Bet. 1997/98:LU18

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU18

Finansiell leasing av lös egendom

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion med begäran om förslag till en lag

om finansiell leasing av lös egendom.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från Svea hovrätt,

Finansinspektionen, Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden,

Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges

Advokatsamfund, Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas

Riksorganisation, Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening. En

sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Onexeno AB, Täby.

Med anledning av motionen förordar utskottet ett tillkännagivande med

innnebörd att regeringen snarast möjligt bör överväga behovet av lagstiftning

om finansiell leasing av lös egendom mellan näringsidkare.

Motion

1997/98:L908 av Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös

egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Med finansiell leasing avses en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare

eller en konsument genom särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att

leasingbolaget (leasegivaren) köper in utrustning anvisad av leasingkunden

(leasetagaren). Utrustningen ägs av leasegivaren, medan nyttjanderätten genom

ett särskilt leasingavtal upplåts till leasetagaren. Egendomen levereras från

en leverantör direkt till leasetagaren utan att leasegivaren tagit någon

befattning med denna. Hyrestiden bestäms normalt så att den motsvarar

utrustningens ekonomiska livslängd, vanligen tre till sju år. Leasingavtalet är

i princip ouppsägbart från leasetagarens sida och kan inte heller sägas upp av

leasegivaren så länge leasetagaren fullgör sina skyldigheter enligt avtalet.

Summan av de avgifter som erläggs skall ge leasegivaren ersättning för det pris

som han har betalat för varan samt för räntekostnader, andra kostnader och

vinst. Vid avtalsperiodens slut har leasetagaren rätt till förlängning av

leasingavtalet.

Finansiell leasing skiljer sig från andra typer av nyttjanderättsavtal,

främst genom att leasegivaren som finansiär gör det möjligt för leasetagaren

att i princip utan krav på insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och

nyttja viss utvald egendom mot ersättning som täcker hela eller större delen av

anskaffningskostnaden för egendomen. Leasegivaren tar normalt inte på sig

underhålls- och serviceförpliktelser. Leasetagaren står risken och ansvaret för

egendomen, och invändningar hänförliga till denna får riktas mot leverantören.

Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte i Sverige utan

leasingförhållandet styrs av de standardvillkor som utformats av finansbolagen.

Finansiell leasing i sin nuvarande form introducerades i USA i början av

1950-talet. Finansieringsformen fick snabbt en internationell spridning och är

i dag etablerad i de flesta länder. I Sverige har finansiell leasing funnits

som etablerad finansieringsform sedan början av 1970-talet. Under 1980-talet

fick verksamheten en väsentligt ökad omfattning, och leasingen har starkt ökat

sin andel av den totala finansieringen av investeringar. I början av 1990-talet

beräknades att de svenska finansbolagens leasing årligen svarade för omkring 20

% av näringslivets finansiering av investeringar. Härtill kommer de inom

industrin egenfinansierade leasingaffärerna, vars volym beräknats vara ungefär

lika stor som finansbolagens. Nationellt utnyttjas finansiell leasing av

företag av alla storlekar, liksom av kommuner, statliga myndigheter och

affärsdrivande verk. Den inhemska leasingen har i olika sammanhang ansetts ha

särskild betydelse som kapitalkälla för mindre och medelstora företag. Som

objekt för finansiell leasing förekommer alla typer av lös egendom med

någorlunda varaktigt värde.

I samband med utskottets studieresa till Kanada och USA i juli 1997 gavs

utskottet tillfälle till information om finansiell leasing, främst

konsumentleasing, av företrädare för Justitie- och Näringsdepartementen i

Kanada. Av informationen framgick bl.a. att antalet leasingavtal med

konsumenter ökat mycket kraftigt i Kanada under de senaste åren. När det gäller

nya bilar som förvärvas av konsumenter leasas för närvarande hela 40 %. Andra

branscher där leasingen är på frammarsch är hemelektronik och hushållsmaskiner.

Ett förslag till lagstiftning om konsumentleasing skall enligt planerna läggas

fram under år 1998. En kommitté som övervägt frågan har presenterat ett förslag

till huvudpunkter i en sådan lagstiftning.

Enligt förslaget skall lagstiftningen om konsumentleasing syfta till att de

verkliga kostnaderna för ett leasingkontrakt klarläggs så att konsumenten får

möjlighet att göra rättvisande jämförelser av kostnaderna mellan olika

leasingalternativ, liksom jämförelser mellan kostnaderna för leasing respektive

köp. Ett leasingavtal skall enligt förslaget innehålla en särskild redogörelse

över vissa i lagen närmare angivna villkor (Disclosure Statement). Därvid skall

kapitalvärdet på varan som skall leasas anges, liksom avtalstiden och den

totala kostnaden. Om leasetagaren eller leasegivaren har rätt att säga upp

kontraktet under avtalstiden skall förutsättningarna härför klart anges.

Leasegivaren skall vara skyldig att skriftligen ge den presumtive leasetagaren

tillgång till alla uppgifter som omfattas av Disclosure Statement innan denne

erlägger någon betalning eller i övrigt gör något bindande åtagande med

avseende på avtalet. Lagstiftningen bör enligt förslaget också innehålla krav

på att vissa kostnader för ett leasingavtal skall anges vid annonsering och

annan marknadsföring av produkter i samband med ett erbjudande om leasingavtal.

Leasingutredningen

År 1988 tillkallade regeringen en utredning med uppdrag att utreda frågor kring

leasing av bl.a. lös egendom. Utredningen, som antog namnet Leasingutredningen,

redovisade sitt uppdrag i denna del år 1994 i slutbetänkandet (SOU 1994:120)

Finansiell leasing av lös egendom.

Enligt Leasingutredningen bör en civilrättslig lagreglering komma till stånd

främst för att minska den nuvarande rättsliga osäkerheten och skapa en fastare

grund för bedömningar av leasingvillkors skälighet. Lagstiftningen bör i första

hand bestå av kontraktsrättsliga regler för finansiell leasing som särskild

avtalstyp och som utgångspunkt vara dispositiv i förhållandet mellan parterna.

På vissa punkter bör dock enligt utredningen införas tvingande regler till

leasetagarens förmån. Utredningen anser också att frågor om leasingavtalets

behandling vid leasetagarens konkurs och leasetagarens sakrättsliga ställning

bör klargöras genom regler som är tvingande till borgenärernas förmån. I

betänkandet framläggs förslag till en lag om finansiell leasing med nu angiven

inriktning.

I betänkandet behandlas också konsumentleasing, varmed avses avtal om

finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument för dennes

enskilda bruk. Enligt utredningen är stora delar av villkoren i ett ordinärt

avtal om finansiell leasing oskäliga i konsumentförhållanden. Avsaknaden av

regler om konsumentskydd i fråga om finansiell leasing framstår enligt

Leasingutredningen som en inkonsekvent och obefogad lucka i lagstiftningen.

Utredningen föreslår därför att konsumentkreditlagens tvingande regler för

kreditköp skall tillämpas i princip på motsvarande sätt på finansiell

konsumentleasing.

Leasingutredningens betänkande om finansiell leasing av lös egendom har

remissbehandlats.

Motionen

I den nu aktuella motionen 1997/98:L908 anför Birgitta Johansson m.fl. (s, m,

c, fp, kd) att finansiell leasing är ett finansieringsalternativ för främst

mindre och medelstora företag som ännu inte utnyttjas i den utsträckning som är

möjlig och önskvärd. Detta beror enligt motionärerna på att leasingavtalen till

stor del är utformade efter en standardmodell som finansbolagen satt sin prägel

på. Det är ofta svårt för leasetagaren att kontrollera grunderna för den

leasingavgift som begärs. Många leasetagare avstår också från att driva en

process på grund av svårigheterna att visa att avgiften är oskälig. I motionen

framhålls att mindre företag alltjämt har svårt att finansiera inve-steringar

med eget kapital. En lag om finansiell leasing skulle ha positiva effekter på

dessa företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Mot denna

bakgrund bör enligt motionen riksdagen hos regeringen begära förslag till en

lag om finansiell leasing som bygger på Leasingutredningens betänkande.

Remissyttrandena

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av Svea hovrätt,

Finansinspektionen, Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden,

Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges

Advokatsamfund, Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas

Riksorganisation, Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening.

En sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.

Av bilagan framgår att yttrandena har begränsats till att avse frågan huruvida

omständigheter tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som

redovisats med anledning av Leasingutredningens betänkande.

I sitt yttrandet över Leasingsutredningens betänkande var Svea hovrätt

tveksam till behovet av den lag om finansiell leasing som utredningen förordat.

De argument som utredningen anfört till stöd för den i huvudsak dispositiva

lagen var enligt hovrätten inte övertygande. Hovrätten ansåg att det kunde

sättas i fråga huruvida lagen får någon nämnvärd praktisk betydelse för i

första hand leasetagarna och avstyrkte därför utredningens förslag. I det nu

aktuella ärendet anför hovrätten att varken erfarenheterna från den dömande

verksamheten eller vad som framkommit i det aktuella ärendet ger anledning att

frångå hovrättens tidigare yttrande.

