Bet. 1997/98:LU13

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU13

Sjöfylleri, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1997/98

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från den allmänna motionstiden

1997 med yrkanden om promilleregler vid sjöfylleri. Övriga motionsyrkanden som

behandlas i betänkandet gäller informationsinsatser för att motverka

sjöfylleri, införande av förarintyg samt sjölagens regler om skeppsdagbok.

Utskottet förordar, med bifall till motionerna om sjöfylleri,

tillkännagivande om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett

förslag om promilleregler i sjötrafiken. Övriga motionsyrkanden avstyrks av

utskottet.

Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

1997/98:L901 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om modernisering av skeppsdagbok.

1997/98:L902 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i sjölagen

att promillegränser för sjötrafiken införs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av förarintyg.

1997/98:L905 av Stig Grauers och Kent Olsson (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag angående promillegräns vid sjötrafik i svenska

farvatten i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:L906 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av

promilleregler och en principiell nollgräns för narkotika i sjölagen.

1997/98:L909 av Elver Jonsson m.fl. (fp, s, c, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om promillegräns i sjötrafiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär att ett lagförslag om promillegräns

till sjöss snarast föreläggs riksdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en aktiv informationskampanj om sjöfylleri till olika

båtkategorier och särskilt inför kommande båtsäsong.

1997/98:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas

24. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om en promillegräns till

sjöss.

Utskottet

Sjöfylleri

Enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott döms den som för

ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga

drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i

hans utandningsluft för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex

månader. Är brottet att anse som grovt, skall föraren enligt 4 a § dömas för

grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är

grovt skall särskilt beaktas bl.a. om föraren har haft en alkoholkoncentration

som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter

i hans utandningsluft.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig straffbestämmelse

med avseende på trafikonykterhet. De nu gällande bestämmelserna innebär att för

sjöfylleri skall den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg

fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid

varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan

antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen

har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift

som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till

fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller om framförandet av

fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Nuvarande bestämmelser om sjöfylleri tillkom genom en lagändring som trädde i

kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35). Ändringarna innebar bl.a.

att sjölagens onykterhetsbrott delades in i två svårighetsgrader, sjöfylleri

(325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). Straffbestämmelserna har överförts

oförändrade till den nya sjölagen (1994:1009) och intagits i 20 kap. 4 §

respektive 5 §. Ett av de uttalade syftena med uppdelningen var att det skulle

komma tydligare till uttryck att vissa gärningar borde bedömas strängare.

Samtidigt innebar ändringarna att det gavs utrymme för att göra en mer

nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med hänsyn till omständigheterna i varje

enskilt fall. Ändringarna kan ses som uttryck för den grundläggande tanken att

påföljderna för olika slag av trafikonykterhetsbrott i möjligaste mån bör

bestämmas efter samma principer. Före reformen var det endast den

förhållandevis vida straffskalan (böter eller fängelse i ett år) som antydde

att vissa gärningar borde bedömas strängare än andra.

Sjölagen innehåller i motsats till trafikbrottslagen inte några

promillegränser. Detta förhållande kritiseras i fem motioner som väckts under

den allmänna motionstiden år 1997.

I motion L902 anser Kia Andreasson (mp) att det är viktigt att säkerheten

till sjöss - både när det gäller nöjestrafik och yrkessjöfart - hålls på en hög

nivå. Straffbestämmelserna om onykterhet till sjöss spelar en betydelsefull

roll i sammanhanget, och tanken på att införa ett gränsvärde för grovt

sjöfylleri har ett starkt stöd bland dem som verkar inom sjösäkerhetsområdet.

Riksdagen bör enligt motionären hos regeringen begära förslag till sådan

ändring i sjölagen att promillegränser för sjötrafiken införs (yrkande 1).

Stig Grauers och Kent Olsson (båda m) anför i motion L905 att det finns en

samstämmighet om att onykterheten på sjön, det s.k. sjöfylleriet, är omfattande

och att behovet av en förbättrad nykterhet inom sjötrafiken är mycket

angeläget. Lagstiftningen förbjuder inte uttryckligen att man är onykter när

man framför en båt. Det är tillräckligt att man inte utgör någon fara för egen

eller annans säkerhet. Det är inte orimligt att förorda en promillelagstiftning

för sjötrafiken. Kustbefolkningen, som ofta får bistå vid de många tillbuden

som förorsakas av onykterhet till sjöss, likställer krav på säkerhet och

nykterhet i sjötrafiken med de krav som gäller på land. Enligt motionärerna bör

riksdagen hos regeringen begära förslag om promillegräns vid sjötrafik i

svenska farvatten.

