Bet. 1997/98:LU28

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU28

Homosexuella och barn, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1997/98

LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden från allmänna

motionstiden åren 1995, 1996 och 1997 som rör homosexuellt föräldraskap samt

lagstiftningen om inseminationer och annan assisterad befruktning.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har inför utskottet

framfört synpunkter på de motioner som rör homosexuella och barn.

Med anledning av motionerna rörande homosexuellt föräldraskap förordar

utskottet ett tillkännagivande om behovet av att, utifrån barnets perspektiv,

se över den rättsliga situationen för barn som växer upp i homosexuella

familjer. Utskottet anser att de frågeställningar som kan uppkomma med

anledning av dessa barns förhållanden bör bli föremål för en förutsättningslös

utredning där olika aspekter på barnens behov och rättigheter ges en noggrann

genomlysning.

Motionsyrkandena rörande assisterad befruktning avstyrks.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionerna

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995

1994/95:L411 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av inseminationslagen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996

1996/97:L401 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av barn i

homosexuella relationer.

1996/97:L409 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

inseminationslagstiftningen.

1996/97:L414 av Carina Moberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär att den återkommer med ett lagförslag om styvbarnsadoption för

homosexuella par.

1996/97:L415 av Tone Tingsgård m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag som syftar till att homosexuella skall få rätt att

adoptera barn.

1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en parlamentarisk utredning rörande homosexuellt föräldraskap,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag som

innebär att homo- och heterosexuella jämställs i lagstiftningen rörande

adoptioner, inklusive styvbarnsadoptioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar av lag om inseminering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen.

1996/97:L419 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär lagförslag som innebär att homo- och heterosexuella jämställs

i lagstiftningen om adoption.

1996/97:L421 av Margareta Israelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lagen om

folkbokföringsregister.

1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om barn och inseminationer.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997

1997/98:L401 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om

rättsskyddet för barn som växer upp i homosexuella relationer och andra barn

som växer upp med endast en förälder.

1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag

angående adoption i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar i lag om inseminering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen.

1997/98:L409 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av

lagstiftningen så att närståendeadoption i familjer som lever i partnerskap

möjliggörs.

1997/98:L410 av Cinnika Beiming m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk

utredning om homosexuella och barn.

1997/98:L411 av Karin Pilsäter och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning om de barn som växer upp med homosexuella föräldrar.

1997/98:L412 av Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors rätt till

sin fertilitet och upphäver diskriminering i fråga om insemination för kvinnor

som lever i registrerat partnerskap.

1997/98:L414 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftningen rörande adoptioner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning om homo- och bisexuella som föräldrar.

1997/98:L424 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den

familjerättsliga lagstiftningen.

Utskottet

Homosexuella och barn

I flera motioner från allmänna motionstiden åren 1996 och 1997 tas upp frågor

som gäller de rättsliga villkoren för barn till homosexuella. Motionsyrkandena

går ut på olika åtgärder från riksdagens sida när det gäller homosexuella

sambors och registrerade partners möjligheter till gemensam vårdnad av barn och

homosexuellas rätt till adoption.

Nuvarande bestämmelser i 6 kap. föräldrabalken (FB) om vårdnad innebär att

ett barn från födelsen står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är

gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern ensam

vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, får de

därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet. Även när föräldrarna inte är

gifta med varandra kan vårdnaden tillkomma dem gemensamt.

I händelse av den ena eller båda föräldrarnas död finns särskilda regler om

förordnande av vårdnadshavare. När båda föräldrarna har vårdnaden om barnet och

en av dem dör, blir den efterlevande automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda

föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när

förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt

förordnade vårdnadshavare. I fall då barnet står under vårdnad av endast en av

föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på ansökan av den andra

föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra

föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade

vårdnadshavare (9 §). Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon

som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två

personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra

eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Homosexuella

sambor och registrerade partner kan inte utses till gemensamma vårdnadshavare.

Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna

eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall

denna person förordnas, om det inte är olämpligt (10 a §). För att en förälders

önskemål om vårdnadshavare skall tillmätas betydelse torde det i allmänhet

krävas att föräldern var vårdnadshavare vid frånfället. Det är emellertid inte

uteslutet att ta hänsyn även till ett önskemål från en avliden förälder som

inte hade del i vårdnaden. Detta framstår som särskilt lämpligt när något

önskemål i övrigt inte har förts fram, men även i andra fall kan föräldern ha

haft en så nära kontakt med sitt barn att den avlidnes önskan bör ges särskild

vikt. Om barnet självt har nått tillräcklig mognad och motsätter sig att den

utpekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det inte anses lämpligt att

förordna honom eller henne. I en del fall kan också, efter det att den avlidne

föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha ändrats på ett sätt som gör

det olämpligt att följa önskemålet (se prop. 1993/94:251 s. 186).

Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. FB. Syftet med adoptionsinstitutet är

att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och

adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder för barnet och många i

barnets omgivning. Adoptionsinstitutet kringgärdas därför av regler till skydd

främst för barnet men också för de ursprungliga föräldrarna. En adoption

innebär som regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom

familjerätten och i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget

barn och att alla band med barnets biologiska släkt klipps av. En giltig

adoption kan numera inte hävas. Verkningarna av en adoption kan dock i vissa

säregna situationer upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig med

adoptivbarnet.

Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får adopteras utan eget

samtycke (5 §). Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte adopteras utan

vårdnadshavarens samtycke. En förälder som inte har del i vårdnaden om barnet

skall ändå höras, om detta kan ske (5 a § och 10 §). I sammanhanget kan nämnas

att frågan om adoption mot den förälders vilja som inte har vårdnaden har

aktualiserats genom ett i Europadomstolen för mänskliga rättigheter anhängigt

mål. Efter ett avgörande i domstolen kommer Justitiedepartementet att i en

departementspromemoria överväga behovet av ändrad lagstiftning på området.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap anges att registrerade partner

varken gemensamt eller var för sig får adoptera barn. Endast makar kan adoptera

gemensamt. En gemensam adoption medför att makarna blir att anse som barnets

föräldrar. I den inte ovanliga situationen att en make vid giftermål har eget

barn, finns det möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I den nya

familjen blir barnet nämligen inte sällan betraktat som makarnas gemensamma

barn, och det förekommer att en make önskar befästa detta förhållande genom att

adoptera barnet. En sådan s.k. styvbarnsadoption kan genomföras av en make

ensam, med den andra makens samtycke och om reglerna i övrigt är uppfyllda.

Genom styvbarnsadoptionen klipps de rättsliga banden av endast med den förälder

som inte är gift med adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar den

andra makens adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn och

ytterligare några undantagssituationer innebär äktenskapet hinder mot att en

gift person ensam adopterar ett barn. De andra undantagssituationer som det är

fråga om är när den andra maken vistas på okänd ort eller lider av en allvarlig

psykisk störning eller när adoptionen avser eget barn (3 och 4 §§).

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om

adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet eller

vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet

mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid

bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall domstolarna ta

hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i de

fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).

En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för

stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av

föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne, se

25 § socialtjänstlagen (1980:620). Ett sådant medgivande föregås av en

utredning av förhållandena i det enskilda hemmet.

Övervägande antalet barn som adopteras av svenska föräldrar kommer från

främmande länder. Om det är fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att

adoptera det, skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan barnet lämnar

sitt hemland. I de flesta fall av adoption av en underårig krävs alltså även

socialnämndens medgivande.

I den svenska debatten har det gjorts gällande att den isländska

lagstiftningen tillåter homosexuella att ha gemensam vårdnad om barn. Med

anledning härav bör redovisas vad utskottet erfor i denna fråga i samband med

en studieresa till Island sommaren 1997.

Den isländska familjerätten överensstämmer i stora delar med motsvarande

lagstiftning i de övriga nordiska länderna. Sålunda har Island antagit en lag

om registrerat partnerskap, som trädde i kraft år 1996. Lagen har utformats med

de danska, norska och svenska lagarna som förebild, vilket innebär att

rättsverkningarna av en registrering i huvudsak motsvarar vad som gäller för

äktenskap. Undantagna är adoptionslagens regler om makar, liksom lagen om

artificiell insemination. I ett avseende medför den isländska partnerskapslagen

rättsverkningar som inte omfattas av den svenska lagen. Den isländska lagen

undantar inte vårdnadsreglerna från tillämpning i partnerskapsförhållanden.

Detta hänger samman med att en styvförälder i ett heterosexuellt förhållande,

till skillnad mot vad som gäller i Sverige, automatiskt får del av

vårdnadsansvaret när en av kontrahenterna har vårdnaden om och medför ett eget

barn i det nya förhållandet.

I motion 1996/97:L401 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande

om att en utredning om barn i homosexuella relationer bör initieras. I motion

1997/98:L401 av samma motionär hemställs om ett tillkännagivande om behovet av

en utredning om rättsskyddet för barn som växer upp i homosexuella relationer

och andra barn som växer upp med endast en förälder. En viktig fråga för

utredningen bör enligt motionären vara den om styvbarnsadoption i homosexuella

relationer.

Även i motion 1997/98:L411 av Karin Pilsäter och Kerstin Heinemann (fp) yrkas

ett tillkännagivande om en utredning om de barn som växer upp med homosexuella

föräldrar. Det finns enligt motionärerna inte någon forskning som tyder på att

homosexuella skulle vara sämre än heterosexuella på att ge kärlek, trygghet och

uppmuntran till sina barn. Motionärerna påpekar att barn till homosexuella

måste tillförsäkras samma skydd som andra barn.

I motion 1996/97:L414 av Carina Moberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär lagförslag om rätt till styvbarnsadoption för homosexuella

par. Syftet är enligt motionärerna att möjliggöra för personer som har ingått

partnerskap att gemensamt ha vårdnaden om ett barn som har ena partnern som

biologisk förälder.

Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) anför i motion 1997/98:L409 att många barn

i dag växer upp i homosexuella relationer. Tryggheten för dessa barn, liksom

för alla barn, består av en nära kontakt med de vuxna som finns närmast under

uppväxtåren. Motionärerna anser att barn i homosexuella relationer skall ges

samma trygghet som barn i heterosexuella relationer, och de begär därför ett

tillkännagivande om att lagstiftningen bör ändras så att närståendeadoption i

familjer som lever i partnerskap möjliggörs.

Cinnika Beiming m.fl. (s) begär i motion 1997/98:L410 ett tillkännagivande om

en parlamentarisk utredning om homosexuella och barn i syfte att åstadkomma en

lagstiftning som är neutral i förhållande till föräldrarnas sexuella läggning.

