Bet. 1997/98:LU8

Lagutskottets betänkande

1997/98:LU08

Historiska arrenden

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

1997/98

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion från den allmänna motionstiden år

1997, vari framställs önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska

arrenden.

I ärendet har en uppvaktning ägt rum med företrädare för Willands

arrendatorsförening.

Med hänvisning till tidigare ställningstagande avstyrker utskottet bifall

till motionsyrkandet.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionen

1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiska

arrenden.

Utskottet

Med historiska arrenden avses sådana arrenden som innehafts av arrendatorn och

hans släkt under flera generationer. Frågan om friköp av sådana arrenden har

varit föremål för överväganden vid åtskilliga tillfällen.

Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39)

tillkallade regeringen år 1990 en kommitté med uppgift att se över vissa regler

i arrendelagstiftningen. Kommittén, som antog namnet 1990 års Arrendekommitté,

föreslog i betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden en särskild lag om

friköpsrätt vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en arrendator

till jord som omfattas av begreppet historiskt arrende under vissa särskilda

förutsättningar har rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet

även om jordägaren motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst kunna

påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid fastighetsdomstol.

Enligt förslaget skulle historiskt arrende anses föreligga när det är sannolikt

att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari

1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsades dock

till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle enligt

förslaget få ske, om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den

dag då talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande bebotts av

arrendatorn eller någon honom närstående.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109) Investeringar i

arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.

regler om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendestället.

Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens proposition 1994/95:155 om

investeringar i arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på grundval

av Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Riksdagen antog

regeringens lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995 (bet.

1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan om rätt till friköp vid historiska

arrenden. Regeringen ansåg att någon sådan rätt inte borde införas, och något

förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte fram. Som skäl för sitt

ställningstagande påpekade regeringen att arrendatorerna redan erhållit en

mycket stark ställning i arrendeförhållandet och att förslaget i den då

aktuella propositionen om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers

investeringar skulle förstärka jordbruksarrendatorernas ställning gentemot

jordägarna ytterligare. Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde enligt

regeringen göras dels mot bakgrund av vad som sålunda sagts om arrendatorernas

villkor och förslaget till generell reglering till skydd för

jordbruksarrendatorernas investeringar, dels med hänsyn till hur en friköpsrätt

skulle förhålla sig till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till

regeringsformen. På närmare anförda skäl kom regeringen till slutsatsen att det

i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant

angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenligt

med regeringsformens egendomsskydd.

Regeringens ställningstagande föranledde ett antal motioner, vari begärdes

att en rätt till friköp vid historiska arrenden skulle införas.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU26 framhöll utskottet

bl.a. att det vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt intresse

borde föranleda en friköpsrätt, hänsyn rimligen måste tas till de redan

uppnådda och föreslagna förbättringarna för jordbruksarrendatorerna. Likaså

måste de ytterligare fördelar som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av

historiska arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan

lagstiftning innebär. Utskottet framhöll därutöver att de reformer som

vidtagits på arrenderättens område inriktats på att förbättra ställningen för

stora grupper av arrendatorer inom det befintliga arrendeinstitutets ram utan

att några direkta ingrepp i äganderätten skett. En friköpsrätt innebar enligt

utskottets mening ett brott mot denna utveckling genom att ett tvångsmässigt

omhändertagande av annans egendom möjliggjordes för ett begränsat antal

intressenter. Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i

övrigt anfört ansåg utskottet i likhet med regeringen att det i fråga om friköp

av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt

intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med regeringsformens

egendomsskydd. Utskottet avstyrkte sålunda de då aktuella motionerna om

införande av en rätt till friköp vid historiskt arrende, och riksdagen följde

utskottet.

När frågan om friköp av historiska arrenden senast behandlades av utskottet

våren 1997 med anledning av motioner (bet. 1996/97:LU10) ansåg utskottet att

vad som anförts i motionerna inte utgjorde skäl att då göra någon annan

bedömning än den riksdagen gjorde våren 1995. Utskottet avstyrkte sålunda

motionerna, och riksdagen följde utskottet.

