Bet. 1997/98:LU15

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU15

Utvärdering av fastighetsmäklarlagen, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU15

Sammanfattning

I betänkandet redovisas en av utskottet initierad utvärdering av

fastighetsmäklarlagen. Vidare behandlar utskottet två motioner som gäller olika

frågor om fastighetsmäklare.

I ärendet har inkommit skrivelser från bl.a. Kammarkollegiet,

Fastighetsmäklarnämnden, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, Villaägarnas

Riksförbund, Högskolemäklarföreningen och Vellinge Fastighetsförmedling. Vidare

har en utfrågning ägt rum med företrädare för Kammarkollegiet och

Fastighetsmäklarnämnden. Utskottet har uppvaktats i ärendet av företrädare för

Länia företagsförmedling.

Med anledning av vad som framkommit vid utvärderingen av

fastighetsmäklarlagen förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen

som innebär bl.a. att den organisatoriska ordning som valts för

tillsynsfunktionen bör ses över.

Utskottet förordar vidare, med bifall till ett motionsyrkande, ett

tillkännagivande om en ändring i fastighetsmäklarlagen av innebörd att den som

förmedlar en företagsöverlåtelse där en fastighet ingår i rörelsen själv skall

kunna - utan att vara registrerad fastighetsmäklare - hantera

förmedlingsuppdraget utan att säljaren nödgas vända sig även till en

fastighetsmäklare.

Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden, (m) respektive (c).

Motionerna

1997/98:L501 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förbättrad tillsynsorganisation i fastighetsmäklarlagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildningskrav för fastighetsmäklare vid nyregistrering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en klarare gränsdragning för fastighetsmäklares uppgifter,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till företagsmäklarlag i linje

med vad som anförts i motionen.

1997/98:Bo219 av Cinnika Beiming m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att undersöka möjligheten till införandet av auktorisation av

fastighetsmäklare.

Utskottet

Allmän bakgrund

Före 1984 ställde samhället inga krav på den som ville ägna sig åt

fastighetsmäklaryrket. Den som så önskade kunde dock ansöka om auktorisation

hos en handelskammare. Reglerna för sådan frivillig auktorisation hade

fastställts i en kungörelse år 1947. Genom lagen (1984:81) om

fastighetsmäklare, som trädde i kraft den 1 juli 1984, infördes både

näringsrättsliga och civilrättsliga regler för fastighetsmäklare. Samtidigt

upphörde ordningen med den frivilliga auktorisationen.

Riksdagen behandlade redan hösten 1988 en motion med yrkande om bl.a. en

översyn av fastighetsmäklarlagen (se bet. 1988/89:LU1). I motionen framhölls

att lagen inte hade fått den effekt som var åsyftad. Motionen

remissbehandlades, varvid så gott som samtliga remissinstanser förordade en

översyn av lagen. Vid sin behandling av motionen fann utskottet att det var

angeläget att de problem som har yppat sig vid den praktiska tillämpningen av

lagen undanröjs och att en översyn av lagen därför borde komma till stånd i

lämpligt sammanhang. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna.

Den av riksdagen begärda översynen bedrevs inom Justitiedepartementet och

redovisades i departementspromemorian (Ds 1992:87) Ny fastighetsmäklarlag.

Promemorian låg efter remissbehandling till grund för regeringens proposition

1994/95:14 med förslag till en ny fastighetsmäklarlag. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1994/95:LU33 tillstyrkte utskottet - med vissa justeringar

- regeringens lagförslag (rskr. 258). Den nya fastighetsmäklarlagen (1995:400)

trädde i kraft den 1 oktober 1995.

De nya bestämmelserna syftar i första hand till att förstärka skyddet för

enskilda som anlitar fastighetsmäklare och den nya lagen är därför, på samma

sätt som den gamla, tvingande till förmån för konsumenter. Den nya lagen

innebär genomgripande förändringar av de näringsrättsliga reglerna. Flera

bestämmelser har tillkommit i syfte att effektivisera registrerings- och

tillsynsfunktionerna och att åstadkomma en förbättrad kontroll av lagens

efterlevnad. Det arbete med registrering och tillsyn som enligt 1984 års lag

sköttes av länsstyrelserna har nu samlats på en hand och överförts till en för

ändamålet särskilt inrättad myndighet, Fastighetsmäklarnämnden. I propositionen

angavs att nämnden skall utgöra en egen myndighet men att dess kansligöromål

skall skötas av Kammarkollegiet, som också skall tillhandahålla den personal

som bereder och föredrar ärendena inför nämnden. I fråga om den närmare

regleringen av nämndens sammansättning och dess arbetsformer hänvisades i

propositionen till att dessa frågor skulle komma att närmare regleras

förordningsvis.

Fastighetsmäklarförordningen (1995:1028) innehåller regler bl.a. om

registrering av fastighetsmäklare, om avgifter, om utbildningskrav och om

mäklares skyldighet att teckna försäkring för den skadeståndsskyldighet som kan

drabba honom i hans förmedlingsverksamhet. Av förordningen (1995:1029) med

instruktion för Fastighetsmäklarnämnden framgår att nämnden är en central

förvaltningsmyndighet för registrering av och tillsyn över fastighetsmäklare

samt att nämndens uppgifter är de som anges i fastighetsmäklarlagen och i

fastighetsmäklarförordningen. Det anges vidare att nämnden särskilt skall

inrikta sin verksamhet på att fastighetsmäklarna följer god

fastighetsmäklarsed, att information sprids om vad god fastighetsmäklarsed

innebär samt att fastighetsmäklarna har en god utbildning för sin uppgift. I

fråga om organisationen föreskrivs att nämnden skall bestå av ett visst högsta

antal ledamöter, som utses av regeringen för en bestämd tid. En av ledamöterna

skall vara ordförande och en vice ordförande. Dessa två skall vara jurister och

ha domarerfarenhet. Vidare anges att Kammarkollegiet skall utföra nämndens

kansligöromål enligt avtal mellan nämnden och kollegiet. I övrigt upptar

förordningen regler om verksförordningens tillämplighet och om ärendenas

handläggning.

