Bet. 1997/98:SoU2

Socialutskottets betänkande

1997/98:SOU02

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

SoU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ca hundrafyrtio motionsyrkanden om hälso- och

sjukvården från den allmänna motionstiden 1996.

Samtliga motionsyrkanden utom ett avstyrks. Utskottet föreslår ett

tillkännagivande till regeringen med anledning av en motion om kostnader för

preventivmedel. Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för

preventivmedel för kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i

en rapport från Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa

utredningar sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219

(s) framför. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga

författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med

förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta

sammanhang bör ske.

Till betänkandet har fogats trettio reservationer.

Motionerna

1996/97:So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör göra en översyn

vad gäller preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds

verksamhetsområde i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So203 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur

kontakt mellan patienter och patientföreningar bäst förmedlas.

1996/97:So204 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling

av trafikoffer.

1996/97:So205 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av förebyggande vård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om patientavgifter i förebyggande vård.

1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kostnadskontroll,

1996/97:So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att medicinsk forskning snarast skall ta fram

doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den kvinnliga kroppen.

1996/97:So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vikten av uppföljning och utvärdering av lobotomiingrepp.

1996/97:So218 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning till

lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet.

1996/97:So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagändring gällande preventivmedel.

1996/97:So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ytterligare konventioner med andra länder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall.

1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med

olika etnisk bakgrund,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att program för hälsoförebyggande arbete tas fram i offentliga

myndigheter och verksamheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet.

1996/97:So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i

högkostnadsskyddet.

1996/97:So229 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett

kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl.

1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om beroendeframkallande läkemedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad information till kommunerna om deras ansvar för att förbättra

folkhälsan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att behålla och förstärka mödra- och barnhälsovården,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fortsatt stöd till ungdomsmottagningarna för att förhindra fler

tidiga aborter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fosterdiagnostik vid tidig graviditet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om upptäckt och behandling av ätstörningar.

1996/97:So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och

behandlingen vid Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Socialstyrelsen bör uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsspecifik

information och analys vad gäller läkemedel.

1996/97:So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att Stockholms

läns landsting blir försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den del av

landstingsskatten som går till sjukvård kan ersättas med en obligatorisk

sjukavgift i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre

samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i motionen,

1996/97:So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om medborgarkonton inom den öppna vården,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av

medborgarkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1996/97:So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för

läkare och vårdpersonal,

1996/97:So258 av Tuve Skånberg och Eva Goës (kd, mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även

Miljöpartiet skall vara representerat i Statens medicinsk-etiska råd.

1996/97:So259 av Ulla Hoffmann m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse förändras i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges hållning internationellt vad gäller kvinnlig

könsstympning.

1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökade sociala skillnader,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hälsoarbete i samverkan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vård på lika villkor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vägledare genom vårdkedjan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om helhetssyn i vården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om närhet till vård,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalsituationen i vården,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trainee-program inom vården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om läkarutbildningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande insatser,

1996/97:So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

bastuklubbslagen.

1996/97:So264 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt samtycke

från donatorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att när donatorns vilja är okänd får organtransplantation ej ske,

3. att riksdagen av regeringen begär en uppföljning av

donationsregisterverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs

för tre år sedan om kartläggning och analys av förändringar i aborttal och

samband med förebyggande insatser,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att minska antalet

aborter.

1996/97:So269 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av

gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets

ungdomsmottagningar.

1996/97:So272 av Torgny Danielsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse även

annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare.

1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla information

runt alternativmedicinska behandlingsmetoder,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle

kunna ges i uppdrag att utveckla ett nationellt informationscenter runt

alternativmedicin,

1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fler husläkare (avsnitt 11),

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (avsnitt 12),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lika vård för kvinnor och män (avsnitt 15),

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minoriteters vårdbehov (avsnitt 16),

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska

(avsnitt 17),

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om patienters rätt till kontinuitet i kontakten med läkare (avsnitt

17),

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (avsnitt 19),

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om satsningar på centrumbildningar (avsnitt 20),

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (avsnitt 21),

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ökad satsning på hemsjukvården (avsnitt 22),

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bejaka frivilliginsatser i vården (avsnitt 23),

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om valfrihet i valet av sjukhus (avsnitt 24),

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att införa en mödravårdspeng (avsnitt 25),

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att införa en barnhälsovårdspeng (avsnitt 26),

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stärka insatserna för omvårdnad (avsnitt 28),

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom

psykiatrin av rätt diagnosticering och behovet av en rättighetslagstiftning

liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (avsnitt 32),

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om mer vård för pengarna (avsnitt 34),

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation (avsnitt 35),

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga (avsnitt

38),

1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att inrätta en

allergiombudsman i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om födoämnesallergi i psykiatrin,

1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett effektivt folkhälsoarbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om folkhälsoarbete nära människor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om politikers roll i folkhälsoarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om folkrörelser och föreningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansiering av folkhälsoarbetet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riskgrupper och folkhälsoinsatser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande arbete inom sjukvården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande arbete på apoteken,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljöarbete och hälsorisker,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om allergier,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skadeprevention,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om självmordsprevention,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ätstörningar,

1996/97:So282 av Christina Axelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning,

samarbete och utbildning som underlättar diagnosticering av

tungmetallförgiftning.

1996/97:So286 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

abortlagstiftningen.

1996/97:So291 av Inger René m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning innebärande rättighet

för patienter att få rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en modell för kvalitetsgranskning och

nationell standard i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om det förebyggande arbetet i vården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rehabiliteringsverksamheten,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ambulansverksamheten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om patientavgifternas differentiering,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning av personalen inom vården,

1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om prioritering av närsjukvården,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukhusstruktur.

1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att äldre skall slippa köa på akuten.

1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att alla

låginkomstpensionärer skall erhålla frikort enligt vad i motionen anförts om

att ingen skall avstå från sjukvård på grund av ekonomiska skäl,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet.

1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner.

1996/97:So620 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt

alkoholsyndrom (FAS).

1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om studier om verkningar av bensodiazepiner,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om information om bensodiazepiner,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvärdering av Kilens verksamhet.

1996/97:So669 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kartläggning av s.k. FAS-barn.

1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ackrediteringssystem,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lokala och regionala samarbetsorgan.

1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att individers utgifter för hälso- och sjukvård samt utgifter för

tandvård på sikt bör infogas i ett gemensamt högkostnadsskydd.

1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetstillfällen inom vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den utsatta situation äldre vårdtagare befinner sig i.

1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd.

1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare.

1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker.

1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av utredning av hur gentekniken riskerar att komma till

användning i rashygieniskt syfte,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot att söka, efterfråga och använda information om

människors gener vid anställnings- och antagningsförfaranden samt att söka,

efterfråga eller använda information om människors gener vid

försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra sammanhang,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om genetisk integritet och genetisk information om foster.

1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det

förekommer könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag.

Utskottet

Sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m.

Finansiering

I motion So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag som innebär att Stockholms läns landsting blir

försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 1). Vidare hemställs att riksdagen hos regeringen

begär förslag som innebär att den del av landstingsskatten som går till

sjukvård kan ersättas med en obligatorisk sjukavgift (yrkande 2) samt att

riksdagen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens

resurser i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärernas

alternativ består av en försäkringsmodell som utgår från att en väl fungerande

sjukvård är grundläggande i ett civiliserat samhälle. Det skall vara en modell

som sätter patienten i centrum. För att alla människor skall garanteras en god

hälso- och sjukvård krävs en obligatorisk försäkringsmodell som omfattar alla,

oavsett betalningsförmåga. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av

vård från finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som

inkluderar finansiering för rehabilitering, sjukpenning och förtidspension kan

de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom avvägningar mellan t.ex.

olika former av vård, sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett

perspektiv och i ett sammanhang. Motionärerna anser att en modifierad modell

av en hälsoförsäkring skulle kunna prövas inom Stockholms läns landsting.

Samordning av sjukvård och sjukpenning har prövats på andra håll i landet,

t.ex. den s.k. Stenungsundsmodellen. Erfarenheterna av det projektet har varit

goda. Hälsoförsäkringen skulle omfatta alla och vara solidariskt finansierad.

En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta landstingsskatten men liksom den

vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder eller risk. Genom att öronmärka

pengarna till sjukvården garanteras medborgarna att den avgift de betalar

enbart går till hälso- och sjukvård. Alla öronmärkta sjukvårdspengar förs

över till försäkringskassan, enligt förslaget. Sammanfattningsvis kan

Stockholms läns landsting bli ett försöksområde för en hälsoförsäkringsmodell

där finansiering av vården förs över till försäkringskassan och på så sätt

möjliggör en samordning med sjukförsäkring, rehabilitering och förtidspension.

I motion So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) begärs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonton

inom den öppna vården (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om lämplig utformning av medborgarkonton inom den öppna vården i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna föreslår ett

modifierat högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto, i

den öppna vården. Detta går mycket väl att kombinera med en allmän

hälsoförsäkring. Förslaget innebär att alla medborgare avsätter ca tre procent

av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett

givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala

den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak

kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om

medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas

överskottet till individen efter skatteavdrag, heter det i motionen.

Miniminivån för den årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av

ett basbelopp och om individens lön är så låg att insättningen blir lägre än

miniminivån så bör staten lägga till pengar upp till golvet. Om patienten har

överskridit kontot vid årets slut så återförs det till noll genom en

insättning från staten. Det blir enligt motionärerna lönsamt att inte

konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar kostnader vid hög

vårdkonsumtion. Systemet innehåller ett moment av obligatoriskt tvångssparande

på ett personligt konto, men ersätter den skatt som i dag betalas för att

täcka samhällets utgifter för den öppna vården. I verkligheten skulle

medborgarkontot fungera som ett högkostnadsskydd. Det kan mycket väl utvidgas

till att inkludera exempelvis all form av dagkirurgi och läkemedel. Den stora

fördelen med ett medborgarkonto är att patientens ställning i vården stärks

och patienten själv kan styra kostnaderna. Den patient som ofta uppsöker

sjukvården, även om det inte alltid är medicinskt befogat, får göra det men

får betala själv, heter det i motionen.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden till

regeringen om att mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng skall införas

(yrkandena 20 och 21). Motionärerna anser att blivande föräldrar i alla

landsting skall kunna välja vilken barnmorska de skall gå till. Kostnaden för

mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar

som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som

valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet

föräldrar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen, heter

det i motionen. Motionärerna anför vidare att de allra flesta föräldrar vill

ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. En del föräldrar vill dock få

sin barnhälsovård hos någon annan. Motionärerna vill därför införa en form av

barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja

barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav skall gälla för den privata

verksamheten som inom landstingets verksamhet, heter det i motionen.

Kvalitetsfrågor

I motion So291 av Inger René m.fl.(m) hemställs att riksdagen hos regeringen

begär en lagstiftning innebärande rättighet för patienter att få

rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet med vad som anförts

i motionen (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en modell för

kvalitetsgranskning och nationell standard i enlighet med vad som anförts i

motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att kvalitetssäkring för vården bör

utformas så att patienterna får möjlighet att kräva rehabilitering på enhet

som är kvalitetsgodkänd. På så vis skapas ett efterfrågetryck som påskyndar

kvalitetsarbetet. En sådan lagstiftning gör det möjligt att bygga på

frivillighet, och ett eget engagemang från professionen och kvalitetsarbetet

blir på det sättet inte en pålaga utan en möjlighet. Modellen med professionen

som granskare av varandra är att föredra framför särskilda organisationer

eftersom det ger ett lärande i vården i stort. Utbildning av granskningsteam

kan ske genom Landstingsförbundet eller genom en för professionen gemensam

granskningsorganisation enligt kanadensisk modell. I Kanada finns granskning

och kvalitetsarbete inom all vård med särskilda standarder för respektive

vård/specialitet. Den kanadensiska modellen bygger enligt uppgift på att

professionen själv har kvalitetsteam som granskar sina kollegor. Teamen består

av sjuksköterskor, läkare, sjukhuschefer och ibland även sjukgymnaster m.fl.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ackrediteringssystem (yrkande 3). Motionärerna anser att ett

ackrediteringssystem bör införas på nationell eller regional nivå. Det finns

redan i flera länder. Ett ackrediteringssystem innebär att en vårdproducent,

privat eller offentlig, måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få

tillstånd att verka för landstingets pengar. Systemet skulle också fungera

som en form av konsumentupplysning till patienterna, heter det i motionen.

Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem (yrkande 4). Sverige har

genom en överenskommelse med WHO inlett ett arbete med att ta fram ett

effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården. Motionärerna

anser att detta arbete bör påskyndas och konkretiseras efter de senaste årens

utveckling mot mångfald, konkurrens och ekonomistyrning.

Vårdkedjor, vårdnivå, m.m.

I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll

(yrkande 7). Motionärerna anser att det av flera skäl är viktigt att vård ges

på ?rätt nivå?. Om en patient går till en specialistläkare på ett sjukhus med

en åkomma som lika gärna, eller bättre, hade kunnat hanteras av en

allmänläkare finns risk att patienten slussas runt mellan flera läkare innan

han eller hon hamnar rätt. Dessutom blir kostnaderna högre, eftersom ett besök

hos specialistläkare i normalfallet kostar mer. Remisstvång är enligt

motionärerna inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes frihet och

tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med patientavgifter.

Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i den öppna

vården, och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett

bra konkurrensmedel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan typ av

förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela vårdkedjor ges

möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom bland

annat förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av

vårdinsatserna, heter det i motionen.

I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård på lika

villkor ( yrkande 6). En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en

av grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och

finnas tillgänglig för alla människor, oavsett ålder, bostadsort eller

inkomst. Alla människor måste erbjudas en god vård. De ekonomiska

förutsättningarna får, enligt motionärerna, inte avgöra vårdinsatsen. En

fortsatt mänsklig vård kräver ett nytänkande baserat på omtanke och omsorg.

Motionärerna anser att det fortfarande finns effektiviseringsvinster att göra

inom sjukvården. Det krävs även nya organisatoriska förändringar,

administrativ förnyelse och rationaliseringar för att frigöra resurser till

förebyggande insatser samt kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre.

Vården måste enligt motionärerna ges på rätt vårdnivå. Primärvården bör få ett

ökat ansvar för medborgarna i omgivningen, heter det i motionen. I yrkande 7

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vägledare genom vårdkedjan. Det kan i dag vara svårt att

hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Det saknas i vårdkedjan en vägledare

som följer patienten till annan vård. Många människor upplever att de blir

slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar helhetsansvaret.

Motionärerna anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens, förortens eller

byns medicinska centrum. Där bör finnas ett team av läkare

distriktssköterskor, administrativ personal, m.m. Distriktsläkaren bör vara

den i teamet som är ytterst ansvarig för att patienten kommer till rätt

instans. I yrkande 9 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om närhet till vård. Motionärerna anser att den

lokala nivån i vården bör stärkas. Det skapar trygghet. En förstärkt lokal

vårdorganisation leder till att närheten till vården ökar. Läkaren vid

vårdcentralen bör remittera vidare på samma sätt som i dag, men bör själv få

avgöra till vilken enhet i landet patienten skall remitteras. Läkaren kan

också nyttja möjligheten till specialistkompetens med hjälp av telemedicin.

Den nya tekniken kommer att ge möjligheter att decentralisera den

specialiserade vården och utveckla kompetensen vid vårdcentralerna.

Hemsjukvården har också möjligheter att utvecklas ytterligare, heter det i

motionen.

I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala och regionala

samarbetsorgan (yrkande 8). Motionärerna anser att det ur flera aspekter är

både positivt och utvecklande att det finns flera olika huvudmän på den s.k.

vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet och ger incitament för

utveckling. Det borde enligt motionärerna vara en självklarhet att de olika

aktörerna visar förmåga att samarbeta. Ett samarbete som sätter

patienten/vårdtagaren i centrum, heter det i motionen. Motionärerna anser att

det skall tillsättas lokala och regionala samarbetsorgan för att utveckla

samarbetsformer som sätter patienten i centrum.

I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om

prioritering av närsjukvården. Motionärerna anser att även den specialiserade

slutna och öppna vården, den så kallade akutsjukvården bör prioriteras.

Motionärerna säger sig vilja värna om de små akutsjukhusen och deras

tillgänglighet. Staten bör markera inriktning, heter det i motionen (yrkande

10). I yrkande 11 begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sjukhusstruktur. Motionärerna har begränsad förståelse för

dagens uppdelning av länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus. Denna

uppdelning har mer historiska motiv än praktiska. Risken finns att

länssjukhusen tar över ansvarsområden på regionsjukhusens bekostnad. Detta kan

leda till att regionsjukhusens existens hotas, heter det i motionen.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om fler husläkare

(yrkande 6) samt att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (yrkande 7).

Motionärerna anför att husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av

antalet läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora

tillströmningen till husläkarna visar att människor har förtroende för sina

husläkare. Husläkarorganisationen innebär en förutsättning för en ändrad

vårdstruktur, där alltfler insatser sker hos husläkare och

distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus.

Tillgängligheten behöver dock förbättras ännu mer, enligt motionärerna. För

att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta

mer förebyggande bör primärvården förstärkas successivt med fler husläkare

heter det i motionen. Ett mål bör vara att sikta mot ett genomsnitt på ca 1

500 patienter per husläkare vid sekelskiftet. Antalet läkare i primärvården

bör därför öka från dagens ca 4 000 till ca 6 000 läkare, enligt motionärerna.

Husläkarmottagningarnas budgetansvar bör utökas till fler vårdinsatser som

riktas till mottagningens egna patienter. Kostnader som läkaren själv

initierar och kan påverka, t.ex. laboratorieprover och röntgen, samt

husläkarens egen förskrivning till sina patienter, bör också läggas in. Vidare

bör man pröva former för att föra in sjukvårdskostnader för planerade

vårdinsatser på sjukhus i husläkarmottagningens budget. All planerad vård bör

initieras av husläkaren och patienten tillsammans. Motionärerna hemställer

vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska

(yrkande 12) Motionärerna anser att varje patient skall få sin egen

sjuksköterska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Kontinuiteten

förbättras och ger förutsättningar för goda och förtroendefulla relationer

mellan patient och vårdpersonal. Motionärerna anser vidare att patienten skall

ha rätt till en egen specialistläkare (yrkande 13). Vidare hemställer

motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (yrkande

14). Motionärerna anför att Karolinska sjukhuset i Stockholm har tagit fram

Sveriges första ersättningsmodell för en komplett vårdkedja. Vårdkedjan gäller

ryggmärgsskadade patienter och vårdkedjeavtalet täcker alla kostnader under de

första två åren. Vårdkedjan består av ett fyrtiotal olika delar. Avtalet är

enligt motionärerna en garanti för att patienterna skall få en riktigt god

vård med alla nödvändiga insatser. Genom avtalet delas kostnaderna solidariskt

över länet. Motionärerna anser att sjukvården bör ta fasta på detta goda

exempel och försöka skapa sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i

behov av flera olika insatser inom sjukvården. Vidare hemställer motionärerna

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om satsningar på centrumbildningar (yrkande 15). En patientorienterad sjukvård

står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för

tvärtom. Centrumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. En

centrumbildning är t.ex. ett centrum för hjärt- och lungsjukdomar, där

patienten med en hjärt- eller lungsjukdom både kan få träffa sin kardiolog och

den hjärtkirurg som eventuellt skall operera och kan få sin

hjärtkateterisering utförd liksom andra undersökningar. Det innebär dels att

patienten alltid kan besöka samma plats på sjukhuset, dels att de läkare som

har hand om just den patienten har nära till att prata med varandra. Den

kunskapsspridning om olika sjukdomstillstånd som behövs utåt, t.ex. till

husläkare, sjukhem och hemsjukvård, underlättas av att kunskapscentrum byggs

upp, heter det i motionen. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen som

sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om

distriktssköterskornas utökade ansvar (yrkande 16). Distriktssköterskan är en

central person i primärvården. Det finns enligt motionärerna flera områden där

särskilda distriktssköterskemottagningar bör utökas så att man tillvaratar den

kunskap som vidareutbildade distriktssköterskor har. Som exempel nämner

motionärerna kostinformation, bantargrupper, sluta-röka-grupper allergi-

resp. diabetesmottagning. Motionärerna anser vidare att distriktssköterskornas

förskrivningsrätt bör utökas. I yrkande 17 begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på

hemsjukvården. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för att

tillbringa långa perioder på sjukhus. Omhändertagandet i hemsjukvård och

hemvård bör enligt motionärerna även inriktas på mer akuta och kortvariga

behov. Sjukhusets kvalificerade resurser bör enligt motionärerna föras ut till

patientens egen bostad. Hemsjukvården skall enligt motionärerna vara ett

frivilligt val för patienten och dennes anhöriga. Hemsjukvården skall syfta

till en kvalitetsförbättring för patienten, inte till att göra besparingar i

sjukvården. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande att bejaka

frivilliginsatser i vården. Motionärerna anser att idealiteten inte bara är

ett sätt att få fler tjänster utförda, den tillför också samhället värden som

att vi faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig. I

yrkande 19 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om valfrihet i valet av sjukhus. Motionärerna anser att

patienter som behöver vård på sjukhus skall ha möjlighet att påverka vid

vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan påverkansmöjlighet för

patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och

ge patienten ett bra bemötande, heter det i motionen. I yrkande 23 i samma

motion begärs ett tillkännagivande om att stärka insatserna för omvårdnad.

Insatserna måste enligt motionärerna ges tydliga mål. Omvårdnadskvalitet är

svårt att mäta men kan följas upp genom enkäter intervjuer och

kvalitetsrevisioner. Det handlar enligt motionärerna om såväl attityder och

förhållningssätt som teknologier i vården. En god kvalitet på omvårdnaden

förutsätter att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central

roll i sjukvårdsorganisationen. I yrkande 31 begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer vård för

pengarna. I yrkande 32 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts

om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation. När det inte finns obegränsat

med pengar att erbjuda blir det än viktigare att vi använder det vi har med

förnuft. Vården skall, enligt motionärerna, kunna bli bättre även med de

ekonomiska villkor som väntar. En faktor bakom lyckade rationaliseringar i

kommuner och landsting tycks enligt motionärerna vara personalens deltagande

och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla

stöd hos dem som skall leva med den. Många förslag till förändringar kan bara

komma från dem som dagligen är engagerade i den berörda verksamheten.

Personalens deltagande är därför nyckeln till att få en organisation där

kostnadsmedvetandet kvarstår även efter det att det akuta besparingstrycket

försvunnit, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att

resurshållningen måste bli en integrerad del av den medicinska professionella

organisationen och yrkesetiken. På de kliniker där man lyckats bäst med

effektiviseringar och kvalitetshöjningar genomsyras arbetet ofta av denna

inställning, enligt motionärerna. Att vara bäst handlar inte längre om att ha

mest resurser utan om att använda dem effektivast. Framgång och status i yrket

nås inte bara genom de medicinska resultaten utan även genom att ge mer vård

för pengarna. Därigenom ges patienterna en ökad kvalitet genom korta köer och

ett professionellt bemötande, heter det i motionen.

I motion So423 (fp) av samma motionärer begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om att äldre skall slippa köa på akuten (yrkande 21).

Landstingen bör kunna erbjuda direktintag till geriatriska kliniker för äldre

patienter som söker akut och inte behöver vård på annan klinik eller kan få

vård i hemmet. Det är fel att gamla skall behöva sitta och vänta i kön på

sjukhusens akutmottagningar, heter det i motionen.

I motion So204 av Kenth Skårvik (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling av

trafikoffer. Enligt motionen skadas ca 80 000 personer årligen i trafiken. En

stor grupp människor får fysiska och psykiska men. Det saknas ett allmänt

psykosocialt omhändertagande för trafikoffer. En följd av en trafikskada kan

vara att den skadade måste byta arbetsuppgifter. Vidare uppstår det i flera

fall svårigheter för trafikskadade när deras fall prövas av försäkringskassa

och försäkringsbolag. Motionären anser att stora grupper av medborgare verkar

undandragna adekvata vårdinsatser vilket antingen beror på fastlåsta rutiner,

bristande resurser eller svag tilltro till patientens version av

kroppstillståndet. Enligt motionären behövs en utvärdering av den hjälp

trafikoffer i dag erhåller som ett underlag för eventuella åtgärder från

riksdagens sida.

I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

rehabiliteringsverksamheten (yrkande 7). Motionärerna anser att rehabilitering

och hjälpmedelsförsörjning bör organiseras efter lokala förhållanden, eftersom

små och stora kommuner samt landstingens primärvård har helt olika

förutsättningar. Få vårdplatser, korta vårdtider, utvecklad primärvård, högre

kompetens, bättre hjälpmedel etc. förskjuter en stor del av vård och

rehabilitering till hemmen. Det innebär att resurserna flyttas längre ut i

organisationen och närmare människan, men det skapar också arbetsmiljöproblem,

ensamarbete samt resor och transporter av material vilket enligt motionärerna

bör uppmärksammas. I yrkande 9 i samma motion begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ambulansverksamheten. Motionärerna anför att det är viktigt med kort

inställelsetid, men vad som kan betraktas som skäligt måste tillåtas variera

beroende på geografi, sjukhustäthet etc. I glesbygd med långa avstånd mellan

sjukhusen är det enligt motionärerna viktigt med hög kompetens och ett väl

utbyggt ambulansnät. Det kan också vara befogat med ambulanshelikopter eller

militärens helikoptrar. Ett samarbete mellan landstingen bör kunna utvecklas

enligt motionärerna.

Folkhälsofrågor

I motion 1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

av vad i motionen anförts om ökade sociala skillnader (yrkande 2).

Motionärerna pekar på att det under senare år har kommit flera studier som

visar att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika socialgrupper ökar igen.

Motionärerna menar att det är viktigt att studera barns hälsa eftersom den

utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Studier visar att

barn i torftiga bostadsområden och barn till lågutbildade föräldrar har högre

dödlighet och oftare drabbas av olycksfall. Med växande skillnader i barns

livsvillkor finns det enligt motionärerna starka skäl att inom ramen för en

allmän mödra- och barnhälsovård pröva hur dess insatser kan göras effektivare

för särskilt utsatta föräldrar och barn. I motionen begärs vidare ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om hälsoarbete i samverkan (yrkande

3). Motionärerna menar att landstingen och kommunerna inte ensamma kan bedriva

ett framgångsrikt hälsoarbete. En samlad hälsopolitik kräver insatser från

olika sektorer i samhället. Ett framgångsrikt hälsoarbete förutsätter enligt

motionärerna också att de ideella organisationernas och folkrörelsernas

insatser tas till vara. Motionärerna begär även ett tillkännagivande av vad i

motionen anförts om helhetssyn i vården (yrkande 8). Motionärerna anser att

vårdens organisation måste utgå från ett medborgarper-spektiv och se till hela

människan. De medicinska och sociala förutsättningarna skall ses i ett

sammanhang. Enligt motionärerna skall vårdcentralen ansvara för det

kontinuerliga folkhälsoarbetet. Framtidens hälso- och sjukvård kommer i ökad

utsträckning att handla om att få människor att ändra beteenden. Ett

långsiktigt arbete bör ske genom information, egenvårdsupplysning, m.m. Med en

förstärkt lokal vårdorganisation med ett helhetsperspektiv förbättras dessa

insatser, menar motionärerna. I motionen begärs även ett tillkännagivande av

vad som anförts om förebyggande insatser (yrkande 13). Det förebyggande

arbetet inom mödra- och barnhälsovården, exempelvis olycksfallsprofylaxen och

vaccinationsprogrammen, måste enligt motionärerna ges fortsatt utrymme inom

primärvården.

I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivt

folkhälsoarbete (yrkande 1). De samhällsmedicinska enheterna och olika

kunskapscentra måste enligt motionärerna bidra med den vetenskapliga kompetens

som är nödvändig som stöd för det praktiska folkhälsoarbetet. Vi vet i dag mer

om vilka problem som finns än hur vi skall kunna lösa dem. Motionärerna anser

att ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av själva processen

i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk är därför

intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet, anförs det. För

ett lyckat folkhälsoarbete krävs enligt motionärerna att samarbetet mellan

vetenskaplig expertis på central nivå och folkhälsans aktörer på lokal nivå

fungerar. De s.k. hälsoprogrammen måste t.ex. utnyttjas bättre. Motionärerna

anser vidare att det behövs särskilda utbildningsinsatser för viktiga s.k.

nyckelgrupper, exempelvis barnomsorgspersonal, samt att den kunskap som finns

inom frivilligorganisationerna liksom engagemanget hos alla ?eldsjälar? måste

tas till vara. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad som

anförts om folkhälsoarbete nära människor (yrkande 2). Motionärerna anser att

det praktiska folkhälsoarbetet i huvudsak skall bedrivas lokalt och utifrån de

särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst

geografiskt område samt att Folkhälsoinstitutet skall förmedla kunskap att

användas i det lokala arbetet. Det krävs enligt motionärerna samverkan mellan

kommunen, landstinget, myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla

kommuner bör det därför finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a.

myndighetsgränserna. Motionärerna menar att kommunerna måste ta ett större

ansvar för folkhälsofrågorna. Folkhälsogruppernas mål skall vara väl

förankrade och accepterade både bland dem som fattar besluten och dem som

skall verkställa dessa. Hälsoekonomiska bokslut, vilka bör beskriva processer

och konkreta förändringar mellan åren, är enligt motionärerna ett sätt att

systematiskt följa upp folkhälsoarbetet i kommuner och landsting. Motionärerna

begär även ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om politikers roll i

folkhälsoarbetet (yrkande 3). Motionärerna anser att politikerna behövs i

folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter mellan människors

personliga integritet och exempelvis behovet av information för ändamålsenliga

insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal mellan

folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna. Folkhälsogrupperna bör

ledas av politiker för att därmed också få tyngd och status, anser

motionärerna. I samma motion begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om

folkrörelser och föreningar (yrkande 4). Frivilligorganisationer som

nykterhetsrörelsen borde enligt motionärerna i betydligt högre grad än i dag

involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett arbete som

annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och myndigheter.

Föreningar och samfund har exempelvis stora möjligheter att genom personligt

engagemang bidra till att minska ofrivillig ensamhet och därtill relaterade

hälsorisker. Motionärerna yrkar vidare ett tillkännagivande av vad i motionen

anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet (yrkande 5). En rad hälsoproblem

hänför sig till förhållandena på arbetsplatsen, t.ex. psykosociala problem,

stress eller fysisk påfrestning. Det är enligt motionärerna viktigt att

stimulera arbetsgivare att minska risken för ohälsa på arbetsplatsen genom

exempelvis förändrad arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön.

Företagshälsovården har här ett stort ansvar. Motionärerna menar att även

hälso- och sjukvården på olika sätt bör kunna stötta företagen i det

förebyggande arbetet. I motionen begärs även ett tillkännagivande av vad som

anförts om finansiering av folkhälsoarbete (yrkande 6). De förebyggande

insatsernas eventuella ekonomiska vinster är långsiktiga. Enligt motionärerna

krävs det därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att dessa insatser inte

skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård och behandling som har

omedelbar och uppenbar nytta. Motionärerna pekar också på att det går att

utnyttja de resurser som redan finns på ett betydligt bättre sätt än i dag,

exempelvis genom samordning. Eldsjälarna i folkhälsoarbetet, bland ideella

föreningar och anställda, skall kunna få ekonomiskt stöd för goda projekt.

Även det lokala näringslivet kan vara intresserat av att bidra finansiellt

genom t.ex. sponsring. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande av vad i

motionen anförts om riskgrupper och folkhälsoarbetet (yrkande 7). Motionärerna

anser att mest resurser och engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. I

vissa delar av landet är sjukfrånvaron hög samt antalet förtidspensionerade

och arbetslösa mycket stort. Även barnen har sämre hälsa. Motionärerna menar

att det utifrån tillgänglig kunskap är mer effektivt att inrikta det

förebyggande arbetet på kända riskgrupper än på en i huvudsak frisk allmänhet.

Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande av vad som anförts om

förebyggande arbete inom sjukvården (yrkande 8). Motionärerna anför att

husläkaren har en viktig funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom

den individuella rådgivningen. Primärvården har emellertid också ett ansvar

för att arbeta förebyggande gentemot olika befolknings- eller riskgrupper i

närområdet, i vilket arbete distriktssköterskan har en mycket betydelsefull

uppgift, anförs det. Även ungdomsmottagningarna utgör enligt motionärerna en

viktig resurs. I yrkande 9 begärs ett tillkännagivande av vad i motionen

anförts om förebyggande arbete på apoteken. Motionärerna påpekar att människor

många gånger går till apoteken innan de söker sin husläkare. FHI lät sprida

information via apoteken under astma-allergiåret. Motionärerna anser att

apoteken också i fortsättningen bör användas som kunskapsspridare i

folkhälsoarbetet. Vidare begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om

miljöarbete och hälsorisker (yrkande 13). Motionärerna påpekar att

miljöproblem och hälsoproblem ofta hänger nära samman. Det är enligt dem en

viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med hälsorisker i den yttre

och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra luftföroreningar, utsläpp,

buller, radon och mögel. Vidare bör det engagemang och den uppmärksamhet som

finns bland allmänheten när det gäller att förebygga olycksfall tas till vara.

Varje kommun/kommundel bör enligt motionärerna ha ett särskilt telefonnummer

dit allmänheten kan ringa och påtala risker och faror i miljön, t.ex. halkrisk

på grund av dålig snöröjning. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande av vad

i motionen anförts om skadeprevention. Motionärerna anser det viktigt att

forskning initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och

orsaksmönster och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som

särskilt framhålls i motionen är cykelolyckorna. Motionärerna anser att

regeringen bör ta initiativ till åtgärder för att öka användningen av

cykelhjälm genom att skapa positiva attityder till att använda hjälm, att

studera faktorer som påverkar hjälmanvändningen samt följa utvecklingen av

användningen av cykelhjälm liksom skadeutvecklingen. Slutligen begärs ett

tillkännagivande av vad i motionen anförts om självmordsprevention (yrkande

16). År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med

Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål,

riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Motionärerna

anger som sin mening att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet

och att de konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården.

Motionärerna menar vidare att forskning bör initieras, t.ex. genom det

läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om huruvida de nya så kallade

antidepressiva medlen bidrar till att förebygga självmord.

