Bet. 1997/98:LU14

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU14

Insolvens- och utsökningsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens-

och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997.

De insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och

konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs (abandonering),

förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs,

rekonstruktion av mindre företag samt vissa frågor rörande skuldsanering. De

utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning och möjligheterna att

påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten.

Remissyttranden över den sistnämnda motionen har inhämtats från

Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,

Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. En sammanställning av

remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.

Med bifall till en motion (s) förordar utskottet ett tillkännagivande om att

regeringen skall kartlägga behovet av lagstiftning om abandonering och vid

behov framlägga erforderliga lagförslag.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förmånsrätt för leverantörsfordringar.

1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att granska

konkursförvaltarnas verksamhet och komma med förslag till hur samhällets totala

kostnader för konkurshanteringen kan minskas.

1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna

bör ses över för att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster.

1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om alternativ form för rekonstruktion av mindre företag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av lagen gällande förmånsrätt vid konkurs.

1996/97:L310 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

separationsrätt i konkurs.

1996/97:L311 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att leverantörsfordringar ges

bättre rätt vid konkurser genom att de erhåller utdelning före

skattefordringar.

1996/97:L314 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastigheter vid

konkurs.

1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbättrad konkurstillsyn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förtur för konkurstillsynsärendet.

1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar av konkurslagstiftningen.

1996/97:N269 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av

statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98

1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ändring av 29 § lönegarantilagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

att en parlamentarisk kommitté utses med uppgift att utreda och lägga fram

förslag om reformering av konkurslagen och att nämnda kommitté skall redovisa

sitt uppdrag senast den 30 december 1998 i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:L303 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn

av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti.

1997/98:L304 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett

förstärkt skydd för äganderättsförbehåll.

1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sänkt beloppgräns till 30 000 kr för

skuldsanering enligt vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kronofogdemyndighetens företrädarroll vid skuldsanering.

1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner.

1997/98:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av

statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens-

och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997. De

insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och

konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs - s.k. abandonering,

förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs,

rekonstruktion av mindre företag och vissa frågor rörande skuldsanering. De

utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning samt möjligheterna att

påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten.

Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet anföra följande.

Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet regleras i sista

hand av att gäldenärens egendom tvångsvis genom konkurs eller utsökning kan

användas för att tillgodose fordringsägarna. Konkursförfarandet, som utgår från

att gäldenären är på obestånd eller insolvent, har karaktär av generalexekution

där i princip alla borgenärer deltar och där all gäldenärens egendom tas i

anspråk. Vid utsökning däremot beaktas generellt sett inte någon annnan

borgenärs intressen än exekutionssökandens. Förfarandet behöver då inte heller

omfatta all gäldenärens egendom utan endast så mycket av denna som kan beräknas

förslå till betalning åt sökanden. Man talar därför i dessa fall om

specialexekution.

De väsentligaste bestämmelserna om konkurs finns i konkurslagen (1987:672).

Konkursens primära syfte är att tillhandahålla ett system för att tvångsvis

tillgodose fordringsägarnas konkurrerande betalningsanspråk. Den ordning i

vilken betalningsanspråken skall tillgodoses regleras i förmånsrättslagen

(1970:979). I lagen görs i fråga om förmånsrättsordningen skillnad mellan å ena

sidan s.k. särskilda förmånsrätter, som belastar endast viss gäldenärens

egendom och som gäller både vid utmätning och i konkurs, samt å andra sidan

s.k. allmänna förmånsrätter, som avser all gäldenärens egendom och som gäller

enbart i konkurs.

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin

fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 för första

gången lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet

reformerades år 1992 varigenom en ny lönegarantilag tillkom. Lönegarantilagen

(1992:497) innebär att staten garanterar prioriterade fordringar på lön och

pension samt att staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt -

och inträder i konkursen som borgenär på resp. löntagares plats.

Vid sidan av konkurs finns numera enligt lagen (1996:764) om

företagsrekonstruktion ett särskilt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram

åtgärder kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha

utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta

såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med

borgenärerna. En sådan uppgörelse kan ske genom en frivillig överenskommelse

eller med tillämpning av regler om offentligt ackord.

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994, har

införts möjligheter för fysiska personer som är insolventa att under vissa

förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.

Regler om utsökning - eller verkställighet - finns i utsökningsbalken. Om

verkställigheten avser betalningsskyldighet sker den genom utmätning.

Verkställighet av annat än betalningsskyldighet sker genom avhysning eller

annan handräckning. Verkställighet enligt utsökningsbalken handhas av

kronofogdemyndigheten.

Konkursförvaltning och konkurstillsyn

Ett konkursförfarande inleds med att rätten på ansökan av gäldenär eller

borgenär beslutar om konkurs. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären

rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i

stället den förvaltare som utses av rätten. Förvaltarens uppgift är att

realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna medel till borgenärerna. Vid

förvaltningen skall förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och

bästa samt vidta alla de åtgärder som kan främja en förmånlig och snabb

avveckling av boet. Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k.

förvaltarberättelse, innehållande uppgifter om bl.a. boets tillstånd och

orsakerna till gäldenärens obestånd.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är kronofogdemyndigheterna, och deras uppgift är att

övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i

överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Myndigheten skall

särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan, och

myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning av

förvaltaren. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och

särskilt berörda borgenärer.

En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till

tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av

betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av

gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.

I princip anförtros förvaltaruppdrag advokater som har specialiserat sig på

konkursförvaltning. Arvodet till en förvaltare bestäms av rätten. Rätten skall,

innan den bestämmer arvodet, inhämta yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten

samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle

att yttra sig över framställningen inom viss tid. I den mån ett arvode till

konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet som huvudregel

betalas av staten.

Frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn tas upp i tre motioner. I

motion 1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) anförs att man, mot bakgrund

av de besparingskrav som allmänt ställs på rättsväsendet, även måste överväga

vilka besparingar som kan göras i fråga om konkursförvaltningen. Staten skulle,

enligt motionärernas mening, spara mycket om uppgiften att handha

konkursförvaltningen överfördes från advokater till kronofogdemyndigheten. En

annan besparing för konkurshanteringen skulle uppnås om tillsynen förbättras. I

motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts

med uppgift att granska konkursförvaltarnas verksamhet och framlägga förslag

till hur samhällets kostnader för konkurshanteringen kan minskas.

I motion 1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) förordas en översyn av

konkursförvaltningen med målsättningen att åstadkomma en mer rationell ordning

för konkursförvaltning där borgenärernas intressen sätts i förgrunden och

tillsynsmyndigheten ersätts av tillsynsorgan liknande de som finns för

aktiebolag. Eftersom kostnaderna för konkursförvaltningen som regel betalas ur

konkursboet och sålunda minskar utrymmet för utdelning till borgenärerna har

dessa ett primärt intresse av att få insyn i konkurshanteringen. Genom att

stärka borgenärernas inflytande över konkursförvaltningen bör dessa få en roll

som påminner om aktieägarnas i aktiebolag. Ett mål för konkurshanteringen bör,

enligt motionärens mening, vara att få till stånd en kontroll och balans mellan

skilda intressen genom aktiebolagens egna organ, revisorerna och Patent- och

registreringsverket. Det ligger också, anför motionären, ett allmänt intresse i

att de olika funktionerna utsätts för konkurrens. Följaktligen bör tillsättande

av konkursförvaltare konkurrensutsättas liksom möjligheter ges för privata

alternativ för tillsynen. Motionären lämnar en rad detaljerade förslag i syfte

att genomföra en genomgripande reform av konkurshanteringen. I motionen yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommitté tillsätts med

uppgift att utreda och lägga fram förslag om en reformering av konkurslagen

samt att redovisa uppdraget senast den 30 december 1998.

Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:Ju602 att den nuvarande

organisationen av konkurshanteringen uppvisar en splittrad bild och att det

saknas samordning av de olika funktionerna. Detta medför, enligt motionärens

mening, att verksamheten är ineffektiv och onödigt dyr. I motionen anförs

vidare att frågan om effektivisering av särskilt konkurstillsynen har varit

föremål för en oacceptabelt långsam handläggning i Regeringskansliet, och

enligt motionärens mening är det nu hög tid att frågorna handläggs med förtur.

I motionen yrkas tillkännagivanden om en förbättrad konkurstillsyn (yrkande 2)

och om förtur för konkurstillsynsärendet (yrkande 3).

Som påpekats i motion 1996/97:Ju602 har frågor om konkursförvaltningen och

konkurstillsynen utretts och övervägts i olika sammanhang under lång tid. I

betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet lämnade

Domstolsutredning år 1991 förslag om omfördelning av uppgifter mellan

domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. År

1994 redovisade Riksrevisionsverket rapporten (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs

som innehöll förslag och rekommendationer om konkurstillsynen. Med utgångspunkt

i att konkurstillsynen även i fortsättningen skall vara statlig diskuterades i

rapporten olika alternativ för en systemförändring av konkurstillsynen och

föreslogs vissa åtgärder för att förbättra nuvarande tillsynssystem. Vidare

föreslogs vissa förändringar i fråga om förvaltar- och arvodessystemet.

När riksdagen under senare år med anledning av motioner behandlat frågor om

konkursförvaltning och konkurstillsyn har motionerna avslagits med hänvisning

till att spörsmålen var föremål för överväganden i skilda sammanhang (se bet.

1992/93:LU40 och 1993/94:LU20). När frågorna behandlades senast våren 1996

konstaterade utskottet i betänkandet 1995/96:LU11 att beredning pågick inom

Justitiedepartementet av frågor om konkursförvaltningens organisation och

tillsynsfunktionen på grundval av bl.a. Domstolsutredningens betänkande och

Riksrevisionsverkets rapport. Utskottet ansåg att resultatet av

beredningsarbetet borde avvaktas och att någon åtgärd inte borde vidtas från

riksdagens sida.

När nu frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn på nytt aktualiserats

genom motioner måste utskottet åter hänvisa till pågående utredningsarbete.

Regeringen har nämligen våren 1997 tillkallat en särskild utredare med uppgift

att utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall

ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om

konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske (dir.

1997:74). I direktiven anförs att det finns ett antal övergripande problem med

konkurstillsynen, och enligt regeringens mening bör problemen och

reformönskemålen övervägas i ett större konkursrättsligt perspektiv. Vidare

anförs att det finns ett klart behov av att överväga ordningen för utseende av

konkursförvaltare och vad som närmare bör gälla för arvodering. Enligt

direktiven är utgångspunkten för en reform av konkurstillsynen att den statliga

konkurstillsynen skall behållas, liksom en privat konkursförvaltning som i

huvudsak skall vara anordnad på det sätt den är i dag. En annan utgångspunkt är

att konkurstillsynen alltjämt skall vara knuten till kronofogdemyndigheterna i

organisatoriskt hänseende och att Riksskatteverket även i fortsättningen skall

ha den centrala funktionen. Utredaren skall i sammanhanget beakta de förslag

Domstolsutredningen har lämnat som syftar till att renodla domstolarnas roll.

