Bet. 1997/98:SoU10

Socialutskottets betänkande

1997/98:SOU10

Vissa socialtjänstfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

SoU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om olika

socialtjänstfrågor. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har

fogats 14 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Motionerna

1997/98:So228 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utarbetande av nationell handlingsplan mot mobbning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning om mobbning.

1997/98:So407 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om precisering av socialtjänstlagens 35 §,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillämpning av självkostnadsprincipen vad gäller taxor som har

samband med myndighetsutövning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbud mot inkomstrelaterade och progressiva taxor bör införas i

kommunallagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att primärkommuner som handhar service och omvårdnadsverksamhet

årligen skall ge information om beräkning av självkostnader för olika

service/omvårdnadsslag.

1997/98:So430 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

11. att riksdagen beslutar att till 6 f § socialtjänstlagen lägga ?personligt

stöd?.

1997/98:So440 av Inger Davidson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett förtydligande av socialtjänstlagen när det gäller kommunens stöd

till anhörigvårdare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsen bör utarbeta riktlinjer för stöd till

anhörigvårdare.

1997/98:So602 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att använda arvsfondsmedlen

till att bevara kulturarvet.

1997/98:So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om socialbidragen som

generellt stöd i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riksnorm för socialbidragen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet

med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för kommunerna att

ersätta korttida socialbidrag med lån i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1997/98:So620 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa

effekterna av ändringarna i 6 § socialtjänstlagen.

1997/98:So633 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om socialbidrag för studerande

ungdomar under 21 år.

1997/98:So635 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda möjligheterna att

inrätta försöksregioner med samarbete kring socialjour.

1997/98:So636 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återigen ompröva

behovet av kvalitetsgaranti för den enskilde klienten genom att statligt

reglera socionomernas yrkesutövning.

1997/98:So648 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att den kommitté som skall komma med förslag till en ny

socialtjänstlag även ges i uppdrag att föreslå en samordning mellan

socialtjänstlagen och föräldrabalken.

1997/98:So656 av Göran Hägglund (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändringar av

gällande regler för att undanröja de problem som motionen tar upp.

1997/98:So658 av Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till frivilligcentraler

genom Stiftelsen Centrum för samhällsarbete och mobilisering (CESAM).

1997/98:So659 av Siri Dannaeus och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det

tillsätts en bred parlamentarisk aktionsgrupp för att stimulera företeelser,

som kan bidra till ett mer harmoniskt framtida samhälle.

1997/98:So664 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ändringar i socialtjänstlagen.

1997/98:So670 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstlagen och

funktionshindrades situation.

1997/98:So803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar komplettera 6 § socialtjänstlagen med en skrivning

om avlösning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:So805 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur höjningen av

barnbidraget ej skall kunna dras av från kommunalt socialbidrag i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1997/98:Sk734 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts under avsnittet Trygghet och normer.

1997/98:Sf256 av Marie Engström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning av hur barnfamiljer med inkomster under

socialbidragsnormen skall få bättre ekonomiska villkor, exempelvis barnbidrag,

enligt vad i motionen anförts om brister i transfereringssystemet.

1997/98:Kr510 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om spelberoende.

1997/98:Ub708 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kommunernas betydelse för studenters ekonomi.

1997/98:A455 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om socialtjänstlagen.

Utskottet

Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten

I motion So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivanden till

regeringen om vad som anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten (yrkande

1), om behovet av en utredning om socialbidragen som generellt stöd (yrkande 2)

och om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet (yrkande 3).

Motionärerna anser att socialtjänstlagen måste bygga på insikten att lagen är

ett komplement till de naturliga nätverk som skapas av familjen, bland vänner

och släkt, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det är i starka små

gemenskaper med närhet mellan människor som de sociala problemen lättast och

tidigt kan hanteras. En lag kan aldrig ersätta dessa naturliga nätverk. Rätt

utformad kan lagen dock utgöra ett stöd och en vägledning. Grunden för SoL

måste enligt motionärerna vara att aktivera i stället för att passivera och den

skall engagera och samla de naturliga nätverken kring varje person. Som alla

regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar samt

vara förutsebar. Enligt motionärerna har viktiga grundläggande värderingar om

vad som skall vara bärande i ett socialt väl fungerande samhälle fuskats bort.

Det svenska samhället har kommit att byggas efter principen att medborgarna via

skattsedeln skall kunna köpa sig fria från ansvar för sin egen och andras

situation. Den sociala ingenjörskonsten har lett till mängder av bidragssystem

med många gånger höga bidragsnivåer. Skattetrycket har begränsat den enskildes

möjligheter att själv klara sin ekonomi och sin livssituation. Motionärerna ser

det som ett egenvärde att hushållen kan leva på den egna lönen. Att vara

bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna ekonomiska

situationen. I stället har det blivit politiska beslut om höjda eller sänkta

bidrag som avgör hur den enskildes ekonomi ser ut. När sedan den offentliga

ekonomin sviktar blir de människor som förlitat sig på de offentliga systemen

lidande.

Motionärerna anser att den enskilde skall ha möjlighet att påverka sin

situation och ta ansvar för sitt liv. Samtidigt skall de som av olika orsaker

inte kan försörja sig eller av andra orsaker behöver stöd och hjälp

tillförsäkras detta. Staten har ett grundläggande ansvar för att skapa drägliga

levnadsvillkor för medborgarna. Ansvaret gäller dels människor med allvarliga

funktionshinder, sjukdomar eller annat som lett till ett permanent behov av

gemensam försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan försörja sig.

Statens grundläggande ansvar handlar också om att försäkra sig om att de som

behöver statens stöd blir så få som möjligt. De som kan och vill försörja sig

själva måste i detta sammanhang behandlas annorlunda än den lilla grupp

människor som kan behöva gemensamt stöd. Risken är annars att de som verkligen

behöver samhällets stöd blir utan. Vad som är ett mer individuellt ansvar och

vad som är en genuin gemensam förpliktelse måste bli tydligare. Enligt

motionärerna har högskattesamhället främst drabbat låginkomsttagarna. De får

behålla så litet av sina inkomster att de gjorts beroende av bidrag. Enligt

motionärerna skulle många av dagens socialbidragstagare ha sluppit bli beroende

av bidrag om skatterna vore lägre.

Vidare vill motionärerna slå fast att socialbidragen inte skall ses som en

generell socialförsäkring. I samband med hög arbetslöshet, utförsäkringar och

förändringar i de generella trygghetssystemen måste särskilt risken för

generalisering av det ekonomiska biståndet uppmärksammas. Regeringen måste

ingående analysera problemet kring generaliseringen av det ekonomiska biståndet

och återkomma till riksdagen.

Bakgrund och tidigare behandling

I samband med utskottets behandling av regeringens proposition 1996/97: 124

Ändring i socialtjänstlagen behandlades bl.a. en motion från Moderata

samlingspartiet med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella. I betänkande

1996/97:SoU18 ges under rubriken Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten (s.

12-17) en redogörelse av grundtankarna bakom socialtjänstreformen 1980, de

utvecklingstendenser i samhället som regeringen enligt propositionen anser vara

av betydelse för socialtjänstens framtida roll och uppgifter samt de

överväganden som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringarna i

SoL.

Utskottet avstyrkte samtliga motionsyrkanden under detta avsnitt med följande

motivering.

Socialtjänsten är en central del i samhällets välfärdssystem.

De övergripande målen och grundläggande värderingarna för samhällets

socialtjänst - demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet - anges i

socialtjänstlagens inledande paragraf. Enligt portalparagrafen skall

socialtjänsten, på demokratins och solidaritetens grund, främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva

deltagande i samhällslivet. Under hänsynstagande till människans ansvar för sin

och andras sociala situation skall socialtjänsten inriktas på att frigöra och

utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Socialtjänsten skall med andra

ord inte inriktas på att ta över den enskildes ansvar utan på att frigöra och

utveckla den enskildes egna resurser. Verksamheten skall vidare bygga på

respekt för människornas självbestämmande och integritet.

De övergripande målen utgör grunden för delmålen för de olika målgrupper och

verksamheter som anges i lagen.

Socialtjänstlagen ger enligt utskottet uttryck för en positiv tilltro till den

enskildes egen förmåga och vilja att påverka sin situation. I likhet med

regeringen anser utskottet att de övergripande målen och grundläggande

värderingarna för all verksamhet inom socialtjänsten skall ligga fast.

Portalparagrafen bör dock som regeringen föreslår kompletteras med en

bestämmelse som syftar till att stärka barnens ställning inom socialtjänsten.

Denna fråga behandlas närmare i ett särskilt avsnitt i betänkandet.

Enligt utskottets mening finns det i dag inte heller något skäl att göra avsteg

från de principer som enligt förarbetena till socialtjänstlagen skall vara

vägledande för det individinriktade arbetet inom socialtjänsten. En vägledande

princip är att verksamheten skall präglas av en helhetssyn i stället för

symtomtänkande. Detta innebär bl.a. att en enskilds eller en grupps sociala

situation och de problem han eller gruppen har skall ses i förhållande till

hela den sociala miljön. Inte bara familjen och närmiljön hör hit utan också

den enskildes förhållanden i vidare mening. Det rör bl.a. frågor om möjlighet

att få arbete och bostad och att undvika utslagning, segregation och fattigdom.

Helhetssynen förutsätter ett samarbete över sektorsgränserna.

Frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av

enskilda ärenden. Detta innebär att den enskilde själv får bestämma om han

eller hon skall ta emot erbjudanden om en viss social tjänst. Det är den

enskilde som gör valet dock inom ramen för befintliga resurser. Frivillighet

och självbestämmande innebär inte att socialtjänsten skall vara kravlös. Till

socialtjänstens uppgifter hör att på olika sätt försöka motivera den enskilde

för en viss insats.

Andra vägledande principer inom socialtjänsten är att stöd- och hjälpinsatser

skall ?normaliseras? så att människor inte känner sig stämplade eller utpekade,

att insatser i hemmet går före vård utanför hemmet och att vården skall

anordnas så nära hemmet som möjligt utan att flexibiliteten går förlorad.

Insatserna måste anpassas till den enskildes aktuella förutsättningar och

behov, vilket betyder att socialtjänsten måste förfoga över ett brett register

av handlingsalternativ när det gäller individuellt inriktade insatser.

Som anförs i propositionen finns det inte anledning att misstro människors

vilja och förmåga att aktivt förändra sin situation och utvecklas enligt sina

förutsättningar om möjligheter erbjuds och erforderligt stöd från samhällets

sida tillhandahålls. Det grundläggande synsättet för socialtjänsten bör därför

förbli oförändrat. Utskottet delar regeringens uppfattning att medlen för att

uppnå målen i socialtjänstlagen kan behöva omprövas. Den ökade arbetslösheten

och tendenserna till ökade klyftor i samhället ställer t.ex. allt större krav

på aktiva insatser från socialtjänstens sida för att verka för människors

ekonomiska och sociala trygghet. Arbetslösheten, de neddragna kommunala

resurserna, förändringarna i socialförsäkringssystemen och en omfattande

systemkritik mot välfärdspolitikens grundvalar är några av de nya

förutsättningar som präglar socialtjänstens verklighet i dag. Resurserna för

att ge stöd och hjälp är mer begränsade än tidigare. Det är nödvändigt att

hitta praktiska vägar att skapa största möjliga effektivitet i det sociala

arbetet.

När det gäller målen för arbetet med vissa grupper i samhället skall

socialtjänsten även i framtiden verka för att barn och ungdomar växer upp under

trygga och goda förhållanden, att äldre människor kan leva och bo

självständigt, att människor med funktionshinder kan delta i samhällets

gemenskap och leva som andra, att människor som missbrukar alkohol eller andra

beroendeframkallande medel kommer ifrån sitt beroende och att människor som

saknar medel till sitt uppehälle får möjlighet att klara sin försörjning.

I likhet med regeringen anser utskottet att det är angeläget att

socialtjänstens arbete mer än tidigare inriktas på att verka med barnens bästa

för ögonen. De anhörigas insatser inom vård och omsorg har alltmer kommit att

uppmärksammas. Socialtjänsten bör därför underlätta för närstående som vårdar

äldre, långvarigt sjuka eller handikappade. Detta kan också i högre grad

möjliggöra ökad valfrihet och kontinuitet i omsorgen. Socialtjänsten bör också

i högre utsträckning stödja frivilligt socialt arbete. Ökad samverkan mellan

socialtjänsten och andra samhälleliga verksamheter är något som lyfts fram som

särskilt angeläget i propositionen. Utskottet, som menar att det finns ett

stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att

bättre kunna tillgodose människors behov av stödåtgärder och förhindra att

människor hamnar i en rundgång mellan de olika välfärdssystemen, delar denna

inställning. Individens problem och behov får inte snävt betraktas endast ur

den egna myndighetens perspektiv, vilket under en lång tid präglat delar av den

offentliga sektorn. En helhetssyn skall som tidigare anförts prägla arbetet

inom socialtjänsten.

Socialbidragets syfte är inte att fungera som en långsiktig försörjningskälla

utan skall vara samhällets sista försörjningsstöd och träda in när i princip

alla andra möjligheter uttömts. Under 1990-talet har andelen

socialbidragstagare kraftigt ökat och fler har blivit beroende av socialbidrag

för sin försörjning under allt längre tid till följd av bl.a. den höga

arbetslösheten och de nödvändiga besparingarna inom välfärdssystemen. Utskottet

delar regeringens inställning att socialbidraget måste återgå till att vara ett

sista skyddsnät för tillfälliga ekonomiska behov och annat stöd.

