Bet. 1997/98:LU19

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU19

Vissa stiftelse- och associationsrättsliga frågor, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner vari föreslås åtgärder för att

hindra att stiftelser används som redskap vid ekonomisk brottslighet. Vidare

behandlas fem motioner med associationsrättslig anknytning. Dessa

motionsspörsmål rör näringsförbud, särskilda företagsformer för löntagarägande

och social verksamhet, regler om kassaregister samt internationella fullmakter.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1997/98:L202 av Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en översyn av stiftelselagen för att förhindra ekonomisk

brottslighet.

1997/98:L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av

regelverket för stiftelser.

1997/98:L205 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av möjligheterna

för löntagarägande.

1997/98:L206 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om en

kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om sociala hänsyn i en

alternativ företagsform.

1997/98:L207 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten genom skärpta regler för näringsförbud.

1997/98:L208 av Lars Lilja (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister.

1997/98:L910 av Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

harmonisering av internationella fullmakter.

1997/98:L911 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av snabb ändring av

lagen vid registrering av stiftelsers styrelser och revisorer.

1997/98:L912 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ändringar av stiftelselagen i linje med vad som anförts i

motionen.

Utskottet

Stiftelser

Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, innehåller

en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.

Lagen gäller såväl för stiftelser som har bildats av enskilda som för

stiftelser som har bildats av staten eller andra offentliga organ.

I den civilrättsliga regleringen, som i stora delar anknyter till äldre rätt,

återfinns en definition av begreppet stiftelse. Enligt denna bildas en

stiftelse genom att egendom enligt ett förordnande av en eller flera stiftare

avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett

bestämt ändamål. Egendomen skall anses avskild när den tagits om hand av någon

som åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet.

Stiftelsen är en juridisk person och för dess förpliktelser svarar bara

stiftelsens tillgångar.

När det gäller förvaltningen skall föreskrifterna i stiftelseförordnandet

följas, såvida dessa inte strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen. Lagen

innehåller bestämmelser om två olika förvaltningsformer, nämligen egen

förvaltning respektive anknuten förvaltning. Stiftaren får välja vilken

förvaltningsform som skall tillämpas. Egen förvaltning innebär att

förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera fysiska personer. Dessa

bildar stiftelsens styrelse. Vid anknuten förvaltning har förvaltningsåtagandet

lämnats av en juridisk person. En sådan juridisk person betecknas som

stiftelsens förvaltare. Om staten har lämnat ett förvaltningsåtagande är dock

stiftelsens förvaltare den myndighet som har lämnat åtagandet för statens

räkning. Styrelsen respektive förvaltaren svarar för att föreskrifterna i

stiftelseförordnandet följs.

Om inte annat följer av stiftelseförordnandet är det styrelsen som utser och

entledigar ledamöterna i styrelsen. Stiftaren kan föreskriva i

stiftelseförordnandet att han själv skall utse eller entlediga styrelsens

ledamöter eller utse ordföranden i styrelsen. Stiftaren kan vidare förbehålla

sig rätt att utse eller entlediga revisor och bestämma arvode åt styrelsens

ledamöter eller revisorerna. När egen förvaltning föreligger skall styrelsen

därför inte svara för någon åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet

vidtagits av någon annan än styrelsen i fråga om att utse eller entlediga

ledamöter i styrelsen eller att utse eller entlediga revisorer. Styrelsen eller

förvaltaren skall inte heller svara för åtgärd som i enlighet med förordnandet

vidtagits av någon annan i fråga om att bestämma arvode åt styrelseledamöterna,

förvaltaren eller revisorerna.

Det finns inget hinder mot att stiftaren genom stiftelseförordnandet

förbehåller sig rätten att fortlöpande bestämma vilka personer som skall ingå i

stiftelsens styrelse. Inte heller i övrigt innehåller stiftelselagen några

bestämmelser som generellt begränsar stiftarens inflytande över förvaltningen

av stiftelsen. Stiftelselagen innehåller emellertid i några särskilt angivna

fall spärrar när det gäller vilket inflytande stiftaren kan förbehålla sig.

Styrelsen för en stiftelse får inte bestå av enbart stiftaren eller stiftarna.

