Bet. 1997/98:LU21

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU21

Konsumentpolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

LU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen (skr. 1997/98:

67) om konsumenterna och miljön. Vidare behandlar utskottet dels fyra motioner

som väckts med anledning av skrivelsen, dels 21 motioner som väckts under den

allmänna motionstiden år 1997. I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på

centrala frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken. En

handlingsplan för arbetet med att uppfylla miljömålet läggs fram.

Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från utskottets sida.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 22 reservationer och 5 särskilda yttranden.

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1997/98:67 presenterar regeringen sin syn på centrala

frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse

1997/98:L12 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en konsumentpolitik för att främja utvecklingen av

kretsloppssamhället måste genomsyra alla berörda politikområden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hushållens varu- och sophantering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en enhetlig miljöinriktad transport- och konsumentpolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekologiskt boende,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka Konsumentverkets miljöprofil,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att behålla fungerande miljömärkningssystem.

1997/98:L13 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att årligen redovisa för riksdagen hur miljömålet utvecklas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta en delegation för miljö- och konsumentfrågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en miljöinriktad konsumentpolitik.

1997/98:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad

avser ett femte miljömål avseende konkurrens och valfrihet inom

konsumentpolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad

avser behovet av kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor i enlighet med vad

som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad

avser hushållens ökade miljöbelastning vid en kärnkraftsavveckling i enlighet

med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad

avser åtgärder som rör resande i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemkunskapsundervisning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en undersökning av prisnivån och prisutvecklingen vad gäller

ekologiska varor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en aktiv cykelpolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om värdet av mer resurser till Agenda 21.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98

1997/98:L701 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts angående Riksdagens revisorers

promemoria ?Auktorisation - för vem??.

1997/98:L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om begränsningar av

Konsumentverkets verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur framväxten av frivilliga

och oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet med vad som

anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av undervisning i konsumentfrågor.

1997/98:L703 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i 2 § marknadsföringslagen att lagen även blir

tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför produkter.

1997/98:L704 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1997/98:L705 av Kenneth Kvist och Tanja Linderborg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna

reklamationsnämnden förtydligas så att även dödsbon kan få stöd av

reklamationsnämnden i tvister med näringsidkare.

1997/98:L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsumentfrågornas vikt för unga konsumenter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokala konsumentvägledares arbete med hushållsekonomiska frågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om budgetrådgivning och skuldsanering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den nya informationstekniken.

1997/98:L707 av Roy Ottosson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär lagförslag med innebörden att Sveriges kommuner ges rätt i

lag att förbjuda hemförsäljning via dörrknackning om olämpliga metoder används

vid försäljningen.

1997/98:L708 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till

konsumentmedverkan.

1997/98:L709 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär att instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden ändras på så sätt att

det blir möjligt för nämnden att även pröva ärenden rörande klagomål från

dödsbon riktade mot begravningsentreprenörer i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:L710 av Sigrid Bolkéus m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt

konsumentskydd vid offentliga tjänster.

1997/98:L712 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsumentpolitiken och EU,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om reklam,

4. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag enligt vad i motionen

anförts för att komma åt diskriminerande reklam,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömål i konsumentpolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten till information om varor.

1997/98:L713 av Yvonne Ruwaida och Eva Goës (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

stödja en process för en rättvis handel.

1997/98:L714 av Ronny Olander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkningssy- stem för

rättvisehandel.

1997/98:L715 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka CE-

märkningens betydelse och värde.

1997/98:L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkning av textilier,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkningssystem,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om 15 dagars ångerfrist vid ingående av avtal om tidsdelat boende,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsumentinformation via ideella organisationer.

1997/98:K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om TV-reklam riktad mot barn.

1997/98:K330 av Ewa Larsson m.fl. (mp, c, v, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att man även fortsättningsvis bör arbeta för att all reklam riktad

till barn under 12 år skall vara förbjuden.

1997/98:K338 av Annika Jonsell (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om TV-reklam för barn,

2. att riksdagen beslutar avskaffa 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen (1996: 844)

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige arbetar internationellt för att få till stånd regler som

gör det möjligt för konsumenterna att köpa enstaka kanaler,

62. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om reklam riktad till barn.

1997/98:T815 av Kerstin Warnerbring m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsumentfrågor.

1997/98:Jo784 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om standardiseringsarbetet.

Utskottet

Inledning

Verksamhet som har till syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i

Sverige. Redan i början av 1900-talet bedrevs sådan verksamhet av olika

konsumentorganisationer. Under 1940-talet bildades halv- eller helstatliga

institutioner med konsumentstödjande uppgifter inriktade på att hjälpa

hushållen att utnyttja sina resurser så väl som möjligt. Under senare delen av

1960-talet inleddes försök med lokal konsumentverksamhet, initierade av bl.a.

fackliga organisationer, samtidigt som nya statliga organ med

konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna reklamationsnämnden kom till år

1968, och Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet, nuvarande

Marknadsdomstolen, inrättades år 1971. Året därefter blev Konsumentverket

central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. År 1975 fick verket sin

nuvarande uppbyggnad, vilket bl.a. innebar att Konsumentverkets chef också blev

Konsumentombudsman (KO). Verkets uppgifter framgår av förordningen (1995:868;

omtryckt 1995:1057) med instruktion för Konsumentverket.

Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en omfattande verksamhet med

s.k. egenåtgärder, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika

konsumentproblem. Flertalet av dessa har en inriktning på god sed i

marknadsföringen och förekommer i form av branschvisa eller branschövergripande

regler samt undervisning och information angående gällande regler. Många

branscher har fortlöpande utvecklat olika program för intern reklambevakning,

reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.

Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs sålunda - förutom av enskilda konsumenter

- av staten, kommunerna, frivilliga organisationer och näringslivet.

Verksamheten är bred och mångfasetterad och är inriktad både på övergripande

och individuella frågor.

I början av 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till användning för

att stärka konsumenternas ställning, och en mängd nya lagar, både på

civilrättens och marknadsrättens område, har tillkommit under det senaste

kvartsseklet. Den första marknadsrättsliga lagstiftningen var 1971 års lag om

otillbörlig marknadsföring, som syftade till att förhindra otillbörliga

marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. Denna lag ersattes år 1976 av en ny

marknadsföringslag, som sedan ett par år tillbaka är ersatt med en helt ny lag.

En annan marknadsrättslig lagstiftning som kom till år 1971 var lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Syftet med

avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. En

ny avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Den första

hemförsäljningslagen kom till år 1971. Lagen syftade till att öka

konsumentskyddet vid köp i samband med säljares hembesök. Genom lagen infördes

s.k. ångerrätt. Även denna lag är ersatt med en ny lag. Den nya

hemförsäljningslagen omfattar även köp vid telefonförsäljning. En annan lag som

syftar till att skydda konsumenterna är produktsäkerhetslagen från år 1989.

Lagen ger möjligheter till olika slag av ingripanden mot farliga varor och

tjänster. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att

omfatta också varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Förra året

tillkom två nya lagar på det konsumenträttsliga området. Sålunda antog

riksdagen en lag om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Vidare

beslutade riksdagen om en ny lag om försöksverksamhet avseende medverkan av KO

som ombud för konsumenten i tvister mellan konsumenter och näringsidkare.

Försöksverksamheten är begränsad till tvister som gäller finansiella tjänster.

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fyra

tillfällen. De nuvarande riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens beslut

i juni 1995, är avsedda att ange målen för och inriktningen av den

konsumentpolitik som behövs för att möta de förändringar som sker och stärka

konsumenternas ställning. Vissa områden skall enligt riktlinjerna vara

prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper

som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra skäl har behov av

särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det

internationella samarbetet.

De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är att hushållen skall ha

goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att

konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas

hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster

utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt

hållbar utveckling. De fyra konsumentpolitiska målen är likställda. De två

förstnämnda målen innebar inga ändringar i förhållande till vad som gällde

tidigare. De två sistnämnda målen - skyddet för hälsa och säkerhet samt

miljömålet - var nya.

Beträffande miljömålet framhöll regeringen i proposition 1994/95:140 Aktiv

konsumentpolitik att det är en viktig konsumentpolitisk uppgift att länka in

människor i sådana konsumtionsmönster som belastar miljön så litet som möjligt.

Att påverka produktionen i denna riktning såg regeringen också som angeläget.

Det är viktigt, anfördes det i propositionen, att konsumenterna blir medvetna

om betydelsen av att handla - i dubbel bemärkelse - miljöanpassat trots att ett

sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen. En sådan

inriktning av konsumentpolitiken ligger dessutom i linje med FN:s

handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med ambitionen att uppnå

långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i ett globalt

perspektiv. Den stämmer också, framhöll regeringen vidare, väl överens med

innehållet i EU:s konsumentpolitiska program och programmet för det nordiska

samarbetet på konsumentområdet. I Sverige har det kretsloppsanpassade

producentansvaret för vissa varugrupper liksom miljömärkningen samma

övergripande syfte. I propositionen förutskickades att en åtgärdsinriktad

handlingsplan skulle utarbetas för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall

förverkligas.

Utskottet såg i sitt av riksdagen godkända betänkande med tillfredsställelse

att det allt starkare sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik kom

till uttryck i ett särskilt konsumentpolitiskt mål. Vidare delade utskottet

regeringens uppfattning att det ligger i konsumenternas intresse att sådana

konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Utskottet uttalade

också sin tillfredsställelse med att regeringen beslutat tillkalla en särskild

utredare med uppgift att utreda frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken

skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan (bet.

1994/95:LU32).

I den nu aktuella skrivelsen lämnar regeringen en presentation av sin syn på

centrala frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken. En

handlingsplan för arbetet med att uppfylla målet läggs fram. Handlingsplanen

utgör ett led i regeringens arbete för att uppnå en hållbar utveckling och

inleder en process vars syfte är att uppmuntra och underlätta för hushållen att

ta ett ökat ansvar för miljön och resurshushållningen. Det är enligt regeringen

angeläget att insatser görs så att miljömålet även i praktiken får samma tyngd

som övriga konsumentpolitiska mål.

Regeringen redovisar i skrivelsen sin avsikt att ge Konsumentverket ett

sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor samt uppgiften att formulera

sektorsmål för att precisera miljömålet i konsumentpolitiken. Vidare betonas

att mer kunskap behövs om frågor som rör konsumenterna och miljön som grund för

beslut om åtgärder och uppföljning. Eftersom kunskap också är en förutsättning

för ändrat beteende, utgör utökad förmedling av kunskap och information till

hushållen en central del av handlingsplanen.

I skrivelsen presenteras olika åtgärder som regeringen anser vara viktiga när

det gäller konsumtionen och produktionen av varor och tjänster. Regeringen tar

också upp frågor som rör hushållens boende och resande och anser bl.a. att

konsumenternas val av transportmedel och bostad måste underlättas genom bättre

information om miljöaspekter.

Vidare betonas i skrivelsen den lokala verksamhetens betydelse och behovet av

att stöd till frivillig verksamhet som rör konsumentrelaterade miljöfrågor

prioriteras. Aktivt internationellt arbete, bl.a. inom Norden, EU, OECD och FN,

lyfts också fram. Avslutningsvis behandlar regeringen hur uppföljningen av

målet och redovisningen av arbetet bör genomföras.

Skrivelsen grundar sig på utredningsbetänkandet (SOU 1996:108) Konsumenterna

och miljön samt Konsumentverkets rapporter med förslag till utformning av ett

sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken (Rapport 1997:19) och om

miljön i konsumentpolitiken (Rapport 1997:31).

Utskottet har vid ett studiebesök hos Konsumentverket i mars 1998 inhämtat

information om bl.a. verkets arbete med miljöfrågor.

I det följande kommer utskottet att under skilda rubriker behandla de frågor i

regeringens skrivelse som har tagits upp i de väckta motionerna samt de

spörsmål i övrigt som har aktualiserats motionsvis. Sammanlagt behandlas i

betänkandet 55 motionsyrkanden, som rör en mängd olika frågor inom det

konsumentpolitiska området.

Miljömålet

Som tidigare redovisats innebär miljömålet för konsumentpolitiken att sådana

konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna

på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Frågor som gäller

det konsumentpolitiska miljömålet tas upp i två motioner.

I motion L712 av Yvonne Ruwaida (mp), som väckts under den allmänna

motionstiden, framhålls att miljömålet måste ha samma tyngd som övriga

konsumentpolitiska mål. Motionären påpekar att miljömålet emellertid många

gånger står i konflikt med övriga konsumentpolitiska mål, och för att komma

till rätta med detta problem föreslås bl.a. att det sätts pris på

miljöförstöringen. Eftersom konsumentpolitiken även berör många andra politiska

områden är det enligt motionären också viktigt att man i offentliga utredningar

och propositioner beaktar förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan.

Motionären begär ett tillkännagivande om miljömålet i konsumentpolitiken

(yrkande 5).

Tanja Linderborg m.fl. (v) efterlyser i motion L12 en mer genomtänkt,

sammanhållen och genomgripande konsumentpolitik med fler ekonomiska incitament

för att främja utvecklingen av kretsloppssamhället. Enligt motionärerna bör en

sådan politik genomsyra alla berörda politiska områden. Ett tillkännagivande

härom begärs i motionen (yrkande 1).

I den nu aktuella skrivelsen anförs inledningsvis att området konsumenterna

och miljön till stora delar är tvärsektoriellt och spänner över flera poli-

tikområden. En hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag klarar våra

behov utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Ekonomisk

utveckling, en rik kultur och social välfärd måste gå hand i hand med skydd av

miljön och hushållning med naturresurserna. Vidare framhålls att eftersom

miljömålet är en nyhet inom konsumentpolitiken det är angeläget att det nu görs

insatser så att detta mål även i praktiken får samma tyngd och genomslag som de

övriga målen. Målet har tillkommit eftersom det fordras att hushållen övergår

från att utföra enstaka symbolhandlingar på miljöområdet till att ändra sina

levnadsvanor för att de på så sätt skall kunna bidra till en ekologiskt hållbar

utveckling.

Regeringen påpekar i skrivelsen att konsumenterna vid inköp av varor och

tjänster kan ställa krav på och välja alternativ som är bättre ur miljösynpunkt

än andra i övrigt likvärdiga produkter men också avstå från viss typ av

konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till miljön vid användningen av varor,

hanteringen av avfall samt vid den egna produktionen av vissa förnödenheter som

utgör ett alternativ till köp av en viss vara eller tjänst. En effekt av

konsumenternas efterfrågan på miljöanpassade alternativ är att producenterna

påverkas att tillverka miljöanpassade varor och tjänster i större utsträckning.

Hållbara produktionsmönster kan således uppnås genom påverkan från

konsumenterna och deras företrädare.

I skrivelsen framhålls vidare att förekomsten av målkonflikter kan leda till

svårigheter för enskilda hushåll och konsumenter att agera på ett miljöanpassat

sätt. Det är enligt regeringen viktigt att sådana konflikter identifieras och

uppmärksammas, även om de inte alltid går att undvika. I 1997 års ekonomiska

vårproposition (prop. 1996/97:150) har regeringen framhållit att propositioner

och utredningar av betydelse skall åtföljas av en ekologisk

hållbarhetsbeskrivning. Ett sådant tillvägagångssätt torde, enligt vad som

anförs i den nu aktuella skrivelsen, bidra till att antalet målkonflikter kan

minska också på för hushållen viktiga områden.

Utskottet vill för sin del uttrycka sin tillfredsställelse över att

regeringen nu lägger fram en åtgärdsinriktad handlingsplan för hur miljömålet i

konsumentpolitiken skall kunna förverkligas. En plan för att inleda en process,

som syftar till att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för

miljön, har enligt utskottets mening ett betydande värde. De åtgärder som

regeringen nu förutskickar kan leda till att målkonflikter lättare identifieras

och undviks. Mycket talar sålunda enligt utskottet för att åtgärderna är ägnade

att bidra till en utveckling som befrämjar ett samhälle grundat på hållbarhet.

Av det anförda följer att utskottet anser att det nuvarande miljömålet för

konsumentpolitiken bör ligga fast. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L712 yrkande 5 och L12 yrkande 1.