Finansinspektionen ansåg i sitt tidigare yttrande att vissa tvingande regler

behövs för konsumentleasing och att samma regler bör gälla för mindre

näringsidkare. Beträffande övriga näringsidkare, där parterna har en mer

jämbördig ställning, var inspektionen tveksam till en så ingående civilrättslig

reglering som utredningen föreslagit. Inspektionen vidhåller nu sin tidigare

uppfattning.

Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden har tidigare avstyrkt

Leasingutredningens förslag. Fakultetsnämnden anförde därvid att leasing främst

har betydelse i avtalsförhållanden mellan näringsidkare och att särskild

?skyddslagstiftning? för sådana leasingavtal inte är särskilt angelägen. Om man

därtill beaktar svårigheterna att avgränsa lagens tillämpningsområde borde man

enligt fakultetsnämnden avstå från den föreslagna lagstiftningen. I sitt

yttrande till lagutskottet anser fakultetsnämnden att inget har tillkommit som

föranleder nämnden till ändrade ställningstaganden.

Svenska Kommunförbundet har ställt sig positivt till att en lag om finansiell

leasing införs i huvudsak i enlighet med Leasingutredningens förslag och

vidhåller nu denna uppfattning.

I remissvaret över Leasingutredningens betänkande fann Landstingsförbundet

att motiven för den nya lagstiftningen var bärande och tillstyrkte förslaget

till en ny lag. I förevarande ärende anför förbundet att inga nya

omständigheter tillkommit som föranleder ett ändrat ställningstagande.

Sveriges Advokatsamfund har tidigare avstyrkt att utredningens förslag läggs

till grund för en särskild lagreglering av finansiell leasing mellan

näringsidkare. Samfundet ansåg inte att det föreligger ett behov av tvingande

obligationsrättslig lagstiftning. Enligt samfundet finns visserligen ett visst

behov av klargörande konkurs- och sakrättsliga regler för leasing. Detta gäller

emellertid alla slag av nyttjanderätter till lösöre. Enligt samfundets mening

är det därför att föredra att en sådan lagreglering utformas i ett större

sammanhang och inte endast beträffande finansiell leasing. I det nu aktuella

yttrandet till utskottet anför samfundet att inget framkommit som ökat behovet

av reglering av de obligationsrättsliga aspekterna av finansiell leasing.

Advokatsamfundet vidhåller därför sin tidigare inställning.

Sveriges Köpmannaförbund stödde Leasingutredningens förslag till en lag om

finansiell leasing. Förbundet ansåg att det är viktigt att det skapas ett

enkelt och tydligt regelverk på området, eftersom leasing är en betydelsefull

och växande finansieringsform. Förbundet påpekade att en stor del av dess

medlemmar är små företag med färre än fem anställda. För dessa företag är

leasing en viktig form för att finansiera investeringar. Lagförslaget innebär

också enligt förbundet en jämnare balans mellan avtalsparterna. I yttrandet

över motionen anför Svensk Handel, i vilken numera Sveriges Köpmannaförbund

ingår, att tidigare ställningstagande vidhålls.

Sveriges Industriförbund ansåg att den av Leasingutredningen föreslagna

lagstiftningen riskerade att på ett avgörande sätt förändra spelreglerna för

finansiell leasing och därmed negativt påverka företeelsen. Detta är till

påtaglig nackdel för industrin. Förbundet avstyrkte därför den föreslagna

lagstiftningen. Industriförbundet anför i förevarande ärende att det inte

tillkommit några omständigheter som medför ändrat ställningstagande.

Företagarnas Riksorganisation anförde i sitt remissvar över

Leasingutredningen bl.a. att behovet av en lag på området är stort och ansåg

att lagstiftning krävs för att finansiell leasing skall kunna fortsätta att

utvecklas som finansieringsform till gagn för företagen. Utredningens förslag

borde därför, enligt organisationens mening, läggas till grund för

lagstiftning. Företagarnas Riksorganisation har, enligt det nu aktuella

remissyttrandet, alltjämt samma uppfattning.

I det tidigare remissyttrandet avstyrkte Svenska Bankföreningen

Leasingutredningens förslag. Enligt föreningen hade marknaden inte något behov

av lagstiftning. Vidare anfördes att praxis på området är fast och innebär inte

några större problem för vare sig leverantörer, leasegivare eller leasetagare.

Därutöver framhölls att leasing är en finansieringsform för främst små och

medelstora företag, och det är angeläget att deras möjligheter till

investeringsfinansiering inte störs av onödig lagstiftning. I yttrandet till

lagutskottet anför Bankföreningen att de angivna skälen mot lagstiftning

fortfarande äger full giltighet och delvis har förstärkts.

Även Finansbolagens Förening har tidigare avstyrkt att en lag om finansiell

leasing införs. Föreningen ansåg därvid att det inte påvisats något behov av

lagstiftning. Rättspraxis är entydig och någon rättsosäkerhet föreligger inte.

Föreningen påpekade vidare att gällande rätt på leasingområdet styrs av en

utvecklad standardavtalsrätt och avtalen är föremål för fortlöpande utveckling.

I förevarande ärende anför föreningen att det inte föreligger något uttalat

behov av lagstiftning om leasing i allmänhet, att en sådan lagstiftning skulle

riskera att hämma en sund och positiv produktutveckling och att eventuell

lagstiftning i vart fall inte bör bygga på Leasingutredningens förslag.

Utskottets ställningstagande

Våren 1997 behandlade utskottet en motion (fp, m, c, kd) vari begärdes förslag

till lag om finansiell leasing av lös egendom på grundval av

Leasingutredningens betänkande (bet. 1996/97:LU15). Utskottet konstaterade

därvid att Justitiedepartementet i det pågående beredningsarbetet av

utredningsbetänkandet prioriterat frågan om konsumentleasing. Enligt utskottets

mening borde resultatet av det fortsatta beredningsarbetet avvaktas innan några

ställningstaganden från riksdagens sida gjordes. Med det anförda avstyrkte

utskottet bifall till den då aktuella motionen.

När nu utskottet åter har att ta ställning till en motion med yrkande om

förslag till lag om finansiell leasing kan konstateras att Leasingutredningens

betänkande fortfarande är föremål för beredning inom Regeringskansliet varvid

frågan om lagreglering av konsumentleasing prioriteras. Enligt vad utskottet

erfarit kan en proposition med förslag till lagregler rörande konsumentleasing

överlämnas till riksdagen tidigast under hösten 1998.

Enligt utskottets mening är det angeläget att ett ställningstagande från

regeringens sida också kommer till stånd när det gäller frågan om en

civilrättslig lagreglering av finansiell leasing av lös egendom mellan

näringsidkare. Trots vad flertalet remissinstaner anfört anser utskottet att

det finns skäl som talar för att en lagstiftning bör komma till stånd, särskilt

mot bakgrund av att många mindre och medelstora företag intar en underlägsen

ställning i förhållande till leasegivarna. Därtill kommer ett visst behov av

klargöranden när det gäller konkurs- och sakrättsliga frågor för leasing, och

fråga uppkommer i vilket sammanhang dessa klargöranden lämpligen bör göras.

Utskottet är emellertid inte berett att inom ramen för förevarande ärende ta

definitiv ställning i lagstiftningsfrågan. I stället bör det ankomma på

regeringen att så snart som möjligt se till att frågan om lagstiftning om

finansiell leasing mellan näringsidkare blir föremål för närmare överväganden

och beredning inom Regeringskansliet. Ett sådant arbete får dock inte leda till

att det pågående lagstiftningsarbetet rörande konsumentleasing försenas. En

tänkbar ordning skulle, enligt utskottets mening, kunna vara att regeringen i

den kommande propositionen om konsumentleasing redovisar sina principiella

ställningstaganden i frågan huruvida lagstiftning om finansiell leasing av lös

egendom mellan näringsidkare bör komma till stånd.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:L908

som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande lag om finansiell leasing

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:L908 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).

Remissyttrande över motion 1997/98:L908

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Svea Hovrätt,

Finansinspektionen, Stockholms universitet, Konsumentverket, Finansbolagens

Förening, Företagarnas Riksorganisation, Landstingsförbundet, Svensk Handel,

Svenska Bankföreningen, Svenska Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund och

Sveriges Industriförbund och Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Svea Hovrätt

Enligt hovrättens mening ger varken erfarenheterna från den dömande

verksamheten eller vad som framkommit i detta ärende hovrätten anledning att

frångå sitt tidigare yttrande över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell

leasing av lös egendom.

Finansinspektionen

Finansinspektionen har i yttrande den 17 mars 1995 yttrat sig över betänkandet

Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120).

