Bet. 1997/98:LU16

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU16

Immaterialrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 17 motioner som tar upp olika

immaterialrättsliga frågor. Vidare redovisas en av utskottet initierad

utvärdering av reglerna om följerätt i upphovsrättslagen.

I fem motioner föreslås åtgärder för att underlätta och initiera ansökningar

om patent, och sex motioner innehåller yrkanden som riktar sig mot möjligheten

att få patent på livsformer. Övriga motioner rör bruksmönster, växtförädlarrätt

och upphovsrätt.

Med anledning av ett motionsyrkande förordar utskottet ett tillkännagivande

om att regeringen bör överväga behovet av upphovsrättsligt skydd för det

översättningsarbete som bedrivs av Bibelkommissionen. Övriga motioner avstyrks.

Till betänkandet har fogats sju reservationer.

I en bilaga till betänkandet har intagits en inom utskottets kansli upprättad

promemoria om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område.

Motionerna

1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker

patent,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om konkreta ändringar i

patentlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör verka för att konsekvensändringar kommer till

stånd i internationella patenträttskonventioner.

1997/98:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphovsrätten i IT-

världen.

1997/98:L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt

upphovsrättslagen när det gäller avgifter till STIM i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1997/98:L804 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av retroaktivitet i

patentprocessen för små och medelstora företag med redan beviljat patent.

1997/98:L805 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en allmän översyn av den immateriella lagstiftningen i syfte att

underlätta för uppfinnare och innovatörer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en differentiering av patentkostnaderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett ökat immaterialrättsligt skydd på IT-området,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av bruksmönsterskydd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar i växtförädlarrättslagen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot patent på livsformer.

1997/98:L806 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i lagen om patentintrång att åtal skall väckas

om patentintrång föreligger.

1997/98:L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framställning av enstaka

exemplar av porträttfotografi för enskilt bruk.

1997/98:L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen

beslutar att genom komplettering av upphovsrättslagen säkerställa

upphovsrättsligt skydd för Bibelkommissionens översättningar i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1997/98:L809 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN skall driva frågan om patent på liv så att varje

folk garanteras rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter

och djur,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att

patent på liv tas bort.

1997/98:K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av lagstiftningen vad gäller immaterialproduktion.

1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i ministerrådet skall verka för att förslaget om patent

på bioteknologiska uppfinningar stoppas.

1997/98:Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om folkmusiken och upphovsrätten.

1997/98:Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt,

12. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av patentlagen att de patent

som redan beviljats på GMO återkallas,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslaget till nytt patentdirektiv för skydd av tekniska

uppfinningar.

1997/98:Jo542 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att

patent på liv förbjuds,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer.

1997/98:Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationell konvention mot patent på livsformer.

1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om patentintrångsförsäkring.

1997/98:N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre skydd för immateriella rättigheter.

Utskottet

Allmän bakgrund

Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen för ett antal olika regler

som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande. Immaterial-

rätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd. Till det

industriella rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt, mönsterrätt och

växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas

industriellt. Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande beteckning

för varumärkesrätten, firmarätten och andra rättsskydd för

individualiseringsmedel. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i

ord eller bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller

tjänster. Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den

betingas av estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya

växtsorter som skapas genom förädling eller på annat sätt.

I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska

användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd eller

skydd för nyttighetsmodeller.

De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen

(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen

(1967:837), varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645),

firmalagen (1974:156), mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlarrättslagen

(1971:392). I huvudsak innebär de olika immaterialrättsliga reglerna - både i

Sverige och i andra länder - att den som skapat en skyddad produkt eller utfört

en skyddad prestation har principiell ensamrätt att dra ekonomisk nytta av

produkten eller prestationen. Utan tillstånd får andra inte kopiera

skyddsobjektet och utnyttja det på olika sätt, t.ex. genom att marknadsföra

det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså i princip all användning av

skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare hindra andra från att utnyttja

uppfinningen, en författare måste lämna tillstånd innan författarens verk kan

tryckas upp och distribueras på marknaden och den som har rätt till ett

varumärke kan hindra andra från att sätta varumärket på sina produkter.

Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det

upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar

upphovsmannens ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är att

privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt

bruk.

Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två

grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på

vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd

för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som

sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade

prestationen utförts, medan patent, mönster och växtförädlarrätt i princip

förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först

när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning.

Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom

registrering och genom faktisk användning.

Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är

tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år

räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50 år

från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan görs

om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden.

Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men

tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år

från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så

länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan förnyas

ett obegränsat antal gånger.

Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden.

Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa

värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att

enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då

svarade för 6,5 % av BNP. Denna andel är med all sannolikhet betydligt högre i

dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och datatekniken.

Patent

Inledning

Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort en

ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom

patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt,

eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna

förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den skall

vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att den

skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, vilket innebär att

uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan

uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.

Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad

ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att

stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under

skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt

exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de

intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att det

inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta av en

uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns möjlighet

att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man rätt att utan

hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja den

patentskyddade uppfinningen.

Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som

kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas

huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till

patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan

huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om

förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig

och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några

hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att patent kan meddelas. Sedan

sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten

bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har kungjorts är patent

meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet då envar har

möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat patent. Framförda invändningar

kan under vissa närmare angivna förutsättningar leda till att ett meddelat

patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är tämligen tidskrävande, och

enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år från det att en

patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet ansökningar uppgår för

närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2 000 bifalls.

Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag,

bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga

initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som

upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan

betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av

regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad

senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt

avgiftsfinansierad.

I praktiken företräds sökanden i patentärenden i regel av ombud, om det inte

är fråga om ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår

uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande

nyhetsundersökningar. När patent har meddelats kan patentombudet bistå med att

hålla patentet vid liv genom att betala in årsavgifterna och att hjälpa till

med upprättandet av licensavtal m.m.

Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i

den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste alltså

i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska patentkonventionen har

skapats en ordning som medger att en patentansökan samtidigt kan erhålla

patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av

det europeiska patentverket (EPO) som har sitt säte i München. Konventionen

trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra

europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler

som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de svenska patentreglerna

till konventionens bestämmelser har också skett.

Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av

förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det

europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från

konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser

om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende

gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för

vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett

europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens ingivningsdag.

Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin nationella lagstiftning

föreskriva en längre giltighetstid för ett patent. Europeiska patent kan dock

inte genom nationella regler ges en längre giltighetstid än 20 år utom i vissa

krissituationer såsom krig och krigsfara.

År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om

gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att

ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är

alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska

patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om

ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i

överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i

den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i

alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor

om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella

staten.

Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om

återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett

tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med de

tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a. fördelningen av

inkomsterna från årsavgifter för patent.

Främjande av patent

I motion 1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anses att uppfinnare och

innovatörer bör ha generellt bättre villkor med tanke på deras stora betydelse

för näringsliv, affärsutveckling och sysselsättning och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 1). Enligt motionärernas mening är patent-

ansökningar och patentbevakning i Sverige förenade med alltför höga kostnader.

För många enskilda uppfinnare är patentkostnaderna alltför höga och därför är

det i dag storföretagen som står bakom ökningen av antalet nya svenska patent.

Motionärerna anser att ett system med differentiering av patentkostnaderna

mellan olika sökarkategorier bör övervägas och de hänvisar i den delen till

USA, där enskilda uppfinnare samt företag med mindre än 500 anställda inte

behöver betala lika höga avgifter som större företag.

Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) tas frågan om kostnaderna för

patentansökningar upp. Motionärerna anser att en differentiering av kostnaderna

bör övervägas (yrkande 2).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller

patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig

om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras

och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik, och när

företagen och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling

blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda

investeringar. Det har i olika sammanhang hävdats att framför allt mindre

företag har svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om vissa

uppfinnare och företag inte förmår att ta till vara de fördelar som

patentskyddet erbjuder, fyller patentsystemet inte längre sin funktion.

Utskottet kan konstatera att åtgärder har vidtagits i syfte att främja ett

ökat utnyttjande av patentskyddet. Bl.a. har Patent- och registreringsverket på

uppdrag av regeringen under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om

patentsystemets möjligheter. Verket har i det syftet gjort individuella

företagsbesök och erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till

organisationer och andra organ som arbetar med små och medelstora företag. I

uppdraget har också ingått att delta i mässor och annan utåtriktad verksamhet.

Under budgetåret 1995/96 tillfördes Patent- och registreringsverket särskilda

medel för en delvis finansiering av arbetet med att utöka den externa

tillgängligheten av verkets dokumentation inom patentområdet.

När det gäller avgifterna för patentansökningar, torde dessa utgöra endast en

mindre del av de totala kostnaderna i ett patentärende. Den totala kostnaden

för ett patent som meddelas av Patent- och registreringsverket har i olika

sammanhang beräknats uppgå till 50 000 kr. Om patentskydd önskas under tio år

tillkommer årsavgifter om drygt 10 000 kr. De sammantagna kostnaderna för att

upprätthålla ett patentskydd i Sverige under tio år uppgår i normalfallet till

omkring 60 000 kr. Kostnaderna för att förvärva patentskydd enligt den

europeiska patentkonventionen i åtta länder uppgår till omkring 200 000 kr,

vartill kommer kostnader för årsavgifter.De stora kostnaderna hänför sig till

arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, såsom ombudsarvoden och

översättningskostnader. Ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket

uppgår till 3 800 kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr.

Ombudskostnaderna är således den helt dominerande posten.

Även om avgifterna i ett patentärende således knappast kan sägas vara av den

storleken att de i någon betydande omfattning kan antas påverka antalet

ansökningar negativt, är en sänkning av avgifterna naturligtvis välkommen, inte

minst med hänsyn till de mindre företagen.

EG-kommissionen har i juni 1997 givit ut en grönbok om patentsystemet i

Europa med undertiteln ?Främjande av innovationer genom patent?. EG, som har

plats som observatör i styrelsen för EPO i München, kan där tillvarata sina

intressen men också i andra sammanhang agera i frågor av gemensamt intresse för

de båda organen. Grönboken tar upp bl.a. några frågor om hur väl det nuvarande

europapatentsystemet fungerar och där redogörs för ett arbete inom EPO för att

sänka kostnaderna för europapatent. Kommissionen tar i grönboken upp dels

frågan vilka avgifter som i första hand skulle kunna sänkas, dels om det är

lämpligt att enligt amerikansk förebild införa förmånligare avgifter för små

och medelstora företag. Slutligen diskuteras den s.k. fördelningsnyckeln,

enligt vilken årsavgifterna för förnyelse av ett europapatent fördelas och hur

dessa skall delas mellan nationella patentverk och det europeiska patentverket.

Småföretagsdelegationen, som har i uppdrag att identifiera problem och

föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i

småföretag, konstaterar i sin nyligen presenterade första rapport, (SOU

1997:186) Bättre och enklare regler, att många mindre företag skapas kring ett

begränsat antal unika innovationer, och att patentinstitutet därför är av stor

betydelse för att skydda innovationen under den period som den utvecklas

tekniskt och kommersiellt. För en stor del av patentärendena är

handläggningstiderna mycket långa, vilket enligt delegationen förorsakar ökade

kostnader och innebär problem för de innovativa företagens

konkurrensmöjligheter. Det är enligt delegationen viktigt att också kostnaderna

för att ansöka om och upprätthålla patent kan hållas så låga som möjligt.

Delegationen föreslår att regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att

granska handläggningstiderna hos Patent- och registreringsverket och att se

över kostnaderna för att erhålla och upprätthålla patent och i nästa

regleringsbrev till verket ställer krav på redovisning av hur verket varaktigt

kan sänka handläggningstiderna och hur man skaffat kompetens för att säkra

detta mål.

Vidare bör i sammanhanget noteras att Patent- och registreringsverket i en

skrivelse till regeringen år 1996 har väckt förslag om vissa ändringar i

patentlagen. Bland de frågor som verket tagit upp i skrivelsen kan nämnas

sådana som rör förenkling och förbilligande av handläggningsförfarandet. Enligt

uppgift från Justitiedepartementet kommer de frågor som verket tagit upp att

behandlas i en departementspromemoria under år 1998.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor om

kostnaderna för patentansökningar som motionärerna aktualiserat är, eller

kommer att bli, föremål för överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte

finna annat än att arbetets inriktning ligger helt i linje med

motionsönskemålen. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida är därför inte

påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 1 och

L805 yrkande 2.

Patentintrångsförsäkring

I motion L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att det är angeläget att

det, som ersättning för den patentintrångsförsäkring som upphörde vid

årsskiftet 1995/96, skapas någon form av försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt

biträde, vid patentintrång (yrkande 2).

Behovet av en patentintrångsförsäkring tas i ytterligare två motioner. I

motion N247 av Olof Johansson m.fl. (c) sägs att det, i avvaktan på en

försäkringslösning på europeisk nivå, bör införas en nationell

patentintrångsförsäkring (yrkande 10). I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd)

anförs att ägare till immateriella rättigheter bör ges bättre ekonomiska

möjligheter att försvara sin rätt till patent och varumärken genom ett bättre

försäkringsskydd (yrkande 14 delvis).

Utskottet kan konstatera att regeringen hösten 1996 gav Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram ett underlag med

förutsättningar för och förslag till utformning av en patentintrångsförsäkring

som bygger på kommersiella grunder. Uppdraget redovisades i januari 1997 i

rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent. NUTEK redovisar i

rapporten en modell för en rättsskyddsförsäkring som bygger på kommersiell

grund och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till nordisk och

europeisk nivå. Vidare föreslås att regeringen tar vissa initiativ till

ytterligare åtgärder för att komma till rätta med vissa problem inom

patentprocessen. I rapporten framhålls att även varumärken kan vara intressanta

ur ett försäkringsperspektiv och det föreslås att den frågan därför utreds

närmare.

Regeringen har därefter utsett en särskild förhandlare med uppdrag att söka

få till stånd en överenskommelse med olika intressenter om bildande av ett

försäkringsbolag för att meddela den aktuella försäkringen. Regeringen har

förklarat sig beredd att skjuta till medel för vissa initialkostnader,

förutsatt att det går att finna finansiärer som är villiga att bidra till det

erforderliga aktiekapitalet.