I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas ett ytterligare

konsumentpolitiskt miljömål, nämligen att svensk konsumentpolitik skall slå

vakt om konkurrens och valfrihet. Konkurrensen utgör enligt motionärerna ett

viktigt incitament för utveckling av nya och mer energisnåla produkter. En

förutsättning för konkurrensen är konsumenternas valfrihet. Motionärerna anser

att riksdagen bör begära en komplettering av skrivelsen i enlighet härmed

(yrkande 1).

Något ytterligare konsumentpolitiskt miljömål, utöver det som tillkom för

mindre än tre år sedan, anser utskottet inte påkallat. Enligt utskottets mening

har den konsumentpolitik som bedrivs enligt de nuvarande målen stor betydelse

för en väl fungerande marknad, och konsumentpolitiskt betingade åtgärder bidrar

i allra högsta grad till en effektiv konkurrens på sunda villkor.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 1.

Konsumentverkets sektorsansvar

De övergripande målen för och inriktningen av Konsumentverkets verksamhet har

anpassats till de år 1995 beslutade nationella målen för konsumentpolitiken.

Verkets arbetsuppgifter består bl.a. i att utarbeta riktlinjer och föreskrifter

samt tillsynsarbete. Sedan våren 1995 är verket uppdelat i fyra olika

verksamhetsgrenar: hushållning, produktkvalitet, kunskapsförmedling och KO-

funktionen. KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen (1995:450),

avtalsvillkorslagen (1994:1512) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). Med

utgångspunkt i målen för verksamheten, där miljömålet ingår som en del, arbetar

Konsumentverket redan i dag med miljöfrågor. Verket är ansvarig myndighet för

den europeiska energimärkningen, genomför varuprovningar, deltar i arbetet med

den nordiska miljömärkningen, utfärdar föreskrifter beträffande EU:s

miljömärkningssystem samt gör utbildnings- och informationsinsatser m.m.

I skrivelsen påpekas att frågor som rör hushållen och miljön i stor

utsträckning är av horisontell karaktär och att ett flertal olika aktörer är,

eller skulle kunna vara, verksamma inom området. Ett löpande och nära samarbete

mellan berörda myndigheter och i förhållande till övriga berörda aktörer är

därför av stor betydelse. Ett sådant samarbete torde också leda till att

intresse- och målkonflikter undviks i högre grad och till att ett samlat

budskap kan ges till konsumenter och näringsliv i frågor som rör konsumenterna

och miljön. Samarbete är naturligtvis också, framhåller regeringen, av

betydelse ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

För att underlätta en sådan samordning och för att arbetet mot miljömålet i

konsumentpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt kommer

regeringen, enligt vad som anförs i skrivelsen, att genom en ändring i

myndighetsinstruktionen ge Konsumentverket ett sektorsansvar för

konsumentfrågor som rör ekologiskt hållbar utveckling. Verksamheten är av den

karaktären att en miljöanpassning kan anses vara särskilt viktig för en hållbar

utveckling, inte minst när det gäller stödet till lokal verksamhet. Ett

sektorsansvar för Konsumentverket för konsumentrelaterade miljöfrågor innebär

enligt regeringen att verket bör vara samlande, stödjande och pådrivande i

sådana frågor.

Konsumentverket skulle inom ramen för sektorsansvaret från ett hushålls-

perspektiv eller utifrån hushållens förutsättningar kunna beakta miljöaspekter

vid kunskapsutvecklingen inom verket, ansvara för kunskapsförmedling avseende

miljöfrågor till hushållen och övriga berörda aktörer samt verka för att

konsumentaspekter beaktas i andra myndigheters information till hushållen i

frågor som rör en hållbar utveckling. Vidare skulle, anförs det i skrivelsen,

verket kunna arbeta för att producenter i ökad utsträckning inkluderar såväl

funktions- och kvalitetskrav som miljökrav i produktutvecklingen samt stödja

frivilliga organisationer som bedriver konsumentinriktat miljöarbete.

I motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs ett tillkännagivande om

inrättandet av en delegation för miljö- och konsumentfrågor. Ett sådant organ

skulle enligt motionären kunna medverka till att utveckla konsument- och

miljöfrågorna och samordna insatserna för en hållbar konsumtion. Dessa åtgärder

är enligt motionären nödvändiga eftersom frågorna griper in i många

samhällssektorer (yrkande 2).

Utskottet kan konstatera att ifrågavarande motionsyrkande har sin

motsvarighet i ett av de förslag som lagts fram i betänkandet (SOU 1996:108)

Konsumenterna och miljön. Utredningsförslaget har i denna del mött kritik hos

en majoritet av remissinstanserna, som i stället ansåg att de aktuella

uppgifterna borde ankomma på Konsumentverket. Förslaget har heller inte vunnit

gehör hos regeringen.

I likhet med regeringen anser utskottet att Konsumentverket bör ges ett

sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor. En sådan åtgärd torde enligt

utskottet innebära en ytterligare profilering av de frågor som rör konsumtion

och miljö och bidra till att området ges ökad tyngd. Något behov av att

härutöver inrätta en sådan delegation för miljörelaterade konsumentfrågor som

efterfrågas i motionen synes enligt utskottet inte föreligga. Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till motion L13 yrkande 2.

I två motioner behandlas andra frågor som gäller Konsumentverket och dess

verksamhet. I motion L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att stora delar av

Konsumentverkets verksamhet skulle kunna privatiseras. Det gäller framför allt

förlagsverksamheten samt provnings- och forskningsverksamheten. Ett

allomfattande statligt ansvarstagande leder enligt motionärerna till passivitet

och skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati som ligger efter utvecklingen

inom området. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära

förslag om begränsningar av Konsumentverkets verksamhet (yrkande 1).

En helt annan uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v) i motion L12. I

motionen förespråkas ett mer aktivt verk bl.a. när det gäller information om

produkter ur miljösynpunkt och bevakning av miljöargument i marknadsföringen.

Vidare anser motionärerna att Konsumentverket bör ges ökade resurser. I

motionen begärs ett tillkännagivande om Konsumentverkets miljöprofil (yrkande

5).

Ett motionsyrkande som rör Konsumentverkets framtida verksamhet, och som

motsvarar det nu aktuella yrkandet i motion L702, behandlades och avstyrktes av

utskottet våren 1997 i betänkande 1996/97:LU13. Utskottet framhöll därvid att

den svenska konsumentpolitiken har en lång tradition, som vid en internationell

jämförelse måste anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ har

inrättats för att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser effektivt och

stärka konsumenternas ställning på marknaden. Utskottet konstaterade vidare att

arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna. Den

svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger således, framhåll

utskottet, på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande

från konsumenterna och deras organisationer.

Vad utskottet tidigare anfört har alltjämt giltighet, och utskottet kan inte

heller i dag finna skäl för något sådant riksdagens initiativ i fråga om

verkets framtida verksamhet som begärts i motion L702 yrkande 1. Utskottet

avstyrker därmed bifall till motionsyrkandet.

När det sedan gäller motion L12 kan utskottet konstatera att Konsumentverket

sedan lång tid genomför informationsinsatser för att underlätta för

konsumenterna att fatta väl avvägda inköpsbeslut och att verket även bevakar

och ingriper mot vilseledande argument i reklamen. Den ökade användningen av

miljöargument i marknadsföringen och dess betydelse för hushållens möjligheter

att ta hänsyn till miljön har dessutom, enligt vad som anförs i skrivelsen,

motiverat en intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta

område. Utskottet kan mot denna bakgrund inte se något behov av ett sådant

tillkännagivande som begärts i motion L12 yrkande 5. Motionsyrkandet avstyrks.

Utskottet återkommer i betänkandet till spörsmål rörande Konsumentverkets

insatser i fråga om miljöinformation till enskilda konsumenter.

Lokal och frivillig konsumentverksamhet

För frågor som rör konsumtion och miljö finns ett betydande lokalt engagemang.

Enligt regeringens mening är detta positivt eftersom stödet till enskilda

hushåll torde få störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde

individen som möjligt. För att stödja och stimulera det lokala arbetet är det

enligt regeringen viktigt med centralt stöd i form av fortbildning,

faktaunderlag och rådgivning.

Det lokala arbetet med Agenda 21 tas upp i motion L15 av Rolf Åbjörnsson

m.fl. (kd). I motionen anförs att det är väsentligt att ett ökat stöd till

arbetet på gräsrotsnivå kommer till stånd. Motionärerna hemställer om ett

tillkännagivande om värdet av mer resurser till Agenda 21 (yrkande 5).

Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio år 1992 kom världens stater

överens om ett handlingsprogram för det 21:a århundradet. Våren 1995

tillkallade regeringen en nationell Agenda 21-kommitté med huvuduppgift att

medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21 och att

medverka inför utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s uppföljning av

miljökonferensen. Agenda 21-kommittén avlämnade hösten 1997 sitt slutbetänkande

(SOU 1997:105) Fem år efter Rio - resultat och framtid med förslag till

åtgärder för det fortsatta arbetet med Agenda 21.

Av skrivelsen framgår att konsumtions- och livsstilsfrågor utgör en central

del av det lokala Agenda 21-arbetet. Regeringen har också tagit initiativ till

ett antal åtgärder för att stärka det lokala arbetet med miljöfrågor. En

möjlighet för kommunerna att få statligt stöd till s.k. lokala

investeringsprogram, som ökar den ekologiska hållbarheten i samhället, har

införts genom beslut med anledning av 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.

1996/97:150). Ett sådant program utgörs av en sammanställning av insatser som

lokala aktörer, privata som offentliga, åtar sig att genomföra. Det lokala

Agenda 21- arbetet, och därmed hushållsrelaterade miljöfrågor, kan enligt

regeringen tas till vara i arbetet med investeringsprogrammen.

Vidare bör nämnas att regeringen nyligen tillkallat en särskild samordnare

med uppgift att samordna det lokala Agenda 21-arbetet. Samordnarens

huvuduppgifter skall enligt direktiven (dir. 1998:25) vara att föra en aktiv

dialog om Agenda 21-arbetet med lokala Agenda 21-kommittéer, kommuner, företag

och andra lokala aktörer. Samordnaren skall vidare sprida erfarenheter och

information om metoder och arbetssätt bl.a. genom ett forum för ekologisk

omställning. Därutöver skall samordnaren förmedla förslag på förändringar till

de myndigheter som ansvarar för den nationella samordningen av Agenda 21 och

till internationella organ. I direktiven anges slutligen att samordnaren skall

följa det internationella arbetet med den lokala Agenda 21-processen så att

erfarenheter kan föras i båda riktningarna. Senast den 15 januari 1999 skall en

rapport lämnas till regeringen över det pågående arbetet, och uppdraget skall

slutredovisas senast vid utgången av år 1999.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda något

tillkännagivande i fråga om ytterligare resurser till det fortsatta Agenda 21-

arbetet och avstyrker därför bifall till motion L15 yrkande 5.

Därmed övergår utskottet till att behandla en motion som berör den kommunala

konsumentverksamheten. Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion L706 två

tillkännagivanden som rör hushållens privatekonomi. Motionärerna anför att

synen på hushållsekonomin måste breddas så att den innefattar hela det spektrum

av utgifter, inkomster och tillgångar som är av betydelse för flertalet

människor. I motionen begärs ett tillkännagivande om de lokala

konsumentvägledarnas arbete med hushållsekonomiska frågor (yrkande 2). Vidare

önskar motionärerna ett tillkännagivande om budgetrådgivning och skuldsanering.

Därutöver påpekas att kommunerna bör lägga tonvikten på det förebyggande

arbetet (yrkande 3).

Skuldsaneringslagen (1994:334) antogs av riksdagen våren 1994 och trädde i

kraft den 1 juli samma år (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303). I lagen

anges att kommunerna, inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt, har en

skyldighet att bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar.

Regleringen innebär att skyldigheten för kommunerna att sörja för att de som

vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver preciserats vad gäller

privatekonomisk rådgivning till skuldsatta personer. Några bestämmelser om hur

kommunerna skall organisera sin verksamhet med budgetrådgivningsfrågorna finns

inte. Sådana frågor faller många gånger inom socialtjänstens ansvarsområde, men

i flera kommuner ingår budgetrådgivningsfrågor i konsumentvägledningens

arbetsuppgifter.

Konsumentverket har i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av skuldsaneringslagen

redovisat ett uppdrag från regeringen att utvärdera skuldsaneringslagens

tillämpning i vissa delar. Av Konsumentverkets rapport framgår att praktiskt

taget alla landets kommuner bistår medborgarna med någon form av ekonomisk

rådgivning. Som belysning av omfattningen på verksamheten kan nämnas att

kommunerna under år 1995 behandlade sammanlagt 38 000 ärenden. Av dessa

utgjorde 18 000 ärenden budgetrådgivning, 12 000 skuldrådgivning och 8 000

skuldsanering. Omkring en fjärdedel av alla ärenden ledde till någon form av

lösning på hushållens skuldproblem.

Utskottet är för sin del helt ense med motionärerna om värdet av förebyggande

insatser och det arbete som kommunerna bedriver genom att bistå enskilda som

har skuldproblem med råd och anvisningar. Sådan rådgivning kan många gånger

motverka att hushållen drar på sig alltför stora skulder men också bidra till

att många familjer får hjälp att sanera sin privatekonomi. Enligt utskottets

mening torde också regeringen vara väl medveten om nyttan av de lokala

konsumentvägledarnas arbete med hushållsekonomiska frågor och betydelsen av

budgetrådgivning m.m. Även banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut

måste ta sitt ansvar vid kreditgivning och skuldsanering. Något

tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av

motion L706 är inte behövligt. Yrkandena 2 och 3 i nämnda motion avstyrks.

I flera motioner framhålls betydelsen av frivilligorganisationernas arbete.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L702 att riksdagen hos regeringen skall

begära förslag om hur framväxten av frivilliga och oberoende

konsumentorganisationer skall kunna stimuleras. Om den offentliga insatsen på

området tonas ned, skulle enligt motionärerna utrymme kunna skapas för stöd åt

sådana organisationer (yrkande 2).

Christina Axelsson m.fl. (s) begär i motion L708 ett tillkännagivande om att

konsumentorganisationerna bör ges sådana resurser att de kan utöva inflytande

på samma villkor som representanter för näringsliv och offentliga verksamheter.

Företag, branschorganisationer och myndigheter som vill ha konsumentmedverkan i

sin verksamhet måste enligt motionärerna uppdras att räkna in kostnaderna för

dessa representanter i sin budget, så att konsumentrepresentanterna kan

medverka på samma villkor som deltagare från näringsliv och myndigheter.

I motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) anförs att EU-medlemskapet fört

med sig ett ökat behov av korrekt konsumentinformation. Motionärerna hemställer

om ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga hur ideella

organisationer, såsom studieorganisationer och hushållningssällskap, kan ges

ökade möjligheter att arbeta med konsumentfrågor (yrkande 9).

Med anledning av motionerna vill utskottet erinra om att Konsumentverket

sedan början av 1990-talet har fördelat stöd till frivilliga organisationer som

genomför projekt med konsumentpolitisk inriktning. Detta stöd omfattar inte

bara ekonomiska bidrag utan innebär också faktaförmedling genom kurser och

konferenser samt skriftligt material. I vissa fall omfattar stödet också hjälp

med att nå ut med informationsmaterial som produceras inom projekten. Allt fler

föreningar och organisationer söker medel för att lokalt arbeta med miljö- och

livsstilsfrågor. Det övergripande målet är att bidra till ett aktivt och brett

engagemang på konsumentområdet och inflytande från konsumenterna och deras

organisationer.

För att stimulera mer aktivitet och engagemang kring frågor som rör

konsumtion och miljö avser regeringen, enligt vad som upplyses i den nu

aktuella skrivelsen, att vid angivande av mål och inriktning för fördelning av

medel till frivilliga organisationers verksamhet ange att hushållsrelaterade

miljöfrågor under en period bör ges hög prioritet.