Stiftaren får inte heller vara förvaltare. Av 7 § lagen (1994:1221) om

införande av stiftelselagen (1994:1220), införandelagen, följer dock att dessa

bestämmelser inte gäller i fall då stiftaren eller stiftarna vid

stiftelselagens ikraftträdande ensamma är styrelse eller stiftaren är

förvaltare för stiftelsen. Vidare innehåller stiftelselagen bestämmelser om jäv

för styrelseledamöter och förvaltare. Dessa bestämmelser gäller även för

stiftaren om han deltar i den direkta förvaltningen. I lagen finns även ett

direkt förbud för stiftaren att vara revisor. Stiftelselagens låneförbud

träffar också stiftaren. Sålunda får en stiftelse inte lämna penninglån till

eller ställa säkerhet till förmån för bl.a. stiftaren.

En stiftelse utgör en självständig förmögenhet. Även ett aktiebolag kan i och

för sig betecknas som en självständig förmögenhet. Stiftelsen har emellertid

ytterligare ett specifikt drag som skiljer den från aktiebolaget. Detta särdrag

består i att varken den som har tillskjutit egendom till en stiftelse eller

någon annan har någon rätt till andel i stiftelsens förmögenhetsmassa. En

stiftelse har således inte några ägare. Till skillnad från aktiebolaget kan en

stiftelse därför karakteriseras inte bara som en självständig utan även som en

självägande förmögenhet.

Av det förhållandet att stiftelsen är en självägande förmögenhet följer att

den som önskar gynna sig själv i ekonomiskt hänseende är hänvisad till andra

juridiska former än stiftelsen. Ett förordnande som innebär att ?stiftaren? för

egen del skall åtnjuta den löpande avkastningen av den egendom som ?stiftarens?

förmögenhetsdisposition omfattar, är nämligen rättsligt sett att se som ett

rent uppdragsförhållande mellan ?stiftaren? och egendomens mottagare.

Grundsatsen om att stiftaren inte kan använda stiftelseformen för att främja

sig själv i ekonomiskt hänseende begränsar också stiftarens möjligheter att

påverka förvaltningen av stiftelsen. Inte heller den personkrets till vars

förmån stiftelsen skall verka - destinatärerna - har något inflytande över

förvaltningen. Denna kontrolleras i stället bl.a. genom den offentliga tillsyn

som stiftelselagen föreskriver.

I fyra motioner ställs krav på åtgärder för att förhindra att stiftelseformen

utnyttjas som ett medel i ekonomisk brottslighet.

Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (båda s) framhåller i motion L202 att

stiftelseformen, trots de skärpningar som har skett genom den nya

lagstiftningen, fortfarande är attraktiv för den som ägnar sig åt ekonomisk

brottslighet och vill förhindra insyn i verksamheten. I motionen påstås att

bedrägerier utförs av handelsbolag med stiftelser som bolagsmän varvid saknas

personligt ansvar. Insamlingsbedrägerier av stiftelser är, enligt motionärerna,

vanliga och stiftelser används också för att undandra egendom från utmätning

och konkurs. Motionärerna pekar vidare på att det inte finns något hinder mot

att personer med näringsförbud bildar stiftelser och inte heller mot att den

som inte har möjlighet att få F-skattsedel ändå driver verksamhet i

stiftelseform. Motionärerna anser att det är svårt för myndigheterna att

kontrollera om en stiftelse är en giltig juridisk person eller ej, och det kan

även vara svårt att identifiera den person som företräder en stiftelse,

eftersom personnummer inte behöver uppges. Det senare betyder att fiktiva

personer kan anmälas. Enligt motionärerna bildas stiftelser med mycket allmänna

mål och begränsat kapital för att kunna användas som täckmantel för ljusskygg

verksamhet. Avslutningsvis sägs i motionen att det inte finns något krav på att

det av en enda handling framgår hur stiftelseförordnandet är utformat. Detta

har lett till att företrädare för stiftelser har åberopat olika versioner av

stiftelsehandlingarna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts om behovet av en översyn av

stiftelselagen för att förhindra ekonomisk brottslighet.

