Bet. 1997/98:LU24

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU24

Sveriges tillträde till Brysselkonventionen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU24

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1997/98:102, Sveriges tillträde

till Brysselkonventionen. I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda

konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på

privaträttens område (Brysselkonventionen) samt 1971 års protokoll om EG-

domstolens tolkning av konventionen. I propositionen lämnas vidare förslag till

den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda

Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen

bestämmer.

Propositionen har inte föranlett någon motion, och utskottet tillstyrker

bifall till regeringens förslag.

Propositionen

I proposition 1997/98:102 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att

riksdagen

dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes,

Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen om

domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område,

samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention, med den

anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om Konungariket Danmarks,

Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde,

konventionen om Republiken Greklands tillträde samt konventionen om

Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, med den reservation

som har angetts,

dels antar regeringens förslag till

1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av

utländska domar enligt Brysselkonventionen,

2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom

som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge,

3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av

nordiska domar på privaträttens område,

5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av

österrikiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning,

7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till

Luganokonventionen,

8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).

Lagrådets yttrande har inhämtas över lagförslagen.

Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Inledning

Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på

privaträttens område (Brysselkonventionen) innehåller regler om domstols

internationella behörighet och om erkännande och verkställighet av utländska

privaträttsliga domar. Brysselkonventionen ingicks år 1968 mellan de

ursprungliga medlemsländerna i Europeiska gemenskaperna (EG), Belgien,

Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Konventionen

kompletterades år 1971 med ett protokoll angående EG-domstolens behörighet att

tolka konventionen.

Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit medlemmar i EG ingick

medlemsstaterna år 1978 en särskild konvention om dessa staters tillträde till

Brysselkonventionen. Motsvarande konventioner ingicks åren 1982 och 1989 efter

det att Grekland respektive Spanien och Portugal inträtt i gemenskapen.

Brysselkonventionen, tolkningsprotokollet och de tre tillträdeskonventionerna

har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU)

vid Sveriges, Finlands och Österrikes inträde i unionen.

Brysselkonventionen har sin grund i artikel 220 i EG-fördraget, som

föreskriver att medlemsländerna skall förhandla med varandra på olika områden i

syfte att bl.a. förenkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och

verkställighet av olika rättsliga avgöranden. Enligt artikel 4.2 i den

anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som reglerar Sveriges

medlemskap i EU har Sverige bl.a. förbundit sig att tillträda de konventioner

som avses i artikel 220 i EG-fördraget och de protokoll om EG-domstolens

tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat.

Den 29 november 1996 undertecknades konventionen om Österrikes, Finlands och

Sveriges tillträde till Brysselkonventionen samt till 1971 års protokoll om EG-

domstolens behörighet. Tillträdeskonventionen, som innehåller de tekniska

justeringar av konventionstexten som föranleds av de nya staternas tillträde,

träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter

det att en av de tre nya medlemsstaterna och en av de tidigare medlemsstaterna

har ratificerat konventionen.

I Sverige gäller sedan den 1 januari 1993 Luganokonventionen, som innehåller

med Brysselkonventionen i stort sett likalydande bestämmelser (prop.

1991/92:128, bet. LU36). Luganokonventionen antogs i september 1988 av EFTA:s

dåvarande medlemsländer Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike

samt av EG:s dåvarande medlemsländer. Den har numera ratificerats av EU:s

samtliga nuvarande medlemsländer och av EFTA-staterna Island, Norge och

Schweiz. Detta innebär för EU-staterna att två parallella och i någon mån

avvikande instrument är tillämpliga.

Inom Justitiedepartementet har utarbetats ett utkast till en lagrådsremiss

som innehåller förslag till den lagstiftning som krävs för ett svenskt

tillträde till Brysselkonventionen. Utkastet, som har varit föremål för ett

visst begränsat remissförfarande med hänsyn till att det är fråga om begränsade

lagtekniska frågor, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.