I motion L906 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att en promillegräns bör

införas i sjölagen på motsvarande sätt som i trafikbrottslagen. Motionärerna

pekar på att alkoholförtäring enligt vedertagen uppfattning inte hör ihop med

bilkörning, men att det beträffande trafiken till sjöss inte råder samma

självklarhet. I motionen framhålls att dagens trafik på sjön alltmer liknar

trafiken på land och att den mer och mer präglas av att stora och mindre båtar

framförs i allt högre hastigheter och i en del fall kan jämföras med

biltrafiken på land. En god sjösäkerhet ställer därför höga krav på

nykterheten. En tillämpning av promillegräns även i sjölagen är en viktig

förutsättning för att det skall vara möjligt att på ett effektivt sätt komma

till rätta med sjöfylleri. Antalet olyckor till sjöss är alltför stort och

införandet av en promillegräns skulle ge polisen möjligheter att ingripa på ett

tidigare stadium. Vad som anförts om promillegräns äger giltighet också för en

nollgräns för narkotika. Regeringen bör därför, enligt motionärernas mening,

snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag om införande av

promilleregler i sjölagen och en principiell nollgräns för narkotika. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av promilleregler och en principiell nollgräns

för narkotika i sjölagen.

I en fempartimotionen L909 av Elver Jonsson m.fl. (fp, s, c, mp, kd)

framhålls att det råder en stark folklig uppslutning kring tanken på att all

trafik skall utövas i nyktert tillstånd. Dagens trafik på sjön präglas av stora

och små båtar i ofta höga hastigheter, en del så snabba att de mäter sig med

farten i biltrafik på land. Därför krävs goda köregenskaper, men framför allt

nykterhet, också i sjötrafiken. Det är angeläget att snabbt få en promilleregel

även i sjötrafiken. Ett lagförslag bör snarast föreläggas riksdagen för beslut

så att en ny - och trafiksäkrare - lag om promilleregler kan träda i kraft i

god tid före nästa års båtsäsong. Motionärerna begär att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om promillegräns

vid sjöfylleri (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen skall begära att

ett lagförslag om promillegräns till sjöss snarast skall föreläggas riksdagen

(yrkande 2).

I motion T 214 begär Kenth Skårvik m.fl. (fp) att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram ett förslag till lagstiftning om promilleregler till

sjöss (yrkande 24) . Motionärerna anför att olycksriskerna även på sjön ökar om

föraren är påverkad av alkohol, andra droger och mediciner. Samma regler bör

gälla för sjötrafiken som för motorfordonstrafik på land. Eftersom inga

promilleregler gäller för sjötrafiken, bör sådana införas snarast.

Utskottet erinrar om att frågan om införande av promillegränser för

sjötrafiken övervägdes i samband med 1991 års lagändringar. I propositionen

gjordes emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt

beslutsunderlag för att lägga fram ett sådant förslag. Departementschefen ansåg

det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för förnyade

överväganden och att en utredning därför borde få i uppdrag att överväga

promilleregler till sjöss. Vid riksdagsbehandlingen delade utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU35 departementschefens uppfattning. Med

hänsyn till vad som anfördes i propositionen utgick utskottet från att

direktiven för en utredning på området skulle komma att utformas så att arbetet

inriktades på frågan om en promillereglering.

Väg- och sjöfyllerikommittén, som därefter fick i uppdrag att dels göra en

utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri, dels överväga frågan om

införandet av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, presenterade i

slutet av år 1992 resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:131) Grovt

rattfylleri och sjöfylleri. När det gäller sjöfylleri (s.k. enkelt brott)

avstyrkte kommittén tanken på införandet av ett nedre gränsvärde för

alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Straffbarheten borde

enligt kommittén liksom tidigare prövas genom en s.k. klinisk bedömning.

Däremot ansåg kommittén det vara både möjligt och lämpligt att genom ett övre

gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet

borde enligt kommittén överensstämma med det som i betänkandet föreslogs som

ett nytt och lägre värde för grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille alkohol i

blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft. För grovt brott skulle

dessutom krävas att det begåtts i en syssla som ställt höga krav på

gärningsmannen.