Inför ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör vidare erinras

om att frågor som rör konsumentinflytande och konsumentengagemang behandlats av

utskottet våren 1995 i betänkande 1994/95:LU32, varvid en rad motioner med

delvis samma inriktning som de nu aktuella avstyrktes. Motionsyrkanden med

innebörden att ansvaret på konsumentområdet i större utsträckning borde

överlåtas till icke statliga aktörer, såsom frivilliga konsumentorganisationer,

avstyrktes med hänvisning till att det primära ansvaret på konsumentområdet

också fortsättningsvis bör ligga på staten. Enligt utskottets mening var dock

utvecklingen när det gäller konsumentorganisationerna mycket positiv och

innebar att man kunde se framtiden an med en betydande tillförsikt.

I sammanhanget kan nämnas att man även inom EU numera har uppmärksammat det

värdefulla arbete som konsumentorganisationerna bedriver. När det gäller den

framtida finansieringen av EU:s konsumentpolitik har kommissionen särskilt

framhållit betydelsen av att europeiska konsumentorganisationer får finansiellt

stöd för att ha möjlighet att delta i konsultations- och beslutsprocessen.

Utskottet ser ingen anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden i

fråga om det spörsmål som tas upp i motion L702 och avstyrker yrkande 2 i

nämnda motion.

Inte heller har utskottet ändrat sin uppfattning när det gäller betydelsen av

frivilligt engagemang. Konsumentorganisationerna är och förblir således, vilket

utskottet poängterade redan våren 1995, ett alldeles utomordentligt komplement

till den statliga och kommunala konsumentverksamheten.

Något riksdagens initiativ med anledning av vad som anförts i motion L708 och

yrkande 9 i motion L716 är, enligt utskottets mening, inte påkallat. Utskottet

avstyrker således bifall till nämnda motioner.

Kunskap och information

Enligt regeringens mening behövs ett bättre underlag inför beslut om åtgärder

och uppföljning när det gäller konsumentfrågor som rör ekologisk hållbarhet.

Kunskaperna bör öka bl.a. avseende sambandet mellan hushållens agerande och

påverkan på miljön, faktiska förutsättningar för hushållen att agera

miljövänligt, målkonflikter ur ett hushållsperspektiv samt hushållens

prioriteringar. När det gäller forskningen framhåller regeringen att

frågeställningar om konsumenterna och miljön kan avse komplexa samband, varför

forskningen inom området kan röra vitt skilda områden, såsom naturvetenskap,

beteendevetenskap, ekonomi och teknik.

Enligt Nordiska ministerrådets program för konsumentforskning skall bl.a.

området miljö och konsumtion främjas. Ett antal forskningsprojekt och studier

av mer eller mindre omfattande karaktär har redan genomförts i Sverige och de

övriga nordiska länderna. Forskningen har bl.a. behandlat hushållens

förutsättningar att sortera sopor, beroendet av privat bil hos olika typer av

hushåll och vad som styr hushållens köp av miljöanpassade dagligvaror. Eftersom

forskning kräver tid och pengar är det enligt regeringen angeläget att

samordning sker så långt det är möjligt mellan olika samhällssektorer.

I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att regeringen bör återkomma

med en komplettering av skrivelsen i fråga om behovet av kunskap om

konsumentrelaterade miljöfrågor. Framför allt är det ökad stabilitet i fråga om

regeringens agerande på miljöforskningsområdet som motionärerna efterfrågar

(yrkande 2).

Av skrivelsen framgår att Forskningsrådsnämnden (FRN) fått i uppdrag att

utveckla och konkretisera det svenska programmet för forskning till stöd för en

hållbar utveckling. Uppdraget skall redovisas den 1 november 1998. FRN har

vidare i regleringsbrevet för år 1998 fått i uppdrag att utarbeta ett samordnat

program för initiering av och stöd till konsumentforskning. Särskild

uppmärksamhet skall bl.a. ägnas åt området miljö och konsumtion. Regeringen

anser som sin mening att FRN, inom ramen för den konsumentforskning som FRN

stödjer, även fortsättningsvis bör lägga stor tonvikt vid frågor som rör

konsumenterna och miljön. Det nämnda uppdraget om hållbar utveckling utgör en

viktig utgångspunkt i arbetet. Även Konsumentverkets insatser för att initiera

och stödja forskning bör, enligt vad som anförs i skrivelsen, innebära ett

förstärkt miljöperspektiv. För att uppnå påtagliga effekter med de medel som

står till buds torde en relativt koncentrerad insats vara nödvändig.

Några mer betydande meningsmotsättningar mellan regeringen och vad som

anförts i motion L14 i fråga om vikten av forskning inom ifrågavarande område

synes enligt utskottet inte föreligga. Någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionen är således inte påkallad. Utskottet avstyrker med det

anförda motion L14 yrkande 2.

I skrivelsen anförs också att förmedling av kunskap är av central betydelse

för att främja en hållbar konsumtion. Regeringen pekar härvid på att ett

miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att dessa har insikt om

att det finns ett samband mellan det egna agerandet och inverkan på miljön.

Förståelse för människors beroende av ekosystemet och behovet av

kretsloppsanpassning och resurshushållning kan också vara avgörande för

hushållens engagemang.

Skolans stora betydelse som informatör och kunskapsförmedlare uppmärksammas i

flera motioner. I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) framhålls att det är

viktigt att satsa på information till det uppväxande släktet om hur man vid

matlagning och produktval kan agera miljövänligt. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om hemkunskapsundervisningens betydelse (yrkande 1).

Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L702 ett tillkännagivande om vikten av

skolans undervisning, bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet i konsumentfrågor

(yrkande 3).

I motion L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls skolans och

ungdomsorganisationernas betydelse för konsumentutbildningen. Kunskaper om

konsumentfrågor bör enligt motionärerna integreras i olika gymnasieämnen.

Vidare bör ungdomsorganisationerna stimuleras att fortsätta sitt arbete med

dessa frågor. Motionärerna begär ett tillkännagivande om konsumentfrågornas

vikt för unga konsumenter (yrkande 1).

I anledning av de nu aktuella motionerna erinrar utskottet om att frågor som

rör ungdomar och konsumtion behandlats utförligt av utskottet våren 1995 i

samband med behandlingen av regeringens proposition Aktiv konsumentpolitik

(prop. 1994/95:140, bet. LU32). I den då aktuella propositionen uttalade sig

regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen och menade därvid att

konsumentkunskap måste ses som ett ämnesövergripande område, som lämpligen kan

tas upp i undervisningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap, matematik,

ekonomi och svenska. Även utskottet ansåg det angeläget med ökad uppmärksamhet

gentemot ungdomar, inte minst när det gäller hushållsekonomiska frågor.

I den nu aktuella skrivelsen anförs att såväl grundskolan som

fritidsverksamheten gör betydande insatser inom konsumentområdet. Tydliga mål

och kriterier i läroplaner och kursplaner är enligt regeringen viktiga som

grund för miljöundervisningen, och vid översyn av läroplaner och kursplaner bör

denna fråga uppmärksammas. Miljöaspekten är vidare föremål för uppmärksamhet i

den kontinuerliga översyn som genomförs av Statens skolverk av programmål för

gymnasieskolans utbildningar och av kursplaner för utbildningar i

gymnasieskolan, vilka också gäller för kommunal gymnasial vuxenutbildning. Av

skrivelsen framgår vidare att regeringen har uppdragit åt Skolverket att i

samråd med Naturvårdsverket ta fram kriterier som underlag för att förskolor

och skolor inom samtliga skolformer skall kunna utnämnas till miljöskolor. Även

lärarnas kunskap och kompetens när det gäller hushållsrelaterade miljöfrågor

uppmärksammas i skrivelsen.

Inom ramen för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har samarbete mellan

de nordiska länderna pågått under lång tid i frågor som rör konsu-

mentundervisningen i skolan. I det aktuella handlingsprogrammet för det

nordiska konsumentsamarbetet åren 1994-1998 prioriteras bl.a. miljöfrågor i

konsumentundervisningen. Det nordiska arbetet utgör en plattform för att

påverka det arbete som inletts inom EU i syfte att utveckla en handlingsplan

för konsumentundervisning och konsumentutbildning.

När det gäller ungdomsorganisationernas viktiga arbete på området konsumtion

och miljö vill utskottet slutligen påminna om att Konsumentverket, bl.a. inom

ramen för stödet till konsumentorganisationer, särskilt satsat på att nå unga

konsumenter i föreningar och organisationer. Flera olika projekt med unga

konsumenter som målgrupp har därvid tillkommit.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den inlärningsprocess som sker

inom skolan och den högre utbildningen är ett av de viktigaste medlen för att

enskilda på sikt skall kunna tillägna sig djupgående kunskap om sin inverkan på

miljön och medverka till en hållbar utveckling. Det är därför, enligt

utskottets mening, ytterst värdefullt att frågor som rör konsumentutbildning

för ungdomar i olika sammanhang sätts i fokus. Mot bakgrund av vad som nu

redovisats har utskottet emellertid svårt att se att det råder någon oenighet

mellan motionärerna och regeringen när det gäller synen på ifrågavarande

spörsmål. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L15 yrkande 1 och

L706 yrkande 1.

Inte heller är något tillkännagivande med anledning av motion L702 yrkande 3,

enligt utskottets mening, erforderligt. Motionsyrkandet avstyrks.

I motion L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att konsumenternas

ställning på ett revolutionerande sätt har förändrats genom utvecklingen på IT-

området. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att informationstekniken

bör göras tillgänglig, såväl tekniskt som kunskapsmässigt, för konsumenterna

(yrkande 4).

Inte heller i denna fråga kan utskottet finna att det föreligger några

meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringen. Utskottet kan

konstatera att informationstekniken varit föremål för överväganden i flera

olika sammanhang under senare tid. I skrivelse 1997/98:19 lämnade regeringen

hösten 1997 en första redovisning av utvecklingen på IT-området sedan IT-

propositionen presenterades drygt ett år tidigare. Skrivelsen innehöll en

beskrivning av den allmänna utvecklingen på IT-området, regeringens bedömningar

av centrala frågor för ökad tillväxt och sysselsättning i informationssamhället

samt en redovisning av genomförda, pågående och kommande åtgärder inom

handlingsprogrammet för att bredda och utveckla användningen av

informationsteknik. Även konsumentpolitiken och IT-utvecklingen behandlades,

och det konstaterades att den snabba tekniska utvecklingen gör att

konsumentfrågorna på IT-området kräver kontinuerlig bevakning för att en hög

nivå av konsumentskydd skall kunna skapas och bibehållas inom detta område. I

regeringens propositionen om folkbildning (prop. 1997/98: 115), som behandlas

av riksdagen innevarande vår, framhålls folkbildningens roll för ökad

tillgänglighet, såväl fysisk som kunskapsmässig, till den nya tekniken.

Vidare kan nämnas att Inrikesdepartementet tillsammans med bl.a. IT-

kommissionens rättsliga observatorium förra hösten anordnade en hearing om

konsumenträttigheter i informationssamhället. Hearingen har dokumenterats i IT-

rättsliga observatoriets rapport 2/97. Enligt vad utskottet erfarit övervägs

för närvarande direktiv till en utredning om de rättsliga problem som möter

konsumenterna i informationssamhället.

Utvecklingen på IT-området för konsumenterna i ett brett perspektiv bevakas

också internationellt på flera olika nivåer, inte minst inom EU där

kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 inbegriper

åtgärder som tillåter konsumenterna att utnyttja de möjligheter som erbjuds

genom informationssamhället.

I den nu aktuella skrivelsen anförs att informationstekniken ger möjligheter

att enklare och mer kostnadseffektivt förmedla information om hur produkter och

aktiviteter påverkar miljön och resursanvändningen. Även om Internet är en

informationskanal som alla ännu inte har tillgång till, har information via

Internet den fördelen att den kan användas av lokala och andra

vidareinformatörer, som i sin tur kan informera hushåll, företag m.fl. Det är

enligt regeringen viktigt att denna typ av information kontinuerligt

uppdateras. Av skrivelsen framgår vidare att Konsumentverket på uppdrag av

regeringen har utvecklat förslaget i betänkandet (SOU 1996:108) Konsumenterna

och miljön om databaserad miljöinformation till hushållen, och enligt

regeringen är det positivt att Konsumentverket tillvaratar

informationsteknikens möjligheter i samverkan med andra aktörer.

Med hänsyn till vad som nu redovisats kan utskottet för sin del inte se att

det föreligger behov av något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet

med vad som begärs i motion L706 yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.

Märkning, produktion och konsumtion

Positiv miljömärkning innebär att de produkter som är minst miljöbelastande

inom en produktgrupp lyfts fram med hjälp av ett miljömärke. För att tilldelas

ett sådant märke skall producenterna visa att den aktuella produkten uppfyller

kriterier som fastställts av en tredje part. År 1989 infördes i Sverige ett med

övriga nordiska länder harmoniserat system för miljömärkning av produkter, den

s.k. svanmärkningen. Kriterier har fastställts för omkring 50 produktgrupper,

och det finns mer än 1 500 svanmärkta produkter på den svenska marknaden. Olika

utvärderingar som gjorts av systemet under de senaste åren har visat att den

nordiska miljömärkningen åtnjuter hög trovärdighet hos både konsumenter och

producenter samt bidrar till minskad miljöbelastning. Den senaste

undersökningen, som nyligen genomförts av Konsumentverket, visar ett fortsatt

starkt intresse för miljömärkningen från konsumenternas sida (Allmänhetens

agerande och attityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).

EU:s miljömärkningssystem infördes år 1992 genom en EG-förordning

(EEG/880/92). Förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar i

stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Bestämmelser

som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i lagen

(1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt

EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ som

ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Symbolen för EU:s

miljömärkning är den s.k. EU-blomman. Utvecklingen av kriterier i EU:s

miljömärkningssystem har gått långsammare än förväntat. I dag har kriterier för

märkning av tolv produktgrupper fastställts, nämligen tvätt- och diskmaskiner,

hushålls- och toalettpapper, tvättmedel, jordförbättringsmedel, färg, lack,

kopieringspapper, lysrör samt T-shirts och sänglinne. På den europeiska

marknaden finns 182 produkter märkta med EU-blomman, främst målarfärger. EG:s

miljömärkningsförordning innebär inte något hinder mot andra parallella

nationella miljömärkningssystem.

Miljömärkningsverksamheten rörande såväl Svanen som EU-blomman bedrivs sedan

januari 1998 inom ett icke-vinstdrivande bolag som för närvarande ägs gemensamt

av staten och SIS (Standardiseringen i Sverige).

Förra året presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till ny

miljömärkningsförordning. Syftet är att effektivisera arbetet med miljömärkning

inom EU. Enligt förslaget skall ett graderat system införas, vilket innebär att

en produkt skall kunna märkas med en, två eller tre blommor beroende på vilken

av de fastställda kravnivåerna produkten uppfyller. Vidare finns ett förslag om

att nationella miljömärkningssystem, under vissa förutsättningar, skall dra

tillbaka kriterier för produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem

fastställt kriterier. En från kommissionen fristående organisation, European

Eco-label Organization (EEO), skall inrättas för att handha bl.a.

kriterieutveckling inom den europeiska miljömärkningen.

Enligt regeringens mening utgör miljömärkningen ett av de viktigaste medlen

för att förmedla information till konsumenterna om olika produkters

miljöegenskaper. Den möjliggör för konsumenterna att välja miljöanpassade

produkter och bidrar därigenom till en produktion av miljömässigt bra

alternativ. Miljömärkningssystemets framgång är dock, anser regeringen,

beroende av att det uppfattas som trovärdigt av såväl konsumenterna och

miljörörelsen som producenterna.

