Bet. 1997/98:LU12

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU12

Vårdnad, boende och umgänge

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad,

boende och umgänge. I propositionen läggs fram förslag till ändringar framför

allt i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge. Förslagen syftar

till att betona vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar

att i så stor utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor som rör

vårdnad om barn m.m. skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg

för ökad användning av gemensam vårdnad.

För att betona principen om barnets bästa föreslås att en övergripande

bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av

alla frågor om vårdnad, boende och umgänge införs i 6 kap. föräldrabalken. En

motsvarande bestämmelse föreslås också i det kapitel i föräldrabalken som

handlar om verkställighet av domstols avgöranden om vårdnad m.m.

I propositionen föreslås vidare att föräldrar som är överens skall kunna

reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av

socialnämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden skall gälla och

kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Gemensam vårdnad skall enligt propositionens förslag kunna komma i fråga även

om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning skall

dock vara att gemensam vårdnad är bäst för barnet. I anslutning härtill

föreslås att domstol skall kunna besluta om umgänge också i de fall där

föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet och att domstol vid gemensam vårdnad

skall kunna avgöra vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med. I

propositionen föreslås en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt till

umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Båda föräldrarna får

ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses.

Vidare föreslås att rätten till s.k. umgängesavdrag vid betalning av

underhållsbidrag vidgas. De förbättrade avdragsmöjligheterna föreslås gälla

även vid återbetalningsskyldighet enligt lagen om underhållsstöd. Syftet är att

uppmuntra vardagsumgänge.

En särskild bestämmelse föreslås för de resekostnader som kan uppstå i

samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än barnet.

Den förälder som barnet bor hos skall enligt förslaget ta del i kostnaderna

efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och

övriga omständigheter.

I propositionen föreslås att lagen om medling mellan samlevande upphävs.

Ändringarna var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.

I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet dels åtta

motioner som väckts med anledning av propositionen, dels 26 motioner som väckts

under allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Sammanlagt behandlas 109

motionsyrkanden i betänkandet.

Utskottet har inhämtat yttranden från socialförsäkringsutskottet och

socialutskottet beträffande propositionen och ett antal motioner. Vidare har

utskottet hållit en offentlig utfrågning om de i propositionen föreslagna

ändringarna i föräldrabalken m.m.

Utskottet tillstyrker bifall till samtliga lagförslag, dock med den ändringen

att ikraftträdandet bestäms till den 1 oktober 1998.

Med anledning av två motioner (c, fp) förordar utskottet ett tillkännagivande

till regeringen om möjligheterna att i framtiden åstadkomma mer heltäckande

samförståndsavtal föräldrarna emellan.

Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 39 reservationer.

Propositionerna

I proposition 1997/98:7 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,

4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan samlevande,

5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

I proposition 1997/98:134 föreslår regeringen (Finansdepartementet) - såvitt nu

är i fråga (lagförslag 6) - att riksdagen antar i propositionen framlagt

förslag till lag om ändring i föräldrabalken.

Lagförslaget, som av skatteutskottet överlämnats till lagutskottet, återfinns

i bilaga 2 till betänkandet. Övriga lagförslag i proposition 1997/98:134

behandlas av skatteutskottet i betänkande 1997/98:SkU24.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:7

1997/98:L4 av Anita Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de i propositionen föreslagna lagändringarna

skall träda i kraft den 1 juli 1998,

2. att den upphävda lagen om medling mellan sammanlevande skall tillämpas i

fråga om medling som påbörjats före utgången av juni 1998.

1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att genom förebyggande åtgärder se till barnets bästa,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i föräldrabalken

rörande gemensam vårdnad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barnets rätt till umgänge inte får bli en skyldighet för barnet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av reglerna

så att umgängesföräldrar får möjlighet att ta del av nödvändiga upplysningar om

sina barn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbetssamtal,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad i motionen

anförts om familjenämnder,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag om att upphäva lagen om medling

mellan samlevande.

1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skyndsam språklig översyn av 6 kap. föräldrabalken så att enskilda

stadganden kommer att stå i överensstämmelse med barnkonventionen,

2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i regeringens förslag till

lagtext att frågan om barnets boende som huvudregel skall lösas såväl i

föräldrarnas avtal som i en eventuell dom,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till uttrycklig reglering av

rätten för den vårdnadshavare som barnet bor hos att ensam besluta i frågor som

gäller den dagliga omsorgen av barnet i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar,

5. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 kap. 15 § andra och fjärde

styckena att lagrummen bättre anpassas till barnkonventionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagfäst rätt för domstolen att fatta beslut om annan kontakt än

direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal,

7. att riksdagen avslår propositionen i den delen den gäller skyldighet för

den förälder som barnet bor hos att ta del i de resekostnader som kan uppkomma

i samband med att barnet umgås med föräldrarna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om annat system för kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar

vid resor och umgänge,

9. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i föräldrabalken att nära

anhöriga, som mor- och farföräldrar, får föra talan om umgänge,

10. att riksdagen beslutar om en sådan ändring att 7 kap. 4 § brottsbalken

tillförs ett nytt stycke som ges följande lydelse: ?För egenmäktighet med barn

skall ock dömas barns vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån

åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte är

vårdnadshavare.?,

11. att riksdagen beslutar om en sådan ändring att skyldighet för

socialnämnden att utse kontaktperson föreskrivs i enlighet med vad i motionen

anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet

särskilt med avseende på flyktingar och invandrare,

13. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i förslaget till 6 kap. 17 a §

föräldrabalken att socialnämnden inte kan delegera beslut på nämndens vägnar i

frågor om godkännande av avtal om vårdnad, umgänge eller boende,

14. att riksdagen beslutar att 6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken ges

följande lydelse: ?Beslut enligt första stycket får meddelas utan

huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att

yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden tillfälle att yttra sig i

frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller

ärendet avgörs.?,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så att

förvaltningsdomstol i verkställighetsmål kan föranstalta om omprövning av

vårdnadsfrågan i allmän domstol,

17. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 21 kap. 2 § andra och tredje

styckena att lagstiftningen bättre anpassas till barnkonventionen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ensamstående fäders situation.

1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om obligatoriska samarbetssamtal inom socialtjänsten som föregår en

eventuell domstolsprövning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att gemensam vårdnad skall gälla från det att faderskapet

fastställts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barnets boende i första hand bör avgöras i samband med

obligatoriska samarbetssamtal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten att överklaga beslut som gäller barnets folkbokföringsort,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om individuella generella umgängesavtal med en gemensam lösning av

frågan om vårdnad, boende och umgänge med umgängesavdrag och underhållsbidrag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om reglering av resekostnader i samband med samarbetssamtal och

eventuell domstolsprövning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten för far- och morföräldrar att föra talan vid domstol om

umgänge.

1997/98:L8 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om registrering av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att införa en möjlighet att

mot en förälders vilja kunna döma till gemensam vårdnad eller vägra upplösa en

gemensam vårdnad i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en utredning för att undanröja de lagliga hinder som

försvårar eller omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tiden för ikraftträdandet av regeringens förslag till ändringar

i föräldrabalken bör skjutas fram till den 1 juli 1998.

1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:7 om vårdnad, boende och umgänge,

2. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 18 §

föräldrabalken ges följande lydelse:

?Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom

samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och

umgänge.

I mål om vårdnad, boende och umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller

något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå

enighet mellan föräldrarna.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet

skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har

inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda

skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Andra stycket gäller inte om en förälder motsätter sig samarbetssamtal och

den andra föräldern har dömts för sexuella övergrepp, misshandel eller annat

våld mot barnet eller annan.

Samarbetssamtal bör inte förordnas om det finns risk för att barnet eller den

som motsätter sig samtalen kommer att utsättas för brott mot liv, hälsa, frihet

eller frid, eller utsättas för förföljelse eller andra trakasserier.?,

3. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 2 a §

föräldrabalken skall ges följande lydelse:

?Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet vid avgöranden enligt

detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas särskild vikt

vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för

att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller

annars far illa måste alltid beaktas.?,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar inte bör

införas,

5. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 5 §

föräldrabalken skall ges följande lydelse:

?Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon

av dem få en ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet

förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av

föräldrarna. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad om en eller båda

föräldrarna motsätter sig det.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en av

föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkanden

anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna.?,

6. att riksdagen beslutar att 6 kap. 13 § första stycket föräldrabalken skall

ges följande lydelse: ?Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare skall

vad som sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans. Den vårdnadshavare som

barnet bor tillsammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den

dagliga omsorgen om barnet.?,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reglering av

umgängesavdragen som innebär att minsta tid som berättigar till avdrag skall

vara ett dygn (tjugofyra timmar) per månad,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för umgängesresor

enligt vad i motionen anförts om två behovsprövade resor per månad,

9. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 21 kap. 1 §

föräldrabalken skall ges följande lydelse:

?Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet. Vid

bedömningen skall det fästas särskild vikt vid risken för att barnet förs bort,

hålls kvar eller annars far illa.

Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om

vårdnad, boende och umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har

domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet

att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta några åtgärder

enligt 2-4 §§.?,

10. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att samtliga ändringar

träder i kraft den 1 september 1998.

1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avslå rätten till gemensam vårdnad mot en förälders vilja,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avslå rätten till gemensam vårdnad när det förekommer våld,

övergrepp och sexuellt utnyttjande inom familjen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utbildning ges till personer inom domstolsväsendet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en utvärdering görs efter två år för att se hur ökat

samhälleligt stöd påverkat antalet tvisteärenden till domstol,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sekretess vid samarbetssamtal,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om verkställighet.

1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samhället bör förbättra förutsättningarna så att gemensam

vårdnad blir norm,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samhället måste satsa mer på förebyggande arbete för att minska

antalet vårdnadstvister i domstol,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör se över gemensam vårdnad som norm från barnets

födsel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om statistik avseende skilsmässor och separationer m.m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om barn som har förälder i fängelse,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning avseende vårdnad, boende och umgänge vid separation,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om barnets rätt att komma till tals,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samarbetssamtals värde som konfliktlösningsmetod,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av både manliga och kvinnliga förebilder i samarbetssamtal,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur samarbetssamtal skall

kunna erbjudas vid alla separationer där barn är inblandade,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur fler män skall kunna

utbildas och anställas för samarbetssamtal som brottsförebyggande åtgärd,

12. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 2 a § andra stycket

föräldrabalken som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om risken för barnets psykiska utveckling i fall där misshandel av

mamma eller syskon äger rum,

14. att riksdagen begär att regeringen om två år återkommer med en

utvärdering av hur domstolarna använt sig av möjligheten att döma till gemensam

vårdnad mot ena förälderns vilja,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att gemensam vårdnad skall vara en självklarhet i alla fall där

föräldrarna bor tillsammans när barnet föds,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att regeringen vidare utreder frågan om gemensam vårdnad

inom andra samlevnadsformer än samboskap och äktenskap,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskad

underhållsskyldighet på grund av stora resekostnader enligt vad i motionen

anförts,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sekretess i samband med samarbetssamtal kontra familjerådgivning,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lämplig kompetens/yrkeserfarenhet för samarbetssamtalare kontra

familjerådgivare,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verkställighetsreglerna måste anpassas till barnkonventionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:L402 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i 6 kap. 15 § föräldrabalken att mor- och farföräldrar ges

talerätt i mål om umgänge med barnet.

1996/97:L405 av Marianne Andersson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

mor-/farföräldrars rätt till domstolsprövning av umgängesrätten med sina

barnbarn.

1996/97:L407 av Chatrine Pålsson och Inger Davidson (kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att underlätta för

barnen vid vårdnadstvister och skilsmässa.

1996/97:L408 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att vårdnaden om barn som mist

sina föräldrar normalt skall ges till någon i barnets familje- och släktkrets.

1996/97:L412 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om mor- och farföräldrarollen.

1996/97:L418 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att snabbutreda och föreslå lämpliga lagförslag om att delad vårdnad

är det enda alternativet när föräldrar skiljer sig eller separerar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den som saboterar barnets umgänge med den andre föräldern inte

kan komma i fråga för att handha barnets dagliga skötsel men likväl kan ha en

delad vårdnad om barnet.

1996/97:L420 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp, v, mp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att initiera ett lagstiftningsarbete som förändrar

familjerättslagstiftningen så att den endast bygger på gemensam vårdnad som

juridiskt vårdnadsbegrepp.

1996/97:So636 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om gemensam vårdnad av barn efter skilsmässa.

1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om barnens rätt till umgänge med båda sina föräldrar även vid

skilsmässa och separation.

1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att sätta barnen i centrum vid en familjeseparation, t.ex. genom att

skapa en förhandlingsmodell för föräldrar som separerar samt införa

familjedomstolar inom socialtjänsten.

1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en översyn av rättspraxis vid vårdnadstvister bör göras,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att män diskrimineras vid samarbetssamtal.

1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om gemensam vårdnad.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:L407 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan

ändring i föräldrabalken att båda föräldrarna vid barnets födelse automatiskt

får gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.

1997/98:L413 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i föräldrabalken (FB) att straffrättsligt ansvar

införs i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:L415 av Magnus Johansson och Jan Björkman (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en offentlig

utredning om orsakerna till att vårdnaden om barn i så stor utsträckning

tilldöms mamman.

1997/98:L420 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring av föräldrabalken att vid beslut om umgänge risken

för att barnet far illa skall beaktas i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:L421 av Ingrid Burman (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att överflytta

vårdnaden till andra än familjehemsföräldrar.

1997/98:Sf264 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en reglering av

umgängesavdragen så att minsta tid som berättigar till avdrag skall vara ett

dygn,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för umgängesresor

enligt vad i motionen anförts om två behovsprövade resor per månad,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att i socialtjänstlagen

införs en bestämmelse om obligatoriska samarbetssamtal när någon av barnets

föräldrar flyttar från orten där barnet är bosatt.

1997/98:So613 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om gemensam vårdnad i stället för vårdnadsöverföring,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om adoption av fosterhemsplacerade barn.

1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stöd i samband med skilsmässa,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om delad vårdnad.

1997/98:So674 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder syftande till att bortrövade barn kan återföras till

vårdnadshavaren.

1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall ratificera Europarådets konvention ?on the

exercise of children's rights?,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om obligatoriska samarbetssamtal.

1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en översyn av rättspraxis vid vårdnadstvister bör göras,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att män diskrimineras vid samarbetssamtal.

1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstadgad rätt för barn att ha kontakt med båda sina föräldrar.

1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vårdnad och umgänge.

1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i ett jämställdhetsperspektiv uppmärksamma hur vårdnadstvister

löses mellan mammor och pappor.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad,

boende och umgänge jämte 34 motioner i hithörande frågor. Åtta motioner har

väckts med anledning av propositionen, tolv under den allmänna motionstiden år

1996 och fjorton under den allmänna motionstiden år 1997. Sammanlagt behandlas

i betänkandet 109 motionsyrkanden.

Lagutskottet har inhämtat socialförsäkringsutskottets och socialutskottets

yttranden över propositionen och de motioner som väckts med anledning av

propositionen. Yttrandena är fogade som bilaga 5 respektive bilaga 6 till

betänkandet. Utskottet har vid ett studiebesök hösten 1997 i Västerås inhämtat

synpunkter på de frågor som behandlas i propositionen från företrädare för

tingsrätten och socialnämnden. Vidare har utskottet hösten 1997, i samband med

ett studiebesök hos Barnombudsmannen (BO), inhämtat BO:s synpunkter på

regeringens förslag.

I ärendet har inkommit ett flertal skrivelser från enskilda med synpunkter på

lagförslagen.

Som ett led i beredningen av propositionen och motionerna anordnade utskottet

den 10 februari 1998 en offentlig utskottsutfrågning om de i propositionen

föreslagna ändringarna i föräldrabalken m.m. Vid utfrågningen deltog

företrädare för Justitie- och Socialdepartementen, Stockholms tingsrätt,

Länsrätten i Uppsala län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket,

Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, BRIS - Barnens Rätt i Samhället,

Familjerätterna i Stockholms söderkommuner, Familjerättssocionomernas

Riksförening, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare, Föreningen

Söndagsbarn, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Rädda

Barnen, Skellefteå kommun (socialkontoret), Stockholms stad, Svenska

Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund,

Sveriges Mansjourers Riksorganisation, Sveriges Psykologförbund och

Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening samt universitetslektor Gudrun

Nordborg, Umeå. Vad som framfördes vid utskottsutfrågningen framgår av bilaga 7

till betänkandet.

Som en allmän bakgrund vill utskottet erinra om att den svenska familjerätten

sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande reformering.

Utvecklingen på området har präglats av strävanden att tillgodose barnets

intressen i relation till föräldrarna. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB)

regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU 20). Reformen innebar bl.a.

att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får tillmätas

betydelse vid avgörande av vem av dem som efter en skilsmässa skall få

vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som

syftade till att stärka fäders möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de

fall föräldrarna inte är gifta med varandra. Bestämmelserna innebär att

föräldrarna likställs när det gäller rätten att efter särskild prövning få

vårdnaden om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en

möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt

sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare

utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur

lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för

barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta

lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag

till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop.

1975/76:170, bet. LU 33). Riksdagens begäran ledde till att det år 1978

företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar

att dessa - liksom bestämmelserna om bidragsförskott - anpassades till de nya

vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet. LU 9). Hösten 1996 beslutade riksdagen

om ett nytt samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som ersatte bidragsförskottet.

Utgångspunkten var dels att samhällsstödet till barn vars föräldrar inte bor

tillsammans skulle vara oberoende av föräldrabalkens regler om

underhållsbidrag, dels att reglerna skulle utformas så att statens kostnader

minskas (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a. FB:s

bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17).

Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning.

Genom lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt

domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn.

Vidare förenklades förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor

tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade

bestämmelserna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att

barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser om

verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge (prop.

1982/83:165, bet. LU 41). Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att

besluta om polishämtning av barn begränsades och att länsrättens befogenhet att

vägra verkställighet i viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol möjlighet

att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge, i vissa fall förordna om

verkställighet.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdraget att

överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen

skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen

lagändringar borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU

1978:10) Barnets rätt 1. Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes

förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63) Barnets rätt

2. Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a. regler om

vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen kom att ligga

till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll

också förslag om talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m.

Åren 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.

Utredningen skulle bl.a. undersöka om - och i så fall i vilken utsträckning -

barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen skulle även utreda

huruvida domstolarna vid handläggningen av sådana mål bör tillföras

barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen avgav i början av år 1987 sitt tredje

och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister

- talerätt för barn m.m., vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlades.

Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare ändringar av FB:s bestämmelser

om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). Ändringarna, som trädde i

kraft den 1 mars 1991, syftade särskilt till att underlätta en utveckling mot

att föräldrarna i större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet

och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. Ett

viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal, dvs. samtal

där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor rörande

vårdnad och umgänge. Enligt de nya reglerna skall samarbetssamtal erbjudas

föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller

umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd och uppdra åt

socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal. Fr.o.m. den

1 mars 1991 skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga inte bara när

föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter denna

vårdnadsform. När det gäller ogifta föräldrar innebar reformen att dessa skall

kunna få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att

faderskapet fastställs. En uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de

fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid bedömningen av vad som är bäst för

barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god

kontakt med båda föräldrarna. När det gäller umgänge innebar reglerna att

vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja

umgänget. En annan nyhet var att de interimistiska besluten, i stället för att

avse vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med.

Beträffande förfarandet i vårdnadsmål innebar lagändringarna vidare att

vårdnadsutredningen skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och att

utredningen skall överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från

nämndens sida.

I samband med 1990 års riksdagsbeslut om vissa ändringar i FB:s regler om

vårdnad och umgänge behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge med anledning av motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid förslag

om barns talerätt m.m. som hade lagts fram år 1987 av Utredningen om barnens

rätt. Spörsmålet borde enligt utskottet övervägas ytterligare i lämpligt

sammanhang, och det borde ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna (se bet.

1990/91:LU13, rskr. 53). I proposition 1994/95:224 tog riksdagen upp de frågor

som omfattades av riksdagens tillkännagivande år 1990. Syftet med propositionen

var att skapa garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i

domstolar. Med bifall till propositionen beslutade riksdagen om uttryckliga

bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, i

mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden. När en domstol skall

avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets

vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen innebar vidare att

den som verkställer utredning i sådana mål skall, om det inte är olämpligt,

söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. De nya reglerna

trädde i kraft den 1 januari 1996 (bet. 1995/96:LU2).

När det gäller bortförande och andra övergrepp mot barn beslutade riksdagen

våren 1993 om vissa ändringar i syfte att effektivisera förfarandet beträffande

barn som olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige. En uttrycklig

bestämmelse infördes i FB om att domstolen när den bedömer en umgängesfråga

skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänget utsätts

för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 1993 (prop. 1992/93:139, bet. LU22).

Hösten 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare för att utvärdera

1991 års reform av FB:s regler (dir. 1993:120). Utvärderingen skulle särskilt

inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal inverkat på handläggningen

av vårdnads- och umgängestvister. Vidare skulle utredningen överväga om

handläggningsreglerna borde ändras. Utredningen, som antog namnet

Vårdnadstvistutredningen, avlämnade år 1995 betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,

boende och umgänge.

Frågor om vårdnad och umgänge har även behandlats av Arbetsgruppen om

papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen). I december 1994 överlämnade

Pappagruppen sin slutrapport (Ds 1995:2).

Sommaren 1993 tillkallades en särskild utredare för att se över reglerna om

fastställande av underhållsbidrag m.m. Utredningen, som antog namnet

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93, avlämnade i mars 1995

sitt betänkande (SOU 1995:26) Underhållsbidrag och bidragsförskott.

Förslagen i den proposition som utskottet nu har att behandla bygger på

betänkandet Vårdnad, boende och umgänge samt delar av Pappagruppens slutrapport

och delar av betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott.

I sammanhanget finns också skäl att erinra om att strävandena mot ett större

hänsynstagande till barnets intresse också har kommit till uttryck på det

internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling den

20 november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Konventionen, som

godkändes av riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28),

innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter

och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Konventionen rör också

frågor om vårdnad och umgänge. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den

2 september 1990. År 1992 lämnade Sverige en första rapport till FN om hur

Sverige följer konventionen. Rapporten har granskats av FN:s kommitté för

barnets rättigheter. Enligt kommittén återspeglar den svenska lagstiftningen

såväl konventionens bestämmelser som de generella principer som tjänar som

vägledning för dess tillämpning.

År 1996 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppdrag att göra en bred

översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna

i FN:s konvention om barnets rättigheter. Kommittén fick vidare i uppdrag att

skapa större klarhet och ett ökat mått av samsyn vad gäller innebörden av

begreppet ?barnets bästa? i barnkonventionen och svensk rätt samt att därvid

särskilt analysera eventuella målkonflikter. Kommittén, som antog namnet

Barnkommittén, har avlämnat delrapporten (SOU 1996:115) Barnkonventionen och

utlänningslagen. Förra året avlämnade kommittén sitt huvudbetänkande (SOU

1997:116) Barnets bästa i främsta rummet - FN:s konvention om barnets

rättigheter förverkligas i Sverige. Betänkandet har remissbehandlats och bereds

för närvarande i Regeringskansliet.

Barnombudsmannen (BO) har i sin helt nyligen till regeringen överlämnade

rapport för år 1998 i ett särskilt avsnitt gett sin syn på barnkonventionens

ställning i Sverige efter snart åtta år. I rapporten hävdas bl.a. att det

behövs en nationell strategi för hur barnkonventionen succesivt skall

genomföras på alla nivåer i samhället.

Propositionen innehåller förslag till ändringar i FB:s bestämmelser om vårdnad

m.m. Förslagen syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och

underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens

om hur frågor om vårdnad och umgänge m.m. skall lösas. Ett annat syfte med

förslagen är att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad.

Enligt propositionen bör åtgärder vidtas för att öka samarbetssamtalens

tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för att information om möjligheterna till

samarbetssamtal når ut till berörda föräldrar bör enligt regeringen vila på

Socialstyrelsen. Det bör också vara Socialstyrelsens uppgift att utveckla

metoder för samarbetssamtal och överväga hur barn skall informeras och få

möjlighet att komma till tals vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla

samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet behöver enligt propositionen

inte göras. I FB föreslås en bestämmelse som erinrar om att föräldrar har

möjlighet att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om

vårdnad, boende och umgänge. Samtalen föreslås inte bli obligatoriska.

Regeringen föreslår vidare att domstolen skall kunna vägra att upplösa den

gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot en förälders vilja. En

förutsättning för ett sådant förordnande är att gemensam vårdnad är bäst för

barnet. Frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör enligt

propositionen övervägas ytterligare.

Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet skall domstolen enligt regeringens

förslag kunna besluta om barnets boende och umgänge. Vad domstolen bestämt om

barnets boende skall kunna verkställas enligt bestämmelserna i 21 kap. FB.

Samarbetssamtal skall kunna avse även frågor om barnets boende. Barnets rätt

till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts, enligt

propositionens förslag, fram i lagen. Vidare betonas föräldrarnas gemensamma

ansvar för att barnets behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. Härigenom

understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en

skyldighet att umgås med barnet.

I propositionen föreslås vidare att den förälder som barnet bor hos skall ta

del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med den

andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall bestämmas efter vad som är skäligt

med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.

En annan nyhet är att föräldrarna skall kunna bestämma om vårdnad, boende och

umgänge genom avtal. Avtalet skall gälla, om det godkänns av socialnämnden Det

skall godkännas, om det som har överenskommits är till barnets bästa eller -

när avtalet går ut på gemensam vårdnad - inte är uppenbart oförenligt med

barnets bästa. Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med

beaktande av barnets ålder och mognad. Ett godkänt avtal skall enligt det nu

föreliggande förslaget kunna verkställas på samma sätt som ett

domstolsavgörande som har vunnit laga kraft.

Rätten till umgängesavdrag vid betalning av underhållsbidrag och

återbetalning av underhållsstöd föreslås vidgad. En bidragsskyldig förälder som

haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller

under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn skall sålunda

få göra ett avdrag från det underhållsbidrag som han eller hon skall betala.

Motsvarande regler föreslås gälla för rätten till umgängesavdrag vid

återbetalning enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Slutligen inrymmer förslaget ett upphävande av lagen (1973:650) om medling

mellan samlevande.

Samtliga lagändringar var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.

I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att propositionen

skall avslås. Motionärerna menar att lagförslagen inte står i överensstämmelse

med principen om barnets bästa. Framför allt har, enligt motionärernas mening,

skyddet av barn mot misshandel och övergrepp inte beaktats i tillräcklig

utsträckning. Detta kommer enligt motionärerna till uttryck genom att

regeringen, trots brist på svensk forskning och i strid med internationell

forskning, utgår från att gemensam vårdnad alltid är bra för barnet (yrkande

1).

Utskottet vill först erinra om att hänsynen till barnets intressen har stått

i förgrunden redan vid de tidigare vidtagna och av utskottet inledningsvis

redovisade reformerna av FB. Syftet har varit att ge barnet en starkare

rättslig ställning och därvid klarare markera barnets behov och de hänsyn som

bör tas till barnets bästa. De i förevarande proposition framlagda lagförslagen

måste, enligt utskottets mening, i ett helhetsperspektiv ses som ytterligare

steg på den inslagna vägen. Inför ett ställningstagande till motionsyrkandet

måste vidare beaktas att förslagen syftar till att betona vikten av

samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning

som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge skall lösas.

Utskottet kan inte finna annat än att ett sådant synsätt är väl förenligt med

principen om barnets bästa och ser med tillfredsställelse att den utveckling

som påbörjats mot att föräldrarna i allt större utsträckning tar ett gemensamt

ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnadsfrågorna skall lösas

nu fortsätter och främjas.

Därutöver vill utskottet erinra om att det i propositionen - för att

ytterligare betona principen om barnets bästa - föreslås en övergripande

bestämmelse (6 kap. 2 a §) om att barnets bästa skall komma i främsta rummet

vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär

visserligen inte någon förändring i gällande rätt, men bestämmelsen markerar

tydligare än som är fallet i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som

en utgångspunkt för bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i

FB:s kapitel om vårdnad, boende och umgänge tar sitt avstamp i denna allmänna

regel. Den föreslagna portalparagrafen skall nämligen, såsom framgår av

propositionen, utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera

att barnets bästa alltid skall finnas med som en bas för bedömningen. Genom den

nya bestämmelsen knyts också regleringen av frågor om vårdnad, boende och

umgänge tydligare till barnkonventionen. Vid bedömningen av vad som skall anses

vara barnets bästa måste, anförs det i propositionen, hänsyn tas till allt som

rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är

möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet

beaktas. Däremot säger det sig, såsom också regeringen anför, att det ofta är

nära nog omöjligt att objektivt slå fast vad som är bäst för barnet. I sista

hand blir det domstolens respektive socialnämndens uppfattning, antaganden och

bedömningar som blir avgörande.

Utskottet anser mot den nu angivna bakgrunden att riksdagen bör ta ställning

till de enskilda förslagen och delar således inte den uppfattning som förts

fram i motion 1997/98:L9 att propositionen skulle vara oförenlig med principen

om barnets bästa. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionens

yrkande 1.

Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker ta upp frågor som har

aktualiserats genom motionerna eller som eljest tilldragit sig utskottets

uppmärksamhet. Betänkandet följer i huvudsak propositionens disposition.

Samarbetssamtal

Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig ledning i syfte att föräldrar

skall nå enighet i frågor om vårdnad och umgänge. Samarbetssamtal som en metod

att lösa vårdnads- och umgängestvister introducerades i början av 1970-talet,

och sedan den 1 mars 1991 är kommunerna enligt 12 a § socialtjänstlagen

(1980:620) skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal.

I mål om vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt socialnämnden eller

något annat organ att i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att nå

enighet mellan föräldrarna (6 kap. 18 § FB). Samtalen är inte obligatoriska,

och de förutsätter inte samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten är i

stället att ett förordnande om samarbetssamtal kan meddelas så snart det kan

antas tjäna något syfte. Dessa bestämmelser, som infördes år 1991, syftade

särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så

stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens, och i

lagstiftningsärendet strök utskottet under betydelsen av att föräldrar som har

separerat kan lösa uppkommande frågor rörande barnen i samförstånd (bet.

1990/91:LU13).

I den nu föreliggande propositionen gör regeringen bedömningen att åtgärder

bör vidtas för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret

för att information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till berörda

föräldrar bör, enligt regeringens mening, vila på Socialstyrelsen. Det bör

också vara Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för samarbetssamtalen

och överväga hur barnen skall informeras och få möjlighet att komma till tals

vid samtalen.

I propositionen föreslås också att det i 6 kap. 18 § första stycket FB införs

en bestämmelse som erinrar om att föräldrarna har möjlighet att genom

samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och

umgänge. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att markera att

föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i samförstånd innan de vänder sig

till domstol med sin tvist. Ingenting hindrar emellertid att föräldrarna

inleder eller fortsätter samtalen efter det att tvisten börjat handläggas vid

domstol.

I flera motioner föreslås ytterligare åtgärder i syfte att föräldrarna skall

kunna komma överens i frågor som rör barnen och att föräldrarna skall erbjudas

kvalificerad hjälp med detta. I motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

anförs att samhället måste satsa mer på förebyggande arbete för att minska

antalet vårdnadstvister i domstol. I motionen begärs ett tillkännagivande härom

(yrkande 2). Vidare yrkar motionärerna att riksdagen skall begära förslag om

hur samarbetssamtal skall kunna erbjudas vid alla separationer där barn är

inblandade (yrkande 10).

I motion 1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd), som väckts under den

allmänna motionstiden år 1997, förespråkas införandet av en förhandlingsmodell

där föräldrarna tillsammans med familjerådgivare kan komma överens i frågor som

rör umgänge och därmed sammanhängande kostnader. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att stöd och hjälp bör ges föräldrarna i samband med en

skilsmässa (yrkande 12).

I motion 1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd), som väckts under den

allmänna motionstiden 1996, framhålls att barnen måste sättas i centrum vid en

familjeseparation, och det begärs ett tillkännagivande om behovet av en

förhandlingsmodell för föräldrar som separerar. Enligt motionärerna bör

familjedomstolar inrättas inom socialtjänsten (yrkande 5).

Även i motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) förespråkas

inrättandet av särskilda familjenämnder - instanser bestående av personer med

bl.a. juridisk, social, barnpsykologisk och ekonomisk kompetens dit föräldrar

som tänker separera kan vända sig för att få information och hjälp att komma

fram till en överenskommelse. En sådan nämnd skulle handlägga ärendet innan det

eventuellt går vidare till domstol. Motionärerna yrkar att riksdagen skall

begära förslag om att inom socialtjänsten inrätta familjenämnder med speciell

sammansättning och kompetens (yrkande 6).

Inför ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna måste

utgångspunkten vara att erfarenheterna av verksamheten med samarbetssamtal har

visat sig vara mycket positiva. Av Vårdnadstvistutredningens utvärdering

framgår att antalet samarbetssamtal har mer än fördubblats mellan åren 1986 och

1993. Detta har lett till att föräldrarna i allt större omfattning kommer

överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbetssamtal före ett

domstolsförfarande har, enligt vad Vårdnadstvistutredningen redovisat, visat

sig ge bra resultat och dessutom med liten resursåtgång. Detta kan inte

föranleda utskottet att dra någon annan slutsats än att samarbetssamtalen är

ett bra instrument för att lösa konflikter. Om föräldrarna på ett tidigt

stadium får tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig ledning, är

utsikterna goda att en överenskommelse kan komma till stånd. I likhet med

motionärerna anser utskottet att det är mycket värdefullt att föräldrar som så

önskar kan få kvalificerat stöd och hjälp när det gäller att komma överens i

frågor som rör barnet. Föräldrar som tillsammans kan lösa uppkommande frågor i

samförstånd torde också, enligt utskottets mening, vara bättre rustade när det

gäller att tillgodose barnets behov och agera på ett sätt som står i

överensstämmelse med principen om barnets bästa.

Enligt utskottet får mot denna bakgrund motionerna 1997/98:L11 yrkandena 2

och 10 samt 1997/98:So629 yrkande 12 i huvudsak anses tillgodosedda med de i

propositionen framlagda lagförslagen och aviserade åtgärderna. Motionerna

avstyrks.

När det gäller frågan om att inrätta särskilda familjenämnder anser utskottet

i likhet med regeringen att nu föreslagna ändringar bör ges tid att verka. Om

en utvärdering av handläggningsformerna skulle visa att det föreligger behov av

ytterligare åtgärder, förutsätter utskottet att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag i ämnet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motionerna 1996/97:A707

yrkande 5 och 1997/98:L5 yrkande 6.

Utskottet övergår därmed till att behandla frågor som gäller samtalsledarna.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) påpekar i motion 1997/98:L6 att

samarbetssamtal med flyktingar och invandrare med olika kulturell och religiös

bakgrund kan innebära särskilda problem. Samtalsledarna bör enligt motionärerna

ges utbildning för att kunna hantera även sådana samtal. Motionärerna

framhåller vidare betydelsen av att såväl manlig som kvinnlig personal deltar i

samtalen. I motionen begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att öka

samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet, särskilt med avseende på

flyktingar och invandrare (yrkande 12).

I två motioner hävdas att männen diskrimineras vid samarbetssamtal, nämligen

i motion 1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och i motion

1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp). Motionärerna anser därför att det

i alla samarbetssamtal skall finnas personal av båda könen, för att komma till

rätta med mannens underläge. I motionerna begärs tillkännagivanden härom

(yrkandena 11 respektive 17).

Även i motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) poängteras vikten av

att både manlig och kvinnlig personal deltar i samarbetssamtalen. I motionen

begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 9). Vidare yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag om hur ytterligare manlig personal skall kunna

engageras i samarbetssamtalen. En sådan åtgärd syftar enligt motionärerna till

att förebygga våld i samband med separationer (yrkande 11).

Av propositionen framgår att samarbetssamtalen i dag ofta leds av två

kvinnliga samtalsledare. Enligt regeringens mening är det en angelägen uppgift

för kommunerna att försöka få in fler manliga samtalsledare i

samarbetssamtalen. Något behov av lagstiftning anses dock inte föreligga. När

det gäller invandrares tillgång till samarbetssamtal menar regeringen att det

bör ankomma på Socialstyrelsen att utarbeta informationsmaterial om den service

kommunerna ger i dessa avseenden. Särskilt bör därvid uppmärksammas att många

invandrare har behov av information på sitt eget modersmål.

Vad först gäller kompetensen hos samtalsledarna har utskottet ingen annan

uppfattning än den som förts fram i motion 1997/98:L6, och lagutskottet

instämmer i vad socialutskottet framhållit i sitt yttrande, nämligen att

kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtalen är av avgörande

betydelse. Som socialutskottet anfört ankommer det emellertid på huvudmannen

att svara för att kompetensen upprätthålls och vidareutvecklas. För att

samtalen skall fylla sin funktion krävs också, enligt socialutskottets mening,

att föräldrar utan onödigt dröjsmål får tillgång till dem.

Lagutskottet är vidare ense med vad som anförts i motion 1997/98:L6 om att

samarbetssamtal med invandrare och flyktingar med annan kulturell bakgrund kan

kräva särskilda kunskaper hos samtalsledarna. Ifrågavarande spörsmål bör,

enligt utskottets mening, utgöra ett viktigt inslag i Socialstyrelsens

metodutvecklande arbete. Det är också enligt utskottet betydelsefullt att

information om samarbetssamtalen kommer invandrarna till del. Utskottet

förutsätter att Socialstyrelsen tar erforderliga initiativ i detta avseende.

Vad härefter gäller spörsmålet om samtalsledarnas kön säger det sig självt

att det är önskvärt om samarbetssamtalen kan ledas av en kvinnlig och en manlig

samtalsledare. En sådan ordning är emellertid beroende av tillgängliga

personella resurser, och kan inte åstadkommas lagstiftningsvägen. Lagstadgade

krav på samtalsledarnas kön skulle dessutom, åtminstone initialt, kunna föra

med sig betydligt ökade väntetider.

Mot bakgrund av det anförda bör motionerna 1997/98:L6 yrkande 12,

1996/97:A806 yrkande 11, 1997/98:A804 yrkande 17 samt 1997/98:L11 yrkandena 9

och 11, enligt utskottets mening, inte föranleda någon riksdagens ytterligare

åtgärd, och motionerna avstyrks.

Frågan om huruvida samarbetssamtalen bör göras obligatoriska i den meningen

att talan om vårdnad m.m. inte får väckas innan samarbetssamtal har ägt rum tas

upp i ett antal motioner. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion 1997/98:L11

att frågan om obligatoriska samarbetssamtal bör övervägas ytterligare. I

princip måste, enligt motionärernas mening, samarbetssamtal ha förekommit för

att en talan om enskild vårdnad skall få väckas. Regeringen bör enligt

motionärerna återkomma med förslag om obligatoriska samarbetssamtal. I motionen

begärs mot denna bakgrund ett tillkännagivande om samarbetssamtalens värde som

konfliktlösningsmetod (yrkande 8).

Olof Johansson m.fl. (c) förespråkar i motion 1997/98:So801 att

samarbetssamtalen blir obligatoriska, även när föräldrarna är ense.

Motionärerna vill ha ett tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 9).

I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att förslaget om att öka

samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet inte är tillräckligt. I stället

bör samarbetssamtalen vara obligatoriska och föregå en eventuell domstols-

prövning av vårdnadsfrågan. Även i fall där föräldrarna är överens förekommer

enligt motionärerna lösningar som inte är bra ur barnets perspektiv. I motionen

begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 1).

Även Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vill i motion 1997/98:L5 lyfta fram

betydelsen av att samarbetssamtal kommer till stånd, särskilt på ett tidigt

stadium. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att sådana samtal bör vara

praxis (yrkande 5).

En motsatt uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v) i motion 1997/98:L9.

Motionärerna anser att samarbetssamtalen bör förutsätta samtycke från

föräldrarna och föreslår därför ett tillägg till 6 kap. 18 § FB med innebörd

att domstolen mot en förälders vilja inte skall kunna förordna om

samarbetssamtal i de fall en av föräldrarna dömts för vålds- eller sexualbrott.

I andra fall skall domstolen göra en riskbedömning och särskilt beakta risken

för att barnet eller den som motsätter sig samtalen utsätts för brott eller

andra trakasserier (yrkande 2).

Enligt vad som upplyses i propositionen fungerar den nuvarande ordningen, som

bygger på frivillighet, väl. Det är enligt regeringen inte självklart att ett

obligatorium skulle leda till någon ökning av antalet frivilliga

överenskommelser. Tvärtom kan, menar regeringen, ett tvångsmoment ibland

försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade samtal.

Regeringen anser därför att något obligatorium inte bör införas. Utvärderingen

av den nu föreslagna reformen och erfarenheterna från Norge, där

samarbetssamtalen är obligatoriska, kan dock enligt regeringen i framtiden ge

underlag för en annan bedömning.

En domstols möjlighet att förordna om samarbetssamtal bör, enligt regeringens

mening, inte heller i framtiden förutsätta samtycke från föräldrarna. I stället

skall, såsom är fallet i dag, ett förordnande om samarbetssamtal meddelas så

snart det kan antas tjäna något syfte.

Med anledning av förevarande motioner bör erinras om vad utskottet anförde

hösten 1990 i samband med tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen. Mot

att samarbetssamtalen skulle göras obligatoriska talade enligt utskottet det

faktum att det inte torde vara ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal

när det står mer eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte

kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att alltid

besluta om samarbetssamtal borde därför inte införas. Å andra sidan, anförde

utskottet vidare, borde domstolens möjligheter att få till stånd

samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna samtycker till

åtgärden. En lämplig avvägning var, enligt utskottets mening, att förordnande

om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte.

Härigenom ges domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet (bet. 1990/91:LU13 s. 16).

Utskottet är, liksom flertalet motionärer, införstått med att det är

värdefullt om samarbetssamtal kan komma till stånd i ett tidigt skede och innan

ett eventuellt domstolsförfarande inleds. Tidigare undersökningar har, såsom

redan framgått, visat att i de fall samarbetssamtal äger rum på ett tidigt

stadium, är prognosen mycket god för att föräldrarna skall kunna enas och en

rättslig tvist undvikas. Ju tidigare samtalen kommer till stånd, desto större

är i regel möjligheterna att föräldrarna når fram till en överenskommelse. I

likhet med regeringen måste utskottet emellertid ifrågasätta om ett

obligatorium skulle vara ändamålsenligt. Att tvinga människor, som själva

saknar motivation därtill, att delta i samarbetssamtal kan inte rimligtvis få

till följd att fler tvister löses. Ökad information om samarbetssamtalen och

förbättrad tillgänglighet kan däremot, enligt utskottets mening, leda till att

fler föräldrar frivilligt söker sig till samtalen, vilket måste bedömas som

positivt.

I sammanhanget måste också beaktas att det finns fall som överhuvudtaget inte

lämpar sig för samarbetssamtal. De risker som samarbetssamtalen i dessa fall

kan innebära tas upp i Kvinnovåldskommissionens betänkande (SOU 1995:60)

Kvinnofrid. Kommissionen pekar på att en misshandlad kvinna löper stor risk att

utsättas för ytterligare våld om hon tillsammans med mannen deltar i

familjerådgivning. Vidare framhåller kommissionen att familjerådgivningen har

likheter med samarbetssamtalen och att det i olika sammanhang manats till stor

försiktighet även i fråga om samarbetssamtal, när det finns misstankar om att

våld förekommit. Kommissionen anser att det är angeläget att man inom

domstolarna är medveten om att det i flera vårdnads- och umgängesmål döljer sig

kvinnovåldsproblematik. Domstolen måste sålunda i det enskilda fallet vara

observant på att modern kan vara utsatt för våld och därför noga pröva om det

är lämpligt att förordna om samarbetssamtal.

Sammanfattningsvis delar utskottet den uppfattning som kommer till uttryck i

propositionen, nämligen att samarbetssamtalen inte heller i fortsättningen

skall vara obligatoriska och inte heller förutsätta föräldrarnas samtycke. Vad

beträffar yrkande 2 i motion 1997/98:L9 om att det av lagtexten bör framgå när

domstolen, mot en förälders vilja, inte får förordna om samarbetssamtal vill

utskottet peka på att det av propositionen framgår att det inte framkommit

något som tyder på att domstolarna i dag skulle negligera de risker som i vissa

fall kan vara förenade med samtalen. Någon uttrycklig föreskrift i 6 kap. 18 §

om samtycke är, enligt utskottets mening, därför inte erforderlig. Utskottet

förutsätter vidare att regeringen, efter en utvärdering av de i detta ärende

föreslagna reformerna, tar upp de av motionärerna aktualiserade frågorna på

nytt, om detta skulle visa sig behövligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen bifaller propositionens

förslag i nu behandlad del (6 kap. 18 § FB).

Motionerna 1997/98:L11 yrkande 8, 1997/98:So801 yrkande 9, 1997/98:L7 yrkande

1, 1997/98:L5 yrkande 5 och 1997/98:L9 yrkande 2 avstyrks.

Utskottet övergår därmed till att behandla några motionsyrkanden som gäller

vilken sekretess som skall tillämpas vid samarbetssamtal. Som en allmän

bakgrund till de aktuella motionsspörsmålen bör upplysas följande. Bestämmelser

om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap. 4 § sekretesslagen

(1980:100). Sekretess gäller för uppgifter om enskildas personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men

(socialtjänstsekretess). Denna typ av sekretess gäller vid exempelvis vårdnads-

och umgängesrättsutredningar. Med familjerådgivning avses en verksamhet som

bedrivs av det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal

med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden eller familjer.

Begreppet familjerådgivning skall inte uppfattas så snävt att det endast

inbegriper fall då rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv, utan begreppet

skall också täcka sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter

en separation, så att föräldrarna får möjlighet att fungera tillsammans i

föräldrarollen. Vissa samarbetssamtal kommer därmed att falla in under

begreppet familjerådgivning (se prop. 1995/96:117). Inom familjerådgivningen

gäller sekretess för uppgifter som en enskild har lämnat i förtroende eller som

har inhämtats i samband med rådgivningen (familjerådgivningssekretess).

Sekretessen är i dessa fall absolut.

I vissa fall sker i dag samarbetssamtalen med socialtjänstsekretess, i andra

fall med familjerådgivningssekretess. När nuvarande bestämmelser om

samarbetssamtal infördes underströk utskottet, med anledning av en motion i

ämnet, vikten av att kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så

önskar samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess (se bet. 1990/91:LU13

s. 15).

Av en undersökning som Socialstyrelsen företog år 1993 framgår att det endast

är drygt 15 % av kommunerna som kan erbjuda samarbetssamtal under

familjerådgivningssekretess. Detta hänger samman med att verksamheten med

samarbetssamtal många gånger inte kan organiseras på ett sådant sätt att den

skiljer sig från övrig verksamhet inom familjerättssektionen. Om

samarbetssamtalen sker under familjerådgivningssekretess kan samtalsledarna

nämligen inte i ett senare skede delta i en vårdnads- eller umgängesutredning

som rör den aktuella familjen, såvida inte den enskilde efterger sekretessen.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L10 ett tillkännagivande

om att samarbetssamtalen bör ske under sekretess (yrkande 5).

I motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) tas vissa frågor upp som

rör samarbetssamtalens förhållande till familjerådgivningen. Motionärerna menar

att samarbetssamtal utanför en familjerådgivningsbyrå aldrig kan vara

familjerådgivning i egentlig mening. De hävdar att otydligheter i

lagstiftningen kan innebära minskad tilltro till familjerådgivningen och

medverka till att kommunerna inte organiserar självständig familjerådgivning. I

motionen begärs tillkännagivanden dels om sekretessen vid samarbetssamtal och

familjerådgivning (yrkande 18), dels om kompetensen hos den personal som är

engagerad i samarbetssamtal respektive familjerådgivning (yrkande 19).

Enligt propositionen kan samtal med parter som står i begrepp att separera

vara av så olika karaktär att det knappast är ändamålsenligt med enhetliga

sekretessregler för alla samtal. Vidare skulle det medföra resursproblem för

många kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för

familjerådgivningsverksamheten. Mot denna bakgrund anser regeringen att

sekretessen även fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär. Har samtalet

karaktär av familjerådgivning bör den strängare sekretessen gälla, medan i

andra fall det är tillräckligt med den s.k. socialtjänstsekretessen.

Självfallet är det viktigt att det före samtalet klargörs vilken inriktning

samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det är också enligt

propositionen av vikt att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är

avgörande för vilken sekretess som gäller.

I sammanhanget bör också påminnas om att Justitieombudsmannen (JO) i ett

uttalande år 1994 anfört att det inte är avgörande för sekretessbedömningen hur

verksamheten organiseras. Vilken sekretess som råder måste enligt JO i stället

bedömas med hänsyn till bl.a. samtalens inriktning och syfte, formerna för

samtalen och huruvida de kan ses som en del av eller ett led i annat ärende hos

förvaltningen (3280-1993).

