Bet. 1997/98:UU14

Utrikesutskottets betänkande

1997/98:UU14

En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Innehåll

1 Sammanfattning

3 Motionerna

4 Utskottet

4.4 Hemställan

5 Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

UU14

1 Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse 1997/98:122 Afrika i

förändring. En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet och ett antal

motioner som väckts med anledning av denna.

Utskottet ställer sig bakom det synsätt som syftar till att utveckla ett

närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan Sverige och Afrika.

Mot bakgrund av den förändringsprocess som kontinenten genomgår diskuteras i

betänkandet den politiska och ekonomiska situationen i Afrika samt Sveriges

kontakter med kontinenten och den föreslagna politiken som bl.a. syftar till

att:

- stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad demokrati och

uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på fattiga människors

situation;

- utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden;

- stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.

Till betänkandet är fogade 8 reservationer och 5 särskilda yttranden.

2 Skrivelsen

Regeringen yrkar att riksdagen tar del av skrivelse 1997/98:122 Afrika i

förändring. En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet.

3 Motionerna

1997/98:U31 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om övergripande politiska ställningstaganden för partnerskap med

afrikanska länder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om organisatoriska aspekter på denna samverkan.

1997/98:U32 av Elver Jonsson och Erling Bager (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Afrika som kontinent särskilt uppmärksammas i svensk

utrikespolitik såväl bilateralt som inom ramen för samarbetet i Norden, EU och

FN,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att svensk diplomatisk representation särskilt beaktar behovet av en

relativ förstärkning i Afrikas fransktalande områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige siktar in sig på nya s.k nyckelländer i sin strävan att

utveckla såväl demokrati som allmänna välfärdsprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i olika internationella forum uppmärksammar och driver

frågan om en rättvis fördelning av naturtillgångar och därvid särskilt

uppmärksammar oljefälten på Afrikas västkust,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige beaktar och tar till vara den kompetens och kunskap som

finns inom i Afrika verksamma frivilliga organisationer och ideella

biståndsorgan.

1997/98:U33 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen inte undertecknar MAI-avtalet i dess nuvarande form,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör kräva en omarbetning av MAI-avtalet utifrån

grundliga konsekvensanalyser,

3. att riksdagen begär att regeringen kräver utvecklingsländernas medverkan i

det nu aktuella avtalet samt andra i avtal som berör dem i enlighet med vad i

motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en förnyad svensk Afrikapolitik radikalt förändras och utgår

från en utvecklingsmodell, som bygger på naturens kretslopp,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att biståndspolitiken utformas så att våra samarbetspartner slipper

utsättas för nya miljöproblem och de ständigt ökande kostnaderna som det

innebär,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökat bistånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekonomiskt ansvarstagande från givarländerna.

1997/98:U34 av Marianne Andersson och Erik Arthur Egervärn (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

handel med Afrika.

1997/98:U35 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en reell ambition att nå enprocentsmålet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om finansiering av en ökad andel av det svenska biståndet till Afrika,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avbrutet bistånd,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om innehållet i en uppförandekod för partnerskapet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om granskning och utvärdering av regionalt samarbete,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett oberoende sekretariat för analys och utvärdering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för ett större regionalt samarbete kring

Zambezifloden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att genom bistånd och investeringar främja regional och lokal handel

under mer organiserade former,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om småföretagarverksamhet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om MAI,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Utrikesdepartementet skall ansvara för den svenska policyn

gentemot Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnoprojekt,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för ett försoningsarbete på det lokala planet

i Stora Sjö-regionen.

1997/98:U36 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om synen på demokratins roll i fattigdomsbekämpningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fria val, parlamentarism och flerpartisystem som en huvuduppgift i

Sveriges arbete inom utvecklingsbiståndet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om partiernas roll för förståelsen av flerpartisystemets funktionssätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformingen av stödet till det civila samhället,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformningen av stödet till medier,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en redogörelse för mottagandet av förslag på tullfrihet för samtliga

varor från de minst utvecklade länderna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om metoder för att stävja biståndsberoendet.

1997/98:U37 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att social jämlikhet och jämlikhet när det gäller produktiva

resurser måste komma samtidigt som den ekonomiska stabiliseringen genomförs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör stärka samordningen och samarbetet mellan

Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken när det gäller den

svenska politiken gentemot Världsbanken och IMF,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige på det internationella planet så snart som möjligt

verkar för skuldavskrivningar som går längre än HIPC-initiativet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det i vissa länder är nödvändigt att acceptera ett visst skydd

när det gäller ömtåliga och bräckliga ekonomier i Afrika och tredje världen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att initiativet från bl.a. EU att ge handelsfördelar för MUL-

länderna bör uppmuntras,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att EU i stället för generella avregleringar borde skapa ett

regelverk för handel och utveckling där man betonar nödvändigheten av att ta

hänsyn till de specifika förhållanden som råder på det ekonomiska, sociala och

kulturella området i olika länder i Afrika,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konsekvensutredningar av MAI-avtalet beträffande afrikanska länder

och u-länder i allmänhet, samt att tidtabellen för förhandlingarna anpassas så

att processen blir öppen och demokratisk med reella möjligheter att påverka,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vad MAI-avtalet innebär för livsmedelssäkerheten i Afrika och för

andra fattiga u-länder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om biståndet till Guinea-Bissau som en prövosten för den nya svenska

Afrikapolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationellt utbyte mellan Sverige och afrikanska länder i den

nya partnerskaps- och samverkanspolitiken, bl.a. i form av uppbyggnaden av ett

vänortssamarbete mellan svenska kommuner och städer och kommuner i afrikanska

länder.

4 Utskottet

4.1 Sammanfattning av skrivelsen

I denna skrivelse föreslår regeringen en politik som syftar till att utveckla

ett närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan Sverige och

Afrika. Mot bakgrund av den förändringsprocess som kontinenten genomgår ges,

för första gången, en samlad presentation av regeringens politik visavi Afrika.

Skrivelsen innehåller en beskrivning av den politiska och ekonomiska

situationen i Afrika samt av Sveriges nuvarande kontakter med kontinenten.

Regeringen föreslår en politik som bl.a. syftar till att:

- stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad demokrati och

uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på fattiga människors

situation;

- utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden;

- stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.

4.1.1 Nya utgångspunkter

4.1.1.1 Afrika

Ett nytt Afrika börjar ta form. Samhällen öppnas och demokratiseringen tar

fart. Ekonomiska reformer, avregleringar och handelsliberaliseringar har

inletts. Efter en lång tids nedgång ser vi en påtaglig ekonomisk återhämtning.