När regeringen i proposition 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. hösten 1993

tog ställning till kommitténs förslag lades något förslag om promilleregler för

sjötrafiken inte fram. Regeringen pekade i det sammanhanget på att de

svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan

hänföras till de särpräglade och mycket varierade förhållanden som råder inom

sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller

för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord omfattar inte enbart den som

framför ett fartyg utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig

betydelse för säkerheten till sjöss. Vidare framhöll regeringen att ett

eventuellt behov av promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa

slag av sjötrafik. Till följd av den tveksamhet som således kunde framföras mot

kommitténs förslag och med beaktande av att effekterna av 1991 års lagändringar

inte var klarlagda ansåg regeringen att det fanns anledning att avvakta med nya

lagändringar på området. I stället borde Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag

att utvärdera effekterna av 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens

område. När resultatet av en sådan utvärdering föreligger fick frågan om

ytterligare skärpningar - t.ex. i form av promilleregler - tas upp på nytt. Det

fanns därför enligt regeringen - med ett undantag - inte skäl att vid det

tillfället genomföra de av kommittén föreslagna ändringarna av

sjöfyllerilagstiftningen. Undantaget avsåg en höjning av straffmaximum för

bl.a. grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri från ett till två års fängelse.

Ett skäl för skärpningen var att åstadkomma en bättre samklang med

straffskalorna för andra, i straffvärdehänseende, jämförbara brott. Därtill

anförde regeringen att grovt sjöfylleri i likhet med vad som gäller för grovt

rattfylleri är ett brott som generellt sett innebär fara för människors liv och

hälsa. En grundinställning bör därför vara att man skall se strängt på detta

brott. En höjning av straffmaximum för brottet ansågs vidare stå i

överensstämmelse med principen att olika trafikonykterhetsbrott så långt det är

möjligt bör bedömas på ett likartat sätt. Den föreslagna höjningen av

straffmaximum för grovt sjöfylleri skulle enligt regeringen - på samma sätt som

vid grovt rattfylleri - också kunna bidra till en ökad nyansering av

straffmätningen.

I sitt yttrande 1993/94:LU1y i anslutning till justitieutskottets behandling

av proposition 1993/94:44 framhöll lagutskottet - i linje med vad utskottet

uttalade i 1991 års lagstiftningsärende - att de ändringar som då gjordes i

lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet till sjöss

genom att brottet delades in i två grader och genom att förutsättningarna för

ansvar vidgades. Samtidigt innebar ändringarna att det ges utrymme för en

nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i varje enskilt fall. I likhet med

regeringen ansåg utskottet att effekterna av dessa tämligen omfattande regel-

ändringar borde klarläggas innan man överväger att ytterligare skärpa

lagstiftningen på området i form av t.ex. en promillereglering. För detta

talade också enligt utskottet att själva frågan om gränsvärden för

alkoholkoncentrationen till sjöss kan behöva övervägas ytterligare i olika

avseenden. Utskottet hade följaktligen ingen erinran mot att Brottsförebyggande

rådet skulle ges uppdraget att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen.

Regeringen gav i december 1993 ett sådant uppdrag till Brottsförebyggande

rådet. Utvärderingen skulle i första hand ta sikte på att klarlägga i vad mån

lagändringarna har påverkat beteendet till sjöss och sjösäkerheten samt vilken

betydelse ändringarna haft för domstolarnas påföljdsval. Uppdraget skulle ha

slutredovisats senast den 1 februari 1995. Brottsförebyggande rådet redovisade

emellertid sitt uppdrag först den 22 januari 1996 genom att till regeringen

överlämna rapporten Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års ändringar av

bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.

I rapporten sägs bl.a. att den aktuella lagstiftningen har gett

sjöfylleribrottet en större uppmärksamhet med betoning på värdet av att inte

använda alkohol till sjöss. Eventuella förändringar i beteendet till sjöss

ansågs dock inte kunna hänföras till 1991 års lagändringar. När det gäller

lagändringarnas betydelse för domstolarnas påföljdsval gav utvärderingen stöd

för slutsatsen att påföljden för grovt sjöfylleri har träffats enligt relativt

enhetliga normer.

Vid behandlingen av motioner om införande av ett gränsvärde för

alkoholkoncentrationen i blodet vid sjöfylleri i februari 1996 utgick utskottet

från att regeringen med anledning av Brottsförebyggande rådets rapport på nytt

skulle överväga frågan samt återkomma till riksdagen med besked om sitt

ställningstagande. Något initiativ från riksdagens sida ansåg utskottet därför

inte vara påkallat (bet. 1995/96:LU16).