Den enskilda familjens förutsättningar att utgöra en god miljö för barnet bör

enligt motionärerna vara avgörande i frågor som rör bl.a. vårdnad och adoption.

Varken juridisk samlevnadsform eller föräldrarnas sexuella läggning bör vara

styrande i dessa sammanhang.

I motion 1996/97:L415 av Tone Tingsgård m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag som innebär att homosexuella får rätt att adoptera

barn.

Andreas Carlgren m.fl. (c, s) begär i motion 1997/98:L424 en översyn av den

familjerättsliga lagstiftningen i syfte att åstadkomma en lagstiftning som är

neutral i förhållande till föräldrarnas sexuella identitet. Motionärerna anser

att det bör vara den enskilda familjens förutsättningar att vara en bra miljö

för barnet som avgör om man skall ha möjlighet att adoptera. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Tanja Linderborg m.fl. (v) föreslår i motion 1997/98:L414 att en utredning

tillsätts för att skyndsamt få till stånd förslag som undanröjer

särbehandlingen av homo- och bisexuella i lagstiftningen om föräldraskap.

Motionärerna menar att, när det gäller möjligheterna till adoption, det

centrala bör vara om en förälder har kapacitet att ge barnet trygghet, kärlek

och bekräftelse, inte föräldrarnas sexuella läggning. I motionen begärs

tillkännagivanden dels om lagstiftningen rörande adoptioner (yrkande 1), dels

om en utredning om homo- och bisexuella som föräldrar (yrkande 2).

I motion 1996/97:L419 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär lagförslag som innebär att homo- och heterosexuella jämställs

i adoptionslagstiftningen.

I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs att forskningen

inte på något sätt gett stöd åt antagandet att homosexuella skulle vara sämre

föräldrar än andra. Motionärerna begär ett tillkännagivande om tillsättande av

en parlamentarisk utredning om homosexuellt föräldraskap (yrkande 1). Vidare

yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att

homo- och heterosexuella jämställs i lagstiftningen om adoptioner, inklusive

styvbarnsadoptioner (yrkande 2).

Även i motion 1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp)

hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag

som gör det möjligt för alla, oavsett sexuell läggning eller samlevnadsform,

att adoptera barn. Avgörande bör enligt motionärerna vara den enskilda

familjens förutsättningar att ge barnet en bra miljö (yrkande 1).

Frågan om en rätt för homosexuella att adoptera barn togs upp redan i mitten

av 1980-talet av Utredningen om homosexuellas situation i samhället i

betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. Utredningen ansåg att

homosexuella vårdnadshavare i och för sig har samma förutsättningar som andra

vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek, vilket

talade för att tillåta homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för två

personer av samma kön saknade emellertid, enligt utredningens mening,

förankring i det allmänna rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större

påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i en

heterosexuell familjemiljö. Därutöver pekade utredningen på det förhållandet

att få givarländer skulle acceptera att deras medborgare skulle få adopteras av

två personer av samma kön. I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas

situation i samhället instämde departementschefen i utredningens bedömning att

det inte borde införas någon möjlighet för två personer av samma kön att

adoptera gemensamt.

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap att

så länge det inte råder någorlunda enighet bland forskare om vilka konsekvenser

det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familjebildning, det inte

är lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn gemensamt

eller att få tillgång till olika former av konstlad befruktning. Av samma skäl

ansåg kommittén att två partner inte heller skall ges möjlighet att förordnas

gemensamt till vårdnadshavare för barn. Ytterligare ett argument för kommitténs

ställningstagande var att en lagstiftning som möjliggör gemensamt rättsligt

föräldraskap för homosexuella par sannolikt skulle strida mot nuvarande

värderingar i samhället. Vidare konstaterade kommittén att eftersom en

övervägande del av de underåriga barn som adopteras i dag kommer från främmande

länder, även givarländernas inställning måste beaktas. Om Sverige skulle inta

en positiv hållning till adoption för partner fanns det, enligt kommitténs

uppfattning, en risk för att de flesta länder, för att inte säga alla länder,

som nu är givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle ställa sig mycket

tveksamma till adoption av sina medborgare. Detta skulle enligt kommittén

drabba alla de personer som vill adoptera utländska barn. Även en rätt till

styvbarnsadoption skulle enligt kommittén innebära att ett barn som har blivit

adopterat från ett annat land senare skulle kunna bli styvbarnsadopterat på så

sätt att det får två rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg att en

sådan möjlighet sannolikt skulle väcka negativa reaktioner från givarländer.

Sammanfattningsvis innebar Partnerskapskommitténs förslag att partner inte

skulle ges möjlighet att adoptera gemensamt. En partner skulle inte heller ges

möjlighet att adoptera sin partners barn för att uppnå rättsligt gemensamt

föräldraskap. I likhet med vad som gäller för en gift person skulle en partner

inte heller ensam kunna anta ett adoptivbarn. Partner skulle vidare inte ges

tillgång till konstlad befruktning eller kunna gemensamt vara vårdnadshavare

för en underårig. Kommittén ansåg det emellertid angeläget att frågor som rör

adoption för homosexuella par, situationen för de barn som har endast en

rättslig förälder och de barn som har tillkommit genom insemination inte glöms

bort samt förordade att frågorna blev föremål för särskilda utredningar.