I remisskrivelsen anför Lagutskottet att utskottet tagit del av

Finansinspektionens remissyttrande och att därför yttrandet kan begränsas till

att avse frågan om omständigheter tillkommit som föranleder andra

ställningstaganden än vad som redovisats i remissvaret.

I det tidigare avgivna remissyttrandet tillstyrkte Finansinspektionen

förslaget att införa vissa tvingande regler för konsumentleasing, där det fanns

behov att stärka konsumenternas skydd. Samma regler borde gälla även för mindre

näringsidkare. Såvitt avser övriga näringsidkare avstyrkte inspektionen

införandet av lagstiftning.

Finansinspektionen vidhåller sin i remissyttrandet redovisade uppfattning.

Leasing till konsumenter synes visserligen inte förekomma i någon nämnvärd

omfattning numera. Detta innebär dock inte att det skulle vara omotiverat att

införa regler för att stärka konsumenternas skydd.

Tilläggas bör att Redovisningsrådet har numera utfärdat en rekommendation,

Redovisning av leasingavtal RR-6, vilken trädde i kraft den 1 januari 1997. De

redovisningstekniska frågorna synes härmed vara lösta.

Stockholms universitet

Yttrandet till lagutskottet skall begränsas till att avse frågan huruvida

omständighet tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som

tidigare har redovisats i fakultetsnämndens remissvar över betänkandet (SOU

1994:120) Finansiell leasing av lös egendom, eftersom utskottet har tillgång

till nämndens remissvar.

Något som kan sägas ha ?tillkommit? och som skulle föranleda andra eller

ändrade ställningstaganden i förhållande till vad som redovisas i remissvaret

föreligger enligt fakultetsnämndens uppfattning inte.

Det är visserligen bekant för fakultetsnämnden att det f.n. synes föreligga

en hel del processer mot leasegivare där det på det sätt som påpekas i motionen

görs gällande att leasegivaren krävt för mycket betalt i förhållande till vad

som avtalats.

Här föreligger ofta diskussioner om tolkning av leasingavtalen och frågan om

avtalen är oskäliga enligt 36 § AvtL kan då aktualiseras. Finansiell leasing

hör hemma i kommersiella relationer men inte på konsumentområdet. På det

kommersiella området finns enligt fakultetsnämnden sällan anledning att ingripa

med tvingande lagstiftning. Som finansiell tjänst bör denna form av leasing

jämföras med andra former av kreditgivning. Verksamhet som står under

Finansinspektionens kontroll bör därvidlag inte bli föremål för särre-glering,

utan de korrektionsmedel som står till buds - förutom tillsyn - genom 36 § AvtL

bör anses tillfredsställande.

Att t.ex. i lag reglera att leasingavgiften skall kopplas till en officiellt

publicerad referensränta strider mot den avtalsfrihet som ansetts gälla på den

kommersiella avtalsrättens område. Frågan om kundens rätt till information och

informationens närmare utformning bör snarare föranleda aktivitet från

tillsynsmyndighetens sida än en lagreglering av kommersiell finansiell leasing.

Mot bakgrund av det anförda finns ingen anledning att ändra inställning i

förhållande till vad som tidigare har anförts. Fakultetsnämnden vidhåller

således sin tidigare ståndpunkt och avstyrker lagstiftning avseende

kommersiella finansiella leasing-förhållanden.

Konsumentverket

Enligt vår uppfattning har det inte tillkommit omständigheter som föranleder

oss att göra andra ställningstaganden än vad som tidigare redovisats i vårt

remissvar till Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell

leasing av lös egendom.

Finansbolagens Förening

Sammanfattning

Föreningen finner att det inte föreligger något uttalat behov av lagstiftning

om leasing, att en sådan lagstiftning skulle riskera att hämma en sund och

positiv produktutveckling samt att en eventuell lagstiftning i vart fall inte

bör bygga på de förslag som lades fram av Leasingutredningen i sitt

slutbetänkande (1994:120).

Föreningen menar vidare att inga nya omständigheter tillkommit efter det

Leasingutredningen avslutade sitt arbete som gör det mer angeläget nu än då att

utfärda en lagstiftning om leasing. I Leasingutredningen hävdades att vissa

problem förekom i samband med leasing. I den mån dessa problem verkligen

förelåg torde de dock nu vara avsevärt mindre, bland annat till följd av

branschens vilja att iaktta god sed. Leasing till konsumenter har aldrig varit

omfattande och har nu försvunnit från marknaden.

Motionen

Motionärerna hemställer att Riksdagen måtte begära att regeringen framlägger

ett förslag till lagstiftning rörande finansiell leasing av lös egendom och att

ett sådant förslag borde grundas på det resultat Leasingutredningen redovisade

i sitt slutbetänkande (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom.

Den centrala frågan i motionen är frågan om höjningar av leasingavgifter.

Motionärerna gör gällande att leasegivare skulle förbehålla sig ett närmast

obegränsat utrymme att ensidigt justera leasingavgiften.

Vidare hävdar motionärerna att särskilt mindre leasetagare har svårt att

kontrollera om leasegivarna kräver för mycket och att hävda sin rätt mot dem.

Motionärerna uttalar också att en lagstiftning om leasing skulle ha positiva

effekter på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av det egna

företaget och att det nuvarande rättsläget är oklart.

Leasing som finansieringsform

Som en bakgrund till följande bedömningar finner föreningen inledningsvis

anledning att notera följande omständigheter rörande leasing som

finansieringsform.

Leasing är ett komplext begrepp. Det väsentligaste vid en leasingtransaktion

är alltid objektet och leasetagarens/hyresmannens (nedan kallad användaren)

rätt att nyttja detsamma. Därutöver varierar omständigheterna och intressena

starkt från fall till fall. Om användaren önskar nyttja objektet endast en

kortare tid föreligger ren hyra av lös egendom (saklega eller egentlig

operationell leasing). I sådana fall torde det sällan vara aktuellt för

användaren att köpa objektet som ett alternativ till att leasa/hyra det.

I andra fall önskar användaren nyttja objektet för en obestämd tid eller för

en bestämd längre tid eller så länge det över huvud taget kan nyttjas. I dessa

fall kan det vara aktuellt för användaren att överväga att köpa objektet i

stället för att leasa det. Leasing kan i sådana fall utformas som en ren

finansieringstransaktion vari användaren ikläder sig risker för objektet och i

förhållande till leverantören som motsvarar vad han hade fått bära om han själv

hade köpt objektet från leverantören, med undantag för skyldigheten att betala

köpeskillingen. Denna form kan kallas finansiell leasing. Av affärsmässiga och

riskmässiga skäl vore det omöjligt för en finansiär att erbjuda finansiell

leasing om inte en sådan riskfördelning vore tillåten. I andra leasingformer

tar leasegivaren på sig större eller mindre delar av dessa risker, varvid igen

uppstår en form av operationell leasing.

Leasingavtal är ofta detaljrika och specificerar vad som skall gälla i skilda

avseenden. En fast praxis har utvecklats. Den förändras tämligen långsamt.

Användare i gemen torde på grund av erfarenhet ofta ha god kunskap om

villkoren. Även nytillkomna användare förefaller som regel ha en riktig bild av

standardvillkoren för leasing. Föreningen delar således inte synen att

användare på något sätt skulle föras bakom ljuset i samband med leasing. Vidare

gäller att så länge användaren betalar avtalade leasingavgifter får denna

ostört nyttja leasingobjektet. Vid användarens avtalsbrott inträder

konsekvenser som är utformade för att återspegla den ovan angivna

riskfördelningen.

Finansiell leasing ger användaren lång finansiering. Avtalet kan inte sägas

upp av leasegivaren så länge användaren fullgör sina förpliktelser enligt

avtalet. Därmed skiljer sig leasing fördelaktigt från kredit i bank, i form av

till exempel checkkredit eller lån, genom att sådana krediter, till följd av

banklagstifningen, i normalfallet är uppsägbara från bankens sida på tämligen

kort sikt. Sådana uppsägningar förekom också i betydande utsträckning under

finanskrisen, även i fall då kredittagaren inte var i dröjsmål och även då

kredittagaren förväntade sig att få behålla lånet under längre tid. Detta

gällde särskilt checkkrediter, som är en stor finansieringsform för små och

medelstora företag.

Leasing, såväl finansiell som operationell, är således en värdefull

finansieringsprodukt. Många gånger föredrar användare att anskaffa

anläggningstillgångar just genom någon form av leasing. Andra gånger kan det

vara den enda möjligheten för användare att finansiera anskaffningen av en

anläggningstillgång. Föreningen är övertygad att alla de investeringar som sker

genom leasing är av stor betydelse för den svenska ekonomin och

sysselsättningen i Sverige. Om leasing inte kunde erbjudas på nuvarande sätt

föreligger därför en betydande risk att investeringarna och sysselsättningen

skulle minska. Leasing i nuvarande former är således också en viktig och

samhällsnyttig finansieringsform. Däremot är den inte stor i jämförelse med

till exempel kreditgivning för investeringar från bankväsendet, varken för små

eller stora företag.