För många fattiga är levnadsnivån på väg att höjas. Den nya tiden har medfört

snabba förändringar, svåra omställningsproblem, våldsamma konfrontationer när

olösta konflikter kommer upp till ytan - men också hopp om att föra Afrika

framåt. Efter en utveckling som under 1970- och 1980-talen gått i fel riktning

är de demokratiska, ekonomiska och sociala framstegen i dag verkliga för många

människor. Inför det nya århundradet finns skäl att hoppas på en ?afrikansk

renässans?.

De afrikanska samhällena är väl medvetna om de utmaningar de står inför och

det finns en vilja att hantera dessa på ett framsynt sätt. I flera länder har

nya ledare kommit till makten, ledare som placerar ekonomisk tillväxt och

materiella förbättringar för folkflertalet högst på den politiska dagordningen.

En ny generation präglar också den privata sektorn och den akademiska världen.

Kvinnors röster har börjat höjas.

Samtidigt kvarstår mycket stora problem. Väpnad konflikt drabbar befolkningen

i flera länder, instabiliteten är stor i vissa regioner. Befolkningstillväxten

är fortsatt hög och de fattigas antal ökar. Miljöförstöring och spridningen av

aids utgör växande problem. Korruptionen är omfattande och hushållningen med

resurser måste förbättras. Utmaningarna är stora för dem som vill leda Afrika

in i en mer gynnsam tid, men viljan att komma framåt är mycket påtaglig.

Sålunda befinner sig Afrika i ett brytningsskede. I detta läge är omvärldens

stöd av central vikt. Utan fortsatta demokratiska, ekonomiska och sociala

reformer och framsteg kan Afrikas eftersläpning permanentas och på sikt få

globala följder. I en gemensam ansträngning kan marginaliseringen av Afrika

däremot vändas i ömsesidigt utbyte.

4.1.1.2 Sverige

Även i Sverige har mycket förändrats, som har betydelse för den svenska

Afrikapolitiken. Som medlem av Europeiska unionen (EU) har Sverige fått

ytterligare en kontaktyta med Afrika. Den tradition av politiskt engagemang och

omfattande utvecklingssamarbete som ger Sverige och Norden en särskild roll i

Afrikasammanhanget, såväl bilateralt som i multilaterala fora, är en stor

tillgång i denna nya tid.

4.1.1.3 Omvärlden

Dagens värld präglas av ett ömsesidigt beroende. Den globala säkerheten är

odelbar, instabilitet drabbar över gränserna i form av exempelvis

flyktingströmmar eller terrorism. Ekonomisk och social utveckling, fred och

demokrati hänger samman. De globala ekologiska sambanden kräver gemensamma

åtgärder för att skydda naturresurser och miljö.

Samtidigt präglas den globala utvecklingsdynamiken av två skenbart

motsägelsefulla tendenser: å ena sidan en strävan mot större regional

integration med inslag av överstatlighet, å den andra en starkare betoning av

den lokala, etniska eller på annat sätt specifika identiteten, på bekostnad av

den nationella. Nationalstaten är fortfarande den dominerande aktören, men

såväl globala som lokala krafter sätter den på hårda prov. I Europa har under

1990-talet kartan ritats om i en omfattning och ett tempo som saknar motstycke

sedan första världskrigets slut. I Afrika har nationalstaten i många fall haft

svårt att få ett riktigt fotfäste i människors vardagsliv.

Ett annat globalt fenomen av stor betydelse för Afrika är de ökande klyftorna

mellan rika och fattiga, såväl inom som mellan länder och kontinenter. Den

snabbast ökande andelen fattiga människor finns i Afrika söder om Sahara - en

utveckling som sker parallellt med att mer än en miljard människor i Asien

under den senaste tioårsperioden kunnat lämna denna grupp.

Det är ingen tillfällighet att - utöver Sverige - en rad länder och

organisationer på sistone har tagit initiativ till en förnyad uppslutning kring

Afrika och med olika variationer utvecklar partnerskapstanken för sina

relationer med kontinenten. Det gäller bl.a. Världsbanken, flera FN-organ, EU

och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Det gäller

också Storbritannien, USA, som har lanserat en ny Afrikapolitik för att bl.a.

stimulera handel och investeringar, och Japan, som planerar en andra

internationell konferens om Afrikas utveckling. Samordningen av dessa initiativ

är nu en viktig uppgift för alla som vill vidareutveckla Afrikasamarbetet.

Grunden för såväl initiativen som samordningen - detta är lärdomen från

tidigare försök - måste dock alltid vara afrikanskt ledda förändringsprocesser.

4.1.1.4 Partnerskap

Regeringens politik har varit att ta fasta på de stora förändringarna i Afrika,

bryta schablonbilderna och öppna för ett bredare utbyte mellan Sverige och

Afrika. Sveriges utrikespolitik och utvecklingssamarbete har på många sätt gett

oss en nära relation till de afrikanska samhällena. Möjligheterna till

förnyelse ställdes i fokus för en diskussion om svensk Afrikapolitik, som

inleddes med ett seminarium i Nordiska Afrikainstitutets regi 1995. Debatten

finns redovisad i boken Domination or Dialogue. Det positiva mottagandet i

afrikansk debatt stimulerade till vidare arbete. Den 31 oktober 1996 tillsattes

en arbetsgrupp för att utarbeta förslag till en ny svensk Afrikapolitik, som

den 31 juli 1997 avlämnade utredningen Partner med Afrika - förslag till en ny

svensk politik för våra kontakter med Afrika söder om Sahara.

Arbetsgruppen anordnade två konferenser med huvudsakligen afrikanskt

deltagande, den första i Abidjan, Elfenbenskusten, i januari (redovisad i boken

A New Partnership for African Development) och den andra i Saltsjöbaden i juni

1997. Till utredningen knöts dels en styrgrupp, som representerade

Utrikesdepartementets olika sakområden, dels en bredare referensgrupp av

svenska Afrikaintressenter. Konsultationer hölls också i samtliga afrikanska

länder, där Sverige är representerat, och med bl.a. afrikanska invandrare i

Sverige, grupper ur svenskt respektive afrikanskt näringsliv samt ur den

svenska folkrörelsen.

Föreliggande skrivelse baseras på utredningen och redovisar regeringens

riktlinjer för en förnyad politik för Afrika söder om Sahara. Liksom i

utredningen har denna geografiska avgränsning gjorts av huvudsakligen praktiska

skäl.