Barnombudsmannen (BO) instämde våren 1994 i ett remissyttrande över

Partnerskapskommitténs betänkande i kommitténs uppfattning om det angelägna i

att frågorna om att trygga situationen för de barn som bara har en rättslig

förälder blir föremål för en särskild utredning. Enligt BO kan man inte bortse

från att det i många av de homosexuella och lesbiska parbildningarna redan

finns biologiska barn. Det kan enligt BO förekomma situationer där barnet

skulle få en tryggare ekonomisk, social och känslomässig bas, om den person som

föräldern och barnet sammanlever med - oavsett kön - även rent legalt kunde

dela vårdnaden av barnet. En sådan möjlighet kan, menade BO, gynna stabila

familjebildningar kring barnet, vilket BO såg som en fördel (5/340/93).

Frågor som rör gemensamt föräldraskap för homosexuella par har varit föremål

för överväganden av utskottet våren 1994 (bet. 1993/94:LU28) i samband med

utarbetandet av förslaget till lag om registrerat partnerskap. Utskottet

framhöll därvid att frågan om barns juridiska ställning i förhållande till ett

registrerat partnerskap måste bedömas från helt andra utgångspunkter än när det

gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En sådan bedömning borde enligt

utskottet inte göras i det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge det

inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och känslomässiga

utveckling objektivt sett är lika garanterad i en familj med två mödrar eller

två fäder med en inbördes sexuell relation som i en heterosexuell familj, den

grundläggande förutsättningen saknas för att gemensamt föräldraskap skall kunna

etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till barnens bästa.

Det förhållandet att det finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp med

två personer av samma kön aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,

nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl heterosexuella som homosexuella

familjebildningar finns barn som av olika skäl har endast en rättslig förälder.

I vilken utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att bli

adopterat av den rättslige förälderns make eller registrerade partner beror,

fortsatte utskottet, på förhållandena i det enskilda fallet. Sålunda skulle,

menade utskottet, en sådan adoption kunna innebära försämringar för barnet,

både från ekonomisk och social synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är

avliden, skulle genom en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller

partner kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle också

förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns släktingar. Vidare kunde

man enligt utskottet heller inte bortse från risken att barnets kontakter med

den avlidne förälderns släktingar skulle försämras eller rent av skäras av

genom en adoption, något som typiskt sett måste vara till nackdel för barnet. I

det enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation ändå kunna

vara till fördel för barnet från såväl ekonomisk som social och kanske också

från psykologisk synpunkt. Även frågan om styvbarnsadoption måste, ansåg

utskottet, bedömas från helt andra utgångspunkter än de som låg till grund för

det då aktuella lagstiftningsärendet, nämligen principen om att i första hand

barnets bästa skall beaktas.

Motioner vari det begärts en utredning om den rättsliga situationen i

relationen mellan homosexuella par och barn till endera parten har behandlats

och avstyrkts av utskottet vid flera tillfällen tidigare, senast våren 1996 (se

bet. 1993/94:LU3 och 1995/96:LU18). När det gäller den rättsliga tryggheten för

inseminationsbarn, födda av ensamstående och av lesbiska kvinnor, framhöll

utskottet att situationen i vårdnadsfrågan är densamma när modern i ett

lesbiskt parförhållande avlider som då en legal vårdnadshavare, som lever

tillsammans med en person av motsatt kön och som inte är barnets far, dör.

Utskottet pekade på att det i ett sådant fall inte finns någon regel om att

styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal vårdnadshavare. Om

barnets far är okänd måste, påpekade utskottet, vårdnaden anförtros en eller

två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo

därvid kan komma i fråga skall avgöras med beaktande av vad som är bäst för

barnet. Med hänvisning till nu angivna omständigheter avstyrkte utskottet

motionerna i ämnet.

När nu utskottet åter har att ta ställning till olika motionsyrkanden som rör

homosexuellt föräldraskap kan konstateras att frågorna varit föremål för en

intensiv debatt under de senaste åren. I sammanhanget kan nämnas att

Folkhälsoinstitutet, som har regeringens uppdrag att ansvara för en

övergripande samordning av insatser för homosexuella och följa utvecklingen av

homosexuellas situation i samhället, våren 1997 arrangerade en hearing om

adoption, om barn i homosexuella familjebildningar samt om barn till

homosexuella föräldrar. Frågorna belystes av internationellt erkända forskare

och svenska sakkunniga, som föreläste om sina forskarrön och erfarenheter inom

området. Folkhälsoinstitutet har i rapporten Homosexuella och barn (1997:23)

dokumenterat hearingen. Spörsmålen har också under senare tid varit föremål för

frågor i riksdagen (frågorna 1997/98:236 och 1997/98:544). I ett frågesvar

hösten 1997 upplyste justitieministern att hon hade förhoppningen att

regeringen inom ett år skulle kunna besluta om direktiv till en utredning om de

rättsliga villkoren för barn i homosexuella familjer.