Vidare skall utredaren inrikta sitt arbete på att tillsynen mindre skall gälla

granskning av enskilda konkursärenden än kvalitativa och långsiktiga

bedömningar av hur konkursförvaltningen bedrivs. Tillsynsorganet skall också

ges möjligheter att genomföra inspektioner i olika former hos konkursförvaltare

i syfte att granska hur förvaltaruppdragen har skötts. En ny annorlunda

inriktning av konkurstillsynen föreslås i direktiven utformad så att

borgenärskollektivets ställning inte försvagas och helst förstärks. I uppdraget

ingår därför att ta ställning till borgenärskollektivets roll i förhållande

till tillsynsfunktionen liksom även till förvaltaren. Utredaren bör dessutom

utreda om de enskilda borgenärernas ställning på något sätt kan förstärkas. När

det gäller frågan om utseende av konkursförvaltare bör enligt direktiven

utredaren överväga om den nuvarande regleringen är ändamålsenlig och lägga fram

de förslag han finner nödvändiga. Det är därvid särskilt viktigt, framhålls i

direktiven, att beakta intresset av såväl en hög kompetensnivå bland dem som

utses till förvaltare som en fri konkurrens bland dem som uppfyller

kompetenskraven. I fråga om konkursförvaltarens arvode anförs att utredaren, på

grundval av en kartläggning av gällande förhållanden, bör överväga vilken roll

tingsrätten resp. tillsynsorganet skall spela när förvaltarens arvode skall

bestämmas. En modell som bör övervägas är om tvistiga arvodesräkningar skall

prövas av en särskild arvodesnämnd.

Den särskilde utredaren skall lämna de förslag till lagändringar och

ändringar i andra avseenden som följer av uppdraget. Utredaren är oförhindrad

att föreslå andra ändringar beträffande konkurstillsynen och

konkursförvaltningen än de som har redovisats i det föregående. Han har också

beträffande konkurshanteringen i övrigt fria händer att föreslå de ändringar

som kan göra det konkursrättsliga systemet effektivare. Slutligen anges att

utredningsarbetet skall inriktas på att om möjligt lämna förslag till åtgärder

som kan innebära effektiviseringar och besparingar för såväl staten som

enskilda som berörs av konkurshanteringen. Utredningsarbetet skall redovisas

senast den 30 december 1998.

I likhet med motionärerna och regeringen anser utskottet att det finns ett

antal övergripande problem med den nuvarande konkurstillsynen, och utskottet

ser därför med tillfredställelse på att problemen och reformönskemålen nu blir

föremål för överväganden i ett mer samlat och större konkursrättsligt

perspektiv. Utskottet kan inte finna annat än att huvuddelen av de spörsmål som

behandlas i de nu aktuella motionerna omfattas av det redovisade

utredningsuppdraget, och utskottet utgår från att frågorna kommer att bli

föremål för närmare överväganden inom utredningsarbetets ram. Utskottet

förutsätter vidare att arbetet bedrivs med erforderlig skyndsamhet, och några

skäl för ytterligare initiativ från riksdagens sida kan inte anses föreligga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L301,

1997/98:L302 samt 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3.

Avstående av egendom i konkurs

I motion 1996/97:L314 anför Per Erik Granström m.fl. (s) att det förekommer att

fastigheter har ett negativt värde i en konkurs på grund av att det finns

industriavfall på fastigheten som behöver tas bort och att fastigheten kräver

sanering. Konkursförvaltaren ser då ingen möjlighet att sälja egendomen varför

denna inte dras in i konkursboet utan återgår till konkursgäldenären. När denne

är en juridisk person som är upplöst då konkursen avslutas utan överskott finns

det ingen ägare till sådana fastigheter. Enligt motionärerna är det inte

rimligt att kommunerna måste ta ansvaret för nödvändiga och dyrbara åtgärder

beträffande dessa ?herrelösa? fastigheter. Rättsläget är oklart varför frågan

bör utredas och åtgärder komma till stånd för att komma till rätta med

problemet. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom.

Som inledningsvis berörts innebär en konkurs att en gäldenärs samtliga

fordringsägare tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för

tillgodoseende av fordringsanspråken. Under konkursen omhändertas tillgångarna

för borgenärernas räkning av konkursboet. Till konkursboet räknas i princip all

egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som

tillfaller gäldenären under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.

Konkursboets egendom skall säljas av förvaltaren så snart det lämpligen kan

ske. Som redovisats i motionen förekommer det att konkursförvaltaren avstår

från att omhänderta och realisera viss egendom för att undvika kostnader knutna

till egendomen i fall då dessa överstiger vad konkursboet kan tillgodogöra sig

ur egendomen efter en försäljning. Det kan också vara så att offentligrättsliga

förpliktelser är knutna till innehavet av egendomen som gör att förvaltaren

väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då inte att ingå i konkursboet

utan förblir under gäldenärens rådighet, såvida den inte skall tillfalla

panthavare. För detta tillvägagångssätt brukar man använda begreppet

abandonering. Exempel på egendom som kan bli föremål för abandonering är

sjunkna fartyg, nedskräpade lokaler, fastigheter med rivningsförelägganden,

s.k. svartbyggen och, som nämnts i motionen, fastigheter som kräver

miljösanering.

Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän reglering av abandonering.

Enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen får emellertid, om det vid

konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om

egendom som hör till konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle

konkursboet avstå från ett övertagande har gäldenären rätt att fortsätta vara

part i rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit den omtvistade

egendomen till förmån för gäldenären och egendomen anses inte tillhöra boet. Om

konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade egendomen slipper boet

ansvaret för rättegångskostnaderna i processen.

Under senare år har det förts en diskussion om de rättsliga förutsättningarna

för konkursboet att avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att abandonera

egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och

Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58, Iustus förlag). En av de

särskilda frågor som därvid uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering

då konkursgäldenären är en juridisk person och konkursen avslutats utan

överskott. Ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är

försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen avslutas utan överskott, se

bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den egendom

som konkursboet avstått till förmån för gäldenären att sakna ägare. Som

framhålls i motionen kan detta vålla olägenheter, exempelvis om det är fråga om

egendom som behöver underhållas eller som kan orsaka miljöskador.

I den till riksdagen nyligen överlämnade propositionen 1997/98:45 med förslag

till miljöbalk föreslås en ny bestämmelse i konkurslagen (7 kap.

16 a §) varigenom konkursförvaltaren åläggs en skyldighet att till vederbörande

myndighet anmäla fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller

farligt avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan

misstänkas. Genom en sådan bestämmelse kan myndigheten uppmärksammas på

problemen. Också frågan om ansvar för efterbehandling av förorenade mark- och

vattenområden behandlas i propositionen. Förslaget går ut på att den som utövar

eller har utövat den förorenande verksamheten skall vara ansvarig för att

utreda och efterbehandla föroreningarna. Under vissa förutsättningar skall

fastighetsägare vara ansvariga. Ansvaret innebär enligt förslaget att den

ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de åtgärder som behövs

för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter uppstår

för människors hälsa eller miljön. I propositionen föreslås vidare införande av

en saneringsförsäkring vilken träder in i de fall då den ansvarige inte kan

betala. Ersättning från försäkringen betalas om det har förordnats om rättelse

på den ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler eller om

kostnader uppstått för handräckning eller annan åtgärd enligt miljöbalken, men

den ansvarige inte kan betala, exempelvis på grund av insolvens. Rätten till

ersättning begränsas till fall då verksamhetsutövaren inte har uppfyllt sina

skyldigheter enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:937) eller

villkoren för ett meddelat tillstånd för verksamheten. De kostnader som skall

ersättas enligt förslaget är begränsade till följder av miljöfarlig verksamhet.

Saneringsförsäkringen skall finansieras av de som bedriver sådan verksamhet.

Förslaget till miljöbalk bereds för närvarande av jordbruksutskottet och ett

riksdagsbeslut kan förväntas senare i vår.

En saneringsförsäkring av det slag som föreslås i miljöbalken innebär en

dellösning på problemet med fastigheter som behöver miljösaneras och där den

ansvarige utövaren av verksamheten eller fastighetsägaren på grund av insolvens

inte kan svara för nödvändiga åtgärder. Problemet kvarstår dock i de fall

saneringsförsäkringen inte kan tas i anspråk, och någon konkursrättslig lösning

på de problem som kan uppkomma vid abandonering av egendom i samband med

konkurs har av naturliga skäl inte lagts fram i förslaget till miljöbalk.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser utskottet att det är angeläget att

få frågorna allmänt belysta och att behovet av lagstiftning klargörs. Det bör

ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang föranstalta om erforderligt

utredningsarbete. Ett sådant arbete bör syfta till att klarlägga behovet av

lagstiftning i ämnet och framlägga de lagförslag som kan finnas erforderliga.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som

sin mening ge regeringen till känna.

Förmånsrättsordningen m.m.

När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först utgå

för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig (s.k.

massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till

borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen.

Som nämnts i inledningen skiljer förmånsrättslagen mellan särskild och allmän

förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller vid utmätning och konkurs samt

belastar viss gäldenärens egendom. Särskild förmånsrätt följer bl.a. med

företagshypotek, varmed avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en

näringsidkares lösa egendom, och med inteckning i fast egendom. Allmän

förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i

gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har exempelvis under vissa

förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på lön. Särskild

förmånsrätt har i princip företräde framför allmän förmånsrätt.

Vad gäller löneskyddet i konkurs genomfördes vissa ändringar i lagstiftningen

den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. LU34). Ändringarna i förmånsrättslagen

innebar en begränsning av omfattningen av de lönefordringar som kan ersättas

genom lönegarantin. Vidare togs regler mot missbruk in i lönegarantilagen.

Ytterligare ändringar när det gäller löneförmånsrätten och lönegarantin

beslutades år 1995 respektive år 1997, i huvudsak för att åstadkomma en bättre

överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och EG-

direktivet på området (prop. 1994/95:180, bet. LU30 och prop. 1996/97:102, bet.

LU19).

Flera av de i ärendet aktuella motionerna gäller ändringar i

förmånsrättsordningen.

I motion 1996/97:L212 anför Bengt Harding Olson (fp) att

förmånsrättsordningen är orättvis mot småföretagarna. Denna kategori företagare

är ofta leverantörer till andra företag och får som regel ingen utdelning alls

på sina leverantörsfordringar vid gäldenärens konkurs, vilket många gånger

innebär ett hot mot småföretagarnas existens. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om förmånsrätt för leverantörsfordringar (yrkande 6).