I motion 1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

av vad i motionen anförts om det förebyggande arbetet i vården (yrkande 3).

Motionärerna anser att folkhälsoarbetet bör prioriteras. Man bör därvid följa

hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen och slå larm om det

förekommer en ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre

faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga riskmiljöer som exempelvis

hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas. Motionärerna hävdar att

tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar för att täcka

sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att förebygga stora

folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, m.m. bör utvecklas.

Motionärerna vill vidare prioritera en aktiv hälsoupplysning med pedagogiska

metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med

språksvårigheter. Politiska åtgärder bör vidtas för att garantera allas rätt

till hälsa, arbete och försörjning. Motionärerna anser det viktigt att

undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. Man bör även

återuppta arbetet med nationella folkhälsorapporter. En ny låginkomst- och

levnadsnivåutredning vore enligt motionärerna också ett stöd för att kunna

göra relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området.

I motion 1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen ger

regeringen till känna vad som anförts om ökad information till kommunerna om

deras ansvar för folkhälsan (yrkande 3). Agenda 21-arbetet innebär enligt

motionärerna också ett lokalt ansvar för att folkhälsofrågor tas upp i de

lokala handlingsprogram som alla lokala myndigheter rekommenderats att ta

fram. Människors hälsa måste skyddas och främjas. Beslut gällande hälsovård,

miljövård och samhällsekonomiska förhållanden måste samordnas. Detta kommer på

sikt att kunna motverka de socialekonomiska skillnader som finns när det

gäller kvinnors hälsa. Detta arbete måste bedrivas i alla våra kommuner om

denna effekt skall uppnås. Därför krävs, enligt motionärerna, ökad information

till kommunerna om det ansvar som ligger på deras agerande för att förbättra

folkhälsan.

I motion 1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels

om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med olika

etnisk bakgrund (yrkande 3), dels om att program för hälsoförebyggande arbete

tas fram i offentliga myndigheter och verksamheter (yrkande 4), dels om att

invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet (yrkande 5). Hälsotillståndet

bland invandrare i Sverige är generellt sett sämre än hos svenskar.

Invandrarnas speciella utsatthet arbetsmarknadsmässigt, ekonomiskt och socialt

inverkar enligt motionärerna med all sannolikhet negativt på hälsan. En viktig

del av arbetet med att integrera invandrarna i det svenska samhället är att

förbättra deras hälsosituation. Motionärerna anser att invandrare, flyktingar

och asylsökande skall erbjudas information och upplysningar om hälsorisker och

hälsofrämjande faktorer samt att hälsoupplysningspersonal med olika etnisk

bakgrund skall rekryteras. Det är vidare motionärernas åsikt att särskilda

hälsoförebyggande program riktade till olika etniska grupper skall inrättas

hos statliga myndigheter och hos landstingen. Invandrargrupperna skall själva

ges möjlighet att formulera sina behov beträffande hälsan, anförs det.

Bakgrund

I budgetbetänkandet hösten 1996 (1996/97:SoU1) behandlade utskottet en mängd

motionsyrkanden om bl.a. allmän hälsoförsäkring, patientens ställning,

utvecklingen av primärvården m.m. (s. 17-24). Utskottet avslog samtliga

yrkanden (s. 82-85) under hänvisning till pågående arbete framför allt inom

HSU 2000 men även inom Socialstyrelsen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 48).

I betänkande 1995/96:SoU17 behandlade utskottet en stor mängd motions-yrkanden

från den allmänna motionstiden 1995 om sjukvårdens finansiering, organisation

och inriktning m.m. Under rubriken Bakgrund och tidigare behandling (s. 15-19)

ges en fyllig redogörelse, vartill hänvisas. Samtliga motionsyrkanden

avstyrktes under hänvisning till pågående arbete.

I proposition 1994/95:195 och utskottets betänkande 1994/95:SoU24 om

Primärvård, privata vårdgivare m.m. behandlades bl.a. frågor om primärvårdens

roll som basen i hälso- och sjukvården, fast läkarkontakt, samverkan mellan

yrkesgrupper, regionala samverkansorgan för samverkan om verksamhet som

bedrivs av privata vårdgivare och finansieras av sjukvårdshuvudmännen,

sjukhusstruktur m.m.

Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 31 § hälso- och sjukvårdslagen att

kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och

säkras (prop. 1995/96:176, 1995/96:SoU18). Socialstyrelsen gav under år 1996

ut föreskrifter (SOSFS 1996:24) om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården.

Föreskrifterna gäller fr.o.m. den 1 januari 1997.

I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och

administration m.m. behandlas rehabiliterings- och samverkansfrågor (s. 35

f.). Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den föreslagna inriktningen

på området. Regeringen betonar behovet av att mer effektivt utnyttja

samhällets resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov

av olika stödåtgärder. Det finns enligt regeringen starka skäl att utveckla

bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar för

rehabiliteringsarbete. Möjligheten till frivillig samverkan mellan berörda

myndigheter förespråkas. Propositionen har godkänts av riksdagen (SfU12, skr.

273).

I ett Interpellationssvar den 24 april 1997, IP 1996/97:260, har

socialministern anfört bl.a. följande i sitt svar till Margareta Nordenwall

(m) på en fråga om optimering av resurserna för att få en långsiktigt hållbar

finansiering av sjukvården.

Till att börja med vill jag säga att ett av de främsta och viktigaste

samhälls-åtagandena framöver är att klara resursbehoven inom hälso- och

sjukvården. HSU 2000 har gjort bedömningen att vård- och omsorgsbehoven

framöver kommer att vara större än tillgängliga resurser. Enligt kommitténs

mening är det inte realistiskt att förlita sig på att resursproblemen skall

kunna lösas enbart genom organisatoriska förändringar och

verksamhetsutveckling.

Bl.a. mot bakgrund av de bedömningar som gjorts av HSU 2000 har regeringen i

den ekonomiska vårpropositionen föreslagit ökade resurser till kommuner och

landsting. Genom ökade statsbidrag undviks sysselsättningsminskningar, och

kvaliteten i vården och omsorgen kan vidareutvecklas.

Regeringen föreslår således att landstingen under innevarande år tillförs

ett generellt statsbidrag på drygt 1,1 miljarder kronor utöver fastställd

statsbudget. Regeringen föreslår vidare att det generella statsbidraget till

landstingen ökar med ca 2,2 miljarder kronor fr.o.m. år 1998. Trots detta

måste arbetet med att omstrukturera och effektivisera hälso- och sjukvårdens

verksamhet fortsätta för att vi skall kunna klara av finansieringen av

sjukvården på längre sikt. Nu skapas möjlighet till ett mer långsiktigt

omstruktureringsarbete.

Regeringen har betonat att det är ytterst angeläget att landstingen, inom

ramen för den frihet som det generella statsbidraget ger, prioriterar åtgärder

som främjar sysselsättningen och kvaliteten i kärnverksamheterna. Inriktningen

är bl.a. att väntetiderna i sjukvården skall kortas, de psykiskt störda ges en

bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede förbättras.

Regeringen kommer också mycket noggrant att följa upp effekterna av denna

satsning. Landstingen skall bl.a. redovisa vilka åtgärder de avser att vidta

med anledning av tillskottet.

Vad görs då för att optimera resurserna i vården? Till följd av att

behoven och den medicinska teknologin förändrats har landstingen under de

senaste åren påbörjat genomgripande förändringar av sjukvårdsstrukturen. Ett

starkt reducerat behov av vårdplatser inom akutsjukhusen har bl.a. medfört att

sjukhus slagits samman och att samarbetet över länsgränserna ökat. En

förskjutning mot öppenvård har också skett. En fortsatt strukturomvandling är

av stor betydelse för möjligheterna att använda de samlade resurserna

effektivare i hälso- och sjukvården inför 2000-talet. Strukturomvandlingen i

sjukvården ställer stora krav på investeringar i personal- och

kompetensutveckling. Särskilda Dagmarmedel har avsatts såväl på nationell nivå

som på regional nivå för att bryta hierarkier och revirtänkande och för att

utveckla arbetsorganisationen så att medarbetarnas kompetens tas till vara.

Det är också viktigt att själva hälso- och sjukvården systematiskt

utvecklas. Det kan ske genom att man bättre tar till vara ny

kostnadsreducerande teknologi, förbättrade behandlingsmetoder och utvecklar

informationsförsörjningen. Det är även viktigt att samverkan mellan

landstingsfinansierad och kommunal hälso- och sjukvård blir bättre.

Ökade satsningar på utvärdering kan också ge en bättre och effektivare

hälso- och sjukvård. När det gäller utvärdering av medicinsk metodik spelar

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) en mycket aktiv

roll. SBU har sedan år 1995 fått mer resurser för att omsätta sina slutsatser

i praktiken. Inom Socialstyrelsen pågår arbetet med att utveckla

informationssystemen för kostnader och kvalitet, liksom arbetet med att

utforma nationella riktlinjer för god medicinsk praxis. Även landstingen

utvecklar system för att förbättra verksamhetsbeskrivningen,

kostnadsredovisningen och kvalitetsuppföljningen. I landstingens

kvalitetsutvecklingsarbete utgör de nationella kvalitetsregistren viktiga

kunskapskällor.

Avslutningsvis vill jag påminna om att HSU 2000 enligt sina direktiv (dir.

1994:152) har i uppgift att utreda formerna för den statliga styrningen inom

hälso- och sjukvården. I detta uppdrag ingår bl.a. att bedöma vilka

avvägningar som bör göras mellan generella och riktade finansiella

styrinstrument i relation till de nationella hälso- och sjukvårdspolitiska

målen. Detta uppdrag skall redovisas under år 1997.

I Socialstyrelsens rapport 1995:25 Sjukvården i Sverige 1995 berörs under

rubriken Akut omhändertagande det medicinska omhändertagandet av bl.a.

trafikskadade. Det refereras bl.a. till att SBU har föreslagit en

koncentration till särskilda centra såvitt gäller trafikskadade (s. 87).

Folkhälsoinstitutet (FHI) har till uppgift att förebygga sjukdom och annan

ohälsa. Institutets övergripande mål är att främja likvärdiga förutsättningar

för en god hälsa för hela befolkningen. För att skapa likvärdiga

förutsättningar skall institutet särskilt inrikta verksamheten på de faktorer

som påverkar hälsoutvecklingen hos de grupper som är mest utsatta för

hälsorisker. Institutets verksamhet skall bygga på vetenskaplig grund och

dokumenterade erfarenheter. FHI skall vara ett stöd för lokalt och regionalt

folkhälsoarbete i kommuner, landsting, företag, organisationer,

utbildningsväsende m.m. På nationell nivå skall institutet främja samarbete

mellan olika organ för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan.

Verksamheten indelas i tre verksamhetsgrenar: nationellt folkhälsoarbete,

lokalt folkhälsoarbete samt forskning och utveckling. Verksamhetsgrenarna är i

sin tur indelade i program och funktioner. Samma indelning gäller för samtliga

verksamhetsgrenar. Arbete bedrivs för närvarande inom följande områden:

Alkohol och narkotika, Allergier, Mat och motion, Skador, Sexuellt överförbara

sjukdomar/hiv och reproduktiv hälsa, Tobak, Barn och ungdomars hälsa samt

Kvinnors hälsa.

Vad gäller det nationella folkhälsoarbetet skall FHI bl.a. prioritera sådan

verksamhet som bygger på samverkan mellan olika myndigheter och organ på

nationell nivå. Verksamheten skall ha till syfte att öka olika

samhällssektorers engagemang och direkta insatser i folkhälsoarbetet. Det

gäller såväl offentliga, privata som frivilliga organisationer. Institutet

skall samarbeta med och ge riktat ekonomiskt stöd till nationella

verksamheter, exempelvis organisationer, nätverk och projekt som bedöms kunna

föra utvecklingen av folkhälsoarbetet i landet framåt. Beträffande FHI:s

lokala folkhälsoarbete skall institutet bl.a. prioritera sådan verksamhet som

syftar till att utveckla folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå genom

bl.a. strategiskt stöd, dvs. bistå med att utveckla lokala folkhälsoprogram.

Institutet skall stödja och initiera lokalt förebyggande arbete. FHI skall ge

riktat ekonomiskt stöd till regionala och lokala verksamheter, exempelvis

organisationer, nätverk och projekt, som bedöms kunna föra utvecklingen av

folkhälsoarbetet i landet framåt.

Folkhälsoinstitutet samarbetar med en rad frivilliga organisationer samt

beviljar projektbidrag till såväl nationella och regionala som framför allt

lokala verksamheter. Härtill utgår i vissa fall s.k. organisationsstöd. De

flesta av FHI:s program har väl utvecklad samverkan med organisationer på

nationell nivå.

Enligt en enkätundersökning, genomförd under hösten 1995 av

Folkhälsoinstitutet i samråd med Svenska Kommunförbundet, hade mer än hälften

av de 86 % av kommunerna som svarade någon form av folkhälsoråd eller

motsvarande organ som arbetar tvärsektoriellt med folkhälsofrågor. Ytterligare

drygt 30 kommuner planerade att bilda ett hälsoråd under 1995 och 1996. En

övergripande handlingsplan för folkhälsoarbetet fanns i drygt en fjärdedel av

kommunerna. I två tredjedelar av kommunerna var en eller flera

hälsoplanerare/hälsoupplysare verksamma. I de flesta kommuner fanns det något

eller några samarbetsorgan som arbetade med särskilda folkhälsofrågor,

vanligen inom områdena Agenda 21, allergi och droger. En fjärdedel av

kommunerna hade eller planerade särskilda insatser för att utjämna

hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. De vanligaste målgrupperna

för detta arbete var invandrare, kvinnor och boende i vissa områden.

Försöksverksamhet med särskilda telefonnummer (?Risklinjen?) dit allmänheten

dygnet runt kan ringa och anmäla farliga miljöer, situationer eller produkter

pågår för närvarande i ett 40-tal kommuner i fyra län. Verksamheten är

resultatet av ett samarbete mellan FHI, SOS Alarm och berörda landsting och

kommuner. En utvärdering av projektet pågår.

Inom Folkhälsoinstitutets skadeprogram genomförs epidemiologiska

kartläggningar av skador och analyser av skadedata med avseende på sjukgrupper

och riskmiljöer. Metoder för intervention utvecklas och skadornas kostnader

och åtgärdernas kostnadseffektivitet utreds. Epidemiologiska kartläggningar

görs i första hand beträffande produktrelaterade skador och skador bland

oskyddade trafikanter. Interventionsstudier görs när det gäller

hjälmanvändning och dess effekter. Studier genomförs vidare inom skol-

olycksfallsområdet.

FHI har i samarbete med bl.a. Vägverket, NTF, Konsumentverket och olika

forskningsinstitutioner bildat en nationell s.k. hjälpinitiativgrupp.

Verksamhet i syfte att öka användningen av cykelhjälm pågår enligt FHI på bred

front även i övrigt, bl.a. ute i kommunerna.

Socialstyrelsen m.fl. myndigheter har stor betydelse för att främja, följa upp

och utvärdera folkhälsoarbetet. Socialstyrelsen har bl.a. till uppgift att

återkommande följa upp folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå.

Socialstyrelsen har nyligen avlämnat såväl en Social rapport (SoS-rapport

1997:14) som en folkhälsorapport (SoS-rapport 1997:18) till regeringen. I

Folkhälsorapporten anförs bl.a. följande:

En av rapportens slutsatser är att de grupper som redan i slutet av 80-talet

hade det besvärligt fått det ännu svårare under 90-talet. Det gäller framför

allt ungdomar, ensamstående föräldrar, långvarigt sjuka och vissa

invandrargrupper. Under 90-talet har andelen fattiga ökat något, men kanske

inte så mycket som kunde förväntas utifrån den höga arbetslösheten. Däremot

har de redan fattiga blivit fattigare. Ungdomar har fått det betydligt svårare

att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket kortsiktigt innebär ekonomiska

problem. Enligt rapporten kan allvarligare problem tillkomma i form av socialt

utanförskap etc. om dessa svårigheter består på längre sikt. Vidare har

invandrare, vare sig de är ungdomar eller ej, större svårigheter än svenskar

att få arbete. Arbetslösheten påverkar inte bara den arbetslöse utan även

dennes familj. Enligt rapporten är effekterna på hälsan av dagens arbetslöshet

inte helt självklara. Eftersom Sverige haft en ganska kort erfarenhet av hög

strukturell arbetslöshet har det heller inte funnits tillräckligt långa

uppföljningstider för forskningen att belysa konsekvenserna. Det kvarstår dock

stora skillnader i hälsa enligt rapporten. Enligt den samlade bedömningen (s.

20) i rapporten är resultatet av den översiktliga analysen av svenska folkets

hälsa att hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller

självrapporterad hälsa, har förbättrats i stort. Det finns dock tecken på

ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla grupper i

samhället. Anledning finns att särskilt uppmärksamma barn och ungdomars

situation bl.a. när det gäller deras problem med att komma in på

arbetsmarknaden.

Inga enskilda åtgärder kan enligt rapporten skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs

en mängd insatser under olika perioder av livscykeln, vilket också enligt den

samlade bedömningen kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna de

sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren.

Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) skall utveckla, värdera

och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och

riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning,

dokumentation och information. Resultaten av forskningsverksamheten skall vara

praktiskt tillämpbara inom det sociala området, inom hälso- och

sjukvårdsområdet och inom arbetsmarknadsområdet. Verksamheten vid IPM är

uppdelad i olika enheter, bl.a. Centrum för suicidforskning och prevention.

Kunskapsspridningen är helt central i institutets verksamhet, varför ett

fortsatt utvecklingsarbete bör bedrivas dels för att bättre nå ut med

kunskapen, dels för att bättre kunna redovisa och utvärdera effekterna av

denna del av verksamheten. 500 000 kr har anslagits särskilt för att bl.a.

kunskapsspridningen vid myndigheten skall kunna öka.

Vid NEPI (Nätverk för läkemedelsepidemiologi) pågår studier, bl.a. i samarbete

med Spri, av huruvida antidepressiva läkemedel kan förebygga självmord.

Regeringen beslutade i december 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté

(S 1995:14) med uppgift att utarbeta förslag till nationella mål för

hälsoutvecklingen. Målen skall vara vägledande för samhällets insatser för att

främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker samt förhindra förtida

och undvikbar funktionsnedsättning, sjuklighet och död. Kommittén skall som

övergripande mål ha en god hälsa för alla, med särskild betoning på att minska

skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen. Enligt direktiven behövs

nationella folkhälsomål för att särskilt uppmärksamma och minska skillnaderna

i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper, etniska grupper, geografiska

områden och mellan könen. Utredningsarbetet skall vara slutfört den 31

december 1998.

Regeringen har under sommaren 1997 beslutat tilläggsdirektiv till kommittén

(dir. 1997:89). Världshälsoorganisationens, WHO, hälsopolitiska mål och

strategier revideras för närvarande. Kommittén har fått i uppdrag att lämna

synpunkter på dessa till Socialdepartementet och, efter det att mål och

strategier antagits av WHO:s medlemsländer, bidra till att det sprids kännedom

om i första hand Hälsa-för-alla-strategin till aktörerna inom berörda

samhällssektorer.

En särskild statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag att främja arbetet med

folkhälsofrågor. Statsrådsgruppen skall tillvarata den kunskap som finns om

klasskillnadernas, samhällsförhållandenas, miljöns och levnadsvanornas

betydelse för hälsan och om hälsans betydelse för samhällsutvecklingen.

Gruppen skall främja folkhälsan genom att säkerställa att folkhälsoaspekter, i

synnerhet åtgärder för att avhjälpa skillnader i ohälsa mellan olika grupper,

vägs in i regeringens arbete samt att förväntade konsekvenser för folkhälsan

till följd av regeringens beslut redovisas och följs upp och säkerställa

största möjliga samverkan i folkhälsoarbetet mellan myndigheter, landsting,

kommuner, organisationer och näringsliv.

I tilläggsdirektiven till Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation, HSU 2000, anförs bl.a. att sociala och ekonomiska villkor,

arbetsmiljö och levnadsvanor har avgörande betydelse för den framtida

hälsoutvecklingen. Hälso- och sjukvårdens kunskaper och erfarenheter har en

stor betydelse för det förebyggande arbetet. Dess roll på folkhälsoområdet

behöver förtydligas och förstärkas, sägs det. Kommittén skall enligt

direktiven analysera uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat, landsting

och kommuner när det gäller folkhälsoarbete samt hur samverkan mellan de olika

aktörerna kan förbättras. Vidare bör kommittén belysa hur de olika

organisations- och styrsystem som sjukvårdshuvudmännen utvecklar påverkar

förutsättningarna för folkhälsoarbetet. Kommittén skall slutligen överväga om

det finns behov av att precisera kommunernas och landstingens folkhälsoansvar

i hälso- och sjukvårdslagen.

Kommitténs arbete beräknas vara slutfört under hösten 1997.

Miljö- och hälsoministrarna i Europa antog år 1994 Declaration on action for

environment and health in Europe. Sverige har härigenom åtagit sig att senast

1997 ha utarbetat ett nationellt handlingsprogram för att minska hälsoriskerna

i miljön.

Miljöhälsoutredningen presenterade sitt betänkande (SOU 1996:124) i oktober

1996. Utredningen har bl.a. sammanfattat dagens kunskap om riskfaktorer i

miljön som kan leda till ohälsa samt inventerat de myndigheter, lagar, mål,

aktörer och verktyg som står till buds för att förebygga och undanröja dessa

risker. Utredningen har lagt fram förslag till ett handlingsprogram, vari

presenteras tio övergripande riktlinjer för arbetet med att minska de

miljörelaterade hälsoriskerna samt mål och åtgärdsinriktningar vad gäller

luftföroreningar, inomhusmiljön, föroreningar i dricksvatten och föda, buller,

strålning och skador genom olycksfall. Förslaget till handlingsprogram avser

enligt utredningen att stimulera till ökad medvetenhet om hälsokonsekvenserna

av olika miljöfaktorer, långsiktiga planeringsinsatser för att upprätthålla

och förbättra den höga hälsonivån, förbättringar av eftersatta områden och

ökad kunskap om såväl misstänkta risker som åtgärdernas effektivitet.

Programmets uppgift skall vara att bidra till mobilisering för en god miljö

för en hållbar hälsoutveckling.

Miljöhälsoutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande.

1994 års behörighetskommitté har i betänkandet Ny behörighetsreglering på

hälso- och sjukvårdens område m.m. (SoU 1996:138) anfört att den ser

verksamheten med ackreditering och certifiering som ett viktigt komplement

till statens tillsyn. Det finns skäl att utreda frågan vidare bl.a. i fråga om

obligatorium och rättssäkerhetsaspekter. Systemet med ackreditering och

certifiering bör snarast få en allsidig belysning, heter det.

Betänkandet har remissbehandlats. En proposition beräknas till februari

1998.

I den senaste budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) påpekas att Sverige hör

till de främsta nationerna i världen när det gäller hälsotillstånd och sociala

förhållanden men att det finns skillnader i hälsa mellan olika grupper i

samhället, t.ex. mellan kvinnor och män och mellan infödda svenskar och

invandrare. En stor grupp människor vars hälsosituation enligt regeringen

särskilt bör uppmärksammas är de som för närvarande saknar arbete. Den

omfattande arbetslösheten är enligt många företrädare inom folkhälsoområdet

ett av de största hoten mot folkhälsan. Regeringen anför att hälso- och

sjukvårdssektorn har en viktig uppgift när det gäller att undersöka och

klarlägga sambandet mellan bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för att ge

underlag för andra samhällssektorers agerande ur ett folkhälsoperspektiv.

Folkhälsoarbetet måste intensifieras och tydligare inriktas mot den del av

befolkningen som är utsatt för de största hälsoriskerna, anförs det vidare.

Vidare anför regeringen att folkrörelser och andra frivilliga organisationer

har en viktig funktion inom det sociala arbetet. Det kan vara förebyggande

arbete, kamratstöd, behandlingsarbete eller opinionsbildande insatser.

Regeringen framhåller att det är viktigt att de enskilda organisationerna får

utforma sina insatser utifrån den egna organisationens särart så att

mångfalden i det drogförebyggande arbetet värnas. Större trovärdighet och

bättre effekt av insatserna kan därmed uppnås.

I proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle påpekar regeringen att

folkhälsoforskningen har visat att det i Sverige fortfarande finns påtagliga

sociala skillnader i hälsa mellan och inom olika befolkningsgrupper. Särskilt

utsatta är bl.a. kortutbildade, vissa invandrargrupper och arbetslösa, anförs

det. Ojämlikheten har ökat under 1980-talet. Kvinnor i arbetaryrken har haft

den minst gynnsamma hälsoutvecklingen. En grupp där regeringen menar att

hälsoutvecklingen bör ges särskild uppmärksamhet är barnen. Det föreligger,

anförs det i propositionen, indikationer på att klasskillnaderna bland barn

ökar. Enligt regeringens mening är det viktigt att få en klar bild av hur

barns hälsa utvecklats, inom vilka områden det finns en positiv utveckling

respektive var problemen finns, vilka orsakerna är till skillnader i

hälsotillståndet mellan barn med olika socioekonomisk bakgrund m.m. Även den

speciella situation som invandrare kan befinna sig i bör uppmärksammas.

Undersökningar pekar enligt regeringen i flera fall på större ohälsa både

bland vuxna och barn med invandrarbakgrund.

Regeringen anför vidare att det är angeläget att fördjupa analyserna om

vilka faktorer som bestämmer ohälsans sociala fördelning samt om åtgärder för

att överbrygga hälsoklyftor i samhället.

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1997 avseende Socialvetenskapliga

forskningsrådet skall SFR under 1997 i samråd med berörda forskningsråd och

övriga organ utarbeta ett nationellt forskningsprogram för forskning om

ojämlikhet i hälsa.

I betänkande 1996/97:SoU1 delade utskottet regeringens bedömning beträffande

en intensifiering av folkhälsoarbetet med inriktning mot de mest utsatta

folkgrupperna. Utskottet uttalade att det såg med oro på uppgifterna om att

skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka och

menade att det är av största vikt att dessa uppgifter följs upp och analyseras

av sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter.

I betänkande 1995/96:SoU1 behandlade utskottet motioner rörande samhällets

hälsoklyftor. Enligt utskottet fanns det anledning att uppmärksamma det faktum

att vissa gruppers hälsosituation verkar försämras. Utskottet konstaterade

emellertid att det inom folkhälsoområdet pågick ett omfattande arbete och att

en prioritering skedde av verksamheter som syftar till att undanröja

ojämlikheterna i hälsa. Eftersom något initiativ från riksdagen därför inte

behövdes avstyrktes motionerna. Riksdagen följde utskottet.

I Folkhälsorapporten 1997 lämnas följande samlade bedömning (s. 20 och 21):

Resultaten från denna översiktliga analys av svenska folkets hälsa visar att

hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller självrapporterad

hälsa, har förbättrats i stort. Inte minst syns en dramatisk förbättring av

medellivslängden. Det finns dock tecken på ökande problem och utvecklingen har

inte varit lika positiv för alla grupper i samhället.

Det finns anledning att särskilt uppmärksamma barns och ungdomars situation

i dagens Sverige både när det gäller deras problem med att komma in på

arbetsmarknaden och att deras tidigare positiva utveckling ifråga om

levnadsvanor brutits. Andelen skolungdomar som använder alkohol och har prövat

narkotika ökar och det gör också andelen ungdomar som känner oro, ängslan

eller ångest.

Övervikt och allergier är två andra hälsoproblem som ökar i omfattning

liksom att allt fler kvinnor uppger i hög grad nedsatt arbetsförmåga. De

sociala skillnaderna i ohälsa är stora och kvarstående. Sverige har därför

inte levt upp till WHO:s mål om att utjämna de sociala skillnaderna i hälsa,

vilket således fortsätter att vara en utmaning för framtiden.

Ur preventiv synpunkt innebär kunskapen om att många riskfaktorer

ackumuleras hos vissa grupper i befolkningen att inga enskilda åtgärder kan

skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs en mängd insatser under olika perioder av

livscykeln, vilket också kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna

de sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och

människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist

fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den

generella välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider.

Alla måste kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god

kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. De expert-

rapporter om hälso- och sjukvårdsreformer i andra länder som har tagits fram

på uppdrag av HSU 2000 ger enligt utskottet inga belägg för att Sverige

skulle ha något att vinna på att överge skattefinansieringen av vården.

Tvärtom tyder de internationella erfarenheterna på att de skattefinansierade

hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende

än de försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser att dessa erfarenheter

tillsammans med de goda erfarenheterna av det svenska systemet är starka motiv

för att slå vakt om skattefinansieringen av hälso- och sjukvården. Utskottet

delar socialministerns inställning i interpellationssvar den 24 april 1997 om

sjukvården. Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2

och So277 (fp) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför.

Utskottet vidhåller inställningen att verksamhetsuppföljning och

kvalitetssäkring är mycket viktiga inslag i all hälso- och sjukvård. Enligt 31

§ hälso- och sjukvårdslagen skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och

fortlöpande utvecklas och säkras. I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS

1996:24) ges närmare tillämpningsbestämmelser. Utskottet anser att det är

viktigt att vårdgivaren skapar goda förutsättningar för arbetet med

kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling för att vidareutveckla vården, höja

kvaliteten och stärka patientens ställning. Frågor om ackreditering har

behandlats av Behörighetskommittén vars betänkande bereds i

Socialdepartementet. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ

med anledning av motionerna So291 (m) och So802 (kd) yrkandena 3 och 4.

Motionerna avstyrks.

Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och

kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har

rätt till en fast läkarkontakt enligt HSL. Den nationella husläkarlagen har

upphävts. Utskottet vidhåller att det är viktigt att hälso- och

sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest

kostnadseffektivt. Utskottet delar således grundtankarna i detta avseende i

motionerna So207 (m) och So261 (c). Bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet

och bättre resursutnyttjande kan dock motivera att vissa verksamheter

koncentreras och profileras. Kort avstånd mellan sjukhus ger förutsättningar

för att profilera verksamheten vid vart och ett av dem utan att servicen till

befolkningen i området försämras. Mindre länsdelssjukhus kan, som utskottet

tidigare anfört, fylla en viktig funktion vad gäller vården av äldre när

hemsjukvårdens resurser inte längre är tillräckliga eller när det finns

rehabiliteringsbehov som inte kan tillgodoses i öppna vårdformer. Inom ramen

för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar Socialstyrelsen med

frågor om sjukhusstruktur och akut omhändertagande. Styrelsen har berört

frågor om vårdkedjor i rapporten Sjukvården i Sverige (1995:25). Bl.a. sägs

att en väl utvecklad vårdkedja med effektiv akutsjukvård och rehabilitering,

tillräckligt med platser i särskilda boenden och god hemsjukvård är

förutsättningen för en god vård. En nyckelfråga för en fungerande vårdkedja är

informationsöverföring mellan vårdgivarna. Riksdagen har vidare nyligen ställt

sig bakom ett effektivare utnyttjande på rehabiliterings- och

samverkansområdet i syfte att bättre kunna tillgodose enskilda människors

behov av stödåtgärder. I flera motionsyrkanden framförs detaljerade förslag om

hur vården bör vara organiserad. Det ankommer emellertid, enligt utskottet, på

sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt

i hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Det ankommer också på

sjukvårdshuvudmännen att inrätta regionala samverkansorgan. Riksdagen bör inte

ta något initiativ med anledning av motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande

7, So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31

och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So423

(fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8. Motionerna avstyrks därför.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att folkhälsoarbetet bör intensifieras och

inriktas mot de mest utsatta grupperna. Utskottets oro över uppgifterna om att

skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka består.

Det är därför viktigt att uppgifterna följs upp och analyseras av

sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter. Utskottet delar

således i stor utsträckning bedömningarna på folkhälsoområdet i motionerna

So261 (c), So280 (fp) och So294 (v). Inställningen i motionerna överensstämmer

i stort med den samlade bedömningen i Folkhälsorapporten, dvs. det finns

tecken på ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla

grupper i samhället. Motionsyrkanden om olika folkhälsofrågor och förebyggande

insatser ryms inom direktiven för den parlamentariska kommitté som skall

utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen i Sverige. I

direktiven nämns bl.a. att det är nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt att

förbättra hälsans villkor för de mest utsatta, framför allt arbetslösa,

lågutbildade och invandrare. Arbete inom olika statliga kommittéer pågår

redan. Utskottet utgår ifrån att regeringen noga följer utvecklingen och

initierar de insatser som krävs för att utjämna de sociala skillnaderna i

hälsa. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker

motionerna So224 (s) yrkandena 3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena

2, 3, 8 och 13, So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 och So294 (v) yrkande

3.

Personal- och utbildningsfrågor inom vårdsektorn

Motionerna

I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalsituationen

i vården (yrkande 10). Motionärerna anser att arbetslösheten bland vård- och

omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det finns ingen

enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs insatser

inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn har gjort

att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen inom hälso- och

sjukvården har höjts under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar

medan övrig personal minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år

blir det stora pensionsavgångar. En stor del av personalen med erfarenhet och

hög kompetens kommer att lämna sjukvården under en kort period. Redan nu

varnas det för en begynnande sjuksköterskebrist, heter det i motionen. I

yrkande 11 begärs ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts

om trainee-utbildning inom vården. Motionärerna anser att detta system bör

införas i hälso- och sjukvårdssektorn för att förebygga den kommande

kompetensbristen. Enligt motionärerna bör regeringen tillsätta en utredning

med inriktning att forma förutsättningar för trainee-program inom hälso- och

sjukvården. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om läkarutbildningen (yrkande 12). Motionärerna anser

att innehållet i läkarutbildningen bör utgå från en helhetssyn på människan.

Den basala delen i yrkesrollen - läkarens kontakt med patienten - har inte

förändrats. Det är viktigt, främst inom primärvården, att läkaren kan möta

patienten med empati. Motionärerna anser att rekrytering till utbildningen och

dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på människan och lägga stor vikt

vid studentens förmåga att ta till sig andra människors situation.