Utskottet är därför mycket positivt till att regeringen avser att tillsätta

en ny utredning som bl.a. skall få till uppgift att granska samspelet mellan

socialbidraget och förändringarna i de statliga bidrags- och

försäkringssystemen nu och i framtiden. Detta är helt nödvändigt eftersom

förändringarna i de generella trygghetssystemen i viss mån givit socialtjänsten

en roll som allmän inkomstgarant. Den ekonomiska krisen har också visat på

svårigheter i finansieringen av socialtjänsten. Utredningen skall därför även

granska socialtjänstens finansiering och möjligheterna att få långsiktig

stabilitet i resurserna på omsorgsområdet så att höjda socialbidragskostnader

till följd av besparingar i socialförsäkringssystemen inte tränger undan

resurserna för äldre-, handikapp- och barnomsorgen. Det finns vissa grupper som

det enligt utskottet borde vara möjligt att finna andra stödformer för än

socialbidrag, t.ex. arbetslösa med en svag förankring på arbetsmarknaden och

vissa pensionärsgrupper som inte är berättigade till svensk eller utländsk

pension.

Utskottet anser att orsakerna till ökade socialbidragskostnader skall angripas

- inte socialbidragstagarna. Människor som behöver socialbidrag har rätt att

bemötas med respekt och utan förutfattade meningar. Utskottet anser inte att

det finns skäl att misstro socialbidragstagarnas vilja att klara sig själva,

särskilt inte i tider av hög arbetslöshet och olika socialpolitiska

sparåtgärder. Obestridligt är dock att utredningar om behovet av socialbidrag

måste innefatta vissa krav och kontrollmoment men det får inte kännas

förnedrande att ansöka om socialbidrag. Utskottet anser att de tendenser till

ökade klyftor i samhället mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa,

mellan dem som kan försörja sig själva och dem som behöver samhällets hjälp och

mellan svenskar och invandrare måste motverkas på alla sätt. Att bekämpa

arbetslösheten förblir därför som regeringen anför det viktigaste målet också

för det socialpolitiska området.

Den höga arbetslösheten har kommit att förändra socialtjänstens arbete i

riktning mot att bli en arbetsmarknadsförberedande verksamhet för främst

ungdomar, invandrare och ensamstående föräldrar. Det är därför välkommet att

den nya utredningen även skall se över behovet av att anpassa socialtjänstlagen

efter de nya förutsättningarna på arbetsmarknaden.

I propositionen betonas vikten av att socialtjänsten bistår den enskilde med

aktiva insatser som skall syfta till att hjälpa den enskilde att på kort eller

lång sikt klara sin försörjning utan socialbidrag. I lagförslaget finns också

ett förtydligande av den enskildes eget ansvar för att göra vad han eller hon

kan för att bli självförsörjande. Utskottet återkommer i det följande till

detta förslag samt till förslag om att precisera socialtjänstlagens regler om

rätten till bistånd. Även övriga kompletteringar av nuvarande lagstiftning som

regeringen föreslår behandlas i det följande.

Andra uppgifter för den kommande utredningen är att ytterligare granska

avgränsningen mellan rättighets- och skyldighetslagstiftning i SoL samt att

analysera rättssäkerhetsaspekterna och kostnadskonsekvenserna för kommunerna

när det gäller förvaltningsbesvär. Även lagens struktur och konstruktion skall

ses över. Utskottet instämmer häri och delar också uppfattningen att det är

angeläget att tillsynen över socialtjänsten effektiviseras och att utredningen

får till uppgift att lämna förslag härom.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 264).

Regeringen har den 25 september 1997 beslutat om direktiv (1997:109) för

översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens

uppgifter. Utredaren skall analysera och lämna förslag som bl.a. berör

sambandet mellan socialbidraget och övriga trygghetssystem, lagens konstruktion

och struktur, socialtjänstens finansiering, socialtjänstens uppgift att främst

bistå vid tillfälliga sociala eller ekonomiska problem samt formerna för

tillsynen över socialtjänsten. Även begreppet skälig levnadsnivå skall

analyseras.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyker motion So615 (m)

yrkandena 1-3.

Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen

I motion So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförts i motionen om en riksnorm för socialbidragen

(yrkande 4). Enligt motionärernas mening skall socialbidragets storlek avgöras

av de enskilda kommunerna. Detta ligger också i linje med att beslut bör fattas

på en nivå så nära människorna som möjligt. Andra skäl till att låta kommunerna

fastställa normnivån är bl.a. att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda

grupper skiljer sig mellan olika delar av landet och att de enskilda kommunerna

har bäst kännedom om de lokala förhållandena. Ett ytterligare skäl är att

socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det ekonomiska

biståndet endast utgör en del. Med en riksnorm finns en risk att det går

slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas

mot andra åtgärder som kan vara lämpliga. I grunden handlar frågan om riksnorm

eller ej om tilltron till det kommunala självstyret. Skall kommunerna stå för

finansieringen av biståndet bör de också bestämma nivån på detsamma.

I motionen yrkas också att regeringen skall återkomma med förslag dels om att

komplettera socialtjänstlagen med en bestämmelse om villkorat bistånd (yrkande

5), dels om att införa en möjlighet för kommunerna att ersätta korttida

socialbidrag med lån (yrkande 6). Motionärerna anser att socialtjänsten även i

andra fall än som gäller ungdomar upp till 25 år måste ges möjlighet att ställa

krav på motprestationer från den som tar emot bistånd. Vidare bör kommunerna få

möjlighet att utforma bidragen som lån till personer som hamnar i tillfälligt

ekonomiskt trångmål, dvs. till personer som behöver hjälp endast under en

kortare period.

I motion So670 av Sonja Fransson (s) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om socialtjänstlagen och de funktionshindrades situation.

Socialtjänstlagens bestämmelser om försörjningsstöd som skall träda i kraft den

1 januari 1998 kommer enligt motionären att drabba funktionshindrade på ett

icke önskvärt sätt. Höga kostnader till följd av funktionshinder kommer enligt

motionären inte att ge rätt till försörjningsstöd utan det blir upp till

kommunerna att i varje enskilt fall besluta om bistånd skall utgå till sådana

kostnader. Som exempel anges att en person med funktionshinder som är beroende

av en bostad som är dyrare än vad en låginkomsttagare på orten normalt har

möjlighet att kosta på sig inte har rätt till s.k. försörjningsstöd för en

sådan fördyring. En person med handikappanpassad bil kan tvingas att sälja

bilen. Andra exempel på merkostnader som för en enskild kan vara betydande är

ledarhund. Motionären anser att resultatet av den nya socialtjänstutredningen,

som bl.a. skall analysera för- och nackdelar med blandningen av rättigheter för

den enskilde och skyldigheter för kommuner, bör avvaktas innan de genomgripande

förändringarna träder i kraft.

I motion So620 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett tillkännagivande

om att regeringen skall följa effekterna av ändringarna i 6 §

socialtjänstlagen. Enligt motionären är det angeläget att följa ändringarna av

biståndsparagraferna i SoL. Det får inte bli så att en funktionshindrad som med

samhälleligt stöd har en handikappanpassad bil vägras tillfälligt bistånd och i

stället uppmanas att sälja bilen.

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkande 1996/97:SoU18 tillstyrkte utskottet regeringens förslag i

proposition 1996/97:124 om att komplettera 6 § SoL med bestämmelser som

preciserar rätten till bl.a. försörjningsstöd. I likhet med regeringen ansåg

utskottet att det finns behov av en mer preciserad socialbidragsnorm. Utskottet

fann det angeläget att det råder en överensstämmelse mellan kommunerna vad

gäller socialbidragsnormernas konstruktion och innehåll. För den enskilde är

det också av stor betydelse att det finns klara riktlinjer för vilka

levnadskostnader som skall täckas genom biståndet.

Utskottet ställde sig bakom förslaget om att försörjningsstödet skall delas

upp i en schabloniserad del som skall beräknas enligt en för hela riket

gällande riksnorm samt i en del som avser rätt till ersättning för skäliga

kostnader för ett antal andra behovsposter (6 b §). Nivån på den

schabloniserade delen av försörjningsstödet skall fastställas av regeringen.

Riksnormen skall täcka hushållens normala kostnader för livsmedel, kläder,

skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror samt dagstidning,

telefon och TV-licens. I försörjningsstödet, men utanför den s.k. riksnormen,

ingår också kostnader för boende, hushållsel, hemförsäkring, arbetsresor,

läkarvård, akut tandvård, glasögon, avgifter till fackförening och a-kassa.

Sådana kostnader skall behovsprövas utifrån den kostnad som kan beräknas

uppkomma under den period hjälp behövs och utifrån vad som är skäligt i det

enskilda fallet. Vid skälighetsbedömningen bör en jämförelse göras mellan den

enskildes kostnader och en låginkomsttagares.

Vidare delade utskottet regeringens inställning att det är rimligt att

riksnormen skall kunna frångås och bistånd lämnas med högre eller lägre belopp

om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet. Exempel på fall när

biståndet kan beräknas till en högre nivå är enligt propositionen när en

sökande av medicinska skäl har behov av särskild kost som är dyrare än vanlig

kost. Ett annat fall kan vara om en person på grund av rörelsehinder eller

andra skäl har svårigheter att upprätthålla kontakter med andra. Nivån kan då

behöva höjas för att täcka extra utgifter för telefon och tidningar om dessa

utgifter inte täcks av annat särskilt stöd, t.ex. handikappersättning.

Beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Utskottet ansåg också att socialnämnden skall ha möjlighet (men inte en

skyldighet) att utge annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd (6 g §). Det kan

t.ex. gälla kostnader för flyttning, möbler, husgeråd, skuldsanering, mer

omfattande tandvårdsbehandling, rekreations- och semesterresor. Utskottet

delade därvid regeringens uppfattning att utrymme måste skapas för lokala

kommunala bedömningar och att kommunen i varje enskilt fall får bestämma om

bistånd skall utgå till sådana ändamål. Beslut om ekonomiskt bistånd till andra

ändamål än försörjning får ske genom kommunalbesvär. Detta innebär att något

annat beslut inte får sättas i det överklagade beslutets ställe.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att förslagen i dessa delar utgjorde en

bra avvägning mellan kommunens självbestämmande och den enskildes behov av

trygghet att få vissa grundläggande behov tillgodosedda när andra möjligheter

inte står till buds. Motionsyrkanden bl.a. om avslag på förslaget om riksnorm

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:264). Ändringarna i

socialtjänstlagen avseende rätten till bistånd träder i kraft den 1 januari

1998.

I samma betänkande tillstyrkte utskottet regeringens förslag om att ge

socialtjänsten möjlighet att ställa krav på yngre personer som uppbär

försörjningsstöd att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet

som utvecklar den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själva (6

c- 6 e §§). Utskottet tillstyrkte också ändringar i SoL i förtydligande syfte

när det gäller socialtjänstens skyldighet att i högre utsträckning bistå med

aktiva åtgärder och den enskildes eget ansvar att göra vad han eller hon kan

för att bli självförsörjande.

Motionsyrkanden om att socialtjänstens rätt att ställa krav i samband med

biståndsprövningen även skall omfatta krav på att t.ex. en missbrukare skall

delta i ett visst rehabiliteringsprogram eller att lagregler införs som utöver

vad som följer av 6 c-6 e §§ vidgar möjligheterna att ställa krav på den

enskilde när han eller hon ansöker om bistånd avstyrktes av utskottet. Detta

blev också riksdagens beslut.

Utskottets bedömning

Riksdagen har nyligen beslutat att komplettera 6 § SoL med bl.a. en bestämmelse

som preciserar rätten till försörjningsstöd och som innebär att

försörjningsstödet delas upp i en schabloniserad del som skall beräknas enligt

en för hela riket gällande riksnorm samt i en del som avser rätt till

ersättning för skäliga kostnader för ett antal andra behovsposter (6 b § SoL).

Utskottet anser inte att riksdagen bör frångå sitt tidigare ställningstagande i

denna fråga. Som tidigare nämnts kommer frågan om socialtjänstens finansiering

att behandlas av utredningen om översyn av socialtjänsten. Motion So615 (m)

yrkande 4 avstyrks. Utskottet vidhåller också sin tidigare inställning när det

gäller frågan om s.k. villkorat bistånd och avstyrker därmed yrkande 5 i motion

So615 (m).

Enligt 33 § SoL får socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde

har erhållit för sin försörjning om det har lämnats som förskott på en förmån

eller ersättning till den som är indragen i arbetskonflikt eller (fr.o.m. den 1

januari 1998) till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte

kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster eller

tillgångar. Kompletteringen avser bl.a. de fall då det uppstått felaktigheter i

tekniska system för löneutbetalningar och banktransaktioner. Annat ekonomiskt

stöd än försörjningsstöd enligt 6 b § får återkrävas om det har getts under

villkor om återbetalning. Bistånd till försörjning kan också utges med lägre

norm i de fall en sökande bedöms ha behov av bistånd endast under en kortare

tid. Utskottet finner mot denna bakgrund ingen anledning att föreslå en sådan

ändring i socialtjänstlagen som yrkas i motion So615 (m) yrkande 6. Yrkandet

avstyrks.