Fastighetsmäklarnämnden har beslutat om föreskrifter om registrering av

fastighetsmäklare. De utkom från trycket den 30 september 1996 i

Kammarkollegiets författningssamling (KAMFS 1996:1, FMN 1996:1). Föreskrifterna

innehåller närmare anvisningar om vilka bevis som skall fogas till en ansökan

om registrering, om kunskapskrav i form av praktisk och teoretisk utbildning

samt regler för kunskapsprov. Nya sådana föreskrifter har trätt i kraft den 1

januari 1998 (KAMFS 1997:1, FMN 1997:1).

När det gäller förutsättningarna för registrering har kravet på den sökandes

allmänna lämplighet skärpts genom att ett uttryckligt redbarhetsrekvisit har

införts i lagen. Vidare har numera endast den som har för avsikt att vara

yrkesverksam som fastighetsmäklare rätt att bli registrerad och att

vidmakthålla registreringen. Till registreringen är kopplad en skyldighet att

ha en ansvarsförsäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan drabba en

mäklare som åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen.

Den nya lagen innehåller flera nya civilrättsliga regler som tar sikte på hur

en mäklare skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Den grundsyn som genomsyrar

flera av dessa regler är att en mäklare skall uppträda som en i princip

opartisk mellanman som både köpare och säljare skall kunna ha förtroende för.

Mäklarna är ålagda en i lagen särskilt inskriven skyldighet att - i enlighet

med vad som följer av god fastighetsmäklarsed - iaktta både säljarnas och

köparnas intresse när de fullgör sina uppdrag. I konsekvens med den regeln

gäller ett förbud för mäklare att som ombud företräda en säljare eller en

köpare. Undantag från det förbudet görs dock för begränsade åtgärder i den mån

god fastighetsmäklarsed medger det. Vidare gäller ett förbud mot s.k.

självinträde. En mäklare skall inte ha rätt att utnyttja sin ställning genom

att själv träda in som köpare eller genom att till någon närstående förmedla en

fastighet som han har i uppdrag att förmedla. Det är inte tillåtet för mäklare

att bedriva handel med fastigheter. Inte heller är det enligt den nya lagen

möjligt att förena mäklarverksamhet med annan verksamhet, om denna är ägnad att

rubba förtroendet för mäklarens oberoende ställning.

En mäklare skall - liksom tidigare - utföra sitt uppdrag i enlighet med god

fastighetsmäklarsed. Begreppet god fastighetsmäklarsed utvecklas och får sitt

närmare innehåll i praxis. Skriftlig form är numera obligatorisk för alla

uppdragsavtal. När det gäller lagens tillämpningsområde har rättsläget

klarlagts genom en ny regel om förmedling av utomlands belägna fastigheter.

Regeln innebär att mäklarlagen blir tillämplig oavsett var fastigheten är

belägen, om en väsentlig del av förmedlingsuppdraget utförs i Sverige.

En straffbestämmelse har införts för den som yrkesmässigt förmedlar fastig-

heter utan att vara registrerad.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet sin tillfredsställelse över att

tillsynsfrågorna - som tidigare låg på länsstyrelserna - genom den nya lagen

samlats på en hand. Att så sker var enligt utskottets mening en av de

viktigaste förutsättningarna för att ett effektivt tillsynsarbete skall kunna

bedrivas. Vidare framhöll utskottet att det är angeläget att

utbildningsfrågorna uppmärksammas i tillräcklig grad. De förhållandevis

blygsamma krav som tidigare ställts på den som önskar registrera sig som

fastighetsmäklare kunde enligt utskottets mening inte bibehållas. Utskottet

utgick från att utbildningskraven för nyregistrering som fastighetsmäklare

successivt kommer att höjas och att en sådan utveckling initieras snarast

möjligt (bet. 1994/95:LU33).

Utvärderingen av fastighetsmäklarlagen

Sedan några år ankommer det på utskotten att i större utsträckning än tidigare

följa upp riksdagens beslut och att medverka till att utvärderingar av

resultatet av verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde kommer

till stånd (se Riksdagsutredningens delbetänkande 1993/94 Reformera

riksdagsarbetet 1 och bet. 1993/94:KU18). Lagutskottet har sedan hösten 1993

bedrivit flera utvärderingsprojekt, och utskottet beslöt i mars 1996 att inleda

tre nya projekt. Ett av dem gällde en utvärdering av fastighetsmäklarlagen.

Utskottet konstaterade i det sammanhanget att - även om den nya fastig-

hetsmäklarlagen då hade varit i kraft endast ett halvt år - det fanns anledning

att närmare studera hur den nya tillsynsverksamheten har organiserats och hur

det löpande arbetet bedrivs och att i någon form utvärdera effekterna av den

nya lagstiftningen och att bedöma om syftet har uppnåtts. Av särskilt intresse

ansåg utskottet det vara att studera hur nämnden kompenserar för den lokala

förankring och den lokalkännedom som länsstyrelserna representerade enligt den

tidigare gällande ordningen. En annan fråga av särskilt intresse var enligt

utskottet hur Fastighetsmäklarnämnden motsvarar förväntningarna på en aktiv

tillsyn, dvs. egna initiativ till generella tillsynsåtgärder, vid sidan av det

arbete som föranleds av inkomna anmälningar. Vidare framhöll utskottet att även

hanteringen av utbildningskraven var ett område som borde följas upp utan

dröjsmål.

Utskottet uppdrog åt en arbetsgrupp att genomföra utvärderingsprojektet.

Arbetsgruppen, som bestod av ledamöter, sammanlagt sju, från samtliga inom

utskottet representerade partier, inledde sitt arbete under hösten 1996.