I motion So294 av Gudrun Schyman m. fl. (v) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om minskad arbetslöshet bland

vårdpersonalen (yrkande 11). Nedskärningarna innebär till största delen att

vårdpersonalen blir arbetslös. När det gäller omvårdnaden finns det enligt

motionärerna mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som inom

forskningen. Metoder måste utvecklas för att tydliggöra omvårdnad ur ett

hälsoekonomiskt perspektiv. Omvårdnadsinsatser bör enligt motionärerna

prioriteras högre i budgetarbetet. Hälso- och sjukvården spelar på många håll

en mycket stor regionalpolitisk roll. Därför måste avvägningen mellan rena

sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik tydliggöras bättre. För att

minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. Pengar från olika

sektorer måste samordnas. Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre,

vilket innebär en kompetensuttunning, samtidigt som de yngre får allt svårare

att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad arbetstid vore enligt motionärerna

ett av flera sätt att lösa arbetslösheten. Vidare begärs ett tillkännagivande

om utbildning av personalen inom vården (yrkande 12). Motionärerna anser att

statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation till

utbildning och ansvar. Samläsning mellan olika utbildningar inom vården och

vårdlag skulle kunna komma åt hierarkiska system inom vården. Integrationen av

de medellånga (sjuksköterske- och social omsorg) högskoleutbildningarna bör

enligt motionärerna fortsätta.

I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstillfällen

inom vården (yrkande 2). Motionärerna anser att de avskedanden som görs inom

vård och omsorg inte ger någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande

behövs. Det finns hundratusentals människor med kunnande och kompetens som

inte tillåts arbeta inom kommuner och landstings basverksamhet. Motionärerna

vill överföra ekonomiska medel för att bromsa uppsägningarna. I yrkande 3

begärs ett tillkännagivande vad i motionen anförts om den utsatta situation

som äldre vårdtagare befinner sig i. Nedskärningar som slår mot alla gamla som

är i behov av vård sker återkommande i kommuner och landsting, mest på grund

av brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd över att

de inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt de själva vill göra. De

vårdbehövande sköts med oerhörd tidspress.

I motion So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal.

Motionärerna anser att de reumatiska sjukdomarna och framför allt de

reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom hälso- och sjukvården och att

den styvmoderliga behandlingen delvis beror på bristande kompetens hos läkare

och vårdpersonal om de reumatiska sjukdomarna.

Utbildning om de reumatiska sjukdomarna utgör f.n. en mycket liten del i de

olika vårdutbildningarna. Detta trots att de reumatiska sjukdomarna är en av

de stora folksjukdomarna. Motionärerna anser att ämnet reumatologi måste få

större utrymme i grundutbildningen för blivande läkare och paramedicinare. Det

är också enligt motionärerna nödvändigt att den personal som redan finns i

vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin

mening ger till känna vad i motionen anförts om minoritetens vårdbehov

(yrkande 11). Motionärerna anser att all personal skall ha sådana kunskaper i

kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg

och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att kunna hantera

kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många olika länder och

kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt

som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Om man har många patienter med

en viss etnisk bakgrund är det givetvis ändå värdefullt att få ökade kunskaper

om just den gruppens kultur. Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har

utländsk bakgrund borde många invandrare kunna få vård på sitt eget språk, och

därmed slippa använda tolk. Det är viktigt att landstingen ser till att ta

till vara de språkkunskaper som finns bland personalen, heter det i motionen.

I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all utbildning

av sjukvårdspersonal bör innehålla information runt alternativmedicinska

behandlingsmetoder (yrkande 2). Distriktssköterskor och läkare tillhör några

av de grupper av sjukvårdspersonal som i sin dagliga verksamhet enligt

motionärerna är nyckelpersoner vad gäller information till patienter. Enligt

hälso- och sjukvårdslagen, 2 a §, skall patienten ges upplysning om de olika

behandlingsmetoder som står till buds. I dagsläget är det inte självklart att

dessa informatörer har god kunskap om de möjligheter som alternativmedicinens

företrädare kan erbjuda. Det är enligt motionärerna ur patienternas synvinkel

otillfredsställande. De anser därför att all utbildning av sjukvårdspersonal

bör innehålla adekvat information om och beskrivning av alternativmedicinska

behandlingsmetoder. Motionärerna hemställer också att riksdagen hos regeringen

begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle kunna ges i uppdrag att utveckla

ett nationellt informationscentrum runt alternativmedicin (yrkande 3). Detta

organ skulle enligt motionärerna i första hand stå för information till

allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal. I dag råder ett informations-

och kunskapsunderskott vad gäller utvecklingen inom alternativmedicinen. Ett

sådan forum skulle effektivt kunna förändra informationsbilden genom sin

lättillgänglighet och genom att på sikt utvecklas till en nationell

?kunskapsbank? inom området, heter det i motionen.

I motion So282 av Christina Axelsson (s) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning,

samarbete och utbildning som underlättar diagnostisering av

tungmetallförgiftning. Motionären anser att läkare bör få mer utbildning i

tungmetalltoxikologi för att lättare kunna diagnostisera

kvicksilverförgiftning. Motionären anser att det krävs en kontinuerlig

fortbildning för att göra all sjukvårdspersonal observant på hur problemen kan

yttra sig för att kunna hjälpa patienter med förgiftningssymptom på

effektivaste sätt. Symptomem på kvicksilverförgiftning är enligt motionären i

många fall svåra att diagnostisera och människor blir ibland klassade som

hypokondriker.

Bakgrund

I den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150) är det regeringens

bedömning att (s. 83) en rejäl ökning av statsbidraget redan under år 1997 kan

ge en omedelbar effekt på sysselsättningen och på kvaliteten inom vården,

omsorgen och skolan. Regeringen utgår ifrån att kommuner och landsting tar

sitt ansvar och använder det nya resurstillskottet till att förhindra

uppsägningar och förstärka verksamheten redan innevarande år. På

tilläggsbudget för år 1997 föreslås 4 miljarder kronor och för åren 1998-2000

föreslås 8 miljarder kronor årligen. Inriktningen bör vara att

resurstillskottet leder till att kommuner och landsting vidtar åtgärder så att

väntetiderna i sjukvården blir kortare, kvaliteten i äldreomsorgen blir högre,

de psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg och att vården i livets

slutskede förbättras.

På s. 208-209 anför regeringen följande:

De sysselsättningsminskningar som har genomförts i kommuner och landsting har

påverkat omfattningen av den kommunala verksamheten. Det finns enligt

regeringens bedömning inte något belägg för att påstå att kvaliteten i

verksamheten generellt sett har försämrats men det finns oroande tecken på

bristande kvalitet inom vissa områden. Det finns också exempel på att kraven

för att få ta del av den kommunala servicen har höjts och att kvaliteten i

vissa delar har påverkats negativt. Behovet av kommunal verksamhet de närmaste

åren kommer starkt att påverkas av hur befolkningen och dess sammansättning

förändras. Förutsättningarna för den kommunala verksamheten påverkas också av

möjligheterna till produktivitetsförbättringar, andra förändringar i

behovsbilden än de som orsakas av demografiska förändringar etc.

Regeringens bedömning är att det, med nuvarande ekonomiska förutsättningar i

kombination med de ökade behoven av kommunal service, finns en stor risk för

att rationaliseringskraven leder till att verksamheten och dess kvalitet

påverkas på ett sätt som inte är önskvärt ur ett välfärdsperspektiv.

Finansutskottet delade regeringens uppfattning att det är angeläget att ge

kommuner och landsting ett väsentligt resurstillskott redan under innevarande

budgetår för att vidmakthålla en god kvalitet i vården, omsorgen och skolan

och för att stimulera den kommunala sysselsättningen. (FiU20 s. 228).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 284)

I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för

år 1997 (Dagmar) har avsatts medel för att landstingen skall stimuleras till

att skapa en bättre dialog mellan politiker, administratörer och personal inom

hälso- och sjukvården om resursanvändningen och resultaten inom vården.

Parterna anser att nuvarande personal- och organisationsstruktur behöver

förändras för att stödja den kunskapsutvecklande arbetsplatsen. Ett mer

patientorienterat arbetssätt förutsätter att den traditionella hierarkiska

organisationen och revirtänkandet inriktas på att brytas. Parterna är överens

om försöks- och utvecklingsarbete inom området. Vidare skall enligt

överenskommelsen utvecklingen av arbetsorganisationer stimuleras så att

personalens kompetens på alla nivåer bättre kan tas till vara.

I proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m. föreslog

regeringen att ?särskilt prov? dvs. utöver betyg och högskoleprov får användas

som urvalsinstrument endast till utbildningar som leder fram till vissa yrken

som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper eller en särskild

kompetens. Regeringen nämner (s. 30) att de särskilda proven som växt fram

successivt, sedan mitten av 1980-talet, bör användas restriktivt. I den mån

särskilda prov skall förekomma skall det gälla sådana utbildningar som leder

fram till yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper,

t.ex. vård- eller lärarutbildningarna, eller en särskild kompetens.

Utbildningsutskottet delade regeringens bedömning (UbU11 s. 9). Riksdagen

följde utskottet (rskr. 264).

I Ds 1994:57 Den framtida efterfrågan på läkare m.m. berördes också en del

frågeställningar kring den grundläggande läkarutbildningen. Enligt uppgift

pågår beredning av vissa frågor (bl.a. AT-tjänstgöring och utbildningens

innehåll) i samarbete mellan social- och utbildningsdepartementen.

En proposition med förslag om läkarnas vidareutbildning avlämnas enligt

uppgift senare denna månad.

1994 års behörighetskommitté har också behandlat frågor om prövning av

lämplighet för yrken inom hälso- och sjukvården (SOU 1996:138). Kommittén

relaterar bl.a. en försöksverksamhet som inleddes år 1991 med ändrade

urvalsmetoder för antagning till läkarutbildning vid Karolinska institutet och

Hälsouniversitetet i Linköping (s. 240 f.). Kommittén lämnar inga förslag i

denna del men vill starkt betona betydelsen av att en prövning sker i ett så

tidigt skede som möjligt och helst i samband med utbildningen.

Behörighetskommittén har också berört en del alternativmedicinska

frågeställningar (s. 403 f.). Utredningen anför att patientsäkerheten är den

väsentliga utgångspunkten för kommitténs ställningstaganden. En annan

utgångspunkt är dock den enskildes frihet att välja behandlingsform och

behandlingsmetod. Denna frihet måste i sin tur vägas mot intresset att

upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i vården. Kommittén

konstaterar att attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och

metoder har förändrats under de senaste decennierna.

En proposition beräknas enligt uppgift till februari 1998.

Betydelsen av kunskaper i invandrarspråk har utskottet behandlat i betänkandet

1993/94: SoU7 s. 27 f. Från Landstingsförbundet inhämtades att landstingen

sköter rekryteringspolicyn självständigt. I personalpolitiska program hos

många landsting angavs emellertid att kunskaper i invandrarspråk kunde beaktas

som en särskild merit vid tillsättning av viss tjänst. Utskottet ansåg att

riksdagen inte behövde ta något initiativ. Motionsyrkandet avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att uppfylla

kraven på en god vård. Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och tillgodose

patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvården

skall hålla en god personell och materiell standard dvs. bedrivas av personal

med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga

lokaler. För att hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad och i

övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och

omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid utformningen av

behörighetsregler för hälso- och sjukvården och närliggande områden. Utöver

goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt utskottet viktigt att

yrkesutövaren har sådana personliga egenskaper att hon eller han är lämplig

för sitt yrke.

Genom att ökade resurser tillförs till kommuner och landsting förväntas en

omedelbar effekt på sysselsättningen och kvaliteten på vården och omsorgen.

De mer specifika kompetens- och utbildningsfrågor som tas upp i de olika

motionerna har i stor utsträckning behandlats i olika utredningar nyligen.

Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av

motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3,

So282 (s), So 294 (v) yrkandena 11 och 12, So812 (mp) yrkandena 2 och 3, vilka

avstyrks.

Utskottet vidhåller sin bedömning när det gäller behovet av kunskaper i

invandrarspråk. Motion So277 (fp) yrkande 11 avstyrks.

Patientavgifter och högkostnadsskydd

Patientavgifter, m.m.

I motion So205 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av

förebyggande vård (yrkande 1). Motionären begär också ett tillkännagivande om

patientavgifter i förebyggande vård (yrkande 2). Enligt motionen har Sverige

under decennier byggt upp bra förebyggande vård med gott resultat. Den svenska

mödra- och barnhälsovården har bidragit till den lägsta spädbarnsdödligheten i

världen under 70-talet och har fortfarande en dödlighet under en promille. En

bra preventiv verksamhet har naturligtvis varit en starkt bidragande orsak

till detta. Det vore olyckligt om denna vård nedmonteras i brist på pengar,

heter det i motionen. Det skulle vara önskvärt att man i stället, efter

möjliga effektiviseringar, fortsätter att bedriva en kvalitativt bra preventiv

mödra- och barnhälsovård genom att låta patienterna betala delar av den.

Detsamma skulle kunna gälla för t.ex. mammografi- screening och

gynekologisk kontroll. Det är bättre att behålla en bra effektiv förebyggande

vård till en viss kostnad för patienten än att av ekonomiska skäl rasera en

väl fungerande verksamhet, anser motionären.

I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifternas

differentiering (yrkande 10). Motionärerna anser att allas ekonomiska

möjlighet till hälso- och sjukvård inte är självklar. Signaler tyder på att

utsatta ekonomiska grupper väntar alltför länge, eller låter bli att besöka

sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också

tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Patientavgifterna inom

primärvården borde enligt motionärerna vara låga eller inte förekomma alls.

För barn och ungdomar upp till 19 år borde primärvården alltid vara

avgiftsfri. Även distriktsvården borde vara avgiftsfri medan patientavgiften

till specialistvård kan vara högre än till primärvård. Fördelen med

differentierad taxa är enligt motionärerna att man får ett styrmedel över

patienternas val av vårdnivå.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen av vad i motionen anförts om att avgifterna inom vården inte får

vara avskräckande höga (yrkande 38). Motionärerna anser att patienter som inte

är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig till sin husläkare i

stället. Patientavgiften bör vara olika stor beroende på var patienten söker

vård. Det bör vara betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till

akutsjukvården. Det får dock inte vara så att avgifterna upplevs som så

avskräckande höga att man avstår från vård som man behöver.

I motion So229 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett

kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl.

Motionären anför att det skett en kostnadsökning för den enskilde såväl för

läkarbesök som för medicinkostnader så att det vid ett enda sjukdomstillfälle

sammanlagt kan bli höga kostnader. Många har i dag en bekymmersam ekonomisk

situation. En oförutsedd utgift på 250 kr kan för många vara ett hinder att

söka den vård man har behov av.

Högkostnadsskydd

I några motioner yrkas ett vidgat högkostnadsskydd.

I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för

pensionärer i högkostnadsskyddet (yrkande 8). Motionärerna anser att

pensionärer skall undantas från högkostnadsskyddet i

vuxentandvårdsförsäkringen och i stället få del av högkostnadsskyddet inom

hälso- och sjukvården. I yrkande 7 hemställs att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om att alla låginkomstpensionärer skall erhålla frikort

enligt vad i motionen anförts om att ingen skall avstå från sjukvård av

ekonomiska skäl. Motionärerna anser att landstingen ?direkt? bör ge frikort

till de pensionärer som lever på folkpension och bostadstillägg.

I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin

mening ger till känna vad i motionen anförts om att individers utgifter för

hälso- och sjukvård samt utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett

gemensamt högkostnadsskydd (yrkande 6).

I motion So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (båda s) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i

högkostnadsskyddet. Motionärerna anser att kostnaderna för den enskilde är

oerhört höga. Många anser sig inte ha råd att genomgå en sådan behandling.

Tandlossning är en infektionssjukdom som kan drabba helt friska personer.

Sjukdomen är ärftligt betingad och kostfaktorerna har ingen betydelse.

Tandlossning kan också bero på behandling för viss grundsjukdom, t.ex.

diabetes, enligt motionärerna.

Bakgrund och tidigare behandling

HSU 2000 har i betänkandet Reform på recept behandlat patientavgifter och

högkostnadsskydd. I betänkandet (SOU 1995:122) finns en redogörelse för

regelsystemet såväl inom den landstingskommunala som den kommunala hälso- och

sjukvården (s. 170-187).

I propositionen 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.

som grundade sig på nyss nämnda betänkande, föreslog regeringen (prop. s.

68-70) följande:

Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta pa-

tientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen,

läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från

landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar.

Egenavgifter för kommunal sjukvård skall inte ingå i detta högkostnadsskydd.

Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården

skall vara högst 900 kronor per år. För barn under 18 år i samma familj skall

gälla ett gemensamt högkostnadsskydd. Den enskilde skall inte betala större

andel av en avgift än att egenkostnadstaket uppnås.

Regeringen anförde som skäl för sitt förslag:

Två separata högkostnadsskydd, som regeringen nu föreslår införs, bör vara

till fördel för både patienterna och finansiären. Det nuvarande

högkostnadsskyddet för läkemedel och för öppen vård har sin utgångspunkt i att

den enskilde skall skyddas mot höga sammanlagda utgifter för en

tolvmånadersperiod. Det nya systemet innehåller självklart även ett

motsvarande motiv men det kommer också att fungera så att individer med endera

stora kostnader för läkemedel eller omfattande besök hos den öppna vården får

ett mera riktat skydd. Personer som når båda egenkostnadstaken kan ha sina

avgiftsfria perioder för läkemedel respektive öppen vård under olika delar av

året vilket ger en bättre spridning av kostnaderna.

Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta

patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen,

läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från

landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar.

För landstingens del innebär separationen av högkostnadsskydden att de kan

utforma egna avgiftssystem för den öppna hälso- och sjukvården med hänsyn till

egna fördelnings- och sjukvårdspolitiska ambitioner. De kan också på egen hand

periodisera avgifterna för patienterna inom det högsta tak som bestäms i

författning.

Den grundläggande bestämmelsen för avgifter för hälso- och sjukvård finns i

26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelserna i denna paragraf får

vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i

den mån inte annat är föreskrivet. Systemet med statligt reglerade

patientavgifter avskaffades i princip den 1 januari 1991. De avgifter som

kommunerna beslutar om inom den kommunala hälso- och sjukvården omfattas för

närvarande inte av högkostnadsskyddet för öppen vård.

Enligt regeringens förslag kommer inte eventuella egenavgifter för

inkontinensartiklar för brukare i särskilt boende att omfattas av

högkostnadsskyddet för avgifter i öppen hälso- och sjukvård. I stället är det

kommunerna som på egen hand reglerar detta. Regeringen förutsätter att det

sker med beaktande av reglerna i hälso- och sjukvårdslagen samt

socialtjänstlagen (1980:620) om de boendes rätt till s.k. förbehållsbelopp.

Det nya högkostnadsskyddet för öppen vård, som enligt regeringens bedömning

bör uppgå till 900 kronor för en tolvmånadersperiod, bör på samma sätt som

högkostnadsskyddet för läkemedel fungera så att när patienten närmar sig taket

för egenavgifterna skall han endast betala den resterande avgiften intill

takbeloppet för det fall erläggande av full patientavgift skulle leda till att

taket passeras. Befrielsen från patientavgift gäller sedan under den tid som

återstår av ett år, räknat från första vårdtillfället, för den som är bosatt

inom landstinget eller en s.k. landstingsfri kommun.

Avgiftsutredningen har i betänkandet Avgifter inom handikappområdet (SOU

1995:35) föreslagit att det bör finnas ett integrerat högkostnadsskydd för

öppen vård oberoende av huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården.

Utredningen har också redovisat att man anser att ett skydd för höga kostnader

i samband med sjukresor kan inordnas i ett dylikt integrerat högkostnadsskydd

som alternativ till ett separat högkostnadsskydd för sjukresor.

När det gäller frågan om sjukresorna har HSU 2000 ansett det vara rimligt

att Samreseutredningens förslag beaktas innan slutlig ställning tas. Kommittén

har dock för sin egen del förordat att man borde överväga att behålla

regleringen om landstingens skyldighet att ersätta sådana sjukresor men att

regeln i 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring, som bemyndigar regeringen att

bestämma grunderna för sådan ersättning slopas. Enligt kommitténs bedömning är

det motiverat att landstingen har en skyldighet att subventionera sådana

resor, men att de bör ha friheten att fastlägga egenavgiftens storlek med

hänsyn till lokala förutsättningar och behov.

Vad angår frågan om ett statligt reglerat högkostnadsskydd som omfattar

såväl kommunala som landstingskommunala avgifter för hälso- och sjukvård har

HSU 2000 som framgår ovan stannat för att inte föreslå en sådan ordning.

Däremot pekar kommittén på möjligheten för landsting och kommuner att avtala

om att kommunala sjukvårdsavgifter skall inordnas i högkostnadsskyddet för

öppen sjukvård.

Regeringen avser inte att i detta sammanhang ta ställning till frågan om

sjukresor utan återkommer senare i den delen. I fråga om ett gemensamt

högkostnadsskydd för hälso- och sjukvård inom kommuner och landsting följer

regeringen det förslag som kommittén lagt fram och som innebär att det

statligt reglerade högkostnadsskyddet inte skall omfatta avgifter som

kommunerna med stöd av hälso- och sjukvårdslagen bestämmer. Regeringen anser

att det kommunala avgiftssystemet är alltför avvikande från landstingens för

att en samordning skall vara ändamålsenlig.

Motionsyrkanden om olika aspekter på högkostnadsskydd såväl mer allmänt som

detaljerat avseende dels tandvårdsförsäkringen, dels öppen sjukvård och

läkemedel behandlade utskottet senast i samband med budgetpropositionen i

betänkandet 1996/97:SoU1. I betänkandet, vartill hänvisas, redovisas också

huvuddragen i den nuvarande tandvårdsförsäkringen samt de senaste årens

utredningsarbete och ställningstaganden på området. Motionsyrkanden om

högkostnadsskyddets utformning på tandvårdssidan avstyrktes av utskottet,

främst med hänvisning till ett kommande förslag från regeringen om en ändring

av tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998 (s. 89).

Omfattningen av högkostnadsskyddet behandlades också i utskottets betänkande

1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. i anledning av

ett motionsyrkande (kd) om att fler kostnader borde ingå i högkostnadsskyddet.

Som exempel nämndes resekostnader och kostnaden för hjälpmedel. I betänkandet,

s. 26-27, finns en sammanfattning av propositionens ställningstagande.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen efter visst ytterligare

utredningsarbete. Utskottet ville inte föregripa regeringens kommande förslag

på området. Motionsyrkandet avslogs (res. kd). Rskr. 58.

Behandling för tandlossning sker i dag inom odontologin. Regler om

behandlingskostnader m.m. finns i tandvårdstaxan (1973:638). I det nyligen

avlämnade utredningsbetänkandet Ds 1997:16 Tandvårdsförsäkring i omvandling

föreslås bl.a. att personer som har långvariga och väsentligt ökade

tandvårdsbehov till följd av bl.a. sjukdom skulle få möjlighet till

subventionerat arvode. I betänkandet (s. 89-90) nämns som exempel att svår

tandlossning kan ha sin grund i ärftliga förhållanden och kunna omfattas av

förslaget om subventionerat arvode. Betänkandet har remissbehandlats.

I vårpropositionen anförs bl.a. (s. 136-137) att regeringen har beslutat att

begränsa den tidigare aviserade besparingen inom tandvårdsförsäkringen den 1

januari 1998 samt att behålla den nuvarande tandvårdstaxan även under 1998.

Fr.o.m. år 1999 planerar regeringen en mer omfattande omstrukturering av

tandvårdsförsäkringen.

Regeringen beslutade direktiv i juni 1997 för en särskild utredare med uppdrag

att lämna förslag till en ny inriktning på tandvårdsförsäkringen.

Utredningsarbetet skall vara avslutat vid årsskiftet 1997/98.

I propositionen 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik (maj 1997) lade

regeringen fram förslag bl.a. mot bakgrund av den s.k. Samreseutredningens

förslag. I propositionen föreslås följande om resenärers egenavgift vid

färdtjänst (s. 55).

Den avgift som resenären skall betala vid färdtjänst bestäms, såsom en

huvudregel, av kommunen. Avgiften skall vara skälig och får inte överstiga

tillståndsgivarens självkostnad. Avgiften skall kunna vara olika stor under

dygnets olika timmar.

I de fall trafikhuvudmannen ansvarar för färdtjänst är det landstinget och

de kommuner som överlåtit ansvaret för färdtjänst till trafikhuvudmannen som

gemensamt beslutar om grunderna för avgifterna. Detta gäller givetvis bara när

landstinget och berörda kommuner är länstrafikansvariga. Om oenighet råder om

avgifternas storlek, beslutar regeringen. Även ett regionförbund kan besluta

om grunderna för avgifterna. Om landstinget och de kommuner som överlåtit sin

uppgift att besluta är överens, kan enbart kommunerna bestämma avgiften.

Vad gäller riksfärdtjänsten skall, som tidigare, regeringen meddela närmare

föreskrifter om avgifterna.

I propositionen förs inte något resonemang om högkostnadsskydd. De s.k.

sjukresorna ligger utanför förslaget i propositionen. Det ekonomiska och

administrativa ansvaret för dessa ligger hos landstingen. Grunderna för

sjukreseersättningen bedöms av regeringen enligt ett bemyndigande i 2 kap. 6 §

lagen (1962:381) om allmän försäkring. Propositionen bereds för närvarande av

trafikutskottet.

Landstingsförbundets förbundsstyrelse rekommenderade i maj 1997

sjukvårdshuvudmännen att arbeta med att stärka patientens ställning. I ett

s.k. inriktningsdokument (bilaga till rekommendationen) anförs bl.a. följande

under rubriken Hälso- och sjukvården skall vara fortsatt tillgänglig för alla

som behöver hälso- och sjukvårdens insatser.

Landstingen kommer att studera hur de nya avgifterna och det nya

högkostnadsskyddet påverkar människors förutsättningar att ta del av hälso-

och sjukvården. Vi skall särskilt granska hur barnfamiljerna och de äldre

påverkas och hur avgifter inom den kommunala omvårdnaden och inom

läkemedelsområdet samagerar med avgifter inom sjukvården. Om det finns

avgifter som hindrar människor att uppsöka vård när man är i behov av vårdens

insatser, då skall landstingen tillse att avgifterna ändras. Patientens

betalningsförmåga skall aldrig avgöra rätten att få vård.

Hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för grupper som inte kan formulera

sina egna krav och uttala sina behov. Sjukvårdshuvudmännen skall i alla

verksamheter uppmärksamma och försöka tillgodose de svagaste gruppernas behov.

I den nyligen avlämnade Folkhälsorapporten varnar Socialstyrelsen för att

ytterligare höjningar av vårdavgifter ofrånkomligen leder till en mer ojämlik

vård. På s. 312 i rapporten anförs följande.

Enkätstudier i Stockholms läns landsting pekar på att var fjärde tillfrågad

som hade haft behov av läkarkontakt uppgav att de avstått från det en eller

flera gånger av ekonomiska skäl. Ju lägre inkomst desto större andel hade

avstått från läkarbesök. Betydligt fler unga än äldre hade avstått och

allvarligt sjuka hade avstått oftare än andra. Metodologiskt finns det

invändningar mot frågan, bl.a. beroende på att frågan inte är kopplad till

faktisk vårdkonsumtion, att den kan vara ledande p.g.a. att alternativa svar

om anledningen till att avstå från läkarbesöket saknades och att det finns en

risk för taktiska svar. Det finns dock anledning att ta resultaten som en

varningssignal. Särskilt med tanke på att de som har sämst ekonomi är en

utsatt grupp, oftast med det största vårdbehovet. Även om sjukvården i Sverige

i stort sett fortfarande är jämlik så kommer ytterligare höjningar av

vårdavgifter ofrånkomligen att leda till en mer ojämlik vård. Situationen inom

tandvården illustrerar detta.

Utskottets bedömning

Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1

januari 1991. Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att

effektivare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdens organisation och resurser

genom att t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika typer av

mottagningar. Den grundläggande bestämmelsen om avgifter för hälso- och

sjukvården finns i 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelsen får

vård-avgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i

den mån inte annat är föreskrivet. Utskottet noterar att sjukvårdshuvudmännen

följer effekterna av de avgifter som tillämpas. Avgiftsnivån bör enligt

utskottet inte hindra de som behöver vård att söka vård. Utskottet avstyrker

motionerna So205 (m), So229 (kd), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande

10.

Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar patientavgifter för läkarvård och

sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos

privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar

för vilka landstingen har kostnadsansvar. Frågor om införande av ett mer

omfattande högkostnadsskydd än det nu gällande har utretts men regeringen har

inte tagit slutlig ställning i frågan. Omfattningen av en framtida

tandvårdsförsäkring utreds för närvarande på nytt. Utskottet vill inte

föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionerna So227 (s), So424

(v) yrkandena 7 och 8 och motion So807 (mp) yrkande 6 avstyrks.

Betalningsansvaret för sjukvård

I motion So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts

om behovet av ytterligare konventioner med andra länder (yrkande 1), dels vad

i motionen anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall

(yrkande 2). Motionärerna anser att problemen tilltar inom svensk sjukvård att

utreda betalningsansvaret när sjukvårdsbehov uppkommer hos personer som kommit

från ett annat land till Sverige, t.ex. i egenskap av anhöriga till antingen

svenska medborgare eller personer som är legitimt bosatta i landet. Den ökade

rörligheten i världen i form av turism förorsakar också denna typ av problem.

Andelen utländska medborgare från land med vilka Sverige inte har social

konvention som kommer hit och hamnar i behov av sjukvård ökar, enligt

motionärerna. Problemen blir särskilt stora när det rör sig om komplicerade

och mycket vårdkrävande tillstånd. Det är inte ovanligt att det uppstår

omfattande diskussioner kring betalningsansvar för sjukvårdens insatser. Detta

leder in i en besvärlig problematik där humanitära och medicinska aspekter

står mot de ekonomiska och där vårdpersonalens lojalitet delas mellan en

förtvivlad patient och det administrativa reglementet Motionärerna anser att

det är viktigt att regeringen uppmärksammar detta växande problem och möter

det genom ett utökat arbete för att åstadkomma överenskommelser, konventioner

med flera länder, heter det i motionen.

Bakgrund m.m.

Enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen gäller att om någon som vistas inom

landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård,

skall landstinget erbjuda sådan vård.

Från Landstingsförbundet har följande inhämtats. Sverige har sedan länge

sjukvårdskonventioner med många EU-länder. Det innebär att personer från dessa

länder har rätt till akut vård samt akut tandvård vid tillfällig vistelse i

Sverige på samma avgiftsvillkor som hemmasvenskar. Motsvarande rätt har

svenskar vid besök i våra konventionsländer. Därutöver finns sjukvårdsavtal

med Algeriet, Polen, Estland, Australien, Quebec, Ungern och Israel.

Till följd av EU-medlemskapet antas sjukvårdskonventionerna i framtiden få

en mer begränsad betydelse eftersom flertalet patienter erhåller vård med

hänvisning till förordning (EEG)1408/71.

Landstingen erhåller ersättning från sjukförsäkringen när vård ges till

patienter från de länder med vilka vi har konventioner eller sjukvårdsavtal.

En specificerad vårdräkning översänds till försäkringskassan som sedan betalar

ut ersättning till landstinget.

I några fall under senare år har det, enligt uppgift, inträffat att

landsting har begärt att staten skall ersätta kostnader för en person som

vårdats inom landstinget. Framställan har avslagits.

För närvarande pågår ett arbete (enkät) inom Landstingsförbundet för att ta

reda på hur stort ?problemet? är dvs. hur många landsting som har ställts

inför att få stå för kostnaden för en enskilds vård och hur stora belopp det

kan vara fråga om. Enkäten har inte besvarats av alla sjukvårdshuvudmän ännu.

Detta beräknas ske under september 1997. Först därefter har

Landstingsförbundet en samlad bild av hur stort ?problemet? är.

Utskottets bedömning

De frågor som motionärerna tar upp behandlas för närvarande inom Lands-

tingsförbundet med syfte att ge frågorna en bred belysning. Riksdagen bör inte

nu ta något initiativ. Motion So220 (s) avstyrks därför.

Kostnader för preventivmedel

I motion So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagändring gällande preventivmedel.

När nya bestämmelser infördes för preventivmedelsrådgivning i samband med

abortlagens införande gavs statsbidrag till verksamheten, som skulle vara

kostnadsfri för individen (lag 1984:687). Preventivmedel som tillhandahölls

vid rådgivningen var gratis, och preventivmedel som byggde på hormonella

metoder, som erhölls på recept, omfattades av läkemedelsrabatten. Dessa

öronmärkta anslag upphörde 1984; rådgivningen har varit kostnadsfri för

individen.

Däremot har regler för rabattering av receptbelagda läkemedel ändrats,

vilket inneburit att kostnaderna för t.ex. p-piller har stigit genom åren.

Eftersom p-piller, som kostar ca 350-400 kr per år, är den vanligaste och mest

accepterade metoden för de yngsta kvinnorna och eftersom spiral, som är

kostnadsfri för individen för 5-8 års användning, är en mera accepterad och

lämplig metod för de litet äldre kvinnorna, som fött barn, har kostnadsbördan

för preventivmedel enligt motionärerna fått en olycklig fördelning och drabbar

hårdare den grupp av kvinnor, som har de sämsta ekonomiska resurserna. Vissa

nya metoder, hormonspiralen och p-stavar, är långtidsverkande och ett enda

läkemedelsuttag (i dag 170 kr) kan ge skydd under 5 år med dessa metoder,

vilket över tid således innebär små kostnader för individen.

Det finns i dag enligt motionärerna ingen total utvärdering av hur

kostnadskänsliga preventivmedelssökande är. På många håll i landet har man

emellertid infört subventioner av p-piller till de yngsta, eftersom man tyckt

sig märka att unga flickor gjorde oavsiktliga avbrott i p-pilleranvändningen

på grund av att de inte hade pengar till nya piller. Socialstyrelsen

utvärderade effekten av sådan subventionering på aborttalen och fann tecken på

att tonårsaborterna minskade i subventionerade områden. Man konkluderade att

det var troligt att subventionen i kombination med andra abortförebyggande

åtgärder hade viss effekt på aborttalen.

Enligt motionärerna ter det sig rimligt att förmoda att speciellt yngre

kvinnor är mycket kostnadskänsliga i dag och att höga kostnader för

preventivmedel bidrar till dålig användning och många oönskade graviditeter.

Det vore därför önskvärt att kostnaderna för preventivmedel hölls låga för

alla och speciellt för de allra yngsta. Förslag har lagts i vissa landsting

att man skulle kunna finansiera p-pillersubventionering genom att ta ut en

avgift för t.ex. spiraler. Dessa förslag har hittills fallit på att lagen (lag

1984:687) stadgar att preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt i

samband med rådgivning för att statligt anslag till verksamheten skall utgå.