I motion So670 riktas kritik mot att rätten till försörjningsstöd begränsats

till vissa i lagen angivna behov och att ekonomiskt bistånd till övriga behov

blir ett frivilligt åtagande för kommunerna. Motionären befarar att detta

kommer att drabba funktionshindrade på ett icke önskvärt sätt. Utskottet vill

erinra om att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig

levnadsnivå och att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes

resurser att leva ett självständigt liv. Detta gäller oavsett om bistånd utgår

med stöd av 6 b eller 6 g. Ambitionsnivån skall således vara oförändrad även om

kommunerna ges en större frihet att bestämma om delar av biståndet. Utskottet

är inte nu berett att ta något initiativ med anledning av motionen. Utskottet

anser dock att det är angeläget att regeringen följer effekterna av ändringarna

i socialtjänstlagen när det gäller rätten till bistånd och återkommer till

riksdagen om det behövs. Utskottet utgår från att detta sker utan något

tillkännagivande härom från riksdagen. Motionerna So620 (m) och So670 (s)

avstyrks därmed.

Annat bistånd, m.m.

I motion So430 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen beslutar att

6 f § SoL skall kompletteras med ?personligt stöd? (yrkande 11). Motionärerna

är kritiska till de nyligen beslutade ändringarna i socialtjänstlagen som

innebär att avlösning och personligt stöd till funktionshindrade och deras

familjer skall ligga utanför rätten till bistånd. 6 f § som reglerar rätten

till annat bistånd än försörjningsstöd bör därför kompletteras att omfatta även

personligt stöd.

I motion So803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar att

komplettera 6 f § SoL med en bestämmelse om avlösarservice (yrkande 6).

Motionären anser att rätten till avlösarservice för en person som har en

funktionshindrad anhörig skall återinföras i socialtjänstlagen.

I motion So440 av Inger Davidson (kd) hemställs om ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om ett förtydligande i socialtjänstlagen

när det gäller kommunens stöd till anhörigvårdare (yrkande 1) och behovet av

riktlinjer för stöd till anhörigvårdare (yrkande 2). Motionären anser att ett

förtydligande behövs när det gäller kommunens ansvar för anhörigstöd enligt

socialtjänstlagen. Vidare bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att fastställa

speciella föreskrifter för hur stödet skall utformas. Enligt motionären bör en

uppsökande verksamhet komma till stånd i de kommuner som saknar sådan.

Omfattningen av avlastningen och övriga insatser bör läggas fast och

garanteras.

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkande 1996/97:SoU18 tillstyrkte utskottet regeringens förslag att rätten

till annat bistånd än försörjningsstöd skall omfatta färdtjänst, hjälp i hemmet

(hemtjänst) och särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller

bostad med särskild service för funktionshindrade (6 f §). Dessa slags insatser

utgjorde enligt utskottets mening grundläggande delar av den kommunala äldre-

och handikappomsorgen. (Riksdagen har därefter beslutat om en ny lag om

färdtjänst, prop. 1996/97:115, bet. 1997/98:TU3, rskr. 1997/98:10). Lagen som

träder i kraft den 1 januari 1998 ersätter socialtjänstlagens bestämmelser om

färdtjänst.)

Utskottet delade också regeringens inställning att kommunen skall ha rätt

(men inte en skyldighet) att utge annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd

eller bistånd i form av olika stöd, vård och behandlingsinsatser som inte

omfattas av 6 f § (och som inte är hälso- och sjukvård) om det finns skäl för

det (6 g §). Enligt nuvarande ordning kan beslut om bistånd som prövas enligt 6

§ SoL överklagas genom förvaltningsbesvär, således även sådant bistånd som

fr.o.m. den 1 januari 1998 skall rymmas under 6 g §. Efter årsskiftet kommer

beslut om annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd eller om bistånd i form av

sådana stöd, vård och behandlingsinsatser som ligger utanför 6 f § inte att

kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta innebär att den

förvaltningsdomstol som skall pröva det överklagade beslutet inte kan pröva

skäligheten i det enskilda fallet eller sätta ett helt eller delvis nytt beslut

i det överklagade beslutets ställe. Överklagande får i stället ske genom

kommunalbesvär, dvs. enligt den ordning som anges för laglighetsprövning i 10

kap. kommunallagen.

I betänkandet behandlades också motionsyrkanden om att annat bistånd enligt 6

f § SoL skall kompletteras att omfatta även rätt till avlösning, ledsagning och

personligt stöd. Utskottet gjorde följande bedömning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att kommunerna bör ges större utrymme

än i dag att besluta hur den enskildes behov av stöd, vård eller behandling

skall tillgodoses. Kommunerna har kostnadsansvaret och goda möjligheter att

utforma insatserna efter individuella behov och lokala förutsättningar. Många i

behov av avlösning och ledsagning och liknande stödinsatser känner stor oro

inför regeringens förslag att lägga dessa insatser utanför rätten till bistånd

och därmed inskränka möjligheten till prövning av kommunala beslut i domstol.

Utskottet har full förståelse för detta men utgår liksom regeringen från att

den enskilde även fortsättningsvis kommer att få behovet av stöd, vård eller

behandling tillgodosett av socialnämnden, även om han inte har möjlighet att få

beslutet omprövat genom förvaltningsbesvär. Regeringens förslag innebär inte

att kommunernas ansvar enligt 10 § SoL eller enligt bestämmelserna om omsorger

om äldre människor och människor med funktionshinder i 19-21 §§ minskar.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det i propositionen föreslås

ett tillägg i 5 § SoL som stadgar att socialnämnden genom stöd och avlösning

bör underlätta för dem som vårdar närstående. Nämndens insatser skall vidare

enligt 9 § SoL utformas och genomföras i samråd med den enskilde. Utskottet

vill även betona att begreppet skälig levnadsnivå kvarstår i lagen och att

någon ändrad tolkning av dess innebörd inte är avsedd vad gäller insatsernas

kvalitet och omfattning. I hemtjänsten kan för övrigt ingå vissa inslag av

avlösning och ledsagning.

Motionerna avstyrktes. Riksdagen som följde utskottet antog 6 b och 6 g §§ SoL

och avslog motionsyrkandena (rskr. 264). Lagändringarna (med undantag av

färdtjänst) träder i kraft den 1 januari 1998.

Utskottet delade också regeringens inställning att det är viktigt att

synliggöra behovet av och utveckla stödet till dem som vårdar närstående. Det

är enligt utskottets mening angeläget att de anhörigas ofta mycket påfrestande

situation förbättras. Utskottet såg därför positivt på förslaget att införa en

bestämmelse i 5 § SoL om att socialnämnderna genom stöd och avlösning bör

underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre

eller som har funktionshinder. Utskottet hade inte något att invända mot att

stödet till anhöriga blir en frivillig verksamhet för kommunerna och att

kommunerna får ett avgörande i hur insatserna utformas. Genom den nya

bestämmelsen markeras dock vikten av socialtjänstens ansvar. Utskottet betonade

att tidiga och förebyggande insatser, ett förbättrat och utvecklat innehåll i

olika stödinsatser och en medveten strategi för att organisera stödet är

viktiga förutsättningar för att syftet med bestämmelsen skall kunna uppnås.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker bifall till

motionerna So430 (kd) yrkande 11, So803 (m) yrkande 6 och So440 (kd) yrkandena

1 och 2.

Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd

I motion So633 av Martin Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om socialbidrag för studerande ungdomar under 21 år. Motionären anser

att ungdomar under 21 år som fortfarande studerar skall ha en ovillkorlig rätt

till socialbidrag för att fortsätta sina studier i de fall deras föräldrar

vägrar att ta ansvar för den unges försörjning. Endera bör socialtjänstlagen

ändras eller en möjlighet införas för socialnämnden att kräva föräldrarna på

ett belopp motsvarande det som socialnämnden utbetalat.

I motion Ub708 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om vad som anförts om kommunernas betydelse för studenters ekonomi (yrkande 3).

De största ekonomiska orättvisor som finns för studerande i dag beror ofta på

skillnaden i praxis mellan olika kommuner när det gäller möjligheten att

erhålla socialbidrag under sommarferierna.

I motion So656 av Göran Hägglund (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet av

att ändra gällande regler för att undanröja de problem som tas upp i motionen.

Motionären anser det oacceptabelt att vissa kommuner nekat biståndssökande

socialbidrag med hänvisning till att den biståndssökande har tillgångar i form

av pensionssparande. Med hänsyn till att det avdragsgilla sparandet är bundet

till dess personen i fråga uppnått 55 års ålder är det enligt motionären fel

att neka socialbidrag med hänvisning till att personen har medel som han i

praktiken inte kan komma åt. Åtgärder behövs för att komma till rätta med detta

missförhållande, anser motionären.

I motion So805 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs om att regeringen skall

återkomma med förslag som innebär att höjningen av barnbidraget inte skall

räknas som inkomst och därmed kunna reducera socialbidraget (yrkande 1).

I motion Sf256 av Marie Engström m.fl. (v) hemställs om en utredning av hur

barnfamiljer med inkomster under socialbidragsnormen skall få bättre ekonomiska

villkor. Motionärerna är positiva till den föreslagna höjningen av barnbidraget

men anser att denna höjning även skall komma de barnfamiljer till del som är

beroende av socialbidrag för sin försörjning. Med dagens regelsystem betyder

ett höjt barnbidrag samtidigt ett sänkt socialbidrag. Om den uttalade politiska

inriktningen är att stärka barnfamiljernas ekonomi, är det enligt motionärerna

svårt att förklara varför inte familjer i de allra lägsta inkomstklasserna

skall omfattas av förbättringen. Det är angeläget att en översyn av dessa

brister i transfereringssystemen kommer till stånd.

I motion So648 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkas att den nya

socialtjänstkommittén skall ges i uppdrag att lämna förslag till samordning

mellan socialtjänstlagen och föräldrabalken. Enligt motionären råder en

diskrepans mellan socialtjänstlagen och föräldrabalken. Enligt föräldrabalken

upphör föräldrarnas underhållsskyldighet när barnet fyller 18 år.

Underhållsskyldigheten utsträcks dock om barnet går i skolan dock längst till

dess barnet fyller 21 år. Motionärerna anser det oacceptabelt att vissa

kommuner tillämpar en samboendenorm för livsmedel, kläder, hygienartiklar och

fritid för hemmaboende ungdomar över 18 år. Föräldrar och barn, för vilka

underhållsskyldigheten upphört, bör betraktas som enskilda individer vid

bestämmande av socialbidrag för sådana poster.

Bakgrund, m.m.

För att en sökande skall ha rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen gäller

att denne har ett faktiskt behov och att biståndet inte kan tillgodoses på

annat sätt, t.ex. genom arbete eller viss utbildning, genom

socialförsäkringsförmåner, genom föräldrars underhållsskyldighet, att behovet

kan tillgodoses av annan huvudman eller genom att den sökande använder egna

realiserbara inkomster.

Kommunen har enligt 3 § SoL det yttersta ansvaret för att den enskilde får det

stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Avsikten med bestämmelsen är

enligt lagens förarbeten inte att kommunen skall träda i en annan huvudmans

ställe, dvs. det yttersta ansvaret innebär inte någon inskränkning i det ansvar

som åvilar annan huvudman.

Enligt föräldrabalken (7 kap. 1 §) skall föräldrarna svara för underhåll åt

barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas

samlade ekonomiska förmåga. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller

arton år. Går barnet i skolan vid denna tidpunkt eller återupptas skolgången

innan barnet fyller 19 år, är föräldrarna underhållsskyldiga så länge

skolgången pågår dock längst till dess barnet fyller 21 år. Till skolgång

räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan eller annan jämförbar

grundutbildning.

Förutom att en förälder som inte har vårdnaden om barnet och inte heller bor

tillsammans med barnet är skyldig att betala underhållsbidrag kan även

föräldrar som har vårdnaden om ett barn av tingsrätten åläggas att betala

underhåll om de försummar sin skyldighet att ansvara för barnet (FB 7 kap. 2

och 6 §§).

Socialnämnden skall enligt 12 § SoL bl.a. verka för att barn och ungdomar

växer upp under trygga och goda förhållanden och i nära samarbete med hemmen

främja en gynnsam fysisk och psykisk utveckling hos barn och ungdom.

Ungdomar som har fyllt 15 år har rätt att själva söka bistånd enligt

socialtjänstlagen (56 § SoL). Vid behovsprövningen tas dock vanligtvis hänsyn

till hela familjens ekonomiska situation.

Enligt Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4 måste socialtjänsten kunna

ingripa med ekonomisk hjälp även till en ung person vars försörjning åvilar

vårdnadshavaren när inga andra möjligheter står till buds.

Huvudregeln när det gäller vuxna studerande är att de skall kunna försörja sig

själva genom de stödformer som finns inom studiemedelssystemet. I

socialstyrelsens Allmänna råd, 1992:4, sägs att bistånd bör kunna utgå till

studerande i vissa akuta situationer. Som exempel anges studerande som uppbär

studiemedel under terminerna men är arbetslösa under sommarferierna. Det krävs

dock att den biståndssökande stått till arbetsmarknadens förfogande, dvs. sökt

feriearbete. Genom den lagändring som riksdagen nyligen beslutat om kommer

kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1998 att kunna kräva att ungdomar under 25 år

som uppbär försörjningsstöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande

verksamhet. Åtgärderna för studerande får dock utformas med hänsyn till att

bistånd i första hand söks därför att andra alternativ, t.ex. feriearbete

saknas.

