådana. Eftersom

belopp motsvarande den orubricerade vinsten föreslås avsättas till en

obeskattad reserv hindras emellertid vinstutdelning. Således tillgodoses även

borgenärsintresset.

När det gäller personalekonomisk redovisning pekar kommittén på att redan

gällande rätt innehåller sådana krav att det inte finns något behov av särskild

lagstiftning för företag som omfattas av årsredovisningslagen. Kommittén anser

att lagens bestämmelse om redovisning av personalkostnader samt krav på

tilläggsupplysningar utgör en god grund för en fortsatt utveckling av praxis på

området. I detta sammanhang kan även nämnas att Bokföringsnämnden har gjort en

översyn av sin tidigare kompletterande normgivning på området, och i december

1996 publicerade nämnden en reviderad version av sin rekommendation Uppgift om

medelantalet anställda samt löner och andra ersättningar. I denna

rekommendation specificeras ett antal krav på tilläggsupplysningar inom detta

område - upplysningar som skall finnas i årsredovisningens notapparat.

Av allra störst intresse för dagens hearing är naturligtvis

Redovisningskommitténs behandling av frågan om möjligheten att aktivera

utgifter som har anknytning till personalen och att så att säga redovisa

personalen eller humankapitalet som en anläggningstillgång som skrivs av på

samma sätt som övriga anläggningstillgångar. Kommittén anför att

årsredovisningslagen innehåller ett antal bestämmelser, som möjliggör

aktivering av s.k. mjuka investeringar, men ställer sig frågan om dessa

bestämmelser har fått en lämplig utformning eller om kraven framstår som

alltför stränga i jämförelse med materiella anläggningstillgångar. Kommittén

understryker att företag i regel har sämre möjligheter att bedöma det framtida

värdet av mjuka inve-steringar än vad som gäller hårda sådana. Det förhållande

att personalen, låt vara efter en viss uppsägningstid, när som helst kan lämna

företaget innebär att särskild försiktighet måste iakttas vid bedömningen av

investeringens framtida värde.

Kommitténs sammanfattande slutsats är att lagstiftningen inte hindrar en

önskvärd utveckling av praxis på området och föreslår därför inte någon ändring

i den nuvarande lagstiftningen på denna punkt. Kompletterande

normgivningsorgan, såsom Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet, uppmanas

emellertid att verka för att sådana immateriella investeringar som har ett

väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Det erinras

också om anpassning till internationell redovisningspraxis.

Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är för

närvarande föremål för beredning inom Justitiedepartementet. Något besked om

regeringens avsikter i detta hänseende har ännu inte meddelats.

Vad tycker då de kompletterande normgivningsorganen? För att börja med de

officiella avlämnade ställningstagandena anförde Bokföringsnämnden i sitt

remissyttrande över betänkandet att nämnden delar uppfattningen att det inte

finns något behov av särskild lagstiftning om personalekonomisk redovisning.

Redovisning av humankapital kommenterades inte i nämndens yttrande.

Redovisningsrådet ifrågasatte i sitt yttrande möjligheten att aktivera

utgifter för utbildning och kompetensutveckling utan det slags regelverk som

internationellt gäller för aktivering av utvecklingsprojekt. Rådet ansåg att en

mer restriktiv hållning borde återspeglas i den kommande

regeringspropositionen.

Den slutsats som kan dras är att det finns ett visst utrymme för aktivering i

gällande lagstiftning. Utrymmet är begränsat, sannolikt litet, och intresset

för att öka det är också begränsat. Varför då denna njugga inställning? Det

finns flera viktiga orsaker med såväl ett grundläggande redovisningsteoretiskt

innehåll som ett mer pragmatiskt innehåll.

Ett av redovisningens viktigaste syften är att visa verksamhetens resultat.

Det förutsätter att man under en redovisningsperiod tar upp de intäkter som

företaget har tjänat in under perioden och samtidigt kostnadsför motsvarande

resurser som har förbrukats. Men vilken resursförbrukning är då hänförlig till

de redovisade intäkterna? I teorien är det kanske lätt att fastställa detta,

men i praktiken uppstår det alltid svårigheter. Det handlingssätt som man

normalt möter dessa svårigheter på är att skilja på sådana utgifter som på ett

naturligt sätt, direkt eller indirekt, kan hänföras till bestämda intäkter

eller bestämda perioder och sådana utgifter som mer har karaktär av löpande

omkostnader. Detta handlingssätt har en solid redovisningsteoretisk grund men

karakteriseras samtidigt av ett antal förenklingar och innehåller också ett

visst mått av allmän försiktighet.

Ett teoretiskt inslag är att man identifierar ett antal investeringar, dvs.

utgifter för anskaffning av tillgångar, som aktiveras. Utgifterna fördelas ut

på kommande redovisningsperioder på ett sådant sätt att förbrukningen av de

anskaffade resurserna resultatmässigt ställs mot de intäkter som resurserna

hjälper till att generera.

Förenklingen ligger i att förbrukningen i de flesta fall anses ske linjärt

över en, åtminstone i vissa fall, relativt godtyckligt vald tidsperiod. Någon

finkalibrering är det sällan tal om. Den allmänna försiktigheten visar sig

bl.a. i att livslängden på tillgångarna ofta anses vara relativt kort då

tillgångarna åsätts ett lågt eller obefintligt restvärde etc.

Men förenklingen och försiktigheten framträder ofta ännu tidigare i

processen, nämligen vid valet av vilka utgifter som skall aktiveras. Det är

ingen hemlighet att dagens redovisning är utvecklad utifrån ett industriellt

perspektiv. Vi är vana vid att hantera investeringar i hårda värden -

fastigheter, maskiner, gjutverktyg etc. Det är lätt att identifiera sådana

investeringar, och det finns väl dokumenterad historik om förväntad livslängd,

underhållsbehov och andra faktorer som påverkar lämplig redovisningsmetodik.

Denna typ av investeringar aktiveras därför i stort sett alltid. Undantagen är

återigen av förenklingskaraktär. När det handlar om mindre belopp tas

kostnaderna ofta omedelbart för att minska redovisningsadministrationen.

Det finns emellertid ytterligare ett viktigt undantag. När vi talar om hårda

värden syftar vi normalt på t.ex. maskiner som används i serieproduktion eller

andra investeringar i igångvarande verksamhet. Restriktiviteten är betydligt

större när det gäller t.ex. utgifter för utveckling av nya produkter. Även om

resultatet av utvecklingsproduktarbetet kan vara nog så hårda produkter, har

redovisaren i detta fall ofta en helt annan syn på frågan huruvida utgifterna

får, eller kanske t.o.m. skall, aktiveras och kostnadsföras genom framtida

avskrivningar. Bakom denna restriktivitet ligger såväl teori som försiktighet

och förenkling. Det är teoretiskt korrekt att vara sparsam med

aktiveringsprincipen, eftersom bara sådana utvecklingsutgifter som verkligen

ger upphov till framtida intäkter eller kostnadsbesparingar skall behandlas på

detta sätt. Försiktigheten påkallar en ytterligare restriktivitet, eftersom det

är svårt att avgöra vilka utgifter som kommer att ha en sådan effekt.

Förenklingen ligger slutligen i att det många gånger är administrativt

lättare att löpande omkostnadsföra utgifter än att pröva om och i vilken

utsträckning de är att hänföra till ett aktiveringsbart utvecklingsprojekt -

föra upp dem på avskrivningsplaner, årligen pröva restvärdet i förhållande till

framtida intäkter eller kostnadsbesparingar m.m.

Det kan således konstateras att inställningen till hur utvecklingsposter

skall behandlas i redovisningen är relativt njugg. Väldigt mycket

omkostnadsförs omedelbart. Endast i mindre utsträckning fördelas utgifterna ut

på en längre tid.

Hur resonerar vi då, nu när världen förändras? Investeringarna i

industriproduktion koncentreras till färre företag, färre men mer sofistikerade

maskiner, och det blir mer och mer viktigt med mjuka investeringar. Ja, i mångt

och mycket är nog argumentationen oförändrad. Vi koncentrerar oss fortfarande

på att identifiera de mest väsentliga investeringarna, dvs. de som skall

generera intäkter i framtiden. Vi har ett intresse av att aktivera dessa i

balansräkningen och att fördela ut anskaffningsutgifterna på kommande

redovisningsperioder, så att intäkter och kostnader matchas. Men liksom när det

gäller utvecklingskostnader finns det här ett antal begränsningar. Endast

sådana investeringar som skapar ett mervärde i företaget skall eller får

aktiveras.

Den restriktivitet som jag har redogjort för drabbar redovisare än hårdare ju

mjukare investeringen blir. Hur skall man över huvud taget kunna avgöra om den

leder fram till ett framtida mervärde? Ja, att företaget alls beslutar sig för

att genomföra investeringen tyder naturligtvis på att den kan förmodas medföra

något positivt, men det är knappast tillräckligt. Ett tydligare bevis behövs

för att övertyga den skeptiska redovisningskåren. Det skall ju verkligen vara

fråga om någonting som innebär merintäkter eller kostnadsbesparingar. Lägg till

detta svårigheten att hänföra den mjuka investeringen till några specifikt

bestämda framtida intäkter eller perioder, liksom problemet att fastställa

livslängd och lämpliga avskrivningsplaner, så förstår de flesta att

huvudalternativet normalt blir omedelbar kostnadsföring.

Men dråpslaget kanske ändå kommer med juridiken, äganderätten, eller rättare

sagt bristen på äganderätt. När vi begränsar oss till humankapital i en snävare

betydelse, för enkelhetens skull av mig uttryckt som personalens kompetens, får

vi riktigt stora problem. Företaget saknar helt äganderätt i detta fall.

Visserligen förekommer det en uppsägningstid i stort sett i alla

anställningsavtal, men de är oftast relativt korta. Dessutom är sannolikt

intresset av att utföra en extraordinär insats i klart avtagande hos en person

som är på väg ut från företaget. Värdet av humankapitalet är således oerhört

flyktigt och har mycket svårt att försvara en plats bland

anläggningstillgångarna.

Synes detta resonemang alltför negativt och alltför präglat av gamla

konventioner? I andra sammanhang sker ju ett omtänkande. Ta t.ex. redovisning

av leasing eller den pågående debatten om att redovisa omsättningsaktier till

marknadsvärde. Ja, visst kan man hävda att det som jag har sagt förefaller

något ålderdomligt och omodernt. Redovisningsmänniskor är ofta konservativa,

förutom en liten grupp naturligtvis; de som gärna hemfaller åt s.k. kreativ

redovisning. Men det är samtidigt så att en gammal redovisningskonvention är

den alltjämt förhärskande i nästan alla sammanhang, nämligen att redovisningen

skall bygga på historiska anskaffningsvärden. Det innebär två saker för dem som

förespråkar en aktivering av utgifter för humankapitalet.

För det första blir det fråga om mycket godtyckliga värden som tas upp i

balansräkningen. Faktum är att det kan bli så att de medarbetare som initialt

har de sämsta kunskaperna och därför förorsakar företaget de största

utbildningsinsatserna kan bli de som tillför störst värde i balansräkningen.

För det andra, och starkt kopplat till den första punkten, utgör inte det

värde som kommer att redovisas som humankapital i balansräkningen någon bra

bild av det verkliga värdet. Det kommer inte att hjälpa kreditbedömare att göra

värderingar och analyser av kunskapsföretagens värde.

En mycket snabb internationell utblick visar också att det råder en

förhållandevis stor samstämmighet världen över. Mjuka investeringar

omkostnadsförs omedelbart. Så är det bara. Här kan nämnas att exempelvis det

internationella redovisningsorganet International Accounting Standards

Committee, IASC, nyligen har publicerat ett utkast till rekommendation om

immateriella tillgångar. IASC förespråkar ett i stort sett totalt förbud mot

aktivering av alla internt genererade immateriella tillgångar. Motsvarande

tankegångar redovisar det engelska organet ASB i ett rekommendationsutskast

från 1996. Det vore olyckligt om Sverige skulle göra ett avvikande vägval.

Som så lätt blir fallet har jag mest uppehållit mig kring kritiska synpunkter

på dagens ämne. Jag förutsätter emellertid att andra talare efter mig kommer

att uttrycka andra åsikter. Självfallet är det också så att det går att resa

invändningar mot vad jag har sagt. Antalet uppfattningar om hur man bäst

redovisar en relativt enkel affärshändelse överstiger ofta med råge det antal

personer man frågar. Redovisning kännetecknas sällan av några sanningar,

snarare sannolikheter.

Innan jag lämnar över till nästa person på talarlistan vill jag emellertid

också säga några positiva ord. Självfallet är uppgifter om företagens personal,

dess kunskapsnivå, utveckling och engagemang m.m. ett mycket viktigt inslag i

företagens informationsgivning. Det finns all anledning att stödja och driva på

en utveckling mot ökad öppenhet i detta avseende. Många stora företag kommer

efter hand att inse att det ligger i deras eget intresse att lämna mer och

bättre information i sina årsredovisningar. Andra företag kommer att släpa

efter men kommer så småningom att tvingas följa med i utvecklingen.

I detta sammanhang kan jag också nämna att det inom OECD nyligen har

initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer

för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande human resourses and

other intangibles. Det finns alltså förslag på gång. Jag är övertygad om att

också talare efter mig har många goda förslag att komma med. Låt oss lyssna på

vad de har att säga.

Ordföranden: Tack så mycket för detta så långt. Vi kommer naturligtvis

tillbaka även till de här frågeställningarna. Men vi går nu vidare i programmet

och går in på den andra avdelningen, där företrädare för

intresseorganisationerna på det här området också skall ge oss sin syn på de

två huvudområdena. Vi börjar med Per Söderström, Civilekonomerna.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande,

riksdagsledamöter, övriga deltagare, mina damer och herrar! Jag heter Per

Söderström och respresenterar Civilekonomerna, som det heter numera. Jag tänkte

börja med att redogöra för bakgrunden till att vi i Civilekonomerna under mer

än tio års tid har engagerat oss i den här frågan. Civilekonomerna är en

service- och intresseorganisation just för landets civilekonomer, som i sina

yrkesroller ute i näringsliv och i samhället i övrigt har att förvalta och

följa de regelsystem och den praxis som styr deras verksamhet. Våra medlemmar

blir mer och mer frustrerade över hur regelsystem och praxis fjärmar sig

alltmer från den verklighet som de är satta att redovisa och värdera.

Civilekonomernas inställning och engagemang bygger på en djup och klar insikt

om att det är nödvändigt att börja mäta, värdera, synliggöra och redovisa det

som vi kallar för de mjuka värdena - det osynliga kapitalet - som vi från

början bara definierade som humankapital. Det handlar alltså om vårt egagemang

för kompetensen, som även omfattar andra mjuka värden, vilka på likartat sätt

inte finns med i den officiella redovisningen. Jag talar då om det som kallas

för strukturkapital, IT-lösningar och -system och om marknadskapital, där det

investeras i humankapital, strukturkapital och marknadskapital. Här är det

enligt vår uppfattning fråga om betydligt större belopp än när det gäller de

traditionella hårda investeringarna. Vi kräver att dessa investeringar skall

likabehandlas.

Vi menar att dagens regelsystem är relikter från det gamla industrisamhället,

som vi nu lämnar. Vi eftersträvar system, regelverk och praxis anpassade till

dagens kunskapsintensiva informationssamhälle, som vi inte bara närmar oss utan

som vi i dag lever i. Det kräver att alla tillgångar i företag, verk och

organisationer skall redovisas på ett likartat sätt efter likartade

regelsystem. Vi menar alltså att det är en självklarhet att andra investeringar

som är värdefulla och viktiga för förädlingsprocessen - medvetna seriösa

investeringar - skall tas upp och redovisas enligt samma principer som

investeringar i byggnader, maskiner och anläggningar, med möjlighet till

avskrivningar. Framför allt för unga, små företag i tillväxtbranscher, som

oftast är kunskapsintensiva, är det en nödvändighet att investera i kompetens,

nya system och nya mjuka produkter. Kännetecknande för dessa unga

kunskapsföretag är inte att de har ett stort dolt kapital att ösa ur och att de

av skattetekniska skäl, måhända, vill minska övervinster, utan att de behöver

kapital och möjlighet att göra avskrivningar även för sina mjuka investeringar.

Det finns statistik som visar att det först är i samband med

företagsöverlåtelser, försäljningar, som de dolda tillgångarna lyfts fram. Vid

företagsförsäljningar ökar alltså goodwill-värdet. Det finns statistik som

visar att de tio senaste åren har en faktor på 1-10.

Jag vill ge ett annat konkret exempel som gäller Stockholms Fondbörs.

Stockholms Fondbörs marknadsvärde är mer än dubbelt så högt som det bokförda

värdet. Varför då inte i den officiella redovisningen lyfta fram detta dolda,

osynliga? Vi menar att det bör finnas ett regelsystem och en praxis för att på

ett öppet, ärligt och rättvisande sätt lyfta fram och synliggöra dessa mjuka

immateriella tillgångar. Vi bör ivra för att få till stånd en sådan process.

Vi driver vår verksamhet efter fyra huvudspår. Det första huvudspåret kallar

vi för lagstiftningsspåret. Det andra spåret är näringslivsspåret, där vi

hjälper företag att i praktisk handling börja redovisa och synliggöra de dolda

mjuka tillgångarna för sina intressenter. Det tredje spåret, utbildningsspåret,

bygger på att ändra den ekonomiska utbildningen, så att morgondagens

civilekonomer får in det här tänkandet och lär sig regelsystem för att värdera

mjuka värden. Det fjärde spåret, avslutningsvis, riktar sig till revisorerna,

som måste ändra sin praxis och sitt regelsystem och öppna möjligheten för

verksamheter att redovisa mjuka värden på det sätt som vi vill.

Vi börjar med lagstiftningsspåret.

Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande, ärade

riksdagsledamöter, mina damer och herrar! I praktiken avvisade

Redovisningskommittén nyligen i sitt slutbetänkande till åresredovisningslagen

möjligheten att redovisa humankapitalet som en anläggningstillgång. Detta är

enligt Civilekonomernas uppfattning olyckligt, eftersom man i så måtto följer

även tidigare lagstiftning - bokföringslagen från 1976 - som i sina grunder

faktiskt härstammar från 40-talet. Denna lag om hur företagens tillgångar skall

värderas och bokföras är anpassad till det dåvarande industrisamhällets

struktur och dimension, då tillverkningsindustrin utgjorde huvuddelen av

Sveriges BNP och de hårda värdena uppgick till 70-80 % av dess

förändringsvärde.

Redovisningskommittén har visserligen pekat på möjligheterna till

personalekonomisk redovisning, men man hänvisar här till praxis. Praxis på

detta område uttolkas av Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Föreningen

Auktoriserade Revisorer. Vi kan konstatera att utvecklingen av praxis på detta

område har varit mycket långsam till följd av en starkt tilltagande

konservatism på området. Redovisningsrådet har vidare konstaterat att viss

aktivering möjliggörs i lagen men att kraven möjligtvis har varit för stränga.

Det senare uttalandet är vi de första att instämma i.

Bokföringslagen öppnar för aktivering av vissa utvecklingskostnader.

Kommentaren lyder: Utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och

utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande får tas upp

som anläggningstillgångar, om det är av väsentligt värde för den

bokföringsskyldiges rörelse. Man menar då att skrivningen ?och liknande? skulle

kunna öppna för aktivering även av andra mjuka tillgångar, men den skrivningen

är uppenbarligen inte tillräckligt tydlig för att företagen skall våga följa

denna praxis.

Bokföringsnämnden har i sina rekommendationer enligt vår uppfattning tolkat

bokföringslagens stadganden tämligen hårdraget. Det gäller då skrivningen om

väsentligt värde. I praktiken förbjuder man därmed aktivering av kostnader för

mjuka investeringar annat än i forskning och utveckling. Hårda investeringar

däremot aktiveras, även om det långt ifrån alltid går att med säkerhet

fastställa att de kommer att generera framtida merintäkter eller

kostnadsbesparingar.

Den restriktiva hållningen gentemot mjuka investeringar grundar sig på den

allmänna försiktighetsprincipen. Enligt denna princip skall mjuka inve-

steringar direktavskrivas, eftersom den framtida nyttan är svår att värdera.

Härmed undviker man risken att värdera tillgången och nyttan av denna för högt.

Sören Wallin var tidigare i dag inne på att redovisningens uppgift är att

visa verksamhetens resultat. Det är naturligtvis en av redovisningens

huvuduppgifter. Vår uppfattning är att man bättre avspeglar det riktiga

resultatet och företagets intjäningsförmåga genom att i viss omfattning öppna

för aktivering av mjuka investeringar i humankapital och i strukturkapital. Då

får man ett riktigt mått på företagets resultat under redovisningsperioden och

på den framtida intjäningsförmågan mätt enligt resultaträkningen.

Försiktighetsprincipen kolliderar delvis med matchningsprincipen, som anger

att kostnader och intäkter för en investering skall bokföras i samma

redovisningsperiod. En mjuk investering som medför framtida nytta i form av

ökade intäkter eller besparingar, exempelvis i form av effektivitetsvinster,

borde enligt detta synsätt kostnadsföras successivt under en följd av år. I

dagsläget tvingas företaget eller organisationen i stället att bokföra hela

kostnaden på anskaffningsåret, medan delar av intäkterna eller besparingarna

infaller kommande år.

Som har nämnts tidigare i dag skyddar försiktighetsprincipen främst ägare och

finansiärer. Enligt det traditionella synsättet är realisationsvärdet på de

mjuka tillgångarna lägre än för de hårda om företaget hamnar på obestånd.

Försöker man däremot göra en rekonstruktion av ett företag på obestånd, är det

väsentligt att kunna göra en bedömning av företagets framtida

intjäningsförmåga. De mjuka tillgångarna visar sig då enligt vår uppfattning

oftast ha en större betydelse än de hårda. Civilekonomernas uppfattning är

därför att man i större utsträckning borde använda sig av matchningsprincipen

för att få en mer rättvisande redovisning, som bättre skulle avspegla

företagets verklighet, än om försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut.

Unga företag inom tillväxtbranscher, t.ex. tjänsteföretag, har i regel små

behov av hårda investeringar men desto större behov av mjuka investeringar.

Sådana företag missgynnas därför jämfört med traditionella industriföretag,

eftersom de i regel har sämre lönsamhet och därmed mindre möjligheter att

belasta resultatet med direktavskrivningar. Därmed riskerar kunskapsföretagens

expansion att hämmas, vilket är allvarligt. Många bedömare menar att det är där

som de framtida arbetstillfällena skapas, inte inom den traditionella

industrisektorn.

Väljer dessa företag trots allt att göra mjuka investeringar förlorar deras

balansräkningar substans, och de tenderar därmed att missgynnas vid

traditionella kreditbedömningar.

Det faktum att mjuka investeringar inte heller finns med som aktiva

tillgångar i balansräkningen gör att det inte heller finns några incitament att

vårda och underhålla dessa. Detta är sannolikt ett viktigt skäl till att

kompetensutveckling inte ses som en lika viktig och självklar aktivitet som

underhåll av t.ex. maskiner.

Civilekonomernas uppfattning är att det är nödvändigt att förändra och

uppdatera bokföringslagen och även de rekommendationer som gäller som praxis på

redovisningsområdet. Den uppenbara skillnad mellan karta och verklighet som vi

nu har måste bort. Det är statsmakterna som har ansvaret för att skapa nya och

tidsenliga spelregler. Vi skulle helst se att årsredovisningslagen

återremitterades till Redovisningskommittén för en ytterligare genomgång och

bearbetning.

Även med nuvarande lagar och regler kan dock företagen redan i dag börja

värdera och redovisa mjuka tillgångar genom att utveckla sin internredovisning

och genom att tillämpa nyckeltal i supplement till årsredovisningen.

Civilekonomerna verkar för detta i en organisation som heter

Nyckeltalsinstitutet, som Per Söderström nu kommer att berätta om.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Företag, verk, kommuner och andra

organisationer är nu förhindrade att på ett ärligt och rättvisande sätt

redovisa de mjuka värdena i sina officiella redovisningar, dvs.

årsredovisningarna. Dessa tenderar för övrigt att fjärma sig alltmer ifrån

verkligheten och det reella värdet i organisationen. Kartan blir alltmer olik

terrängen/verkligheten. Då tvingas företag att på alternativa sätt lyfta fram,

mäta, trimma och värdera de osynliga, de mjuka värdena, och man börjar tillämpa

nyckeltal för de mjuka värdena. Det är då inte bara fråga om det som är lättast

att redovisa, ta fram statistik för och göra jämförelser med, nämligen de

personalrelaterade områdena. Man börjar även ta fram nyckeltal även inom de

andra stora mjuka kapitalgrupperna: strukturkapital och marknadskapital.

Vi kommer att få se att det ute i verksamheterna dyker upp inte bara försök

med utan också aktiviteter med nyckeltal. Därvidlag har Civilekonomerna varit

en av aktörerna. Vi har tillsammans med PA-forum och en forskargrupp som heter

Laboragruppen bildat det s.k. Nyckeltalsinstitutet, till vilket i dag 130 stora

företag, kommuner, verk och myndigheter är anslutna. Vi hjälper till med att

beräkna och tillhandahålla mjuka nyckeltal inom områdena personalkapital,

strukturkapital och marknadskapital. Det är vårt näringslivsspår.

Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Jag skall avslutningsvis bara helt kort

beröra de två ytterligare spåren, dvs. de som vi kallar utbildningsspåret och

revisorsspåret.

Utbildningsspåret bedrivs i samverkan med universitet och högskolor och

syftar till att i ekonomutbildningen avspegla även en redovisning av mjuka

värden. Detta har tagits emot mycket positivt. Bl.a. har Umeå universitet tagit

upp kurser av denna natur på kursplanen. Detsamma gäller också, om jag inte är

felunderrättad, högskolan i Örebro. Det är ett sätt att påverka

ekonomutbildningen för att framtidens ekonomer skall ha med sig det här

tänkesättet från början. Man har under de senaste två åren också skrivit ett

stort antal C-uppsatser på ekonomlinjen om mjuka värden. En förändring är

alltså på gång, i varje fall inom ekonomkåren.

Vad gäller revisorsspåret har vi varit mindre framgångsrika. Vi har träffat

företrädare för revisorsorganisationer i olika sammanhang, försökt påverka

praxis och lyfta fram vikten av en förändrad redovisning av mjuka värden, men

det har hittills fallit på den traditionella syn på redovisning som har

presenterats tidigare här i dag.

Gunnel Mohme, Tjänsteförbundet: Tjänsteförbundet är en liten

intresseorganisation för en stor grupp av företag. Tjänstesektorn är ju nu

oerhört stor. Det är ett litet kunskapsföretag. Det är bara två personer som

arbetar på det. Att det är ett kunskapsföretag märkte jag den dag jag när min

företrädare Kristofer Erlandsson gick ut och jag trädde in. Jag har många

gånger önskat att han hade kunnat skruva av sitt huvud och lämna det kvar. Det

som fanns kvar var några datorer och möjligheten att höra av mig till

Kristofer.

Att det är ett kunskapsföretag märker jag också när våra medlemmar ringer

till mig. Det som de väldigt mycket och i allt högre grad vill få reda på är

det rättsliga perspektivet på ett kunskapsföretag, när de har blivit utsatta

för något som de tycker är en oförrätt. Ofta är det precis så som

inledningstalaren här sade, att det kanske finns ett rättsligt skydd. Det är

bara så att man inte känner till det eller att det är så kostsamt att ta sig

tid. Det är i ett så här litet företag inte bara fråga om pengar, utan det

handlar också väldigt mycket om tid.

Jag märker det också när man ringer och frågar hur man skall mäta ett

tjänsteföretags värde. När jag trädde till fick jag inte ut speciellt mycket av

att titta på årsredovisningar. Det ekonomiska resultatet gav mig inte speciellt

mycket. Resultatet ?satt i väggarna?. Det var det kontaktnät som man under

årens lopp hade byggt upp på Tjänsteförbundet.

Redan när jag trädde till hade man tagit fram skriften Tjänsteföretagens

värden, som är en rekommendation om styrtal i tjänsteföretag. Den har genom

åren varit vår bestseller, som har tryckts upp i det närmaste i 10 000

exemplar. Den används i dag av många både små och stora företag. Skandia med

sitt företag Navigator har gått i bräschen för den, och vi vet också att den

används på många högskolor.

Jag skall också berätta litet grand om tjänstesektorn och ge några exempel

där kunskapsföretag har känt av oförrätter. Det är inte speciellt svårt att

hitta sådana exempel.

Många av våra medlemmar och många andra har hört av sig till mig innan jag

kom hit och sagt att det är fantastiskt att man gör det här. Många är tveksamma

till en utredning. Man skulle helst ha velat ha den här lagen i förrgår och

tycker att en utredning skulle ta för lång tid. Man har ändå önskat mig lycka

till inför dagens utfrågning.

Jag sitter också i Småföretagsdelegationen, och jag har i den egenskapen på

Internet fått ett brev som jag tycker speglar tjänsteföretagens ställning i

samhället i stort. Här finns ett attitydproblem. Man tror fortfarande att

tjänsteföretag och kunskapsföretag är en marginell företeelse. Så här skrev

företagaren: ?Ingen föds stor. Det är historien bakom varje företag. Vad som

krävs är hårt arbetande människor, entreprenörer och bra idéer, men det krävs

en sak till, och det är kapital. Det behövs ibland större resurser för att gå

från tanke till handling än entreprenören själv kan uppbringa.

En blomma som inte får näring vissnar och dör. Så är det också med idéer och

företag. Världen snurrar snabbt utanför, men ibland förundras man som

företagare i IT-branschen över hur långsamt tiden rör sig i Sverige. De eta-

blerade finansiella källorna, som t.ex. banker, har inte i tillräckligt snabb

takt förstått hur man skall värdera t.ex. en tjänst eller virtuella produkter

utan frågar nästan alltid efter vad man har att sätta i garanti eller pant.

Det är inte alltid självklart att alla idéer från ett tjänsteföretag ska

finansieras via privata investerare, utan de borde få samma värdering på en

bank som alla andra produkter. Det där är ett problem, och

Småföretagsdelegationen borde se över vilka möjligheter det finns att få i gång

en debatt mot den etablerade bankvärlden hur man skall hantera problemet med

kapital till småföretag i tjänstesektorn som har växtvärk och är i behov av

samma möjligheter till banklån som andra branscher.?

Brevskrivaren förväntar sig ett svar, men vad skall jag svara? Han är inte

ensam om det här problemet. Det är många som upplever problem med banker. Är

bankerna verkligen så dåliga på att värdera tjänsteföretag, och varför är de

det? Kan det bero på att de här värdena, som är tjänsteföretags viktiga

tillgångar, inte syns? Det som inte syns finns inte och blir inte något

viktigt, och sedan behöver man inte bry sig mer om det.

Detta synsätt duger inte längre. Tjänster är i dag inte någon marginell

företeelse. Låt mig här och nu ta död på en spridd fördom som jag ofta råkar ut

för: att tjänster skulle vara okvalificerade och lågt betalda arbeten. Tjänster

kan vara väldigt mycket, allt från serviceintensiva tjänster, dit städning i

hemmen hör - jag klassas ofta som tillhörande den gruppen - till kunskaps-

intensiva tjänster från bl.a. organisationskonsulter. Tjänstesektorn är väldigt

stor och blir allt större. Den kryper in på fler områden i vårt samhälle.

Också den traditionella industrin får i dag ett allt större tjänsteinnehåll.

Ericsson kan klassificeras som ett tjänsteföretag, men visste ni att t.o.m. de

svenska basindustrierna uppger sitt tjänsteinnehåll till uppemot 30 % i

Sverige. Detta är vad de själva uppger, men det är sannolikt större.

Bara för att visa på hur stor förändringen och förändringstakten är vill jag

med användande av en definition på kunskapsföretag som jag hittat säga att

drygt en tredjedel av alla arbetsplatser i svenskt näringsliv kan klassificeras

som kunskapsintensiva. Det gäller både tjänsteverksamhet som tekniska

konsulter, finansiell verksamhet, bank och försäkring men också verkstads- och

läkemedelsindustri.

Under 1990-talet har produktivitetstillväxten i de kunskapsintensiva

branscherna varit tre gånger så snabb som i övrig ekonomi, och det är samtidigt

här som de flesta jobben skapas. Det är också i de kunskapsintensiva

branscherna som man hittar de stora tillväxtföretagen.

Visste ni att inom områden som kemi, biologi och medicin är utvecklingen ännu

snabbare? Det finns bedömningar att 90 % av det som vi i dag vet hade vi ingen

aning om för 30 år sedan.

Har då det här någon betydelse? Det låter som om kunskapsföretagen inte har

några problem. De växer och frodas. Kanske skulle de rent av inte behöva en

sådan här lagstiftning? Det tror inte jag. Jag är övertygad om att

kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer. Precis som många andra här i

dag har sagt bygger de lagar som reglerar marknaden för företagen i dag på

teorier som är hämtade från industrin, från den tid när vi hade lärt oss att

processa råvaror. I dag processar vi information och kunskap.

När jag satt och letade efter material råkade jag snubbla över exemplet

Losec. Jag hade inte tidigare läst på så mycket om Losec, men jag vet att det

är en av de viktiga tillväxtgeneratorerna i det svenska näringslivet, vilken

har ökat på vår välfärd med åtskilliga miljarder. Då tänker jag inte bara på

alla dem som har blivit botade från sina magsår utan även på de exportintäkter

som Losec har genererat.

Det var en tuff och tidskrävande process att utveckla denna magsårsmedicin

och många gånger hade man enorma problem att övervinna. Men när den var testad

och godkänd som läkemedel var det relativt enkelt för ett tysk-japanskt företag

att göra en kopia. Detta patentintrång föranledde en tvist som slutade med en

förlikning. Om vi inte hade haft patentlagstiftningen skulle sannolikt ingen

satsa på utveckling av läkemedel. Alla skulle i stället försöka kopiera det som

andra redan gjort. Men eftersom det inte skulle bli någon utveckling skulle det

inte heller bli någonting att kopiera.

Vill man vara riktigt pessimistisk skulle vi var tvungna att vårda oss själva

med hemgjorda mediciner av örter eller något sådant. Patenträtten har alltså

haft en avgörande roll för att det pågår så många intensiva försök att ta fram

nya mediciner. Patent är en viktig del av det materiella kapitalet, men de är

inte den enda, och för många företag är de inte heller den mest utsatta

materiella tillgången. Det är i stället den kunskap som finns i företagen i

form av personalens kompetens, metoder, företagskoncept m.m.

Kunde företagen lita på att deras kunskap var mera skyddad, tror jag att

samma fenomen som i läkemedelsindustrin skulle uppträda. Då skulle företagen

våga satsa mera på utbildning och utveckling. Då skulle också den samlade

kunskapen öka, och det skapar på sikt tillväxt i vårt samhälle.

Jag vill ge några exempel på den utsatthet som de tjänsteföretag som hör av

sig till mig berättar om. Alla dessa exempel fick jag faktiskt på en lunch i

går eftermiddag. När jag berättade att jag skulle hit blev det ett oerhört

engagemang vid bordet.

Personen till vänster om mig berättade att han är datakonsult. Han har en

ganska lång specialistutbildning från Stanford och en mycket specifik kunskap.