Motionärerna anser att preventivmedel bör kunna tillhandahållas för en låg

kostnad för alla, speciellt för de yngre. Om landstingen tilläts ta en mindre

summa för t.ex. spiraler, skulle detta kunna subventionera p-piller så att

ingen kvinna skulle behöva betala mer än 100-150 kr per år för preventivmedel,

eventuellt lägre för ungdomar under 23 år.

En lagändring bör därför enligt motionärerna komma till stånd, som ger

landstingen rätt att ta ut en mindre summa för det utdelade preventivmedlet.

Det är viktigt att en eventuell ny lag inte ger möjlighet till helt fri

prissättning av preventivmedel, eftersom en sådan lagändring helt skulle kunna

motverka sitt syfte i framtiden, heter det i motionen.

Bakgrund

I betänkandet Reform på recept (SOU 1995:122) berörs den frågeställning som

motionärerna tar upp på s. 191-192 under rubriken Statligt reglerade

patientavgifter. Utredningen anför:

Genom lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet

m.m. lämnar staten bidrag från sjukförsäkringen för rådgivning i

födelsekontrollerande syfte och om abort och sterilisering. Ersättningen

lämnas under förutsättning att rådgivningen (inkl. i samband därmed utlämnade

preventivmedel) lämnas kostnadsfritt. Det bör dock påpekas att p-piller, som

är det mest använda preventivmedlet bland unga kvinnor, inte erhålles

kostnadsfritt. Däremot är spiral och pessar som i första hand används av de

något ?äldre?, ofta bättre ekonomiskt rustade kvinnorna, helt gratis.

Ersättningen utgick från början som ett separat statsbidrag och inordnades

senare i det särskilda statsbidraget till hälso- och sjukvården enligt

förordning (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för

sjukvård m.m. (Dagmarförordningen). Villkoret om avgiftsfrihet återfinns även

i denna förordning.

Statsbidraget tillkom för att stimulera landstingen (och andra) att etablera

rådgivningsverksamheter som ett led i ansträngningarna att förebygga aborter

och oönskade graviditeter. För att inte någon av ekonomiska skäl skulle avstå

från att använda rådgivningen förenades statsbidraget med villkor om

avgiftsfrihet. Lagstiftningen tillkom således i verksamheternas

uppbyggnadsskede och hade tydlig stimulanskaraktär.

Förhållandena är numera enligt vår bedömning i flera avseenden annorlunda.

Den abortförebyggande verksamheten är numera väl etablerad inom landstingen,

vilket understryks av att en del landsting även tillhandahåller gratis

preventivmedel till vissa grupper. Den är också känd och efterfrågad av

befolkningen. Verksamheten synes inte i här aktuella avseende skilja sig från

andra förebyggande verksamheter, som landstingen själva beslutar om t.ex.

mödra- och barnhälsovården. Genom avregleringen av patientavgifter inom öppen

vård ställs landstingen inför många situationer där de måste väga den

hindrande effekten hos en avgift mot vikten av att invånarna utnyttjar

verksamheten. Landstingen har också ansvar för såväl förebyggande åtgärder som

de medicinska åtgärder som blir aktuella när den förebyggande verksamheten

inte fungerar.

Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten och landstingen är att

landstingen själva fastställer avgifterna för förebyggande åtgärder. Enligt

kommitténs mening synes det inte längre föreligga särskilda skäl för att

patientavgiften i denna verksamhet skall vara statligt reglerad. Kommittén

föreslår därför att den statliga regleringen av avgiften avvecklas.

Något förslag i denna del lades inte fram i proposition 1996/97:27

Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.

Även i betänkandet Den privata vårdens omfattning och framtida

ersättningsformer - en översyn av de nationella taxorna för läkare och

sjukgymnaster (SOU 1996:91) har frågan berörts. Utredningen ifrågasätter om

det är rimligt att särbehandla födelsekontroll i den nationella taxan (s. 72).

I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet

berörs också den frågeställning som motionärerna tar upp (s. 134-135).

Rapportens författare anser sammanfattningsvis att preventivmedel bör vara

billiga och att prisskillnader mellan olika preventivmedel bör utjämnas.

Utskottets bedömning

Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för preventivmedel för

kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i en rapport från

Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa utredningar

sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219 (s) framför.

Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga

författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med

förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta

sammanhang bör ske. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till

känna med anledning av motion So219 (s).

Bemötande

Motioner

I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården

(yrkande 1). Motionärerna anser att det finns anledning att kritisera

bemötandet av kvinnor i sjukvården. Deras sjukdomar som kan uppfattas vara

diffusa diagnosticeras inte. Vidare är behandling och eftervård av sämre

kvalitet jämförd med den som en man bemöts med. Kvinnor som insjuknat i

hjärtinfarkt får sämre eftervård än männen. Kvinnornas infarkter är dessutom

svårare att diagnosticera och kräver särskild uppmärksamhet. Kvinnor besöker

oftare läkare vilket enligt motionärerna tyder på att de tar kroppens signaler

på allvar. Normen i sjukvården är fortfarande mannen. De flesta normalvärden

är fastställda på värnpliktiga män. Fibromyalgi kan behandlas i ett betydligt

tidigare skede om sjukvården tar de symtom som kvinnorna påvisar på allvar.

Bemötandet av kvinnor som söker vård måste enligt motionärerna förbättras.

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs också ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om vård på lika villkor för kvinnor

och män (yrkande 10). Motionärerna tar upp samma frågor som i motion So230

yrkande 1 och lägger till att inom den medicinska forskningen finns det i dag

liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. En stor del

av den forskning som bedrivs och den statistik som tas fram saknar

könsperspektiv. Att forskningsresultat som enbart baseras på män antas vara

relevanta även för kvinnor kan försvåra förståelsen av orsakssamband, heter

det i motionen. Landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna

mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om olika

aspekter på kvinnors hälsa m.m., senast våren 1996 i betänkandet 1995/96:SoU17

(s. 21 f.) vartill hänvisas. Utskottet refererade bl.a. till

kommittédirektiven för en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om

hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården. Vidare hade regeringen

hösten 1995 beviljat 1,5 miljoner kronor för utveckling av kurser i kvinnors

hälsa och jämställdhetskunskap för den grundläggande läkarutbildningen.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors

särskilda hälsoproblem uppmärksammas samt att detta också sker på olika sätt.

Motionsyrkandena (c, fp, mp) bedömdes i huvudsak vara tillgodosedda och

avstyrktes därför (res. mp).

Bemötandeutredningen lämnade i augusti 1996 betänkandet Jämställd vård -

olika vård på lika villkor. I betänkandet konstateras bl.a. att hälso- och

sjukvårdens förmåga att anpassa bemötande och behandling efter kvinnors och

mäns specifika behov har brister i många avseenden. Det saknas därutöver

könsuppdelade kunskaper om effekter av olika vårdåtgärder. I betänkandet

presenteras ett antal åtgärdsförslag som berör patientens ställning,

forskning, utbildning, tillsyn, uppföljning och utvärdering samt

sjukvårdshuvudmännens ansvarsområden. Betänkandet har remissbehandlats.

Inom Socialdepartementet pågår sedan i våras ett arbete med ett

utvecklingsprogram ?Genderprogram för social välfärd?. Varje myndighet inom

socialdepartementets område har till uppgift att analysera förslag och

verksamhet utifrån båda könens utgångspunkter. Kvinnor och män har, enligt

programmet, rätt att få adekvat bemötande, vård eller behandling utifrån de

egna förutsättningarna och behoven.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors

särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet konstaterar att en del av

Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till myndigheterna genom det

genderprogram för social välfärd som departementet arbetar med. Riksdagen

behöver inte ta något initiativ. Motionerna So230 (c) yrkande 1 och So277 (fp)

yrkande 10 avstyrks.

Våld mot kvinnor

Motioner

I motion Ju917 av Ingbritt Irhammar (c) hemställs om ett tillkännagivande om

vad som anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker (yrkande 5).

Motionärerna anser att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas.

Syftet med klinikerna skall vara att praktiskt bistå utsatta kvinnor. Vid

Akademiska sjukhuset i Uppsala har ett centrum byggts upp för våldtagna och

misshandlade kvinnor. Ett heltäckande handlingsprogram har utarbetats för hur

man behandlar och bemöter utsatta kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande

handlingsprogram och kliniker bör inrättas runt om i landet.

I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad

som anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Den kvinna som

utsatts för våldtäkt måste enligt motionärerna snabbt erbjudas möjlighet att

genomgå ett graviditetstest. Hon måste också erbjudas stöd och hjälp oavsett

om hon väljer att behålla barnet eller att göra abort.

Bakgrund m.m.

Motionsyrkanden liknande de nu aktuella behandlades senast av utskottet i

betänkandet Vissa socialtjänstfrågor 1994/95:SoU26, s. 30 f. I betänkandet

ges en fyllig beskrivning av Kvinnovåldskommissionens arbete på området. Bl.a.

beskrivs att kommissionen i mars 1994 avgav delbetänkandet Ett centrum för

kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU1994:56). Kommissionen har i

enlighet med sina direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller

flera s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på ett

större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för

kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som våldtagits eller

misshandlats och att en sådan verksamhet bör tjäna som modell för hela hälso-

och sjukvårdens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I

slutet av maj 1994 beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen

om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid

Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot

kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och behandling.

Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-

rådgivning per telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling

om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder

och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall kunna spridas till andra

landsting.

Utskottet gjorde följande bedömning:

Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt allmänmänskligt och

samhälleligt problem som måste bekämpas. Det är därför positivt att under

senare år ett stort antal åtgärder vidtagits för att motverka våld mot kvinnor

och lindra dess verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många

ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare gjorts på

förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet för de kvinnor som har

utsatts eller riskerar att utsättas för våld.

Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet har flera olika

myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor som har utsatts för

övergrepp. Det har under senare år också vuxit fram åtskilliga lokala

kvinnojourer som utför ett viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor.

De lokala jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och

utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som motverkar våld

mot kvinnor.

Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar om våld mot

kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste, som framhålls i

budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare intensifieras.

Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en översyn av frågor

som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld,

skall avsluta sitt arbete under sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning

att kommissionens förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med

dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och övriga berörda

myndigheter. Regeringen har redan ställt sig bakom Kvinnovåldskommissionens

förslag om att inom hälso- och sjukvården inrätta ett särskilt centrum för

kvinnor som våldtagits och misshandlats.

Motionerna avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.

Kvinnovåldskommissionen har i sitt slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:

60) behandlat hälso- och sjukvårdens bemötande av kvinnor som utsatts för

våld. Kommissionen föreslog bl.a. följande (s. 153):

...målet bör vara att det i varje landsting så småningom finns en

specialiserad resurs för kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp.

Det behövs enligt vår mening ett övergripande policydokument för hälso- och

sjukvården i vilket klargörs de mål som bör gälla för hälso- och sjukvårdens

insatser när det gäller kvinnor som utsatts för våld. Vi föreslår att

Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hur sådana ärenden

bör handläggas.

Vi anser att psykoterapi för kvinnor som utsatts för våld och sexuella

övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för

kvinnorna. Vi utesluter inte att det för denna grupp kan behöva införas någon

form av - åtminstone begränsad - vårdgaranti. Mot bakgrund av de stora

förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi avstått från att

försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti.

Betänkandet har remissbehandlats. Beredning pågår inom Justitie-, Social- och

Arbetsmarknadsdepartementen. En proposition planeras enligt uppgift till

senare delen av hösten 1997.

I en rapport (maj 1997 KOM (97) 224 slutlig) från Europeiska kommissionen till

rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén

om kvinnors hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen behandlas bl.a. våld

mot kvinnor (s. 117 f.). Det anförs att det är en fråga som väcker alltmer oro

i EG. Orsakerna till våld mot kvinnor är inte klara, heter det, men alkohol-

och narkotikamissbruk, fattigdom och trångboddhet är faktorer som man vet

förvärrar våld mot kvinnor. Enligt rapporten hävdas även att förändringar i

samhället som strävar efter att höja kvinnors status ( i förhållande till

männens) kan ha bidragit till ett ökat antal övergrepp och sexuellt våld mot

kvinnorna.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning att våld mot kvinnor är ett allvarligt

allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Arbetet med att

motverka våldet måste fortsätta och ytterligare intensifieras. Det är

angeläget att hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt berörda myndigheter

arbetar effektivt med dessa frågor. Kvinnovåldskommissionens förslag bereds

för närvarande i Regeringskansliet med siktet inställt på en proposition

senhösten 1997. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på

området. Motionerna Ju719 (fp) yrkande 3 och Ju917 (c) yrkande 5 avstyrks.

Kvinnlig könsstympning

Motioner

I motion So259 av Ulla Hoffman m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) yrkas dels att

riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse skall förändras i enlighet

med vad som anförs i motionen (yrkande 1), dels tillkännagivande om att ett

kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas (yrkande 2), dels

tillkännagivande om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret

(yrkande 3) och dels tillkännagivande om Sveriges hållning internationellt vad

gäller kvinnlig könsstympning (yrkande 4).

I Sverige har frågan om kvinnlig könsstympning, enligt motionärerna, blivit

aktuell genom att kvinnor från Somalia, Etiopien och Eritrea bosatt sig här.

Det finns i dag mer än 16 000 kvinnor från länder där könsstympning tillämpas

varav ca 11 000 är i fertil ålder. Cirka 5 000 är under 18 år och riskerar att

utsättas för övergreppet under besök i hemlandet.

Det råder enighet i Sverige om att rituellt grundad könsstympning på kvinnor

inte skall utföras. Eftersom det oftast är själva lagtexten som får spridning

i olika grupper och inte förarbetena, är det enligt motionärerna viktigt att

det klart framgår av lagtexten att förbudet omfattar alla typer av

könsstympning.

Begreppet omskärelse bör också bytas ut mot begreppet könsstympning. Dels

för att det är internationellt vedertaget, dels för att det minskar risken för

sammanblandning med den manliga omskärelsen och dess bakgrund.

I lagtexten framhävs de medicinska skadorna, som enligt motionärernas mening

inte står i proportion till ingreppets omfattning. Även ett mindre ingrepp kan

ge mycket allvarliga fysiska skador, även om det utförs under goda sanitära

förhållanden (skador på känsliga nerver, ärrbildningar m.m.). Lagen säger

heller ingenting om den mest påtagliga följden av könsstympning, nämligen det

psykiska lidandet. Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av

lidandet, på lång sikt, vid det tillfälle då straffmätningen sker.

Utskottet borde utarbeta de ändringar i lagtexten som behövs.

Frågan om kvinnlig könsstympning är komplex och mångfacetterad. Varje dag

får Socialstyrelsen frågor som rör detta område. Det är viktigt att det finns

expertis inom området eftersom den är så pass komplicerad och rör så djupa

skikt såväl på ett samhälleligt som på ett individuellt plan. T.ex. pågår en

diskussion om vad som är reinfibulation (att slidöppningen på nytt sys ihop)

av en förlöst könsstympad kvinna. Läkare utsätts för press om att

reinfibulationen kommer att utföras i andra mer hälsovådliga sammanhang om det

inte görs på sjukhuset i samband med förlossning.

Vad som behövs är ett kunskapscenter i frågan där spjutspetskompetens finns.

Centret skall hålla sig á jour i frågan om forskningen och utvecklingen på

området, samla och sammanställa kunskaper, verka som konsulter där kunskap

saknas, ordna fortbildning och stödja de frivilligorganisationer som arbetar

mot könsstympning. I det projekt som Socialstyrelsen drivit i Göteborg har en

unik, gedigen och omfattande kunskap om frågor som rör kvinnlig könsstympning

erhållits. Projektet är nu avslutat och det är viktigt att kunskaperna,

kompetensen och de samlade erfarenheterna används och utvecklas. Det

förefaller, enligt motionärerna, naturligt att projektet får leva vidare i

Socialstyrelsens regi. På sikt kan centret bli självfinansierat genom att

sälja sina tjänster till kommuner och landsting.

I Sverige drivs arbetet mot kvinnlig könsstympning av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen samarbetar med Folkhälsoinstitutet, Invandrarverket,

Barnombudsmannen, Skolverket och med Rädda Barnen. Socialstyrelsen bör även

fortsättningsvis ha det samlade ansvaret. Det är viktigt att förebyggande

arbete bedrivs parallellt av svenska myndigheter och inom invandrargrupper.

Människor som redan i sitt hemland kämpat emot könsstympning skall i Sverige

få stöd för sina idéer och därmed också fungera som nyckelpersoner i

utrotandet inom den egna folkgruppen. Sverige bör slutligen med kraft driva

frågan i FN och inom EU.

I motion A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande om

myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det förekommer

könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag (yrkande

16). Det måste enligt motionärerna finnas en obligatorisk skyldighet för

svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder där könsstympning

praktiseras, att könsstympning betraktas som ett grovt brott i svensk lag och

att handlingen är straffbar även när den begås utomlands.

Bakgrund m.m.

I Sverige infördes förbud mot kvinnlig omskärelse 1982 genom lagen (1982:316)

om förbud mot omskärelse av kvinnor. Ett ingrepp i de kvinnliga yttre

könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående

förändringar av dem (omskärelse) får inte utföras, oavsett om samtycke har

lämnats till ingreppet eller inte (1 §). Den som bryter härmot döms till

fängelse i högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.

Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller

annars inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som

grovt. För grovt brott döms till fängelse i lägst ett och högst 10 år (1 §).

Även försök är straffbart.

Göteborgs invandrarförvaltning har med stöd från Socialstyrelsen och

Folkhälsoinstitutet sedan 1993 bedrivit ett pilotprojekt benämnt

Hälsofrämjande åtgärder för kvinnor och barn, förebyggande av kvinnlig

könsstympning. Projektet riktar sig till invandrargrupper från länder där

könsstympning förekommer och till dem som i sin yrkesutövning kommer i kontakt

med problemet. Syftet är bl.a. att finna modeller och metoder som kan användas

på andra håll för att förebygga könsstympning och rehabilitera kvinnor som

redan blivit utsatta för könsstympning. Inom projektet har kunskaper och

erfarenheter på området byggts upp. Projektet har utvärderats. Det har

förlängts till utgången av augusti 1997. För närvarande övervägs inom

Socialstyrelsen en eventuell fortsättning på verksamheten.

Kvinnovåldskommissionen föreslår i sitt huvudbetänkande (SOU 1995:60)

Kvinnofrid att lagens rubrik ändras till lag om förbud mot könsstympning av

kvinnor. ?Könsstympning? beskriver enligt kommissionen på ett betydligt bättre

sätt än ordet ?omskärelse? vilken karaktär den straffbara handlingen har.

Kommissionen anser att brott mot lagen har ett mycket högt straffvärde. Det

handlar om att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga

kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och

psykiskt. Kommissionen anser det motiverat med en straffskärpning och föreslår

att straffet för normalbrottet skall vara fängelse i högst fyra år.

Straffminimum för grovt brott som avser den mest ingripande stympningen, i de

flesta fall oerhört plågsamma och traumatiska, bör enligt kommissionen inte

understiga fängelse i två år. Böter bör inte längre ingå i straffskalan.

Kommissionen anser slutligen att även förberedande åtgärder och stämpling till

brott liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är på färde bör vara

straffbart.

Kommissionens huvudbetänkande har remissbehandlats och en proposition

planeras till senare i år.

Utskottet behandlade frågor om åtgärder mot kvinnlig könsstympning senast i

betänkande 1995/96:SoU17. Utskottet vidhöll att det är synnerligen angeläget

med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och

barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till

berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning

av insatserna på området. Utskottet utgick vidare ifrån att Sverige även i

olika internationella sammanhang verkar för att bryta denna sedvänja. Något

initiativ från riksdagen med anledning av motionerna behövdes dock inte.

Motionsyrkandena avstyrktes.

Utskottets bedömning

Frågan om ändring av begreppet kvinnlig omskärelse till kvinnlig könsstympning

och om skärpning av lagstiftningen behandlas av kvinnovåldskommissionen.

Utskottet anser att regeringens kommande förslag, som aviserats till senare i

höst, bör avvaktas. Yrkande 1 i motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks

därför.

Utskottet vidhåller inställningen att det är synnerligen angeläget med

information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn

inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till

berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning

av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp inom landet

måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Även internationellt bör

Sverige verka för att bryta denna sedvänja. Utskottet utgår från att

regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar de

åtgärder som är påkallade. Något tillkännagivande behövs inte. Yrkandena 2-4 i

motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks.

Även motion A820 (fp) yrkande 16 avstyrks.

Ätstörningar

Motioner

I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl.(c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om upptäckt och behandling av

ätstörningar (yrkande 10). Motionärerna anför att ätstörningar som anorexi och

bulimi är psykiska problem som uppmärksammats alltmer på senare år och vilka

främst drabbar flickor. Problemen kan uppstå genom ett komplicerat samspel

mellan biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer men med stora

individuella variationer. Motionärerna anser att det är angeläget att

ätstörningar upptäcks och behandlas tidigt. Reklamen med allt smalare modeller

bidrar på ett olyckligt sätt till kroppsfixering som är helt onaturlig. Dessa

unga flickor behöver andra förebilder. Särskild rådgivning är nödvändig för

att behandling av dessa problem skall bli framgångsrik, heter det i motionen.

I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl. begärs också ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om ätstörningar (yrkande 18). Motionärerna åberopar att

Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992 fick i uppdrag av dåvarande

fyrpartiregeringen att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen

ledde fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla

ätstörningar. Förslagen har enligt motionärerna på olika sätt förts ut i

landet. Trots det arbete som lagts ner kommer rapporter om brister i

behandling och rehabilitering. Med tanke på att det rör sig om ett allvarligt

hälsoproblem som i värsta fall kan leda till dödlig utgång anser motionärerna

att regeringen snarast bör följa upp hur de rekommenderade åtgärderna

tillämpas i landet.

Bakgrund och tidigare behandling

Utskottet behandlade senast motionsyrkanden (fp och kd) med krav på åtgärder

mot ätstörningar i betänkande 1995/96:SoU17 (s. 30 f.) Vissa hälso-och

sjukvårdsfrågor, närmare bestämt under rubriken Vård och behandling m.m. (Ett

tiotal motionsyrkanden om olika sjukdomar behandlades samlat.) Utskottet

gjorde följande bedömning.

Utskottet har stor förståelse för att motionärerna har velat fästa

riksdagens uppmärksamhet på de nu aktuella problemområdena. Åtgärder för att

förbättra vården och omhändertagandet av dem som lider t.ex. av epilepsi eller

anorexi/bulimi är sålunda angelägna.

Utskottet vidhåller dock sin tidigare inställning att inte ställa sig bakom

motionskrav om att satsningar bör göras på vissa enskilda sjukdomar eller att

vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i

första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid

behov tillhandahålla underlag för sådana bedömningar.

Utskottet kan få anledning att återkomma till vissa övergripande frågor i

dessa sammanhang i samband med ställningstagande till de aviserade

propositionerna om prioriteringsfrågor i hälso- och sjukvården och om

forskningspolitiken.

Motionsyrkandena avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.

I den ovan nämnda rapporten från Europeiska kommissionen om kvinnors

hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen berörs även ätstörningar (s. 110

f.). I rapporten anförs att ätstörningar som bulimia och anorexia nervosa

främst förekommer bland unga kvinnor och associeras med betydande sjuklighet

och t.o.m. dödlighet. För närvarande finns varken nationella

folkhälsostrategier för dessa frågor i EG-länderna eller nationella

statistiska uppgifter om dessa störningars förekomst och utbredning, heter det

i rapporten. Vidare nämns att specialistkliniker har öppnats i en del

medlemsstater, t.ex. Sverige, Finland, Belgien och Tyskland, men efterfrågan

på vård överstiger fortfarande utbudet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning att åtgärder för att förbättra vården och

omhändertagandet av dem som lider av t.ex. anorexi/bulimi är angelägna.

Utskottet vidhåller inställningen att inte ställa sig bakom motionskrav om att

satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att vården av dessa bör

organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i första hand en

uppgift för sjukvårdshuvudmännen, och Socialstyrelsen skall vid behov

tillhandahålla underlag för sådana bedömningar. När det gäller anorexi/bulimi

har Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet givit ut rapporter och

undervisningsmaterial som en kunskapsbas på området.

Barnpsykiatriutredningen har i uppdrag bl.a. att definiera gruppen barn och

ungdom med psykiska problem. Utifrån denna definition och tidigare

kartläggningar skall problemens omfattning och samhällets kostnader för vård

och stöd bedömas. Utredningen skall också redogöra för, analysera och föreslå

olika rehabiliteringsåtgärder.

Utskottet har också ställt sig bakom proposition 1996/97:60 om

prioriteringar inom hälso- och sjukvården. De riktlinjer som regeringen lade

fram och som utskottet ställt sig bakom (1996/97:SoU14) låter sig inte förena

med någon ?lista? där vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra.

Vårdbehovet i varje enskilt fall måste enligt utskottet bedömas utifrån

förutsättningarna i just det fallet. Såväl akuta som kroniska sjukdomar kan

variera i svårighetsgrad från tid till annan hos samma patient och därmed

vårdbehovet. Vilken diagnos eller sjukdom det är fråga om är inte det viktiga.

Det avgörande är i stället tillståndet och vårdbehovet vid varje särskild

tidpunkt.

Motionerna So230 (c) yrkande 10 och So280 (fp) yrkande 18 avstyrks.

Läkemedel

Motioner

I två motioner behandlas frågor om dosering av läkemedel.

I motion So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om att

forskningen snarast skall ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor

baserade på den kvinnliga kroppen. Motionärerna framhåller att doseringen av

medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår från den manliga kroppen, och det

saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen. Det har gjorts

undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och doseringsmängd, men

motsvarande undersökningar för kvinnor saknas.

Under 1980-talet ökade ohälsotalet för kvinnor, medan det minskade för män.

Trots att kvinnors särskilda hälsoproblem nu uppmärksammas, saknas det normer

för medicindosering baserade på kvinnokroppen. Det behövs snarast direktiv för

hur dessa normer skall tas fram enligt motionärerna.

I motion So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas tillkännagivande och

könsspecifik information och analys vad gäller läkemedel.

Läkemedelsanvändningen i Sverige visar stora skillnader mellan könen. Orsaker

till och konsekvenser av könsolikheter är ofullständigt kända. Även om graden

av ohälsa vore identisk mellan könen, t.ex. när det gäller hjärtsvikt eller

förhöjt blodtryck, innebär detta inte att kvinnor och män nödvändigtvis skall

ges lika behandling, t.ex. samma medicinering och i lika doser. För att kunna

anpassa vården så att den tillgodoser både mäns och kvinnors särskilda

vårdbehov, behövs könsspecifika uppgifter om vårdåtgärdernas medicinska

effektivitet och säkerhet.

Läkemedelsanvändningen kan bl.a. redovisas som antal receptexpeditioner,

mängd tabletter etc. eller mängd verksamma beståndsdelar, kostnader, andel av

befolkningen som använder läkemedel osv. I studier av läkemedelsanvändning har

ett system med s.k. definierade dagliga dygnsdoser (DD) utvecklats. I

normalfallet fastställs endast en dygnsdos och den avser ?genomsnittlig?

vuxen. För läkemedel som endast används av barn, fastställs en dygnsdos

anpassad till barn. Särskilda könsbundna dygnsdoser förekommer inte. Däremot

har DD för läkemedel som endast används av kvinnor, såsom p-piller, givetvis

en kvinnoanpassad dos. Förutsättningen för att ange könsspecifika dygnsdoser

är att kunskapen om läkemedels öde i kroppen är känt relaterat till kön,

vilket ofta inte är fallet.

En kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och

under 65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga

mönster i dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har

de lägsta doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. I FASS, som är den

informationskälla förskrivare oftast använder vid läkemedelsförskrivning,

finns mycket få underlag för att ge olika stora doser till män och kvinnor.

För några få läkemedel rekommenderas dosering relaterat till kroppsvikt eller

kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för kvinnor och män. I övrigt

förekommer mycket sällan någon information över huvud taget om i vad mån män

och kvinnor har samma eller olika förmåga att tillgodogöra sig läkemedel.

Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska

kunskapsläget. I USA är det numera ett krav att vid kliniska

läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att i underlaget för

godkännande av läkemedel också analysera materialet könsspecifikt. I Sverige

finns inte motsvarande lagstiftningskrav.

I två motioner behandlas frågor om beroendeframkallande läkemedel.

I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas tillkännagivanden dels

om studier av verkningarna av bensodiazepiner (yrkande 32), dels om

information om bensodiazepiner (yrkande 33) och dels tillkännagivande om

utvärdering av Kilens verksamhet (yrkande 34). Många patienter behandlas

enligt motionärerna med bensodiazepiner under mycket lång tid. Samtidigt

saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än omkring

tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del patienter.

Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt

läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier

av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras

studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika

individer.

Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en lista över

angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande

medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner.

Dessutom föreslår Nepi att man bör göra särskilda informationsinsatser i

högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg, Jönköping och Malmö.

Det är enligt motionärerna uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i

vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är

viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd.

Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om

indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit

ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att

denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda

informationsinsatser måste därför initieras enligt motionärerna.

Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden

från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm

har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i

såväl sluten som öppen vård. Motionärerna anser att det bör finnas en enhet

inom varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men

också förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal

samt allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för

beroende.

Kilen, Institutet för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL

(Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare) öppnades 1992 som ett

fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510-

medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som

velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården.

Man har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinskt-biologiskt

som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man

byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av

läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ

behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en

opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering

av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering.

Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställer i motion So230 att riksdagen ger

regeringen till känna vad som anförs i motionen om beroendeframkallande

läkemedel (yrkande 2). Motionärerna framhåller att lindriga psykiska

reaktioner hör till livet. De flesta kvinnor upplever då och då lindrigare

psykiska besvär som ångest, oro och sömnbesvär. De kan som regel betraktas som

normala reaktioner på påfrestningar i livet, men de kan medföra stort

tillfälligt lidande med ökad risk för långvarig ohälsa. Omhändertagandet av

kvinnor med dessa reaktioner bör ske med noggrannhet och omtanke. S.k.

lyckopiller får inte förskrivas slentrianmässigt då vi ännu ej känner de

biverkningar de kan medföra. Läkemedel med bensodiazepiner förskrivs i mindre

utsträckning numera men är fortfarande, enligt motionärerna, alltför lätta att

skriva ut till kvinnor med normala psykiska reaktioner som inte kräver denna

tunga behandling. I de fall dessa läkemedel skall förskrivas bör det ske av

specialistläkare och bara i yttersta undantagsfall av andra läkare.

Vårdinsatser för läkemedelsberoende kvinnor måste ske på ett för kvinnorna

acceptabelt sätt. Nedtrappning och stödterapi måste, enligt motionärerna, ge

kvinnorna möjlighet att komma ifrån detta beroende som orsakats av alltför

lättvindig förskrivning av beroendeframkallande läkemedel.

Utredningar

Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården

behandlar frågor om läkemedelsförskrivning till kvinnor och män i

huvudbetänkandet (SOU 1996:133) Jämställd vård - olika vård på lika villkor.

I huvudbetänkandet 1996:133 Jämställd vård - olika vård på lika villkor av

utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården sägs

följande om dosering av läkemedel (s. 66, 67 och 74).

Hur läkemedel doseras registreras endast i Diagnos-Receptundersökningen. En

kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och under

65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga mönster i

dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har de lägsta

doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. Olikheter i förskriven mängd

till män och kvinnor kan därför troligen inte förklaras med att män får större

doser.

I FASS, som är den informationskälla förskrivare oftast använder vid

läkemedelsförskrivning finns mycket få underlag för att ge olika stora doser

till män och kvinnor. För några få läkemdel rekommenderas dosering relaterat

till kroppsvikt eller kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för

kvinnor och män. I övrigt förekommer mycket sällan någon information

överhuvudtaget om i vad mån män och kvinnor har samma eller olika förmåga att

tillgodogöra sig läkemedel.

Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska

kunskapsläget. Den dokumentation som finns om hur läkemedel bör doseras bygger

huvudsakligen på kunskaper från s.k. kliniska prövningar av läkemedlen. De bör

ge information om vilka läkemedel som bör doseras olika till män och kvinnor.

Denna kunskap är fortfarande ofullständig och även om både män och kvinnor

ingått i kliniska prövningar har det till helt nyligen varit ovanligt att

resultaten analyserats könsspecifikt.

Det är numera ett krav i USA att vid den kliniska prövningen ha könsspecifik

representation och att i underlaget för godkännande av läkemedel också

analysera materialet könsspecifikt (Bilaga 2: National Institute of Health

riktlinjer för inklusion av kvinnor och etniska minoriteter i klinisk

forskning). Det har lett till att pågående och publicerade prövningar i större

utsträckning än tidigare innehåller tillräckligt stora grupper för att tillåta

könsspecifik analys.

I Sverige finns inte motsvarande lagstiftningskrav. Det vore dock möjligt

att, utifrån den information som lämnas i ansökningar om godkännande av

kliniska prövningar respektive ansökan om försäljningstillstånd, kartlägga

både proportionerna män-kvinnor i studierna och i vilken omfattning som

könsspecifik analys av resultaten gjorts.

Det saknas könsspecifik information om vad som utgör optimal

läkemedelsbehandling vid olika tillstånd. I USA är det numera ett krav att vid

kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att analysera

materialet könsspecifikt. Vi anser att motsvarande policy bör skapas även i

Sverige. Därutöver bör en systematisk genomgång av litteraturen och av de

svenska biverkningserfarenheterna ske för att ge en bättre kunskap om

läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få

olika stora doser av vissa läkemedel.

Bakgrund beträffande Kilen - institut för läkemedelsberoende

Kilen - institut för läkemedelsberoende invigdes år 1992. Verksamheten

omfattar hjälp och stöd åt människor som drabbats av beroende och andra

läkemedelsbiverkningar, information och utbildning rörande läkemedelsberoende,

kritisk granskning av de förhållanden som bidrar till utveckling av beroende

och andra läkemedelsskador samt bildande av opinion mot dessa förhållanden.