I skrivelsen anförs att tidpunkten nu kan vara lämplig för att på nordisk

nivå utföra en ny, mer allsidig utvärdering av systemet. En sådan utvärdering

kan enligt regeringen leda till en bättre överblick över utfört arbete och

därmed belysa miljömärkningens betydelse som medel för att uppnå hållbar

utveckling. Vidare skulle, enligt vad som anförs i skrivelsen, en utvärdering

av det nordiska miljömärkningssystemet vara av värde i diskussionerna om EU-

blommans framtid samt inför diskussioner inom WTO (World Trade Organization),

där frågan om handelshindrande effekter av miljömärkningssystemen

aktualiserats. Av skrivelsen framgår vidare att man nu på nordisk nivå

diskuterar en utvärdering av svanen-systemet, och frågan behandlas bl.a. inom

ramen för en tvärsektoriell grupp mellan konsument- och miljösektorn som

bildats för att behandla frågor av gemensamt intresse. Sverige verkar härvid

för att en utvärdering skall omfatta det nordiska miljömärkningssystemets

miljöeffekter och genomslag på marknaden. En sådan utvärdering skulle bl.a.

kunna visa huruvida de produktgrupper för vilka det utvecklats kriterier är

relevanta ur miljösynpunkt. Denna fråga kräver dock, enligt vad som anförs i

skrivelsen, noggranna överväganden, bl.a. beträffande val av

undersökningsmetod. I detta sammanhang kommer Sverige även att verka för att en

jämförelse görs mellan vissa kravnivåer i de båda miljömärkningssystemen, som

beaktar aspekter avseende både miljö, kvalitet och funktion. Vidare bör, anförs

det i skrivelsen, bl.a. konsumenternas kännedom om och attityder till Svanen

undersökas.

I motion L712 av Yvonne Ruwaida (mp) framförs kritik mot såväl Nordens som

EU:s miljömärkningssystem, vilka enligt motionären är bristfälliga ur flera

olika aspekter. Sverige måste, enligt motionärens mening, verka för att

systemen bibehåller konsumenternas förtroende, och i motionen begärs ett

tillkännagivande om att miljömärkningssystemen bör reformeras (yrkande 1).

Olof Johansson m.fl. (c) yrkar i motion Jo784 ett tillkännagivande om att

arbetet med att utveckla miljömärkningssystemen måste fortsätta. Motionärerna

efterlyser en ny organisation för miljömärkningen där miljöorganisationerna,

företagen och dagligvaruhandeln ges större inflytande i verksamheten (yrkande

7). Ett yrkande i motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) har samma

inriktning (yrkande 7). I denna motion begärs vidare ett tillkännagivande om

att Sverige inom EU skall verka för att textilier miljömärks (yrkande 6).

I motion L12 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vikten av att de nordiska miljömärkningssystemen kan behållas. Motionärerna

menar att fungerande nationella eller regionala system inte bör avskaffas

förrän de internationella systemen har ett minst lika gott genomslag som redan

existerande system (yrkande 6).

Vad först gäller yrkande 6 i motion L716 vill utskottet påminna om att ett

motionsyrkande om miljömärkning av textilier behandlats och avstyrkts av

jordbruksutskottet hösten 1997 (se bet. 1997/98:JoU4). Jordbruksutskottet

anmärkte därvid att rätten att utfärda föreskrifter om märkning i detta fall är

delegerad till Kemikalieinspektionen och därför ligger utanför riksdagens

primära ansvarsområde. Vidare upplystes i betänkandet att Naturvårdsverket, i

en begärd redovisning till Kretsloppsdelegationen i november 1996, belyst vissa

problem kring textil och miljö (rapport 4668). Rapporten är huvudsakligen

inriktad på vad som pågår i andra länder och omfattar dels problemen med

bomullsodling, dels vissa europeiska aktiviteter inom kemikalieområdet.

Om det fortsatta arbetet ger anledning därtill förutsätter lagutskottet att

regeringen tar erforderliga initiativ inom EU i syfte att få till stånd

miljömärkning av textilier. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L716 yrkande 6.

Vad härefter gäller motion L12, som handlar om att värna befintliga inhemska

miljömärkningssystem, kan utskottet inte se att det föreligger några

motsättningar mellan de önskemål som motionärerna framfört och den inriktning

som regeringen angett för sitt deltagande i arbetet med att reformera EU:s

miljömärkningssystem. Yrkande 6 i nämnda motion avstyrks därför.

Beträffande motionsönskemålet om en reformerad miljömärkning kan utskottet

inte se annat än att motionen i huvudsak får anses tillgodosedd med de åtgärder

som regeringen nu förutskickar i fråga om en allsidig utvärdering av det

nordiska miljömärkningssystemet. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från

regeringens sida med anledning av motion L712 yrkande 1 är således, enligt

utskottets mening, inte erforderligt. Motionsyrkandet avstyrks.

Med hänsyn till pågående arbete bör något tillkännagivande om en ny

organisation för miljömärkningen inte komma till stånd, och utskottet avstyrker

bifall också till motionerna Jo784 yrkande 7 och L716 yrkande 7.

Yvonne Ruwaida (mp) framhåller i motion L712 vikten av att konsumenterna på

ett lättillgängligt sätt erhåller allsidig information om de varor och tjänster

som finns på marknaden. Förutom miljömärkning nämns i motionen bl.a.

ursprungsmärkning, fullständiga innehållsdeklarationer och märkning av

genmanipulerade varor. Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet härmed

(yrkande 6).

Med anledning av motionen vill utskottet peka på att regeringen i förevarande

skrivelse uttalat att det inför det fortsatta nordiska samarbetet och det

internationella standardiseringsarbetet behövs mer kunskap om vilken

miljöinformation konsumenterna efterfrågar och vilken typ av information de kan

tillgodogöra sig. Regeringen har därför uppdragit åt Konsumentverket att göra

en metodstudie om miljöinformation till enskilda konsumenter. Studien

redovisades i december 1997 och avses ligga till grund för en kvalitativ

undersökning i dessa frågor. Till de frågor som bör bli föremål för en sådan

undersökning hör bl.a. hur konsumenten tolkar miljöinformation, i vilken grad

olika former av miljöinformation styr konsumenternas val mellan olika produkter

samt i vilka sammanhang och i vilken grad miljövarudeklarationer och

miljömärkning upplevs som relevanta av konsumenten.

När det gäller dagligvaruområdet har vidare en särskild utredare tillkallats,

som skall granska frågan om konsumentinformation och märkning i sin helhet.

Enligt direktiven (dir. 1997:151) skall utredaren bl.a. analysera hur

märkningen skall utformas för att ge konsumenterna bästa möjliga information.

Uppdraget, som skall redovisas senast den 15 augusti 1998, är enligt

regeringens mening angeläget, eftersom man i dag kan se att konkurrensen om

konsumenternas intresse hårdnar på dagligvaruområdet, att producenternas egen

information hotar att tränga ut obligatorisk och ibland livsviktig information

och att floran av symbolmärkningssystem växer. Sammantaget finns det enligt

regeringen en risk för att konsumenten vilseleds eller att konsumenten inte

längre tar till sig de budskap som finns i de olika typerna av märkning.

Utskottet anser för sin del att resultatet av det nu pågående

utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför bifall till motion L712

yrkande 6.

En annan typ av märkning som nu kommit till stånd avser att informera

konsumenterna om s.k. rättvis handel. Fördelarna med en sådan märkning har

framhållits i två motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997.

Yvonne Ruwaida och Eva Goës (mp) hemställer i motion L713 om ett

tillkännagivande rörande behovet av att stödja en process för en rättvis

handel, där företagens moral och etik spelar en avgörande roll. Sådana

förhållanden som obetald övertid, löner långt under existensminimum, långa

arbetspass på ackord, utsatthet för frätande kemikalier, sexuella trakasserier,

barnarbete, tvångsarbete och miljöförstöring är enligt motionärerna oacceptabla

om man vill uppnå en ekologiskt och socialt hållbar utveckling i världen.

Rättvisemärkningen utgör, enligt motionärernas mening, ett användbart verktyg i

detta sammanhang.

Även i motion L714 av Ronny Olander m.fl. (s) betonas vikten av en ökad

medvetenhet hos konsumenterna i fråga om s.k. rättvis handel. Enligt

motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära en studie över

rättvisehandelns problem och möjligheter. Motionären begär ett tillkännagivande

om märkningssystem för rättvisehandel.

Med anledning av motionerna vill utskottet först upplysa följande. Föreningen

för Rättvisemärkning, Sverige, som kom till år 1996, har tagit på sig ansvaret

för licensiering och kontroll av rättvisemärkta varor i Sverige. Det är en

ideell förening grundad av 14 svenska folkrörelser, såsom Rädda barnen, Röda

korset, Svenska kyrkan, LO, TCO och Sveriges konsumentråd. Föreningen ingår i

den internationella organisationen Fair Trade Labelling Organizations

International (FLO). Grundidén är att stärka de missgynnade människornas

position i den globala handeln, så att de kan bli oberoende och få mer

inflytande på sikt. De utvecklingsmål som fastställts handlar om bättre

bostäder, hälsovård och utbildning, minskat beroende av enda avsalugröda,

bättre produktkvalitet och ekologiskt hållbar produktion. För företag med

anställda handlar det också om högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Såvitt utskottet har sig bekant har vidare helt nyligen lanserats en global

standard för etiskt företagande - Social Accountability 8000. Standarden bygger

på ILO:s konventioner, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och FN:s

barnkonvention. Den nya etiska standarden garanterar att anställda på företag

som uppfyller standarden har grundläggande rättigheter vad gäller hälsa,

säkerhet, rätt att organisera sig, arbetstider m.m. För att bli certifierade

måste företagen genomgå granskningar av speciellt utsedda inspektörer som gör

en etisk revision. I Sverige är en motsvarighet till den etiska standarden

under uppbyggnad. Det är kampanjen ?Rena Kläder? som byggt upp ett system för

oberoende kontroll av svenska företag som importerar kläder.

Utskottet, som noterar att det finns ett växande intresse hos konsumenterna

även för information om produkter utifrån ett etiskt perspektiv, utgår från att

behovet av sådan märkning som motionärerna efterlyser kommer att belysas

ytterligare av den tidigare nämnda utredningen om konsumentinformation och

märkning. Något behov av tillkännagivande på området synes därför inte

föreligga, och utskottet avstyrker bifall till motionerna L713 och L714.

Spörsmål rörande CE-märkningen tas upp i en motion. Som en allmän bakgrund bör

upplysas följande. Enligt EG:s principer skall en obligatorisk statlig

förhandskontroll av produkter innan de släpps ut på marknaden undvikas. Detta

betyder emellertid inte att farliga produkter skall få saluföras utan

föregående provning och kontroll. Grundläggande är i stället att tillverkaren

eller importören marknadsför sina produkter på eget ansvar. Produkten skall då

ha genomgått i EG-direktiven föreskriven kontroll, där deltagande av

tredjepartsorgan kan vara obligatoriskt. Produkten skall av tillverkaren eller

importören vara CE-märkt, vilket utvisar att den uppfyller alla direktivkrav

som riktas mot den. CE-märket fungerar sålunda som det yttre tecknet på att

varan skall få åtnjuta fri rörlighet inom EG.

Marknadskontrollen är en statlig efterkontroll av att tillverkare eller

importörer har fullgjort sina förpliktelser, och den är en skyldighet som

följer av EG-reglerna. Begreppet marknadskontroll introducerades i samband med

att Sverige blev EES-medlem år 1994. Vår tidigare, i huvudsak, ?anmälnings-

styrda? övervakning av produkters säkerhet kompletterades då med aktiva

stickprovskontroller. Ett grundläggande syfte med CE-märkningen är att den

skall underlätta marknadskontrollen, som är en uppgift för statliga myndigheter

med särskilda befogenheter. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll

(SWEDAC) har utsetts till samordnings- och kontaktorgan för de

marknadskontrollerande myndigheterna och har utarbetat en handbok som skall

utgöra vägledning för dessa. Konsumentverket har avlämnat tre rapporter om den

marknadskontroll verket bedriver (rapporterna 1997:7, 1998:3 och 1998:14).

Vidare kan nämnas att Sveriges handels- och konsumentministrar i slutet av

förra året i ett brev till sina EU-kolleger påtalat betydelsen av

marknadskontrollen och av samverkan inom EU för att förbättra kontrollen.

Enligt de svenska ministrarna krävs omedelbara åtgärder för att förstärka

kontrollen av nya produkter. I brevet föreslås bl.a. att en arbetsgrupp bildas,

som skall kunna stödja kommissionen i arbetet med att utveckla samarbetet och

informationsutbytet EU-länderna emellan.

Ingemar Josefsson (s) hänvisar i motion L715 till det utbredda fusket med CE-

märket. Sverige bör enligt motionären driva frågan om CE-märkningens ställning

som en verklig garanti och vidta de åtgärder som behövs för att eliminera fusk

med märket. I motionen yrkas ett tillkännagivande om åtgärder för att stärka

CE-märkningens betydelse och värde.

CE-märket (Communautés Européennes) betyder att tillverkaren lovat att varan

uppfyller de säkerhetskrav som EU ställer upp för just den produktgruppen.

Utskottet vill påminna om att märket inte i första hand är avsett som en

konsumentinformation utan som information till tull- och kontrollmyndigheter.

När det gäller konsumenternas inställning till CE-märket vill utskottet

emellertid även erinra om den utredning som nyligen tillsatts och som i fråga

om dagligvaruområdet skall granska frågan om konsumentinformation och märkning

i dess helhet (dir. 1997:151).

I anledning av förevarande motion vill utskottet vidare nämna att principerna

för kommersiell provnings- och certifieringsverksamhet hos myndigheter varit

föremål för överväganden av en arbetsgrupp inom Närings- och

handelsdepartementet (Ds 1997:17). I promemorian läggs fram förslag till

principer för under vilka former och förutsättningar en myndighet skall kunna

bedriva provnings- eller certifieringsverksamhet. Därutöver vill utskottet

påminna om att riksdagen nyligen beslutat ändringar i lagen (1992:1326) om

personlig skyddsutrustning för privat bruk och i lagen (1992:1327) om leksakers

säkerhet varigenom tillsynsmyndigheten fått ökade möjligheter att ingripa mot

produkter som CE-märkts, trots att de inte överensstämmer med kraven för sådan

märkning (prop. 1997/98:61, bet. LU20).

Utskottet, som utgår från att även Konsumentverket följer frågan om behovet

av information till konsumenterna om CE-märket och dess betydelse för

konsumenterna, avstyrker med det anförda motion L715.

Utskottet övergår därmed till att behandla frågor rörande

standardiseringsarbetet. Inom ramen för konsumentpolitiken kan en

miljöanpassning av produkter uppnås även genom direkta insatser i form av

exempelvis varuprovningsverksamhet och deltagande i standardiseringsarbete. Att

produkterna miljöanpassas är enligt regeringen nödvändigt för att hushållen

skall ha en möjlighet att minska sin miljöbelastning. Vikten av miljöhänsyn i

standardiseringsarbetet betonas av ANEC (the European Association for the Co-

ordination of Consumer Representation in Standardization), som inrättat en

särskild miljöarbetsgrupp. Gruppen arbetar bl.a. med miljöaspekter i olika

produktstandarder, miljömärkning och miljöledningssystem.

Vidare kan nämnas att en av regeringen tillsatt särskild utredare i

betänkandet (SOU 1997:173) Miljöhänsyn i standarder lämnat förslag till hur

miljöhänsyn skall integreras i det svenska standardiseringsarbetet. I

betänkandet föreslås bl.a. att svenska representanter i europeiska och

internationella organ skall få i uppdrag att verka för att miljöhänsyn beaktas

i internationella avtal, EG-lagstiftning m.m. Vidare föreslås att SIS -

Standardiseringen i Sverige - och standardiseringsorganen bildar ett särskilt

kompetenscentrum för miljöarbetet samt att miljösamordnare utses i varje

standardiseringsorgan. Utredningen föreslår också att särskilda statliga medel

anvisas för utbildningsinsatser, dels av dessa miljösamordnare och övriga

nyckelpersoner, dels av de omkring 3 000 svenska experter som deltar i

standardiseringsarbetet. Betänkandet är för närvarande föremål för

remissbehandling.

I motion Jo784 av Olof Johansson m.fl. (c) påpekas att ett viktigt instrument

för att skapa en kretsloppsanpassad produktion är införandet av gemensamma

standarder. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att Sverige bör vara

pådrivande internationellt i dessa sammanhang och dessutom tillsätta en

särskild kommitté för att stärka miljökompetensen inom standardiseringsarbetet

(yrkande 8).

I avvaktan på regeringens ställningstaganden till förslagen i betänkandet

(SOU 1997:173) Miljöhänsyn i standarder anser utskottet att något

tillkännagivande i enlighet med motion Jo784 inte bör komma i fråga. Utskottet

avstyrker därför motionens yrkande 8.