Gruppen har sammanträtt vid sju tillfällen och vid sammanträdena har

representanter för Fastighetsmäklarnämnden och de närmast berörda

organisationerna på området beretts tillfälle att redovisa erfarenheterna av

den nya lagstiftningen. Förutom representanterna från Fastighetsmäklarnämnden

har företrädare för Konsumentverket, Mäklarsamfundet,

Fastighetsmäklarförbundet, Sparbanken Fastighetsbyrå, Svensk

Fastighetsförmedling och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund lämnat synpunkter

till utvärderingsgruppen. Arbetsgruppen redovisade sitt uppdrag i en rapport

till utskottet - 1995 års fastighetsmäklarlag, slutredovisning av

utvärderingsuppdraget - i juni 1997.

De synpunkter som arbetsgruppen muntligen - och i viss mån skriftligen - fick

del av utgör sammantaget ett relativt omfattande material. Många och till stor

del kritiska synpunkter fördes fram när det gäller tillsynsfrågorna. I övrigt

är det i huvudsak utbildningsfrågor som togs upp, förutom viss kritik mot

enskilda lagbestämmelser. I rapporten har arbetsgruppen redovisat huvud-

punkterna i den kritik som fördes fram.

Som utgångspunkt för sina ställningstaganden hänvisar gruppen dels till att

den enligt sitt uppdrag haft att ägna särskild uppmärksamhet åt tillsyns- och

utbildningsfrågorna, dels till de särskilda uttalanden i dessa frågor som

utskottet, enligt vad som framgår av den tidigare redovisningen, uttalade vid

riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet. Arbetsgruppen erinrar vidare om

att det i de överväganden som låg bakom införandet av en generell

samhällskontroll över yrkesverksamma mäklare särskilt framhölls det betänkliga

i att olämpliga personer utövar yrket med tanke på den ansvarsfulla uppgift som

mäklaren har gentemot de köpare och säljare som anlitar dem (prop. 1983/84:16

s. 9). Bland de överväganden som låg bakom det konstaterade behovet av en

förstärkning av tillsynsfunktionen erinrar arbetsgruppen om följande som

anfördes i den remissbehandlade promemoria med förslag till ny

fastighetsmäklarlag:

Lagens civilrättsliga regler och den praxis som har utbildats kring begreppet

god fastighetsmäklarsed är viktiga styrmedel som i stort sett fungerar när de

gäller de mäklare som arbetar seriöst. Dessa utgör den övervägande delen av

mäklarkåren. Det är emellertid allmänt känt att det finns ett icke obetydligt

antal mäklare som i olika hänseenden kraftigt avviker från godtagbar standard.

Deras verksamhet innebär inte bara en fara för de säljare och köpare som kommer

i kontakt med dem. De bidrar också till att ge mäklarkåren som helhet ett

oförtjänt dåligt anseende. För denna grupp av mäklare, liksom för dem som ägnar

sig åt mäklarverksamhet utan att ha rätt till det (genom registrering), räcker

varken lagregler eller handlingsregler, baserade på god fastighetsmäklarsed.

Erfarenheterna med mäklarlagen visar att en väl fungerande tillsynsfunktion är

en nödvändig förutsättning för att syftet med lagstiftningen skall tillgodoses.

Den tillsynsverksamhet som kan bedrivas med nuvarande resurser har visat sig

vara klart otillräcklig. Det krävs en kraftig förstärkning för att komma till

rätta med oseriösa mäklare (Ds 1992:87 s. 32-33).

Arbetsgruppen, som delar den i promemorian redovisade synen på

tillsynsfunktionens centrala betydelse för att syftet med lagstiftningen skall

kunna tillgodoses, tar från den utgångspunkten ställning, mot bakgrund av de

olika frågor som aktualiserades under utvärderingsarbetet, till frågan om

tillsynsfunktionen fått en ändamålsenlig utformning. Arbetsgruppen understryker

att det inte varit dess uppgift att granska Fastighetsmäklarnämnden eller

nämndens sätt att utföra sina uppgifter. Den har i stället utifrån konstaterade

faktiska förhållanden haft att ta ställning till om tillsynsfunktionen är

utformad på ett ändamålsenligt sätt för att tillgodose syftet med lagen.

Arbetsgruppen tar därefter upp frågan om den valda organisationsmodellen,

innebärande att Kammarkollegiet utför nämndens kansligöromål enligt avtal

mellan nämnden och kollegiet, är förenlig med ett effektivt tillsynsarbete.

Från Fastighetsmäklarnämnden har framförts att den rådande ordningen, som

innebär att kollegiet avdelar en del av sina anställda för handläggningen av

nämndens ärenden, är problematisk och att den bl.a. innebär att nämnden är en

myndighet utan myndighetschef och utan egen personal.

Att döma av vad som i sammanhanget har framkommit är det enligt arbetsgruppen

uppenbarligen förenat med betydande problem att det skall ankomma på

Kammarkollegiet att både sköta Fastighetsmäklarnämndens kansligöromål och

tillhandahålla den personal som bereder och föredrar ärendena inför nämnden.

Att nämnden inte själv har möjlighet att rekrytera handläggande personal med

bästa möjliga kompetens för arbetet är olyckligt, liksom att nämnden inte

heller har något direkt inflytande på personalens kompetensutveckling.

Handläggningen av tillsynsärenden är en ansvarsfull uppgift som kan vara

förenad med ingripande verkningar för de mäklare som berörs. Av den som skall

handlägga tillsynsärenden måste därför krävas både kunskaper i juridik och

kunskaper om de i många hänseenden speciella förhållandena i mäklarbranschen.

Utan sådana kunskaper kan uppgiften knappas skötas på bästa sätt.

Även andra myndigheter än Fastighetsmäklarnämnden är knutna till Kam-

markollegiet i organisatoriskt hänseende. Arbetsgruppen konstaterar att

Statskontoret för närvarande utreder dessa myndigheters ställning och att en

rapport över den utredningen är att vänta till det kommande halvårsskiftet.

Arbetsgruppen, som anser att slutsatserna i Statskontorets rapport bör

avvaktas, nöjer sig med konstaterandet att den valda organisationsmodellen i

sin nuvarande utformning inte synes vara förenlig med ett effektivt

tillsynsarbete.