Kilen driver Elin, ett nätverk för utbyte av kunskap och erfarenhet om

beroende och andra biverkningar av läkemedel och för utbyte av kunskap om hur

hjälpen till de drabbade bör se ut. Elin är också en databas till vilken var

och en kan rapportera biverkningar och andra problem med läkemedel. Merparten

av verksamheten vid Kilen torde utnyttjas av boende inom Stockholmsområdet men

kanske en tredjedel avser boende i övriga landet. Kilen har finansierat sin

verksamhet främst genom bidrag från Stockholms läns landsting, dels

projektmedel ur de statliga s.k. Dagmarmedlen för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser, dels organisationsbidrag. Bidrag till verksamheten har

också lämnats av t.ex. Stockholms kommun, Folkhälsoinstitutet och

Socialstyrelsen samt också av EU.

Kilen har tidigare genomgått två utvärderingar. Den första från december

1995 utfördes endast till en tredjedel, enligt uppgift på grund av uteblivet

ekonomiskt stöd till det fortsatta arbetet. Utvärderingen utfördes av

professor John Lilja, Åbo universitet, och psykolog Sam Larsson. Den andra

utvärderingen är dagtecknad den 16 oktober 1996 och utfördes av Örjan Sundin

och Göran Sembe på uppdrag av Stockholms läns landsting. Den har kritiserats

av bl.a. Kilen för att vara oinitierad.

Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har hemställt att

Socialstyrelsen skall utvärdera Kilens verksamhet med särskild betoning på

klientverksamheten. Socialstyrelsen har dock i beslut den 21 januari 1997

ansett att det inte finns några särskilda skäl för att verket skall utvärdera

verksamheten. Även Kilen har vänt sig till styrelsen och fått samma svar med

hänvisning till styrelsens föreskrift SOSFS 1996:24 av vilken framgår vad en

verksamhet inom hälso- och sjukvårdens område skall och bör beakta vid

kvalitetssäkring av verksamheten.

När det gäller Kilens ekonomi kan noteras att regeringen enligt beslut den

14 november 1996 avslagit en ansökan om bl.a. verksamhetsbidrag. Enligt ett

brev från socialministern till Kilen samma dag fanns inga medel avsatta för de

ändamål som bidrag söktes för. Från landstingsdirektören i Stockholms läns

landsting har meddelats att medel ur den s.k. Dagmarersättningen fr.o.m. 1998

inte kommer att avsättas för rehabilitering av läkemedelsberoende. Inom

landstinget pågår fortfarande diskussion om möjligheterna att ge bidrag till

Kilens verksamhet.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade en motion liknande So209 i betänkande 1995/96: SoU17 och

vidhöll då sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors

särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Detta sker också för närvarande på olika

sätt. Utskottet ansåg motionen i huvudsak tillgodosedd och avstyrkte därför

densamma.

Frågor om läkemedelsberoende behandlade utskottet senast i betänkande

1995/96:SoU10. Bl.a. behandlades motioner från Folkpartiet om epidemiologiska

studier av läkemedelsberoende, om behovet av behandlingsresurser för patienter

med läkemedelsberoende och om forskning rörande läkemedelsberoende. Utskottet

anförde:

Utskottet har vid upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder

vidtas för att komma till rätta med beroendet och missbruket av vissa

läkemedel. Utskottet kan nu konstatera att olika insatser gjorts eller

förbereds.

En kartläggning av läkemedelsmissbrukets och läkemedelsberoendets

omfattning, konsekvenser och bakomliggande orsaker behövs enligt utskottet för

att insatserna mot missbruk och beroende skall bli så verkningsfulla som

möjligt. Utskottet ser därför positivt på att NEPI, i samverkan med

Folkhälsoinstitutet, planerar att genomföra en kartläggning av omfattningen av

läkemedelsberoendet. Ett förskrivarregister och receptregister av det slag som

föreslås av HSU 2000 kan underlätta epidemiologisk forskning inom området.

För att den enskilde läkaren bättre skall kunna bedöma vad som utgör

rationell användning av läkemedel och kritiskt granska sin egen förskrivning

av t.ex. beroendeframkallande medel av typ bensodiazepiner bör information om

den egna förskrivningen av dessa läkemedel återföras till läkarna. Under

senare tid har flera utredningar bl.a. Tillsynsutredningen och

Psykiatriutredningen lagt fram förslag som syftar till ökad kontroll av egen

förskrivning. HSU 2000:s förslag om förskrivarregister och receptregister

syftar också till att förbättra uppföljningen av förskrivningarna i den

offentliga och privat bedrivna vården. I betänkandet föreslås också att

Läkemedelskommittéerna får ett starkare inflytande över

läkemedelsförskrivningen och rätt till information om de olika

förskrivargruppernas förskrivningsmönster. Både offentligt anställda och

privatpraktiserande förskrivare bör enligt förslaget ges möjlighet att

medverka i kommittéernas arbete. Förslagen från HSU 2000 bereds för närvarande

i Regeringskansliet.

För att öka möjligheten att upptäcka och hjälpa personer som genom att vända

sig till olika läkare erhåller flera recept på beroendeframkallande medel

krävs tillgång till uppgifter som gör det möjligt att identifiera enskilda

patienters läkemedelsutköp. Frågan om registrering av enskilda patienters

läkemedelsutköp har behandlats av HSU 2000, som anfört att frågan är

förknippad med svårigheter ur integritetssynpunkt. Utskottet vill inte

föregripa regeringens kommande förslag.

Ny receptblankett kommer inom kort att införas för bl.a. narkotikaklassade

läkemedel i syfte att göra det avsevärt svårare att förfalska recept.

Socialstyrelsens möjligheter att utöva tillsyn över förskrivningen av

narkotika underlättas därmed.

Utskottet vill än en gång framhålla det angelägna i att undervisning om

användningen av psykofarmaka och riskerna för beroende och missbruk ingår i

grund- och fortbildningen av vårdpersonal och att läkare får kunskap om

eventuella alternativa behandlingsåtgärder. De initiativ till utbildnings- och

fortbildningsinsatser som tagits av Svenska Psykiatriska Föreningen är i detta

sammanhang mycket värdefulla. Frågor om undervisning och förbättrad

läkemedelsinformation har också behandlats i rapporten Apoteksbolagets

framtida roll. Det är angeläget att Socialstyrelsens allmänna råd som syftar

till att förebygga beroende och missbruk av psykofarmaka verkligen tillämpas

av personal inom primärvården, allmänpsykiatrin samt även inom socialtjänsten

och andra verksamhetsområden inom hälso- och sjukvården. Utskottet utgår från

att Socialstyrelsen följer upp de allmänna råden. Även klientrörelsernas

information bör hållas tillgänglig för personal och patienter. Klient-

rörelserna kan förväntas ge ett annat perspektiv på bruket av bensodiazepiner

och utvecklingen av beroende och missbruk än den medicinska professionen och

därmed utgöra ett värdefullt komplement till övrig information.

Klientrörelsernas erfarenheter av läkemedelsberoende personer bör också tas

till vara i vården och behandlingen.

Hälso- och sjukvården har ett ansvar för att personer som hamnat i ett

beroende eller missbruk får adekvat vård och behandling. Det ankommer på varje

landsting att besluta hur vården skall organiseras. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att Socialstyrelsen stött ett antal projekt som syftat till

att få fram nya alternativ och konkreta resurser för avgiftning och behandling

av dem som blivit beroende av bensodiazepiner och att Folkhälsoinstitutet

lämnat ekonomiskt stöd till olika projekt rörande förebyggande av

läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk.

Utskottet ansåg det mycket angeläget att arbetet med att komma till rätta med

beroende och missbruk av läkemedel fortsätter. Mot bakgrund av det anförda

ansåg dock utskottet att det för närvarande inte behövdes något initiativ av

riksdagen. Motionerna avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att utredningen om bemötande av kvinnor och män

behandlat den fråga som tas upp i motionerna So209 (v) och So237 (s) om

behovet av könsspecifik information om optimal läkemedelsbehandling vid olika

tillstånd. Utredningen anser att det i Sverige liksom i USA bör uppställas

krav vid kliniska läkemedelsprövningar att inkludera både kvinnor och män och

analysera materialet könsspecifikt. Därutöver bör kunskaperna förbättras om

läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få

olika stora doser av vissa läkemedel. Betänkandet bereds fortfarande i

Regeringskansliet. Utskottet utgår från att regeringen och Läkemedelsverket

överväger utredningens förslag i denna del. Något initiativ från utskottet

behövs inte. Motionerna avstyrks.

När det gäller förslagen i motionerna So656 (fp) yrkandena 32-34 och So230

(c) yrkande 2 vidhåller utskottet att det är angeläget att olika åtgärder

vidtas för att komma till rätta med beroendet av lugnande medel, däribland

bensodiazepiner. Utskottet ser positivt på att Nepi sammanställt en lista över

angelägna studier för att utröna beroenderiskerna. Nepi planerar fortfarande

att genomföra en kartläggning av omfattningen av läkemedelsberoendet. Även när

det gäller information och undervisning om användningen av psykofarmaka till

vårdpersonalen samt vård och behandling för dem som hamnat i beroende

vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning. Utskottet delar inställningen i

motion So656 att olika behandlingsalternativ behövs och att det skulle vara

värdefullt om Kilens verksamhet blev föremål för en opartisk utvärdering.

Något tillkännagivande behövs inte enligt utskottets mening. Motionsyrkandena

avstyrks därför.

Utredning om psykiatri

I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

utredning som ser över patienternas behov inom psykiatrin av rätt

diagnostisering och behovet av en rättighetslagstiftning liknande LSS för

människor med svåra psykiska sjukdomar (yrkande 29). Motionärerna anser att

det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen följs noggrant. De anser

dock att fler problem inom psykiatrin bör uppmärksammas. För unga människor

som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så

fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för

att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter

som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta

vård- insatser finns. Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts som ser

över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. En sådan

utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning för

vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar, liknande den för

människor med funktionshinder.

Bakgrund m.m.

Den s.k. psykiatrireformen beslutades våren 1994. I samband därmed beslutades

också om vissa tidsbegränsade ekonomiska stimulansåtgärder. Större delen av

bidraget lämnas som ett stimulansbidrag till landsting och kommuner för

utveckling av arbetsformerna inom socialtjänsten och psykiatrin. Medel skall

vidare lämnas för att förbättra vården till psykiskt störda missbrukare. Medel

är även avsatta för rehabilitering av tortyrskadade flyktingar samt

utvärdering av behandlingsmetoder inom psykiatrin (det senare SBU).

Socialstyrelsen har i uppdrag att följa reformen och rapportera till

regeringen. En avslutande rapport skall enligt uppgift lämnas nästa år.

Socialstyrelsen har i årsrapporten för psykiatrireformen 1997 (SoS 1997:6) Är

vi på rätt väg? anfört bl.a. följande i den sammanfattande bedömningen (s.

7-9).

En grundläggande iakttagelse av psykiatrireformens arbetsläge är den avsevärda

förseningen i genomförandet av reformen. Några möjligheter att inhämta denna

försening finns inte. Det kommer att ta längre tid än man ursprungligen avsett

att förverkliga reformen enligt Socialstyrelsens mening. En översiktlig

bedömning är att ytterligare minst två år kommer att krävas innan en tydlig

bild av reformens effekter kan avläsas.

Det ser dock ut som om reformen nu är på rätt väg. I samtliga landsting och

i de allra flesta kommuner görs intensiva insatser för att genomdriva det

arbete som stakats ut i länsplanernas olika projekt. Försöksverksamheter och

brukarverksamheter har kommit igång.

Processen går dock inte smärtfritt.

- - -

Förseningen i reformarbetet har lett till att det fortfarande är vanligt att

de psykiskt funktionshindrades behov endast delvis är kartlagda. Stockholms

län har kommit igång sent med arbetet att inventera behoven. Skälet har inte

minst varit det intensiva omställningsarbete som i många andra avseenden

präglar Stockholm. Många små kommuner har avstått från uppsökande arbete och

inventering, eftersom man anser sig ha ett grepp om situationen utan sådana

insatser. Säkerheten i denna bedömning är dock otillfredsställande.

- - -

Samarbetet mellan kommuner och landsting präglas fortfarande av de betydande

intressemotsättningar som finns på ett institutionellt plan mellan

huvudmännen. I ambitionen att utveckla situationen för de psykiskt sjuka har

man ändå ofta en gemensam hållning. En svårighet som kräver uppmärksamhet är

att antalet medicinskt färdigbehandlade är större än beräknat. Detta kan

innebära att skatteväxlingen mellan kommuner och landsting behöver övervägas

på nytt. Samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har länge präglats av

?kulturella? motsättningar. Bilden sedd med psykiatrins ögon är påtagligt mera

ljus än socialtjänstens. En rimlig slutsats är att arbetet med att skapa en

känsla av gemenskap inför uppgiften kommer att behöva bedrivas under

ytterligare åtskillig tid.

Positivt med reformen har varit att de psykiskt funktionshindrade har

uppmärksammats som grupp. Deras behov har synliggjorts i landsting och

kommuner liksom i samhället i övrigt.

Brukarnas betydelse som resurs har också lyfts fram av reformen. Bättre

utbildade anhöriga skapar större förståelse för den psykiska störningen och

bättre förutsättningar för att hantera denna i närmiljön.

Sammantaget har reformarbetet goda förutsättningar att lyckas om

beslutsfattare, professioner och företrädare för brukarna fortsätter att hålla

uppmärksamheten på en hög nivå. Ett stort och allvarligt orosmoment måste dock

noteras. Stimulansmedlen spelar en viktig roll i att utveckla nya typer av

verksamheter för psykiskt sjuka. Det kan inte uteslutas, att verksamheter som

borde planeras som långsiktiga och stabila - men som ändå finansieras med

stimulansmedel - hamnar i svår ekonomisk kris när medlen bortfaller. Det är

viktigt att ett långsiktigt perspektiv läggs på för att säkra finansieringen

av de nya verksamheterna även efter det att stimulansbidraget upphört. Detta

visar också på betydelsen av fortsatt uppföljning av hur situationen utvecklas

för de psykiskt funktionshindrade.

Socialministern har i ett pressmeddelande den 22 maj 1997 kommenterat

Socialstyrelsens rapport och arbetet med genomförandet av psykiatrireformen.

Hon gläds över att Socialstyrelsen bedömer att reformarbetet är på rätt väg

och att det pågår ett aktivt arbete i många kommuner. Att många kommuner inte

ens gjort inventeringar av antalet psykiskt funktionshindrade och deras behov

anser socialministern inte vara acceptabelt. Hon anser att det är viktigt att

peka på bristerna i genomförandet, men även att lyfta fram de goda exemplen.

Regeringen har tydligt uttalat att kommunerna måste ordna bostäder och

meningsfull sysselsättning. Genom att kommuner och landsting får ökat

statsbidrag kan psykiatrireformen gå bättre och snabbare, heter det i

pressmeddelandet. Socialministern uttalade vidare att hon har för avsikt att

följa det fortsatta arbetet med reformen mycket noga.

Socialstyrelsen har i rapporten Nio delar av psykiatrireformen (1997:2) anfört

bl.a. följande under rubriken Slutsatser (s. 13 f.).

Personkretsen för rättighetslagen LSS är mindre än hälften av den beräknade.

Slutsatserna är att det finns brister i huvudmännens information och

uppsökande verksamhet. Vidare att ökade kunskaper och en fördjupad kompetens i

utrednings- och beslutsprocessen är en förutsättning för att lagstiftningens

målgrupper skall nås. Funktionshindrade personers sämre levnadsförhållanden

och osäkerheten generellt kring huruvida personer med omfattande

funktionshinder i praktiken får sina behov tillgodosedda föranleder ett ökat

behov av regelbundet återkommande uppföljningar t.ex. i Socialstyrelsens

sociala rapport.

Att endast ca 1 300 personer med psykiska funktionshinder har fått beslut om

någon LSS-insats är ett alarmerande resultat inte minst mot bakgrunden av

gruppens omfattning och stora behov av stöd. När det gäller insatser för den

enskilde är det viktigt att inte bara se SoL och HSL som användbara

lagstiftningar utan också se LSS som en särskild rättighet för den enskilde.

Brister i samverkan mellan psykiatri och socialtjänst försämrar

förutsättningarna för adekvata beslut och insatser. Kommunens och andra

myndigheters handläggare behöver bättre kunskap om psykiska funktionshinder

och dess konsekvenser för att rätt kunna bedöma behovet av insatser enligt LSS

eller ASS för en enskild person. Det finns slutligen för psykiskt

funktionshindrade ett stort behov av alternativ daglig sysselsättning varför

Socialstyrelsen föreslår att LSS sysselsättningsgaranti skall utvidgas till

att även omfatta denna grupp.

En parlamentarisk utredning tillkallades under 1995 för att utreda vården och

stödet till barn och ungdom med psykiska problem. Utredningen skall enligt

direktiven (dir. 1995:75)

* definiera gruppen barn och ungdom med psykiska problem. Utifrån denna

definition och tidigare kartläggningar skall problemens omfattning och

samhällets kostnader för vård och stöd bedömas. Bedömningen av samhällets

kostnader skall ställas i relation till nyttan med vården och stödet till

barn och ungdom med psykiska problem;

* redogöra för och analysera hur olika samhällsinstanser arbetar med barn och

ungdom med psykiska problem och hur samarbetet mellan samhälls-instanserna

fungerar. Analysen skall göras såväl från de hjälpsökandes perspektiv som

från samhällsinstansernas perspektiv;

* överväga och föreslå olika insatser för att förebygga uppkomsten av

psykiska problem och för att förebygga att psykiska problem, om de väl

uppstått, inte fördjupas och befästs;

* överväga och föreslå olika åtgärder för att förbättra samarbetet mellan

hälso- och sjukvården och även, i förkommande fall, mellan hälso- och

sjukvården och andra samhällsinstanser. Utredningen bör överväga om

nuvarande ansvarsgränser är de mest ändamålsenliga;

* redogöra för och analyser samt föreslå olika rehabiliteringsåtgärder.

Utredningsuppdraget skall vara slutfört den 31 december 1997.

Företrädare för RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har den 13

maj 1997 uppvaktat socialutskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas bedömning att den fortsatta utvärderingen av

psykiatrireformen bör följas mycket noga. Vidare bör Barn- och

ungdomspsykiatriutredningens förslag på området avvaktas. Något initiativ från

riksdagens sida behövs därför inte. Motion So277 (fp) yrkande 29 avstyrks.

Lobotomi m.m.

Motioner

I motion So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (båda s) yrkas

ett tillkännagivande om vikten av uppföljning och utvärdering av

lobotomiingrepp. Motionärerna framhåller att behandlingsmetoden lobotomi i de

flesta västeuropeiska länder utdömts som behandlingsmetod, då den inneburit en

stark personlighetsförändring hos patienten. Denna personlighetsförändring är

permanent.

I Sverige används dock denna behandlingsmetod fortfarande enligt

motionärerna. Vid Karolinska sjukhuset företas enligt uppgifter i media ca 50

lobotomiingrepp varje år. Ingreppen företas endast med patientens medgivande.

Ingen uppföljning från Socialstyrelsen förekommer. Med tanke på de stora och

genomgripande personlighetsförändringar som dessa ingrepp, enligt

motionärerna, medför för patienten är det väsentligt att regeringen ger

Socialstyrelsen i uppdrag att följa och utvärdera verksamheten.

I motion So218 av Dan Ericsson (kd) yrkas ett tillkännagivande om statlig

ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och 1950-talen och som

fortfarande är i livet.

Motionären framhåller följande: I Sverige utfördes under 1940- och 1950-

talen lobotomi på psykiskt sjuka patienter. Detta som en ångestdämpande

åtgärd. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt

förändrad. I Norge var det på motsvarande sätt. Där har man nu beslutat att de

som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som

fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100 000 norska kronor.

Man räknar med att av de ca 2 500 personer som lobotomerades är ca 500 kvar i

livet. Denna åtgärd är inte vidtagen utan att norska staten haft starka skäl

för detta. Frågan är nu om inte Sverige skall göra på motsvarande sätt. Hur

många det kan röra sig om är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll

från 1948 kan man utläsa att detta år genomfördes 112 ingrepp (under 10

månader) vid Umedalens sjukhus, 58 vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid

Beckomberga i Stockholm, 18 vid Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs

samt 14 vid ytterligare tre namngivna sjukhus. Totalt anges närmare 500 ha

lobotomerats under 1940- och 1950-talen bara vid Sidsjöns sjukhus. Enligt

motionärens mening finns det nu all anledning för staten att agera på

motsvarande sätt som Norge.

Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i enskilt fall

besluta om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Frågan

är om inte de anförda lobotomifallen kan hänföras till denna situation

eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som ett

människovärdigt ingrepp.

Lobotomi kan fortfarande ske enligt motionärerna men det handlar då om

extrema fall där all annan behandling visat sig resultatlös. Ingreppet kan

dessutom bara ske på patientens egen begäran. Nu opereras cirka fem personer

per år i Sverige. Tidigare förhållanden var helt annorlunda, och många

patienter har utsatts för påtvingat livslångt lidande beroende på

lobotomiingrepp.

Bakgrund

Lobotomi (betyder skära av lob i detta fall pannloberna) utfördes i Sverige

under 1940- och 1950-talen på svårt psykiskt sjuka patienter för att bl.a.

minska deras ångest. På den tiden saknades effektiv läkemedelsbehandling mot

ångesttillstånd. Behandlingen skedde med då gällande kunskaper i enlighet med

vetenskap och beprövad erfarenhet. Behandlingen upphörde i slutet av 1950-

talet när annan, mer effektiv och mindre riskfylld behandling blev

tillgänglig. Operatören vid en lobotomi gjorde ingreppet på fri hand utan

ledning av t.ex. röntgenbild av hjärnan. Ingreppet blev därför stort och grovt

(flera kvadratcentimeter).

Capsulotomi är en allmän och väl beprövad metod inom neurokirurgisk terapi.

I sammanhanget brukas också begreppen psykokirurgi och neurokirurgi. Ordet

capsulotomi betyder att skära av kapsel, i detta fall den inre kapseln i

hjärnan, ett tunt knippe tätt packade nervtrådar mellan pannloberna och

djupare delar av hjärnan. Capsulotomi görs med s.k. stereotaktisk teknik. På

patientens huvud fästs en ?huvudbonad? försedd med ?linjaler? i höjdled,

djupled och sidled. De bildar alltså ett tredimensionellt koordinatsystem. Den

tilltänkta operationspunkten framställs bildmässigt tydligt med magnetkamera

och dess exakta läge inne i hjärnan anges med millimeterprecision med hjälp av

?linjalerna?. Kirurgen kan alltså se sitt mål och det stereotaktiska

styrsystemet hjälper honom att nå exakt dit han vill. Ingreppet är

millimeterstort och görs i lokalbedövning. Risken för blödning eller infektion

är försumbar. En liten risk finns alltid för en viss personlighetsförändring

men sådana har iakttagits endast i något enstaka fall och särskilda test krävs

för att iaktta förändringen. I förhållande till de problem som patienten har

haft före operationen är nackdelarna mycket små. Operationerna görs i Sverige

endast vid svåra ångest- och tvångssjukdomstillstånd. Ofta har personen en

mycket lång sjukhistoria med till slut oerhört invalidiserande symtom som

motstått alla försök till behandling inklusive långvarig och varierad

medikamentell behandling, psykoterapi och omfattande psykosociala åtgärder.

Ofta finns också en stark självmordsproblematik som gör att man till slut

tänker sig capsulotomi. Innan patienten kommer till Karolinska sjukhuset, där

operationerna utförs, har det ofta varit en mycket långvarig behandling på

hemsjukhuset och en remiss därifrån av ansvarig chefsöverläkare. Av de ca 50

patienter som remitteras varje år anses ca fem vara lämpade för ingreppet.

Inget ingrepp utförs på patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk

tvångsvård. De förberedelserutiner som tillämpas vid sjukhuset är ytterst

omfattande. Urvalet av patienter som rekommenderas behandlingen sker efter

enhälligt beslut i en tvärvetenskaplig kommitté med bred representation.

Samtycke inhämtas slutligen från patienten, närmaste anhörig och patientens

egen läkare. Operatören har det slutliga avgörandet. Socialstyrelsen anser att

behandlingen är vetenskapligt grundad och till nytta för enstaka svårt lidande

individer. Styrelsen följer verksamheten fortlöpande i sin tillsyn.

För att staten skall vara skyldig att utge ersättning enligt

skadeståndsrättsliga regler krävs att det kan bevisas att skadan orsakats

uppsåtligen eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs dessutom att

ansökan om ersättning skett inom tio år från det att den skadegörande

handlingen företogs. Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan

regeringen i ett enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda

omständigheter föreligger.

Regeringen beslutade den 6 mars 1997 att inte vidta någon åtgärd med

anledning av förslag dels om att de psykokirurgiska operationerna bör upphöra,

dels om att verksamheten skall förbjudas i lag och dels om att patienter som

utsatts för lobotomi och psykokirurgiska ingrepp skall erbjudas skadestånd.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det inledningsvis angeläget att konstatera att det är en

mycket stor skillnad på de lobotomier som gjordes under 1940- och 1950-talen i

Sverige m.fl. länder och de capsulotomier som i dag utförs. Ingreppen avser

inte samma delar av hjärnan. Metoderna är helt olika. Riskerna för

biverkningar var stora vid lobotomier och är små vid capsulotomi.

Vad först gäller frågan om ersättning till de som lobotomerats under 1940-och

1950-talen konstaterar utskottet att lobotomi, innan de ångestdämpande

medicinerna fanns tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap och

beprövad erfarenhet. Några skäl för generell ersättning till dem som

lobotomerats föreligger enligt utskottet inte. Motion So218 (kd) avstyrks.

Vad gäller motion So216 (s) konstaterar utskottet att lobotomi inte längre

utförs i Sverige. 5-10 capsulotomier görs årligen med helt andra metoder och

utrustning och med stor precision. Ingreppen görs på människor med lång

sjukhistoria och oerhört invalidiserande symtom som motstått all annan

behandling. Ingreppen är helt frivilliga och de risker som trots allt finns

vid ingreppen är små och sedda i relation till patientens lidande mycket små.

Socialstyrelsen och professionen följer verksamheten. Utskottet avstyrker

motionen.

Transplantation

Margitta Edgren m.fl. (fp) yrkar i motion So264 att riksdagen ger regeringen

till känna dels att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt

samtycke från donatorn (yrkande 1), dels att organtransplantation inte får ske

när donatorns vilja är okänd (yrkande 2) och dels att riksdagen av regeringen

begär en uppföljning av donationregisterverksamheten (yrkande 3).

Motionärerna anser att all transplantationsverksamhet måste bygga på den

enskilde donatorns uttryckliga samtycke. Finns inte samtycke skall organ inte

användas. Det är viktigt att få säga att en människa aldrig får ses som en

organbank - varken död eller levande. Trots att den döde i rättsligt juridisk

mening inte är rättskapabel är det viktigt att slå fast att han eller hon även

efter döden har kvar rätten till sin kropp på samma sätt som ett ekonomiskt

testamente skyddas av lag. I dagens sjukvård är informerat samtycke en

självklarhet och hälso- och sjukvårdslagen genomsyras av den andan.

Motionärerna delar uppfattningen att donation av organ är en handling i

enlighet med den etiska godhetsprincipen. Men den skall vara medveten och

frivillig.

Därför är det viktigt att människor under sin livstid tar ställning och

meddelar sina anhöriga eller på annat sätt gör sin vilja känd. Det underlättas

av en verksamhet med donationskort.

Motionärerna tror att människor, om donationskort finns lätt tillgängliga,

är beredda att meddela sina anhöriga och/eller skriva ett donationskort för

plånboken. Ett kort i plånboken är en bättre väg att visa hur man vill att ens

kropp skall behandlas efter döden än ett register som finns på

Socialstyrelsen. Motionärerna avvisar ett register för dem som vill eller inte

vill vara donatorer. Mycket missförstånd har uppstått utifrån de kort som

Socialstyrelsen skickade till alla vuxna medborgare i landet. Motionärerna

önskar en redogörelse för hur registret är uppbyggt, hur det uppdateras och

hur ansvaret för registerhållningen fördelas. De önskar även en redovisning av

huruvida de ekonomiska ramarna håller.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade våren 1995 proposition 1994/95:148 Transplantationer och

obduktioner m.m. med förslag bl.a. till en ny transplantationslag samt ett

anslagsyrkande i kompletteringspropositionen 1994/95:150. I betänkande

1994/95:SoU21 gjorde utskottet följande bedömning:

Transplantation har numera blivit en närmast etablerad del av sjukvården. De

medicinska framstegen inom detta område har särskilt under det senaste

decenniet varit stora, och många svårt sjuka människor har genom

transplantation fått ett förlängt liv och bättre livskvalitet. Transplantation

är således en angelägen behandlingsform inom sjukvården. De undersökningar som

gjorts har också visat att transplantationer är något som de allra flesta

tycker är bra och viktigt.

Utskottet anser det angeläget att varje förfarande med en avlidens kropp

sker i former som är förenliga med vad människor i allmänhet kan godta och på

ett sätt som bidrar till att bevara och befästa förtroendet för hälso- och

sjukvården. När det gäller organdonation kan olika grupper ha intressen som

ibland kan komma i konflikt med varandra. Sjuka människor kan behöva nya organ

för att överleva. Om inga donatorer finns, kan dessa svårt sjuka människor

inte få hjälp. Samtidigt är det viktigt att den avlidne behandlas med respekt

och att de närstående får hjälp och stöd i sorgearbetet. Utskottet vill i

likhet med Transplantationsutredningen framhålla att det inte är det allmänna,

sjukvården eller transplantationskirurgerna utan svårt sjuka människor som

behöver organ, för att överleva eller få möjlighet att leva ett bättre liv.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen om att rätten att göra ingrepp

på en avliden för att ta till vara organ för transplantationsändamål skall

avgöras av vilken inställning den avlidne hade till organdonation under sin

livstid. Härigenom skyddas den levande människans integritet. Det är viktigt

att de ställningstagande en människa gör under livstiden respekteras efter

hennes död. Många människor har dock inte tagit uttrycklig ställning till om

de själva vill eller inte vill att deras organ skall få användas för

transplantations- ändamål sedan de avlidit.

För att organ från en avliden människa skall få tas i anspråk för

transplantationsändamål anser utskottet, i likhet med propositionen, att den

avlidne skall ha medgett det eller att det på annat sätt kan utredas att

åtgärden skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes vilja. Ett medgivande

kan enligt utskottets mening vara generellt eller avse ingrepp endast för

något visst ändamål eller vara begränsat till vissa organ. Finns ett

uttryckligt, på något sätt dokumenterat, avståndstagande eller står det på

annat sätt klart att den avlidne inte ville donera organ får organ inte tas i

anspråk enligt de etiska principer som råder.

Som föreslås i propositionen skall personer som stått den avlidne nära

tillfrågas om hans inställning i de fall inställningen är okänd eller oklar.

Ingrepp får i dessa fall inte göras om någon som stått den avlidne nära

motsätter sig det. Ett ingrepp får i denna situation heller inte företas innan

någon av de personer som stått den avlidne nära har underrättats om det

tilltänkta ingreppet och rätten att förbjuda det. Utskottet vill i detta

sammanhang understryka vikten av att de underrättade skall ges skäligt rådrum

att ta ställning till ingreppet. Det är tillräckligt att någon av de

närstående underrättas även om det finns flera sådana personer. Är det känt

att det finns personer som stått den avlidne nära men ingen av dem går att få

tag på inom den tid som står till buds får ingrepp inte göras. Detsamma gäller

när det inte inom tillgänglig tid går att klarlägga om det finns några sådana

personer.

I de fall den avlidnes inställning inte tillförlitligen kan utredas anser

utskottet att övervägande skäl talar för att utgå från att den avlidne var

positiv till att donera sina organ. Ett sådant presumerat samtycke svarar

enligt utskottets mening bäst mot den avvägning som måste göras mellan den

s.k. självbestämmandeprincipen, att det är den enskildes inställning som skall

vara avgörande för om organ skall få tas till vara eller inte, och

godhetsprincipen, som handlar om nödvändigheten av goda gärningar i relationer

mellan människor. Ett presumerat samtycke utgår från att vi vill göra gott mot

våra medmänniskor. I brist på vetskap om en människas faktiska inställning

till organdonation utgår man därmed från att hon skulle velat hjälpa en

medmänniska som är i behov av organ och att hon därmed skulle ha varit positiv

till donation. Ett sådant ställningstagande ligger också i linje med vad som

gäller i de flesta andra länder inom vår kulturkrets. Bakom det presumtiva

samtycket ligger inte föreställningen om en kollektiv samhällsnytta utan

föreställningen om att var och en vill hjälpa en individ i nöd. Utskottet vill

i detta sammanhang betona att regler om presumtivt samtycke förutsätter att

det är väl känt att en negativ inställning till organdonation måste deklareras

i någon form.

Utskottet avstyrkte bl.a. en motion med samma yrkanden som i yrkandena 1 och 2

i den nu aktuella motionen.

- - -

Utskottets inställning i samtyckesfrågan grundar sig på principen om den

enskildes rätt att under sin livstid själv bestämma om ett ingrepp i kroppen

skall få göras i syfte att ta organ för transplantation eller annat medicinskt

ändamål. Det är angeläget att så många människor som möjligt tar ställning

till frågan om de efter sin död vill donera organ och ger sin inställning till

känna på ett entydigt sätt. Utskottet är därför positivt till förslaget i

propositionen om att inrätta ett register där den enskilde kan få sin

inställning till organdonation registrerad. Fördelarna med ett register är

dels att den enskilde på ett betryggande sätt kan dokumentera sin inställning

till organdonation, dels att de personer som stått den avlidne nära inte

behöver ställas inför frågan om vilken inställning den avlidne hade. Ett

beslut om att ta till vara ett organ från en avliden person måste fattas

skyndsamt för att inte organet skall förfaras. Ett register som snabbt kan ge

besked om den avlidnes inställning skulle därför också vara till gagn för

själva transplantationsverksamheten, dvs. i förlängningen för organmottagarna.