Enligt motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) är

förmånsrättsordningen inte avpassad för att underlätta möjligheterna till

företagsrekonstruktion. Borgenärer med prioriterad ställning i konkurs saknar

ofta incitament att agera för att i god tid rekonstruera ett företag i kris.

För dessa, menar motionärerna, framstår konkurs som ett mer lockande

alternativ. I motionen yrkas ett tillkännagivande om att förmånsrättslagen

ändras så att antalet förmånsrätter starkt begränsas (yrkande 2).

I motionerna 1996/97:N269 och 1997/98:Fi205, båda av Carl Bildt m.fl. (m),

yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen om att förmånsrätten för

skatter och allmänna avgifter avskaffas (yrkandena 20 respektive 9). En sådan

förändring skulle, enligt motionärernas mening, underlätta möjligheterna till

företagsrekonstruktion genom att staten motiverades att rädda företag från

konkurs.

Samma tankegångar förs fram i motion 1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp). I motionen anförs att förmånsrättsordningen bör ändras även så att

kreditinstituten får ett starkare intresse av att medverka till rekonstruktion

snarare än konkurs. Ett tillkännagivande begärs i enlighet med det anförda

(yrkande 10).

Margit Gennser (m) yrkar i motion 1996/97:L311 ett tillkännagivande om att

leverantörsfordringar bör ges förmånsrätt före skattefordringar.

Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) anför i motion 1997/98:L303 att

det skedde alltför stora försämringar i arbetstagares löneskydd, bl.a. genom de

ändringar i förmånsrättslagen som infördes den 1 juli 1994. Mot bakgrund av

dessa försämringar bör en översyn göras av gällande regler för arbetstagares

förmånsrätt och lönegarantin.

I december 1995 tillkallade regeringen en kommitté som skall utreda frågor om

förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek (dir.

1995:163, 1997:26 och 1997:82). Kommittén, som antagit namnet

Förmånsrättskommittén, har som huvuduppgift att ta ställning till dels om

statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om

företagshypotek bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om

arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att

statens kostnader för lönegarantin ökar. De samhällsekonomiska konsekvenserna

av eventuella ändringar i förmånsrättsordningen skall övervägas, bl.a. hur

kreditgivningen till företagen påverkas. En strävan bör enligt direktiven vara

att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade att

rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas. Inriktningen bör vara att

de oprioriterade borgenärernas situation helst skall stärkas.

Förmånsrättskommitténs arbete skall vara slutfört senast den 30 september 1998.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar utskottet att det i

Förmånsrättskommitténs uppdrag ingår att överväga ändringar i

förmånsrättsordningen i alla de avseenden som berörs i de nu aktuella

motionsyrkandena. Resultatet av kommitténs arbete bör, enligt utskottets

mening, inte föregripas genom några uttalanden eller andra åtgärder från

riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L212

yrkande 6, 1996/97:L309 yrkande 2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10,

1996/97:N269 yrkande 20, 1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9.

Återtagandeförbehåll

En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla separationsrätt i köparens

konkurs eller vid utmätning hos denne genom att förbehålla sig äganderätten

till varan tills denna blivit fullt betald. Ursprungligen torde denna princip

ha haft sin grund i förbehållet av just äganderätt. Numera anses det dock klart

att separationsrätten inte är beroende av att äganderätt förbehållits. Genom

rättspraxis har det sålunda slagits fast att det är tillräckligt att säljaren

förbehållit sig rätten att återta varan om den inte betalas, s.k.

återtagandeförbehåll. Det anförda innebär att enligt gällande rätt är ett

återtagandeförbehåll i ett köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan

är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna

skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till säljaren. Som

ett viktigt undantag gäller dock att någon sådan rätt inte tillkommer säljaren

när köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning

genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare.

I de två i huvudsak likalydande motionerna 1996/97:L310 och 1997/98: L304,

båda av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd), behandlas frågan om den

sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll. I motionerna framhålls att

leverantörerna, av vilka många är småföretag, har en utsatt position när deras

beställare går i konkurs. En mycket liten del av utdelningen i konkurs går till

de oprioriterade borgenärerna, till vilka leverantörerna räknas. Ett sätt att

påtagligt förbättra leverantörernas ställning vore, enligt motionärerna, att

stärka det sakrättsliga skyddet för återtagandeförbehåll. Vid en jämförelse med

andra länder framstår skyddet i Sverige som svagt. En sådan reform skulle också

vara ett verksamt medel mot de s.k. bekvämlighetskonkurserna, som bl.a.

kännetecknas av att konkursbolaget strax före konkursen beställer ett stort

antal varor för att förbättra bolagets ställning gentemot banken. Genom att

förbättra möjligheterna för leverantörer att återta varor vid köparens konkurs

skulle man, menar motionärerna, också undvika de kapitalförluster som en

försäljning i konkurs i allmänhet innebär. I motionerna yrkas

tillkännagivanden i enlighet med det anförda.

Frågan om separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll har

övervägts av Kommissionslagskommittén. I kommitténs slutbetänkande (SOU

1988:63) Kommission och dylikt föreslås inte någon principiell förändring

beträffande förutsättningarna för sådan separationsrätt.

Kommissionslagskommitténs slutbetänkande är nu föremål för beredning i

Regeringskansliet varvid, enligt vad utskottet erfarit, behovet av särskilda

regler om separationsrätt i vissa fall övervägs. En lagrådsremiss har aviserats

till våren 1998.

Enligt utskottets mening bör inte de pågående övervägandena med anledning av

Kommissionslagskommmitténs slutbetänkande föregripas, och utskottet avstyrker

bifall till motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304.

Omprövning av lönegaranti

Om bevakning inte förekommer i en konkurs skall förvaltaren enligt 16 §

lönegarantilagen (1992:497) snarast pröva och meddela beslut i frågan om en

fordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Om en arbetstagare är

missnöjd med förvaltarens beslut får han enligt 29 § väcka talan mot staten

inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Talan skall enligt 32 §

väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. I konkurser med

bevakning avgörs frågan om lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt genom

bevaknings- och anmärkningsförfarandet.

Enligt den ordning som gällde före den nuvarande lönegarantilagens tillkomst

avgjordes lönegarantifrågorna i konkurser utan bevakning av

kronofogdemyndigheten. Myndighetens beslut kunde överklagas till hovrätten.

Handläggningen vid kronofogdemyndigheten omfattas av förvaltningslagens

bestämmelser.

Några bestämmelser om förvaltarens handläggning finns inte i den nuvarande

lönegarantilagen. I lagstiftningsärendet (prop. 1991/92:139 s. 32) uttalade

departementschefen, att när så erfordras kan ledning i stället sökas i vad som

gäller enligt förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelserna i 27 §

förvaltningslagen innebär följande. Finner en myndighet att ett beslut, som den

har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya

omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra

beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till en

nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller även om beslutet

överklagats, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall

gälla (inhibition). Skyldigheten gäller inte om myndigheten har överlämnat

handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns

skäl mot att myndigheten ändrar beslutet.

Att myndigheten skall ändra beslutet innebär att - om förutsättningarna för

omprövning enligt 27 § förvaltningslagen är uppfyllda och inget av de angivna

undantagen är tillämpligt - den skall meddela ett nytt beslut som helt eller

delvis återkallar eller ändrar det tidigare beslutet (Hellners och Malmqvist,

Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4 uppl., s. 338).

Omprövningsskyldigheten gäller oberoende av begäran och i princip oavsett om

beslutet överklagas eller inte. Den avser även beslut som vunnit laga kraft.

Av de i förvaltningsrättslig praxis och litteratur utvecklade principerna

rörande negativ rättskraft följer att en myndighet har rätt att häva ett

avslagsbeslut som den själv fattat och ta upp ärendet till förnyad prövning.

Den förnyade prövningen kan ske på enskild parts initiativ - t.ex. efter ny

ansökan om samma förmån - eller på myndighetens eget initiativ. Grund för

omprövning kan exempelvis vara nytillkomna omständigheter, konstaterande att

brister förekommit i ärendets handläggning eller att myndigheten ändrat sin

uppfattning i sakfrågan inom ramen för sitt fria skön (Westerberg, Allmän

förvaltningsrätt, 3 uppl., s. 82 och Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 16

uppl., s. 81-82). I fall där en part som har fått avslag på en ansökan om en

förmån återkommer med en uttrycklig begäran om att myndigheten skall pröva

saken på nytt anses myndigheten skyldig att göra en ny sakprövning. Myndigheten

är således skyldig att besvara varje sådan begäran genom ett nytt beslut

oavsett om det tidigare beslutet bör ändras eller inte (Hellners och Malmqvist,

s. 335).

I motion 1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs en ändring av 29 §

lönegarantilagen. Enligt motionärerna kan en arbetstagare kringgå talefristen

genom att begära omprövning av ett beslut om lönegaranti som förvaltaren

fattat. Eftersom rätten att begära omprövning inte är tidsbegränsad kan detta

leda till betydande olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet

genom att frågan om rätt till lönegaranti hålls öppen under lång tid. En

lagändring bör ske av innebörd att utgången av talefristen i 29 §

lönegarantilagen definitivt sätter punkt för gäldenärens rätt att angripa ett

lönegarantibeslut som konkursförvaltaren fattat. Motionärerna pekar i

sammanhanget på regeln i 34 § tredje stycket lagen (1996:242) om

domstolsärenden enligt vilken omprövning av ett beslut som tingsrätt fattat i

ett domstolsärende inte får ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan

tiden för överklagande av beslutet har gått ut.

Det aktuella spörsmålet har, som också påpekats i motionen, varit föremål för

ett avgörande av Justitieombudsmannen (JO:s ämbetsberättelse 1996/97 s. 130). I

beslutet anförde JO bl.a. följande.