Från svensk sida vill vi stödja den förändringsprocess som nu pågår i många

afrikanska länder i riktning mot bestående förbättringar av levnadsstandarden

för alla medborgare, samtidigt som länderna öppnar sig mot sin omvärld och det

demokratiska inflytandet förstärks. Samtidigt vill vi stärka de långsiktiga

kontakterna mellan Sverige och Afrika och, på olika nivåer, stödja Afrika i

arbetet med att förverkliga sin ekonomiska och politiska potential. Vi vill

också, mer än tidigare, få med Västafrika i vårt samarbete.

För att uppnå dessa mål behöver vi delvis nya instrument. De tankar om ett

förändrat förhållningssätt, som vuxit fram i den internationella diskussionen

under senare år, kan sammanfattas i begreppet partnerskap. I ett sådant finns

inte i första hand givare och mottagare utan två parter, som samarbetar för att

uppnå gemensamt formulerade mål. Självfallet kan den ojämlikhet som finns

inbyggd i biståndsrelationen inte i ett slag upphävas. Men den kan hanteras på

olika sätt, samtidigt som kontakterna breddas till områden där det ömsesidiga

intresset leder till självfinansierande utbyte.

En förändring gäller tydlighet i spelreglerna. Det skall från början stå

klart vilka mål som eftersträvas i ett samarbete, och vilka medel som skall

användas för att uppnå dessa mål. Parterna måste vara överens om grunderna och

villkoren. Den gemensamma värdegrund, som finner sitt främsta uttryck i

respekten för de mänskliga rättigheterna, är avgörande för partnerskapets

utveckling. Om villkoren inte uppfylls av endera parten, måste samarbetet kunna

förändras eller avbrytas.

En annan förändring gäller attityden, framför allt hos den starkare parten.

Den tid är förbi, då recepten för Afrikas framgång kunde skrivas ut i

huvudstäder i väst. Dels har dessa recept ofta visat sig bristfälliga, just på

grund av sin dåliga förankring i den afrikanska verkligheten, dels kräver de

nya afrikanska ledarna sin rätt att formulera och ställa villkor för program,

som syftar till utvecklingsprocesser i deras egna länder.

Partnerskapstanken är inte begränsad till relationer mellan regeringar och

statliga organ. Ett viktigt element i den nya Afrikapolitiken är att främja

handel och investeringar mellan Sverige och Afrika. Svenskt näringsliv har

mycket att vinna på att, med ökad export, import och större investeringar,

utnyttja den potential som finns på många afrikanska marknader. Kulturutbytet

med Afrika är redan betydande men bör kunna utvidgas. Detsamma gäller kontakter

mellan kyrkor och folkrörelser, fackföreningar och frivillig-organisationer.

Turismen är en växande näring. Denna strävan avspeglar den inriktning mot mer

ömsesidiga relationer, som utgör ett centralt element i partnerskapet. Breddade

kontaktytor är även i övrigt viktiga för att vitalisera den förstärkta

Afrikapolitik, som presenteras i denna skrivelse.

4.1.2 Afrika i förändring

Stabilitet och ekonomisk utveckling är centrala faktorer även för den politiska

utvecklingen. Om fattigdom i sig är konfliktgenererande, är omvänt materiella

förbättringar för folkflertalet en viktig hävstång för att ta sig ur konflikter

och en effektiv faktor i varje försoningsarbete. Efter 1980-talets förlorade

decennium, med realinkomster som minskade med över 2 % per invånare och år, har

1990-talet i ett kontinentalt perspektiv inneburit en begynnande återhämtning

för Afrika. Mödosam strukturanpassning och ekonomisk reformpolitik har börjat

bära frukt i en rad länder. Tillväxten under 1996 och 1997 uppgick i genomsnitt

till ca 5 %. Flera länder låg betydligt över den nivån.

Det biståndsberoende som blivit följden av den ekonomiska krisen fortsätter.

Oförmågan att hantera skuldkrisen i tid, hos både de drabbade länderna och det

internationella samfundet, fördjupade krisen. Den internationella synen på

skuldproblematiken har visserligen sedan 1980-talet genomgått en långsam

uppmjukning, som gör att fler och bättre instrument successivt tillkommit för

att hantera situationen för de mest skuldtyngda länderna - med sikte på att

eliminera skuldproblemet. Men ytterligare krafttag behövs för att se till att

denna strategi också tillämpas utan fördröjningar.

Världens befolkning beräknas för närvarande - innan en minskning förutses om

ca 30 år - öka med ca 100 miljoner varje år, en ökning som till 95 % äger rum i

utvecklingsländerna och är relativt sett snabbast i Afrika. Allra högst är

tillväxttakten bland de fattigaste grupperna i de fattigaste länderna. Dessa

människor lever ofta i en miljö, där de ekologiska grundförutsättningarna redan

är mycket bräckliga och det snabbt ökande befolkningstrycket utgör ett hot mot

själva basen för överlevnad. Att säkra denna bas och få igång en målmedveten

rehabilitering av redan skövlade områden är ett långsiktigt arbete, som kommer

att kräva smärtsamma prioriteringar i ett läge där de kortsiktiga behoven är

mycket påtagliga.

Konflikter, ekologiska problem och befolkningstryck har också lett till att

Afrika utgör den kontinent som relativt sett hyser flest flyktingar, ca 40 % av

det totala antalet. Tyngdpunkten i denna problematik har successivt förskjutits

från kontinentens södra och nordöstra delar (Hornet) till Väst- och

Centralafrika. Flyktingströmmarnas karaktär har också successivt förändrats i

så måtto att de mest representativa flyktingarna numera är utblottade kvinnor

och barn, något som självfallet ökar flyktingskarornas utsatthet.

Sett i ett kontinentalt perspektiv har den afrikanska utvecklingen under

1990-talet varit mycket snabb och föga enhetlig. Den gängse mörka bilden av en

kontinent i kris äger förvisso sin giltighet i flera specifika situationer. Den

är dock föga heltäckande, utan bär vittnesbörd om massmedias tendens att

fokusera på det katastrofala, det tragiska - i ögonblicksbilder, snarare än

analys och sammanhang. I skrivelsen görs en bakgrundsteckning av utvecklingen i

de olika regionerna i Afrika söder om Sahara.