Enligt utskottets mening måste en rimlig utgångspunkt vara att det i dagens

samhälle finns ett inte oansenligt antal barn som växer upp i familjer med två

vuxna av samma kön. Det är givet att den rättsliga situationen vad gäller

relationen mellan barnet och dess föräldrar varierar, såväl för dessa barn som

i fråga om andra barn. Sålunda kan barnets mor eller far ha vårdnaden gemensamt

med barnets andra biologiska förälder eller adoptivförälder. I andra fall är

modern eller fadern ensam vårdnadshavare och barnets andra förälder utan del i

vårdnaden. Situationen kan också vara den att barnets ena förälder är avliden,

och det förekommer vidare barn som aldrig haft två föräldrar, nämligen barn för

vilka faderskapet inte blivit fastställt. De barn som är adopterade av

ensamstående personer har en liknande situation.

När ett barn växer upp med två vuxna av samma kön är det, liksom i andra

styvbarnssituationer, fullt tänkbart att barnets relation till styvföräldern är

väl så god som relationen till föräldrarna. Det finns därför enligt utskottet

anledning att se till den situationen att barnets boförälder skulle avlida. Om

vårdnaden då tillkom barnets föräldrar gemensamt, blir den efterlevande

föräldern ensam vårdnadshavare. I de fall den avlidne föräldern var ensam

vårdnadshavare, torde det normala vara att den andra biologiska föräldern, om

en sådan finns, kräver vårdnaden överflyttad på sig. I ett sådant fall kan även

vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan

situation kan uppstå om den andra biologiska föräldern är olämplig som

vårdnadshavare eller endast haft mycket sporadiska kontakter med sitt barn.

Också i de fall det inte finns någon annan biologisk förälder som vill få

vårdnaden överflyttad på sig måste vårdnaden om barnet anförtros särskilt

förordnade vårdnadshavare. I dessa fall har styvföräldern, oavsett om det varit

fråga om homo- eller heterosexuell samlevnad, möjlighet att som särskilt

förordnad vårdnadshavare få vårdnaden om den avlidnes barn. En efterlevande

styvförälder kan vidare adoptera den avlidnes barn. Som tidigare redovisats har

en person som är gift möjlighet att även under sin makes livstid adoptera

makens barn eller adoptivbarn genom styvbarnsadoption. En sådan adoption kan i

vissa fall tänkas öka barnets ekonomiska och sociala trygghet och dessutom vara

psykologiskt betydelsefull för barnet. Någon motsvarande möjlighet till

styvbarnsadoption för en partner föreligger däremot inte.

Enligt barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla

åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala

välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande

organ (artikel 3). Det är sålunda barnets bästa som skall genomsyra och vara

vägledande för den familjerättsliga lagstiftningen.

Mot denna bakgrund och med beaktande av vad som anförts ovan framträder

enligt utskottet ett behov av att, utifrån barnets perspektiv, ytterligare

belysa den rättsliga situationen för de barn som växer upp i homosexuella

familjer. Utskottet anser att de frågeställningar som kan uppkomma med

anledning av dessa barns förhållanden bör bli föremål för en förutsättningslös

utredning där olika aspekter på barnens behov och rättigheter ges en noggrann

genomlysning. Med barnets bästa i blickpunkten bör därvid, enligt utskottets

mening, särskilt övervägas om skillnaden mellan gifta par och partner, när det

gäller möjligheterna till styvbarnsadoption, är sakligt motiverad.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna

1996/97:L401, 1996/97:L414, 1996/97:L415, 1996/97:L419, 1996/97:L416 yrkandena

1 och 2, 1997/98:L401, 1997/98:L411, 1997/98:L409, 1997/98: L410, 1997/98:L414

yrkandena 1 och 2, 1997/98:L424 samt 1997/98:L408 yrkande 1, som sin mening ge

regeringen till känna.

Assisterad befruktning

Olika former av assisterad befruktning regleras i lagen (1984:1140) om

insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Med

insemination avses införande av sperma i en kvinna på konstlad väg, och genom

inseminationslagen, som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades

verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU10). Samtidigt infördes i 1

kap. FB en ny bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har tillkommit

genom insemination. Enligt inseminationslagen får sådan behandling utföras

endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en man under

äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare förutsättning gäller att

kvinnans make eller sambo skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.

Den nya bestämmelsen i 1 kap. FB innebär att ett barn som har tillkommit genom

insemination med samtycke av moderns make eller annan man som bodde tillsammans

med henne under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga ställning i

förhållande till denne som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne

man skall alltså anses som barnets rättslige far. Om insemination skulle ha

skett utan makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna, kan någon talan

om fastställande av faderskap inte föras mot spermagivaren. Det är dock inget

som hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt tar på sig faderskapet

(se prop. 1984/85:2 s. 14 och 20).

Insemination med användande av sperma från någon annan man än kvinnans make

eller sambo (s.k. givarinsemination) får utföras endast på allmänt sjukhus och

under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och

obstetrik. Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det

med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala

förhållanden är lämpligt att en insemination äger rum. En ytterligare

förutsättning är att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp

under goda förhållanden. De bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande

till givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är också denne

som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det valet får inte några mera

speciella önskemål om givarens egenskaper eller kvaliteter i övrigt

tillgodoses.

Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det uppnått

tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de uppgifter om

spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad journal.