På det företag där han är anställd bedriver man kurser som en

marknadsföringsåtgärd. På varje kurs som han anordnar finns ett antal

snyltgäster som är där för att på två dagar lära sig det han säger och gå

vidare in i företagen och ta hans kunder.

Jag tyckte först att detta inte borde vara något problem, eftersom det i dag

är ett oerhört tryck på just den här marknaden. Han skulle väl inte hinna med

alla kunder.

- Det gör jag inte heller, sade han, men det här skapar problem. Den kunskap

som konsulterna skaffar sig på två dagar hos mig räcker inte för att de skall

kunna lösa kundernas problem. Det som händer är att folk ringer till mig, och

jag får göra brandkårsutryckningar för att lösa de ganska komplicerade

problemen.

Jag vill också ge ett annat exempel. Jag har arbetat inom offentlig sektor,

och jag har då köpt tjänster. Jag har inte haft några onda avsikter när man

från reklambyråerna har presenterat sig och vänt ut och in på sig för att

lägga fram sina ståtliga kampanjer, men jag alltid tyckt att detta blev väldigt

dyrt. Det skulle bli billigare att göra det in the house. Man har tagit det

bästa av det mesta och kokat ihop någonting och i bästa fall hyrt in någon

konsult på stan, dock inte den reklambyrå som har ägnat tid och möda åt sin

presentation. Också den är säkerligen någonting som man kan skydda, men det är

tjänsteföretag dåliga på.

Det tristaste exemplet hämtar jag också från gårdagens lunch. När en anställd

slutar kan han ta med sig inte bara sin kunskap utan också affärsidén osv. och

starta ett plagiat några kvarter längre bort, där han jobbar på samma sätt. Man

kunde tänka sig att det vore som i läkemedelsindustrin, att det måste göras

något litet bättre, att det måste spetsas till. Det skulle om inte annat betyda

tillväxt.

Jag vill avslutningsvis säga att välfärd och sysselsättning inte kommer från

det politiska systemet. Det kan bara skapa förutsättningar och drivkrafter för

den ekonomiska utvecklingen. En av politikens viktigaste uppgifter är att

utforma regler och institutioner som inspirerar och stimulerar människor att

ständigt försöka se möjligheterna och ta tag i varje liten förbättring av

produkter, tjänster, processer och organisationer i det ekonomiska livet. De

som är mest framgångsrika när det gäller att skapa en miljö som gynnar

utveckling, upptäckter och innovationer kommer också att få den bästa

ekonomiska utvecklingen. Det gäller såväl för människor som för företag och

nationer.

Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Herr ordförande, ärade

riksdagsledamöter, mina damer och herrar! Jag kommer från Företagarnas

Riksorganisation, och jag vill liksom Gunnel Mohme börja med att presentera den

egna organisationen. FR är en näringslivsorganisation som företräder ungefär

100 000 småföretagare i Sverige.

Jag skulle först vilja tacka för att vi har inbjudits till den här hearingen

om humankapital och kunskapsföretag samt också fått förtroendet att hålla ett

av inledningsanförandena. Det här är frågor som vi inom FR tycker är viktiga

och som bör uppmärksammas.

Det finns ingen direkt definition på vad som är ett kunskapsföretag. Ingen av

de tidigare talarna har i dag försökt göra en sådan definition. Begrepp som

kunskapsbaserade och kunskapsintensiva företag används ibland i debatten. Dessa

begrepp används på vitt skilda typer av företag såväl inom den traditionella

industrisektorn som inom tjänstesektorn. Allteftersom mer avancerade produkter

efterfrågas på de flesta områden blir kunskap viktigare för alla typer av

företag och inom alla sektorer.

Det finns emellertid en grupp av företag som har vuxit fram på senare år och

som bygger sin verksamhet på tjänsteproduktion med komplicerat innehåll. Dessa

företag har så gott som uteslutande tillgångar i form av kunskap, antingen

manifesterade i medarbetarnas kompetens eller i form av strukturer i företaget,

oftast på båda sätten. Skandia har träffande beskrivit de här tillgångarna som

det intellektuella kapitalet, som består dels av humankapitalet, som är

medarbetarnas kompetens, dels av humankapitalet, som kan var t.ex. databaser,

kundregister och manualer - själva tjänstekonceptet. Några andra talare har

snuddat också vid strukturkapitalet. Det är denna grupp som kan sägas vara en

ny typ av företag med beteckningen kunskapsföretag i snäv mening.

De här företagen återfinns inom den del av tjänstesektorn som i SCB:s

statistik går under beteckningen Bank, försäkring och uppdragsverksamhet.

Antalet företag i denna grupp har under början av 1990-talet ökat kraftigt.

Antalet anställda har ökat med 84 % mellan åren 1980 och 1994. Det är den del

av tjänstesektorn som varit mest expansiv. I debatten har man talat om att

Sverige efter att ha lämnat industrisamhället redan har passerat

tjänstesamhället och gått in i vad vi kallar kunskapssamhället. Det troliga är

att vi bara befinner oss i början av en utvecklingsfas där kunskap kommer att

få ännu större betydelse för företagens utveckling och konkurrenskraft.

Industriföretagens tendens att renodla sina verksamheter och köpa tjänster i

större omfattning har också drivit på utvecklingen, och om den fortsätter

kommer de att driva på ytterligare.

Den här gruppen av företag har alltså redan i dag stor betydelse för den

svenska samhällsekonomin. Det finns ca 134 000 sådana företag, som sysselsätter

över 323 000 personer. Enligt vår bedömning kommer gruppen att öka ytterligare,

och det är inte orealistiskt att tro att det redan under början av nästa sekel

kommer att finnas 200 000 sådana företag.

Samtidigt kan man konstatera att det är här som man hittar den största

andelen av de allra minsta företagen utan anställda, de företag som vi inom FR

brukar kalla soloföretagen. Av Sveriges 385 000 soloföretag år 1996 var 57 000

verksamma inom kunskapsbranschen. Gruppen växer alltså som helhet medan de

enskilda företagen inte tycks växa i samma omfattning som varuproducerande

företag. Naturligtvis kan det i många fall vara så att företagen inte känner

något behov av att växa - inte alla soloföretagare vill gå vidare genom att

anställa - men det står klart att det finns anmärkningsvärt få större

kunskapsföretag jämfört med motsvarande andel varuproducerande företag.

Den förhoppning som finns om att den privata tjänstesektorn skall kunna

expandera och skapa arbetstillfällen förutsätter naturligtvis att det finns

goda tillväxtmöjligheter för företagen. Eftersom kunskapsföretagen är en stor

och expansiv grupp inom den privata tjänstesektorn, är det viktigt för

samhällsekonomin och sysselsättningen att de här företagen får optimala

möjligheter att växa.

Vilka tillväxthinder finns då för den här typen av kunskapsföretag? Vad

upplever företagen själva som problem?

Den här typen av kunskapsföretag bygger i många fall hela sin verksamhet på

ett koncept för en tjänst. Konceptet kan vara ytterst komplicerat och

utvecklingen av konceptet förenad med omfattande investeringskostnader både i

form av personalutbildning och i form av rena produktutvecklingskostnader. När

en medarbetare avslutar sin anställning och går till konkurrerande verksamhet

eller startar eget tar han med sig konceptet och kan konkurrera med betydligt

lägre pris, eftersom han inte har några utvecklingskostnader i ryggsäcken. Den

tidigare arbetsgivaren blir då av med hela sin investering i utbildning av

medarbetaren samtidigt som han får en konkurrent med fullständig kunskap om

konceptet, ungefär på det sätt som Gunnel Mohme beskrev.

Paralleller kan dras med varuproducerande företag som investerar omfattande

belopp i produktutveckling. För dessa företag finns det i dag möjligheter att

skydda sina investeringar genom patent och mönsterskydd, som vi har hört talas

om i dag. I och för sig finns det brister i patentsystemet, men det finns dock

ett skydd. För den här typen av kunskapsföretag finns det i dag inget fullgott

skydd mot att en konkurrent eller en tidigare anställd plagierar ett

tjänstekoncept.

För att kunskapsföretag skall vara villiga att investera i framtagandet av

avancerade tjänstekoncept måste det finnas möjligheter för dem att tillförsäkra

sig avkastningen på investeringarna. Samma behov som ett varuproducerande

företag har av att skydda resultatet av kostsam produktutveckling har ett

kunskapsföretag av att skydda investeringar i sitt tjänstekoncept. Finns inte

sådana möjligheter är risken stor att kunskapsföretagen helt enkelt stagnerar i

sin utveckling. Man vågar inte satsa på utveckling av tjänstekonceptet och på

utbildning av sina medarbetare i den omfattning som krävs för att man skall

vara konkurrenskraftig.

Nästa stora problem för kunskapsföretagen är svårigheterna att få krediter.

Detta hänger samman med utformningen av de lagar och den praxis som styr

redovisningen av företagstillgångar. Kunskapsföretagens tillgångar kan inte

redovisas på ett tillfredsställande sätt. Som exempel kan nämnas att när

kunskapsföretagen investerar i att utbilda sin personal redovisas detta inte

som en tillgång, utan det skall tas upp som en kostnad. Om någon av de här

utbildade personerna sedan slutar redovisas det som en minskning av

kostnaderna. Det innebär att företagets resultat tillfälligt förbättras trots

att avgången inneburit att företaget gått miste om viktig kunskap.

Reglerna om tvångslikvidation i aktiebolagslagen är ett ytterligare exempel

på redovisningsreglernas otillräcklighet när det gäller kunskapsföretagen.

Enligt aktiebolagslagen 13 kap. 2 § åligger det styrelsen i bolaget att

ofördröjligen upprätta en kontrollbalansräkning så snart det finns skäl att

misstänka att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade.

Värderingen av bolagets tillgångar skall ske under förutsättning av fortsatt

drift. Nystartade kunskapsföretag som i inledningsskedet har behov av t.ex.

marknadssatsningar är därför ofta likvidationspliktiga i stort sett omgående

efter det att verksamheten har inletts.

Kunskapsföretagens svårigheter att redovisa sina tillgångar och få krediter

hänger förstås också samman med svårigheterna att skydda dem. För att en

kreditgivare skall kunna värdera tillgångarna i kunskapsföretagen måste han ju

veta hur länge de finns kvar. Detta talade även Sören Wallin från

Bokföringsnämnden om. Utan skyddsmöjligheter kan hela balansräkningen försvinna

när som helst.

Hur kan då kunskapsföretagens villkor förbättras? Här tror vi att man måste

anlägga två perspektiv - ett på lång sikt och ett på kortare sikt.

På lång sikt behöver flera olika regelsystem ses över och anpassas till det

faktum att kunskap av olika slag blir en av de viktigaste tillgångarna i

framtidens företag, precis som Claes Sandgren sade.

Den lagstiftning som i dag främjar tillkomsten av ny kunskap är den

immaterialrättsliga, och då främst patentlagstiftningen, samt även lagen om

företagshemligheter. Patenträttens utformning bestäms i hög grad av

målsättningen att ge skyddet en sådan omfattning att uppfinnande stimuleras men

samtidigt inte på ett oacceptabelt sätt beskär konkurrenternas rörelsefrihet.

Patentsystemet fokuserar emellertid på varuproduktion. Ensamrätt kan fås för

tekniska lösningar som kan användas vid varuproduktion. Det är denna specifika

kunskap som premieras. Patentsystemets tillkomst är nära förknippad med

övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället. På sikt behövs

kanske någon form av komplement till patentsystemet som främjar tillkomsten av

vad man skulle kunna kalla ?mjuk kunskap? som används inom tjänsteproduktion.

Arbetsrätten är också ett område där utgångspunkterna för lagstiftning är

annorlunda än de förhållanden som råder inom kunskapsföretagen. I

kunskapsföretagen föreligger inte det ojämna styrkeförhållande mellan

arbetsgivare och arbetstagare som den arbetsrättsliga lagstiftningen utgår

ifrån. En medarbetare med specialkompetens och oumbärlig kunskap inom ett

område kan vara i det närmaste oersättlig för ett kunskapsföretag. Redan genom

det här förhållandet har han ett övertag gentemot sin arbetsgivare. Den

tvingande arbetsrättsliga lagstiftningen med möjligheter till avvikelser endast

genom kollektivavtal förstärker denna position och ger ett skevt

styrkeförhållande. Detta är naturligtvis olyckligt ur både arbetstagar- och

arbetsgivarsynpunkt och kan leda till att arbetsgivaren inte törs satsa på

utbildning av arbetstagare i den omfattning som är önskvärd ur båda parters

synvinkel.

För kunskapsföretagen skulle det också vara en fördel om skattereglerna

gjorde det lönsamt att i ökad utsträckning erbjuda olika former av successivt

utfallande belöningssystem för medarbetare, t.ex. optioner och

vinstandelssystem. De skulle då ha större möjligheter att locka nyckelpersoner

att stanna kvar i företaget.

Metoderna för att mäta och redovisa tillgångarna i kunskapsföretag måste

förbättras. Lagstiftningen om redovisning är inte anpassad för mjuka tillgångar

i form av kunskap och kompetens.

Sammanfattningsvis kan sägas att på lång sikt behövs ett ökat mått av

flexibilitet och större avtalsfrihet inom flera områden.

På kort sikt kan en förstärkning av lagen om företagshemligheter i den

riktning som föreslagits av lagutskottets ledamot Bengt Harding Olson vara ett

hjälpmedel för kunskapsföretagen. Förstärkningen av lagen om

företagshemligheter bör också kompletteras med förändringar i

årsredovisningslagen som möjliggör utarbetandet av system för hur den här typen

av tillgångar skall värderas.

Mot bakgrund av vad som har sagts här i dag tycker jag att det står klart att

en bred parlamentarisk utredning om kunskapsföretagens villkor bör tillsättas.

Ordföranden: Då är vi enligt programmet färdiga med det första avsnittet. Jag

vill än en gång tacka er allihop för mycket intressanta inlägg som visar att

det finns anledning att ta upp och diskutera temat för denna hearing. Jag

föreslår att vi nu tar en paus till kl. 11.00 då vi samlas igen.

-----------

Ordföranden: Då skall vi starta den andra avdelningen med att släppa fram

utskottets ledamöter som får ställa frågor till de inledande talarna. För att

vi skall få litet struktur i utfrågningen föreslår jag att vi försöker att

hålla oss till de två blocken. I första hand avhandlar vi nu skyddsdelen och

sedan går vi in på redovisningen.

Om vi börjar med skyddsdelen skulle jag vilja ställa en övergripande fråga

till Claes Sandgren. Jag hoppas att du kan anteckna några frågor så att vi kan

ta några frågeställare i taget för att komprimera tiden. Alla de intressanta

inläggen här visade på att det egentligen redan delvis finns skydd i

lagstiftningen för företagshemligheter i de kunskapsbaserade företagen. Även i

det exempel jag tog upp inledningsvis menade du att det skulle finnas en

möjlighet enligt den lagstiftning som finns. Men det har ju kommit fram väldigt

tydligt att det just är den här typen av problem som oftast dyker upp.

Företagen känner inte till detta. Är det så att vi egentligen skall ha en

lagstiftning som bygger på att man i rätt stor utsträckning skall processa sig

fram och att man skall bygga på prejudicerande domar? Det är en övergripande

fråga där jag skulle vilja att du utvecklade litet mer vad som behöver göras.

Bengt Harding Olson (fp): Låt mig först säga att det har varit en

utomordentligt intressant och stimulerande förmiddag. Med hänsyn till tiden

skall jag begränsa mig till några frågor här.

Tack, Claes Sandgren, för de goda synpunkterna inledningsvis! Jag hoppas att

hela lagutskottet har förstått att professorn har tillstyrkt motionerna nu, så

efter detta behöver vi knappt ta upp dem i riksdagen. Men bortsett från det har

jag bara två frågor om detta.

För det första är vi tydligen överens om behovet av en modernisering av

företagshemlighetslagen. Du nämnde någonting om marknadsföringslagen också. Jag

vet ju att det finns bestämmelser där. Är den i behov av någon komplettering,

justering eller modernisering?

Den andra frågan gäller patenträtten. Där finns en del problem med regelverk,

process, kostnader och tidsutdräkt. Du nämnde att man i England har en access

to justice på ett sätt som förefaller mig ganska tilltalande. Skulle du vilja

vara vänlig och precisera det litet. Skulle det kunna vara en svensk modell

också? Samtidigt kan kanske PRV:s GD Carl-Anders Ifvarsson fundera på om han

har någon moderniserad modell som gör det bättre för Sverige när det gäller

patenträtt.

Claes Sandgren, professor: Jag skall svara på de tre frågor jag uppfattade. Det

var en från ordföranden och två från Bengt Harding Olson. Vad gäller

lagstiftningen och i vilken utsträckning den ger stöd för skydd i relation till

domar och annat vill jag peka på att man kommer en bra bit på väg med den

lagstiftning vi har. Men i viss utsträckning är det ju så att man med avtals

hjälp kan få ett skydd, och avtal är inte reglerade i den meningen i

lagstiftningen. Där har vi en avtalslag, men avtalslagen säger bara under vilka

förutsättningar det har träffats ett avtal. Det var det jag anspelade på när

jag sade att om man går in i en diskussion med ett företag och det levererar

ett koncept får man räkna med att det i alla fall har tecknats ett implicit

avtal i den situationen.

Låt mig också nämna konkurrensklausuler som jag bara berörde i en bisats. Det

är alltså i överensstämmelse med svensk arbetsrätt att binda anställda med

konkurrensklausuler. Man kan ha en konkurrensklausul som hindrar konkurrerande

verksamhet under en tid av kanske två år efter anställningens upphörande där

sanktionen är ett vite som motsvarar ungefär en årslön. Det finns en dom i

Arbetsdomstolen som ger stöd för en sådan uppfattning.