Lagstiftningsbehovet

Det kan i förstone ses som något överraskande att lagstiftning saknas för en

finansieringsform som är av så stor betydelse som leasing är inom vissa

produktområden. Omkring 20 % av alla investeringar i Sverige sker genom

leasing. Detta är en betydande del men ändå en klar minoritet. Övriga andelar

av alla investeringar är antingen direkt lånefinansierade eller

egenfinansierade. I den sistnämnda gruppen ingår dock också finansiering genom

kredit, främst kanske genom lån och checkkrediter i bank.

Motionärerna anger att finansiell leasing ännu inte utnyttjats till sin fulla

potential. Föreningen ställer sig tveksam till detta påstående, för vilket

inget stöd finns. Leasegivare är naturligtvis angelägna att deras

finansieringsprodukt skall utnyttjas och gör rimliga marknadsföringsinsatser.

Faktum är dock att den andel av alla investeringar som sker genom leasing i

stort sett varit oförändrad under mer än två decennier. Det talar närmast för

att behovet av leasing konstant är av den nuvarande storleksordningen.

Föreningen ser det inte som ett samhälleligt önskemål i sig att användningen

av leasing ökar, vilket motionärerna synes antyda, men däremot att näringslivet

och andra har tillgång till så goda finansieringsprodukter som möjligt.

Finansiell leasing är därvid endast en finansieringsform bland andra och bör

varken gynnas eller missgynnas i förhållande till andra finansieringsformer. De

som efterfrågar finansiering bör kunna/förmås att välja den i varje fall mest

lämpliga finansieringsformen. Det är därvid kreditmarknadens uppgift att

utveckla goda och alternativa finansieringsformer. Leasing är ett utmärkt

exempel, kanske det bästa, på en finansieringsform som utvecklats helt av

kreditmarknaden utan något ingripande från lagstiftaren. Det förhållandet att

leasing kunnat utvecklas och etablera sig som en betydelsefull

finansieringsform, utan att lagstiftaren reglerat den, synes närmast tala för

att det inte föreligger något lagstiftningsbehov rörande leasing.

Om avsaknaden av lagstiftning hade varit ett hinder för användningen av

leasing eller om allvarliga problem uppkommit på leasingmarknaden kan förmodas

att användningen av leasing skulle ha minskat. Så är alltså dock inte fallet.

Detta pekar dels på att avsaknaden av lagstiftning inte utgör något allvarligt

problem och dels på att inga allvarliga problem föreligger beträffande leasing

som finansieringsform. Slutsatsen härav är att det inte heller ur denna

synvinkel föreligger något egentligt behov av en lagstiftning om finansiell

leasing

Föreningen delar inte motionärernas syn att rättsläget rörande leasing skulle

vara oklart. Leasing bygger på kända och etablerade rättsliga principer.

Leasingens komplexitet medför dock att ett leasingavtal blir tämligen

omfattande då det detaljreglerar alla inslag i produkten. Leasing enligt dessa

principer har nu praktiserats i minst tre decennier. Leasingavtalen har

undergått och undergår fortlöpande förändringar. Den ränteturbulens som rådde i

början av 90-talet har också medfört att klausuler om ändring av

leasingavgifter inte längre utlämnar användaren till leasegivarens goda vilja i

samma utsträckning som tidigare. Samtidigt är, som framhålls nedan,

kredittagare i bank beroende av bankens goda vilja i fråga om räntesättning.

Leasing är en viktig finansieringsform i hela världen men endast några få

länder har infört särskild civilrättslig lagstiftning om leasing. Sådana

lagstiftningar har motiverats av lokala särförhållanden. I övrigt har

världssamfundet inte funnit det motiverat att inskränka företagens fria rätt

att ingå leasingavtal på de villkor de själva bestämmer.

En tvingande lagstiftning om finansiell leasing riskerar att försämra leasing

som finansieringsprodukt och att hämma en fortsatt produktutveckling.

Lagstiftning enligt Leasingutredningens förslag skulle med säkerhet göra det.

Det skulle leda till att finansiell leasing skulle försvinna som

finansieringsprodukt eller åtminstone till att dess användning skulle minska

kraftigt. Detta beror på att Leasingutredningens förslag inte respekterar de

grundläggande principerna för finansiell leasing med den ovan angivna

riskfördelningen. Det är uppenbart att en sådan utveckling skulle gå stick i

stäv med motionärernas önskemål att expandera de små och medelstora företagens

tillgång till olika finansieringsformer för investeringar. Föreningen menar att

motionärernas önskemål i detta avseende tillgodoses bäst om finansiärer tillåts

i fri konkurrens utveckla nya produkter utan ingripande av lagstiftaren.

Föreningen finner sålunda sammanfattningsvis att det inte föreligger något

uttalat behov av lagstiftning om finansiell leasing. Om en sådan lagstiftning

ändå bedöms påkallad avråder föreningen starkt från att den skulle bygga på

Leasingutredningens förslag.

Leasing till konsumenter

I början av 90-talet förekom finansiell leasing till konsumenter i någon, om än

blygsam, utsträckning. Därvid noterades vissa problem, främst i fråga om

ändring av leasingavgiften och avräkning vid avtalets slut, i synnerhet då

avtalet sades upp i förtid efter leasetagarens avtalsbrott. Ett stort antal

sådana ärenden avgjordes av Allmänna reklamationsnämnden. Det problem som

därvid främst uppmärksammades var att en leasetagare inte åtnjöt det skydd en

avbetalningsköpare gjorde enligt konsumentkreditlagen. I den mån en sådan lease

kunde ses som ett ?förtäckt? avbetalningsköp skulle dock konsumentkreditlagen

bli tillämplig. Konsumentkreditlagens reglering är dock baserad på förekomsten

av ränta och passar inte väl i fråga om leasingavtal. Sådana avtal reglerar

leasingavgifter/hyra men inte ränta till någon del. Det är en helt annan sak

att leasingavgiften ur leasegivarens synpunkt beräknas för att ge täckning även

för finansieringskostnad. Därutöver beräknas dock leasingavgiften för att ge

bidrag även till anskaffningskostnaden, riskavsättning och vinst. Ingen annan

än leasegivaren kan känna till hur dessa poster förhåller sig till varandra och

de utgör typiskt sett affärshemligheter. Systemet med jämförelseräntor torde

för övrigt passa dåligt i konsumentsammanhang.

Leasegivare torde i allmänhet respektera ARN:s avgöranden. Redan därav följer

att de tidigare problemen torde ha avklingat, i synnerhet som de flesta

ärendena gällde en och samme leasegivare, som för övrigt inte längre förekommer

på marknaden. Vidare har finansiell leasing till konsument minskat till den

grad att den i dag knappast förekommer alls.

Frågan om ändring av leasingavgifter

Härom kan noteras att åren närmast före Leasingutredningens slutbetänkande

kännetecknades av kraftiga fluktuationer i det allmänna ränteläget. Det blir då

en naturlig följd att leasingavgifter också fluktuerar kraftigt, på samma sätt

som utlåningsräntor också fluktuerade vid samma tid, ibland i betydande

utsträckning. Sådana fluktuationer var uteslutande en följd av osäkerhet om

ränteutvecklingen på sikt och ekonomin i stort och till ingen del en effekt av

oklarheter i rättsläget. De senaste åren har Sverige upplevt ett lugnare, och

sjunkande, ränteläge. I linje därmed är leasingavgifter för närvarande

betydligt lägre än tidigare. Denna sänkning förstärks av en ökad konkurrens

mellan leasegivarna vilket, precis som på bankområdet, lett till minskade

marginaler.

Kritik har riktats mot leasingprodukter under påstående att leasegivare i

många fall tagit ut högre leasingavgifter än vad som avtalats. Föreningen menar

att detta i första hand inte är en fråga om oklarhet i gällande rätt. Själva

påståendet bygger på att storleken av den leasingavgift som avtalats under

gällande rätt kan fastställas. Därav synes logiskt följa att det inte är

rättsläget som är oklart utan tillämpningen av berörda leasingavtal. I dessa

fall skulle leasegivare således följaktligen, trots ett känt rättsläge, ha

tillämpat avtalens bestämmelser på ett felaktigt sätt. Lösningen på sådana

problem är rimligen i första hand att se till att avtalen tillämpas på rätt

sätt.

Det kan också noteras att kritiken inte är allmän. I stället har den i

huvudsak hela tiden kommit från några få källor men upprepats många gånger.

Däremot har inte användare i gemen till leasingbolagen uttryckt kritik mot

leasingprodukten, annat än undantagsvis.

Det kan i sammanhanget noteras att det är en vedertagen praxis att banker för

utlåning betingar sig ränta efter den räntesats banken vid var tid tillämpar.