Utskottet konstaterar att socialtjänstlagen (1980:620) ger kommunerna en

betydande frihet att inom vida gränser praktiskt ordna verksamheten med

familjerådgivning. Även när det gäller samarbetssamtalen har det överlämnats

till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att erbjuda samtal skall

fullgöras. I vissa fall sker samarbetssamtalen inom ramen för

familjerådgivningsverksamheten, och det är då naturligt att samtalen oftast har

karaktären av sådan rådgivning med vidhängande strängare sekretess. I andra

fall äger samtalen rum med samtalsledare, som i ett senare skede, även utan

samtycke från den enskilde, kan ges uppdrag att företa en vårdnadsutredning i

ärendet. I dessa fall råder socialtjänstsekretess och samtalsledarna är inte

undantagna vittnesplikt. Av avgörande betydelse är, enligt utskottets mening,

att det innan samtalen påbörjas tydligt klargörs för föräldrarna vilken typ av

sekretess som råder för samtalen och, om samtalsledaren senare kan komma att

företa en vårdnads- eller umgängesutredning, även detta tydliggörs för

föräldrarna. Det är vidare angeläget att samtalsledarna ges fördjupade

kunskaper om de sekretessregler som gäller för olika typer av samtal. Det

finns, enligt utskottets mening, anledning för Socialstyrelsen att i samband

med utbildningsinsatser och i det metodutvecklande arbetet uppmärksamma dessa

frågor.

Utskottets principiella uppfattning är att det är fördelaktigt om

samarbetssamtalen kan ske under sträng sekretess. Utskottet har emellertid

förståelse för de organisatoriska problem som kan uppstå om samtalen alltid

måste ske under familjerådgivningssekretess och delar därför regeringens

uppfattning att gällande regler i fråga om sekretessen bör bestå.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L10 yrkande 5.

Vad härefter gäller yrkandena 18 och 19 i motion 1997/98:L11, som närmast

gäller familjerådgivningsverksamheten, erinrar utskottet om att kommunerna

enligt socialtjänstlagen sedan den 1 januari 1995 har en skyldighet att sörja

för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning. I

lagstiftningsärendet uttalades att behovet att värna om familjerådgivningens

integritet och förtroende gör att försiktighet måste iakttas så att olika

roller inte hopblandas på ett felaktigt sätt. Sålunda ansågs det inte

tillfredsställande om socialsekreterare verksamma inom socialtjänsten också

fungerar som familjerådgivare. Det förutsattes också att familjerådgivningen

skulle vara en självständig verksamhetsgren och inte inordnas i den övriga

verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten (se prop. 1993/94:4, bet. SoU10).

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att något riksdagens

tillkännagivande eller annan åtgärd med anledning av motion 1997/98:L11

yrkandena 18 och 19 inte är påkallat. Motionsyrkandena avstyrks således.

I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om att en utvärdering bör göras inom två år för att se hur ett

ökat samhälleligt stöd påverkat antalet tvisteärenden till domstol (yrkande 4).

Vad gäller detta yrkande vill utskottet peka på att det framgår av

propositionen att regeringen har för avsikt att utvärdera nu föreslagna

reformer när de varit i kraft en tid. För att samarbetssamtalens effekt på

längre sikt skall kunna mätas är det, enligt regeringens mening, av vikt att

kommunerna dokumenterar i vart fall resultaten av samarbetssamtalen. Enligt vad

som anförs i propositionen behöver metoder och rutiner för detta arbete

utvecklas.

Mot denna bakgrund torde, enligt utskottets mening, det huvudsakliga syftet

med motionsyrkandet vara tillgodosett. Enligt utskottets mening bör riksdagen,

i vart fall inte nu, ange någon bestämd tidsgräns för en utvärdering. Utskottet

avstyrker därför bifall också till yrkande 4 i motion 1997/98:L10.

Gemensam vårdnad mot en förälders vilja

I 6 kap. 1 § FB anges att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god

fostran. I lagrummet slås också fast att barn skall behandlas med aktning för

sin person och egenart och att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning

eller annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden om ett barn har ett

ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov

enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att

barnet får den tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får

tillfredsställande försörjning och utbildning. För att hindra att barnet

orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står

under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

I 6 kap. FB regleras också vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt frågor

om barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den grundläggande regeln om

vem som skall ha vårdnaden finns i 3 §. I betämmelsen anges att barnet från

födseln står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra,

och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med

varandra står barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den

gemensamma vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter en

äktenskapsskillnad mellan föräldrarna.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna, kan föräldrarna

gemensamt ansöka hos domstol om att få gemensam vårdnad. Domstolen förordnar då

i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig

med barnets bästa. Föräldrar kan också få gemensam vårdnad genom en

registrering hos skattemyndigheten efter gemensam anmälan, antingen till

socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse

eller till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden

inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska

medborgare (6 kap. 4 §).

I fall där föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall rätten på begäran

av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall anförtros endast en av dem

efter vad som är bäst för barnet (6 kap. 5 §). Enligt detta stadgande får

rätten inom ramen för äktenskapsskillnadsmål även utan yrkande från någon av

föräldrarna anförtro vårdnaden åt endera av föräldrarna, om gemensam vårdnad

uppenbart är oförenligt med barnets bästa. Har endast den ena föräldern

vårdnaden om barnet kan vårdnaden överflyttas till den andra om detta är bäst

för barnet (6 kap. 6 §).

Enligt de av riksdagen år 1990 beslutade ändringarna i 6 kap. FB kan

domstolen bestämma att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en

förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och

vårdnaden anförtros en förälder. En förutsättning är dock att den förälder som

har yrkat att ensam få vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad,

om hans eller hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av

domstolen. Domstolen kan vidare bestämma att vårdnaden skall vara gemensam i

sådana fall då en förälder har yrkat det och den andra föräldern inte motsätter

sig gemensam vårdnad.

I den proposition som låg till grund för riksdagens år 1990 beslutade

ändringar i 6 kap. angavs bl.a. att med utgångspunkt i att gemensam vårdnad

typiskt sett kan gagna ett barns intresse, det typiskt sett också ofta ligger

närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i centrum att

sträva efter gemensam vårdnad. En förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan

därför vara ett tecken på att intresset och ambitionen hos den föräldern att

söka upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den andra föräldern

är mindre. Men motståndet kan naturligtvis också bottna i andra orsaker. Det

kan bero på en strävan hos föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det

kan också ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller

ständiga trakasserier från ena makens sida, förhållanden som kan göra det svårt

eller omöjligt med en vårdnadsform som förutsätter enighet i frågor som rör

barnet. Vidare framhölls att bedömningen i det enskilda fallet måste vara

mycket lyhörd och noggrant inriktas på de omständigheter och behov som

föreligger i just det fallet (prop. 1990/91:8 s. 34).

I olika sammanhang har påpekats att det är viktigt för ett barns utveckling

att barnet har nära och goda relationer till båda föräldrarna, även om dessa

bor isär. En bristfällig kontakt med en av föräldrarna kan försämra barnets

utveckling i olika avseenden. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet

skall rätten fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god

kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 6 a §). Enbart det förhållandet att en

förälder är ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern kan emellertid

inte motivera bedömningen vare sig att det skulle röra sig om umgängessabotage

eller att vårdnadshavaren skall bedömas som olämplig. I stället kan förälderns

handlande ha sin grund i en strävan att försöka skydda barnet från att utsättas

för övergrepp eller annars råka illa ut. Det kan också finnas andra skäl som

kan motivera att vårdnaden inte bör flyttas över till den andra föräldern

(prop. 1990/91:8 s. 39).

Den 1 juni 1993 infördes i 6 kap. FB en bestämmelse om att rätten vid sitt

ställningstagande i en umgängesfråga även skall beakta risken för att barn

utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far

illa (6 kap. 15 §). Tanken med tillägget var att markera vikten av att

domstolen vid avgörandet av umgängesfrågor beaktar föreliggande risker för att

barnet vid utövandet av umgänge far illa. Det behöver inte vara ställt utom

allt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet

far illa för att det skall inverka på beslutet om umgänge. Det räcker med att

det föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för

det. I den då aktuella propositionen framhölls bl.a. att när det talas om risk

för övergrepp, detta kan gälla fysiska övergrepp, såsom misshandel eller

sexuella förgripelser. Omständigheter som därvid kan spela in kan vara

umgängesförälderns allmänna attityd till våld, eventuella tidigare övergrepp,

hotelser om övergrepp m.m. Också övergrepp som enbart är av psykisk natur måste

beaktas (prop. 1992/93:139 s. 37, bet. LU22).

I den nu föreliggande propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna om

gemensam vårdnad (6 kap. 5 §). De föreslagna ändringarna innebär att domstolen

skall kunna vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan

vårdnad mot en förälders vilja. Många gånger kommer, enligt vad som anförs i

propositionen, avgörandet i vårdnadsfrågan att bli detsamma som med i dag

gällande regler, men domstolen får större handlingsfrihet än för närvarande vid

avgörande av frågor om vårdnad för att barnets bästa skall kunna tillgodoses.

Utgångspunkten är alltid att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för

barnet.

Att det genom den föreslagna ändringen öppnas en möjlighet för domstolarna

att besluta om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja får enligt

regeringen självfallet inte leda till att den förälderns motstånd mot gemensam

vårdnad negligeras. Detta motstånd kan bero på en vällovlig önskan att skydda

barnet. Om det finns risk för att barnet far illa vid gemensam vårdnad, skall

domstolen givetvis beakta det. Om det i vissa fall är olämpligt med gemensam

vårdnad mot den ena förälderns vilja, kan det i andra fall vara bäst för barnet

att den föräldern inte får sin vilja igenom. Så kan, enligt vad som anförts i

propositionen, vara fallet när modern har ensam vårdnad och fadern önskar

gemensam vårdnad samt modern motsätter sig detta utan något godtagbart skäl.

Ofta kommer det i dessa fall inte i fråga att föra över vårdnaden till fadern

ensam, varför gemensam vårdnad är enda sättet för fadern att få del i

vårdnaden. Ett sådant arrangemang kan då vara till barnets bästa, trots moderns

motstånd. Det är enligt regeringen bl.a. för sådana situationer som den

föreslagna lagändringen är avsedd. Målet bör vara att föräldrar har gemensam

vårdnad i samtliga fall då den vårdnadsformen är bäst för barnet. Om båda

föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad saknas dock, enligt regeringen,

förutsättningar för denna vårdnadsform.

I propositionen föreslås också att det skall införas en uttrycklig

bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av

alla frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge. Nuvarande

bestämmelser om vad som skall beaktas vid bedömningen av frågor om vårdnad m.m.

förslås bli samordnade (6 kap. 2 a och 2 b §§). Den nuvarande bestämmelsen om

att rätten vid sitt avgörande i en umgängesfråga skall beakta risken för att

barn utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars

far illa föreslås gälla även vid avgörande av vårdnad och boende.

I flera motioner ifrågasätts regeringens förslag såvitt gäller gemensam

vårdnad mot en förälders vilja. I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd) yrkas avslag på regeringens förslag i denna del. Motionärerna hänvisar

till fall där missbruk, övergrepp och våld förekommer inom familjen och där

gemensam vårdnad skulle vara till skada för barnet. Gemensam vårdnad skulle,

enligt motionärernas mening, i ett sådant fall bli ett lagligt instrument att

ifrågasätta varje beslut som rör barnet (yrkande 2).

Även Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion 1997/98:L8 att förslaget om

gemensam vårdnad mot en förälders vilja skall avslås (yrkande 2). Förslaget

bygger, enligt motionärernas mening, på föreställningen om att det genom

myndighetsbeslut går att tvinga fram ett samarbete mellan djupt oeniga

föräldrar. Ett vårdnadsbeslut som strider mot föräldrarnas vilja kan, enligt

motionärernas mening, knappast någonsin vara till barnets bästa i det enskilda

fallet.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) är i motion 1997/98:L10 kritiska mot regeringens

förslag om att domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad mot en

förälders vilja. Gemensam vårdnad förutsätter enligt motionärerna att

föräldrarna kan samarbeta. Annars kan maktkampen mellan föräldrarna fortsätta

även efter separationen, varvid risken enligt motionärerna är stor att barnet

får sitta emellan. I de fall övergrepp inom familjen har konstaterats bör

gemensam vårdnad vara utesluten. I motionen begärs tillkännagivanden om att

gemensam vårdnad inte skall förekomma när en förälder motsätter sig detta och

när det förekommer våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande inom familjen

(yrkandena 1 och 2).

I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) framhålls att för barnens

bästa måste gemensam vårdnad vara utesluten när övergrepp har förekommit inom

familjen. I dessa fall kan gemensam vårdnad bidra till de svårigheter utsatta

kvinnor har när det gäller att skydda sig själva och barnet. Motionärerna

föreslår ett förtydligande i 6 kap. 2 a § FB om att risken för barnet alltid

måste beaktas vid frågor som rör vårdnad, boende och umgänge (yrkande 3).

Motionärerna vill också avslå förslaget om gemensam vårdnad mot en förälders

vilja (yrkande 5).

Bland motionerna finns också sådana som är positiva till en ökad användning

av institutet gemensam vårdnad. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) hemställer i motion

1997/98:L11 om ett tillkännagivande om att samhället bör förbättra

förutsättningarna så att gemensam vårdnad kan bli norm (yrkande 1).

Motionärerna vill dock förstärka domstolarnas möjlighet att göra en individuell

prövning i de fall barnets säkerhet kräver det och anser att riksdagen bör

utforma 6 kap. 2 a § i enlighet härmed (yrkande 12). Därutöver yrkas ett

tillkännagivande om risken för barns psykiska utveckling när misshandel av

modern eller syskon ägt rum (yrkande 13). Motionärerna anser också att en

utvärdering av hur domstolarna tillämpat den nya bestämmelsen om gemensam

vårdnad mot en förälders vilja bör äga rum och vill att regeringen inom två år

skall återkomma med en redogörelse härför (yrkande 14).

I motion 1996/97:L407 av Chatrine Pålsson och Inger Davidson (kd) framhålls

att många problem i samband med en skilsmässa skulle kunna undanröjas om

barnets behov sattes i centrum. Ambitionen bör enligt motionärerna vara att

föräldrarna får gemensam vårdnad. I motionen yrkas att riksdagen skall begära

förslag om åtgärder för att underlätta för barnen vid vårdnadstvister och

skilsmässa.

Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begär i motion 1997/98:So629 ett tillkännagivande

om att gemensam vårdnad efter skilsmässa bör eftersträvas, om inte särskilda

skäl talar emot (yrkande 14).

I motion 1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) anförs att gemensam

vårdnad efter skilsmässa torde ge bäst förutsättningar för att barnet skall

kunna ha en fortsatt vardagskontakt med båda föräldrarna. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om lagstadgad rätt för barn att ha kontakt med båda sina

föräldrar (yrkande 2).

Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion 1996/97:So636 ett tillkännagivande om

att gemensam vårdnad bör vara det naturliga efter en skilsmässa, om inte mycket

starka skäl talar däremot (yrkande 1).

I motion 1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl. (c) anförs att lagstiftningen

måste förändras så att barnen så långt det är möjligt garanteras rätten till

båda föräldrarna. I motionen begärs ett tillkännagivande om att gemensam

vårdnad skall vara det normala (yrkande 2).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion 1997/98:A806 att utgångspunkten bör

vara gemensam vårdnad och att ensam vårdnad endast bör förekomma i

undantagsfall. Ett tillkännagivande om vårdnad och umgänge begärs i motionen

(yrkande 19 delvis).

Ett motsvarande yrkande finns i motion 1996/97:So658 av Lars Leijonborg

m.fl., vari begärs ett tillkännagivande om barnens rätt till umgänge med båda

sina föräldrar även vid skilsmässa och separation (yrkande 6 delvis).

I två motioner hävdas att män diskrimineras vid vårdnadstvister, nämligen i

motion 1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och i motion 1997/98:A804

av Barbro Johansson m.fl. (mp). Motionärerna anser att gemensam vårdnad skall

vara en självklarhet, och de förespråkar tillkännagivanden om en översyn av

rättspraxis vid vårdnadstvister (yrkande 10 resp. yrkande 16).

I motion 1997/98:L415 av Magnus Johansson och Jan Björkman (s) begärs ett

tillkännagivande om en offentlig utredning om orsakerna till att vårdnaden om

barn i så stor utsträckning tillerkänns modern.

I motion 1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) yrkas ett tillkännagivande om

att frågan om hur vårdnadstvister löses mellan föräldrarna bör uppmärksammas i

ett jämställdhetsperspektiv (yrkande 3).

Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp, v, mp, kd) begär i motion 1996/97:L420 ett

tillkännagivande om att gemensam vårdnad bör vara enda alternativet, utom i

vissa undantagsfall då missbruk eller våld förekommit. I sådana undantagsfall

skall domstolen enligt motionärerna kunna förordna om ensam vårdnad under en

begränsad tid.

I en motion yrkas att ensam vårdnad i vissa fall helt skall utmönstras ur

lagstiftningen, nämligen i motion 1996/97:L418 av Karl-Göran Biörsmark (fp),

som begär ett tillkännagivande om att gemensam vårdnad bör vara enda

alternativet när föräldrar skiljer sig eller separerar (yrkande 1).

Utskottet vill först påminna om de uttalanden som gjordes i samband med

tillkomsten av nu gällande regler om gemensam vårdnad. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1990/91:LU13 framhöll utskottet att institutet gemensam

vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare

betoning av barnets intresse. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är

nämligen att framför allt främja goda förhållanden mellan barnet och båda

föräldrarna. Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen vid

beslut om gemensam vårdnad strök utskottet under att domstolen i såväl dessa

mål som i alla andra vårdnadsmål - utifrån de förhållanden som föreligger i det

enskilda fallet - skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

I det nu aktuella ärendet har socialutskottet i sitt yttrande till

lagutskottet anfört att gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i utvecklingen

mot en starkare markering av barnets intresse och barnets bästa. Det gäller

enligt socialutskottet att främja goda förhållanden mellan barnet och båda

föräldrarna. Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför

ensam vårdnad för ena föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten

mellan föräldrarna är så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor

som rör barnet. Socialutskottet påpekar därvid att när misshälligheterna

utvecklats så långt, det ofta är bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam

vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare att ha en bra kontakt

med både sin mor och far och att slippa konflikter mellan föräldrarna än att

föräldrarna har gemensam vårdnad. Enligt socialutskottet är det en mycket svår

och grannlaga uppgift att avgöra mål om gemensam vårdnad, boende och umgänge.

Konflikter mellan föräldrar har ibland sin grund i förhållanden som våld eller

övergrepp från den ena föräldern mot den andra föräldern eller barnet.

Socialutskottet understryker också betydelsen av att nuvarande bestämmelser

om att domstolarna skall beakta risken för att barn utsätts för övergrepp,

olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa förs in i den nya

2 a §. Därmed framhålls, enligt socialutskottets mening, på ett bättre sätt

vikten av bestämmelsen, vilken förutom umgänge även kommer att omfatta frågor

om vårdnad och boende. Föreligger risk att ett barn kommer att misshandlas,

utsättas för övergrepp, olovligen föras bort eller hållas kvar eller på annat

sätt fara illa måste detta noga beaktas vid bedömning av frågan om vårdnad,

boende och umgänge. Samhället har, framhåller socialutskottet, ett stort ansvar

för att skydda dessa barn.

Lagutskottet är för sin del helt ense med socialutskottet om vikten av att,

med barnets bästa för ögonen, främja goda förhållanden mellan barnet och dess

föräldrar. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i

barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer också

till uttryck i barnkonventionen, där det i artikel 18 sägs att

konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av

principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran

och utveckling. Barnkommittén, som haft regeringens uppdrag att se över svensk

lagstiftning i ljuset av barnkonventionen, framhåller också i sitt betänkande

(SOU 1997:116) Barnets bästa i främsta rummet, bl.a. att kontinuitet i barnets

relation till föräldrarna är ett av barns allra mest grundläggande behov.

Frågan om vem som har den rättsliga vårdnaden om barnet är, enligt utskottets

mening, ur barnets perspektiv i och för sig inte ensamt avgörande för hur

kontakten mellan barnet och dess föräldrar kommer att utvecklas. I stället är

för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och

sin far och att slippa konflikter mellan föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt

ansvar kan dock många gånger bidra till att främja goda förhållanden mellan

barnet och dess föräldrar och medverka till ett ökat engagemang från båda

föräldrarnas sida i angelägenheter som rör barnet. I andra, mer sällsynta, fall

kan gemensam vårdnad i stället vara konfliktskapande och förstärka redan

befintliga misshälligheter föräldrarna emellan.

Ytterligare en aspekt som måste beaktas är barns särskilda sårbarhet. Som

socialutskottet påpekat i sitt yttrande är det mycket angeläget att barn på

alla sätt skyddas mot misshandel och övergrepp. Artikel 19 i barnkonventionen

stadgar att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga

lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i

utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller

psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,

misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är

i föräldrarnas eller den ena förälderns eller annan persons vård.

När det gäller tillämpningen av den föreslagna nya bestämmelsen om gemensam

vårdnad vill lagutskottet därför särskilt understryka att lagändringen inte får

medföra att det mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemensam vårdnad

även mot en förälders önskemål. Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför

vägande skäl för sin ståndpunkt, är det oftast lämpligast att inte gå emot den

personens vilja. Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel

eller trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälders

sida, torde det nämligen vara bäst för barnet att den ena föräldern får ensam

vårdnad. I propositionen anförs emellertid att övergrepp inom familjen inte

alltid bör utesluta gemensam vårdnad och att detta som alltid blir beroende av

en prövning i det enskilda fallet. Därtill vill utskottet som sin mening

framhålla att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för

våld, trakasserier eller annan kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en

förälders vilja bör vara utesluten.

Frågan om vårdnaden om ett barn bör tillkomma föräldrarna gemensamt eller

endast en av dem måste alltid avgöras med beaktande av förhållandena i det

enskilda fallet och utifrån en bedömning av vad som är bäst för barnet.

Möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör, mot

bakgrund av vad som anförts ovan, användas med stor försiktighet och lyhördhet.

Det nu föreliggande lagförslaget om gemensam vårdnad ger emellertid domstolen

större handlingsfrihet att ta hänsyn till alla de omständigheter som måste

beaktas vid bedömningen av vad som skall anses vara barnets bästa. Mot denna

bakgrund anser utskottet att propositionens förslag i denna del bör godtas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen bör anta propositionens

lagförslag i nu behandlad del (6 kap. 5 § FB) och avslå motionerna 1997/98:L5

yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 samt 1997/98:L10

yrkandena 1 och 2.

När det gäller yrkandena i motionerna 1997/98:L9 och 1997/98:L11 om en ändrad

lydelse av den föreslagna 2 a § i 6 kap. vill utskottet framhålla att

propositionens uttalanden med de tillägg som utskottet nu förordat får anses

till fyllest. Någon ändring i regeringens förslag till utformning av nämnda

lagrum är därför enligt utskottet inte erforderlig. Utskottet tillstyrker

därför propositionen också i denna del (6 kap. 2 a § FB) och avstyrker

motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 och 1997/98:L11 yrkande 12.

Även yrkande 13 i motion 1997/98:L11 avstyrks.

Till följd av utskottets sålunda gjorda ställningstaganden får motionerna

1997/98:L11 yrkande 1, 1996/97:L407, 1997/98:So629 yrkande 14, 1997/98:A805

yrkande 2, 1996/97:So636 yrkande 1, 1996/97:A819 yrkande 2, 1997/98:A806

yrkande 19 i nu behandlad del och 1996/97:So658 yrkande 6 i nu behandlad del i

huvudsak anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

Enligt vad som sägs i propositionen har regeringen för avsikt att utvärdera

den nu föreslagna reformen när den varit i kraft en tid. Något tillkännagivande

med anledning av motion 1997/98:L11 yrkande 14 är därför inte behövligt.

Inte heller bör något tillkännagivande med anledning av motionerna

1996/97:A806 yrkande 10, 1997/98:A804 yrkande 16, 1997/98:L415, 1997/98:A808

yrkande 3 och 1996/97:L420 komma i fråga. Även dessa motioner avstyrks.

Utskottets ställningstagande till regeringens förslag innebär att utskottet

också avstyrker bifall till motion 1996/97:L418 yrkande 1.

Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

Enligt 6 kap. 3 § FB står barnet från födseln under vårdnad av båda

föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam.

Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom domstols

förordnande, genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs, eller - om inte domstol tidigare beslutat i vårdnadsfrågan - genom

en anmälan till skattemyndigheten (6 kap. 4 §).

Många av motionerna rör frågan om även ogifta föräldrar automatiskt skall ha

gemensam vårdnad. Carina Hägg (s) begär i motion 1997/98:L407 att riksdagen

beslutar om en sådan ändring i FB att föräldrarna vid barnets födelse,

oberoende av civilstånd, automatiskt får vårdnaden om barnet gemensamt.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkar i motion 1997/98:L6 ett

tillkännagivande om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör

införas. Motionärerna anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen

med förslag härom (yrkande 4).

I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att lagstiftningen bör

bygga på ett delat föräldraansvar även i situationer där föräldrarna levt

åtskilda eller i olika samlevnadsförhållanden. Motionärerna begär därför ett

tillkännagivande om att gemensam vårdnad skall gälla från det att faderskapet

har fastställts (yrkande 2).

I motion 1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) förespråkas en

lagstiftning som bygger på att äktenskap och samboförhållanden är likställda

när det gäller vårdnadsansvaret. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor (yrkande 8).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L11 tre tillkännagivanden om

automatisk gemensam vårdnad för ogifta. Syftet är, enligt motionärerna, att

stärka jämställdheten och öka mäns möjligheter och skyldigheter att ta sitt

föräldraansvar. Motionärerna anser att frågan om gemensam vårdnad från det att

faderskapet fastställs och oberoende av vilken samlevnadsform föräldrarna valt

bör utredas närmare (yrkandena 3 och 16). Vidare framhålls i motionen att

gemensam vårdnad bör vara en självklarhet i de fall föräldrarna bor tillsammans

när barnet föds (yrkande 15).

En helt annan uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v). I motion 1997/98:L9

begärs ett tillkännagivande om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar inte bör införas. En sådan ordning skulle kunna medföra att modern

inte vill medverka till att faderskapet fastställs och kan, enligt

motionärernas mening, leda till en onödig ökning av antalet vårdnadstvister

(yrkande 4).

Med anledning av nu aktuella motioner erinras om att utskottet hösten 1990, i

samband med behandlingen av proposition 1990/91:8 med vissa ändringar rörande

vårdnad och umgänge, behandlat en motion om gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar. Utskottet anförde då att gemensam vårdnad torde vara en lika

naturlig lösning för ogifta samboende föräldrar som för gifta föräldrar.

Situationen är, menade utskottet, dock annorlunda när det gäller ogifta

föräldrar som inte bor tillsammans, eftersom deras förhållanden kan vara av

mycket skiftande karaktär. Det kan exempelvis vara fråga om föräldrar som inte

har sådana relationer till varandra som är en nödvändig förutsättning för att

gemensam vårdnad skall fungera. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att tiden

ännu inte var mogen för att överväga en generell huvudprincip om gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar som inte sammanbor. Några liknande principiella

invändningar kunde, anförde utskottet vidare, inte anföras när det gäller

frågan om gemensam vårdnad för ogifta samboende föräldrar. En huvudregel om

gemensam vårdnad i dessa fall skulle dock medföra praktiska problem beroende på

att det inte - såsom vid äktenskap - finns någon helt entydig och för alla

synlig markering av att ett samboförhållande föreligger. I avsaknad av något

sådant kriterium som kan ange vem som är vårdnadshavare för barnet var

utskottet inte berett att förorda en huvudprincip om gemensam vårdnad för

ogifta samboende föräldrar (bet. 1990/91:LU13).

I den proposition som nu föreligger till behandling anser regeringen att

frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör övervägas

ytterligare. Regeringen anför att, även när det gäller ogifta föräldrar, ett

gemensamt rättsligt ansvar för barnet är den naturliga utgångspunkten. Med en

ordning där alla föräldrar automatiskt har gemensam vårdnad om sina barn skulle

barnets behov av båda föräldrarna och föräldrarnas gemensamma ansvar för sitt

barn markeras tydligare än i dag. Enligt regeringens mening finns det goda skäl

att överväga om det är möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till

huvudprincip även för ogifta föräldrar och hur en sådan reglering i så fall

skulle kunna utformas. Detta kräver enligt regeringen en noggrann analys, och

frågan kommer därför att beredas vidare i Justitiedepartementet.

I likhet med regeringen anser utskottet att frågan om automatisk gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare. De spörsmål som är

förknippade med en sådan ordning bör, enligt utskottets mening, sålunda bli

föremål för en mer ingående belysning. I avvaktan på frågans vidare beredning i

Regeringskansliet bör, enligt utskottets mening, motionerna 1997/98:L407,

1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98: So801 yrkande 8,

1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 samt 1997/98:L9 yrkande 4 inte nu föranleda

någon riksdagens vidare åtgärd.

Särskilt förordnade vårdnadshavare, m.m.

I detta avsnitt behandlas vissa motionsyrkanden från allmänna motionstiden åren

1996 och 1997, som bl.a. rör särskilt förordnade vårdnadshavare. Ifrågavarande

spörsmål behandlas inte i den nu föreliggande propositionen.

Nuvarande regler om särskilt förordnade vårdnadshavare innebär följande. Om

båda föräldrarna har vårdnaden om barnet och en av dem dör, blir den

efterlevande automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda föräldrarna dör, skall

rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt

anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. När

barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna förälder dör,

skall domstolen på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av

socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är

lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 § FB).

I fall vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att

ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två personer kan utses att

gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans

under äktenskapsliknande förhållanden. Om vårdnadshavare skall förordnas efter

föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de

önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är

olämpligt (6 kap. 10 a §). När barnet självt har nått tillräcklig mognad och

motsätter sig att den utpekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det

inte anses lämpligt att förordna honom eller henne. I en del fall kan också,

efter det att den avlidne föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha

ändrats på ett sätt som gör det olämpligt att följa önskemålet (se prop.

1993/94:251 s. 186).

I motion 1996/97:L412 av Bertil Persson (m) anförs att, när föräldrarna

avlidit, vårdnaden om ett barn i första hand bör anförtros mor- och

farföräldrarna. Endast i undantagsfall bör denna regel enligt motionären

frångås. I motionen begärs ett tillkännagivande härom.

Tuve Skånberg (kd) begär i motion 1996/97:L408 ett tillkännagivande om att

vårdnaden om barn som mist sina föräldrar normalt skall ges till någon i

barnets familje- eller släktkrets. Härigenom kan barnet enligt motionärerna

tillförsäkras sin historia och sitt biologiska och sociala arv.

I samband med tillkomsten av 6 kap. 10 a § påpekades i den då aktuella

propositionen att det inte går att med exakthet ange de närmare kriterierna för

vem som bör utses till vårdnadshavare. I det enskilda fallet får hänsyn tas

till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till

den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvanter till

barnet finns inte angivet. Många gånger framstår det säkerligen som naturligt

att vårdnadshavaren är en person som utöver en personlig kontakt även har en

släktrelation till barnet. Även något äldre personer, t.ex. mor- och

farföräldrar, kan komma i fråga som vårdnadshavare (prop. 1993/94:251 s. 185).

I sammanhanget finns också skäl att påminna om att regeringen i proposition

1996/97:124 om ändring i socialtjänstlagen, när det gäller placering av barn i

familjehemsvård, uttalat att socialnämnden inte får förbise möjligheten att

hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Särskilt nämndes att även

något äldre personer, såsom mor- och farföräldrarna, kan komma i fråga som

familjehemsföräldrar. Vid behandlingen av propositionen anförde socialutskottet

att barnets bästa skall vara en ledstjärna i arbetet med barn, och på

socialutskottets initiativ beslutade riksdagen om ett tillägg till 22 §

socialtjänstlagen (1980:620) med innebörden att vid placering av barn, det i

första hand bör övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan

närstående. Utgångspunkten är dock alltid barnets bästa (bet. 1996/97: SoU18).

Lagutskottet vill för sin del stryka under att valet av vårdnadshavare, även

i den situationen att barnet mist sina föräldrar, alltid skall ske med

beaktande av vad som är bäst för barnet. Utskottet utgår från att man vid valet

av vårdnadshavare, i likhet med vad som gäller i fråga om valet av familjehem,

inte förbiser barnets nära anhöriga. En bedömning av vad som är till barnets

bästa måste göras i varje särskilt fall. Mot denna bakgrund är utskottet inte

berett att förorda något tillkännagivande med anledning av motionerna 1996/97:

L412 och 1996/97:L408. Motionerna avstyrks.

Ett spörsmål som gäller styvföräldrar som vårdnadshavare tas upp i motion

1997/98:L421 av Ingrid Burman (v). I motionen begärs ett tillkännagivande som

går ut på att möjligheter att överflytta vårdnaden till en styvförälder bör

tillskapas.

Som framgått ovan finns inte någon regel om att en styvförälder automatiskt

skall komma i fråga som legal vårdnadshavare. I stället gäller att, om barnet

står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna dör, rätten på ansökan

av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden skall anförtro

vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två

särskilt förordnade vårdnadshavare. Om en styvförälder därvid bör komma i fråga

som vårdnadshavare får avgöras med beaktande av omständigheterna i det enskilda

fallet.

Enligt utskottets mening ger den nu aktuella motionen inte något underlag för

slutsatsen att det skulle föreligga något behov av ändrade lagregler på

området. Motion 1997/98:L421 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet övergår därmed till att behandla en motion som gäller barn som

vistas i familjehem. I motion 1997/98:So613 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande med innebörden att vårdnaden om ett barn skall kunna

anförtros de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna gemensamt.

Däremot skall, enligt motionärernas mening, en vårdnadsöverföring till

familjehemsföräldrarna inte kunna ske om de biologiska föräldrarna är i livet

(yrkande 6). Vidare yrkas ett tillkännagivande om att familjehemsföräldrarna

inte skall ha rätt att adoptera barnet förrän det har fyllt 18 år (yrkande 7).

Med anledning av motionen finner utskottet skäl att först erinra om

innehållet i gällande rätt. Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i

ett annat enskilt hem än föräldrahemmet - ett s.k. familjehem - och är det

uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att

vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller till

någon av dem, skall domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt

förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om överflyttning av

vårdnaden till familjehemsföräldrar prövas på talan av socialnämnden (6 kap. 8

§ FB). I samband med bestämmelsens tillkomst framhöll föredragande statsrådet

att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under flera år, innan

det kan bli aktuellt att överväga att flytta över vårdnaden till

familjehemsföräldrarna och att det krävs att barnet har fått en så stark

bindning till familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt eget (prop.

1981/82:168

s. 70).

I sammanhanget bör även erinras om att regeringen i proposition 1989/90:28 om

vård i vissa fall av barn och ungdomar berett riksdagen tillfälle att ta del av

vad som anfördes om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar.

Föredragande statsrådet anförde därvid bl.a. att det finns fall, där man redan

från början kan förutse en långvarig placering. I sådana situationer bör man

skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och

stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen kunna ske genom att

socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över till

familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter en långvarig placering

har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden, enligt vad som anfördes i den

då aktuella propositionen, i högre grad än dittills aktualisera en

vårdnadsöverflyttning. I sitt av riksdagen godkända betänkande instämde

socialutskottet i bedömningen att möjligheterna att få vårdnaden om barn och

ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större

utsträckning (bet. 1989/90:SoU15).

Bestämmelser om adoption finns huvudsakligen i 4 kap. FB. En adoption innebär

som regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom familjerätten och

i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget barn och att alla

band med barnets biologiska släkt klipps av. En giltig adoption kan numera inte

hävas. Adoptionsinstitutet kringgärdas av regler till skydd främst för barnet

men också för de ursprungliga föräldrarna. Huvudregeln är att den som har fyllt

12 år inte får adopteras utan eget samtycke (5 §). Den som inte har fyllt 18 år

får i princip inte adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En förälder som

inte har del i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta kan ske (5 a §

och 10 §). För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges

endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat

barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga

förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till

adoptionen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall

domstolarna ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och

mognad, även i de fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).

Vad först angår den i motionen aktualiserade frågan om vårdnaden för barn som

är placerade familjehem, kan utskottet inte se några fördelar med en ordning

som innebär att vårdnaden skulle anförtros de biologiska föräldrarna och

familjehemsföräldrarna gemensamt. När en domstol avgör frågor om vårdnad skall

domstolens ställningstagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet.

Denna huvudprincip gäller givetvis även beträffande barn som är placerade i

familjehem. Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte ställa sig bakom

yrkande 6 i motion 1997/98:So613.

Vad härefter gäller familjehemsföräldrars rätt att adoptera barn, vill

utskottet påminna om att även adoptionsreglerna utgår från principen om barnets

bästa. Inte heller yrkande 7 i motion 1997/98:So613 bör därför föranleda någon

riksdagens ytterligare åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks.

Utövande av vårdnaden

Att ha vårdnaden om ett barn innebär att ha det rättsliga ansvaret för barnets

person. Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör

barnets personliga angelägenheter. I takt med barnets stigande ålder och

utveckling skall vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets synpunkter

och önskemål (6 kap. 11 § FB). När vårdnaden tillkommer föräldrarna gemensamt

skall dessa utöva sina rättigheter och skyldigheter gentemot barnet tillsammans

(6 kap. 13 §). Om den ena vårdnadshavaren är frånvarande, sjuk eller på annat

sätt förhindrad att ta del i beslut som rör vårdnaden, tillkommer

bestämmanderätten den andra vårdnadshavaren ensam, om beslutet inte kan skjutas

upp utan olägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid

får dock inte fattas av den ena vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa

uppenbarligen kräver detta. När det gäller alla de vardagliga avgöranden som

måste träffas vid vården av barnet är det naturliga att bestämmanderätten

utövas av än den ena och än den andra föräldern, beroende på vilken av dem som

vid tillfället är till hands eller på hur de annars har kommit överens om att

organisera vårdnadsansvaret.

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas

att riksdagen skall begära förslag till uttrycklig reglering av rätten för den

vårdnadshavare som barnet bor hos att ensam besluta i frågor som gäller den

dagliga omsorgen om barnet. Motionärerna anser det viktigt att klara ut

gränserna för en förälders ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad och menar

att det är rimligt att en sådan betydelsefull fråga kan läsas ut av lagtexten

(yrkande 3).

I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) föreslås en ny lydelse av 6

kap. 13 § FB i syfte att ge boendeföräldern en uttrycklig rätt att bestämma i

frågor som rör den dagliga omsorgen om barnet (yrkande 6).

För att en sådan regel som motionärerna förespråkar - och som även

Vårdnadstvistutredningen föreslagit - skall införas bör det, enligt utskottets

mening, krävas att det finns ett reellt behov av en uttrycklig lagreglering och

att regleringen kan göras så klar och tydlig att den löser de

gränsdragningsproblem som kan finnas.

Av propositionen framgår att det inte framkommit att dessa fall i praktiken

skulle vålla några sådana konflikter mellan föräldrarna att det finns behov av

en lagregel. Sålunda bör, enligt regeringens mening, inte införas någon

uttrycklig bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med

får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Inte

heller bör det komma i fråga att i lagen försöka precisera vad som hör till den

dagliga omsorgen. En sådan bestämmelse torde lika ofta komma att skapa eller

förstärka tvister som lösa dem. Det arbete rörande gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar som regeringen har aviserat kan emellertid enligt vad regeringen

anfört ge anledning att på nytt ta upp nu aktuella spörsmål. I det sammanhanget

kan det också finnas anledning att överväga om beslutanderätten för den

förälder som barnet bor hos bör vidgas.

Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i propositionen om att

någon uttrycklig lagreglering inte framstår som nödvändig. Utskottet

förutsätter emellertid att regeringen följer frågan och, om anledning därtill

finns, återkommer till riksdagen med förslag på området. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna 1997/98:L6 yrkande 3 och 1997/98:L9 yrkande 6.

Barnets boende

Den i propositionen föreslagna utvidgningen av möjligheterna för domstol att

vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden och förordna om gemensam vårdnad mot

en förälders vilja skapar enligt regeringen ett behov av en möjlighet till

tvistlösning för vissa frågor som inryms i vårdnaden. En sådan fråga gäller hos

vem av föräldrarna barnet skall bo.

I propositionen föreslås en ny bestämmelse i FB (6 kap. 14 a §) som innebär

att domstolen skall kunna besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo

tillsammans med. Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet skall enligt

propositionens förslag domstolen sålunda kunna besluta om barnets boende. Ett

beslut om barnets boende kan bli aktuellt bl.a. när föräldrar, som har gemensam

vårdnad om barnet, inte kan enas.

Samarbetssamtal och avtal mellan föräldrarna skall, förutom vårdnad och

umgänge, enligt vad som föreslås i propositionen även kunna avse frågor om

barnets boende (6 kap. 18 § FB och 12 a § socialtjänstlagen). Avgörande för

bedömningen av vem barnet skall bo hos bör vara barnets bästa.

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas

att riksdagen beslutar om en sådan ändring i regeringens lagförslag att frågan

om barnets boende som huvudregel skall lösas antingen i föräldrarnas avtal

eller i en eventuell dom (yrkande 2).

Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion 1997/98:L7 att frågan om barnets boende

kan vålla konflikter mellan föräldrarna. I första hand bör denna fråga därför

avgöras i samband med samarbetssamtalen. I motionen begärs ett tillkännagivande

om detta (yrkande 3).

Utskottet kan för sin del inte se att det föreligger någon motsättning mellan

vad motionärerna i motion 1997/98:L7 anfört och vad som föreslås i den nu

aktuella propositionen. Något tillkännagivande med anledning av nämnda motion

är således inte behövligt, och utskottet avstyrker bifall till yrkande 3 i

motionen.

Inte heller kan utskottet se att det skulle föreligga något behov av en sådan

lagregel som motionärerna i motion 1997/98:L6 föreslår. Enligt utskottets

mening bör det, såsom regeringen också föreslår, vara till fyllest att

föräldrarna får avtala om barnets boende och att frågan om barnets boende på

talan av någon av föräldrarna får beslutas av domstolen. Som framgår av

propositionen kan det dock finnas anledning för domstolen att ta upp frågan om

barnets boende med parterna, även om något yrkande om boendet inte har

framställts. När det gäller avtalen kan det vidare, som också regeringen

framhållit, ibland finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett

vårdnadsavtal mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att

boendefrågan regleras.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del (6

kap. 14 a § FB) och avstyrker bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 2.

En annan fråga som berör barnets boende tas upp i motion 1996/97:L418 av

Karl-Göran Biörsmark (fp). I motionen anförs att strikta regler behövs för att

undvika umgängessabotage, och motionären begär ett tillkännagivande om att den

dagliga skötseln av barnet inte skall kunna anförtros en förälder som saboterar

umgänget med den andre föräldern (yrkande 2).

I de fall då vårdnaden om ett barn skall anförtros en av föräldrarna, är

utgångspunkten enligt gällande regler i FB och Högsta domstolens praxis (se

bl.a. rättsfallen NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666) att den av föräldrarna

skall anförtros vårdnaden som kan antas bäst främja en nära och god kontakt

mellan barnet och den andra föräldern. Enligt propositionens förslag slås nu

fast att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt

framträdande plats även vid bedömningen av frågor om boende och umgänge (6 kap.

2 a § FB). De bestämmelser som nu föreslås om att domstolen mot en förälders

vilja skall kunna besluta att vårdnaden om barnet skall tillkomma föräldrarna

gemensamt, tillsammans med regeln om att domstolen vid bestämmande av barnets

boende skall fästa avseende vid barnets behov av kontakt med barnets båda

föräldrar, är enligt utskottets mening till fyllest.

Något tillkännagivande med anledning av motion 1996/97:L418 yrkande 2 bör

därför inte komma till stånd, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Barnets folkbokföring

Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan om vem av

föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära det särskilda

bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om barnet har rätt till

underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan om och var barnet skall få

daghemsplats.

Enligt folkbokföringslagen (1991:481) skall en person folkbokföras på den

fastighet och i den församling där han eller hon är att anse som bosatt.

Bosättningen skall bedömas på grundval av faktiska omständigheter. Ett beslut

om barnets boende får därför inte någon avgörande betydelse vid beslut om

barnets folkbokföring. En fråga som enligt propositionen tilldragit sig

uppmärksamhet rör rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbokföring. Vid

gemensam vårdnad kan föräldrarna nämligen endast gemensamt överklaga ett beslut

i folkbokföringsfrågan.

I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

rätt för en av två vårdnadshavare att överklaga ett beslut om barnets

folkbokföringsort. I motionen påpekas att folkbokföringsorten har stor

betydelse, inte minst ekonomiskt (yrkande 4).

I sammanhanget bör nämnas att möjligheten att ge en av två vårdnadshavare

rätt att överklaga ett beslut som rör barnets folkbokföring har övervägts av

regeringen i proposition 1997/98:9 om skydd för förföljda personer,

samordningsnummer, m.m. Regeringen gjorde därvid den bedömningen att det inte

bör införas någon bestämmelse som ger en av vårdnadshavarna rätt att överklaga

skattemyndighetens beslut om barnets folkbokföring. I propositionen anfördes

att gemensam vårdnad förutsätter att vårdnadshavarna kan enas i angelägenheter

som rör barnet. Att vårdnadshavare utövar sina rättigheter och skyldigheter

gemensamt kan givetvis innebära många slags problem i de fall då

vårdnadshavarna är oeniga. Frågor om barnets folkbokföring kunde, enligt

regeringens mening, inte anses vara av så särpräglad natur att det fanns skäl

att göra undantag från huvudregeln i 6 kap. 13 § FB om att vårdnadshavarna

endast gemensamt kan företräda barnet. Vad sålunda anfördes föranledde ingen

erinran från riksdagen sida (se bet. 1997/98:SkU5, rskr. 76).

I den nu aktuella propositionen framhålls att skattemyndigheten självmant kan

ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det. Kan vårdnadshavarna

inte komma överens i frågan får, påpekas det i propositionen, vardera föräldern

förse myndigheten med den information som från hans eller hennes synpunkt kan

vara relevant för frågans prövning.

Utskottet finner inte skäl att göra någon annan bedömning såvitt avser det av

motionären behandlade spörsmålet. Utskottet förutsätter emellertid att

regeringen följer även denna fråga och, om anledning därtill finns, återkommer

till riksdagen. Härmed avstyrks bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 4.

Umgänge

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en

förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet

särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är, om inte

särskilda skäl talar däremot, också skyldig att lämna sådana upplysningar

rörande barnet som kan främja umgänget. Motsätter sig barnets vårdnadshavare

det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar

domstolen i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. Motsätter sig

vårdnadshavaren det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, t.ex. en

farförälder eller en morförälder, beslutar domstolen på talan av socialnämnden

efter vad som är bäst för barnet. Vid sin bedömning av frågor om umgänge skall

domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och

mognad. Domstolen skall vidare beakta risken för att barnet i samband med

umgänget utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller kvarhålls eller

annars far illa (6 kap. 15 § FB).

I propositionen föreslås vissa ändringar i 6 kap. 15 § som syftar till att

barnets rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med

skall lyftas fram i lagen. Vidare betonas föräldrarnas gemensamma ansvar för

att barnets behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. Härigenom

understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en

skyldighet att umgås med barnet. I propositionen stryks vidare under att

umgänget i första hand är till för barnet. Det är således främst barnets

intresse och behov av umgänge som skall tillgodoses. En förälder har inte någon

absolut rätt till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall enligt

regeringens förslag kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har gemensam

vårdnad om barnet.

I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) påpekas att umgänget med

föräldrarna inte får bli en skyldighet för barnet och att lagförarbetena bör

vara tydliga på denna punkt. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom

(yrkande 3).

Göthe Knutson (m) anser i motion 1997/98:L420 att domstolen i mål om umgänge

med barn i högre grad skall beakta risken för att barn far illa i samband med

umgänget. Enligt motionären bör riksdagen begära en ändring i FB i enlighet

härmed. Vidare bör det övervägas att ytterligare sänka kraven på de

omständigheter som måste föreligga för att ett barn skall anses löpa risk att

fara illa.

Utskottet vill för sin del erinra om att de ändringar i FB som gjordes år

1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) gav uttryck för en i väsentliga

avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den

förälder som inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en

rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat såsom i första

hand ett behov för barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose

så långt det är möjligt.

Nu föreliggande lagförslag förstärker och tydliggör enligt utskottet detta

synsätt. Den föreslagna ändringen ligger också i linje med den grundläggande

principen om barnets bästa. Utskottet kan inte se att det föreligger någon

meningsmotsättning mellan vad regeringen föreslår och vad som anförts i motion

1997/98:L5 om att det är barnets behov som skall vara utgångspunkten vid varje

beslut om umgänge. Detta kommer också väl till uttryck i den föreslagna

bestämmelsen. Enligt utskottets mening föreligger därför inte något behov av

ett tillkännagivande i enlighet med motion 1997/98:L5 yrkande 3.