En konkursförvaltare är inte någon förvaltningsmyndighet och omfattas därför

inte av förvaltningslagens bestämmelser. Förvaltarens handhavande av

lönegarantifrågor utgör emellertid - som framhållits ovan - myndighetsutövning

och beslut i frågan om en fordran i konkurs skall betalas genom garantin kan

jämställas med andra myndighetsbeslut om ekonomiska förmåner. Före

lönegarantilagens tillkomst hade arbetstagaren möjlighet att få sin sak prövad

på nytt av kronofogdemyndigheten i enlighet med bestämmelsen i 27 §

förvaltningslagen eller principen att avslagsbeslut inte vinner negativ

rättskraft. Med tanke på lagens sociala syften kan det inte ha varit

lagstiftarens avsikt att arbetstagaren skulle komma i ett sämre läge i detta

avseende på grund av att beslutanderätten flyttades till förvaltaren. Mot denna

bakgrund bör enligt min uppfattning de förvaltningsrättsliga bestämmelser och

principer som jag har redogjort för gälla vid förvaltarens handläggning av

lönegarantifrågor. I fall där konkursförvaltaren helt eller delvis avslagit en

begäran från arbetstagaren om betalning genom garantin får alltså förvaltaren

anses ha skyldighet att ta ställning till en begäran från arbetstagaren om en

ny prövning av lönegarantifrågan. Om arbetstagaren är missnöjd med förvaltarens

ställningstagande kan han väcka talan mot staten i enlighet med bestämmelserna

i 29 § lönegarantilagen.

I beslutet anförde JO vidare att när talan väckts vid tingsrätten enligt 29 §

lönegarantilagen har förvaltaren självfallet inte längre möjlighet att ompröva

sitt beslut. Frågan om betalning avgörs då av tingsrätten. Av detta följer att

förvaltaren även får anses skyldig att fatta beslut med anledning av en begäran

om omprövning, som framställs sedan konkursen är avslutad om kravet på

betalning blivit känt under konkursens gång.

Utskottet anser för sin del att innebörden av gällande rätt såsom den

redovisats i det ovan angivna JO-beslutet inte bör ge anledning till några

erinringar. Utskottet delar således inte den uppfattning som uttrycks i motion

1997/98:L301 att rättsläget bör ändras. Vad gäller hänvisningen i motionen till

omprövningsreglerna i lagen om domstolsärenden vill utskottet endast framhålla

att det inte utan vidare går att göra paralleller mellan

förvaltningsförfarandet och handläggningen av rättsvårdsärenden vid domstol,

vilka i åtskilliga hänseenden bestäms av de processuella regler som finns i

rättegångsbalken.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:L301.

Företagsrekonstruktion

Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, som trädde i kraft den 1 september

1996, innefattar ett nytt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder

kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter

till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl

åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med borgenärerna i

form av offentligt ackord. Under den tid som en företagsrekonstruktion pågår

har näringsidkaren i princip skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas

sida och mot att avtalsmotparter häver ingångna avtal. När en domstol beslutar

om företagsrekonstruktion skall den samtidigt utse en rekonstruktör. Dennes

uppgift är att utreda näringsidkarens problem och att lämna förslag till hur

problemen skall lösas. Borgenärerna är garanterade insyn i och möjligheter att

påverka rekonstruktionsförfarandet.

I motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att

lagen om företagsrekonstruktion inte är avpassad för de mindre företagens

behov. Rekonstruktionsförfarandet tar, enligt motionärernas mening, för lång

tid och är kostsamt både för gäldenären och borgenärerna. För att underlätta

rekonstruktion av mindre företag krävs ett enklare och billigare system. I

motionen yrkas ett tillkännagivande om en alternativ form för rekonstruktion av

mindre företag (yrkande1).

Utskottet erinrar om att en motion med liknande inriktning behandlades av

utskottet våren 1996 i lagstiftningsärendet rörande lagen om

företagsrekonstruktion (bet. 1995/96:LU11). I betänkandet anförde utskottet att

det då framlagda lagförslaget i huvudsak hade en utformning som bör kunna

tillgodose de stora och medelstora företagens behov. Om lagstiftningen skulle

komma att medge en tillräckligt flexibel tillämpning och möjliggöra

rekonstruktioner även för små företag var emellertid, enligt utskottets

uppfattning, inte helt säkert. I sammanhanget måste emellertid, anförde

utskottet, beaktas att ett rekonstruktionsförfarande har störst betydelse för

något större företag helt enkelt därför att möjligheterna till rekonstruktion

där oftast är betydligt bättre. Ett större företag kan ha en administration och

produktion som rymmer tillräckliga möjligheter till flexibilitet och

förändring. Ett sådant företag kan också ha bättre förutsättningar än ett

mindre att erbjuda säkerhet för en fortsatt finansiering av rörelsen. Det är,

fortsatte utskottet, givet att en blygsam om än yrkesmässig ekonomisk

verksamhet som en enskild person bedriver däremot ofta inte ger utrymme för

alternativa lösningar och knappast heller för ny kredit. Osäkerheten vad gäller

de mindre företagen i det berörda hänseendet borde enligt utskottets mening

inte föranleda att en mycket angelägen reform om företagsrekonstruktion sköts

på en obestämd framtid i avvaktan på att frågan om särskilda regler för ett

förenklat rekonstruktionsförfarande utreddes.

I betänkandet pekade utskottet särskilt på att regeringen framhållit att de

lösningar som förordades i propositionen kunde sägas vara begränsade till vad

som bedömts vara nödvändigt för att företagsrekonstruktioner skall kunna vinna

tilltro som ett lämpligt sätt att utan konkurs åtgärda ett företags

betalningssvårigheter. En del förslag om längre gående, eller i vissa avseenden

annorlunda utformade, åtgärder som framförts från olika håll kunde dock,

menade regeringen, ha fog för sig. Regeringen uteslöt därför inte att en

framtida utvärdering av det rekonstruktionsförfarande som föreslogs kunde leda

till att vissa av de förslag som då inte framlades kunde få förnyad aktualitet

senare. Mot denna bakgrund ansåg sig utskottet ha goda skäl att utgå från att

regeringen är uppmärksam på frågan huruvida lagstiftningen är ändamålsenlig och

verksam även för mindre företag. Om det därvid skulle visa sig att särskilda

lagstiftningsåtgärder är påkallade förutsatte utskottet att regeringen

återkommer till riksdagen med erforderliga förslag. Med det anförda avstyrkte

utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet utgår fortfarande från att regeringen är uppmärksam på frågan om

lagen om företagsrekonstruktion är ändamålsenligt utformad för de mindre

företagens behov och att regeringen återkommer med erforderliga lagförslag om

det visar sig påkallat. Även om Förmånsrättskommitténs arbete inte är särskilt

inriktat på de små företagens möjligheter till företagsrekonstruktion torde de

förslag som kommittén kan komma att lägga i syfte att underlätta

företagsrekonstruktioner i allmänhet även få betydelse för de mindre företagens

möjligheter till rekonstruktion. Förmånsrättskommitténs arbete skall nämligen

syfta till att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade

att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas (dir. 1995:163).

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning att nu föreslå

några särskilda åtgärder med den inriktning som förespråkas i motion

1996/97:L309 yrkande 1, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Vissa frågor om skuldsanering

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994,

infördes möjligheter för privatpersoner att under vissa förutsättningar helt

eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet.

LU26). Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är

insolvent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina

skulder (4 § första stycket 1). Vidare krävs att det vid en allmän bedömning

framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (4 § första stycket

2). Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder,

omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för

att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna

samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av

skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som i

huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv

försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall

därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall

gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om frivillig

skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären

tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering

som godtas av samtliga borgenärer. Kronofogdemyndigheten skall fastställa ett

sådant förslag. Om någon borgenär motsätter sig förslaget, skall

kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg

skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering enligt lagen

skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för gäldenären. En sådan

betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som regel fem år skall

leva på existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma

borgenärerna till godo.

I motion 1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) anförs att

skuldsaneringslagen inte fyller sitt syfte, bl.a. därför att det som

förutsättning för att beviljas skuldsanering gäller ett för högt minimibelopp

beträffande skuldernas storlek. Motionärerna menar att hänsyn inte tas till

olika individuella faktorer av betydelse för betalningsförmågan.

Motionsyrkandet innebär att riksdagen skall besluta om ett minimibelopp om 30

000 kr för beviljande av skuldsanering (yrkande 1).

Utskottet vill framhålla att kravet på att gäldenären skall vara insolvent

och så skuldsatt att han eller hon inte förmår betala sina skulder inom

överskådlig tid innebär ett krav på s.k. kvalificerad insolvens. Som uttalades

i lagstiftningsärendet är det inte önskvärt eller ens möjligt att i lag

fastställa en beloppsgräns för att skuldsanering skall komma i fråga (prop.

1993/94:123, bet. LU26). Det som är en orimligt stor skuldbörda för en person

är inte anmärkningsvärt stor för en annan. Det kvalificerade

insolvensrekvisitet kan vara uppfyllt även vid förhållandevis låg skuldsättning

när det gäller personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst. Det bör dock

understrykas att det skall vara fråga om nettoskuldbördan, dvs. den skuldbörda

som återstår när gäldenären har realiserat den egendom som han eller hon eller

gäldenärens familj inte är i oundgängligt behov av.

I sammanhanget vill utskottet peka på att Högsta domstolen nyligen prövat

innebörden av det kvalificerade insolvensrekvisitet (rättsfallet NJA 1997 s.

229). Målet gällde en kvinna vars skuldbörda bestod av bankskulder på

108 000 kr. Kronofogdemyndigheten avslog hennes ansökan om skuldsanering på den

grunden att villkoren enligt 4 § skuldsaneringslagen inte var uppfyllda.

Tingsrätten och hovrätten avslog överklaganden från gäldenären. Högsta

domstolen konstaterade att i ljuset av uttalandena i förarbetena framstod den

ifrågavarande skulden som liten. Kravet på kvalificerad insolvens kunde enligt

Högsta domstolen i allmänhet inte anses uppfyllt när den samlade skulden är av

denna storleksordning och gäldenären saknar försörjningsbörda och har fasta

inkomster som uppgår till 10 000 kr per månad före skatt. Av ett i målet

ingivet läkarintyg framgick emellertid att gäldenären på grund av sjukdom hade

en varaktigt nedsatt arbetsoförmåga som gjorde att hon inte hade förmåga att

betala sin skuld inom överskådlig tid. Det fanns därför inte grund för

kronofogdemyndigheten att avslå hennes ansökan om skuldsanering. Högsta

domstolen förordnande sålunda att skuldsanering skulle inledas och visade målet

åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning.

Enligt utskottets mening ger gällande rätt utrymme för en nyanserad bedömning

av det kvalificerade insolvenskriteriet, och det saknas anledning att överväga

någon förändring av lagregleringen på denna punkt. Utskottet utgår från att

regeringen är uppmärksam på frågan och noga följer hur kravet på kvalificerad

insolvens utvecklas i praxis.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L305 yrkande

1.

Utskottet övergår härefter till att behandla en fråga som gäller statens

borgenärsfunktion vid skuldsanering såvitt avser studieskulder. I 2 § lagen

(1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. stadgas att beslut om att

anta förslag om ackord eller godta förslag om frivillig skuldsanering fattas av

skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Förslag

om frivillig skuldsanering får enligt 3 § tredje stycket godtas om

förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är uppfyllda.