I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) pekas på samma

förhållanden som tas upp i motion L202. Motionärerna anser att det är uppenbart

att den nya stiftelselagen är behäftad med så stora brister att en översyn är

ytterst påkallad. Under alla omständigheter måste det, enligt motionärerna,

ställas samma krav på dokumentation och redovisning i en stiftelse som i

aktiebolagen. Kraven på registrering måste också skärpas. För att kunna

fastställa vem eller vilka som står bakom en stiftelse måste grundare,

företrädare och förvaltare registreras med personnummer. Förbud för bildande av

näringsdrivande stiftelse bör, enligt motionärernas mening, införas för den som

ålagts näringsförbud. I motionen begärs tillkännagivande om vad som anförts i

motionen om en skärpning av regelverket för stiftelser.

Göran Magnusson (s) anför i motion L911 att det redan kan konstateras att

reglerna om registrering av styrelse och revisorer inte är ändamålsenliga.

Personnummer behöver nämligen inte anges vare sig för styrelseledamöter eller

suppleanter och vidare anges inte revisorer på registreringsbeviset trots att

lagen föreskriver att en stiftelse skall ha en godkänd eller auktoriserad

revisor. Motionären anser att det är oacceptabelt med dessa kryphål, samtidigt

som kampen mot ekonomisk brottslighet är högt prioriterad. Stiftelselagen bör

därför snarast ändras på nämnda punkter. I sammanhanget bör enligt motionären

också övervägas om inte ett centralt stiftelseregister skulle öka

tillgängligheten för alla som behöver kontrollera uppgifterna kring stiftelser.

I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

Även i motion L912 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs lagstiftningsåtgärder i

olika hänseenden för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet med

utnyttjande av stiftelseinstitutet. Enligt motionärerna är det inte försvarligt

att stiftelselagen används i kriminellt syfte. En översyn bör ske för att täppa

till de luckor som gör den ekonomiska brottsligheten möjlig, och motionärerna

föreslår att flera åtgärder övervägs. För att underlätta kontroll och

registrering bör, enligt motionärernas mening, stiftelsens rättskapacitet

knytas till registreringen på samma sätt som gäller för handelsbolag och

aktiebolag och för att underlätta identifiering bör personnummer på stiftelsens

företrädare registreras. Vidare bör personer med näringsförbud inte tillåtas

att bilda stiftelser, och för att förbättra insynen bör det för bolagsmän i

handelsbolag gälla krav på registrering med fullständigt namn, personnummer och

adress. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet konstaterar att de problem som tas upp i motionerna har fått stor

uppmärksamhet under senare tid. Bl.a. har Riksenheten mot ekonomisk

brottslighet (REKO), som har till uppgift att verka för samordning, utveckling

och analys i frågor som rör bekämpning av ekonomisk brottslighet, drivit ett

projekt med syfte att klarlägga frågor som har samband med att stiftelser allt

oftare förekommer i anslutning till misstankar om ekonomisk brottslighet.

Enheten, som består av företrädare för polisen, åklagarväsendet,

skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, redovisade projektet sommaren 1997.

Redovisningen återfinns i Åklagarväsendets rapport 1997:4, Stiftelser - Ett

redskap i ekonomisk brottslighet?

I rapporten pekas på att det förekommer att stiftelser agerar i olika

sammanhang trots att de inte är bildade och inte är några juridiska personer.

Ofta är det svårt för myndigheter, borgenärer och andra avtalsparter att bedöma

om det har bildats en giltig stiftelse eller inte. När en stiftelse

registrerats behöver de personer som skall företräda stiftelsen inte uppge sitt

personnummer. I rapporten framhålls att det därför ofta är svårt att fastställa

identiteten på de personer som företräder stiftelser. Enligt rapporten finns

exempel på fall där företrädare för en stiftelse visat sig bestå av personer

som inte existerar. Vidare förekommer stiftelser med samma namn eller firma

vilket medför förväxlingsrisker. Därutöver förekommer, sägs det i rapporten,

att stiftelser åberopat olika versioner av stiftelsehandlingarna, vilket med de

begränsade formkraven för bildande av stiftelser ger utrymme för missbruk.

Reglerna om personligt betalningsansvar för bolagsmännen i handelsbolag

kringgås genom att stiftelser bildar handelsbolag. Den nuvarande lagstiftningen

innebär inget hinder mot att personer med näringsförbud bildar stiftelser.