Det bör, som föreslås i propositionen, ankomma på Socialstyrelsen att överväga

formerna för ett sådant register. För registret kommer datalagens (1973:289)

bestämmelser att gälla, vilket medför att upplysningar om enskilda personer

måste samlas, sammanställas och framställas på ett sådant sätt att

otillbörligt intrång i den personliga integriteten inte sker. - - -

Utskottet delar vidare regeringens inställning att Socialstyrelsen bör få i

uppdrag att utarbeta donationskort. Ett donationskort innebär liksom regi-

strering en möjlighet för den enskilde att klargöra och dokumentera sitt

ställningstagande till organdonation, negativt eller positivt. Likaså innebär

det fördelar för de närstående och för sjukvården. En ytterligare fördel med

spridningen av donationskort är enligt utskottet att detta kan leda till ökad

medvetenhet om transplantationsverksamheten och behovet av organ samt

underlätta för många att ta ställning i frågan om organdonation.

Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets mening angeläget att

såväl inrätta ett donationsregister som att införa och sprida donationskort.

Bl.a. en motion med yrkande om avslag på förslaget att inrätta

donationsregistret avstyrktes.

I propositionen sägs att ett lämnat medgivande eller samtycke när som helst

kan återtas. Även ett skriftligt medgivande kan återkallas muntligen. Vidare

sägs att om den avlidne under sin livstid återtagit sitt medgivande eller på

annat sätt uttryckligen motsatt sig ingrepp får ingrepp naturligtvis inte ske.

Detta måste också gälla möjligheten att ändra uppgifter som lämnats till

organdonationsregistret. Enligt utskottets mening bör det även finnas

möjlighet för den enskilde att registrera eller på donationskort ange

begränsningar i medgivandet. Den enskilde bör kunna ange att han eller hon

inte är villig att donera visst eller vissa organ.

Vad utskottet anfört i den delen borde med anledning av en motion ges

regeringen till känna.

Beträffande anslag till information om organdonation, m.m. anförde utskottet.

I kompletteringspropositionen (prop. 1994/95:150 bil. 5) föreslår regeringen

att riksdagen till Information om organdonation, m.m. för budgetåret 1995/96

anvisar ett reservationsanslag på 10 000 000 kr. Regeringen anför att det är

av stor betydelse att människor känner till vilka regler som gäller i fråga om

samtycke till organdonation. Medel bör därför avsättas för

informationsinsatser, produktion av donationskort samt inrättande av ett

register där inställningen till organdonation kan registreras.

Utskottet tillstyrkte förslagen i propositionerna.

Riksdagen följde utskottet.

I regleringsbrevet till Socialstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisades 10

miljoner kronor för informationsinsatser, inrättande av register samt

produktion och distribution av donationskort i enlighet med propositionen.

I budgetpropositionen för budgetåret 1997 sägs följande:

Socialstyrelsen har i en skrivelse redovisat att de medel som budgetåret

1995/96 har anslagits under anslaget C 11. Information om organdonation m.m.

inte är tillräckliga för att täcka de kostnader som har uppstått. Antalet

inkomna svar från allmänheten om inställningen till organdonation har blivit

betydligt fler än beräknat. Vidare behövs resurser för driften av det

nyinrättade registret med uppgifter om organdonation. Regeringen kommer för

innevarande budgetår att avsätta 10 miljoner kronor för att täcka ytterligare

kostnader för uppbyggnad av registret som uppstått samt för registrering av de

svar som inkommit från allmänheten. Därutöver bör 2,35 miljoner kronor anslås

årligen för drift av registret med uppgifter om organdonation.

Donationsregistret vid Socialstyrelsen inrättades våren 1996. Sedan den 1

september samma år är registret i full funktion. Enligt styrelsens

årsredovisning 1 juli 1995-31 december 1996 uppgick kostnaderna under

budgetåret för registeruppbyggnad och drift, information och allmänna råd om

transplantationslagen till 27 959 000 kronor. Kostnaderna för

informationsinsatserna och uppbyggnaden av registret låg inom den givna ramen

på 10 miljoner kronor på anslaget C 11 Information om organdonation m.m. Det

stora antalet anmälningar till registret som vida översteg gjorda beräkningar

gjorde att budgetramen inte kunde hållas och 10 miljoner kronor erhölls genom

särskilt beslut av Socialdepartementet och resterande 8 miljoner kronor har

finansierats från styrelsens ramanslag.

Registret ligger i IBM:s stordatormiljö. Registret är uppbyggt med hjälp av

en databashanterare och består av ett antal ?tabeller? samt frågeverksamhet

mot befolkningsregistret (SPAR) där grunddata finns för alla svenska

medborgare.

Genom denna lösning sparas mycket lagringsutrymme då information slipper

dubbellagras.

Kommunikation mot registret sker med uppringd förbindelse eller fast

förbindelse mot kommunikationsdator.

Uppkoppling sker först till ett s.k. InfoTorg. Här sker inloggning med

behörighetskontroll av s.k. användaridentitet och säkerhetskod. På InfoTorg-

menyn visas bara de databaser man har individuell tillgång till. Som användare

tvingas man byta lösenord var 30:e dag.

I Donationsregistret ställs frågor med hjälp av personnummer (12 siffror).

Om personen finns i registret hämtas donationsspecifika uppgifter fram, medan

namn och adressuppgifter hämtas ur befolkningsregistret.

De flesta har endast möjlighet att ställa frågor i en s.k. VISA-bild. I

denna bild visas endast uppgifter om personer som svarat och vilkas anmälan är

äldre än 21 dagar. Viss personal inom Socialstyrelsen har dessutom behörighet

att lägga upp information i Donationsregistret om personer som svarat via

någon donationsblankett. I systemet finns också andra rutiner, t.ex.

svarsbekräftelser.

Donationsregistret omfattas av mycket stränga sekretessregler som är

påkallade av Datainspektionen. Varje fråga som ställs loggas med avseende på

vem som efterfrågats, vem som frågat och tidpunkt.

Utskottets bedömning

Bestämmelser om krav på samtycke för ingrepp på en avliden människa för

transplantationsändamål finns i lagen om transplantation m.m. (1995:831).

Riksdagen antog lagen våren 1995 i stor enighet (prop. 1994/95:148, SoU21,

rskr. 381). Utskottet som inte har ändrat uppfattning när det gäller kravet på

samtycke vid ingrepp på en avliden person för transplantationsändamål

avstyrker motion So264 (fp) yrkandena 1 och 2.

Utskottet anser inte att det redan nu, drygt ett år efter det att de nya

bestämmelserna trädde i kraft, behövs en särskild uppföljning av

registerverksamheten. Utskottet utgår från att regeringen och den ansvariga

myndigheten, Socialstyrelsen, noga följer verksamheten. Även yrkande 3 i

motionen avstyrks.

Allergi

Motioner

I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergier

(yrkande 14). Motionärerna menar att forskningen kring allergisjukdomarna

måste intensifieras samt att det är angeläget att forskningsråden beaktar de

forskningsbehov som Folkhälsoinstitutet lyft fram. Vidare måste de

förebyggande insatserna intensifieras. Primärvården samt mödra- och

barnhälsovården har en viktig roll, anförs det. Föräldrar, dagispersonal och

lärare måste få kunskap om betydelsen av vädring, god hygien inomhus och vilka

husdjur som kan framkalla allergier. Luftföroreningar, inte minst

bilavgaserna, måste enligt motionärerna bekämpas. Motionärerna menar att

arbetet med att förebygga allergier och att hjälpa dem som blivit allergiska

inte får bli en dagslända utan en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,

landstingens och apotekens arbete. I arbetet måste sektorer utanför hälso- och

sjukvården samarbeta. Radonsanering är enligt motionärerna en utomordentligt

angelägen åtgärd för att förbättra inomhusmiljön.

I motion 1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om att inrätta en allergiombudsman i enlighet

med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna påpekar att det i dag

saknas en instans att vända sig till för allergiker som har problem med t.ex.

dålig inomhusmiljö. Regeringen bör därför utreda möjligheten att tillsätta en

sådan central myndighet, en s.k. allergiombudsman. Myndigheten skulle kunna ha

en uppbyggnad liknande Barnombudsmannen eller Diskrimineringsombudsmannen,.

anförs det. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad i motionen

anförts om födoämnesallergi i psykiatrin (yrkande 5). Motionärerna framhåller

att ny forskning pekar på att allergier kan påverka centrala nervsystemet och

därmed åstadkomma symptom som trötthet, aggressivitet, nervositet, depression,

schizofreni, m.m. Enligt motionärerna bör forskning inom området allergi och

psykiatri vara ett prioriterat område. Motionärerna anser vidare att

Folkhälsoinstitutet bör bredda sin allergisatsning till att även omfatta

området födoämnen/kemikalier/allergi.

Bakgrund och tidigare behandling

Under hösten 1995 behandlade utskottet ett antal motionsyrkanden rörande

allergi i betänkandet 1995/96:SoU1 Allergi och andra folkhälsofrågor.

Utskottet uttalade att den ökande förekomsten av allergier ingav oro. Såväl

det preventiva arbetet som behandlingen av de redan allergisjuka borde därför

prioriteras samtidigt som forskning och ett långsiktigt kompetensuppbyggande i

övrigt gavs en central roll i sammanhanget. Utskottet konstaterade att

verksamheter bedrevs i bred skala för att på olika sätt försöka förebygga

allergi och lindra dess verkningar samt förutsatte att de forskningsstödjande

organen även fortsättningsvis skulle beakta behovet av forskning inom

allergiområdet. Utskottet uttalade vidare att primärvården hade en viktig

uppgift att fylla när det gällde att förebygga och lindra verkningarna av

allergier och utgick från att personalen gavs sådan utbildning att den stod

väl rustad när det gällde att möta behovet av information om allergi och annan

överkänslighet. En väl fungerande samverkan mellan kommuner och landsting var

en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete på allergiområdet,

sades det vidare. Samtliga motionsyrkanden avstyrktes. Riksdagen följde

utskottet.

I betänkande 1996/97:SoU6 Forskning inom Socialdepartementets

verksamhetsområde vidhöll utskottet sin inställning att forskning kring

förebyggande av allergier och behandling av allergisjuka bör prioriteras samt

avstyrkte en motion om allergiforskning. Riksdagen följde utskottet.

Folkhälsoinstitutet har avslutat en särskild utredning om behovet av forskning

om allergi. Allergiprogrammet konstaterade att hitintills blygsamma belopp

satsats på allergiforskning, i synnerhet sådan som är av betydelse för

prevention. Som led i en långsiktig strategi har en forskargrupp engagerats

för inventering av forskningsfronten och av behovet av forskning samt med

uppdraget att föreslå en plan för uppbyggnad av allergiforskningen i Sverige.

FHI anger i sin fördjupade anslagsframställning 1997-1999 att den mest

utsatta gruppen inom Allergiprogrammet är barnen vars allergier fortsätter att

öka. I Allergiprogrammets långsiktiga strategi prioriteras därför barn och

primärprevention med inriktning på en minskning av barns allergier med 25 %

år 2010. Insatser för att öka kunskapen hos berörda yrkesgrupper liksom

tvärvetenskapligt arbetssätt kommer fortsatt att utvecklas i samarbete med

myndigheter, organisationer, utbildningsväsende och näringsliv, anförs det.

År 1994 avsatte regeringen 250 miljoner i en särskild stiftelse för allergi-

och vårdforskning, Vårdalstiftelsen. Stiftelsen har enligt stadgarna att

främja forskning och forskarutbildning inom vård- och allergiområdet.

Stiftelsen räknar med att kunna dela ut 30-40 miljoner kronor per år genom

olika former av forskningsstöd.

Bostadsutskottet anförde i betänkande 1996/97:BoU1 angående

budgetpropositionen 1996/97:1 att utskottet flera gånger framhållit att

åtgärder mot radon i bostäder bör vara en högt prioriterad verksamhet.

Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkanden om förbättrade bidragsvillkor

för radonåtgärder och tillstyrkte regeringens anslagsförslag. Riksdagen följde

utskottet.

I Folkhälsorapport 1997 (SoS-rapport 1997:18) tas bl.a. allergi upp under

rubriken Folksjukdomar (s. 85 f.). Drygt en tredjedel av befolkningen har

någon allergi eller överkänslighet. Dessa besvär visar, enligt rapporten, en

stadig ökning i alla åldrar under de senaste decennierna. Astman är lika

vanlig bland kvinnor som bland män och numera vanligare bland ungdomar än

bland vuxna. Astma är vanligare i norra Sverige än i södra. Andelen personer

med allergiska besvär fördubblades under 80-talet både bland barn och vuxna.

Även om någon del av ökningen kan bero på större medvetenhet om symtom så är

det, enligt rapporten, mycket som talar för att ökningen i stort är reell (s.

18).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att den ökande förekomsten av

allergier inger oro. Såväl det förebyggande arbetet som vården och

behandlingen av de allergisjuka bör ges ökad uppmärksamhet liksom forskning

och långsiktigt kompetensuppbyggande i övrigt på området. Utskottet har redan

tidigare konstaterat att verksamheter bedrivs i bred skala för att på olika

sätt försöka förebygga allergi och lindra dess verkningar. Bl.a. primärvården

har här en viktigt uppgift.

Något initiativ från riksdagen behövs inte med anledning av motionerna So280

(fp) yrkande 14 och So279 (mp) yrkandena 2 och 5. Motionsyrkandena avstyrks.

Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik

Motioner

I motion So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs dels att riksdagen hos

regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs för tre år sedan om

kartläggning och analys av förändringar i aborttal och samband med

förebyggande insatser (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär

förslag i syfte att minska antalet aborter (yrkande 2). Motionärerna anser att

det är bekymmersamt att aborterna åter ökar. Orsakerna är säkert flera. Det

har kommit larmsignaler om att risken att få blodpropp ökar om en kvinna äter

p-piller. En annan orsak är troligen att det förebyggande arbetet har fått stå

tillbaka på olika sätt när kommuner och landsting tvingats göra neddragningar.

Det gäller enligt motionärerna främst att ungdomsmottagningar lagts ned och

att informationsinsatser i skolan minskat. Det förebyggande arbetet måste

präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Det krävs

vidare en omfattande sexualundervisning som beaktar olika sidor. I en del

sammanhang verkar det som om man tror att alla problem är lösta om flickorna

använder p-piller. Enligt motionärerna är det ytterst angeläget att samhället

gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid

förenat med stora problem. Det är en medicinsk risk men även en psykisk

påfrestning. Riksdagen har fattat beslut om att ge Folkhälsoinstitutet och

Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera förändringar i aborttal

och samband med förebyggande insatser. Motionärerna efterlyser en redovisning

av detta uppdrag. Behovet av redovisning har aktualiserats när aborttalet nu

åter stiger, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att mannens roll

måste betonas mer. I varje abortsituation har mannen ett stort ansvar.

Kvinnan får inte lämnas ensam inför sitt livs svåraste beslut.

I motion So286 av Mikael Odenberg (m) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

abortlagstiftningen. Motionären anser att den alltmer utvecklade

prenatalvården i kombination med framstegen inom fosterdiagnostiken har skärpt

det etiska dilemma som abortlagen söker att hantera. Motionären anser att de

riktlinjer för fosterdiagnostik som antogs av riksdagen häromåret var

inriktade på att överväga tillämpningen av den fosterdiagnostiska verksamheten

snarare än på att diskutera om avvägningarna i nuvarande abortlagstiftning

fortfarande är adekvata. Att frågan inte har lösts på ett tillfredsställande

sätt illustreras enligt motionären av en alltmer tilltagande etisk debatt

bl.a. inom den medicinska professionen. Den nuvarande abortlagstiftningen

inrymmer ett etiskt dilemma, även om detta dilemma företrädesvis diskuteras

indirekt. Fosterdiagnostiken har gjort det möjligt för blivande föräldrar att

redan under graviditeten få kunskaper om det kommande barnets egenskaper. Inte

minst gäller detta kunskap om barnets kön, som kan erhållas tidigt vid

fostervattensprov och moderkaksprov. Att foster skulle aborteras till följd av

att de ur sina föräldrars synpunkt har ?fel? kön är en tanke som upprör många,

eftersom den står i strid med vår traditionella värderingsgrund. Även om det

säkert är sällsynt vet vi att sådana aborter i dag utförs, av det enkla skälet

att de berörda föräldrarna har en annan värderingsgrund. Att foster skulle

kunna ?sorteras? efter handikapp eller andra grunder är något som bl.a.

handikapprörelsen uttryckt stor oro inför. Slutsatserna av denna oro har

emellertid inte blivit en öppen, offentlig diskussion om abortlagens

utformning. I stället har diskussionen uteslutande kommit att gälla

fosterdiagnostikens tillämpning, bl.a. frågan om att hemlighålla information,

exempelvis fostrets kön, för patienten, heter det i motionen.

I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till

ungdomsmottagningarna för att förhindra fler tidiga aborter (yrkande 8).

Motionärerna anför att antalet aborter ökade under första halvåret 1996. En

anmärkningsvärt hög ökning av aborterna inträffade i Norrbotten. Motionärerna

anser att stor uppmärksamhet måste fästas vid denna ökning.

Ungdomsmottagningarnas arbete måste få fortsatt stöd för att förhindra ett

ökat antal tonårsaborter. Motionärerna hemställer också att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fosterdiagnostik

vid tidig graviditet (yrkande 9). Ökad tillgång till fosterdiagnostik ger i

dag möjlighet att tidigt i graviditeten erhålla besked om vissa egenskaper hos

det väntade barnet. Det är, enligt motionärerna, av största vikt att dessa

informationer inte utnyttjas kommersiellt och att de bara efterfrågar

egenskaper som av ärftliga skäl kan överföras till det väntade barnet. Frågor

rörande skydd för det ofödda barnet måste på allvar beaktas då de diagnostiska

metoderna förfinas och är användbara allt tidigare under graviditeten, heter

det i motionen.

I motion So269 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av

gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets

ungdomsmottagningar. Motionärerna konstaterar att det finns metoder för att

förhindra graviditet även efter samlag, nämligen metoden med s.k. hormonell

postcoital antikonception, dagen efter-piller. Enligt motionärerna är detta

ingen abort, eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt skede om

en graviditet föreligger eller ej. Metoden är att föredra framför en abort.

Kunskaperna om metoden har dock inte förts ut på ett tillräckligt sätt.

Fortfarande händer det, enligt motionärerna, att unga kvinnor får veta att de

kunnat få dagen efter-piller först när de kommer för att göra ett

graviditetstest. Många unga flickor har inte heller råd att hämta ut dessa

piller på apotek. Motionärerna anser att det bästa för kvinnorna vore om de

kunde få dessa piller direkt på den mottagning de besöker.

Bakgrund

I betänkande 1993/94:SoU2 finns en omfattande redogörelse för arbetet med

abortförebyggande insatser (s. 14-18) vartill hänvisas. Under rubriken

Utskottets överväganden anfördes följande:

Utskottet anser det mycket angeläget att antalet aborter minskar. Utskottet

konstaterar med tillfredsställelse att aborterna under första halvåret 1993

fortsatte att minska och att minskningen var särskilt markant bland de yngre

kvinnorna, där andelen aborter tidigare varit högst. Folkhälsoinstitutet bör

enligt utskottet i samråd med Socialstyrelsens epidemiologiska centrum

analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet. Sambandet

mellan förändringarna i aborttal och de förebyggande insatserna bör också

närmare studeras. En kartläggning bör ske för att närmare ta reda på orsaken

till varför kvinnor väljer abort.

För att åstadkomma en fortsatt minskning av aborterna är det enligt

utskottet mycket angeläget att fortsätta arbetet på att stärka och förbättra

de förebyggande insatserna. I motionerna redovisas olika förslag på

förbättringar. Utskottet ser i detta sammanhang med oro på att antalet

ungdomsmottagningar minskar, eftersom detta skulle kunna leda till att

tonårsaborterna på nytt ökar. Folkhälsoinstitutet bör verka för en fortsatt

metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att det

förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att

begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns

inte.

I betänkande 1994/95:SoU18 behandlades olika frågor kring information om

fosterdiagnostik och information efter genomförd diagnostik. Utskottet anförde

bl.a. (s. 12):

I några av motionerna tas frågan upp om vilken information kvinnan skall få i

samband med fosterdiagnostiken. Enligt gällande lagstiftning skall en gravid

kvinna ges information om sitt och fostrets hälsotillstånd och de

behandlingsmetoder som står till buds. I förslaget till riktlinjer om

fosterdiagnostik föreslås att informationen om fostret skall begränsas till

uppgifter om fostrets hälsotillstånd. Om kvinnan begär det skall hon dock få

även annan information om fostret, t.ex. om fostrets kön.

Utvecklingen inom medicinen, bl.a. inom gentekniken, går mycket snabbt.

Alltmer information blir möjlig att få fram genom fosterdiagnostik, inte bara

väsentlig medicinsk information utan också information av mindre medicinsk

tyngd och av annan art t.ex. om fostrets kön. Det finns, enligt utskottet,

skäl att noga överväga hur all denna information skall hanteras. Enligt

propositionen avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma

Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning samt på vilket sätt

informationen skall lämnas ut.

Mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom bl.a. fosterdiagnostiken anser

utskottet att det kan finnas skäl att ytterligare överväga frågan om det bör

finnas begränsningar när det gäller den information som bör lämnas ut till den

gravida kvinnan. Utskottet har inte tillräckligt underlag för att ta ställning

till förslaget om införande av en tidsgräns för utlämnande av information om

fostrets kön. Frågan berör centrala etiska frågor och integritetsfrågor.

Utskottet konstaterar att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds uppdrag

att följa utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge regeringen och

därmed även riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder inom

medicinen medför behov av t.ex. lagändringar. Utskottet anser att det bör

ankomma på Statens medicinsk-etiska råd att ytterligare överväga frågan.

Regeringen bör vid lämpligt tillfälle återkomma till riksdagen i denna fråga.

Under rubriken Abortförebyggande insatser anförde utskottet:

Utskottet anser det mycket tillfredsställande att antalet aborter fortsätter

att minska och att 92 % av aborterna numera utförs före den 12:e

graviditetsveckan samt att en mycket stor del av de aborter som utförs senare

görs i 13:e eller 14:e veckan. Numera används i stort sett samma metoder för

dessa senare aborter som för dem som sker tidigt under graviditeten. Utskottet

delar inställningen i motionerna att de förebyggande insatserna även i

fortsättningen bör prioriteras. Att Folkhälsoinstitutet aktivt arbetar med

dessa frågor är enligt utskottet betydelsefullt.

Motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 334).

I Socialstyrelsens rapport 1996:18 Antikonception behandlas bl.a. postcoital

antikonception - akutpreventivmedel. I rapporten anförs bl.a. (s. 31):

Oönskade graviditeter inträffar inte sällan efter ett enstaka samlag utan

preventivmetod eller vid misslyckande med en etablerad metod, t.ex. kondom

eller glömda p-piller. Ett annat exempel är efter våldtäkt. Graviditetsrisken

efter ett enstaka oskyddat samlag ligger på omkring 6 procent med stora

variationer under menstruationscykeln, som högst strax före ovulation, omkring

20 procent. Möjligheten till postcoital antikonception bör erbjudas kvinnor

som hamnat i en nödsituation, men det finns inte i dag någon metod för allmänt

bruk som fungerar som ?dagenefter-metod? att tas upprepade gånger under

menstruationscykeln.

I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet

anförs bl.a. följande om ungdomsmottagningar respektive abortförebyggande

verksamhet i mödrahälsovården (s. 17-18):

Ungdomsmottagningar

Ungdomsmottagningar har goda förutsättningar att bevara god reproduktiv hälsa,

förhindra oönskade graviditeter och minska spridningen av STD bland

tonåringar. Deras arbete bidrar också till att skapa en öppen och positiv syn

på sexualitet hos ungdomarna och förhindra riskbeteende vad gäller t.ex.

drogmissbruk och sexuellt våld. Alla skolor och lärare bör för sin sex- och

samlevnadsundervsining ha tillgång till den experthjälp som finns vid dessa

mottagningar och inom mödrahälsovården.

Utredningen anser det angeläget att fortlöpande satsa på ungdomsmottagningar

och föreslår att mottagningarnas roll i den samlade hälso- och sjukvården

utreds närmare.

Abortförebyggande verksamhet i mödrahälsovården

Landstingens ansvar för den förebyggande hälsovården innefattar planering och

utveckling av program för abortförebyggande arbete och upplysning om STD

inklusive hiv/aids samt fortlöpande utbildning av dem som är engagerade i

arbetet. Huvudansvaret för verksamheten vilar på mödrahälsovården som erbjuder

tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet.

Hälsoupplysning om sex och samlevnad är en verksamhetsgren i

mödrahälsovården med syfte att skydda fertiliteten och främja den sexuella och

reproduktiva hälsan genom att förebygga oönskade graviditeter och sexuellt

överförda sjukdomar.

Utredningen anser att följande punkter är av stor betydelse för att

bibehålla/förbättra kvalitet och kostnadseffektivitet i mödrahälsovårdens

hälsoupplysningsarbete.

* Det abortförebyggande arbetet och insatser för att minska spridning av STD

och hiv/aids skall integreras i den reguljära mödrahälsovården som en

verksamhetsgren med nära anknytning till preventivmedelsrådgivning och

föräldrautbildning.

* Mödrahälsovården skall tillhandahålla upplysning och rådgivning om

födelsekontroll till alla samt initiera och genomföra förebyggande åtgärder

riktade till speciella målgrupper, t.ex. ungdomar, föräldrar till

tonåringar, män, kvinnor efter abort, invandrare.

* Mödrahälsovården skall samverka med andra samhällsinstitutioner och

sektorer som sysslar med förebyggande arbete och vara beredd att fånga upp

behov av rådgivning eller testning som skapats i upplysningskampanjer eller

liknande projekt.

* Mödrahälsovården skall främja utbyte av kunskap och erfarenhet med t.ex.

ungdomsmottagningar eller invandrarföreningar för utveckling och förbättrad

kvalitet i arbetet med ungdomar eller andra grupper.

* Mödrahälsovården skall garantera kontinuitet och uppföljning genom

utvärdering och rapportering av det egna arbetet.

Aktuella abortsiffror (ur nedanstående publikation)

År 1995 31 441

År 1996 32 175

I Socialstyrelsens statistik 1997:1 (preliminär sammanställning) ges följande

kommentar.

Ökningen innebär en uppgång i antalet aborter per 1 000 kvinnor (aborttal) med

3 procent jämfört med 1995. Ökningen är störst bland yngre kvinnor under 25

år, där aborttalet gått upp med 5 procent.

Den stadiga nedgången av aborterna som fortgått sedan 1990 tycks nu ha

brutits. Uppgången gäller samtliga åldersklasser, utom de allra äldsta. De

största procentuella ökningarna har inträffat bland de yngre tonåringarna

(16-17 år).

Regionalt svarar Uppsala och Jämtland för de största uppgångarna, särskilt

bland tonåringarna. Kristianstads tonårsaborter visar också en förhållandevis

stor ökning.

Nämnvärda nedgångar kan noteras för tonårsaborterna i Södermanland,

Skaraborg, Gävleborg och Malmö kommun.

Eftersom Socialstyrelsens statistik inte innehåller några

bakgrundsförhållanden till abort är orsakerna till ökningen inte kända.

År 1992 introducerades vid tidigare aborter, som alternativ till den vanliga

kirurgiska abortmetoden, en medicinsk abortmetod, det så kallade abortpillret.

Denna metod har alltsedan dess ökat för varje år och 1996 utfördes 17 procent

av de tidiga aborterna på detta sätt. Andelen medicinska aborter varierar dock

starkt mellan olika delar av landet.

De ökande abortsiffrorna och frågan om att kartlägga orsakerna till abort har

nyligen berörts i ett interpellationssvar till Chatrine Pålsson (kd) av

socialministern (IP 1996/97:247 den 8 april). Ministern anförde bl.a.

följande:

- - -

Att det är angeläget att försöka hålla nere antalet aborter så mycket som

möjligt är någonting vi alla kan vara överens om. Jag känner naturligtvis oro

inför det ökande antalet aborter. Eftersom antalet aborter stadigt har sjunkit

under senare år är det naturligt att ställa sig frågan vad orsaken kan vara

till en plötslig uppgång, även om den inte kan betraktas som särskilt stor.

Den svenska abortlagstiftningen ger som bekant kvinnan rätt att själv inom

vissa tidsgränser avgöra om hon vill få abort utförd. Kvinnan behöver inte

ange orsaken till att hon vill ha abort. Därför är det svårt att säga något

bestämt om orsakerna till att vi nu ser en viss ökning av aborttalet.

Min företrädare, Ingela Thalén, beskrev i ett svar på en fråga från Chatrine

Pålsson i februari 1996 ingående hur abortregistret är uppbyggt. I detta

register finns, av integritetsskäl, inga uppgifter om kvinnans identitet, och

det finns därmed inga möjligheter att göra samkörningar med andra register och

på så vis få uppgifter om exempelvis utbildning, samboendeförhållanden och

yrke.

Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen planerar emellertid att i

samarbete med Folkhälsoinstitutet utföra en studie som kan ge ökad kunskap om

vilka faktorer som leder till att en kvinna väljer abort. En förutsättning

för en sådan studie är dock att ett register baserat på personnummer får

läggas upp under en begränsad period. För detta fordras tillstånd från

Datainspektionen som ännu inte fattat något beslut i frågan.

Det skulle kunna finnas flera förklaringar till den ökning av aborttalet vi

nu kan konstatera. Något eller några landsting kan ha förändrat subventionerna

av p-piller. Några sådana förändringar har emellertid inte skett under den

aktuella perioden. Färre ungdomsmottagningar skulle också kunna tänkas

resultera i fler oönskade graviditeter och därmed fler aborter. Men antalet

ungdomsmottagningar har inte minskat under perioden, så inte heller det är

någon förklaring.

Vad som däremot inträffade under 1995 var att det utfärdades varningar för

att användning av vissa p-piller skulle kunna innebära ökad risk för

blodpropp. Dessa larmrapporter avsåg den typ av p-piller som många unga

kvinnor använder. En trolig förklaring till den nu konstaterade uppgången i

antalet aborter kan således vara att många kvinnor abrupt slutade ta sina p-

piller.

Detta är ett mönster vi upplevt tidigare. I början på 70-talet kom de första

larmrapporterna om risker med p-piller, och dessa följdes senare av ett ökat

antal aborter. Samma sak upplevde vi igen 1985 när det talades om att

användning av p-piller innebar en ökad risk för bröstcancer.

Någon annan rimlig förklaring står inte att finna till den måttliga ökning

av aborttalen vi nu ser. Vi vet också att vi vid tidigare tillfällen upplevt

samma samband.

Det finns således skäl att tro att detta är en tillfällig ökning. Jag är

övertygad om att de olika insatser som vidtas lokalt i form av

ungdomsmottagningar och olika system för subventionering av p-piller liksom de

abortförebyggande insatserna från Folkhälsoinstitutets sida har stor betydelse

för att hålla nere aborttalen.

- - -

Det kan vara värt att säga att det finns regionala skillnader som man tittat

på. Uppsala och Jämtland svarar för de största ökningarna. Om man ser till

pressens uppföljning av larmrapporterna hade t.ex. lokalpressen i Jämtland

ovanligt många artiklar på det temat. Då presenterade man också ett antal

flickor som drabbats av blodpropp. Jag tror att det är sådant som kan ge

utslag i p-pilleranvändningen.

Jag tycker också att det kan vara värt att nämna Folkhälsoinstitutets

förebyggande insatser. Man har under 1996 gjort besök i samtliga landsting för

att kartlägga hur det abortförebyggande arbetet bedrivs. Där lyfter man fram

goda exempel. Man har anordnat utbildning, och man redovisar under våren en

nationell befolkningsbaserad studie där kunskap ställs samman som är

nödvändigt för att det långsiktigt preventiva arbetet skall kunna stå på säker

vetenskaplig grund.

Här pågår en hel del arbete. Men det är inbyggt ett problem med att få fram

säkra data så länge man vill skydda integriteten för kvinnorna, som själva kan

välja om de vill göra abort eller inte.

- - -

Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin antogs av

ministerkommittén i november 1996 (öppnas för undertecknande i april 1997) och

innehåller bl.a. förbud mot val av ett framtida barns kön, såvida det inte

gäller allvarlig könsbunden sjukdom samt genetiska förändringar som kan gå i

arv.

Socialstyrelsen har nyligen beslutat Allmänna råd om fosterdiagnostik.

Målgruppen för de allmänna råden är verksamhetschefer och personal inom

mödrahälsovården. Råden syftar till att ge rekommendationer för innehåll i och

utformning av information då det gäller fosterdiagnostik.

Råden innehåller följande underrubriker:

- Information till gravida kvinnor som inte har ökad risk för fosterskada

- Kvinnors rätt att avstå från fosterdiagnostik

- Medicinsk indikation för fosterdiagnostik

- Information om bifynd (uppgifter som saknar betydelse för hälsotillståndet,

t.ex. fostrets kön, bör enligt råden lämnas enbart om kvinnan särskilt begär

det)

- Metoder för fosterdiagnostik vid ökad risk för fosterskada.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att antalet aborter

ligger på en låg nivå. Det är viktigt att analysera förändringar i aborttalen

i stort och i olika delar av landet samt sambandet mellan förändringar i

aborttal och förebyggande insatser. En studie som kan ge ökad kunskap om vilka

faktorer som leder till att en kvinna väljer abort förbereds av

Epidemiologiskt Centrum (Socialstyrelsen) och Folkhälsoinstitutet. Utskottet

anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So265

(kd). Motionen avstyrks.

Utskottet vidhåller också sin uppfattning att det är mycket angeläget att

stärka och förbättra de förebyggande insatserna på detta område. I såväl

mödrahälsovården som ungdomsmottagningarna sker ett abortförebyggande arbete.

Utskottet vidhåller också uppfattningen att Folkhälsoinstitutet bör verka för

en fortsatt metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att

det förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att

begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns

inte. Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning har nyligen

beslutats. Motionerna So230 (c) yrkandena 8 och 9 och So286 (m) avstyrks.

I motion So269 (v) begärs att en utredning görs om förmedlingen av gratis

preventivtabletter (dagen-efter-piller). Socialstyrelsen har i rapporten

Antikonception (1996:18) anfört att möjligheten till postcoital

antikonception/akutpreventivmedel bör erbjudas kvinnor som hamnat i en

nödsituation, men i dag finns det inte någon metod för allmänt bruk som

fungerar som ?dagen-efter-metod? att tas upprepade gånger under

menstruationscykeln. Utskottet avstyrker motionen.