Lånekunden är således skyldig att betala den ränta banken från tid till annan

påfordrar. Konkurrensen om nyutlåningen är mycket hård och innebär en kraftig

press nedåt på räntesatserna. Sedan ett lån väl beviljats skulle bankerna dock

teoretiskt kunna söka successivt höja räntesatsen. Det synes dock inte

förekomma eftersom berättigade klagomål mot bankernas ränteuttag är mycket få,

såvitt känt. Bankernas ansvarskännande räntesättning synes således medföra att

detta system fungerar väl utan att låntagarna drabbas av högre räntor än vad

som öppet avtalats.

Detta gör det befogat att ställa frågan om inte detta skulle kunna fungera

lika väl vid leasing som vid utlåning. Rent principiellt måste denna fråga,

enligt föreningens mening, besvaras jakande. Det kan också frågas om det inte

också gör det. Den kritik som riktats mot leasing på denna punkt kan nämligen

vara överdriven, utgöra partsinlagor och/eller överdrivna reaktioner varvid

kanske några få missgrepp kommit att dominera debatten utan att rätt avvägas

mot den stora merparten rätt tillämpade avtal. Av vad ovan sagts om att

leasingvolymen förhåller sig relativt oförändrad tyder i vart fall inte på

något allvarligt missnöje med leasingformen från användarnas sida. Det

rapporterade missnöjet kan till en del också bero på besvikelse över höjningar,

ibland mycket kraftiga sådana, av räntorna på penningmarknaden.

Vidare tillämpar branschen inte längre samma typ av ändringsvillkor som

fallet var ännu 1994. Det har i stället blivit vanligt att leasingavgifternas

storlek knyts till en uttryckligt angiven officiell jämförelseränta samtidigt

som kopplingen till ett mer svårdefinierat allmänt ränteläge används i allt

mindre utsträckning. Så kallat avgiftsgolv - en nivå varunder leasingavgiften

inte tilläts sjunka - synes inte förekomma längre. Finansinspektionen har för

övrigt uttalat att avgiftsgolv inte får användas av kreditinstitut som står

under dess tillsyn. Föreningen kommer själv i början av 1998 att göra ett nytt

uttalande om god sed vid utformning av leasingavtal. Däri kommer bland annat

att anges att det är god sed att ge användaren rätt att lösa in leasingavtalet

om leasingavgifterna höjs under vissa förutsättningar. Branschen är således

mycket angelägen om och verkar starkt för att företag som uppträder som

leasegivare iakttar god sed i alla avseenden.

Det kan dock vara befogat att också ställa frågan om de problem som

rapporterats inom detta område sammanhänger med att det är tämligen besvärligt

att räkna fram en leasingavgift, betydligt mer besvärligt än att räkna ut ett

räntebelopp med tillämpning av en känd räntesats. Det kan förvisso inte anses

acceptabelt om leasegivare utnyttjar denna svårighet till att på ett mer eller

mindre fördolt sätt debitera högre leasingavgifter än vad avtalet ger rätt

till. Föreningen menar dock att i den mån sådant missbruk förekommer skall det

stävjas i rättstillämpningen. Föreningens eget agerande genom uttalande om god

sed syftar också till att motverka sådana förfaranden. Föreningen utgår

naturligtvis från att dess egna medlemmar strikt följer sina egna avtal.

Däremot ter det sig inte rimligt att i lagstiftning om leasing kräva full

specificering i dessa avseenden samtidigt som det enligt ovan är tillåtet att

vid utlåning föreskriva att ränta skall utgå efter den räntesats långivaren vid

var tid tillämpar. Det vore en uppenbar diskriminering av leasing i förhållande

till andra finansieringsprodukter som inte kan anses godtagbar ur

rättspolitiska synpunkter.

Andra frågor

Även andra frågor rörande finansiell leasing diskuterades av

Leasingutredningen. En särskild sådan fråga avsåg användarens sakrättsliga

skydd. Föreningen noterar därvidlag att ett generellt sådant skydd synes strida

mot allmänt vedertagna svenska rättsgrundsatser, att risken för att ett

kreditinstitut skall försättas i konkurs nu måste betraktas som mycket liten

beroende bland annat på erfarenheterna från finanskrisen, på en sträng

reglering av sådana institut och Finansinspektionens tillsyn över dem samt att

användaren på begäran ändå synes kunna få ett sådant skydd om leasegivaren

pantförskriver objektet till användaren som säkerhet för sina förpliktelser

under leasingavtalet (som främst går ut på att tillhandahålla leasingobjektet).

Föreningen verkar för sin del genom sitt nyss nämnda uttalande om god sed för

en fortsatt sund utveckling av leasingprodukten och leasingmarknaden. Det är

uppenbart att föreningens verksamhet inom detta område skulle hämmas av en

lagstiftning om leasing.

Enkla regler för små och medelstora företag

Som motionärerna framhåller är finansiell leasing en intressant

finansieringsform för små och medelstora företag. Sådana företag är bäst

betjänta av så enkla regler som möjligt. Enkelheten kan därvid vara så

väsentlig att den ibland bör väljas före vad som är den ?bästa? lösningen.

Detta gäller alla aspekter på sådana företags verksamhet, till exempel

beskattning och redovisning men också civilrätt.

I fråga om redovisning har Redovisningsrådet utfärdat en rekommendation

rörande leasing. Denna rekommendation är mycket komplicerad och utarbetad med

hänsyn till omständigheter som gäller för börsnoterade företag. Det har dock

ifrågasatts om inte denna rekommendation borde tillämpas även av små och

medelstora företag trots att rekommendationen inte alls är utarbetad med hänsyn

till de andra krav på redovisningen som kan gälla i sådana företag. Detta är

ett nytt hot mot finansiell leasing till små och medelstora företag. Det bör

dock uppmärksammas att Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) i december 1997

beslutat att dess rekommendation nr 7 om redovisning av leasing skall gälla

även under 1998 för små och medelstora företag. Det är Finansbolagens Förenings

förhoppning att lagstiftaren och andra normgivare skall verka för att

åtminstone små och medelstora företag ur redovisningssynpunkt får behandla alla

sina leasingavtal som hyresavtal även därefter och helst att detta skall gälla

även större företag som inte är börsnoterade (eller liknande).

Problemet är inte endast svenskt utan internationellt. I Norge har genom NOU

(1995:30) Ny regnskapslov föreslagits en elegant lösning. Den innebär att små

företag skall få redovisa finansiella leasingavtal som hyresavtal. Definitionen

av små företag är tämligen vid.

Avslutande synpunkter

Lagstiftning om leasing skulle utgöra hinder för en fortsatt kreativ utveckling

av leasing och andra finansieringsprodukter. Det skulle vara till skada inte

endast för leasegivare utan även för de små och medelstora företagen och

riskera att leda till negativa samhällsekonomiska konsekvenser i stort,

inklusive sysselsättningen.

Det kan inte anses godtagbart att en finansieringsform utan bärande skäl

diskrimineras i förhållande till andra finansieringsformer. Ovan har

framhållits att banker sätter sina egna krediträntor, även under löpande

kredittid och att bankkrediter alltid kan sägas upp. Det har också framhållits

att inget av dessa inslag kan återfinnas i leasing på något motsvarande sätt.

Det förefaller därför som om skyddsbehovet för små och medelstora företag är

större i fråga om krediter från bank än vid leasing. Föreningen menar att denna

frågeställning bör uppmärksammas vid avgörandet av frågan huruvida Sverige bör

införa en lagstiftning om leasing.

Föreningen menar vidare att en lagstiftning om leasing skulle stå i strid med

den grundläggande principen om avtalsfrihet. Särskilt näringsidkare bör bevaras

vid rätten att ingå förmögenhetsrättsliga avtal på villkor som de själva

väljer.

Föreningen anser för det fall en svensk lagstiftning om leasing ändå anses

önskvärd att den bör bygga på ett perspektiv i linje med det ovan nämnda norska

tänkesättet. Reglerna bör vara enkla och bygga på de ovan angivna grundläggande

idéerna för finansiell leasing. Stora företag torde över huvud taget inte som

leasetagare ha behov av någon skyddslagstiftning om leasing.

Företagarnas Riksorganisation

Företagarnas Riksorganisation förordar att en lag om finansiell leasing införs

såsom framförs i motionsförslaget. FR har tidigare varit representerad i

Leasingutredningen som avlämnade slutbetänkande i SOU 1994:120. Organisationen

ber att få hänvisa till det yttrande till betänkandet som framfördes av

experten Hans Peter Larsson.

Företagarnas Riksorganisation delar alltjämt Hans Peter Larssons uppfattning

att en lag om finansiell leasing bör införas för att stärka leasing som

finansieringsalternativ. De problem som framkom i betänkandet från utredningen

är alltjämt relevanta. Införande av en leasinglagstiftning skulle göra leasing

som finansieringsalternativ mer användbart, framför allt för mindre och

medelstora företag. Det särskilda yttrandet av experten Hans Peter Larsson

bifogas.