När det gäller nämndens sammansättning noterar arbetsgruppen att avsikten

varit att en representant för branschen skall ha säte i nämnden, men att någon

sådan ledamot ännu inte hade utsetts när verksamheten varit i gång i ett och

ett halvt år. Som skäl för det förhållandet anfördes att de två större

branschorganisationerna, Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarförbundet, inte

kunnat enas om en lämplig person att föreslå. Från branschhåll har riktats

kritik mot att nämnden saknat kunskap bl.a. om mäklarnas arbetsvillkor och att

detta gått ut över kvaliteten på nämndens beslut.

Arbetsgruppen finner att den kritik som framförts från flera håll är befogad.

Det kan, enligt gruppens mening, inte anses rimligt att det inom nämnden, som

har att i tillsynsärendena fatta beslut som kan innebära förbud för enskilda

mäklare att arbeta inom yrket, inte finns någon ledamot som har erfarenheter

och ingående kunskaper om mäklarnas arbetsvillkor och om förhållandena inom

branschen i övrigt. I sammanhanget finns det anledning att erinra om att en

riktig förståelse för och tolkning av mäklarlagstiftningens faktiska innebörd i

realiteten förutsätter sådana insikter, eftersom lagen i stora delar anknyter

till det i praxis utvecklade och ständigt föränderliga begreppet ?god

fastighetsmäklarsed?.

Arbetsgruppen uttalar förståelse för de problem som anförts när det gäller

svårigheterna att få branschföreträdarna att nominera en gemensam kandidat till

ledamot i nämnden. Frågan är enligt arbetsgruppens mening av så grundläggande

betydelse att ytterligare dröjsmål med en lösning inte kan vara acceptabel.

Beträffande handläggningstiderna konstaterar arbetsgruppen att

Fastighetsmäklarnämnden startade sin verksamhet den 1 oktober 1995 utan att det

egentligen funnits tid för planering och förberedelser för den verksamhet som

skulle bedrivas. Vidare anser arbetsgruppen det naturligt att upprättandet av

ett centralt register var en prioriterad uppgift vid starten. Arbetet med att

lägga samman de olika länsstyrelsernas uppgifter, vilka inte var enhetligt

utformade, krävde dessutom omfattande arbetsinsatser. Detta arbete, som alltså

kom i gång först sedan nämnden övertagit ansvaret för registreringen och

tillsynen, är, såvitt arbetsgruppen kan bedöma, en viktig orsak till att

ansvarsärendena redan från början kom att behandlas i en alltför långsam takt.

Detta faktum kan enligt arbetsgruppens mening inte vederlägga den omfattande

kritik som har riktats mot alltför långa handläggningstider. Genomsnittliga

handläggningstider på uppemot ett halvt år är under inga omständigheter

acceptabla. En skyndsam och effektiv handläggning är nämligen enligt

arbetsgruppens mening i första hand en rättssäkerhetsfråga för den mäklare

ärendet gäller och det är därför angeläget att det snarast skapas

förutsättningar för en effektivare ordning. Nuvarande förhållanden tyder

snarast på att nämndens kansli inte är dimensionerat för de behov som

föreligger. En bidragande orsak kan vara att varken nämnden eller den

handläggande personalen har tidigare erfarenhet av mäklarfrågor. Enligt

arbetsgruppen måste orsakerna till den rådande situationen skyndsamt analyseras

och åtgärdas.

I arbetsgruppens uppdrag ingick att studera bl.a. hur nämnden kompenserar för

den lokala förankring och den lokalkännedom som länsstyrelserna tidigare

representerade. En annan fråga var hur Fastighetsmäklarnämnden motsvarar

förväntningarna på en aktiv tillsyn, dvs. egna initiativ till generella

tillsynsåtgärder vid sidan av det arbete som föranleds av inkomna anmälningar.

I dessa delar konstateras att Fastighetsmäklarnämnden inte har ägnat resurser

åt andra tillsynsfrågor än de som har aktualiserats genom direkta anmälningar

till nämnden. Inte heller har några omständigheter framkommit som tyder på att

nämnden har byggt upp rutiner för att hämta in information om lokala

förhållanden i olika delar av landet. I det sammanhanget erinras om att det

enligt propositionen varit regeringens avsikt att nämnden, förutom att den på

eget initiativ skall bevaka och följa upp även de lokala förhållandena på

fastighetsmäklarområdet (prop. 1994/95:14 s. 27), skall ta till vara de

teoretiska och praktiska kunskaper som finns inom mäklarbranschen. Regeringen

har vidare ansett att nämnden genom samarbete med de stora

mäklarorganisationerna och med hjälp av deras lokalavdelningar över hela landet

skall kunna få kännedom om förhållandena på en viss ort eller inom ett visst

område (prop. s. 25).

Enligt arbetsgruppen är det otillfredsställande att Fastighetsmäklarnämnden

inte bedrivit ett aktivt tillsynsarbete vid sidan av handläggningen av de

ärenden som initieras genom anmälningar till nämnden. Det kan enligt arbets-

gruppen inte uteslutas att denna brist leder till att missförhållanden inom

branschen förblir oupptäckta och utom räckhåll för åtgärder. Även i nu

behandlat hänseende synes den rådande situationen i vart fall till viss del

bero på att nämndens kansli är underdimensionerat. Bristen på erfarenhet från

mäklarområdet inom nämnden kan även här vara en bidragande orsak.

De civilrättsliga bestämmelserna om hur en mäklare skall utföra sitt uppdrag

kompletteras i fastighetsmäklarlagen som inledningsvis nämnts med en hänvisning

till begreppet god fastighetsmäklarsed. Enligt lagen skall mäklaren utföra sitt

uppdrag omsorgsfullt och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. God

fastighetsmäklarsed får sitt närmare innehåll genom praxis som utbildats inom

branschen, genom domstolsavgöranden och inte minst genom

Fastighetsmäklarnämndens avgöranden i tillsynsärenden. I fråga om begreppet god

fastighetsmäklarsed anför arbetgruppen följande.

En hänvisning till god fastighetsmäklarsed kräver, för att den skall vara

meningsfull och ha en reell innebörd, att information av betydelse för

förståelsen av begreppet görs tillgänglig för alla yrkesverksamma mäklare.