Som ovan nämnts är en grundläggande princip för rätt till bistånd att behovet

inte kan tillgodoses på annat sätt. Finns t.ex. kontanter eller realiserbara

tillgångar skall dessa användas för försörjningen. Socialministern har i svar

på fråga i riksdagen angående socialbidrag och pensionssparande anfört att det

krävs synnerliga skäl för att få tillgång till pensionssparade medel och att

pengarna skall bidra till en varaktig hjälp ur ekonomiska svårigheter. Huruvida

reglerna för att bryta ett privat pensionssparande är alltför stränga ansåg sig

socialministern inte kunna uttala sig om. Hon ansåg också att det var för

tidigt att uttala sig om det eventuellt kunde finnas behov av att göra

ändringar i socialtjänstlagen. Det kan dock finnas skäl att närmare följa

frågan. Skulle det visa sig att det behövs förtydligande eller preciseringar av

gällande bestämmelser är socialministern beredd att återkomma med förslag om

ändringar.

Vid beräkning av socialbidrag läggs normalt normbeloppet för de familjer som

ingår i hushållet ihop till ett bruttobehov. Därefter dras familjens alla

inkomster från denna summa varefter familjens nettobehov täcks genom

socialbidrag. Lön eller annan inkomst efter skatt skall avräknas. Detta innebär

att även sjukpenning, föräldrapenning och eventuell pension avräknas, liksom

andra inkomster t.ex. räntor, arvoden, underhållsbidrag och bidragsförskott.

Barnbidrag, flerbarnstillägg och studiebidrag räknas också som inkomst och

avräknas från bruttobehovet. Handikappersättning är ersättning för de

merkostnader som följer av vissa mer långvariga handikapp. Sådan ersättning

reducerar inte socialbidraget. (Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4).

Utskottets bedömning

Utskottet anser att motion So633 (s) i allt väsentligt är tillgodosedd genom

föräldrabalkens regler om föräldrars underhållsskyldighet samt

socialtjänstlagens bestämmelser om bl.a. kommunens yttersta ansvar för att den

enskilde får det stöd och den hjälp han eller hon behöver när inga andra

möjligheter står till buds och allmänna skyldigheter som åligger socialnämnden

när det gäller barn och ungdomar. Motionen avstyrks. Mot bakgrund av vad som

gäller beträffande ekonomiskt bistånd till vuxna studerande finner utskottet

inte skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion Ub708

(v) yrkande 3. Motionen avstyrks.

Barnfamiljernas ekonomiska situation kommer att förbättras genom att

barnbidragen och ersättningsnivån i föräldraförsäkringen höjs och flerbarns-

tilläggen utökas fr.o.m. den 1 januari 1998. Därigenom kommer också behovet av

ekonomiskt bistånd till försörjningen i form av socialbidrag att minska för de

barnfamiljer som i dag är beroende av socialbidrag och andra familjer kan

undvika att hamna i ett sådant beroende. På samma sätt minskar behovet av

socialbidrag om lön eller andra bidrag höjs. Att slippa vara beroende av

socialbidrag för försörjningen eller att minska detta behov har enligt

utskottet ett värde i sig. Utskottet vill också, som tidigare anförts,

framhålla att socialbidragets syfte inte är att fungera som en långsiktig

försörjningskälla. Socialbidraget skall vara det yttersta skyddsnätet och träda

in när enskilda och familjer av olika skäl inte kan klara sin försörjning på

annat sätt eller då lön och andra inkomster, t. ex. olika statliga bidrag och

socialförsäkringsförmåner, inte räcker till, dvs. vid tillfälliga ekonomiska

behov när i princip alla andra möjligheter uttömts. Utskottet delar

motionärernas oro för de barnfamiljer som uppbär socialbidrag och som inte får

sina inkomster ändrade trots att barnbidraget höjs. En lösning på problemen är

dock inte att föreslå en förändring av vilka inkomster som skall beaktas vid

bestämmandet av socialbidraget eller att i övrigt ändra socialtjänstlagens

bestämmelser om försörjningsstöd. I stället krävs fortsatta ansträngningar för

att hindra att människor hamnar i socialbidragsberoende och då främst att

förbättra situationen på arbetsmarknaden. Genom att bekämpa arbetslösheten

motverkas tendenserna till ökade klyftor i samhället mellan dem som har arbete

och dem som är arbetslösa, mellan dem som kan försörja sig själva och dem som

behöver samhällets stöd. Det finns även skäl att erinra om att lägre

socialbidragskostnader också innebär att kommunerna får ökade resurser för

insatser för barn, äldre och personer med funktionshinder. Den nyligen

tillsatta utredningen för översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen

skall enligt direktiven (1997:109) bl.a. analysera sambandet mellan

socialbidraget och övriga trygghetssystem samt överväga hur systemen bättre

skall kunna samverka i förhållande till varandra. Med det sagda avstyrker

utskottet motionerna So805 (mp) yrkande 1 och Sf256 (v).

En grundläggande princip för rätt till bistånd är att behovet inte kan

tillgodoses på annat sätt. Finns t.ex. kontanter eller realiserbara tillgångar

i form av t.ex. banktillgodohavanden, aktier och obligationer skall dessa i

första hand användas för försörjningen. Det skall således vara fråga om

tillgångar som är tillgängliga för den enskilde. Utskottet är inte berett att

nu ta något initiativ när det gäller frågan om individuellt pensionssparande

skall anses som realiserbar tillgång vid bedömningen av rätt till bistånd till

försörjningen. Regeringen bör dock följa frågan och återkomma till riksdagen

med förslag till förtydliganden eller preciseringar av gällande bestämmelser om

det skulle visa sig nödvändigt. Motionen So656 (kd) avstyrks därmed.

När det gäller den fråga som aktualiseras i motion So648 (v) kan nämnas att

livsmedel, kläder och skor, fritid och hygien räknas som personliga kostnader

och förbrukningsvaror, dagstidning, telefon, TV-licens m.m. samt hushållsel och

hemförsäkring som gemensamma hushållskostnader enligt Socialstyrelsens

ändringar i allmänna råd om socialbidrag (SOSFS 1996:22). För personer som inte

är att anse som samboende (dvs. som inte är gifta eller lever samman med någon

under äktenskapsliknande förhållanden) men som ingår i hushållsgemenskap med

flera personer skall normen beräknas såsom personliga kostnader för

ensamstående plus kvoten av gemensamma kostnader för hushållet och antalet

medlemmar i hushållet.

Genom de nyligen beslutade ändringarna i socialtjänstlagen har som ovan

nämnts rätten till försörjningsstöd preciserats, bl.a. genom att en riksnorm

införts för vissa kostnadsposter (ikraftträdande den 1 januari 1998). Nivån på

försörjningsstödet i denna del skall fastställas av regeringen och liksom

hittills grunda sig på de konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör

avseende olika hushålls baskonsumtion. Regeringen har den 20 november 1997

beslutat om ändring i socialtjänstförordningen med bl.a. precisering av

riksnormen. För en vuxen person som inte är att anse som samboende men som

ingår i hushållsgemenskap med flera personer beräknas normen såsom personliga

kostnader för ensamstående plus kvoten av gemensamma kostnader för hushållet

och antalet medlemmar i hushållet. Socialstyrelsen kommer enligt uppgift att

utfärda ett meddelandeblad med anledning av ändringarna samt nya allmänna råd

till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen. Mot bakgrund av det

anförda avstyrker utskottet motion So648 (v).

Vistelsekommunens ansvar enligt socialtjänstlagen

I motion A455 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om förändring av socialtjänstens vistelsebegrepp (yrkande 3).

Motionärerna framhåller att ett allvarligt problem för många skärgårdskommuner

är att de tvingas betala t.ex. hemtjänst också för människor som inte är

skrivna i kommunen utan bara bor där under sommaren. Äldre och handikappade

människor skall självfallet ha möjlighet att vistas i sina fritidshus när de så

önskar, men det vore rimligt att deras respektive hemkommun betalar för den

eventuella service som krävs för att göra vistelsen möjlig, anser motionärerna.

Socialtjänstlagen bör därför ändras så att hemkommunen och inte

vistelsekommunen får stå för kostnaderna.

I motion So664 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) hemställs om ett

tillkännagivande om ändringar i socialtjänstlagen såvitt avser

placeringskommunens ansvar. Motionärerna anser att placeringskommunens ansvar

enligt SoL bör utvidgas till att gälla även särskilda stödinsatser i skolan och

att ansvaret skall åvila placeringskommunen även i de fall barnet är

folkbokfört i vistelsekommunen.

Bakgrund

Enligt 3 § SoL har kommunen ansvar för att den som vistas i kommunen får den

hjälp och det stöd som han eller hon behöver. Riksdagen har nyligen beslutat

att vissa undantag skall göras från denna regel genom att 3 § kom-pletterats

med att ett nytt fjärde stycke och två nya paragrafer, 6 h § och 72 a §,

införts i lagen (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264). Undantagen

gäller bl.a. beslut om placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa

fall har placeringskommunen, dvs den kommun som fattat beslut om vistelse i

familjehem, hem för vård eller boende eller särskild boendeform i annan kommun,

ansvaret för det bistånd som den enskilde behöver. Placeringskommunens ansvar

gäller också betalningsansvar enligt lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. 6 h § SoL syftar till att

underlätta för äldre och vårdbehövande personer att flytta till en annan

kommun. En person som till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig

sjukdom har behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser har enligt 6 h § SoL

rätt att hos inflyttningskommunen ansöka om bistånd i form av hjälp i hemmet

eller särskilt boende. Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i

hemkommunen får inte beaktas vid denna prövning.

Vid samma tillfälle avslog riksdagen motionsyrkanden om ytterligare undantag

från principen om vistelsekommunens ansvar.

Socialtjänstkommittén anförde i sitt delbetänkande (SOU1993:30) att

undersökningar gjorda av Svenska Kommunförbundet inte visade att attraktiva

turistkommuner drabbats av stora kostnader till följd av bestämmelser om

vistelsekommunens ansvar. Vidare anfördes att vistelsekommunens ansvar för

hemtjänst i samband med fritidsboende accepterats av de flesta kommuner.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att riksdagen bör frångå sitt tidigare ställningstagande i

frågan om vistelsekommunens ansvar. Det är dock angeläget att regeringen följer

utvecklingen på området. Motionerna A455 (fp) yrkande 3 och So664 (s) avstyrks

därmed.

Kommunala avgifter

I motion So407 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om precisering av 35 §

socialtjänstlagen (yrkande 1). Motionärerna anser att den konflikt som finns

mellan kommunallagen och socialtjänstlagen är oacceptabel. Kravet på en

objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna som anges i

förarbetena till kommunallagen ger enligt motionärerna inte något utrymme för

inkomstfördelande verksamhet. Motionärerna föreslår att regler införs som mer

precist anger vad som menas med skäliga avgifter i 35 § socialtjänstlagen.

I samma motion begärs tillkännagivanden om vad som anförts om tillämpning av

självkostnadsprincipen vad gäller taxor som har samband med myndighetsutövning

(yrkande 2) och om att förbud mot inkomstrelaterade och progressiva taxor bör

införas i kommunallagen (yrkande 3). I motionen redovisas bl.a. likställighets-

och självkostnadsprincipens tillämpning på kommunala avgifter, särskilt sådana

som avser hemtjänsten, inom socialtjänstens område. Motionärerna pekar på att

många kommuner under senare år övergått till helt inkomstrelaterade taxor för

hemtjänsten, både när det gäller servicedelen (städning, tvätt, inköp,

måltidsleveranser, trygghetslarm) och omvårdnadsdelen (hygieninsatser, hjälp

vid måltider, aktivering, tillsyn). Detta har enligt motionärerna skapat ett

betydande missnöje hos de personer som har något högre inkomster och som måste

betala avgifter relaterade till inkomsten oberoende av hur mycket eller hur

litet hjälp de får. Att de progressiva taxorna och taxor som utgår oberoende av

hur mycket service som tillhandahålls skapar irritation är enligt motionärerna

förståeligt, inte minst mot bakgrund av att det höga skattetrycket under

decennier bl.a. motiverats med att skatten utgör en förskottsbetalning för

erforderlig service vid ålderdom och sjukdom. Motionärerna anser att det är hög

tid att självkostnadsprincipen i det här aktuella sammanhanget får en klar

utformning. Vidare föreslås att regler bör införas i kommunallagen om att

progressiva avgifter relaterade till inkomster inte skall vara tillåtna,

eftersom sådana avgifter strider mot den logik som torde eftersträvas i de

statliga skatte- och bidragssystemen.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad som anförts om att

primärkommuner som handhar service och omvårdnadsverksamhet årligen skall lämna

information om hur självkostnaderna beräknas för olika slag av service och

omvårdnad (yrkande 4). Enligt motionärerna har den skattefinansierade

äldreomsorgen trängt ut annan verksamhet på äldreområdet. För att främja

konkurrensen på service- och omvårdnadsområdet anser motionärerna att

kommunerna bör åläggas att årligen annonsera eller på annat sätt informerna

medborgarna om vilka självkostnader som tillämpas inom kommunen samt hur

service och omvårdnadstaxorna är konstruerade. Sådana upplysningar kommer att

skapa incitament bland privata vårdgivare att söka finna nya, billigare och

bättre lösningar inom detta tjänsteområde.

Bakgrund och tidigare behandling

Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommunmedlemmar behandlas lika, om det

inte finns sakliga skäl för något annat (likställighetsprincipen). Detta

innebär att särbehandling av enskilda eller grupper av kommunmedlemmar inte får

ske på annat än objektiv grund.