4.1.3 Demokratisk utmaning

4.1.3.1 En ny fas

Demokratibegreppet saknar inte rötter i Afrika, ens i den av väst allmänt

omfattade tappningen. Frihetsidealet var inte någon främmande tanke i u-

världens olika traditionella samhällen och demokratibegreppet var centralt i

den frigörelsekamp, som ledde fram till dagens självständiga stater. Då var det

emellertid ?makt åt folket?, inte individens demokratiska rättigheter, som stod

i fokus.

Efter 1970-talets stagnation och ett i hög grad förlorat 1980-tal är det inte

bara påtryckningar från biståndsgivarna, utan ännu mer inhemskt missnöje med

sakernas tillstånd, som driver demokratiseringen framåt. Under perioden

1987-1997 organiserade 22 afrikanska stater för första gången nationella val

med någon form av konkurrens, vilket innebär att totalt 38 av de 48 staterna

söder om Sahara - mer än tre fjärdedelar - nu hållit sådana val på nationell

nivå och i någon bemärkelse betraktas som demokratiska.

Den afrikanska debatten om demokratins utformning har länge varit intensiv.

De steg som först måste tas gäller sådana faktorer som aktiv försoningspolitik,

ökad öppenhet, fria massmedier och ett mer självständigt civilt samhälle.

4.1.3.2 Öppnare samhällen

Respekten för mänskliga rättigheter har ökat i Afrika under det senaste

decenniet, i takt med att mer demokratiska styrelseskick fått fotfäste. För

miljontals afrikaner har detta inneburit ökad politisk frihet och möjligheter

till nya former av samhällsengagemang.

Gränserna för det politiska livet har således vidgats. Den nya friheten slår

igenom i bl.a. ett växande antal tidningar och andra nyhetsmedier, som öppnar

vägen för en levande diskussion om politiska frågor. En flora av enskilda

organisationer av vitt skilda slag lämnar sitt bidrag till att bygga upp

demokratins kultur. Inom fackföreningsrörelsen i olika länder har man heller

inte varit sen att tillvarata det nya utrymme, som successivt öppnar sig, för

att vitalisera arbetet och flytta fram sina positioner.

En utveckling, som generellt går mot större öppenhet och ökat utrymme för

exempelvis massmedier och det civila samhället präglar flertalet länder i

främst södra och östra Afrika.

Ett positivt resultat av den politiska reformprocessen har varit en ökad

anslutning till de internationella konventionerna om de mänskliga

rättigheterna. I dag har 38 afrikanska stater ratificerat den internationella

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, att jämföras med 23

stater vid ingången av 1990. Majoriteten av de afrikanska staterna är i dag

också anslutna till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter, liksom till konventionerna mot rasdiskriminering,

diskriminering av kvinnan och för barnets rättigheter. 18 afrikanska länder har

överlämnat rapporter till FN:s barnkommitté.

På regional nivå utgör den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens

rättigheter ett viktigt normativt dokument, ratificerat av ett stort antal

afrikanska stater. Dess efterlevnad övervakas av den afrikanska kommissionen

för mänskliga rättigheter, knuten till enhetsorganisationen OAU. Långtgående

förberedelser har gjorts för att också inrätta en domstol för att pröva brott

mot denna stadga.

Att rättsskyddet ändå förblir så bristfälligt i många afrikanska stater är

inte bara en politisk fråga utan handlar också om rättsväsendets begränsade

kapacitet.

4.1.3.4 Tradition kontra modernism

Det historiska arvet och afrikanska traditioner har sin givna betydelse, både

för möjligheter och svårigheter i demokratiseringsprocessen. Hierarkier och ett

hierarkiskt tänkande är fortfarande dominerande på många håll. Klaner och andra

former av kollektiv har ofta en mycket stark ställning. Hövdingsystemets

inflytande har inte försvunnit. Samtidigt finns positiva utgångspunkter för ett

modernt demokratiskt tänkande i exempelvis traditionellt starka principer om

maktdelning och beslutsfattande med konsensus.

Ett särskilt demokratiskt legitimitetsproblem ligger i vissa afrikanska

länders starka omvärldsberoende, via skuldbörda och biståndsflöde. Dessa

regeringar erhåller inte en ekonomisk bas för sitt maktutövande i första hand

genom att väljare och folkvalda godkänner offentlig beskattning, utan i

praktiken snarare genom överenskommelser med internationella aktörer som

Internationella valutafonden (IMF), Parisklubben för omförhandling av

offentliga lån och bilaterala givare. Samtidigt stipuleras i dessa

överenskommelser villkor som för att uppfyllas kräver viktiga politiska beslut,

vilka sällan är lätta att folkligt förankra.

4.1.3.5 Gott styrelseskick

Begreppet ?good governance? - på svenska ?gott styrelseskick? - har under

senare år kommit att spela en central roll i diskussionen om Afrikas

demokratisering. I detta innefattas både den politiska viljan att skapa öppnare

och mer demokratiska samhällen (färdriktningen) och kriterier för hur

maktutövningen faktiskt sker under givna omständigheter (utgångspunkten). Gott

styrelseskick karakteriseras av att institutioner och processer bygger på

rätts-statens principer, på respekt för mänskliga rättigheter, på demokrati och

ett brett samhälleligt deltagande, att de är präglade av ansvarighet, öppenhet

och integritet samt att de är effektiva. Med ett gott styrelseskick främjas den

demokratiska kultur med ett brett folkligt deltagande i det politiska livet,

som är avgörande för demokratins konsolidering och vidareutveckling.

Demokratiseringen drivs framåt både underifrån och från ovan, i ett samspel

mellan det civila samhället och staten.

4.1.3.6 Korruption: demokratins gissel

Korruption och nepotism har spelat en destruktiv roll i många afrikanska

statsförvaltningar. Statens bristande legitimitet, auktoritära styrelseskick

samt förekomsten av parallella maktstrukturer (exempelvis inom det statsbärande

partiet) är några av de faktorer som orsakat utbredd korruption. Den höga nivån

av korruption i åtskilliga afrikanska samhällen utgör ett hinder på vägen mot

liberalisering. Samtidigt kan korruptionen också öka i den ekonomiska

liberaliseringens spår, exempelvis i kampen om makt över företag som

privatiseras.

De afrikanska ekonomiernas karaktär, de offentliga institutionernas svaghet

och de sociala relationerna i såväl det traditionella som det moderna samhället

bidrar till en miljö som är sårbar för korruption. I övergångsskedet till

marknadsekonomi kan korruptionsrisken dessutom öka. Här krävs en politik som är

både socialt ansvarstagande och direkt riktad mot korruption.