I lagen om företagshemligheter finns det också något som man kan kalla ett

efterskydd, nämligen om en anställd i en situation, som har berörts av flera

här, tar med sig material, koncept eller hemligheter och efter anställningens

upphörande startar en konkurrerande verksamhet. Då kan man nog anse att det

faller in under den bestämmelse i lagen om skydd för företagshemligheter som

talar om synnerliga skäl. Men det hindrar inte att man kan behöva se över just

den situationen. Och det är ju ett exempel på att det kan finnas skäl att se

över just den lagen.

Vad gäller Bengt Harding Olsons fråga om 8 § i marknadsföringslagen vill jag

säga att den lagen är helt ny. Jag ser personligen inget behov av att ta med

den lagen i en eventuell översyn.

Slutligen har vi frågan om s.k. access to justice. Hur skall man kunna få en

bättre ordning för patenthavare så att de förmår försvara sig och sina

rättigheter? I England har man lagt fram en rapport, The Woolf Report som den

heter, som under benämningen access to justice framför allt försöker underlätta

och förenkla förfarandet. När man diskuterar de här frågorna tror jag att det

är viktigt att man håller isär å ena sidan organisationsstrukturen och å andra

sidan förfarandet. Organisationsstrukturen handlar om sådant som hur

domstolsorganisationen ser ut: skall man ha möjlighet till både administrativ

omprövning av beslut att bevilja patent och judiciell omprövning eller skall

man ha en organisation och hur många instanser man skall ha? Sedan handlar det

om hur man kan göra förfarandet snabbare, enklare och billigare. Det är just

där som engelsmännen har satt in stöten för att göra förfarandet snabbare,

enklare och mindre kostsamt. Jag tror att det kan vara svårt att kopiera deras

tankegångar, men sättet att resonera är absolut tillämpligt också i Sverige.

Ordföranden: Jag har en följdfråga. Räcker verkligen den ändring du förordade

av lagen om företagshemligheter? Du pekade på att vi skall ha en utveckling mot

mer avtal i stället. Är det en tillräckligt åtgärd att ändra lagen om

företagshemligheter?

Claes Sandgren, professor: Jag menar att dessa två kompletterar varandra och

bör gå hand i hand. Det ena utesluter inte det andra. Man kan ju inte få en

klar bild av möjligheterna för ett kunskapsföretag att skydda sig om man bara

ser på lagen om skydd för företagshemligheter. Man måste också beakta att man

normalt har fullständig avtalsfrihet och kan skydda sig den vägen. Dessutom ger

ju lagen stöd åt de avtal man träffar samt skydd i vissa situationer, t.ex. när

en anställd uppträder illojalt mot sin arbetsgivare. Jag tycker inte att man

behöver framställa det så att det ena utesluter det andra. Man kan både stärka

lagen i vissa avseenden och uppmärksamma att företagen kan skydda sig i ökad

utsträckning med hjälp av avtalskonstruktioner.

Ordföranden: Är det den enda lagen som behöver ändras?

Claes Sandgren, professor: Enligt min mening skulle det här mycket stimulerande

initiativet ni har tagit att stärka kunskapsföretagens ställning kunna bli

förfelat om man bara siktar in sig på några få lagbestämmelser. Mitt budskap är

egentligen att det behövs ett brett grepp där man inte bara ser på själva

lagstiftningen utan också på de resurser som finns, de organ som finns och de

möjligheter som patenthavare reellt har att ta till vara sina rättigheter. Jag

menar att det är ett sådant brett grepp man bör ta.

Rolf Dahlberg (m): Jag håller med Bengt Harding Olson om att det var mycket

värdefulla inledningsanföranden som vi har fått lyssna till. Claes Sandgren

nämnde ett exempel från England. Jag skulle vilja ställa en kom-pletterande

fråga just på den punkten. Finns det något annat land som du tycker har kommit

längre än Sverige på just det här området som gäller skyddsaspekten?

Claes Sandgren, professor: Det var en svår fråga. Jag kan nog tänka mig att i

många europeiska länder har de mindre företagen bättre möjligheter att ta till

vara sina rättigheter. Det lilla bevis som jag kan prestera för det är vad jag

nämnde, nämligen en undersökning av europeiska patentverk som visar att svenska

patenthavare har mindre tilltro än patenthavare i andra europeiska länder till

möjligheten att försvara sina rättigheter i domstol. Jag är själv överraskad

över detta, men det här är en mycket seriös jämförande studie som de europeiska

patentverken har gjort. Man måste alltså ta den undersökningen på allvar.

Rune Berglund (s): Jag vill ställa en fråga till Claes Sandgren angående detta

med tilltron. Är det tilltron det handlar om? Kan det inte lika gärna vara de

ekonomiska möjligheterna?

Claes Sandgren, professor: Det jag menade var tilltron till möjligheten att

försvara sina rättigheter. I det ingår naturligtvis att man tvekar att ta den

risk som man löper att dra på sig rättegångskostnader i en process vars utgång

är mycket svår att förutse. Jag nämnde att rättegångskostnaderna i ett

tvåinstansförfarande är ca 2 miljoner kronor på patentområdet. Svaret på din

fråga är förmodligen ja.

Ordföranden: Ulrik Östling sade att det inte finns någon klar definition för

den här typen av företag. Det här problemet finns överallt. Är det alltså en

uppfattning du har att det här är ett generellt problem i företagarvärlden över

huvud taget?

Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag sade att det finns ingen

klar definition på vad som egentligen är ett kunskapsföretag. Det hörde vi

Claes Sandgren säga också. Kunskap är viktiga i alla typer av företag. Man kan

inte säga att kunskapsföretag är en speciell företagsgrupp. Jag tog upp detta i

snäv mening och pekade på kunskapsföretag som sådana företag som nästan inte

har några hårda tillgångar och bygger sitt företagande på tjänsteproduktion.

Men naturligtvis kommer ju samma fråga in även i andra företag där man har

delar av kunskap som är svår att skydda. Det är ju lättare att skydda kunskap

som är knuten till ett patent. Då har man ju patentet så att säga. Men har man

ingenting som man kan patentera får man stödja sig på lagen om

företagshemligheter. För de företagen är det extra besvärligt, även om det är

svårt för företag som har hårda tillgångar också att skydda den mjuka delen.

Ordföranden: Är lagstiftningen mer klar och entydig när det gäller de företag

som har både kunskapsbaserade tillgångar och andra fasta tillgångar?

Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Möjligheterna till skydd är

större om man har kunskap som är knuten till ett patent eller något annat

immaterialrättsligt skydd som man kan peka på. Då har man större möjligheter

att skydda den här kunskapen.

Ordföranden: Du säger att möjligheten finns. Skall jag därmed fatta det så, att

där är skyddet tillräckligt?

Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag håller med om det som Claes

Sandgren säger om att det är en kostnadsfråga. När det gäller patentintrång

t.ex. har ett litet företag små möjligheter att kostnadsmässigt orka med en

process. Det pågår ju utredningar om en patentintrångsförsäkring. Där instämmer

jag i att det finns ett behov hos små företag att ekonomiskt kunna försvara

sina rättigheter.

Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja vända mig till Företagarnas

Riksorganisations representant. Vi diskuterade ju vid några tillfällen olika

typer av försäkringstagande. Ett sådant element skulle givetvis kunna vara en

kom-pletterande del. När man samtalar med personer som nu arbetar med ett

patentarbete saknas det ofta en viss typ av humankapital som stöd för att driva

en fråga. Hur skulle en sådan försäkring kunna vara utvecklad för att kunna ge

ett försäkringsskydd? Skulle det vara bra om det fanns en organisation där man

också kunde få ett stöd för att bedriva ett arbete för att skydda en idé och

utifrån det perspektivet få ned kostnadsbilden? Det handlar ju ofta i prövandet

om tillgången till det kapital som behövs för att kunna utveckla en idé i

startskede och därmed också finansiera en prövningsrätt. Skulle t.ex.

Företagarnas Riksorganisation kunna ha en sådan organisation?

Anders Lundström, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror inte att vi är

betjänta av fler institutioner som tar hand om det här. Detta måste nog varje

enskilt företag sköta självt. Man har gjort en utredning om

patentintrångsförsäkringen. Där handlar det nog främst om att försöka

finansiera den här försäkringen. Arbetet med hur man skall få i gång

försäkringen pågår för närvarande. Där finns det två hypoteser. Antingen är

försäkringen kommersiell, och då skall det inte behövas något särskilt stöd

från någon, eller också är den inte det. Då är det vår uppfattning att staten

bör gå in och ta ansvaret för att få i gång försäkringen. Men jag tror inte att

vi är betjänta av några särskilda institutioner för att driva

utvecklingsprocesser. Det måste ske i det enskilda företaget.

Ordföranden: Ulrik Östling var också inne på arbetsrätten. Det är väl den enda

lagstiftning som har berörts här som inte tillhör civilrätten som lagutskottet

har att bereda. Men där tyckte jag att du gjorde en mycket intressant

iakttagelse att partsförhållandet håller på att svänga i arbetsrätten. Är det

rätt uppfattat? Vad drar du för slutsatser av det?

Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Ja, det är vår uppfattning att

den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att det är ett styrkeförhållande

som är klart till arbetsgivarens fördel. Om man tittar på industrisamhället kan

man säga att en viss typ av arbetstagare i viss mening var utbytbara. Man kunde

alltså ta ut en arbetstagare och plocka in en annan. Det förhållandet

föreligger inte i kunskapsföretagen. Där är egentligen arbetstagaren i många

fall oersättlig om det handlar om nyckelpersoner. Man har då den tvingande

arbetsrättsliga lagstiftningen till skydd för arbetstagarna för att de är i

underläge, vilket de inte är i kunskapsföretagen. Då får man en dubbel

förskjutning.

Ordföranden: Skulle möjligen Per Söderström från Civilekonomernas Riksförbund

något kunna kommentera det svaret.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej. Jag är här för att diskutera

och debattera den bokföringsmässiga delen. Jag vill inte ge mig in på den

rättsliga delen, vare sig privat eller å min organisations vägnar.

Ordföranden: Då har jag ingen mer frågeställare på listan som berör skyddet. Då

går vi över på redovisningsdelen.

Carin Lundberg (s): Jag har en fråga som i första hand riktar sig till Sören

Wallin. Det är en sak som jag hörde på radion. Jag kommer från Västerbotten.

Det är ju en vidsträckt valkrets, och jag tillbringar mycket tid i bilen där

jag hör mycket på radion. För ett tag sedan pratade man om fotbollsklubbarnas

ekonomi. Man gick igenom de olika fotbollsklubbarna och talade om hur dålig

ekonomi de egentligen hade och hur man då har använt sig av fotbollsspelarna

som anläggningstillgång. Jag fick inte detta riktigt klart för mig. Här på

förmiddagen har vi hört om de svårigheter och de problem som föreligger när det

gäller att redovisa humankapital. Jag undrar då hur detta är möjligt. Tillhör

fotbollsklubbarna avdelningen kreativa bokförare?

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vad som är traditionell redovisning och vad

som är kreativ redovisning går ibland ihop. Jag har inte själv närmare studerat

den här typen av redovisning så jag vet inte riktigt vilka principer man har

använt. Men förhoppningsvis är det så att det värde man har tagit upp är det

man en gång har betalt för dessa spelare. Därmed finns det åtminstone någon

form av historiskt anskaffningsvärde. Om detta sedan är ett uttryck för slaveri

eller vad det egentligen är fråga om vet jag inte. Men visst är det ett

lättflyktigt tillgångsvärde som man starkt kan ifrågasätta.

Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Jag skall inte ha några synpunkter

på fotbollsidan. Jag tror att Sören Wallin nämnde detta med äganderätt. Ibland

uppfattar man det så att klubbarna äger fotbollsspelarna och säljer dem som

varor fram och tillbaks, inte minst i England. Men det var en parentes.

Jag tänker fortsätta med några frågor till Sören Wallin. För det första

handlar det om detta att vi har en lagstiftning - den relativt nya

årsredovisningslagen. Du tycker uppenbarligen att den är bra som den är. Det

tycker också Redovisningskommittén. Vad som skall hända för övrigt får ske vid

sidan om i form av praxis eller liknande. Nu har vi hört att de flesta inte är

nöjda med detta. Därför utvecklas ett nyckeltalsklimat. Då är min fråga: Tycker

du att det är en oroande utveckling att vi har en lagstiftning som inte stämmer

med behoven och som alltmer kompletteras med en massa icke lagfästa privat

fastställda nyckeltal?

Årsredovisningslagen är ju ny. Man har försökt att anpassa den på flera olika

sätt. Frågan är om den har anpassats på ett korrekt sätt till EU:s fjärde

direktiv om organisationskostnader. Enligt vissa bedömare saknas just den

punkten. Det är en nyckelfråga för just mjuka värden.

Detta med redovisning är inte lätt. Du insåg tydligen att detta kan uppfattas

som gammalt och negativt. Jag försöker ändå ha en litet mer positiv syn på det

hela. Framför allt verkar det som om ljuset går upp litet grand genom att OECD

har intresserat sig för det. De ställer upp en massa riktlinjer. Är det

någonting som kan vara intressant ur svensk synpunkt? Vi ingår ju som bekant i

OECD och det finns ju ett stort antal länder som pekar på att det då kan bli

harmoni i dessa. Hur skall t.ex. de riktlinjerna implementeras i svensk rätt?

Det är svårt att värdera humankapital. Jag har för egen del inte sagt att det

är självklart att det skall vara en aktiv post i balansräkningen. Jag har sagt

att det är viktigt att det på ett tydligt och otvetydigt sätt framgår av

årsredovisningen i någon form. Då är frågan: Tycker du att det skulle

underlätta värderingen av humankapitalet om man fick ett rejält rättsligt skydd

för den här typen av humankapital eller intellektuellt kapital som vi nu talar

om?

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vi har fått en ny lagstiftning. Lagstiftningen

är väl inte helt på plats ännu. Det sker fortfarande vissa överväganden.

Redovisningskommittén har i sitt slutbetänkande tagit upp några frågor som

kommer att innebära en komplettering av lagstiftningen. Är det bra med en

ramlagstiftning? Ja, det tycker jag. Jag tycker inte att det är rätt sätt att

bedriva redovisningsutvecklingen att tid från annan ändra i lagstiftningen. Jag

tycker att vi skall ha ett ganska fast regelverk och sedan bedriva utvecklingen

i huvudsak vid sidan om i kompletterande normgivningsform. Det kan ske på

väldigt olika sätt. Det kan ske genom myndighetsnormgivning eller privat

normgivning i etablerade former eller i ad hoc-former.

Det finns naturligtvis stora fördelar med standardisering. Man skall inte

lösa saker och ting i de enskilda företagen. Det finns stora fördelar med att

företagen gör på ungefär samma sätt. Det ökar informationsvärdet. Men jag

tillhör dem som tycker att den kompletterande normgivningen är väsentlig och

att det är där som man framför allt skall driva utvecklingen. Därmed inte sagt

att man aldrig skall lagstifta, men jag ser inte något stort lagstiftningsbehov

i denna fråga.

Har Sverige implementerat EG-direktivet korrekt när det gäller

organisationskostnader? Jag känner mig inte riktigt övertygad om jag skall

svara ja eller nej på den frågan. Jag skulle nog behöva studera den något mer.

Vi har ju också en representant för Justitiedepartementet här i dag, och han

kanske kan komplettera med ytterligare uppgifter. Min preliminära bedömning är

att vi har implementerat direktivet korrekt.

Det som OECD tog upp är någonting jag själv hörde talas om nyligen.

Självklart är det intressant. All internationell harmonisering och

internationell utveckling är positivt. Från Bokföringsnämndens sida räknar vi

med att på ett eller annat sätt delta i det arbetet. Jag har själv deltagit i

OECD-arbete för några år sedan då vissa saker var på gång. Vi kommer att följa

detta med stort intresse.

Det är svårt att värdera humankapitalet. Som Bengt Harding Olson sade är det

inte självklart att det skall tas upp i balansräkningen. Ju fastare former

företaget har för kontroll av utvecklingen, sina tillgångar och sin kompetens,

desto lättare är det naturligtvis att motivera ett värde i balansräkningen. Men

sedan är det inte säkert att en ändring i lagen om företagshemligheter

automatiskt innebär en aktivering av sådant man tidigare inte aktiverat. Men

självfallet påverkar det i den riktningen.

Bengt Harding Olson (fp): Tack för svaren. De var klargörande. Möjligen var en

punkt oklar, men den kan vi nog reda ut. Jag tycker att redovisnings-

lagstiftningen skall vara en ramlagstiftning men med en viss precisering. Det

är vi överens om. Däremot är jag inte riktigt klar över vad du menade när det

gäller humankapital, eller intellektuellt kapital. Det finns ju ingen ramregel

för sådant i årsredovisningslagen. Rent privat och spontant tycker jag det vore

vettigt om man hade en ramregel kring vilken man kunde hänga upp sådant här

nyckeltalsarbete och annat. Men jag och många andra uppfattar det som att det

inte finns minsta lilla krok att hänga upp dessa mer mjuka resonemang på i nu

gällande lagstiftning, allra minst mot bakgrunden av att man inte ens har

monterat in EU-direktivkroken. Detta påstår jag, och jag tror inte att du

påstår motsatsen.

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag skulle nog vilja hävda att det finns en

sådan öppning i gällande lagstiftning som man vill ha. Det finns regler om hur

man skall värdera immateriella tillgångar. Det finns regler om att man kan

balansera vissa typer av utgifter, och det finns periodiseringsregler. Jag

anser alltså att det finns en krok att hänga upp redovisning av humankapitalet

på. I den ramlagstiftning som vi efterlyser och är överens om att vi bör ha

ligger att man inte skall försöka specificera olika slags tillgångar mer i

detalj, utan att man bör låta praxis utveckla detta.