Den särskilde förhandlaren har nyligen, den 12 februari 1998, i sin

redovisning till regeringen av uppdraget konstaterat att det för närvarande

saknas förutsättningar att ingå överenskommelser med intressenter för

finansiering och ägande av ett försäkringsbolag som skall tillhandahålla

rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redogörs för förhandlingsarbetet,

som inneburit omfattande kontakter med representanter för uppfinnare,

småföretagare, banker, försäkringsbolag, innovationsinriktade organisationer

och företag m.fl. varvid det konstateras att det råder en stor enighet om att

problemet med patentintrång som drabbar framför allt enskilda uppfinnare och

småföretag är allvarligt. Enligt många bedömare är det dessutom ett växande

problem. Även om många anser att problemet är angeläget att lösa finns det

enligt rapporten uppenbarligen inte tillräckligt stort intresse hos någon av de

intressenter som har möjlighet, finansiellt och i övrigt, för att få till stånd

en ordning, baserad på privat engagemang. En nationell lösning av problemet

torde därför, åtminstone för närvarande, enligt den särskilde förhandlaren

förutsätta ett väsentligt större engagemang, bland annat finansiellt, från

statens sida, än vad som varit aktuellt enligt förhandlingsuppdraget. Vidare

sägs att det kan diskuteras huruvida det från allmänna utgångspunkter är

lämpligt att staten på sådant sätt skulle ta ansvaret för problemets lösning

och det är också oklart om det vore förenligt med EU:s konkurrensregler.

Avslutningsvis anges att problemet med patentintrång har tagits upp på EU-nivå,

men att de flesta bedömare anser att en eventuell lösning på europeisk nivå

ligger flera år fram i tiden. Som sin slutsats anser den särskilde förhandlaren

att Sverige i den föreliggande situationen bör inrikta ansträngningarna på att,

tillsammans med övriga intresserade länder, aktivt driva fram en europeisk

lösning av problemet.

Utskottet finner det vara utomordentligt beklagligt att det inte har varit

möjligt att lösa de finansiella förutsättningarna för den föreslagna

försäkringsmodellen. Som framhålls i rapporten är patentintrången nämligen ett

allvarligt och växande problem, framför allt för enskilda uppfinnare och

småföretagare. Med hänsyn till frågans betydelse förutsätter utskottet att

regeringen dels noga överväger om det kan finnas alternativa vägar att nå fram

till en nationell lösning, dels verkar för att driva fram en försäkringslösning

på europeisk nivå.

I motion L804 pekar Carina Hägg (s) på att NUTEK:s förslag till

patentintrångsförsäkring innebär att en patentintrångsförsäkring skall tecknas

redan i anslutning till att en ansökan om patent ges in. Det är enligt

motionären viktigt att även den som redan har ett giltigt patent inte ställs

utanför möjligheten att teckna försäkring. Det är enligt motionären önskvärt

att också dagens patenthavare skall kunna omfattas av den trygghet som en

försäkring kan ge.

Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av de konstaterade svårigheterna att

finansiera ett försäkringssystem, konstatera att en realistisk modell måste

bygga på att kostnaderna för försäkringsverksamheten hålls på en så låg nivå

som möjligt. NUTEK:s förslag har beaktat detta, bl.a. genom att förutsättningen

för rätten att teckna försäkring skall vara att det redan i anslutning till

ingivandet av patentansökan tecknas en s.k. optionsförsäkring. För att det

skall finns några möjligheter att trots allt söka uppnå en nationell

försäkringslösning, så bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att

ta några initiativ som ytterligare försvårar en sådan lösning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 2,

L804, N247 yrkande 10 och N274 yrkande 14 (delvis).

Prioritet

I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det

patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att

uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 §

patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande

till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet

?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket

sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt

tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet

eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning

om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även

efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är

riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd

för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter

till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att

reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att

sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till

patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer att

det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att

slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen

kan komma att motivera.

Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den industriella

äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa regler om

prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter

(konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd

för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka

skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna i

dessa stater skall anses gjorda samtidigt med den första ansökningen.

I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare ansökan

om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa andra

skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen. Ansökan

om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen har

angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande stat

som är ansluten till konventionen, skall anses gjord samtidigt med den tidigare

ansökningen, om sökanden yrkar det.

I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av

bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall

hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För

att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder

till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse i

22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid.

Handlingarna i patentansökningsärenden skall enligt bestämmelsen hållas

tillgängliga för envar när 18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om

prioritet yrkas, den dag från vilken prioritet begärs.

I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag-

ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden

för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för

sökandena dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands

för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till

om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av

prioritetstiden måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också

utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens härmed

bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer till

stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen yrkas

ett tillkännagivande om detta (yrkande 4).

Utskottet, som i mars 1997 hade att ta ställning till likalydande

motionsyrkanden, anförde vid det tillfället i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1996/97:LU12 i frågan följande.

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller

annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en

förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid

frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på

villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart

att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från

den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i

länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett

patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är

att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för

den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på

annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för

honom/henne värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i

utlandet, kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen

löper, ta initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en

patentansökan lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för

att utnyttja uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger

intresset tyngre av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning

en ny uppfinning slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens

intresse av ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av

patentansökningar i andra länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv

månader är resultatet av internationella överläggningar och får enligt

utskottets mening ses som en lämplig avvägning mellan de olika intressen som

gör sig gällande.

Sedan utskottet gjorde den redovisade bedömningen för knappt ett år sedan har

inget framkommit som föranleder en annan bedömning. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion L801 yrkandena 3 och 4.

Biotekniska uppfinningar

En utgångspunkt för patentlagens regler om det patenterbara området är att

någon skillnad inte skall göras mellan olika tekniker. Patent kan sålunda

meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad som är

patenterbart finns i patentlagens 1 § fjärde stycket, som innehåller ett

generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot

goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot

patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett

väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.

Patent får dock meddelas på ett mikrobiologiskt förfarande och på produkter som

är ett resultat av ett sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild

rättslig skyddsform, växtförädlarrätt, vilken regleras i växtskyddslagen

(1971:392).

Sex motioner har väckts med yrkanden som riktar sig mot möjligheten att ta

patent på livsformer. I motionerna L805 av Agne Hansson m.fl. (c), (yrkande 6),

Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd), (yrkande 11) samt Jo542 av Gudrun

Lindvall m.fl. (mp), (yrkande 9) begärs ett uttryckligt förbud mot patent på

liv, och i Jo511 begärs därtill en lagändring av innebörd att de patent som

redan har beviljats på genmanipulerade produkter återkallas (yrkande 12). I

motionerna K715 av Alf Svensson m.fl. (kd), (yrkande 11) och Jo511 (yrkande 13)

begärs att Sverige skall verka i ministerrådet för att stoppa förslaget till

direktiv om patent på biotekniska uppfinningar. I Jo542 (yrkande 10) och Jo543

av Johan Lönnroth m.fl. (v) (yrkande 11) begärs att Sverige skall verka för en

internationell konvention som förbjuder patent på liv. I motion L809 av Bodil

Francke Ohlsson (mp) begärs att Sverige i FN skall driva frågan om patent på

liv så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl till växter

som till djur (yrkande 1) och att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt

skall verka för att patent på liv tas bort (yrkande 2).

Utskottet vill erinra om att det inom EU sedan 1988 pågår ett arbete med att

utforma ett direktiv om rättsligt skydd för de biotekniska uppfinningarna.

Motivet för ett sådant direktiv är att garantera fri rörlighet på den inre

marknaden av patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera

medlemsstaternas lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för

patentskydd, liksom skyddets omfattning, klargörs och harmoniseras. Innehållet

i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för utformningen av de

svenska rättsreglerna på området.

Sedan EG:s ministerråd år 1994 i en gemensam ståndpunkt antog ett förslag

till direktiv, krävde Europaparlamentet vid sin behandling av förslaget flera

ändringar. En förlikningskommitté presenterade ett gemensamt utkast, vilket

röstades ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte kunde

antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat direktivförslag.

Europaparlamentet avslutade sin första behandling i det ärendet i juli 1997 med

att anta 66 olika förslag till ändringar i kommissionens reviderade förslag.

Kommissionen har därefter i augusti 1997 lagt fram ett ytterligare reviderat

förslag till direktiv, i vilket Kommissionen har gjort omarbetningar på

samtliga punkter utom en där parlamentet har begärt ändringar. Generellt kan

sägas att Europaparlamentet har förordat en starkare betoning av de etiska

aspekterna och att kommissionen i stor utsträckning har beaktat detta.

Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya

direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet inom

ramen för det s.k. medbeslutandeförfarande som är tillämpligt i ärendet. Den

behandlingen har ännu inte inletts.

Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av

medlemsstaternas nationella patentlagstiftning avseende biotekniska

uppfinningar. Utgångspunkten är att alla medlemsstaterna i och för sig skall

skydda sådana uppfinningar i sin nationella lagstiftning. Den föreslagna

direktivtexten anger emellertid också vissa etiskt betingade undantag som

innebär att patent på vissa slags uppfinningar inte kan komma i fråga. Vidare

klargörs distinktionen mellan uppfinning och upptäckt både när det gäller

biologiskt material i allmänhet och beträffande människokroppens beståndsdelar.

Direktivet behandlar också ensamrättens omfattning, vilket har betydelse bl.a.

för såväl användningen av skördat material som utsäde inom jordbruket.

Djurraser och växtsorter, liksom väsentligen biologiska förfaranden för

framställning av växter eller djur, utesluts enligt förslaget från

patenterbarhet. När det gäller patentering av mänskligt material sägs att den

mänskliga kroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart

upptäckten av någon av dess beståndsdelar, inte kan utgöra en patenterbar

uppfinning. De regler som på etiska grunder utesluter patentering ha utökats i

det ändrade förslaget. Ett uttryckligt förbud mot patent på kloning av

människor har tagits in. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av

mänsklig arvsmassa. Likaså utesluts förfaranden som innebär industriellt

utnyttjande av mänskliga embryon och foster från det patenterbara området.

Sådana förfaranden som är till nytta för fostret, exempelvis metoder som

underlättar konstgjord befruktning, skall dock vara patenterbara.

Enligt den etiska regel som avser djurskyddshänsyn skall man fråga sig om ett

förfarande som sannolikt förorsakar djuren lidande medför några påtagliga

medicinska fördelar för människor eller djur. Blir svaret nej, skall

patentskydd inte kunna komma i fråga. Detta torde innebära att genmodifiering

av boskap för att t.ex. öka avkastningen inom jordbruket inte är ett

patenterbart förfarande om det skulle förorsaka djuren lidande.

Bestämmelserna om patentskyddets omfattning innebär att det skydd som

patentet ger för ett biologiskt material också skall omfatta sådant biologiskt

material som framställs genom förökning av det skyddade materialet, om de

egenskaper som är ett resultat av uppfinningen finns med också i den nya

generationen. Genom ett s.k. jordbruksundantag (farmer´s privilege) får bönder

trots detta använda sin egen skörd som utsäde utan patenthavarens samtycke. När

det gäller boskap skall lantbrukaren enligt föreslaget ha rätt att sälja

avkomman av djur som omfattas av ett patent så länge som det sker inom ramen

för normal jordbruksverksamhet och inte handlar om kommersiell avel.

Det ändringsförslag från Europaparlamentet som kommissionen inte har beaktat

gäller uppgifter om det genetiska materialets ursprung. Parlamentet förordade

att om en uppfinning är baserad på växt- eller djurmaterial skall

patentsökanden ange materialets geografiska ursprung samt visa att ursprungs-

landets lagar angående tillträde till och export av genresurser har följts.

Vidare föreslog parlamentet att om ett alster av en uppfinning består av

biologiskt material av mänskligt ursprung, skall sökanden i patentansökan dels

ange från vilken person materialet har tagits, dels lämna bevis om att personen

i fråga har lämnat sitt samtycke. Anledningen till att kommissionen inte har

följt den förstnämnda delen av förslaget anges vara att det går längre än

konventionen om biologiskt mångfald kräver. Den andra delen av förslaget är

enligt kommissionen inte förenlig med EG:s regler om skydd för personuppgifter.

Utskottet kan konstatera att direktivförslaget ligger väl i linje med den

gällande svenska patenträtten. Vissa ändringar kommer dock att krävas. Den

etiska gränsdragningen måste förtydligas med mera konkreta bestämmelser om vad

som inte kan komma i fråga för patentskydd. Vidare måste patentlagen

kompletteras med bestämmelser om jordbruksundantag.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet med

vad utskottet gjorde våren 1997 då motionsyrkanden med samma inriktning

behandlades - att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett

omfattande arbete inom EG och att innehållet i ett kommande direktiv kommer att

vara bestämmande för utformningen av de svenska reglerna. Utskottet utgår

emellertid alltjämt från att regeringen arbetar för att få gehör för ett

synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några

skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för

närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att också

fortsättningsvis noga följa utvecklingen på detta område.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L805 yrkande 6,

L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11-13, Jo542 yrkandena

9 och 10 samt Jo 543 yrkande 11.

Patentintrång

Den som gjort sig skyldig till intrång i den ensamrätt som patentskyddet ger,

patentintrång, skall enligt 9 kap. 7 § patentlagen dömas till böter eller

fängelse i högst två år om intrånget har skett uppsåtligt eller av grov

oaktsamhet. Patentintrång är ett s.k. angivelsebrott, vilket innebär att

allmänt åtal får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal. En

ytterligare förutsättning för att väcka allmänt åtal är enligt lagrummet att

det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

I motion L806 anser Dan Ericsson m.fl. (kd) att straffbestämmelsen är

otillräcklig. Den har hittills knappast använts eftersom begreppet ?särskilda

skäl? enligt motionärerna har avskräckt åklagarna från att föra

patentintrångsärenden till domstol. I motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en sådan lagändring att särskilda skäl inte skall utgöra en

nödvändig förutsättning för att väcka åtal med anledning av patentintrång.

Utskotttet kan konstatera att samtliga immaterialrättsliga lagar innehåller

bestämmelser om straff vid intrång som skett uppsåtligt eller av grov

oaktsamhet. Straffsanktionen är normalt böter, men även fängelse ingår i

straffskalan. Genom en lagändring år 1994 harmoniserades straffskalan över hela

immaterialrätten genom att straffmaximum på två års fängelse infördes.