Skattemyndighetens behörighet att under dessa förutsättningar godta förslag om

frivillig skuldsanering gäller endast vid handläggningen hos

kronofogdemyndigheten i det andra steget av skuldsaneringsförfarandet. I det

första oreglerade steget gäller att skattemyndigheten kan sätta ned sin fordran

endast om det är till fördel för det allmänna.

I den nyligen avlämnade propositionen 1997/98:65 (avsnitt 7) har regeringen

föreslagit en ändring i lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m.

varigenom uppgiften att företräda det allmänna som borgenär i fråga om skatter

och avgifter vid skuldsanering fr.o.m. den 1 juli 1998 flyttas från

skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. I propositionen föreslås också

att i det första oreglerade steget av skuldsanering betalningsskyldigheten för

skatter och avgifter m.m. skall kunna sättas ned om förutsättningarna för

skuldsanering är uppfyllda, även om det inte kan anses vara till fördel för det

allmänna. Förslaget innebär att förutsättningarna för att staten skall kunna gå

med på skuldsanering är desamma i steg 1 och steg 2.

Studieskulder kan i princip ingå i en skuldsanering. För den del av

studieskulden som vid tidpunkten då skuldsanering inleds ännu inte är förfallen

till betalning skall emellertid normalt bestämmas att den delen inte skall

omfattas av skuldsaneringen. I så fall tas hänsyn till detta när man bestämmer

vad gäldenären skall få förbehålla sig för egen del i samband med att

betalningsplanen upprättas. Många gånger kan det främja en skuldsanering att

gäldenären beviljas anstånd med återbetalningen av studielån under den tid en

betalningsplan löper. Det är därför enligt vad som uttalats i samband med

skuldsaneringslagens tillkomst (prop. 1993/94:123 s. 119) av vikt att

kronofogdemyndigheten inhämtar besked från Centrala studiestödsnämnden huruvida

anstånd har beviljats eller kan komma att beviljas.

I motion 1997/98:L305 anför Per Rosengren m.fl. (v) att skattemyndigheterna i

allmänhet är negativa till frivillig skuldsanering. I motionen välkomnas därför

de överväganden som pågår att föreslå en överflyttning av rätten att företräda

det allmänna vid skuldsanering från skattemyndigheten till

kronofogdemyndigheten. Enligt motionärernas mening är det önskvärt att

kronofogdemyndigheten får företräda staten vid skuldsanering även såvitt avser

fordran på återbetalning av studiemedel. I motionen yrkas ett tillkännagivande

härom (yrkande 2).

Fordringar på återbetalning av studiemedel enligt studiestödslagen (1973:349)

intar i fråga om ackord och skuldsanering en särställning till följd av att

lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. inte gäller i fråga om sådana

fordringar. Beträffande dessa företräder Centrala studiestödsnämnden staten,

och nämnden tar ställning till om en uppgörelse om skuldsanering som omfattar

fordringar på återbetalning av studiemedel skall godtas. Regeringens förslag i

proposition 1997/98:65 om att överflytta statens borgenärsfunktion vid

skuldsanering från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten innebär inga

förändringar i fråga om statens borgenärsfunktion för stu- dieskulder.

Även i indrivningshänseende behandlas fordringar på återbetalning av

studiemedel på ett särskilt sätt. Sålunda har kronofogdemyndigheten beträffande

dessa fordringar inte befogenhet att t.ex. ansöka om konkurs eller bevaka

fordringarna i en konkurs, se 3 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m. Vidare handläggs, till skillnad från exempelvis krav på

skatter, indrivning av studieskulder endast viss tid hos kronofogdemyndigheten.

Om fordringarna inte blir betalda inom den bestämda tiden avslutas

indrivningsuppdraget hos kronofogdemyndigheten, och Centrala studiestödsnämnden

återupptar bevakning och annan handläggning beträffande återbetalningskraven.

Att skulder av nu aktuellt slag på detta sätt intar en särställning har att

göra med att skulderna på många sätt skiljer sig från andra typer av skulder.

Sålunda fördelas återbetalningsskyldigheten av studieskulder på lång tid, och i

studiestödslagen ges särskilda regler om bevakning av studiemedelsavgifter,

möjligheter till befrielse från eller nedsättning av betalningsskyldigheten och

om avskrivning av skulden.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte se att det skulle innebära några

särskilda fördelar med att Centrala studiestödsnämndens uppgifter i

skuldsaneringssammanhang övertogs av kronofogdemyndigheten, och utskottet

avstyrker därför bifall till yrkande 2 i motion 1997/98:L305.

Vissa utsökningsrättsliga frågor

Om en fordran eller något annat anspråk inte fullgörs frivilligt i rätt tid kan

fordringsägaren få biträde av kronofogdemyndigheten för att verkställa

anspråket. Till frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken hör i första

hand verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. Om exekutionstiteln

avser betalningsskyldighet verkställs den genom utmätning.

Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annnan

handräckning. Utöver de exekutiva uppgifterna enligt utsökningsbalken har

kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden enligt vissa andra

författningar, t.ex. lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och

avgifter samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit enligt

konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan

näringsidkare.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) enligt utsökningsbalken kan vara av två

slag - allmänna mål eller enskilda mål. Allmänna mål är i huvudsak mål om

uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer

staten. Utsökningsmål som inte är allmänna är enskilda. Ett utsökningsmål

uppkommer när någon ansöker om verkställighet av ett anspråk mot någon annan.

När det gäller hanteringen hos kronofogdemyndighen av mål som gäller

betalningsskyldighet handläggs de flesta allmänna mål lika och är föremål för

kontinuerlig bevakning och verkställighet tills de antingen är fullt betalda

eller har preskriberats. Enskilda mål handläggs i ettårsperioder med en

möjlighet för sökanden till förlängning.

I räntelagen (1975:635) regleras möjligheterna för den som har en

penningsfordran mot annan att få ränta på fordringen. Lagen gäller i den mån

något annat inte har avtalats mellan parterna eller annars är föreskrivet i

särskilda bestämmelser. Huvudregeln enligt räntelagen är att ränta på en

fordran inte utgår för tid innan fordringen är förfallen till betalning. I

lagen ges ett antal regler för hur räntan skall beräknas när betalning inte

sker i rätt tid. I enlighet med dessa regler löper i princip ränta på en

fordran även sedan betalningskravet har lämnats in till kronofogdemyndigheten

för indrivning.

I motion 1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (båda s) begärs en

översyn av möjligheterna till ränta under den tid ett ärende ligger hos

kronofogdemyndigheten för indrivning. Motionärerna anser att ytterligare

ränteskuld många gånger leder till en förvärrad ekonomisk situation för

privatpersoner och försvårar utsikterna till en sanering av skulderna.

Utskottet vill först peka på att det enligt gällande rätt finns vissa

möjligheter till befrielse från eller jämkning av ränta. I

skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19 kap. 11

§ regleras sålunda möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från

förseningsavgift och kostnadsränta. Vidare är det genom 36 § avtalslagen

(1915:218) möjligt att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor.

Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till senare inträffade

förhållanden för det fall tillämpningen av det ursprungliga avtalsvillkoret i

ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som oskäligt. Av 8 §

räntelagen (1975:635) framgår att räntan får jämkas om en gäldenär på grund av

sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över

varit förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full

ränta med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt. I 6 §

skuldsaneringslagen stadgas att en skuldsanering medför att rätten till ränta

eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av skuldsaneringen bortfaller för

tiden efter det att beslut om att inleda skuldsanering fattats.

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av

Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,

Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen.

Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba

grundläggande regleringar om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i

vidare mån än som följer av gällande lagstiftning. För det fall den totala

skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att det saknas möjlighet att

komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa personer att söka skuldsanering.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker Riksskatteverket motionen.

Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna

för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Verket har dock

svårt att se hur sådana regler skall utformas utan att lagtekniska problem i

avtalsrätten uppstår. Verket erinrar om 8 § räntelagen och att

skuldsaneringslagen är ett incitament för fordringsägare att på frivillig väg

komma överens om en fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan

betala enligt det ursprungliga kreditavtalet. Konsumentverket påpekar också att

en fordringsägare många gånger har ett berättigat intresse av ett

påtryckningsmedel i form av dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man

inte kan förfoga över kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av

möjligheten att undslippa kostnader för en kredit eller en obetald fordran. Det

föreligger enligt Konsumentverket även en risk att kreditgivarna kommer att

kompensera en kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga

krediträntan.

Finansbolagens Förening anser att det saknas bärande motiv att medge

privatpersoner räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av

kronofogdemyndighet. Enligt föreningen innebär förslaget ett allvarligt brott

mot den grundläggande principen att skulder skall betalas. Föreningen påpekar

att ett ärende hos kronofogdemyndigheten inte sällan tar i anspråk ett år eller

mer. En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp,

särskilt för kreditgivare som är specialiserade på kreditgivning till

privatpersoner. Föreningen framhåller också att det finns regler om s.k.

beneficium till säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för

att tillgodose sina mest elementära behov. Vidare pekar föreningen på

skuldsaneringslagen och menar att det inte finns behov av någon ytterligare

form för skuldbefrielse.

Även Svenska Bankföreningen anser det uteslutet att man vid sidan av det

egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en diskretionär möjlighet för

kronofogdemyndigheten att ?skuldsanera? inom ramen för något annat förfarande,

t.ex. ärenden om betalningsföreläggande. Motionen bör därför enligt föreningen

avslås.

Samma inställning har Svenska Inkassoföreningen. Föreningen påpekar att för

gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och

skuldsanering till förfogande. I konkurs beräknas utdelning endast på skulder

som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande

räntor. Borgenärer har ett intresse av att agera snabbt och adekvat om en

fordran inte betalas på förfallodagen. Motionärernas önskemål skulle emellertid

verka i motsatt riktning.

Utskottet har ingen annan uppfattning än remissinstanserna och avstyrker

bifall till motion 1997/98:L711.

Härefter behandlar utskottet en verkställighetsfråga som aktualiseras i

motion 1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (båda s). I motionen

hänvisas till ett uppmärksammat fall där en hotellgäst vägrade att avflytta

från ett hotellrum trots uppsägning och uppmaning från hotellägaren. Denne

ansökte vid tingsrätt om stämning på hotellgästen och yrkade att hotellgästen

måtte omedelbart avflytta från hotellrummet. I motionen yrkas att reglerna ses

över i syfte att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster.