Stiftelser har också, enligt vad som anförts i rapporten, används för

bedrägerier av olika slag, bl.a. insamlingsbedrägerier, kreditbedrägerier och

mervärdesskattebedrägerier, varvid svårigheterna att identifiera den som

företräder stiftelsen utnyttjats. Därutöver framhålls i rapporten att det finns

flera exempel på att stiftelser används för att undandra egendom från utmätning

och konkurs.

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål har överlämnat rapporten till

Riksåklagaren och därvid framhållit bl.a. att rapporten väcker frågan om

lagstiftningen på området fyller sin funktion när det gäller att avhålla

presumtiva ekobrottslingar från att utnyttja stiftelser i sin verksamhet.

Statsåklagarmyndigheten har också förordat att en översyn av stiftelselagen

kommer till stånd i syfte att förebygga brott och begränsa möjligheterna att

använda stiftelseformen som ett redskap i ekonomisk brottslighet. Bland de

förslag som Statsåklagarmyndigheten lagt fram till Riksåklagaren kan nämnas

följande. Rättskapaciteten för en stiftelse bör knytas till registreringen, i

vart fall när det gäller näringsdrivande stiftelser. För att kunna identifiera

de som står bakom en stiftelse och för att förhindra förväxlingar bör det

krävas vid registreringen att uppgift lämnas om personnummer eller

organisationsnummer för dem som företräder en stiftelse. När det gäller

stiftelser som företräds av personer som är bosatta utomlands bör någon form av

identifiering göras för att undvika att fiktiva personer anmäls.

Identifieringen kan t.ex. göras med hjälp av kopia på pass eller

legitimationshandling på samma sätt som när det gäller registrering av

aktiebolag. På samma sätt som för aktiebolag bör krävas att stiftelser vars

företrädare är bosatta utomlands har en mottagare i Sverige, med viken

delgivning kan ske. För att undvika att myndigheterna kommer till motstridiga

bedömningar bör det övervägas om inte samma myndighet borde svara för både

registrering och tilldelning av organisationsnummer. Vidare bör övervägas om

skyddet för registreringen skall utsträckas till hela landet, både när det

gäller handelsbolag och stiftelser. För att i efterhand kunna utreda och

rekonstruera vad som förekommit i en stiftelse bör kraven på protokollering och

dokumentation skärpas så att man ställer samma krav på näringsdrivande

stiftelser som på aktiebolag. Även för andra stiftelser än de näringsdrivande

bör kraven skärpas. Eftersom handelsregistret inte innehåller några

personuppgifter på styrelseledamöter i stiftelser som är bolagsmän innebär

detta en möjlighet att missbruka den insynsskyddade stiftelseformen. Sådana

personuppgifter bör krävas. Åtgärder bör också vidtas för att hindra att

lagstiftningen om näringsförbud kringgås. Det bör inte heller vara möjligt att

den som inte kan få F-skattsedel för att driva näringsverksamhet i annan form

kan kringgå bestämmelserna genom att driva verksamheten i en stiftelse.

Riksåklagaren har i augusti 1997 överlämnat rapporten jämte

Statsåklagarmyndighetens ovan redovisade skrivelse till regeringen och därvid

anfört att han delar synpunkterna angående en översyn av stiftelselagen.

Enligt uppgift avser Justitiedepartementet att behandla de frågor som tas upp

i REKO-rapporten och i Statsåklarmyndighetens skrivelse i en

departementspromemoria som kan bli föremål för remissbehandling redan under

innevarande vår. Ett par av förslagen har också lagts fram i den nyligen till

riksdagen avlämnade propositionen 1997/98:98 Vissa stiftelserättsliga frågor

m.m. I propositionen föreslås dels att stiftelseregistret skall innehålla

uppgift om stiftelseföreträdarnas personnummer eller organisationsnummer, dels

att det vid registrering av handelsbolag i vilka en stiftelse med egen

förvaltning är bolagsman antecknas personuppgifter för dem som är

styrelseledamöter i stiftelsen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

juli 1998.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att de

frågor som tas upp i motionerna är under beredning i Regeringskansliet och i

något fall redan blivit föremål för lagförslag. Utskottet utgår från att

regeringen vid den vidare beredningen av REKO-rapporten beaktar de synpunkter

som förs fram i motionerna. Någon åtgärd från riksdagens sida är därför för

närvarande inte aktuell. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L202, L203,

L911 och L912.