Bengt Harding Olson (fp): Detta är en nyckelfråga, och jag har lyssnat på vad

du säger. Jag skulle vilja bredda frågan till er övriga inledare. Har ni hittat

kroken som påstås finnas? Eller är det bara Bokföringsnämnden som vet att den

finns? Jag spetsar till frågan litet så att det inte blir alltför tråkigt.

Ordföranden: Är det någon som spontant vill nappa på kroken? Innan jag släpper

ordet vidare skulle jag först vilja fråga Per Söderström om han har någon

kommentar till ramlagsresonemanget? Man kan också gå vidare. Även om vi behöver

en krok så behöver vi kanske också en galge. Jag är alltså inne på att

detaljreglera för att få någonting att hänga snyggt.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Vi vet att det finns en mycket

liten krok i ramlagstiftningen avseende bokföring: 17:2 §. Men den kroken är

tydligen alldeles för osynlig och inte tillräckligt bra betad för att

verkligheten skall nappa på den. Vi lever faktiskt med en praxis som bygger på

lag som i praktiken ?förbjuder? företag att värdera och synliggöra mjuka värden

på ett sätt som jag i mitt anförande sade är inte bara bra utan nödvändigt för

Sverige i informationssamhällets tid. Vi är inget juristparti som har till

huvudsaklig uppgift att ändra lagstiftning, men i den verklighet vi

konfronteras med är det katten på råttan och råttan på repet hela tiden.

?Varför gör ni inte så här om ni håller med oss?? ?Nej, vi får inte för vår

revisor.? Revisorn hänvisar till god redovisningssed och man hänvisar till

Bokföringsnämndens rekommendationer, som hänvisar till lagstiftningen. Alltså

börjar vi i den änden. Vi har uppvaktat lagutskottet tidigare, och vi vill ju

få till stånd en ändrad lagstiftning där den här kroken blir synligare. Då kan

vi få en annan praxis ute i företag och näringsliv. Det är vad vi eftersträvar.

Rune Berglund (s): När man talar om redovisning är det inte helt enkelt. Det

har nämnts att humankapitalet är flyktigt. Folk kan ju sluta en anställning,

och då försvinner humankapitalet. Man kan ta ett exempel från t.ex. en

bilindustri. Säg att det där finns en person med nya idéer om hur man kan

effektivisera en process. Från att det tidigare tagit 40 timmar att tillverka

en bil tar det i stället 20 timmar genom att man slimmar och effektiviserar

processen. Det blir naturligtvis möjligt tack vare en massa kunskap av olika

slag. Om den personen sedan slutar, redovisar företaget det som en tillgång, i

och med att kostnaderna minskar. Men är det så enkelt? Denna kunskapsinsats har

ju absorberats och lever vidare oavsett om personen som jobbat med detta finns

kvar eller inte. Detta innebär en svårighet i redovisningssammanhang. På vilket

sätt skall man kunna redovisa humankapitalet så att man får ut något av det, så

att säga? Jag ställer egentligen inte frågan till någon särskild, utan jag

skulle vilja få ett svar på hur det skulle kunna gå till.

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Med de villkoren är det inte alldeles lätt att

svara. Naturligtvis redovisas det inte som en tillgång när en person slutar. En

person mindre står på lönelistan, vilket gör att det blir mindre utgifter fram

till dess att man ersätter personen med någon annan som kommer upp på

lönelistan.

Någon föreslår förbättringar för att höja effektiviteten. Är det något som är

väldigt hårt knutet till att den personen själv skall utföra arbetet och inte

lämnar det ifrån sig till företaget, har vi något som ligger inom det snäva

humankapitalet och är mycket personrelaterat. I det fallet är det enda möjliga

redovisningssättet sannolikt att man omedelbart kostnadsför det. Lönekostnaden

för denna person tas ju normalt som en löpande omkostnad. Om det däremot rör

sig om något som på ett entydigt sätt kan lämnas över till företaget så att

kunskapen lever vidare även om personen slutar, finns det större möjligheter

att diskutera en aktivering. Man skulle kunna se det som en ny-, till- eller

ombyggnad av de produktionsanläggningar som finns. Man har tillfört denna

tillgång ett värde. Det är en tänkbar utveckling. Därmed skulle utgifterna

kunna fördelas som kostnader genom avskrivningar över en längre tid. Det är en

tänkbar utveckling, men den är snabbt hopkommen, så den har säkert sina

brister.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Låt mig belysa Rune Berglunds

insiktsfulla fråga, inte direkt med ett svar utan med ett exempel. Ett företag

har vuxit ur sin gamla IBM-maskin och gör en investering i en ny dator.

Kostnaden är 1 miljon. De gamla systemen och programmen i den gamla datorn var

omoderna och otillräckliga. Man investerar 1 miljon i nya program och nya

system och lägger in dem i datorn. Samtidigt passar man på att göra en generell

kompetenshöjning hos hela personalen inom företaget för att man skall kunna

kommunicera genom den nya, fina datorn, använda IT, Internet och alltihop. Man

satsar 1 miljon kronor på en seriös kompetenshöjning. Företaget har gjort en

totalinvestering på 3 miljoner kronor.

När företaget vill ta upp investeringen som en tillgång påstår jag att den

traditionella revisorn säger att man får ta upp datorn, som man kan klappa och

ta på. Det andra skall direktavskrivas som kostnader och anses vara förbrukat.

Alla vet att det inte finns någon marknad för begagnade datorer. IBM-burken är

i princip värdelös samma dag den installeras. Kompetensen finns kvar och är

inte bunden till enskilda individer. Den finns kvar inom företaget. Systemen

och programmen kommer man att leva med många år framöver. Det är detta som är

den horribla paradoxen i dagens redovisningssystem: Det som tas upp som ett

värde har inget värde, och det som har ett värde skall direktavskrivas som

förbrukningsvara och anses förbrukat och värdelöst.

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag har hört detta exempel i flera sammanhang,

och jag är inte säker på att jag fullt ut håller med Per om vare sig den

korrekta behandlingen eller vad revisorerna egentligen säger i dessa

sammanhang. Hur revisorerna resonerar är det bäst att någon företrädare för

revisorsorganisationen får svara på. Men mycket handlar om huruvida man skall

gå in och försöka analysera delar av en stor investering eller om man skall se

det som en sammanhållen enhet. Skall man se det som en nyinvestering eller en

återinvestering? Eller är det fråga om underhåll? När man börjar analysera

dessa delfrågor ställs man ofta inför ett antal problem, och efter överväganden

kommer man fram till vad man tycker är den korrekta redovisningen. Men det är

svårt att riktigt entydigt svara på om en miljon skall aktiveras, den andra

kostnadsföras och den tredje diskuteras. Man får i stor utsträckning se det

hela som ett paket.

Rune Berglund (s): Vad händer om resten av paketlösningen går ut genom dörren

och försvinner? Är det inte samma problem som när datorn blir omodern? Jag

frågar Per.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej, i mitt mycket enkla

schablonexempel är vår uppfattning att det skall ses som en paketlösning. Det

är en totalinvestering på 3 miljoner som är en ny tillgång för företaget och

bör kunna avskrivas i sin helhet enligt vissa överenskomna avskrivningsregler.

Jag menar att de mjuka programmen och systemen bevisligen finns kvar. Den

samlade kompetensen går inte heller ut genom dörren utan att återkomma klockan

nio dagen efter, utan den finns kvar inom företaget. Man behöver inte som

fotbollslagen sätta en prislapp på enskilda individer. Däremot kan man värdera

kompetenshöjande insatser, se dem som investeringar och ta upp dem som värden.

Det är vår utgångspunkt.

Stig Ringborg (m): Om ett företag går i konkurs är det de materiella

tillgångarna som räknas. Om man gör en rekonstruktion kan både det immateriella

och det materiella representera tillgångar. Jag tycker att det som sades av

inledaren och andra är väldigt viktigt. Vi skall se över alla lagar när vi

funderar på hur man skall kunna bedöma dessa värden. Just nu arbetar vi med

förmånsrättsordningen vid konkurs. Där är det viktigt att se till att den görs

så att det blir fler rekonstruktioner på bekostnad av konkurserna. Vi har då

möjlighet att se på immateriella tillgångar i samband med rekonstruktionerna.

Det är också viktigt att företagen får en ordentlig ekonomi och soliditet. Jag

upplever att det råder en extrem brist på det i Sverige i dag. Därför kommer de

immateriella tillgångarna så lätt i vanrykte när man tar upp dem på

tillgångssidan i en balansräkning. Väldigt ofta rör det sig om företag som

aktiverar därför att de annars är likvidationspliktiga.

Vi arbetar nu samtidigt med ansvarsgenombrott i aktiebolagslagen. Vem vill

sitta i styrelser om vi får en lagstiftning som säger att immateriella

tillgångar skall tas upp väldigt drastiskt? Jan Arpi förordar att vi skall

återremittera årsredovisningslagen. Jag tycker att man skall se över den

samtidigt som man ser över ansvarsgenombrott. I dag pågår nämligen flera

processer gentemot styrelser på ett sätt som aldrig förut, därför att de har

gjort vinstutdelningar och dispositioner flera år före konkursen. Nu görs de

personligt ansvariga. Jag frågar rakt på sak: Tycker ni att vi skall göra om

årsredovisningslagen innan vi gör om allt det andra, så att det blir litet

substans i de svenska företagen? Frågan är då vilka som vill sitta i de

styrelserna?

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Om jag skall svara på den som jag uppfattade

enda egentliga frågan är svaret nej. Jag tycker inte att vi skall skapa

balansräkningar i Sverige som i stort sett bara innehåller immateriella

tillgångar.

Stig Ringborg (m): Delar du Jan Arpis uppfattning att vi bör återförvisa

Redovisningskommitténs betänkande? Det har ju i och för sig inte kommit längre

än till beredning i Regeringskansliet ännu, men så småningom kommer det

förmodligen också till lagutskottet.

Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Redovisningskommitténs slutbetänkande bereds

ju för närvarande inom Justitiedepartementet, och för mig är det naturligt att

den fortsatta beredningen sköts inom departementet.

Ordföranden: Då går vi över till programpunkten där övriga deltagare har

möjlighet att göra korta inlägg och ställa frågor. Jag hemställer om att ni gör

inläggen korta och att ni kort presenterar vad ni står för. Först släpper jag

fram Margareta Sjöberg från Sveriges Informationsförening.

Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Sveriges Informationsförening

är en yrkesförening för professionella informatörer. Vi har i dag 3 000

medlemmar som är verksamma inom företag, organisationer och olika myndigheter.

Vi har funnits sedan 1950. Det ansvarsområde informatörer arbetar specifikt med

är förtroendekapitalet. Jag vill därför föra in ännu en kapitaltillgång i

debatten. De tre tidigare har ju nämnts, dvs. humankapital, strukturkapital och

marknadskapital. Vi definierar förtroendekapital som det anseende en

organisation åtnjuter bland anställda, kunder, finansiärer och i samhället. Vi

välkomnar diskussionen om mjuka värden och tillgångar och tackar för inbjudan i

dag. Vi har själva under två års tid utvecklat ett projekt som är ett bidrag

till den här debatten. Vi har tagit fram en modell för att definiera

ickemateriella värden och visa hur dessa påverkar det ekonomiska resultatet.

Vi stöder också finansiellt det europeiska forskningsprojektet som startade i

somras och som även Näringsdepartementet är med och finansierar. Projektet

koordineras från Sverige, men det är fem europeiska länder som deltar. Syftet

är att öka kunskapen om vilken betydelse osynliga tillgångar har för

konkurrenskraft och sysselsättning. Hur sker ekonomistyrning och redovisning av

dem? Avsikten är att utveckla kunskap som kan vara användbar för att utforma

riktlinjer för tillgångar. Fyra delstudier görs: en klassifikation av osynliga

resurser, en kapitalmarknadsstudie, en ekonomistyrningsstudie samt en tillväxt-

och sysselsättningsstudie. Vi tycker att det är oerhört viktigt att projektet

har kommit till stånd. Det skall pågå i tre år. Det projekt som vi själva har

drivit har vi samlat i en rapport som vi gärna distribuerar till intresserade.

Ordföranden: Om någon av ledamöterna vill ställa en direkt följdfråga kan ni gå

in och göra det. Vi försöker nu att få i gång dialogen.

Bengt Harding Olson (fp): Det är intressant med de olika delarna i

begreppsbildningen, men de är inte lätta. Nu har vi fått de ?nya? begreppen

marknadskapital och förtroendekapital. För att åtminstone för egen del få någon

rätsida på problematiken vill jag fråga: Hur står förtroendekapital respektive

marknadskapital i förhållande till det vedertagna begreppet goodwill?

Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Förtroendekapitalet är en del

av goodwillkapitalet. Problemet med begreppet goodwill är att det egentligen är

en slaskpott i redovisningen och att det bara aktiveras i

försäljningsögonblicket.

Christina Helgesson, doktorand: Jag är doktorand i juridik vid Stockholms

universitet och arbetar för närvarande med ett projekt om skydd för

affärshemligheter i en ny teknisk verklighet. Sedan juni 1994 är projektet

finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Tidigare har jag publicerat en del

arbeten om konceptskydd i tjänsteföretag, dvs. skydd för tjänstekoncept.

Kortfattat kan man säga att jag står för att rättssystemet är en del av den

ickemateriella infrastrukturen och att det behöver anpassas till den nya

verkligheten om vi skall kunna skapa tillväxt osv. Några punkter vill jag

särskilt peka på.

Den första gäller redovisningen av humankapital. Det är en fråga som måste

lösas. Diskrepansen mellan verkligheten och regelverket är inte bra. Jag tänkte

dra en parallell till idrottsvärldens lösningar. Det är ju en verksamhet där

individen spelar en mycket stor roll. Som ideella föreningar är de inte bundna

av de redovisningsregler som vi har diskuterat här. Jag har tittat litet på

elitserieklubbarna. En handfull av dem tar upp spelarna som tillgångar. Det

varierar om de tar upp dem som omsättnings- eller anläggningstillgångar. Men

det man egentligen värderar är kontraktet med spelaren. Man köper en spelare

för 3 miljoner och har ett kontrakt på tre år, vilket möjliggör avskrivning med

t.ex. 1 miljon per år. Här gäller ju också att personen är medveten om

bundenheten under denna tidsperiod. Arbetsrättsliga problem skulle uppstå om vi

överförde detta synsätt till företag, men det är också viktigt att påpeka att

en person byter anställning inte bara av illojala skäl. Det kan helt enkelt

vara så att personen blir kär och vill flytta till en annan ort.

Den andra punkten gäller lagen om företagshemligheter. Den lagen reglerar

inte skydd för individens kunskap. I 1 § lagen om företagshemligheter står att

lagen skyddar information. Det betonas också i förarbetena att det är

information som skyddas. Vad är då skillnaden mellan information och kunskap?

Jo, information är kunskapens kommunicerbara beståndsdelar, alltså det som kan

kommuniceras. Om ett tjänsteföretag bedriver sin verksamhet i form av

franchising och skriver ned sitt koncept i en franchisemanual, har vi där den

överförbara delen av kunskapen.

Och det syns att lagen om företagshemligheter är uppbyggd kring just

överförbar information. Den centrala straffparagrafen reglerar

företagsspioneri, dvs. att någon bereder sig tillgång till information. Skall

man bereda sig tillgång till en persons totala kunskap så får man sätta denne i

hypnos. Jag tror inte att det är det som lagstiftningen tar sikte på. Däremot

tycker jag faktiskt att lagen behöver ses över av en mängd skäl, bl.a. på grund

av arbetsgivarens svaga förhållande när arbetstagaren bestämmer sig för att gå

vidare.

Vi diskuterade tidigare hur man har löst de här problemen i andra länder. I

Frankrike är det t.ex. så att man har möjlighet att ingripa - Concurrence

illoyale heter det där - när arbetstagare går vidare. Där har man litet vidare

möjligheter än vad vi har här. Men där gör man också en konkurrensavvägning.

Det finns rättsfall där man har sagt: Det var bra att arbetstagaren gick

vidare, det är för dålig konkurrens inom den här marknaden. Det här med

kunskapsskyddet, alltså skyddet för företaget när det gäller individens

kunskap, skall man kanske lösa på annat sätt. Jag tror inte att det är lagen om

företagshemligheter som skall anpassas för detta.

Då går jag vidare till nästa punkt. Det är behovet av definitioner. Vi har

hela tiden slängt oss med ord som ?information? och ?kunskap?. Vi har

egentligen inte kommit ned till några definitioner. Det var det några här som

diskuterade under pausen. Skall man göra någon form av utredning, oavsett vad

det gäller i de här delarna, så måste definitionsfrågorna vara centrala.

Dessutom måste vi i definitionsdelen ta hänsyn till både ekonomisk och juridisk

begreppsbildning. När det gäller just skillnaden mellan verklighet och

juridiska rättsregler kan vi t.ex. se det här med outsourcing. Man får

imaginära organisationer osv. Det är ett arbete som IT-rättsobservatoriet nu

kommer att ta tag i, alltså arbetet med virtuella organisationer.

Jag vill också påpeka att allting inte ligger inom lagstiftningen. Det är

inte bara lagstiftningen som skall förändras, utan det är även medvetenheten i

företagen. När jag skrev ett arbete om just konceptskydd i tjänsteföretag

gjorde jag en enkätundersökning. Det visade sig att företagen inte anstränger

sig för att skydda sina tjänstekoncept. Det var ganska nedslående för mig när

jag skrev det här arbetet. Samtidigt kan man säga att tjänstekoncepten i dag

till stor del kan skyddas genom en medveten strategi - om man är medveten om de

olika beståndsdelar som man kan utnyttja.