Likställighetsprincipen kräver beträffande myndighetsutövande uppgifter en

objektiv och rättvis behandling av alla kommunmedlemmar, oavsett hur den

kommunala verksamheten är organiserad. Principen ger inte utrymme för någon

inkomstomfördelande verksamhet. I fråga om kommunala avgifter innebär

likställighetsprincipen att avgifter inte utan särskilt författningsstöd får

bestämmas till olika belopp beroende på konsumenternas betalningsförmåga

(Regeringsrättens årsbok, RÅ 1968 ref. 30). Avgiftsdifferentiering för

ekonomiskt mera betydande prestationer får heller inte ske så att exempelvis

betalningssvaga grupper får särskilda förmåner. I några speciallagar, t.ex.

socialtjänstlagen (1980:620) har undantag från likställighetsprincipen gjorts.

Kommunerna har enligt 35 § socialtjänstlagen rätt att ta ut differentierade

avgifter relaterade till de hjälpbehövandes ekonomiska villkor.

Kommunala avgifter regleras i 8 kap. 3 a och 3 b §§ kommunallagen. Enligt 3 a

§ får kommuner och landsting ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de

tillhandahåller. För sådana tjänster och nyttigheter som de är skyldiga att

tillhandahålla får de ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet.

Enligt 3 b § får kommuner och landsting inte ta ut högre avgifter än som svarar

mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller

(självkostnaden). Självkostnadsprincipen i kommunallagen gäller, om det inte

finns några bestämmelser om grunderna för avgiftssättningen i en speciallag.

Finns sådana särskilda bestämmelser i speciallagstiftning, gäller de reglerna i

stället för den allmänna självkostnadsprincipen, vilket är fallet med t.ex.

avgifter för sociala tjänster som regleras i socialtjänstlagen.

Enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen får kommunen ta ut skäliga

avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer för plats i av kommunen anordnad

förskola, fritidshem, integrerad skolbarnomsorg, familjedaghem,

familjerådgivning, hjälp i hemmet, service och omvårdnad, boende i särskilda

former för service och omvårdnad för äldre människor eller boende i bostäder

med särskild service för funktionshindrade eller annan liknande social tjänst.

Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. I 35 § tredje

stycket föreskrivs att avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt

boende, tillsammans med vissa vårdavgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763), inte får uppgå till så stort belopp att den enskilde inte

förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

I betänkandet 1996/97:KU12 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden

(m) om tillämpning av självkostnadsprincipen och behovet av en klarare

utformning av denna princip enligt vad som förespråkades i motionen samt frågan

om förbud för kommunerna att tillämpa inkomstrelaterade avgiftssystem.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionsyrkandena med följande motivering.

- - - Enligt utskottets mening är utformningen av självkostnadsprincipen och de

tillhörande författningskommentarerna samt rättspraxis på området så klara att

några större tolknings- eller tillämpningsproblem inte skall behöva uppstå i

det här aktuella avseendet. Utskottet finner anledning att i sammanhanget

framhålla att om särskilda bestämmelser om avgifter finns i

speciallagstiftning, gäller dessa regler i stället för självkostnadsprincipen.

Så är fallet med 35 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620) när det

gäller avgifter inom området sociala tjänster som barn- och äldreomsorg. Av

förarbetena till socialtjänstlagen (1979/80:1 A del 1) framgår att kommunerna

enligt praxis har rätt att ta ut differentierade avgifter, dvs. avgifter

grundade på hjälptagarens ekonomiska villkor, för sociala tjänster av

servicekaraktär, t.ex. social hemhjälp och färdtjänst. Enligt propositionen har

någon annan regel om principerna för individuellt bestämda avgifter än att de

skall vara skäliga inte ansetts böra ges (s. 547).

- - - Från kommunalrättsliga synpunkter finner utskottet att det saknas grund

för att införa ett förbud mot inkomstrelaterade avgiftssystem. Utskottet

konstaterar att även i detta hänseende är bestämmelserna i socialtjänstlagen

överordnade kommunalrätten. Enligt 35 § socialtjänstlagen får kommunerna ta ut

skäliga avgifter enligt de grunder som kommunen bestämmer. Som framgått ovan är

kommunerna i sin fulla rätt at ta ut differentierade avgifter relaterade till

de hjälpbehövandes ekonomiska villkor, förutsatt att avgifterna är skäliga. - -

-

I betänkande 1996/97:SoU18 (s. 93) avstyrkte socialutskottet ett motionsyrkande

om precisering av vad som avses med skäliga avgifter enligt 35 § SoL. Utskottet

fann inte att det då förelåg anledning att närmare precisera vad som avses med

skäliga avgifter enligt SoL.

Regeringen har nyligen beslutat att tillsätta en utredning med uppgift att

analysera olika aspekter av socialtjänstlagens begrepp särskild boendeform och

föreslå förändringar som leder till bättre samordning mellan författningar inom

olika samhällsorgan med anknytning till det särskilda boendet. Även vissa

avgiftsfrågor inom vård- och omsorgsområdet skall behandlas. Bl.a. skall

utredaren kartlägga kommunernas tillämpning av självkostnadsbegreppet och

redovisa avgiftstäckningsgraden för olika kommuner (Dir. 1997:111).

Utskottets bedömning

Utskottet gör inte någon annan bedömning än konstitutionsutskottet när det

gäller utformningen av självkostnadsprincipen vad avser kommunala avgifter.

Utskottet delar också konstitutionsutskottets bedömning att det saknas grund

för att införa ett förbud mot inkomstrelaterade avgiftssystem. Motion So407 (m)

yrkandena 2 och 3 avstyrks därmed.

När det gäller yrkandet om en precisering av vad som avses med skäliga

avgifter enligt 35 § socialtjänstlagen vidhåller utskottet sin tidigare

inställning. Vissa avgiftsfrågor inom vård- och omsorgsområdet kommer att

behandlas av den utredning som regeringen nyligen tillsatt och vars uppdrag är

att analysera olika aspekter av socialtjänstlagens begrepp särskild boendeform

samt föreslå förändringar som leder till bättre samordning mellan författningar

inom olika samhällsorgan med anknytning till det särskilda boendet. Utskottet

avstyrker motion So407 (m) yrkande 1. Även yrkande 4 i samma motion avstyrks.

Övriga motioner

Socionomers yrkesutövning

I motion So636 av Ulla Wester-Rudin (s) begärs att riksdagen skall ge

regeringen till känna vad som anförts om att statligt reglera socionomers

yrkesutövning. Enligt motionären bör socialtjänstens klienter, som ofta

befinner sig i kris och beroendeställning, ha rätt att bli bemötta med empati,

respekt och professionalism av en socionom som har erforderlig kompetens för

arbetet. Legitimation för socionomer är ett bra och nödvändigt instrument för

att öka tryggheten för den enskilde klienten.

1994 års behörighetskommitté har i sitt betänkande Ny behörighetsreglering på

hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138) gjort en samlad översyn av

principerna för legitimation och behörighet samt lämnat förslag bl.a. i frågor

om legitimation och behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso-

och sjukvården och näraliggande områden.

Av kommitténs uppdrag framgår att legitimation hittills inte har förekommit

inom socialtjänsten. Förslag om legitimation för bl.a. kuratorer och socionomer

har emellertid framförts vid olika tillfällen. Syftet har varit att

tillförsäkra allmänheten en god och professionell handläggning inom

socialtjänsten. I sina överväganden skulle kommittén enligt direktiven utgå

från samma principer som föreslogs gälla för en reglering av yrken inom hälso-

och sjukvården. Enligt kommitténs uppfattning finns det goda skäl att ställa

höga krav beträffande utbildning och lämplighet hos de personer som deltar i

beslutsprocesser och handläggning av ärenden inom socialtjänsten. Personal inom

socialtjänsten är dock på ett annat sätt än inom hälso- och sjukvården beroende

av vad som beslutats av politiskt tillsatta nämndledamöter. Någon motsvarighet

till hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda ansvar för medicinska åtgärder

finns inte inom socialtjänsten. Kommittén pekar också på variationerna i

utbildningsbakgrund och erfarenheter hos personer verksamma inom

socialtjänsten. Kommitténs uppfattning är att ett legitimationsförfarande för

yrken inom socialtjänsten enligt modell från hälso- och sjukvården inte bör

skapas för socialtjänstområdet. Däremot anser kommittén att det kan finnas skäl

att överväga en behörighetsreglering eller kompetensreglering knuten till vissa

tjänster. För en utförligare redogörelse över kommitténs överväganden hänvisas

till betänkandet (s. 441-453).

Betänkandet har remissbehandlats och en proposition kan enligt uppgift väntas

under våren 1998.

I socialtjänstlagen har nyligen införts en bestämmelse om att socialtjänstens

arbete skall vara av god kvalitet och att personalen skall ha lämplig

utbildning och erfarenhet (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264).

För en närmare redogörelse hänvisas dels till regeringens proposition, dels

till utskottets betänkande (s. 54-59).

Utskottets bedömning

Frågan om legitimation för socionomer har behandlats av Behörighetskommittén i

betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m.

Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet och en proposition

planeras till våren 1998. Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa

regeringens kommande förslag. Motion So636 (s) avstyrks. Samtidigt vill

utskottet framhålla betydelsen av kvalité i socialtjänstens insatser. För att

uppnå god kvalitet krävs bl.a. personal med lämplig utbildning och erfarenhet.

Klienten måste känna trygghet i mötet med personalen och få respekt för sin

integritet. En förtroendefull samverkan behövs mellan klienten och

socialtjänsten. Riksdagen har nyligen beslutat att i SoL införa en bestämmelse

om att socialtjänstens arbete skall vara av god kvalitet och att personalen

skall ha lämplig utbildning och erfarenhet. Avsikten med bestämmelsen är att

garantera kvalitet i den verksamhet som bedrivs och i de insatser som ges samt

att framhålla vikten av hög kompetens hos de olika pesonalgrupperna inom

socialtjänsten.

Frivilligcentraler i kommunerna, m.m.

I motion So658 av Ola Ström (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om stöd till frivilligcentraler. Motionären anser att s.k.

frivilligcentraler är ett utmärkt komplement till den kommunala verksamheten på

det sociala området. Cesam i Örebro har initierat frivilligcentraler som ett

led i lokalt utvecklingsarbete samt förmedlat kontakter mellan samordnare i

landet och ordnat arenor för erfarenhetsutbyte. Enligt motionären har Cesam i

dag inte något statligt ekonomiskt stöd till rådgivningsverksamheten för

frivilligcentralerna. Statligt stöd bör liksom i Norge utgå till denna

verksamhet, anser motionären.

I motion So635 av Ulla Wester-Rudin (s) yrkas att riksdagen uppdrar åt

regeringen att tillsätta en utredning för att utreda möjligheterna att inrätta

försöksregioner med socialjourer. Enligt motionären har de flesta kommuner

inrättat någon form av socialjour. Bristande resurser och ojämn

arbetsbelastning under nätter och helger har dock medfört att den sociala

servicen då oftast är bristfällig. För att få till stånd en fungerande

socialjour anser motionären att flera, närliggande kommuner bör gå samman om

gemensam jourpersonal som verkar över kommungränserna. Försöksregioner bör

inrättas för detta samarbete och senare utvärderas.

Stiftelsen Centrum för samhällsarbete och mobilisering (Cesam) är ett s.k.

kunskapscentrum med mål att stärka människors medverkan i beslutsprocesser och

utveckla samverkan över sektorsgränser. Stiftelsen har byggt upp nätverk mellan

enskilda och grupper som är verksamma med lokalt utvecklingsarbete i

bostadsområden, byar, kommuner och föreningar. På uppdrag av och i samarbete

med lokala, regionala och statliga myndigheter arbetar Cesam bl.a. för

samverkan mellan offentliga, ideella och privata sektorer i samhället.

Verksamheten startade 1984. År 1993 bildades Stiftelsen Cesam av Örebro läns

landsting. Cesam finansieras genom egen projekt- och uppdragsverksamhet.

Cesam anordnar också grundkurser för samordnare på s.k. frivilligcentraler.

Frivilligcentralen är en modell för samverkan mellan den frivilliga och den

offentliga sektorn och skall bl.a. fungera som en mötesplats på lokal nivå och

en kontaktförmedling för dem som vill ge eller ta emot frivillig social omsorg.

Enligt uppgift har Socialdepartementet under åren 1993-1995 beviljat Örebro

kommun närmare 1,4 miljoner kronor i bidrag för igångsättande av ett

samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt arbete. Under samma

tidsperiod fick Cesam 1,7 miljoner kronor i bidrag från dåvarande

Civildepartementet.

I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen (Social- och

Civildepartementen) beviljat Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda

Barnen, Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige

m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att etablera ett centrum för

utveckling av frivilligt socialt arbete. Centret, som etablerades under 1993

fick namnet Forum för frivilligt socialt arbete, har under de två efterföljande

åren erhållit sammanlagt 3,2 miljoner kronor från regeringen.

Enligt 4 § SoL får kommunen sluta avtal med annan om att utföra kommunens

uppgifter enligt socialtjänstlagen. (Med annan avses bolag, förening,

samfällighet, stiftelse, enskild eller annan kommun.) Genom ett sådant avtal

får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Uppgifter som

innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas till bolag, en förening,

en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

Genom av riksdagen beslutade ändringar i kommunallagen (1991:900) är det

sedan den 1 augusti 1997 möjligt för kommuner och landsting att samverka med

andra kommuner och landsting genom en gemensam nämnd (prop. 1996/97:105, bet.