När det gäller frågan om risken för att barnet skall fara illa i samband med

umgänget erinrar utskottet om att domstolen vid beslut om umgänge redan enligt

gällande bestämmelser i FB skall beakta sådana omständigheter. Att FB utgår

från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda föräldrarna även

om dessa bor isär innebär inte att det alltid är bäst för barnet att umgänge

kommer till stånd.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts föreligger, enligt utskottets mening,

inte behov av några ytterligare lagändringar. Om en framtida utvärdering skulle

visa att det föreligger behov av lagändringar, förutsätter dock utskottet att

regeringen återkommer till riksdagen. Motion 1997/98:L420 avstyrks.

Olovligt bortförande av barn

Med olovligt bortförande av barn avses framför allt fall då en förälder utan

lov för med sig sitt barn till ett annat land. Hit hör också fall då en

förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter utgången av en

umgängestid eller efter det att en domstol bestämt att den andra föräldern

skall ha vårdnaden om barnet. I båda fallen är ändamålet att hindra den andra

föräldern från att ha vårdnaden om barnet eller att utöva umgängesrätt.

År 1980 tillkom två konventioner, Europarådskonventionen och

Haagkonventionen, i syfte att få till stånd ett internationellt samarbete för

att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella

förhållanden. Enligt konventionerna skall ett beslut om vårdnad i barnets

hemland normalt verkställas, och barnet skall enligt huvudregeln flyttas dit.

Sverige har anslutit sig till de båda konventionerna, och dessa har införlivats

med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. För Sveriges

del är konventionerna i kraft gentemot ett 40-tal länder. En ny konvention som

gäller myndigheters behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och

samarbete i fråga om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn antogs

hösten 1996 inom Haagkonferensen för internationell privaträtt. Den nya

Haagkonventionen har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som ett

komplement till 1980 års Haagkonvention.

I september 1994 träffades också ett bilateralt avtal mellan Sverige och

Tunisien, och arbetet med att få till stånd ytterligare bilaterala

överenskommelser med andra länder fortsätter. Vidare kan nämnas att

Socialstyrelsen engagerat sig i förevarande spörsmål och i en rapport år 1994

redovisat hur arbetet med att ge stöd och hjälp till drabbade barn och

föräldrar kan utvecklas. Även FN:s konvention om barnets rättigheter behandlar

ifrågavarande spörsmål. Enligt barnkonventionens artikel 11 skall

konventionsstaterna sålunda vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande

och kvarhållande av barn i utlandet. För detta ändamål skall staterna främja

ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslutning

till befintliga överenskommelser. Barnkommittén har i betänkandet (SOU

1997:116) Barnets bästa i främsta rummet uppmärksammat problemet och lämnat

förslag till åtgärder på området. I sammanhanget kan nämnas att

Utrikesdepartementet hanterar 20-40 ärenden årligen, varav omkring hälften

gäller barn som olovligen förts till Sverige och kvarhålls här och den andra

hälften barn som förts från Sverige.

I motion 1997/98:So674 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) påpekas att allt fler

barn under senare år har rövats bort från vårdnadshavaren och förts till den

andra förälderns hemland. Motionärerna anser att snabba och kraftfulla åtgärder

behövs för att få till stånd överenskommelser med andra länder, som kan leda

till att barnen återförs till vårdnadshavaren (yrkande 6).

Frågor om olovligt bortförande av barn har behandlats av utskottet vid flera

tillfällen tidigare, bl.a. våren 1993 i betänkandet 1992/93:L22, vari utskottet

behandlade proposition 1992/93:139 som gällde olovligt bortförande och andra

övergrepp mot barn. I samband därmed anordnade utskottet en offentlig

utskottsutfrågning i ämnet. I utskottets betänkande behandlades också motioner

med liknande yrkanden som den nu aktuella. Utskottet strök då under

angelägenheten av att arbetet med att nå ytterligare konventionsanslutningar

bedrivs med oförminskad styrka. I sammanhanget måste emellertid, framhöll

utskottet, beaktas att problemet med bortförande av barn i internationella

förhållanden inte alltid kan lösas genom internationella överenskommelser.

Sådana överenskommelser innebär, anförde utskottet, att vi från svensk sida

måste vara beredda att erkänna och verkställa andra länders domar och beslut

rörande vårdnad och umgänge, även om de grundas på en rättsordning som är helt

främmande för svenska värderingar. En ordning som innebär att man från svensk

sida skulle vara skyldig att medverka till att verkställa domar som enligt

svenskt synsätt är klart olämpliga för barnet kan, anförde utskottet vidare,

inte komma i fråga. Utskottet konstaterade vidare att arbete pågick inom

Regeringskansliet med att på detta viktiga område få till stånd ytterligare

internationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning.

Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.

När en liknande motion som den nu aktuella behandlades hösten 1995 (bet.

1995/96:LU2) förutsatte utskottet bl.a. att man från regeringens sida

fortsätter arbetet med att få till stånd ytterligare internationella

överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning. Enligt utskottet fanns

det mot denna bakgrund inte skäl för riksdagen att ta några ytterligare

initiativ när det gäller olovliga bortföranden av barn i internationella

förhållanden. Motionen avstyrktes.

Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning i fråga om fortsatt

internationellt arbete och avstyrker därför bifall till motion 1997/98:So674

yrkande 6.

Umgängessabotage

När den förälder som barnet bor tillsammans med genom olika åtgärder försvårar

eller omöjliggör för barnet att få träffa den andra föräldern brukar man tala

om umgängessabotage. I två motioner föreslås åtgärder för att komma till rätta

med sådana förfaranden.

I motion 1997/98:L413 av Göthe Knutson (m) finns ett utförligt resonemang om

de problem som i vissa fall kan uppkomma då ett beslut om umgänge skall

verkställas. Eftersom tvångsåtgärder, som polishämtning, inte synes vara en

framkomlig väg i dessa situationer, förespråkar motionären att ett

straffrättsligt ansvar införs för den som gör sig skyldig till s.k.

umgängessabotage. I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär

förslag i enlighet härmed.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkar i motion 1997/98:L6 att

riksdagen skall besluta om en sådan ändring av bestämmelsen om egenmäktighet

med barn (7 kap. 4 § brottsbalken) att straffrättsligt ansvar inträder även för

den som gör sig skyldig till umgängessabotage. Det är enligt motionärerna

ologiskt att barnets behov av kontakt med sina föräldrar har straffrättsligt

stöd när det gäller vårdnadsföräldern men inte beträffande umgängesföräldern

(yrkande 10).

Med anledning av motionerna vill utskottet först påminna om att bestämmelser

syftande till att motverka umgängessabotage infördes i FB redan år 1991. I FB

slås numera uttryckligen fast att barnets behov av en nära och god kontakt med

båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid bedömningen av

frågor om vårdnad och - med nu föreliggande förslag - boende och umgänge. I

lagstiftningsärendet behandlades även frågan om ett straffrättsligt ansvar för

umgängessabotage med anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg därvid att

det skulle föra alltför långt att också införa en sådan sanktion och de då

aktuella motionerna avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13 s. 23).

Frågan om umgängessabotage berörs också i den nu aktuella propositionen. När

det gäller sådant sabotage finns det, enligt regeringens mening, skäl att inta

en sträng hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande

motarbetar ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara

ett tecken på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras. Att därutöver

införa sanktioner mot umgängessabotage är, enligt regeringens mening, inte

påkallat.

Utskottet vidhåller för sin del sin tidigare uppfattning i fråga om ett

straffrättsligt ansvar för umgängessabotage. Vid bedömande av vårdnadsfrågan

skall domstolen i stället fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det nu

föreliggande propositionsförslaget utsträcks till att gälla även vid bedömande

av barnets boende får, enligt utskottets mening, anses till fyllest. Motionerna

1997/98:L413 och 1997/98:L6 yrkande 10 avstyrks därmed.

I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkande 6 i motion 1997/98:Sf264

av Ulla Hoffmann m.fl. (v), som gäller den situationen att någon av föräldrarna

flyttar från den ort där barnet bor. Enligt motionärerna försvårar detta

barnets möjligheter till en nära och god relation till båda föräldrarna. I

motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag om en ny regel i

socialtjänstlagen (1980:620) om att samarbetssamtal i dessa fall bör vara

obligatoriska till dess att barnet självt kan resa till umgängesföräldern.

Utskottet vill för sin del inte förorda att en sådan regel som motionärerna

förespråkar införs. För det första kan det, enligt utskottets mening, inte

komma i fråga att tvinga föräldrar att delta i samtal innan en av dem tillåts

att flytta från orten. För det andra finns det fall, för vilka utskottet

redogjort tidigare, där olika omständigheter kan medföra att det är olämpligt

att samtal kommer till stånd. Utskottet vill dock påminna om att inget hindrar

att föräldrar frivilligt söker sig till socialtjänsten för att få råd och stöd

i en sådan situation som motionärerna beskriver.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:Sf264 yrkande

6.

Talerätt om umgänge

Det är självklart att barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan

även med andra personer som står dem särskilt nära, såsom far- och

morföräldrar. I FB slås därför uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett

ansvar för att barnets behov av umgänge med närstående så långt möjligt

tillgodoses. När bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB om umgänge mellan barnet och

andra personer än barnets föräldrar infördes, ansågs det mindre lämpligt att

var och en som anser sig stå barnet särskilt nära skulle kunna föra talan vid

domstol om umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför åt

socialnämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka fall det är motiverat utifrån

barnets bästa att inleda en umgängesprocess.

Den nuvarande ordningen kritiseras i flera motioner. I motion 1996/97:L402 av

Barbro Westerholm (fp) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i 6

kap. 15 § FB att mor- och farföräldrar ges talerätt i mål om umgänge med barn.

Att gå via socialnämnden innebär enligt motionären oftast ingen lösning på

problemet.

Även i motion 1996/97:L405 av Marianne Andersson och Birgitta Carlsson (c)

förespråkas en möjlighet för mor- och farföräldrar att få till stånd en

domstolsprövning av umgänget med sina barnbarn. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att den möjlighet som i

dag finns för mor- och farföräldrar att via socialnämnden föra talan om umgänge

med sina barnbarn visat sig vara svår att utnyttja. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att mor- och farföräldrar bör ges möjlighet att föra talan

vid domstol när det gäller umgängesfrågor (yrkande 7).

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1997/98:L6 att

riksdagen bör besluta om en sådan ändring i FB att nära anhöriga, såsom mor-

och farföräldrar, ges rätt att föra talan i mål om umgänge (yrkande 9).

I detta sammanhang bör först erinras om att liknande motionsyrkanden

behandlats och avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, senast i det av

riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU22. I betänkandet redovisades vad

utskottet i ett tidigare sammanhang anfört om att det uteslutande är barnets

intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall

tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse av att träffa sitt

barnbarn. Enligt utskottets mening var den nuvarande ordningen, som innebär att

socialnämnden genom stämning - efter utredning och bedömning om det är till

fördel för barnet - får ta upp frågan om umgänge med annan person än en

förälder, till fyllest. Sammanfattningsvis motsatte sig utskottet att en

självständig talerätt för mor- och farföräldrar i fråga om umgänge med barn

infördes.

Enligt regeringens mening har de skäl som åberopats för den nuvarande

regleringen alltjämt bärighet. En utvidgning av kretsen taleberättigade ligger

inte i linje med strävandena att i så stor utsträckning som möjligt undvika

domstolsprocesser om umgänge. Regeringen är därför inte beredd att nu föreslå

någon ändring. I den mån ett bristande umgänge med barnets nära anhöriga beror

på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är det enligt propositionen en

viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att se till

barnets behov. Med hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som kan

finnas vid tillämpningen finns emellertid anledning för regeringen att följa

utvecklingen.

Utskottet, som noterar att regeringen fortsättningsvis följer frågan,

vidhåller sin tidigare uppfattning när det gäller talerättens omfattning i mål

om umgänge med barn och föreslår följaktligen att riksdagen, med bifall till

propositionens förslag i denna del (6 kap. 15 a § FB), avslår motionerna

1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L7 yrkande 7 och 1997/98:L6 yrkande 9.

Annan kontakt än umgänge

Vårdnadstvistutredningens betänkande innehöll förslag om en lagfäst rätt för

domstolen att fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt

genom brev eller telefonsamtal. Förslaget har inte vunnit gehör hos regeringen.

Enligt propositionen bör det nämligen inte införas någon regel om att domstol i

särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet

och en förälder som barnet inte bor tillsammans med. Något underlag för att

bedöma hur en motsvarande reglering slagit ut i våra nordiska grannländer finns

inte. Man kan heller inte, enligt regeringens mening, bortse från risken för

att alltför detaljerade föreskrifter kan minska samarbetsviljan hos

föräldrarna. Ingenting, anförs det i propositionen, hindrar emellertid att

föräldrarna själva kommer överens om annan kontakt än umgänge och att frågan om

sådan kontakt tas upp i de samarbetssamtal som skall erbjudas föräldrarna.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) hänvisar i motion 1997/98:L6

till Vårdnadstvistutredningens förslag och menar att detta förslag bör utredas

vidare och därefter redovisas till riksdagen. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 6).

Mot bakgrund av vad som anförts i propositionen förutsätter utskottet att

regeringen fortsättningsvis följer utvecklingen i de nordiska länder som har en

motsvarande reglering och, om det skulle visa sig ändamålsenligt, överväger

förslag till lagreglering. Något riksdagens initiativ med anledning av motion

1997/98:L6 yrkande 6 är enligt utskottet inte erforderligt. Motionsyrkandet

avstyrks.

Kontaktperson

När en domstol beslutar om umgänge kan domstolen föreskriva att umgänget skall

ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Domstolen kan dock

inte ålägga kommunen att utse en sådan person. Om umgänge inte kan komma till

stånd i enlighet med domstolens förordnande beroende på att nämnden inte utser

någon kontaktperson, kan detta få till följd att umgängesfrågan måste omprövas

med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens medverkan inte kan

påräknas.

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)

förespråkas en skyldighet för socialnämnden att utse en kontaktperson, när

domstolen har beslutat om att umgänge skall ske i närvaro av en sådan person. I

motionen yrkas att riksdagen skall besluta om en sådan skyldighet. För det fall

det skulle vara svårt att finna lämpliga personer pekar motionärerna på

möjligheten att anlita frivilligorganisationer (yrkande 11).

Enligt regeringens mening bör det inte införas någon möjlighet för domstolen

att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid umgänge. Det i praktiken

största problemet torde enligt regeringen vara, att det kan vara svårt för

socialnämnden att finna lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget

som kontaktperson vid umgänge.

Utskottet vill för sin del understryka vad såväl Högsta domstolen som

Riksdagens ombudsmän i skilda sammanhang framhållit om vikten av att ett

förordnande om kontaktperson vid umgänge föregås av en kontakt med

socialnämnden. Enligt utskottets mening är det naturligtvis önskvärt att

kommunerna kan tillhandahålla kontaktpersoner så att umgänge kan komma till

stånd i den omfattning som domstolen beslutat. Att genom lagstiftning ålägga

socialnämnden en sådan skyldighet som motionärerna föreslår låter sig dock

enligt utskottet knappast göras. Som regeringen framhåller kan det vara svårt

att finna personer som är villiga att ta på sig ansvaret att vara

kontaktperson.

Med hänvisning till vad utskottet nu anfört avstyrks även yrkande 11 i motion

1997/98:L6.

Upplysningar om barnet

Vårdnadshavaren är, såsom tidigare framgått, skyldig att lämna sådana

upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl

talar däremot. Detta framgår av gällande bestämmelser i 6 kap. 15 § FB.

I propositionen föreslås att bestämmelsen om vårdnadshavarens

upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn som står under

föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsskyldigheten skall i dessa fall

åvila den förälder som barnet bor tillsammans med. Däremot bör enligt

regeringen inte införas någon ny bestämmelse i FB om rätten för en förälder som

inte bor tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet. Inte heller

bör sekretessreglerna ändras.

I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) anförs att nuvarande

lagstiftning försvårar för umgängesföräldern att upprätthålla en god och nära

relation till barnet. Motionärerna yrkar därför att riksdagen hos regeringen

skall begära förslag till en sådan regeländring att umgängesföräldrar får

möjlighet att ta del av nödvändiga upplysningar om sitt barn (yrkande 4).

Även i motion 1997/98:L8 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) kritiseras det

förhållandet att en förälder som inte är vårdnadshavare undanhålls information

om barnet, t.ex. när barnet begått brott. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om behovet av en utredning för att undanröja sådana lagliga

hinder, bl.a. i sekretesslagen, som försvårar eller omöjliggör för föräldrar

att ta sitt föräldraansvar (yrkande 3).

I anledning av förevarande motioner vill utskottet påminna om att riksdagen

vid åtskilliga tillfällen tagit ställning till motionsyrkanden om att båda

föräldrarna, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, bör vara

jämställda i sekretessammanhang. Utskottet har därvid framhållit att det

informationsbehov som en umgängesberättigad förälder kan ha om sitt barn i

allmänhet torde kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren, i enlighet med vad

som anges i 6 kap. 15 §, ger den information som bestämmelsen förutsätter.

Bestämmelsen tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera

ingripande sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan

exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete

eller särskilda fritidsintressen. När det gäller reglerna i

sekretesslagstiftningen har utskottet strukit under att dessa kommit till för

att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att

få ta del av alla sekretessbelagda uppgifter om barnet. Sammanfattningsvis har

utskottet kommit till slutsatsen att det saknas anledning för riksdagen att ta

initiativ till några åtgärder i denna fråga (se bet. 1992/93:LU22 och

1995/96:LU2).

I sammanhanget kan vidare nämnas att bestämmelsen om vårdnadshavarens

upplysningsskyldighet enligt Vårdnadstvistutredningens bedömning i vart fall i

viss omfattning har haft en psykologisk effekt och i en del fall främjat

umgänget. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas

har dock inte gått att få. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen

det syfte som angavs när den infördes år 1991, nämligen att vara ett

pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.

Utskottet gör nu följande överväganden. Det förslag om gemensam vårdnad mot

en förälders vilja som läggs fram i propositionen, och som utskottet tidigare

har ställts sig bakom, torde medföra att fler barn än för närvarande kommer att

stå under båda föräldrarnas vårdnad. Föräldrarna är i dessa fall inte beskurna

möjligheten till information beträffande sina barn. De fall i vilka vårdnaden

om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan antas många gånger vara

sådana där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en

informationsmöjlighet skulle kunna komma att missbrukas. Särskilt sårbara vore,

vid en sådan ordning som motionärerna förespråkar, de barn och vårdnadshavare

som har blivit utsatta för våld och andra övergrepp. Sammanfattningsvis delar

således utskottet regeringens uppfattning i denna fråga och är inte berett att

förorda någon utvidgning av myndigheters och institutioners skyldighet att

lämna uppgifter till en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:L5 yrkande

4 och 1997/98:L8 yrkande 3.

Umgängesavdrag

De grundläggande bestämmelserna om föräldrars underhållsskyldighet finns i 7

kap. FB. Kapitlet reformerades på ett genomgripande sätt år 1978 (prop.

1978/79:12, LU9, rskr. 99). Ett huvudsyfte med reformen var att mildra

underhållsbördan för underhållsskyldiga med svag ekonomi. Ett annat syfte var

att få till stånd en mer enhetlig bedömning av bidragsfrågorna.

Av 7 kap. 1 § framgår att föräldrarna skall svara för underhåll åt barnet

efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas

ekonomiska förmåga. När föräldrarnas underhållsskyldighet bestäms skall hänsyn

tas till barnets inkomster och tillgångar samt till barnets sociala förmåner

under beaktande av vad som följer av föreskrifter om dessa.

Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan vid

denna tidpunkt eller återupptas skolgången innan barnet fyller 19 år, är

föräldrarna dock intill dess barnet fyller 21 år underhållsskyldiga så länge

skolgången pågår. I kostnaderna för barnets underhåll skall föräldrarna

sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga.

En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn är som regel

skyldig att betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 2 §). När barnet vistas

hos den bidragsskyldiga föräldern har den föräldern vissa kostnader för barnet

utöver det underhållsbidrag som föräldern kan vara skyldig att betala.

Samtidigt har den föräldern som barnet bor tillsammans med minskade kostnader

för barnet. En bidragsskyldig förälder som har haft barnet hos sig under en

sammanhängande tid av minst fem hela dygn får därför göra ett visst avdrag på

det underhållsbidrag som han eller hon skall betala. Avdrag räknas endast för

fullbordade kalenderdygn (dvs. kl. 00.00-24.00), och det dygn som barnet

överlämnas från den ena föräldern till den andra ger inte någon rätt till

umgängesavdrag. Kalenderdygnsberäkningen har den fördelen att det sällan får

betydelse vid vilken tidpunkt på dygnet som barnet skall anses ha överlämnats

från den ena föräldern till den andra. För varje helt dygn av barnets vistelse

hos den bidragsskyldiga föräldern är avdraget 1/40 av det månatliga

underhållsbidraget. Om det föreligger särskilda skäl får domstol förordna om

andra villkor för avdragsrätten. Det föreligger inte någon rätt till avdrag, om

det redan då underhållsbidraget fastställdes togs hänsyn till att den

bidragsskyldiga föräldern i väsentlig mån fullgjorde sin underhållsskyldighet

genom att ha barnet hos sig (7 kap. 4 §).

Hösten 1996 beslutade riksdagen, som tidigare nämnts, om ett nytt

samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som ersatte det tidigare

bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd finns i lagen (1996:1030) om

underhållsstöd. Underhållsstödet är oberoende av FB:s regler om

underhållsbidrag och lämnas med 1 173 kr per månad till barn vars föräldrar

inte bor tillsammans. För det underhållsstöd som lämnas till barnet är den

förälder som inte bor tillsammans med barnet återbetalningsskyldig mot staten.

Hur mycket som skall betalas tillbaka är beroende på den

återbetalningsskyldiges inkomster. Samtidigt med underhållsstödet infördes en

bestämmelse i 7 kap. 2 a § FB som innebär att en förälder som är

återbetalningsskyldig för underhållsstöd skall anses ha fullgjort sin

underhållsskyldighet intill det belopp som lämnas i underhållsstöd till barnet.

Utgångspunkten för reglerna om underhållsstöd var dels att samhällsstödet till

barn vars föräldrar inte bor tillsammans skulle vara oberoende av FB:s regler

om underhållsbidrag, dels att reglerna skulle utformas så att statens kostnader

minskades (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3). Den bidragsskyldiga föräldern

kan enligt lagen om underhållsstöd göra gällande rätten till umgängesavdrag

även när han eller hon fullgör sin återbetalningsskyldighet enligt denna lag.

Umgängesavdraget bestäms då enligt vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § FB.

I propositionen framhålls att ett barn har behov av att umgås med den

förälder som det inte bor tillsammans med. Barnet behöver ett regelbundet,

konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den föräldern. Många gånger

är det, enligt vad som anförs i propositionen, värdefullt för barnet att få

träffa föräldern ofta och i vardagssituationer. Regelsystemet bör därför enligt

regeringen vara så konstruerat att det inte försvårar ett vardagsumgänge.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att, utöver vad som gäller i dag

om umgängesavdrag, en bidragsskyldig förälder som under en kalendermånad haft

barnet hos sig i minst sex hela dygn skall få göra ett avdrag från det

underhållsbidrag som han eller hon skall betala. Enligt regeringens mening går

ett sådant mer flexibelt system ihop med den grundläggande principen om barnets

bästa. Liksom i dag skall avdraget enligt förslaget endast räknas för

fullbordade kalenderdygn. Att frångå kalenderdygnsberäkningen skulle enligt

regeringens mening kunna ge upphov till konflikter mellan föräldrarna angående

vistelsens längd. Det skulle också innebära att systemet blev alltför

detaljreglerat.

Motsvarande regler föreslås gälla för rätten till umgängesavdrag vid

återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.

Tanja Linderborg m.fl. (v) är i motion 1997/98:L9 kritiska såväl mot den

föreslagna minsta tiden för umgängesavdrag som mot dygnsberäkningen.

Motionärerna bejakar tanken på att uppmuntra vardagsumgänge men ställer sig

tveksamma till om regeringens förslag är realistiskt. En förutsättning för att

umgängesavdraget skall kunna utnyttjas är att föräldrarna bor mycket nära

varandra. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag

till en reglering av umgängesavdragen, som innebär att minsta tid för avdrag

skall vara ett dygn (24 timmar) per månad (yrkande 7).

Ett motsvarande yrkande framställs av Ulla Hoffmann m.fl. (v) i motion

1997/98:Sf264 (yrkande 4).

Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet anfört bl.a.

följande beträffande regeringens förslag i fråga om umgängesavdrag. Enligt

socialförsäkringsutskottet är det positivt att försöka konstruera system som

uppmuntrar till ett ökat vardagsumgänge. Det nu gällande systemet för

umgängesavdrag utnyttjas avseende underhållsstödet, enligt vad

socialförsäkringsutskottet erfarit, inte i någon större omfattning.

Försäkringskassan behandlar årligen omkring 19 000 ärenden om umgängesavdrag.

Avdragen, som skall göras med samma belopp på återbetalningsdelen som på det

utbetalade underhållsstödet, uppgår till omkring 6 miljoner kronor vilket under

ett år innebär ett genomsnittligt avdrag på drygt 300 kr. Umgängesavdragen är

dyra att administrera. Att i dessa fall, såsom föreslås i motionerna, beräkna

dygnet enligt en 24-timmarsberäkning kan, enligt socialförsäkringsutskottets

uppfattning, bli en orsak till konflikt mellan föräldrarna angående tidpunkter

när barn egentligen har lämnats eller hämtats. En sådan beräkning bör, enligt

socialförsäkringsutskottets mening, inte genomföras. Vidare, framhåller

socialförsäkringsutskottet, har Riksförsäkringsverket uppgett att ett sådant

system skulle bli administrativt svårhanterligt och ekonomiskt kostsamt.

Sammanfattningsvis anser socialförsäkringsutskottet att lagutskottet bör

tillstyrka regeringens förslag i fråga om umgängesavdragen.

Enligt lagutskottets mening synes det i och för sig tilltalande med en

ordning som innebär att en umgängesförälder har rätt till avdrag på

underhållsbidraget eller på återbetalning av underhållsstödet i enlighet med

vad som anförts i motionerna. Ett sådant system kan tyckas både rättvist och

väl förenligt med barnets behov av vardagsumgänge med den förälder som det inte

bor tillsammans med. Eftersom frågan om umgängesavdrag kan vålla konflikter och

minska samarbetsviljan mellan föräldrarna bör dock avdragssystemet, i enlighet

med vad som anförts i propositionen, nu främst ta sikte på de fall där den

bidragsskyldiga har störst behov av avdrag, nämligen när barnet vistas hos

honom eller henne i någon mer betydande omfattning. Enligt utskottet står det

inte heller klart att sådana regler som motionärerna förespråkar skulle ha

önskad effekt i fråga om ökat vardagsumgänge. Härtill kommer att den ordning

som motionärerna föreslår med ett frångående av kalenderdygnsberäkningen skulle

föra med sig administrativa svårigheter och ökade kostnader för samhället.

Sammanfattningsvis anser utskottet att nu föreliggande förslag i fråga om

umgängesavdragen för närvarande får anses tillfyllest. Utskottet återkommer på

s. 56 till ifrågavarande spörsmål i samband med behandlingen av frågor som rör

samförståndsavtal mellan föräldrar.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del (7 kap.

4 § FB och 23 § lagen om underhållsstöd) och avstyrker bifall till motionerna

1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98:Sf264 yrkande 4.

Umgängesresor

Inte sällan förekommer det att den förälder som barnet skall umgås med bor på

en annan ort än barnet. Umgänget kan i sådana fall vara förenat med särskilda

kostnader. Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för någon av

föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgängestillfälle. Är barnet

litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen

följer med barnet under resan. Om den förälder som barnet skall umgås med reser

till den ort där barnet bor, kan det bli fråga om kostnader för både resa och

övernattning. Kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet från att umgås

med den särlevande föräldern i önskvärd omfattning.

FB innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas ansvar för de

resekostnader som nu nämnts. Den rätt till avdrag på underhållsbidrag som

föreskrivs i 7 kap. 4 § FB är begränsad så att avdraget på sin höjd ger den

bidragsskyldiga kompensation för extra utgifter för mat till barnet och andra

kostnader för barnet under umgänget. Någon rätt för den förälder som har

utgifter för resa och andra kostnader att få ersättning från den andra

föräldern finns således inte. Inte heller finns något särskilt offentligt stöd

för umgängeskostnader. Detta innebär att det är den förälder som vill att

umgänge skall komma till stånd som får bekosta resorna. I de fall då en

förälder helt saknar ekonomiska resurser kan dock bistånd enligt 6 §

socialtjänstlagen (1980:620) bli aktuellt.

I propositionen föreslås nu att en särskild regel införs i FB (6 kap. 15 b §)

om hur resekostnaderna skall fördelas. Regler om att föräldrarna i större

utsträckning skall dela på resekostnaderna är enligt propositionen avsedda att

ytterligare betona att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för sina barn.

Sålunda föreslås en regel som innebär att den förälder som barnet bor hos skall

ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med

den andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall bestämmas enligt en

kvotdelningsmetod som innebär att föräldern skall ta del i kostnaderna efter

vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga

omständigheter. I normalfallet skall samma principer tillämpas vid denna

prövning som när underhållsbidrag till barn bestäms. På grund av de stora

variationer som kan förekomma i de enskilda fallen bör dock enligt regeringen

stort utrymme lämnas åt mera skönsmässiga överväganden. I vissa fall kan det

enligt regeringen föreligga sådana omständigheter att det framstår som skäligt

att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna

huvudprincipen. Utrymme bör sålunda finnas för att ta hänsyn även till annat än

föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det innebär att barnets intresse

av att träffa en förälder i vissa fall får underordnas andra intressen.

Fördelningen av resekostnaderna skall behandlas som en del av umgängesfrågan (6

kap. 17 §).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion 1997/98:L11 att det inte kan

uteslutas att regeringens förslag i fråga om skyldighet för boföräldern att ta

del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med umgänge är

samhällsekonomiskt olönsamt då det skapar nya rättsprocesser. Förslaget sätter

enligt motionärerna inte heller barnets bästa i främsta rummet. Motionärerna

anser att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om minskad

underhållsskyldighet vid stora resekostnader och hänvisar till att frågan bör

lösas inom ramen för lagen om underhållsstöd (yrkande 17).

Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion 1997/98:L9 att riksdagen skall

begära förslag till sådana regler att barn ges rätt till två av

Försäkringskassan behovsprövade umgängesresor per månad. Behovsprövningen kan

göras i samband med fastställande av återbetalningsskyldighet enligt lagen om

underhållsstöd. Det är enligt motionärerna oacceptabelt att ett barn till

föräldrar med låga inkomster av ekonomiska skäl inte skall kunna träffa den

förälder det inte bor tillsammans med (yrkande 8).

I motion 1997/98:Sf264 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) framställs ett likalydande

yrkande (yrkande 5).

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)

kritiseras den föreslagna regeln, som enligt motionärerna kan skapa ytterligare

tvistigheter mellan föräldrarna av såväl praktisk som ekonomisk natur och

försvåra lösningen av umgängesfrågan. Propositionens förslag i denna del bör

därför enligt motionärerna avslås (yrkande 7).

Frågan om resekostnader i samband med umgänge har behandlats av utskottet vid

ett flertal tillfällen. Redan hösten 1990, i samband med behandlingen av den då

aktuella propositionen om vårdnad och umgänge, ansåg utskottet att regeringen

skyndsamt borde ta upp frågan om kostnader för umgängesresor till närmare

övervägande och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet då

anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet. 1990/91:LU13,

rskr. 53). Därefter har frågan aktualiserats motionsvägen vid åtskilliga

tillfällen. När spörsmålet behandlades senast hösten 1996, i samband med

riksdagens behandling av regeringens proposition om underhållsstöd till barn

till särlevande föräldrar (prop. 1995/96:208, yttr. 1995/96:LU5y, bet.

1996/97:SfU3), vidhöll lagutskottet, i sitt yttrande till

socialförsäkringsutskottet, sin inställning i frågan om resekostnader vid

umgänge. Barnets behov av goda och nära relationer till båda sina föräldrar

kräver, anförde utskottet, att problemet får en lösning. Utskottet ansåg att

regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med förslag i ämnet.

Socialförsäkringsutskottets yttrande till lagutskottet rymmer även synpunkter

på regeringens förslag i fråga om umgängesresor. Socialförsäkringsutskottet ser

med tillfredsställelse att förslag till lösande av frågan om resekostnader nu

läggs fram. Den föreslagna metoden förefaller enligt socialförsäkringsutskottet

rimlig och tillämpbar i många fall. Ett problem i sammanhanget är dock enligt

socialförsäkringsutskottet de fall då en förälder helt saknar ekonomisk förmåga

att bidra till resekostnaderna. Socialförsäkringsutskottet delar emellertid

regeringens uppfattning att något finansiellt stöd inte kan komma i fråga. I

socialförsäkringsutskottets yttrande påpekas vidare att man inom ramen för

samarbetssamtalen kan låta denna fråga vägas in i ett avtal med beaktande av

alla övriga frågor. Eftersom skönsmässiga överväganden vid förmågebedömningen

måste komma i fråga bör det enligt socialförsäkringsutskottet vara möjligt att

i samtal kunna skapa förståelse mellan föräldrarna för den särskilda

problematik som frågan om resekostnader rymmer. Sammanfattningsvis anser

socialförsäkringsutskottet att regeringens förslag i denna del bör tillstyrkas.

Även lagutskottet ser med tillfredsställelse på det förslag till lösning av

problemet med resekostnader i samband med umgänge som nu läggs fram. Barns

behov av kontakt med båda sina föräldrar kan i flera fall på detta sätt bättre

tillgodoses. Även om förslaget inte innebär en heltäckande lösning i alla

situationer när särskilda kostnader uppstår för att tillgodose barnets rätt

till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med, är det enligt

utskottets mening ett steg i rätt riktning.

Utskottet föreslår mot bakgrund av vad som anförts ovan att riksdagen, med

bifall till propositionens förslag i denna del (6 kap. 15 b och 17 §§ FB),

avslår yrkande 7 i motion 1997/98:L6.

Som motionärerna och även socialförsäkringsutskottet påpekar föreligger

särskilda svårigheter i de fall ingen av föräldrarna har ekonomiska

förutsättningar att bekosta ett umgänge med barnet. I enlighet med vad som sägs

i propositionen skulle emellertid ett särskilt stöd från det allmänna, oavsett

hur ett sådant stöd utformas, medföra stora kostnader, och utskottet är ense

med socialförsäkringsutskottet om att något finansiellt stöd inte kan komma i

fråga.

Med det anförda avstyrks även motionerna 1997/98:L11 yrkande 17, 1997/98:L9

yrkande 8 och 1997/98:Sf264 yrkande 5.

Avtal om vårdnad m.m.

I olika sammanhang har framhållits att samarbetssamtal som kommer till stånd

innan ett domstolsförfarande inletts har störst utsikter att leda till att

föräldrarna kommer överens. När parterna väl befinner sig i domstolen kan

tvisten lätt bli mera konfliktfylld än den annars skulle vara. Dessa

förhållanden gör det önskvärt med en ordning där frågor om vårdnad m.m. i

största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre konfliktskapande former

och utanför domstolarna. En process i domstol upplevs oftast av barnet som

något negativt.

Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att föräldrar skall kunna

bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal. Även frågan om

fördelningen av resekostnader i samband med umgänge skall kunna komma i fråga

för avtal. Avtalet skall gälla, om det godkänns av socialnämnden. Det skall

godkännas, om vad som har överenskommits är till barnets bästa eller - när

avtalet går ut på gemensam vårdnad - inte är uppenbart oförenligt med barnets

bästa. Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med beaktande

av barnets ålder och mognad. I likhet med vad som gäller beträffande

samarbetssamtalen överlämnas till varje kommun att avgöra hur socialnämndens

skyldighet att hjälpa till med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna

verksamheten eller genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat

sätt. Socialnämnden bör enligt propositionen ha möjlighet att delegera till

exempelvis en ledamot eller en anställd hos kommunen att besluta på nämndens

vägnar. Ett godkänt avtal skall kunna verkställas på samma sätt som ett

domstolsavgörande som har vunnit laga kraft (6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket,

15 a § andra stycket, 17 a § och 21 kap. 1 § andra stycket FB samt 48 §

socialtjänstlagen).

I motion 1997/98:L7 anser Agne Hansson m.fl. (c) att även frågor som rör

underhållsbidrag och umgängesavdrag bör avgöras genom individuella heltäckande

avtal. Motionärerna menar att, även med de förändringar som nu föreslås,

flexibiliteten i villkoren för umgängesavdrag kommer att vara begränsad och

inte ge något större utrymme för de variationer av umgängesmönster som kan

förekomma. Föräldrarna bör därför enligt motionärerna kunna avtala om

individuella lösningar för umgängesavdrag i samband med samarbetssamtalen.

Ansträngningar bör vidare göras för att finna lösningar där såväl

underhållsbidraget som avdragsmöjligheten behandlas tillsammans med frågorna om

umgänge och vårdnad i ett sammanhang. Motionärerna efterlyser också en översyn

av reglerna om underhållsstöd och umgängesavdrag. Även frågan om fördelningen

av resekostnader i samband med umgänge bör enligt motionärerna i första hand

avgöras vid samarbetssamtalen. I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet

härmed (yrkandena 5 och 6).

Rolf Dahlberg m.fl. (m) vill i motion 1997/98:L8 ha ett tillkännagivande om

registrering av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge. För att de

föreslagna reglerna skall uppfattas som ett tydliggörande av föräldraansvaret

bör avtalen enligt motionärernas mening bli giltiga utan krav på godkännande

?uppifrån?. Det bör, enligt motionärernas mening, vara tillräckligt att

avtalet undertecknas av båda parter, bevittnas och registreras, förslagsvis hos

socialnämnden (yrkande 1).

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas

att riksdagen beslutar att socialnämnden inte skall kunna delegera ett beslut

om godkännande av avtal om vårdnad, boende och umgänge till en ledamot eller

anställd hos kommunen. I motionen begärs att bestämmelsen utformas i enlighet

härmed (yrkande 13). Därutöver krävs, enligt motionärernas mening, ett

helhetsgrepp på föräldrarnas ekonomiska skyldigheter gentemot sina barn, och i

motionen begärs ett tillkännagivande om att ett annat system för

kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar bör komma till stånd (yrkande

8).

Vad först gäller yrkande 8 i motion 1997/98:L6 samt yrkandena i motion

1997/98:L7 om att avtalen även bör omfatta frågor som rör föräldrarnas

underhållsskyldighet m.m., kan utskottet konstatera att frågor om vårdnad,

boende och umgänge sällan kommer upp isolerade utan som regel i samband med en

separation. Det är då vanligt att föräldrarna samtidigt har att lösa även

frågor om exempelvis underhållsbidrag, kvarsittande i hemmet och bodelning.

Samtliga dessa frågor är redan i dag sådana att parterna kan träffa avtal om

dem, även om avtalen som regel inte kan läggas till grund för verkställighet. I

propositionen diskuteras om dessa frågor bör omfattas av den föreslagna

skyldigheten för kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att

träffa avtal.

När det gäller underhållsbidrag till barn påpekas i propositionen att det har

betydelse att ett nytt samhällsstöd, underhållsstöd, sedan den 1 februari 1997

ersatt det tidigare bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd har medfört

att det normalt blir aktuellt att fastställa ett underhållsbidrag till barnet

endast om den bidragsskyldiga föräldern skall betala ett underhållsbidrag till

barnet som överstiger underhållsstödets belopp. Detta torde innebära att det

sällan finns ett behov av att aktualisera frågor om underhållsbidrag i samband

med en separation. Med hänsyn härtill har socialnämndernas skyldighet att

hjälpa barn till ogifta föräldrar att få underhållsbidrag fastställt tagits

bort. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringen inte skäl att låta frågor

om underhållsbidrag omfattas av den nu föreslagna serviceskyldigheten.

Ingenting hindrar dock enligt propositionen att hjälpen att träffa avtal ibland

kan utsträckas även till frågan om underhållsbidrag. När det gäller frågan om

fördelningen av resekostnader vid umgänge kommer saken i ett annat läge. Som

tidigare anförts skall frågan om resekostnader anses utgöra en del av frågan om

umgänge. Ett umgängesavtal kan, enligt vad som anförs i propositionen, rentav

vara beroende av att även resekostnaderna blir reglerade. Det är därför enligt

regeringen naturligt att socialnämnden hjälper parterna att träffa avtal även i

denna fråga.

I sammanhanget vill lagutskottet även redovisa vad socialförsäkringsutskottet

anförde i samband med tillkomsten av lagen om underhållsstöd.

Socialförsäkringsutskottet konstaterade då i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1996/97:SfU3 att ett minskat samband med bestämmelserna om

underhållsbidrag rymmer flera fördelar. En fördel som

socialförsäkringsutskottet påtalade var att föräldrar enbart i de fall där

underhållsbidraget kan komma att överstiga underhållsstödets belopp kan behöva

anlita allmänna domstolar för att få ett underhållssbidrag fastställt. Vidare

konstaterades att reglerna i det nya systemet utifrån föräldrarnas synpunkt är

lättöverskådliga i så måtto att dessa utan svårighet vid en separation kan

konstatera vilka konsekvenser detta får med avseende på de ekonomiska

förpliktelserna.

Socialförsäkringsutskottet anför i förevarande ärende i sitt yttrande till

lagutskottet att de frågor som uppkommer och som skall lösas i samband med en

äktenskapsskillnad eller en separation där barn finns med är både många och

svårlösta, inte minst på grund av den känslomässiga spänning mellan parterna

som kan förekomma. För att samförstånd skall kunna nås i en fråga förutsätts

inte sällan att samförstånd samtidigt kan uppnås i flera andra frågor. Med en

sådan utgångspunkt om samförståndslösningar kan det enligt

socialförsäkringsutskottet vara svårt att isolerat ta ställning till enbart

förslagen om umgängesavdrag eller resekostnader, då dessa frågors lösning kan

vara avhängig av att överenskommelse kan nås även i dessa frågor.

Socialförsäkringsutskottet pekar mot denna bakgrund på alternativa lösningar

som kan föredras framför regeringens förslag, inte minst eftersom de förebygger

att nya konflikter uppstår till följd av återkommande diskussioner om

umgängesavdrag. Socialförsäkringsutskottet framhåller därvid vad som anförts i

motion 1997/98:L7 och menar att heltäckande samförståndslösningar bör kunna

leda till att antalet ansökningar om underhållsstöd, förutom utfyllnadsbidrag,

minskar. Inom ramen för samarbetssamtal kan också parterna träffa avtal om

umgängesavdrag där flexibla lösningar beaktas. Sammanfattningsvis ser

socialförsäkringsutskottet det som positivt med samarbetssamtal där det bör

eftersträvas helhetslösningar med beaktande av samtliga omständigheter av såväl

ekonomisk som annan natur. Sådana lösningar där föräldrar kommer överens och

kan träffa avtal om många både känslomässigt och på annat sätt svåra frågor

måste också enligt socialförsäkringsutskottet vara till gagn för barnet. Ett

ytterligare skäl till att nu nämnda avtal bör träffas är att man undviker att

slita tvisterna i domstol. Socialförsäkringsutskottet anser att lagutskottet,

med beaktande av vad socialförsäkringsutskottet anfört, bör tillstyrka

regeringens förslag och att regeringen bör verka för att samförståndslösningar

möjliggörs.

Med anledning av vad socialförsäkringsutskottet anfört bör erinras om att

lagutskottet hösten 1996, i samband med införandet av lagen om underhållsstöd,

i sitt yttrande till socialförsäkringsutskottet framhållit att den då

föreslagna ordningen skulle komma att leda till att betydelsen av de

civilrättsliga reglerna om underhållsbidrag avsevärt minskade. Förslaget

innebar vidare, enligt vad utskottet anförde, att bidragsskyldiga föräldrar i

stor utsträckning skulle få betalningsförpliktelser mot staten i stället för

mot barnen. Lagutskottet motsatte sig inte införandet av den nya lagen men

utgick från att regeringen noga följde tillämpningen av lagen och därvid

uppmärksammade, inte bara de statsfinansiella effekterna av reformen, utan

också andra konsekvenser av det slopade sambandet mellan reglerna om

underhållsbidrag och reglerna om samhällsstöd. Att det då aktuella förslaget

genomfördes behövde enligt utskottet inte heller innebära att frågan om

kopplingen mellan den offentligrättsliga regleringen av underhållsstöd och de

civilrättsliga reglerna om underhållsbidrag en gång för alla är avgjord. Om det

skulle visa sig att det uppkom behov av att åstadkomma någon form av samordning

förutsatte utskottet att regeringen återkom till riksdagen med erforderliga

förslag (yttr. 1995/96:LU5y).

Lagutskottet anser nu i likhet med regeringen att föreliggande förslag i

fråga om avtal mellan föräldrarna måste ses i ljuset av den lagstiftning om

underhållsstöd som infördes den 1 februari förra året. I det perspektivet kan

det, som regeringen också framhåller, för närvarande vara lämpligast att frågor

som mera direkt berör barnet, och som skall avgöras med utgångspunkt i barnets

bästa, hålls isär från andra frågor. Utskottet är därför ense med regeringen om

att kommunernas lagstadgade skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp

att träffa avtal inte bör omfatta alla frågor som kan uppkomma i samband med en

separation. Även om kommunernas skyldighet sålunda kommer att avse endast

frågor om vårdnad, boende, umgänge och resekostnader vid umgänge bör dock, som

regeringen framhåller, hållbara helhetslösningar givetvis eftersträvas.

Utskottet har också tagit intryck av vad som anförts i

socialförsäkringsutskottets yttrande om de fördelar som kan ligga i att mer

heltäckande avtal mellan föräldrarna kan åstadkommas. Ett system där man

eftersträvar samförstånd mellan föräldrarna, även när det gäller föräldrarnas

gemensamma underhållsskyldighet gentemot barnet och inte enbart i frågor som

rör vårdnad, boende och umgänge, är enligt lagutskottets mening tilltalande och

bör inom en inte alltför avlägsen framtid övervägas närmare tillsammans med

frågor rörande vilka insatser från samhällets sida som kan vara lämpliga för

att hjälpa föräldrar att nå sådana överenskommelser som nu beskrivits. I det

sammanhanget bör även undersökas vilka förutsättningar som finns att med

förändrade beräkningsmetoder, bl.a. i fråga om villkoren för avdragsrätten och

dygnsberäkningen vid umgängesavdrag, åstadkomma förenklingar i tillämpnings-

och administrativt hänseende.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna

1997/98:L6 yrkande 8 och 1997/98:L7 yrkandena 5 och 6 som sin mening ge

regeringen till känna.

Beträffande önskemålet om en översyn av reglerna om underhållsstöd kan nämnas

att Riksförsäkringsverket innevarande vår till regeringen överlämnat flera

rapporter innehållande en utvärdering av effekter och resultat av de nya

reglerna om underhållsstöd. Rapporterna kommer att bli föremål för

remissbehandling. Om det vid beredningen av Riksförsäkringsverkets rapporter

eller annorledes framkommer omständigheter som visar att det föreligger ett

behov av att åstadkomma förändringar, förutsätter utskottet, i likhet med vad

utskottet uttalade hösten 1996, att regeringen återkommer till riksdagen med

erforderliga förslag.

Vad härefter gäller det i motion 1997/98:L8 upptagna spörsmålet huruvida det

skall krävas att ett avtal om vårdnad, boende och umgänge skall godkännas av

socialnämnden, vill utskottet påminna om att uppgiften att pröva avtalet

innefattar något annat och betydligt mer ansvarsfullt än att endast registrera

föräldrarnas överenskommelse. Enligt utskottets mening kräver hänsynen till

barnets bästa att socialnämnden prövar avtalets innehåll. Det kan nämligen inte

uteslutas att det finns situationer där föräldrarna mindre ser till barnets

behov än till sina egna intressen. Bakom föräldrarnas överenskommelse kan ligga

olika överväganden som står i strid med barnets bästa eller en starkare

förälders inflytande över en svagare förälder. Vidare har nämnden en viktig

uppgift när det gäller att säkerställa att avtalen görs tydliga och

fullständiga, eftersom man annars riskerar att avtalet inte kan läggas till

grund för verkställighet.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts kan utskottet inte ställa sig bakom

yrkande 1 i motion 1997/98:L8 om att avtalen skall bli giltiga utan

socialnämndens godkännande. Motionsyrkandet avstyrks.

I detta sammanhang vill utskottet understryka vikten av att särskilt avtalen

om vårdnad görs klara och tydliga, så att det med säkerhet går att utläsa vem

som är barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Självfallet får ett

avtal inte innebära att barnet under någon tid ställs utan vårdnadshavare.

