Bet. 1997/98:LU7

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU07

Franchising

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1997/98

LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner (s resp. m), som väckts under

den allmänna motionstiden 1997, vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om

lagstiftning rörande franchising.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1997/98:L903 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagstiftning som reglerar

franchiseverksamheten i Sverige.

1997/98:L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagstiftning om franchising.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som väckts under den allmänna

motionstiden 1997 vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om lagstiftning

rörande franchising. Som allmän bakgrund till motionsspörsmålen bör upplysas

följande.

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare,

franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning

sälja varor eller tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt

uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida.

Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.

Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan

parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor

och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising

tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987

överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag

till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga utredningen

till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns

således inte.

Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär inte

att franchiseverksamhet bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska

Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en

ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att

verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som har

såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat etiska

regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som

skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk

franchising.

Franchising berörs också av EG:s konkurrensrätt och konkurrenslagen

(1993:20). De grundläggande konkurrensreglerna i Romfördraget (artiklarna 85

och 86) innebär bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av

företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan påverka den

gränsöverskridande handeln och om de har till syfte eller resultat att hindra,

begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. För vissa

grupper av avtal har i EG-rätten undantag gjorts från det generella förbudet

mot konkurrenbegränsande förfaranden. Grunden för dessa undantag, som regleras

i förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra

varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och andra

slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. En sådan förordning om

gruppundantag gäller franchiseavtal. I förordningen anges de förpliktelser som

ett franchiseavtal får innehålla och de närmare villkoren för gruppundantaget.

Förordningen är tidsbegränsad och upphör att gälla den 31 december 1999. Inom

EU förbereds nu förslag till förlängning av giltighetstiden för gruppundantaget

för franchisingavtal.

De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten har stått som förebild för

den konkurrenslag som i Sverige gäller sedan den 1 juli 1993. Konkurrenslagen

innehåller sålunda bl.a. principiella förbud mot konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av konkurrenslagen i olika

regeringsförordningar meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG

gällande. För franchiseavtal finns bestämmelser i förordningen (1996:369) om

gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20) för franchiseavtal, som

gäller till utgången av juni månad år 1998.

I samband med utskottets studieresa till Kanada och USA i juli 1997 gavs

utskottet tillfälle till information om franchising av företrädare för

provinsen Ontarios departement för närings- och konsumentfrågor respektive den

federala byrån för konsumentskydd i Washington D.C. - Federal Trade

Commission´s (FTC) Bureau of Consumer Protection. I Kanada och USA handhas

lagstiftning om franchising på delstatsnivå. Medan det i USA sedan några år

finns lagstiftning om franchising i de flesta delstater finns i dag i Kanada

sådan lagstiftning endast i provinsen Alberta. I provinsen Ontario tillsatte

delstatsregeringen år 1994 en arbetsgrupp, med representanter för departementet

för närings- och konsumentfrågor samt franchisegivare och franchisetagare, som

fick i uppgift att se över olika frågor inom franchisesektorn. Arbetsgruppen

lade år 1995 fram en rapport vari förordas viss lagstiftning som skall göra det

möjligt för presumtiva franchisetagare att ta del av all den information som

krävs för att det skall vara möjligt att fatta ett överlagt investeringsbeslut.

Lagstiftningen skall vidare vara ägnad att främja utvecklingen av franchising.

En ytterligare förutsättning för lagstiftning är att den inte får komma i

konflikt med de allmänna kontraktsrättsliga principerna. Ontarios

delstatsregering har för avsikt att under våren 1998 förelägga

delstatsparlamentet ett förslag till lag om franchising av ramlagskaraktär,

kompletterad med etiska regler och egenåtgärder.

I USA har den federala handelskommissionen (FTC) år 1979 utfärdat normer för

hur en upplåtelse av en franchiserättighet skall gå till. Normerna innebär

bl.a. att en franchisegivare skall överlämna viss specificerad information i

förväg, ett s.k. disclosure document, så att franchisetagaren har underlag för

att fatta ett väl övervägt beslut om att ingå avtalet. En avdelning av den

federala byrån för konsumentskydd bevakar bl.a. efterlevnaden av sådana regler

för franchising som föreskriver informationsskyldighet för franchisegivaren.