KU20, rskr. 242.) Detta innebär att kommuner (och landsting) får samverka om

kommunala angelägenheter som är gemensamma. Den gemensamma nämnden tillsätts i

någon av de samverkande kommunerna och ingår i denna kommuns organisation.

Samarbete inom ramen för en gemensam nämnd kan komma till stånd inom alla

kommunala verksamheter med undantag av sådana uppgifter som kommun- eller

landstingsstyrelsen har enligt lagen om civilt försvar.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motion So658 att s.k. frivilligcentraler är ett

bra komplement till den kommunala verksamheten på det sociala området.

Utskottet konstaterar också att regeringen har gett bidrag till igångsättande

av två nationella centra för utveckling av frivilligt socialt arbete. Det

frivilliga sociala arbetet är mycket betydelsefullt. Denna inställning delas

också av regeringen som i propositionen om ändringar i socialtjänstlagen

anförde att samarbetet mellan frivilliga organisationer och samhället

ytterligare bör utvecklas och att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt

arbete. Utskottet ansåg i likhet med regeringen också att formerna för stödet

till frivilligt socialt arbete liksom i dag bör anpassas efter lokala

förutsättningar och behov. Staten ger ett visst grundstöd till nationella

frivilligorganisationer och fördelar också vissa projektmedel på nationell

eller lokal nivå. Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning av motion

So658 (fp). Motionen avstyrks.

Förslaget i motion So635 om att näraliggande kommuner skall kunna gå samman om

en gemensam socialjour som verkar över kommungränserna, kan säkert i vissa fall

vara ett bra sätt att samverka och effektivt utnyttja befintliga resurser.

Vissa möjligheter till sådan gemensam verksamhet finns redan med gällande

lagstiftning. Motionen avstyrks.

Åtgärder mot mobbning

I motion So228 av Barbro Westerholm (fp) begärs tillkännagivanden om behovet av

en nationell handlingsplan mot mobbning och vad som anförts om forskning om

mobbning (yrkandena 1 och 2). Motionären anser att en nationell handlingsplan

mot mobbning bör utarbetas och att personal i förskola, skola,

fritidsverksamhet samt arbetsgivare, fackföreningar och andra berörda parter

t.ex. inom barnhälsovård, företagshälsovård och försäkringskassa involveras i

detta arbete. Det behövs också mer forskning om de orsaker som ligger bakom

mobbning, anser motionären.

Skolans arbete mot mobbning regleras dels i skollagen (1985:1100), dels i

arbetsmiljölagen (1977:1160). Ansvaret för detta arbete preciseras i

läroplanerna Lpo94 och Lpf 94.

Arbetarskyddsstyrelsen klarlägger i sina föreskrifter Internkontroll av

arbetsmiljön (AFS1996:6) och Kränkande särbehandling (AFS1993:17)

arbetsgivarens skyldighet att ha rutiner för att på ett tidigt stadium fånga

upp signaler om samt åtgärda problem och missförhållanden som kan orsaka

kränkande behandling. Arbetarskyddsstyrelsen har också gett ut en särskild

broschyr där föreskrifterna ges ett elevperspektiv.

Inom Arbetarskyddsverkets verksamhetsprogram för åren 1997-2000 är de

psykiska och sociala aspekterna i arbetsmiljön ett prioriterat område.

Arbetarskyddsnämnden som är SAF:s, LO:s och PTK:s samverkansorgan inom

arbetsmiljöområdet har utgivit en skrift om mobbning, Mobbning - en

arbetsmiljöfråga. Skriften ingår i Arbetarskyddsnämndens serie Mänskligare

arbetsmiljö. Tanken är att skriften eller boken skall stimulera till debatt och

samtidigt utgöra ett underlag för personer som arbetar för en god arbetsmiljö.

I proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor lämnas förslag

till åtgärder mot mobbning i skolan (s. 63-69). Regeringen föreslår att

skollagens portalparagraf skall ändras så att det tydligt framgår att den som

verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande

behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. En motsvarande ändring

föreslås när det gäller det offentliga skolväsendet för vuxna. När det gäller

arbetsmiljön i skolan avser regeringen att ge Skolverket i uppdrag dels att

utarbeta kommentarmaterial för att stödja kommuner och skolor i hur man kan

arbeta med värdegrundsfrågor, t.ex. mobbning, dels att effektivera sitt

samarbete med myndigheterna inom Arbetarskyddsverket i frågor som rör skolans

arbetsmiljö. Därutöver avser regeringen att i läroplanerna skärpa rektors och

lärares ansvar för att motverka kränkande behandling. Rektor skall ha ett

särskilt ansvar för att ett handlingsprogram mot alla former av kränkande

behandling bland elever och anställda upprättas, används, följs upp och

utvärderas. Handlingsprogrammet skall omfatta rutiner för skolpersonal vid

hantering av frågor som rör t.ex. mobbning.

I direktiven (1997:54) för en översyn av lärarutbildningen framhålls vikten

av att skola och lärare uppmärksammar innehållet i FN:s konvention om barns

rättigheter och att lärarna har kunskap om hur de elever reagerar som mobbas

eller utsätts för annan kränkande behandling.

Utskottets bedömning

Det är enligt utskottets mening angeläget att på alla områden motverka mobbning

och annan kränkande behandling. Flera insatser görs redan eller förbereds.

Utskottet anser därför inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning

av motion So228 (fp). Motionen avstyrks. Frågor om åtgärder mot mobbning i

skolan har närmare behandlats av utbildningsutskottet i samband med

behandlingen av regeringens proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra

skollagsfrågor (bet. 1997/98:UbU5).

Åtgärder mot spelberoende

I motion Kr510 av Fanny Rizell m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande om

vad som anförts om spelberoende (yrkande 14). Ett långsiktigt stöd till

forskning om spelberoende är en viktig del för att öka medvetenheten om de

skadeverkningar som kan uppstå på grund av spel. Vidare anser motionären att

det är angeläget att framför allt unga människor hindras från att delta i spel

som kan leda till vanemässigt beteende.

Utskottet uttalade i yttrande 1995/96:SoU8y till finansutskottet att det är

angeläget att problemen med spelberoende uppmärksammas och att forskningen på

området ges ett kontinuerligt stöd. Bl.a. bör spelberoendets omfattning och

karaktär kartläggas ansåg utskottet. Utskottet delade vidare regeringens

uppfattning i proposition 1995/96:169 att det för insatser mot spelberoende bör

anslås 2 miljoner kronor årligen i tre år fr.o.m. 1997. Detta blev också

riksdagens beslut (bet. 1995/96:FiU14, rskr. 248).

För budgetåret 1997 har 2 miljoner kronor avsatts från anslaget C 1

(utgiftsområde 9) för att inhämta kunskap om spelberoende och därtill hörande

sociala problem. I budgetpropositionen för år 1998 föreslås att motsvarande

belopp skall avsättas för spelberoende och dess sociala konsekvenser.

Under våren 1997 inleddes ett brett upplagt forskningsprojekt ?Swedish

pathological gambling prevalence study? för att kartlägga spelandets omfattning

i Sverige. Projektet leds av Sten Rönnberg, professor emeritus i socialt

arbete. I arbetet har också internationellt ledande expertis engagerats.

Förutom att kartlägga antalet personer i Sverige som är problemspelare eller

patologiska spelare skall projektet också syfta till att utveckla

behandlinsmetoder för spelberoende.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om att det är angeläget att

problemen med spelberoende uppmärksammas och att forskningen på området ges

stöd. Medel ur statsbudgeten har avsatts för insatser mot spelberoende och

därtill hörande problem. I detta sammanhang vill utskottet också framhålla

vikten av att personer som utvecklat ett spelberoende ges möjlighet till vård,

behandling och rehabilitering. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har här

ett ansvar. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion

Kr510 (kd) behövs inte. Motionen avstyrks.

Trygghet och normer

I motion Sk734 av Gunnar Hökmark (m) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om trygghet och normer (yrkande 5). Trygghet och lag och ordning skall

enligt motionären gälla lika för alla oavsett bostadsort. Staten har ett ansvar

för att stötta familjerna i normgivningen, nämligen genom att stå för en fast

och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag och ordning måste prägla

vardagen även i bostadsområden som lider av svåra sociala problem. Vidare

anförs att varje förälder skall vara förvissad om att hans eller hennes barn

kan växa upp i en miljö där det offentliga gör sitt yttersta för att motverka

våld och kriminalitet samt i ett tidigt skede verkar för att unga människor

inte skall hamna i en destruktiv livsstil.

I motion So659 av Siri Dannaeus och Elver Jonsson (fp) yrkas ett

tillkännagivande om att en bred parlamentarisk aktionsgrupp tillsätts för att

stimulera företeelser som kan bidra till ett mer harmoniskt framtida samhälle.

Regeringen har i proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen anfört att

ett viktigt mål för fönyelsearbetet inom den offentliga sektorn är att

överbrygga sektorsgränser som verkar hämmande på möjligheterna att bedriva en

framgångsrik välfärdspolitik. I det brottsförebyggande arbetet har olika

metoder och modeller för samverkan utvecklats. Bl.a. har regeringen i de s.k.

pilotprojekten stött bildandet av lokala råd för samordning av verksamheten.

Företrädare för socialtjänsten är naturliga representanter och deltagare i

sådana råd som har till uppgift att förstärka samarbetet i det

brottsförebyggande arbetet.

I såväl propositionen som i utskottets betänkande 1996/97:SoU18 betonas

behovet av tidiga insatser i syfte att förhindra eller begränsa en ogynnsam

utveckling hos barn och unga. Behovet av tidiga insatser har också

understrukits i regeringens nationella brottsförebyggande program. En

utgångspunkt för programmet är att brottsligheten måste mötas med ett

omfattande och långsiktigt förebyggande arbete inom alla samhällssektorer och

inte enbart inom rättsväsendet. I programmet beskrivs olika faktorer som

påverkar risken för att en ung person skall hamna i en kriminell livsstil.

Skolans och föräldrarnas betydelse för att minska risken för att barn och

ungdomar dras in i kriminalitet ägnas särskild uppmärksamhet.

Regeringen har också framhållit att insatserna på detta område bör inriktas

mot generella åtgärder med fokus på uppväxtmiljöer som är ogynnsamma för en bra

start i livet. Särskilt stöd bör ges till barn som tidigt uppvisar

problembeteenden eller som har föräldrar som har svårt att klara sin fostrande

roll. I propositionen om ändring i socialtjänstlagen har framhållits att

samhället snabbt skall ingripa med tydliga, konsekventa och konkreta åtgärder

när ungdomar begår brott. Huvudansvaret för dessa åtgärder ligger hos

socialtjänsten, anförs det.

I det brottsförebyggande arbetet är det också enligt regeringens mening

angeläget att ta till vara den kreativitet och kapacitet som finns bland

enskilda individer, organisationer och företag.

I detta sammanhang skall också nämnas att Storstadskommittén enligt

direktiven haft i uppdrag att föreslå och initiera åtgärder som syftar till att

skapa bättre förutsättningar för bostadsområden i storstäderna att ta till vara

de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv

utveckling, särskilt beträffande barn och ungdom med svåra uppväxtförhållanden.

På Socialdepartementet pågår ett arbete i syfte att under mer systematiska

former försöka bredda och fördjupa diskussionerna om det framtida

välfärdssamhället. Arbetet bedrivs under beteckningen Välfärdsprojektet.

Projektet handlar bl.a. om hur våra trygghetssystem och vår sociala service

skall svara mot de mer långsiktiga förändringarna i samhället - den ökade

internationaliseringen, framväxten av det mångkulturella samhället etc.

Utgångspunkterna för arbetet finns angivna i budgetpropositionen 1994/95:100,

bil. 6. Projektet har givit ut ett flertal skrifter som distribueras utan

kostnad. Inom ramen för projektet har också ett flertal seminarier hållits.

Frågor om förebyggande insatser har också behandlats av utskottet i betänkande

1996/97:SoU8. En utförlig redogörelse över olika insatser återfinns på sidorna

23-33 i betänkandet.

Utskottets bedömning

Mot bakgrund av de insatser som redan gjorts eller förbereds på detta område

anser utskottet inte att något tillkännagivande till regeringen behövs med

anledning av motionerna Sk734 (m) yrkande 5 och So659 (fp). Motionerna

avstyrks.

Allmänna arvsfonden

I motion So602 av Bertil Persson (m) hemställs om ett tillkännagivande till

regeringen om att använda arvsfondsmedel till att bevara kulturarvet.