Brysselkonventionen

Brysselkonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den reglerar inte bara frågor

om erkännande och verkställighet av utländska domar utan innehåller också

regler om domstols internationella behörighet, domsrättsregler och vissa andra

regler som är tillämpliga redan under rättegången. Konventionens

tillämpningsområde är begränsat till privaträtten. Den omfattar emellertid inte

familjerättsliga frågor såsom makars förmögenhetsförhållanden, arv och

testamente. Däremot är konventionen tillämplig på tvister om underhållsbidrag.

Inte heller omfattar konventionen skiljeförfarande samt konkurs, ackord och

liknande förfaranden.

När det gäller domstols internationella behörighet är huvudregeln i

Brysselkonventionen att tvister som faller inom konventionens tillämpnings-

område skall prövas i den stat där svaranden har hemvist. Konventionen

innehåller emellertid vissa bestämmelser enligt vilka käranden kan välja att

tvisten i stället tas upp av viss domstol i en annan konventionsstat. Sålunda

kan tvister om avtal prövas vid domstol i den ort där den förpliktelse som

talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. I konventionen finns vidare

särskilda tvingande behörighetsregler för försäkringstvister och vissa kon-

sumenttvister, vilka syftar till att skydda försäkringstagare och konsumenter

såsom varande normalt den svagare parten i ett avtalsförhållande.

Vissa domstolar har enligt konventionen exklusiv behörighet att pröva en

tvist. I enlighet härmed skall tvister som gäller sakrätt i eller nyttjanderätt

till fast egendom handläggas i den stat där fastigheten är belägen, oavsett var

parterna har hemvist. Övriga exklusiva behörighetsregler rör exempelvis frågor

om juridisk persons giltighet eller upplösning, registrering eller giltighet av

patent och varumärken. Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss

domstol skall vara behörig att pröva en tvist dem emellan (prorogation).

Avtalet får dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler som

konventionen ställer upp för bl.a. försäkrings- och konsumenttvister.

Domstolarna är skyldiga att självmant pröva sin behörighet enligt

konventionen. Om svaranden inte gör någon invändning om domstolens behörighet

blir dock, i allmänhet, domstolen behörig. Domstolen måste emellertid avvisa

ett mål om en annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten. Om

svaranden inte går i svaromål, måste domstolen självmant undersöka om den är

behörig enligt konventionens bestämmelser och i annat fall avvisa målet.

Väcks mål om samma sak mellan samma parter vid domstolar i olika

konventionsstater föreligger s.k. litispendens, och den domstol där talan har

väckts först är ensam behörig att pröva målet. Övriga domstolar är då skyldiga

att avvisa målet. Detta är en naturlig följd av att meddelade domar automatiskt

skall erkännas i alla konventionsstater och bl.a. utgöra hinder mot en ny

rättegång om samma sak.

Enligt Brysselkonventionen gäller att en dom som har meddelats i en

konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater utan att något

särskilt förfarande behöver anlitas. Erkännande får dock vägras under vissa i

konventionen angivna förutsättningar. Sålunda skall erkännande vägras om ett

sådant skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den

stat där domen görs gällande. Erkännande skall också vägras bl.a. om de

tvingande behörighetsreglerna för försäkrings- och konsumenttvister åsidosatts

av domstolen i ursprungsstaten.

Reglerna om verkställighet i konventionen innebär att en dom som har

meddelats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater

efter ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten.

Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier. Ansökan ges in till

domstol som prövar verkställighetsfrågan på grundval av de handlingar som

sökanden åberopar. Om verkställighet medges kan motparten begära omprövning av

beslutet inom viss tid. Vägras verkställighet kan sökanden begära omprövning.