FR vill i sammanhanget uppmärksamma utskottet på en artikelserie om leasing

som publicerats i Svensk Handelstidning Justitia med start i nr 51/52 för 1997.

Landstingsförbundet

Förbundet finner inte att sådana omständigheter tillkommit som föranleder

ändring i förbundets tidigare yttrande över betänkandet (SOU 1994:120)

Finansiell leasing av lös egendom.

Svensk Handel

Motionärerna anser att en lagstiftning på leasingområdet skulle ha positiva

effekter på mindre företags möjligheter att finansiera expansion i företagen. I

stället för att använda egna knappa vinster eller lånekapital som erhålls mot

knappa säkerheter skulle företagen, om de visste att det finns en balanserad

lagreglering kring leasingformen, i större utsträckning välja att finansiera en

expansion genom att leasa egendomen.

Många av medlemsföretagen i Svensk Handel är mindre företag. För dessa

företag kan leasingen vara en viktig form för att finansiera investeringar och

är ofta ett alternativ till traditionella banklån. Genom att skapa en formell

stabilitet kring leasingen som finansieringsform kan detta särskilt underlätta

de mindre företagens investeringar, företag som ofta saknar egen finansiell

expertis.

En leasinglag skulle också medföra en jämnare balans mellan avtalsparterna.

När det gäller leasingavtalet är det regelmässigt det mindre företaget som är

den svagare parten och som kan ha svårt att hävda sin rätt både när ett

leasingavtal tecknas och när eventuella tvister uppstår. De mindre företagen

har i sådana fall ofta inte ekonomiska möjligheter att skaffa den juridiska

expertis som krävs för att hävda sin rätt. Resultatet kan bli att

leasingtagarens rättmätiga intressen inte tillgodoses.

Svensk Handel ser därför positivt på motionärernas förslag att

Leasingutredningens förslag från år 1994 bör bli föremål för lagstiftning.

Eftersom Leasingutredningens förslag grundas på förhållanden som ligger cirka

fem år bakåt i tiden, bör dock ett lagförslag föregås av en snabbanalys av

leasingmarknadens utveckling under senare år och en bedömning av om de kritiska

faktorer som motiverade 1994 års lagförslag fortfarande är giltiga.

Svenska Bankföreningen

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag till

lag om finansiell leasing. Av motiven framgår att motionärerna anser att

Leasingutredningens lagförslag från 1994 bör göras till föremål för

lagstiftning. Bankföreningen får med anledning härav anföra följande.

I remisskrivelsen till Bankföreningen anför Lagutskottet att remissyttrandet

kan begränsas till att avse frågan huruvida omständigheter tillkommit som

föranleder andra ställningstaganden än vad som redovisats i föreningens

remissvar över utredningens betänkande. Bankföreningen kommer att beakta detta

men vill framhålla att det ändock kan vara motiverat att något redovisa

tidigare ställningstaganden dels för sammanhangets skull, dels för att belysa

om omständigheter tillkommit som förstärkt grunden för föreningens tidigare

redovisade inställning.

Sammanfattande inställning

I sitt remissyttrande 1995 över utredningens lagförslag 1994 avstyrkte

Bankföreningen att förslaget lades till grund för lagstiftning. Skälen var i

korthet att något behov av lagstiftning ej hade visats föreligga, att förslaget

i väsentliga avseenden skulle öka den rättsliga osäkerheten kring

leasingformen, att förslaget från kostnadssynpunkt skulle medföra negativa

effekter för såväl leasegivare som leasetagare, att förslagen skulle kunna

gynna utländska leasegivare på svenska leasegivares bekostnad, att sakrättsliga

frågor borde regleras i annat sammanhang samt att Redovisningsrådets och

Redovisningskommitténs överväganden borde avvaktas innan ställning togs i

lagstiftningsfrågan.

Bankföreningen konstaterar nu att de angivna skälen mot lagstiftning

fortfarande äger full giltighet och delvis har förstärkts. Redovisningsrådet

har numera utfärdat en rekommendation om redovisning av leasing, RR-6. Dess

betydelse i sammanhanget kommenteras i ett följande avsnitt, men ändrar inte

föreningens uppfattning att lagförslaget inte bör läggas till grund för

lagstiftning. Motionen bör därför avslås av riksdagen.

Lagstiftningsbehovet. Avgiftsfrågan

Bankföreningen har på s. 10-15 i remissyttrandet utförligt redovisat sin

negativa syn när det gäller behovet av lagstiftning och hänvisar till vad som

där anförts. Inget nytt har framkommit som ändrat föreningens inställning

därvidlag.

Motionärernas främsta bevekelsegrund för yrkandet om lagstiftning synes vara

deras uppfattning om hur avgiftsändringar sker och motiveras. I motionen görs

därvidlag vissa påståenden om leasingfinansiering som det kan finnas anledning

att kommentera mot bakgrund av vad föreningen anförde i 1995 års yttrande.

1. Motionärerna skriver att finansiell leasing av de mindre och medelstora

företagen inte har utnyttjats till sin fulla potential på grund av de

?ensidigt? utformade avtalen, främst att dessa sägs ge leasegivaren ett

obegränsat utrymme att ensidigt justera leasingavgiften.

Det förhåller sig säkert så att finansiell leasing har en outnyttjad

potential som finansieringsform. Skälet torde dock inte ligga i avtalens

utformning utan i andra faktorer såsom priset på olika finansieringsalternativ,

önskemål om egenfinansiering, möjligheten att utnyttja statliga stödformer etc.

Det bör framhållas att ?leasingpenetrationen? i Sverige (dvs.

leasinginvesteringarnas andel av industrins och handelns investeringar i

maskiner och inventarier) är högre i Sverige än i de flesta andra länder i

Europa. Dessutom har leasingvolymen under de senaste åren inte minskat utan

istället ökat. De allra flesta småföretagare torde vara ytterst belåtna med att

leasingprodukten finns eftersom leasing många gånger är det bästa

finansieringsalternativet för dem.

Det är riktigt att det under de första åren under 1990-talet fördes en debatt

i massmedia och inom Leasingutredningen om ändring av leasingavgiften, en

debatt som dels möjligen temporärt påverkade synen på leasing, dels kom att

påverka utformningen av utredningens lagförslag i avgiftsdelen. Som senare

skall belysas har förhållandena sedan dess ändrats betydligt och avgiftsfrågan

kan i dag omöjligen tas till intäkt för en lagstiftning avseende hela

leasingformen. Förekommande tvister mellan kommuner och leasingbolag rörande

avgifter torde alla härröra från tiden före 1993. Uppmärksamheten på leasing

under senare år i bl.a. massmedia har ökat kundernas medvetande och kompetens

när det gäller innebörden av leasing. Den ökade informationen från

leasingbolagens sida i samband med ränteannonsering och avgiftsaviseringar har

verkat i samma riktning. Enligt Bankföreningens uppfattning beskriver inte

motionen nu gällande situation på leasingmarknaden.

2. Det är, enligt motionärerna, svårt för de mindre företagen att kontrollera

riktigheten av avgiftsändringar.

Man måste här skilja på två olika situationer - referensräntefallen och fall

där koppling sker till bolagets upplåningskostnad. När räntorna är kopplade

till STIBOR eller annan referensränta finns det inga ?kontrollsvårigheter?.

Sådan koppling förekommer i ökad utsträckning, inte bara i avtal med större

kunder, och torde i dag tillämpas på stora delar av leasingvolymen, i vissa

leasingbolag hela leasingvolymen. Leasegivarna erbjuder numera regelmässigt de

kunder som så önskar referensräntekopplade leasingavtal. I detta avseende har

alltså en förändring skett sedan 1994.

Det måste emellertid beaktas att det med varje form av koppling till en

referensränta kan följa en viss ränterisk för leasegivaren, vilket är en av

anledningarna till att det för många leasegivare är betydelsefullt att avgiften

i en betydande andel av leasingavtalen är kopplad till

refinansieringskostnaden. Ett annat skäl är att en del leasetagare faktiskt

väljer att få leasingavgiften kopplad till leasegivarens upplåningskostnad,

eventuellt med en option att senare kunna övergå till referensräntekopplingen.

Många gånger ger detta en lägre leasingavgift än vid referensräntekoppling.

Med de häftiga ränterörelser och det höga ränteläge som utmärkte

penningmarknaden under det sena 1980- och tidiga 1990-talet kan det säkert ha

varit svårt för leasetagarna att förstå mekanismerna bakom avgiftsändringarna.

Situationen i dag är helt annorlunda - ett lågt och stabilt ränteläge med

utomordentligt pressade marginaler på utlåningssidan och en daglig och

omfattande information i massmedia om ränterörelserna på marknaden gör

leasingavgifterna mer transparenta. Klagomål från leasingkunderna avseende

avgifter i kontrakt från 1993 och framåt förekommer följaktligen knappast.