En annan punkt som jag vill ta upp gäller företagens agerande. Företagen

agerar inte som om de vore medvetna om de krav som ställs i lagen om

företagshemligheter. Om man läser affärstidningar och datatidningar i dag så

pratas det om strategisk informationshantering och intranät. Problemet är att

om man gör som managementlitteraturen säger, och följer det som står i Computer

Sweden, Dagens Industri osv., så säger lagen om företagshemligheter att man

förlorar sitt skydd. Informationen anses inte längre hemlig i lagens mening.

Som sista punkt vill jag nämna avtalens betydelse. Avtalsbindningen är

oerhört viktig. Där måste företagen agera mer medvetet. Samtidigt säger man: Ni

har en avtalsfrihet. Ni kan avtala. Men det finns regelverk som går in i

avtalsfriheten och begränsar den - kanske till nackdel för företagen.

Ordföranden: Tack skall du ha. Ni får vinka på svarandesidan om det är någon

som har en kommentar till det här. Har t.ex. Claes någon kommentar till det här

om vad lagen om företagshemligheter egentligen skyddar? Är det bara information

eller är det något mer?

Claes Sandgren, professor: Nej, jag instämmer gärna i vad Christina Helgesson

sade.

Ordföranden: Då går ordet till Carl-Anders Ifvarsson från Patent- och regi-

streringsverket.

Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Tack, herr ordförande!

Jag är alltså chef för Patent- och registreringsverket, och jag kan bara erinra

om, även om säkert alla är medvetna om det, att vi så att säga står på två ben.

Vi registrerar ju sådant som gäller den immateriella skyddsrätten, alltså

patent, varumärken, mönster och personnamn. Vi registrerar också i stort sett

alla företagsformer i landet genom PRV Bolag i Sundsvall. Där tar vi också in

alla årsredovisningar från aktiebolagen. Vi gör dock huvudsakligen en formell

bedömning när redovisningarna kommer in till oss.

Jag begärde framför allt ordet för att för att få göra några korta

kommentarer när det gäller skyddsrätten med anledning av Claes Sandgrens som

jag tyckte utomordentligt intressanta och klara analys. Jag vill börja med att

tillstyrka, precis som jag uppfattade att Claes Sandgren gjorde, att det görs

en bred utredning kring de här frågorna. Så har jag också uppfattat att det

föreslås i motioner här. Jag delar i allt väsentligt det som Claes Sandgren

sade. Jag vill särskilt peka på hans punkter fyra och sju, dvs. de problem som

finns för de små och medelstora företagen och vad man kan göra för dem. Det är

nog riktigt som Claes Sandgren säger att de små och medelstora företagen i

Sverige inte har utnyttjat patentsystemet i samma omfattning som större företag

gör.

Vi har visserligen haft en ökning av intresset för att utnyttja

patentsystemet under 90-talet. Det har manifesterats i form av ett kraftigt

ökat antal patentansökningar. Inom parentes sagt beklagar jag att vi inte

riktigt har analyserat hur de här sökandena ser ut. Men det finns väl anledning

att tro att det förhåller sig så som Claes Sandgren var inne på, alltså att det

huvudsakligen är de stora företagen som står för den här ökningen. Ericsson är

ju, som har nämnts i ett annat sammanhang, ett utmärkt exempel på hur man på

några år helt har lagt om patentstrategi. Nu patenterar man i en omfattning som

var okänd i det företaget för bara fem sex år sedan. Det har alltså skett, och

det sker, en förändring. Det kan vi se också internationellt.

Man kan för övrigt ha funderingar på om det är så väldigt bra att det

patenteras i denna omfattning. Många av de här patenten exploateras ju aldrig

vidare, utan de tas huvudsakligen ut för att lägga ut en skyddsmatta runt den

inre uppfinningen. Men jag skall inte kommentera det vidare. Jag noterar att

man utnyttjar patentsystemet i dag på ett delvis annat sätt än vad man

traditionellt har gjort.

Men de små och medelstora företagen tycks inte göra detta. Där vill jag också

peka på vad Claes Sandgren säger i punkten sju. För de här företagens

möjligheter att utnyttja systemet är det väldigt viktigt att man har väl

fungerande nationella patentverk. Den enkla anledningen är att de här företagen

har ett behov av att kommunicera med ett patentverk som finns nära dem på deras

eget språk och i deras egen kultur. Detta säger jag litet grand i polemik mot

den utveckling som jag nu ser ute i Europa. EU-kommissionen har nyligen lagt

fram en grönbok om patentsystemet i Europa. Den har varit ute på, och är

fortfarande delvis ute på, en bred remissomgång i hela Europa. Där kan man - i

varje fall mellan raderna, för den innehåller inga konkreta förslag - läsa in

en stark centraliseringstanke från kommissionens sida när det gäller

patentväsendet i Europa.

I princip verkar det som att man ser framför sig att det egentligen bara

behövs ett starkt, centraliserat system. Man nämner knappast de nationella

patentverken med ett ord i det här dokumentet. Man pekar inte alls på de

fördelar som dessa ändå har med tanke på närheten osv. Detsamma gäller

lättillgänglighet i fråga om information. Det är också en viktig uppgift för de

nationella myndigheterna att tillhandahålla teknisk information och att hålla

patent, varumärken, mönster och i vårt fall även bolagsinformation lätt

tillgänglig för företagen. När man värderar de här strömningarna i Europa måste

man därför också tänka litet på vad de kan få för konsekvenser på nationell

nivå, i synnerhet för de litet mer perifera länderna, de som så att säga

befinner sig en bit ifrån München och Europas hjärta. Det är i München som det

europeiska patentverket handlägger alla patentansökningar.

Detta har gjort att ett antal av dessa länder, bl.a. de skandinaviska

länderna Sverige, Danmark, Finland som ju är med i EU, men också Norge som ju

är EES-medlem och Österrike och Spanien, nu har uttalat sig, i anslutning till

det här grönboksförslaget, för att man gärna arbetar vidare med att utveckla

det europeiska systemet. Men i stor utsträckning bör detta bygga på att arbetet

med att granska och bedöma patent utförs på nationell nivå som ett slags

outsourcing från det europeiska systemet. Det skall ske under kontroll av det

centrala europeiska systemet, men det skall vara en decentraliserad

handläggning.

Då skulle jag vilja återkomma till det som vi har varit inne på flera gånger

tidigare när det gäller den judiciella prövningen. Det är förstås, som Claes

Sandgren var inne på, ett problem att man nu så att säga kan angripa patent i

princip i varje medlemsland. Därför har vi förordat att man åtminstone skall

överväga ett system med en centraliserad europeisk, gemensam överdomstol som

skulle kunna överpröva de nationella domstolarnas avgöranden om europeiska

patent. På det viset skulle vi både få en harmonisering av lagstiftningen och

en enhetlig rättstillämpning. Det handlar alltså om en decentraliserad

handläggning men en centraliserad judiciell prövning om jag får uttrycka det

litet förenklat.

Dessutom tycker jag att det vore ytterst angeläget - och den frågan har också

varit uppe här flera gånger - att försöka komma åt kostnaderna för att ta till

vara sin rätt genom att man inför en rättsskyddsförsäkring som inte bara gäller

på nationell nivå. Vi vet att ett sådant är på gång i Sverige. Det är också

viktigt att man från svensk sida försöker arbeta för att det kommer till stånd

en europeisk patentintrångs- eller rättsskyddsförsäkring. Jag tror att de tre

elementen tillsammans skulle vara bra på patentområdet.

Sedan vill jag peka på en annan sak som jag tror är viktig och där jag också

tror att nationella myndigheter kan spela en roll. Det gäller att sprida

information och kunskap om systemet som sådant. Patentverket har av regeringen

fått i uppdrag att göra företagsbesök. Man kan kalla det för ett slags

missionerande om systemet. Jag tror att det behöver göras väldigt mycket mer på

det området för att sprida information om de skyddsrätter som ändå finns. Det

gäller inte minst det här med varumärken som också berördes här. Det är en

skyddsrätt som säkert kan komma till stor nytta för en hel del mindre och

medelstora företag. Men de känner inte till systemet tillräckligt. Här finns

det mycket att göra. Man kan se till att det här kommer in i skolan och

undervisningssystemet på olika sätt. Man kan också se till att vi får tillfälle

att föra ut det på många andra sätt. Det finns resursmässiga begränsningar,

vill jag säga, för våra möjligheter. Vi är ju försörjda genom de avgifter som

betalas av sökande. Det gör att vi inte kan lägga ut alltför mycket på

missionärsverksamheten. Men en sådan vore ytterst viktig, det vill jag betona.

Till slut, herr ordförande, berörde Ulrik Östling från Företagarnas

Riksorganisation en intressant sak som jag inte har hört kommenteras

ytterligare och som möjligen skulle kunna bollas över till Claes Sandgren som

en fråga. Ulrik Östling var, om jag uppfattade det rätt, inne på att det kanske

behövs en ny skyddsform vid sidan av de gängse immaterialrättsliga

skyddsformerna. Man kan ju genom patent-, varumärkes- och mönsterskydd skydda

en del. Men vi har hört här i dag att det inte riktigt går att skydda vissa

saker som är mer av kunskapskaraktär. Frågan är om detta är något som det kunde

vara av intresse att fundera vidare på. Det är förstås svårt att veta hur en

sådan figur skulle se ut. Men skulle man kunna hitta någon modell för ett

skydd? Patentsystemet har förstås som sådant sina brister. Patenten kom fram

för 150 år sedan. Då växte systemet fram i takt med den utvecklade

industrialismen. Det var ju tillverkningsindustri och sådant. Sedan har man

försökt anpassa den, men det är en långsam anpassning. Det vore intressant att

se om det finns utrymme för en ny variant av immaterialrättslig skyddsform. Jag

tror att jag kan sätta punkt där.

Ordföranden: Den frågan tycker jag att vi bollar över direkt till Claes

Sandgren. Det är ju ofta så att det är en komplicerad process fram till en

patentsökning. Under tiden finns det risk för att man röjer idéer osv. Skulle

det kunna finnas någon enklare ny form av skydd där så tror jag att det skulle

vara till fördel.

Claes Sandgren, professor: En enklare form av skydd som har övervägts - och som

finns i nästan alla länder utom Sverige - är ju det här med s.k. bruksmönster.

Det gäller enklare uppfinningar. Men jag uppfattade inte att det var det som

Ulrik Östling efterlyste. Det gällde snarare någon sorts nytt slags skydd för

mjuk kunskap. Nu är det så att vi har väldigt många skyddsformer. Om man

kombinerar de olika skyddsformer som finns - här har ju nämnts 8 §

marknadsföringslagen, och det finns också annan lagstiftning - så är jag

tveksam till om det behövs fler skyddsformer. Jag vill faktiskt peka på det

allra mest fundamentala vad gäller att ge skydd åt företag. Det är ju

varumärket. Vi har inte talat så mycket om det här. Tanken med varumärket är ju

att det skall representera det samlade anseende och den samlade goodwill och

kvalitet som företaget står för. Då blir man mindre sårbar om en nyckelperson

lämnar företaget. Varumärket, som ju ofta sammanfaller med firmanamnet, är en

skyddsform. Så jag tror nog att det behov som FR talade om i viss utsträckning

kan tillgodoses genom ett mer målmedvetet utnyttjande av varumärken.

Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Jag delar uppfattningen

att varumärkessystemet går att utveckla ytterligare. Det är egentligen

förvånande att det inte är ännu mer utnyttjat. Jag glömde bort att i mitt förra

inlägg kommentera det som Claes Sandgren nämnde inledningsvis beträffande

varumärkesskyddet. Då pekade han på ett slags kompetensförlust som han ansåg

att vi hade gjort genom den här utlokaliseringen till Söderhamn.

Ja, PRV har gjort en kompetensförlust, för det är inte många som är beredda

att följa med i flytten. Samtidigt vill jag dock säga att vi har varit väldigt

framgångsrika hittills med att nyrekrytera. Rekryteringsomgången när det gäller

att nyrekrytera folk till den nya varumärkesavdelningen i Söderhamn är nästan

avslutad. Vi har, tycker jag, lyckats få fram människor med mycket god allmän

kompetens. Det gäller både jurister och andra befattningshavare. Men det är

självklart att det blir en svacka här. En del kompetens går förstås förlorad.

Den går kanske inte förlorad för det svenska samhället, för personerna i fråga

har ju gått vidare till att jobba med de här frågorna på andra håll i

samhället. Men för vår verksamhet blir det en svacka. Jag har ändå goda

förhoppningar, det vill jag gärna få sagt här, att vi skall kunna återhämta oss

från denna svacka och fungera på ett bra sätt så att vi även på detta område

skall kunna ge högkvalitativ service.

Sedan vill jag också beträffande Utility Model, alltså bruksmönsterskydd,

säga att det egentligen inte är det jag syftar på. Det är rätt uppfattat. Jag

är själv - och detsamma gäller PRV - tveksam till behovet av att införa en

sådan enklare skyddsform som ju innebär en ytterligare konkurrensbegränsning

utan att direkt verka tillföra några nya värden i form av industriell

utveckling osv. I varje fall hjälper det nog inte de här kunskapsföretagen i

någon nämnvärd utsträckning. Det är ju så att säga en enklare teknisk

skyddsform.

Rune Berglund (s): Det är intressant att diskutera det här med patentskyddet

och hur det kan utvecklas. Men jag skulle vilja ställa en annan fråga så att ni

inte försvinner innan vi så att säga försvinner. När man tittar på de nya

kunskapsföretagen; finns det då där möjligen något behov av att på något sätt

ändra upphovsrättslagen? Där handlar det ju väldigt mycket om att skydda det

som man har gjort och det som man är på väg att släppa ut. Är det något där som

ni tycker att det skulle vara angeläget att diskutera här innan vi slutar?

Christina Helgesson, doktorand: Upphovsrättslagen skyddar hur man har

framställt något, inte innehållet i framställningen. Det betyder, om vi går

tillbaka till den här franchise-manualen som jag nämnde förut, att denna

skyddar hur du har skrivit; att det kommer ett ?och? och sedan ett kommatecken

eller vad det nu är för något. Men den skyddar inte idéinnehållet. Det är en

avgränsning som är oerhört viktig när det gäller t.ex. informationsfriheten.

Det är något som i alla fall jag tycker att man skall värna.

Ordföranden: Då går vi vidare i listan, och jag hemställer att ni försöker att

hålla det så koncentrerat som möjligt så att alla kommer till tals. Jag har

Leif Hansson, Försäkringsförbundet, som näste talare.

Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Tack, herr ordförande! Det har pratats

väldigt mycket om intellektuellt kapital, marknadskapital, strukturkapital osv.

Det är alldeles uppenbart att det händer saker och ting ute i verkligheten i

dag. Vi kom in på detta med supplement till redovisningar. Detta sprider sig

väldigt snabbt. Jag kan nämna två exempel från det företag som jag själv har

min hemvist i, Skandia. Där ser vi nu regelmässigt till att den vanliga

finansiella redovisningen kompletteras med uppgifter om nyckeltal som gäller

den här världen. Det är också glädjande att det här uppmärksammas utomlands. I

dag sitter en av våra representanter med i Security Exchange Commission i USA.

Där tar man väldigt allvarligt på den här frågan. Jag vill bara nämna detta.

Det pågår alltså ett arbete i väldigt många företag, och det går väldigt

snabbt. Man ser också från år till år hur det här materialet utvecklas och blir

bättre och bättre kvalitativt. Då blir också de här nyckeltalen lättare och

lättare att definiera.

När man skall värdera humankapital är det ju inte riktigt lika enkelt. Jag

tänker på det exempel som Rune Berglund nämnde med den här bilarbetaren som kom

med den fantastiska idén som gjorde att processen kunde snabbas upp. När han

har lämnat av den idén, kan man säga att han egentligen borde få ny kunskap så

att han skulle kunna tillföra företaget ytterligare strukturkapital. Frågan är

om vi inte har en av våra utmaningar där. Hur skall vi få möjligheter att

förnya kunskaperna hos våra medarbetare ute på företagen?

Det är ju svårt att aktivera sådana investeringar. Men man kan tänka sig att

man bygger upp de här fonderna i förhand som en spegel mot att kunskaperna

minskar hos de anställda. Då har man möjligheter att komma i gång och göra den

här förnyelsen regelbundet. Det skulle kunna gå, men då behöver vi ett

skattesystem som hjälper näringslivet att komma i gång i den här världen, dvs.

som gör det möjligt för företagen att bygga upp fonder för framtida

investeringar i kunskap. Det gäller t.ex. när behovet av den här fantastiska

datamaskinen uppstår. Då skulle man ha möjlighet att ta upp den sidan också.

Det här verkar vara på gång i andra länder, men jag har inte sett några

definitiva förändringar här.

Ordföranden: Då går ordet till Martin Johansson från Svenska

Revisorssamfundet.

Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Tack för det, herr ordförande! Jag

representerar här de konservativa revisorerna. Först skulle jag vilja säga att

det inte är så konstigt att revisorer är konservativa. De skall ju tillämpa den

lagstiftning som redan finns. Jag vill påminna om att årsredovisningslagen ännu

inte har tillämpats. Men jag skulle ändå vilja kommentera det konkreta exempel

som har varit uppe med den här datamaskinen och med programutvecklingskostnader

och utbildningskostnader. Ett råd till Per Söderström skulle möjligen kunna

vara att byta revisor. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns

revisorer som skulle mena att det här är aktiverbara tillgångar. Världen är

alltså inte svart och vit.

Jag hade inte tänkt beröra vad som har varit. Det är inte det vi är här för

att diskutera. Vi är här för att diskutera vad som skall komma. Utgångspunkten

kan då vara: Vad är egentligen redovisning? Vi hörde av Sören Wallin att det är

en kombination av teori och praktisk erfarenhet från verkligheten. Jag skulle

till detta möjligen vilja lägga en tredje punkt, nämligen att det också är

politik. Då menar jag politik i ordets vidaste bemärkelse. Jag tror att det är

viktigt att uppehålla sig vid frågan om vad redovisning är. Vi hörde av Sören

Wallin att det är en återspegling av hela verkligheten. Har man den

utgångspunkten så tror jag att man får stora problem. Jag är inte riktigt säker

för egen del på att det är det som är redovisningens utgångspunkt.