Trots de harmoniserade straffbestämmelserna föreligger en viktig skillnad

mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet i fråga om

förutsättningarna för att väcka allmänt åtal. När det gäller brott mot

upphovsrätten får allmän åklagare väcka åtal efter angivelse av målsäganden

eller om det är påkallat från allmän synpunkt (59 § första stycket

upphovsrättslagen). Allmän åklagare skall därför, efter angivelse från en

målsägande och om förutsättningarna - grov oaktsamhet eller uppsåtligt intrång

- föreligger, väcka åtal. På det industriella rättsskyddets område krävs för

att väcka åtal, förutom angivelse från en målsägande, att det av särskilda skäl

är påkallat från allmän synpunkt (se exempelvis 57 § andra stycket patentlagen

och 37 § andra stycket varumärkeslagen). Ingenting hindrar dock att en

straffprocess initieras genom ett enskilt åtal.

Den restriktiva ordningen för att väcka allmänt åtal på det industriella

rättsskyddsområdet skall ses mot bakgrund av det förhållandet att det där

främst är företag som processar och att en generell åtalsregel skulle kräva

stora resurser av det allmänna, eftersom mål om exempelvis patentintrång

vanligen är mycket komplicerade. För företagen är det dessutom i regel inte den

straffrättsliga påföljden som är det primära, utan de är i första hand

intresserade av att få rättsläget fastställt, intrånget stoppat samt ersättning

för eventuell skada.

Att det är lättare att föra upphovsrättsliga tvister åtalsvägen beror bl.a.

på att målsäganden, upphovsmannen, i regel är en enskild person och att det

därför framstår som rimligt att åklagaren för talan. Målsäganden kan därigenom

föra sin skadeståndstalan i brottmålet med åklagarens bistånd.

Enligt utskottets mening finns det skäl för skillnaderna i åtalsreglerna

mellan intrång i det industriella rättsskyddet och upphovsrättsintrång. Några

påtagliga negativa effekter av de begränsade möjligheterna att väcka allmänt

åtal vid patentintrång har, enligt vad utskottet kan bedöma, inte förekommit.

Utskottet kan därför inte ställa sig bakom den ändring som begärs i motionen.

En sådan ändring torde dessutom i hög grad vara en resursfråga.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L806.

Bruksmönster

I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) sägs att ett särskilt bruksmönsterskydd

bör införas i lagstiftningen. Många småföretagare är enligt motionärerna mer

betjänta av ett enklare skydd för sina idéer än de mer omfattande och

komplicerade former som följer av en patentansökan. Patentsystemets långa

handläggningstider, det komplicerade och kostnadskrävande förfarandet

avskräcker många småföretagare och enskilda uppfinnare från att söka patent.

Detta förhållande kan enligt motionärerna få till följd att vad som kunde vara

idén för en företagare till en framgångsrik sysselsättning förloras till något

storföretag som har resurser och möjligheter att fullfölja patentet. Den typ av

ett enklare skydd som bruksmönsterskyddet är finns redan i de flesta EU-

länderna och, för att underlätta för småföretagen, bör det övervägas att införa

den skyddsformen även i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande

4).

Frågan om en harmonisering av reglerna om bruksmönsterskydd är föremål för

överväganden inom EU. I juli 1995 lade kommissionen fram en grönbok om

bruksmönsterskydd inom den inre marknaden. Grönboken har legat till grund för

ett brett samråd om behovet och inriktningen av åtgärder på gemenskapsnivå på

området. Kommissionen har nyligen, den 5 januari 1998, följt upp grönboken mot

bakgrund av de synpunkter som har inkommit genom att lägga fram ett förslag

till ett direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för

bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691.

I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna

skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor,

en låg kostnad och möjligheten till ett preliminärt skydd i avvaktan på att ett

patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av bruksmönsterskydd i

de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex månader, vilket skall

jämföras med vad som gäller för patent, dvs. två till fyra år. Den snabba

registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst för de

små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt ekonomiskt

utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som genom en

direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att erhålla ett

bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de som gäller

för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som innebär

endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall

bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket

gör att skyddet blir billigare att erhålla. Förutsatt att uppfinningen

uppfyller villkoren för båda skyddsformerna kan den snabba registreringen av en

bruksmodell utnyttjas till att överbrygga den relativt långa tiden innan ett

patent kan meddelas.

De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd

är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet.

Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till

förlängning i två perioder och vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt

förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar

och andra författningar som krävs för att införliva direktivet.

Mot bakgrund av vad som på området pågår inom EU, finns det inte skäl för

riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker således bifall

till motion L805 yrkande 4.

Växtförädlarrätt

Jordbruksundantag

En ny lag om växtförädlarrätt trädde i kraft den 1 juli 1997 (1997:306). Genom

den nya lagen har ensamrätten till nya växtsorter förstärkts och en anpassning

har skett till den moderna bioteknikens möjligheter.

I motion L805 tar Agne Hansson m.fl. (c) upp en fråga angående utformningen

av den s.k. jordbruksundantaget i den nya lagen. Undantaget innebär att

jordbrukare tillåts att använda sådant växtmaterial som de skördat på den jord

de själva brukar till nytt utsäde inom den egna brukningsenheten, och i fråga

om den närmare regleringen hänvisar lagen till den omfattning och de villkor

som gäller för sorter som omfattas av EG:s växtförädlarrätt. Motionärerna

framhåller att jordbruksundantaget omfattar en rätt för bonden att bearbeta

eller låta någon annan bearbeta utsädet, och det förekommer i stor utsträckning

att bönder legorensar åt varandra. Enligt motionärernas mening måste

utgångspunkten vara att även den som utför rensning och betning av säd som

omfattas av jordbruksundantaget skall vara undantagen. Det är nämligen själva

användningen av det uppförökade materialet som sortägaren har rätt till

ersättning för. Rensning och andra åtgärder med det skördade materialet faller

utanför den sfären. Den nya lagen tar inte ställning till vad som gäller i

förhållandet mellan sortägare respektive rensare. I stället har - i lagens

förarbeten - hänvisats till vad EG-domstolen kan komma att tycka om frågan

aktualiseras där. Detta är enligt motionärerna inte tillfredsställande. EG-

reglerna bör tolkas så att de inte ger sortägarna möjlighet att av legorensare

begära ersättning för det utsäde som ryms inom jordbruksundantaget. För att

markera detta tydligt bör det framgå av förarbetena. Detta bör regeringen ges

till känna (yrkande 5).

Vid sin behandling i maj 1997 av regeringens proposition med förslag om ny

växtförädlarrättslag hade utskottet att ta ställning till ett motionsyrkande

med samma inriktning som det nu aktuella (se bet. 1996/97:LU20). Utskottet

uttryckte i det sammanhanget en viss förståelse för motionärernas uppfattning

att det är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgick vad som

skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan

legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som

omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhöll fanns det enligt

utskottet anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten.

Utformningen av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och

jordbrukare är i många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig.

Andra lösningar skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition.

Trots de invändningar som kunde resas mot utformningen av EG-rätten i nu

diskuterat avseende delade utskottet regeringens bedömning att intresset av en

samordning av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på

gemenskapsnivå borde vara utslagsgivande.

Utskottet delade också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon

säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare

och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att

den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt borde dock enligt

utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar, anförde

utskottet, att den svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som

sedermera visar sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle

enligt utskottet sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad

den tills vidare rådande osäkerheten kunde antas förorsaka. Utskottet utgick

ifrån att representanter för de berörda parterna i den rådande situationen

skulle komma att träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande

avgöranden, skall tillämpas.

Utskottet har nu inte någon annan uppfattning i frågan och avstyrker således

bifall till motion L805 yrkande 5.

Upphovsrätt

Inledning

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett

tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att

skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett

visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används.

Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av

dem upphovsrätt.

Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta. Till

litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i

ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i

princip alla former i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig verkan,

t.ex. i bild, rörelse eller toner.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed komma

i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla verkshöjd.

Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett verk om den

praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av

varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas

komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare nyttoföremål

och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en

principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket

tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det

offentligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses

bl.a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan

återges.

Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obeständig

form, t.ex. när ett musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i

radio eller television. Ett framförande är offentligt när det sker på en plats

dit allmänheten äger tillträde. Härmed jämställs det fallet att framförandet

anordnas i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på en

större arbetsplats (s.k. industrimusik).

Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen först

1989. Innebörden av detta är att datorprogram i princip åtnjuter samma

upphovsrättsliga skydd som andra verk.

Det upphovsrättsliga skyddet gäller numera - till följd av lagstiftning som

trädde i kraft den 1 januari 1996 - som regel under upphovsmannens livstid och

till utgången av det sjuttionde året efter hans död.

Upphovsrättslagen innehåller också - efter lagstiftning som trädde i kraft

den 1 juli 1994 - regler om rätten till fotografier. Dessa innebär bl.a. att

bilder som uppfyller kravet på verkshöjd skyddas på samma sätt som konstnärliga

verk.

Lagen innehåller vidare regler om s.k. närstående rättigheter, vilka ger

musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de

framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan

konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram

(grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom vilken de

kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i

bl.a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas endast med

konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer har rätt till

ersättning då ljudinspelningar används vid radio- eller TV-sändningar eller

utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de utövande konstnärerna gäller en

50-årig skyddstid, räknad från framförandet. Genom lagstiftning som trädde i

kraft den 1 juni 1995 fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att

göra exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom

uthyrning - vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa

rättighetshavare som för upphovsmännen.

Till de närstående rättigheterna räknas också det skydd som

fonogramproducenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen.

Fonogram får inte utan producentens samtycke eftergöras eller föras över till

andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogramproducenten

rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning

eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden

inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra

rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.

Den svenska lagstiftningen bygger på innehållet i flera internationella

konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års

Bernkonvention om upphovsrätt, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och

1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,

framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna

bygger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall

ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som staten

i fråga ger åt sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en

konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstaternas verk

och prestationer ett visst minimiskydd.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och

prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna

har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung i

ett stort antal andra länder.

Upphovsrätt för vissa översättningar

Enligt 9 § första stycket upphovsrättslagen gäller upphovsrätt inte till

författningar, beslut av myndigheter, yttranden av svenska myndigheter eller

officiella översättningar av sådana texter. Med yttranden av svenska

myndigheter avses bl.a. remissyttranden, förslag och utlåtanden,

kommittébetänkanden, protokoll från riksdagen och andra organ, statliga och

kommunala. Paragrafens andra stycke innehåller några undantag från huvudregeln

i första stycket. Enligt detta undantag gäller upphovsrätt för kartor, alster

av bildkonst, musikaliska verk och diktverk, även när de ingår i en handling,

för vilken upphovsrätt inte gäller enligt första stycket. Skyddet för de nämnda

typerna av verk är emellertid kraftigt inskränkt när de ingår i sådana

handlingar som nämns i paragrafens första stycke. Enligt 26 a § får

handlingarna nämligen återges av envar. När så sker har dock upphovsmannen rätt

till ersättning. Utnyttjandet av sådana verk har således reglerats genom s.k.

tvångslicens. När ett verk återges offentligt med stöd av den nämnda

bestämmelsen skall, enligt 11 §, vissa ideella rättigheter beaktas. Källan

skall anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver, vilket torde

innebära att upphovsmannens namn skall anges. Vidare får verket inte ändras så

att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Inte heller får det göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är

kränkande för upphovsmannen på sätt som nyss sagts. Att den ideella rätten i

dessa fall är starkare än vad som gäller generellt har sin förklaring i att det

är fråga om utnyttjanden som upphovsmannen inte har något inflytande över.

I motion L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, kd, fp) erinras om att riksdagen

år 1961 tog initiativ till en nyöversättning av Bibeln. Bibelkommissionen, som

fortfarande är i verksamhet, påbörjade sitt översättningsarbete år 1972. Nya

testamentet utkom år 1981, Apokryferna år 1986 och Gamla testamentet kommer att

publiceras i slutet av år 1999. Därefter kommer en komplett bibel, Bibel 2000,

med noter och andra hjälpmedel att ges ut. Översättningsarbetet utgör enligt

motionärerna ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska

området. Bibel 2000, den tredje officiella svenska bibelöversättningen genom

tiderna, står inför sin fullbordan, vilket enligt motionärerna är en unik

litterär och kulturell händelse av betydelse inte endast för kyrkorna och

trossamfunden. Det är också en angelägenhet av allmänkulturell betydelse.

Staten har genom sina förordnanden av experter och ledamöter i styrelsen för

Bibelkommissionen betonat arbetets strikt vetenskapliga karaktär och dess bredd

ur kulturell och ekumenisk synvinkel. Ett allvarligt problem är, enligt vad som

sägs i motionen, att den kommande bibelöversättningen står utan

upphovsrättsligt skydd genom den nuvarande utformningen av lagstiftningen. Det

är i första hand angeläget att beakta upphovsrättens ideella del, men även den

ekonomiska aspekten är betydelsefull. Det skulle enligt motionärerna vara

olyckligt om slutprodukten av Bibelkommissionens arbete, Bibel 2000, efter att

ha publicerats i SOU-serien inte skulle åtnjuta upphovsrättsligt skydd. I en

regeringspromemoria påtalades 1969 betydelsen av upphovsrätt i liknande

sammanhang och en lagändring tillkom år 1973. Den då genomförda kompletteringen

av lagen skedde för att tillgodose ett specifikt skyddsbehov i samband med

tillkomsten av den nya psalmboken. Ett snarlikt skyddsbehov föreligger enligt

motionärerna när nyöversättningen av Bibeln nu snart är klar, och de begär

därför att riksdagen skall besluta att genom en ändring i upphovsrättslagen

säkerställa att ett upphovsrättsligt skydd kommer att gälla för

Bibelkommissionens översättningar.

Utskottet kan konstatera att Bibelkommissionens översättningar i hittills

tillgängliga delar har publicerats i SOU-serien och att texterna i dessa delar

därför enligt gällande regler saknar upphovsrättsligt skydd. Det gäller (SOU

1981:56) Nya testamentet 1981, NT 81 och (SOU 1985:45) Tillägg till Gamla

testamentet - de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. Vad som således

återstår att publicera är Gamla testamentets kanoniska böcker.