Näringsförbud

Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål att förhindra att personer

som orsakar stora skador genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta med

detta. Lagen innebär också en möjlighet att ingripa med förbud i ett fall då

det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga

oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig

åt sådan verksamhet. Vid lagens tillämpning skall allmänpreventiva hänsyn tas

samtidigt som det är viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir

tillfredsställande.

Näringsförbud skall, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den

som i egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat

honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som

inte är ringa. Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig skyldig till

brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader,

skall ett näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, såvida inte

särskilda skäl talar mot det. Vidare får näringsförbud meddelas den som i

egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat honom och

därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift som

omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och

avgifter. Även i detta fall krävs att åtgärden skall vara påkallad från allmän

synpunkt. Vid bedömningen av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet

försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina åligganden får hänsyn tas endast

till sådana oegentligheter som förekommit i den verksamhet som försatts i

konkurs. Har näringsverksamheten bedrivits av en juridisk person får, under de

förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för en enskild näringsidkare,

näringsförbud meddelas den som företräder den juridiska personen. Ett

näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem

år.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva

näringsverksamhet. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha

vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis styrelseledamot i

aktiebolag. Inte heller får han faktiskt utöva ledningen av en

näringsverksamhet eller äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av

röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger 50 %. För att förhindra att

ett näringsförbud kringgås har den som är underkastad ett sådant förbud inte

rätt att vara anställd i en näringsverksamhet som drivs av en närstående eller

i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina skyldigheter.

Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare.

Om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger kan domstolen, i

avvaktan på slutligt beslut, meddela tillfälligt näringsförbud. Tillsynen över

efterlevnaden av meddelade näringsförbud utövas av kronofogdemyndigheterna, som

är tillsynsmyndigheter i konkurs. Överträdelse av ett meddelat näringsförbud är

straffbart. Om ett näringsförbud överträds, skall det förlängas med högst fem

år, såvida det inte finns särskilda skäl för att underlåta en förlängning.

I motion L207 av Ingemar Josefsson (s) anförs att den ekonomiska

brottsligheten varje år orsakar samhället miljardförluster. Det är ofta samma

personer som gång på gång figurerar i skalbolagshärvor och i andra typer av

ekonomisk brottslighet. Enligt motionären finns exempel på att personer dömda

för ekonomiska brott kunnat fortsätta att driva sin brottsliga verksamhet

inifrån fängelserna. I motionen yrkas ett tillkännagivande om åtgärder mot den

ekonomiska brottsligheten genom skärpta regler om näringsförbud.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än motionären när det gäller

behovet av effektiva regler om näringsförbud, kan konstatera att

Näringsförbudskommittén i september 1997 lade fram betänkandet (SOU 1997:123)

Ett effektivare näringsförbud. Utredningen föreslår en helt ny lag om

näringsförbud. Förslaget syftar till att både förenkla och effektivisera

näringsförbudsinstitutet och innebär att möjligheterna att meddela

näringsförbud ökar. Utredningsbetänkandet har varit föremål för remissbehand-

ling och ärendet bereds nu vidare inom Regeringskansliet.

Med hänsyn till pågående beredningsarbete saknas det enligt utskottets mening

för närvarande skäl till något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L207.

Kassaregister

Några regler som innebär skyldighet för affärsinnehavare eller andra

näringsidkare inom kontanthandeln att stämpla in försäljning på kassaapparater

finns inte. Att så ändå sker i mycket stor omfattning beror naturligtvis på att

detta är ett praktiskt sätt att kontrollera försäljningen och att ta fram

verifikationer. Användningen av kassaregister underlättar också i regel

myndigheternas kontroll av en verksamhet.