Utskottet har nyligen i betänkandet 1997/98:SoU3 behandlat en motion med samma

innehåll som den nu aktuella. Utskottet gjorde följande bedömning:

Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär

till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Utskottet, som

inte har anledning att ta ställning till behovet av ett sådant stöd som

föreslås i motionen, vill bestämt motsätta sig att Allmänna arvsfondens ändamål

vidgas. Motionen avstyrks.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därmed motion So602

(m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna utgångspunkter för socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1997/98:So615 yrkandena 1-3,

res. 1 (m)

2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So615 yrkandena 4-6, 1997/98:So620 och

1997/98:So670,

res. 2 (m)

res. 3 (c, kd)

3. beträffande annat bistånd, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So430 yrkande 11, 1997/98:So440 och

1997/98: So803 yrkande 6,

res. 4 (m)

res. 5 (mp, kd)

4. beträffande vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So633, 1997/98:So648 och 1997/98:Ub708

yrkande 3,

res. 6 (v)

5. beträffande barnbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So805 yrkande 1 och 1997/98:Sf256,

res. 7 (v, mp)

6. beträffande pensionssparande

att riksdagen avslår motion 1997/98:So656,

res. 8 (m, fp, mp, kd)

7. beträffande vistelsekommunens ansvar

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A455 yrkande 3 och 1997/98:So664,

res. 9 (fp, mp, kd)

8. beträffande kommunala avgifter

att riksdagen avslår motion 1997/98:So407 yrkandena 1-4,

res. 10 (m)

9. beträffande socionomers yrkesutövning

att riksdagen avslår motion 1997/98:So636,

res. 11 (mp)

10. beträffande frivilligcentraler i kommunerna

att riksdagen avslår motion 1997/98:So658,

11. beträffande socialjourer

att riksdagen avslår motion 1997/98: So635,

12. beträffande åtgärder mot mobbning

att riksdagen avslår motion 1997/98:So228,

res. 12 (fp, mp, kd)

13. beträffande åtgärder mot spelberoende

att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr510 yrkande 14,

res. 13 (fp, kd)

14. beträffande trygghet och normer

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sk734 yrkande 5 och 1997/98:So659,

res. 14 (m, fp, kd)

15. beträffande allmänna arvsfonden

att riksdagen avslår motion 1997/98:So602.

Stockholm den 2 december 1997

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),

Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin

Nilsson (s), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m).

Reservationer

1. Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten (mom. 1)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?yrkandena 1-3? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att socialtjänstlagen måste bygga på insikten att lagen är

ett komplement till de naturliga nätverk som skapas av familjen, bland vänner

och släkt, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det är i starka små

gemenskaper med närhet mellan människor som de sociala problemen lättast och

tidigt kan hanteras. Dessa naturliga nätverk kan inte ersättas av lagstiftning.

En väl utformad socialtjänstlag kan dock vara ett stöd och ett komplement till

enskilda individers naturliga och självklara ansvar och rättighet att forma

sitt eget liv. Grunden för socialtjänstlagen måste enligt utskottet vara att

aktivera i stället för att passivisera människor. Lagen måste vidare bygga på

närhet och inte distans. Krav och resultat måste vara centrala begrepp. Som

alla regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar

samt vara förutsebar. Enligt utskottet har under beteckningen solidaritet

viktiga grundläggande värderingar om vad som skall vara bärande i ett socialt

väl fungerande samhälle fuskats bort. Det svenska samhället har kommit att

byggas efter principen att medborgarna via skattsedeln skall kunna köpa sig

fria från ansvar för sin egen och andras situation. Den sociala

?ingenjörskonsten? har lett till mängder av bidragssystem med många gånger höga

bidragsnivåer. Skattetrycket har begränsat den enskildes möjligheter att själv

klara sin ekonomi och sin livssituation. Utskottet ser det som ett egenvärde

att hushållen kan leva på den egna lönen. Att vara bidragsberoende innebär att

inte ha kontroll över den egna ekonomiska situationen. I stället har det blivit

politiska beslut om höjda eller sänkta bidrag som avgör hur den enskildes

ekonomi ser ut. När sedan den offentliga ekonomin sviktar blir de människor som

förlitat sig på de offentliga systemen lidande.

Den enskilde måste enligt utskottets mening ha möjlighet att påverka sin

situation och ta ansvar för sitt liv. Samtidigt skall de som av olika orsaker

inte kan försörja sig eller av andra orsaker behöver stöd och hjälp

tillförsäkras detta. Staten har ett grundläggande ansvar för att skapa drägliga

levnadsvillkor för medborgarna. Ansvaret gäller dels människor med allvarliga

funktionshinder, sjukdomar eller annat som lett till ett permanent behov av

gemensam försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan försörja sig.

Statens grundläggande ansvar handlar också om att försäkra sig om att de som

behöver statens stöd blir så få som möjligt. De som kan och vill försörja sig

själva måste i detta sammanhang behandlas annorlunda än den lilla grupp

människor som kan behöva gemensamt stöd. Risken är annars att de som verkligen

behöver samhällets stöd blir utan. Det måste tydliggöras vad som är ett mer

individuellt ansvar och vad som är en genuin gemensam förpliktelse.

Högskattesamhället har främst drabbat låginkomsttagarna. Enligt utskottet

skulle många av dagens socialbidragstagare sluppit bli beroende av bidrag om

skatterna vore lägre. Låg skatt är med denna utgångspunkt god socialpolitik,

anser utskottet.

Utskottet anser det viktigt att slå fast att socialbidragen inte skall ses

som en generell socialförsäkring. I samband med hög arbetslöshet,

utförsäkringar och förändringar i de generella trygghetssystemen måste särskilt

risken för generalisering av det ekonomiska biståndet uppmärksammas. Utskottet

delar därvid regeringens uppfattning att socialbidraget måste återgå till att

vara ett sista skyddsnät, för tillfälliga ekonomiska behov och annat stöd.

Utskottet anser att den nyligen tillsatta utredningen för översyn av vissa

frågor rörande socialtjänsten ingående måste analysera problemet kring

generaliseringen av det ekonomiska biståndet. Vad utskottet anfört bör

riksdagen med anledning av motion So615 yrkandena 1-3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna utgångspunkter för socialtjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So615 yrkandena 1-3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 2)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Riksdagen

har? och på s. 11 slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin tidigare kritik mot att en del av det ekonomiska

biståndet till försörjning skall beräknas enligt en för hela riket gällande

riksnorm som skall fastställas av regeringen. En riksnorm innebär ytterligare

en detaljstyrning av kommunerna och undergräver principen om att det politiska

ansvaret skall ligga på olika nivåer. Utskottet anser att socialbidragens

storlek i sin helhet skall avgöras av de enskilda kommunerna. Detta ligger

också i linje med att beslut bör fattas på en nivå så nära människorna som

möjligt. Ytterligare skäl till att låta kommunerna fastställa nivån på

socialbidraget är att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda

löntagargrupper skiljer sig mellan olika delar av landet och att de enskilda

kommunerna har bäst kännedom om de lokala förhållandena samt att det är

kommunerna som står för finansieringen av det ekonomiska biståndet. En riksnorm

innebär också en risk för att bedömningen av nivån på det ekonomiska biståndet

blir slentrianmässig och inte vägs mot andra lämpliga åtgärder. Vidare anser

utskottet att en förvaltningsdomstol skall kunna ändra kommunens beslut om

nivån på biståndet endast i de fall då sökanden kan förete särskilda skäl som

ligger utanför vad som avses i normalfallet.

Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslöt att

kommunerna skulle ges möjlighet att ställa krav på att ungdomar under 25 år som

uppbär försörjningsstöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande

verksamhet. Utskottet anser dock att möjligheten att villkora biståndet bör

breddas till fler sorts aktiviteter och tillämpas på alla socialbidragssökande.

Vidare anser utskottet att kommunerna bör få möjlighet att utforma bidragen som

lån till personer som hamnar i tillfälliga ekonomiska trångmål, dvs. till

personer som behöver hjälp endast under en kortare tid.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad ovan

anförts. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Slutligen vill utskottet framhålla att det är angeläget att regeringen noga

följer effekterna av ändringarna i socialtjänstlagen när det gäller rätten till

bistånd och särskilt funktionshindrade personers rätt. Skulle det visa sig att

funktionshindrade personer drabbas på ett icke önskvärt sätt måste regeringen

omedelbart återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar. Även detta

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So615 yrkandena 4-6,

1997/98:So620 och 1997/98:So670 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 2)

Roland Larsson (c) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Riksdagen

har? och slutar med ?yrkande 4 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin tidigare kritik mot att en del av det ekonomiska

biståndet till försörjning skall beräknas enligt en för hela riket gällande

riksnorm som skall fastställas av regeringen. Med denna utformning kommer

socialbidragen att sänkas i flera kommuner. Det är bara ?om det i ett enskilt

fall finns särskilda skäl? som socialnämnden kan beräkna normen till en högre

nivå. Riksnormen kommer att leda till att normen i vissa delar av landet blir

oskäligt låg medan den i andra delar kan uppfattas som alltför generös.

Kommunerna kommer inte längre att ha möjlighet att tillämpa två normer, dvs. en

korttidsnorm för dem som bedöms behöva bidrag under en kortare period och en

långtidsnorm i de fall biståndsbehovet bedöms bli långvarigt. Det kommer också

att leda till en ökad arbetsbelastning för socialtjänsten. Dessutom undergrävs

principen om att det politiska ansvaret skall ligga på olika nivåer. Om

regeringen skall bestämma nivån på riksnormen bör också staten stå för

kostnaderna för den delen av det ekonomiska biståndet. Enligt utskottets mening

skall kommunerna bestämma normerna för socialbidraget. I grunden är det en

fråga om tilltron till det kommunala självstyret. Det finns inte någon

anledning att anta att kommunens politiker inte skulle ta sitt sociala ansvar.

Såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda löntagargrupper skiljer sig mellan

olika delar av landet. Det bistånd som skall utbetalas bör därför överensstämma

med vad man i den enskilda kommunen finner rimligt. Detta anser utskottet vara

grundläggande för den lokala demokratin.

Socialbidragens konstruktion och innehåll bör bestämmas i lag, men nivån för

biståndet bör fastställas av kommunfullmäktige. På så sätt uppnås större

enhetlighet mellan olika delar av landet och en bättre anpassning till rådande

levnadsförhållanden. Det blir också möjligt att överklaga nivån på den

schabloniserade delen av försörjningsstödet, vilket i praktiken inte är möjligt

med nivån på riksnormen. Det skulle förefalla märkligt om en domstol skulle

sätta sig över en riksnorm.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So615 yrkande 4

som sin mening ge regeringen till känna. Övriga yrkanden i denna del avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So615 yrkande 4 och med

avslag på motionerna 1997/98:So615 yrkandena 5 och 6, 1997/98:So620 och

1997/98:So670 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Annat bistånd, m.m. (mom. 3)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall det vara en skyldighet, inte en

rekommendation, för socialnämnderna att genom stöd och avlösning underlätta för

dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har

funktionshinder. LSS och LASS omfattar inte alla handikappgrupper, exempelvis

inte barn som är synskadade eller som lider av MBD/Damp. För familjer med

funktionshindrade barn är kommunernas bistånd i form av avlösning oerhört

viktigt och ofta själva förutsättningen för att barnen skall kunna bo kvar

hemma hos sina föräldrar. Enligt utskottets mening bör avlösarservice ingå i

rätten till ?annat bistånd? enligt 6 f §. Detta bör riksdagen, med bifall till

motion So803 yrkande 6 samt med anledning av motionerna So430 yrkande 11 och

So440, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande annat bistånd, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So803 yrkande 6 samt med anledning

av motionerna 1997/98:So430 yrkande 11 och 1997/98:So440 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Annat bistånd, m.m. (mom. 3)

Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 13 börjar med ?Utskottet

vidhållet? och slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:

Utskottet ser med oro på att personligt stöd (innefattande bl.a. avlösar- och

ledsagarservice) samt vård och behandling som inte är hälso- och sjukvård

enligt HSL fr.o.m. den 1 januari 1998 skall ligga utanför rätten till s.k.

annat bistånd enligt socialtjänstlagen. Mycket av vad som byggts upp under de

senaste 20-25 åren håller nu på att raseras. Flera kommuner planerar att lägga

ner eller avgiftsbelägga sin verksamhet för personligt stöd till dem som inte

omfattas av LSS. Enligt 1 § SoL skall socialtjänsten främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva

deltagande i samhällslivet. Vissa gravt funktionshindrade är tillförsäkrade

insatser enligt LSS. Lagen omfattar emellertid inte alla dem med

funktionshinder som behöver särskilda stödinsatser för att uppnå det som anges

i portalparagrafen. Avlastning och andra stödåtgärder är en förutsättning för

att funktionshindrade barn och ungdomar skall kunna bo i sina föräldrahem.

Anhöriga och närstående svarar för merparten av omsorgsinsatserna till äldre

och funktionshindrade. Enligt utskottet bör de anhörigas situation lyftas fram

och deras arbete uppvärderas. De måste få veta att deras arbete är viktigt. De

behöver stöd och avlastning men också information, kunskap om sjukdomar och

träning i t.ex. olika handgrepp. Enligt utskottet är det angeläget att rätten

till bistånd även omfattar personligt stöd samt stöd och avlastning för

anhörigvårdarna. 6 f § socialtjänstlagen bör därför kompletteras att omfatta

även rätt till personligt stöd samt stöd och avlastning i vård och omsorg av

nära anhörig eller närstående. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall

till motion So430 yrkande 11 samt med anledning av motionerna So440 och So803

yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande annat bistånd, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So430 yrkande 11 samt med

anledning av motionerna 1997/98:So440 och 1997/98:So803 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd (mom. 4)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?När det

gäller? och slutar med ?So648 (v)? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det råder en diskrepans mellan socialtjänstlagen och

föräldrabalken. Enligt föräldrabalken upphör underhållsskyldigheten när barnet

i fråga fyller 18 år. Går barnet i skolan utsträcks underhållsskyldigheten dock

längst till dess barnet fyller 21 år. I dag tillämpar vissa kommuner en

samboendenorm vid bestämmande av socialbidrag för livsmedel, kläder,

hygienartiklar och fritid för hemmaboende ungdomar mellan 18 och 20 år samt för

hemmaboende vuxna barn som är över 20 år. Detta är enligt utskottet

oacceptabelt. En samboendenorm bör i sådana fall endast tillämpas för hyra och

andra fasta kostnader som telefon, TV-licens och liknande. Att vuxna barn och

föräldrar skall betraktas som enskilda individer vid bestämmande av

socialbidrag är också enligt utskottet betydelsefullt ur jämställdhetssynpunkt.