Senast hade utskottet att ta ställning till motionsyrkanden med krav på

införande av promilleregler i sjölagen i januari 1997. Utskottet erinrade

därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU11 om att frågor med

anknytning till sjöfylleri även hade behandlats av Drograttfylleriutredningen i

betänkandet (SOU 1996:125) Droger i trafiken. Utredningen hade haft i uppdrag

att utarbeta förslag till författningsändringar som skapar förutsättningar för

effektivare ingripanden mot drogpåverkade förare, dvs. förare som är påverkade

av annat medel än alkohol. Trots att utredningsförslaget inte omfattar

sjöfylleri ansåg utskottet att frågorna hade en sådan anknytning till fylleriet

till sjöss att det kunde finnas anledning att behandla dem i ett sammanhang.

Enligt uppgift avsåg regeringen att lägga fram en proposition med förslag till

lagstiftning på grundval av Drograttfylleriutredningens förslag under riksmötet

1997/98. Utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna och ansåg

sig kunna utgå från att regeringen skulle komma att ta ställning till frågan om

promilleregler för sjötrafiken senast i anslutning till lagstiftningsärendet om

drograttfylleri. Justitieministern har i ett frågesvar i juni 1997 bekräftat

att så kommer att ske.

När utskottet nu på nytt har att behandla motioner med krav på införande av

promilleregler i sjölagen kan konstateras att det råder en stark uppslutning

kring kravet på nykterhet i all trafik, inklusive sjötrafiken och att det sedan

Väg- och sjöfyllerikommittén redan 1992 lagt fram ett förslag till utformning

av en promillegräns för grovt sjöfylleri inte framkommit några avgörande

omständigheter som talar mot införande av promilleregler även för sjötrafiken.

Det saknas därför enligt utskottet anledning att ytterligare dröja med ett

lagstiftningsinitiativ. Regeringen bör mot denna bakgrund snarast, och senast i

anslutning till lagstiftningsärendet om drograttfylleri, återkomma till

riksdagen med ett lagförslag om införande av promilleregler i sjölagen.

Utskottet utgår från att regeringen i anslutning till övervägandena om

drograttfylleriet också tar ställning till kravet i motion L906 om en nollgräns

för narkotika.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna L902

yrkande 1, L905, L906, L909 yrkandena 1 och 2 och T214 yrkande 24 som sin

mening ge regeringen till känna.

Informationskampanj

I motion L909 av Elver Jonsson m.fl. (fp, s, c, mp, kd) begärs att regeringen

inför kommande båtsäsong ger berörd myndighet i uppdrag att bedriva en

informationskampanj om sjöfylleri och dess konsekvenser (yrkande 3).

I denna del vill utskottet erinra om att likalydande motionsyrkanden

behandlats tidigare, senast i januari 1997 (se bet. 1996/97:LU11). Utskottet

anförde därvid dels att Sjöfartsverket - sedan Sjösäkerhetsrådet integrerats i

verket - är den myndighet som skall främja sjösäkerheten också för

fritidsbåtstrafiken genom information och rådgivande verksamhet, dels att

informationsinsatser för att motverka sjöfylleri redan görs inom ramen för

denna verksamhet.

Utskottet, som nu inte har något annat att anföra i frågan, avstyrker bifall

till motion L909 yrkande 3.

Förarintyg

I motion L902 av Kia Andreasson (mp) begärs tillkännagivande om att regeringen

bör överväga att införa förarintyg (yrkande 2).

Utskottet kan konstatera att riksdagen nyligen, i december 1997, har avslagit

ett motionsyrkande med krav på införande av förarbevis för förare av båtar med

större motorer. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1997/98:TU1 s. 89)

anförde trafikutskottet i frågan följande.

Enligt kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större

fritidsbåtar får fritidsbåt vars skrov har en största längd av minst tolv meter

och en största bredd av minst fyra meter föras endast av den som har

skepparexamen. För förande av fritidsbåtar som är mindre än dem som omfattas av

denna kungörelse finns inga bestämmelser om kompetenskrav. Sjöfartsverket

driver emellertid sedan länge i samarbete med fritidsbåtsorganisationerna en

verksamhet som syftar till att stimulera fritidsbåtsförare att frivilligt lära

sig navigation och sjövägsregler. Bevis om förvärvade kunskaper och färdigheter

utfärdas i form av förarintyg. Verksamheten har enligt verkets bedömning haft

en god effekt från sjösäkerhetssynpunkt. Antalet dödade och skadade i olyckor

med fritidsbåtar är relativt litet, men arbetet med att minska antalet

ytterligare fortsätter givetvis. Det stora flertalet snabba fritidsbåtar i

Sverige är inte stora och tunga utan s.k. styrpulpetbåtar, dvs. i princip lite

större roddbåtar med utombordsmotor som har en effekt på 20 à 30 hästkrafter.