Men om man ändå tar den utgångspunkten så kan man råka ut för ett antal

frågeställningar som dyker upp. Skall man utgå från ett ekonomiskt synsätt

eller skall man utgå från ett juridiskt synsätt? Där uppfattar jag att det i

dag sker en svängning mot ett mer ekonomiskt synsätt. Ett exempel på det är att

vi i dag under vissa förutsättningar kan tillåta och aktivera leasingkontrakt.

Jag ser inte riktigt den skillnad som skulle göra att man inte kan tänka sig

andra, motsvarande aktiveringsmöjligheter när det gäller andra typer av

tillgångar även om man inte har äganderätt till dem - under vissa

förutsättningar som sagt.

Ett annat problem som Sören Wallin berörde var att anställda kan sluta. Det

är helt riktigt. Men det är också en verklighet att datamaskinen kan krascha

dag två. Vad gör vi med datamaskinen i så fall? Jo, vi utrangerar den ur

redovisningen. Jag ser det inte som helt främmande att man skulle kunna ha

samma synsätt om en anställd slutar. Det normala är väl trots allt att de

anställda är kvar i verksamheten och genererar intäkter. Jag ser alltså inte

att det skulle finnas något hinder mot att matcha detta om man så vill.

Detta för mig fram till den tredje punkten, nämligen att det i mycket är en

fråga om vad vi vill i det här sammanhanget. Där vill jag varna för att man

försöker hitta på några specifikt svenska lösningar. Jag tror att det är

viktigt att vi följer den internationella utveckling som nu finns på det här

området. Den för i sig väldigt mycket positivt med sig även om den också kan ha

en del nackdelar på vissa områden.

Men det finns en del grundproblem, som jag ser det, när man skall föra in

immateriella tillgångar eller humankapital i redovisningen. Ett sådant problem

är: Är detta mätbart? Och är det realiserbart? Här tror jag att det krävs

väldigt mycket mer utvecklingsarbete innan vi är så långt framme att vi kan ta

det steget - om vi skall ta det steget.

Sedan vill jag närma mig det här med årsredovisningen. Den består av flera

delar. För egen del är jag inte helt övertygad om att vi enbart skall titta på

balans- och resultaträkning i det här sammanhanget. Jag kan se en del problem.

Jag ser det som att vi kanske skall begränsa syftet med resultat- och

balansräkningen till att gälla det som är mätbart och det som kanske är det

traditionella syftet; alltså att mäta kapitalet på ett eller annat sätt och då

ur ett borgenärsperspektiv. Men det kan finnas andra delar i redovisningen där

den här informationen bättre hör hemma. Jag menar att det är viktigt att den

förs till den totala årsredovisningen på ett eller annat sätt - inte minst för

att det är centralt att vi faktiskt får en jämförbarhet på det här området.

Även om det är förtjänstfullt och bra att det utvecklas nyckeltal på en rad

olika ställen i dag så får vi inte den jämförbarhet som är nödvändig.

Min slutsats är att det behövs en översyn på det här området, men jag tror

inte att man skall begränsa den till att enbart gälla de hårda delarna av

årsredovisningen.

Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Martin Johansson ställde

frågan om det går att mäta mjuka värden eller mjuka tillgångar. Vi menar

bestämt att det går. I dag görs det en mängd olika mätningar ute i företag och

organisationer. Men man har väldigt svårt att tolka dem. Jag tror att en

bättre standardisering av mätningen och nyckeltalen kan vara en väg att nå fram

till detta. Det vore värdefullt.

Ordföranden: Då går ordet till Carl-Erik Bohlin från Föreningen Auktoriserade

Revisorer.

Carl-Erik Bohlin, Föreningen Auktoriserade Revisorer: Att det finns ett behov

av att förbättra det här tror jag är klart. I USA såg man det tidigt under 90-

talet. Den mest kända genomgång som jag känner till är den s.k.

Jenkinsrapporten. Den drevs fram på grund av det låga antalet anställda i

industrin totalt i näringslivet i USA. Redovisningsreglerna är dock styrda i

stort sett av industrins behov. En av slutsatserna från den här rapporten är

att bättre informationsgivning behövs, men man kom inte fram till slutsatsen

att man skulle aktivera de immateriella tillgångarna eller rättigheterna. Jag

återkommer litet till det senare.

Vi kan ta Microsoft, ett väldigt välkänt framtidsföretag, som exempel. Det

har en värdering på marknaden som tio gånger överstiger bokvärdet. En

aktivering av en del av deras internt genererade rättigheter eller tillgångar

skulle kanske bara marginellt påverka det egna kapitalet. Vad marknaden bedömer

eller tror om Microsoft gäller förstås vad de skall göra i framtiden. Det

gäller hur de skall växa och hur de skall kunna utnyttja sin personal för att

utveckla nya produkter. Det gäller alltså hur de skall kunna förvalta sin

kunskap på bästa sätt.

Vi kan titta på vad man kom fram till i Jenkinsrapporten angående aktivering

internt. Man kom fram till några intressanta slutsatser mot aktivering. En var

att bolagen ej värderas efter substans utan efter vad de kan göra i framtiden.

Internt genererade tillgångar som tas upp i balansräkningen ses också som något

opålitligt av externa bedömare.

Analytiker tar ofta bort de här tillgångarna när de gör en värdering av

bolagen. Där kanske man kommer tillbaka till ett problem. Varför skall bolagen

ägna lång tid åt att aktivera dessa rättigheter eller tillgångar när en

kreditbedömare på en bank i slutändan kanske inte bryr sig om dem? Frågan är:

När blir detta pengar på banken? När blir detta ett kassaflöde för bolaget? Då

är man egentligen tillbaka till den problematik som man redan har begrundat nu,

nämligen vad detta innebär för framtiden.

Vad gäller revisorernas roll tror jag att man får vara medveten om att om

sådana här tillgångar tas upp i balansräkningen är det inte bara

styrelseledamöterna som kommer att få vissa problem. Även revisorerna kommer

att vara försiktiga när det gäller att associera sig med bolag som i stor

omfattning belastar sin balansräkning med tillgångar av tvivelaktig substans.

Jag tror att den bästa lösningen är bättre information. Detta är något som

många svenska företag jobbar med. Representanten för Försäkringsförbundet har

redan aviserat det, och många stora svenska företag arbetar med lösningar för

att bättre informera om vad som driver verksamheten i framtiden, supplementärt

i den legala redovisningen.

Vad gäller det s.k. revisorsspåret som Civilekonomerna tog upp skall jag bara

informera om att revisorerna sedan sju åtta år inte sysslar med normgivning.

Lobbying drivs närmast mot Redovisningsrådet som är den organisation som FAR

sponsrar i detta avseende. Tack!

Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag är själv

kunskapsföretagare och som sådan medlem i Företagarnas Riksorganisation. Jag

vill anknyta till frågan om skydd av idéer och kunskap.

Ett stort antal kunskapsföretag är s.k. enmans- eller soloföretag, som Ulrik

Östling nämnde. Problemet för oss är kanske inte att anställda stjäl kunskaper

och idéer. Problemet är konkurrenter och inte minst kunder. Det är många av

mina konsultkolleger som har tagit kontakt med mig inför den här hearingen i

dag. De uppskattar den väldigt mycket därför att den belyser de här problemen.

En kund kan alltså be att få ett idéupplägg, men sedan genomför man det själv

utan konsulten. Man kan också ta in en konkurrerande konsult, som alltså inte

har haft några utgifter för själva idéupplägget. Kunden kan också köpa in en

del som bygger på någon modell eller ett koncept från en konsult. Sedan

fortsätter man på egen hand. Det blir någon form av urvattnad b-modell där

kunden, precis som Gunnel Mohme sade, ofta inte har tillräckliga kunskaper för

att fortsätta. Det förekommer att man fotograferar av bilder, i pausen på en

föreläsning tittar man i föreläsarens väska.

Frågan är: Hur kommer man till rätta med ren stöld av skriven text, bilder,

koncept och modeller om man är en liten enmansföretagare? Man har inte

resurser, och man är också rädd att förstöra sin egen image. Jag skulle vilja

anknyta till en debattartikel som Gunilla Öquist-Skoog, som sitter här, har

skrivit. Hon frågar: När blir det lika fult med idéstöld som butikssnatteri?

Jag tror att Gunilla själv kommer att yttra sig här. Tack för ordet!

Anna-Lena Lärfors, Konceptet Siljansringen: Jag representerar Konceptet

Siljansringen. Vi är fem stycken enmansföretagare som har slagit oss ihop och

konstaterar att det finns en enorm utvecklingspotential i det område där vi

bor, uppe i Dalarna, om vi kan använda IT och Internet som verktyg.

Jag har två frågor som jag skulle vilja ställa: Hur värderar man en domän? Vi

har alltså skaffat oss en egen domän som heter Siljansringen.

Min andra fråga är: Hur värderar man en Internetbutik? Det är någonting som

är under enorm utveckling på marknaden. Tack!

Christer Wikfeldt, Svenska Arbetsgivareföreningen: Jag representerar SAF och

arbetar med utbildning i entreprenörskap och kompetensfrågor. Jag vill gärna

säga att jag tycker att det här initiativet både från motionärernas och från

lagutskottets sida har varit mycket bra och belysande.

Det som är alltmer uppenbart sett med SAF:s ögon är att kompetens är en

nyckelfråga för företag, oavsett om det är stora eller små industriföretag

eller kunskapsföretag. Vår förmåga att utveckla kompetens och omsätta den i

praktisk handling är en ödesfråga och en överlevnadsfråga för oss.

I det här fallet har vem som äger kompetensen varit en av nyckelfrågorna. Det

är naturligtvis medarbetaren eller innehavaren av kompetensen. Det kan vara

företagsledaren också. Men i de fall där det är medarbetaren disponerar

företaget medarbetarens kompetens så länge han är anställd. Det ger

naturligtvis en potential för företaget att realisera sina affärsidéer och

utveckla ny verksamhet.

I synnerhet för kunskapsintensiva företag handlar det i dag om mycket snabba

processer. Jag tror att en av anledningarna till att man inte patentskyddar

allt man kommer på är att man helt enkelt inte hinner med det. Många resonerar

som så att det handlar om att leda utvecklingen eller att försvinna. Så länge

man ligger steget före konkurrenterna klarar man sig. Icke desto mindre är

detta en enormt viktig fråga att komma till rätta med.

En av de frågor som bl.a. Leif Hansson från Skandia har varit inne på är

finansieringsfrågan. Traditionellt sett är det naturligtvis företaget som har

huvudansvaret för att finansiera kompetensutvecklingen bland medarbetarna. Det

kommer det säkert att vara även i fortsättningen. Men när det gäller hög

expertkompetens och liknande kan man mycket väl tänka sig att det kanske är en

bättre strategi att låta medarbetaren finansiera sin kompetensutveckling och i

stället betala för den högre kvaliteten.

Möjligheten att stimulera den typen av kompetensutveckling genom

skattesystemet har, som Leif Hansson mycket riktigt sade, diskuterats av och

till i Sverige och även i andra länder. Medarbetare i företag kan få möjlighet

att t.ex. spara av sin bruttolön till sin egen kompetensutveckling och kanske

göra avdrag för räntor och amorteringar på studielån och andra kostnader för

sin egen kompetensutveckling. Det är en strategi.

Skall man stimulera företag finns det också möjlighet att låta företaget

spara pengar innan behovet av kompetensutveckling är uppenbart. Man skulle

kunna göra vinstavsättningar för framtida kompetensutveckling. Vanlig logik är,

som man ofta säger, att när företaget har mycket att göra och har behov av att

utveckla sin kompetens har man inte tid. När man har litet att göra och har tid

vågar man inte beroende på att man är osäker på det ekonomiska utbytet. Kunde

man göra vinstavsättningar när det går bra och man har dåligt med tid för att

sedan göra kompetensinvesteringarna när verksamhetsintensiteten viker skulle

det vara en bra sak.

En annan variant som också har diskuterats är möjligheten att göra avdrag på

arbetsgivaravgiften. De här frågorna har bl.a. varit aktuella i

Kunskapslyftskommittén. Tack så mycket!

Claes Sandgren, professor: Jag vill kommentera en sak som togs upp, stöld av

material som lämnats över i förtroende, t.ex. i samband med en diskussion om

ett företag skall få ett uppdrag. Den frågan kom från Företagarnas

Riksorganisation. Jag fick också intrycket av någon annan att det inte

föreligger något skydd för den som har tagit fram ett affärskoncept eller

liknande, sådant som t.ex. en reklambyrå kan ta fram.

Men det finns en särskild bestämmelse i lagen om skydd för

företagshemligheter, 6 §, som tar sikte på exakt den situation som här beskrevs

och som alltså ger skydd.

Christina Helgesson, doktorand: Som jag förstod frågan gällde den också

möjligheten att genomdriva och ta vara på det skydd man har genom t.ex. 6 §.

Om man själv har en stor medvetenhet om det skydd man kan få går problemet

att åtgärda genom att man hela tiden i kontakten med kunden talar om att man

anser att materialet är skyddat. Tar de direkta kopior får man sätta stora

copyright-c på som visar att man äger rätten till det här materialet. Då kanske

de blir fegare och inte vågar kopiera på samma sätt.

Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror att det delvis

bottnar i en okunnighet både hos kunden och hos oss som konsulter. Dessutom är

man rädd att störa relationen till kunden.

Christina Ferkinghoff Dufwa: En del av det jag skulle säga har redan sagts. Det

handlar om skyddsdelen. Jag är småföretagare och ingår i SAF:s nätverksgrupp

och många andra grupper, bl.a. i Marianne Kaijsers grupp. Jag kommer från

Göteborg och har ett företag som sysslar med utbildning i affärsjuridik, där

jag också är konsult. Det jag skulle kunna bidra med ytterligare är just en

önskan om att man kunde komma på en annan variant av skydd utöver det vi redan

har.

Alla dessa människor som startar eget vill gärna anställa folk så att

arbetslösheten blir mindre. Det är också många gånger syftet från

myndigheternas sida. Men man är säkert obenägen att anställa om ens idéer blir

stulna. Ett exempel är ett företag som jag känner väl. Man undersöker behovet

av läkemedel för att sedan göra utvärderingar av detta. Man har tyvärr råkat ut

för att någon har gett sig i väg från företaget, stulit idén och öppnat eget i

andra länder. Det har kanske gått för lång tid för att göra något åt. Det jag

menar är att man kunde skydda idén så till vida att man får en

förstadagsstämpel av Notarius Publicus eller genom upphovsrättslagens

utbyggnad. Då vore det lättare att bevisa vem som var först.

I annat sammanhang kan man diskutera verkshöjd och liknande. De hade försökt

att få patent, men den här formen för utvärdering var inte patenterbar. De har

naturligtvis firman skyddad i sitt aktiebolag. De har varumärke för tjänsten.

Men i varumärkesbeskrivningen talar man inte om den yttersta hemligheten.

Återstår upphovsrätt. Då menar jag att man kunde göra någon enklare form av

registrering av första dag. Detta var bara ett litet förslag.

Det är många som kommer till mig och har bekymmer med sina designade

produkter. Allting måste ha ett utseende i dag för att kunna säljas. Det har

IKEA och andra stora företag upptäckt. De anordnar en del tävlingar. Man

skickar in bidrag. De blir refuserade för att sedan komma på första sidan av

katalogen. Det är klart att man kan diskutera verkshöjd. Det har man gjort när

det gäller olika jordgubbsmönster och annat som ni känner till från

domstolarna. Men om man får en första dag kan man åtminstone tala om vem som

var först med idén. Det var ett förslag.

För egen del har jag också kompendier. Det är det jag arbetar med. Jag gör

uppställningar inom juridiken. Det tycker andra är praktiskt att ha. Jag

arbetar medvetet med detta tjänstekoncept. Problemet är att innan man anlitar

mig för en kurs vill man att jag skall hjälpa dem att sälja kursen. De har ju

själva knappa resurser. Då får jag först skriva kompendiet och lämna det ifrån

mig. Sedan säljs kanske inte kursen, och jag ser mina papper här och där. Det

har jag tröttnat på. Jag sätter ett copyrightmärke på första sidan. Sedan har

jag en logo på varje papper, en fjäder eller någonting som kommer igen så att

det inte går att kopiera utan att den också syns. Det har jag sett att SAF och

många andra har kommit på. De har röda eller blå små broschyrer som blir svarta

när man kopierar dem. Det kan vara ett exempel. Men jag vill gärna att t.ex.

professor Claes Sandgren besvarar den frågan. Finns det någon litet lättare

version för hur man kan registrera idéer för att våga läcka ut litet till sina

anställda?

Undersökningsföretaget löste det på så sätt att man inte anställde några som

sysslade med den här saken. De anställde en administrativ chef i stället och

gjorde hela det hemliga jobbet själva. Tack för ordet!

Claes Sandgren, professor: Jag är mycket tveksam till att man skulle införa en

ny skyddsform för prestationer av mindre kvalificerat slag än de som nu

åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Vi skall komma ihåg att vi måste behålla ett

stort mått av rörelsefrihet för alla företag. Skall man ge skydd måste det vara

en prestation som har ett visst mått av originalitet. Jag är därför tveksam

till tanken att det skulle behövas någon ny skyddsform.

Jag tycker att det exempel som Christina Ferkinghoff Dufwa nämnde, att man

med upphovsrättens hjälp kan få skydd för undervisningsmaterial, visar att det

är väl så mycket en fråga om att utnyttja den lagstiftning som finns som att

skapa nya skyddsformer. Tack!