Korruption är inte en nödvändig följd av fattigdom och brist på resurser,

utan snarare ett resultat av politiska och ekonomiska kulturer, i vilka oetiska

incitament och girighet ges stort spelrum. Även om korruption ingalunda är ett

specifikt afrikanskt problem, blir dess skadeverkningar omfattande i svaga

ekonomier och strukturer.Varje risk för koppling mellan bistånd och korruption

måste undvikas.

För att effektivt motarbeta korruptionen krävs samtidigt i det

korruptionsdrabbade mottagarlandet en kraftfull politisk ledning. Ökad

öppenhet, friare debatt och mer självständiga och aktiva massmedier är viktiga

faktorer i detta sammanhang.

4.1.4 Tillväxt, de fattigas produktivitet och social rättvisa

4.1.4.1 Att fördubbla tillväxten

Den ekonomiska tillväxten i Afrika har under de senaste åren legat på i

genomsnitt 4-5 %. Det är ett stort framsteg jämfört med utvecklingen under

1970- och 1980-talen, men det är inte tillräckligt för att minska fattigdomen.

Det beräknas att en tillväxt på mellan 5 och 8 % per år är en förutsättning för

att antalet fattiga skall minska. Detta är genomsnittssiffror som skall

inkludera även dåliga skördeår och andra oväntade störningar. Att fördubbla

tillväxten är därför en avgörande ambition om de fattigas levnadsnivå skall

varaktigt höjas.

Ökad tillväxt är nödvändig men inte tillräcklig för att bekämpa fattigdomen.

Regeringarna måste också medvetet främja social utveckling och aktivt stödja

grupper och regioner som inte direkt och naturligt gynnas av den ekonomiska

tillväxten.

Återhämtning

Det står klart att den ekonomiska utvecklingen i Afrika sedan 1994 varit mer

positiv än någon gång under de senaste årtiondena. Även om skillnader

naturligtvis förekommer mellan länderna, är det viktigt att notera att

vändningen tycks vara ett allmänt fenomen. Medan tillväxten i början av 1990-

talet var negativ i ca 15 av 47 länder, hade antalet länder med produktionsfall

under 1996 minskat till fyra; enligt preliminära siffror hade endast ett land

negativ tillväxt under 1997. Den genomsnittliga tillväxten 1994-1997 har varit

3,8 %, vilket motsvarar ca 1 % ökning per capita. En speciellt positiv

utveckling uppvisar länderna inom den västafrikanska franc-zonen efter den

kraftiga devalveringen 1994.

För att åstadkomma hållbar fattigdomsminskning krävs i de flesta länder

betydligt högre ekonomisk tillväxt än under de senaste åren och dessutom ett

tillväxtmönster och en fördelningspolitik som garanterar att de ekonomiska

framstegen verkligen kommer de fattiga till godo och inte lämnar stora

befolkningsgrupper utanför tillväxtprocessen.

Ökade privata investeringar och ett ökat inflöde av långsiktigt privat

utländskt kapital är också nödvändiga för att de nya förutsättningarna skall

kunna utnyttjas. Många av länderna i Afrika har långt kvar i arbetet med att

underlätta inhemska och utländska investeringar samt att avveckla kvarvarande

handelshinder. Regional integration kan spela en viktig roll för att attrahera

utländskt kapital och skapa en grund för stabila ekonomier - förutsatt att den

syftar till att öka kapaciteten att hantera och utnyttja den pågående

globaliseringen, inte till protektionism och avskärmning.

Fortsatt reformpolitik

Det fanns både yttre och inre orsaker till Afrikas ekonomiska kris. Många

länder drabbades hårt av oljeprisökningarna på 1970-talet, men kanske ännu mer

av den goda tillgången till kommersiella krediter. Mot slutet av 1970-talet

konfronterades de med höjda räntor, höjd dollarkurs, minskad efterfrågan och

fallande priser på sina exportprodukter. Långivarna vägrade att ge nya lån och

skuldkrisen var ett faktum.

Men det var de inre faktorerna som lade grunden till krisen, bromsade

produktionsutvecklingen och gjorde länderna mer sårbara för yttre faktorer.

Regeringarna i de flesta länder fortsatte en expansion av statliga

investeringar inom industrin och den fysiska och sociala infrastrukturen utan

att ta hänsyn till vare sig effektivitet eller framtida förmåga att driva och

underhålla denna kapacitet. Till detta bidrog också att prismekanismens

reglerande funktion var satt ur spel genom omfattande handelshinder,

subventioner och annan statlig intervention. I vissa länder gick detta så långt

att själva grunden för marknadsekonomi och privat ägande fullständigt

underminerades, i ett läge där dessa förutsättningar egentligen alltid varit

svaga och i stället hade behövts byggas upp. Befolkningsmajoriteten av

småbönder utsattes för politiska experiment, medan resurserna satsades på

storskaliga projekt inom industri och jordbruk som i sinom tid havererade.

Strukturanpassningsprogrammen har kommit att spela en mycket central roll i

de flesta afrikanska länder. Även om programmen ännu inte är avslutade och de,

särskilt till en början, var behäftade med svåra brister, står det klart att de

medfört en dramatisk förbättring av förutsättningarna för utveckling och

fattigdomsbekämpning. Detta har skett efter stora svårigheter i

inledningsskedet.

I många afrikanska länder har nu grunden lagts för en långt bättre utveckling

än under de senaste decennierna. Man brukar tala om att den första

generationens reformer har genomförts. Det gäller en politik som syftar till

låg inflation, realistiska växelkurser, fungerande inhemska marknader och

främjande av export och privata investeringar. Förutsättningar för en

marknadsekonomi har skapats. Den stora utmaningen är nu att fortsätta

reformprocessen och skapa dynamiska marknadsekonomier som kan leda till en

långsiktigt hållbar ekonomisk och social utveckling.

För att lyckas med detta krävs framför allt:

- en inhemskt styrd och demokratiskt kontrollerad förändringsprocess med

målsättningen och förmågan att genomföra en sund, stabil och långsiktig

ekonomisk politik med fördjupade strukturreformer, som skapar förtroende hos

inhemska och utländska investerare;

- en kraftfull och konsekvent prioritering av social utveckling och

fattigdomsminskning;

- ett utbildningssystem som kan svara för försörjning av relevant kompetens på

olika nivåer;

- stärkt inhemsk förvaltningskapacitet och starka effektiva institutioner;

- socialt kapital, dvs. en väl fungerande social struktur, samhörighet,

förtroende och öppenhet.