Som sägs i motionen gjordes en ändring i upphovsrättslagen i anslutning till

att 1969 års psalmbokskommitté, som hade i uppdrag att utarbeta tillägg till

den svenska psalmboken avseende såväl psalmtexter som psalmmelodier, skulle

komma att redovisa sitt förslag i ett betänkande i SOU-serien. I

lagstiftningsärendet anfördes, mot bakgrund av att utredningens betänkande

skulle komma att bedömas som yttrande av myndighet, att det inte skulle vara

tillfredsställande om de i betänkandet intagna psalmmelodierna och

psalmtexterna skulle kunna återges fritt utan att upphovsmännen blev

berättigade till ersättning för utnyttjandet av verken (prop.1973:15 s. 139

f.). Mot den bakgrunden infördes år 1973 ett visst upphovsrättsligt skydd, i

enlighet med den nyss lämnade redogörelsen, för musikaliska verk och diktverk

även när de ingår i författning eller beslut eller yttrande av myndighet.

Enligt utskottets mening går det knappast att - såsom görs i motionen - dra

några paralleller mellan skyddsbehovet för Psalmbokskommitténs förslag och

Bibelkommissionens översättningar. Skyddsbehovet i det förra fallet motiverades

nämligen av att betänkandet innehöll musikaliska verk och diktverk som skapats

av samtida upphovsmän, vilka enligt tidigare gällande regler inte skulle ha

tillerkänts någon som helst upphovsrätt till sina verk. I motionen anförs att

det är angeläget att skydda upphovsrättens ideella del, vilken tar sikte på

upphovsmannens rätt att bli namngiven vid utnyttjandet av hans verk och hans

möjligheter att motsätta sig kränkande ändringar och liknande förfaranden med

verket. Med anledning härav vill utskottet peka på att om kommissionens

översättningar skulle ges ett upphovsrättsligt skydd som motsvarar det som

infördes år 1973 med anledning av psalmboksförslaget, så skulle upphovsrätten,

inklusive den ideella rätten, tillkomma envar av dem som deltagit i det

omfattande lagarbete som kommissionens översättningsarbete utgör. Till skillnad

från den ekonomiska delen av upphovsrätten är den ideella rätten inte

överlåtbar. Det skulle därför inte vara möjligt att, genom att överlåta de

individuella ideella rättigheterna, ge något organ i uppgift att bevaka den

ideella rätten till översättningarna.

Utskottet kan således konstatera att det är förenat med betydande problem att

åstadkomma ett upphovsrättsligt skydd som tillgodoser de syften som anges i

motionen. Som motionärerna anför utgör Bibelkommissionens arbete utan tvekan

ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska området. Mot den

bakgrunden och med hänsyn till frågans principiella betydelse är det enligt

utskottets mening angeläget att närmare analysera behovet av någon form av

upphovsrättsligt skydd för översättningarna och andra liknande arbeten som på

grund av publiceringssättet står utan sådant skydd enligt nuvarande regler.

Regeringen bör därför skyndsamt överväga behovet av ett sådant skydd samt - om

den finner anledning till det - ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder

som kan vara ändamålsenliga och förelägga riksdagen förslag till lagstiftning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L808 som

sin mening ge regeringen till känna.

Ersättningar för offentliga framföranden

I motion L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (båda m) begärs en

utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt upphovsrättslagen när det

gäller avgifter till STIM. Enligt motionärerna drabbas vissa ungdomsföreningar

- små föreningar öppna för alla - av hårda pålagor genom avgifter till STIM,

när man utövar fritidsintressen såsom dans, teater eller idrott. Föreningslivet

brottas redan i dag med betydande ekonomiska problem på grund av sjunkande

anslag, och föreningarna har helt enkelt inte pengar att betala till STIM.

Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet till en början erinra om att

upphovsrätten är en del av förmögenhetsrätten och att det upphovsrättsliga

skyddet bl.a. ger upphovsmannen ensamrätt att utnyttja det skyddade verket

ekonomiskt. Detta gäller bl.a. offentliga framföranden av verk, vare sig det är

fråga om levande framförande eller om framförandet förmedlas genom radio, TV,

satellit, kabelnät, band- eller skivspelare. Innan skyddad musik framförs

offentligt fordras således tillstånd av upphovsmännen eller deras

rättsinnehavare. Även musik som spelas inom föreningar och liknande inte helt

slutna kretsar räknas som offentligt framförd, och detta oavsett om

tillställningarna anordnas regelbundet eller tillfälligt, och om publiken

betalar entré eller ej.

STIM (Föreningen Svenska Tonsättares Ekonomiska Musikbyrå) är en ekonomisk

förening, till vilken tonsättare och författare genom ett anslutningsavtal

upplåter sina rättigheter till offentligt framförande och inspelning på skiva,

band, film osv. Föreningen tecknar avtal med musikanvändare och inkasserar och

fördelar till rättighetshavarna ersättningen för offentliga framföranden och

inspelningar. STIM, som har samarbete med liknande organisationer över hela

världen, kontrollerar att skyddad musik inte spelas offentligt eller i

förvärvsverksamhet utan tillstånd.

Utskottet kan ha förståelse för den omtanke om ungdomsföreningarna som ligger

bakom motionsyrkandet. När det gäller syftet med motionen måste det, enligt

utskottets mening, vid ett ställningstagande till motionsyrkandet dock beaktas

att STIM i sin verksamhet förvaltar de enskilda upphovsmännens ekonomiska

rättigheter. Dessa rättigheter är att se som förmögenhetstillgångar, och det

bör enligt utskottets mening inte komma i fråga att genom lagstiftningsåtgärder

ingripa i upphovsmännens möjligheter i vissa fall att ta till vara sina

rättigheter. Till följd härav avstyrker utskottet bifall till motion L803.

Kopiering av fotografiska verk

I motion L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) diskuteras porträttfotografernas

situation i upphovsrättslig mening. Motionärerna framhåller att Sveriges

porträttfotografer under många år har byggt upp sin verksamhet på framställning

av fotografier av hög kvalitet och genom att tillämpa en prispolitik grundad på

sunda konkurrensförhållanden. Priserna har baserats på att det görs

efterbeställningar av tidigare utförda arbeten. Huvudprincipen i

upphovsrättslagen är att upphovsmannen ensam får förfoga över sitt verk genom

att framställa exemplar av det genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Ensamrätten är dock inte oinskränkt och ett av undantagen gäller rätten att för

enskilt bruk framställa enskilda exemplar av offentliggjorda verk. Motionärerna

pekar på att den tekniska utvecklingen har medfört att den privata kopieringen

har ökat drastiskt till förfång för vissa upphovsmannagrupper. Upplagor har

minskat med sämre försörjningsmöjligheter som följd. Sedan många år tillbaka är

flera svenska näringsidkare verksamma med enda inriktning att sälja kopior av

företrädesvis porträttfotografier till privatpersoner. Konkurrensförhållandena

har därmed helt satts ur spel. Den enskilde porträttfotografen kan inte tävla

med de priser en storindustri kan erbjuda. Motionärerna anför att om

porträttfotograferna som yrkeskår skall överleva måste något göras och de

erinrar om en ändring som infördes i upphovsrättslagen år 1994 och som innebär

att det inte längre är tillåtet att vända sig till någon utomstående för

kopiering för enskilt bruk av filmverk och musikaliska verk. Enligt

motionärerna ligger det närmast till hands att på samma sätt införa ett förbud

mot att anlita utomstående vid kopiering av porträttfotografier för enskilt

bruk. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Vid en uppvaktning i maj 1997 framförde företrädare för Porträttfotografernas

Yrkesorganisation inför utskottet sina synpunkter i frågan, vilka ligger i

linje med vad som anförs i motionen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att utgångspunkten för den

upphovsrättsliga lagstiftningen är att upphovsmännen skall vara förbehållna

rätten att - bortsett från vissa inskränkningar - ekonomiskt tillgodogöra sig

alla sådana utnyttjanden av verken som har praktisk betydelse. Det är utan

tvekan så att den tekniska utvecklingen har medfört att kopiering numera kan

ske snabbt och enkelt samt att den nödvändiga utrustningen i många fall är

tillgänglig för de flesta. Detta är bakgrunden till den inskränkning som

införts beträffande rätten att kopiera filmverk och musikaliska verk för

enskilt bruk och som motionärerna hänvisar till. I det lagstiftningsärendet

anfördes bl.a. att rättighetshavarna till dessa kategorier av verk drabbas hårt

av de konsekvenser som en omfattande privat kopiering har och att

ändringsförslaget därför var avsett att i någon mån begränsa denna kopiering.

Vidare angavs att det utomlands förekommer att näringsidkare driver verksamhet

med inriktning på att verkställa kopiering av ljud- och bildupptagningar åt

enskilda samt att förslaget innebar att sådan verksamhet inte skulle kunna

etableras i Sverige (prop. 1992/93:214 s. 51).

Utskottet kan konstatera att de problem som den genomförda lagändringen avsåg

att förebygga i fråga om rätten till filmverk och musikaliska verk uppvisar

tydliga likheter med de problem porträttfotograferna ställts inför på grund av

den yrkesmässiga kopieringen av porträttfotografier. Mot den bakgrunden kan

hävdas att samma skäl som motiverade den genomförda lagändringen kan åberopas

till stöd för en motsvarande inskränkning när det gäller kopiering av

porträttfotografier för enskilt bruk, dvs. ett förbud mot utnyttjande av någon

utomstående. En komplikation i sammanhanget och en skillnad i förhållande till

förutsättningarna till den lagändring som trädde i kraft 1994 är emellertid att

ett antal företag redan är etablerade och har byggt upp sin verksamhet på de

förutsättningar som lagstiftningen i nuvarande form ger.

Utskottet, som kan konstatera att kopieringen för enskilt bruk av

portträttfotografernas produktion har fått en omfattning som det inte var

möjligt att förutse när reglerna om kopiering för enskilt bruk ursprungligen

utformades, anser att situationen är sådan att det kan finnas skäl att överväga

lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att regeringen närmare undersöker

behovet av och förutsättningarna för att genomföra sådana åtgärder samt i

förekommande fall återkommer till riksdagen med lagstiftningsförslag. Något

formellt ställningstagande därom från riksdagens sida kan emellertid inte för

närvarande anses vara påkallat och utskottet avstyrker därför bifall till

motion L807.

Skydd för folkmusik

I motion Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) sägs att den traditionella

folkmusiken har förlorat allt sitt upphovsrättsliga stöd och att det därför är

angeläget att se över folkmusikens ställning inom upphovsrätten. Motionären

begär ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 3).

Utskottet har senast vid 1991/92 års riksmöte behandlat motioner med begäran

om upphovsrättsligt skydd för folkmusik. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1991/92:LU5 avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Utskottet

anförde i frågan följande.

Med anledning av de nu aktuella motionerna vill utskottet än en gång stryka

under att upphovsrättslagen gäller för alla former av litterärt och

konstnärligt skapande och således också för folkmusik. Likaså skyddas de som

bearbetar och framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så

att åtskilliga verk inom folkmusiken faller utanför det skydd som

upphovsrättslagen ger. En orsak härtill kan vara att skyddstiden, 50 år från

upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kan vara att verket inte

kan tillskrivas någon viss upphovsman därför att det har kommit till genom

långvarig utveckling i en viss trakt och under medverkan av en obestämd krets

människor. I dessa hänseenden skiljer sig emellertid inte folkmusiken från

andra former av konstnärligt skapande. För t.ex. många verk inom den seriösa

musiken som allmänt utnyttjas har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen

är det inte ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till att

just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående upphovsrättsligt skydd än

andra konstnärliga alster kan utskottet inte finna. Inte heller i övrigt har

det enligt utskottets mening framkommit några omständigheter som föranleder

utskottet att frångå sin tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhåller

sålunda sin uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik inte

bör införas. En annan sak är att det kan finnas anledning att i ett vidare

perspektiv överväga huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör

förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på bl.a.

musikområdet. Denna fråga faller dock utanför ramen för det nu aktuella

ärendet.

Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning i frågan, avstyrker bifall

till motion Kr304 yrkande 3.

Skydd för s.k. programformat

I två motioner ställs krav på en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen

i syfte att stärka skyddet för s.k. programformat. Begreppet programformat har

beskrivits som ?the common, unifying features appearing in each programme of a

television or radio series? (se Karnell, TV-spel och upphovsrätt - om skyddet i

Sverige för ett slags ?formats?, Festskrift till Stig Strömholm, s. 489).

I motion K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) anförs att en allt starkare

trend inom TV-mediet är handeln med internationella programformat, dvs. en

programidé för program med dess samtliga komponenter. De flesta av

underhållningsprogrammen, även i Sveriges Television, bygger på köpta

internationella format. Enligt svensk lag har ett format inte ett heltäckande

immaterialrättsligt skydd som ett verk som skyddas av

upphovsrättslagstiftningen. Inom den internationella TV-industrin har dock

praxis för skydd av format skapats genom en betydande handel med

formaträttigheter mellan produktionsbolag och TV-kanaler. Den svenska

lagstiftningen bör enligt motionärerna ses över för att dessa programformat

skall få ett starkare skydd. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 11).

Detsamma begärs i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) (yrkande 3 delvis).

Utskottet kan konstatera att programformat, i den mening som motionärerna

beskriver, inte kan behandlas som ett enhetligt begrepp. Detta torde nämligen

kunna innefatta allt från relativt obearbetade idéer om uppläggningen och

inriktningen på en programserie till väl genomarbetade programkoncept,

innefattande manus, musik, kostym, rekvisita, dekoranvisningar m.m. Beroende på

vad ett enskilt programformat består av, kan det således redan enligt gällande

regler vara upphovsrättsligt skyddat i flera avseenden. Såvitt utskottet kan

bedöma har den omfattande handeln med programformat som motionärerna beskriver

utvecklats på marknadsmässiga villkor och på avtalsmässiga grunder, i princip

oberoende av vilket upphovsrättsligt skydd som skulle kunna åberopas för de

enskilda objekten. Något reellt behov av ett sådant utökat skydd som

motionärerna synes förorda föreligger därför, såvitt utskottet kan bedöma,

inte. Inte heller i övrigt kan utskottet finna några skäl för att just

programformaten skulle ges ett mer långtgående upphovsrättsligt skydd än vad

som gäller för konstnärliga alster i övrigt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna K310 yrkande 11

och L805 yrkande 3 (delvis).