När socialnämnderna i vissa kommuner förutsätter att t.ex. en mor skall dela

kostnader för livsmedel etc. med sitt i lagens mening vuxna barn, förutsätts

indirekt att modern återigen måste planera sin middag och matlagning

tillsammans med det vuxna barnet. Det är ju först då det blir möjligt med de

kostnadsinbesparingar som t.ex. en lägre livsmedelsnorm för vuxna barn innebär.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det är av största vikt att samtliga

kommuner betraktar barn och föräldrar, för vilka underhållsskyldigheten har

upphört, som enskilda individer i ekonomiskt hänseende vid bestämmande av

socialbidrag för livsmedel, kläder, hygienartiklar och fritid. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So648 och med avslag på

motionerna 1997/98:So633 och 1997/98:Ub708 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Barnbidrag (mom. 5)

Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med

?Barnfamiljernas ekonomiska? och på s. 17 slutar med ?Sf256 (v)? bort ha

följande lydelse:

Utskottet ser positivt på den föreslagna höjningen av barnbidraget men anser

att denna höjning även skall komma de barnfamiljer till del som är beroende av

socialbidrag för sin försörjning. Nuvarande regelsystem innebär att de

barnfamiljer vilkas inkomster ligger under socialbidragsnormen inte kommer att

få del av ett höjt barnbidrag eftersom socialbidraget för dessa familjer

minskar med motsvarande belopp. Risken är stor att den enskilde upplever att

man ger med ena handen samtidigt som man tar tillbaka med den andra. Eftersom

syftet med höjningen av barnbidraget är att förbättra barnfamiljernas ekonomi

måste bristerna i nuvarande regelsystem rättas till så att förbättringen kommer

alla barnfamiljer till del, även de sämst ställda. Detta bör riksdagen med

anledning av motionerna So805 yrkande 1 och Sf256 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande barnbidrag

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So805 yrkande 1 och

1997/98:Sf256 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Pensionssparande (mom. 6)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?En

grundläggande? och slutar med ?So656 (kd) avstyrks därmed? bort ha följande

lydelse:

Det har förekommit att biståndssökande nekats socialbidrag med hänvisning

till att den biståndssökande har tillgångar i form av privata

pensionsförsäkringar. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att neka

någon socialbidrag på den grunden att personen i fråga har medel bundna i from

av pensionssparande som han eller hon de facto inte kan komma över före 55 års

ålder. Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med

detta missförhållande. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av

motion So656 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande pensionssparande

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So656 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Vistelsekommunens ansvar (mom. 7)

Barbro Westerholm (fp), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med ?Utskottet

anser? och på s. 19 slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:

Ett stort problem för många skärgårdskommuner är att de tvingas betala

kostnader för bl.a. hemtjänst också för personer som inte är skrivna i kommunen

utan bara vistas där under sommaren. Utskottet delar inställningen i motion

A455 yrkande 3 om att hemkommunen, i stället för skärgårdskommunen, skall

betala för den eventuella service som krävs för att göra äldre och handikappade

personers vistelse i sina fritidshus möjlig. Socialtjänstlagen bör ändras i

enlighet härmed. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande vistelsekommunens ansvar

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A455 yrkande 3 och med avslag på

motion 1997/98:So664 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Kommunala avgifter (mom. 8)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med ?Utskottet

gör? och på s. 22 slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet måste åtgärder vidtas för att hindra kommunerna från att

använda sig av taxor, inte minst progressiva taxor, som beräknas på

bruttoinkomsterna för hushållet gemensamt och oberoende av vem som utnyttjar

tjänsten. I specialmotiveringen till kommunallagen anges att kravet på en

objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna inte ger utrymme för

någon inkomstfördelande verksamhet. Utskottet anser att den kollision som finns

mellan kommunallagen och socialtjänstlagen i denna fråga är oacceptabel.

Utskottet instämmer i motion So407 (m) yrkande 1 om att regler bör införas som

preciserar vad som avses med skäliga avgifter enligt 35 § SoL.

Förbehållsbeloppets storlek bör vidare lagfästas. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med förslag till en sådan lagreglering.

Utskottet instämmer också i att det är särskilt komplicerat att fastställa

kommunens självkostnad när det gäller omsorgsavgifter Komplikationerna hänger

bl.a. samman med att det är svårt att separera tjänsterna på ett korrekt sätt

och att kommunerna i sina beräkningar inte kan särskilja sam- och särkostnader

respektive fasta och rörliga kostnader. Av detta följer att självkostnaderna

inom olika slag av service och omsorg endast utgör mycket grova uppskattningar.

Socialtjänstlagen ger ingen ledning när det gäller att korrekt fastställa

självkostnader. Mot denna bakgrund finner utskottet förslaget om en klarare

utformning av självkostnadsprincipen vad avser sociala tjänster väl motiverat.

Detta bör riksdagen med anledning av yrkande 2 i motion So407 som sin mening ge

regeringen till känna.

I motionen anförs också att den skattefinansierade äldreomsorgen trängt ut

annan verksamhet på området vilket gjort det möjligt att ta ut avgifter som

egentligen borde rubriceras som skatter. Progressiva avgifter bör enligt

motionen inte tillåtas när de relateras till inkomster, eftersom sådana

avgifter strider mot den logik som torde eftersträvas i de statliga skatte- och

bidragssytemen. Regler härom bör införas i kommunallagen. Utskottet, som delar

denna inställning, anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag till sådana ändringar i lagstiftningen att inkomstrelaterade

avgiftssystem inom området sociala tjänster inte skall vara tillåtna. Vidare

anser utskottet att kommunerna bör åläggas att årligen annonsera eller på annat

sätt informera medborgarna om vilka självkostnader som tillämpas inom kommunen

samt hur service- och omvårdnadstaxorna är konstruerade. Sådana upplysningar

kommer att skapa incitament bland privata vårdgivare att söka finna nya,

billigare och bättre lösningar inom detta tjänsteområde. Därigenom främjas

konkurrensen på service- och omvårdnadsområdet. Även detta bör riksdagen ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kommunala avgifter

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So407 yrkandena 1-4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Socionomers yrkesutövning (mom. 9)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Frågan om?

och slutar med ?So636 (s) avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inställningen i motion So636 om att statligt reglera

socionomers yrkesutövning genom att införa ett legitimationsförfarande för

denna yrkesgrupp. Legitimation bör enligt utskottet kunna sökas av socionomer

som genomgått socionomutbildning om 3,5 år och som har grundläggande erfarenhet

av socialt arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande socionomers yrkesutövning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So636 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Åtgärder mot mobbning (mom. 12)

Barbro Westerholm (fp), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Det är? och

slutar med ?UbU5)? bort ha följande lydelse:

Det är angeläget att på alla områden motverka mobbning och annan kränkande

behandling. Även om många insatser görs eller förbereds anser utskottet att en

nationell handlingsplan mot mobbning bör utarbetas och att personal i förskola,

skola, fritidsverksamhet samt arbetsgivare, fackföreningar och andra berörda

parter t.ex. inom företagshälsovård och försäkringskassa involveras i detta

arbete. Utskottet anser också att det behövs mer forskning om de orsaker som

ligger bakom mobbning. Detta bör riksdagen med anledning av motion So228 ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande åtgärder mot mobbning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So228 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Åtgärder mot spelberoende (mom. 13)

Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ett långsiktigt stöd till forskning om spelberoende är

nödvändigt för att öka medvetenheten om de skadeverkningar som kan uppstå på

grund av spel. Riksdagen har anslagit medel för insatser mot spelberoende och

därtill hörande problem. Ett forskningsprojekt för att kartlägga omfattningen

av spelberoende pågår. Det är i detta sammanhang viktigt att också vårdbehovet

kartläggs samt hur detta behov bäst kan tillgodoses. Vad utskottet nu anfört

bör med anledning av motion Kr510 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande åtgärder mot spelberoende

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Kr510 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Trygghet och normer (mom. 14)

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm

(fp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Mot

bakgrund? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:

Ett rättssamhälle vilar inte på lagar utan på normer och värderingar. Ett

samhälle kan inte fungera utan att den mänskliga samvaron försiggår i

någorlunda säkra och förutsägbara former, dvs. att människor uppträder ärligt,

håller löften, står för ingångna avtal, avstår från att bruka våld osv. Att slå

vakt om tryggheten och normerna är avgörande för att hjälpa de människor som i

dag lever med små möjligheter i områden med stora problem. Utskottet vill

framhålla statens ansvar för att stötta familjerna i normgivningen genom att

stå för en fast och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag och ordning

måste prägla vardagen även i bostadsområden som har svåra sociala problem.

Varje förälder skall vara förvissad om att hans eller hennes barn kan växa upp

i en miljö där det offentliga gör sitt yttersta för att motverka våld och

kriminalitet. Detta är också avgörande för att i ett tidigt skede förhindra att

unga människor hamnar i en destruktiv livsstil.

För att forma en samhällsmiljö som gör det möjligt för människor att leva och

bo i harmoni med sin omgivning och den egna situationen behövs enligt

utskottets mening ett antal åtgärder vidtas. Utöver de rent materiella

välfärdsfrågorna, såsom t.ex. arbete och förkortade sjukvårdsköer, är det

nödvändigt att alla tar sitt ansvar när det gäller att påverka och utforma en

god samhälls-miljö. Det torde inte behövas fler tvingande lagar utan det

handlar om att leva upp till de många goda föresatser som har uttalats och

beslutats om. För att föräldrar, lärare, kolleger och enskilda individer skall

kunna ta ett konstruktivt vuxenansvar behövs inspiration och information. Nya

rön och utvärdering av tidigare forskning behöver göras för att nå fram till

det s.k. goda samhället. Utskottet anser att en bred parlamentarisk

aktionsgrupp bör tillsättas för att stimulera företeelser som kan bidra till

ett mer harmoniskt framtida samhälle.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Sk734 yrkande

5 och So659 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande trygghet och normer

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Sk734 yrkande 5 och

1997/98:So659 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

Socialbidrag och barnbidrag

Roland Larsson (c), Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anför:

Genom att barnbidraget avräknas mot socialbidragsnormen får de barnfamiljer som

är beroende av socialbidrag inte någon del av ett förhöjt barnbidrag. Det blir

i stället kommunerna som kan tillgodoräkna sig höjningen i form av sänkta

socialbidragskostnader.

Från och med den 1 januari 1998 införs en riksnorm för socialbidrag som skall

fastställas av regeringen. Det innebär att det är regeringen som i framtiden

har att avgöra om en höjning av de allmänna barnbidragen skall leda till en

motsvarande höjning av riksnormen så att höjningen av t.ex. barnbidraget även

kommer dem som är beroende av socialbidrag till del.

Socialbidrag och barnbidrag

Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)

anför:

Vi moderater har en annan lösning när det gäller socialbidragen och stödet till

barnfamiljerna. Kommunerna bör själva få välja former för socialtjänsten. De

skulle då som en sista utväg kunna stödja dem som verkligen behöver hjälp och

finna olika lösningar för att ta speciell hänsyn till barnfamiljerna. Vi har i

samband med budgetpropositionen avvisat regeringens förslag om bl.a. en höjning

av barnbidraget och i stället föreslagit att ett grundavdrag på 10 000 kr per

barn och år införs vid den kommunala beskattningen. Detta innebär att den

disponibla inkomsten blir 900 kr per barn och månad, utan de marginaleffekter

som blir resultatet av regeringens förslag. Det skall jämföras med de 750 kr

per barn och månad som regeringens förslag innebär.

Höjningen av barnbidraget innebär i praktiken ingen reell ekonomisk fördel

för landets barnfamiljer. Genom att regeringen samtidigt höjer egenavgifterna

och fördubblar statsskatten som alla skall betala kommer barnbidragshöjningen

helt att ätas upp. För de familjer som dessutom får hela eller delar av sin

försörjning täckt via socialbidrag kommer den disponibla inkomsten t.o.m. att

minska, eftersom barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av

socialbidraget. Det blir i stället kommunerna som kan tillgodoräkna sig

höjningen i form av sänkta socialbidragskostnader. Detta är ett exempel på hur

svårt det är att i generella system särskilt stötta de sämst ställda i

samhället. Marginaleffekterna gör sig gällande så snart man ändrar i dylika

system.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten 3

Bakgrund och tidigare behandling 5

Utskottets bedömning 8

Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen 8

Bakgrund och tidigare behandling 9

Utskottets bedömning 10

Annat bistånd, m.m. 11

Bakgrund och tidigare behandling 12

Utskottets bedömning 13

Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd 13

Bakgrund, m.m. 14

Utskottets bedömning 16

Vistelsekommunens ansvar enligt socialtjänstlagen 17

Bakgrund 18

Utskottets bedömning 18

Kommunala avgifter 19

Bakgrund och tidigare behandling 20

Utskottets bedömning 21

Övriga motioner 22

Socionomers yrkesutövning 22

Utskottets bedömning 23

Frivilligcentraler i kommunerna, m.m. 23

Utskottets bedömning 24

Åtgärder mot mobbning 25

Utskottets bedömning 26

Åtgärder mot spelberoende 26

Utskottets bedömning 27

Trygghet och normer 27

Utskottets bedömning 28

Allmänna arvsfonden 28

Utskottets bedömning 29

Hemställan 29

Reservationer........................................30

Särskilda yttranden..................................40