Produktionen och försäljningen av ekologiskt producerade livsmedel har ökat

markant de senaste åren, och varorna finns i dag i större utsträckning

tillgängliga för konsumenterna. Sådana livsmedel är ofta dyrare än

konventionellt producerade och förädlade livsmedel. Regeringen anser mot den

bakgrunden att konsumenterna bör ges bättre möjligheter att jämföra priserna på

ekologiskt producerade livsmedel med konventionellt producerade livsmedel, dvs.

att få veta vad det kostar att byta ut en eller flera varor mot ekologiska

alternativ i olika butiker.

Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begär i motion L15 ett tillkännagivande om att

Konsumentverket bör undersöka prisnivå och prisutveckling beträffande

ekologiska varor (yrkande 2).

Utskottet erinrar om att betänkandet (SOU 1997:19) Bättre information om

konsumentpriser, som avlämnades till regeringen i februari förra året,

innehåller förslag om att Konsumentverket skall få ett samlat ansvar för

prisinformation till konsumenterna på dagligvaruområdet. Vidare inrymmer

betänkandet förslag på hur prisinformation kan samlas in och förmedlas till

konsumenterna. Utredningsbetänkandet är för närvarande föremål för beredning

inom Regeringskansliet. I den nu aktuella skrivelsen anför regeringen att

Konsumentverket, inom ramen för sina prismätningar, bör sträva efter att

successivt inkludera fler ekologiskt producerade livsmedel.

Enligt vad utskottet erfarit har Konsumentverket numera med också ekologiskt

producerade varor i sina prismätningar. Med hänsyn härtill och med beaktande av

att frågan om prisinformation till konsumenter för närvarande är föremål för

överväganden inom Regeringskansliet saknas, enligt utskottets mening, anledning

för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion L15 yrkande 2.

Utskottet anser att motionsyrkandet bör avslås.

En annan fråga som rör konsumtionen och produktionen av varor är bortskaffandet

av varor efter det att de förbrukats, dvs. kretsloppsarbetet. Enligt regeringen

bör producenterna ta ett ökat ansvar för att minska miljöbelastningen av de

produkter som de släpper ut på marknaden, från utvinning av råvaror och

tillverkning till omhändertagande av kasserade produkter. Ett

författningsreglerat producentansvar har redan införts för olika

produktgrupper. Syftet är att skapa en drivkraft för producenterna att utveckla

produkter som inte är så miljöbelastande och att samtidigt åstadkomma en

miljöriktig hantering.

I Kretsloppsdelegationens rapport 1997:19 Producentansvar för varor - förslag

och idé, som överlämnades till regeringen år 1997, har föreslagits ett

generellt producentansvar, som omfattar alla varor. Delegationen menar att

varorna skall avgiftas och göras material- och energisnåla, långlivade och

uppgraderbara samt återanvändnings- och återvinningsbara. I rapporten föreslås

även en informationsplikt för producenterna. Rapporten är för närvarande

föremål för remissbehandling.

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L12 att producenterna bör ha ett

direkt ansvar för utvecklingen av mer kretsloppsanpassade produkter.

Motionärerna efterlyser ekonomiska styrmedel i kretsloppsarbetet, såsom

miljöavgifter, pantsystem och olika typer av miljöbonus. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 2).

I den nu aktuella skrivelsen anges att informationen till hushållen måste

förbättras för att hushållens engagemang i kretsloppsfrågor inte skall avta.

Mot denna bakgrund har regeringen inlett diskussioner med berörda parter om hur

informationen skall förbättras. Svenska kommunförbundet har i samband härmed

tagit på sig ansvaret att tillsammans med Förpackningsinsamlingen och

Renhållningsföreningen utarbeta en lokalt anpassad informationsstrategi till

hushållen. I skrivelsen förklarar sig regeringen ha för avsikt att noga följa

detta arbete.

Mot bakgrund bl.a. av vissa problem som uppmärksammats i samband med de

uppföljningar som gjorts av Naturvårdsverket och Konsumentverket när det gäller

producentansvaret har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka

effekterna av transporter, produktutveckling, resursutnyttjande och utsläpp

till följd av producentansvarets införande. Uppdraget, som i tillämpliga delar

skall utföras efter samråd med Konsumentverket, skall redovisas till regeringen

senast den 30 november 1998.

Enligt utskottets uppfattning är det positivt att såväl producenternas som

hushållens del i kretsloppsarbetet intar en framskjuten position i arbetet för

att åstadkomma en från miljösynpunkt hållbar konsumtion. En viktig del i detta

arbete är givetvis att analysera och komma till rätta med de problem som kan

vara förenade med ett utökat producentansvar.

Med hänsyn till det arbete som för närvarande pågår på området är, enligt

utskottets mening, ett riksdagens tillkännagivande med anledning av motion L12

inte erforderligt. Yrkande 2 i nämnda motion avstyrks således.

Boende och resande

I skrivelsen anförs att den viktigaste delen av boendets miljöpåverkan kan

hänföras till energianvändningen. Boendet kan dock förorsaka miljöpåverkan även

på andra sätt, och kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska

miljöbelastningen av sitt boende är enligt regeringen betydelsefull. Av

skrivelsen framgår att Boverket haft regeringens uppdrag att utveckla ett

system för kvalitetsdeklarationer av bostäder, innefattande bl.a. olika

miljöaspekter.

Tanja Linderborg m.fl. (v) förespråkar i motion L12 införandet av en statlig

eller kommunal miljöbonus för konsumtion av grön el. Vidare anser motionärerna

att konsumenten bör debiteras utifrån den faktiska energiförbrukningen.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om ekologiskt boende (yrkande 4).

I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) anförs att regeringen bör

återkomma med förslag som leder till att energiförbrukningen i bostäder mäts

och debiteras per hushåll. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet

härmed (yrkande 3).

Rolf Dahlberg m.fl. (m) begär i motion L14 en komplettering av skrivelsen vad

avser hushållens ökade miljöbelastning vid en kärnkraftsavveckling (yrkande 3).

Vad först gäller yrkande 3 i motion L14 kan utskottet konstatera att syftet

med nu ifrågavarande skrivelse är att uppmuntra och underlätta för de enskilda

hushållen att ta ansvar för miljön. De åtgärder som presenteras i skrivelsen

utgår sålunda från ett hushållsperspektiv. Mot den bakgrunden föreligger inte

skäl för riksdagen att begära en sådan komplettering av skrivelsen som

efterlyses i motion L14. Yrkande 3 i nämnda motion avstyrks.

Vad beträffar övriga motionsyrkanden framgår av skrivelsen att ett flertal

ansatser har gjorts för att främja ett mer ekologiskt boende. Bl.a. har

åtgärder vidtagits när det gäller individuell mätning och debitering av

energiförbrukning i flerfamiljshus. Enligt regeringen kan sådana åtgärder för

många hushåll utgöra ett incitament för minskad energiförbrukning. Frågan

kommer fortsättningsvis, framgår det av skrivelsen, att behandlas av Statens

energimyndighet.

Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen följer frågan om

behov av åtgärder för att främja ett miljövänligt boende och avstyrker

motionerna L12 yrkande 4 och L15 yrkande 3.

En fråga som gäller allmännyttiga tjänster i boendet behandlas i motion L710 av

Sigrid Bolkéus m.fl. (s). I motionen görs det gällande att konsumenterna saknar

tillgång till objektiva jämförelser när det gäller val av offentliga tjänster,

såsom vid köp av värme, elektricitet och sophämtning. Inte heller finns enligt

motionärerna någon hjälp att lösa eventuella tvister. I motionen anförs att

möjligheterna till konfliktlösning bör analyseras, varvid även

Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets roller bör beaktas. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om förstärkt konsumentskydd vid offentliga tjänster.

Utskottet kan konstatera att Sveriges Konsumentråd har prioriterat frågor som

rör allmännyttiga tjänster. I slutet av förra året lämnade rådet rapporten

Allmännyttiga tjänster i förvandling till regeringen med uppmaning till

konsumentministern att ta initiativ till en genomlysning av hela området och

att i samband med detta lägga fast tydliga politiska riktlinjer för en

utbyggnad av konsumentskyddet på området. Frågan är för närvarande föremål för

överväganden inom Regeringskansliet.

Även inom EU är konsumenternas intressen när det gäller allmännyttiga

tjänster, eller s.k. nödvändighetstjänster, ett prioriterat område. Enligt vad

utskottet erfarit kan en grönbok på området förväntas inom kort.

En motion som liknar den nu aktuella behandlades av utskottet våren 1996 i

betänkandet 1995/96:LU21. Med hänvisning till det arbete som då pågick

avstyrkte utskottet motionen. När nu motionsspörsmålen återkommer kan utskottet

endast ånyo konstatera att frågorna fortfarande är föremål för uppmärksamhet på

flera olika nivåer och att något behov av ett tillkännagivande inte föreligger.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L710.

I skrivelsen och i några av motionerna behandlas också olika spörsmål som rör

resandet. Enligt regeringen krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig

med ett hållbart samhälle och för att motverka ett ensidigt beroende av bil. I

skrivelsen påpekas att en väl fungerande kollektivtrafik möjliggör ett minskat

bilberoende. Vidare framgår av skrivelsen att regeringen gett Konsumentverket

och Vägverket i uppdrag att i samarbete med Naturvårdsverket ge ut en samlad

konsumentinformation om bilar och om vägtranportsystemets trafiksäkerhet och

miljöpåverkan med beaktande av det hushållsekonomiska per- spektivet.

Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion L12 att ekonomiska styrmedel bör

komma till användning även när det gäller en miljöinriktad transport- och

konsumentpolitik. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet härmed

(yrkande 3).

I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls bilens betydelse för ett

fungerande samhälle. Bilparkens modernisering skulle enligt motionärerna ha en

positiv inverkan på miljön. Vidare förespråkas avregleringar och

konkurrensutsättning inom kommunikationsområdet, inte minst när det gäller

kollektivtrafiken. Motionärerna begär en komplettering av skrivelsen också när

det gäller resandet (yrkande 4).

I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande

om vikten av en aktiv cykelpolitik (yrkande 4).

Utskottet konstaterar att riksdagen innevarande vår har att ta ställning till

proposition 1997/98:56, vari regeringen lagt fram sina förslag på det

transportpolitiska området, och utskottet förutsätter att de frågor som tas upp

i motion L12 yrkande 3 kommer att bli föremål för närmare överväganden i det

sammanhanget. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Någon komplettering av skrivelsen i enlighet med vad som begärs i motion L14

yrkande 4 bör enligt utskottet inte komma i fråga och motionsyrkandet avstyrks.

Med anledning av motion L15 vill utskottet peka på att Miljövårdsberedningen

i betänkandet (SOU 1998:15) Gröna nyckeltal tagit fram särskilda indikatorer

för en ekologiskt hållbar utveckling. Indikatorerna kan användas för att följa

upp mål och vidtagna åtgärder, och en indikator kan t.ex. utgöras av andelen

invånare som promenerar, cyklar eller nyttjar kollektivtrafik till arbetet.

Inte heller motion L15 yrkande 4 bör, enligt utskottets mening, föranleda någon

riksdagens ytterligare åtgärd.

Marknadsföring

Inte sällan används olika typer av miljöargument i marknadsföringen av

produkter. Exempel på varuområden där miljöargument i reklamen är vanligt

förekommande är livsmedel, kemisk-tekniska produkter, möbler, byggmaterial,

bilar m.m. Konsumentverket och KO har till uppgift att utöva tillsyn över

användningen av bl.a. miljöargument i reklamen. Med stöd av bestämmelserna om

vilseledande reklam i marknadsföringslagen (1995:450) kan vilseledande

framställningar som avser bl.a. produktens användning och inverkan på miljön

förbjudas. Under senare år har t.ex. marknadsföring stoppats som avsett

användning av miljöargument i marknadsföring av livsmedel som odlats

konventionellt men marknadsförts som ekologiska.

Marknadsföringslagens tillämpningsområde är begränsat till de fall då en

näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin

näringsverksamhet.

I skrivelsen anförs att miljöargumenten i reklam har stor betydelse för vilka

produkter miljömedvetna konsumenter väljer. Konsumentverkets undersökningar

visar att närmare hälften av konsumenterna i Sverige fäster stor vikt vid

tillverkarnas egna miljöargument. Därför är det viktigt att miljöpåståendena i

marknadsföringen är rättvisande och inte vilseledande. Den ökade användningen

av miljöargument i marknadsföringen och dess betydelse för hushållens

möjligheter att ta hänsyn till miljön motiverar enligt regeringen en

intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta område. Ur

konkurrenssynpunkt är det - inte minst när det gäller kraven på saklighet och

verifierbarhet i miljöargumenteringen - vidare av stor betydelse att

spelreglerna på marknaden är så tydliga och enhetliga som möjligt.

I motion L703 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till en sådan ändring i marknadsföringslagen att lagen blir tillämplig

även på intresseorganisationer som marknadsför produkter. Motionären vänder sig

framför allt mot Motorbranschens Riksförbunds och Bilindustriföreningens

annonskampanj på temat: ?Bli miljöaktivist - köp ny bil.? Ett motsvarande

yrkande finns i motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp). I den motionen begärs ett

tillkännagivande om en miljöinriktad konsumentpolitik (yrkande 3).

Utskottet påminner om att det av motionären aktualiserade spörsmålet varit

föremål för en interpellation i riksdagen hösten 1997. I svar på interpellation

1997/98:53 påpekade statsrådet Blomberg att intresseorganisationer, enligt

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad

rätt att ägna sig åt opinionsbildande verksamhet. Han anförde vidare att det

för ett marknadsrättligt ingripande krävs att åtgärden i fråga är av rent

kommersiell natur och enbart har kommersiella förhållanden till föremål.

Sammanfattningsvis ansåg statsrådet att det för närvarande inte finns skäl att

ändra marknadsföringslagen. När det gäller frågan om miljöargument i

marknadsföringen över huvud taget, var hans avsikt att noga följa utvecklingen.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att miljöargument i marknadsföring

granskas kritiskt, och vilseledande argument i reklamen skall givetvis stoppas.

Någon ändring av marknadsföringslagen i enlighet med vad som begärs i motionen

anser utskottet inte påkallat och avstyrker därför bifall till motionerna L703

och L13 yrkande 3.

I förevarande sammanhang behandlar utskottet även två andra motionsspörsmål

som gäller reklam - direktreklam och diskriminerande reklam. I motion L712

anser Yvonne Ruwaida (mp) att reglerna för SPAR-registrets användning bör

utvecklas så att enskilda människors önskemål om att slippa reklam kan

vidarebefordras till andra registerhållare. I motionen begärs ett

tillkännagivande om direktreklam (yrkande 3). Vidare anförs i motionen att

regeringen bör verka för ett förbud mot diskriminerade reklam, såsom

diskriminering på grund av kön, etniskt ursprung, sexualitet, ålder eller

funktionshinder. Motionären hemställer om att riksdagen skall begära lagförslag

om förbud mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 4).

Vad först gäller frågan om direktreklam kan nämnas att riksdagen vid flera

tillfällen på hemställan av utskottet avslagit motioner med samma inriktning

som den nu aktuella (se bl.a. bet. 1990/91:LU22 och 1994/95:LU32). Som skäl för

sitt ställningstagande har utskottet bl.a. åberopat att det inte torde vara

förenligt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att genom

lag eller andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande begränsningar i

reklamdistributionen. Vidare har utskottet hänvisat till en överenskommelse om

distribution av direktreklam mellan Konsumentverket, dåvarande Postverket och

branschorganisationen för direktmarknadsföretag, Swedish Direct Marketing

Association (SWEDEMA). Överenskommelsen innebär att branschorganisationens

medlemsföretag och Posten åtagit sig att respektera alla slags skyltar vid

brevlådor som anger att reklam inte önskas. Vidare har organisationen inrättat

en nämnd för direktmarknadsföring, Etiska nämnden för direktmarknadsföring.

Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses

tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.