Särskilt viktigt är att nytillkomna beslut och avgöranden som innebär en

förändring av eller komplettering till vad som tidigare gällt snabbt blir

tillgängliga för alla som berörs. Utan en sådan informationsspridning fungerar

inte lagstiftningen i en så central del av lagen som när det gäller kravet på

hur mäklarens uppdrag skall utföras på det sätt som förutsatts.

Ansvaret för uppgiften att sörja för informationsspridningen måste ligga på

Fastighetsmäklarnämnden. Ett väl fungerande och flexibelt regelverk när det

gäller mäklarnas uppdrag förutsätter enligt arbetsgruppens mening mer aktiva

insatser och resurser för att sprida kunskapen om den närmare innebörden av

begreppet god fastighetsmäklarsed. Ett fruktbart samarbete med de stora

mäklarorganisationerna, som har lång erfarenhet av nu diskuterade frågor, borde

kunna komma till stånd.

Arbetsgruppen tar också upp frågor rörande förhållandet mellan

Fastighetsmäklarnämnden och Konsumentverket. Företrädare för Konsumentverket

hade inför arbetsgruppen i fråga om rollfördelningen mellan verket och nämnden

ansett att det på sikt inte finns anledning till dubbelarbete med

mäklarfrågorna. När nämnden har kommit i gång kan det därför enligt verket

finnas anledning att göra om nämnden till en mer utpräglad

konsumentorganisation och föra över de konsumentskyddande åtgärderna på området

från verket till nämnden. Konsumentverket bör dock även fortsättningsvis

behålla ansvaret för marknadsföringsfrågorna.

Enligt arbetsgruppens mening finns det anledning till invändningar mot den

syn som Konsumentverkets företrädare gett uttryck för. Arbetsgruppen anför

följande. Det kan visserligen hävdas att ett av fastighetsmäklarlagstiftningens

viktigaste syften är att skydda enskilda i deras egenskap av säljare och köpare

av fastigheter. Man får emellertid inte bortse från att Fastighetsmäklarnämnden

på ett ingripande sätt har inflytande, inte blott över arbetsvillkoren för en

hel yrkeskår, utan även över vilka som skall ges tillträde till yrket,

respektive vilka som kan anses ha förverkat sin rätt att vara verksamma inom

yrket. Detta innebär enligt arbetsgruppens mening att Fastighetsmäklarnämnden i

den löpande verksamheten har att ta ställning i en rad skilda frågor som, i

vart fall inte enbart, innefattar konsumentskyddsaspekter. Hänsynstaganden till

enskilda intressen på säljar- och köparsidan måste enligt arbetsgruppen ses som

en av flera faktorer som nämnden exempelvis i ett tillsynsärende har att ta

ställning till. En mer renodlad konsumentskyddande verksamhet kan därför enligt

arbetsgruppens mening inte anses ligga i linje med Fastighetsmäklarnämndens

grundläggande uppgifter.

De rent konsumentstödjande insatserna på området bör därför enligt

arbetsgruppen som hittills ankomma på Konsumentverket. Om ett sådant

självständigt agerande från Konsumentverkets sida bör vara förenat med att

Konsumentverket företräds i Fastighetsmäklarnämnden bör enligt arbetsgruppen

övervägas närmare. En omständighet som måste beaktas i det sammanhanget är att

Konsumentverket, på samma sätt som övriga myndigheter, har en skyldighet enligt

6 § fastighetsmäklarförordningen att till Fastighetsmäklarnämnden anmäla om

verket anser att det finns anledning att varna en mäklare eller att återkalla

mäklarens registrering. Denna skyldighet, som enligt arbetsgruppen kan ses som

en naturlig del av verkets arbete för att ta till vara konsumenternas

intressen, synes enligt arbetsgruppen inte utan vidare vara förenlig med att

verket är representerat i nämnden, som har att fatta beslut med anledning av

inkomna anmälningar.

Arbetsgruppen konstaterar att Fastighetsmäklarnämnden har lagt ned ett

omfattande arbete på utbildnings- och examinationsfrågorna. Med anledning av

att den gamla ordningen för utbildning och prövning av blivande

fastighetsmäklare upphörde att gälla den 1 juli 1996, har nämnden utfärdat

övergångsvisa föreskrifter, innebärande bl.a. en skärpning av kunskapskraven

och att nämnden själv anordnar centrala skriftliga prov. Föreskrifterna trädde

i kraft den 1 oktober 1996 och gäller till utgången av 1997. För tiden fr.o.m.

1998 har nämnden utarbetat ett förslag till en yrkesexamen för

fastighetsmäklare inom högskolan. I december 1996 begärde nämnden att

regeringen skall inrätta en fastighetsmäklarexamen med kunskapsfordringar om

sammanlagt minst 60 poäng enligt vad som närmare anges i det av nämnden

utarbetade förslaget. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande

inom Utbildningsdepartementet.

Arbetsgruppen konstaterar med tillfredsställelse att Fastighetsmäklarnämnden

- i enlighet med riksdagens uttalade intentioner - redan kort tid efter sin

tillkomst snabbt satte i gång arbetet med ett förslag till en höjning av

utbildningskraven för nyregistrering av fastighetsmäklare. Eftersom det arbetet

har lett till att ett färdigt förslag har remissbehandlats och nu bereds inom

Regeringskansliet, bör arbetsgruppen inte göra något eget ställningstagande i

frågan. De organisationer som har fört fram kritik mot Fastighetsmäklarnämndens

förslag till arbetsgruppen har också haft tillfälle att föra fram denna kritik

direkt till Utbildningsdepartementet under remissförfarandet. Synpunkterna

kommer därför att övervägas vid den fortsatta beredningen inom

Regeringskansliet.

Det fortsatta arbetet med utbildningsfrågorna bör enligt arbetsgruppen

avvaktas, och gruppen tar således inte någon ställning när det gäller

utbildningsfrågorna.