Upphovsrätt och IT

I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att upphovsrätten blir allt

viktigare och värdefullare, samtidigt som den har blivit alltmer global genom

den snabba IT-utvecklingen, särskilt när det gäller Internet. Det gällande

regelsystemet fungerar enligt motionären hjälpligt i stora delar, medan det på

viktiga punkter är helt otillfredsställande. Detta leder till ett ofrånkomligt

behov av en bred utredning av upphovsrätten i den nya IT-världen och en global

harmonisering av det regelverket. I motionen erinras om att lagutskottet redan

våren 1993 framhöll att den tekniska utvecklingen har accelererat i en allt

snabbare takt under tiden efter upphovsrättslagens tillkomst, vilket i många

hänseenden innebär att lagreglerna har tillkommit under delvis andra

förhållanden än dem under vilka de numera skall tillämpas. Enligt vad utskottet

i det sammanhanget anförde ger denna omständighet lagstiftaren ett särskilt

ansvar att vaka över att det lagstadgade upphovsrättsliga skyddet inte urholkas

av i och för sig välkomna tekniska framsteg. Utskottet utgick därför från att

regeringen uppmärksamt skulle följa utvecklingen på området och ta de initiativ

som är påkallade för att det upphovsrättsliga skyddet skall tjäna sina syften

(bet. 1992/93:LU44). Motionären erinrar vidare om att utskottet under våren

1996 underströk nödvändigheten av att Sverige i det internationella arbetet med

kraft driver de upphovsrättsliga frågor som är angelägna från svensk

utgångspunkt (utskottets yttrande till trafikutskottet med anledning av

proposition 1995/96:125 Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av

informationsteknik, 1995/96:LU4y). Enligt vad som sägs i motionen har

regeringen sedan år 1993 varit passiv. Det är därför, enligt motionärens

mening, nu hög tid att göra en bred utredning av upphovsrätten i

informationssamhället. Därigenom kan den svenska positionen i det nödvändiga

globala harmoniseringsarbetet på upphovsrättsområdet fastställas. Motionären

begär ett tillkännagivande med denna innebörd.

Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) pekas på att den tekniska

utvecklingen inte minst på informationsområdet reser en rad frågor om det

upphovsrättsliga skyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella

äganderätter kan utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen

och den nya tekniken medför enligt motionärerna att det är svårt för

rättighetshavare och upphovsmän att behålla kontrollen över sina rättigheter

och användningen av sina verk. Regeringen bör därför i det internationella

sammanhanget såväl som i den nationella lagstiftningen verka för ett ökat

immaterialrättsligt skydd i upphovsrättslagen. Detta bör regeringen ges till

känna yrkande 3 (delvis).

Utskottet har, senast i mars 1997, vid behandling av motioner med liknande

inriktning som de nu aktuella understrukit att lagstiftningen sedan länge

bygger på internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre

grad kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga

acceptans. Detta betyder, enligt vad utskottet uttalade, att tyngdpunkten i de

svenska aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som

bedrivs inom EU och på det internationella planet (bet. 1996/97:LU12).

Det internationella konventionsarbetet på upphovsrättsområdet bedrivs

huvudsakligen inom Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten,

WIPO (World Intellectual Property Organization), ett FN-organ med säte i

Genève. I december 1996 slutfördes vid en diplomatkonferens ett omfattande

arbete inom ramen för WIPO:s verksamhet med att uppdatera Bernkonventionen för

skydd av litterära och konstnärliga verk. Vid konferensen antogs två

tilläggskonventioner, vilka utgör de första stegen mot att på en global nivå

anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den ena av de nya

konventionerna rör den egentliga upphovsrätten och den andra producenternas och

de utövande konstnärernas rättigheter. Sverige har skrivit på de båda

tilläggskonventionerna och avsikten är att samtliga EU:s medlemsstater skall

ratificera konventionerna samtidigt. Även gemenskapen kommer att ratificera för

egen del, eftersom konventionerna innehåller sådant som faller inom dess

kompetens.

Frågan om antagandet av ytterligare ett tilläggsprotokoll som skall ta

tillvara de utövande konstnärernas rätt i anslutning till audiovisuella

produktioner behandlades vid diplomatkonferensen år 1996, utan att de

deltagande nationerna kunde enas om att anta några regler. Sverige fortsätter

att inom WIPO driva frågan.

EG-kommissionen lade år 1995 fram en grönbok om upphovsrätten och närstående

rättigheter i informationssamhället. Efter ett omfattande samrådsförfarande har

kommissionen nu följt upp grönboken genom att den 10 december 1997 presentera

ett förslag till direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och

närstående rättigheter i informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av

ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt

en anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering

och multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under

den beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget

krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av

frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för

mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska

åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt

spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av

rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för

tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996. Förslaget, som kommer att

bli föremål för samrådsförfarande med Europaparlamentet, skall behandlas av

ministerrådet under mars 1998.

I sammanhanget kan vidare nämnas att EG aktivt driver frågan om en

internationell överenskommelse om skydd för databaser.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att det

både inom EG och på det internationella planet sedan en tid pågått - och

alltjämt pågår - ett omfattande arbete med att anpassa de upphovsrättsliga

reglerna till de nya krav som digitaliseringen och informationstekniken

ställer. Det är väl känt att Sverige aktivt och med framgång verkar i dessa

sammanhang. Som utskottet tidigare framhållit i dessa sammanhang är det

ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området i framtiden

måste fokuseras på det arbete som bedrivs inom EG och på andra internationella

plan. Utskottet utgår från att regeringen inom EG och i det internationella

samarbetet verkar för ett ökat upphovsrättsligt skydd i linje med vad som

förespråkas i motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L802 och L805

yrkande 3 (delvis).

Skyddet för immateriella rättigheter

Rätten till immateriella rättigheter skyddas genom ett system av olika

sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som gör ett intrång

i en ensamrätt kan därför drabbas av påföljder i form av straff och

skadeståndsansvar. En domstol kan vidare i vissa fall vidta åtgärder för att

förebygga ett fortsatt intrång.

I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet

för immateriella rättigheter. I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs

att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem och att

lagstiftningen därför bör skärpas på det området (yrkande 14 delvis).

I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att villkoren för uppfinnare

och innovatörer allmänt sett är dåliga och bör förbättras. Villkoren för dem

som arbetat upp de betydande värden som det immaterialrättsliga skyddet

representerar står enligt motionärernas mening inte i proportion till den

samhällsnytta och betydelse för sysselsättningen som uppfinningarna

representerar. En allmän översyn av bestämmelserna i upphovsrättslagen,

patentlagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen bör

göras med utgångspunkt att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer.

Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1).

Utskottet avstyrkte motionsyrkanden med samma inriktning i mars 1997. I sitt

av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU12 anförde utskottet bl.a. följande.

Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt

utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om

väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop.

1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i

varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen,

växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i

halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda

fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av

skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har

rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare

införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av

ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.

Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än

rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att

intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella

rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de

industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år.

Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i

de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes-,

växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också

apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva

vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya

lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994.

Utskottet kunde mot bakgrund av det redovisade konstatera dels att man på

hela det immaterialrättsliga området i Sverige har samma skydd för ensamrätter

som i många andra europeiska länder, dels att man fått till stånd ett så gott

som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anförde vid föregående behandling av

motsvarande motionsyrkanden, finner utskottet inte något skäl för riksdagen att

nu ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna N274 yrkande 14 (delvis) och L805 yrkande 1.

Utvärdering av reglerna om droit de suite

Sedan några år ankommer det på utskotten att i större utsträckning än tidigare

följa upp riksdagens beslut och att medverka till att utvärderingar av

resultatet av verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde kommer

till stånd (se Riksdagsutredningens delbetänkande 1993/94 Reformera

riksdagsarbetet 1 och bet. 1993/94:KU18). Lagutskottet har sedan hösten 1993

bedrivit flera utvärderingsprojekt och utskottet beslöt i mars 1996 att inleda

tre nya projekt. Ett av dem gällde en utvärdering av reglerna om droit de suite

i upphovsrättslagen. Det franska begreppet droit de suite är den vedertagna

beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning till bildkonstnärer

när deras verk vidareförsäljs. Ett svenskt uttryck som numera används är

följerätt.

Genom ändringar i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

(1960:729) infördes sådana bestämmelser i Sverige den 1 januari 1996. De nya

bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt till en ersättning på 5 % av

försäljningspriset - om detta överstiger 5 % av basbeloppet - när hans

konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt (basbeloppet är för 1998 36 400 kr).

Rätten till sådan ersättning gäller alla konstverk utom alster av brukskonst

som har framställts i flera identiskt lika exemplar. Rätten till ersättning,

som finns under hela verkets skyddstid, är personlig och kan inte överlåtas.

Ersättningsrätten kan bara göras gällande av en organisation som företräder ett

flertal upphovsmän på området och preskriberas om organisationen inte kräver

den ersättningsskyldige inom tre år efter det år försäljningen ägde rum.

Många - men inte alla - länder inom EU har någon form av bestämmelser om

följerätt. Att ersättningssystemen skiljer sig åt har inom EG ansetts kunna

inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion. Mot den bakgrunden lade

kommissionen den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om upphovsmannens

rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonsverk, KOM (96) 97.

Förslaget behandlas för närvarande i en rådsarbetsgrupp.

I den proposition som ligger till grund för de nuvarande svenska reglerna om

droit de suite fanns inga närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av

ersättningarna skulle hanteras. I lagstiftningsärendet pekade utskottet därför

på några betydelsefulla förutsättningar för att avgiftssystemet skall fungera

som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla för konstnärerna och deras

arvingar. Ett effektivt och smidigt samarbete måste etableras med konsthandeln.

Den totala avgiftsvolymen måste vara tillräckligt stor för att bära de

administrativa kostnaderna för systemet. En grundläggande förutsättning är

vidare, framhöll utskottet, att rutinerna för att inkassera och dis-tribuera

ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir resurskrävande (bet.

1995/96:LU1).

I mars 1996 ansåg utskottet att det borde vara möjligt att inom ramen för ett

särskilt utvärderingsprojekt ta in information om hur den praktiska hanteringen

är organiserad, särskilt vad gäller uppbörd och distribution av ersättningar.

När en redovisning av de första verksamhetsåren föreligger kunde det enligt

utskottets mening finnas anledning att närmare undersöka och bedöma systemets

ekonomiska effektivitet mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde när

de nya bestämmelserna antogs.

Utskottet uppdrog åt en arbetsgrupp att genomföra utvärderingsprojektet.

Arbetsgruppen, som bestått av ledamöter, sammanlagt sju, från samtliga inom

utskottet representerade partier, inledde sitt arbete under hösten 1996.

Gruppen har sammanträtt vid fyra tillfällen och till sammanträdena har bjudits

in dels företrädare för konstnärsorganisationerna BUS (Bildkonst Upphovsrätt i

Sverige) och KIF (Konstnärernas Intresse Förening) för att lämna synpunkter på

reglerna om droit de suite samt informera gruppen om arbetet med uppbörden och

distributionen av avgifterna. Vidare har företrädare för Stockholms

Auktionsverk, Nordéns Auktioner AB och Bukowskis Auktioner AB inför

arbetsgruppen lämnat synpunkter, liksom företrädare för Konstnärernas

Riksorganisation (KRO) och Konstnärsförbundet.

BUS, som representerar ca 4 000 konstnärer, är den organisation som inför

ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om följerätt hade förberett och

organiserat sin verksamhet för att administrera inkasseringen och

distributionen av ersättningsbeloppen. Några månader efter det att BUS startat

sin verksamhet, bildades en ny organisation, KIF, för att bedriva samma

verksamhet. KIF har sedermera ändrat sin firma till Konstnärernas

Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i Sverige (DUR). Den nya

organisationen uppgavs vid starten ha ca 750 medlemmar, i huvudsak anslutna

till Konstnärsförbundet. DUR:s etablering har föranlett fem rättsliga processer

om rätten att administrera avgifterna. Stockholms tingsrätt har i en dom

meddelad i mars 1997 funnit att såväl BUS som DUR har rätt att ta in

ersättningarna. Den domen har överklagats och målet ligger för närvarande i

Svea hovrätt i väntan på avgörande.

Arbetsgruppen har funnit att det inte framstår som meningsfullt att gå vidare

med utvärderingsarbetet så länge de rättsliga processerna pågår och rättsläget

därmed är ovisst när det gäller förutsättningarna för inkasseringsverksamheten.

I likhet med arbetsgruppen anser utskottet att projektet nu bör avslutas, men

att utvärderingsarbetet på nytt bör kunna tas upp när inkasseringsverksamheten

har fått fastare former.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnaderna för patentansökning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och 1997/98: L805

yrkande 2,

res. 1 (m, c, mp)

2. beträffande patentintrångsförsäkring

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 2, 1997/98: L804,

1997/98:N247 yrkande 10 samt 1997/98:N274 yrkande 14 (delvis),

3. beträffande prioritetsrätten

att riksdagen avslår motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4,

res. 2 (m)

4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98: L809 yrkandena

1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13,

1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98: Jo543 yrkande 11,

res. 3 (c, v, mp)

5. beträffande patentintrång

att riksdagen avslår motion 1997/98:L806,

6. beträffande bruksmönster

att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 4,

res. 4 (c)

7. beträffande växtförädlarrätt

att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 5,

res. 5 (c, v, mp)

8. beträffande upphovsrätt för vissa översättningar

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:L808 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande avgifter för vissa offentliga framföranden

att riksdagen avslår motion 1997/98:L803,

10. beträffande porträttfotografier

att riksdagen avslår motion 1997/98:L807,

11. beträffande folkmusik

att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr304 yrkande 3,

12. beträffande programformat

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och

1997/98:K310 yrkande 11,

res. 6 (c, fp, mp)

13. beträffande upphovsrätt och informationsteknik

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L802 och 1997/98:L805 yrkande 3

(delvis),

14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och 1997/98: N274

yrkande 14 (delvis).

res. 7 (m, c, fp)

Stockholm den 10 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).