Utskottet vill vidare upplysa att det av EU nyligen antagna

distansavtalsdirektivet (97/7/EG) torde medföra ytterligare möjligheter för de

konsumenter som så önskar att slippa få direktreklam. I sammanhanget kan också

nämnas att SWEDEMA numera har inrättat ett s.k. Nix-register, som är utformat

på ett sådant sätt att konsumenten endast skall behöva anmäla s.k. reklamspärr

till ett ställe. Därutöver bör påpekas att den av riksdagen nyligen antagna

personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44, bet. KU18) innebär att personuppgifter

inte får behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring om den

registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält att han

eller hon motsätter sig sådan behandling. Vidare har regeringen i proposition

1997/98:136 om statlig förvaltning i medborgarnas tjänst föreslagit en särskild

lagreglering av det statliga person- och adressregistret (SPAR) som bl.a.

innebär att enskilda har möjlighet att hindra utskick av direktreklam.

Önskemålet i motion L712 yrkande 3 får, enligt utskottets mening, mot

bakgrund av vad som nu redovisats anses tillgodosett och motionsyrkandet

avstyrks.

Vad härefter gäller könsdiskriminerande reklam kan nämnas att riksdagen vid

åtskilliga tillfällen under 1990-talet och senast förra våren på utskottets

hemställan avslagit motioner med motsvarande yrkanden, bl.a. med hänvisning

till att den begärda lagstiftningen skulle komma i konflikt med

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (se bl.a. bet.

1994/95:LU16, 1995/96:LU26 och 1996/97:LU13). Utskottet finner i dag inte skäl

att frångå sina tidigare ställningstaganden och avstyrker således även yrkande

4 i motion L712.

En annan fråga som tas upp motionsledes gäller TV-reklam riktad till barn. I

radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser om reklam och annan

annonsering. Beträffande reklam riktad till barn anges i 7 kap. 4 § att reklam

i en TV-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under

tolv år. I reklam i en TV-sändning får det heller inte uppträda personer eller

figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig

till barn under tolv år.

Sverige har i flera olika sammanhang arbetat för att inom EU få till stånd

ett förbud som motsvarar det svenska förbudet i radio- och TV-lagen. I en dom

sommaren 1997 slog EG-domstolen fast att EG-direktivet 89/552/EG (det s.k. TV-

direktivet) hindrar Sverige från att tillämpa bestämmelsen om förbud mot

barnreklam på sändningar från andra medlemsstater, såsom TV 3 och TV 5. Däremot

kan Sverige förbjuda och ingripa mot sådan reklam som sänds i svenska TV 4.

I motion K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

att Sverige i internationella sammanhang även fortsättningsvis bör hävda

förbudet mot TV-reklam riktad till barn (yrkande 5). I motionerna K330 av Ewa

Larsson m.fl. (mp, v, c, kd) och Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs

tillkännagivanden om att Sverige bör arbeta för att ha kvar förbudet mot sådan

reklam (yrkandena 1 resp. 62).

Annika Jonsell (m) har motsatt uppfattning och anser i motion K338 att det är

felaktigt att utpeka ett enskilt medium, såsom har skett i fråga om

televisionen, när det gäller att förbjuda reklam riktad till barn, särskilt som

det enligt motionären inte finns någon entydig forskning som påvisar att sådan

reklam skulle medföra några negativa konsekvenser. Motionären begär ett

tillkännagivande om att förbudet mot TV-reklam riktad till barn bör ersättas av

branschens självsanering (yrkande 1). Vidare yrkas i motionen att riksdagen

beslutar avskaffa förbudet mot barnreklam i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen

(yrkande 2).

År 1996 uttalade utskottet, med anledning av motioner som gällde TV-reklam

riktad till barn, att Sverige bör arbeta för ett förbud inom EU som motsvarar

vad som gäller för inhemska TV-sändningar (bet. 1995/96:LU26). Våren 1997

vidhöll utskottet sin tidigare inställning och ansåg det vidare positivt med

fortsatta ansträngningar på området för att hävda konsumenternas intressen och

behov av skydd. Utskottet förutsatte att frågan för Sveriges del även i

fortsättningen kommer att vara högt prioriterad. Något initiativ från

riksdagens sida med anledning av då aktuella motioner var enligt utskottet

emellertid inte behövligt (bet. 1996/97:LU13).

Utskottet har inte ändrat uppfattning i fråga om TV-reklam riktad till barn.

Något tillkännagivande till regeringen i ämnet synes emellertid inte påkallat,

utan utskottet förutsätter alltjämt att regeringen med oförminskad styrka

arbetar vidare med denna fråga. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

K310 yrkande 5, K330 yrkande 1 och Kr270 yrkande 62. Av utskottets sålunda

gjorda ställningstagande följer att även yrkandena 1 och 2 i motion K338,

enligt utskottets mening, bör avslås.

En annan fråga som gäller TV tas upp i motion Kr270 av Birger Schlaug m.fl.

(mp). Motionärerna vänder sig mot att kabelbolagen styr utbudet av TV-program

genom att ?bunta ihop? olika TV-kanaler till paket. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att Sverige bör arbeta internationellt för att få till

stånd regler som gör det möjligt för konsumenterna att köpa enstaka TV-kanaler

(yrkande 60).

Utskottet erinrar om att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet varit

föremål för prövning av Konkurrensverket i december 1997 (dnr 17/97).

Bakgrunden var att det hade satts i fråga om kabel-TV-bolagen utnyttjar sina

monopol genom att tvinga konsumenterna att betala för TV-kanaler som de inte

efterfrågar och samtidigt undanhåller dem programkanaler som de vill ha

tillgång till. Verkets slutsats blev att kabelbolagens paketering av

programkanaler till hushållen för närvarande mer beror på tekniska och

kostnadsmässiga faktorer än att bolagen utnyttjar de möjligheter som följer av

den dominerande ställningen till att uppnå handelsvinster som de inte skulle ha

uppnått om det hade funnits en normal och tillräckligt effektiv konkurrens.

Konkurrensverket ansåg sammanfattningsvis att utredningen i ärendet inte gett

vid handen att den ifrågasatta paketeringen av TV-kanaler till hushållen utgör

något missbruk av dominerande ställning eller något konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag. Därför saknades enligt verket förutsättningar att

vidta några åtgärder med stöd av konkurrenslagen (1993:20).

Utskottet, som utgår från att Konsumentverket fortsättningsvis följer denna

fråga, anser inte att något riksdagens initiativ med anledning av vad som

anförts i motion Kr270 nu bör komma i fråga. Motionsyrkande 60 avstyrks.

Begreppen auktorisation, legitimation och godkännande behandlas av Sigrid

Bolkéus (s) i motion L701. I motionen begärs ett tillkännagivande om åtgärder

från regeringens sida när det gäller att belysa innebörden för konsumenten av

dessa begrepp.

Som redovisats i motionen överlämnade Riksdagens revisorer i juni 1996

promemorian Auktorisation - för vem? till Inrikesdepartementet. I promemorian

nämns att benämningarna legitimerad, auktoriserad och godkänd bl.a. förekommer

när det gäller sjukvårdspersonal, revisorer och mäklare. Revisorerna

konstaterar att skyddsinnebörden av dessa benämningar i många fall är oklar

för konsumenten och att stor förvirring råder om innebörden av sådana

benämningar. En djupare granskning i frågan var, enligt revisorernas

uppfattning, angelägen. Revisorerna föreslog därför att regeringen belyser den

konkreta betydelsen för konsumenten av angivna begrepp. Även benämningarnas

betydelse som konkurrensmedel borde enligt revisorerna belysas.

I beslut den 19 juni 1997 fann regeringen inte skäl att vidta några åtgärder

med anledning av promemorian. I beslutet anförde regeringen att man med

anledning av Riksdagens revisorers promemoria gjort en översyn inom

Regeringskansliet av hur frågan behandlats av berörda myndigheter. Vidare

upplystes att regeringen i januari 1994 tillsatt en parlamentarisk kommitté med

uppgift att göra en samlad översyn av principerna för legitimation och

behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och

närliggande områden. Kommitténs betänkande (SOU 1996:138) Ny

behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. var då föremål för

beredning inom Socialdepartementet. Vidare anmärktes att Trygghetsutredningen i

betänkandet (SOU 1995:146) lagt ett förslag till lag om säkerhetsföretag.

Förslaget, som berör bevakningsföretag, larmcentraler, låssmeder och

säkerhetskonsulter, var föremål för beredning inom Justitiedepartementet.

Enligt regeringens uppfattning var konsumentproblem förknippade med

auktorisation, legitimation och godkännande inte av sådan omfattning att det

för tillfället fick anses påkallat med särskilda åtgärder när det gäller

begreppens betydelse för konsumenterna. Inte heller var det enligt regeringen

påkallat med särskilda åtgärder när det gäller begreppens betydelse som

konkurrensmedel.

Utskottet kan inte heller för sin del se att något initiativ eller annan

åtgärd är påkallad med anledning av motion L701. I sammanhanget kan nämnas att

regeringen i den nyligen överlämnade propositionen 1997/98:109 om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område föreslagit ett rättsligt skydd

för sådana yrkestitlar som kräver legitimation på hälso- och sjukvårdsområdet.

För det fall användningen av sådana uttryck som nämns i motionen skulle

innebära ett vilseledande av konsumenterna erinrar utskottet om

Konsumentombudsmannens möjligheter att ingripa mot vilseledande argument i

marknadsföringen med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

Med det anförda avstyrker utskottet motion L701.

Uppföljning och redovisning

I skrivelsen anför regeringen att införandet av nationella miljömål och

sektorsmål innebär att en mer ingående uppföljning av de olika sektorernas

miljöpåverkan kommer att göras framöver. Regeringen avser att ge

Konsumentverket i uppdrag att, i samarbete med Naturvårdsverket och övriga

berörda myndigheter, följa upp miljömålet inom konsumentpolitiken och de

sektorsmål som skall utarbetas. Sålunda skall Konsumentverket årligen till

regeringen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vid lämpliga tidpunkter

redovisa effekterna av dessa.

Förutom en kontinuerlig uppföljning av sektorsmålen är det, enligt

regeringens mening, nödvändigt att analysera och utvärdera hur sektorsmålen

bidrar till att uppfylla de nationella miljömålen och om dessa mål kan uppnås

på annat sätt. En sådan genomgripande utvärdering kan dock, enligt vad som

anförs i skrivelsen, göras först när sektorsmålen har verkat under några år och

erfarenheter vunnits. Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till

riksdagen med en lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i

konsumentpolitiken fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna av detta

arbete.

I motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs ett tillkännagivande om behovet av

en årlig redovisning till riksdagen av hur miljömålet utvecklas (yrkande 1).

Enligt utskottets mening är de av regeringen planerade uppföljnings- och

redovisningsåtgärderna tillräckliga, och utskottet avstyrker bifall till motion

L13 yrkande 1.

Lagstiftning

I detta avsnitt behandlar utskottet tre motioner som berör den konsument-

rättsliga lagstiftningen, nämligen hemförsäljningslagen (1981:1361),

produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1997:218) om konsumentskydd vid

avtal om tidsdelat boende, samt två motioner som gäller Allmänna

reklamationsnämndens verksamhet.

Hemförsäljningslagen tillämpas då en näringsidkare yrkesmässigt överlåter

eller upplåter lös egendom eller utför tjänster till konsumenter för

huvudsakligen enskilt bruk, om avtalet ingås i konsumentens bostad eller på

vissa andra platser utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe. Lagen

omfattar även försäljning som sker per telefon. Konsumenten kan utan att ange

något skäl frånträda avtalet inom en vecka (?ångerveckan?), men måste då

skriftligen meddela säljaren detta. Lagen skall inte tillämpas då det begärda

priset understiger 300 kr och i princip inte heller vid försäljning av

livsmedel. Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning innehåller föreskrifter

om tillståndskrav för viss tillfällig försäljning. Om sådan försäljning kan

väntas hota försörjningen i ett område av vissa viktiga basvaror - det gäller

kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på

stället - kan krav på tillstånd införas i området. Förslag om att lagen om

tillfällig försäljning och dess system med föreskrifter om tillståndskrav skall

upphävas har nyligen lagts fram (se Ds 1998:6).

I motion L707 av Roy Ottosson och Yvonne Ruwaida (mp) yrkas att riksdagen

skall begära lagförslag som ger kommunerna rätt att förbjuda hemförsäljning

genom dörrknackning om olämpliga metoder används vid försäljningen.

En motion med samma yrkande som den nu aktuella behandlades och avstyrktes av

utskottet förra våren i betänkandet 1996/97:LU13. Enligt utskottets mening

borde det inte komma i fråga att ge kommunerna rätt att besluta om förbud mot

hemförsäljning. Utskottet uteslöt emellertid inte att det kunde finnas behov av

vissa ändringar i hemförsäljningslagen i syfte att förhindra sådana

försäljningsmetoder som beskrevs i motionen. I sammanhanget upplyste utskottet

att Konsumentverket haft regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen och

föreslå lämpliga åtgärder när det gäller aggressiva marknadsföringsmetoder och

att verkets rapport Aggressiva marknadsföringsmetoder (rapport 1997:3) var

föremål för beredning i Regeringskansliet. Utskottet ansåg att regeringens

ställningstaganden till ifrågavarande rapport borde avvaktas. Om det skulle

visa sig att åtgärder behövdes för att förbättra för konsumenterna vid

hemförsäljning, förutsatte utskottet att sådana åtgärder blev föremål för

överväganden utan något riksdagens tillkännagivande. Den då aktuella motionen

avstyrktes.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför bifall till

motion L707.

Produktsäkerhetslagen syftar till att motverka att farliga varor och tjänster

orsakar person- eller egendomsskador, och lagen ger möjlighet till ingripande

mot sådana produkter. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde till att omfatta, förutom varor och tjänster som

tillhandahålls i näringsverksamhet, varor som tillhandahålls i offentlig

verksamhet.

I motion L704 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas att

produktsäkerhetslagen utvidgas till att omfatta tjänster som tillhandahålls i

offentlig verksamhet. En sådan åtgärd skulle enligt motionärerna innebära ett

förstärkt konsumentskydd och även en mer konkurrensneutral lagstiftning.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen tidigare avslagit

motioner med samma inriktning som den nu aktuella (se prop. 1995/96:123, bet.

LU21, rskr. 211 och bet. 1996/97:LU13). Som skäl för sina ställningstaganden

hänvisade utskottet bl.a. till att sådana offentliga tjänster som det var fråga

om i hög grad är föremål för specialreglering och att det inte framkommit något

behov av att låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den

offentliga sektorn.

Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin inställning i förevarande fråga

och avstyrker därför bifall till motion L704.

Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende tillämpas på avtal som

rör upplåtelse eller överlåtelse av rätten att periodvis nyttja en

bostadslägenhet. Lagstiftningen svarar mot ett EG-direktiv om skydd för

konsumenter vid förvärv av nyttjanderätten till fast egendom på

tidsdelningsbasis, s.k. time-sharing. I lagen föreskrivs bl.a. att konsumenten

har tio dagar på sig att frånträda avtalet. Längden på denna ångerfrist

överensstämmer med den minimitid som anges i direktivet. Näringsidkaren har

inte rätt att kräva eller ta emot betalning innan ångerfristen har gått ut.

I motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

att ångerfristen vid avtal om tidsdelat boende bör vara 15 dagar (yrkande 8).

En motion med motsvarande innehåll avslogs av riksdagen på hemställan av

utskottet våren 1997 i samband med att riksdagen antog lagen om konsumentskydd

vid avtal om tidsdelat boende (prop. 1996/97:127, bet. LU18, rskr. 219).

Beträffande ångerfristens längd framhöll utskottet att det gäller att göra en

avvägning mellan de skilda intressen som gör sig gällande, nämligen

konsumentens behov av skäligt rådrum å ena sidan och näringsidkarens intresse

av att få klarhet i frågan om avtalets bestånd å den andra. Även betydelsen av

enhetlighet på det konsumenträttsliga området borde enligt utskottet beaktas,

liksom önskemålet att uppnå nordisk enhetlighet. Enligt utskottets uppfattning

kunde det från konsumentskyddssynpunkt inte anses angeläget att införa en

längre ångerfrist än vad som följer av direktivet. Utskottet utgick dock från

att regeringen noga följer utvecklingen och därvid uppmärksammar frågan om

ångerfristen i framtiden kan behöva göras längre.