Beslutet från det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprövas på

begäran av motparten om det har gått honom eller henne emot eller på sökandens

begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet. De domstolar som i

respektive konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i de olika

stadierna räknas upp i konventionen. För Sveriges del är det Svea hovrätt som

har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet,

vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan

prövningen i det tredje stadiet ankommer på Högsta domstolen. Verkställighet

får vägras endast på vissa särskilt angivna grunder, vilka överensstämmer med

dem som gäller för erkännande. Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i

konventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna gäller således den

nationella lagstiftningen.

I ett särskilt protokoll som hör till konventionen regleras delgivnings-

frågor. Bl.a. föreskrivs att delgivningshandlingar kan sändas för delgivning

direkt mellan tjänstemännen i rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna

har tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda delgivningsförfarandet.

Konventionsstaterna kan genom en förklaring till generalsekreteraren vid

Europeiska gemenskapernas råd motsätta sig detta förfarande. Sverige har

beträffande motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen reserverat sig mot

förfarandet.

I protokollet har i och med 1996 års tillträdeskonvention vidare införts en

bestämmelse som innebär att med uttrycket domstol avses vid summarisk process i

mål om betalningsföreläggande och handräckning också svensk

kronofogdemyndighet. Brysselkonventionen avviker i det hänseendet från

Luganokonventionen.

I syfte att säkra en enhetlig tolkning av Brysselkonventionen är EG-

domstolen, efter en begäran av nationell domstol, behörig att tolka

konventionen. En sådan rätt till begäran tillkommer domstolar som utgör andra

eller högsta instans, liksom de domstolar som enligt konventionen prövar ett

överklagande av ett exekvaturbeslut. De högsta instanserna är skyldiga att

begära ett förhandsavgörande, om en fråga om tolkning av konventionen uppkommer

i ett mål som pågår där och om ett beslut i frågan är nödvändigt för att

domstolen skall kunna döma i saken. Övriga behöriga domstolar har rätt, men är

inte skyldiga, att begära ett förhandsavgörande.

Frågan om hur Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall förhålla sig

till varandra har fått en särskild reglering i Luganokonventionen. Där sägs att

denna konvention inte skall inverka på EU-staternas inbördes tillämpning av

Brysselkonventionen. Detta innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och

inte Luganokonventionen som skall tillämpas om svaranden har hemvist i en EU-

stat och talan väcks vid en domstol i en annan EU-stat. Detsamma gäller vid

erkännande och verkställighet i en EU-stat av en dom som har meddelats i en

annan EU-stat. Däremot sätts Brysselkonventionens bestämmelser om domstols

behörighet ur spel till förmån för Luganokonventionen om svaranden har hemvist

i en EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt behörig att pröva

målet. Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall också tillämpas

bl.a. vid erkännande och verkställighet om endera rättegångsstaten eller verk-

ställighetsstaten är en EFTA-stat.

EU-länderna har, tillsammans med EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz,

inlett ett arbete med att revidera de båda konventionerna. Arbetet är inriktat

på ändringar som leder till att konventionerna fungerar bättre, utan att några

ingrepp görs i konventionernas grundprinciper. Sverige har i revideringsarbetet

bl.a. tagit upp frågan om att Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall

kunna tillämpas på förfaranden enligt viss marknadsrättslig lagstiftning, såsom

ingripanden mot vilseledande reklam och oskäliga avtalsvillkor, och att en

särskild behörighetsregel skall gälla för sådana fall, samt frågan om att även

Luganokonventionen skall omfatta den summariska processen.

Propositionen och utskottets ställningstagande

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Brysselkonventionen och

1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsbehörighet.

I propositionen erinras om att när Sverige tillträdde Luganokonventionen

inkorporerades konventionen i sin helhet genom lagen (1992:794) med anledning

av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Det är, enligt regeringens

mening, av stor vikt att lagstiftningen när det gäller de båda instrumenten är

så likartad som möjligt. Samma metod för införlivande bör därför enligt

regeringen användas när Brysselkonventionen tillträds. I propositionen föreslås

därför att Brysselkonventionen i sin helhet inkorporeras med svensk rätt i en

särskild lag, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet

av utländska domar enligt Brysselkonventionen. Vidare föreslås att 1971 års

protokoll om EG-domstolens tolkning av Brysselkonventionen införlivas med

svensk rätt genom samma lag. Lagförslaget innehåller också vissa kompletterande

föreskrifter av i huvudsak samma innehåll som finns i den lag som utfärdades

vid tillträdet till Luganokonventionen.