Viss kritik framfördes till arbetsgruppen, i huvudsak från

Fastighetsmäklarförbundet, beträffande enskilda bestämmelser i lagens

civilrättsliga delar. Arbetsgruppen anför i den delen följande. Arbetsgruppen

kan konstatera att förbundet i allt väsentligt fört fram samma kritik som vid

remissbehandlingen av den departementspromemoria (Ds 1992:87) som låg till

grund för utformningen av regeringens förslag till ny fastighetsmäklarlag. De

synpunkter som förbundet fört fram har således redan övervägts i

lagstiftningsarbetet. Vidare noteras att förbundet i de flesta fall inte har

fått stöd för sina synpunkter från de övriga organisationer som har lämnat

synpunkter till arbetsgruppen. Mäklarsamfundet har dessutom uppgivit att lagen

i de civilrättsliga delarna fungerar bra. Arbetsgruppen anser

sammanfattningsvis att det inte nu finns någon anledning att ta några initiativ

till ändringar av enskilda bestämmelser.

Som en generell sammanfattning av sina iakttagelser anser arbetsgruppen att

det inte har kommit fram några egentliga omständigheter som ger anledning att

överväga ändringar i den nya fastighetsmäklarlagen. Inte heller när det gäller

handläggningen av utbildningsfrågorna finns det - av skäl som redovisats -

anledning till något initiativ från riksdagens sida.

I övrigt anför arbetsgruppen följande. När det gäller förutsättningarna för

en effektiv tillsyn över mäklarna kan gruppen från skilda utgångspunkter notera

att de nuvarande förhållandena inte kan anses svara mot de intentioner som låg

bakom inrättandet av en ny och centralt organiserad tillsynsfunktion.

Arbetsgruppen har pekat på att det finns anledning att närmare överväga - när

Statskontoret har redovisat slutsatserna av den pågående översynen av de

myndigheter som organisatoriskt är knutna till Kammarkollegiet - om

Fastighetsmäklarnämndens verksamhet är anordnad på ett organisatoriskt lämpligt

sätt.

Kritik har riktats mot nämndens sammansättning och de långa

handläggningstiderna. Gruppen har vidare konstaterat att det saknas resurser

för ett aktivt tillsynsarbete vid sidan av vad som föranleds av gjorda

anmälningar och för att sprida information till mäklarna om begreppet god

fastighetsmäklarsed. Gruppen har även tagit upp frågan om rollfördelningen

mellan Fastighetsmäklarnämnden och Konsumentverket.

Med anledning av vad gruppen sålunda funnit och mot bakgrund av vad som i den

allmänna bakgrunden sagts om tillsynsfunktionens centrala roll för

lagstiftningens funktion måste gruppen konstatera att den nuvarande hanteringen

av tillsynsfrågorna inte kan anses motsvara de berättigade förväntningarna på

en förstärkt tillsyn som inrättandet av Fastighetsmäklarnämnden väckte.

Sammantaget innebär enligt gruppens uppfattning de anmärkningar som enligt den

gjorda redovisningen kan riktas mot tillsynsfunktionen att denna måste anses så

bristfällig att det av det skälet finns anledning att sätta i fråga om syftet

med lagstiftningen kan tillgodoses. Det är därför angeläget att

tillsynsfrågorna snarast ses över och att åtgärder vidtas för att säkerställa

en effektiv och ändamålsenlig tillsyn.

Motionerna

Agne Hansson m.fl. (c) tar i motion L501 upp frågor om bl.a. fastighetsmäklar-

lagen. Motionärerna begär förslag på en bättre tillsynsorganisation (yrkande 1)

och tillkännagivande om att full högskolekompetens bör gälla som krav för

registrering som fastighetsmäklare (yrkande 2). I motionen anförs vidare att

det finns vissa gränsdragningsproblem mellan fastighetsmäklarnas uppgifter och

annan mäklarverksamhet, som exempelvis förmedling av företag. I en

företagsöverlåtelse ingår inte sällan den fastighet som företaget driver sin

verksamhet i. Det råder delade meningar om huruvida en person som arbetar med

förmedling av företag också har rätt att - utan att vara registrerad

fastighetsmäklare - i sin verksamhet förmedla en företagsöverlåtelse där en

sådan fastighet ingår. Enligt motionärerna får det anses mycket långsökt att i

ett sådant fall koppla in två kategorier av mäklare för att

förmedlingsuppdraget skall kunna genomföras. En företagsmäklare bör vara

behörig att vid förmedling av en företagsöverlåtelse själv ombesörja hela

uppdraget också när den fastighet som hör till företagets verksamhet ingår i

överlåtelsen. Lagstiftningen bör vara utformad så att detta klart framgår.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).

Motionärerna anser vidare att det borde finnas ett skydd för den enskilde

företagare som skall förvärva ett företag. Flera fall har visat att många

företagare, särskild små enskilda företagare, är utsatta för oseriösa mäklare

och drabbas svårt ekonomiskt när oegentligheter förekommer. Motionärerna pekar

på att en fastighetsförmedlare måste ha en ansvarsförsäkring som täcker

förluster på upp till 1,5 miljoner kronor vid varje skadetillfälle för såväl

köpare som säljare, medan en affärsmäklare inte har några sådana skyldigheter.

Det är enligt motionärerna otillfredsställande att det saknas ett

konsumentskydd för enskilda personer och företagare som vill förvärva eller

avyttra ett företag eller en enskild firma. De seriösa företagsmäklarna

upplever det likaså otillfredsställande att det inte finns en lagstiftning som

ger skydd och säkerhet också för deras verksamhet. Förmedling av fastigheter

respektive företag, som enligt motionärerna i grunden är samma typ av

verksamhet, bör omfattas av likformig lagstiftning. Med utgångspunkt i

fastighetsmäklarlagen bör därför en lag om företagsmäkling införas. Regeringen

bör återkomma till riksdagen med ett sådant lagförslag (yrkande 4).

I motion Bo219 av Cinnika Beiming m.fl. (s) anses att samma krav som ställs

på den som förmedlar bostadsrätter bör ställas på den som förmedlar

hyresrätter. Motionärerna uppger att många bostadssökande har blivit lurade på

både lägenheter och pengar av halvskumma privata bostadsförmedlingar.