Dessa uppgifter skall bevaras i minst sjuttio år. Socialnämnden har ålagts en

skyldighet att på begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om

givaren. Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit till

är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock utförligt diskuterad. Där

framhålls vikten av öppenhet, och det förutsätts att barn som har tillkommit

genom givarinsemination vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina

föräldrar. Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma utan

Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan den som vanemässigt

eller för att bereda sig vinning utför insemination i strid mot lagen dömas

till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som under

sådana förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Socialstyrelsen har år 1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om

inseminationer (SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som

riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande ofrivillig

barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska och juridiska frågor som har

samband med inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om

den psykosociala utredning som skall föregå en givarinsemination. I anslutning

därtill behandlas också barnets behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung

och betydelsen av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.

Även för lagen om befruktning utanför kroppen är tillämpningsområdet

begränsat till kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna metod för

konstlad befruktning innebär att ägg tas ut ur en kvinna, befruktas utanför

hennes kropp och därefter förs in i hennes livmoder igen. En förutsättning är

att ägget är kvinnans eget och att det har befruktats med makens eller sambons

sperma. Kvinnans make eller sambo skall skriftligen ha lämnat sitt samtycke.

Ett barn som har kommit till genom befruktning utanför kroppen med samtycke av

moderns make eller sambo får samma rättsliga ställning i förhållande till denne

som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man skall också anses som

barnets rättslige far.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap anges att varken

inseminationslagen eller lagen om befruktning utanför kroppen gäller för

registrerade partner.

Barbro Westerholm (fp) yrkar i motion 1994/95:L411 ett tillkännagivande om

behovet av en översyn av inseminationslagen. Motionären nämner frågor som rör

ensamstående kvinnors rätt till insemination, barnets rätt till information om

sitt ursprung och hur väntetiderna skall kunna förkortas (yrkande 1). I motion

1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att Socialstyrelsen bör ges

i uppdrag att göra en uppföljning av situationen för de barn som har

tillkommit genom insemination och särskilt uppmärksamma hur informationen till

barnen om deras ursprung fungerar. I motionen begärs ett tillkännagivande om

barn och inseminationer (yrkande 5).

I motion 1996/97:L421 av Margareta Israelsson (s) påpekas att det finns barn

som har tillkommit genom insemination och vars föräldrar inte berättar om

barnets ursprung. För att underlätta för dessa barn att få vetskap om sitt

biologiska ursprung anser motionären att folkbokföringen bör innehålla

sekretesskyddade uppgifter om individens biologiska föräldrar, dvs. även

spermagivarens identitet. I motionen begärs ett tillkännagivande om ändring i

lagen om folkbokföringsregister.

Sigrid Bolkéus (s) efterlyser i motion 1996/97:L409 ökade möjligheter att

fastställa faderskapet efter det att en s.k. privat insemination har utförts på

en kvinna. Motionären hemställer om ett tillkännagivande om behovet av en

översyn av inseminationslagstiftningen.

Motion 1997/98:L412 av Elisa Abascal Reyes (mp) innehåller en begäran om att

diskrimineringen i fråga om insemination för kvinnor som lever i registrerat

partnerskap upphävs. Motionären hemställer om ett tillkännagivande såvitt avser

kvinnors rätt till sin fertilitet.

I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs att nuvarande

lagstiftning har lett till att många lesbiska kvinnor låter inseminera sig i

hemmet eller åker till en klinik utomlands. Detta får till följd att

befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket är en fara för

såväl kvinnan som fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på samma

villkor som heterosexuella kvinnor skall få tillgång till konstgjord

befruktning och insemination. I motionen begärs tillkännagivanden om ändringar

av inseminationslagen (yrkande 3) och lagen om befruktning utanför kroppen

(yrkande 4).

Även i motion 1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) begärs

tillkännagivanden om ändringar dels i inseminationslagen (yrkande 2), dels i

lagen om befruktning utanför kroppen (yrkande 3). Etiska och medicinska skäl

talar enligt motionärerna för att lesbiska kvinnor skall ges samma möjligheter

till insemination och konstgjord befruktning som heterosexuella kvinnor.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att lagstiftningen om inseminationer

varit föremål för ett särskilt utvärderingsprojekt inom utskottet. Bakgrunden

till projektet var den kraftiga nedgång av det antal barn som efter

inseminationslagens tillkomst har fötts efter givarinseminationer jämfört med

åren närmast före lagens tillkomst.

Inom ramen för detta projekt anordnade utskottet våren 1996 en utfrågning i

ämnet med professor Marc Bygdeman, överläkare vid Karolinska institutet, som

uppgav i huvudsak följande. Före lagens tillkomst utfördes årligen omkring 200

inseminationer. För närvarande utförs endast ett femtiotal årligen. Det finns

flera förklaringar till att efterfrågan minskat. Det är numera färre sjukhus

som utför inseminationer, och man får anta att många väljer att bli behandlade

i Danmark eller Norge eller i något annat land som inte har samma krav på

öppenhet när det gäller donatorernas identitet. Vidare har den tekniska

utvecklingen inneburit att makens eller den samboende mannens egen sperma kan

användas i flera fall än som var möjligt tidigare. Genom de nya reglerna om

öppenhet i fråga om donatorernas identitet krävs större ansträngningar för att

rekrytera lämpliga donatorer. Öppenheten är dock positiv eftersom den innebär

ett större engagemang från dem som ställer upp som givare. Sperma från samme

donator används inte vid fler än fyra till sex inseminationer. Gjorda

undersökningar har visat att barn som tillkommit genom givarinseminationer

generellt sett har en bättre relation till sina föräldrar än ?egna barn?.