Eftersom leasegivarens upplåningssituation är komplicerad kan det lika fullt

hävdas att skälen för avgiftsändring fortfarande ibland kan vara svåra att

förstå för en kund. För en kund som vill bli informerad finns det emellertid

alltid information att tillgå. Det bör vidare återigen understrykas att en kund

som känner sig osäker på sina möjligheter att följa utvecklingen på

räntemarknaden alltid har möjlighet att välja en parameterbaserad

leasingavgift.

En kommersiell låntagare står i samband med ett finansieringsbeslut alltid

inför ett val mellan olika finansieringsformer - banklån, checkkredit,

avbetalningsköp, leasing etc. Att lagstiftaren mot bakgrund härav skulle

reglera avgiftssättningen på en av dessa finansieringsformer, som inte ens är

den största, ter sig minst sagt egendomligt när det i dessa andra fall handlar

om att krediträntan antingen är relaterad till kreditgivarens upplåningskostnad

eller inte är relaterad till någon särskild parameter över huvud taget.

Tillgänglighet

I motionen anförs vidare att en leasinglag skulle ha positiva effekter på

mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget, utan att

det exakt anges hur denna effekt skulle uppkomma.

Det hävdas ibland att förekomsten av en civilrättslig reglering av leasing

skulle underlätta uppkomsten av Cross border-avtal eftersom utländska placerare

då lättare skulle kunna beräkna riskerna. Huruvida detta resonemang är riktigt

eller ej är svårt att fastställa utan en närmare undersökning. Däremot går det

lätt att redan nu konstatera att resonemanget inte har någon särskild bäring på

leasing till små och medelstora företag eftersom dessa i princip aldrig ställs

inför situationen. Som framhölls i Bankföreningens remissyttrande 1995 ligger

en av de stora riskerna med en lagreglering i definitionsproblematiken. Närmare

bestämt avses därmed gränsdragningen i lag mellan å ena sidan leasing och

avbetalningsköp, å andra sidan finansiell och operationell leasing. En felaktig

gränsdragning skulle kunna slå undan grunden för hela leasingformen, varigenom

ett finansieringsalternativ skulle försvinna, även för små och medelstora

företag.

Leasingutredningen misslyckades på denna punkt och dess förslag har, förutom

av remissinstanserna, senare kritiseras av bl.a. Millqvist i SvJT 1995 s. 545

(?Kreditköp eller hyra. En fråga om verklighetens inflytande på rättsliga

klassificeringar?).

Sedan utredningsbetänkandet kom har Redovisningsrådet utfärdat sin

rekommendation. Redovisning av leasingavtal, RR-6. Den trädde i kraft den 1

januari 1997, och är givetvis avsedd endast för redovisningsändamål.

Redovisningsrådet har i defininitionsfrågan ställts inför samma problem som en

civilrättslig lagstiftare skulle ha och har, såvitt gäller gränsen mot

avbetalningsköp, valt att ge en allmänt avfattad definition av leasingavtal:

?Ett leasingavtal är ett avtal enligt vilket en leasegivare på avtalade

villkor under en avtalad period ger en leasetagare rätt att använda en tillgång

i utbyte mot leasingavgift (hyra). Avtal som betecknats som hyres- eller

leasingavtal men med villkor som gör att de rättsligt är att jämställa med

avbetalningsköp skall i redovisningen behandlas som sådant och är således inte

leasingavtal enligt denna rekommendation.?

Enligt Bankföreningen är Redovisningsrådets modell bättre anpassad till

gällande rätt på det civilrättsliga området än Leasingutredningens. Rådet går

sedan vidare med att definiera finansiella och operationella avtal, nödvändigt

från redovisningsmässiga utgångspunkter, men inte från civilrättsliga. Här gör

sig emellertid också skattemässiga hänsyn gällande. Hela sambandet mellan

civilrätt, redovisning och beskattning på leasingområdet är utomordentligt

komplicerat. Det gäller även gränsdragningen mellan finansiell och operationell

leasing. Rådets sätt att dra den senare gränsen (se t.ex. RR-6, bilaga 1)

skapar tolkningsproblem för parterna i ett leasingavtal, vilket har föranlett

Bankföreningen att utfärda ett ?tolkningsuttalande? till ledning för

medlemsbolagen och deras kunder, bilaga 1. Hur marknaden kommer att tillämpa

RR-6 i bokslutet för 1997 är dock just nu mycket oklart.

Bankföreningen vill i denna fråga avslutningsvis understryka att den

omständigheten att Redovisningsrådet ansett det nödvändigt att utfärda en

rekommendation för redovisningsändamål ingalunda medför att det därför är

nödvändigt eller lämpligt att reglera leasing civilrättsligt. I praxis

tillämpas, beträffande gränsdragningen mot avbetalningsköp, redan den syn som

Rådets inledande definition återspeglar och det går utmärkt utan annan lagre-

glering än den som redan finns i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare.

Rätt att innehålla leasingavgiften när egendomen inte fungerar

Det är viktigt att komma ihåg att den leasingprodukt som i huvudsak

tillhandahålls av olika kreditmarknadsbolag är en finansiell tjänst där

faktorer som leasetagarens återbetalningsförmåga samt andrahandsmarknaden för

leasingobjektet är avgörande vid kreditbedömningen. När det gäller frågor kring

leasingobjektets kvalitet och funktion hos leasetagaren har leasegivaren ingen

möjlighet att bedöma eller påverka detta. Valet av leverantör och leasingobjekt

samt villkoren kring inköpet (garantier, service etc.) beslutas av naturliga

skäl av leasetagaren ensam utan inblandning av leasegivaren. Leasegivaren har

ju ingen kunskap om leasetagarens behov härvidlag. Att

leasegivaren i denna situation skulle ta en risk även på objektets kvalitet och

funktion är således inte realistiskt. Frågor som rör felansvar etc. beträffande

objektet måste, liksom vid kontantköp, avgöras i avtalet mellan leverantören

och leasetagaren, vilket också sker i dag, ibland med leasegivarens hjälp. De

leasingvillkor som finns på marknaden innehåller i princip alltid en noggrann

reglering om hur dessa situationer skall hanteras så att leasetagaren inte

skall möta något hinder i sitt eget agerande mot leverantören.

Om motionärerna vill verka för ett utökat objektsansvar från leasegivarens

sida så handlar det om en helt annan produkt än leasing som

finansieringstjänst. Man är då inne på en mer renodlad form av uthyrning där

uthyraren först går in och bedömer objektet och dess kvalitet varefter han

köper in det för att sedan tillhandahålla det för uthyrning till den hyresman

som så önskar. Att marknaden för en dylik uthyrningsprodukt skulle kunna ta

över marknaden för finansiell leasing är föga troligt mot bakgrund bl.a. av att

de maskiner etc. som normalt är föremål för leasing många gånger är

specialanpassade efter leasetagarens särskilda behov och av att priserna skulle

bli helt annorlunda, dvs. högre. Mot bakgrund härav kan man, i motsats till vad

motionärerna hävdar, inte vänta sig en expansion av leasing om utredningens

förslag genomförs. Resultatet kommer i stället att bli att leasing som

finansieringstjänst motverkas, vilket främst drabbar de små och medelstora

företagen, för vilka leasing är en viktig finansieringsmetod.

Konsumentleasing

Leasingutredningen föreslog att den s.k. privatleasingen skulle regleras genom

vissa tillägg till konsumentkreditlagen. Bankföreningen framhöll att

situationen på marknaden inte påkallade någon sådan lagstiftning, bl.a.

eftersom Allmänna reklamationsnämndens praxis när det gäller synen på

privatleasing som en finansieringsform, i relevanta hänseenden jämställd med en

konsumentkredit, kunde accepteras på marknaden. Vidare pekade föreningen bl.a.

på att utredningens definitioner var lika otjänliga i konsument- som i

näringsidkarsammanhang.

Såvitt Bankföreningen vet har företeelsen privat- eller konsumentleasing nu

försvunnit ur finansbolagens produktutbud och Föreningen ser därför ingen

anledning att ändra inställning i frågan.

Bilaga

Uttalande av Bankföreningen om innebörden av god branschpraxis i vissa fall

Inledning

Redovisningsrådet har till uppgift att utfärda rekommendationer och sprida

information om sådana redovisningsfrågor som har betydelse för publika företag,

dvs. huvudsakligen företag som är noterade vid Stockholms fondbörs. Rådet har

utfärdat en rekommendation om redovisning av leasingavtal, i kraft den 1

januari 1997 (RR-6).

Ett viktigt inslag i RR-6 är att en åtskillnad i redovisningen skall göras

mellan finansiell och operationell leasing. I RR-6 har gränsen mellan dessa

leasingformer beskrivits på ett relativt allmänt sätt, genom s.k. mjuka

kriterier, vilket kan medföra problem i den praktiska tillämpningen.