Fetalt alkoholsyndrom (FAS)

Motioner

I motion So669 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning av

s.k. FAS-barn (yrkande 7). Gravida kvinnor bör inte dricka alkohol eftersom

risken är uppenbar för fosterskador. Riktade informationsinsatser måste enligt

motionärerna ske genom mödrahälsovårdens försorg. Gravida högkonsumenter

behöver stöd för alkoholfrihet under graviditeten. Barn till missbrukande

föräldrar får en mycket dålig start i livet, ofta med stora problem under

uppväxttiden och senare i livet. Det saknas i dag relevanta uppgifter om hur

många barn som föds med skador på grund av moderns alkoholbruk. En sådan

kartläggning bör ske, då det finns anledning att befara att antalet s.k. FAS-

barn ökar i takt med alkoholkonsumtionen bland kvinnor, heter det i motionen.

I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen vad i motionen anförts om vikten av att behålla och förstärka

mödra- och barnhälsovården (yrkande 6). Gravida kvinnor skall helt avstå från

alkohol under graviditeten. Detta anses så självklart att man enligt

motionärerna de senaste åren inte tagit denna informationsinsats på allvar

inom mödravården. Motionärerna pekar på att det föds ca ett hundratal barn

varje år med fetalt alkoholsyndrom, skador som aldrig går att vårda bort och

som invalidiserar barnet för resten av livet. Mödrar med missbruksproblem gör

dem ofta helt olämpliga som vårdnadshavare till barn med skador orsakade av

alkoholbruket. Känslomässigt förmår de inte binda barnet till sig och barnet

får en mycket torftig uppväxt som innebär stora sociala problem under

uppväxtåren och resten av livet. Tyvärr saknas kunskap om dessa förhållanden,

även dessa kvinnor kan dölja sitt tillstånd. Det är därför mycket viktigt att

mödrahälsovård och barnhälsovård behålls och förstärks, heter det i motionen.

I motion So620 av Tuve Skånberg (kd) begärs också ett tillkännagivande till

regeringen av vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt alkoholsyndrom

(FAS). Motionären anser att information om alkoholens skador bättre måste nå

fram till kvinnor. Enligt motionen föds det mellan 100 och 150 barn i Sverige

varje år med skador som orsakats av att modern druckit alkohol under

graviditeten, s.k. fetalt alkoholsyndrom (FAS). Den mänskliga tragedin bakom

dessa siffror är oerhörd. Dessutom är kostnaderna för barn med FAS betydande.

Enligt uppgift kan merkostnaderna för samhället för ett FAS-barn under

uppväxten beräknas till ca 3,7 miljoner kronor. Till detta kommer, enligt

motionären, att dessa barn i vuxen ålder sannolikt inte kan utföra ett arbete

i den vanliga produktionen, med de kostnader detta medför. Om i stället dessa

pengar t.ex. kunde användas till upplysning om alkoholens risker för unga

kvinnor, och till vård och rehabilitering av kvinnliga missbrukare, skulle

samhället spara stora summor och barnen besparas en tragedi, heter det i

motionen.

Bakgrund och tidigare behandling m.m.

I betänkandet 1995/96:SoU3 behandlade utskottet senast motionsyrkanden med

krav på alkoholförebyggande åtgärder m.m. bl.a. i samband med kvinnors

alkoholmissbruk. Utskottet uttalade bl.a. (s. 30) att det såg positivt på att

informationsinsatser som bl.a. syftade till att öka kunskapen om de särskilda

risker som kvinnor löper vid hög alkoholkonsumtion och till att främja

nykterhet bland ungdomar, gravida kvinnor och i trafiken hade vidtagits samt

även planerades. Motionsyrkandena ansågs i allt väsentligt tillgodosedda och

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

I Forskning och fakta nr 15 (Kunskapsöversikt från CAN) anförs följande om

Alkohol och hjärnskador, avsnittet författat av Christofer Lundqvist. (s. 28)

under rubriken Fetalt alkoholsyndrom.

Det fetala alkoholsyndromet är en mycket allvarlig konsekvens av excessiv

alkoholkonsumtion under graviditeten. Det har också visat sig att tidpunkten

då alkoholen konsumeras och konsumtionsmönstret är av avgörande betydelse.

- - -

Drabbade barn företer en bild av tillväxtstörning, minskad hjärnmassa samt

neurologiska störningar. Dessutom föreligger ofta ögonskador. Neuropatologiskt

finns en mängd skador innefattande en störning av nervcellernas vandring

(migration) under utvecklingsfasen samt förlust av nervceller i vissa

specifika delar av hjärnan. Trots vetskapen om den mycket tydliga kopplingen

mellan alkoholintag under graviditeten och fetalt alkoholsyndrom föds

fortfarande årligen i Sverige mellan 100 och 200 barn som är gravt

alkoholskadade. Dessutom har det diskuterats om inte en del av barnen med s.k.

MBD (minimal brain dysfunction) kan ha alkoholintag under graviditeten som

bidragande faktor.

I Medicinsk faktadatabas (Socialstyrelsen) s. 57 resp. i SoS-rapport 1996:7

Hälsovård före under och efter graviditet s. 106 f. behandlas också FAS under

rubriken Alkohol och droger. Under rubriken Förslag anförs följande:

* Arbetet att vidmakthålla kunskaperna om riskerna med alkohol under

graviditet måste fortsätta, både generellt i befolkningen och särskilt

bland personal inom mödrahälsovården. Folkhälsoinstitutet bör stödja

fortsatt information och metodutvecklingsarbete inom detta område.

* Mödrahälsovården bör övertyga sig om att alla gravida är medvetna om

riskerna med alkohol under graviditet och använda beprövad anamnesteknik

för att identifiera högkonsumenter.

* Trots svårigheterna bör man inom alla kommuner upprätta gemensamma

behandlingsprogram för gravida missbrukare.

Kommittédirektiv (dir. 1997:3) beslutades i januari 1997 för en särskild

kommitté med uppdrag att organisera ett samarbete mellan

branschorganisationer, försäkringsbolag och berörda myndigheter m.fl. när det

gäller alkoholförebyggande arbete (informationsinsatser). Kommittén bör driva

och samordna insatser på många områden. Bl.a. nämns att verka för att kvinnans

graviditetsperioder blir alkoholfria. Kommittén skall även undersöka

förutsättningarna för ett mer permanent brett alkoholförebyggande samarbete.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägeheten av att informera om

riskerna med användning av alkohol och droger under graviditet. Insatser görs

också redan inom mödrahälsovården. Hälsoupplysning under graviditeten ges

främst för att fostrets och barnets hälsa skall utvecklas gynnsamt men kan

även ha betydelse för modern i ett längre perspektiv. Genom att utnyttja

kvinnans starka motivation att skydda fostret kan mödrahälsovården medverka

till att hon under graviditeten ändrar ett hälsofarligt beteende.

Socialstyrelsen har nyligen i rapporten Hälsovård före, under och efter

graviditet lämnat förslag på hur detta arbete bör fortsätta. Motionerna So230

(c) yrkande 6, So669 (c) yrkande 7 och So620 (kd) är i huvudsak tillgodosedda

och avstyrks därför.

Genteknik

I motion Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels behovet av

utredning av hur gentekniken riskerar att komma till användning i

rashygieniskt syfte (yrkande 1), dels förbud mot att söka, efterfråga och

använda information om människors gener vid anställnings- och

antagningsförfaranden samt att söka, efterfråga eller använda information om

människors gener vid försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra

sammanhang (yrkande 3), dels genetisk integritet och genetisk information om

foster (yrkande 4).

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkandet 1995/96:SoU17 våren 1996 behandlade utskottet senast likadana

yrkanden (s. 37-39) varvid följande bakgrundsteckning gjordes (omfattar våren

1991-våren 1996).

Riksdagen antog våren 1991 lagen (1991:114) om användningen av viss genteknik

vid allmänna hälsoundersökningar. Enligt lagen får sådan undersökning av

arvsmassan som utnyttjar analys av genernas DNA eller RNA inte ske vid

allmänna hälsoundersökningar utan tillstånd från Socialstyrelsen. Tillstånd

får lämnas endast om undersökningen är inriktad på att söka kunskap om

sjukdomsförhållanden som är av allvarlig art eller annars av särskild

betydelse för hälso- och sjukvården. Vid prövning av tillståndsfrågan skall

särskilt beaktas om de som skall leda och utföra undersökningen har den

kompetens som behövs för ändamålet och om integritetsskyddet för uppgifter om

undersökningsdeltagarnas genetiska förhållanden kan antas bli

tillfredsställande. Deltagarna måste ge sitt skriftliga samtycke.

Socialutskottet anförde vid sin behandling av ärendet bl.a. följande i

betänkandet 1990/91:SoU10 Användning av genteknik på människa m.m. (s. 9).

Genom användning av genteknik vid allmänna hälsoundersökningar skulle det i

vissa fall bli möjligt att identifiera enskilda som riskerar att drabbas av

ärftligt betingad sjukdom. Tidigt insatt medicinsk behandling eller ändrad

livsstil skulle i en del fall kunna förebygga, lindra eller bota sjukdomen i

fråga.. Utskottet delar därför uppfattningen i propositionen att allmänna

hälsoundersökningar med användning av genteknik skall få göras. För att

skydda den enskilde mot opåkallat intrång i privatlivets innersta sfär är

det emellertid angeläget att samhället markerar en återhållsam inställning

och att restriktioner för verksamheten införs genom lagstiftning. Enligt

lagförslaget i propositionen skall allmänna hälsoundersökningar med hjälp av

DNA- eller RNA-analys inte få göras utan tillstånd av Socialstyrelsen.

Härigenom får man enligt utskottets mening en tillfredsställande garanti för

att sådana genundersökningar bara används under etiskt godtagbara

förutsättningar och att de utförs med den kompetens och ansvarskänsla som

krävs.

I samma betänkande anförde utskottet i anledning av ett motionsyrkande om

skydd för genetiska data i patientjournaler följande (s. 15).

Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att den enskildes

samtycke till att efterge sekretessen beträffande genetisk information blir

illusoriskt om samtycket utgör ett krav för att få en anställning eller rätt

att teckna en försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet

emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att inskränka den

enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt att föreställa sig hur man

skulle kunna hindra den enskilde från att göra informationen tillgänglig för

andra. En patient har ju exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av

journalen utan att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt

integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i propositionen anförs att

det är etiskt oriktigt att ställa upp krav på genomgången genetisk

undersökning som förutsättning för anställning eller dylikt. Enligt

utskottets mening måste frågan dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i

den enskildes självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan

teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att straffbelägga

förfaranden som innebär att exempelvis arbetsgivare eller försäkringsbolag

avkräver någon undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor

för anställning respektive rätt att teckna försäkring. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag om hur oetiska krav på tillgång till

genetiska data skall kunna hindras. Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:114).

I betänkandet 1993/94:SoU7 avstyrkte utskottet en motion (kds) angående

riktlinjer på genteknikområdet med hänvisning till att riksdagen inte borde

föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på området.

Ytterligare ett yrkande i samma motion som den nu aktuella So422 behandlades

av utskottet förra våren i betänkandet 1994/95:SoU15. Motionsyrkandet om

anslag på 50 miljoner kronor för att ge organisationer och andra möjlighet

att söka medel för att informera om genteknikens följder avstyrktes av

utskottet.

I Socialdepartementet pågår enligt uppgift arbetet med en

departementspromemoria som bl.a. kommer att behandla frågor om skydd för

genetiska data i patientjournaler och om rätten för tredje man att ta del av

och använda sig av sådan information. Enligt uppgift är arbete med

departementspromemorian i slutskedet. Man beräknar att kunna sända ut den på

remiss under mars 1996.

Enligt direktiv (dir. 1994:111) har en särskild utredare tillkallats med

uppgift att kartlägga medicinska kontroller i arbetslivet, utreda de risker

och problem som sådana kontroller kan innebära och vilket berättigat behov av

kontroll som kan finnas samt göra de avgränsningar och föreslå de åtgärder som

behövs. Utredaren skall inledningsvis kartlägga förekomsten av olika former

av medicinsk kontroll, både i samband med anställning och under anställningen.

Utvecklingen av gentekniken skall särskilt beaktas. De kommande förslagen bör,

enligt direktiven, bygga på en bedömning av vilka berättigade behov av

medicinsk kontroll i arbetslivet som kan finnas för arbetsgivarna, för den

enskilde och för allmänheten, och vilka skyddsbehov som finns för den enskilde

arbetssökande eller anställde. Förslagen bör bygga på en avvägning mellan

dessa olika behov eller intressen.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 1996.

Utskottet anförde i sin bedömning förra våren att utskottet inte ville

föregripa regeringens kommande förslag. Motionsyrkandena avstyrktes därför

(res. mp, särskilt yttrande fp).

Utredningen om medicinska undersökningar i arbetslivet har därefter avlämnat

sitt betänkande SOU 1996:63. I betänkandets sammanfattning (s. 18) anfördes

följande under rubriken Gentester.

Möjligheten att använda gentester för att förutsäga arbetsskada och

yrkessjukdom vid en anställning är i dagens läge begränsad. Det utesluter

emellertid inte att medicinska undersökningar som görs med hjälp av genteknik

skulle kunna användas för sortering av olika individer. Utredningen anser dock

att det är etiskt oriktigt att en arbetsgivare skall få ställa krav på en

genomgången genetisk undersökning för en anställning. Vidare utvecklas

genteknologin så snabbt och på ett sätt som man inte kan kontrollera. I

stället bör lagstiftningen ligga före en sådan utveckling. Av dessa skäl

föreslår utredningen att gentester i arbetslivet skall vara förbjudna.

Betänkandet har remissbehandlats (blandat utfall).

I departementspromemorian Genetisk integritet - vem har rätt att använda

information från genetiska undersökningar (Ds 1996:13) redovisas förslag till

lag om genetisk information. Enligt förslaget skall tredje man inte få använda

information som kommit fram vid genetisk undersökning. Promemorian har

remissbehandlats. Enligt uppgift pågår beredning i departementet.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens kommande förslag på området bör avvaktas.

Utskottet avstyrker därför motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4.

Patientansvarig legitimerad behandlare

I motion So272 av Torgny Danielsson (s) begärs att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse

även annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare.

Motionären refererar till propositionen 1995/96:176 och utskottets betänkande

1995/96:SoU18. Den utvärdering som Socialstyrelsen skall göra av systemet med

patientansvarig läkare bör snarast komma till stånd samt genomföras med

anlitande av erforderlig psykologisk expertis.

I samband med att utskottet behandlade propositionen 1995/96:176 Förstärkt

tillsyn över hälso- och sjukvården våren 1996 konstaterade utskottet att

regeringen avsåg att uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av

verksamheten med patientansvarig läkare. I det sammanhanget borde frågan om

möjligheten att utse även andra yrkesutövare än läkare som patient-ansvariga

övervägas. Därvid skulle särskilt beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan

hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på annan vetenskap

än den medicinska, t.ex. diagnostik, vård och behandling av patienter utförd

av psykolog inom psykiatrin. Utskottet (1995/96:SoU18,

s. 10) delade inställningen i propositionen att verksamheten med patient-

ansvarig läkare borde utvärderas och att frågan om även andra yrkesutövare än

läkare skall kunna utses som patientansvarig på lämpligt sätt bör övervägas.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 281).

Enligt uppgift från Socialdepartementet har inte något formellt uppdrag om

utvärderingen givits ännu. Socialstyrelsen är i färd med att redovisa visst

preliminärt underlagsmaterial för departementet. Därefter skall det formella

uppdraget formuleras och beslutas.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår ifrån att den begärda utvärderingen snarast kommer till stånd.

Något initiativ behövs inte. Motion So272 (s) avstyrks.

Patientföreningar

I motion So203 av Barbro Westerholm (fp) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur

kontakt mellan patienter och patientföreningar förmedlas. Motionären anser att

det är viktigt att frågan utreds vidare så att patientens integritet och

sjukvårdssekretessen inte träds förnär, även om antalet patienter som

rapporterats ha tagit illa vid sig av att kontaktas av ett ombud från en

patientförening. Enligt motionären tar föreningarna lokalt kontakt med

vårdcentraler, kliniker och rehabiliteringsavdelningar för att nå enskilda

patienter. I de flesta fall tycks dessa kontakter ha fungerat relativt bra.

Endast i ett fåtal fall har man varit negativ till föreningarnas verksamhet. I

några enstaka fall åberopas sjukvårdssekretessen som skäl till att

föreningarna inte får verka på institutionen. Som exempel på goda kontakter

nämndes att föreningarna får lägga ut sitt informationsmaterial i väntrum

eller att materialet tas emot och lämnas vidare av vårdpersonal till

patienter. Ett annat tillvägagångssätt är att inrätta kontaktombud på

sjukhuset.

Några riktlinjer för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med

patientkontakter finns inte. Ombuden genomgår som regel internutbildning men

hur verksamheten därefter bedrivs beror på ombudet och vårdpersonalen vid

respektive klinik eller vårdcentral.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att den fråga som tas upp i motion So203 (fp) bör bedömas inom

hälso- och sjukvården med beaktande av bestämmelserna i hälso- och

sjukvårdslagstiftningen och sekretesslagen. Motionen avstyrks.

Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs

I motion So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) begärs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts om att

Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och behandlingen vid

Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs (yrkande 1) dels att Socialstyrelsen bör

uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att Ryggkirurgiska kliniken

i Strängnäs är den enda klinik i landet som vetenskapligt kan påvisa goda

resultat med sin operationsmetod och kan visa att hela 75 % av patienterna

blivit bättre. De goda resultaten beror enligt motionärerna på två-tre veckors

övergripande grundliga undersökningar och test, innan diagnos ställs. Det

finns enligt motionärerna en ovilja hos landets ortopeder att skriva

specialistvårdsremisser till kliniken. Dålig ekonomi i landstingen och pre-

stigetänkande hos läkarna missgynnar denna patientgrupp, heter det i motionen.

Socialstyrelsen har nyligen avslutat en utredning och bedömning av

ryggoperationer på patienter med kronisk ryggsmärta vid Ryggkirurgiska

kliniken i Strängnäs. Enligt Socialstyrelsens rapport (1997-06-17) gäller

frågan om diagnostik och behandling i den aktuella verksamheten är

tillräckligt utprovad och utvärderad för att kunna sägas ingå i det

behandlingsutbud som en offentlig sjukvårdshuvudman är skyldig att erbjuda

medborgarna enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Socialstyrelsen

anför bl.a. följande i en skrivelse som är ställd till samtliga hälso- och

sjukvårdsnämnder:

Vid ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, som är ett privat sjukhus, utförs

sedan många år undersökningar och operationer av vissa patienter med kronisk

ryggsmärta. Kliniken tillämpar en speciell diagnostik följd av operationer med

bl.a. den s.k. PLIF-metoden (en form av fusionsterapi, dvs. steloperation av

ett kotpar i ryggraden). Verksamheten har varit omdiskuterad och debatterad

såväl inom den medicinska professionen som i massmedia. Socialstyrelsen har

följt verksamheten sedan slutet av 1980-talet. Styrelsen fann 1990 att

verksamheten då var att se som försöks- och utvecklingsarbete.

Socialstyrelsen har nu gjort en uppföljning av verksamheten och styrelsens

tidigare rapport. Styrelsen har funnit att verksamheten alltjämt är att se som

försöks- och utvecklingsarbete.

Verksamheten vid Ryggkirurgiska kliniken kan inte klandras. Docent Bo Nyström,

som är medicinskt ansvarig läkare, har på ett seriöst sätt engagerat sig för

att ur den stora gruppen patienter med kroniskt rygglidande försöka finna

patienter som kan bli hjälpta med fusionsterapi. Arbetet har varit ambitiöst.

Användandet av fusionsterapi vid kronisk ryggsmärta när orsaken till smärtan

inte kan klart fastställas är medicinskt omdiskuterat. Socialstyrelsen finner

det angeläget att all sådan verksamhet följs upp och utvärderas. Detta gäller

både privat och offentligt driven vård.

Socialstyrelsens utredning och bedömning överlämnas för kännedom.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att motionärerna i huvudsak är tillgodosedda med den utredning

och bedömning som Socialstyrelsen nyligen gjort. Motion So233 (mp) yrkandena 1

och 2 avstyrks därför.

Försöksverksamheten med rena sprutor

I motion Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs tillkännagivande om att

försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i

Malmö och Lund stoppas. Enligt motionärernas bestämda uppfattning är det

motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-

medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut

verktygen för att kunna injicera narkotika. Motionärerna anser att det är hög

tid att regeringen avbryter försöksverksamheten (yrkande 12).

Även i motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger

regeringen till känna att försöksverksamheten med fria sprutor till

narkotikamissbrukare bör avbrytas. (yrkande 12).

I betänkandet 1995/96:SoU5 behandlade utskottet regeringens skrivelse

1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare.

Utskottet anförde följande:

Utskottet delar regeringens uppfattning att den pågående utbytesverksamheten

med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare, som bedrivs i Lund och

Malmö, inte bör avbrytas. Verksamheterna bör även fortsättningsvis ha

karaktären av försök och syfta till att söka vetenskapligt stöd för dess värde

i kampen mot aids. Utbytesverksamheternas betydelse i rehabiliteringen av

narkotikamissbrukare bör även studeras. Det är nödvändigt att ett fungerande

samarbete mellan försöksprojekten och socialtjänsten kommer till stånd. Som

utskottet tidigare uttalat är det viktigt att försöksverksamheten bedrivs i

noga kontrollerade former och i allt väsentligt omgärdas av de regler och

villkor som hittills gällt. Utskottet förutsätter att huvudmannen dokumenterar

utbytesverksamheten och att Socialstyrelsen förstärker sina insatser för att

fortlöpande följa verksamheterna och utvärderar dessa. Utskottet föreslår med

det anförda att skrivelsen inte föranleder någon åtgärd från riksdagens sida

och avstyrker motionerna.

Riksdagen följde utskottet.

Socialstyrelsen inspekterade i november 1996 försöksverksamheten. En rapport

över inspektionen håller på att färdigställas och beräknas vara klar inom

kort. När rapporten föreligger avser styrelsen enligt uppgift att utarbeta

föreskrifter med krav på verksamheten.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller den

försöksverksamhet med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare som

bedrivs i Lund och Malmö. Socialstyrelsen har genomfört en inspektion av

verksamheten och avser, enligt uppgift, när rapporten över inspektionen inom

kort är klar, att utfärda närmare föreskrifter för verksamheten. Motionerna

So603 (m) yrkande 12 och Ju901 (m) yrkande 12 avstyrks.

Utvärdering av bastuklubbslagen

I motion So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (båda mp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

bastuklubbslagen. Motionärerna konstaterar att utvärderingen av

smittskyddslagen även kommer att behandla bastuklubbslagen. Med hänsyn till

den fortgående hivepidemin anser de att en lagändring inte kan vänta. I

avvaktan på riksdagens behandling av de förslag som framkommer ur

utvärderingen föreslår de att bastuklubbslagen tills vidare inte skall gälla.

Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som

arbetar med hivprevention bland män som har sex med män, starka farhågor om

att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka hivpreventionen. Genom att

sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och

hivpreventionen på plats försvåras. Sverige är enligt motionärerna ett av de

få länder som har infört ett förbud mot bastuklubbar. På andra håll i

västvärlden har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett

framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot hiv, heter det i

motionen.

I proposition 1986/87:149 föreslogs en lag om förbud mot s.k. bastuklubbar och

andra liknande verksamheter. Till skydd mot spridning av veneriska sjukdomar

hos människor förbjöds anordnandet av vissa tillställningar och sammankomster.

Förslaget innebar att det inte längre skulle vara tillåtet att för allmänheten

anordna sådan tillställning eller sammankomst som var särskilt ägnad att

underlätta för besökare att där ha sexuellt umgänge med varandra. Härigenom

förbjöds bl.a. s.k. bastu- och videoklubbar för homosexuella. Ett ingripande

skulle dock enligt förslaget inte vara begränsat till endast video- och

bastuklubbar för homo- och bisexuella män utan gälla alla anordnade

tillställningar och sammankomster där det förekommer ett lika smittfarligt

umgänge mellan de besökande som vid de nämnda klubbarna.

Bakgrunden till att ett förslag om förbud mot den aktuella klubbverksamheten

lades fram var enligt propositionen behovet av att skydda medborgarna mot den

allvarliga epidemiska sjukdom som aids utgör. Försök som hade gjorts att i

frivilliga former förändra inriktningen på klubbarnas verksamhet hade varit

utan resultat. Enligt de för smittskyddet ansvariga myndigheterna kunde man

inte heller förvänta sig en självsanering av verksamheten. Det hade därför

ansetts nödvändigt att samhället vidtog åtgärder. Aids-delegationen hade

ställt sig bakom den valda lösningen.

Socialutskottet tillstyrkte propositionens förslag (1986/87:SoU38). Riksdagen

följde utskottet (rskr. 341).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1987.

I Dir. 1996:68 angående utvärdering av smittskyddslagen m.m. anförs att

kommittén även skall utvärdera övriga författningar som hör till smittskyddet,

såsom smittskyddsförordningen (1989:30), lagen (1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar och andra liknande verksamheter samt andra författningar som är

av betydelse.

När det gäller lagen om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande

verksamheter skall kommittén i första hand analysera om lagen, i enlighet med

sitt syfte, leder till att människor skyddas mot att bli smittade av vissa

samhällsfarliga sjukdomar.

Kommitténs uppdrag skall redovisas senast den 31 december 1998.

Företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande RFSL har den 29

april 1997 uppvaktat utskottet i frågan.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag

på detta område. Motion So263 (mp) avstyrks därför.

Preskription av disciplinpåföljd

I motion So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (båda m) yrkas att

riksdagen ger regeringen till känna att en översyn bör ske av

preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds

ansvarsområde. Enligt lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens

område gäller tvåårig preskriptionstid. Det inträffar inte alltför sällan

enligt motionärerna att en anmälare dröjer med en anmälan till nämnden, vilket

leder till att ärendet inte kan bli föremål för en helhetsbedömning.

I 6 § lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område

(1994:954) finns föreskrifter om preskription av disciplinpåföljd. Huvudregeln

i paragrafens första stycke är att disciplinansvar inte får åläggas någon om

han inte inom två år efter förseelsen underrättas om att en anmälan enligt

lagen skett. Därutöver har i andra stycket införts en yttersta

preskriptionstid om fem år från förseelsen. Denna innebär att disciplinpåföljd

aldrig får åläggas senare än fem år efter den förseelse som anmälts (absolut

preskription).

Enligt en PM den 18 juni 1996 utarbetad i Socialdepartementet bör en

förlängning ske av den absoluta preskriptionstiden från fem till tio år. Under

den tid disciplinpåföljdslagen varit i kraft har ett antal fall avgjorts där

absolut preskription inträtt. Den nya bestämmelsen om absolut preskription i

enskilda ärenden kan enligt promemorian få oönskade effekter och bidrar inte

till att hålla rättssäkerheten på, för både patienter och personal, godtagbar

nivå. Den tvååriga preskriptionstiden berörs inte i promemorian. Syftet med

bestämmelserna om disciplinpåföljd är i första hand att stärka

patientsäkerheten dels genom att förebygga att yrkesutövaren upprepar eller

fortsätter sin bristande yrkesutövning, dels genom att för annan hälso- och

sjukvårdsperonal markera var gränserna går. Bestämmelserna ger även den

patient som drabbats genom förseelsen en möjlighet till upprättelse.

Regeringsrätten har tolkat bestämmelsen om absolut preskription så att frågan

om disciplinpåföljd överhuvudtaget inte får prövas senare än fem år efter

händelsen. En förlängning av preskriptionstiden måste enligt promemorian

framstå som fördelaktigt ur patientsynpunkt. Rättssäkerheten för yrkesutövaren

talar för att tiden under vilken disciplinpåföljd kan åläggas begränsas. Även

för personalen kan det dock innebära förbättrad rättssäkerhet om den absoluta

preskriptionstiden förlängs, nämligen i en situation där anmäld personal

fällts i lägre instans och annars inte kan få sin sak slutligt prövad i högre

instans på grund av inträffad absolut preskription.

Enligt uppgift planeras ett förslag i denna fråga ingå i en proposition

senare i år.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens kommande förslag i fråga om

preskriptionsreglerna i lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och

sjukvårdens område bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i

frågan. Motion So202 (m) avstyrks.

Ledamöter i Statens medicinsk-etiska råd

I motion So258 av Tuve Skånberg och Eva Goes (kd, mp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att även Miljöpartiet skall vara

representerat i Statens medicinsk-etiska råd. Motionärerna anser att det är

anmärkningsvärt att alla riksdagspartier utom Miljöpartiet är representerade

i rådet.

Regeringen beslutade den 9 januari 1997 om förordnanden av personer i Rådet

för medicinsk-etiska frågor tills vidare t.o.m. den 31 december 1999. Av

beslutet framgår att en av ledamöterna representerar Miljöpartiet.

Utskottets bedömning

Motionen är tillgodosedd och avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3, 1996/97:So248

yrkandena 1 och 2 och 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21,

res. 1 (m) - delvis

res. 2 (fp) - delvis

2. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So291 och 1996/97:So802 yrkandena 3

och 4,

res. 3 (kd) - delvis

3. beträffande vårdkedjor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7,

1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7,

12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410

yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423 yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande

8,

res. 1 (m) - delvis

res. 2 (fp) - delvis

res. 3 (kd) - delvis

res. 4 (c) - delvis

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So230

yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13, 1996/97:So280

yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 samt 1996/97:So294 yrkande 3,

res. 2 (fp) - delvis

res. 4 (c) - delvis

res. 5 (v)

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena

10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11,

1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 samt 1996/97:So812

yrkandena 2 och 3,

res. 6 (m)

res. 7 (c)

res. 8 (fp)

res. 9 (v)

res. 10 (mp)

6. beträffande patientavgifter

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229, 1996/97:So277

yrkande 38 och 1996/97:So294 yrkande 10,

res. 11 (fp)

res. 12 (v)

res. 13 (kd)

7. beträffande högkostnadsskyddet

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So227, 1996/97:So424 yrkandena 7 och

8 och 1996/97:So807 yrkande 6,

res. 14 (mp)

8. beträffande betalningsansvaret

att riksdagen avslår motion 1996/97:So220,

9. beträffande kostnader för preventivmedel

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So219 ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. beträffande bemötande

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 1 och 1996/97:So277

yrkande 10,

res. 15 (m, fp, mp)

11. beträffande våld mot kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju719 yrkande 3 och 1996/97:Ju917

yrkande 5,

12. beträffande kvinnlig könsstympning

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So259 och 1996/97:A820 yrkande 16,

res. 16 (fp, mp)

13. beträffande ätstörningar

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 10 och 1996/97:So280

yrkande 18,

res. 17 (fp)

14. beträffande könsspecifik information

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237,

res. 18 (v, mp)

15. beträffande beroendeframkallande läkemedel

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 2 och 1996/97:So656

yrkandena 32-34,

res. 19 (fp)

16. beträffande utredning om psykiatri

att riksdagen avslår motion 1996/97:So277 yrkande 29,

res. 20 (fp, mp)

17. beträffande lobotomi

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So216 och 1996/97:So218,

res. 21 (mp, kd)

18. beträffande transplantation

att riksdagen avslår motion 1996/97:So264,

19. beträffande allergi

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 samt

1996:97:So280 yrkande 14,

res. 22 (fp)

res. 23 (mp)

20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9,

1996/97:So265 och 1996/97:So286,

res. 24 (m)

res. 25 (mp, kd)

21. beträffande dagen-efter-piller

att riksdagen avslår motion 1996/97:So269,

res. 26 (v)

22. beträffande fetalt alkoholsyndrom

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 6, 1996/97: So620 och

1996/97:So669 yrkande 7,

res. 27 (c)

23. beträffande genteknik

att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4,

res. 28 (mp)

24. beträffande patientansvarig legitimerad behandlare

att riksdagen avslår motion 1996/97:So272,

25. beträffande patientföreningar

att riksdagen avslår motion 1996/97:So203,

res. 29 (fp)

26. beträffande ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs

att riksdagen avslår motion 1996/97:So233,

27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor

att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So603 yrkande 12 och 1996/97:Ju901

yrkande 12,

res. 30 (m, mp)

28. beträffande utvärdering av bastuklubbslagen

att riksdagen avslår motion 1996/97:So263,

29. beträffande preskription av disciplinpåföljd

att riksdagen avslår motion 1996/97:So202,

30. beträffande statens medicinsk-etiska råd

att riksdagen avslår motion 1996/97:So258.

Stockholm den 2 september 1997

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Hans

Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson

(s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Mariann Ytterberg

(s), Stig Sandström (v), Thomas Julin (mp), Elisebeht Markström (s), Catherine

Persson (s), Annika Jonsell (m), Kerstin Heinemann (fp) och Michael

Stjernström (kd).

Reservationer

1. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1 och 3)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och

sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Köerna växer i sjukvården. Dagens system med landsting som finansiärer och

producenter av vård förmår inte ge människorna den vård som de borde vara

garanterade.

För att alla människor skall garanteras en god hälso- och sjukvård krävs

förändringar. En obligatorisk försäkring som omfattar alla, oavsett

betalningsförmåga, är enligt utskottets mening en väg att lösa problemen inom

vården. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av vård från

finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som inkluderar

finansiering för rehabilitering, delar av sjukpenningförsäkringen och

förtidspension kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom

avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjukskrivning och

förtidspensionering kan göras i ett perspektiv och i ett sammanhang. En

omläggning av finansieringssystemet i sjukvården är ett komplicerat ingrepp.

Utskottet anser därför att det kan vara lämpligt, som motionärerna föreslår i

So240 (m), att en modifierad modell av en hälsoförsäkring skulle prövas inom

Stockholms läns landsting. En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta

landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder

eller risk. Genom att öronmärka pengarna till sjukvården garanteras

medborgarna att den avgift de betalar enbart går till hälso- och sjukvård.

Genom sina tilläggsdirektiv har HSU 2000 varit förhindrat att utreda

alternativa finansierings- och produktionsformer inom vården. Med tanke på

problemen inom vården anser utskottet att det finns skäl för en stor öppenhet

att utreda alternativa finansieringsvägar. Utskottet anser därför att

riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda den närmare utformningen av

medborgarkonton inom den öppna vården. Utskottet föreslår också ett modifierat

högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto i den öppna

vården. Ett sådant går enligt utskottets mening mycket väl att kombinera med

en allmän hälsoförsäkring.