Någon omständighet som föranleder utskottet att i dag ändra sin inställning

till den av motionärerna aktualiserade frågan har inte framkommit, och

utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 8 i motion L716.

För prövning av vissa tvister kan en konsument vända sig till Allmänna

reklamationsnämnden. Nämnden har till uppgift att pröva tvister mellan

konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som

tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk samt ge rekommendationer om hur

tvisterna bör lösas. Nämnden avger på begäran av domstol också yttranden i

sådana tvister. Vidare stöder nämnden den kommunala konsumentverksamhetens

medling i konsumenttvister och informerar om nämndens praxis. De närmare

bestämmelserna för nämndens verksamhet finns i förordningen (1988:1583) med

instruktion för Allmänna reklamationsnämnden.

Vid prövningen av tvister består nämnden normalt av en ordförande som är

domarutbildad, två ledamöter som företräder konsumentintressen och två

ledamöter som företräder näringsidkarintressen. Handläggningen vid nämnden är

skriftlig. Ett beslut av Allmänna reklamationsnämnden utformas som en

rekommendation för näringsidkaren att vidta en åtgärd, exempelvis att betala ut

ett belopp eller att åtgärda ett fel. Nämndens beslut är inte bindande för

parterna och kan således aldrig verkställas på samma sätt som en dom meddelad

av domstol.

I motionerna L705 av Kenneth Kvist och Tanja Linderborg (v) samt L709 av

Henrik S Järrel (m) yrkas att riksdagen skall begära en ändring av förordningen

med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden så att även tvister som avser

begravningstjänster och som anmäls av dödsbon skall kunna prövas av nämnden.

Utskottet erinrar om att Allmänna reklamationsnämnden i november 1997 hos

regeringen begärt en ändring av instruktionen i enlighet med motionsyrkandena.

Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande arbete inom

Inrikesdepartementet med en instruktionsändring. Något behov av

tillkännagivande med anledning av motionerna L705 eller L709 kan mot den nu

angivna bakgrunden inte anses föreligga och motionerna avstyrks.

Konsumentfrågor i EU

Den grundsyn på konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck för i 1995

års konsumentpolitiska beslut ligger till grund för vad som skall gälla för det

svenska arbetet inom EU. Det övergripande målet för Sveriges arbete med

konsumentfrågor i EU skall därför vara att ge konsumenterna en stark ställning

på marknaden, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett

integrerat Europa och att samtidigt kunna bibehålla och utveckla nivån på

svensk konsumentpolitik. Vidare bör Sverige verka för att konsumenterna och

deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU (skr.

1995/96:181, bet. LU26).

I två motioner behandlas Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU. I motion

L712 anser Yvonne Ruwaida (mp) att regeringen bör arbeta för ett ökat

informationsutbyte såvitt avser konsumentpolitiken i EU, och i motionen begärs

ett tillkännagivande härom (yrkande 2).

Kerstin Warnerbring m.fl. (c) erinrar i motion T815 om innehållet i EG:s

direktiv om skydd för konsumenterna vid distansavtal (97/7EG), och i motionen

begärs ett tillkännagivande från riksdagen om att regeringen bör utreda i

vilken mån konsumentlagstiftningen bör förändras i och med den ökade

distanshandeln (yrkande 13).

Utskottet har flera gånger tidigare och senast förra våren, med anledning av

en motion som motsvarar den nu aktuella L712, konstaterat att det inte

föreligger några avgörande motsättningar mellan vad som anförts i motionen och

de mål för arbetet med konsumentpolitiken i EU som riksdagen har ställt sig

bakom (se bet. 1996/97:LU13). Ett tillkännagivande i enlighet med vad som

begärdes i den då aktuella motionen kunde enligt utskottet inte anses

meningsfullt. Utskottet vidhåller sin inställning och avstyrker bifall till

yrkande 2 i motion L712.

Något tillkännagivande med anledning av motion T815 yrkande 13 kan, enligt

utskottets mening, inte heller anses erforderligt. Enligt vad utskottet erfarit

har man inom Justitiedepartementet redan inlett arbete med ett införlivande av

direktivet om distansavtal i den svenska lagstiftningen. Utskottet utgår från

att regeringen också följer frågan om den ökade distanshandeln innebär behov av

några särskilda initiativ i EU-arbetet. Även detta motionsyrkande avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande miljömålet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L12 yrkande 1 och 1997/98: L712 yrkande

5,

res. 1 (mp)

2. beträffande ett ytterligare miljömål

att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 1,

res. 2 (m)

3. beträffande en delegation för miljö- och konsumentfrågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:L13 yrkande 2,

res. 3 (mp)

4. beträffande privatisering av Konsumentverket

att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 1,

res. 4 (m)

5. beträffande Konsumentverkets miljöprofil

att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 5,

6. beträffande Agenda 21

att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 5,

7. beträffande budgetrådgivning, m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:L706 yrkandena 2 och 3,

res. 5 (fp, mp)

8. beträffande frivilligorganisationer

att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 2,

res. 6 (m)

9. beträffande stöd till frivilligorganisationer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L708 och 1997/98:L716 yrkande 9,

res. 7 (c, mp)

10. beträffande kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 2,

11. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L15 yrkande 1 och 1997/98: L706 yrkande

1,

res. 8 (fp)

12. beträffande utbildning i ekonomiska frågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 3,

13. beträffande konsumenterna och IT

att riksdagen avslår motion 1997/98:706 yrkande 4,

res. 9 (fp, mp)

14. beträffande miljömärkning av textilier

att riksdagen avslår motion 1997/98:L716 yrkande 6,

15. beträffande inhemska miljömärkningssystem

att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 6,

16. beträffande reformerad miljömärkning

att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 1,

res. 10 (mp)

17. beträffande miljömärkningens organisation

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L716 yrkande 7 och 1997/98: Jo784

yrkande 7,

res. 11 (c)

18. beträffande ursprungsmärkning m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 6,

res. 12 (mp)

19. beträffande s.k. rättvis handel

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L713 och 1997/98:L714,

res. 13 (mp)

20. beträffande CE-märkning

att riksdagen avslår motion 1997/98:L715,

21. beträffande standardiseringsarbete

att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo784 yrkande 8,

res. 14 (c)

22. beträffande prisundersökningar på ekologiska varor

att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 2,

23. beträffande kretsloppsarbetet

att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 2,

24. beträffande hushållens miljöbelastning

att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 3,

res. 15 (m)

25. beträffande energiförbrukning i bostäder

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L12 yrkande 4 och 1997/98: L15 yrkande

3,

26. beträffande allmännyttiga tjänster

att riksdagen avslår motion 1997/98:L710,

27. beträffande transport- och konsumentpolitik

att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 3,

28. beträffande komplettering av skrivelsen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 4,

res. 16 (m)

29. beträffande aktiv cykelpolitik

att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 4,

30. beträffande marknadsföringslagen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L13 yrkande 3 och 1997/98: L703,

res. 17 (mp)

31. beträffande direktreklam

att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 3,

res. 18 (mp)

32. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 4,

res. 19 (mp)

33. beträffande TV-reklam till barn

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K310 yrkande 5, 1997/98: K330 yrkande

1, 1997/98:K338 yrkandena 1 och 2 samt 1997/98: Kr270 yrkande 62,

34. beträffande TV-kanaler

att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr270 yrkande 60,

35. beträffande auktorisation m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:L701,

36. beträffande redovisning av miljömålet

att riksdagen avslår motion 1997/98:L13 yrkande 1,

res. 20 (mp)

37. beträffande hemförsäljningslagen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L707,

38. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motion 1997/98:L704,

res. 21 (m, mp)

39. beträffande lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat

boende

att riksdagen avslår motion 1997/98:L716 yrkande 8,

res. 22 (c, v, mp)

40. beträffande Allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L705 och 1997/98:L709,

41. beträffande målet för arbetet med konsumentpolitiken i EU

att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 2,

42. beträffande distansavtal

att riksdagen avslår motion 1997/98:T815 yrkande 13,

43. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:67

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:67 till handlingarna.

Stockholm den 28 april 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s),

Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman

(s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin

Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).

Reservationer

1. Miljömålet (mom. 1)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet vill?

och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av en mer

sammanhållen och genomgripande politik när det gäller konsumenterna och miljön.

I syfte att främja ett samhälle grundat på ekologisk hållbarhet är det således

av största betydelse att miljömålet ges samma tyngd som övriga

konsumentpolitiska mål. Eftersom miljömålet emellertid ofta kommer i konflikt

med de övriga målen, bör regeringen enligt utskottet verka för att det sätts

ett pris på miljöförstöringen. Så länge ekologiska varor kostar mer än andra

produkter kommer miljöomställningen att avstanna. Likaså kommer återvinning och

källsortering av uttjänta varor inte att fungera tillfredsställande om det

främst är konsumenterna som drabbas tidsmässigt och kostnadsmässigt av

kretsloppsarbetet.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det krävs fler ekonomiska incitament

för att främja utvecklingen av kretsloppssamhället, och utskottet vill i dessa

avseenden se betydligt mer långtgående ambitioner från regeringens sida. En

sådan mer aktiv miljö- och konsumentpolitik bör enligt utskottet genomsyra alla

berörda politikområden. Det är därför särskilt viktigt att man i offentliga

utredningar och propositioner, i större utsträckning än vad som blivit följden

av de uttalanden regeringen gjorde i 1997 års ekonomiska vårproposition,

beaktar förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 5 och

med anledning av motion L12 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande miljömålet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 5 och med anledning

av motion 1997/98:L12 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

2. Ett ytterligare miljömål (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Något

ytterligare? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motionen anser utskottet att den svenska

konsumentpolitiken i första hand bör inriktas på att slå vakt om konkurrens och

valfrihet. Konkurrensen utgör ett viktigt incitament för utvecklingen av nya

och mer energisnåla produkter, och en förutsättning för konkurrens är

valfriheten. Det säger sig enligt utskottet självt att brist på konkurrens

hämmar konsumenternas efterfrågan på alternativa, miljövänliga lösningar.

Regler som motverkar konkurrens och utvecklingen av nya och från miljösynpunkt

intressanta lösningar bör därför enligt utskottet utmönstras. En sådan

inriktning på konsumentpolitiken som utskottet nu förordat bör enligt utskottet

komma till uttryck som ytterligare ett konsumentpolitiskt mål. Utskottet anser

att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag härom.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 1,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ett ytterligare miljömål

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. En delegation för miljö- och konsumentfrågor (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet kan?

och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottet positivt att Konsumentverket ges ett sektorsansvar

för konsumentrelaterade miljöfrågor. En sådan åtgärd är emellertid inte

tillräcklig. Frågor som anknyter till konsumtion och miljö griper nämligen in i

många politikområden, och det är därför nödvändigt att centralt samordna

insatserna i syfte att lyfta fram miljö- och konsumentfrågorna på ett sätt som

möjliggör ett hållbart samhälle. I likhet med vad som anförts i motion L13

anser utskottet att regeringen bör tillskapa ett centralt organ med ansvar för

miljö- och konsumentfrågor.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att en delegation för miljö-

och konsumentfrågor bör inrättas. Delegationen skall ha en samordnande funktion

med representanter från Konsumentverket, Naturvårdsverket, Boverket, andra

berörda myndigheter, Kommunförbundet samt frivilligorganisationer med

anknytning till miljö- och konsumentfrågor.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 2,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande en delegation för miljö- och konsumentfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L13 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Privatisering av Konsumentverket (mom. 4)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Ett motions-

yrkande? och slutar med ?till motionsyrkandet? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motion L702 om att

Konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande. Nuvarande

förhållanden har, enligt utskottets mening, resulterat i en alltför dyr och

otymplig byråkrati. I likhet med motionärerna anser utskottet att

myndighetsfunktionerna på konsumentområdet bör renodlas till produktkontroll

och tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke

myndighetsbetingade verksamheten, såsom förlagsverksamheten samt provnings- och

forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras. Ett minskat statligt

ansvarstagande på detta område skulle enligt utskottet också bidra till att

stärka såväl den enskilda individen som de frivilliga organisationerna.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98L702

yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande privatisering av Konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L702 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Budgetrådgivning, m.m. (mom. 7)

Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet är?

och slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:

I enlighet med vad som anförts i motion L706 anser utskottet att synen på

hushållsekonomin måste breddas, så att den innefattar hela det spektrum av

utgifter, inkomster och tillgångar som är av betydelse för de flesta människor.

Sålunda bör även konsumtion av offentligt finansierade tjänster, bank- och

försäkringstjänster, hushållssparande och pensionsförsäkringar inbegripas i det

dagliga konsumentpolitiska arbetet på såväl lokal som central nivå. Ett sådant

synsätt bör enligt utskottet avspeglas i Konsumentverkets och de kommunala

konsumentrådgivarnas arbete med hushållsekonomiska frågor.

I likhet med motionärerna vill utskottet i detta sammanhang också framhålla

vikten av utbildning och kunskapsförmedling när det gäller privatekonomiska

frågor. Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att kommunerna

arbetar förebyggande genom en väl utbyggd budgetrådgivning. Även medierna och

utbildningsväsendet har enligt utskottet en viktig förebyggande roll i detta

avseende. Skuldsaneringslagen får inte tas till intäkt för att minska den

förebyggande verksamheten.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L706 yrkandena 2 och

3, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande budgetrådgivning, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkandena 2 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Frivilligorganisationer (mom. 8)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Inför ett? och

slutar med ?nämnda motion? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det i Sverige inte finns någon egentlig

frivillig och oberoende konsumentrörelse, som utgår från den enskildes behov

och intressen. De konsumentorganisationer som finns i dag i form av exempelvis

olika konsumentkooperativ är som regel samtidigt producenter eller

distributörer med egna köpställen vilket många gånger komplicerar den enskilde

medlemmens situation.

Utskottet anser att bättre förutsättningar bör tillskapas för att egentliga

oberoende konsumentsammanslutningar skall kunna bildas, växa och ta på sig

större uppgifter. För att detta skall bli möjligt måste de offentliga

insatserna som i dag är riktade mot konsumentmyndigheterna gradvis tonas ned.

Först härigenom skapas, enligt utskottets mening, möjligheter för att stimulera

framväxten av frivilliga och oberoende konsumentorganisationer. I sammanhanget

bör vidare påpekas att informationsteknikens utveckling och de

samverkansmöjligheter som den för med sig har skapat förutsättningar också för

internationellt samarbete med oberoende organisationer i andra länder.

Härigenom finns, enligt utskottets mening, goda betingelser för konsumenterna

att gemensamt vara pådrivande i angelägna konsumentfrågor på såväl nationell

som internationell nivå.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen bör återkomma

med förslag om hur framväxten av frivilliga och oberoende

konsumentorganisationer skall kunna stimuleras.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L702 yrkande 2, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande frivilligorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L702 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Stöd till frivilligorganisationer (mom. 9)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Inte heller?

och slutar med ?nämnda motioner? bort ha följande lydelse:

Sveriges medlemskap i EU har otvivelaktigt medfört ett ökat behov av korrekt

information till konsumenterna. I det avseendet har de ideella organisationerna

en viktig uppgift att fylla. I enlighet med vad som anförts i motion L716 bör

regeringen, enligt utskottets mening, därför överväga hur ideella

organisationer, såsom studieorganisationer och hushållningssällskap, kan ges

ökade möjligheter att arbeta med konsumentfrågor.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L716

yrkande 9 och med anledning av motion L708, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande stöd till frivilligorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L716 yrkande 9 och med anledning

av motion 1997/98:L708 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

8. Utbildning (mom. 11)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

För att barn och ungdomar skall ha möjlighet att kritiskt granska marknadens

utbud av varor och tjänster är det viktigt att de så tidigt som möjligt tränas

och utbildas i konsumentfrågor och i att värdera olika argument i

marknadsföringen. En sådan utbildning bör också vara inriktad på baskunskaper

som exempelvis handlar om att i vardagslivet tillreda sin egen måltid och att

inse betydelsen av sambandet mellan kost, motion och hälsa.