Utskottet vill erinra om att kronofogdemyndigheten har möjligheter att

besluta att en nyttjanderättshavare skall flytta från en bostadslägenhet eller

annat utrymme i byggnad enligt det förenklade förfarande som regleras i lagen

(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Förutsättningar för ett

utslag om avhysning enligt denna lag är emellertid att det inte råder någon

egentlig tvist mellan parterna i målet. Om hyresgästen har invändningar

exempelvis att besittningsrätten kvarstår kan endast allmän domstol pröva

tvisten. Det finns också vissa möjligheter till beslut om avhysning enligt

lagen om betalningsföreläggande och handräckning vid s.k. olovlig

besittningsrubbning. Hit räknas fall där någon olovligen har satt sig i

besittning av en fastighet eller en bostadslägenhet, exempelvis bemäktigat sig

en rivningslägenhet. Det förtjänar att framhållas att även det summariska

förfarandet för avhysning är omgärdat av vissa bestämmelser till skydd för

nyttjanderättshavarens besittning, t.ex. angående möjligheten att återvinna

hyresrätten. Vidare skall kronofogdemyndigheten, särskilt om det gäller en

bostad, vid verkställigheten ta hänsyn till svarandens sociala situation och

anstånd kan beviljas med avflyttningen.

Utskottet kan inte finna annat än att nuvarande lagstiftning är utformad på

ett ändamålsenligt sätt i fråga om möjligheterna till avhysning, och utskottet

avstyrker bifall till motion 1996/97:L308.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L301, 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3

samt 1997/98:L302,

res. 1 (m)

2. beträffande avstående av egendom i konkurs

att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande ändringar i förmånsrättsordningen

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L212 yrkande 6, 1996/97: L309 yrkande

2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10, 1996/97: N269 yrkande 20,

1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9,

4. beträffande återtagandeförbehåll

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304,

5. beträffande omprövning av lönegaranti

att riksdagen avslår motion 1997/98:L301,

res. 2 (m)

6. beträffande företagsrekonstruktion

att riksdagen avslår motion 1996/97:L309 yrkande 1,

7. beträffande förutsättningar för skuldsanering

att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 1,

res. 3 (v)

8. beträffande studieskulder vid skuldsanering

att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 2,

res. 4 (v, mp)

9. beträffande ränta vid indrivning

att riksdagen avslår motion 1997/98:L711,

10. beträffande avhysning

att riksdagen avslår motion 1996/97:L308.

Stockholm den 3 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin

(m).

Reservationer

1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (mom. 1)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?När nu? och på

s. 7 slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1997/98:L302 har till följd av de senaste årens höga

antal konkurser stora brister uppmärksammats i nuvarande konkurssystem.

Problemen har visserligen medfört att vissa initiativ tagits i olika sammanhang

för översyn av regelverket på området. Dessa initiativ är emellertid enligt

utskottets mening inte tillräckligt långtgående, och man är från regeringens

sida alltför bunden till den nuvarande ordningen. Detta synsätt har satt sin

prägel på direktiven för den nu pågående utredningen av främst

konkurstillsynen. Utskottet anser att konkurshanteringen måste bli föremål för

en mer allsidig och förutsättningslös omprövning med inriktningen att statens

inflytande över konkursförfarandet begränsas till att avse frågor där privata

lösningar inte är tillräckliga.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet i likhet med motionären att en

parlamentarisk kommitté bör tillsättas för att utreda en reform av

konkurshanteringen med helt ny inriktning.

En sådan översyn bör, enligt vad som anförs i motionen, syfta till att

borgenärernas intressen sätts i förgrunden. Det är borgenärerna som i främsta

rummet berörs av en konkurs och det är därför viktigt att konkursreglerna

möjliggör att borgenärerna garanteras insyn i och kontroll över

konkursförfarandet. Genom att stärka borgenärernas inflytande får dessa en roll

som motsvarar aktieägarnas funktion i aktiebolag. En sådan utveckling skulle

innebära att ?samhällsintresset?, som i dag manifesteras genom de

prioriteringar som konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten åläggs, kommer i

bakgrunden till förmån för de enskilda intressena. För aktiebolagens del finns

- genom bolagens egna organ, revisorernas roll och Patent- och regi-

streringsverkets uppgifter - ett fungerande system för ömsesidig kontroll och

balans mellan olika intressen. Som förordas i motionen bör detta system vara en

förebild för konkurshanteringen. Ett annat reformönskemål, som utskottet finner

viktigt, är att öka inslaget av konkurrens när det gäller tillsättningen av

konkursförvaltare. Det är dessutom angeläget att utnyttja privata alternativ

för tillsynsverksamheten. Härigenom skulle, som framhålls i motionen,

tillsynsfunktionen bli mer flexibel. Utredningen bör redovisa sitt uppdrag

senast den 30 december 1998 och därvid framlägga erforderliga lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:

L302 samt med anledning av motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena

2 och 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L302 samt med anledning av

motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Omprövning av lönegaranti (mom. 5)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?motion 1997/98:L301? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att gällande ordning inte är

tillfredsställande. Den i princip obegränsade rätten för en arbetstagare att

begära omprövning av förvaltarens beslut om lönegaranti innebär att tidsfristen

för överklagande av sådana beslut kan kringgås och att beslut som vunnit laga

kraft kan sättas ur spel. Som framhålls i motionen kan detta medföra betydande

olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet genom att frågan om

garantiersättning hålls öppen under mycket lång tid.

Enligt utskottets mening är sålunda en lagändring erforderlig som innebär att

någon rätt till omprövning inte föreligger sedan tiden för talan mot

förvaltarens beslut i en lönegarantifråga gått ut. Ändringen bör ske genom ett

tilllägg till 29 § lönegarantilagen. En förebild för en sådan reglering finns,

som motionärerna påpekar, i 34 § tredje stycket lagen om domstolsärenden.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande omprövning av lönegaranti

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

3. Förutsättningar för skuldsanering (mom. 7)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet

vill? och på s. 17 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att skuldsaneringslagen inte fyller

sitt syfte därför att det tillämpas ett för högt minimibelopp beträffande

skuldernas storlek som villkor för skuldsanering. Den låsning till 200 000 kr

som i dag görs i praxis innebär, som framhålls i motionen, att man inte kan ta

hänsyn till individuella faktorer. Det finns personer med ett sammanlagt

skuldbelopp på 30 000-40 000 kr som inte förmår ta sig ur sin skuldsituation.

Som förutsättning för att skuldsanering skall komma i fråga bör, i enlighet med

vad som anförs i motionen, i stället ett minimibelopp för skuldernas storlek om

30 000 kr gälla. Det får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med

denna inriktning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305

yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förutsättningar för skuldsanering

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Studieskulder vid skuldsanering (mom. 8)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Fordringar på?

och på s. 19 slutar med ?motion 1997/98:L305? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att regeringens förslag i proposition 1997/98:65 om

att överflytta statens borgenärsfunktion vid skuldsanering från

skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten inte innebär några förändringar i

fråga om statens borgenärsfunktion för studieskulder. I likhet med motionärerna

anser utskottet att det är olyckligt att kronofogdemyndigheten i fortsättningen

inte får företräda staten vid skuldsanering såvitt avser studieskulder när

myndigheten tilldelas borgenärsfunktionen i fråga om övriga skulder. Att på

detta sätt särbehandla studieskulderna torde försvåra studerandes

skuldsituation och inte gagna möjligheterna till skuldsanering. Med hänsyn till

det anförda bör kronofogdemyndigheten få företräda staten som borgenär vid

skuldsanering även såvitt avser fordringar på återbetalning av studiemedel. Det

får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med denna inriktning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305

yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande studieskulder vid skuldsanering

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Företagsrekonstruktion

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anför:

Vi anser att åtgärder behöver vidtas på många områden för att förbättra

villkoren för företagandet.

En angelägen reform i detta syfte är att avskaffa förmånsrätten för skatter

och allmänna avgifter. Det skulle, som framhålls i motionerna 1996/97:N269 och

1997/98:Fi205, leda till omedelbara förbättringar av förutsättningarna för

företagande. Vi har emellertid inte reserverat oss till förmån för aktuella

delar av dessa motioner, eftersom frågorna för närvarande är föremål för

överväganden av Kommittén om förmånsrätt i konkurs, som skall vara klar med

sitt uppdrag senast den 30 september 1998.

Möjligheterna till företagsrekonstruktion bör enligt vår mening också

förbättras, framför allt genom att incitament skapas för fordringsägare att

följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag som är på väg in i en

ekonomisk kris. Detta är en mer framkomlig väg än nya, särskilda regler för

rekonstruktion av mindre företag, vilket medför ökade kostnader för förfarandet

och behov av ytterligare regleringar. I sammanhanget vill vi även peka på att

en förändring, i linje med vad som skett i Finland, av företagshypotekets

ställning i konkurs skulle ge banker och andra kreditinstitut med sådan

säkerhet anledning att i god tid agera för att rädda företag i ekonomiska

svårigheter. Även löneförmånsrätten bör utformas så att rekonstruktion av

livskraftiga företag underlättas.

Enligt vår mening är det genom åtgärder med nu angiven inriktning som

lagstiftningen om företagsrekonstruktion kan bli mer ändamålsenlig och

effektiv, till gagn även för mindre företags möjligheter till rekonstruktion.

Remissyttranden över motion 1997/98:L711

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgivits av

Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,

Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. Remissinstanserna har

därvid anfört följande.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen har inga synpunkter.

Riksskatteverket

Motionärerna anser att de regler som medför rätt att påföra privatpersoner

ränta på skuld från den dag ärendet lämnas in till kronofogdemyndighetern för

åtgärd skall ses över.

Det finns skäl att erinra om följande lagregler som tar sikte på befrielse

från och jämkning av ränta i vissa fall.

I skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19

kap. 11 § regleras möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från

förseningsavgift och kostnadsränta.

Genom 36 § avtalslagen (1915:218) är det möjligt att jämka eller åsidosätta

oskäliga avtalsvillkor. Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till

senare inträffade förhållande för det fall tillämpningen av det ursprungliga

avtalsvillkoret i ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som

oskäligt.

Av 8 § räntelagen (1975:635) framgår att om en gäldenär på grund av sjukdom,

arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit

förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full ränta

med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt, får räntan jämkas.

I 6 § skuldsaneringslagen (1994:334) stadgas att en skuldsanering medför att

rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av

skuldsaneringen bortfaller för tiden efter det att beslut om att inleda

skuldsanering fattats.

Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba

grundläggande regleringarna om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i

vidare mån som följer av gällande lagstiftning.

Eventuella ändringar med anledning av motionen bör i allt fall utformas på

ett sådant sätt att det inte framstår som stötande att någon ränta inte påförs.

Det måste således framstå som klart att gäldenären önskar göra rätt för sig men

saknar förmåga därtill. I detta hänseende kan gränsdragnings- och

utredningssvårigheter uppkomma.