I motion L208 av Lars Lilja (s) efterlyses lagstiftning som innebär att

kassaregister skall vara utformade så att det är lätt att se vilka program och

kommandon som finns. Kassaregister bör dessutom, enligt motionärens mening, ha

en modern elektronisk plombering för att förhindra fusk. Därutöver bör finnas

ett fiskalt minne, för exempelvis skattemyndigheternas kontroll. Vidare bör det

finnas ett kontrollorgan som ansvarar för kontrollen av kassaregistren.

Stickprovskontroller bör kunna göras hos näringsidkare, och personer som

sysslar med installation och service av kassaapparater bör ha någon form av

auktorisation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister.

Utskottet vill erinra om att Branschsaneringsutredningen i sitt

huvudbetänkande (SOU 1997:111) Branschsanering föreslagit att det i

kontanthandeln införs ett krav på registrering i typgodkända kassaregister av

all försäljning samt en skyldighet att lämna kunderna kvitton som har

framställts av kassaregistret. För att en skyldighet att registrera försäljning

i kassaregister skall försvåra möjligheten till fusk och underlätta kontroll

fordras, enligt utredningen, att kassaregistret är svårt att manipulera, och

utredningen anvisar också vilken typ av krav som i det hänseendet bör komma i

fråga. Utredningen föreslår att det skall ankomma på Bokföringsnämnden att,

efter samråd med teknisk expertis, närmare bestämma och formulera de krav som

bör ställas.

Såvitt utskottet kan bedöma ligger utredningsförslaget helt i linje med vad

motionären efterlyser. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet, och

enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att föregripa

regeringens ställningstagande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L208.

Särskilda företagsformer

I detta avsnitt behandlar utskottet två motioner som gäller särskilda

företagsformer. Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet

peka på vissa skillnader mellan begreppen företagsform och associationsform.

Företagsformen är den organisatoriska konstruktion av en ekonomisk verksamhet

medan associationsformen är den juridiska ramen inom vilken olika företag kan

arbeta. Exempel på en företagsform är kooperativa företag och exempel på

associationsformer är ekonomiska föreningar, aktiebolag och handelsbolag. Ett

kooperativt företag är en företagsform där de som nyttjar organisationen också

äger och finansierar den samt tillgodogör sig resultatet av organisationens

verksamhet i förhållande till vars och ens deltagande. Mellan begreppen

kooperativa företag och associationsformer finns ingen entydig koppling, och

ett kooperativt företag kan arbeta som en ekonomisk förening, ett aktiebolag

eller ett handelsbolag. En ekonomisk förening kan nämligen ha en sådan

organisation där ägandet ligger i olika juridiska personer utan att föreningen

förlorar sin rättsliga status som ekonomisk förening.

Kooperativa rådet är regeringens rådgivande organ i kooperativa frågor, och

rådet skall medverka vid genomförande av olika insatser i syfte att stärka

utvecklingen av kooperativa företag. En av rådets uppgifter är att bevaka den

kooperativa företagsformens ställning i förhållande till andra företagsformer,

bl.a. när det gäller finansieringsfrågor och utvecklingen av företagsformen.

De ekonomiska föreningarna regleras i den sedan år 1988 gällande lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar (föreningslagen). En ekonomisk förening

skall ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan

ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra

förbrukare, som leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom att

begagna föreningens tjänster eller på annat liknande sätt (samhandel).

Föreningslagen ställer således som en förutsättning för registrering upp ett

krav på att verksamheten skall vara av kooperativ natur.

De mest betydelsefulla bolagsformerna är aktiebolaget och handelsbolaget.

Aktiebolagsformen regleras i aktiebolagslagen (1975:1385). Det utmärkande för

aktiebolaget är att delägarna inte svarar personligen för bolagets åtaganden

och förpliktelser utan borgenärerna är hänvisade till att kräva betalning ur

bolagets tillgångar. Regler om handelsbolag finns i lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enskilda bolag. Till skillnad från aktiebolaget kännetecknas

handelsbolaget av att delägarna (bolagsmännen) är personligen

betalningsansvariga för bolagets förbindelser.