Relationerna mellan föräldrarna har också visat sig vara bättre. När det gäller

de regionala obalanserna i antalet utförda inseminationer är detta en effekt av

att vissa kliniker upphörde med verksamheten vid lagens tillkomst. Motståndet

mot att utföra inseminationer om inte donatorerna garanteras anonymitet håller

dock på att minska. För närvarande finns inte skäl att förorda lagändringar.

Den frågan bör anstå till dess en utvärdering har kommit till stånd, vilken bör

ske när de barn som har fötts efter insemination enligt lagens regler har nått

mogen ålder.

Det har vidare kommit till utskottets kännedom att medan endast ett femtiotal

barn föds årligen efter insemination, det föds ca 1 500 barn varje år efter

befruktning utanför kroppen (IVF). Socialstyrelsen bedriver för närvarande ett

arbete med att sammanställa statistik över verksamheten med inseminationer och

IVF. En rapport kommer enligt uppgift att publiceras senare under året.

Mot bakgrund av det arbete som numera bedrivs av Socialstyrelsen har

utskottet inte funnit skäl att gå vidare med projektet. Utskottet övergår

därmed till att behandla motionerna.

Vad först gäller motionerna 1994/95:L411 och 1996/97:So658 vill utskottet

påminna om att motioner med en begäran om översyn av inseminationsverksamheten

har behandlats och avstyrkts av riksdagen flera gånger tidigare, senast hösten

1993 (bet. 1992/93:LU4 och 1993/94:LU3). Utskottet erinrade om att det under

riksdagsbehandlingen av förslaget till inseminationslag väckts en motion med

begäran om att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta

eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få möjlighet till

inseminationsbehandling. I det sammanhanget uttalade utskottet stöd för

departementschefens i propositionen redovisade uppfattning att det inte kan

anses som en allmän mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång

till insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall som har

medfört att metoden har börjat användas, nämligen för att avhjälpa ofrivillig

barnlöshet hos makar och samboende av motsatt kön. Utskottet framhöll vidare

att det måste vara en strävan att så långt som möjligt se till det blivande

barnets bästa och att det därvid måste beaktas att bland barnpsykiatrer och

barnpsykologer särskilt betonas vikten för barnets utveckling av att det har

både en mor och en far (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU 10 s. 16). Vid den

senaste behandlingen av frågan vidhöll utskottet sitt ovan redovisade

ställningstagande. När det gäller den kraftiga nedgången av antalet genomförda

givarinseminationer konstaterade utskottet att utvecklingen i vart fall inte

primärt kunde förklaras med de nya förutsättningarna för verksamheten som

introducerades genom inseminationslagens tillkomst. Vad beträffar informationen

till barnen om deras ursprung vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att

det är av största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till samt att

de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Med den utgångspunkten är

det viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom

inseminationslagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och

inte minst till hälso- och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening fanns

det anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet har kontakt

med par som står i begrepp att undergå behandling med givarinsemination känner

ett ansvar i dessa frågor och att de arbetar attitydpåverkande i frågan om ett

kommande barns rätt till vetskap om sitt ursprung. Utskottet framhöll vidare

att Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd därvid torde kunna ge

sjukvårdens personal ett stöd för dess samtal med de barnlösa paren i dessa

frågor.

I sammanhanget bör nämnas att Socialstyrelsen nu har tagit initiativ till en

uppföljning av de barn som fötts efter givarinsemination. Avsikten är att ta

fram en nulägesbeskrivning av verksamheten där bl.a. rådgivningen till blivande

föräldrar och informationen till barnen om deras ursprung kommer att behandlas.

Studien beräknas vara klar under hösten 1998. Vidare planeras en översyn av

styrelsens föreskrifter och allmänna råd i ämnet från år 1987.

Mot bakgrund av det arbete som för närvarande bedrivs av Socialstyrelsen och

med hänvisning till utskottets tidigare ställningstaganden avstyrker utskottet

bifall till motionerna 1994/95:L411 yrkande 1 och 1996/97:So658 yrkande 5.

Vad härefter gäller motion 1996/97:L421 kan nämnas att Barnombudsmannen (BO)

i sin årsrapport år 1996 tagit upp frågan om barns rätt till sitt ursprung. BO

påpekar att de ofullständiga uppgifterna om inseminationsbarnens ursprung i

folkbokföringen får konsekvenser inte bara när barnet försöker ta reda på sin

identitet, utan även vid medicinsk forskning och släktforskning. Uppgifter i

folkbokföringen om barnets rätta ursprung skulle enligt BO kunna vara ett

incitament att förmå de föräldrar som inte tänkt berätta för barnet om dess

ursprung att tala med barnet om detta. Enligt BO:s mening behövs en ändring i

lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister, som innebär att donatorn uppges

som barnets genetiske far. Det påpekas i rapporten att sådana uppgifter kan

sekretesskyddas genom bestämmelser i sekretesslagen (1980:100).

Utskottet anser att resultatet av den utredning om information till barnen om

deras ursprung som Socialstyrelsen har påbörjat bör avvaktas. Något initiativ

eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion 1996/97:L421 är

således inte påkallat. Motionen avstyrks.

Inför ett ställningstagande till motion 1996/97:L409 bör erinras om vad som

anfördes i förarbetena till inseminationslagen. Departementschefen ansåg därvid

att det knappast kan vara någon fördel för barnet att en givare, som över huvud

taget inte har avsett att bli dess far, kan påtvingas ett sådant faderskap.