För det fall den totala skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att

det saknas möjlighet att komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa

personer att söka skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. I detta sammanhang

prövas bl.a. om det är skäligt att bevilja skuldsanering varvid gäldenärens

försök att göra rätt för sig är en av många omständigheter som tillmäts

betydelse.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker RSV motionen 1997/98: L711.

Konsumentverket

Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna

för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Däremot har vi

svårare att se hur sådana regler ska utformas, vars syfte är att öppna en

möjlighet att under vissa förutsättningar inte påföra någon ränta på skuld som

gäller privatpersoner från den dag som ärendet ligger hos

kronofogdemyndigheten, utan att detta leder till lagtekniska problem i

avtalsrätten.

I detta sammanhang finns anledning att påminna om en något bortglömd

jämkningsregel i 8 § räntelagen (1975:635). Enligt stadgandet ges en möjlighet

att jämka påförd dröjsmålsräta om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet

eller liknande omständighet som han inte har kunnat råda över varit förhindrad

att betala i rätt tid. Sedan några år tillbaka gäller också skuldsaneringslagen

(1994:334), vilken har öppnat en möjlighet för djupt skuldsatta personer att

helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder. Lagen är

dock förhållandevis ny och man har ännu inte kunnat utvärdera lagens effekter

fullt ut.

Skuldsaneringslagen bygger delvis på frivillighet eftersom ett ingånget avtal

är civilrättsligt bindande för parterna. I slutändan kan dock domstol besluta

om tvingande skuldsanering mot borgenärens vilja. Även den nu föreslagna

räntefrysningen torde kräva beslut från domstol, om fordringsägaren inte

frivilligt avstår räntan enligt avtalet. Skuldsaneringslagen i sig är ett

incitament för fordringsägare att på frivillig väg komma överens om en

fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan betala enligt det

ursprungliga kreditavtalet. Enligt lagens förarbeten är det dessutom tänkt att

skuldsatta personer skall kunna få hjälp från sin kommun med att nå uppgörelser

med sina fordringsägare.

Det kan antas bli påtagliga problem med att fastställa de förutsättningar som

skall gälla för att ränta inte skall påföras på en skuld som ligger hos

kronofogdemyndigheten. När är det skäligt att räntan fryses? En fordringsägare

har många gånger ett berättigat intresse av ett påtryckningsmedel i form av

dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man inte kan förfoga över

kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av möjligheten att undslippa

kostnader för en kredit eller en obetald fordran.

Det föreligger även en risk att kreditgivarna kommer att kompensera en

kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga krediträntan.

Anledningen till att människor hamnar i denna situation är många gånger

kreditavtal där kreditgivaren har tillförsäkrat sig en mycket hög kreditränta.

Trots att den allmänna räntenivån är historiskt låg, marknadsförs fortfarande

konsumentkrediter med en effektiv ränta upp mot 35 %. Om låntagaren därtill

kommer i dröjsmål tillkommer ytterligare ränta och avgifter vilket medför att

en skuld snabbt kan öka. Man kan ifrågasätta huruvida konkurrensen

överhuvudtaget fungerar på marknaden för konsumentkrediter. Vi anser att det

kan finnas skäl att se över möjligheterna till att införa en reglering om max-

ränta, dvs. en övre gräns för den ersättning som en kreditgivare kan

tillförsäkra sig genom kreditavtalet. Enligt vad verket erfarit finns sådana

regler i andra länder, t.ex. Frankrike. Det förekommer diskussioner om detta

inom EU i samband med pågående översyn av konsumentkreditdirektivet.

Finansbolagens Förening

Sammanfattning

Föreningen anser att det saknas bärande motiv att medge privatpersoner

räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av

kronofogdemyndigheten.

Motionen

Motionärerna förespråkar att privatpersoner skall kunna befrias från skyldighet

att betala ränta som avser tid under vilken motsvarande fordran handläggs av

kronofogdemyndighet. Som motiv därför anför motionärerna att vissa personer

inte klarar av att betala sina skulder och att en sådan befrielse skulle öka

personernas betalningsförmåga och underlätta genomförandet av skuldsanering.

Föreningens bedömningar

Föreningen anser att förslaget innebär ett allvarligt brott mot den

grundläggande principen att skulder skall betalas. Ränta skiljer sig därvid

inte från andra skulder. Motionärernas förslag innebär en oacceptabel

egendomsöverföring från gäldenärer till borgenärer. Det kan därvid noteras att

ett ärende hos kronofogdemyndighet inte sällan tar i anspråk ett år eller mer.

En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp, särskilt

för kreditgivare som är specialiserad på kreditgivning till privatpersoner.

Överskuldsättning var en starkt bidragande orsak till finanskrisen som kom

att kosta skattebetalarna stora belopp. Det är väsentligt att undvika

upprepning. Därför bör staten se det som en huvuduppgift att höja

betalningsmoralen och att tillhandahålla borgenärerna effektiva rättsmedel.

Betalningsmoralen har sjunkit och är nu beklagansvärt låg (se EG-

kommissionens nedan angivna rapport). Detta har negativa effekter på

kreditgivningen, både så att det blir svårare att få kredit och så att

kreditbeviljandet kräver mer omfattande arbete och därmed fördyras.

Motionärernas förslag riskerar i hög grad att ytterligare sänka

betalningsmoralen. Därmed skulle den negativa utvecklingen förstärkas.

Dessa betalningsproblem har uppmärksammats även av EG-kommissionen, se till

exempel kommissionens rapport i EGT nr. C 216, 17.7.1997, s. 10. Kommissionen

anger däri att om medlemsstaterna inte tillhandahåller borgenärerna effektiva

legala system för att förmå gäldenärerna att betala i tid och för att driva in

fordringar kan kommissionen komma att föreslå ett direktiv i frågan. Även om

detta i första hand synes avse betalningar mellan näringsidkare och likställda

framstår det som uppenbart att kommissionens arbete har en diametralt motsatt

inriktning i förhållande till motionärernas förslag. Ansträngningarna riktas in

mot frågan hur gäldenärer skall förmås att betala i tid och inte mot frågan om

hur gäldenärer skall befrias från stora skuldbördor. Detta framstår också som

en av huvuduppgifterna för en rättsstat.

Vad nu sagts hindrar dock naturligtvis inte att det också kan finnas ett

behov av att söka förbättra ekonomin för privatpersoner som skuldsatt sig över

sin betalningsförmåga. Det kan dock knappast vara en uppgift för näringslivet.

En låg betalningsmoral är till stor skada för hela näringslivet och kan

ytterst äventyra den ekonomiska utvecklingen. Därav skulle kunna följa en rad

negativa konsekvenser, bland annat så att företag inte kunde överleva och så

att sysselsättningen skulle minska. Föreningen menar att motionen genast bör

avslås och att verkningarna av en räntefrihet under den tid en fordran

handläggs av kronofogdemyndighet i allt fall skulle behöva utredas ordentligt

innan förslaget skulle kunna prövas vidare.

Motionärernas förslag innebär att borgenärer skulle få finansiera lättnaden i

skuldbördan för tungt skuldsatta personer. Föreningen menar att det i stället

är en uppgift för sociala myndigheter att se till att människor inte tvingas

leva under existensminimum. Då en kronofogdemyndighet handlägger en fordran mot

en privatperson finns för övrigt regler om så kallat beneficium till

säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för att tillgodose

sina mest elementära behov.

I övrigt kan privatpersoner erhålla befrielse från betalningsskyldighet för

skulder genom skuldsanering. Föreningen menar att det är fullt tillräckligt och

att det i övrigt inte föreligger vare sig behov av eller motiv för någon

ytterligare form av skuldbefrielse.

Ränta är priset för en tjänst, närmare bestämt finansiering. Det skall

naturligtvis mycket till för att lagstiftaren skall föreskriva att en avnämare

av en tjänst inte skall vara skyldig att till fullo betala det överenskomna

priset. Därvid framstår inte gäldenärens betalningssvårigheter som något

bärande skäl. Skuldsaneringslagen utgör härvidlag ett anmärkningsvärt undantag.

Motionärernas förslag innebär att borgenären skall påföras en

förmögenhetsförlust. I de fall borgenären finansierat krediten med egna medel

innebär motionärernas förslag en slutlig förlust för borgenären. Borgenären har

vidare ofta en motsvarande kostnad i det denne ofta refinansierat den lämnade

krediten. Borgenären kan inte befria sig från sin skyldighet att betala ränta.

Att vid sådana förhållanden befria gäldenären från sin betalningsskyldighet för

ränta framstår för föreningen som ett övergrepp mot borgenären.

En räntebefrielse enligt motionärernas förslag vore inte heller rättvis

konsumenterna emellan. Om en konsument befrias från skyldighet att betala ränta

torde borgenärer ofta söka eller vara tvungna att kompensera sig därför genom

att ta ut högre ränta av andra konumenter. Det skulle således bli andra

konsumenter som fick betala priset för den tjänst en viss konsument

tillgodogjort sig.

Betalningssvårigheter beror ofta på att gäldenären förbrukat större belopp än

vad hans ekonomi medger. Sådan förbrukning avser inte sällan ren konsumtion,

det vill säga förbrukningen av likvida medel leder inte till att gäldenären

skaffar sig andra ekonomiska värden. Sådana betalningssvårigheter är ofta

självförvållade. I sådana fall framstår det inte som rimligt att befria

gäldenären från sina skyldigheter.

Tidigare, och ännu i andra länder, hade borgenärerna starka rättsmedel till

sitt förfogande mot gäldenärer som inte betalade sina skulder i tid. Dessa

rättsmedel har emellertid mjukats upp alltmer för att bättre svara mot moderna

värderingar och synsätt. Föreningen känner sig dock övertygad om att det inte

kan anses utgöra en allmänt accepterad syn att en gäldenär skall kunna befrias

från skyldighet att betala ränta endast därför att borgenären söker ut sin

fordran med rättsliga tvångsmedel.

Som motionärerna anger skulle en ränteeftergift förvisso öka gäldenärens

betalningsförmåga. Det framstår dock som synnerligen anmärkningsvärt om detta

faktum skulle tillåtas utgöra ett godtagbart skäl för att lämna ränteeftergift.

Vidare anger motionärerna att deras förslag skulle underlätta skuldsanering.

Det skulle till synes ske genom att borgenären försätts i en sorts

utpressningssituation, nämligen acceptera skuldsanering eller drabbas av

räntebortfall. Föreningen finner att en sådan obalans inte är godtagbar.