Den ordning som nu föreslås i propositionen möjliggör att ett avtals

giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna kommer tillbaka till

socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett

sådant förfarande kan enligt propositionen framstå som lämpligt t.ex. för att

pröva hur en överenskommelse fungerar eller för att beakta barnets växlande

behov av umgänge och kontakt med båda föräldrarna. Ingenting hindrar heller att

föräldrarna kommer överens om att avtalet skall gälla till dess att en slutlig

överenskommelse har nåtts eller frågan avgjorts av domstol.

När det gäller vårdnaden om barn är tidsbegränsade avtal, enligt utskottets

mening, mindre lämpade. I andra fall än vid interimistiska avtal torde således

tidsbegränsade avtal om vårdnad endast undantagsvis kunna godtas. Om ett

tidsbegränsat avtal i fråga om vårdnaden trots allt skulle godtas, och om, vid

avtalstidens utgång, inte annat beslutats, återgår vid denna tidpunkt

förhållandena till vad som gällde före avtalets tillkomst. I ett sådant fall

följer således av allmänna principer att den gamla ordningen skall fortsätta

att gälla tills vidare.

Vad slutligen gäller frågan om socialnämnden skall ha möjlighet att delegera

ett beslut om godkännande av föräldraavtal, anser utskottet att det bör ankomma

på den enskilda socialnämnden att avgöra om delegation är möjlig och lämplig.

Nämnas kan att delegation i dag är tillåten även när det gäller exempelvis

godkännande av faderskapsbekräftelse och godkännande av avtal som innebär att

underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del

(48 § socialtjänstlagen) och avstyrker motion 1997/98:L6 yrkande 13.

Familjedomstolar, m.m.

Mål om vårdnad och umgänge handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första

hand tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet

till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till Högsta domstolen.

Frågor om verkställighet av allmän domstols avgörande i vårdnads- och

umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans av

länsrätt vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under

vissa förutsättningar, till Regeringsrätten. I gällande rätt finns inga

särskilda behörighetskrav eller krav på speciella kunskaper för domare i

vårdnads- och umgängesmål. Av förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion

framgår dock att sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får

tilldelas tingsfiskal. Domstolsverket anordnar varje år seminarier om

vårdnadsmål för domare och advokater, där syftet är att ge deltagarna tillfälle

att utifrån sina erfarenheter diskutera vårdnadsfrågor.

I olika sammanhang har ifrågasatts huruvida mål om vårdnad och umgänge borde

handläggas i särskilda familjedomstolar med speciell sammansättning och

kompetens för de aktuella frågorna. Även frågor som rör domares kompetens för

att handlägga sådana mål och ärenden samt utbildning av domare har dryftats,

bl.a. i samband med utskottets behandling av motioner i ämnet. Ifrågavarande

spörsmål har också nu aktualiserats i ett antal motioner.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion 1997/98:A806 att särskilda

familjerättsenheter bör etableras, där domstolens ledamöter väljs och utbildas

efter erfarenheter av modernt och delat föräldraskap. Ett tillkännagivande

därom begärs i motionen (yrkande 19 delvis).

Ett motsvarande yrkande finns i motion 1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp), vari begärs ett tillkännagivande om barnens rätt till umgänge med båda

sina föräldrar även efter skilsmässa och separation (yrkande 6 delvis).

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1997/98:L6 att

domare i s.k. barnmål bör besitta särskild kompetens. I princip bör endast

ordinarie domare förordnas att besluta i vårdnads- och umgängesmål.

Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag till en

försöksverksamhet med den angivna inriktningen, och de begär ett

tillkännagivande om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och

umgängesmål (yrkande 15).

I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs om ett

tillkännagivande om vikten av utbildning av personer inom domstolsväsendet

(yrkande 3).

Enligt Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) föreligger alltjämt behov av att stärka

barnets rätt att komma till tals i familjemålen. Det påpekas att personal inom

rättsväsendet och tjänstemän inom socialtjänsten måste ha gedigen kunskap om

barn för att kunna förstå barnets vilja. I motion 1997/98:L11 begärs ett

tillkännagivande om barns rätt att komma till tals (yrkande 7).

Enligt regeringens mening bör några särskilda familjedomstolar inte inrättas.

Ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den svenska

domstolsorganisationen och den svenska rättstraditionen. En annan sak är,

påpekas det i propositionen, att domstolarna givetvis måste ha tillgång till

ett fullgott beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan behövas

i familjemål. Socialnämnden skall lämna upplysningar till domstolen som kan

vara av betydelse för frågans bedömning, och om det behövs ytterligare

utredning får domstolen uppdra åt nämnden att utse någon att verkställa sådan

utredning. Domstolen kan också inhämta barnpsykiatriskt utlåtande.

Socialutskottet påpekar i sitt yttrande till lagutskottet att barnkompetensen

och kunskaperna om barnkonventionen och intentionerna bakom den måste

förbättras bland beslutsfattare och tjänstemän. Enligt socialutskottet bör det

ställas höga krav på kompetens hos dem som handlägger och dömer i ärenden och

mål om vårdnad, boende och umgänge. I yttrandet framhålls också vikten av att

respektive huvudman satsar på utbildning och kompetensutveckling av personal

inom rättsväsendet och socialtjänsten.

Frågan om att inrätta särskilda familjedomstolar har, med anledning av

motioner, varit föremål för riksdagens ställningstagande flera gånger under

senare år (se bet. 1989/90:JuU32, 1991/92:JuU20 och 1992/93:LU22).

Motionsyrkandena har därvid avslagits med hänvisning till att antalet

specialdomstolar bör minska. Riksdagen har vidare ansett det viktigt att slå

vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den

därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha så djup kunskap och god

överblick över hela det juridiska fältet som möjligt.

Även frågor som rör behörighetskrav för domare i vårdnadsmål och utbildning

av domare för sådana mål har behandlats av utskottet vid flera tillfällen

tidigare med anledning av motioner i ämnet. Motionerna har avslagits av

riksdagen på hemställan av utskottet (se bet. 1990/91:LU13, 1992/93: LU22 och

1995/96:LU2). När frågorna behandlades hösten 1990 anförde utskottet att det

självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har

erforderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om kvalifikationskraven måste

lösas inom ramen för vad som är möjligt med utgångspunkt i varje domstols

organisation. I betänkande 1995/96:LU2 finns en redogörelse för den

utbildningsverksamhet som Domstolsverket anordnar samt ett ställningstagande

från justitieutskottet som yttrade sig till lagutskottet beträffande den då

aktuella motionen. Justitieutskottet anförde därvid att domare inte kan

förväntas ha expertkunskaper inom alla de olika områden som kan bli föremål för

prövning i domstol och att domstolen alltid har möjligheter att inom ramen för

rättegången höra experter i de frågor saken gäller. Yttranden från olika

myndigheter i vårdnadsärenden fyller enligt justitieutskottet samma funktion.

Lagutskottet anser nu i likhet med regeringen att det är mycket viktigt att

domare som handlägger mål om vårdnad, boende och umgänge har erforderlig

kompetens och erfarenhet. I anledning av motion 1997/98:L11 vill utskottet

påminna om de år 1995 beslutade uttryckliga bestämmelserna i FB om barns rätt

att komma till tals i vårdnads- och umgängesmål (prop. 1994/95: 224, bet.

1995/96:LU2, rskr. 35). När en domstol skall avgöra vad som är till barnets

bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets

ålder och mognad. Vidare skall den som verkställer utredning i sådana mål, om

det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten.

Vidare vill utskottet ånyo stryka under betydelsen av utbildningsinsatser

inom rättsväsendet när det gäller barns behov och rättigheter. Värdet av

Domstolsverkets utbildningsverksamhet i fråga om metodutveckling och

kompetenshöjande åtgärder kan inte nog betonas. Utskottet förutsätter att dessa

insatser kommer att äga rum även fortsättningsvis, och som socialutskottet

påpekar bör kunskapen om barnkonventionen och de rättigheter som tillkommer

barnen enligt denna ges hög prioritet. Något tillkännagivande med anledning av

yrkande 3 i motion 1997/98:L10 eller yrkande 7 i motion 1997/98:L11 synes

emellertid inte behövligt, och motionsyrkandena avstyrks.

Beträffande frågan om att inrätta särskilda familjerättsenheter, som närmast

liknar de i propositionen beskrivna familjedomstolarna, intar utskottet samma

ståndpunkt som regeringen, nämligen att ett sådant system skulle passa mindre

bra i den svenska domstolsorganisationen. Utskottet vill därför inte förorda

att riksdagen skall frångå sitt tidigare ställningstagande i fråga om

specialdomstolar för familjemål och avstyrker också motionerna 1997/98:A806

yrkande 19 i nu behandlad del och 1996/97:So658 yrkande 6 i nu behandlad del.

Inte heller när det gäller frågan om särskilda behörighetskrav för domare i

familjemål har det, enligt utskottets mening, tillkommit några nya

omständigheter som bör föranleda att riksdagen nu frångår sitt tidigare

ställningstagande. Som Domstolsverket framhållit vid utskottets utfrågning den

10 februari 1998 är det inte heller självklart att en yngre, mindre erfaren,

domare som själv deltagit eller aktivt deltar i uppfostran av ett eget barn är

mindre lämpad att handlägga denna typ av mål. Motion 1997/98:L6 yrkande 15

avstyrks.

Interimistiska beslut

Regler om interimistiska beslut finns i 6 kap. 20 § FB. I paragrafen anges att

rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge får besluta för tiden till

dess att frågan har avgjorts genom dom eller ett beslut som har vunnit laga

kraft. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

I paragrafens andra stycke anges att rätten kan inhämta upplysningar från

socialnämnden i frågan. Bestämmelsen överlåter således till domstolen att i det

enskilda fallet avgöra om upplysningar skall inhämtas från socialnämnden innan

ett interimistiskt förordnande meddelas. Att inhämta yttranden är aktuellt

främst när parterna inte är ense i frågan om vem av dem som skall anförtros

vårdnaden under tiden till dess att målet eller ärendet slutligt avgörs (se

prop. 1981/82:168 s. 79 f.). Någon ändring föreslås för närvarande inte i detta

avseende.

Däremot föreslås att 6 kap. 20 § skall kompletteras med hänsyn dels till att

det blir möjligt att reglera frågan om barnets boende vid gemensam vårdnad (se

14 a §), dels till att föräldrarna föreslås kunna träffa avtal om vårdnad,

boende och umgänge (se 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket).

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)

föreslås en regel om att domstolen, innan den beslutar interimistiskt om

vårdnad, boende eller umgänge, alltid skall ge socialnämnden tillfälle att

yttra sig i frågan. Motionärerna hemställer att riksdagen beslutar om en

ändring i 6 kap. 20 § andra stycket FB i överensstämmelse härmed (yrkande 14).

Utskottet kan för sin del inte se att det skulle föreligga något behov av en

sådan reglering i fråga om de interimistiska besluten som föreslås i motionen.

Utskottet tillstyrker propositionen såvitt avser 6 kap. 20 § FB och avstyrker

motion 1997/98:L6 yrkande 14.

Verkställighetsfrågor

Frågor om verkställighet av allmän domstols avgöranden i vårdnads- och

umgängesmål handläggs som tidigare nämnts av förvaltningsdomstolarna, dvs. i

första instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och

därefter, under vissa förutsättningar, till Regeringsrätten. Bestämmelser om

verkställighet finns i 21 kap. FB. När länsrätten förordnar om verkställighet

kan den förelägga vite, eller, under särskilda förutsättningar, besluta om

polishämtning. Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande

av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars

inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider

allvarlig skada. Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och

en förälder som inte är vårdnadshavare, får länsrätten besluta om hämtning av

barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt

starkt behov av umgänge med föräldern (21 kap. 3 §). Innan länsrätten förordnar

om verkställighet får rätten uppdra åt bl.a. företrädare för socialtjänsten att

verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som

åligger honom eller henne. Ett sådant uppdrag skall vara slutfört inom viss tid

(21 kap. 2 §). Hämtning eller annan åtgärd som rör barn skall utföras på ett

sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtning skall någon som

kan vara till stöd för barnet närvara. Om möjligt skall också barnläkare,

barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte

bör flyttas eller om det möter något annat hinder, skall hämtningen uppskjutas

(21 kap. 9 §).

Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då

länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller,

om barnet ännu inte fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja

bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 §).

Vidare kan länsrätten vägra verkställighet, om det är uppenbart att

förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av

hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas

upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall

vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol, om den som har sökt

om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan om detta.

Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i allmän domstol.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som

inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas (21 kap.

6 §).

Såsom tidigare nämnts skall ett av socialnämnden godkänt avtal om vårdnad,

boende och umgänge kunna verkställas på samma sätt som ett domstolsavgörande

som har vunnit laga kraft. För att en möjlighet för föräldrarna att träffa

bindande avtal skall bli ett fullvärdigt alternativ till att väcka talan vid

domstol måste enligt regeringen ett godkänt avtal ha i huvudsak samma effekt

som ett avgörande i domstol. Bestämmelser härom föreslås i 21 kap.

1 § tredje stycket och 6 §.

I propositionen föreslås vidare en uttrycklig bestämmelse i 21 kap. 1 §

första stycket om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid

verkställighet. Bestämmelsen är avsedd att gälla såväl vid prövningen av om

verkställighet skall vägras eller inte som vid själva

verkställighetsförfarandet. Det föreslagna stadgandet innebär enligt regeringen

inte någon ändring i gällande rätt, men den nya bestämmelsen avser att markera

tydligare än i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en

utgångspunkt för bedömningen. De mer preciserade bestämmelserna i FB:s kapitel

21 kommer att ta sitt avstamp i denna allmänna regel. Någon lagändring för att

tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighetsmålen behövs

däremot inte, enligt regeringens mening.

Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion 1997/98:L9 att endast domstols dom

eller beslut, och således inte de avtal som godkänts av socialnämnden, skall

kunna leda till verkställighet. Motionärerna påpekar att polishämtning är en

stark och i de flesta fall traumatisk händelse för barn. Såväl hänsynen till

barnets bästa som allmänna rättssäkerhetsskäl talar därför enligt motionärerna

för att endast domstolsavgöranden skall kunna ligga till grund för beslut om

verkställighet. Vidare anser motionärerna att det i FB:s verkställighetskapitel

bör införas en bestämmelse om att särskild hänsyn skall tas till risken för att

barn far illa i samband med verkställigheten. Motionärerna hemställer att

riksdagen beslutar utforma 21 kap. 1 § FB i enlighet med vad som nu anförts

(yrkande 9).

I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett

tillkännagivande om att barnets bästa alltid skall beaktas i samband med

verkställighet (yrkande 6).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L11 ett tillkännagivande om

att barn måste tillförsäkras en rätt att komma till tals även i

verkställighetsärenden, och att verkställighetsreglerna måste anpassas till

barnkonventionens artikel 12 om att barnet särskilt skall beredas möjlighet att

höras i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet

(yrkande 20).

Utskottet konstaterar för sin del att FB:s bestämmelser bygger på principen

om barnets bästa. Detta gäller även de enskilda bestämmelserna i kapitlet om

verkställighet. Den ledande tanken är att barnet så långt möjligt skall skonas

från åtgärder som är skadliga för dess psykiska eller fysiska hälsa. Principen

om barnets bästa vid verkställighet kommer att betonas ytterligare genom den

övergripande bestämmelse som regeringen föreslår skall föras in i 21 kap. 1 §.

Något tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:L10 är enligt utskottet

inte erforderligt. Motionens yrkande 6 avstyrks.

Enligt utskottets mening finns heller inte anledning att utforma regeln om

barnets bästa i 21 kap. 1 § på sätt som förespråkas i motion 1997/98:L9 yrkande

9.

Vad härefter gäller det i samma yrkande upptagna spörsmålet om verkställighet

av avtal har utskottet samma uppfattning som regeringen, nämligen att möjlighet

till verkställighet är en förutsättning för att avtalsmöjligheten skall utgöra

ett reellt alternativ till en talan vid domstol. Utskottet kan således inte

heller i detta avseende ställa sig bakom motionsyrkandet.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts anser utskottet att riksdagen bör

bifalla propositionens förslag i denna del (21 kap. 1 och 6 §§ FB) och avslå

motion 1997/98:L9 yrkande 9.

När det sedan gäller yrkandet i motion 1997/98:L11 om möjlighet för barn att

komma till tals vill utskottet anföra följande. När det gäller mål om

verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge saknar FB uttryckliga

regler om vilka som är parter i sådana mål. Det står dock klart att barn som är

föremål för verkställighetsåtgärder saknar talerätt. Barnet har emellertid en

slags vetorätt. Vidare får barnet, på samma sätt som gäller i vårdnads- och

umgängesmål, höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är

uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 §).

Den 1 januari 1996 infördes, som tidigare redovisats, uttryckliga

bestämmelser i FB om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om

vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden (prop. 1994/95:

224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 35). När en domstol skall avgöra vad som är till

barnets bästa skall domstolen alltid ta hänsyn till barnets vilja med beaktande

av barnets ålder och mognad. Vidare skall den som verkställer utredning i

sådana mål, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och

redovisa den för rätten. Frågan om det behövs några lagändringar för att

tillförsäkra barnet en rätt att komma till tals i verkställighetsmål övervägdes

och avvisades av riksdagen i lagstiftningsärendet. I den då aktuella

propositionen framhölls att verkställighetsmålen som regel har föregåtts av en

process i allmän domstol och därför kan sägas vara en fortsättning på den

processen. Någon föreskrift om utredning av barnets vilja även i

verkställighetsmålen bedömdes inte vara nödvändig. I verkställighetsmålet borde

dock domstolarna, enligt vad som anfördes i den då aktuella propositionen, vara

särskilt uppmärksamma på det faktum att lång tid kan ha förflutit mellan

avgörandena i de olika domstolarna och att barnets inställning kan ha ändrats.

Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända betänkande inga erinringar i fråga

om vad som sålunda anfördes i propositionen.

Såvitt utskottet kan bedöma har några nya omständigheter inte framkommit som

bör föranleda en annan bedömning från riksdagens sida i fråga om behovet av

lagändringar för att tillgodose barns rätt att komma till tals i

verkställighetsmål. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion

1997/98:L11 yrkande 20.

I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)

framhålls att beslut om verkställighet i familjemål är särskilt känsliga då

tvånget direkt eller indirekt riktas mot barn. I dessa fall bör, enligt

motionärernas mening, metoder sökas för att om möjligt undvika fortsatta

tvister. En möjlighet skulle enligt motionärerna vara att länsrätten vid vägrad

verkställighet med bindande verkan skulle kunna föranstalta om omprövning av

sakfrågan i allmän domstol. Den föreslagna modellen borde enligt motionärerna

få positiva konsekvenser genom att den minimerar ett destruktivt

dubbelprocessande i länsrätt och tingsrätt och dessutom kan förebygga

umgängessabotage. I motionen yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen

i enlighet härmed (yrkande 16).

En motion med motsvarande innehåll behandlades av utskottet hösten 1990 i

betänkande 1990/91:LU13. Utskottet hänvisade då till att frågor rörande den

framtida utformningen av domstolsväsendet tagits upp år 1989 i en inom

Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i

framtiden - en idéskiss. Sedan promemorian remissbehandlats tillkallades en

parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över domstolarnas uppgifter,

arbetssätt och organisation. Kommittén, som antog namnet Domstolsutredningen,

skulle enligt sina direktiv (dir. 1989:56) bl.a. undersöka om det var möjligt

och lämpligt att låta såväl prövningen av mål om vårdnad och umgänge som frågor

om verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden helt eller delvis

koncentreras till i första hand allmän domstol. Med hänvisning till det arbete

som då pågick avstyrkte utskottet den då aktuella motionen, och riksdagen

följde utskottet.

Genom olika beslut av regeringen under år 1991 begränsades

Domstolsutredningens uppdrag, och uppdraget skulle inte längre omfatta en

översyn av domstolsväsendets organisation. Utredningen avlämnade betänkandet

(SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, vari behandlas frågor om

arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter,

arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de allmänna

förvaltningsdomstolarna, frågor om omprövning, överklagande och instansordning

samt slutligen vissa andra processuella frågor. Utredningens förslag gick bl.a.

ut på att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och

umgängesmål. Sålunda föreslog utredningen att frågor om verkställighet av

avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av

tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Förslaget har remissbehandlats men

har inte lett till lagstiftning.

År 1995 tillkallades en kommitté (1995 års domstolskommitté) med uppgift att

göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet.

Förslag skulle lämnas till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet.

En utgångspunkt för utredningen var att samverkan mellan olika slag av

domstolar på samma nivå skulle utvecklas betydligt. I de ursprungliga

direktiven (dir. 1995:102) anges att en sammanslagning av Högsta domstolen och

Regeringsrätten liksom av hovrätter och kammarrätter kan komma i fråga. I

tilläggsdirektiv våren 1997 (dir. 1997:50) har kommittén, utöver vad som sägs i

de ursprungliga direktiven om utveckling av samverkan mellan domstolar på samma

nivå, fått i uppgift att överväga lösningar som innebär en sammanläggning av

tingsrätter och länsrätter. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1998:22) har uppdraget

helt nyligen begränsats på så sätt att det inte längre skall omfatta

domstolsväsendets yttre organisation utan endast avse frågor om domstolarnas

beredningsorganisation samt notarie- och domarutbildningen. Uppdraget skall

vara slutfört senast den 30 juni 1998. Det grundmaterial som tagits fram om den

yttre organisationen skall redovisas senast den 1 oktober 1998.

I avvaktan på resultatet av domstolskommitténs arbete bör, enligt utskottets

mening, motion 1997/98:L6 yrkande 16 inte föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks således.

Medling

Den rådgivning eller medling som kan erbjudas enligt den särskilda lagen

(1973:650) om medling mellan samlevande har till ändamål att utjämna

motsättningar mellan en man och en kvinna som sammanlever eller har sammanlevt.

Lagen tillkom år 1973 i samband med att medlingen vid äktenskapsskillnad blev

frivillig. Medlaren har till uppgift att på lämpligt sätt ta reda på

anledningen till motsättningarna och, i de fall en brytning är aktuell, rådgöra

med parterna om möjligheten att fortsätta samlevnaden. Medlaren får inte yppa

vad han eller hon har erfarit under medlingen. Medlarna utses av länsstyrelsen

efter hörande av kommunen, och det skall enligt lagen finnas minst två medlare

för varje kommun. Medlaren är skyldig att försöka medla på begäran av mannen

eller kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren har

förordnats. Ersättning till medlaren betalas av kommunen.

I propositionen pekas på det faktum att kommunerna sedan den 1 januari 1995

är skyldiga att sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det.

Sådan rådgivning är i huvudsak inriktad på att sammanlevande par skall få hjälp

med sin relation, och syftet är att bistå dem så att de kan hantera sina

konflikter, problem och krissituationer. Med familjerådgivningens utbyggnad

synes, enligt regeringens mening, medlingsinstitutet ha förlorat sin betydelse.

Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att lagen om medling mellan

samlevande skall upphävas.

Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) framhåller i motion 1997/98:L5 att man genom att

underlätta för föräldrar att hålla ihop gör de största insatserna för barnen.

Att bryta den ökande skilsmässotrenden är därför enligt motionärerna en viktig

politisk uppgift. Med förebyggande insatser och tidig hjälp när problem uppstår

kan samhället bidra till att stärka familjebanden. Naturliga forum för ett

sådant förebyggande arbete är enligt motionärerna mödravården, vårdcentraler,

kyrkor och samfund, studieförbund och folkrörelser. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att man på olika sätt genom förebyggande åtgärder bör se

till barnets bästa (yrkande 1). I motionen yrkas vidare att riksdagen avslår

regeringens förslag att upphäva lagen om medling mellan samlevande (yrkande 7).

Utskottet är ense med motionärerna om vikten av att samhället ger stöd och

hjälp åt de par som står i begrepp att separera och som efterfrågar sådan

hjälp. För ändamålet tillhandahåller samhället familjerådgivning, som består i

samtal med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och

familjer. Familjerådgivningen bedrivs yrkesmässigt och utgör en självständig

verksamhetsgren med, såsom tidigare redovisats, högt sekretesskydd för de

uppgifter som lämnas i samband med rådgivningen. Det kan enligt utskottet på

goda grunder antas att familjerådgivningen övertagit den roll som

medlingsinstitutet en gång i tiden spelade. Av propositionen framgår också att

medling har använts i mycket begränsad utsträckning under senare år. Eftersom

de kommunala medlarna sålunda inte längre synes fylla någon mer betydande

funktion anser utskottet, i likhet med regeringen, att lagen bör upphävas.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag i fråga om

upphävande av lagen om medling mellan samlevande. Motion 1997/98:L5 yrkande 7

avstyrks.

När det gäller förebyggande arbete vill utskottet också peka på den

föräldrautbildning som samhället tillhandahåller. En särskild utredare har

nyligen haft regeringens uppdrag att föreslå hur stödet till föräldrar i form

av föräldrautbildning och andra verksamheter för föräldrar med barn i

förskoleåldern och skolåldern kan utvecklas och stimuleras. Hösten 1997

överlämnade utredaren betänkandet (SOU 1997:161) Stöd i föräldraskapet.

Betänkandet innehåller utredningens överväganden och förslag angående

utformningen av föräldrautbildningen och andra verksamheter som kan fungera som

stöd för föräldrar i deras föräldraskap.

Enligt utskottets mening bör riksdagen avvakta resultatet av regeringens

överväganden med anledning av betänkandet Stöd i föräldraskapet, och något

tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:L5 är inte behövligt. Även

yrkande 1 i motion 1997/98:L5 avstyrks.

Lagtekniska frågor

Lagrådet har påtalat vissa samordningsproblem som uppkommer genom införandet av

den nya portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa i 6 kap. 2 a § FB.

Bestämmelsen föreslås bli införd samtidigt som bl.a. redan gällande

föreskrifter om att hänsyn skall tas till barnets bästa behålls i en rad

enskilda stadganden. Vid den av utskottet anordnade offentliga utfrågningen

framkom även kritiska synpunkter, bl.a. från Barnombudsmannen (BO), på den i

vissa avseenden bristfälliga samordningen av olika regler om hänsynstagande

till barnet.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) delar i motion 1997/98:L6

Lagrådets farhågor om de samordningsproblem som uppkommer då portalparagrafen

införs samtidigt som redan existerande föreskrifter om hänsynen till barnets

bästa behålls i enskilda stadganden. Sådana redan existerande kompletterande

begrepp innebär enligt motionärerna en menlig nivåreglering av grundbegreppet.

Motionärerna hemställer om ett tillkännagivande beträffande behovet av en

skyndsam språklig översyn av 6 kap. FB i syfte att åstadkomma en bättre

överensstämmelse med barnkonventionen (yrkande 1). Vissa ändringar bör

emellertid enligt motionärerna genomföras redan nu. Sålunda yrkas att riksdagen

skall besluta om ändringar dels av reglerna om umgänge i 6 kap. 15 § andra och

fjärde styckena FB (yrkande 5), dels av bestämmelserna om hämtning vid

verkställighet i 21 kap. 3 § andra och tredje styckena FB (yrkande 17), så att

lagtexten bättre anpassas till barnkonventionens grundprincip om hänsynen till

barnets bästa.

I propositionen anges att Justitiedepartementet har för avsikt att göra en

språklig och redaktionell översyn av 6 kap. FB. För det fall det skulle visa

sig att en liknande översyn är påkallad såvitt avser 21 kap. FB, förutsätter

utskottet att även en sådan kommer till stånd. I avvaktan på resultatet av den

översyn som har förutskickats i propositionen, bör några sådana ändringar som

föreslås i motion 1997/98:L6 inte komma i fråga. Inte heller är det, enligt

utskottets mening, behövligt med något sådant tillkännagivande som begärts i

motionen.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen bifaller propositionen i nu

behandlade delar (6 kap. 15 § och 21 kap. 3 § FB) och avslår motion 1997/98:L6

yrkandena 1, 5 och 17.

Under beredningen av proposition 1997/98:7 har utskottet uppmärksammat att en

redigering bör ske även i 14 kap. 5 § FB. Riksdagen beslutade våren 1997 om

ändringar i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, varvid bl.a. lagens

rubrik ändrades till lagen om finansieringsverksamhet (prop. 1996/97:114, bet.

FiU26, rskr. 214). Samtidigt beslutades om följdändringar i bl.a. 13 kap. 5 §

FB (SFS 1997:458). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1997. Någon

motsvarande följdändring vidtogs inte i 14 kap. 5 § FB, varför nämnda paragraf

nu bör ändras i enlighet med det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget.

En annan åtgärd som bör vidtas gäller de i proposition 1997/98:134 föreslagna

ändringarna i FB (lagförslag 6), som är följdändringar föranledda av den

ändrade regionindelning för skatteförvaltningen som riksdagen redan tagit

ställning till med anledning av ett förslag i budgetpropositionen för år 1998.

Ändringarna avser bl.a. 6 kap. 17 b § FB, vilken paragraf antas i förevarande

ärende.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.

Den upphävda lagen om medling mellan samlevande skulle enligt förslaget dock

tillämpas i fråga om medling som påbörjats före utgången av mars 1998. Några

särskilda övergångsbestämmelser i övrigt föreslås inte, utan de nya

bestämmelserna skall enligt förslaget tillämpas fullt ut fr.o.m.

ikraftträdandet.

I flera motioner yrkas att ikraftträdandet senareläggs för att erforderlig

tid skall ges mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande. Anita Persson m.fl. (s)

hemställer i motion 1997/98:L4 att riksdagen beslutar att lagändringarna skall

träda i kraft den 1 juli 1998 (yrkande 1). Lagen om medling mellan samlevande,

som föreslås upphävd, skall enligt motionärerna dock tillämpas i fråga om

medling som påbörjats före utgången av juni 1998 (yrkande 2).

Även Rolf Dahlberg m.fl. (m) anser i motion 1997/98:L8 att ikraftträdandet av

de föreslagna ändringarna i FB bör flyttas fram till den 1 juli 1998 (yrkande

4).

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion 1997/98:L9 att den 1 september 1998

är en lämpligare tidpunkt för ikraftträdandet (yrkande 10).

Utskottet kan för sin del konstatera att riksdagsbehandlingen av

propositionen inte kunnat avslutas före den tidpunkt för ikraftträdande som

regeringen föreslagit. Med hänsyn till att det är angeläget att den nya

lagstiftningen träder i kraft snarast möjligt, men också till att erforderlig

tid behövs för jämförelsevis omfattande informations- och utbildningsinsatser

och andra förberedelser, förordar utskottet att ikraftträdandetidpunkten

bestäms till den 1 oktober 1998. När det gäller lagen om medling mellan

samlevande bör lagen upphöra att gälla vid utgången av september 1998 och

alltjämt tillämpas i fråga om medling som har inletts före utgången av

september 1998. Motionerna 1997/98:L4 yrkandena 1 och 2, 1997/98:L8 yrkande 4

samt yrkande 10 i motion 1997/98:L9 bör inte föranleda någon ytterligare

åtgärd.

Övriga frågor

Inom Europarådet har utarbetats en konvention rörande barns rättigheter.

Europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter, som öppnades för

undertecknande i januari 1996, är avsedd att vara ett komplement till FN:s

barnkonvention och skall hjälpa länderna att implementera barnkonventionen på

ett riktigt sätt. Syftet med Europarådskonventionen är att förbättra barnets

ställning i familjerättsprocesser.

I motion 1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om att Sverige skall ratificera Europarådets konvention om

utövandet av barns rättigheter (yrkande 1).

Sverige har numera undertecknat Europarådskonventionen. Enligt uppgift kan

vissa lagstiftningsåtgärder vara påkallade innan konventionen kan ratificeras.

En departementspromemoria för införlivande av konventionen med svensk rätt

övervägs för närvarande inom Regeringskansliet.

Mot bakgrund av de åtgärder på området som för närvarande förbereds inom

Regeringskansliet saknas, enligt utskottets mening, skäl för riksdagen att

vidta någon åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion 1997/98:So801.

Motionsyrkandet avstyrks.

Motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) innehåller

också en begäran om ett tillkännagivande om ensamstående fäders situation.

Många frånskilda män med barn berövas sin föräldraroll samtidigt som de

förlorar anknytningen till familj, släkt och vänner. Många män klarar detta

dåligt, vilket inte sällan leder till att de råkar in i missbruk med ohälsa och

kriminalitet som följd. Kunskapen om männens svåra och utsatta situation är

enligt motionärerna för närvarande otillräcklig. Problemen och orsakerna

härtill måste klarläggas, liksom de samhällsekonomiska konsekvenserna. Därefter

bör enligt motionärerna lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra männens

situation (yrkande 18).

Utskottet har förståelse för de synpunkter som förts fram i motionen. Det är

sålunda väl belagt att män som separerat är exponerade för risk att drabbas av

problem av olika slag och att ohälsotalet för dessa män är högre än hos flera

andra grupper i samhället. Olika insatser för dessa män, såsom krisbearbetning

m.m., kan därför vara värdefulla såväl ur ett mänskligt som ett

samhällsekonomiskt perspektiv. Utskottet vill också påminna om att en

arbetsgrupp om papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen) haft regeringens

uppdrag att överväga olika frågeställningar rörande fädernas situation och att

Folkhälsoinstitutet följer frågan om de frånskilda fädernas förhållanden,

varvid bl.a. institutet anordnat konferenser i ämnet.

Utskottet förutsätter att Folkhälsoinstitutet följer frågan även

fortsättningsvis och, för det fall åtgärder skulle visa sig behövliga,

initierar sådana. Härmed avstyrker utskottet motion 1997/98:L6 yrkande 18.

Vissa frågor som rör forskning och statistik om barn och familj tas upp i

motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp). Motionärerna påpekar att den

existerande skilsmässostatistiken inte säger hela sanningen om separationer i

parförhållanden, eftersom endast äktenskapsskillnader registreras. Inte heller

visar statistiken hur många barn som berörs av en separation. Mot denna

bakgrund efterlyser motionärerna en förbättrad statistik när det gäller barn

och separationer (yrkande 4). Vidare framhålls i motionen att kunskap saknas om

förhållandena för de barn vars ena eller båda föräldrar är intagna i fängelse.

Även i dessa hänseenden bör statistik tas fram (yrkande 5). Slutligen anser

motionärerna att regeringen bör initiera forskning om de faktorer som

omöjliggör frivilliga överenskommelser i fråga om vårdnad, boende och umgänge

(yrkande 6). I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med vad som sålunda

anförts.

I sammanhanget kan nämnas att Barnkommittén i sitt betänkande (SOU 1997:116)

Barnets bästa i främsta rummet pekat på att Sveriges ratificering av

barnkonventionen innebär ett åtagande för staten att följa upp hur barn har det

och hur de påverkas av offentliga beslut inte bara på statlig nivå utan också

på regional och lokal nivå. I regeringens skrivelse med redovisning av arbetet

med de allmänna barnfrågorna (skr. 1997/98:79) anförs mot den bakgrunden att

kunskaperna om barn behöver förstärkas ytterligare. Detta innebär enligt

regeringen att vi behöver bygga upp en bra basstatistik, att vi behöver mer

kunskap om särskilda frågor av vikt för barn och att vi behöver öka våra

kunskaper om situationen för barn och ungdomar i olika delar av landet. Av

skrivelsen framgår vidare att regeringen har gett Statistiska centralbyrån i

uppdrag att utarbeta ett förslag till basstatistik om barn och deras familjer.

Arbetet skall framför allt inriktas på att kunna beskriva barns

familjeförhållanden.

När det gäller barn med föräldrar i fängelse har Barnkommittén pekat på att

även dessa barn har rätt till en regelbunden och personlig kontakt med sina

föräldrar. Problemen för dessa barn har också uppmärksammats alltmer av

Kriminalvårdsstyrelsen, och viss verksamhet pågår i syfte att underlätta för

barn och föräldrar att ha kontakt med varandra under anstaltstiden. Utskottet

kan vidare upplysa att Justitiedepartementet i augusti 1997 uppdragit åt

Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen att gemensamt göra en översyn av

förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i häkte eller

kriminalvårdsanstalt. Förslag till åtgärder och författningsändringar skall

därvid lämnas, och uppdraget skall redovisas senast den 1 december 1998.

Vad härefter gäller motionsyrkandet om ytterligare forskning erinrar

lagutskottet om att socialutskottet vid behandlingen av regeringens proposition

1996/97:5 Forskning och samhälle även behandlat och avstyrkt en motion om barn

och familj. Socialutskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1996/97:SoU6 att svensk forskning om barn och familj har stor bredd

och är spridd över ett stort antal forskningsdiscipliner och institutioner.

Variationer i probleminriktning är därmed ganska omfattande. Socialutskottet

delade regeringens inställning, som den kommit till uttryck i

forskningspropositionen, att det är viktigt med en kontinuerlig och bred

forskning om barns villkor och att det är särskilt angeläget att öka kunskapen

om utsatta barns förhållanden. I betänkandet konstaterades att regeringen redan

i flera olika sammanhang hade uppmärksammats på behovet av forskning på detta

område.

I sammanhanget bör också nämnas att det vid den offentliga utfrågningen

upplysts att såväl Socialstyrelsen som Allmänna barnhuset bedriver

undersökningar som tar sikte på de mest problematiska vårdnadstvisterna. Mot

bakgrund av vad som sålunda redovisats anser utskottet att någon riksdagens

åtgärd inte är påkallad med anledning av motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6, och

utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder propositionerna och

motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L9 yrkande 1,

res. 1 (v)

2. beträffande vikten av samarbetssamtal

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L11 yrkandena 2 och 10 samt

1997/98:So629 yrkande 12,

res. 2 (mp)

3. beträffande särskilda familjenämnder

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:A707 yrkande 5 och 1997/98:L5 yrkande

6,

4. beträffande samtalsledarna

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:A806 yrkande 11, 1997/98: L6 yrkande

12, 1997/98:L11 yrkandena 9 och 11 samt 1997/98:A804 yrkande 17,

5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L5 yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande

1, 1997/98:L9 yrkande 2, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801 yrkande 9

antar 6 kap. 18 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken,

res. 3 (c, mp)

res. 4 (v)

6. beträffande sekretess vid samarbetssamtal

att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 5,

7. beträffande samarbetssamtal och familjerådgivning

att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkandena 18 och 19,

res. 5 (mp)

8. beträffande utvärdering av samarbetssamtal

att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 4,

9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande

2, 1997/98:L9 yrkande 5 samt 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5

§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 6 (m)

res. 7 (v)

10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 samt 1997/98:L11

yrkandena 12 och 13 antar 6 kap. 2 a § i regeringens förslag till lag om

ändring i föräldrabalken,

res. 8 (v)

res. 9 (mp)

11. beträffande vikten av gemensam vårdnad

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L407, 1996/97:So636 yrkande 1,

1996/97:So658 yrkande 6 i motsvarande del, 1996/97:A819 yrkande 2,

1997/98:L11 yrkande 1, 1997/98:So629 yrkande 14, 1997/98:A805 yrkande 2

och 1997/98:A806 yrkande 19 i motsvarande del,

12. beträffande utvärdering av gemensam vårdnad

att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkande 14,

res. 10 (mp)

13. beträffande vårdnadstvister m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L420, 1996/97:A806 yrkande 10,

1997/98:L415, 1997/98:A804 yrkande 16 och 1997/98:A808 yrkande 3,

14. beträffande gemensam vårdnad som enda alternativ

att riksdagen avslår motion 1996/97:L418 yrkande 1,

15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2,

1997/98:L9 yrkande 4, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407

samt 1997/98:So801 yrkande 8,

res. 11 (c, fp, mp)

res. 12 (v)

16. beträffande mor- och farföräldrar som vårdnadshavare

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L408 och 1996/97:L412,

17. beträffande styvförälder som vårdnadshavare

att riksdagen avslår motion 1997/98:L421,

res. 13 (v)

18. beträffande vårdnaden om barn i familjehem

att riksdagen avslår motion 1997/98:So613 yrkande 6,

res. 14 (mp)

19. beträffande adoption av barn i familjehem

att riksdagen avslår motion 1997/98:So613 yrkande 7,

res. 15 (mp)

20. beträffande utövande av vårdnaden

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 3 och 1997/98:L9 yrkande 6,

res. 16 (fp, v)

21. beträffande barnets boende och samarbetssamtalen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L7 yrkande 3,

res. 17 (c)

22. beträffande beslut om barnets boende

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 2 antar 6 kap. 14 a § i

regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 18 (c, fp)

23. beträffande barnets boende vid umgängessabotage

att riksdagen avslår motion 1996/97:L418 yrkande 2,

24. beträffande barnets folkbokföring

att riksdagen avslår motion 1997/98:L7 yrkande 4,

res. 19 (c)

25. beträffande umgänge med barn

att riksdagen avslår motion 1997/98:L5 yrkande 3,

26. beträffande risker i samband med umgänge

att riksdagen avslår motion 1997/98:L420,

27. beträffande olovligt bortförande av barn

att riksdagen avslår motion 1997/98:So674 yrkande 6,

res. 20 (fp, mp)

28. beträffande umgängessabotage

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 10 och 1997/98: L413,

res. 21 (fp)

29. beträffande samarbetssamtal inför en förälders flyttning

att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf264 yrkande 6,

30. beträffande talerätt om umgänge

att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6

yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7 antar 6 kap. 15 a § i regeringens

förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 22 (c, fp, mp)

31. beträffande annan kontakt än umgänge

att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 6,

res. 23 (fp)

32. beträffande kontaktperson

att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 11,

res. 24 (fp, v)

33. beträffande upplysningar om barnet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L5 yrkande 4 och 1997/98:L8 yrkande 3,

res. 25 (m, mp)

34. beträffande umgängesavdrag

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98:Sf264

yrkande 4 antar

dels 7 kap. 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken,

dels 23 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om

underhållsstöd,

res. 26 (v)

35. beträffande fördelning av resekostnader

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 7 antar 6 kap. 15 b och

17 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 27 (fp)

36. beträffande stöd till umgängesresor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L9 yrkande 8, 1997/98:L11 yrkande 17

och 1997/98:Sf264 yrkande 5,

res. 28 (v, mp)

37. beträffande samförståndsavtal

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:L6 yrkande 8 samt 1997/98:L7

yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

38. beträffande socialnämndens godkännande

att riksdagen avslår motion 1997/98:L8 yrkande 1,

res. 29 (m)

39. beträffande delegation

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 13 antar 48 § i

regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

res. 30 (fp)

40. beträffande utbildningsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L10 yrkande 3 och 1997/98: L11 yrkande

7,

res. 31 (mp)

41. beträffande familjedomstolar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So658 yrkande 6 och 1997/98:A806

yrkande 19 båda i motsvarande delar,

42. beträffande behörighetskrav för domare

att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 15,

res. 32 (fp)

43. beträffande interimistiska beslut

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 14 antar 6 kap. 20 § i

regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 33 (fp)

44. beträffande barnets bästa i samband med verkställighet

att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 6,

45. beträffande verkställighet av avtal, m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L9 yrkande 9 antar 21 kap. 1 och 6

§§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 34 (v)

46. beträffande barns rätt att komma till tals

att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkande 20,

res. 35 (mp)

47. beträffande processuella frågor rörande verkställighet

att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 16,

res. 36 (fp)

48. beträffande lagen om medling mellan samlevande

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 i motsvarande del

och yrkande 2, 1997/98:L5 yrkande 7 samt 1997/98:L9 yrkande 10 i

motsvarande del antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen

(1973:650) om medling mellan samlevande med den ändringen att lagen skall

upphöra att gälla vid utgången av september 1998 och alltjämt tillämpas i

fråga om medling som har inletts före utgången av september 1998,

49. beträffande förebyggande insatser

att riksdagen avslår motion 1997/98:L5 yrkande 1,

50. beträffande samordning av regler om barnets bästa

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkandena 1, 5 och 17 antar 6

kap. 15 § och 21 kap. 3 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken,

res. 37 (fp)

51. beträffande föräldrabalken i övrigt

att riksdagen

dels beslutar att 14 kap. 5 § föräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse

i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 3,

dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken som föranleds härav,

dels med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 i motsvarande del,

1997/98:L8 yrkande 4 och 1997/98:L9 yrkande 10 i motsvarande del antar i

proposition 1997/98:7 framlagt förslag till lag om ändring i

föräldrabalken, i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan, med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet

bestäms till den 1 oktober 1998,

dels antar i proposition 1997/98:134 framlagt förslag till lag om ändring

i föräldrabalken.

52. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 och 1997/98:L9

yrkande 10 i motsvarande delar antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i äktenskapsbalken,

dels lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, dels lag

om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), i den mån lagförslaget inte

omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

dels lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd, i den mån

lagförslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande bestäms till

den 1 oktober 1998,

53. beträffande Europarådskonventionen

att riksdagen avslår motion 1997/98:So801 yrkande 1,

54. beträffande ensamstående fäder

att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 18,

res. 38 (fp)

55. beträffande forskning och statistik

att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6.

res. 39 (mp)

Stockholm den 21 april 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s),

Eva Arvidsson (s), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman

(s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin

Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet

vill? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

I flertalet fall där föräldrarna inte sammanbor är en gemensamt utövad

vårdnad en bra lösning för barnet. I alla frågor som rör vårdnad och umgänge

med barn måste, enligt utskottets mening, barnets bästa sättas i centrum.

Barnets rätt till både sin mamma och sin pappa och till en trygg och omvårdande

uppväxt skall därvid vara i fokus.

Utgångspunkten måste således vara barnens rätt till sina föräldrar och inte

föräldrarnas rätt till barnen. Detta understryks också i FN:s barnkonvention.

Den betonar såväl barnets rätt till båda sina föräldrar som dess rätt att

skyddas från föräldrar som utsätter barnet för vanvård eller övergrepp.

De förslag som regeringen nu lägger fram beaktar enligt utskottet inte

tillräckligt denna sistnämnda rätt till skydd mot misshandel och andra

övergrepp och strider därför mot principen om barnets bästa. I stället innebär

de konkreta förslagen huvudsakligen enbart en förstärkning av föräldrarnas

rätt. Den föreslagna lagstiftningen riskerar att undergräva de ansträngningar

som i andra sammanhang görs för att skydda kvinnor och barn mot våld och andra

övergrepp.

Utskottet konstaterar vidare att propositionen inte beaktar den

internationella forskning som finns på området och att den saknar ett uttalat

könsperspektiv. Utskottet anser att barns bästa inte handlar om rättvisa mellan

könen, men genom propositionens könsneutrala skrivningar döljs barnens verkliga

problem.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att riksdagen, med bifall till

motion 1997/98:L9 yrkande 1, bör avslå samtliga de i propositionen framlagda

lagförslagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 1 avslår proposition

1997/98:7.

2. Vikten av samarbetssamtal (mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Enligt

utskottet? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av samarbetssamtalen är det enligt

utskottet av största vikt att samhället satsar mer resurser på förebyggande

arbete för att minska antalet vårdnadstvister i domstol. Samarbetssamtal måste

enligt utskottet kunna erbjudas vid alla separationer där barn är inblandade.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11

yrkandena 2 och 10, som sin mening ge regeringen till känna.

Något tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:So629 yrkande 12

synes inte erforderligt.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande vikten av samarbetssamtal

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 2 och 10 och med

avslag på motion 1997/98:So629 yrkande 12 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

3. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (mom. 5)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet är?

och på s. 22 slutar med ?2 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det således mycket värdefullt om samarbetssamtal

kan komma till stånd i ett tidigt skede och innan ett eventuellt

domstolsförfarande inleds. När samtalen äger rum på ett tidigt stadium har det

visat sig att prognosen är mycket god för att föräldrarna skall kunna enas och

en rättslig tvist undvikas. Propositionens förslag om att öka

samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet är i och för sig bra, men de är

inte tillräckliga. I sammanhanget bör erinras om att även när föräldrarna är

ense kan de ha träffat överenskommelser som inte är förenliga med barnets

bästa.

Frågan om samarbetssamtalen bör göras obligatoriska måste enligt utskottet

mot denna bakgrund övervägas ytterligare. En sådan ordning skulle kunna

innebära att samarbetssamtal, med undantag för de fall där det anses olämpligt,

måste ha förekommit innan en talan om ensam vårdnad får väckas. Om samtalen

görs obligatoriska skulle med stor sannolikhet många domstolstvister kunna

undvikas. Ur barnets perspektiv måste det också vara en fördel om en

domstolsprocess kan undvikas. Utskottet anser att regeringen därför bör

återkomma med förslag till lagstiftning om obligatoriska samarbetssamtal.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L7

yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801 yrkande 9 samt med anledning

av motion 1997/98:L5 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.

Av det anförda följer att utskottet, med avstyrkande av motion 1997/98:L9

yrkande 2, tillstyrker propositionens förslag i nu behandlad del (6 kap. 18 §

FB).

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande

8 och 1997/98:So801 yrkande 9 och med anledning av motion 1997/98:L5

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels med avslag på motion 1997/98:L9 yrkande 2 antar 6 kap. 18 § i

regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken.

4. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Samman-

fattningsvis delar? och på s. 22 slutar med ?2 avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening kan det på goda grunder antas att samarbetssamtalen

i många fall leder till lösningar som är bra för barnen. I andra fall kan

emellertid samarbetssamtalen vara till direkt skada för barnen. Detta gäller

särskilt barn i familjer där mannen misshandlat kvinnan, barnen eller på andra

sätt gjort sig skyldig till övergrepp mot dem. I dessa fall kan

samarbetssamtalen leda till ökade svårigheter för kvinnan att skydda sig själv

och barnen. En sådan ordning kan, enligt utskottets mening, aldrig vara

förenlig med principen om barnets bästa. Obligatoriska samarbetssamtal bör

sålunda med hänsyn till vad utskottet nu anfört aldrig komma i fråga.

Utskottet anser mot den nu angivna bakgrunden att samarbetssamtalen i stället

som regel bör förutsätta samtycke från föräldrarnas sida. Om exempelvis en

förälder har dömts för vålds- eller sexualbrott och den andra föräldern

motsätter sig samarbetssamtal bör detta, enligt utskottets mening, utgöra ett

lagstadgat hinder för domstolen att förordna om sådana samtal. Även i andra

fall bör domstolen i varje särskilt ärende göra en riskbedömning och därvid

särskilt beakta faran för att barnet eller den som motsätter sig samtal utsätts

för brott eller andra trakasserier.

Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L9

yrkande 2, utforma bestämmelsen om samarbetssamtal i 6 kap. 18 § FB i enlighet

med vad utskottet nu förordat.

Av vad utskottet anfört följer att riksdagen bör avslå motionerna 1997/98:L5

yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801

yrkande 9.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 2 och med avslag på

motionerna 1997/98:L5 yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande

8 och 1997/98:So801 yrkande 9 antar 6 kap. 18 § i regeringens förslag

till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade lydelse.

5. Samarbetssamtal och familjerådgivning (mom. 7)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?avstyrks således? bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna om vikten av att förtroendet för

familjerådgivningen kan upprätthållas. Detta förutsätter, som motionärerna

påpekar, en fortsatt hög kompetens hos familjerådgivarna och att

familjerådgivarnas roller inte sammanblandas med övriga funktioner inom

socialtjänsten. De uttalanden som tidigare gjorts i lagstiftningssammanhang

beträffande familjerådgivningens integritet har, enligt utskottets mening,

alltjämt giltighet.

Vad som nu anförs i propositionen beträffande samarbetssamtalen får, enligt

utskottets mening, självfallet inte innebära att betydelsen av

familjerådgivningen som en självständig verksamhetsgren tunnas ut. En

förutsättning för att familjerådgivningen skall fylla sin funktion är nämligen

att människor kan känna sig trygga med att de ofta känsliga uppgifter som

lämnas inte sprids vidare. Det är därför enligt utskottet angeläget att den

stränga sekretess som är förenad med familjerådgivningen värnas och att den

osäkerhet som råder i fråga om vilken sekretess som skall tillämpas beträffande

samarbetssamtalen inte får återverkningar på familjerådgivningsverksamheten.

Regeringen bör noga följa denna fråga och, om så behövs, vidta åtgärder för att

trygga en väl fungerande familjerådgivning med högt sekretesskydd.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande familjerådgivningens förhållande

till samarbetssamtalen bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11

yrkandena 18 och 19, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande samarbetssamtal och familjerådgivning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 18 och 19 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (mom. 9)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Lagutskottet

är? och på s. 31 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Gemensam vårdnad är, enligt utskottets mening, ett viktigt inslag i

utvecklingen mot en starkare markering av barnets intresse och barnets bästa

och syftar till att främja goda förhållanden mellan barnet och båda

föräldrarna. Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför

ensam vårdnad för ena föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten

mellan föräldrarna är så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor

som rör barnet. När misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst för

barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är

det då viktigare att ha en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa

konflikter mellan föräldrarna än att föräldrarna har gemensam vårdnad.

Mot denna bakgrund anser utskottet det inte lämpligt att domstolen skall

kunna tvinga fram gemensam vårdnad när föräldrarna är djupt oense och en av

föräldrarna uttryckligen förklarat sig inte vilja komma i fråga som

vårdnadshavare. Ett beslut om gemensam vårdnad som strider mot föräldrarnas

vilja kan inte sägas vara förenligt med principen om barnets bästa. Om gemensam

vårdnad beslutas mot en förälders vilja kan befaras att konflikterna mellan

föräldrarna fördjupas, vilket givetvis inte är bra för barnet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att riksdagen, med bifall

till motion 1997/98:L8 yrkande 2 samt med anledning av motionerna 1997/98:L5

yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 och 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2, bör avslå

förslaget i propositionen om att domstolen mot en förälders vilja skall kunna

vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad (6

kap. 5 § FB).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 2 samt med anledning av

motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 och 1997/98:L10

yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5 § i regeringens förslag till lag om

ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i

bilaga 4 som Reservanternas förslag betecknade lydelse.

7. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (mom. 9)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?När det? och

på s. 31 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:

Det är sålunda enligt utskottets mening inte klarlagt att möjligheten att

besluta om gemensam vårdnad i större utsträckning än för närvarande skulle vara

det bästa för barnet. I sådana fall då övergrepp har förekommit inom familjen

bör gemensam vårdnad, enligt utskottets mening, vara utesluten. Gemensam

vårdnad skulle i exempelvis ett sådant fall försvåra för utsatta kvinnor att

skydda sig själva och sina barn.

I stället måste, enligt utskottets uppfattning, det bästa för barnet vara att

föräldrarna så fritt som möjligt får välja vårdnadsform. Om inte enighet om

gemensam vårdnad uppnås, torde i de flesta fall ensam vårdnad vara det bästa

alternativet för barnet.

I mål om äktenskapsskillnad får rätten i dag utan yrkande anförtro vårdnaden

om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med

barnets bästa. Utskottet anser att domstolen i sådana mål bör ha möjlighet att

utan yrkande anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna redan när detta är bäst

för barnet.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att riksdagen, med bifall till

motion 1997/98:L9 yrkande 5 samt med anledning av motionerna 1997/98:L5 yrkande

2, 1997/98:L8 yrkande 2 och 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2, bör avslå förslaget

i propositionen om att domstolen mot en förälders vilja skall kunna vägra att

upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad (6 kap. 5 §

FB).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 5 samt med anledning av

motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande 2 och 1997/98:L10

yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5 § i regeringens förslag till lag om

ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i

bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade lydelse.

8. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (mom. 10)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?När det? och

slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse:

Utskottet är positivt till att det införs en uttrycklig bestämmelse i 6 kap.

2 a § FB om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av

alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. För att ytterligare betona

barnets behov av skydd mot fysisk och psykisk misshandel eller sexuellt

utnyttjande anser utskottet i likhet med vad som anförts i motionerna

1997/98:L9 och 1997/98:L11 att det av regeringen föreslagna lagrummet bör

förtydligas i detta avseende. Paragrafen bör enligt utskottet lämpligen

utformas på det sätt som föreslagits i motion 1997/98:L9.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 3 samt med anledning av

motion 1997/98:L11 yrkandena 12 och 13 antar 6 kap. 2 a § i regeringens

förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att

paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade

lydelse.

9. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (mom. 10)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?När det? och

slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse:

Utskottet är positivt till att det införs en uttrycklig bestämmelse om att

barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör

vårdnad, boende och umgänge. När domstolen nu ges möjlighet att döma till

gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste rätten, som utskottet tidigare

anfört, mer noggrant än i dag utreda varför ena parten motsätter sig sådan

vårdnad och särskilt beakta de risker för barnet som en sådan vårdnadsform kan

innebära. Särskilt bör enligt utskottet beaktas risken för barnets psykiska

utveckling i de fall då misshandel eller andra övergrepp har förekommit.

För att ytterligare betona att domstolen skall göra en individuell bedömning

i varje särskilt fall anser utskottet, i likhet med vad som anförts i

motionerna 1997/98:L9 och 1997/98:L11, att den av regeringen föreslagna 2 a § i

6 kap. FB bör förtydligas. Paragrafen bör enligt utskottet lämpligen utformas

på det sätt som föreslagits i motion 1997/98:L11.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 12 samt med anledning

av motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 och 1997/98:L11 yrkande 13 antar 6

kap. 2 a § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med

den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag

betecknade lydelse.

10. Utvärdering av gemensam vårdnad (mom. 12)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Enligt vad?

och slutar med ?inte behövligt? bort ha följande lydelse:

Av propositionen framgår att regeringen kommer att utvärdera den nu

föreslagna reformen när den varit i kraft en tid. I likhet med vad som anförts

i motion 1997/98:L11 anser utskottet att en utvärdering av hur domstolarna

tillämpat den nya bestämmelsen om gemensam vårdnad mot en förälders vilja är

särskilt angelägen, och regeringen bör inom två år återkomma till riksdagen med

en redogörelse härför.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11

yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande utvärdering av gemensam vårdnad

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 14 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (mom. 15)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin

Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?I likhet? och

slutar med ?vidare åtgärd? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör ett delat föräldraansvar även för ogifta

föräldrar vara den lösning som bäst överensstämmer med principen om barnets

bästa. Lagstiftningen bör därför bygga på gemensam vårdnad även i dessa fall.

Utskottet anser mot denna bakgrund att en utredning snarast bör komma till

stånd för att se över möjligheterna till en ändrad lagstiftning. Utredningens

uppdrag bör formuleras så att gemensam vårdnad blir en given utgångspunkt när

föräldrarna sammanbor och som regel inträder redan från det att faderskapet har

fastställts. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet

härmed.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L6

yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 och

1997/98:L407, med anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 8 samt med avslag

på motion 1997/98:L9 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7

yrkande 2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 och 1997/98:L407, med

anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 8 samt med avslag på motion

1997/98:L9 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

12. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (mom. 15)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?I likhet? och

slutar med ?vidare åtgärd? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del instämma i vad som anförts i motion 1997/98:L9 när

det gäller frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. En sådan

ordning skulle kunna medföra att mödrar i ett inte oansenligt antal fall vägrar

att medverka till att faderskapet blir fastställt. Vidare skulle det med all

sannolikhet medföra att antalet vårdnadstvister ökar. Någon sådan ändring av

vårdnadsreglerna för ogifta föräldrar som regeringen säger sig ha för avsikt

att utreda kan, enligt utskottets mening, därför knappast anses förenlig med

principen om barnets bästa. Mot denna bakgrund är det utskottets bestämda

uppfattning att någon sådan utredning som regeringen nu förutskickar inte bör

komma till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L9

yrkande 4 och med avslag på motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande

2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407 samt 1997/98:So801 yrkande

8, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 4 samt med avslag på

motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98:L11

yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407 och 1997/98: So801 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Styvförälder som vårdnadshavare (mom. 17)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?riksdagens åtgärd? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att det numera blir allt vanligare med

situationer där såväl barnets bästa som barnets vilja talar för att en

styvförälder får bli vårdnadshavare. De nuvarande rättsliga möjligheterna att i

sådana fall få vårdnaden överflyttad till en styvförälder är, enligt utskottets

mening, inte ändamålsenliga. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt

sammanhang utreda frågan och därefter återkomma till riksdagen med erforderliga

lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:L421, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande styvförälder som vårdnadshavare

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L421 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

14. Vårdnaden om barn i familjehem (mom. 18)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Vad först? och

slutar med ?motion 1997/98:So613? bort ha följande lydelse:

Utskottet är för sin del ense med vad som anförts i motion 1997/98:So613 om

att det inte är lämpligt med en vårdnadsöverföring till familjehemsföräldrarna

om barnets biologiska föräldrar är i livet. Vid varje familjehemsplacering

måste nämligen utgångspunkten enligt utskottet vara att barnet skall kunna

återförenas med sina biologiska föräldrar. Däremot torde en sådan ordning som

föreslås i motionen, nämligen att vårdnaden skall kunna anförtros de biologiska

föräldrarna och familjehemsföräldrarna gemensamt, synas väl förenlig med

principen om barnets bästa. Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen

framlägga erforderliga lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:So613 yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande vårdnaden om barn i familjehem

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So613 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Adoption av barn i familjehem (mom. 19)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Vad härefter?

och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:

Vidare delar utskottet motionärernas uppfattning när det gäller frågan om

adoption av barn i familjehem. Enligt utskottets mening bör sålunda adoption av

ett familjehemsplacerat barn kunna ske först efter det att barnet har fyllt 18

år. Adoptionsbeslutet skall därvid baseras på en överenskommelse mellan barnet

och familjehemsföräldrarna. Det bör ankomma på regeringen att framlägga

erforderliga lagförslag så att en sådan ordning möjliggörs.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98: So613

yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande adoption av barn i familjehem

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So613 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Utövande av vårdnaden (mom. 20)

Tanja Linderborg (v) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ?Utskottet kan?

och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Regeringens slutsats att en sådan regel som Vårdnadstvistutredningen

föreslagit skulle vara obehövlig är, enligt utskottets mening, felaktig. I

likhet med vad som anförts i motionerna anser utskottet att det är viktigt att

klara ut gränserna för en förälders ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad.

Detta bör enligt utskottet komma till uttryck i lagtexten.

Enligt utskottets mening bör 6 kap. 13 § FB ändras på ett sådant sätt att det

uttryckligen anges att boföräldern har rätt att bestämma i frågor som rör den

dagliga omsorgen om barnet. Utskottet anser att en sådan regel uppfyller

erforderliga krav på tydlighet.

Mot denna bakgrund förordar utskottet att riksdagen, med bifall till motion

1997/98:L9 yrkande 6 och med anledning av motion 1997/98:L6 yrkande 3, beslutar

om en ändring av 6 kap. 13 § FB i enlighet härmed.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande utövande av vårdnaden

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 6 och med anledning av

motion 1997/98:L6 yrkande 3

dels beslutar att 6 kap. 13 § föräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse

i enlighet med Reservanternas förslag i bilaga 4,

dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken som föranleds härav.

17. Barnets boende och samarbetssamtalen (mom. 21)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ?Utskottet kan?

och slutar med ?i motionen? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förts fram i motion 1997/98:L7. Eftersom

frågan om var barnet skall bo kan leda till konflikter mellan föräldrarna bör

boendet i första hand bli föremål för avtal i samband med samarbetssamtalen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L7

yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande barnets boende och samarbetssamtalen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Beslut om barnets boende (mom. 22)

Agne Hansson (c), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ?Inte heller?

och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är barnets faktiska boende av mycket stor

betydelse för alla parter, inte minst i ekonomiskt hänseende. För att

boendefrågan inte skall leda till konflikter i framtiden bör frågan om var

barnet skall bo alltid vara avgjord i de fall föräldrar, som inte bor

tillsammans, har gemensam vårdnad. Mot den bakgrunden bör, som motionärerna i

motion 1997/98:L6 också påpekar, barnets boende som regel lösas i samband med

ett beslut eller ett avtal om gemensam vårdnad. Utskottet anser att regeringen

snarast bör återkomma till riksdagen med erforderliga lagändringar.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande beslut om barnets boende

att riksdagen

dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels antar 6 kap. 14 a § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken.

19. Barnets folkbokföring (mom. 24)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ?I

sammanhanget? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar i likhet med motionärerna att frågan om var barnet är

folkbokfört har stor betydelse i flera olika avseenden. Det vore därför enligt

utskottet naturligt att var och en av barnets föräldrar, i de fall då de har

vårdnaden gemensamt, har möjlighet att överklaga ett beslut om barnets

folkbokföringsort. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i

enlighet härmed.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L7

yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande barnets folkbokföring

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Olovligt bortförande av barn (mom. 27)

Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?Frågor om? och

slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Som motionärerna påpekar förekommer det allt oftare att barn rövas bort från

sin vårdnadshavare och förs till den andra förälderns hemland. Enligt

utskottets mening är det angeläget med snabba och kraftfulla åtgärder från

regeringens sida i syfte att få till stånd fler överenskommelser med andra

länder, som kan leda till att barnen återförs till vårdnadshavaren.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:So674 yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande olovligt bortförande av barn

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So674 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

21. Umgängessabotage (mom. 28)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Med anledning?

och slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget med kraftfulla

åtgärder för att stävja umgängessabotage. Sådana åtgärder som leder till att

barnets rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med

tillgodoses måste enligt utskottet prioriteras om man ser till barnets bästa.

Enligt utskottets mening är det heller inte logiskt att barnets behov av

kontakt med sina föräldrar har ett straffrättsligt skydd när det gäller barnets

kontakt med vårdnadshavaren men inte beträffande umgängesföräldern. Ett

straffrättsligt ansvar bör sålunda inträda även för den som gör sig skyldig

till umgängessabotage. Lämpligen kan en sådan bestämmelse införas i straff-

stadgandet om egenmäktighet med barn i 7 kap. 4 § brottsbalken. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 10 och med anledning av motion 1997/98:L413, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande umgängessabotage

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 10 och med anledning av

motion 1997/98:L413 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

22. Talerätt om umgänge (mom. 30)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin

Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ?I detta? och

på s. 45 slutar med ?yrkande 9? bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera att den nuvarande

ordningen med talerätt för socialnämnden i mål om umgänge med andra anhöriga än

barnets föräldrar visat sig mindre lämplig. Bestämmelsen kommer såvitt

utskottet har sig bekant sällan till användning, och i de fall socialnämnden

inte vidtar de åtgärder som behövs för att tillgodose barnets behov av umgänge

med nära anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa enligt utskottet ha

möjlighet att föra talan vid domstol om sådant umgänge. Enligt utskottet bör

regeringen återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.

Vad som nu anförts bör riksdagen enligt utskottet, med bifall till motionerna

1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6 yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande talerätt om umgänge

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6

yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

dels antar 6 kap. 15 a § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken.

23. Annan kontakt än umgänge (mom. 31)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det mycket som talar för en lagfäst rätt

för domstolen att fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge. En sådan

bestämmelse skulle kunna tillämpas när barnet bor långt ifrån den ena föräldern

eller när det av andra skäl är svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge.

Inte minst för barnets skull torde en sådan regel vara värdefull. Utskottet

anser därför att Vårdnadstvistutredningens förslag bör utredas vidare, varefter

regeringen bör återkomma till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört om fortsatt beredning av förslaget i fråga om

annan kontakt än umgänge bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:

31. beträffande annan kontakt än umgänge

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

24. Kontaktperson (mom. 32)

Tanja Linderborg (v) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ?Utskottet

vill? och slutar med ?motion 1997/98:L6? bort ha följande lydelse:

När domstolen har beslutat om att umgänge skall ske i närvaro av en

kontaktperson bör det, enligt utskottets mening, vara socialnämndens

lagstadgade skyldighet att utse en sådan person. Det är sålunda inte rimligt

att ett domstolsbeslut skall bli omöjligt att verkställa av den anledningen att

socialnämnden inte vidtar erforderliga åtgärder. När det gäller frågan om

tillgång till lämpliga kontaktpersoner vill utskottet erinra om att det inom

frivilligorganisationerna torde finnas människor som är både lämpliga och

villiga att åta sig uppdrag att vara kontaktperson. Regeringen bör snarast

återkomma med ett lagförslag i enlighet härmed.

Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört i

fråga om kontaktperson.

dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande kontaktperson

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

25. Upplysningar om barnet (mom. 33)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp)

och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ?Utskottet gör?

och slutar med ?yrkande 3? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del särskilt peka på att gällande regler kan medföra

att den förälder som inte har del i vårdnaden om barnet inte får någon

information för det fall barnet skulle ha gjort sig skyldigt till brott, och

inte heller om tid och plats för en eventuell rättegång. Enligt utskottets

mening framstår denna ordning som ett allvarligt underkännande av den förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn men som ändå självfallet har ett

föräldraansvar och är villig att ta det. Inte heller skapar en sådan ordning

förutsättningar för framtida samförståndslösningar mellan föräldrarna.

Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen skyndsamt bör ta initiativ

till en utredning i syfte att undanröja lagliga hinder som försvårar eller

omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar.

Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L8

yrkande 3 och med anledning av motion 1997/98:L5 yrkande 4, som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört om information om barnet.

dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:

33. beträffande upplysningar om barnet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 3 och med anledning av

motion 1997/98:L5 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

26. Umgängesavdrag (mom. 34)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ?Enligt

lagutskottets? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Lagutskottet anser att det är en vällovlig tanke att försöka uppmuntra till

ett ökat vardagsumgänge mellan barnet och den förälder som barnet inte bor

tillsammans med. Utskottet ställer sig emellertid frågande till om regeringens

förslag har någon egentlig effekt i förhållande till nuvarande lagstiftning. En

förutsättning för att de av regeringen föreslagna reglerna skall ha någon

positiv inverkan är nämligen att föräldrarna bor mycket nära varandra.

Vidare är enligt utskottets mening reglerna om hur dygnet beräknas orimligt

stelbenta, och de kan inte leda till att beräkningen görs rättvis.

Utskottet vill därför förorda en sådan ordning som föreslås i motionerna när

det gäller såväl den minsta tid som skall berättiga till avdrag som beträffande

dygnsberäkningen. Regeringen bör återkomma med lagförslag som innebär att

minsta tid per månad som berättigar till avdrag skall vara 24 timmar. I

avvaktan på att regeringen återkommer kan utskottet godta regeringens förslag i

denna del.

Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L9

yrkande 7 och 1997/98:Sf264 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:

34. beträffande umgängesavdrag

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98: Sf264

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels antar 7 kap. 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken och 23 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1996:1030) om underhållsstöd.

27. Fördelning av resekostnader (mom. 35)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Även

lagutskottet? och slutar med ?motion 1997/98:L6? bort ha följande lydelse:

Den av regeringen föreslagna regeln om fördelning av resekostnader kan,

enligt utskottets mening, leda till ytterligare tvister mellan föräldrarna

eller till att konflikterna dem emellan trappas upp. I stället för den av

regeringen föreslagna regeln bör bestämmelser införas om att hänsyn till

resekostnaderna skall tas i samband med att föräldrarnas ekonomiska

skyldigheter gentemot barnet fastställs. Med en sådan ordning skulle man få ett

helhetsgrepp på kostnaderna.

Mot den nu angivna bakgrunden bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:L6 yrkande 7, avslå propositionens förslag i denna del.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:

35. beträffande fördelning av resekostnader

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 7

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken

såvitt avser 6 kap. 15 b §,

dels antar 6 kap. 17 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som

Reservantens förslag betecknade lydelse.

28. Stöd till umgängesresor (mom. 36)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Som

motionärerna? och på s. 53 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:

Det av regeringen framlagda förslaget löser dock inte problemet i de fall

föräldrarna inte ens tillsammans har ekonomisk förmåga att bekosta ett umgänge

med barnet. Umgänget kan nämligen många gånger vara förenat med ansenliga

kostnader, och det är enligt utskottet oacceptabelt att barn till föräldrar med

låga inkomster av ekonomiska skäl inte skall kunna träffa den förälder det inte

bor tillsammans med.

Enligt utskottets mening kan det inte uteslutas att regeringens förslag i

fråga om skyldighet för boföräldern att ta del i resekostnaderna också leder

till en rad nya rättsprocesser och att reformen blir samhällsekonomiskt

olönsam. Dessutom kan den föreslagna regeln i vissa fall leda till att

konflikterna mellan föräldrarna trappas upp, vilket inte är bra för barnet.

Mot den angivna bakgrunden bör man söka andra lösningar på problemet med

resekostnader vid umgänge, i de fall föräldrarna saknar förmåga att bekosta

umgängesresorna. Enligt utskottets mening borde denna fråga kunna lösas inom

systemet med underhållsstöd. Utskottet föreslår sålunda att ett barn skall ha

rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad. Behovsprövningen kan

lämpligen göras i samband med fastställande av återbetalningsskyldighet enligt

lagen om underhållsstöd. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma

till riksdagen med förslag som överensstämmer med vad utskottet förordat.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L9

yrkande 8, 1997/98:L11 yrkande 17 och 1997/98:Sf264 yrkande 5, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande stöd till umgängesresor

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L9 yrkande 8, 1997/98:L11

yrkande 17 och 1997/98:Sf264 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

29. Socialnämndens godkännande (mom. 38)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ?Vad härefter?

och på s. 57 slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion 1997/98:L8 anser utskottet att avtalen

mellan föräldrarna om vårdnad, boende eller umgänge bör bli giltiga utan att de

godkänts av socialnämnden. En enkel registrering, förslagsvis hos

socialnämnden, efter det att avtalet undertecknats och bevittnats, i stället

för ett formellt godkännande av avtalet skulle, enligt utskottets mening,

tydliggöra föräldrarnas ansvar för sina barn. En sådan ordning förutsätter

givetvis en hög kompetens hos samtalsledarna för att samarbetssamtalen skall

kunna utmynna i avtal som är till barnets bästa.

Vidare bör det, enligt utskottets mening, för att ytterligare betona

föräldraansvaret, också övervägas att införa en motsvarande ordning beträffande

sådana avtal om underhållsbidrag som i dag förutsätter godkännande från

socialnämnden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet

med vad utskottet nu anfört.

Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 1,

som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört ovan.

dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:

38. beträffande socialnämndens godkännande

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

30. Delegation (mom. 39)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Vad slutligen?

och slutar med ?yrkande 13? bort ha följande lydelse:

Beträffande frågan om socialnämnden skall ha möjlighet att delegera ett

beslut om godkännande av avtal om vårdnad, boende eller umgänge, är utskottet

helt ense med vad som anförts i motion 1997/98:L6. Ifrågavarande avtal har

nämligen sådan rättsverkan att det inte bör vara möjligt att delegera ett

beslutet om godkännande. 48 § socialtjänstlagen bör, med bifall till motion

1997/98:L6 yrkande 13, utformas i enlighet härmed.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande delegation

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 13 antar 48 § i

regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) med

den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag

betecknade lydelse.

31. Utbildningsinsatser (mom. 40)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ?Lagutskottet

anser? och på s. 60 slutar med ?motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande

lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion 1997/98:L11 anser utskottet att det är

av allra största vikt att barn får komma till tals i familjemålen. Personalen

inom rättsväsendet och socialtjänsten måste ha sådana kunskaper att de kan

förstå och värdera barnets vilja.

Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 7

och med anledning av motion 1997/98:L10 yrkande 3, som sin mening bör ge

regeringen till känna vad utskottet anfört ovan.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande utbildningsinsatser

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 7 och med anledning av

motion 1997/98:L10 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

32. Behörighetskrav för domare (mom. 42)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ?Inte heller?

och slutar med ?15 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det viktigt att mål som rör vårdnad, boende och

umgänge inte handläggs av alltför orutinerade domare. Målens särskilda karaktär

kräver i stället att de domare som handlägger dem besitter särskild kompetens.

I princip bör därför endast ordinarie domare eller sådana domare som vikarierar

på en ordinarie domartjänst kunna besluta i denna typ av mål. Utskottet anser

att regeringen bör lägga fram förslag till en försöksverksamhet med denna

inriktning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:

42. beträffande behörighetskrav för domare

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

33. Interimistiska beslut (mom. 43)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ?Utskottet kan?

och slutar med ?yrkande 14? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas inställning om vikten av att de interimistiska

besluten fattas med tillgång till ett så fullständigt beslutsunderlag som

möjligt. Detta är särskilt viktigt eftersom de interimistiska besluten ofta

verkar ?styrande? på det slutliga beslutet. Mot den bakgrunden bör yttranden

från socialnämnden, enligt utskottets mening, regelmässigt inhämtas, innan

domstolen fattar ett interimistiskt beslut. Risken är annars stor att

värdefulla upplysningar från socialnämnden undanhålls domstolen.

Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 14,

bör besluta om en ändring i 6 kap. 20 § i enlighet härmed.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:

43. beträffande interimistiska beslut

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 14 antar 6 kap. 20 § i

regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen

att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade

lydelse.

34. Verkställighet av avtal, m.m. (mom. 45)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?yrkande 9? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser emellertid att den regel om barnets bästa som nu föreslås bli

införd i 21 kap. 1 § FB bör utformas på det sätt som föreslagits i motion

1997/98:L9. Det finns nämligen, enligt utskottets mening, anledning att markera

den särskilda hänsyn som alltid bör tas till risken för att barn far illa i

samband med verkställigheten.

Vad härefter gäller frågan om verkställighet av avtal har utskottet samma

uppfattning som motionärerna, nämligen att det endast bör vara domstols dom och

beslut som skall kunna leda till verkställighet. Rättssäkerhetsskäl kräver

nämligen enligt utskottet att de åtgärder som kan komma i fråga vid

verkställighet har föregåtts av ett domstolsavgörande. Risken är annars alltför

stor att barnets bästa sätts åt sidan.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion

1997/98:L9 yrkande 9, utforma 21 kap. 1 och 6 §§ på det sätt som utskottet

föreslår.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:

45. beträffande verkställighet av avtal, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 9 antar 21 kap. 1 och 6

§§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med de

ändringar att paragraferna erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag

betecknade lydelser.

35. Barns rätt att komma till tals (mom. 46)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med ?Den 1? och

slutar med ?yrkande 20? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att barns rätt att komma till tals även i

verkställighetsärenden säkerställs. Inte minst för att åstadkomma en anpassning

till de grundläggande bestämmelserna i barnkonventionen är en sådan åtgärd

brådskande, och regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar.

Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 20, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande barns rätt att komma till tals

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

36. Processuella frågor rörande verkställighet (mom. 47)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ?I avvaktan?

och slutar med ?avstyrks således? bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 1997/98:L6 är verkställighetsprocesser i fråga om

vårdnad och umgänge särskilt känsliga eftersom det handlar om tvång - direkt

eller indirekt - som riktar sig mot barn. Processerna är sålunda beklagliga

eftersom de utsätter barnen för risker. Det är därför, enligt utskottets

mening, angeläget att försöka finna en metod som går ut på att så långt det är

möjligt undvika fortsatta tvister i vårdnads- och umgängesmål.

Enligt utskottet är den lösning som motionärerna förespråkar väl värd att

närmare överväga. Om länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande verkan

kan föranstalta om omprövning i allmän domstol skulle ett destruktivt

dubbelprocessande i läns- och tingsrätter kunna undvikas. Vidare är det troligt

att en sådan ordning kan bidra till att undvika umgängessabotage. Utskottet

anser mot denna bakgrund att regeringen bör återkomma med förslag i enlighet

med vad utskottet nu anfört.

Detta bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 16, som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande processuella frågor rörande verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

37. Samordning av regler om barnets bästa (mom. 50)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ?I

propositionen? och slutar med ?och 17? bort ha följande lydelse:

De samordningsproblem som påtalats av såväl Lagrådet som Barnombudsmannen och

som har uppmärksammats i motion 1997/98:L6 kan enligt utskottet inte förbigås

utan vidare åtgärder. De regler som redan existerar innebär nämligen i flera

fall en oacceptabel menlig nivåreglering av grundbegreppet om barnets bästa. I

vissa fall kan också ifrågasättas vilken bedömningsgrund som skall komma till

användning i det enskilda fallet. Regeringen förutskickar en språklig och

redaktionell översyn av 6 kap. FB. Utskottet vill understryka att en sådan

översyn bör komma till stånd utan dröjsmål.

Riksdagen bör enligt utskottet, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 1,

ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Vissa ändringar bör emellertid genomföras redan nu. Det gäller reglerna om

umgänge i 6 kap. 15 §, och det gäller bestämmelserna om hämtning vid

verkställighet i 21 kap. 3 § FB. I båda fallen föreslår regeringen en ändrad

lydelse av paragraferna men underlåter att anpassa desamma till bestämmelserna

i barnkonventionen. För att åstadkomma en sådan anpassning bör nu

ifrågavarande lagrum ges en sådan utformning som anges i motion 1997/98:L6

yrkandena 5 och 17.

dels att utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:

50. beträffande samordning av regler om barnets bästa

att riksdagen

dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkandena 5 och 17 antar 6 kap. 15

§ och 21 kap. 3 § i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken med de ändringar att paragraferna erhåller i bilaga 4 som

Reservantens förslag betecknade lydelser.

38. Ensamstående fäder (mom. 54)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med ?Utskottet

förutsätter? och slutar med ?yrkande 18? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de frågor som motionärerna aktualiserar

synnerligen angelägna. Ensamstående frånskilda män drabbas ofta hårt genom att

de ofta förlorar både föräldrarollen och anknytningen till familj och vänner.

De svårigheter som därvid drabbar frånskilda män har, enligt utskottets mening,

inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning från samhällets sida. Som

framhålls i motionen är kunskaperna om hur männen klarar av att bli

ensamstående bristfälliga. Såväl av samhällsekonomiska som av sociala skäl -

inte minst med hänsyn till barnens bästa - är det sålunda angeläget att

lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra männens situation.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6

yrkande 18, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 54 bort ha följande lydelse:

54. beträffande ensamstående fäder

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 18 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

39. Forskning och statistik (mom. 55)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med ?I

sammanhanget? och på s. 70 slutar med ?till motionsyrkandena? bort ha följande

lydelse:

I likhet med vad som anförts i motionen anser utskottet att det vore

värdefullt att erhålla en statistik som på ett bättre sätt visar den

familjesplittring som förekommer. I dag finns statistik beträffande

skilsmässor, men statistik bör enligt utskottet även tas fram beträffande

samboförhållanden och över de barn som varje år drabbas av en separation.

När det gäller barn vars ena eller båda föräldrar är intagna i fängelse är

det vidare enligt utskottet önskvärt att regeringen undersöker möjligheterna

att ta fram statistiska uppgifter. Även ökad information om dessa barns

situation skulle vara värdefull.

Slutligen är, enligt utskottets uppfattning, kunskaperna bristfälliga när det

gäller frågan om varför föräldrar vid en separation i vissa fall inte kan komma

överens i frågor om vårdnad och umgänge. Regeringen bör därför initiera

forskning om de faktorer som omöjliggör en frivillig överenskommelse mellan

föräldrarna. I vilken utsträckning våld har förekommit, och vilka andra

faktorer som försvårar en överenskommelse, bör i sammanhanget belysas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 19997/98:L11

yrkandena 4-6, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 55 bort ha följande lydelse:

55. beträffande forskning och statistik

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I proposition 1997/98:7 framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap

4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan

samlevande

5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd

I proposition 1997/98:134 framlagt lagförslag

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Nuvarande lydelse |Utskottets förslag |

--------------------------------------------------------

| |

| 14 kap. |

| 5 § |

--------------------------------------------------------

|Den enskildes tillgångar får utan samtycke av|

|överförmyndaren placeras i |

| 1. skuldförbindelser som har utfärdats eller|

|garanterats av stat eller kommun, |

-------------------------------------------------------

|2. skuldförbindelser som | 2. skuldförbindelser som|

|har utfärdats av Sveriges |har utfärdats av Sveriges|

|allmänna hypoteksbank, |allmänna hypoteksbank,|

|Svenska Skeppshypoteks- |Svenska Skeppshypoteks-|

|kassan eller av en bank |kassan eller av en bank|

|eller av ett |eller av ett|

|kreditmarknadsbolag enligt |kreditmarknadsföretag |

|lagen (1992:1610) om |enligt lagen (1992:1610)|

|kreditmarknadsbolag eller |om |

|av ett utländskt |finansieringsverksamhet |

|bankföretag eller ett |eller av ett utländskt|

|annat utländskt |bankföretag eller ett|

|kreditinstitut som är |annat utländskt|

|underkastat en offentlig |kreditinstitut som är|

|reglering som väsentligen |underkastat en offentlig|

|stämmer överens med den |reglering som väsentligen|

|som gäller för banker |stämmer överens med den|

|eller andra kreditinstitut |som gäller för banker|

|här i landet, med undantag |eller andra kreditinstitut|

|för förlagsbevis eller |här i landet, med undantag|

|andra skuldförbindelser |för förlagsbevis eller|

|som medför rätt till |andra skuldförbindelser|

|betalning först efter |som medför rätt till|

|utfärdarens övriga |betalning först efter|

|fordringsägare, eller |utfärdarens övriga|

| |fordringsägare, eller |

--------------------------------------------------------

|3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen|

|(1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt|

|fondföretag som är underkastat en offentlig reglering|

|som väsentligen stämmer överens med den som gäller för|

|värdepappersfonder här i landet. |

| Den enskildes tillgångar får vidare utan|

|överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande|

|enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas|

|ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i|

|fast egendom inom sextio procent av det senast|

|fastställda taxeringsvärdet. |

--------------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.

Av reservanterna föreslagna lagändringar

Reservation 4 (mom. 5)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 18 § |

--------------------------------------------------------

|Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen|

|(1980:620) genom samarbetssamtal få hjälp att nå|

|enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. |

--------------------------------------------------------

|I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten|

|uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i|

|barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå|

|enighet mellan föräldrarna. |

--------------------------------------------------------

|Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den|

|förklara att målet skall vila under en viss tid.|

|Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts|

|och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det|

|finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta|

|tiden. |

-------------------------------------------------------

| | Andra stycket gäller|

| |inte om en förälder|

| |motsätter sig|

| |samarbetssamtal och den|

| |andra föräldern har dömts|

| |för sexuella övergrepp,|

| |misshandel eller annat|

| |våld mot barnet eller|

| |annan. |

| | Samarbetssamtal bör inte|

| |förordnas om det finns|

| |risk för att barnet eller|

| |den som motsätter sig|

| |samtalen kommer att|

| |utsättas för brott mot|

| |liv, hälsa, frihet eller|

| |frid, eller utsättas för|

| |förföljelse eller andra|

| |trakasserier. |

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

Reservation 6 (mom. 9)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservanternas förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 5 § |

--------------------------------------------------------

|Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en|

|av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden,|

|skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna|

|att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro|

|vårdnaden åt en av föräldrarna. |

-------------------------------------------------------

|Rätten får inte besluta om | Rätten får inte besluta|

|gemensam vårdnad, om båda |om gemensam vårdnad, om|

|föräldrarna motsätter sig |en eller båda föräldrarna|

|det. |motsätter sig det. |

--------------------------------------------------------

|Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket|

|prövas på talan av en av föräldrarna eller båda. I mål|

|om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro|

|vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam|

|vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. |

--------------------------------------------------------

Reservation 7 (mom. 9)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 5 § |

--------------------------------------------------------

|Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en|

|av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden,|

|skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna|

|att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro|

|vårdnaden åt en av föräldrarna. |

-------------------------------------------------------

|Rätten får inte besluta om | Rätten får inte besluta|

|gemensam vårdnad, om båda |om gemensam vårdnad, om|

|föräldrarna motsätter sig |en eller båda föräldrarna|

|det. |motsätter sig det. |

-------------------------------------------------------

|Frågor om ändring i | Frågor om ändring i|

|vårdnaden enligt första |vårdnaden enligt första|

|stycket prövas på talan av |stycket prövas på talan av|

|en av föräldrarna eller |en av föräldrarna eller|

|båda. I mål om |båda. I mål om|

|äktenskapsskillnad får |äktenskapsskillnad får|

|rätten utan yrkande |rätten utan yrkande|

|anförtro vårdnaden om |anförtro vårdnaden om|

|barnet åt en av |barnet åt en av|

|föräldrarna, om gemensam |föräldrarna. |

|vårdnad är uppenbart | |

|oförenlig med barnets | |

|bästa. | |

-------------------------------------------------------

Reservation 8 (mom. 10)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 2 a § |

-------------------------------------------------------

|Barnets bästa skall komma | Barnets bästa skall|

|i främsta rummet vid |alltid komma i främsta|

|avgörande enligt detta |rummet vid avgörande|

|kapitel av alla frågor som |enligt detta kapitel av|

|rör vårdnad, boende och |alla frågor som rör|

|umgänge. |vårdnad, boende och|

| |umgänge. |

-------------------------------------------------------

|Vid bedömningen av vad som | Vid bedömningen av vad|

|är bäst för barnet skall |som är bäst för barnet|

|det fästas avseende |skall det fästas särskild|

|särskilt vid barnets behov |vikt vid barnets behov av|

|av en nära och god kontakt |en nära och god kontakt|

|med båda föräldrarna. |med båda föräldrarna.|

|Risken för att barnet |Risken för att barnet|

|utsätts för övergrepp, |utsätts för övergrepp,|

|olovligen förs bort eller |olovligen förs bort eller|

|hålls kvar eller annars |hålls kvar eller annars|

|far illa skall beaktas. |far illa måste alltid |

| |beaktas. |

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

Reservation 9 (mom. 10)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

--------------------------------------------------------

| |

| 6 kap. |

| 2 a § |

--------------------------------------------------------

|Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid|

|avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör|

|vårdnad, boende och umgänge. |

-------------------------------------------------------

|Vid bedömningen av vad som | Vid bedömningen av vad|

|är bäst för barnet skall |som är bäst för barnet|

|det fästas avseende |skall det fästas avseende|

|särskilt vid barnets behov |särskilt vid barnets behov|

|av en nära och god kontakt |av en nära och god kontakt|

|med båda föräldrarna. |med båda föräldrarna.|

|Risken för att barnet |Risken för att barnet|

|utsätts för övergrepp, |utsätts för övergrepp,|

|olovligen förs bort eller |olovligen förs bort eller|

|hålls kvar eller annars |hålls kvar eller annars|

|far illa skall beaktas. |far illa skall särskilt|

| |beaktas. |

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

Reservation 16 (mom. 20)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Nuvarande lydelse |Reservanternas förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 13 § |

-------------------------------------------------------

|Står barnet under vårdnad | Står barnet under|

|av två vårdnadshavare, |vårdnad av två|

|skall vad som sägs i 11 |vårdnadshavare, skall vad|

|eller 12 § gälla dem |som sägs i 11 eller 12 §|

|tillsammans. |gälla dem tillsammans. Den|

| |vårdnadshavare som barnet|

| |bor tillsammans med får|

| |dock ensam besluta i|

| |frågor som gäller den|

| |dagliga omsorgen om|

| |barnet. |

--------------------------------------------------------

|Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro,|

|sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i|

|sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet|

|kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får|

|dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse|

|för barnets framtid, om inte barnets bästa|

|uppenbarligen kräver det. |

--------------------------------------------------------

Reservation 27 (mom. 35)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 17 § |

--------------------------------------------------------

|Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av|

|rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana|

|frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om|

|det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp|

|av Stockholms tingsrätt. |

-------------------------------------------------------

|Frågor om vårdnad som | Frågor om vårdnad som|

|avses i 4, 5, 7, 8 och 10 |avses i 4, 5, 7, 8 och 10|

|§§ samt 10 b § andra |§§ samt 10 b § andra|

|stycket samt frågor om |stycket samt frågor om|

|boende och umgänge |boende och umgänge|

|handläggs i den ordning |handläggs i den ordning|

|som är föreskriven för |som är föreskriven för|

|tvistemål. Frågan om |tvistemål. Står barnet|

|fördelning av |under vårdnad av båda|

|resekostnader enligt 15 b |föräldrarna eller en av|

|§ skall anses som en del |dem och är föräldrarna|

|av frågan om umgänge. Står |överens i saken, får de|

|barnet under vårdnad av |väcka talan genom gemensam|

|båda föräldrarna eller en |ansökan. |

|av dem och är föräldrarna | |

|överens i saken, får de | |

|väcka talan genom gemensam | |

|ansökan. | |

--------------------------------------------------------

|Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som|

|gäller för dom- |

|stolsärenden. |

--------------------------------------------------------

|I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för|

|barnet yrkas utan stämning.|

| Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får|

|meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens|

|i saken. |

--------------------------------------------------------

Reservation 30 (mom. 39)

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 48 § |

--------------------------------------------------------

|Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när|

|det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som|

|anges i följande lagrum |

| 1 kap. 4 § föräldrabalken, |

| 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte|

|befogenhet enligt 9 § att besluta att inte påbörja|

|utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning, |

| 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, |

-------------------------------------------------------

|6 kap. 6 §, 14 a § andra | |

|stycket och 15 a § andra | |

|stycket föräldrabalken, | |

--------------------------------------------------------

|6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse|

|utredare i mål och ärenden om vårdnad, boende eller|

|umgänge, |

--------------------------------------------------------

|7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av|

|avtal om att underhållsbidrag skall betalas för längre|

|perioder än tre månader, |

| 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. |

| Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte|

|heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor|

|som avses i 27 § denna lag eller att fullgöra vad som|

|ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om|

|allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om|

|underhållsstöd. |

--------------------------------------------------------

Reservation 33 (mom. 43)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 20 § |

--------------------------------------------------------

|I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge|

|får rätten besluta om vårdnad, boende eller umgänge för|

|tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom|

|eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller|

|föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet|

|har godkänts av socialnämnden. Rätten skall besluta|

|efter vad som är bäst för barnet. |

-------------------------------------------------------

|Beslut enligt första | Beslut enligt första|

|stycket får meddelas utan |stycket får meddelas utan|

|huvudförhandling. Innan |huvudförhandling. Innan|

|beslutet meddelas skall |beslutet meddelas skall|

|motparten få tillfälle att |motparten få tillfälle att|

|yttra sig i frågan. Rätten |yttra sig i frågan. Rätten|

|kan inhämta upplysningar |skall ge socialnämnden|

|från socialnämnden i |tillfälle att yttra sig i|

|frågan. Har rätten |frågan. Har rätten|

|meddelat ett beslut som |meddelat ett beslut som|

|ännu gäller när målet |ännu gäller när målet|

|eller ärendet skall |eller ärendet skall|

|avgöras, skall rätten |avgöras, skall rätten|

|ompröva beslutet. |ompröva beslutet. |

--------------------------------------------------------

|Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på|

|samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft.|

|Beslutet får dock när som helst ändras av rätten. |

--------------------------------------------------------

Reservation 34 (mom. 45 )

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 21 kap. |

| 1 § |

-------------------------------------------------------

|Vid verkställighet skall | Vid verkställighet skall|

|barnets bästa komma i |barnets bästa komma i|

|främsta rummet. |främsta rummet. Vid|

| |bedömningen skall det|

| |fästas sär- |

| |skild vikt vid risken för|

| |att barnet förs bort,|

| |hålls kvar eller annars|

| |far illa. |

--------------------------------------------------------

|Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom|

|eller beslut om vårdnad, boende, umgänge eller|

|överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen|

|eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte|

|särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får|

|länsrätten inte vidta åtgärder enligt |

|2-4 §§. |

-------------------------------------------------------

|Verkställighet av avtal | |

|enligt 6 kap. 6 §, 14 a § | |

|andra stycket och 15 a § | |

|andra stycket söks hos | |

|länsrätten. Vad som i | |

|detta kapitel föreskrivs | |

|om verkställighet av dom | |

|eller beslut som vunnit | |

|laga kraft gäller även ett | |

|sådant avtal. | |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 § |

-------------------------------------------------------

|Länsrätten kan vägra | Länsrätten kan vägra|

|verkställighet, om det är |verkställighet, om det är|

|uppenbart att |uppenbart att|

|förhållandena har ändrats |förhållandena har ändrats|

|sedan den allmänna |sedan den allmänna|

|domstolens dom eller |domstolens dom eller|

|beslut meddelades eller |beslut meddelades och det|

|socialnämnden godkände |av hänsyn till barnets|

|föräldrarnas avtal, och |bästa är påkallat att|

|det av hänsyn till barnets |frågan om vårdnad, boende|

|bästa är påkallat att |eller umgänge prövas på|

|frågan om vårdnad, boende |nytt. En sådan fråga tas|

|eller umgänge prövas på |upp av allmän domstol på|

|nytt. En sådan fråga tas |ansökan av den som har|

|upp av allmän domstol på |varit part i målet hos|

|ansökan av den som har |länsrätten eller på|

|varit part i målet hos |ansökan av socialnämnden.|

|länsrätten eller på | |

|ansökan av socialnämnden. | |

--------------------------------------------------------

|Länsrätten får även i andra fall vägra verkställighet,|

|om det finns en risk som inte är ringa för att barnets|

|kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. |

--------------------------------------------------------

Reservation 37 (mom. 50)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

-------------------------------------------------------

|Regeringens förslag |Reservantens förslag |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 6 kap. |

| 15 § |

--------------------------------------------------------

|Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som|

|det inte bor tillsammans med. |

-------------------------------------------------------

|Barnets föräldrar har ett | Barnets föräldrar har|

|gemensamt ansvar för att |ett gemensamt ansvar för|

|barnets behov av umgänge |att barnets behov av|

|med en förälder som barnet |umgänge med en förälder|

|inte bor tillsammans med |som barnet inte bor|

|så långt möjligt |tillsammans med efter vad|

|tillgodoses. Särskilt |som är bäst för barnet|

|förordnade vårdnadshavare |tillgodoses. Särskilt|

|har ett motsvarande |förordnade vårdnadshavare|

|ansvar. |har ett motsvarande|

| |ansvar. |

--------------------------------------------------------

|Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets|

|behov av umgänge med någon annan som står det särskilt|

|nära så långt möjligt tillgodoses. |

-------------------------------------------------------

|Om barnet står under | Om barnet står under|

|vårdnad av båda |vårdnad av båda|

|föräldrarna och skall |föräldrarna och skall|

|umgås med en förälder som |umgås med en förälder som|

|det inte bor tillsammans |det inte bor tillsammans|

|med, skall den andra |med, skall den andra|

|föräldern lämna sådana |föräldern lämna|

|upplysningar om barnet som |upplysningar om barnet för|

|kan främja umgänget, om |att främja umgänget. Om|

|inte särskilda skäl talar |barnet skall umgås med en|

|mot det. Om barnet skall |förälder som inte är|

|umgås med en förälder som |vårdnadshavare eller med|

|inte är vårdnadshavare |någon annan som står|

|eller med någon annan som |barnet särskilt nära,|

|står barnet särskilt nära, |skall upplysningar enligt|

|skall upplysningar enligt |första meningen lämnas av|

|första meningen lämnas av |vårdnadshavaren. |

|vårdnadshavaren. | |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

| 21 kap. |

--------------------------------------------------------

| 3 § |

--------------------------------------------------------

|Förordnar länsrätten om verkställighet, får den|

|förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas|

|genom polismyndighetens försorg. Hämtning får dock|

|beslutas endast i de fall och under de förutsättningar|

|som anges i andra och tredje styckena. |

-------------------------------------------------------

|Är det fråga om en dom | Är det fråga om en dom|

|eller ett beslut om |eller ett beslut om|

|vårdnad, boende eller |vårdnad, boende eller|

|överlämnande av barn, får |överlämnande av barn, får|

|länsrätten besluta om |länsrätten besluta om|

|hämtning av barnet, om |hämtning av barnet, om det|

|verkställighet annars inte |är förenligt med barnets|

|kan ske eller om hämtning |bästa. |

|är nödvändig för att | |

|undvika att barnet lider | |

|allvarlig skada.

| |

-------------------------------------------------------

|Är det fråga om en dom | Är det fråga om en dom|

|eller ett beslut om |eller ett beslut om|

|umgänge mellan barnet och |umgänge mellan barnet och|

|en förälder som barnet |en förälder som barnet|

|inte bor tillsammans med, |inte bor tillsammans med,|

|får länsrätten besluta om |får länsrätten besluta om|

|hämtning av barnet, om |hämtning av barnet, om det|

|verkställighet annars inte |är förenligt med barnets|

|kan ske och barnet har ett |bästa. |

|särskilt starkt behov av | |

|umgänge med föräldern. | |

-------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------

|Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av|

|länsrätten på ansökan av den part som har begärt|

|verkställigheten. |

--------------------------------------------------------

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1997/98:SfU2y

Vårdnad, boende och umgänge

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 20 januari 1998 beslutat att bereda bl.a.

socialförsäkringsutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition

1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge jämte de med anledning av propositionen

väckta motionerna 1997/98:L4-11.