Om krav på kompetensbevis skulle ställas på samtliga förare av snabba båtar,

skulle det beröra flera hundra tusen människor. Det är enligt Sjöfartsverket

tveksamt om en sådan insats är motiverad från säkerhetssynpunkt med tanke på

den relativt goda olycksstatistiken.

Lagutskottet, som inte har någon annan uppfattning i frågan än den som

trafikutskottet redovisat och som riksdagen nyligen har ställt sig bakom,

avstyrker bifall till motion L902 yrkande 2.

Skeppsdagbok

I 18 kap. sjölagen (1994:1009) finns bestämmelser om bl.a. dagböcker. Enligt 1

§ skall, när ett handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 hålls i

drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskindrivet eller försett med

hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga om ett fiskefartyg med en

bruttodräktighet av minst 80. I 2 § föreskrivs att dagbok skall upprättas

enligt formulär som fastställs av Sjöfartsverket. Olika formulär kan

fastställas med beaktande av fartygens art och användning. Anteckningar i

dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss för

varje vakt. Ett fartygs dagböcker förs enligt 3 § under befälhavarens tillsyn.

I skeppsdagboken skall noggranna uppgifter föras in om vad som inträffar under

resan om kännedom om detta kan vara till nytta för redare, lastägare,

försäkringsgivare eller någon annan vars rätt kan vara beroende av resans

utgång. Sjöfartsverket får, efter regeringens bemyndigande, enligt 1 § medge

undantag från skyldigheten att föra dagbok. Enligt 6 kap. 4 § är befälhavaren

ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs på fartyget.

I motion L901 av Tom Heyman (m) anförs att bestämmelserna om skeppsdagbok

behöver moderniseras, kravet på manuell hantering slopas och journalföringen

anpassas till modern ADB-teknik. Motionären pekar på att flyget sedan länge har

haft svarta lådor som registrerar viktig information och den yrkesmässiga

biltrafiken har färdskrivare i fordonen och till skillnad från sjöfarten sker

dokumentationen i dessa fall automatiskt. Moderna fartyg har omfattande

dataanläggningar som fortlöpande registrerar alla viktiga händelser och

driftsförhållanden. Trots det ställs fortfarande krav på att det skall föras en

handskriven dagbok, enligt ett formulär som sedan länge är hopplöst föråldrat.

I motionen begärs tillkännagivande om vad som i motionen anförts om en

modernisering av reglerna om skeppsdagbok.

Med stöd av förordningen (1994:1279) med bemyndiganden att meddela

föreskrifter enligt sjölagen (1994:1009) har Sjöfartsverket utfärdat kungörelse

med föreskrifter angående skeppsdagbok, maskindagbok och kombinerad skepps- och

maskindagbok, m.m. (SJÖFS 1996:12). I bilaga 1 till kungörelsen anges vilka

olika uppgifter som skall antecknas i en skeppsdagbok respektive maskindagbok.

När det gäller skeppsdagbok skall en rad olika uppgifter antecknas som hänför

sig till fartygets navigering och handhavande, fartygets tillstånd,

lasthantering och passagerare. I maskindagboken skall antecknas uppgifter

hänförliga till i huvudsak följande områden: maskineriet, driftsdata och tid

för manöver, uppgifter om driftsstörningar, uppgifter om drivmedel, smörjolja

samt färskvatten, uppgifter om trimning, fyllning och länsning av tankar och

andra rum, uppgifter om kontroll av brand-, maskin- och elektroteknisk

nödutrustning samt skyddsövningar, uppgifter om besiktning av maskineriet och

annan brand-, maskin- och elektroteknisk utrustning samt beskrivning av

underhålls- och reparationsarbeten. Av Sjöfartsverket fastställd formulär till

skeppsdagbok, maskindagbok och kombinerad skepps- och maskindagbok har intagits

som bilaga till kungörelsen.

Enligt 6 § i kungörelsen får anteckning i dagbok av de uppgifter som

föreskrivs i bilaga 1 till kungörelsen ersättas med upptagning på teknisk väg.