Slutligen noterar föreningen att kronofogdemyndigheterna varken har kompetens

(myndigheten har i dag inga liknande uppgifter) eller resurser för att besluta

om ränteeftergift enligt förslaget. Motsvarande beslut i fråga om skuldsanering

fattas av rätten om parterna inte är överens. Föreningen menar att det ur

rättssäkerhetssynpunkt bör ställas minst samma krav på beslut i enlighet med

motionärernas förslag. Förslaget torde också öka statens kostnader för

utbyggnaden av kompetens och resurser samt för själva handläggningen.

Svenska Bankföreningen

I motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen om en ?översyn av

ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner?.

Av motiveringen framgår att motionärerna vill att kronofogdemyndigheten (KFM)

skall ges en möjlighet att inte påföra ränta på skuldbeloppet under den tid

ärendet ligger hos KFM.

Lagstiftaren har anvisat en väg att lösa eller mildra problemen för sådana

privatpersoner som har allvarliga betalningsproblem, nämligen skuldsanering

enligt skuldsaneringslagen. Inom ramen för det förfarandet ges möjlighet till t

ex nedsättning av räntefordringar, vartill kommer att rätten till ränta eller

dröjsmålsavgift på fordringen för tiden efter det att beslut om skuldsanering

har meddelats helt bortfaller.

Om skuldsaneringsförfarandet inte har inletts blir det, om skulden ej

betalas, normalt aktuellt med betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande eller handräckning. Bankföreningen anser det uteslutet

att man vid sidan av det egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en

diskretionär möjlighet för KFM att ?skuldsanera? inom ramen för något annat

förfarande, t ex i ärenden om betalningsföreläggande. Det är, som framhålls i

lagens förarbeten (prop. 1989/90:5), från flera synpunkter angeläget att en

borgenär snabbt, billigt och enkelt kan få till stånd verkställighet i fall där

gäldenären inte betalar frivilligt i rätt tid. Detta innebär t ex att någon

egentlig judiciell prövning är utesluten i sådana ärenden (bortsett från vissa

handräckningsfall). KFM:s granskning är en ren formaliagranskning, en annan

ordning skulle innebära att helt andra resurser ställs till KFM:s förfogande än

vad som är rimligt och möjligt. Än mindre bör det vara möjligt för KFM att

överväga åtgärder av den typ som föreslås i motionen. Motionen bör därför

avslås av riksdagen.

Svenska Inkassoföreningen

Sammanfattning

Föreningen anser att det i motionen angivna förslaget inte bör genomföras och

att någon ytterligare möjlighet för privatpersoner att få befrielse från

betalningsskyldighet för skulder varken behövs eller är önskvärd.

Motionen

Motionärerna noterar att flera personer inte klarar av att betala sina skulder,

trots en lägre räntenivå och anger att detta försvårar möjligheten till

betalning av en privatpersons skulder, eller en skuldsanering. För att motverka

detta föreslår motionärerna att reglerna om rätt till uttag av skuldräntor

skall ses över med inriktning att det skall bli möjligt att föreskriva att

ränta inte skall tas ut under den tid ett indrivningsärende mot en privatperson

handläggs av kronofogdemyndighet. Motionärerna hävdar att alla parter vid en

skuldsanering skulle tjäna på en sådan lösning.

Allmänt

Det är ett samhälleligt intresse att gäldenärer i gemen, oavsett vilka de är,

betalar sina skulder på förfallodagen. Försenade och uteblivna betalningar

innebär skada för borgenären. Då borgenären är näringsidkare kan hela

näringsverksamheten äventyras. Därmed är försenade och uteblivna betalningar

till skada även för samhället i stort och för sysselsättningen.

Det är således ett viktigt samhälleligt intresse att betalningsmoralen är god

så att betalningar erläggs i rätt tid. Mot den som inte betalar i rätt tid

tillhandahåller staten också rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. I

detta sammanhang är därvid betalningsföreläggande och utmätning av intresse

eftersom de båda handläggs av kronofogdemyndighet. I inkassolagen föreskrivs

vidare, till gäldenärens skydd, att en viss procedur måste genomföras innan

dessa rättsmedel får tillgripas.

För gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och

skuldsanering till förfogande. Skuldsanering innebär att rätt till ränta och

dröjsmålsavgift bortfaller från och med förfarandets inledande för fordringar

som omfattas av förfarandet. I konkurs beräknas utdelning endast på de skulder

som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande

räntor.

Skuldräntor

Ränta kan ses som priset på en kredit. Så länge en kredit utnyttjas skall detta

pris betalas. Det skulle strida mot grundläggande rättsprinciper att förbjuda

den som tillhandahåller kredit att ta ut ränta under hela tiden intill dess

kapitalfordringen betalats. I fråga om skuldsanering har ett genombrott skett

mot denna princip. Beslut om tvingande skuldsanering kan emellertid fattas

endast av domstol och under förutsättning bland annat att det kan antas att

gäldenären inte kan betala sina skulder inom överskådlig tid. I sådana fall kan

det därför förmodas att skuldsaneringen i sig inte medför någon ytterligare

förlust för borgenären utöver än vad han ändå skulle ha drabbats av.

Förslaget innebär ett dilemma för borgenären

Borgenärerna skulle enligt den föreslagna regeln komma i en besvärlig

situation. Om en skuld inte betalas i rätt tid är det angeläget att borgenären

agerar snabbt och adekvat. För detta ändamål tillhandahåller lagstiftaren

rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. Därvid är betalningsföreläggande

och utmätning de överlägset vanligaste formerna och för övrigt också de former

som omfattas av motionärernas förslag. Ju längre en borgenär dröjer med att

utnyttja dessa rättsmedel ju större blir risken för att borgenären slutligt

inte får fullt betalt. Borgenärerna har således i princip ett intresse att

agera snabbt och adekvat om en fordran inte betalas på förfallodagen.

En lagstiftning enligt motionärernas idéer skulle emellertid verka i motsatt

riktning. Om borgenären inte fick betinga sig ränta under den tid en fordran

handläggs av kronofogdemyndighet skulle det ha en bromsande effekt på

borgenärernas intresse att inleda ett rättsligt förfarande. Därmed skulle

risken för skador i ovan angivna hänseenden öka.

Det bör hållas i åtanke att ett ärende rörande betalningsföreläggande och

utmätning kan ta i anspråk ett år eller ännu längre tid. Den räntefrihet som

motionärerna föreslår skulle således uppgå till betydande värden. Därtill

kommer att en gäldenär kan fördröja sådana ärenden genom att medvetet försena

delgivning. I sådana fall skulle således gäldenären själv genom illojalt

förfarande kunna förlänga den tid under vilken han skall åtnjuta räntefrihet

enligt motionärernas förslag.

Rättsosäkerhet

Motionärerna synes närmast tänka sig att räntefriheten inte skulle vara

generell utan gälla först efter kronofogdemyndighetens beslut enligt vissa

kriterier. Därom må sägas att kronofogdemyndigheten för närvarande inte synes

ha uppgifter av något liknande slag. Det kan därför ifrågasättas om erforderlig

kompetens för sådana beslut finns hos kronofogdemyndigheterna.

Om kronofogdemyndigheter tilläts fatta beslut om räntefrihet skulle det

innebära en rättsosäkerhet för borgenärerna som vore betydligt större än den

som nu gäller vid domstols prövning av ärende om skuldsanering.

Ökade kostnader för staten

Motionärernas förslag innebär ökade kostnader för staten eftersom

kronofogdemyndighetena skulle behöva rustas upp för att kunna handlägga ärenden

om ränteuppgift. Vidare skulle handläggningen i sig kräva ytterligare resurser

hos kronofogdemyndigheterna. Dessa har redan i dag en mycket tung arbetsbörda.

Hänsynen till skuldsatta privatpersoner

Tvingande skuldsanering avskär borgenären från hans rätt. Det är

anmärkningsvärt och kan sägas utgöra ett undantag från grundläggande principer

i svensk rätt. Hänsynen till kraftigt skuldsatta personer har ändå ansetts

motivera detta ingrepp. Föreningen finner emellertid att det inte föreligger

tillräckligt starka skäl för att införa ytterligare undantag från

huvudprincipen att den som iklätt sig en förpliktelse mot vederlag skall

fullgöra sin förpliktelse.

Underlättande av betalning

Motionärerna menar att räntefrihet enligt deras förslag skulle underlätta

möjligheten till betalning. Naturligtvis förhåller det sig så eftersom idén är

att gäldenären skall befrias från skyldigheten att betala en del av det belopp

som han enligt avtal förpliktat sig att betala, närmare bestämt en del av

priset för en finansieringstjänst som han utnyttjat, och fortfarande,

olovligen, utnyttjar. Det kan inte tillåtas vara ett argument för motionärernas

förslag att det är lättare att betala ett lägre belopp än ett högre.

Underlättande av skuldsanering

Vidare anger motionärerna att deras förslag innebär att skuldsanering skulle

underlättas och att alla parter skulle tjäna därpå. Föreningen kan inte inse

att förslaget skulle innebära att skuldsanering skulle underlättas på annat

sätt än att borgenärer skulle kunna vara mer villiga att acceptera frivillig

skuldsanering genom att borgenärerna berövas sin rätt att i övrigt kräva ut

hela sin fordran. Detta kan i sig inte heller tillåtas som ett argument till

förmån för motionärernas förslag.

Gäldenärens situation

Motionärernas förslag innebär att gäldenärer ges ännu en möjlighet att

undandraga sig betalningsskyldighet som de iklätt sig. Föreningen ser inget

behov därav. I stället för att få räntefrihet då ett ärende handläggs hos

kronofogdemyndigheten kan ju gäldenären söka minska sin skuldbörda genom att

ansöka om skuldsanering redan innan borgenären ansökt om

betalningsföreläggande. Om gäldenären då är berättigad därtill kommer han

direkt i åtnjutande av den räntefrihet motionärerna förespråkar. Om gäldenären

å andra sidan inte befinnes fylla kraven för skuldsanering framstår det

knappast rimligt att han i stället skulle ges förmånen av räntefrihet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98 2

Utskottet.............................................3

Inledning 3

Konkursförvaltning och konkurstillsyn 4

Avstående av egendom i konkurs 7

Förmånsrättsordningen m.m. 9

Återtagandeförbehåll 11

Omprövning av lönegaranti 12

Företagsrekonstruktion 14

Vissa frågor om skuldsanering 16

Vissa utsökningsrättsliga frågor 19

Hemställan 22

Reservationer........................................23

1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (m) 23

2. Omprövning av lönegaranti (m) 24

3. Förutsättningar för skuldsanering (v) 24

4. Studieskulder vid skuldsanering (v, mp) 25

Särskilt yttrande....................................25

Företagsrekonstruktion 25

Bilaga Remissyttranden över motion 1997/98:L711......27