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig nedan om propositionens avsnitt 12.5

Umgängesavdrag och avsnitt 12.6 Resekostnader samt motionerna 1997/98:L6

yrkandena 7 och 8, 1997/98:L7 yrkandena 5 och 6, 1997/98:L9 yrkandena 7 och 8

och 1997/98:L11 yrkande 17. Utskottet yttrar sig även över den under den

allmänna motionstiden väckta motionen 1997/98:Sf264 yrkandena 4 och 5.

Propositionen

Umgängesavdrag (avsnitt 12.5)

Enligt gällande ordning får en underhållsskyldig förälder göra avdrag med 1/40

av underhållsbidraget för varje helt dygn barnet vistas hos henne eller honom

under förutsättning att vistelsen varat under en sammanhängande tid av minst

fem hela dygn. Motsvarande regler gäller för rätten till umgängesavdrag vid

återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.

Enligt propositionen är det väl känt att rätten till umgängesavdrag kan vålla

konflikter och minska samarbetsviljan mellan föräldrarna. Regeringen anser

därför att avdragssystemet i framtiden i första hand bör ta sikte på de fall

där den bidragsskyldige har störst behov av avdrag, nämligen när barnet vistas

hos honom eller henne i stor omfattning. Kravet på vistelsens omfattning får

dock inte ställas så högt att det blir fråga om s.k. växelvis boende, dvs. där

barnet varaktigt bor hos båda föräldrarna. I sådana situationer utgår normalt

inget underhållsbidrag, och underhållsstöd kan endast utges i form av

utfyllnadsbidrag varför något avdrag således inte kan komma i fråga.

Regeringen bedömer det som rimligt att avdrag får göras från

underhållsbidraget när barnets vistelse uppgår till minst sex hela dygn under

en kalendermånad. Den nuvarande rätten till avdrag vid umgänge under minst fem

sammanhängande dygn föreslås bli kvar och gälla parallellt med den mer flexibla

föreslagna ordningen. Motsvarande föreslås gälla rätten till avdrag vid

återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.

Resekostnader (avsnitt 12.6)

Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas

ansvar för resekostnader i samband med umgänge. I rättspraxis har dock

resekostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag. I mål

om umgänge har vidare Högsta domstolen uttalat att föreskrifter som domstol

meddelar rörande umgänge i undantagsfall kan innefatta t.ex. hur resekostnader

och andra utgifter i samband med umgänge skall fördelas.

Den gällande ordningen innebär, om saken ställs på sin spets, att den

förälder som vill att umgänge skall komma till stånd måste själv bekosta

resorna. Eftersom umgänge i första hand ligger i barnets intresse är det enligt

propositionen svårt att motivera en sådan ordning. En ändring av reglerna så

att föräldrarna i större utsträckning får dela på resekostnaderna skulle

ytterligare betona föräldrarnas gemensamma ansvar för sitt barn.

Regeringen anser att ett stöd från det allmänna inte kan komma i fråga på

grund av den finansiella situationen i landet. I de fall då en förälder helt

saknar ekonomiska resurser kan dock bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen bli

aktuellt.

Regeringen föreslår mot bakgrund av det anförda att en särskild regel införs

i föräldrabalken om hur resekostnaderna skall fördelas. I propositionen

föreslås en kvotdelningsmetod som innebär att den förälder som bor tillsammans

med barnet skall ta del i resekostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn

till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. I normalfallet

skall samma principer tillämpas vid prövningen som när underhållsbidrag till

barn bestäms. På grund av de stora variationer som kan förekomma i de enskilda

fallen bör enligt regeringen stort utrymme lämnas åt mera skönsmässiga

överväganden vid förmågebedömningen. En förälder som saknar förmåga att bidra

till resekostnaderna skall dock inte vara skyldig att göra det. I vissa fall

kan det enligt regeringen finnas sådana omständigheter att det framstår som

skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den förordade

huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas utrymme för att ta

hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det

innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får

underordnas andra intressen.

Frågan om resekostnadernas fördelning bör enligt propositionen kunna prövas

av domstol även om umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens prövning.

Enligt propositionen behövs inte någon särskild regel härom. Däremot bör det av

lagen framgå att fördelningen av resekostnader skall anses som en del av

umgängesfrågan.

Motioner

I motion L7 yrkandena 5 och 6 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

tillkännagivanden om individuella generella umgängesavtal med en gemensam

lösning av de frågor som hänger samman med en äktenskapsskillnad eller en

separation samt en eventuell reglering av resekostnader i samband med umgänge.

I motionen framhålls att även med den av regeringen föreslagna modellen för

umgängesavdrag kommer flexibiliteten för umgängesavdrag att vara begränsad och

inte ge något större utrymme för variationer av de umgängesmönster som kan

förekomma. Enligt motionärerna är det rimligt att föräldrarna inom ramen för

ett samarbetssamtal bör kunna avtala om individuella lösningar. En sådan

möjlighet skulle kunna begränsa de faktorer som kan ge upphov till konflikter

mellan föräldrarna, vilket är till gagn för barnet. Beträffande umgängesrätten

anför motionärerna att vid exempelvis en överenskommelse mellan parterna om att

en sådan rätt skall omfatta 40 % av tiden under en månad skall ett generellt

umgängesavdrag för umgängesföräldern samtidigt fastställas varvid hänsyn skall

tas till boförälderns fasta merkostnader för barnet.

I motion L6 yrkande 7 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas

avslag på propositionen i den del som gäller skyldighet för den förälder som

barnet bor hos att ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med

umgänge. En sådan regel kan enligt motionärerna medföra risk att tvister

uppstår av såväl praktisk som ekonomisk natur samt försvåra lösningar av

umgängesfrågan. Motionärerna anser i stället att ett helhetsgrepp på

föräldrarnas ekonomiska skyldigheter gentemot sina barn krävs, och i yrkande 8

begärs därför ett tillkännagivande om ett annat system för kostnadsfördelningen

mellan särlevande föräldrar vid resor och umgänge.

I motion L9 yrkande 7 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs förslag från

regeringen om reglering av umgängesavdragen som innebär att minsta tid som

berättigar till avdrag skall vara ett dygn per månad. I motionen framhålls att

tanken på att uppmuntra ett ?vardagsumgänge? är god. Motionärerna ställer sig

dock tveksamma till om regeringens förslag är realistiskt. De flesta föräldrar

har umgänget ordnat så att den bidragsskyldige föräldern har barnet hos sig

varannan helg från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag med möjlighet

till umgänge mitt i veckorna. I sådana fall kommer umgängesavdraget i praktiken

inte att kunna utnyttjas. Att binda umgängesavdraget till minst sex hela dygn

per månad förutsätter också enligt motionärerna att föräldrarna bor mycket nära

varandra för att umgänget praktiskt skall kunna fungera. Motionärerna anser

vidare att någon kalenderdygnsberäkning inte bör ske utan att 24-

timmarsberäkning bör gälla. I motion Sf264 yrkande 4 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

framställs ett likadant yrkande.

I motionerna L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) och Sf264 av Ulla Hoffmann

m.fl. (v) framhålls att det är positivt att regeringen ytterligare poängterar

att det är båda föräldrarnas ansvar att barnen får rätt till båda sina

föräldrar. Regeringens förslag att föräldrarna skall dela på kostnaderna är

dock inte acceptabelt eftersom det försvårar eller omöjliggör för föräldrar med

låg inkomst att träffa sina barn. Motionärerna anser därför att

umgängesföräldern skall ha rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad.

I yrkandena 8 respektive 5 begärs förslag härom.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L11 yrkande 17 förslag om minskad

underhållsskyldighet på grund av stora resekostnader. Motionärerna framhåller

att förändringarna i transfereringssystemen under senare år inneburit att många

boföräldrar fått en sämre ekonomi och att det föreliggande förslaget

ytterligare belastar dessa. Genom den ändrade överklagningsordningen är enligt

motionärerna inte heller bistånd enligt socialtjänstlagen en framkomlig väg.

Frågan bör lösas inom ramen för underhållsstödet så att den som har stora

kostnader för umgängesresor bör kunna få en viss lättnad i

återbetalningsskyldigheten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla följande. Den föreliggande propositionen

innehåller ett antal förslag till ändringar i föräldrabalkens (FB) bestämmelser

angående vårdnad, boende och umgänge. I propositionen framhålls att förslagen

syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och att underlätta för

föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens. Riktpunkten

skall dock alltid vara att barnets bästa skall komma i främsta rummet, och

därför föreslår regeringen att det i FB införs en övergripande bestämmelse

härom. Utskottet instämmer naturligtvis i de av regeringen framförda åsikterna

om barnets bästa och om samförståndslösningar. Den fråga som närmast berör

utskottets beredningsområde är umgängesavdragen, men även fördelningen av

resekostnader vid umgänge rör utskottets område i vart fall indirekt.

Beträffande den senare frågan har riksdagen flera gånger uttryckt att det är

väsentligt att denna får en lösning (se t.ex. bet. 1995/96:LU2 och

1996/97:SfU3). Socialförsäkringsutskottet uttalade i nämnda betänkande att det

var beklagligt att frågan inte kunde få sin lösning i samband med regeringens

förslag till lag om underhållsstöd men också att lösningen av denna fråga

rymmer särskilda svårigheter.

De frågor som uppkommer och som skall lösas i samband med en

äktenskapsskillnad eller en separation där barn finns med är både många och

svårlösta inte minst på grund av den känslomässiga spänning mellan parterna som

kan förekomma. För att samförstånd skall kunna nås i en fråga förutsätts inte

sällan att samförstånd samtidigt kan uppnås i flera andra frågor. Med en sådan

utgångspunkt om samförståndslösningar kan det vara svårt att isolerat ta

ställning till enbart förslagen om umgängesavdrag eller resekostnader då som

nämnts dessa frågors lösning kan vara avhängig av att överenskommelse kan nås

även i andra frågor.

Såsom framhålls i propositionen är det positivt att försöka konstruera sy-

stem som uppmuntrar till ett vardagsumgänge i större utsträckning. Det nu

gällande systemet för umgängesavdrag utnyttjas avseende underhållsstödet enligt

vad utskottet erfarit inte i någon större omfattning. Försäkringskassan

behandlar årligen ca 19 000 umgängesavdrag. Avdragen, som skall göras med samma

belopp såväl på återbetalningsdelen som på det utbetalade underhållsstödet,

uppgår till ca 6 miljoner kronor vilket under ett år innebär ett genomsnittligt

avdrag på drygt 300 kr. Enligt uppgift i betänkandet Underhållsbidrag och

bidragsförskott (SOU 1995:26) beräknade Riksförsäkringsverket att

administrationskostnaderna för umgängesavdragen uppgår till ca 2 miljoner

kronor. Umgängesavdragen är således dyra att administrera. Den av regeringen

föreslagna modellen tar sikte på de fall där den bidragsskyldige enligt

propositionen har störst behov av avdrag, nämligen i de fall barnet vistas hos

henne eller honom i stor omfattning. Det får dock enligt propositionen inte bli

så att kravet på vistelsetidens omfattning ställs så högt att det blir fråga om

växelvis boende. När det blir fråga om växelvis boende utgår normalt inget

underhållsbidrag. Underhållsstöd kan däremot utges vid växelvis boende i form

av utfyllnadsbidrag. I december 1997 fanns ca 6 000 sådana ärenden registrerade

hos försäkringskassorna. Eftersom någon återbetalningsskyldighet i dessa fall

inte kommer i fråga kan inte heller ett umgängesavdrag bli aktuellt. Enligt

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (1996:15) innebär växelvis boende de fall

där barnet tillbringar mer än en tredjedel av tiden hos den underhållsskyldige.

Om vistelsetiden överstiger en tredjedel men är mindre än hälften av tiden bör

även andra faktorer förutom den faktiska vistelsetiden vägas in, t.ex. hur

barnets boende är ordnat och hur barnets försörjning har fördelats mellan

föräldrarna. Enligt förslaget skall även fortsättningsvis gälla att

kalenderdygnsberäkning skall tillämpas beträffande umgängesavdragen. Att i

dessa fall beräkna dygnet enligt 24-timmars beräkning kan enligt utskottets

uppfattning bli en orsak till konflikt mellan föräldrarna angående tidpunkter

när barn egentligen har lämnats eller hämtats. En sådan beräkning av dygnet bör

således enligt utskottets mening i detta sammanhang inte genomföras.

Riksförsäkringsverket har för utskottet uppgett att ett sådant system blir

administrativt svårhanterligt och ekonomiskt kostsamt.

Utskottet vill dock peka på alternativa lösningar till ifrågavarande problem

som kan föredras framför regeringens förslag inte minst eftersom de förebygger

att nya konflikter uppstår till följd av återkommande diskussioner om

umgängesavdrag. I motion L7 anförs att man inom ramen för obligatoriska

samarbetssamtal bör söka helhetslösningar i form av individuella avtal där i

princip samtliga frågor som aktualiseras i samband med en äktenskapsskillnad

eller separation bör avhandlas och lösas. Även i propositionen framhålls vikten

av samarbetssamtal där samförståndslösningar bör eftersträvas. I propositionen

föreslås samarbetssamtalen inte vara obligatoriska, och utskottet delar denna

uppfattning. I den nämnda motionen föreslås beträffande umgängesavdragen att om

föräldrarna kommer överens om att umgängesrätten skall omfatta exempelvis en

viss procentuell del av tiden per månad så skall samtidigt ett generellt

umgängesavdrag fastställas. Avdraget skall vara kopplat till en generell

nedsättning av underhållsbidraget där boförälderns fasta merkostnader skall

beaktas. För underhållsstödets del innebär detta enligt motionärerna att

föräldrarna inom ramen för det fastställda underhållsstödet får träffa avtal om

att boföräldern i förhållande till den återbetalningsskyldige förbinder sig att

betala viss procentuell del av det belopp som hon eller han uppbär från

försäkringskassan. Om försäkringskassan skall reglera ett sådant generellt

umgängesavdrag krävs däremot ändringar i lagen om underhållsstöd. Metoden har

den fördelen att om föräldrarna kan komma överens om ett heltäckande avtal så

behöver över huvud taget försäkringskassan inte kopplas in utan de ekonomiska

frågorna beträffande umgängesavdrag kan regleras direkt mellan parterna.

Heltäckande samförståndslösningar bör även kunna leda till att antalet

ansökningar om underhållsstöd (förutom utfyllnadsbidrag) minskar. Inom ramen

för samarbetssamtal kan också parterna träffa avtal om umgängesavdrag där

flexibla lösningar i enlighet med den modell som förespråkas i motionerna L9

och Sf264 beaktas. I detta sammanhang vill utskottet nämna att

Riksförsäkringsverket under april kommer att till regeringen överlämna en

rapport innehållande en utvärdering av effekter och resultat av de nya reglerna

om underhållsstöd.

Beträffande resekostnader vid umgänge ser utskottet med tillfredsställelse

att förslag till lösande av denna fråga nu läggs fram. Den föreslagna metoden

förefaller rimlig och tillämpbar i många fall. Ett problem i detta sammanhang

är dock de fall då en eller båda föräldrarna helt saknar ekonomisk förmåga att

bidra till resekostnaderna. Utskottet delar dock regeringens uppfattning att

något finansiellt stöd inte kan komma i fråga. Resekostnader utgör processuellt

en del av frågan om umgänge. Det är därför naturligt att kommunerna bistår

parterna med hjälp att träffa avtal i denna fråga. Inom ramen för

samarbetssamtalen där man enligt utskottets uppfattning enligt vad ovan angetts

bör söka åstadkomma en helhetslösning kan denna fråga vägas in i ett avtal med

beaktande av alla övriga frågor. I propositionen framhålls också att

skönsmässiga överväganden vid förmågebedömningen måste komma i fråga, varför

det bör vara möjligt att i samtal kunna skapa förståelse mellan föräldrarna för

den särskilda problematik som frågan om resekostnader rymmer.

Sammanfattningsvis ser utskottet det som positivt med samarbetssamtal där det

bör eftersträvas helhetslösningar med beaktande av samtliga omständigheter av

såväl ekonomisk som annan natur. Sådana lösningar där föräldrar kommer överens

och kan träffa avtal om många både känslomässigt och på annat sätt svåra frågor

måste också anses vara till gagn för barnen. Ett ytterligare skäl till att nu

nämnda avtal bör träffas är att man undviker att slita tvisterna i domstol.

Utskottet anser att lagutskottet med beaktande av vad

socialförsäkringsutskottet anfört bör tillstyrka regeringens förslag. Utskottet

anser vidare att regeringen bör verka för att samförståndslösningar möjliggörs

och att därvid beaktas vad utskottet med anledning av motion L7 yrkandena 5 och

6 anfört om umgängesavdrag och resekostnader. Lagutskottet bör avstyrka

motionerna L6 yrkandena 7 och 8, L9 yrkandena 7 och 8, L11 yrkande 17 och Sf264

yrkandena 4 och 5.

Stockholm den 19 februari 1998

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Börje Nilsson

I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Margareta

Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Margit Gennser (m),

Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt (c), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin

(fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund Nilsson (s), Ulf

Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s) och Jan Lindholm

(mp).

Avvikande meningar

1. Sigge Godin (fp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Utskottets ställningstagande som börjar med ?Utskottet vill? och slutar med

?och 5? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte ställa sig bakom regeringens förslag om att den förälder

som barnet bor hos skall ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband

med att barn umgås med en bidragsskyldig förälder. Enligt utskottets mening

innebär detta förslag en risk för att ytterligare tvister av såväl praktisk som

ekonomisk natur uppstår mellan föräldrarna och därmed försvårar lösningar av

umgängesfrågan. Frågan om resekostnader kan inte ses isolerat utan ingår i ett

komplext system som innefattar element som barnbidrag, underhållsstöd,

bostadsbidrag etc. I stället för det föreslagna systemet krävs enligt

utskottets mening ett helhetsgrepp innefattande ett annat system för hur

kostnaderna skall fördelas mellan särlevande föräldrar. Utskottet anser att

hänsyn till resekostnader vid umgänge skall tas i samband med att föräldrarnas

totala ekonomiska skyldigheter gentemot barnet fastställs och att man därvid

får ett helhetsgrepp på de verkliga kostnaderna. Lagutskottet bör således

föreslå riksdagen att med bifall till motion L6 yrkandena 7 och 8 dels avslå

propositionen i den del som avser fördelning av resekostnader vid umgänge, dels

som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om ett annat system för

kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar vid resor och umgänge.

2. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Utskottets ställningtagande som börjar med ?Utskottet vill? och slutar med ?och

5? bort ha följande lydelse:

Det av regeringen föreslagna systemet för umgängesavdrag förutsätter att båda

föräldrarna kan komma överens och att de kan samarbeta. Detta är också det

bästa för barnet. I första hand bör man därför verka för att samarbetssamtal

mellan parterna kommer till stånd och eftersträva helhetslösningar på de

problem som måste regleras i samband med en äktenskapsskillnad eller en

separation. Det kommer dock alltid att finnas föräldrar som av olika

anledningar inte kan samarbeta, oaktat båda vill barnets bästa. Det är därför

enligt utskottets mening knappast realistiskt sett mot bakgrund av att de

flesta föräldrar har umgänget reglerat på det sätt som beskrivs i motionerna L9

och Sf264 eller på annat liknande sätt att hålla fast vid

kalenderdygnsberäkningen som grund för umgängesavdrag. Utskottet anser därför

att dygnsberäkningen bör ske efter 24-timmarsberäkning. Vidare anser utskottet

att den minsta tid som skall berättiga till umgängesavdrag skall vara ett dygn.

Beträffande resekostnader är det positivt att regeringen ytterligare

framhåller vikten av att det är ett gemensamt föräldraansvar att barnen får

rätt till båda sina föräldrar. Det föreliggande förslaget löser emellertid inte

problemet med fördelning av resekostnader i de fall den ene eller för den delen

båda föräldrarna saknar ekonomisk förmåga att stå för sin eller sina delar. I

sådana fall kan visserligen bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen komma i fråga.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1998 kan beslut om sådant

bistånd som innefattar umgängesresor inte längre överklagas genom

förvaltningsbesvär. Detta innebär således att föräldrarna i princip är

utlämnade till kommunernas uppfattning i nu aktuell fråga. Enligt utskottets

mening är det inte acceptabelt att föräldrar som saknar ekonomisk förmåga inte

skall kunna få träffa sina barn. Utskottet anser därför att en bidragsskyldig

förälder skall ha rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad. En sådan

behovsprövning kan exempelvis göras av försäkringskassan i samband med

fastställande av återbetalningsskyldighet. På så sätt löses problemet med att

den ene föräldern inte kan bidra ekonomiskt till umgängesresorna, och barnet

slipper den konflikt som kan uppstå om boföräldern indirekt bidrar till att

barnet inte kan träffa den andra föräldern.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att lagutskottet bör tillstyrka

motionerna L9 yrkandena 7 och 8 samt Sf264 yrkandena 4 och 5.

3. Jan Lindholm (mp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Utskottets ställningstagande som börjar med ?Beträffande resekostnader? och

slutar med ?och 5? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning kan det inte uteslutas att regeringens förslag

dels är samhällsekonomiskt olönsamt i det att nya rättsprocesser skapas, dels

inte sätter barnets bästa i första hand. Ekonomin för en stor del av

boendeföräldrarna har under senare år försämrats genom ändringar i

transfereringssystemen. Att ytterligare belasta dessa föräldrars ekonomi med

resekostnader vid umgänge innebär att barn som redan lever på marginalen får

minskat utrymme för fritidsaktiviteter m.m. Möjligheten att få bistånd till

resekostnader genom socialtjänsten är enligt utskottets mening inte någon

framkomlig väg då beslut om sådant bistånd inte längre kan överklagas genom

förvaltningsbesvär. Frågan om fördelning av resekostnader bör i stället enligt

utskottets uppfattning lösas inom ramen för underhållsstödet genom att en

återbetalningsskyldig får en viss nedsättning av återbetalningsbeloppet. Med

hänsyn till det anförda anser utskottet att lagutskottet bör tillstyrka motion

L11 yrkande 17.

Socialutskottets yttrande

1997/98:SoU5y

Vårdnad, boende och umgänge

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 20 januari 1998 beslutat bereda socialutskottet tillfälle

att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och

umgänge jämte motioner.

Propositionen innehåller förslag till ändringar i framför allt

föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad m.m. Förslagen syftar till att betona

vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor

utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge

skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg för ökad användning

av gemensam vårdnad.

Regeringen föreslår övergripande bestämmelser om att barnets bästa skall

komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och

umgänge samt vid verkställighet. Det föreslås vidare att föräldrar som är

överens skall kunna reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal

som godkänns av socialnämnden och som skall kunna verkställas som ett

lagakraftvunnet domstolsavgörande. Gemensam vårdnad skall enligt propositionen

kunna komma i fråga även mot den ena förälderns vilja, om en sådan ordning är

bäst för barnet. Regeringen föreslår även en uttrycklig bestämmelse om att

barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans

med. Båda föräldrarna får ett ansvar för att barnets behov av umgänge

tillgodoses.

Åtta motioner har väckts med anledning av propositionen.

Utskottet behandlar ärendet som ett led i sitt beredningsansvar för frågor om

omsorger om barn och ungdom. Utskottet redovisar synpunkter som enligt

utskottets mening bör tas i beaktande vid bedömningen av frågor om vårdnad,

boende och umgänge med barn.

Socialutskottet

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) gäller i förhållande

till Sverige sedan september 1990. De fyra grundläggande principerna i

konventionen handlar om icke-diskriminering, om barnets bästa, om barnets rätt

till liv och utveckling samt om barnets rätt att komma till tals.

Barnkonventionen är inte direkt tillämplig som svensk lag, men den svenska

lagstiftningen skall anpassas så att den står i överensstämmelse med

konventionens bestämmelser och intentioner.

Enligt artikel 3 i barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet

vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata

sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller

lagstiftande organ.

Principen om barnets bästa är en av grundpelarna i barnkonventionen.

Principen kan härledas ur två grundläggande tankar som båda har satt sina spår

i konventionen: att barn har samma människovärde som vuxna och att barn är

sårbara och behöver särskilt stöd och skydd. Barnets bästa är inget statiskt

begrepp. Det varierar över tid och från ett samhälle till ett annat samt från

ett barn till ett annat utifrån varje barns individuella situation.

I artikel 7.1 fastslås bl.a. att barnet har rätt att bli omvårdat av sina

föräldrar. Artikel 9 stadgar att konventionsstaterna skall säkerställa att ett

barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall då ett

sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara

nödvändigt t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas

sida eller då föräldrarna lever åtskilda och beslut måste fattas angående

barnets vistelseort. Alla berörda parter skall beredas möjlighet att delta i

förfarandet och att lägga fram sina synpunkter. Konventionsstaterna skall

respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda

föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och

direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Av konventionens allmänna principer följer att staterna också har en skyldighet

att underlätta denna kontakt (art. 4 och 7).

I artikel 18 anges att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att

säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt

ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller vårdnadshavare

har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall

för dem komma i främsta rummet.

Samtidigt skall enligt artikel 19 konventionsstaterna vidta alla lämpliga

lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i

utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller

psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,

misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är

i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons

vård.

Enligt artikel 12 skall det barn som är i stånd att bilda egna åsikter

tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet,

varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets

ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att

höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

Barnkommittén, som bl.a. haft i uppdrag att göra en översyn av hur svensk

lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionen, redogör i sitt

slutbetänkande (Barnets bästa i främsta rummet, SOU 1997:116) för några

grundläggande behov som bör beaktas vid en bedömning av barnets bästa, nämligen

barns behov av omvårdnad och skydd och av respekt för sin integritet samt barns

behov av ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Föräldrarna

tillgodoser inte bara barnets fysiska behov utan också dess behov av kärlek,

trygghet och känsla av att behövas. Vidare behöver barnet föräldrarnas hjälp

när det gäller att sätta gränser, tolka omvärlden och bygga upp en

grundläggande självkänsla och en egen identitet hos sig. Enligt kommittén är

forskarna eniga om att kontinuitet i barnets relation till föräldrarna är ett

av barns allra mest grundläggande behov.

Utvecklingen inom familjerätten vad avser frågor om vårdnad och umgänge som

regleras i 6 kap. föräldrabalken har enligt Barnkommittén gått från en

lagstiftning som gav uttryck för en stark föräldrarätt till dagens lagstiftning

som sätter barnets bästa i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Till

skillnad mot utgångspunkten i barnkonventionens artikel 3 om att barnets bästa

skall vägas mot andra intressen, anger bestämmelserna i 6 kap. FB att barnets

bästa står över alla andra intressen.

Barnkommittén ser med tillfredsställelse på de ändringar i föräldrabalken om

vårdnad och umgänge som Vårdnadstvistutredningen föreslagit. Förslagen stärker

barnperspektivet ytterligare och medför att lagstiftningen på området

harmonierar bättre än tidigare med andan och intentionerna i barnkonventionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vill inledningsvis dela regeringens inställning att betona vikten av

samförståndslösningar, att underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning

som möjligt komma överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt att öka

användningen av gemensam vårdnad. Samtidigt är det mycket angeläget att barn på

allt sätt skyddas mot misshandel och övergrepp.

Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention och därmed förbundit sig att

följa konventionen. Barnkonventionen utgår från ett barnperspektiv. Frågor som

rör barn skall ses med barnets ögon. Det gäller att lyssna till barnet och

respektera vad det säger. Det är inte tillräckligt att barnkonventionen speglas

i lagstiftningen. Det avgörande är att tillämpningen av lagstiftningen sker med

beaktande av barnkonventionen och utifrån barnets perspektiv. Barnkompetensen

och kunskaperna om barnkonventionen och intentionerna bakom den måste enligt

utskottet förbättras bland beslutsfattare och tjänstemän. Det gäller för alla

som har med barn att göra att lära sig vilka rättigheter ett barn har enligt

barnkonventionen och att även ta till sig och förstå andan och innebörden av

konventionen.

Enligt artikel 3 i konventionen skall, vid alla åtgärder som rör barn,

barnets bästa komma i främsta rummet. Det är enligt utskottet mycket positivt

att det nu i föräldrabalken införs en uttrycklig bestämmelse om att barnets

bästa skall komma i främsta rummet vid avgörandet av alla frågor som rör

vårdnad om barn, barns boende och umgänge. Barn har enligt 6 kap. 1 § FB rätt

till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning

för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning

eller annan kränkande behandling. Utskottet vill betona att barn vidare har

rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrarna och andra nära

släktingar. Innebörden av begreppet barnets bästa kan emellertid inte avgöras

generellt utan måste avgöras utifrån de särskilda förhållandena i det enskilda

fallet. Hänsyn måste tas till samtliga omständigheter som rör barnets fysiska

och psykiska välbefinnande och utveckling på såväl kort som lång sikt. Enligt

Barnkommittén är en önskvärd metod för bedömningen av vad som är barnets bästa

att kombinera vetenskap och beprövad erfarenhet med att låta barn själva komma

till tals.

Flera bestämmelser i 6 kap. FB anger att andra rekvisit än barnets bästa

skall vara avgörande för ställningstaganden i frågor rörande barn. I exempelvis

7 och 9 §§ anges att vårdnaden om barn i visst fall skall anförtros särskilt

förordnade vårdnadshavare om det är ?lämpligare?. I 10 a § stadgas att viss

person skall förordnas till vårdnadshavare om det ?inte är olämpligt?. Enligt

utskottet måste dessa bestämmelser anpassas till vad som anges i 2 a § och i

artikel 3 i barnkonventionen. Ett ur barnets perspektiv svagare rekvisit än att

barnets bästa skall tillgodoses vid åtgärder som rör barn kan enligt utskottet

inte accepteras. Detta bör beaktas vid den översyn av kapitlet som

Regeringskansliet enligt propositionen avser att göra.

Barns rätt att komma till tals i frågor som rör dem slås fast i artikel 12 i

barnkonventionen. Utskottet ser positivt på att bestämmelserna i 6 kap. FB om

att ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad

tydliggörs genom att samordnas i en ny inledande bestämmelse, 2 b §. Enligt

utskottet är det angeläget att barn i så stor utsträckning som möjligt ges

tillfälle att säga sin mening i mål och ärenden om vårdnad m.m. Ett barns klart

uttalade viljeyttring bör väga tungt vid avgörandet av vad som är barnets bästa

och vara en av de avgörande omständigheterna i svårbedömda fall.

Enligt utskottet är det angeläget att så långt som möjligt förebygga

konflikter, kriser och separationer mellan föräldrar. Tidiga insatser i form av

föräldrautbildning och stöd till föräldrar med inriktning på relationsfrågor

samt familjerådgivning bör därför ges hög prioritet. I de fall en separation

inte kan undvikas bör som tidigare framhållits samförstånd mellan föräldrarna

eftersträvas. I allmänhet är det också bäst för barnet att föräldrarna kommer

överens. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att åtgärder bör vidtas

för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Det är viktigt att

information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till föräldrarna. Det

är också angeläget att barnet kommer med i samtalet och får ge uttryck för sina

åsikter. Metoder bör utvecklas för att informera barn och ge dem möjlighet att

komma till tals. Kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal

är av avgörande betydelse. Det ankommer på huvudmannen att svara för att

kompetensen upprätthålls och vidareutvecklas. För att samtalen skall fylla sin

funktion krävs också att föräldrar utan onödigt dröjsmål får tillgång till

samarbetssamtal. Köer måste till varje pris undvikas.

Föräldrar liksom sociala myndigheter och domstolar är skyldiga att vid en

separation agera utifrån vad som är barnets bästa. Av barnkonventionen följer

att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnens uppfostran och utveckling.

Därvid skall barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 18). Det är barnet

som har rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Barn har rätt till en nära och

god kontakt med båda sina föräldrar oberoende av föräldrarnas inbördes

relationer. Bäst tillgodoses denna rätt om barnet får träffa båda föräldrarna

ofta och även i vardagssituationer. Det måste på allt sätt undvikas att barnet

dras in i de vuxnas konflikter. Barnet skall i en sådan konflikt inte behöva ta

ett ansvar som det inte är moget för. Barnet skall inte heller behöva välja

sida i konflikten. Barnet skall enligt utskottet ges möjlighet att ta ställning

i frågan om vårdnad, boende och umgänge men inte tvingas göra detta. Det måste

respekteras att barnet känner lojalitet och samhörighet med båda föräldrarna

och därför inte vill eller kan ta ställning. Det är vidare angeläget att

undvika att skapa motsättningar mellan föräldrar och barn.

Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i utvecklingen mot en starkare

markering av barnets intresse och barnets bästa. Det gäller enligt utskottet

att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Gemensam

vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför ensam vårdnad för ena

föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten mellan föräldrarna är

så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor som rör barnet. När

misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst för barnet att en av

föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare

att ha en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa konflikter mellan

föräldrarna än att föräldrarna har gemensam vårdnad.

Det är en mycket svår och grannlaga uppgift att avgöra mål om gemensam

vårdnad, boende eller umgänge. Konflikter mellan föräldrar har ibland sin grund

i förhållanden som våld eller övergrepp från den ena föräldern mot den andra

föräldern och/eller barnet. Utskottet vill understryka betydelsen av att

nuvarande bestämmelser om att domstolarna skall beakta risken för att barn

utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far

illa förs in i den nya 2 a §. Därmed framhålls på ett bättre sätt vikten av

bestämmelsen, vilken nu förutom umgänge även skall omfatta frågor om vårdnad

och boende. Föreligger risk att ett barn kommer att misshandlas, utsättas för

övergrepp, olovligen föras bort eller hållas kvar eller på annat sätt fara illa

måste detta noga beaktas vid bedömning av frågan om vårdnad, boende eller

umgänge. Samhället har ett stort ansvar för att skydda dessa barn. Dessa barns

utveckling måste följas noga.

Enligt utskottet bör det ställas höga krav på kompetens hos de som handlägger

och dömer i ärenden och mål om vårdnad, boende och umgänge. Utskottet vill

framhålla vikten av att respektive huvudman satsar på utbildning och

kompetensutveckling av personal inom rättsväsendet och socialtjänsten.

Om reformen genomförs är det enligt utskottet viktigt att en utvärdering sker

inom en kort tid, förslagsvis två år från ikraftträdandet. Särskild

uppmärksamhet bör därvid ägnas åt hur de nya bestämmelserna tillämpas av

domstolar och socialnämnder i de fall där det förekommit övergrepp eller

misstanke om övergrepp.

Stockholm den 17 februari 1998

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),

Marianne Jönsson (s), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Mariann Ytterberg (s), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas

Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd), Kerstin Warnerbring (c) och Ingrid Burman

(v).

Offentlig utfrågning i riksdagen om vårdnad, boende och umgänge

Datum: Tisdagen den 10 februari 1998

Tid: 09.30-12.30

Lokal: Förstakammarsalen

Deltagare: se s. 185 och 186

Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: Jag ber att få hälsa er alla varmt

välkomna till lagutskottets offentliga utfrågning om förslagen i propositionen

om vårdnad, boende och umgänge jämte de motioner som avlämnats i det här

ärendet, som lagutskottet nu har att bereda fram till ett riksdagsbeslut under

våren.

De familjerättsliga frågorna har länge varit i fokus i den aktuella debatten.

Det har att göra med de krav som rests på att ändringar i nuvarande

lagstiftning behöver göras. Det hänger också samman med att förslag till

förändringar nu är på gång. Ett omfattande utredningsarbete har föregått de

förslag som nu finns i den aktuella propositionen från regeringen och förslagen

i motionerna. Propositionen har föregåtts i sin tur av ett omfattande

remissarbete. Resultatet av det är just propositionen. Den omfattar inte alla

utredningsförslagen. Där har man tagit hänsyn till vissa remissynpunkter, en

del har lämnats åt sidan.

Är de förslag som nu ligger väl avvägda? Det är den fråga som vi vill ha

belyst i den sista allmänna informationsinhämtning som denna utfrågning är

avsedd att vara. Ett annat syfte är att fånga upp om det finns eller har

tillkommit någonting av vikt under beredningsprocessen som ännu inte har kunnat

beaktas.

På det här området går det inte att lagstifta i detalj. Det finns alltid ett

utrymme för tolkning från dem som har att arbeta efter lagen i dessa känsliga

och för de inblandade så viktiga avgöranden. Alla som är inblandade finns

representarade här. Det är av stort värde för vår bedömning att få era

synpunkter samlat vid ett och samma tillfälle.

Det går att lägga upp en utfrågning på många olika sätt. Ett sätt är att

välja ut några nyckelbefattningar, att informera mera på djupet i de olika

sakfrågorna. Ett annat är att försöka bereda alla berörda möjlighet att komma

till tals och ge från sig sina uppfattningar om helhet eller delar. Vi från

utskottets sida har valt den senare modellen. Vi har gjort det för att ge alla

möjlighet att komma till tals.

Förslagen berör som sagt många. Vi kunde inte ana att intresset skulle vara

så stort. Därför krävs det stor disciplin med tiderna för att programmet skall

kunna hållas och för att alla skall få samma chans att komma till tals.

Vi har delat in ämnet i tre delområden där de väsentliga och mest diskuterade

ändringsförslagen finns. Det första blocket omfattar synpunkter på förslaget om

gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Det andra området berör förslagen om

samarbetssamtal och avtal om vårdnad och det tredje förslagen i propositionen

och i motionerna i övrigt. Samtliga anmälda som finns upptagna i programmet får

yttra sig under varje avsnitt. Jag föreslår att ni går direkt på era synpunkter

på frågan, vad ni tycker och varför. Alltså: Vi tycker att förslaget är bra av

det eller det skälet, eller tvärtom. Efter det att alla talat ges utskottets

ledamöter tillfälle att ställa frågor. Jag hemställer om lika raka och koncisa

frågor och svar.

Mats Sjösten, Domstolsverket: Domstolsverket ställer sig bakom förslaget att

domstolen mot en förälders vilja skall kunna besluta om gemensam vårdnad. De

skäl som anförts för en sådan ordning såväl i Vårdnadstvistutredningen som i

propositionen har sådan tyngd att förslaget kan antas. Domstolsverket välkomnar

förslagen, som innebär att domstolen även inom ramen för en gemensam vårdnad

skall kunna förordna om boende och umgänge.

En av de viktigaste principerna när det gäller barns behov är att barn

behöver båda sina föräldrar. För barnens skull är det viktigt att båda

föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Att

det i lagen införs en möjlighet att mot en förälders vilja besluta om gemensam

vårdnad är en viktig signal från samhället. En sådan regel kan bidra till att

endast reella tvister kommer till domstolen i fortsättningen. I många av de

fall där en förälder utan något egentligt skäl säger nej till gemensam vårdnad

kommer den föräldern att acceptera en gemensam vårdnad om detta ändå kan bli

resultatet efter en tvist. Någon anledning att befara att antalet tvister i

domstol kommer att bli större än för närvarande finns således inte, tvärtom.

Detta understryks också av att möjligheten införs för föräldrar att träffa

avtal om vårdnad m.m. inför socialnämnden.

Domstolsverket delar inte farhågorna att gemensam vårdnad kommer att tvingas

igenom även när det är olämpligt med hänsyn till barnets bästa. Även med den

nya lagstiftningen kommer ensam vårdnad att förekomma. Som det anförs i

propositionen finns det fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare.

Domstolsverket delar den bedömning och de ställningstaganden som gjorts i

propositionen i denna del. Här kan tilläggas att det i propositionen anges att

om en förälder uttryckligen förklarar att hon eller han inte vill ha del i

vårdnaden får det som regel antas att en sådan lösning inte är bäst för barnet.

Det förtjänar att betonas här att en av de situationer som lagförslaget direkt

tar sikte på är den när modern har ensam vårdnad om ett barn från födelsen och

utan godtagbara skäl motsätter sig att fadern får del i vårdnaden.

Propositionen innehåller en utförlig redogörelse för vilka ställningstaganden

och bedömningar som domstolen bör göra. En förutsättning för att dessa

bedömningsgrunder skall tillämpas på ett riktigt och välnyanserat sätt är att

domarkåren besitter tillräcklig kunskap och har den kompetens som fordras.

Självklart uppfyller domarna de krav som ställs på dem för att de skall kunna

ta ställning till de grannlaga frågor som vårdnad, boende och umgänge innebär.

Det är därvid inte självklart att en yngre, mindre erfaren, domare som själv

deltagit eller aktivt deltar i uppfostran av ett eget barn är mindre lämplig

att handlägga denna typ av mål. Detta förhållande gäller såväl interimistiska

förordnanden som slutgiltiga ställningstaganden.

Jag vill slutligen understyrka det förhållandet att riksdagen i samband med

att den tagit ställning för avskaffandet av specialdomstolar uttalat att

domarkåren är kompetent att handlägga alla typer av mål, således även de mål

som tidigare ankom på domarna i specialdomstolar att ta ställning till.

Britt Louise Marteleur-Agrell, Sveriges Advokatsamfund: Advokatkåren menar att

det finns flera synpunkter att lägga på förslaget. Vi vill betona att den

gemensamma vårdnaden bygger på samarbete. Om gemensam vårdnad däremot bestäms

mot den enes uttalade vilja kan det vara mycket svårt att få det att fungera i

praktiken. Att tvinga vuxna människor, som själva bedömer att de inte kan det,

att samarbeta med varandra är inte möjligt. I stället skulle det kunna ge

upphov till ännu mer bråk mellan föräldrarna, och det går naturligtvis ut över

barnet. Föräldrarna hamnar i en ännu svårare situation, och de har inte lyckats

åstadkomma något som är till barnets bästa. Det finns redan i dag fall av

gemensam vårdnad där det troligen vore bättre för barnet att man inte hade det,

för det skapar så många konflikter mellan föräldrarna.

Samtidigt vet vi som arbetar med detta att det finns fall där man inte har

gemensam vårdnad bara på grund av att den ene föräldern bestämt sig för att

inte gå med på det av skäl som inte har med barnets bästa att göra. I de

undantagsfallen skulle det kunna vara bra med en tvångsregel.

Den psykologiska effekten av att ha vårdnad om sitt barn är oerhört viktig

att beakta. Men om man skulle göra som regeringen föreslår måste man vara

medveten om att fler föräldrar än i dag blir utpekade som olämpliga. I

propositionen sägs att gemensam vårdnad mot den enes vilja inte skall användas

när det är djupgående konflikter mellan föräldrarna, när det förekommer

missbruk, misshandel och allvaliga trakasserier. Det betyder att det skall

göras en prövning. Det betyder i sin tur att en sådan prövning kommer att

innebära att fler föräldrar än nu kommer att få papper på att det inte är

lämpligt att de är vårdnadshavare för sina barn. Det kan naturligtvis förstöra

deras möjligheter att fungera som föräldrar i fortsättningen, och det är oftast

till nackdel för barnet.

Frågan om vad som är bäst för barnet grundar sig alltid på en bedömning. I

vårdnadstvister har barnets föräldrar, som borde ligga närmast till, olika

uppfattningar om vad som är barnets bästa. Uppfattningarna kan också variera

mellan domstol och socialförvaltning och t.o.m. mellan olika domstolar. Det är

därför svårt att säga att gemensam vårdnad mot den enes vilja är bäst för

barnet. Om man inte säkert kan säga att domstolarna kan bedöma vad som är bäst

för barnet i det enskilda fallet och för att undvika att man dömer till

gemensam vårdnad mot den enes vilja schablonmässigt och för att komma ifrån att

föräldrarna känner sig pressade att ?frivilligt? gå med på gemensam vårdnad bör

man klart säga ifrån i lagen att det skall ske i undantagsfall, att det skall

vara uppenbart att det är bäst för barnet. Man måste också ha en regel som

säger att den vårdnadshavare som barnet bor hos ensam beslutar i frågor om den

dagliga vården. Det är mycket viktigt för att undvika konflikter.

Vi tror också att ett införande av en sådan här regel kan komma att skapa oro

och öka antalet processer. Det är också en viktig fråga att beakta när man

skall bedöma vad som är bäst för barnet. Om man skulle välja att inte införa

den här regeln anser vi att man bör ändra möjligheterna för föräldrar som inte

är vårdnadshavare att hålla kontakt med skola, daghem, sjukhus och liknande.

Helén Westlund, Barnombundsmannen: Barnombudsmannen är i princip positiv till

den föreslagna regeln. Vi tycker att dagens regler inte har varit helt

tillfredsställande, att man i vissa fall kan säga nej till gemensam vårdnad

utan att egentligen behöva motivera varför eller kanske har skäl som inte är

helt relevanta för barnet. Vi tycker att det är en viktig och riktig

grundinställning att barn har rätt till båda sina föräldrar och att

lagstiftningen är helt tydlig på den punkten.

FN:s barnkonvention, som Sverige har ratificerat och åtagit sig att följa, är

också tydlig på den här punkten. I artikel 18 slår man fast att

konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännande av

principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnens uppfostran

och utveckling. Vi ser att den föreslagna regeln kommer att få betydelse som

ett led i ett attitydpåverkande arbete eller i en process mot en mer ökad

användning av gemensam vårdnad.

Vi tror att den här regeln är positiv eftersom man måste ange varför man inte

vill ha en gemensam vårdnad. En grupp den kommer att ha betydelse för är barn

vars föräldrar inte är gifta när barnet föds och då man inte automatiskt får

gemensam vårdnad. Där tror vi att regeln kommer att spela en roll.

Vi tycker att det är viktigt, som man gör i lagen, att lyfta fram att en

förutsättning för att förordna om gemensam vårdnad är att det är bäst för

barnet. Då vill vi poängtera att det är det enskilda barnet man måste ta hänsyn

till, inte vad som är bra för barn i allmänhet, utan man måste göra en

bedömning i det enskilda fallet av vad som är bäst för det individuella barnet.

Det är viktigt att det finns klara och tydliga regler för när det inte är

lämpligt att förordna om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Sådana

situationer kan vara om föräldrarna har ett förhållningssätt som på något sätt

kan vara skadligt för barnet, om det är fråga om våld mot den andra föräldern

eller om det finns en svår konflikt mellan föräldrarna. Vi tycker att det finns

klara och tydliga skrivningar i propositioner som skulle göra att tillämpningen

kan bli god i det här avseendet. Men eftersom det i debatten funnits en rädsla

för att det kan bli en felaktig tillämpning av regeln menar vi att man redan nu

borde besluta om en uppföljning och en utvärdering av regeln inom två tre år

för att se hur tillämpningen har blivit eller om den har blivit sådan som

avsikten var.