Motionärerna anser att samhället måste ha insyn i verksamheten om privata

bostadsförmedlingar skall få förekomma. Enligt motionärerna bör lagen ändras så

att liknande krav ställs på den som förmedlar hyreslägenheter som redan gäller

för den som förmedlar bostadsrätter. Regeringen bör utreda förutsättningarna

för att införa en sådan ordning (yrkande 9).

Utskottets ställningstaganden

Utskottet kan konstatera att arbetsgruppen pekat på förhållanden som enligt

gruppen innebär att den nya och centralt anordnade tillsynsfunktionen inte kan

anses motsvara de intentioner som låg bakom inrättandet av

Fastighetsmäklarnämnden. Arbetsgruppen lade fram sin rapport sommaren 1997 och

de faktauppgifter som gruppen redovisar är inte i alla delar aktuella. Det har

upplysts att nämnden begärt och erhållit extra medel för att arbeta av

ärendebalanserna. Ett särskilt projekt, som har bedrivits med den inriktningen

sedan januari 1997, har gett resultat. Vidare har - genom förordning

(1997:1183) med ändring i förordningen (1995:1029) med instruktionen för

Fastighetsmäklarnämnden - antalet ledamöter i nämnden, förutom ordförande och

vice ordförande, utökats från fyra till sex jämte fyra ersättare för dessa och

sedan halvårsskiftet 1997 ingår en ledamot med branscherfarenhet i nämnden.

Statskontoret har i september 1997 i rapporten (1997:7) Statens

nämndmyndigheter redovisat det utredningsuppdrag som arbetsgruppen hävisar

till. Med anledning av Statskontorets rapport övervägs nu inom

Regeringskansliet frågan om hur tillsynsfunktionen organisatoriskt skall vara

ordnad i fortsättningen. Vidare har utskottet erfarit att vad som inför

arbetsgruppen anfördes från Konsumentverkets sida om inriktningen på

Fastighetsmäklarnämndens arbete i framtiden inte längre är aktuellt.

Trots att förutsättningarna således i viss mån har förändrats, kvarstår vad

som enligt arbetsgruppens rapport framstår som det huvudsakliga problemet för

en effektivisering av tillsynsfunktionen, nämligen den valda

organisationsmodellen för Fastighetsmäklarnämndens verksamhet. Utskottet, som

erinrar om vad arbetsgruppen anför om nödvändigheten av en väl fungerande

tillsynsverksamhet för att syftet med lagstiftningen skall tillgodoses, delar

uppfattningen att den valda organisationsmodellen i sin nuvarande utformning

inte synes vara förenlig med ett effektivt tillsynsarbete. Även i de övriga

delar som berör tillsynsfrågorna ställer sig utskottet bakom arbetsgruppens

ställningstaganden. Detsamma gäller vad arbetsgruppen anfört om att

Konsumentverket företräds i Fastighetsmäklarnämnden.

När det gäller utbildningsfrågorna kan utskottet konstatera att beredningen

med anledning av det förslag till en fastighetsmäklarexamen som

Fastighetsmäklarnämnden lämnade till regeringen i december 1996 alltjämt pågår.

I likhet med arbetsgruppen finner utskottet inte anledning att föregripa

resultatet av de överväganden som pågår. Utskottet anser sig emellertid kunna

förutsätta att beredningsarbetet bedrivs med sikte mot den väsentliga höjning

av kunskapsnivån - innebärande krav på viss högskolekompetens - för

nyregistrerade mäklare som utskottet förordade vid behandlingen av förslaget

till den nya fastighetsmäklarlagen (se bet. 1994/95:LU33).

Sammanfattningsvis anser utskottet att en mer genomgripande översyn av

nämndens organisation är påkallad i syfte att effektivisera verksamheten. I

samband med detta bör även redovisas vilka effekter som uppnåtts beträffande

ärendebalansen och handläggningstiderna. Det bör ankomma på regeringen att i

lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och

vilka resultat som uppnåtts. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av den

gjorda utvärderingen av 1995 års fastighetsmäklarlag bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Med detta ställningstagande får yrkandena 1 och 2 i motion L501 anses

tillgodosedda, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.

När det sedan gäller yrkande 3 i motion L501 har utskottet erfarit att

Fastighetsmäklarnämnden med anledning av en förfrågan har tagit ställning i den

rättstillämpningsfråga som motionärerna tar upp. Nämnden har därvid intagit

ståndpunkten att en förmedling av juridiska personer som är ägare av fastighet

eller förmedling av andelar i sådana personer inte är att betrakta som

fastighetsförmedling. Yrkesmässig förmedling av andra rörelser där fastighet

ingår bland tillgångarna är däremot enligt nämnden att betrakta som

fastighetsförmedling (Fastighetsmäklarnämndens protokoll nr 12/96, fört vid

sammanträde den 25 september 1996).

Utskottet delar - utan att för den skull sätta i fråga

Fastighetsmäklarnämndens uttalande om vad fastighetsmäklarlagen innebär i nu

aktuellt hänseende - motionärernas uppfattning att det inte kan anses vara en

rimlig ordning att den som står i begrepp att överlåta ett företag där en

fastighet ingår i överlåtelsen och som vill ha hjälp med förmedlingen, i vissa

fall skall vara tvingad att utöver en företagsmäklare även anlita en

fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget. Till detta kommer att det in i det

sista kan vara en öppen fråga huruvida företaget slutligen kommer att överlåtas

genom att ett bolag byter ägare eller överlåtelsen sker genom en försäljning av

bolagets s.k. inkråm. I det senare fallet krävs medverkan av en

fastighetsmäklare, men inte i det förra. Utskottet vill i sammanhanget erinra

om att huvudmomentet i en fastighetsmäklares förmedlingsuppdrag är att skaffa

fram lämpliga köparkandidater som säljaren kan träffa avtal med. Vid en

företagsförmedling är det i regel inte möjligt att separat förmedla den i

rörelsen ingående fastigheten till annan än den som köper rörelsen.