Att utnyttja de inhemska resurserna

Den informella sektorn är definitionsmässigt oregistrerad och därför svår att

uppskatta. Klart står emellertid att dess utbredning gör att den bild som

officiella nationalräkenskaper ger av Afrikas ekonomi är överdrivet negativ.

Den informella sektorns dynamik, som under 1980- och 1990-talen varit stor,

avspeglas sällan i statistiken. I en del fall behöver siffrorna sannolikt

räknas upp med så mycket som 50 %. Inom denna sektor återfinns i många fall de

initiativ och det entreprenörskap som de nationella afrikanska ekonomierna

saknar.

Jordbruket

Den viktigaste sektorn i nästan alla afrikanska länder är jordbruket. Afrikas

kris är till stor del det afrikanska jordbrukets kris. Reformerna inom

struktur-anpassningsprogrammen har utformats för att allmänt gynna

jordbrukssektorn. Nyckeln till utveckling i Afrika ligger hos småjordbrukarna,

av vilka majoriteten är kvinnor.

4.1.4.2 Att utnyttja de globala resurserna

Underutnyttjad handelskapacitet

Medan världshandeln ökade med 111 % och u-ländernas utrikeshandel med 129 %

mellan 1980 och 1994, minskade Afrikas handel med 7 %. I början av 1980-talet

utgjorde Afrikas andel av världshandeln 2,5 %, medan den i dag ligger under

1 %. Även som andel av BNP har utrikeshandeln i Afrika, till skillnad från alla

andra världsdelar, minskat alltsedan 1960-talet.

I första hand beror Afrikas krympande andel av världshandeln på interna

faktorer, som förhindrar ett effektivt utnyttjande av den potential som står

till buds. Dessa faktorer sammanfaller med dem som förklarar den långsamma

ekonomiska tillväxten och har att göra med finanspolitik, handelspolitik,

infrastruktur, mänskligt och socialt kapital, institutioner och juridiska

regelverk. Den politik som fördes direkt efter självständigheten hade ofta som

effekt en direkt diskriminering av utrikeshandeln, såväl export som import, och

mycket av detta finns kvar. Samtidigt har flertalet länder uppvisat rigida

exportstrukturer och utebliven produktförädling. Även om liberalisering och

ökad öppenhet utgör en självklar del av den pågående reformprocessen, råder

oenighet om hur snabbt detta bör genomföras. Afrika har fortfarande högre grad

av protektionism än resten av världen, en protektionism som är mer beroende av

administrativa förbud, regleringar och stelheter än höga tullar. En avveckling

av exempelvis tullarna försvåras av att de, i brist på effektiv

skatteindrivning i övrigt, fungerar också som en viktig inkomstkälla för

staten.

Från afrikansk sida framhålls i detta sammanhang ofta handelshinder på i-

landsmarknaderna. För vissa jordbruksvaror utgör förvisso marknadsregleringar

och höga tullar reella hinder för u-ländernas export. U-landsgruppen som helhet

skulle ha mycket att vinna på en avreglering av den europeiska

jordbruksmarknaden. Någon heltäckande förklaring till Afrikas svårigheter på

handelsområdet ger detta emellertid inte. Trots att afrikanska exportörer genom

Lomé-avtalet givits tullfrihet för alla industrivaror till EU, har deras andel

av EU-marknaden sjunkit.

Utländska investeringar

Det internationella kapitalflödet till Afrika har alltsedan skuldkrisen helt

dominerats av bistånd. Även här noteras dock en vändning under de senaste åren.

Från att ha erhållit endast en försumbar del av de under 1990-talet kraftigt

ökade privata internationella kapitalflödena får Afrika nu drygt 4 % av dessa,

således en betydligt större andel än av utrikeshandeln. Det privata

kapitalflödet utgör dock fortfarande endast ca 25 % av det totala

nettoresursflödet, medan resten består av gåvobistånd och offentliga lån. Det

bör vidare betonas att de direkta investeringarna koncentreras till ett fåtal

länder.

Den ohållbara skuldbördan

En faktor som såväl försvårat genomförandet av reformprogrammen som motverkat

hållbarheten i genomförda reformer är den växande skuldbördan. Totalt sett har

Afrikas skuldbörda, i relation till BNP, ökat från ca 30 % på 1970-talet till

ca 140 % på 1990-talet. Skuldstocken är nu i genomsnitt större än för alla

andra världsdelar och, till skillnad från Asien och Latinamerika, har ökningen

fortsatt även under 1990-talet. Den faktiskt betalda skuldtjänsten i relation

till exporten (den s.k. skuldtjänstkvoten) har däremot minskat från ca 25 % i

mitten av 1980-talet till ca 15 % i dag, vilket är betydligt lägre än

genomsnittet för Sydasien eller Latinamerika.

Koncentrerar man bilden till de fattigaste och mest skuldtyngda länderna är

utvecklingen dock den motsatta: skuldtjänstkvoten har ökat även under 1990-

talet. Trots omförhandlingar av skulderna inom Parisklubbens ram använder dessa

länder ca 20 % av sina exportintäkter för detta ändamål. Sedd i relation till

statens inkomster framstår skuldbördan som än allvarligare. I ett stort antal

afrikanska länder går mer än 50 % av statsintäkterna till skuldtjänst (såväl

externt som internt). I en sådan situation försvåras den balanserade ekonomiska

politik som måste till för att vända situationen. Länderna har hamnat i den

s.k. skuldfällan.

Skuldproblematiken har lett till successivt mer omfattande åtgärder för att

lindra situationen för de mest utsatta länderna. Dessa ansträngningar måste

fortsätta och intensifieras. Senast har Världsbanken och IMF utarbetat det s.k.

HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) för att uppnå en hållbar

skuldsituation för de fattigaste länderna. Grundtanken i detta program är att

varje land, efter en analys av dess specifika situation i dag respektive i

framtiden och efter ett antal år av genomförda ekonomiska reformprogram, skall

erhålla en lättnad av den totala skulden som gör det möjligt att därefter

hantera skuldsituationen med egna medel. Först ut blir Uganda, som kommer att

erhålla skuldlättnad genom initiativet under år 1998.