I den nu aktuella motion 1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anförs

att utvecklingen, sedan riksdagen i maj 1995 avslog motioner om friköpsrätt

till historiska arrenden, tagit en oroväckande vändning. Övertygade om att

friköpsfrågan avförts från den politiska dagordningen har, anför motionärerna,

jordägarna på många håll chockhöjt arrendeavgifterna. I flera fall har dock

frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan godsägare och arrendatorer.

Domänverket och Svenska kyrkan som jordägare har visat en positiv inställning

till frivilliga avtal om friköp. Mot bakgrund härav anser motionärerna att

diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska arrenden

framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär att en arrendators

rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de återstående

arrendatorerna av historiska arrenden skulle, enligt motionärernas mening,

kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader och omkringliggande tomt.

Motionärerna anser att regeringen bör utreda hur många arrendatorer som har ett

verkligt intresse av att friköpa sina gårdar och vilka fall som kan anses

särskilt ömmande. På grundval av en sådan utredning bör ett lagförslag

utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som på detta sätt preciseras. I

motionen yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utskottet har nu samma principiella inställning i frågan om lagstiftning

angående friköp av historiska arrenden som åren 1995 och 1997, och de skäl som

utskottet därvid fört fram har alltjämt giltighet. Vad som anförts i den nu

aktuella motionen utgör, enligt utskottets mening, inte skäl för riksdagen att

frångå sina tidigare ställningstaganden. Det förhållandet att frivilliga

uppgörelser numera kommer till stånd i många fall och att antalet återstående

historiska arrenden minskat utgör snarast ytterligare skäl mot en

friköpslagstiftning. Ett av många argument som tidigare förts fram mot

lagstiftning är nämligen att det är endast ett begränsat antal personer som kan

ha intresse av åtgärden (se prop. 1994/95:155 s. 56). En begränsning av

friköpsrätten på sätt som föreslås i motionen löser inte heller, enligt

utskottets mening, de konflikter som föreligger i förhållande till

regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd. Beträffande vad som i motionen

anförts om höjningar av arrendeavgifterna vill utskottet erinra om att parterna

i ett arrendeförhållande alltid har möjlighet att påtala ändringar av villkoren

hos arrendenämnden.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L502.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande historiska arrenden

att riksdagen avslår motion 1997/98:L502.

res. (s, v, mp)

Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg

(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson

(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja

Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),

Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt

(c).

Reservation

Historiska arrenden

Bengt Kronblad (s), Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ?Utskottet har?

och slutar med ?motion 1997/98:L502? bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att vid historiska arrenden har det

värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats

genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska

uppoffringar som de gjort. Där arrendestället i generationer bebotts och

brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har, som 1990 års

arrendekommitté underströk, arrendatorerna och deras familjer fått mycket

starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället.

Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt svagare på jordägarsidan.

Enligt utskottets mening motiverar mot denna bakgrund det långvariga ansvaret

för arrendeställets brukande och utveckling att vid historiska arrenden den

nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till en

äganderätt.

På senare år har också frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan

godsägare och arrendatorer. Som framhålls i motion 1997/98:L502 innebär det

emellertid att diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska

arrenden framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär sålunda att

en arrendators rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de

återstående arrendatorerna av historiska arrenden skulle, i enlighet med vad

som föreslås i motionen, kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader

och omkringliggande tomt. Enligt utskottets mening skulle en lagstiftning om en

sådan mer begränsad friköpsrätt, med tanke på den historiska bakgrunden, inte

strida mot regeringsformens egendomsskydd. Utskottet vill i sammanhanget erinra

om att den nyligen beslutade lagen om kärnkraftens avveckling, som innebär att

regeringen får besluta att rätten att driva en kärnkraftsreaktor skall upphöra,

inte ansetts strida mot regeringsformens och Europakonventionens egendomsskydd

(prop. 1996/97:176, bet. NU5).

Mot den angivna bakgrunden bör, som anförs i motion L502, regeringen utreda

hur många arrendatorer som har ett verkligt intresse av att friköpa sina gårdar

och vilka fall som kan anses särskilt ömmande. På grundval av en sådan

utredning bör ett lagförslag utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som

på det viset preciseras. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till

motion L502 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande historiska arrenden

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L502 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.