Nedanstående uttalanden är avsedda att underlätta tillämpningen av RR-6 genom

att god branschsed på området preciseras, t.ex. när det gäller räckvidden av

RR-6 och kriteriernas närmare innebörd.

Tillämplighet av RR-6

1. För sådana leasegivare som är kreditinstitut under Finansinspektionens

tillsyn gäller att RR-6 skall tillämpas i den egna koncernredovisningen.

2. RR-6 skall i övrigt i sin helhet tillämpas på koncernnivå i publika företag

enligt ovan. På de grunder som anförs i RR-6 p. 31 får det anses stå i

överensstämmelse med god branschsed att inte tillämpa RR-6 pp. 9-19 i den

juridiska personens redovisning.

3. Beträffande andra koncerner än publika bör tillämpning av RR-6 pp. 9-19

kunna ifrågakomma endast när den leasade egendomens värde är betydande i

förhållande till företagets totala balansomslutning och tillämpningen i det

enskilda fallet kan anses fylla ett viktigt informationsbehov som ej kan

tillgodoses i fotnotsform.

4. Enligt RR-6 p. 38 skall RR-6 tillämpas för bokslut som upprättas för

räkenskapsår som påbörjas fr.o.m. den 1 januari 1997. Enligt p. 39 kan en

retroaktiv tillämpning av RR-6 i vissa fall medföra betydande svårigheter.

Redovisning enligt RR-6 ?kan därför ske med tillämpning enbart på transaktioner

efter ikraftträdandetidpunkten?. I enlighet härmed kan det anses förenligt med

god branschsed att inte tillämpa RR-6 på avtal som ingåtts före den 1 januari

1997. Dock bör, i enlighet med p. 39, rekommendationerna i pp. 33-36 om

information i not till balansräkningen tillämpas även på avtal som

klassificerats enligt de principer som gällde före denna tidpunkt.

Vissa definitioner i RR-6

Finansiellt leasingavtal: Ett finansiellt leasingavtal är ett leasingavtal vari

de ekonomiska risker och förmåner som förknippas med ägandet av ett objekt i

allt väsentligt överförs från leasegivaren till leasetagaren.

Operationellt leasingavtal: Ett leasingavtal som inte är ett finansiellt

leasingavtal är ett operationellt leasingavtal.

Verkligt värde: Det värde till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas mellan

en säljare och en köpare på armslängds avstånd, dvs. såväl köpare som säljare

förutsätts vara välinformerade och ha ett intresse av transaktionen.

Klassificeringskriterier

Jfr RR-6, bilaga 1.

1. Substanskriteriet

Bedömningen av ?om de ekonomiska risker och förmåner som förknippas med ägande

av objektet i allt väsentligt överförts från leasegivaren till leasetagaren?

skall ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Om inget av

kriterierna enligt 2-4 nedan är uppfyllt är avtalet i regel att anse som

operationellt. Undantagsvis kan, även om något eller några av kriterierna är

uppfyllda, avtalet ändå komma att klassificeras som operationellt om t.ex.

fördelningen mellan leasegivaren och leasetagaren av funktionsansvaret för

egendomen eller av avkastningen av denna eller fördelningen av resultatet vid

avyttring av egendomen föranleder det.

2. Värdekriteriet

Enligt RR-6 skall ett avtal normalt betraktas som finansiellt om nuvärdet av

minimileasingavgifterna överstiger eller i det närmaste uppgår till

leasingobjektets verkliga värde. Om ett restvärde har angivits vid avtalets

ingående bör i enlighet härmed som finansiellt ses ett avtal där det

diskonterade nuvärdet av restvärdet vid avtalets utgång utgör högst 5 % av det

verkliga värdet vid anskaffningstidpunkten.

3. Tidskriteriet

Enligt RR-6 skall ett avtal normalt betraktas som finansiellt om avtalets

giltighetstid omfattar huvuddelen av objektets återstående livslängd. Med

livslängd bör avses den tid under vilken objektet normalt brukas. Bedömningen

kan variera för olika typer av objekt men i normalfallet bör avtalet anses som

finansiellt om dess giltighetstid är minst 75 % av den återstående livslängden.

4. Optionskriteriet

I leasingavtal finns det ofta klausuler om rätt för leasetagaren att köpa

objektet vid leasingperiodens utgång, en s.k. köpoption. Enligt RR-6 föreligger

normalt ett finansiellt leasingavtal om optionspriset så mycket understiger det

förväntade verkliga värdet att det vid avtalets ingång framstår som ?rimligt

säkert? att optionen kommer att utnyttjas. Bedömningen skall i princip göras av

såväl leasegivaren som leasetagaren. Eftersom utgångspunkten är att bedömningen

skall grundas på erfarenheter av vad som med hänsyn bl.a. till avtalets löptid

och till förväntad teknisk utveckling kan anses sannolikt bör dock i praktiken

leasegivarens bedömning av vad som är ?rimligt säkert? godtas. Att en option

kommer att utnyttjas bör normalt inte framstå som ?rimligt säkert? om antingen

förhållandet mellan optionspriset och det förväntade försäljningsvärdet är

sådant eller annan omständighet föreligger som gör att det kan antas finnas

fall när objektet inte kommer att förvärvas.

Övrigt

Vid tillämpning av RR-6 bör, för att det enkelt skall klargöras vilka

tillgångar i koncernen som är ägda och vilka som är leasade, finansiella

leasingavtal redovisas under en egen rubrik såväl på tillgångs- som på

skuldsidan och, i förekommande fall, uppdelade i grupper (t.ex. inventarier,

maskiner, byggnader). Hänvisningen till noten i balansräkningen (RR-6 p. 33)

kan lämpligen göras i anslutning till raden ?leasade anläggningstillgångar?.

Svenska Kommunförbundet

Svenska Kommunförbundet vidhåller den uppfattning som redovisats i vårt

tidigare avgivna remissyttrande. Förbundet tillstyrker således att finansiell

leasing regleras även utanför konsumentområdet.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet avstyrker, som tidigare, att det lagförslag som presenteras i

betänkandet Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120) läggs till grund

för lagstiftning. De invändningar samfundet har mot förslaget är i allt

väsentligt desamma som redovisats i samfundets tidigare remissyttrande.

Samfundet önskar endast i korthet tillägga följande.

Sedan samfundet avgivit remissyttrande över nämnda betänkande har inget

framkommit som ökat behovet av reglering av de obligationsrättsliga aspekterna

av finansiell leasing. När det gäller utformningen av de obligationsrättsliga

reglerna har utvecklingen snarast stärkt samfundets kritik. Utredningen

föreslog att inkorporera 1988 års Unidroitkonvention i svensk rätt såvitt

gäller internationella förhållanden och lägga densamma till grund för den

nationella lagstiftningen. Förslaget baserades bl.a. på förutsägelsen att

?åtskilliga? stater skulle komma att ansluta sig till konventionen. Sedan

betänkandet presenterades 1994 har emellertid konventionen endast vunnit

anslutning av ytterligare två stater (Panama och Ungern).

Även såvitt gäller behovet av reglering av konkurs- och sakrättsliga frågor

vidhåller samfundet sin tidigare redovisade inställning. Visserligen har praxis

på senare tid besvarat några utestående frågor (se NJA 1995 s. 367 I +II och

jfr NJA 1995 s. 157), men mängden av frågor som fortfarande är olösta ger ändå

vid handen att ett visst behov av klargörande regler föreligger. Samfundets

åsikt är dock fortfarande att en lagreglering av dessa frågor bör åstadkommas

inte genom en särreglering för finansiell leasing, utan i ett större

sammanhang. Det vore härvid att föredra att en utredning med breda direktiv

tillsätts för att ta ett samlat grepp om dessa och andra centrala sakrättsliga

frågor.

Sveriges Industriförbund

Det har inte kommit några omständigheter till Industriförbundets kännedom som

innebär att det finns anledning att ändra det ställningstagande som avgavs i

remissvaret över betänkandet Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120).

Vid detta tillfälle avstyrkte Industriförbundet den föreslagna lagstiftningen.

Industriförbundets uppfattning är att det i motionen görs påståenden och dras

slutsatser som är dåligt underbyggda och som i flertalet fall i högsta grad kan

ifrågasättas. Det finns dock ingen anledning för Industriförbundet att i detta

yttrande närmare gå in i en diskussion rörande dessa påståenden och slutsatser.

I detta sammanhang kan emellertid noteras att det i betänkandet Rättigheter i

luftfartyg (SOU 1997:122) föreslås att det införs ett genom inskrivning

sakrättsligt skydd för ägande-, nyttjande- och optionsrätt. Förslaget motiveras

med att leasing är vanligt förekommande vid anskaffande av luftfartyg. I sitt

remissyttrande över betänkandet anför Industriförbundet att det i stället bör

genomföras en allmän och systematisk genomgång av sakrättsliga förhållanden och

de ändringar som är nödvändiga.