Christina Helgesson, doktorand: Jag tror att det är viktigt att man

upprätthåller den formlöshet för skydd som finns i upphovsrättslagen, som också

är reglerad i Bernkommissionen som vi är bundna av internationellt. Men det

finns pragmatiska lösningar, att copyrightmärket återkommer på varje sida är en

sådan lösning.

När det gäller tidsbestämning - jag var först, jag skapade det här dokumentet

vid angiven tidpunkt - existerar en praxis inom musikbranschen. När man har

spelat in en demo och skickat i väg ett exemplar av den till ett skivbolag

skickar man samtidigt ett exemplar i ett rekommenderat brev till sig själv. Det

betyder att man får ett datum på kuvertet. Det låser man in i ett kassaskåp.

Blir det plagiat har man ett datum som bevisar när man gjorde detta. Det kan

vara en möjlighet för andra saker som man skickar ifrån sig om man vill ha en

pragmatisk lösning.

Ordföranden: Christina Helgesson och Claes Sandgren är på väg in i

konsultbranschen åt företagen. Vi tar inget extra för det från lagutskottets

sida.

Gunilla Öquist-Skoog, Koncept Utveckling: Jag har drivit företag i 15 år och

sysslat uteslutande med utveckling av egna idéer och presenterat dem för

länsstyrelser, kommuner och landsting. I början var jag mycket naiv och lämnade

över skrivet material. Jag fick till svar: Vi har inte budgeterat för den här

idén. Den är väldigt intressant, men vi har heller inte resurser personellt.

Det har gått några år och så har man genomfört min idé, och jag har inte varit

involverad.

Numera tar jag med mig ett sekretessavtal. Det är väldigt många tjänstemän

som inte ens sätter sitt namn under sekretessavtalet. Det är ganska upprörande,

tycker jag. Det har jag också tröttnat på.

Jag började jämföra de här stölderna med andra, för det kostade mig mycket

pengar att samla in material, att sätta mina ord på papper och att presentera

dem. Om jag stjäl för 50 kr i en butik blir jag polisanmäld, men tjänstemän

blir inte polisanmälda.

Jag skulle nu vilja föreslå att man gör en utredning: Vad kostar alla dessa

stölder småföretagare? Jag vill att man skall kunna registrera en idé och ett

projekt. Jag har föreslagit och själv varit på väg att starta en projekt- och

idéregistreringsbank. Jag har fått mycket gensvar på den artikel jag skrev i

Dagens industri om just detta. Jag talade också på Småföretagarriksdagen om att

det borde bli fult att stjäla idéer. Man skall skämmas lika mycket för det som

när man stjäl en bil. Jag vill också att man tillsätter en utredning om hur vi

skall skydda idéer och projekt.

Jag har nu lanserat trädgårdsturism. Jag var mycket generös i början. Jag har

fått in en del slantar på det. Men nu är det alltför många andra som använder

mina metoder. Det irriterar mig. Jag vill ha stöd för att jag är driftig.

Tack för ordet!

Jag har ett tillägg. Jag vill att den som stjäl en idé och medvetet går in

för att tjäna så mycket pengar på den idén att det är lönsamt att stjäla den

skall dömas att betala efter förmåga. Då först blir det kännbart.

Ordföranden: Nu är vi inne på sanktionsdelen.

Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Det har varit ytterligt stimulerande

inlägg och goda idéer. Vi har nog ett mycket bra beslutsunderlag när vi så

småningom skall fatta vårt beslut.

Icke desto mindre har jag två frågor. En riktar sig till Martin Johansson,

som hade en liten privat polemik med Per Söderström angående hur revisorerna

skall fungera. Av det fattar jag att man tydligen kan göra hipp som happ. Om

redovisningsreglerna är så oklara att man kan göra antingen på det ena eller

det andra sättet indikerar redan det ett behov av ett klarläggande på den

punkten, eller hur Martin Johansson?

Fråga nr 2 riktar sig till Leif Hansson, som i varje fall till förnamnet är

namne till en legendar, Leif Edvinsson inom Skandia, som har gjort en enorm

insats just på human capital-sidan. Han är fortfarande still going strong. Jag

har ett par frågor till dig. Skall man uppfatta det på det sättet att ju

tydligare värde man ger humankapitalet, desto större intresse blir det för

företagen att satsa på personalens kompetensutveckling? Det var den ena frågan.

Den andra frågan är bara en enkel begäran. Du sade att USA har tagit

humankapitalfrågorna på allvar. Vill du precisera litet grand vad som menas med

?ta på allvar?, dels praktiskt, dels rättsligt? Dessutom sade du någonting om

att man i andra länder har kommit längre. Vill du precisera dig på den punkten

också? Tack!

Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Herr ordförande! På den första frågan tror

jag att man kan svara ett ganska klart ja. Det tror jag att utvecklingen sköter

själv. För varje dag som går blir humankapitalet mer värdefullt. Det som är

viktigt är att man får en systematisk möjlighet att förnya det. Då är kanske

prefondering den metod som för tillfället verkar bäst.

När det gäller Security and Exchange Commission, där just Leif Edvinsson är

medlem, är jag inte uppdaterad om hur långt man har kommit. Men uppenbarligen

har man nu arbetat under ganska lång tid. Såvitt jag förstår menar man att ett

supplement till årsredovisningarna kommer att bli en väg som man väljer. Man

tror också att den typen av biprodukter till årsredovisningarna i framtiden

kommer att få avsevärt mycket större värde än den ursprungliga årsredovisningen

har i dag.

Den tredje frågan minns jag inte. Hjälp mig med den!

Bengt Harding Olson (fp): Har övriga länder, t.ex. USA, kommit längre? Du

antydde någonting om det. Kan du precisera i vilket avseende?

Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Man kan väl säga att när det gäller

möjligheter för individer och företag att avsätta pengar för

kompetensutveckling verkar det som om både England och USA är på väg att göra

någonting. Jag tror att det var i Finanstidningen jag för ett par veckor sedan

såg att man antog att det största hotet mot USA:s fortsatta utveckling var den

bristande andelen människor som hade eftergymnasial utbildning. Det visar sig

att det är nästan 50 % av årsklasserna som har det i USA. I jämförelse med

Sverige är det oerhört mycket. Likväl har Clintonadministrationen lagt fram ett

förslag om att man skall få lov att dra av 10 000 dollar om året just för den

här typen av vidareutbildningsändamål. Nu verkar det som om man fick det litet

svårt i Kongressen. Republikanerna ville inte ställa upp på detta. Men nu har

det tydligen kommit ett motbud därifrån. Sannolikt är en förhandling på gång.

Engelsmännen skulle i dagarna komma med någonting som man kallar ett White

Paper om hela utbildningsområdet. Där har man sagt att en del skulle utgöra

någonting som kallas för Individual learning accounts. De har också i något

sammanhang haft beteckningen Individual savings accounts. Det verkar vara på

det sättet att utvecklingen håller på att konkretiseras med någonting i dessa

länder.

Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Herr ordförande! Redovisning är

ingen exakt vetenskap. Det är tveklöst så att det finns ett behov av att

utveckla redovisningsseden på det här området. Mitt exempel var egentligen

tänkt som en illustration av att det sker en utveckling på det här området.

Olika revisorer kan kanske se på den här problematiken på litet olika sätt. Jag

är inte säker på att det är där problemen finns. Det ligger nog närmast, precis

som Bengt Harding Olson indikerar, på den normgivning vi har.

Nästa fråga är hur man skall lösa utvecklingen av normgivningen. Där är jag

för egen del inte övertygad om att det just i den här konkreta frågan är

ytterligare lagstiftning som behövs, utan det kanske är de andra kompletterande

normgivningsprocesserna som är viktiga. Det vi ser här är en snabb utveckling

där det gäller att få utvecklingen av redovisningen att följa den

samhällsutveckling som sker. Men det behövs en kompletterande normgivning, ja.

Jan Hedvall, Jan Hedvall Konsult AB: Mitt företag heter Jan Hedvall Konsult AB,

och jag har praktisk erfarenhet av detta, eftersom vi driver en process i

Högsta domstolen som gäller stöld av företagshemligheter. Jag skulle vilja

kommentera det Öquist-Skoog sade.

Man skall komma ihåg att om någon tar en företagshemlighet för att utnyttja

den kommersiellt vet han redan vid stöldtillfället att den är värdefull. Det är

en medveten handling. Om man handlar medvetet är man inne på ett moralområde.

Här handlar det om affärsmoral. Jag skall ta ett exempel som är konkret i mitt

fall.

Jag hade ett sammanträffande med IBM. En av direktörerna säger: Jan Hedvall,

det här skulle jag kunna stjäla av dig. Ja, sade jag, men det vore taskigt att

göra det. Du behöver inte vara rädd, sade han, vi har ett koncernbeslut på att

vi inte får stjäla företagshemligheter. Vi gjorde det en gång i USA. Det

kostade så mycket pengar att vi inte vill göra om det.

Det visar att man kan göra en koppling. Följden av att man stjäl en sak är

ett straff som har sådan betydelse att en affärsmoral utvecklas. Jag tror att

det i det här sammanhanget är viktigt att det kommer en påföljd. Detta sagt med

anknytning till det Öquist-Skoog sade.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har under de här fyra timmarna pendlat

mellan hopp och förtvivlan. Jag skulle försöka förstå och få en definition på

den mjuka varan humankapital. Jag tycker att det har en viss betydelse om man

skall kunna värdera och mäta den. Jag känner att jag fortfarande inte riktigt

har fått det. Vi i Sverige kan inte heller hitta på en egen definition. Finns

det någon som möjligtvis här på slutet kan hjälpa mig utan att ni känner att

jag stjäl någon kunskap som jag inte borde ha?

Ordföranden: Per Söderström har ordet som siste talare. Nu har du chansen att

också ge en definition.

Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Jag har inte ambitionen att knyta

ihop säcken och svara på alla frågorna.

För Civilekonomerna är detta mycket enkelt. Vi vill ha till stånd ett

regelsystem och en praxis som möjliggör för företag och olika organisationer

att i den offentliga redovisningen ta upp, mäta och redovisa de samlade

tillgångar som bidrar till den förädlingsprocess som bedrivs, oavsett om det är

ett varuproducerande eller tjänsteproducerande företag.

Vi ser vad den utveckling och det regelverk som nu finns leder fram till,

nämligen att årsredovisningarna och den inofficiella informationen bara

beskriver en mindre del av de samlade resurser och tillgångar som finns i

organisationerna. Det är en mindre del, måhända 10-30 % av de samlade

tillgångarna, som finns med i årsredovisningarna. Vår definitiva övertygelse är

att om man lyfter fram de s.k. dolda eller mjuka värdena i årsredovisningarna

och gör dem synliga kommer också, Bengt Harding Olson, incitament att vårda,

underhålla och utveckla de här kapitalen. På samma sätt som det finns

incitament att vårda och smörja en svarv finns det incitament att

kompetensutveckla, dvs. vårda och underhålla, humankapitalet.

Den trend vi ser i dag är att om vi inte ändrar regelverket så kommer

årsredovisningarna återigen att beskriva en allt mindre del av de samlade

tillgångarna. Det kommer att utvecklas - som vi har fått höra av

Försäkringsföreningen via Skandia - olika vid-sidan-om-informationer i form av

supplement och tillägg till årsredovisningarna, t.ex. balance score card-

modeller osv. Det finns en hel uppsjö av dem. I vår egen verksamhet skall vi

tillhandahålla, sammanställa och redovisa nyckeltal på det här området.

Gemensamt för den här vid-sidan-om-informationen, supplement och nyckeltal,

är att de inte underställs revision. Jag vill inte så här i slutändan gå i

polemik med kollegerna på revisorskanten. Men vi menar ärligt att vi vill få

med revisorerna på spelplanen så att de kan vara med och diskutera och även

revidera de mjuka värdena så att allt sker på ett riktigt och kontrollerat

sätt. Balansräkningarna skall inte blåsas upp. Det är vår yttersta mening med

vårt projekt - att värdera mjuka värden.

Ordföranden: Det var väl en bra slutvinjett på den här utfrågningen, som har

gått i mål på nästan exakt rätt klockslag.

Min avslutning är inte ett försök att göra en heltäckande summering av vad

som sagts i dag. Jag skall bara göra några reflexioner och forma ett tack till

alla er som har kommit hit.

Avsikten från lagutskottets sida var ett försök att vara litet av banbrytare

på ett ännu icke särskilt intrampat område. Jag vill gärna tacka för de glada

tillrop vi har fått under utfrågningens gång från dem som uttryckt

tillfredsställelse över att utskottet försökt ta detta initiativ för att kanske

ta ett steg framåt i en utveckling som är på gång. Jag tycker att utvecklingen

finns där - det har utfrågningen visat. Det kan också konstateras att det var

motiverat att ta upp ämnet och gå vidare på området.

Man kan också konstatera den oerhörda vikt småföretagen i allmänhet har i den

sysselsättning som vi vill skall öka framöver. Kunskapsföretagen och de nya

typerna av företag kan spela en utomordentligt viktig roll i den framtida

sysselsättningspolitiken.

Vi har också fått höra att kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer

än de gör i dag och spela en än mer betydelsefull roll om vi hade en mer

ändamålsenlig lagstiftning på området. Men det har också kommit fram synpunkter

som visar att det inte är bara lagstiftning vi behöver för att få en utveckling

på området. Detta tycker jag är lika väsentligt.

Det har betonats att det finns ett ökat behov av informationsinsatser på

området. Det kanske går att lösa en del av det här genom olika

försäkringslösningar. Inte minst har det visat sig att man bör titta på flera

olika lagstiftningar i sammanhanget.

Det var intressant att notera den utveckling som har skett och sker på

arbetsrättens område i det här sammanhanget. Jag var med på den tiden då man

jobbade fram den arbetsrättsliga lagstiftningen med det partförhållande som då

var aktuellt. Den balansen har tydligen kunskapsutvecklingen och

kunskapsföretagen ändrat litet i. Det tycker jag är intressant. Det kanske är

dags att titta även på den sidan.

Det har också visat sig att det finns ett behov av att göra någonting

eftersom patent inte har sökts i samma omfattning som i de stora företagen.

Det område där det varit mest spänt är redovisningsområdet. Jag noterade att

Sören Wallin sade att om man löser problemen med skydden kanske man också har

löst problemen på redovisningsområdet. Det kan möjligen vara en fingervisning.

Det hela har pekat mot att det finns en rad lagar som man bör titta över

analogt med vad som pågår i det här huset nu, nämligen framtagandet av en

miljöbalk där man för samman lagstiftningen i olika lagkomplex på miljöområdet

i en samlad balk. Framtidsvisionen på det här området är kanske att hitta en

företagsskyddsbalk eller liknande. I så fall skulle det här vara ett blygsamt

första steg i den riktningen.

Från lagutskottets sida tackar jag er alla för att ni har kommit hit och

medverkat till att belysa området på ett sådant utmärkt sätt som ni gjort. Det

har gjorts dels från den mer objektiva forskningssidan och tjänstemannasidan,

dels från olika intresseorganisationers sida. Det är viktigt att få alla

synpunkter. Även andra myndigheter och organisationer som har med detta att

göra har ju medverkat. Inte minst och slutligen har också enskilda företagare

som är verksamma i branschen gett oss erfarenheter och bilder från fältet. Ett

varmt tack till er alla för att ni har kommit hit och för era insatser här i

dag! Därmed är denna offentliga hearing slut.

Deltagare

Justitiedepartementet

Stefan Pärlhem, ämnessakkunnig

Bokföringsnämnden

Sören Wallin, kanslichef

Patent- och registreringsverket

Carl-Anders Ifvarsson, generaldirektör

Åke Svensson, avdelningsdirektör

Civilekonomernas Riksförbund

Per Söderström, chefsekonom

Jan Arpi, finanschef

Margaretha Söderström, informationschef

Jane Andén, journalist

Birgitta Rydbeck, fotograf

Föreningen Auktoriserade Revisorer - FAR

Carl-Erik Bohlin, ordf. i FAR:s Redovisningskommitté

Företagarnas Riksorganisation

Anders Lundström, t.f. verkställande direktör

Ulrik Östling, jur. kand.

Marianne Kaijser, företagare

Försäkringsförbundet

Leif Hansson, direktör, Skandia

Jan Hedvall Konsult AB

Jan Hedvall

Industriens Utredningsinstitut

Erik Melander

Invandrarutbildning AB

Inger Werner, verkställande direktör

Sonja Parling, ekonomichef

Konkursförvaltarkollegiet

Anne-Catherine Matsson, advokat

Redovisningsrådet

Lennart Axelman, chef för rådets sekretariat

Stockholms universitet

Claes Sandgren, professor

Christina Helgesson, doktorand

Satu Lindell, forskare

Petra Fristedt, studerande

Ulrika Larsson, studerande

Cecilia Bergström

Svenska Arbetsgivareföreningen

Christer Wikfeldt, socionom

Svenska Franchiseföreningen

Stig Sohlberg, advokat

Svenska Patentombudsföreningen

Cecilia Grahn-Lundgren

Svenska Revisorssamfundet

Martin Johansson, verkställande direktör

Sveriges Advokatsamfund

Elisabet Fura-Sandström, advokat, vice ordf.

Sveriges Informationsförening

Margareta Sjöberg, generalsekreterare

Tjänsteförbundet

Gunnel Mohme, verkställande direktör

Tjänstemännens Centralorganisation

Eva Maria Danvind, utredare

Konceptet Siljansringen

Anna-Lena Lärfors

Krister Johansson

Koncept Utveckling

Gunilla Öquist-Skoog

Mercator Strategy AB

Bert-Inge Wallentin

Moneng AB

Monica Engvall

Swedish Association of Management Consultants

Kristofer Erlandsson

CFD, Utbildning och Juristkonsultbyrå

Christina Ferkinghoff Dufwa