Carl-Gustav Forslund, Skellefteå kommun: Propositionens förslag att en domstol

skall kunna besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja anser vi inte är

en förändring av föräldrabalken i rätt riktning. Barnets bästa, vilket

självklart skall diktera alla avgöranden i liknande frågor, är inte synonymt

med gemensam vårdnad för föräldrar. Den alldeles övervägande delen av föräldrar

som separerar kan själva uppnå en överenskommelse om gemensam vårdnad, och

något behov av särskild lagstiftning anser vi därför inte är påkallat. En

sifferuppgift att omnämnas är att av ca 50 000 barn är det endast drygt 3 000

barn, dvs. 6 %, vars föräldrar inte förmår uppnå en överenskommelse om gemensam

vårdnad. En framtvingad gemensam vårdnad bedömer vi inte särskilt främjar

förutsättningarna för ett bra arbetsklimat mellan föräldrar.

Propositionens viktigaste punkt, att trygga förhållandena för barnen, kan i

stället få en motsatt verkan då en gemensam vårdnad i vissa fall mera sannolikt

bäddar för eller utsträcker en föräldrakonflikt. Det föreligger för närvarande

inga svenska undersökningar eller forskningsresultat som kan belägga eller

styrka propositionens förslag, att en gemensam vårdnad mot en förälders vilja

skulle vara att föredra framför ensam vårdnad. Däremot finns det utländsk

forskning som visar att gemensam vårdnad som åläggs mot en förälders vilja

leder till mer långdragna konflikter.

Det har i debatten förekommit synpunkter att bedömningen utifrån barnets

bästa i grunden är en jämställdhetsfråga. Det anser vi är en felaktig

inställning och grundsyn. Frågan om barnets bästa är inte någon rättvisefråga

mellan könen. Utifrån min erfarenhet som vårdnadsutredare under tolv år har jag

inte funnit styrkt och inte några särskilda tecken på att det är typiskt att

föräldrar som önskar en gemensam vårdnad upplöst styrs av okynne eller

maktdemonstration utan vanligtvis i stället uppriktigt och ärligt konstaterar

att förutsättningar för ett ömsesidigt och respektfullt samarbete faktiskt

saknas. Tanken att genom lagstiftning därför påtvinga gemensam vårdnad som ett

sätt att få föräldrar att förbättra och underlätta sitt samarbete är tyvärr

inte helt realistisk. En självklarhet, som jag ändå väljer att nämna, är att

nuvarande lagstiftning inte på något sätt förhindrar föräldrar att - när båda

vill, kan och önskar det - överenskomma i alla frågor som rör barnen, inklusive

vårdnadsformen.

Vi delar således inte propositionens förslag att en domstol skall kunna

besluta om gemensam vårdnad mot någon förälders vilja. Tack för ordet.

Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Socialstyrelsen är för förslaget om gemensam

vårdnad mot en förälders vilja. Men Socialstyrelsen är oroad över den debatt

som har förts i massmedierna mot förslaget. Det är framför allt därför att vi

tycker att man i debatten utgår från att alla tvister som hamnar i domstol i

dag berör familjer där modern och barnet varit utsatta för våld eller andra

övergrepp. Ingen som arbetar med dessa frågor anser att en påtvingad gemensam

vårdnad i sådana fall skulle vara för barnets bästa. Det tycker vi uttrycks

klart i propositionen.

Domstolen har fått ett stort ansvar att skaffa sig kunskap om barnet och

barnets förhållanden innan man fattar beslut i vårdnads- och umgängesfrågor.

Vår uppfattning är att de flesta vårdnads- och umgängestvister är av helt annat

slag. En separation är för de allra flesta en svår kris, där de minst goda

egenskaperna kommer fram hos föräldrarna. Man kan i vårdnadsutredningar ofta

utläsa att föräldrarna, var och för sig, är goda vårdnadshavare för sitt barn,

men domstolen tvingas trots detta att göra en förälder till vinnare och en

annan till förlorare, något som inte främjar barnet under dess uppväxttid.

Många som arbetar med familjer i vårdnads- och umgängestvister har önskat att

det funnits en möjlighet att lösa tvisten utan att den ena parten skulle gå ur

den och känna att han eller hon har förlorat sin rätt att vara med och påverka

barnets uppväxt. Förslaget, som det ser ut i dag, skulle avhålla många

föräldrar att ta striden till domstol om resultatet ändå skulle bli att båda

får fortsätta med ett gemensamt föräldraansvar. Samarbetssamtal och möjlighet

att skriva avtal om gemensam vårdnad, boende och umgänge skulle för dessa

föräldrar bli ett bättre sätt att lösa konflikten.

Socialstyrelsen har inom ramen för aktiv uppföljning tittat på vilka

föräldrar som inte anmäler gemensam vårdnad i samband med

faderskapsbekräftelse. I många av dessa familjer har pappan önskat ett

gemensamt vårdnadsansvar av sitt barn men modern har motsatt sig detta. I dag

är pappans enda möjlighet att få del av det juridiska föräldraansvaret för sitt

barn att föra frågan till domstol och begära enskild vårdnad, inte därför att

han anser att han bättre kan ta ansvar för sitt barn utan därför att han vill

dela detta ansvar. Att begära enskild vårdnad i domstol skulle med all säkerhet

förvärra situationen mellan föräldrarna och minska deras möjlighet att vara

goda omvårdande föräldrar för sitt barn. Resultatet av den undersökning som vi

gjorde stärkte Socialstyrelsen i sin uppfattning om att gemensam vårdnad borde

vara obligatorisk vid barns födelse.

Det förslag som nu ligger ger enligt Socialstyrelsens bedömning barn rätt att

ha föräldrar som båda har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och

utveckling, en rätt som stämmer väl med vårt åtagande enligt FN:s

barnkonvention om barns rättigheter artikel 18. Tack för ordet!

Mia Eriksson, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Vi ställer

oss mycket kritiska till förslaget att man skall kunna förordna om gemensam

vårdnad mot en förälders vilja. Vår skarpaste kritik handlar om att i förslaget

inte tas hänsyn till den forskning som finns och att förslaget är dåligt

underbyggt. Det finns i dag ingen systematisk kartläggning av i vilken

utsträckning domstolar och andra myndigheter faktiskt tar hänsyn till risken

för att barn eller deras mammor skall utsättas för övergrepp i samband med

vårdnad och umgänge.

I arbetet med lagförslaget har man särskilt lyft fram den finska

lagstiftningen som en modell för den svenska. Jag vill peka på att trots att vi

vet hur negativ inverkan en ständig konflikt har på barn förordnas i dag

föräldrar som befinner i mycket svåra konfliktsituationer till gemensamma

vårdnadshavare i Finland. Det har också en könsaspekt. Det finns forskning som

visar att när det sker är det oftast modern som motsätter sig den gemensamma

vårdnaden.

Våld mot kvinnor i nära relationer behandlas i Vårdnadstvistutredningen och i

propositionen som undantagsfall, trots att internationell forskning visar att

våld från mannen förekommer i mellan var tredje och var fjärde skilsmässa,

t.ex. i Danmark. Vi vet också att det finns en dokumenterad stark koppling

mellan våld mot kvinnor i nära relationer och våld och sexuella övergrepp mot

barnen. Mellan 30 och 70 % av barnen är utsatta för fysiskt våld, upp till 30 %

för sexuella övergrepp.

Redan i dag är gemensam vårdnad den vanligaste vårdnadsformen. Det framgår av

Vårdnadstvistutredningen. I 80 % av de fall som går till domstol blir

resultatet gemensam vårdnad. Det är alltså de resterande 20 % som det här

förslaget kommer att få konsekvenser för. Vi vet i dag inte i hur många av de

fallen som det faktiskt förekommer våld mot kvinnan och barnen. Enligt de

kvinnor som kvinnojourerna har kontakt med har de flesta gemensam vårdnad i

dag. De vågar inte begära enskild vårdnad eftersom de tror att det skall

användas mot dem. Det är vad också deras advokater säger, trots att barnen i

många fall är utsatta.

En unik jämförande studie från England och Danmark visar att vårdnads- och

umgängesfrågorna fungerar mycket dåligt i de fall där våld från mannen

förekommer, men de professionella som har kontakt med kvinnor och barn har

väldigt liten insikt i våldets konsekvenser eller barnens situation.

Kvinnojourernas erfarenhet är att läget är minst lika allvarligt i Sverige som

i t.ex. Danmark.

Vi fruktar att fokus kommer att ännu starkare än i dag riktas på att

föräldrarna skall komma överens i stället för på skydd av barnen.

Kristina Rensfelt Jernberg, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund: Kvinnojourernas

riksförbund stöder i huvudsak det förslag som regeringen lägger fram, men vi

har några allvarliga och väsentliga invändningar. Jag kommer här att helt

koncentrera mig på det som rör vårdnad för de barn som kvinnojourerna känner

från sin verksamhet. Det är barn som har bevittnat våld mot mamman, ett antal

barn har egen erfarenhet av våld mot sin kropp i samband med att mamman blivit

slagen. Hur många de barnen är vet vi inte i Sverige i dag. Men vi vet att de

finns, och vi vet att det påverkar barnen negativt. Vi vet att det påverkar en

person under hela livet att ha de här erfarenheterna. Att bevittna våld mot

mamman är inte att betrakta som en övergående kris, utan det måste ses som en

traumatiserande påverkan av barnet. Vi menar att samhället måste ge ett

oavvisligt psykiskt och fysiskt skydd för barnen. För deras del är inte

gemensam vårdnad lämplig. Det bör klart uttryckas i propositionen. Nu finns det

en ganska vag formulering om att det kan vara olämpligt. Det bör stå att det är

olämpligt.

Samhället har inte rätt att underskatta den livsfara en del av de kvinnor och

barn vi här talar om erfar. Samhället får inte genom en okänslig lagstiftning

ytterligare försvåra för de barn som inte har en konfliktfri relation till båda

föräldrarna, som ses som ett mål i propositionen. Samhället måste förstå att en

del barn kommer att ha en svår relation till fadern under en period i livet.

Den kommer att innehålla ångest, rädsla och konflikter.

Vi menar att socialnämnderna skall kunna ges ett ansvar för den här gruppen

barn vi talar om och bistå dem i kontakter med fadern. Det biståndet kan

självklart variera och vara mycket individuellt.

Vi i Kvinnojourernas riksförbund hoppas att våra synpunkter skall vara ett

konstruktivt bidrag i den fortsatta bearbetningen av propositionen.

Lennart Westman, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): UFR välkomnar

propositionen med blandade känslor. Å ena sidan vill man upphäva vetorätten för

den förälder som motsätter sig gemensam vårdnad utan starka skäl. Det är bra. Å

andra sidan: Skall ogifta mödrar även i fortsättningen automatiskt få enskild

vårdnad om barnen? Det är oacceptabelt.

Barn skaffar man sig i dag för det mesta utan att vara gift. Majoriteten

föräldrar är alltså sambor. Många av dessa separerar också, tyvärr. Då blir de

särbor. Men det finns även föräldrar som aldrig bott tillsammans och kanske

aldrig hade eller har för avsikt att göra det.

Det är alltså inte helt ovanligt att man vill ha barn men kanske inte flytta

ihop med sin partner.

Mot den dynamiska bakgrunden är en lag som statiskt fortsätter att favorisera

den ena parten obegriplig och harmonierar knappast med den verklighet där två

föräldrar kan vara fullgoda föräldrar utan att bo tillsammans. Det verkar

regeringen inte heller ha tänkt på, eftersom man vill ge domstolarna rätt att

bestämma var barnet skall bo, alltså vem av mamma och pappa som skall få

åtnjuta epitetet boförälder, som det heter.

I praktiken innebär det att den s.k. boföräldern får den faktiska vårdnaden

oavsett om man har gemensam vårdnad på pränt eller inte. Den som har barnet

folkbokfört hos sig kommer även i fortsättningen att uppbära alla sociala

förmåner samt sörja för den dagliga omsorgen. Den andre föräldern, hälsa-på-

föräldern, förblir i de flesta fall underhållsskyldig. Var finns jämställdheten

här?

Om den nya lagen blir verklighet tar man ett steg i rätt riktning, men ett

klart otillräckligt sådant. Vi skall skynda långsamt, sade justitieministern

till oss i UFR förra året. Det är nedslående för alla pappor att höra det. Det

är nedslående för pappor som vill vara fullvärdiga föräldrar redan i dag.

Automatisk gemensam vårdnad är därför det enda vettiga och icke

könsdiskriminerande alternativet för majoriteten moderna föräldrar, sambor som

särbor.

Nya kostsamma utredningar kommer med stor sannolikhet att sättas till i

morgon, men mänskliga rättigheter skall egentligen över huvud taget aldrig

behöva utredas. Det borde vara en självklarhet, liksom att portalparagrafen i

föräldrabalken självklart borde lyda: Föräldrar skall behandlas likvärdigt och

åtnjuta lika status och villkor.

Barnens bästa är att få känna att pappa och mamma betyder lika mycket. Det är

också deras rättighet. Vilken bild kommer våra barn annars att få av

vuxenvärlden?

Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag representerar här

Mansjourernas Riksorganisation. Förutom Sveriges 16 mansjourer med mer än 700

medlemmar finns det hundratals, kanske uppemot 1 000 män årligen, som i sina

kontakter med krismottagningar och mansjourer står bakom mig just nu.

Vi får höra dem säga: Varför skall jag hindras från att vara pappa? Eller:

Barn har rätt till både mamma och pappa. De behöver mig.

För männen vi möter är gemensam vårdnad en fråga om att vara med, ta ansvar

och vara en bra pappa för sina barn. När männen hotas med att uteslutas från

vårdnaden reagerar de starkt med desperation. Men när domstolen sagt sitt

övergår det så småningom i en uppgivenhet. Den uppgivenheten gynnar verkligen

inte pappaengagemanget. De erfarenheter vi har talar för att de onödiga

vårdnadstvisterna är alltför många och nödvändiggör en lagändring.

Vi skulle kunna göra det lätt för oss här i dag och bara lyssna till vad

Socialstyrelsen eller Barnombudsmannen har sagt. Det är inte de enda som sätter

barnen främst och stöder propositionen. Vi vet ju att det finns fler.

Här kommer vårt svar: Vi i Sveriges Mansjourers Riksorganisation stöder fullt

ut gemensam vårdnad som den föreslagits i propositionen. Denna för oss närmare

ett rättssäkert samhälle för alla parter, barnet, mamman och pappan. Den ger

domstolen en större frihet och möjlighet att upplösa gemensam vårdnad då detta

är befogat. Kära mor- och farföräldrar, några är väl det snart, innan ni vet

ordet av kanske ni berörs och tackar er lyckliga stjärna för att ha voterat för

ett fullödigt föräldraskap.

Jag vill slutligen vädja till lagutskottets ledamöter att ställa frågor till

mig också under dagens återstående punkter då vi inte har erbjudits möjligheter

till eget anförande. Tack för ordet!

Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: Våra erfarenheter från rådgivning

och parsamtal med föräldrar visar att detta är ett mycket bra förslag. Man

inför här en form av bevisföring och man tar också bort vetorätten, dvs. att

det räcker med att en förälder säger nej. Attityderna måste förändras säger

föräldrar som vänder sig till oss. Det gäller både mammor och pappor.

Ett fullständigt föräldraansvar kräver rätt att agera och lösa problem, dvs.

del i vårdnaden. Ansvarstagande förutsätter befogenheter. Gemensam vårdnad

gynnar barnet i de flesta fall. Barn har rätt till båda sina föräldrar, oavsett

om de samlever eller inte. Förslaget innebär en mycket viktig attitydförändring

för att sätta upp de yttre ramarna på rätt sätt.

Vi måste också berömma propositionen med tanke på den debatt som har föregått

förslaget att den fortfarande ger domstolar möjligheten att upplösa gemensam

vårdnad då detta är befogat.

Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag är vice ordförande i

Familjerättssocionomernas Riksförening. Jag representerar de flesta socionomer

som arbetar med familjerätt ute i kommunerna.

Vi tillstyrker förslaget att domstolen skall kunna döma till gemensam vårdnad

även mot den ene förälderns vilja om det är bäst för barnet. Gemensam vårdnad

kan vara en bra lösning för barnet även om en förälder motsätter sig den

vårdnadsformen. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är

delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet.

De flesta föräldrar, 54 %, är i dag ogifta vid barnets födelse. Även när det

gäller ogifta föräldrar är ett gemensamt rättsligt ansvar den naturliga

utgångspunkten. Utgångspunkten skall naturligtvis vara, som i alla beslut

enligt 6 kap., att det är till barnets bästa. För de flesta barn tror vi, som

det anges i propositionen, att ett gemensamt rättsligt ansvar kan bidra till

att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna.

Vi tycker också att det är viktigt att hålla isär begreppen gemensam vårdnad

och umgänge. Att föräldrar har gemensam vårdnad säger inget om hur umgänget

skall utformas. Vi tror att det nya förslaget att beslut om umgänge skall kunna

meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad i många fall kommer att

underlätta för föräldrar att ha den gemensamma vårdnaden.

Som slutord vill vi instämma i vad som sägs i propositionen. Det är också

viktigt att hålla i minnet att vårdnaden om barn inte har med rättvisa mellan

föräldrarna att göra. Beslut i vårdnadsfrågan är inte en belöning eller en

bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.

Universitetslektor Gudrun Nordborg: Jag är universitetslektor vid

rättsvetenskapliga institutionen i Umeå. Jag undervisar blivande jurister och

vidareutbildar jurister och andra yrkesgrupper bl.a. i kurser om barnets

rättsliga ställning. Jag driver ett forskningsprojekt om moderskap och

faderskap.

Jag har könsteoretiska utgångspunkter. Det innebär att jag inser att min

trovärdighet skulle vara större om jag var man och att jag bör markera att jag

inte argumenterar för modersprivilegier. Huvudfrågan är också för mig: Hur

skapas en rättvisa som förverkligar barnets bästa.

Min grundläggande kritik mot propositionen är att den utgår ifrån ideala

förhållanden och med ett formellt rättvisetänkande ingriper i en reellt

ojämställd och komplex verklighet.

Gemensam vårdnad är ofta positiv. Reformerna hittills kan betecknas som

succéer. För mer än 80 % av barnen väljer föräldrarna gemensam vårdnad efter

skilsmässa. Skall den kunna framtvingas för de resterande? Nej. Varför inte?

Oenighet mellan föräldrarna är destruktivt för barnet. Det är man enig om i

internationell forskning. Engelska erfarenheter visar dessutom bl.a. på risker

för en serie av nya processer om delfrågor angående barnet. Oenigheten har

dessutom alltför ofta en våldsam bakgrund.

En genomgång av domar vid Umeå tingsrätt, där domstolen har slitit tvisten,

visar att våld redovisas i en femtedel av fallen. Men beaktas det? Nej. Risken

för att barn far illa underskattas i nuvarande rättstillämpning och tas inte på

allvar i förslagen. Mål om vårdnad, umgänge och verkställighet av dem liksom om

omhändertagande präglas av ett brottmålstänkande och krav på att brott mot

barnet skall bevisas med samma styrka som i ett brottmål. Riskbedömningar är

mycket sällsynta. Barns rättsskydd är bräckligt. Att upprepade uttalanden finns

i förarbetena om hur denna riskbedömning bör ske har inte förändrat detta.

Lagrådet konstaterar nu att domstolarna gör sig alltmer oberoende av

förarbeten.

Vi kan också jämföra kraven på vidareutbildning av jurister, socionomer och

sjukvårdspersonal som finns i regeringens lagrådsremiss om våld mot kvinnor.

Där erkänns stora brister i hanteringen av våldsprocesser på vuxennivå.

Kompetensbristerna är ännu större om våldets effekter för barn.

Sammanfattningsvis riskerar förslagen, tvärtemot uppgivet syfte och i strid

mot barnkonventionen, att medföra att rättsväsendet sviker utsatta barn och

tvingar fram en upprepad verkställighet av sveken. I jämställdhetens namn

används barnen som jämställdhetsmoderatorer. Det måste vara fel. Barnens bästa

skall vara främst.

Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Jag företräder här Sveriges

Psykologförbund. Jag har följande synpunkter på gemensam vårdnad mot en

förälders vilja.

För att inte begreppet barnets bästa skall bli till intet förpliktande bör

man i varje enskilt fall söka definiera detta begrepp närmare. En vägledning i

detta kan vara att se varje företeelse i barnets perspektiv och således använda

barnets perspektiv i språkbruk och tankesätt, t.ex. tala om växelvis boende

hellre än delad vårdnad.

Att förespråka gemensam vårdnad i alla fall där barnet ej ?utsätts för

övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa? är en

alltför låg ambitionsnivå om man sätter barnets bästa i främsta rummet. Det

finns ju många grader av sviktande föräldraskap till följd av krisreaktioner,

psykisk labilitet o.dyl. Och ett barn får aldrig åläggas att ha en

föräldraterapeutisk uppgift. Med barnets bästa för ögonen får naturligtvis

heller aldrig flyttning av barn ske som något slags sanktion mot s.k.

umgängessabotage. Det framkommer i texterna att så skulle kunna ske.

Slutligen riskerar gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja att förlänga

tvisten, som vi har hört här tidigare, med en ständig lojalitetskonflikt för

barnet och med stora svårigheter i samband med val av bostadsort, skola,

passansökan, behandling hos PBU, BUP och mycket annat. Det bästa, dvs. gemensam

vårdnad med föräldrar i gott samarbete, får i sin ouppnåelighet inte bli det

godas fiende, dvs. en förälders fullgoda ansvarstagande. Det är viktigt för

barnet, som vid alla kriser, att man ganska snabbt låter det landa i en bra och

lugn lösning och inte låter det stå i korsdrag för länge.

Ordföranden: Då tackar vi samtliga inledare. Ordet är då fritt för frågor från

utskottets ledamöter i första hand.

För att summera kan man säga att de flesta av er som har representerat här är

positiva till det här delförslaget. Det finns några som är väldigt kritiska,

och jag skulle vilja ställa en inledande fråga till er som är det, framför allt

till er som är från Skellefteå kommun och jobbar på fältet. Ni säger er inte

behöva någon lagstiftningsförändring på den här punkten. Är det rimligt att man

i lagstiftningen har ett veto för föräldrarna när det gäller vårdnaden? Kommer

verkligen den gemensamma vårdnaden, dvs. alla barns möjligheter att få umgås

med båda föräldrarna, till uttryck i den nuvarande lagstiftningen? Har alla de

som har yttrat sig positivt fel?

Företrädare för Skellefteå kommun: Samtliga inlägg här visar ju att det är lika

mycket för och emot. Det är också ett tecken på hur vansklig frågan är. Men vi

har bedömt detta utifrån våra erfarenheter. Vi anser att barn i dag kan

tillförsäkras kontakt med båda sina föräldrar. Någon uttryckte att reformen,

underförstått från den 1 mars 1991, var radikal, positiv och väldigt gynnsam.

Det tycker vi också. Där definieras ju barnets bästa som en möjlighet till en

nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vi tycker inte att det är nödvändigt

att det skall kopplas till vårdnadsformen. När tvisten blir lång blir det ju

vanligtvis ett domstolsutslag, och det är två att-satser, vårdnaden är den

första och umgänge den andra.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag tycker att vi har fått en ganska splittrad

bild. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom frågan är väldigt svår

att lagstifta om. Jag har två frågor.

Är det någon som ser någon skillnad i detta att själv dra sig ur och säga att

man inte vill ha gemensam vårdnad och att bli utknuffad av den andra parten som

inte vill att man skall vara med och ha gemensam vårdnad? Jag skulle vilja höra

vad Barnombudsmannen och Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening säger om det.

Sedan har jag en annan fråga också. Går det att förena rättvisa mellan

föräldrarna och samtidigt förverkliga barns bästa? Eftersom bilden är så

splittrad vore det väldigt bra att få svar på just den frågan.

Inger Segelström (s): Jag har två frågor till Barnombudsmannen och

Socialstyrelsen. Sedan har jag ytterligare en fråga till Domstolsverket.

Mina frågor till Barnombudsmannen och Socialstyrelsen är: Hur bemöter ni den

kritik som kommer från ROKS att det här inte är bra för barnen, eftersom barnen

far så illa i misshandelsfamiljer. Sedan har ROKS också sagt att man inte har

tagit hänsyn till forskningen i den här propositionen. Delar ni den

uppfattningen? Om ni inte gör det, vad är det då för forskning som vi i

utskottet skall initiera när vi skriver det här betänkandet?

Sedan har jag en fråga till Domstolsverket. Om det här nya förslaget går

igenom lägger det ett stort ansvar på domstolarna att faktiskt bli ytterligare

känsliga för de fall där det finns våld i familjen. Då undrar jag om vi kan se

den här förändringen i praxis. Kan vi lita på att barn som far illa kommer att

få den extra uppmärksamhet som vi eftersträvar?

Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag vill kort svara

Marietta de Pourbaix-Lundin att skillnaden är mycket stor mellan att bli utsatt

för ett veto om vårdnaden och själv avsäga sig den. Det kan jämföras med att

bli avskedad från en arbetsplats eller att själv välja att gå från en

arbetsplats och söka nytt jobb.

Till Skellefteå kommun vill jag säga att vi inte förväntar oss något annat

från Norrland, eftersom mansjourerna i norr har väsentligt mycket fler fall per

capita. Det vill vi nog tillskriva det förhållningssätt som socialnämnderna i

de norra länen har. Vi väntar oss inte annat än att det svaret skall komma

norrifrån.

Helén Westlund, Barnombudsmannen: En förutsättning för att man skall bevilja

gemensam vårdnad mot en förälders vilja är ju vad som är bäst för det enskilda

barnet. I familjer där det pågår misshandel eller där en förälder har ett

förhållningssätt mot barnet som gör att barnet far illa skall man ju inte

bevilja gemensam vårdnad. Där tycker vi att propositionen är ganska tydlig. Som

vi ser det räcker de skrivningar till som finns i förarbetena.

Sedan vill jag säga en sak när det gäller forskningen. Vad vi vet finns den

här möjligheten i Norge också. Den togs inte upp i Vårdnadstvistutredningen.

Men vad jag förstår pågår det en utvärdering där. Det kan ju vara intressant

att se vad den kommer fram till.

Universitetslektor Gudrun Nordborg: Jag vill anknyta till vad representanten

för Barnombudsmannen sade nyss. Den forskning som vi har i Sverige är bl.a. en

färsk avhandling om ?Vårdnad och vårdnadstvister? som är gjord i Stockholm av

Johanna Schiratzki. Där dokumenterar hon en del av de problem som vi nu är inne

på och kommer fram till att vi redan i dag har en existerande faderspresumtion.

En annan avhandling från Umeå är gjord av Katarina Weinehall och jag

rekommenderar samtliga ledamöter att läsa den. Den innehåller intervjuer med 15

ungdomar om hur det är att växa upp i våldets närhet. Den ger inblickar i en

verklighet som vi inte vanligtvis vill se eller höra om. Där kommer ungdomarna

till tals om sina upplevelser som är väldigt dramatiska. Vad som är än värre är

att den visar att de inte blir hörda när de försöker ta kontakt med

myndighetspersoner. De uppfattas inte som trovärdiga, och man försöker blunda

på olika sätt.

Barbro Hindberg från Socialstyrelsen har gjort en omfattande dokumentation om

hur vi blundar för barnmisshandel och hur den ökar i dag. Det ser vi väldigt

litet av i den allmänna debatten i övrigt.

Kvinnomaktutredningen tar inte upp våldsaspekterna, men mycket om den

faktiska fördelningen av ansvaret kring barn. Där talar man bl.a. om att

kvinnor bär merparten av tidskostnaderna för barn.

Jag skulle bli mer imponerad om fadersrättsrörelserna argumenterade för att

de vill ha mer än en pappamånad i stället för att motarbeta den reformen. Den

kringgås i dag så att pappornas andel av föräldraförsäkringsuttaget har

minskat. Där skulle jag möjligen kunna se en öppning till det bättre om vi fick

en obligatorisk vårdnad. För vad är det som händer med samboende föräldrar i

dag? Många fäder säger nej tack till gemensam vårdnad om inte modern först

tagit ut föräldramånaderna. Därefter är fäderna intresserade.

Det finns alltså laddningar i verkligheten i dag som är svåra att hantera.

Jag tycker att detta med hur man tar ansvar för sina barn från början borde

vara värdefullt och väsentligt. Våldssituationerna är värre. Där tror jag inte

att ytterligare uttalanden i propositionen skulle skärpa upp detta och göra det

bättre. Det har skett många gånger. Jag tycker att det är ett underkännande av

domstolar och rättsväsende att man har behövt markera i lagtext att man skall

bedöma risken för att barn far illa innan man bestämmer om vårdnad och umgänge.

Men inte ens det hjälper. Man får gå in med ytterligare förtydliganden. Vi ser

skräckexempel i dag där s.k. umgängessabotage kan få den effekten att vårdnaden

flyttas från den förälder som försöker skydda barnet till den förälder som är

riskabel för barnet.

Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Som svar på

Marietta de Pourbaix-Lundins fråga skulle jag vilja säga att många gånger är

det ytterligheterna av föräldrarna som inte har gemensam vårdnad. Det är de som

inte är kapabla eller kan ta hand om sina barn eller de allra bästa föräldrarna

som inte får gemensam vårdnad. Det beror på att de inte vill skiljas från sina

barn. De vill ju fortfarande ha nära kontakt med sina barn. Därför tar de en

vårdnadstvist. I dagens läge får man inte gemensam vårdnad. Ju bättre förälder

du är, desto mindre chans har du att få vårdnaden om barnen, framför allt om

det gäller pappa.

De som inte tar strid får många gånger gemensam vårdnad. Därför är det

kränkande för många, som mycket aktivt har tagit hand om sina barn när de var

små och vill fortsätta med det, att man inte skall kunna få ha gemensam

vårdnad.

Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag skulle vilja svara på frågan från Inger

Segelström. Det är naturligtvis oerhört viktigt att bemöta kritiken från

kvinnoorganisationerna. Vi tar det mycket allvarligt på Socialstyrelsen. Ett

sätt att göra det är att försöka få litet mer kunskap om hur de svåra

vårdnadstvisterna ser ut. I dag är vi duktiga på att arbeta förebyggande i

familjer som separerar. Det har gjorts forskning, bl.a. i Stockholm, som visar

att de tvister som hamnar i domstol är av en mycket besvärlig art. Det är

familjer som har väldigt många problem. Men vi vet inte om det innebär att de

familjerna inte skall kunna ha gemensam vårdnad.

Däremot bör man titta närmare på detta. Vi har ett sådant projekt på gång på

Socialstyrelsen där vi går in och tittar på de svåra vårdnadstvisterna.

Alldeles i dagarna kommer det ut en skrift från Allmänna barnhuset som har

samlat ihop experter på området som har gått igenom vad som händer i de svåra

vårdnadstvisterna. Men det är naturligtvis viktigt att ta den här kritiken på

allvar. När man läser Katarina Weinehalls avhandling är det förskräckligt att

se hur litet man har lyssnat på de här barnen. Den statistik vi har i dag visar

ändå att det är en minoritet som är i den här situationen bland de svåra

vårdnadstvisterna. Men vi måste ändå ta det på mycket stort allvar.

Mats Sjösten, Domstolsverket: Jag sysslar med de här frågorna i praktiken. Det

var en fråga som direkt riktade sig till Domstolsverket. Kan vi lita på att de

barn som far illa får den extra uppmärksamhet de skall ha i domstolarna? Det

kan vi.

Jag vill också hänvisa dels till vad Barnombudsmannen nyss sade, dels till

vad Socialstyrelsen sade. De frågor som kommer till oss i domstolarna i dag är

mycket svåra. Det är djupgående konflikter. Domstolarna har en

utredningsskyldighet där vi skall se till att slutprodukten av vårt arbete är

barnets bästa. Den hjälp som domstolarna har att utnyttja är

socialförvaltningen. Det skall utredas vad som har hänt, vad som är barnets

bästa och föräldrarnas lämplighet.

De uttalanden som finns i propositionen tar domarna del av alldeles oavsett

vad som antyddes här om att förarbetsuttalanden inte väger lika tungt längre.

Det är min bestämda uppfattning att man kommer att ta del av dessa

förarbetsuttalanden. De kommer att ligga till grund för de ställningstaganden

som domstolarna kommer att göra.

Visst finns de fall där det har skett olyckor, där resultatet inte har blivit

det bästa. Men de är få, tack och lov, om man ser till antalet tvister. De

skall inte inträffa alls, men de är få. Men de får också ett massmedialt fokus

som kanske gör att man övervärderar antalet. Det sker kanske också på ett sätt

som inte är rättvisande och förklenar det arbete som görs i domstolarna.

Sedan vill jag också passa på att besvara frågan om det är någon skillnad

mellan det förhållandet att en förälder säger att han eller hon inte vill ha

del i vårdnaden och det förhållandet att någon blir utknuffad, dvs. bortvald,

som vårdnadshavare.

För domstolarna är det en mycket stor skillnad. I det fall den ena föräldern

själv säger att han eller hon inte vill ha vårdnaden utan kan tänka sig att

vara umgängesförälder, blir det inte en tvist. Måhända kommer man inte helt

överens om umgänget, men där kanske denna förälder viker sig.

Men den förälder som själv vill ha del i vårdnaden och ha det aktiva

föräldraskapet men kanske får ett nej - det finns inget bakomliggande våld

eller någon direkt tvist - har stora problem.

Enligt Domstolsverket är det trots allt, tack och lov, i en minoritet av

fallen som det har förekommit våld. Och man kan inte dra alla fäder över samma

kam.

Slutligen vill jag säga något om den allmänna frågan. Högsta domstolen

uttalade redan 1988 att frågan om vårdnad om barn inte är en fråga om rättvisa

mellan föräldrarna och att det inte är någon jämställdhetsfråga utan att det

handlar om det individuella barnets bästa. Det har även

Vårdnadsstvistutredningen sagt. Tyvärr sägs det ingenting direkt i

propositionen om det. Men i propositionen tas det inte heller avstånd från

domstolens uttalande. Det är alltså alltjämt detta som gäller när det är fråga

om jämställdhet.

Tanja Linderborg (v): Det har här talats om att man skall se strängare på

umgängessabotage. Jag skulle med anledning av det vilja ställa en fråga till

någon från UFR. Hur ser ni på eventuella sanktioner mot umgängesvägran?

Rolf Dahlberg (m): Jag vet inte vem som jag skall rikta min fråga till. Jag

skulle vilja anknyta till ordförandens fråga till Skellefteå kommuns

representant men utvidga den. Det framkom från någon att det skulle vara

skillnad på hur socialnämnder och socialtjänstemän hanterar dessa frågor i

olika delar av landet. Det påstods att man i Norrland har en annan syn än i

Sverige i övrigt. Nu är inte Kommunförbundet representerat här i dag. Men är

det någon som känner till att det är på det viset som det har påståtts? I så

fall är det ganska uppseendeväckande.

Henrik S Järrel (m): Jag har en fråga till Sveriges Psykologförbunds

representant. Om jag uppfattade Charlotte Uggla rätt sade hon att man snarare

borde tala om växelvis boende än gemensam vårdnad. Även om detta är ett ganska

idealt tillstånd tror jag inte att det är så vanligt förekommande, eftersom det

förutsätter geografisk närhet och ett mycket gott samarbetsklimat mellan

föräldrarna, så att barnen också kan behålla sin skola och sin kamratkrets även

om de bor ungefär lika stor tid hos respektive förälder. Men jag skulle gärna

vilja höra Charlotte Uggla litet mer utveckla tankarna bakom växelvis boende

och gemensam vårdnad, vad som egentligen avses.

Elisebeht Markström (s): Jag har två frågor. Den första vill jag rikta till

BRIS, till Domstolsverket och till Socialstyrelsen. Anser ni - utifrån era

respektive perspektiv kring det som alla oroar sig för, nämligen de barn som

kan befaras fara illa på grund av misshandel eller annat som kan finnas kring

s.k. olämpliga föräldrar - att skrivningarna i förarbetena till lagtexten är

tillräckligt starka för att kunna användas ute i kommunerna men framför allt i

domstolarna, eller ligger det något i det som har framförts från

frivilligorganisationerna, att det måhända vore bra att ha en starkare

skrivning, dvs. att det inte skall stå att det kan vara olämpligt om det är

fråga om misshandel eller andra övergrepp inom familjen utan det bör står att

det är olämpligt i dessa fall?

Min andra fråga vill jag rikta till Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening

och till Sveriges Mansjourers Riksförbund. När kan det enligt er uppfattning

vara befogat att häva gemensam vårdnad eller att i det enskilda fallet förorda

enskild vårdnad?

Lennart Westman, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Jag skall

kortfattat svara på Tanja Linderborgs fråga angående umgängessabotage. Vi har

fört fram och betonat vikten av att stävja det sabotage som pågår i landet,

t.ex. när det gäller att inte lämna ut barn osv. Nu när domstolen, oavsett

umgängesform, kommer att ges mandat att reglera umgänget är detta särskilt

angeläget att betona och föra in i föräldrabalken utöver det som nu står i 6

kap. 2 §. Vi vill att det skall stå att risken för att barnet utsätts för

övergrepp, olovligen förs bort, hålls kvar, hindras på annat sätt att umgås med

en förälder eller annars far illa skall beaktas. Vi vill alltså föra in sju

åtta ord. Det är alltför vanligt i Sverige att barnet hindras att umgås med en

förälder. Vår bestämda uppfattning är att det skall vara en striktare lagtext

beträffande umgängessabotage.

Tanja Linderborg (v): Min fråga gällde umgängesvägran.

Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Från UFR vill vi

säga att det inte finns någon förälder, oavsett om man är pappa eller mamma,

som inte vill träffa sina barn eller som inte vill ha en nära kontakt med sina

barn. Men det måste vara på båda föräldrarnas villkor. Det finns orsaker till

att man inte träffar sitt barn. Det kan t.ex. bero på att konflikten mellan

mamman och pappan är så djup att man inte tål varandra och att man inte orkar

med varandra. Det kan bero på att umgänge vägras, och då ger man i regel upp,

såvida man inte vänder sig till tingsrätter eller framför allt länsrätter.

Många umgängesföräldrar vill inte vara barnvakter, att träffa sina barn på den

andra förälderns villkor en lördag eftermiddag och en söndag eller under sex

timmar med kontaktperson eller liknande. Det kan också bero på ekonomin, att

man inte har råd att träffa sina barn. Underhållet har ju höjts ganska

dramatiskt. Man kanske har 200 kr kvar och skall ha sitt barn under en helg.

Det går inte. Det kan också bero på att avståndet är långt mellan barn och

förälder. Om vårdnadshavaren flyttar till andra änden av Sverige åligger det

den som är umgängesförälder att betala samtliga kostnader för att åka och

träffa barnet eller hämta barnet och t.o.m. bo kvar på hotell. Vem har råd med

det? Det kan också bero på att det har bildats nya familjer, antingen att

vårdnadshavaren har en ny familj eller att umgängesföräldern har en ny familj,

och det blir nya barn och nya komplikationer i samband med det. Det kan också

bero på att många umgängesföräldrar upplever att det är enbart på

vårdnadshavarens villkor som de får träffa sina barn. Umgängesföräldern kan få

höra att han eller hon måste hämta barnet kl. 4, lämna barnet kl. 18, måste

komma ihåg att tvätta strumporna, inte blanda röda kläder med gula kläder, osv.

Det kan vara ganska jobbigt att höra detta.

En annan faktor som också är mycket viktig är myndigheternas attityder. De

har många gånger skapat en vinnare och en förlorare, dvs. att båda föräldrarna

är likvärdiga när de hamnar i konflikten, i tingsrätten och hos socialkontoret

på familjerätten. Men det slutar alltid med att det blir en vinnare som får

alla fördelar och en som i regel bara får kostnader och blir en förlorare.

Avslutningsvis kan det finnas psykologiska orsaker till att man inte träffar

sina barn, nämligen rädslan, främlingskapet. Om man inte har sett sina barn på

ett visst antal månader kan det vara mycket svårt att återuppta kontakten.

Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag representerar

Familjerättssocionomernas Riksförening, och vi har medlemmar över hela landet.

Vi kan inte säga att det är någon skillnad på hur vi hanterar ärenden ute i

landet. Själv kommer jag från Sundsvall, och vi räknas väl till Norrland. I

styrelsen har vi ledamöter från Umeå och Luleå. Vi står alla bakom det

uttalande som jag har gjort här i dag.

Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag skulle svara på om Socialstyrelsen anser

att skrivningarna är tillräckliga. Det tycker vi att de är. Vi tycker att det

tydligt framgår att man skall se mycket allvarligt på de fall där det

förekommer våld, misshandel och övergrepp i familjerna.

Möjligen skulle man kunna komplettera detta. Socialstyrelsen har ju fått ett

stort uppdrag, ett treårigt uppdrag, att utveckla metoder mot kvinnovåld. Men i

det uppdraget har barnen över huvud taget inte nämnts, vilket vi tycker är

litet förvånande. Men det vore kanske bra att koppla ihop dessa två frågor. I

många av dessa familjer förekommer det nämligen tvister om vårdnad och umgänge.

Det är viktigt att vi mer tar reda på vad det är som vi behöver göra för att

hjälpa dessa barn.

Visst finns det fäder som inte vill träffa sina barn. Det är viktigt att man

ser detta och att man hittar stödjande metoder för att få dem att förstå hur

viktigt det är att faktiskt göra det.

Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: I mitt arbete som rådgivare möter

jag ständigt mammor och pappor som påvisar umgängesvägran. Samtidigt hör jag

naturligtvis talas om umgängessabotage. Det finns både mammor och pappor som

vägrar att träffa sina barn på grund av karriär, ny partner, kompisar, osv. De

kanske väljer att flytta utomlands eller att flytta till en annan del av

landet. Den förälder som är kvar och har hand om barnen gör allt som står i

hans/hennes makt för att försöka få den andra föräldern att verkligen ta sitt

ansvar och vara delaktig.

I detta sammanhang anser vi att det krävs mycket stora attitydförändringar.

Vi anser också att man bör se över ett sanktionsinförande.

Bodil Långberg, BRIS - Barnens Rätt i Samhället: Vi fick en fråga om vi var

nöjda med skrivningen när det förekommer våld eller misshandel i familjen. Vi

tycker att den nuvarande skrivningen är tillräcklig. Argumentet för detta är

framför allt att vi måste lita på domstolarna. Om det behövs resurser i detta

sammanhang skall det vara för att tillföra en kompetenshöjning hos personalen i

domstolarna och för att man skall kunna arbeta med metodutveckling i dessa

frågor. Vår absoluta övertygelse är nämligen att kompetensen skall finnas där.

Då blir det också till fördel för det enskilda barnet.

Mats Sjösten, Domstolsverket: På frågan om skrivningarna i propositionen är

tillräckligt starka vill jag svara att de enligt Domstolsverkets uppfattning är

tillräckligt starka. Någon ytterligare skärpning bör inte ske, eftersom det

skall ske en individuell prövning i det enskilda exklusiva fallet.

Ewa Larsson (mp): Jag har en kort fråga till Sveriges Mansjourers

Riksorganisation. Ni har väl precis som jag tittat på den danska forskningen

där man säger att det vid var tredje till var fjärde skilsmässa finns våld mot

kvinnan, mamman. Vi vet ju inte hur många av de 6 000 barnen eller deras mammor

som blir slagna. Jag skulle tycka att det kändes bättre om det beträffande

gemensam vårdnad stod att det skall vara olämpligt om någon blir slagen, mamma

eller barn. Nu står det i förslaget att det kan vara olämpligt. Jag tycker att

det skall stå att det skall vara olämpligt. Vad tycker ni?

Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag ställer mig helt

bakom BRIS föregående yttrande. Det får räcka.

Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Jag har ett svar till Henrik S

Järrel. Den här debatten handlar ju om gemensam vårdnad. Men det som i

praktiken kanske är det mest utslagsgivande för barnet är ju hur barnets boende

och umgänge i praktiken blir. När jag talar om växelvis boende så är det

detsamma som delad vårdnad, inte gemensam vårdnad. Anledningen till att jag

lyfte fram det är att jag tror att en del barn klarar detta mycket bra, dvs.

att bo en vecka eller 14 dagar i taget hos respektive förälder, medan det för

andra barn utgör en mycket stor påfrestning. Som förskolepsykolog vet jag att

daghemmen i dessa fall många gånger får spela en aktiv roll i att överlämna

barnet till den ena eller andra föräldern utan att föräldrarna över huvud taget

behöver träffa varandra. Det mest hårresande exemplet på detta var när en mamma

och en pappa hade olika kläder till barnet. Barnet måste alltså klä om till

mammakläder den dag som mamman skulle hämta barnet och till pappakläder den dag

som pappan skulle hämta barnet. På dagis låg respektive förälders övriga kläder

i två resväskor. Det tycker jag inte är att ta vara på barnets bästa. Men det

kanske är ett ovanligt exempel.

Ordföranden: Den första delen är nu klar, och vi tar en paus. Jag hemställer

att vi är tillbaka här kl. 11.00.

___________

Ordföranden: Jag hemställer om att vi kan återta våra platser. Då kan vi inleda

avsnitt 2, samarbetssamtal och avtal om vårdnad m.m.

Jag vill verkligen berömma er för att ni är disciplinerade med era inlägg.

Jag hoppas att ni är det fortsättningsvis, så kan alla få säga vad de vill.

Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Jag vill i det här sammanhanget

uppehålla mig vid avtal om vårdnad.

Föräldrarna ges enligt lagförslaget möjlighet att ingå tidsbegränsade avtal

om vårdnaden. Med ett sådant tidsbegränsat avtal kan den situationen uppstå att

barnet efter avtalstidens slut saknar vårdnadshavare. Kommunen har inte

möjlighet att bevaka sådana tidsbegränsade avtal. Föräldrarna bör i stället

återkomma för nytt avtal när de vill ha en ändring rörande vårdnaden.

Ur ett samhällsperspektiv är det allvarligt om det inte är helt klart vem

eller vilka som är barnets vårdnadshavare. Uppgiften att det finns en

vårdnadshavare är viktig bl.a. inom barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård samt

om socialtjänsten behöver vidta åtgärder för barnet. Barnet skall inte behöva

riskera att komma i en sådan situation att det saknar vårdnadshavare och därmed

en legal företrädare.

Vår uppfattning är att tidsbegränsade avtal om vårdnaden är synnerligen

olämpliga. Förbundets uppfattning är att det av den kommande lagstiftningen

skall framgå att avtal om vårdnaden gäller tills vidare.

Jens Mjöberg, Domstolsverket: Jag är jurist vid Domstolsverket. Domstolsverket

välkomnar att samarbetssamtalen lyfts fram. Det är till barnets bästa om

tvister i domstol kan undvikas. Det framstår däremot inte som verkningsfullt

att få en ordning med obligatoriska samarbetsavtal. Det bör alltjämt ligga hos

domstolen att bedöma om sådana skall ske.

Domstolsverket ansluter sig till Vårdnadstvistutredningens uttalande att i

det fall det förekommer anklagelser om våld eller sexuella övergrepp i

familjen, är det för domstolens del, om inga särskilda skäl framkommer, i

allmänhet så att domstolen inte bör förordna om samarbetssamtal. Då finns det

konflikter i familjen där man sannolikt inte kan lösa dessa genom samtal.

Domstolsverket välkomnar möjligheten att sluta avtal hos kommunerna. Verket

anser att det är ett gott alternativ till domstolsprövning. Det är också en

riktig tanke att socialnämnden bör godkänna dessa och bekräfta avtalets

riktighet. Avtalen bör nämligen prövas av någon annan för att det skall vara

säkert att dessa är giltiga och kan verkställas.

För att möjligheten att sluta avtal skall få avsedd effekt är det viktigt att

kommunerna har tillräckliga resurser för detta. Det krävs också, enligt

Domstolsverkets uppfattning, att kommunerna har juridisk kompetens tillgänglig.

Det är inte enbart fråga om att sluta avtal hos kommunen, utan man skall också

kunna ändra domstolarnas domslut. Därför är det viktigt att det finns juridisk

kompetens. Bristfälliga avtal kan medföra osäkerhet och problem vid

verkställighet av avtalen.

Beträffande effektiviteten krävs det att samtalen inte drar ut alltför långt

på tiden. Man bör inom en rimlig tid kunna se om man kan nå en överenskommelse.

Samtalen måste bedrivas effektivt.

Domstolsverket anser att samarbetssamtalen, genom möjligheten att sluta

avtal, kommer att få en ännu bättre ställning som krislösningsinstrument. Men

detta kräver en inte oväsentlig insats från kommunernas sida. För domstolarnas

del kan detta på sikt minska tillströmningen av familjerättsmål. Det betyder

att domstolarna kan använda sina resurser i högre utsträckning för de reella

tvister där föräldrarna inte kan komma överens.

Sol-Britt Ingemansson, Sveriges Advokatsamfund: Jag är advokat i Malmö.

Samarbetssamtal är bra, dock inte så bra som det framgår av utredningen. Det

sägs att 80 % av alla fall klaras ut. Här finns felkällor. Dels de som är

överens när de kommer till samtalen, dels de som är överens bara för stunden.

För att samarbetssamtal skall fungera krävs kompetens och resurser. När vi

började med samarbetssamtal i Malmö fanns socialsekreterare på plats som

omedelbart tog hand om personerna i fråga. Nu talas det om tre veckors

väntetid. I mitt senaste fall var det två månaders väntetid. Skall

samarbetssamtal fungera måste det vara korta väntetider.