Konsumentfrågorna bör, enligt utskottets mening, ha en framskjuten plats i

skolundervisningen och integreras i gymnasieskolans olika ämnen, såsom

samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska. För de något äldre ungdomarna

är den ekonomiska rådgivningen särskilt viktig, och i det sammanhanget har

ungdomsorganisationerna en viktig uppgift att fylla. Mot den nu angivna

bakgrunden vill utskottet för sin del särskilt framhålla skolans och

ungdomsorganisationernas betydelse för konsumentutbildningen.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L706 yrkande 1 och

med anledning av motion L15 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande utbildning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkande 1 och med anledning

av motion 1997/98:L15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

9. Konsumenterna och IT (mom. 13)

Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Inte heller?

och på s. 18 slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om den betydelse som den

snabba utvecklingen på IT-området får för konsumenterna. Varor och tjänster

kommer i allt högre utsträckning att erbjudas konsumenterna via IT-baserade

system, och den gränsöverskridande handeln ökar i rask takt. Regeringen bör mot

den bakgrunden, enligt utskottets mening, särskilt uppmärksamma frågan om hur

tekniken skall kunna göras tillgänglig, såväl fysiskt som kunskapsmässigt, för

en större grupp konsumenter. Det krävs enligt utskottet också en bevakning av

hur konsumentskyddet skall kunna förstärkas, inte minst för ungdomsgrupper.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L706

yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande konsumenterna och IT

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Reformerad miljömärkning (mom. 16)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Beträffande

motionsönskemålet? och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande

lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L712 anser utskottet att det nuvarande

nordiska miljömärkningssystemet är förenat med flera brister. Detsamma gäller

EU:s system för miljömärkning. Följande åtgärder bör enligt utskottet vidtas

för att förbättra märkningens trovärdighet. Arbetet med miljökriterier bör stå

fritt från direkt påverkande intressenter. Det betyder att inga

producentföreträdare bör vara med vid beslutstillfället. Processen fram till

beslut skall vara offentlig, och kriterierna måste kunna utsättas för extern

kritik. Öppenheten möjliggör en oberoende granskning av de underlag som

påverkat ställningstagandena, vilket är nödvändigt för trovärdigheten.

Miljökriterierna skall också vara utformade på ett sådant sätt att de gynnar

produkter som är mer miljövänliga än andra produkter i sortimentet. Vidare

finns ett behov av att se över kriteriearbetet så att det bättre följer

försiktighets- och substitutionsprincipen. Även finansieringen kan ifrågasättas

i vissa avseenden.

Enligt utskottet är det angeläget att regeringen verkar för att

miljömärkningen snarast reformeras på ett sådant sätt att konsumenternas

förtroende för märkningen kan bibehållas. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande reformerad miljömärkning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Miljömärkningens organisation (mom. 17)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Med hänsyn?

och slutar med ?yrkande 7? bort ha följande lydelse:

Miljömärkningen måste enligt utskottet ges en sådan utformning och inriktning

att den underlättar och stimulerar val av energisnåla och kretsloppsanpassade

produkter. Mot den bakgrunden finns det, enligt utskottets mening, anledning

att överväga en ny organisation för miljömärkningen. Miljöorganisationerna,

företagen och dagligvaruhandeln bör enligt utskottet ges ett större inflytande

i verksamheten.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motionerna L716 yrkande 7

och Jo784 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande miljömärkningens organisation

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L716 yrkande 7 och

1997/98:Jo784 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

12. Ursprungsmärkning m.m. (mom. 18)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Konsumenterna har enligt utskottet en självklar rätt att få information om de

varor och tjänster som finns på marknaden. Sådan information som

ursprungsmärkning, fullständiga innehållsdeklarationer, märkning av

genmanipulerade varor och miljömärkning är en förutsättning för att konsumenten

skall kunna göra medvetna val och få en stark ställning på marknaden.

Regeringen bör enligt utskottet verka för att konsumenterna får tillgång till

sådan information som är nödvändig för att konsumenternas valfrihet skall bli

en realitet.

Riksdagen bör, med bifall till motion L712 yrkande 6, som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört om konsumenternas rätt till

information.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande ursprungsmärkning m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. S.k. rättvis handel (mom. 19)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utskottet,

som? och slutar med ?och L714? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att på olika sätt försöka få till

stånd en mer rättvis handel där företagens moral och etik sätts i fokus.

Utskottet delar således motionärernas uppfattning i fråga om vikten av att

motverka sådana produktionsmetoder som medför att människor utnyttjas på ett

otillbörligt sätt och som står i strid med en socialt och ekologiskt hållbar

utveckling. Ett sätt att komma till rätta med sådana produktionsmetoder är

rättvisemärkningen, som ger konsumenterna möjlighet att påverka det sätt på

vilket olika varor produceras.

Mot denna bakgrund bör regeringen, enligt utskottets mening, söka former för

att stödja en process för att med konsumenternas hjälp komma till rätta med

olämpliga produktionsmetoder. Regeringen bör i det sammanhanget också överväga

andra åtgärder i syfte att åstadkomma en mer rättvis handel.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L713 och med

anledning av motion L714, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande s.k. rättvis handel

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L713 och med anledning av motion

1997/98:L714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

14. Standardiseringsarbete (mom. 21)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?I avvaktan?

och slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse:

Ett viktigt instrument för att skapa en kretsloppsanpassad produktion är

införandet av gemensamma standarder. Enligt utskottet bör Sverige vara

pådrivande i det internationella standardiseringsarbetet och i det sammanhanget

verka för att miljökriterier utarbetas och läggs som ram för standardiseringen.

Detta bör riksdagen, med bifall till motion Jo784 yrkande 8, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande standardiseringsarbete

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Jo784 yrkande 8 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Hushållens miljöbelastning (mom. 24)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Vad först? och

slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L14 anser utskottet att regeringen bör

återkomma till riksdagen med en redovisning av de miljömässiga konsekvenserna

för hushållens del vid en kärnkraftsavveckling. Trots att hushållens framtida

miljöbelastning på ett avgörande sätt påverkas av stängningen av en reaktor i

Barsebäck undviker regeringen helt denna centrala fråga i skrivelsen.

Vad utskottet anfört om en komplettering av skrivelsen i fråga om hushållens

energiförbrukning bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 3, som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande hushållens miljöbelastning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Komplettering av skrivelsen (mom. 28)

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Någon

komplettering? och slutar med ?motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Regeringens strävan att motverka ett ensidigt bilberoende måste enligt

utskottet också diskuteras utifrån det faktum att bilen är en avgörande

förutsättning för ett fungerande samhälle. Bilen är särskilt viktig för boende

i glesbygd, för barnfamiljer och för dem som har ett aktivt fritidsliv.

Transporternas betydelse för en bredare arbetsmarknad och högre sysselsättning

får heller inte underskattas.

I detta sammanhang kan utskottet konstatera att bilens miljöpåverkan

reduceras i takt med bilparkens modernisering. Att möjliggöra för hushållen att

byta till en mer miljövänlig bil är således, enligt utskottets mening, ett

stort steg på vägen mot mer ekologiska transporter.

Slutligen vill utskottet peka på den betydelse som konkurrens och

avregleringar har även på kommunikationsområdet. Genom konkurrensutsättning

skapas också de bästa förutsättningarna för en väl fungerande kollektivtrafik.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 4, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande komplettering av skrivelsen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Marknadsföringslagen (mom. 30)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?yrkande 3? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning i fråga om behovet av ändringar i

marknadsföringslagen. Det är enligt utskottet sålunda inte rimligt att en

organisation av tillverkare skall kunna kringgå bestämmelserna om vilseledande

marknadsföring endast på grund av att det är fråga om en organisation och inte

enskilda näringsidkare. Givetvis bör även en organisation av näringsidkare

omfattas av lagens tillämpningsområde. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med erforderliga förslag till ändringar i marknadsföringslagen.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motionerna L13 yrkande 3

och L703, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande marknadsföringslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L13 yrkande 3 och 1997/98:L703

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Direktreklam (mom. 31)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Önskemålet i?

och slutar med ?motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det nu dags att införa reklamfrid i hemmen. Regeringen

bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i fråga om SPAR-registrets

användning, så att enskilda individer på ett enklare sätt kan undanbe sig

direktreklam än vad nuvarande och föreslagna ordningar innebär.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 3, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:

31. beträffande direktreklam

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Könsdiskriminerande reklam (mom. 32)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Vad härefter?

och slutar med ?motion L712? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar helt motionärens uppfattning att reklam med inslag av

diskriminering i alla dess former är oacceptabelt. Självfallet skall reklamen

liksom all annan information i samhället återspegla ett livsmönster som bygger

på principen om människors lika värde oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell

läggning, ålder eller funktionshinder.

Könsdiskriminering i reklam strider enligt utskottet mot reklamens sociala

ansvar. Den motverkar de strävanden till jämställdhet som statsmakterna

beslutat om och som är allmänt accepterad i samhället. Med beaktande av att

näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit tillräckligt effektiva

föreligger enligt utskottet ett angeläget behov av agerande från regeringens

sida. Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen bör

återkomma till riksdagen med lagförslag i syfte att komma till rätta med reklam

som kränker ettdera könet.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 4, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Redovisning av miljömålet (mom. 36)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Enligt

utskottets? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de mål för uppföljning och redovisning som regeringen

anger i skrivelsen är alltför lågt satta. I likhet med motionären anser

utskottet att regeringen i stället årligen bör redovisa till riksdagen hur

miljömålet utvecklas.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 1, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande redovisning av miljömålet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L13 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

21. Produktsäkerhetslagen (mom. 38)

Rolf Dahlberg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp)

och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Utskottet

erinrar? och slutar med ?motion L704? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i något sammanhang utsättas för

farliga varor eller tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor

betydelse. Den nuvarande lagstiftningen är emellertid förenad med påtagliga

nackdelar. De tjänster som tillhandahålls konsumenterna är nämligen förenade

med samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller

offentlig. Med den nu gällande ordningen är dock risken stor att vissa tjänster

helt faller utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som bör beaktas är

att den nuvarande produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.

Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt är det således, enligt

utskottets mening, hög tid att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta

även tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med erforderligt lagförslag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L704, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:

38. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L704 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

22. Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende (mom. 39)

Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta

Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Någon

omständighet? och slutar med ?motion L716? bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del konstatera att erbjudanden om att förvärva

bostadsandelar ofta ges till konsumenter i samband med resor utomlands.

Marknadsföringen och affärskontakterna sker då under andra förhållanden än vad

konsumenterna är vana vid. I många fall är också försäljningsmetoderna

synnerligen påträngande och aggressiva. Härtill kommer att de ifrågavarande

avtalen ofta innebär ett stort ekonomiskt åtagande för konsumenterna.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet motionärernas uppfattning om att

ångerfristens längd bör vara 15 dagar. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med förslag till ändring av lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat

boende i enlighet med vad utskottet nu angett.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion L716 yrkande 8,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L716 yrkande 8 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Inhemska miljömärkningssystem

Tanja Linderborg (v) anför:

Jag anser det i allra högsta grad angeläget att fungerande nationella

miljömärkningssystem, såsom Svanen och KRAV-märkningen, kan behållas till dess

att andra internationella system har visat sig lika framgångsrika och fått ett

lika starkt genomslag hos konsumenterna. Det är således viktigt att regeringen

verkar för att de inhemska miljömärkningssystemen kan behållas. Med hänsyn till

det pågående arbetet har jag emellertid inte funnit anledning att reservera mig

till förmån för motion L12 yrkande 6.

2. Energiförbrukning i bostäder

Tanja Linderborg (v) anför:

Jag anser att flera olika åtgärder är nödvändiga om man vill åstadkomma ett mer

ekologiskt boende. För det första bör olika kostnader för boendet, såsom

kostnaden för energianvändningen, debiteras konsumenterna efter deras faktiska

förbrukning. Det är också önskvärt att de fasta kostnaderna minimeras, så att

huvuddelen av kostnaderna ligger i en rörlig del.

För att skapa en mer miljövänlig energiförbrukning anser jag vidare att man

bör överväga någon form av statlig eller kommunal miljöbonus för konsumtion av

grön el. Marknaden för miljövänliga energikällor skulle därvid kunna utvecklas

på ett bättre sätt än vad nuvarande förutsättningar möjliggör.

Jag förutsätter att dessa frågor kommer att bli föremål för närmare

överväganden i samband med riksdagens behandling av proposition 1997/98:119

Bostadspolitik för hållbar utveckling och har därför inte funnit skäl att

reservera mig till förmån för motion L12 yrkande 4.

3. Könsdiskriminerande reklam

Tanja Linderborg (v) anför:

Jag delar de principiella synpunkter som förts fram i motion L712 i fråga om

behovet av åtgärder för att komma till rätta med den könsdiskriminerande

reklamen. Eftersom sådana lagregler som motionären efterlyser kräver

grundlagsändringar, anser jag att lagstiftning på området i vart fall för

närvarande inte bör komma till stånd. I stället bör man nu i första hand

avvakta effekterna av näringslivets egenåtgärder.

4. TV-reklam till barn

Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin

(alla m) anför:

Någon entydig forskning beträffande vad TV-reklam direkt riktad till barn har

för inverkan på barn under tolv år finns inte såvitt vi vet. Vi är därför inte

inom ramen för detta ärende beredda att förorda något särskilt initiativ eller

några andra åtgärder från riksdagens sida med anledning av de motioner som

väckts rörande TV-reklam till barn. Vi förordar en utredning som

förutsättningslöst ser över vilken inverkan reklam direkt riktad till barn har

och då i synnerhet den reklam som förekommer i TV. I sammanhanget bör särskilt

belysas huruvida det i förbudshänseende finns anledning att göra skillnad

mellan reklam i TV och t.ex. reklam till motsvarande målgrupp på bio och i

tidningar. Vi anser dessutom att en sådan utredning bör belysa

förutsättningarna för självsanerande insatser genom åtgärder av handelns och

reklambranschens egna organisationer med avseende på TV-reklam.

5. TV-reklam till barn

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anför:

Vi anser att det är av största vikt att regeringen med oförminskad intensitet i

internationella sammanhang verkar för att hävda det svenska förbudet mot TV-

reklam riktad till barn. Vi utgår från att regeringen agerar i enlighet härmed.

Vi har därför inte nu funnit anledning att reservera oss till förmån för

motionerna K310 yrkande 5, K330 yrkande 1 och Kr270 yrkande 62. Ärendets

fortsatta handläggning får ge svar på om det finns anledning att återkomma i

frågan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Skrivelsen............................................1

Motionerna............................................1

Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/982

Utskottet.............................................5

Inledning...........................................5

Miljömålet..........................................8

Konsumentverkets sektorsansvar......................9

Lokal och frivillig konsumentverksamhet............11

Kunskap och information............................15

Märkning, produktion och konsumtion................18

Boende och resande.................................26

Marknadsföring.....................................28

Uppföljning och redovisning........................32

Lagstiftning.......................................33

Konsumentfrågor i EU...............................35

Hemställan.........................................36

Reservationer........................................39

1. Miljömålet (mp).................................39

2. Ett ytterligare miljömål (m)....................40

3. En delegation för miljö- och konsumentfrågor (mp)40

4. Privatisering av Konsumentverket (m)............41

5. Budgetrådgivning, m.m. (fp, mp).................41

6. Frivilligorganisationer (m).....................42

7. Stöd till frivilligorganisationer (c, mp).......43

8. Utbildning (fp).................................43

9. Konsumenterna och IT (fp, mp)...................44

10. Reformerad miljömärkning (mp)..................44

11. Miljömärkningens organisation (c)..............45

12. Ursprungsmärkning m.m. (mp)....................45

13. S.k. rättvis handel (mp).......................46

14. Standardiseringsarbete (c).....................46

15. Hushållens miljöbelastning (m).................47

16. Komplettering av skrivelsen (m)................47

17. Marknadsföringslagen (mp)......................48

18. Direktreklam (mp)..............................48

19. Könsdiskriminerande reklam (mp)................48

20. Redovisning av miljömålet (mp).................49

21. Produktsäkerhetslagen (m, mp)..................49

22. Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat

boende (c, v, mp)..................................50

Särskilda yttranden..................................51