Stig Sandström m.fl. (v) anför i motion L206 att den kooperativa

företagsformen röner allt större intresse inom det sociala området. Det är

framför allt de kooperativa daghemmen och personalkooperativ som bildas genom

s.k. avknoppningar från tidigare reguljära verksamheter inom landsting och

kommuner som nått en viss omfattning. I Sydeuropa finns gott om s.k. sociala

kooperativ, företag som arbetar med människor som har svårt att komma ut på den

reguljära arbetsmarknaden. Det är fråga om arbetskooperativ som säljer varor

och tjänster på marknaden. Ett stort antal av kooperatörerna i ett sådant

socialt kooperativ har någon form av fysiskt, psykiskt eller socialt handikapp.

Motionärerna pekar på att det i Italien finns en speciell kooperativ

lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Ett socialt

kooperativ måste ha minst 40 % arbetshandikappade som kooperatörer och lagen

innehåller regler om hur eventuella överskott skall fördelas mellan

investeringar och löner och hur stort kapital som måste finnas fonderat. Om ett

företag uppfyller de krav som ställs för att det skall klassas som ett socialt

kooperativ finns möjligheter till skattelättnader. Enligt motionärerna vore det

intressant att pröva om denna modell kunde fungera i Sverige. Riksdagen bör

därför begära förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1).

I motion L205 av Ulla Wester-Rudin (s) sägs att de nya jobben förväntas komma

till stånd i det privata näringslivet och att regelverket med gott resultat har

förändrats för att stimulera och underlätta nyinvesteringar i små och

medelstora företag. En företagsform som enligt motionären ytterligare bör ses

över är löntagarägandet. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

en sådan översyn.

Vad först gäller motion L206 kan utskottet inte finna att den nuvarande

associationsrättsliga lagstiftningen utgör något hinder mot att sådan

verksamhet som beskrivs i motionen kommer till stånd. Genom ändringar i bl.a.

lagen om ekonomiska föreningar som riksdagen beslutade om hösten 1997 har de

kooperativa företagens ställning stärkts och de kooperativa företagen har fått

likvärdiga arbetsvillkor med andra företag (prop. 1996/97:163, bet. LU3). Det

slags effekter som motionärerna efterlyser kan, enligt utskottets bedömning,

knappast åstadkommas genom ytterligare civilrättsliga lagstiftningsåtgärder.

Som framgår av motionen bygger nämligen den italienska modell som är förebilden

för motionsyrkandet på att vissa skattelättnader medges de sociala

kooperativen. I sammanhanget bör vidare nämnas att socialutskottet behandlat

likalydande motionsyrkanden, senast i april 1995, och då i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1994/95:SoU26 avstyrkt yrkandet under erinran om att olika

insatser görs för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade

personer och att ett arbetskooperativ för missbrukare då redan hade kommit i

gång.

Det anförda innebär inte att lagutskottet avvisar de tankegångar som förts

fram i motionen. Enligt utskottets mening kan det finnas skäl för att frågorna

får en närmare genomlysning i lämpligt sammanhang. Något särskilt initiativ

från riksdagens sida därom kan emellertid inte anses påkallat.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 1.

När det sedan gäller motion L205 kan utskottet inte finna någon grund för att

anse att de befintliga associationsformerna inte skulle vara ändamålsenliga

även för sådana företag som ägs av sina anställda. Den svenska

aktiebolagsrätten erbjuder numera två alternativa bolagstyper utan personligt

betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att den ena

bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor spridning på

aktierna, medan den andra kategorin omfattar företrädesvis små bolag med ett

begränsat antal aktieägare. Genom kategoriindelningen har en differentiering av

aktiekapitalets storlek möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och

organisation, aktiers överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt.

I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att Aktiebolagskommitténs

delbetänkande (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital innehåller ett förslag som är

ägnat att bl.a. underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda.

Kommittén föreslår att det gällande förbudet för svenska aktiebolag att

återköpa eller på annat sätt förvärva egna aktier inte skall bibehållas. När

det gäller det stora antalet mindre, fåmansägda aktiebolagen anser kommittén

att en möjlighet att återköpa egna aktier skulle kunna underlätta ägarskiften i

situationer där de ägare som avser att stanna kvar i bolaget saknar egna

resurser att förvärva aktierna från den eller dem som önskar lämna bolaget. På

motsvarande sätt skulle en möjlighet till återköp av egna aktier enligt

kommittén kunna underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda.

Betänkandet är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet.