Förslaget om den finska modellen är dåligt. Ordföranden och sekreteraren i

Vårdnadstvistutredningen åkte till Finland. De talade med

Justitiedepartementet, domare och socialsekreterare. Där förklarade man att

förslaget var bra.

Styrelsen för södra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund åkte också till

Finland. Vi talade med advokater och Advokatsamfundet. Där sade man att

förslaget var en dålig lag och att man ville att den skulle ändras. Man

bekräftade de farhågor vi hade.

Vi som sysslar med detta vet att det i ett förhållande ofta finns en stark

och en svag part. Vi vet också att det i den här situationen ofta är den starka

som får igenom sina krav. Den svaga vågar inte ens säga vad den vill. Vi vet

att många känner sig rädda, litet hotade och undrar vad som händer om de inte

accepterar. Det påstås också att många känner att de som leder samtalen tar

parti för den andre.

Vi stöter på detta i de nuvarande samarbetssamtalen. Men skillnaden i dag är

att personerna i regel har var sin advokat vid dessa samtal som de kan vända

sig till, som de kan fråga, som kan klara upp missförstånd och som kan

konstatera om det de skall skriva under är bra. Det är viktigt.

En absolut förutsättning för den finländska modellen är att det finns en

kompetens och att det finns resurser. Kompetensen hos socialförvaltningarna

måste vara att man kan hela familjerättslagstiftningen, och resurserna måste

vara sådana att det går att ta emot omgående.

Det är ofta fråga om människor i akut kris. Vi advokater försöker ta emot dem

samma dag eller dagen efter. Förutsättningen för att det hela skall fungera är

att man gör likadant vid de sociala myndigheterna. Det går inte att vänta några

veckor eller ens en vecka. Det hela måste ske omedelbart.

Samarbetssamtal är bra. Men förslaget om den finländska modellen är dåligt.

Helén Westlund, Barnombudsmannen: Sett ur barnets perspektiv är en

vårdnadstvist alltid ett nederlag. Därför tycker vi att samarbetssamtalen är av

oerhörd betydelse. Förslagen i propositionen är inte tillräckliga om syftet är

att stärka samarbetssamtalens roll. Vi har svårt att se hur en erinran i

föräldrabalken skall kunna medföra en ökning av antalet samarbetssamtal.

Barnombudsmannen är för obligatoriska samarbetssamtal. En fördel med

obligatoriska samtal är att det finns en oberoende part som kan lyfta fram

barnets perspektiv. Det behövs oavsett om föräldrarna är överens eller inte om

hur vårdnad och umgänge skall lösas.

Av de erfarenheter vi har och vad vi har hört från Psykologförbundet tror vi

att det förekommer lösningar, trots att föräldrarna är överens, som inte alltid

är till barnets bästa. Det kan t.ex. gälla små barn där föräldrarna har kommit

överens om delat boende. Det blir alldeles för splittrat för barnen. Det kan

också röra lösningar där syskon delas. Det är inte bra för barnen utan mer bra

i ett föräldraperspektiv.

Vi tror att det med hjälp av samarbetssamtalen blir mer genomarbetade

lösningar som utgår från barnets perspektiv.

Obligatoriska samarbetssamtal finns i Norge. Vad vi förstår finns det enbart

goda erfarenheter. Vi menar att samarbetssamtal skall vara obligatoriska som

huvudregel, men menar att precis som i Norge måste det gå att göra undantag vid

särskilda skäl. Det kan vara vid fråga om misshandel i familjen.

Vi tycker att det är bra att det lyfts fram i propositionen att barnen måste

komma med i samtalen. Vi kan konstatera att det i Vårdnadstvistutredningen

sades att det var endast i 15 % av fallen som barnen hade tillfrågats om vad de

tyckte. Det är alldeles för låg andel. Vi tycker att det borde finnas starkare

förslag i det avseendet. Vi hänvisar till artikel 12 i barnkonventionen som ger

barnen rätt att uttrycka vad de tycker i frågor som berör dem.

En huvudregel vid samarbetssamtal måste vara att även barnens åsikter kommer

fram och beaktas om barnen själva vill. De skall inte tvingas, utan det skall

vara frivilligt.

Ture Bergström, Skellefteå kommun: Reformen den 1 mars 1991 banade väg för

samförståndslösningar med hjälp av samarbetssamtal. De tänkta förändringarna

innebär inte så stora förändringar där. Erfarenheten är ju att

samarbetssamtalen har gett ett gott resultat. Men vi har också en erfarenhet

att tingsrätterna inte utnyttjar möjligheten fullt ut. Fortfarande gäller de

flesta remissbegäran en hemställan om vårdnads- och umgängesutredning. Det

tycker vi är fel.

Sedan går det att diskutera om det hela skall vara obligatoriskt eller ej.

Det är litet svårt att säga. En obligatorisk sak blir ofta något av en rutin.

Så får det inte bli. Då förloras hela vitsen med samtalen. Samtalen måste ta

hänsyn till alla parter, inte minst barnen. Där kommer barnkonventionens

bestämmelser in i bilden.

Beträffande avtal tycker vi att förslaget är bra. Vi stöder det fullt ut. De

flesta föräldrar kommer överens. De svåra fallen leder i regel till domstols-

prövning.

Angela Beausang, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Jag är

ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige.

I Sverige finns ingen forskning om i vilken utsträckning domstolar och andra

myndigheter faktiskt tar hänsyn till risken att barn och/eller deras mammor

utsätts för övergrepp i samband med vårdnad och umgänge. Det finns inte heller

någon forskning kring praxis i samarbetssamtal.

Propositionen bygger sitt förslag i stora delar på den enkätundersökning som

Socialstyrelsen har gjort. Slutsatsen i denna undersökning är att

samarbetssamtal är till för att lösa konflikter. Men denna undersökning bygger

i stort sett bara på samtalsledarens uppfattning om samtalen, inte t.ex. på

misshandlade kvinnors erfarenheter. Undersökningen tar inte heller explicit upp

frågor om övergrepp mot barnen och/eller deras mammor. Man vet i dag t.ex. inte

i vilken utsträckning kvinnor går med på olika saker för att inte framstå som

saboterande och därmed förhindras att skydda sig själva och/eller barnen.

Jourernas erfarenheter är att misshandlade möter liten förståelse för sin

situation och att de utsätts för kränkande och hotfulla situationer i samband

med samtalen.

I en unik komparativ studie från England och Danmark visas att umgänge

fungerar mycket dåligt när det finns våld med från mannens sida. Professionella

grupper som kommer i kontakt med utsatta kvinnor och deras barn har liten

kunskap om våld mot kvinnor i nära relationer och effekterna av våldet och

liten insikt om på vilket sätt barnen är utsatta. Detta gäller professionella

både inom sociala myndigheter och inom rättsväsendet. Enligt studien hamnar

fokus ofta på att föräldrarna skall komma överens i stället för att beskydda

kvinnan och/eller barnen. Den studien är bakgrunden till ett nationellt

utbildningsprogram för hela Storbritannien.

När vi tittar på en fråga som inte tas upp explicit, visar Socialstyrelsens

enkätundersökning att samtalsledarna anser att en av de största svårigheterna

kring vårdnads- och umgängesutredningen är att det allt oftare förekommer

anklagelser om misshandel eller sexuella övergrepp. Det är talande att det är

anklagelserna om våld och övergrepp som sägs vara problemet, inte att problemet

med misshandel och sexuella övergrepp förekommer i så många fall.

Universitetslektor Gudrun Nordborg: Först och främst tycker jag att det är

stötande att orsaken till reformen inte är barnens bästa utan processekonomi.

Staten skall spara. Dessutom drabbas de som vågar driva en process av reducerad

rättshjälp. Resultatet är ett rättssystem som har abdikerat.

Samarbetssamtalen förväntas leda till ett avtalspaket om vårdnad, boende,

umgänge, umgängeskostnad. Socialarbetarna skall leda detta. Men de saknar ofta

tillräcklig juridisk kompetens. De har däremot samhällsvetenskaplig och

beteendevetenskaplig utbildning, vilket juristerna saknar. Professionerna borde

få komplettera varandra. Det är en grundförutsättning för vidareutveckling av

både rättssäkerhet och rättsskydd.

Idealbilden lockar igen med hopp om samförstånd och kontrakt om barnen -

kontrakt som på en marknad. En infiltration av detta tycker jag mig märka i

motionstexterna. Man pratar inte om ensam vårdnad utan om enskild vårdnad, som

om enskild egendom.

Den som inte förmår delta i samtalen, av rädsla, ångest eller efter hot,

framstår per definition som dålig förälder. Den som ifrågasätter den andra

förälderns lämplighet likaså.

Jag vill kommentera umgängesrätten som skall ingå i detta paket. Trots vackra

omskrivningar är umgängesrätten en rättighet för föräldern, inte för barnet.

Umgängesföräldern kan ytterst processa om detta, kräva verkställighet. Det

finns exempel på upp till 20 000 kr i vite per umgängestillfälle. Det finns

också exempel på polishämtningar. Vid umgängessabotage kan man ensam få

vårdnaden.

Barnet har inga rättsliga möjligheter. Det kan möjligen aktualisera

önskningar i samarbetssamtal. Det som jag har kallat umgängesvägran måste kunna

rättsliggöras om barnet skall påstås har rätt till båda sina föräldrar. I

doktrinen har detta också framförts av professor Åke Saldeen, i remissvaren

bl.a. av juridiska fakulteten i Stockholm.

Enligt propositionen skall detta föräldraansvar fortfarande vara frivilligt.

?Det finns en risk att umgänge som måste tvingas fram av sanktioner verkar i

fel riktning vad gäller relationerna.? Jag kan instämma. Men i så fall skall

detta också gälla för barnet.

Redan att vara förälder innebär att ta ansvar för barnet. Att vara

vårdnadshavare innebär ytterligare ansvar plus bestämmanderätt och makt. Att ha

gemensam vårdnad innebär gemensam makt över barnet, men skapar också en

maktrelation mellan föräldrarna. Det yttersta ansvaret verkar fortsatt vara

moderns. Barnen bor i ökad utsträckning vid gemensam vårdnad med modern. Fadern

träffar barnet om han vill.

Barnpsykiatern Carl Göran Svedin, med 25 års erfarenhet, hävdar att en

gammeldags bild av att föräldrar är goda vad de än gör håller på att anammas.

Man vill inte se att vissa föräldrar faktiskt är onda eller av andra skäl inte

kan fungera som föräldrar. Det som händer nu är en tillbakagång. Barnets

århundrade slutar inte speciellt väl.

Jag hoppas att den här hearingen kan förändra den trenden.

Emy Karlsson, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare: Jag är ordförande

i föreningen.

Vi vill fästa uppmärksamheten på det resonemang som förts angående

sekretessen vid samarbetssamtal. Det står på s. 93-97 i propositionen.

Samarbetssamtal skall kunna föras med både socialtjänstsekretess och den

absoluta familjerådgivningssekretessen. Avgörande för vilken sekretess som

skall gälla föreslås vara samtalets karaktär. För att

familjerådgivningssekretess skall kunna användas framgår det att samtalsledaren

för samarbetssamtalet är att betraktas som familjerådgivare enligt

socialtjänstlagen. Dessa två skrivningar, dvs. att ledare av samarbetssamtal

skall betraktas som familjerådgivare utan att vara det samt att sekretessen i

samarbetssamtal skall bedömas utifrån samtalets karaktär, är föreningen mycket

kritisk mot. Vi är oroliga för vilka praktiska konsekvenser detta kan få. Vi

vill speciellt peka på tre möjliga negativa konsekvenser.

För det första: Rättssäkerheten i samarbetssamtalen. Vi menar att

rättssäkerheten kan bli osäker för den enskilde när sekretessen föreslås bero

på samtalets karaktär. Vem skall bedöma det? Hur skall oenighet hanteras?

Vi den här typen av samtal är det vanligt att frågorna som berörs blandas

mellan det som rör barnet och det som rör parrelationen. Det är inte heller

alltid möjligt att göra en åtskillnad. Det kan få en negativ inverkan på den

process som sker i samtalet om deltagarna samtidigt skall fundera över vilken

sekretess som skall gälla.

I propositionen framgår det på s. 96 att ett samtal som börjar som ett

samarbetssamtal kan övergå till familjerådgivning enligt den i lagen använda

definitionen och med den strängare sekretess som gäller.

För det andra: Oklarhet rörande innebörden i begreppen familjerådgivning och

familjerådgivare. Risken för oklarheter om vem som är familjerådgivare och vad

som är familjerådgivning kan bli stor.

I samband med lagstiftningen om familjerådgivning betonades i propositionen

betydelsen av de ramar som omgärdar familjerådgivningen. Det är en självständig

verksamhetsgren, absolut sekretess, rätt för den sökande att vara anonym, ingen

journalföring, avskilda lokaler och hög kompetens hos familjerådgivaren. Allt

detta för att säkerställa att allmänheten skall kunna vända sig till

familjerådgivningen med stort förtroende och tillit för att samtala om och

arbeta med känsliga och intima frågor i parrelationen.

Nu riskerar vi att det blir oklarheter när samtalets karaktär skall avgöra

vem som skall kallas familjerådgivare. Det kan alltså skapa förvirring och kan

komma att skada allmänhetens stora förtroende för familjerådgivningen. I

förlängningen skulle det t.o.m. kunna innebära att enskilda kommuner underlåter

att organisera familjerådgivning som en självständig verksamhet.

För det tredje: Risken för att kommunerna inrättar s.k. kombinationstjänster.

Det har redan kommit exempel på detta. Där vet vi att skrivningarna i

propositionen har haft betydelse. Kombinationstjänster innebär att en och samma

person innehar tjänst som familjerådgivare och t.ex. familjerättssekreterare

eller socialsekreterare. Det står i direkt motsats till vad som skrivs i

förarbetena till lagen om familjerådgivning.

Resonemang om kombinationstjänster har förekommit speciellt i mindre

kommuner. Jag kan nämna Österåker som ett exempel. Där valde man den lösningen

hösten 1997. Där har en privatperson JO-anmält kommunen med anledning av detta.

JO har tagit upp frågan men ännu inte uttalat sig.

För att skydda allmänhetens rättssäkerhet i samarbetssamtal och allmänhetens

förtroende för familjerådgivning föreslår vi att förstärkt sekretess i

samarbetssamtal ges en annan beteckning än familjerådgivningssekretess, t.ex.

utvidgad socialtjänstsekretess. Det skall klargöras vid samtalsseriens start

vilken typ av sekretess som skall gälla under samtalsseriens gång. Vi hävdar

att det tydligt måste framgå i kommande betänkande att familjerådgivning är en

självständig verksamhetsgren med högt sekretesskydd och att endast

familjerådgivare skall bedriva familjerådgivning.

Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: När det gäller samarbetssamtal är

föreningens erfarenhet att föräldrar dels vill ha fler manliga samtalsledare,

det kan vara både manliga och kvinnliga samtalsledare, dels att samtalsledarna

skall vara bättre på att lyfta fram barnens bästa och deras behov, fler

kvällstider, informationskampanjer och metodutveckling. Det framgår bra i

förslaget.

I övrigt skall tillgängligheten och kvaliteten förstärkas. Det är bra att

barnens möjligheter att komma till tals lyfts fram. Vi är överens med

Barnombudsmannen att obligatoriska samtal skall införas.

Vi tycker att den finska modellen låter bra i fråga om vårdnad osv. Föräldrar

säger till oss att det är bra att inte behöva vända sig till domstol, som ju

präglas av strid. Många föräldrar har också dåliga erfarenheter av advokater.

Därför tror vi att detta förslag är ett viktigt steg i rätt riktning när det

gäller att sätta den yttre ramen för de attityder som behöver ändras i arbetet

med dessa frågor.

Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Umgängesrätts

Föräldrarnas Riksförening har förordat kommunala och opolitiska familjenämnder,

dvs. de skall bestå av jurister, ekonom, socialsekreterare och barnpsykolog som

skall arbeta med frågorna och familjen. Det som händer nu är ett steg i rätt

riktning mot den lösningen.

Vi har också pratat med den finländska utredaren. Han tycker att vårt sätt

att lösa det hela med hjälp av familjenämnder är ett ännu bättre sätt än den

finska modellen.

Det är ett sätt att lösa vårdnads- och umgängesfrågor utanför domstolen. När

två föräldrar flyttar isär handlar det inte om brott och straff, om vem som har

rätt eller fel eller om vem som skall bli vinnare och förlorare. Det handlar om

två föräldrar som inte är överens och behöver hjälp att lösa sina problem inför

framtiden. Det är viktigt att vi får bort så mycket som möjligt av

förhandlingar i domstolen. Om man inte är osams sedan förut, startas ofta ett

krig när man träffats i domstolen. Det blir smutskastning, svartmålning och

juridiska knep och kosmetika.

Samarbetssamtal är väldigt viktiga. Det är också viktigt att det är duktiga

och opartiska samtalsledare. Vi skulle gärna se - det är nästan ett krav - att

det var en man och en kvinna. Det är inte roligt att sitta tre mot en. Likadant

kan det kännas för en kvinna om två män är vårdnadsutredare. Det är alltså

viktigt med samarbetssamtal för att man skall kunna komma fram till förnuftiga

lösningar också när föräldrarna inte är överens. Det är också väldigt viktigt

att så tidigt som möjligt fastställa föräldrarnas faktiska åsikter och inte vad

deras ombud tycker. Man måste försöka tolka vad föräldrarna vill så tidigt som

möjligt innan kriget dragit i gång alltför mycket. Man borde kanske t.o.m.

skapa en blankett för att kunna konstatera var föräldrarna står i de olika

frågorna, t.ex. vårdnadsfrågan. Är de positiva till gemensam vårdnad? Var skall

barnen bo? Vad händer om någon flyttar från kommunen? Vad händer vid hämtning

och lämning av barn? Hur blir det med resekostnader?

Man bör ta upp så många faktafrågor som möjligt. Man kan gärna fråga båda

föräldrarna: Hur skulle du vilja att umgänget var, om man kom fram till att

barnet till största delen skall bo hos den andra föräldern eller skrivas där?

Om man ställer samma fråga till båda föräldrarna kommer de säkert att svara att

de skulle vilja ha halva tiden. Under samtalets gång bör man också påpeka att

man vid bedömningen av vårdnads- och boendefrågan kommer att lägga väldigt stor

vikt vid vem som kan se till att upprätthålla ett fungerande umgänge. Av stor

vikt är också korta handläggningstider och strävan efter gemensam vårdnad. I

möjligaste mån skall barnet bo lika mycket hos varje förälder under

utredningstiden. Annars skapas fördelar för en förälder, och man riskerar

kanske att den andra föräldern ger upp och försvinner. Man kan också skapa

partiskhet hos myndigheter genom att ta ställning för den ena mot den andra.

Man kan också pröva att låta barnet bo 14 dagar i taget hos båda föräldrarna

under en viss prövotid. Då får båda föräldrarna pröva att vara umgängesförälder

och att ha den faktiska vårdnaden med de problem det kan innebära.

Något som tyvärr är bortglömt är uppföljning av domar, avtal och beslut. Det

är viktigt att föräldrarna efter ett halvår eller ett år ges möjlighet att

fylla i en uppföljningsblankett och svara på hur avtalet som slöts fungerar.

Annars riskerar man att hamna i samma situation som många interner gör i dag.

Man kommer ut ur fängelset, har inget arbete, ingen bostad och inga kompisar.

Man är ställd helt och hållet ensam. Detta är många gånger ett faktum för

umgängesföräldern.

Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag kommer från

Familjerättssocionomernas Riksförening. Vi tycker att det är ett erkännande av

samarbetsavtalen att de nu lyfts fram i föräldrabalken och att samtalens

ställning stärks genom att föräldrar ges möjlighet att i samband med

samarbetssamtal träffa bindande avtal. Vi ser samarbetssamtal som en bra metod,

och den utvärdering som Vårdnadstvistutredningen gjort visar att

samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa tvister. Om föräldrarna på

ett tidigt stadium får tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig

ledning är utsikterna goda att nå en överenskommelse. Vi tycker att det är en

riktig tanke att vårdnadsfrågor i största möjliga utsträckning skall hanteras

utanför domstolarna. Vi ser det också som helt självklart att det är

kommunernas familjerätter som skall vara ansvariga för den nya uppgiften att

hjälpa föräldrar att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge. Det är där

som kompetensen och erfarenheten finns.

Vi förutsätter också att socialnämndens prövning av avtalen kommer att

delegeras till oss. Vi ser det som naturligt att samtalsledarna vid

samarbetssamtal i de flesta fall kommer att pröva avtalen. Det är

samtalsledaren som har kunskap om barnets situation och kompetens att avgöra

vad som är barnets bästa i det enskilda fallet. Vi familjerättssocionomer har

redan god erfarenhet av dylika överväganden utifrån vårt arbete med

vårdnadsutredningar. Men för att vår kompetens skall kunna bibehållas och

vidareutvecklas behöver kommunerna tillföras resurser för att kunna ta hand om

den ökning av ärenden som sannolikt blir följden av den nya lagstiftningen. Det

är ju också ett av syftena med lagstiftningen.

I propositionen tas också upp en rad åtgärder för att öka samarbetssamtalens

tillgänglighet och kvalitet. Det handlar om att sprida information om samtalen,

öka informationen till invandrare, korta ned väntetider, utveckla metoder för

dokumentation och uppföljning. Framför allt pekas på vikten av att vidmakthålla

den kompetens som finns hos personalen som arbetar med samarbetssamtal. Den

överenskommelse som träffats mellan regeringen och Kommunförbundet om ett

resurstillskott på i praktiken 1:50 kr per kommuninnevånare det första året och

knappt 1 kr det följande året är helt otillräckligt om vi skall kunna

vidmakthålla vår kompetens med det ökande antal samarbetssamtal och alla de nya

arbetsuppgifter avtalen innebär.

Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: För att undvika godtyckligheter i

svåra bedömningar som rör barnets bästa är det av mycket stor vikt att

socialsekreterare och jurister inte bara får en grundläggande barnpsykologisk

kunskap i sin utbildning utan att de också har tillgång till professionell

barnpsykologisk kompetens för konsultation vid särskilt svåra bedömningar. Barn

skall ha rätt - men inte skyldighet - att uttala sig. De skall inte avkrävas

ställningstaganden ens om de är över 12 år. Sådana ställningstaganden kan vara

förödande för kontakten med endera föräldern i ett känsligt skede och kan sedan

skapa skuldkänslor hos barnet. En samförståndslösning föräldrar emellan kan

innebära en kompromiss mellan föräldrarnas intressen utan att barnets intressen

tillvaratas. I sådana lägen och vid rättslig prövning borde barnet därför få

ett eget ombud.

Inger Segelström (s): Jag har två frågor till Ture Bergström från Skellefteå

kommun. Den ena frågan gäller det som Kommunförbundet tog upp, nämligen risken

att det blir tidsbegränsade avtal. De förespråkade att det i texten skall stå

att avtalen gäller tills vidare. Jag skulle vilja veta vilken syn ni, som har

varit i gång sedan 1991, har på det. Min andra fråga tar också utgångspunkt i

den långa erfarenhet ni har. Har ni utifrån er erfarenhet av de ärenden där

samarbetsavtal har ingåtts märkt om våldet mellan föräldrar och gentemot barnen

har trappats upp?

Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har tre ganska korta frågor.

Samarbetssamtalen förutsätter väldigt hög kompetens, bra kvalitet och att folk

är utbildade för detta arbeta. Kommer kommunerna att klara av detta ökade krav

från den 1 juli i år? Jag ställer frågan till Kommunförbundet eller någon

representant från kommunerna. Detta är ju en grundförutsättning för att det

skall fungera bra.

Min andra fråga riktar sig till Domstolsverket. Där menar man att det är

nödvändigt att socialnämnden godkänner det avtal man kommer fram till. I

propositionen står det att socialnämnden antingen skall godkänna avtalet eller

vägra godkänna avtalet. De kan inte göra någon ändring av avtalets innehåll. Om

det är bra kvalitet på samarbetsavtalet, om föräldrarna är överens och om vi

förutsätter att föräldrarna har ett ansvar - behövs då verkligen ett

godkännande av socialnämnden? Då blir det ju ingen skillnad jämfört med ett

domstolsgodkännande. Räcker det inte med att bara registrera det någonstans hos

kommunen när avtalets skrivits under och bevittnats? Jag förstår inte poängen

annars.

Jag har en fråga till Socialdepartementet. Föreningen Sveriges Kommunala

Familjerådgivare tog upp sekretessen. Den frågan har inte belysts riktigt i

propositionen, tycker jag. Har ni någon kommentar till att det kan råda

oklarhet om vilken sekretess som gäller? Kan det förhindra arbetet med att få

till stånd ett bra samtal och ett bra samarbetsavtal?

Liselotte Wågö (m): Jag har ett påstående och en fråga som tangerar Marietta de

Pourbaix-Lundins fråga. Det diskuteras livligt om den här formen av

samarbetssamtal skall vara obligatorisk eller inte. Det är min absolut bestämda

uppfattning att det måste finnas en glasklarhet i hur det skall gå till om man

skall göra det obligatoriskt. Framför allt måste det stå klart vilken kompetens

som skall gälla. Vi måste utgå ifrån att vi skall se till barns behov när vi

lagstiftar i den här frågan. Barn är inga försökskaniner. De är inga

rehabiliteringsenheter som skall jämka mellan föräldrar som är osams.

Rättssäkerheten och sekretessen har inte diskuterats tillräckligt ännu i dag.

Jag vill fråga Anita Wickström på Justitiedepartementet: Hur har ni på

departementet resonerat när det gäller sekretessen just kring

samarbetssamtalen?

Jens Mjöberg, Domstolsverket: Vi fick en fråga om ändringar i ett

samarbetsavtal. Domstolsverket tror att det är viktigt att den som leder

samtalen kan inrikta sig på detta och att det finns en annan instans som mer

övergripande ser till att detta regleras på ett enhetligt sätt, så att det inte

blir svårigheter i verkställighetsskedet. I förarbetena sägs också helt riktigt

att socialnämnden inte får ändra i ett ingånget avtal. Det tycker vi är

korrekt. Parterna, föräldrarna, bör få möjlighet att ompröva, diskutera vidare

och komma fram till en annan lösning. Det här problemet uppkommer sannolikt i

ett övergångsskede. Vi tror att det efter några år finns en praxis för hur

avtalen skall se ut och att också domstolarna är klara över vad som gäller och

hur man ser på verkställigheten. Domstolsverket vill alltså undvika att det

blir oklarheter i avtalen som ger problem på verkställighetsstadiet.

Ture Bergström, Skellefteå kommun: Vi anser att gemensam vårdnad bör gälla

tills vidare. Övriga delar av avtalen kan möjligen vara tidsbestämda. Men

Kommunförbundet har helt rätt i att man inte bara kan säga att det gäller en

viss tid. Det skall ju fortsätta och får inte bli hängande i luften. Det är för

viktigt för det. Det är väldigt svårt att säga om våldet har trappats upp. Men

utan vidare kan man säga att det i alla fall inte har blivit bättre. Håller man

på för länge med samarbetssamtal är risken att de övergår i någon form av

familjeterapi, och det är ju inte meningen. Därför måste man vara mycket klar

över att de är begränsade. De pågår bara en viss tid och skall ge ett visst

resultat. Gör de inte det övergår de till något annat.

Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Frågan gällde om kommunerna har

tillgång till tillräckligt mycket personal med tillräcklig kompetens när

förslaget skall verkställas. Vår bedömning är att det skall vara möjligt. I den

ekonomiska uppgörelsen mellan staten och Kommunförbundet finns pengar anvisade

som kan användas till utbildningsinsatser. Vi samarbetar med Socialstyrelsen i

den här frågan och försöker dra upp riktlinjer för hur en kursverksamhet skulle

kunna se ut runt om i landet. Många av våra länsförbund har redan satt i gång

och har planer på att genomföra utbildning. Vårt intryck är att det här inte

kommer att gå illa. Vi tror att det kan gå riktigt bra.

Anita Wickström, Justitiedepartementet: Det är korrekt att det i propositionen

diskuteras vilka sekretessregler som skall gälla för samarbetssamtal. Det beror

främst på att Justitieombudsmannen i sitt remissvar föreslog att alla

samarbetssamtal alltid skall föras under familjerådgivningssekretess, alltså

med absolut sekretess. Det bedömde regeringen inte vara lämpligt. Man pekade på

att samtal kan ha olika karaktär. Socialtjänsten har lång erfarenhet av

samarbetssamtal och bedriver dem framgångsrikt. Det var ett skäl som talade

emot att man skulle omorganisera samarbetssamtalen så att de alltid skulle

bedrivas under familjerådgivningssekretess. Regeringen slår alltså fast att

vilken sekretess som skall gälla för samarbetssamtal även fortsättningsvis

beror på samtalens karaktär. I propositionen föreslås ingen ändring jämfört med

vad som gäller i dag, utan det är bara en beskrivning av gällande förhållanden.

Tanja Linderborg (v): Jag hade tänkt fråga om resurserna, men det har jag fått

klarhet i även om det kommer motstridiga uppgifter från

Familjerättssocionomernas Riksförening, som anser att resurserna är

otillräckliga, och Kommunförbundet, som anser att de är tillräckliga. Men jag

vill nu ställa en fråga till Sveriges Psykologförbund. På s. 40 i propositionen

står att även i vissa fall där övergrepp förekommit kan det vara bra om

föräldrarna kan mötas under sakkunnig ledning för att diskutera barnets

situation. Det är alltså fall där det förekommit våld och övergrepp. Hur ser

Psykologförbundet på det?

Chatrine Pålsson (kd): Jag vill ställa en fråga till Svenska Kommunförbundet.

Det handlar om väntetiderna för samarbetsavtalet. Vi har fått rapporter om att

väntetiderna är långa på sina ställen i dag, och jag frågar hur långa

väntetider man kan acceptera. När ni säger att det finns både resurser och

kompetens, betyder det att de familjer som vill ha samarbetssamtal kan få det

direkt?

Ordföranden: Jag har själv en fråga jag vill ställa innan vi går över till

svarssidan. Det förs ju fram krav på obligatoriska samarbetssamtal. Min fråga

riktar sig dels till dem som jobbar på kommunnivå och socialfolket där, dels

till advokaterna. Borde man inte lösa detta innan man kommer till domstol? Har

man redan kommit dit är partsförhållandet ett faktum. I dag skall

samarbetssamtalet initieras av domstolen. Borde man inte ha detta obligatorium

långt tidigare för att undvika partsförhållanden och problem?

Martin Wiklander, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare: När det

gäller sekretessen är vår önskan att lagutskottet försöker tydliggöra de

otydliga skrivningar som finns i propositionen. Vi tycker att man smitit undan

frågan när man i avslutningen på s. 97 skriver att visserligen kan det i

praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter under ett samtal som är belagda

med en strängare sekretess och föremål för frågeförbud vid vittnesmål. Denna

svårighet kan man dock knappast undgå. Vi tycker att det är en alldeles för

otydlig skrivning, och vi skulle önska att lagutskottet tydliggjorde var

gränserna mellan de olika sorternas sekretess går.

Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Frågan handlade om huruvida det var

lämpligt eller olämpligt att förordna samarbetssamtal då övergrepp förekommit.

När övergrepp har förekommit föräldrar emellan, menar jag att förutsättningarna

för det vi i vanliga fall menar med samarbetssamtal dragits undan. Däremot kan

man säkert tänka sig att det kan vara lämpligt att föräldrarna ändå under

sakkunnig ledning får diskutera frågor som hur umgänget skall fungera

fortsättningsvis, t.ex. med en kontaktperson närvarande. Men som svar på frågan

menar jag att ett vanligt samarbetssamtal inte är att rekommendera när det har

förekommit våld i familjen.

Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Tidigare svarade jag på frågan om det

skulle finnas kompetens när den nya lagstiftningen träder i kraft, och jag

påpekade också att utbildningsinsatser är på gång. Vi på Svenska

Kommunförbundet har inte nåtts av information om att det skulle finnas

svårigheter att få tid för ett samarbetssamtal nu. Det kan ju variera mellan

kommuner och över tiden, men något sådant har inte påpekats för oss. Vi har

mycket kontakt med kommuner och våra länsförbund. Men det är svårt att veta hur

det kommer att se ut framöver. Det är väldigt svårt att veta hur stor volymen

blir. En viss ökning av samarbetssamtal kommer det att bli. Svårigheterna att

spekulera i den frågan framkom tydligt när vi skulle förhandla med

departementet om pengar att finansiera reformen. Det här är något som man får

följa upp. Men för närvarande kan man inte säga att det inte skall kunna

fungera.

Sol-Britt Ingemansson, Sveriges Advokatsamfund: För det första vill jag säga

att jag inte tror på obligatoriska samarbetssamtal. Det finns fall då det inte

finns någon som helst anledning att ha några sådana. Jag håller med om att det

vore bra om man gick på samarbetssamtal direkt, innan advokater och domstolar

kom in i bilden. Tyvärr fungerar inte livet på det sättet, utan förutsättningen

för att man skall gå till samarbetssamtal är att man är överens. Ofta är det så

att den ena vill men inte den andra. När de sedan kommer till advokaten

försöker vi övertala dem att gå till samarbetssamtal innan vi eventuellt inger

en stämningsansökan. Lyckas inte vi advokater med detta, brukar domstolarna

lyckas övertala dem till samarbetsavtal. Det förekommer ju ibland, även om det

inte är ofta, att man förordnar om samarbetssamtal trots att en motsätter sig

det.

Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag skulle vilja

utveckla frågan om det obligatoriska. I den norska modellen talas det om att

det skulle vara obligatoriskt att gå på samarbetssamtal innan man får väcka

talan. Däri ligger det obligatoriska. Men i propositionen anser man att den

frivillighet som finns nu fungerar bra, och det tycker vi också. I dagens läge

kommer de flesta föräldrar till oss innan de går till en advokat. Huvudparten

av de samarbetssamtal vi handlägger i dag är av den arten. Det här med

väntetider blir allt svårare. En ökad andel föräldrar har uppmärksammat att

samarbetssamtal är en bra metod. Syftet med lagstiftningen är ju att det skall

bli fler ärenden hos oss, vilket gör att det måste till fler människor. Skall

vi kunna hålla korta väntetider måste vi ha mer resurser.

Mats Sjösten, Domstolsverket: Som vi redan har sagt är Domstolsverket emot ett

obligatorium. Därför finns det skäl att erinra om det som gäller i Norge, där

samarbetssamtalen är en processförutsättning. I Norge är medling, eller

mekling, som det kallas, obligatoriskt för föräldrar med gemensamma barn under

16 år innan en tvist om t.ex. vårdnad får anhängiggöras vid domstol. Om medling

inte har ägt rum avvisas talan. Obligatoriet omfattar alla föräldrar, oavsett

om de är överens eller inte, och medling måste i princip ske under minst tre

timmar för alla.

Den utvärdering som Vårdnadstvistsutredningen gjorde visade att det år 1993

förekom samarbetssamtal i ca 25 % av de tvister om vårdnad som förekom det

året, vilket innebär att ca 6 600 samarbetssamtal ägde rum. I

85 % av fallen gick föräldrarna i samarbetssamtal innan tvisten anhängiggjordes

i domstol. Ett obligatorium skulle innebära att föräldrar tvingas till

samarbetssamtal oavsett om de är överens eller inte. Utfallet av detta skulle

inte gå att bedöma, och det är inte självklart att det skulle leda till någon

större ökning av antalet överenskommelser. Men det skulle innebära att de

6 600 samtal vi kan ha som grund i stället skulle bli 26 000 samarbetssamtal,

alltså en fyrdubbling av antalet samarbetssamtal. Det skulle alltså ta resurser

i anspråk att föra samtal med föräldrar som själva kan komma överens, och de

resurserna skulle tas ifrån dem som verkligen behöver det. Detta är också en

utgångspunkt för det ställningstagande som Domstolsverket gjort. Det diskuteras

nu om de resurser som finns är tillräckliga, och de skall satsas där de

verkligen behövs.

Angela Beausang, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Jag

skulle bara vilja säga att jag vet att de många tusen kvinnor som vi möter på

kvinnojourerna definitivt upplever att samarbetssamtalen är obligatoriska och

inte frivilliga. Av sina advokater, av domstolar eller den sociala

familjerätten får de klart för sig att det inte ser bra ut att inte gå med på

samtal. Eftersom de är ganska oroliga för vad som skall hända dem själva och

deras barn ställer de upp på samarbetssamtal, och många tragedier utspelas på

grund av detta. Jag vill bara att ni skall veta det.

___________

Jerry Eriksson, Länsrätten i Uppsala län: Länsrätterna handlägger ju frågor om

verkställighet av vårdnad och umgänge. Jag skall tala om några av

förändringarna i dessa regler.

Det ena hänger samman med något som vi har varit inne på tidigare, nämligen

att frågor om vårdnad, umgänge och boende skall kunna avgöras i avtal. Att då

införa förändringen att sådana här avtal kan verkställas, liksom dom och

beslut, är helt följdriktigt, och det har jag ingen som helst erinran mot. Men

här finns än en gång anledning att framhålla vikten av att avtalen inte blir

otydliga. Ett otydligt avtal kommer inte att kunna verkställas. Detta bör också

sättas i samband med de förändringar, eller kanske snarare försämringar, som

har genomförts i rättshjälpen nyligen. Det finns därför anledning att anta att

frågor om vårdnad, boende och umgänge kommer att regleras i avtal i ett stort

antal fall. Det kommer att ställa stora krav på socialnämnderna och deras

personal när det gäller att utforma den här typen av avtal så att man inte

godkänner otydliga avtal.

Mitt syfte med att nämna det här är inte att resa några principiella

invändningar utan att påtala ett förhållande som kan bli ett praktiskt problem

när förslaget blir verklighet och börjar tillämpas. Jag förutsätter dock att

t.ex. Socialstyrelsen, som ju finns representerad här i dag, tar tag i den här

frågan och utformar allmänna råd i ämnet. Det har man gjort i andra ämnen där

socialnämnden är inblandad och där vi kan se följder i länsrätterna, och det

med mycket gott resultat.

En annan förändring där jag vill göra ett litet påpekande är att det i

propositionen föreslås införas en ny övergripande bestämmelse i 21 kap. 1 § om

att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet. I gällande

rätt är utgångspunkten för länsrättens bedömning när det gäller prövning i

sådana här fall att det som allmän domstol bestämt om vårdnad och umgänge skall

gälla. Det är i några undantagssituationer som vi vägrar verkställighet. Vi tar

hänsyn till äldre barns vilja, vi tar hänsyn till ändrade förhållanden och vi

tar hänsyn till om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga

eller själsliga hälsa skadas.

I de tillämpliga lagrummen förekommer det redan nu hänvisningar till att vi

skall ta hänsyn till barnets bästa. Det sägs visserligen i propositionen att

den här lagändringen inte innebär någon ändring i gällande rätt, men sedan

tillägger man i alla fall - det här står på s. 127-128 - att ?den nya

bestämmelsen markerar tydligare än som sker i dag att barnets bästa alltid

skall finnas med som en utgångspunkt för bedömningen?. Här tycker jag att det

finns en viss tvetydighet. Med det här uttalandet i förarbetena och med

bestämmelsens placering finns det risk att den här nya bestämmelsen kommer att

åberopas som en fjärde självständig grund för att länsrätten skall vägra

verkställighet.

Oklarheter i lagstiftningen är ju inte bra, i synnerhet inte när det gäller

så viktiga frågor som den här. Jag efterlyser därför ett klart uttalande av

lagstiftaren om vad som är syftet med den nya bestämmelsen och vilka

konsekvenser den skall få. Vi i förvaltningsdomstolarna läser förarbetena.

Tack!

Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag kan börja med att säga att vi skall ta

fram nya allmänna råd när det gäller vårdnad, boende och umgänge när lagen är

antagen.

Sedan tänkte jag ta upp kostnaden när det gäller umgängesresorna.

Socialstyrelsen instämmer i förslaget att föräldrarna i större utsträckning än

i dag skall dela på kostnaderna för umgängesresor. Men den metod som

utredningen föreslår är komplicerad och konfliktskapande. Kostnader för

umgängesresor är ett ständigt återkommande ämne till konflikt mellan

föräldrarna, speciellt om den förälder barnet bor hos har flyttat med barnet

utan samtycke från den andre föräldern. Det är viktigt att finna ett system för

fördelning av kostnaderna som är så lättförståeligt som möjligt för

föräldrarna. Helst skall de kunna göra dessa beräkningar själva.

Socialnämnden har haft skyldighet, och därmed också kompetens, att beräkna

underhållsbidrag till barn vars föräldrar inte var gifta vid barnets födelse.

När den nya lagen om underhållsstöd till särlevande föräldrar infördes den 1

februari 1997 lyftes skyldigheten att beräkna underhållsbidrag bort från

socialnämndernas ansvarsområde - en reform som välkomnades av dem som arbetar

med vårdnads- och umgängestvister, eftersom ekonomiska diskussioner i

samarbetssamtal och i samband med avtal om vårdnad och umgänge försvårar

föräldrarnas fokus på barnet och barnets behov.

Nu föreslås i författningskommentarerna att föräldrarnas kostnader för resor

i samband med umgängesresor skall beräknas enligt samma metod som vid beräkning

av underhållsbidrag enligt föräldrabalken. Det föreslås också att kostnaderna

för umgängesresorna skall ingå i det avtal föräldrar träffar hos familjerätten

eller i domstolen - ett förslag som inte fanns med i det betänkande som

remissbehandlades, varför Socialstyrelsen inte har haft möjlighet att lämna

synpunkter på det.

Socialstyrelsen anser att frågor som rör föräldrarnas ekonomiska åtaganden

bör regleras utanför kommunens skyldighet att sluta avtal om vårdnad, boende

och umgänge och föreslår att kostnaderna för umgängesresor regleras i samband

med fastställande av föräldrars underhållsskyldighet och förälders

återbetalningsskyldighet av underhållsstöd. Tack!

Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Jag tänker ta upp umgängesresorna.

Jag kan i stort sett ansluta mig till det som Ingrid Åkerman sade. Vi har

likartade synpunkter på det här.

Kommunerna har ju avvecklat den personal som kunde göra beräkningarna när det

gällde att räkna fram underhållsbidrag enligt reglerna i föräldrabalken. I en

annan statlig utredning om underhållsbidrag och bidragsförskott räknade staten

med att kommunerna kunde spara 28 miljoner på att inte behöva den personalen

och den kompetensen längre. Med det här förslaget, dvs. att kommunerna skall

medverka till att räkna ut hur kostnaderna för umgängesresor skall fördelas

mellan föräldrarna, kommer kommunerna att på nytt behöva tillföras den

kompetensen. Det här är inget som har legat till grund för diskussionerna om

kostnadsfördelning mellan staten och Kommunförbundet.

Vi tycker över huvud taget inte att det här är en lämplig fråga i samband med

avtal om vårdnad, boende och umgänge. Frågor som har att göra med föräldrarnas

ekonomiska situation hör inte hemma i det här sammanhanget. Vi avvisar

förslaget i den här delen. Vi tycker inte att det skall ankomma på kommunerna

att medverka till att räkna fram fördelning av kostnader för umgängesresor.

Tack!

Britt Louise Marteleur-Agrell, Sveriges Advokatsamfund: Vi advokater tycker för

det första att möjligheterna till formella avtal och beslut om boende och

umgänge vid gemensam vårdnad är bra. Vi har länge skrivit dessa

överenskommelser mellan föräldrarna för att underlätta för barn och föräldrar

rent praktiskt när det gäller vistelse hos vardera föräldern. Däremot vill vi,

precis som Länsrätten i Uppsala gjorde, peka på verkställighetsfrågorna när det

gäller avtalen. Det här innebär att det krävs juridisk kompetens när man

upprättar avtal som sedan skall vara verkställbara.

För det andra tycker vi att förslaget om umgängesavdrag, dvs. det här med sex

dagar som kan vara spridda på en kalendermånad, är bra därför att det

underlättar vardagsumgänge.

När det gäller reskostnader är vi däremot negativa. Vi tycker, och vi vet av

erfarenhet, att det är viktigt att man reglerar de här frågorna. De är en källa

till konflikter mellan föräldrar. Men det förslag som nu läggs fram är för

flytande. Det är svårt att beräkna, det är svårt att praktiskt genomföra och

det leder till verkställighetsproblem. Man måste också skaffa sig en

exekutionstitel, antingen dom eller betalningsföreläggande, och det kostar

pengar. Det här förslaget är inte bra, och det kan i sin tur skapa nya

konflikter mellan föräldrarna. Vi tycker, precis som Socialstyrelsen framförde,

att man i stället bör använda sig av möjligheten att beräkna

underhållsskyldighet och återbetalningsskyldighet vid underhållsstöd med hänsyn

tagen till umgängeskostnader.

Det sista vi vill ta upp är frågan om möjligheter för far- och morföräldrar

att föra talan om umgänge. De ökade separationerna har medfört att alltfler

barn tappar kontakten med far- och morföräldrar. Det här är naturligtvis inte

bra för barnen. Vi tycker att man skulle kunna införa en möjlighet för dem att

begära umgänge med sina barnbarn. Tack!

Jan Almqvist, Riksförsäkringsverket: Jag tänker kort kommentera några frågor i

propositionen och i motionerna som har beröring med reglerna för

underhållsstöd. Det gäller dels vem som har rätt till ersättning, dels

umgängesavdrag och reskostnader.

Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna betalar som ni

känner till ut bidrag som i många fall bestäms på grundval av att det finns

barn i hemmet. Vem som har den rättsliga vårdnaden om barn och var ett barn är

folkbokfört är därför mycket centrala frågor inom

socialförsäkringsadministrationen. Det får inte vara oklart vem av föräldrarna

som äger rätt till ett visst bidrag.

Rätten till bidrag bygger i flera fall på att den som har den rättsliga

vårdnaden om barnet är berättigad att uppbära bidraget. Ett glapp i

vårdnadsförhållandena kan innebära att bidrag inte kan utges för en viss tid.

Inte heller kan vårdnaden tillerkännas någon med retroaktiv verkan, vilket

framgår i propositionen på s. 87. Därför är det nödvändigt att ett avtal eller

en dom om vårdnad inte får ha den utformningen att ett vårdnadsförhållande

upphör utan att ersättas av ett annat.

Uppgiften om var ett barn är folkbokfört har liksom frågan om vårdnad

betydelse för vem av föräldrarna som äger rätt att uppbära bidrag. Om ett barn

folkbokförs hos båda föräldrarna uppstår inom socialförsäkringsområdet

oklarheter som skulle kunna leda till tvist mellan föräldrarna om vem som har

rätt till bidrag. Det är därför viktigt att det vid varje enskild tidpunkt

entydigt framgår var barnet är folkbokfört. Försäkringskassan kan inte heller

ta hänsyn till retroaktiva ändringar av folkbokföring och utbetala ett bidrag

för viss månad en gång till.

När det gäller umgängesavdragen har RFV inga erinringar mot förslaget att

komplettera nuvarande regler med en regel om att avdrag medges om vistelsen

varat minst sex dygn under samma månad. Regelverket bör som vi ser det utformas

så att tvistiga frågor mellan föräldrarna i administrationen av underhållsstöd

undviks. Därför har det stora administrativa fördelar om den nuvarande regeln

om hur avdrag beräknas med anledning av barns vistelse under hela dygn, den

s.k. kalenderdygnsberäkningen, kvarstår. Denna bör gälla när framställan görs

till försäkringskassan i ärenden om underhållsstöd. Inget hindrar emellertid

att föräldrarna i stället själva reglerar frågan och då kommer överens om såväl

omfattning av antal dagar som tidsintervall och belopp för reglering av

ersättning och avdrag.

När det slutligen gäller reskostnader föreslås det i ett antal motioner att

frågan om reskostnad skall lösas vid bestämmande av underhållsbidrag eller inom

systemet för underhållsstöd. I ärenden om underhållsstöd omräknas den

bidragsskyldiges återbetalningsbelopp efter varje taxering. Att då också

inhämta den bidragsskyldiges egna uppgifter om vilka reskostnader han förväntas

ha under det kommande året och i efterhand stämma av dessa öppnar för missbruk,

samtidigt som betydande merarbete uppstår i ärendehandläggningen. Dessutom ökar

naturligtvis kostnaderna för underhållsstöd.

RFV tillstyrker därför i stället propositionens förslag om att den förälder

som barnet bor hos skall ta del i de reskostnader som kan uppkomma i samband

med att barnet umgås med den andra föräldern. Tack!

Eva Elfver-Lindström, Familjerätterna i Stockholms söderkommuner: Vi tycker att

propositionen i stort sett är bra men vill peka på två saker som kan

komplicera.

Det ena är reskostnaden, som det har talats om här. I princip är vi för att

föräldrar hjälps åt med försörjningen av sina barn och delar på kostnader. Men

det nya förslaget kommer att innebära att man öppnar nya trätoämnen, för detta

har inte varit något stort trätoämne vid vårdnadstvisterna eller