Reservationer

1. Kostnaderna för patentansökning (mom. 1)

Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Mot bakgrund?

och på s. 9 slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det i hög grad otillfredsställande att

kostnaderna för att ansöka om patentskydd är så höga att de innebär problem för

enskilda uppfinnare och småföretagare. Även om frågan, enligt vad som ovan

redovisats, övervägs i olika sammanhang, är det angeläget att åtgärder vidtas

skyndsamt för att komma till rätta med situationen. En modell som enligt

utskottet bör övervägas är att införa någon form av differentierade avgifter,

innebärande en anpassning till de enskilda uppfinnarnas och de mindre

företagens förhållandevis begränsade möjligheter att bära nuvarande kostnader.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L801

yrkande 1 och L805 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kostnaderna för patentansökning

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och

1997/98:L805 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Prioritetsrätten (mom. 3)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet,

som? och slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k.

prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader.

Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga

samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan

förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att få

fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent skall

sökas även i andra länder, vilket medför extra kostnader.

I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för

offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader

till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också

internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna

kommer till stånd i enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion

1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande prioritetsrätten

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Patent på biotekniska uppfinningar (mom. 4)

Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta

Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet kan?

och på s. 15 slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det på goda grunder skäl att sätta i fråga

rätten att patentera och äga livsformer. Det är i grunden en fråga om etik och

om praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett

hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De

nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör

ses över med inriktningen att det inte skall vara möjligt att ta patent på och

äga livsformer. Sverige bör vidare verka i ministerrådet för att stoppa

förslaget till direktiv om patent på bioteknologiska uppfinningar och även

verka internationellt för skapandet av en konvention som förbjuder patenträtt

på livsformer. Som en konsekvens härav bör det enligt utskottet om möjligt

genomföras en lagändring som innebär att de patent på genmanipulerade produkter

som redan har beviljats kan avvecklas. I linje med det sagda bör Sverige vidare

verka inom FN för att varje folk skall garanteras rätt till de egna generna,

såväl när det gäller växter som djur.

Till följd av det anförda bör riksdagen, med bifall till motionerna L805

yrkande 6, L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11- 13,

Jo542 yrkandena 9 och 10 samt Jo543 yrkande 11, som sin mening ge regeringen

till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98:L809

yrkandena 1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13,

1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98:Jo543 yrkande 11 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Bruksmönster (mom. 6)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av att det redan finns någon form av bruksmodellskydd i de

flesta av Europas länder, bör det - som framhålls i motionen - snarast

övervägas att, med tanke främst på småföretagarnas villkor, införa den

skyddsformen även i Sverige. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L805

yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bruksmönster

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Växtförädlarrätt (mom. 7)

Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta

Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Vid sin? och

på s. 18 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att

det av den nya växtförädlarrättslagen inte framgår vad som skall gälla i

förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och

andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av

jordbruksundantaget. Eftersom det i grunden är själva användningen av det

uppförökade materialet till utsäde som motiverar kompensationen till

sortinnehavaren, bör enligt utskottets mening rensning och andra åtgärder med

förökningsmaterialet falla utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje

med detta synsätt bör den enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt

utskottets mening vara att sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av

legorensare för det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet

förordar mot den bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L805,

godkänner vad utskottet sålunda anfört.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande växtförädlarrätt

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Programformat (mom. 12)

Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta

Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Utskottet kan?

och på s. 26 slutar med ?3 (delvis)? bort ha följande lydelse:

Visserligen kan ett enskilt programformat, beroende på vad det består av,

redan enligt gällande regler åtnjuta ett visst upphovsrättsligt skydd. Enligt

utskottets mening finns det emellertid anledning att överväga ett mer enhetligt

och heltäckande upphovsrättsligt skydd. Den svenska lagstiftningen bör ses över

i sådant syfte, och Sverige bör också verka för ett ökat skydd för

programformat i internationella förhållanden.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna K310

yrkande 11 och L805 yrkande 3 (delvis), som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande programformat

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och

1997/98:K310 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

7. Skyddet för immateriella rättigheter (mom. 14)

Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson

(fp), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Mot bakgrund?

och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Även om således sanktionssystemet över hela det immaterialrättsliga området

har förstärkts och i huvudsak harmoniserats med vad som gäller i de övriga

europeiska länderna, finns det nu enligt utskottets mening skäl att ta ett

bredare grepp på frågan om de allmänna villkoren för uppfinnare och

innovatörer. Med tanke på den betydelse som uppfinnare och andra innovatörer

har för framför allt nyföretagandet och utvecklingen av småföretagssektorn,

finns det anledning att på olika sätt arbeta för ett allmänt stärkande av

innovativa verksamheter. En översyn av den immaterialrättsliga lagstiftningen

bör därför snarast komma till stånd i syfte att förbättra villkoren för

uppfinnare och innovatörer.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L805

yrkande 1 och N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och

1997/98:N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

LAGUTSKOTTET

Kansliet

1998-03-10

Aktuella EU-frågor på immaterialrättens område

Mönsterskydd

Förslag till förordning och direktiv

I december 1993 lade kommissionen fram ett förslag till en förordning, KOM (93)

342 slutlig, och ett direktiv, KOM (93) 344 slutlig, om mönsterskydd. Den

föreslagna förordningen innebär att ett gemensamt skyddssystem för industriella

mönster inrättas. Avsikten är att denna gemenskapsmönsterrätt skall utgöra ett

komplement till medlemsstaternas nationella mönsterskydd. Enligt förordningen

skall i princip all slags design - estetisk såväl som funktionell - kunna

skyddas i upp till 25 år. En förutsättning för detta skydd är dock registrering

hos Harmoniseringskontoret i Alicante. För oregistrerade mönster föreslås ett

mer begränsat, treårigt skydd. Direktivet syftar att harmonisera

medlemsstaternas nationella mönsterskyddssystem.

I båda rättsakterna föreskrivs regional konsumtion av rätten till

vidarespridning.

Under 1996 har direktivet varit föremål för fortsatt behandling i en

rådsarbetsgrupp. Rådet träffade en principöverenskommelse i mars 1997 och antog

en gemensam ståndpunkt i juni. Vid sin andra läsning i oktober 1997 lämnade

Europaparlamentet 12 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten och i

december 1997 har kommissionen avgivit sitt yttrande över Europaparlamentets

ändringsförslag. Kommissionen kunde dock inte godta alla ändringsförslagen, och

det kunde inte heller rådet. Under våren 1998 kommer därför

förlikningsförhandlingar att äga rum.

Närmare om direktivet

Direktivet syftar till en harmonisering av medlemsstaternas mönsterskyddslagar

och gäller således endast det mönsterskydd som kan erhållas i varje land efter

registrering hos den nationella myndigheten.

I direktivförslaget finns två punkter som varit särskilt kontroversiella. Den

ena gäller skyddet för bilreservdelar, den andra gäller förutsättningarna för

registrering, dvs. vilka krav som skall ställas upp på att det nya mönstret

skiljer sig från tidigare kända. Beträffande bilreservdelarna föreslog

Europaparlamentet en inskränkning i mönsterrätten innebärande att var och en

har rätt att tillverka och marknadsföra kopior av originaldelar under

förutsättning att skälig ersättning betalas till rättighetshavaren. Flertalet

medlemsstater har inte kunnat acceptera denna lösning. I stället enades

medlemsstaterna i den gemensamma ståndpunkten om en kompromiss som innebär att

reservdelar tills vidare utesluts från harmoniseringen. Kommissionen har inte

kunnat ställa sig bakom denna kompromiss. Denna fråga kommer därför att ha

central betydelse i förlikningsförhandlingarna.

Närmare om förordningen

Förordningen innebär att det skall skapas ett särskilt mönsterskydd på

gemenskapsnivå. Man skall kunna ansöka om skydd vid EG:s myndighet i Alicante

och mönstret blir efter registrering skyddat i alla medlemsstaterna. I

sammanhanget kan nämnas att både beträffande varumärken och växtförädlarrätt

har det tidigare genomförts ett skydd på gemenskapsnivå som är gällande i alla

länderna efter endast en registrering.

Förslaget till förordning innehåller i princip samma materiella regler som

direktivförslaget. Förordningen innehåller emellertid också en nyhet för svensk

del, nämligen att mönster skall kunna skyddas även utan registrering. Detta

skydd, som främst torde ha betydelse för textilindustrin, gäller endast under

tre år och har en mer begränsad räckvidd än det skydd som kan erhållas genom

registrering.

Vidare innehåller förordningen bl.a. regler om handläggningen av

mönsterskyddsansökningen vid Harmoniseringskontoret. En kontroversiell fråga är

vilket arbetsspråk som skall användas vid kontoret.

Positioner

I fråga om förutsättningarna för registrering är situationen den att flera

länder, däribland Sverige, ställer högre krav på att mönstret skall skilja sig

från andra mönster än vad som föreslås i direktivet. Vilka krav som skall gälla

har direkt betydelse för rättighetshavarens möjligheter att förhindra att

liknande produkter tillverkas och saluförs. Ju högre skillnadskravet är, desto

svårare är det för andra att på ett lagligt sätt efterlikna den skyddade

produkten. Saken kan också uttryckas så att ett högre skillnadskrav ger

rättighetshavaren ett starkare skydd mot efterapningar samtidigt som det krävs

mer för att han skall erhålla skyddet.

Sverige har slutligen godtagit den föreslagna direktivtexten när det gäller

skillnadskravet men har lyckats få igenom en beaktandesats där det anges att

ett mönster för att kunna registreras måste skilja sig ?klart? (clearly) från

tidigare kända mönster. Detta torde innebära att det i praktiken inte blir

någon betydande sänkning av skillnadskravet. Europaparlamentet har dock

föreslagit en strykning av ordet ?klart?. Även detta kommer alltså att

diskuteras vid förlikningsförhandlingarna.

Skydd för s.k. bruksmodeller

Ett direktivförslag

En fråga som övervägs är införandet av ett särskilt skydd för s.k.

bruksmodeller (utility models eller med ett tidigare använt svenskt uttryck

bruksmönster. Kommissionen lade 1995 fram en grönbok i saken. Luxemburg,

Storbritannien och Sverige saknar idag en motsvarighet till denna skyddsform

medan övriga medlemsländer har regler på området, vilka dock skiljer sig åt.

Närmare om förslaget

Skyddet för bruksmodeller skall skiljas från mönsterskyddet som är ett skydd

för det yttre utseendet på en produkt medan skyddet för nyttighetsmodeller

riktar sig mot själva den tekniska konstruktionen. Enligt grönboken är det

särskilt små och medelstora företag (100-600 anställda) som efterfrågar

skyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom mekanisk industri samt för

företag som sysslar med elektronik, precisionsintrument och optik. I grönboken

diskuteras behovet av en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket

skulle innebära en skyldighet för Luxemburg, Storbritannien och Sverige att

införa bestämmelser om skydd för nyttighetsmodeller. Också behovet av en

förordning om ett särskilt skydd på gemenskapsnivå tas upp.

Enligt förslaget bör kraven för ett skydd för nyttighetsmodeller sättas lägre

än vad som gäller för patentskydd. Skyddet skall också kunna erhållas genom ett

enklare och snabbare förfarande än patentsystemet. Å andra sidan bör skyddet

vara mer begränsat och kortvarigare än patentskyddet.

Kommissionen har i december 1997 följt upp grönboken genom att lägga fram ett

förslag till direktiv om tillnärmningen av de rättsliga ordningarna för

bruksmodellskydd för uppfinningar. Direktivförslaget bygger på grönboken från

1995.

I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna

skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor,

en lägre kostnad än för patent och möjligheten till ett preliminärt skydd i

avvaktan på att ett patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av

bruksmönsterskydd i de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex

månader, vilket skall jämföras med vad som gäller för patent, två till fyra år.

Den snabba registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen,

främst för de små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt

ekonomiskt utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som

genom en direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att

erhålla ett bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de

som gäller för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som

innebär endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall

bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket

gör att skyddet blir billigare att erhålla. Skyddet ger dock en lägre

rättssäkerhet. Förutsatt att uppfinningen uppfyller villkoren för båda

skyddsformerna kan den snabba registreringen av en bruksmodell utnyttjas till

att överbrygga den relativt långa tiden innan ett patent kan meddelas.

De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd

är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet.

Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till

förlängning i två perioder om vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt

förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar

och andra författningar som krävs för att implementera direktivet.

Gemenskapspatent

Avtalet

Det europeiska patentsystemet är grundat på två internationella fördrag,

Münchenkonventionen och Europeiska patent (EPC) från 1973 och

Luxemburgkonventionen från 1975 om gemenskapspatent (CPC 1975) som tills vidare

utgör en integrerad del av Avtalet om gemenskapspatent undertecknat 1989 (CPA

1989). Det var ursprungligen parternas avsikt att så mycket som möjligt minska

tiden mellan de två konventionernas ikraftträdande.

Med EPC skapas inte något enhetligt skydd, men det blir möjligt att få ett

skydd i så många av de stater som är parter i konventionen som den sökande

önskar. Systemet har fördelen att vara mycket flexibelt, men det har vissa

nackdelar beroende på dess komplexitet och på kostnaden. Det föreskrivs inte

någon behörig domstol på europanivå för att avgöra tvister om patent, vilket

innebär att det finns en risk för att de behöriga domstolarna i medlemsstaterna

kan fatta olika beslut.

Med gemenskapspatent, som infördes med CPC, har man som mål att samla de

olika skyddsdokument som utfärdas när ett europeiskt patent utställs i en enda

enhetlig och fristående skyddshandling för hela gemenskapen med tolv

medlemsstater, vilken regleras av bestämmelserna i Avtalet om gemenskapspatent,

undertecknat 1989. Det har ännu inte trätt i kraft på grund av förseningar i

ratificeringen av konventionen av de tolv medlemsstater som har undertecknat

den. Konventionen har hitintills ratificerats av sju medlemsländer, nämligen

Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Danmark, Luxemburg och

Nederländerna. Om återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar

kan frågan om ett tillträde för Sverige, Finland och Österrike aktualiseras.

Förhandlingar måste dock föras med de tre nya medlemsländerna om bl.a.

fördelning av inkomsterna från årsavgifter för patenten.

CPC innebär att det skall bli möjligt för en uppfinnare att ansöka centralt

om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är alltså i princip

samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska patentkonventionen. Det finns

dock skillnader. En sådan är att frågor om ogiltighet av ett gemenskapspatent

skall prövas enligt reglerna i överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras

får det verkningar inte bara i den stat där ogiltighetsmålet prövas utan

patentet förfaller i sin helhet i alla länderna. Enligt den europeiska

patentkonventionen däremot prövas frågor om ogiltighet i varje stat. En

ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella staten.