Förutsättningen härför är enligt bestämmelsen att den tekniska upptagningen,

inklusive lagring i dator, är av sådan art att införda uppgifter inte senare

kan ändras. Vidare skall manuell införsel av uppgifter i dator endast kunna ske

genom användande av personlig kodnyckel. I 7 § finns bestämmelser med krav på

att uppgifter som lagrats i dator skall skrivas ut med viss regelbundenhet. Av

8 § framgår att undantag från föreskrifterna kan medges av Sjöfartsverket i

enskilda fall.

I sammanhanget kan noteras att det - enligt uppgift från Sjöfartsverket - på

vissa större fartyg tillämpas ett avancerat registreringsförfarande enligt det

s.k. VDR-systemet (Voyage Data Recorder).

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats kan utskottet inte finna annat än att

gällande regler medger att dagboksuppgifter upptas på teknisk väg med ADB-

teknik samt att en övergång från manuell registrering till teknisk registrering

i vart fall i viss omfattning redan har skett. Utskottet utgår emellertid från

att regeringen och Sjöfartsverket följer frågan samt vid behov vidtar de

åtgärder som kan vara påkallade för att sjöfartsnäringens befogade intresse av

teknisk registrering skall tillgodoses. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L901.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sjöfylleri

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L902 yrkande 1, 1997/98:L905,

1997/98:L906, 1997/98:L909 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:T214 yrkande 24

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande informationskampanj

att riksdagen avslår motion 1997/98:L909 yrkande 3,

3. beträffande förarintyg

att riksdagen avslår motion 1997/98:L902 yrkande 2,

res. 1 (mp)

4. beträffande skeppsdagbok

att riksdagen avslår motion 1997/98:L901.

res. 2 (m, fp)

Stockholm den 27 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg

(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Karl-Erik Persson (v).

Reservationer

1. Förarintyg (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Lagutskottet,

som? och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Enligt lagutskottets mening bör riksdagen ompröva sitt tidigare

ställningstagande. Utskottet anser att det finns anledning att överväga om det

inte även beträffande fritidsbåtstrafiken finns skäl att införa krav på

förarbevis. Ett sådant krav behöver i och för sig inte vara generellt utan kan

vara begränsat till att avse exempelvis förare av båtar med större motorer.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L903

yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande förarintyg

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L902 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Skeppsdagbok (mom. 4)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson

(fp) och Tomas Högström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Mot bakgrund?

och på s. 9 slutar med ?motion L901? bort ha följande lydelse:

Även om en viss utveckling redan har skett i riktning mot en ökad användning

av ADB-teknik för registrering av dagboksuppgifter, är det enligt utskottets

mening angeläget att undanröja alla kvarvarande hinder mot en övergång till en

helt automatisk registrering. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L901,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande skeppsdagbok

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L901 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Sjöfylleri

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Tomas Högström (alla m)

anför:

Enligt vår mening finns det skäl att vara tveksam till införandet av

promilleregler för sjötrafiken. Vi har emellertid stannat för att inte motsätta

oss det ställningstagande som utskottet nu gör.

Vår tveksamhet beror på att motsvarande regler för trafiken på land inte utan

vidare är överförbara till sjötrafiken. De skäl som främst har anförts mot

sådana regler är de särpräglade och mycket varierade förhållanden som råder

till sjöss. Det är en vansklig uppgift att avskilja de situationer där

promilleregler är önskvärda från dem där ett sådant behov inte finns. Sjölagens

onykterhetsregler omfattar nämligen inte enbart den som framför en båt eller

ett fartyg utan också alla dem som på något annat sätt har en uppgift ombord

som är av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Därtill kommer att all

sjötrafik - från segelbrädor och kanoter till oceangående fartyg av olika slag

- omfattas av de aktuella bestämmelserna. För att lagstiftning skall komma i

fråga krävs av rättssäkerhetsskäl en lagteknisk modell som undanröjer de

tillämpningsproblem som gör sig gällande. Mindre båtar, kanoter, segelbrädor

och roddbåtar bör undantas och reglerna utformas så att de medger ansvarsfrihet

med hänsyn till omständigheterna i det speciella fallet. Det bör exempelvis

inte komma i fråga att med åberopande av en promilleregel fälla någon till

ansvar som på grund av väderomslag har haft skäl att söka ny förtöjningsplats.

Avslutningsvis vill vi erinra om att en straffbestämmelse av det slag frågan

nu gäller självklart måste vara så klart och tydligt utformad att den kan

tillämpas på ett förutsebart sätt.