Förutsättningarna vid förmedlingen av en företagsöverlåtelse som inkluderar en

fastighet avviker enligt utskottets mening i så många väsentliga hänseenden

från förmedlingen av en renodlad fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl att

upprätthålla en lagregel som i vissa fall innebär krav på en fastighetsmäklares

medverkan vid en företagsöverlåtelse. Regeringen bör därför i lämpligt

sammanhang återkomma till riksdagen med förslag till ändring i

fastighetsmäklarlagen i enlighet med det sagda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L501

yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

Beträffande yrkande 4 i motion L501vill utskottet uttala en viss förståelse

för de tankar som motionärerna för fram rörande förmedling av företag. I vart

fall framstår det som ändamålsenligt med skyddslagstiftning av något slag till

förmån för privatpersoner som avser att ge sig in i näringsverksamhet genom att

överta en befintlig rörelse. Utskottet saknar emellertid underlag för att

bedöma behovet av en lagstiftning av det slag som föreslås i motionen och utgår

från att regeringen tar de initiativ som kan vara motiverade om det konstateras

att ett sådant reellt behov föreligger. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L501 yrkande 4.

Vad slutligen gäller motion Bo219 yrkande 9 finns det enligt utskottets

mening knappast några sakliga skäl för att ställa de relativt omfattande krav

som följer av fastighetsmäklarlagen på den som enbart förmedlar hyresrätter.

Den yrkesmässiga förmedlingen av hyresrätter för bostadsändamål torde nämligen

i huvudsak avse endast andrahandsupplåtelser. Erfarenheterna av den

verksamheten antyder emellertid att det kunde finnas skäl att överväga någon

form av samhällskontroll och regler av konsumentskyddsnatur även för

hyresförmedling. Utskottet utgår dock från att regeringen gör de överväganden

som kan vara aktuella, om det skulle visa sig föreligga ett behov av sådana

åtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Bo219 yrkande 9.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärderingen av fastighetsmäklarlagen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande tillsynen enligt fastighetsmäklarlagen m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:L501 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande företagsmäklares behörighet

att riksdagen med bifall till motion L501 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande lagreglering av företagsförmedling

att riksdagen avslår motion 1997/98:L501 yrkande 4,

5. beträffande förmedling av hyreslägenheter

att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo219 yrkande 9.

Stockholm den 3 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin

(m).

Särskilda yttranden

1. Utvärderingen av fastighetsmäklarlagen

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anför:

Lagutskottet har i sitt arbete tagit vara på möjligheten att arbeta via

utvärderingar av resultatet av verksamheter inom utskottets beredningsområde.

Vi anser att arbetet i samband med utvärderingen av mäklarlagen har bedrivits

på ett konstruktivt sätt, vilket inte minst framgår av den stora enighet som

råder beträffande innehållet i den rapport som arbetsgruppen redovisat och som

bildar underlag för utskottets betänkande. Vi beklagar dock den fördröjning som

varit, från det att rapporten presenterades till att den behandlades i

utskottet.

Vi har i och för sig ingen erinran mot det ställningstagande utskottet gjort

med anledning av arbetsgruppens rapport. Enligt vår mening borde dock utskottet

- med anledning av kritik som fördes fram till arbetsgruppen - ha behandlat

även frågan om vissa ändringar i fastighetsmäklarlagen.

När det gäller den nya bestämmelsen om att mäklare skall agera som i princip

opartiska mellanmän, borde utskottet ha slagit fast att den inte har inneburit

några större förändringar. Den nya mäklarlagen är nämligen i denna del onödig

och har skapat mer oro än klargöranden, eftersom mäklare som uppfyller kraven

på god fastighetsmäklarsed redan levde upp till vad lagstiftaren avsåg med

lagändringen.

Vidare borde utskottet ha redovisat ett bredare underlag för beskrivningen av

orsakerna till Fastighetsmäklarnämndens oförmåga att lösa sina uppgifter. Det

är visserligen helt riktigt att den organisatoriska modell som valts för

verksamheten utgör det främsta problemet, men enligt vår mening finns det även

andra orsaker till den otillfredsställande ordningen. Till stora delar är det

en fråga om ledningsfunktionerna inom nämnden.

Enligt vår mening borde utskottet också ha tagit upp problematiken kring de

auktorisationsformer som på privat initiativ förekommer inom branschen.

I sitt ställningstagande borde utskottet slutligen även ha berört det i den

nya mäklarlagstiftningen införda förbudet mot självinträde. Det finns nämligen

enligt vår mening skäl att skyndsamt analysera och åtgärda de problem som gör

sig gällande i sammanhanget.

Sammanfattningsvis anser vi att det funnits anledning för utskottet att ta

ett bredare initiativ än vad som skett och att de nämnda frågorna därvid borde

ha omfattats av det tillkännagivande som utskottet förordar.

2. Lagreglering av företagsförmedling

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anför:

Enligt vår mening bör det finnas ett lagreglerat skydd för enskilda och

småföretagare i samband med förvärv eller försäljning av ett företag eller en

enskild firma som förmedlas av företagsmäklare. Förutom att en sådan

lagstiftning kan innebära en viss säkerhet för köpare respektive säljare, kan

den också utgöra ett stöd för de seriösa företagsmäklarna i deras verksamhet.

Bortsett från att det i skilda hänseenden självfallet måste ställas olika krav

på fastighetsmäklare och företagsmäklare, finns det i grunden många likheter

mellan de båda verksamhetsslagen. Vi anser därför att det finns anledning att

överväga lagregler för företagsmäklare med utgångspunkt i vad som redan gäller

för fastighetsmäklarna.

Vi har dock stannat för att inte följa upp hemställan i motion L501 yrkande 4

med en reservation. Frågan har nämligen ett visst samband med den lagändring

som kommer att bli följden av att utskottet enhälligt ställt sig bakom ett

tillkännagivande om behovet av en viss precisering av företagsmäklarnas

behörighet, och vi anser att det finns anledning att avvakta den närmare

utformningen och effekterna av den lagändringen.