De mål som åsyftas med EPC och CPA är skilda men konventionerna kompletterar

varandra. EPC syftar till att rationalisera utställandet av patent genom ett

centraliserat förfarande hos Europeiska patentverket i München. Den är därmed

öppen för alla europeiska stater, en del efter inbjudan av styrelsen för

Europeiska patentorganisationen. CPA syftar till att genomföra målen för den

inre marknaden, särskilt vad gäller konkurrens på lika villkor och den fria

rörligheten för varor.

Den svenska positionen

Införandet av ett gemenskapspatent har i vart fall tidigare gett anledning till

vissa farhågor från svensk sida. Det har ansetts att ärendemängden hos vårt

patentverk skulle kunna sjunka drastiskt, något som skulle minska våra

möjligheter att bibehålla ett effektivt nationellt patentsystem. Sverige har

emellertid, på detta tidiga stadium, ingen klar ståndpunkt i frågan, utan

följer med intresse de diskussioner som förekommer.

Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa

När man på gemenskapsnivå började föra diskussioner om innovation, skydd för

innovation och dess effekter på sysselsättningen, fann kommissionen det

nödvändigt att sammanfatta läget vad gäller gemenskapspatent och patentsy-

stemet i Europa (Första handlingsplanen för innovation i Europa, framlagd av

kommissionen den 20 november 1996). I det syftet har kommissionen i juni 1997

lagt fram en Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa.

Grönboken behandlar de brister som beror på frånvaron av gemenskaps-aspekter

i det europeiska patentsystemet och hindren för dess ikraftträdande samt

beskriver hithörande frågor av teknisk, juridisk och politisk art, bland annat

den kompletterande harmoniseringen av patenträtten på gemenskapsnivå.

Grönboken eftersträvar tre huvudmål:

? Att göra en så fullständig sammanställning som möjligt av läget vad gäller

skydd för innovationer genom patentordningen i den Europeiska gemenskapen

? Att bedöma nödvändigheten av nya gemenskapsåtgärder och/eller en anpassning

av nuvarande ordningar

? Att analysera vilket innehåll och form sådana nya åtgärder skulle kunna ha

Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att delta i en stor undersökning

och att svara på de frågor som ställs i grönboken. Informationsinhämtningen

avslutades med en hearing i Luxemburg den 25 och 26 november, varvid berörda

organisationer fick ytterliga ett tillfälle att föra fram sina medlemmars

synpunkter och önskemål.

Som slutsats av vad som framkom vid hearingen har kommissionen konstaterat

att det finns ett uttalat behov av en nytt enhetligt patentsystem som täcker

hela Gemenskapen. Ett sådant system skulle stärka den inre marknadens funktion.

Gemenskapspatentet bör ha samma effekt inom hela Gemenskapen och därför skall

det endast kunna beviljas, överlåtas och upphävas med verkan i hela

Gemenskapen. Ett gemenskapspatent måste enligt kommissionen vara billigt, både

jämfört med ett amerikanskt patent och i förhållande till ett europeiskt patent

som täcker ett mindre antal stater. Ett för staterna gemensamt rättssystem

skall ge önskvärd juridisk stabilitet, liksom en enhetlig och rimligt snabb

rättsskipning i patentmål. Tanken på en europeisk patentdomstol, som samtidigt

skall kunna ta ställning till intrång och giltighet, fick stöd vid hearingen.

Enligt kommissionen skall de nationella patentsystemen behållas och det

europeiska patentet skall förbättras. Kommissionen har uppgett att den är

övertygad om att de nationella patentmyndigheterna spelar en viktig roll, inte

minst för små och medelstora företag. Kommissionen har upprättat ett

frågeformulär till de nationella patentmyndigheterna för att få vetskap om hur

dessa finansieras och hur verksamheten där bedrivs. Det Europeiska Patentverket

skall administrera även Gemenskapspatentet. Enligt kommissionen skall frågan om

en patentintrångsförsäkring studeras vidare.

Kommissionen avser att i början av år 1998 publicera sina planer för den

vidare hanteringen av ärendet.

Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

Bakgrund

Inom EG har arbetet med ett direktiv som skall reglera det rättsliga skyddet

för biotekniska uppfinningar pågått sedan 1988 då kommissionen lade fram sitt

ursprungliga förslag till direktiv. Efter många års arbete med direktivet antog

Rådet i februari 1994 en gemensam ståndpunkt. Emellertid föreslog

Europaparlamentet vid andra läsningen ett antal ändringar av direktivet som

inte kunde accepteras av Rådet. En förlikningskommitté tillsattes då som i

januari 1995 presenterade ett gemensamt utkast som dock röstades ned av

Europaparlamentet den 1 mars 1995 med påföljd att det föreslagna direktivet

inte kunde antas.

Biotekniken har under senaste decennierna utvecklats snabbt och kommer utan

tvekan att även i fortsättningen spela en mycket stor roll inom modern

forskning och utveckling. Möjligheterna att få patent på en uppfinning har

givetvis stor betydelse för den fortsatta utvecklingen inom området. Patentet

stimulerar till teknisk utveckling genom att uppfinnaren under viss tid får

rätt att utan konkurrens från andra njuta frukterna av sin uppfinning.

Patentlagstiftningen i EU:s medlemsstater är visserligen i hög grad

harmoniserad, bl.a. som en följd av att alla länderna numera (Finland fr.o.m.

den 1 mars 1996) är anslutna till den europeiska patentkonventionen (EPC).

Emellertid har patentlagstiftningen tillkommit under en tid då de möjligheter

som modern bioteknik öppnar inte kunde förutses. Viss osäkerhet uppkommer

därför om hur nuvarande patentsystem skall tillämpas med avseende på

bioteknologiska uppfinningar. Svårigheter föreligger framför allt i att göra en

avgränsning mellan vad som är patenterbart och vad som inte är det. Inte minst

de etiska aspekterna gör att man kan befara att tolkningen av

patentlagstiftningen i dessa fall kan komma att variera mellan medlemsstaterna.

De enskilda staterna kan också finna behov av att på detta område anta

särskilda rättsregler som ytterligare skulle bidra till olikheter mellan

länderna i fråga om biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Detta i sin tur

kan få negativa konsekvenser för den fria rörligheten av biotekniska produkter

och utvecklingen av den inre marknaden. Risken finns också att osäkerheten gör

att de europeiska intressenterna på detta område kommer i en sämre position

jämfört med de utanför EU, framför allt de i USA och i Japan.

Detta är bakgrunden till att kommissionen 1996 för Europaparlamentet

presenterade ett nytt förslag till direktiv om rättsligt skydd för biotekniska

uppfinningar. Det nya förslaget byggde till övervägande delen på det tidigare

direktivet såsom det kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma

utkast.

Europaparlamentet antog vid den första behandlingen av direktivförslaget 66

ändringsförslag vid en plenarsession i juli 1997. Dessa ändringsförslag ger

uttryck för Europaparlamentets önskan att klargöra skillnaden mellan upptäckter

och uppfinningar när det gäller patenterbarheten för material av mänskligt

ursprung och nödvändigheten av att på ett lämpligt sätt införa den etiska

dimensionen i direktivförslaget.

Med anledning av Europaparlamentets ändringsförslag lade kommissionen i

augusti 1997 fram ett ändrat förslag till direktiv. I det ändrade förslaget har

kommissionen beaktat samtliga Europaparlamentets ändringsförslag, med undantag

för ett, som kommissionen inte har ansett sig kunna beakta.

Vad kommissionen inte har beaktat är Europaparlamentets förslag att införa en

ny artikel 8a. Enligt första punkten i det förslaget krävs att om en uppfinning

grundar sig på biologiskt material av växt- eller djurursprung, skall i

patentansökan anges materialets geografiska ursprungsort samt bevis för att

materialet har använts i enlighet med de lagar för tillträde och export som

gäller på ursprungsorten. Enligt den andra punkten krävs i huvudsak att om en

uppfinning grundar sig på biologiskt material av mänskligt ursprung skall i

patentansökan offentliggöras namn och adress för den person från vilket

materialet härstammar eller dennes juridiska ombud samt innehålla bevis för att

materialet har använts och patentet ansökts med frivilligt samtycke från den

person från vilket materialet härstammar eller dennes juridiska ombud.

De skäl kommissionen har åberopat för att inte beakta Europaparlamentets

förslag till en ny artikel 8a är att den första punkten i förslaget går utöver

de internationella åtaganden som Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater

har gjort inom ramen för godkännandet och ratifikationen av konventionen om

biologisk mångfald den 5 juni 1992. Den andra punkten uppfyller enligt

kommissionen bland annat inte kraven i fråga om skydd av personuppgifter.

Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya

direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet.

Rättslig grund

Kommissionens motiv för direktivet är att garantera fri rörlighet av

patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera medlemsstaternas

lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd på dessa

produkter liksom skyddets omfattning klargörs.

Förslagets innehåll

Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av medlemsstaternas

nationella patentlagstiftning avseende biotekniska uppfinningar. Utgångspunkten

är därvid att alla medlemsstaterna i och för sig skall skydda sådana

uppfinningar i sin nationella patentlagstiftning (jfr artikel 1.1).

Förutom en rad smärre ändringar är det i huvudsak tre förändringar som har

gjorts i förhållande till det tidigare förslaget: Man har med avseende på delar

av den mänskliga kroppen klarare markerat skillnaden mellan en uppfinning, som

alltså är patenterbar, och en upptäckt, som inte är det. Detta har skett genom

att det i artikel 5.1 föreskrivs att den mänskliga kroppen i sina olika

bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart upptäckten av en av dess

delar, inbegripet en gensekvens eller delsekvens av en gen, inte kan vara

patenterbara uppfinningar. I det tidigare förslaget angavs i motsvarande

artikel att den mänskliga kroppen och dess delar inte skall anses vara

patenterbara uppfinningar. Vidare anges i artikel 5.2 att en uppfinning som

grundar sig på en avskild del av den mänskliga kroppen kan vara patenterbar

(givetvis krävs därutöver att alla ?vanliga? kriterier för patenterbarhet är

uppfyllda, såsom kraven på uppfinningshöjd och nyhet).

En annan ändring i det nya direktivförslaget är att den etiska regeln, dvs.

bestämmelsen om att uppfinningar, vilkas kommersiella utnyttjande skulle stå i

strid med allmän ordning eller goda seder är uteslutna från patenterbarhet, har

utvidgats (artikel 6). Genom exemplifieringarna i artikel 6 anges att

förfaringssätt för reproduktiv kloning av människa inte skall vara

patenterbart. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av människans

könscellers genetiska identitet. Vidare anges som icke patenterbart, dels

metoder som omfattar användningen av mänskliga embryon samt sådana

förfaringssätt för modifiering av den genetiska identiteten hos djur som

sannolikt kan förorsaka djuren lidande, utan att detta medför några påtagliga

medicinska fördelar för människor eller djur, dels djur som frambringas genom

sådana förfaringssätt.

En tredje nyhet gäller den redan tidigare i direktivet intagna bestämmelsen

om att jordbruksundantag (farmer´s privilege) skall gälla även vid patent som

avser avelsboskap. Någon närmare reglering av detta undantag ges dock inte i

direktivet utan denna lämnas till medlemsstaternas lagar och praxis. I det nya

förslaget har omfattningen av undantaget vidgats genom att det direkt anges att

det omfattar försäljning för bedrivande av jordbruksverksamhet, dock inte

försäljning inom ramen för eller i syfte att bedriva kommersiell

avelsverksamhet.

Artiklarna 1-7 innehåller bestämmelser om biotekniska uppfinningars

patentbarhet. Det konstateras inledningsvis att direktivet skall passa in i

existerande patentlagstiftning och inte är avsett att introducera någon

särskild patentlagstiftning för levande material. Däremot åläggs

medlemsstaterna att anpassa sin befintliga patentlagstiftning till den

speciella regleringen i direktivet. Det slås också fast att direktivet inte

skall påverka lagstiftning - vare sig nationell eller gemenskapsrättslig - om

övervakningen av forskningen på detta område eller utnyttjandet av resultatet

av sådan forskning.

Utöver vad som ovan sagts om patenterbarheten kan nämnas att avsikten är att

växtsorter och djurraser som sådana inte skall vara patenterbara liksom inte

heller väsentligen biologiska förfaringssätt för produktion av växter eller

djur. Däremot skall mikrobiologiska förfaranden vara patenterbara.

Artiklarna 8-11 innehåller bestämmelser om patentskyddets omfattning. Här

framgår bl.a. att tanken är att det skydd som patentet ger ett biologiskt

material också skall omfatta allt biologiskt material som är framställt ur det

skyddade materialet - genom mångfaldigande eller förökning - och som har samma

egenskaper. Särskilda regler om jordbruksundantag (farmer´s privilege) finns.

Direktivet innehåller också regler om korsande tvångslicenser (art. 12) för

det fall en växtförädlare inte kan få eller utnyttja växtförädlarrätt utan att

göra intrång i ett patent, och omvänt.

I direktivet finns också bl.a. bestämmelser om deponering av biologiskt

material (artikel 13-14).

Enligt förslaget skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1999 ha genomfört

de författningsändringar som direktivet ger anledning till.

Svensk rätt

Regler om uppfinningars patentbarhet finns i patentlagen (1967:837). Lagen

härrör i betydande delar från den stora samnordiska lagreformen 1967. Sedan

dess har dock genomförts många lagändringar som till stor del berott av den

internationella utvecklingen. Bl.a. medförde Sveriges tillträde år 1978 till

den europeiska patentkonventionen (EPC) en hel del ändringar. De lagändringar

som då genomfördes avsåg dels den lagstiftning som behövdes för att Sverige

skulle kunna tillträda konventionen, dels viss anpassning av vår nationella

patentlagstiftning till vad som skulle komma att gälla i övriga europeiska

industriländer.

Det patenterbara området regleras i 1 § patentlagen. Utgångspunkten i

patentlagstiftningen är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier.

Patent har sålunda meddelats för åtskilliga biotekniska uppfinningar. En etisk

gränsdragning för vad som skall anses patenterbart finns i bestämmelsen om

generellt förbud mot patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot

goda seder eller allmän ordning. Vidare finns i lagen ett förbud mot patent på

växtsorter (för vilka det finns en särskild civilrättslig skyddsform,

växtförädlarrätt) och djurraser. Förbud gäller också för patent på ett

väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.

Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av sådant

förfarande.

Förslagets effekter på svensk rätt m.m.

Direktivförslaget synes stå i god samklang med gällande svensk patenträtt och

torde inte medföra behov av några betydande svenska författningsändringar.

Vissa ändringar torde dock komma att krävas. De etiska gränserna för

patenterbarheten måste preciseras. Svensk lagstiftning saknar t.ex. uttrycklig

reglering av patentskyddets omfattning i de fall där det patenterade biologiska

materialet förs vidare till senare generationer. Med undantag för 2 kap. 5 §

växtförädlarrättslagen (1997:306) finns inte i svensk lagstiftning några regler

om jordbruksundantag, farmer´s privilege. Viss anpassning kan också komma att

behövas vad avser reglerna om deponering av biologiskt material som nu

återfinns i patentlagen (8a och 22 §§) samt i patentkungörelsen (1967:836,

17a-17c och 25a-25d §§). Ett genomförande av direktivet kan inte förväntas

medföra några kostnader för det allmänna.

Upphovsrätt

Direktivförslag om droit de suite (följerätt)

Kommissionen lade den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om

upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk

(kommissionens dokument KOM(96) 97). Förslaget skall behandlas i en

rådsarbetsgrupp. Inför det arbetet har Justitiedepartementet berett berörda

myndigheter och organisationer tillfälle att lämna synpunkter på kommissionens

förslag.

Det faktum att många bildkonstnärer lever under knappa ekonomiska

förhållanden samtidigt som det finns de som säljer exemplar av deras konstverk

vidare till höga priser utan att de själva får något utbyte av den vinst som

görs på deras arbete har sedan länge varit grunden för tanken att stärka deras

ställning genom att ge dem en rätt till en andel av det ekonomiska utbytet som

handeln med deras verk ger upphov till, en följerätt, droit de suite. Många -

men inte alla - länder inom EU har bestämmelser om följerätt.

Ersättningssystemen skiljer sig också åt i flera avseenden. Dessa förhållanden

har ansetts inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion.

Enligt förslaget skall medlemsstaterna införa följerätt, som definieras som

en icke överlåtbar rätt till ersättning med en procentandel av

försäljningspriset vid all vidareförsäljning av verket med undantag för

försäljningar som genomförs av privatpersoner. Endast originalkonstverk

omfattas av följerätten. Begreppet ?originalkonstverk? avses innefatta exemplar

som anses som originalkonstverk enligt sedvänja inom konstbranschen.

Ersättning skall utgå vid försäljningar där priset är ecu 1.000 eller högre.

Medlemsstaterna skall dock ha rätt att bestämma att ersättning skall utgå vid

försäljningar där priset är lägre än ecu 1.000. Ersättningen skall motsvara

fyra procent av försäljningspris som uppgår till högst ecu 50.000, tre procent

av pris som uppgår till mellan ecu 50.000 och 250.000 och två procent på pris

som överstiger ecu 250.000. Ersättningen skall betalas av säljaren. Denne skall

vara redovisningsskyldig för gjorda försäljningar.

Ersättningen skall tillfalla upphovsmannen och efter dennes död hans rätts-

innehavare. Medlemsstaterna får bestämma att rätten skall förvaltas kollektivt.

Direktivet skall enligt vad som föreslås vara genomfört den 1 januari 1999.

En arbetsgrupp började en genomgång av direktivförslaget under sommaren 1996.

Projektet har inte fullföljts.

De svenska reglerna

Bestämmelser om ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk finns

i 2a kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1996.

Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom

upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga

verksamhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsmannen

har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av en

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall

ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent av

försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.

Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning, om försäljningspriset

exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt

lagen om allmän försäkring, om exemplaret är ett alster av byggnadskonst eller

om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i

flera identiskt lika exemplar.

Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter

upphovsmannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket

äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga

på rätten.

Endast en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på

området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in

ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter avdrag

för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om

organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år

efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordringen

preskriberad.

Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redovisa de

ersättningsgrundande försäljningar som gjordes under de tre närmast föregående

kalenderåren.

Direktivförslagets effekter på de svenska reglerna

Förslaget liknar mycket de svenska reglerna. Det finns dock vissa skillnader.

Till skillnad från de svenska reglerna omfattar kommissionens förslag endast

originalkonstverk. Enligt de svenska reglerna krävs det inte att det skall röra

sig om originalexemplar för att ersättning skall utgå. En annan skillnad är att

ersättningsrätten enligt de svenska reglerna slår till vid försäljningar som

överstiger ungefär 1 700 kronor medan kommissionens förslag som utgångspunkt

omfattar försäljningar där priset är ecu 1 000 eller högre, dock att

medlemsstaterna har rätt att bestämma en lägre beloppsgräns.

En ytterligare skillnad är ersättningens storlek. Enligt de svenska reglerna

skall ersättningen alltid motsvara fem procent av försäljningspriset, medan

kommissionens förslag innebär en ersättning på mellan två och fyra procent av

priset beroende på hur högt detta är. Om kommissionens förslag till direktiv

antas, måste de svenska reglerna ändras i enlighet med det sagda.

Direktivförslag om upphovsrätten i informationssamhället

År 1995 lade kommissionen fram en grönbok om upphovsrätten i

informationssamhället och i december 1997 följdes denna upp med ett

direktivförslag.

I motiveringen till förslaget konstateras att utvecklingen av

informationssamhället förutsätter att en mängd nya varor och tjänster skapas

och att dessa i full utsträckning kan dra nytta av de ?elektroniska

motorvägarna?. Skapandet av nya tjänster och varor bygger på betydande

investeringar. Utan investeringar blir innehållet i tjänsterna begränsat.

Vidare påpekas att ansträngningar för att främja investeringar endast är

genomförbara om det finns ett tillräckligt skydd i den digitala miljön för

upphovsrätt och närstående rättigheter. Det framhålls att stora skillnader i

skyddsnivån kommer att innebära hinder för uppbyggandet av

informationssamhället.

Förslaget är avsett att dels förbättra den inre marknadens funktion, dels

säkerställa ett samordnat genomförande av 1996 års WIPO-fördrag. Det är

särskilt inriktat på - men inte begränsat till - användningen av den digitala

tekniken. Reglerna är alltså generellt utformade.

Konsumtion av spridningsrätten

En övergripande fråga rör konsumtion av spridningsrätten och därmed

möjligheterna till s.k. parallellimport. Förslaget är så utformat att det

utesluter tillämpning av principen om global konsumtion inom upphovsrätten.

Utskottet har vid ett par tillfällen haft att ta principiell ställning i

frågan om val av konsumtionsregel och därvid framhållit att principen om global

konsumtion ligger i linje med Sveriges strävanden att åstadkomma en friare

världshandel och att den också är i konsumenternas intresse. En övergång till

regional konsumtion bör, enligt vad utskottet framhållit, därför ske endast om

Sveriges åtaganden med nödvändighet innebär att principen om global konsumtion

måste överges (bet.1992/93:LU17 och 1994/95:LU4). I enlighet härmed har

utskottet exempelvis avstyrkt regeringens förslag i proposition 1994/95:58

Uthyrning och utlåning av upphovsrättsligt skyddade verk m.m. om regional

konsumtion av upphovsmännens spridningsrätt samt i samma syfte förordat ett

tillkännagivande om att regeringen i den fria handelns intresse såväl inom EU

som på det internationella planet i övrigt aktivt skall verka för principen om

global konsumtion som huvudregel. Riksdagen följde utskottet (bet.

1994/95:LU4).

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att kommissionen på holländskt initiativ

kallade till ett möte i april 1997 för att diskutera konsumtionen av de

immaterialrättsliga ensamrätterna. Det var inte tolkningen av vissa direktiv

som behandlades, utan den övergripande frågan om vilken princip som lämpligen

bör tillämpas. I praktiken är det bara två olika principer som frågan gäller,

nämligen internationell (global) respektive regional (EES-vid) konsumtion.

Resultatet av mötet blev att kommissionen fick uppdraget att göra en studie i

frågan och i det uppdraget ingår att via frågeformulär samla in och

sammanställa de synpunkter som finns bland berörda organisationer och andra

intressenter. Kommissionen har inlett arbetet.

Det kan vidare nämnas att det i ett pågående mål vid en domstol i Österrike

rörande parallellimport av glasögonbågar har begärts förhandsinformation från

EG-domstolen när det gäller tolkningen av konsumtionsregeln i

varumärkesdirektivet. Frågan gäller huruvida det strider mot direktivet att

tillämpa principen om internationell konsumtion. Domstolen har hållit en

muntlig förhandling och generaladvokatens yttrande har avgetts den 29 januari

1998. Besked från domstolen kan förväntas inom en snar framtid. Den danska Sø-

och handelsretten har också begärt ett förhandsbesked av EG-domstolen gällande

tolkningen av varumärkesdirektivets konsumtionsregel. Det målet kom in till EG-

domstolen den 12 januari 1998 och gäller parallellimport av bl.a. underkläder

av märket Calvin Klein. Om domstolen i sina förhandsbesked skulle stanna för

ståndpunkten att direktivet utesluter internationell (global) konsumtion,

uppkommer frågan om Sverige av det skälet skall nödgas ändra varumärkeslagens

konsumtionsregel till att gälla regional konsumtion. I ytterligare en domstol i

Österrike har man begärt förhandsbesked av EG-domstolen i samma fråga. Det

målet gäller parallellimport av jeans.

Valet av konsumtionsregler och den territoriella avgränsningen

Det är viktigt att uppmärksamma att valet av konsumtionsregler måste ses i

samband med den andra övergripande frågan, nämligen den territoriella

avgränsningen. En tanke i grönboken är att lagstiftningen i rättighetshavarens

hemland eventuellt skall vara styrande. Om den tanken fullföljs samtidigt som

länderna tillåts ha olika konsumtionsregler innebär det konkurrensfördelar för

operatörer i länder utan konsumtionsregler eller med endast nationell

konsumtion. De kan med stöd av lagstiftningen ta ut ersättning för rätten till

vidarespridning av sina tjänster, något som operatörer från länder med regional

eller global konsumtion endast kan åstadkomma genom frivilliga överenskommelser

med abonnenterna. För ?kunder? som utnyttjar tjänster från andra länder blir

tillvaron mera komplicerad. När de vill utnyttja tillgången till endast en

tjänst måste de fortsättningsvis undersöka vad som gäller i operatörens hemland

rörande förfoganderätten i stället för att förlita sig på lagstiftningen i sitt

eget hemland.

I direktivförslaget finns regler om ensamrättens omfattning när det gäller

exemplarframställning, överföring till allmänheten och tillhandahållande av

verk. Vidare anges vilka inskränkningar som skall respektive får göras i dessa

ensamrätter. En fråga som därvid bör uppmärksammas särskilt är om undantaget

för handläggning av ärenden hos myndigheter är tillräckligt omfattande för att

inte komma i konflikt med den svenska offentlighetsprincipen. Andra viktiga

frågor rör utformningen av undantag för t.ex. biblioteks- och

undervisningsverksamhet.

Kommissionens rapport 1995

Det kan vidare påpekas att kommissionen hösten 1995 i en rapport (KOM 95/492)

om händelserna och utvecklingen på informationsmarknaden 1993-94 understrukit

vikten av ett globalt informationssamhälle med tydliga och stabila regler bl.a.

på immaterialrättsområdet. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om inte

global konsumtion av spridningsrätten måste eftersträvas. Andra

konsumtionsformer eller avsaknaden av konsumtion synes hindra utvecklingen och

leda till en uppsplittring av marknaderna. För dem som tillhandahåller

informationstjänster behöver global konsumtion inte innebära några mer

påtagliga nackdelar eftersom de vid prissättningen på tjänsterna kan ta hänsyn

till att tjänsten får spridas vidare.

I anslutning till direktivförslaget kan det nämnas att frågan om

privatkopiering av fonograminspelningar sedan länge övervägts inom

kommissionen. Syftet med arbetet har varit att åstadkomma regler om ersättning

till upphovsmän och andra rättighetshavare vid privat kopiering av fonogram.

Vad som främst varit i åtanke är ett system där avgifter skulle tas upp på

tomma kassettband och tillfalla rättighetshavarna. Enligt uppgift har arbetet

ännu inte kunnat slutföras på grund av motsättningar mellan medlemsländerna.

Efter ett omfattande samrådsförfarande har kommissionen följt upp grönboken

genom att den 12 december 1997 lägga fram ett förslag till direktiv om

harmoniseringen av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i

informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av ytterligare

harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt en

anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering och

multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under den

beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget

krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av

frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för

mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska

åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt

spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av

rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för

tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996.

Förslaget, som kommer att bli föremål för samrådsförfarande med

Europaparlamentet, skall behandlas av Ministerrådet under mars 1998.

Regeringens bedömning i skrivelsen 1996/97:83

I skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden gjorde regeringen

bedömningen att Sverige även fortsättningsvis skall verka för ökad

harmonisering inom det immaterialrättsliga området. Konkurrensen skall

stimuleras genom arbete för principen om global konsumtion.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Allmän bakgrund.....................................3

Patent..............................................5

Inledning.........................................5

Främjande av patent...............................7

Patentintrångsförsäkring..........................9

Prioritet........................................10

Biotekniska uppfinningar.........................12

Patentintrång....................................15

Bruksmönster.......................................16

Växtförädlarrätt...................................17

Jordbruksundantag................................17

Upphovsrätt........................................18

Inledning........................................18

Upphovsrätt för vissa översättningar.............20

Ersättningar för offentliga framföranden.........22

Kopiering av fotografiska verk...................23

Skydd för folkmusik..............................24

Skydd för s.k. programformat.....................25

Upphovsrätt och IT...............................26

Skyddet för immateriella rättigheter...............28

Utvärdering av reglerna om droit de suite..........29

Hemställan.........................................31

Reservationer........................................32

1. Kostnaderna för patentansökning (m, c mp).......32

2. Prioritetsrätten (m)............................33

3. Patent på biotekniska uppfinningar (c, v, mp)...33

4. Bruksmönster (c)................................34

5. Växtförädlarrätt (c, v, mp).....................34

6. Programformat (c, fp, mp).......................35

7. Skyddet för immateriella rättigheter (m, c, fp).35

Bilaga; PM om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område37