Det är viktigt att betona att HIPC bara är en plattform - om än viktig,

eftersom den har principiellt stöd av alla länder - och att ytterligare

åtgärder måste genomföras från denna. De fattigaste ländernas skuldsituation

måste noga övervakas under en lång tid framöver, och rika länder måste vara

beredda att vidta särskilda åtgärder för att förhindra att länder som påbörjat

HIPC-processen faller tillbaka i skuldfällan. En väg ut ur denna är möjlig. Med

extraordinära ansträngningar av de skuldtyngda länderna, de internationella

organisationerna och långivarna, kan vi till århundradeskiftet se allt fler

länder ta steget ur detta dystra kapitel i Afrikas historia.

Biståndets betydelse

Förutsättningarna i de afrikanska länderna att bättre mobilisera de inhemska

resurserna, liksom att i större utsträckning ta emot utländskt privat kapital,

har förbättrats. Med detta sagt måste det också betonas att biståndet långt

ifrån spelat ut sin roll i Afrika.

Biståndets relativa betydelse i Afrika ökade kraftigt under 1980-talet. Den

biståndsfinansierade delen av Afrikas import fördubblades från ca 20 % på 1970-

talet till ca 40 % i början 1990-talet. Skillnaderna mellan olika länder är

stora.

Alltsedan utvecklingssamarbete inleddes har utgångspunkten varit att fattiga

länder har brist på resurser. Ett resurstillskott ökar produktiviteten och

bidrar till ökad tillväxt. Det var Marshallhjälpens filosofi. I de fattigaste

länderna är det naturligt nog de mest angelägna sociala behoven som

observerats. I sämsta fall skapade detta en situation där regeringarna vande

sig vid att betrakta grundläggande sociala investeringar som biståndsgivarnas

ansvar.

Bistånd har bevisligen en positiv effekt på tillväxt och fattigdomsbekämpning

i länder som bedriver en sund makroekonomisk politik, men ingen eller negativ

effekt där en sådan saknas. Biståndet skall givetvis ha just denna effekt som

syfte och inte påverkas av andra givarorienterade intressen.

Fortfarande består merparten av biståndet av enskilda projekt, och

samordningen mellan biståndsgivare är bristfällig. Därför är ett partnerskap

baserat på gemensamma värderingar, tydliga villkor och samordning under

mottagarlandets ledning nödvändigt. Partnerskapet måste koncentreras till

länder som tillhandahåller grundläggande makroekonomiska förutsättningar för

ett effektivt bistånd. Formerna för biståndet måste anpassas till landets

förvaltningskapacitet. Där denna är tillfredsställande, bör biståndet främst

utgå i form av stöd till poster eller program i landets statsbudget. Där

kapaciteten är svag, bör biståndet kompletteras med direkt stöd till

utvecklandet av inhemsk kapacitet.

För att genomföra detta är framför allt biståndssamordningen central. Verklig

samordning innebär att alla givare måste ifrågasätta och förändra sina egna

metoder. Men samordning, öppenhet och beredskap att underordna sig

mottagarlandets planer och procedurer står fortfarande inte högt på

dagordningen i flera biståndsorgan. Tvärtom premieras ofta den egna

organisationen och de egna procedurerna.

4.1.4.3 Befrielse från fattigdom

På basis av traditionella ekonomiska mått beräknar Världsbanken att cirka

hälften av befolkningen i Afrika söder om Sahara i dag lever under

fattigdomsgränsen.

Befolkningstillväxten har globalt sett långsamt börjat avta, men i Afrika

söder om Sahara har takten ännu ej mattats. Förbättrade levnadsvillkor och

förebyggande hälsovård har lett till längre livslängd samtidigt som det höga

barnafödandet hittills har bestått.

Utbildning och hälsa

Väsentliga förbättringar har skett inom utbildnings- och hälsoområdena under de

senaste 30 åren, trots den uppbromsning som på många håll framtvingades under

1980-talets ekonomiska kris.

Problemen inom afrikanska länders skolväsenden varierar, men den övergripande

frågeställningen gäller kvalitet kontra kvantitet. Huvudinriktningen ligger

alltjämt på ökad basutbildning.

Ett mycket allvarligt problem på hälsoområdet rör spridningen av hiv/aids. Av

världens i dag drygt 30 miljoner bärare av hiv återfinns uppskattningsvis så

många som 20 miljoner i Afrika söder om Sahara.

En underutvecklad hälsoinformation, hög andel av befolkningen som bär på

könssjukdomar samt kvinnors ofta mycket svaga ställning i samhället förvärrar

epidemin och bidrar till dess snabba spridning. Hiv/aids måste i dag betraktas

som ett allvarligt utvecklingsproblem.

Kvinnors situation

Afrikanska kvinnor bär en större börda än kvinnor på många andra håll i

världen. UNDP beräknar att ca 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är kvinnor.

Samtidigt konstateras att afrikanska kvinnor av tradition har mycket begränsade

rättigheter till den mark de brukar, liksom begränsad tillgång till teknisk

rådgivning. Eftersom få kvinnor i Afrika äger mark - och sällan ens ärver den

efter makens död - erhåller också få kvinnor krediter. Jämte bristande

utbildning gör detta att kvinnor sällan investerar i jordbruket, vilket i sin

tur leder till låg produktivitet och dålig näringsstandard i familjen och, på

regional och nationell nivå, till stagnation och ineffektivitet i en viktig

basnäring i ekonomin.

Kvinnor har också ofta en svag röst i beslutande forum i sina hembyar.

Ett aktivt partnerskap i det internationella utvecklingssamarbetet bör bl.a.

inriktas på samverkan med dessa afrikanska kvinnor. Kvinnoorganisationer och

media kan härvid bli viktiga aktörer. Det är också angeläget att utveckla

former för att föra in dessa aktörer som partners i det bilaterala respektive

regionala samarbetet med enskilda länder eller grupper av länder i Afrika.

Barnens situation

Den positiva utveckling som nu börjar ta fart i stora delar av Afrika genom

ekonomisk tillväxt och demokratisk utveckling, medför förbättrade livsvillkor

för barnen. Samtidigt kvarstår emellertid omfattande socio-ekonomiska problem,

vilket bidrar till att barnen fortsätter att vara en mycket utsatt grupp.

Barnen utgör t.ex. den största gruppen fattiga i Afrika, eftersom fattigdom

främst drabbar stora familjer. Afrika har vidare den snabbast växande

urbaniseringen i världen, vilket har medfört bl.a. att miljontals barn lever på

gatorna i städerna.

Fortfarande når alltför få ekonomiska och sociala förbättringar Afrikas

fattiga barn.