I motion L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (båda s) anförs att

alltfler verksamheter - framför allt inom tjänstesektorn - organiseras i

franchiseförhållanden. Franchiseavtalen präglas emellertid, enligt

motionärernas mening, ofta av en stark ensidighet till franchisegivarens

förmån. I motionen anförs att Franchisetagarnas Riksorganisation förgäves har

försökt få till stånd förhandlingar med Svenska Franchiseföreningen om ett

huvudavtal som skulle innehålla skyddsbestämmelser till förmån för

franchisetagarna. En stor olägenhet är, menar motionärerna, att franchising

inte är lagreglerad. Lagstiftning om företeelsen skulle vara ett viktigt skydd

för franchisetagarna. I många länder förekommer också lagreglering av

franchising. De ansatser till självsanerande verksamhet som finns på området

är, enligt motionärernas mening, inte tillräckliga för att åstadkomma

acceptabla förhållanden för franchisetagarna. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om behovet av lagstiftning om franchising.

Även i motion L903 av Eva Björne (m) begärs ett tillkännagivande om

lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige. Motionären

framhåller att franchisegivarna ofta är stora företag medan franchisetagarna är

småföretagare som saknar närmare kunskap om villkoren för företagande samt om

innebörden och konsekvenserna av att ingå ett franchiseavtal. Franchisetagarna

kommer därför, menar motionären, många gånger i underläge när ett

franchiseavtal träffas. I motionen anförs att det mot denna bakgrund behövs

lagstiftning som garanterar franchisetagarnas rättigheter.

Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit

föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av

1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets betänkande

1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising inte

borde införas och erinrade om att en relativt noggrant reglerad självsanerande

verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en

etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några

olägenheter till följd av denna ordning syntes inte ha framkommit. Utskottet

konstaterade vidare att regeringen inte funnit skäl att lägga fram förslag om

franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande och fann för sin

del inte skäl till någon annan bedömning av behovet av lagstiftning på området.

Enligt utskottets mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och

inte minst borde förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll

också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på

ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen.

Skulle mot den bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får

regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga

riksdagen förslag i ämnet.

När frågan behandlades senast våren 1997 med anledning av ett liknande

motionsyrkande som de nu aktuella (se bet. 1996/97:LU15) vidhöll utskottet sin

tidigare uppfattning och ansåg således att någon lagstiftning om franchising

inte borde införas. Utskottet hänvisade också till pågående arbete inom

Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka för

harmonisering av privaträtten - där en arbetsgrupp höll på att ta fram en

handbok som behandlar olika problem vid internationell franchising. Sedan

handboken tagits fram skulle Unidroit överväga hur institutets vidare agerande

på området skulle läggas upp. Handboken förmodades då bli klar i juni 1997.

Vidare erinrade utskottet om att frågan om franchising även tagits upp inom

Europarådet och att man där avsåg att avvakta resultatet av det arbete som

bedrevs inom Unidroit. Utskottet förutsatte att regeringen följer den

internationella utvecklingen, framför allt inom EU och, om det skulle visa sig

att det uppkommer ett behov av lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga

förslag.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan om lagstiftning och anser

således att något särskilt tillkännagivande i frågan inte är påkallat. I

sammanhanget bör emellertid påpekas att franchising är en samverkansform som

fortsätter att vara på stark frammarsch såväl i Sverige som internationellt.

Som utskottet framhöll hösten 1992 vid behandlingen av liknande motioner som de

nu aktuella är verksamheten inte helt okontroversiell eller problemfri (bet.

1992/93:LU2). I olika nationella och internationella sammanhang pågår också

överväganden om att införa mer eller mindre detaljerad lagstiftning om

franchising. Vad gäller Unidroits arbete i ämnet har utskottet erfarit att

handboken om internationell franchising är inne i sitt slutskede, och Unidroits

styrande råd (Governing Council) kommer i februari 1998 att ta ställning till

ett färdigt utkast till handbok. Om handboken antas och publiceras är avsikten

att Unidroit skall åstadkomma en modellag om franchising. En sådan lag torde

komma att innehålla regler om bl.a. franchisegivarens skyldighet att lämna viss

detaljerad information till franchisetagaren innan ett franchisekontrakt ingås.

Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl för regeringen att

ha beredskap för att överväga lagstiftning om franchising samt i lämpliga

sammanhang kartlägga och analysera de frågeställningar och eventuella problem

som ett införande av lagreglering aktualiserar. Som utgångspunkt måste, såsom

utskottet tidigare framhållit, gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett

sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen.

Utskottet utgår från att regeringen agerar i enlighet med det nu anförda utan

något formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L903 och L907.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande lagstiftning om franchising

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L903 och 1997/98:L907.

Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt

(c).