Förslaget om medborgarkonto innebär att alla medborgare avsätter t.ex. 3 %

av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett

givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala

den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak

kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om

medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas

överskottet till individen efter skatteavdrag. Miniminivån för den årliga

insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av ett basbelopp. Om individens

lön är så låg att insättningen blir lägre än miniminivån, bör staten lägga

till pengar upp till golvet. Om patienten har överskridit kontot vid årets

slut, återförs det till noll genom en insättning från staten. Det blir

?lönsamt? att inte konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar

kostnader vid hög vårdkonsumtion. I verkligheten skulle medborgarkontot

fungera som ett högkostnadsskydd. Den stora fördelen med ett medborgarkonto är

att patientens ställning i vården stärks och att patienten själv kan styra

kostnaderna.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So240 (m)

yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkandena 20 och 21

ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som börjar med ?Hälso- och

sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar också inställningen i motion So207 (m) yrkande 7 att det

finns flera skäl till att det är viktigt att vård ges på rätt nivå.

Remisstvång är dock inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes

frihet och tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med

patientavgifter. Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i

den öppna vården och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det

vara ett bra konkurrens-medel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan

typ av förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela

vårdkedjor ges möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi

genom bl.a. förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av

vårdinsatserna. Utskottet delar även den bedömning som görs i motionerna So277

(fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So207 (m)

yrkande 7, So277 (fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11

som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So204 (fp), So261 (c)

yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, So294 (v) yrkandena 7 och

9, So410 (kd) yrkande 10, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1och 3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3,

1996/97:So248 yrkandena 1 och 2 och So277 yrkandena 20 och 21 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande vårdkedjor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So207 yrkande 7,

1996/97:So277 yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So410 yrkande 11

och med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:

So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7,

1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkande 10, 1996/97:So423

yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1, 3 och 4)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och

sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Människors förutsättningar för att växa och använda de livschanser som står

dem till buds avgörs i stor utsträckning av deras hälsa och ohälsa. Sjukdom

eller handikapp som plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren utgör

stora begränsningar av friheten och är en källa till lidande. Arbetet för att

förebygga ohälsa, lindra och bota sjukdom samt underlätta för handikapp är

därför enligt utskottet en central politisk uppgift för att främja människors

välfärd och frihet. Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta

uppnås bäst om sjukvården är solidariskt skattefinansierad. Avgifter skall

förekomma men vara på en skälig nivå så att det inte utestänger grupper av

människor från att söka vård på grund av otillräckliga ekonomiska resurser.

Med en solidariskt finansierad sjukvård uppnås bäst målsättningen att alla

individer skall behandlas med samma hänsyn och respekt.

Utskottet anser att blivande föräldrar skall ha valfrihet i

mödrahälsovården. Blivande föräldrar bör alltid kunna välja vilken barnmorska

de skall gå till. Kostnaden för mödrahälsovård bör enligt utskottet följa

föräldrarna som en mödravårdspeng. Även någon form av barnhälsovårdspeng bör

införas så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning.

Utskottet delar således bedömningen i motion So277 (fp) yrkandena 20 och 21.

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och

sjukvården bör ? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande

lydelse:

För att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt

arbeta mer förebyggande bör primärvården förstärkas med fler husläkare.

Antalet husläkare i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring 6

000 läkare. Utskottet anser också att det finns starka skäl att utvidga

husläkarmottagningarnas budgetansvar till fler vårdinsatser som riktas till

mottagningens egna patienter. I husläkarmottagningens budget skall inte bara

lokal- och personalkostnader för läkaren och dennes medarbetare ingå. Däri bör

också ingå kostnader för åtgärder husläkaren själv initierar och kan påverka,

t.ex. laboratorieprover och röntgen.

Utskottet anser vidare att varje patient skall få sin egen sjuksköterska

från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Det innebär att ett mindre antal

personer är inblandade i vården runt patienten. Även den som är inlagd på

sjukhus eller i behov av upprepade besök på en klinik bör i så stor

utsträckning som möjligt få träffa en och samma läkare. Utskottet vill också

framhålla betydelsen av sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i

behov av flera olika insatser inom sjukvården. En patientorienterad sjukvård

står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för

tvärtom. Cen- trumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta.

Distriktssköterskan är enligt utskottet lika väl som husläkaren en central

person i primärvården. Den utbildning hon har gör att hon har stor bredd och

kan utföra vitt skilda arbetsuppgifter både på mottagning och i patientens

hem, både för barn och gamla. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i

stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. En ökad satsning på

hemsjukvården behöver därför ske, anser utskottet. Omhändertagandet i

hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta och kortvariga behov.

Äldre människor bör enligt utskottet slippa köa på akuten. Landstingen bör

erbjuda direktintag på geriatriska kliniker. Utskottet anser också att det är

viktigt att bejaka frivilliginsatser. De tillför samhället värden som att vi

faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig om

varandra.

Patienter som behöver vård på sjukhus skall enligt utskottets mening ha

möjlighet att påverka vid vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan

påverkansmöjlighet för patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja

kvaliteten på vården och ge patienten ett bra bemötande. En god kvalitet på

omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågor, kvalitet och vårdutveckling har

en central roll i sjukvårdsorganisationen.

Utskottet anser att vården kan bli bättre även med de ekonomiska villkor som

väntar. Nyckeln till detta är kloka effektiviseringar som kombineras med ett

medvetet kvalitetsarbete och ett visst tillskott av resurser. En faktor bakom

lyckade rationaliseringar är personalens deltagande och engagemang. Ingen

förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla stöd hos dem som skall

leva med den. Resurshushållningen måste bli en integrerad del av den

medicinska professionella organisationen och yrkesetiken.

Folkhälsoarbetet måste enligt utskottets mening bli effektivare. De

samhällsmedicinska enheterna och olika kunskapscentrum måste bidra med den

vetenskapliga kompetens som är nödvändig som stöd för det praktiska

folkhälsoarbetet. Ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av

själva processen i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk

är därför intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet. Det

praktiska folkhälsoarbetet bör i huvudsak bedrivas lokalt och utifrån de

särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst

geografiskt område. Folkhälsoinstitutet bör förmedla kunskap att användas i

det lokala arbetet. Det krävs samverkan mellan kommunen, landstinget,

myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla kommuner bör det därför

finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a. myndighetsgränserna.

Kommunerna måste ta ett större ansvar för folkhälsofrågorna. Politikerna

behövs också i folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter

mellan människors personliga integritet och exempelvis behovet av information

för ändamålsenliga insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal

mellan folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna.

Frivilligorganisationer som nykterhetsrörelsen borde också i betydligt högre

grad än i dag involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett

arbete som annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och

myndigheter. Det är vidare viktigt att stimulera arbetsgivare att minska

risken för ohälsa på arbetsplatsen genom exempelvis förändrad

arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön. Företagshälsovården har

här ett stort ansvar. De förebyggande insatsernas eventuella ekonomiska

vinster är långsiktiga. Det krävs därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att

dessa insatser inte skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård

och behandling som har omedelbar och uppenbar nytta. Mest resurser och

engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. Husläkaren har en viktig

funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom den individuella

rådgivningen. Primärvården i vilken även distriktssköterskan har en mycket

betydelsefull uppgift har ett ansvar för att arbeta förebyggande gentemot

olika befolknings- eller riskgrupper i närområdet. Även ungdomsmottagningarna

utgör en viktig resurs. Apoteken bör också i fortsättningen användas som

kunskapsspridare i folkhälsoarbetet. Miljöproblem och hälsoproblem hänger ofta

nära samman. Det är en viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med

hälsorisker i den yttre och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra

luftföroreningar, utsläpp, buller, radon och mögel. Vidare bör forskning

initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och orsaksmönster

och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som särskilt bör

framhållas är cykelolyckorna.

År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med

Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål,

riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Utskottet

anser att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet och att de

konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården. Forskning bör

initieras, t.ex. genom det läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om

huruvida de nya s.k. antidepressiva medlen bidrar till att förebygga

självmord.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So204

(fp), So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-21, 23, 31 och 32, So423 (fp) yrkande

21 och So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 ge regeringen till känna.

Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2, So207 (m)

yrkande 7, So261 (c) yrkandena 2, 3, 6-9, So294 (v) yrkandena 3, 7 och 9,

So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So802 yrkande 8, So224 (s) och So230 (c)

yrkande 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1, 3 och 4 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21 och

med avslag på motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3 och 1996/97:So248

yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. beträffande vårdkedjor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So277

yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So423 yrkande 21 och

med avslag på motionerna 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena

6, 7 och 9, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10

och 11 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15

och 16 och med avslag på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5,

1996/97:So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och

1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 2 och 3)

Michael Stjernström (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att ett ackrediteringssystem bör införas på nationell eller

regional nivå. Ett sådant system innebär att en vårdproducent, privat eller

offentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka för landstingets

pengar. Systemet skulle fungera som en form av konsumentupplysning till

patienterna. Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och

sjukvården måste enligt utskottet intensifieras.

Utskottet anser vidare att det bör tillsättas lokala och regionala

samarbetsorgan för att utveckla samarbetsformer som sätter patienten i

centrum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande att det finns flera

olika huvudmän på den s.k. vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet

och ger incitament för utveckling. Det borde vara en självklarhet att de olika

aktörerna visar förmåga att samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i

centrum.

Utskottet anser vidare att närsjukvården skall prioriteras. De små

akutsjukhusen och deras tillgänglighet bör värnas. Slutligen ifrågasätter

utskottet uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So410 (kd)

yrkandena 10 och 11 och So802 (kd) yrkandena 3, 4 och 8 som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So291 (m), So204 (fp), So207 (m) yrkande 7,

So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31

och 32 och So294 (v) yrkandena 7 och 9 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kvalitetssäkring

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So802 yrkandena 3 och 4 och med

avslag på motion 1996/97:So291 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. beträffande vårdkedjor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11

och 1996/97:So802 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1996/97:So204,

1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9,

1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294

yrkandena 7 och 9 och 1996/97:So423 yrkande 21 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Vårdkedjor m.m. (mom. 3 och 4)

Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och

sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande

lydelse:

En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i

ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och finnas tillgänglig

för alla människor oavsett ålder, bostadsort eller inkomst. Alla medborgare

skall enligt utskottet erbjudas en god vård. De ekonomiska förutsättningarna

får inte avgöra vårdinsatsen. Det finns enligt utskottet fortfarande

effektivitetsvinster att göra inom sjukvården. Det krävs även nya

organisatoriska förändringar, administrativ förnyelse och rationaliseringar

för att frigöra resurser till förebyggande insatser samt kostnadsökningar på

grund av en ökad andel äldre. Vården måste ges på rätt vårdnivå. Primärvården

bör enligt utskottet få ett ökat ansvar för medborgarna i omgivningen.

Utskottet anser vidare att det behövs en vägledare i vårdkedjan. Det kan i dag

vara svårt att hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Många människor

upplever att de blir slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar

helhetsansvaret. Utskottet anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens,

förortens eller byns medicinska centrum. Den lokala nivån i vården bör

stärkas. Det skapar trygghet och närhet.

Utskottet konstaterar med oro att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika

socialgrupper ökar igen. Det är extra viktigt att studera barns hälsa eftersom

den utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Mödra- och

barnhälsovårdens insatser bör kunna göras effektivare för särskilt utsatta

föräldrar och barn. En samlad hälsopolitik kräver enligt utskottet insatser

från olika sektorer i samhället. Det är inte tillräckligt att kommuner och

landsting samarbetar. Även ideella organisationers och folkrörelsernas

insatser måste tas till vara. Det krävs en medicinsk helhetssyn. Det

förebyggande arbetet måste ges fortsatt utrymme inom primärvården.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna med anledning av motionerna So230 (c) yrkande 3 och So261 (c) yrkandena

2, 3, 6-9 och 13. Motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande 7, So277 (fp)

yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd)

yrkandena 10 och 11, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 och 4 bort ha följande lydelse:

3. beträffande vårdkedjor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9 och

med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7,

1996/97:So277 yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294

yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423

yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So230 yrkande 3 och

1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och med avslag på motionerna

1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16

och 1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Folkhälsofrågor (mom. 4)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So294 (v) att folkhälsoarbetet bör

prioriteras. Man bör därvid följa hälsotillståndet inom olika grupper av

befolkningen och slå larm om det förekommer en ökning av sjukdomar och skador

som har samband med yttre faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga

riskmiljöer som exempelvis hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas.

Utskottet anser att tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar

för att täcka sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att

förebygga stora folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, reumatism,

m.m. bör utvecklas. Utskottet anser också att en aktiv hälsoupplysning med

pedagogiska metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis

grupper med språksvårigheter, bör prioriteras. Politiska åtgärder bör vidtas

för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och försörjning. Det är

viktigt att undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. En ny

låginkomst- och levnadsnivåutredning vore också ett stöd för att kunna göra

relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna med anledning av motion So294 (v) yrkande 3. Motionerna So224 yrkandena

3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena 2, 3, 8 och 13 och So280 (fp)

yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande folkhälsofrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 3 och med avslag

på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:

So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och

1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

6. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att

ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i

reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska

sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mer inom

hälso- och sjukvården. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för

närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser

därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för

blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal

som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So249 och med avslag på

motionerna 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och

3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11

och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

7. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)

Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att

ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inställningen i motion So261 (c) att arbetslösheten bland

vård- och omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det

finns ingen enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs

insatser inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn

har gjort att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen har höjts

under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar medan övrig personal

minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år blir det stora

pensionsavgångar. Utskottet anser att en lösning för att förebygga den

kommande kompetensbristen vore att införa trainee-utbildning för personalen

inom vården. Regeringen bör utreda frågan närmare. När det gäller innehållet i

läkarutbildningen anser utskottet att man bör utgå från en helhetssyn på

människan. Den basala delen i yrkesrollen, läkarens kontakt med patienten, har

ju inte förändrats. Läkaren måste kunna möta patienten med empati. Det är

enligt utskottet särskilt viktigt inom primärvården. Rekryteringen till

läkarutbildningen samt dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på

människan och lägga stor vikt vid studentens förmåga att ta till sig andra

människors situation.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med

anledning av motion So261 (c) yrkandena 10-12. Motionerna So249 (m), So276

(mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282 (s), So294 (v) yrkandena

11 och 12 och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 10-12 och med

avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3,

1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och

12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

8. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att

ökade? och på s. 35 slutar med ?yrkande 11 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i

reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska

sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom

hälso- och sjukvården. Utskottet förmodar att den styvmoderliga behandlingen

delvis beror på bristande kompetens om de reumatiska sjukdomarna hos läkare

och vårdpersonal. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för

närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser

därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för

blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal

som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge

regeringen till känna.

Utskottet anser att all personal inom hälso- och sjukvården skall ha sådana

kunskaper i kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund

känner sig trygg och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att

kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många

länder och kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett

förhållningssätt som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Eftersom en

stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund anser utskottet att

många invandrare borde kunna få vård på sitt eget språk och därmed slippa

använda tolk. Landstingen bör enligt utskottet se till att ta vara på de

språkkunskaper som finns bland personalen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp)

yrkande 11 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So249 och 1996/97:So277

yrkande 11 och med avslag på motionerna 1996/97:

So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:

So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2

och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att

ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de nedskärningar som görs inom vårdsektorn innebär

att stora delar av vårdpersonalen blir arbetslös. För att minska

arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas anser utskottet. Pengar från

olika sektorer måste samordnas. Det är nödvändigt med en avvägning mellan rena

sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik. Medelåldern bland

vårdpersonalen blir allt högre, vilket innebär kompetensuttunning, samtidigt

som de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad

arbetstid skulle kunna vara ett sätt att lösa arbetslösheten. Utskottet anser

vidare att statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation

till utbildning och ansvar.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So294 (v)

yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna. Motionerna So249 (m), So261 (c)

yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282

(s) och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och

med avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12,

1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282

och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen

tillkänna vad utskottet anfört,

10. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att

ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de avskedanden som görs inom vård och omsorg inte ger

någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande behövs. Det finns

tiotusentals människor med kunnande och kompetens som inte tillåts arbeta inom

kommuner och landstings basverksamhet. Äldre vårdtagare befinner sig i en

utsatt situation. De nedskärningar som görs slår mot alla gamla då det leder

till brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd

eftersom den inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt den vill.

Uppsägningarna inom dessa sektorer bör stoppas anser utskottet.

Utskottet anser vidare att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla

information runt alternativmedicinska behandlingsmetoder. Ur patientens

synvinkel är det otillfredsställande att inte kunna få adekvat information om

och beskrivning av alternativmedicinska behandlingsmetoder. Utskottet anser

vidare att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utveckla ett nationellt

informationscentrum runt alternativmedicin. Ett sådant centrum skulle i första

hand stå för information till allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal och

skulle på sikt kunna utvecklas till en nationell kunskapsbank.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So276 (mp)

yrkandena 2 och 3 samt So812 (mp) yrkandena 2 och 3 ge regeringen till känna.

Motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So277 (fp) yrkande 11, So282

(s) och So294 (v) yrkandena 11 och 12 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande personal- och utbildningsfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3 och

1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 och med avslag på motionerna

1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So277 yrkande 11,

1996/97:So282 och 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Patientavgifter (mom. 6)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet

med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga.

Patienter som inte är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig

till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör enligt utskottet vara olika

stor beroende på var patienten söker vård. Det bör enligt utskottet vara

betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården.

Avgifterna bör inte vara så höga att människor avstår från den vård som man

behöver.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp)

yrkande 38 ge regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och

So294 (v) yrkande 10 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande patientavgifter

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 38 och med avslag

på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So294 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Patientavgifter (mom. 6)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet

med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att patientavgifterna bör vara differentierade. Det är inte

självklart att alla har ekonomisk möjlighet att söka till hälso- och sjukvård.

Utsatta ekonomiska grupper väntar i dag alltför länge eller låter bli att

besöka sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan

också tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Utskottet anser att

primärvården skulle vara kostnadsfri för patienten eller att patientavgifterna

inom primärvården skall vara låga. För barn och ungdomar borde primärvården

alltid vara avgiftsfri. Patientavgiften till specialistvård kan däremot enligt

utskottets bedömning vara högre än till primärvård. Vad utskottet nu anfört

bör riksdagen med anledning av motion So294 (v) yrkande 10 som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och So277 (fp) yrkande

38 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande patientavgifter

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 10 och med avslag

på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So277 yrkande 38

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Patientavgifter (mom. 6)

Michael Stjernström (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet

med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det skett en kostnadsökning för den enskilde

såväl för läkarbesök som för mediciner. Det kan vid ett enda sjukdomstillfälle

sammanlagt bli höga kostnader. Eftersom många i dag har en bekymmersam

ekonomisk situation anser utskottet att det bör införas ett kreditsystem så

att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl. Vad utskottet

nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So229 (kd) ge regeringen till

känna. Motionerna So205 (m), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande 10

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande patientavgifter

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So229 och med avslag på

motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So277 yrkande 38 och 1996/97:So294

yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Högkostnadsskyddet (mom. 7)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Det nu

gällande? och slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett

högkostnadsskydd som är gemensamt för läkarvård och tandvård. Regeringen bör

lägga fram förslag till den närmare utformningen. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So807 (mp)

yrkande 6 och So227(s). Motion So424 (c) yrkandena 7 och 8 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande högkostnadsskyddet

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So227 och 1996/97:So807

yrkande 6 och med avslag på motion 1996/97:So424 yrkandena 7 och 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Bemötande (mom. 10)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m), Thomas

Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 45 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och på s. 46 slutar med ?yrkande 10 avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att landstingen måste arbeta aktivt för att minska

skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och

sjukvården. De kvalitetsrevisioner som görs på olika kliniker bör alltid ta

upp frågan om jämställdhet i vården, dvs. belysa om kvinnor och män får vård

på lika villkor. Undersökningar har visat att kvinnor ofta behandlas

annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor söker sjukvård oftare än

män och inte sällan för andra symtom. Kvinnor beskriver också sina symtom på

ett annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors sjukdomar

underdiagnostiseras. Inom den medicinska forskningen finns i dag liten kunskap

om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. De slutsatser utskottet

drar av dessa exempel är att det behövs mer forskning rörande sjukdomars

förlopp och behandling hos män respektive kvinnor. Det behövs också mer

forskning kring kommunikationen mellan läkare och patient och hur den påverkar

behandling och behandlingsresultat. Stödet bör också öka för forskning som tar

upp interaktionen patient-vårdare ur ett könsperspektiv. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 10 ge

regeringen till känna. Utskottet kan inte i alla delar instämma i motion So230

(c) yrkande 1. Yrkandet avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande bemötande

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 10 och med avslag

på motion 1996/97:So230 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

16. Kvinnlig könsstympning (mom. 12)

Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 51 börjar med ?Även

motion? och slutar med ?yrkande 16 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Det bör enligt utskottet vara en skyldighet för berörda svenska myndigheter

att upplysa personer som kommer från länder där kvinnlig könsstympning

förekommer att kvinnlig könsstympning är ett allvarligt brott enligt svensk

lag och att handlingen under vissa förutsättningar är straffbar även om den

begåtts utomlands. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion

A820 (fp) yrkande 16 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande kvinnlig könsstympning

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A820 yrkande 16 och med avslag

på motion 1996/97:So259 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

17. Ätstörningar (mom. 13)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 52 börjar med ?Utskottet

har också? och på s. 53 slutar med ?yrkande 18 avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Utskottet erinrar om att Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992

fick i uppdrag att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen ledde

fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla

ätstörningar. Förslagen har förts ut i landet men trots det arbete som lagts

ned kommer rapporter om brister i behandling och rehabilitering. Regeringen

bör snarast följa upp tillämpningen i landet. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen med anledning av motion So280 (fp) yrkande 18 ge regeringen till

känna. Motion So230 (c) yrkande 10 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande ätstörningar

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 18 och med avslag

på motion 1996/97:So230 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

18. Könsspecifik information (mom. 14)

Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?Utskottet

konstaterar? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:

Doseringen av medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår genomgående från den

manliga kroppen, och det saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen.

Det har gjorts undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och

doseringsmängd men motsvarande undersökningar för kvinnor saknas. Forskningen

bör snarast ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den

kvinnliga kroppen. Det behövs snarast direktiv för hur dessa normer skall tas

fram. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So209 (mp) och So237 (s)

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande könsspecifik information

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Beroendeframkallande läkemedel (mom. 15)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?När det

gäller? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Många patienter behandlas med bensodiazepiner under mycket lång tid.

Samtidigt saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än

omkring tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del

patienter. Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt

läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier

av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras

studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika

individer. Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en

lista över angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande

medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner. Dessutom föreslår Nepi särskilda

informationsinsatser i högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg,

Jönköping och Malmö.

Det är enligt utskottet uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i

vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är

viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd.

Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om

indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit

ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att

denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda

informationsinsatser måste därför initieras enligt utskottet.

Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden

från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm

har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i

såväl sluten som öppen vård. Utskottet anser att det bör finnas en enhet inom

varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men också

förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal samt

allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för

beroende.

Kilen - institut för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL

(Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), öppnades 1992 som ett

fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510-

medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som

velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården.

Kilen har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinsk-biologiskt

som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man

byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av

läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ

behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en

opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering

av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So656 (fp)

yrkandena 32-34 ge regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande beroendeframkallande läkemedel

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So656 yrkandena 32-34 och med

avslag på motion 1996/97:So230 yrkande 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

20. Utredning om psykiatri (mom. 16)

Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?yrkande 29 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen

följs noggrant. Fler problem inom psykiatrin behöver uppmärksammas. För unga

människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas

och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En

förutsättning för att detta skall ske är att vården är lättillgänglig för

såväl patienter som anhöriga. Utskottet delar bedömningen att en utredning

tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt

stadium. En sådan utredning skulle också kunna se över behovet av en

rättighetslagstiftning för vissa kategorier av människor med psykiska

sjukdomar, liknande den för människor med funktionshinder. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 29 ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande utredning om psykiatri

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 29 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Lobotomi (mom. 17)

Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 65 börjar med ?Vad först

gäller? och slutar med ?So218 (kd) avstyrks? bort ha följande lydelse:

I bl.a. Sverige och Norge utfördes under 1940- och 1950-talet lobotomi på

psykiskt sjuka patienter som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta

att patientens personlighet blev helt förändrad. Många patienter har utsatts

för ett påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingreppet. I Norge har

man nu beslutat att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta

ingrepp och som fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100

000 norska kronor. Man räknar i Norge med att av de ca 2 500 personer som

lobotomerades så är ca 500 kvar i livet. I Sverige bör staten göra på

motsvarande sätt. Hur många i Sverige som lobotomerats och fortfarande är i

livet är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man

utläsa att det detta år genomfördes 112 ingrepp under 10 månader. Totalt anges

närmare 500 ha lobotomerats under 1940- och 1950-talet bara vid Sidsjöns

sjukhus.

Även om skadeståndsskyldighet som i detta fall inte föreligger kan

regeringen i enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda

omständigheter föreligger. Lobotomifallen kan enligt utskottet hänföras till

denna situation eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som

ett människovärdigt ingrepp. Vad utskottet anfört med anledning av motion

So218 (kd) bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande lobotomi

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So218 och med avslag på motion

1996/97:So216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

22. Allergi (mom. 19)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras.

Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de

förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och

mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier

måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,

landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården

måste samarbeta. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion

So 280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion

So279 (mp) yrkandena 2 och 5.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande allergi

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 14 och med avslag

på motion 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

23. Allergi (mom. 19)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras.

Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de

förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och

mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier

måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,

landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården

måste samarbeta. Utskottet anser vidare att regeringen bör utreda

möjligheterna att inrätta en central myndighet, en allergiombudsman.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So279 (mp)

yrkandena 2 och 5 samt So280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande allergi

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 och

1996/97:So280 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

24. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet

vidhåller också? och på s. 79 slutar med ?So286 (m) avstyrks? bort ha följande

lydelse:

Abortlagen trädde i kraft år 1975. Samhället har sedan dess genomgått en rad

förändringar, inte minst på det medicinska området. I motion So286 (m) nämns

t.ex. att den alltmer utvecklade prenatalvården i kombination med framstegen

inom fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemma som abortlagen söker att

hantera. Även på det kulturella området har stora förändringar som påverkar

människors ställningstaganden skett under den senaste tjugoårsperioden. Med

anledning av motionen anser utskottet att det behövs en bred uppföljning av

abortlagens tillämpning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So286 (m) ge

regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So286 och med avslag på

motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97:

So265 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20)

Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So265 (kd) att förändringarna i

aborttalen bör kartläggas och analyseras. Utskottet delar också bedömningen

att det är viktigt att studera hur det förebyggande arbetet kan bedrivas när

kommuner och landsting tvingas göra neddragningar. Riksdagen bör också begära

förslag av regeringen i syfte att minska antalet aborter. Det förebyggande

arbetet måste enligt utskottet präglas av en djup och bred information av

välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualundervisning som beaktar alla

sidor. Enligt utskottet är inte alla problem lösta om flickorna använder p-

piller. Det är ytterst angeläget att samhället gör allt för att nedbringa

antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. Det

är en medicinsk risk men också en psykisk påfrestning. Mannens roll måste

också betonas mer. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett uppdrag att

kartlägga och analysera förändringar i aborttal och samband med förebyggande

insatser. Detta uppdrag bör redovisas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen

med anledning av motion So265 (kd) ge regeringen till känna. Motionerna So286

(m) och So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So265 och med avslag på

motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97:

So286 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Dagen-efter-piller (mom. 21)

Stig Sandström (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 79 börjar med ?I motion

So269 (v)? och slutar med ?avstyrker motionen? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So269 (v) att regeringen bör ge

Socialstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna för landets

ungdomsmottagningar att gratis förmedla s.k. dagen-efter-piller. Användningen

av dessa är ingen abort eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt

skede om en graviditet föreligger eller ej. Utskottet anser att metoden är att

föredra framför abort. Kunskaperna om metoden har enligt utskottet inte förts

ut på ett tillräckligt sätt. Många unga kvinnor får kännedom om dagen-efter-

piller först när de kommer för att göra ett graviditetstest. Många unga

flickor har inte råd att hämta ut dessa piller på apotek efter

receptförskrivning. Utskottet anser därför att det bästa vore om dagen-efter-

piller kunde delas ut gratis i samband med besök på ungdomsmottagning. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So269 (v) ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande dagen-efter-piller

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So269 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Fetalt alkoholsyndrom (mom. 22)

Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 81 börjar med ?Utskottet

delar? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So669 (c) att det behövs en

kartläggning av s.k. FAS-barn. Riktade informationsinsatser till gravida

kvinnor måste ske från mödrahälsovårdens sida av innebörd att kvinnorna inte

bör dricka alkohol eftersom risken är uppenbar för fosterskador. Det saknas i

dag relevanta uppgifter om hur många barn som föds med skador på grund av

moderns alkoholbruk. En kartläggning behöver enligt utskottet göras, då det

finns anledning att befara att antalet FAS-barn ökar i takt med

alkoholkonsumtionen bland kvinnor. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med

anledning av motion So669 (c) yrkande 7 ge regeringen till känna. Motionerna

So230 (c) yrkande 6 och So620 (kd) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande fetalt alkoholsyndrom

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So669 yrkande 7 och med avslag

på motionerna 1996/97:So230 yrkande 6 och 1996/97:

So620 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Genteknik (mom. 23)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?1, 3 och 4? bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen måste skärpas

då det gäller gentekniken och dess konsekvenser. Utskottet anser att

regeringen bör tillsätta en utredning med syfte att närmare granska riskerna

för att gentekninken kan användas i rashygieniskt syfte. Utskottet befarar

vidare att information om enskilda människors genuppsättning kan komma att

användas på ett sätt som kränker individens integritet. Utskottet anser att

det är nödvändigt med lagstiftning som förbjuder att information om människors

gener får sökas, efterfrågas eller användas vid antagnings- eller

anställningsförhållanden eller i samband med försäkrings- och bankärenden.

Genetisk information om foster bör enligt utskottet varken sökas eller

utlämnas utan föräldrarnas samtycke. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med lagförslag i dessa hänseenden. Vad utskottet nu anfört bör med anledning

av motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande genteknik

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Patientföreningar (mom. 25)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 85 börjar med ?Utskottet

anser? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att riktlinjer bör utarbetas för hur patientföreningarnas

lokala ombud bör arbeta med patientkontakter. Det är viktigt att frågan om hur

kontakten mellan patient, vårdgivare och patientförening bäst förmedlas utreds

närmare så att patientens integritet och sjukvårdssekretessen inte träds för

när. Regeringen bör ta initiativ till en sådan utredning. Vad utskottet nu

anfört bör med anledning av motion So203 (fp) ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:

25. beträffande patientföreningar

att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So203 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

30. Försöksverksamhet med rena sprutor (mom. 27)

Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m) och

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 87 börjar med ?Utskottet

vidhåller? och slutar med ?yrkande 12 avstyrks? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till

narkotikamissbrukare i Malmö och Lund stoppas. Det går inte att förena

riksdagens beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika

med en verksamhet som den i Malmö och Lund som går ut på att dela ut verktygen

för att kunna injicera narkotika. Det är därför nu hög tid att regeringen

avbryter försöksverksamheten.

Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna Ju901 (m)

yrkande 12 och So603 (m) yrkande 12.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor

att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 12 och

1996/97:So603 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................9

Sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m. 9

Finansiering 9

Kvalitetsfrågor 11

Vårdkedjor, vårdnivå, m.m. 11

Folkhälsofrågor 16

Bakgrund 20

Utskottets bedömning 28

Personal- och utbildningsfrågor inom vårdsektorn 30

Utskottets bedömning 34

Patientavgifter och högkostnadsskydd 35

Utskottets bedömning 40

Betalningsansvaret för sjukvård 41

Utskottets bedömning 42

Kostnader för preventivmedel 42

Utskottets bedömning 44

Bemötande 44

Utskottets bedömning 45

Våld mot kvinnor 46

Utskottets bedömning 48

Kvinnlig könsstympning 48

Utskottets bedömning 50

Ätstörningar 51

Utskottets bedömning 52

Läkemedel 53

Bakgrund beträffande Kilen institut för läkemedelsberoende 56

Utskottets bedömning 59

Utredning om psykiatri 59

Utskottets bedömning 62

Lobotomi m.m. 62

Utskottets bedömning 65

Transplantation 65

Utskottets bedömning 69

Allergi 70

Utskottets bedömning 72

Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik 72

Utskottets bedömning 78

Fetalt alkoholsyndrom (FAS) 79

Utskottets bedömning 81

Genteknik 81

Utskottets bedömning 84

Patientansvarig legitimerad behandlare 84

Utskottets bedömning 84

Patientföreningar 84

Utskottets bedömning 85

Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs 85

Utskottets bedömning 86

Försöksverksamheten med rena sprutor 86

Utskottets bedömning 87

Utvärdering av bastuklubbslagen 87

Utskottets bedömning 88

Preskription av disciplinpåföljd 88

Utskottets bedömning 89

Ledamöter i Statens medicinsk-etiska råd 89

Utskottets bedömning 90

Hemställan 90

Reservationer........................................93

1. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1 och 3) 93

2. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1, 3 och 4) 95

3. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 2 och 3) 98

4. Vårdkedjor m.m. (mom. 3 och 4) 99

5. Folkhälsofrågor (mom. 4) 100

6. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 100

7. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 101

8. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 102

9. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 103

10. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 103

11. Patientavgifter (mom. 6) 104

12. Patientavgifter (mom. 6) 104

13. Patientavgifter (mom. 6) 105

14. Högkostnadsskyddet (mom. 7) 105

15. Bemötande (mom. 10) 106

16. Kvinnlig könsstympning (mom. 12) 106

17. Ätstörningar (mom. 13) 107

18. Könsspecifik information (mom. 14) 107

19. Beroendeframkallande läkemedel (mom. 15) 108

20. Utredning om psykiatri (mom. 16) 109

21. Lobotomi (mom. 17) 109

22. Allergi (mom. 19) 110

23. Allergi (mom. 19) 110

24. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) 111

25. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) 112

26. Dagen-efter-piller (mom. 21) 112

27. Fetalt alkoholsyndrom (mom. 22) 113

28. Genteknik (mom. 23) 113

29. Patientföreningar (mom. 25) 114

30. Försöksverksamhet med rena sprutor (mom. 27) 114