Genom de ändringar i lagen om ekonomiska föreningar, som riksdagen beslutade

om hösten 1997, har, såsom tidigare nämnts, kooperativa företag fått likvärdiga

arbetsvillkor med andra företag och, enligt utskottets mening, torde

kooperativt företagande i många fall vara ett bra alternativ för anställda som

vill överta en viss verksamhet. Arbetskooperativ är en typ av företag som under

senare år rönt ökat intresse, och nya kooperativa företag har bildats framför

allt inom områden som traditionellt räknas till den offentliga sektorn. Exempel

på detta är kooperativ inom barnomsorg, äldreomsorg, tandvård, hälso- och

sjukvård samt grundskola. Också inom andra verksamheter har den kooperativa

företagsformen varit framgångsrik. Inom den privata sektorn har helt nya

branscher vuxit fram, som exempelvis tjänsteföretag, service och turism där den

kooperativa företagsformen blir alltmer vanlig.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte se något behov

av en sådan översyn som motionären begärt, och utskottet avstyrker bifall till

motion L205.

Fullmakter

Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (båda kd) pekar i motion L910 på att Sverige är

ett extremt handelsberoende land och att olika rättstraditioner möts i

handelsutbytets olika faser. I samband med att en tvist uppkommer med någon

utländsk köpare, antingen det gäller reklamation, vägran att ta emot en

beställd vara eller utebliven betalning, måste den svenska exportören - eller

importören - anlita utländska ombud. Oftast anlitas advokater, men även svenska

företags lokala representanter eller någon god man kan komma i fråga. I alla

dessa fall måste det svenska företaget utställa en giltig fullmakt för att

ombuden skall kunna agera för deras räkning. I det sammanhanget finns ingen som

helst internationell samordning, utan fullmakterna är av helt skiftande slag.

Formuleringarna är ofta otidsenliga och onödigt omständliga. Enligt

motionärerna innebär detta att särskilt svenska handelshus ofta får lägga ned

en helt orimlig tid på att få fram giltiga fullmakter. Det kan bli nödvändigt

att göra omfattande översättningar av uråldriga lagtexter från främmande språk

och att kommunicera med befattningshavare både i Sverige och i det land det

gäller för att få fram någon form av enhetlighet och acceptans. Enligt

motionärerna torde det finnas många, inte minst småföretagare, som är

villrådiga i frågan om hur man skall gå till väga och vilket ansvar man tar på

sig om man mer eller mindre tvingas underteckna svepande formuleringar och

oklara definitioner i långtgående fullmakter till ombud i fjärran länder.

Motionärerna anser att regeringen bör agera, främst inom EU, för att även EU

inom WTO och andra relevanta internationella forum skall driva frågan om en

harmonisering för att skapa internationellt giltiga fullmakter. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av harmonisering av internationella fullmakter.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller behovet

av en världsomfattande harmonisering i syfte att åstadkomma en smidig ordning

för utfärdande av fullmakter i internationella förhållanden. Som motionärerna

påpekar innebär den situation som råder särskilda risker för de mindre

företagen, som i regel inte har tillgång till juridisk kompetens inom den egna

organisationen. Enligt utskottet är det därför angeläget att frågan snarast får

en lösning och att ett arbete med den inriktningen tas upp i lämpligt

internationellt organ. Den organisation som torde ligga närmast till hands för

ett sådant arbete är Uncitral, FN:s organ för internationell handelsrätt, vars

uppgift är att bl.a. utarbeta konventioner och modellagar på handelsrättens

område.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att verka för att frågan får en

lösning i ett lämpligt internationellt organ. Någon särskild åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallad, varför

utskottet avstyrker bifall till motion L910.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av stiftelselagen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L202, 1997/98:L203 1997/98:L911 och

1997/98:L912,

2. beträffande näringsförbud

att riksdagen avslår motion 1997/98:L207,

3. beträffande kassaregister

att riksdagen avslår motion 1997/98:L208,

4. beträffande social verksamhet i kooperativ form

att riksdagen avslår motion 1997/98:L206,

5. beträffande företagsform för löntagarägande

att riksdagen avslår motion 1997/98:L205,

6. beträffande fullmakter

att riksdagen avslår motion 1997/98:L910.

Stockholm den 17 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).