Regeringen konstaterar i propositionen att Sveriges tillträde till

Brysselkonventionen och övriga EU-medlemsstaters ratificering av 1996 års

tillträdeskonvention innebär att Luganokonventionen kommer att tillämpas i

mindre utsträckning. Brysselkonventionen kommer, anförs det, att bli det

instrument som i praktiken kommer att tillämpas i de flesta fall. Detta

påverkar enligt regeringen den nuvarande lagstiftningen om Luganokonventionen.

I syfte att undvika att de två lagarna innehåller likalydande regler om

förfarandet, föreslås i propositionen att bestämmelserna i lagen med anledning

av Sveriges tillträde till Luganokonventionen ersätts med en hänvisning till

motsvarande bestämmelser i lagen om Brysselkonventionen. Vidare föreslås att

lagen med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen får en ny

rubrik, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av

utländska domar enligt Luganokonventionen.

I propositionen föreslås att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i

konventionens protokoll som innebär att handlingar kan sändas för delgivning

mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Regeringen anför att en

tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen skulle innebära att

delgivningshandlingen skulle skickas till en av de 21 länsstyrelserna i stället

för det svenska centralorganet Utrikesdepartementet. Länsstyrelserna tar sedan

flera år tillbaka inte någon befattning med delgivningsframställningar från

utlandet, bortsett från nordiska ärenden enligt 1974 års nordiska

överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. En

tillämpning av bestämmelsen i fråga skulle enligt regeringen därmed kunna

innebära en försämrad effektivitet. Skälen för en reservation är därför, anförs

det, lika starka i dag som de var vid ratificeringen av Luganokonventionen.

Brysselkonventionen skall tillämpas även vid handläggning enligt lagen

(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Konventionens protokoll

innehåller, som redan nämnts, en bestämmelse som säger att med uttrycket

domstol vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning

skall också avses svensk kronofogdemyndighet. Enligt propositionen finns det

ett behov av en regel i nämnda lag som erinrar om att det i Brysselkonventionen

finns bestämmelser som i vissa fall skall tillämpas av kronofogdemyndigheterna,

och sålunda föreslås en regel med denna innebörd. Därutöver föreslås i

propositionen vissa följdändringar i ett antal lagar med anledning av Sveriges

tillträde till Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den

dag regeringen bestämmer.

Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som

reglerar vårt lands inträde i EU åtagit sig att tillträda Brysselkonventionen

och 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt. Sverige skall således

ansluta sig till konventionen och 1971 års protokoll. Mot denna bakgrund bör

riksdagen nu godkänna konventionen, och i likhet med regeringen anser utskottet

att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i konventionens protokoll om

att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på

tjänstemannanivå.

Utskottet har inte någon erinran mot de framlagda lagförslagen och

tillstyrker således propositionen också i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes,

Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen

om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens

område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention,

med den anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om

Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien

och Nordirland tillträde, konventionen om Republiken Greklands tillträde

samt konventionen om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals

tillträde, med den reservation som har angetts,

dels antar regeringens förslag till

1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av

utländska domar enligt Brysselkonventionen,

2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av

dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge,

3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av

nordiska domar på privaträttens område,

5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av

österrikiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning,

7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde

till Luganokonventionen,

8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).

Stockholm den 28 april 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s),

Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin

(m).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet

av utländska domar enligt Brysselkonventionen

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och

verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge

3 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och

verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och

verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges

tillträde till Luganokonventionen

8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)