Visserligen, anfördes det vidare, skulle en möjlighet att föra faderskapstalan

mot givaren kunna fungera som en spärr mot en okontrollerad verksamhet med

insemination på ensamstående kvinnor. Om en illegal verksamhet av detta slag

skulle komma att bedrivas, är det dock sannolikt att den skulle ske i sådana

former att givare inte i efterhand kan identifieras. Som sanktion mot en sådan

verksamhet skulle därför en möjlighet till faderskapstalan mot givaren i

praktiken bli verkningslös. Enligt departementschefens mening skulle en

sanktion av detta slag inte heller vara en adekvat påföljd (prop. 1984/85:2 s.

14).

Utskottet anser för sin del att de uttalanden som sålunda gjordes vid

inseminationslagens tillkomst alltjämt äger giltighet. Det synsätt som dessa

uttalanden ger uttryck för är, enligt utskottets mening, väl förenligt med

principen om barnets bästa. Motion 1996/97:L409 bör därför enligt utskottet

inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motionen avstyrks.

Vad slutligen gäller motionerna om insemination och befruktning utanför

kroppen för de kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden kan nämnas att

utskottet, vid behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag,

särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av lagregleringen av

inseminationsverksamheten bör förläggas till det blivande barnets bästa (LU

1984/85:10 s. 15). Vid behandlingen av utskottets förslag till partnerskapslag

strök utskottet under att så länge det inte är vetenskapligt klarlagt att ett

barns sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i

en familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell relation som i

en heterosexuell familj, den grundläggande förutsättningen saknas för att

gemensamt föräldraskap skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap,

nämligen hänsynen till barnets bästa (bet. 1993/94:LU28 s. 27).

Enligt utskottets mening är det givet att de av motionärerna nu aktualiserade

spörsmålen på samma sätt som tidigare måste bedömas utifrån ett övergripande

synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets bästa. Utskottet

vidhåller mot den bakgrunden sin tidigare bedömning i fråga om möjlighet för

kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden att få tillgång till

assisterad befruktning. Vad utskottet anfört tidigare i fråga om möjlighet för

ensamstående kvinnor att få inseminationsbehandling har, enligt utskottets

mening, också viss relevans när det gäller den nu aktuella situationen.

Slutligen kan tilläggas att befruktning utanför kroppen inte heller för

heterosexuella får äga rum med sperma som har donerats. Med det anförda

avstyrks motionerna 1997/98:L412, 1996/97:L416 yrkandena 3 och 4 samt

1997/98:L408 yrkandena 2 och 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande homosexuella och barn

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:L401, 1996/97: L414,

1996/97:L415, 1996/97:L416 yrkandena 1 och 2, 1996/97: L419, 1997/98:L401,

1997/98:L408 yrkande 1, 1997/98:L409, 1997/98:L410, 1997/98:L411,

1997/98:L414 yrkandena 1 och 2 samt 1997/98:L424 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande översyn av inseminationslagen

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L411 yrkande 1 och 1996/97:So658

yrkande 5,

3. beträffande folkbokföringen

att riksdagen avslår motion 1996/97:L421,

4. beträffande fastställande av faderskap

att riksdagen avslår motion 1996/97:L409,

5. beträffande homosexuellas rätt till assisterad befruktning

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L416 yrkandena 3 och 4, 1997/98:L408

yrkandena 2 och 3 samt 1997/98:L412.

res. (v, mp)

Stockholm den 24 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad

(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Kerstin Heinemann (fp) och Ingrid Skeppstedt

(c).

Reservation

Homosexuellas rätt till assisterad befruktning (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Vad slutligen?

och på s. 16 slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse:

När det slutligen gäller frågan om möjlighet till inseminationsbehandling för

lesbiska kvinnor kan utskottet svårligen se att den åtskillnad som görs i fråga

om kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden jämfört med dem i

heterosexuella parförhållanden är sakligt motiverad. Den nuvarande

lagstiftningen medför dessutom att många lesbiska kvinnor låter inseminera sig

i hemmet eller reser till en klinik utomlands. Detta får till följd att

befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket utgör en fara

såväl för kvinnan som för fostret. Mot den bakgrunden anser utskottet i likhet

med vad motionärerna anfört att såväl etiska som medicinska skäl talar för att

kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden på samma sätt som

heterosexuella kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i form av

insemination. Regeringen bör, enligt utskottets mening, återkomma till

riksdagen med förslag i enlighet härmed. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,

med bifall till motionerna 1996/97:L416 yrkande 3, 1997/98:L408 yrkande 2 och

1997/98:L412, som sin mening ge regeringen till känna.

Då inte heller heterosexuella kvinnor har rätt till befruktning utanför

kroppen med sperma som har donerats är utskottet inte berett att föreslå något

initiativ från riksdagens sida när det gäller den lagstiftning som reglerar

sådan befruktning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1996/97:L416 yrkande 4 och 1997/98:L408 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande homosexuellas rätt till assisterad befruktning

att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L416 yrkande 3, 1997/98:L408

yrkande 2 och 1997/98:L412 samt med avslag på motionerna 1996/97:L416

yrkande 4 och 1997/98:L408 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.