För att varaktigt stärka och förbättra barns uppväxtvillkor och rättigheter i

Afrika krävs en kombination av långsiktigt verkande socio-ekonomiska insatser

och mer riktade insatser för särskilt utsatta barn.

4.1.4.4 Naturresurser och miljö

Att utvecklingsstrategier måste vara långsiktigt hållbara blir kanske särskilt

påtagligt när man arbetar med fattiga länder, där marginalerna är så små. Det

är vanligen fattiga människor i fattiga länder som drabbas hårdast av

miljöförstöring, eftersom dessa människor oftast saknar alternativa

inkomstkällor till fiske och jordbruk. Den afrikanska ekonomin baseras ofta på

naturresursutnyttjande. Om inte detta utnyttjande sker på ett hållbart sätt,

leder det till minskad produktivitet. Extrema väderförhållanden och andra

miljöhot ökar utsattheten för de fattiga. För att skapa en hållbar utveckling

krävs därför att grundläggande satsningar görs inom bl.a. markanvändning och

vattenförsörjning.

4.1.4.5 Inför år 2015

I rapporten ?Shaping the 21st Century? ställer länderna i den ekonomiska

samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté Development Assistance

Committee (DAC) upp tre mål inför år 2015, för att uppnå vad som uttryckligen

sägs vara det övergripande globala målet för nästa århundrade: att uppnå en

högre livskvalitet för alla människor genom att skapa en hållbar utveckling. I

begreppet högre livskvalitet ingår som en grundpelare att alla människor måste

ha möjligheter att påverka sin egen framtid.

En ökad samsyn inom det internationella samfundet om vad som måste göras för

att uppnå OECD:s mål, hur det skall göras och vilka resurser som krävs är en

förutsättning för att de skall infrias. Men ännu viktigare är att fattiga

länder och deras befolkningar själva styr sin utveckling. En utveckling i

riktning mot förbättrad samhällsstyrning av regeringar som grundar sig på

folkliga mandat pekar på att förutsättningarna för detta förändrats till det

bättre under 1990-talet.

4.1.5 Ökat regionalt samarbete

De regionala samarbetssträvandena tar nu ny fart i Afrika. De tidigare

misslyckandena måste ses i ljuset av den då förda ekonomiska politiken. De

afrikanska ländernas ambitioner att utveckla marknadsekonomier och delta i ett

expanderande handelsutbyte ger i dag hopp om att det regionala ekonomiska

samarbetet skall leda till bestående resultat.

I demokratiseringens spår finns, vid sidan av de ekonomiska, även ökade

politiska vinster att inkassera genom samfälligheter av olika slag över de

slumpmässigt dragna afrikanska gränserna. Ett gradvis ökat samarbete på

ekonomisk grund kan utvecklas till att omfatta även politiska aspekter, som kan

få stor betydelse för stabiliteten i respektive region. Inom de regionala

organisationerna ökar trycket på ledare som anses falla ur ramen. De nya

ledarna står samtidigt ofta för ett uttalat regionalt tänkande.

Sammanfattningsvis kan sägas att de flesta av de regionala

samarbetsorganisationerna ännu befinner sig i ett trevande och svårt

initialskede. Den öppning mot omvärlden som sker i de afrikanska länderna har

emellertid på ett avgörande sätt ökat potentialen i det ekonomiska samarbetet.

Detta kom-pletteras i växande grad av ett politiskt samarbete, framför allt på

konfliktområdet. Bakom detta ligger bl.a. en ökande medvetenhet om att de

afrikanska länderna själva måste ta ett större ansvar för kontinentens kriser.

Denna utveckling innebär inte att stödet från omvärlden bör minska - snarare

ger de förbättrade förutsättningarna anledning att öka detta stöd.

4.1.6 Samhällen i kontakt

4.1.6.1 Sverige och Afrika: en mångfald av kontakter

Under de senaste decennierna har en rad kontakter på olika nivåer vuxit fram

mellan det svenska och de afrikanska samhällena. Mångfalden i dessa kontakter

är frapperande. De rör inte endast solidaritetsarbete utan också kulturellt och

idrottsligt utbyte, forsknings- och miljösamarbete. Kanalerna för dessa

kontakter är många: vänföreningar, fackförbund, afrikaner bosatta i Sverige,

turism, partipolitiskt samarbete och handel har breddat kontaktytorna mellan

svenskar och afrikaner.

Dessa omfattande svensk-afrikanska kontakter har utgjort den grundval på

vilken utvecklingssamarbetet byggts upp. Folkrörelserna och de kyrkliga

samfunden bildade kärnan i detta engagemang, som dock hade ett brett folkligt

stöd även utanför dessa organisationer. Det humanitära motivet -solidaritet med

världens fattiga - blev naturligen det centrala motivet och riktlinjen också

för det statliga biståndet, som blev den inhemska jämlikhetspolitikens

internationella dimension.

Sveriges historiska arv i Afrika har lett till att den officiella svenska

närvaron i dag koncentreras till de engelsk- och portugisiskspråkiga delarna av

kontinenten, där 13 av de 16 ambassaderna är placerade. Denna starka närvaro i

kombination med ett stort och uthålligt utvecklingssamarbete har gett Sverige

ett betydande inflytande i dessa delar av Afrika, som haft spridningseffekter

på mer generella Afrikapolitiska sammanhang.

Sammantaget agerar Sverige i sina Afrikakontakter således på flera olika

nivåer och i en rad skiftande forum. Den bilaterala nivån förblir emellertid

den ojämförligt viktigaste, särskilt i de länder där Sveriges närvaro av

tradition varit stark.

4.1.6.2 40 års utvecklingssamarbete

En av flera slutsatser av de problem biståndet under åren konfronterats med har

varit att stöd till enskilda projekt och program i längden inte är till mycket

nytta, om mottagarlandet inte förmår tillhandahålla en miljö som främjar

utveckling och tillvaratar biståndet. Denna insikt har drivit biståndsgivarna

att i allt högre grad sysselsätta sig med styrningen av centrala

ekonomiska -och efter hand även politiska - samhällsfunktioner, för att skapa

ekonomier i balans med omvärlden och institutioner som kan hantera

makroekonomiska frågor.

Denna starkare politiska dimension i vårt samarbete med afrikanska länder

kommer att kräva förändrade samarbetsformer, flera fora och ställa andra krav

än de traditionella på dem som ansvarar för bistånds- och katastrofinsatser.

Inte minst FN-systemet kommer att beröras av dessa nya krav. FN:s säkerhetsråd

har det yttersta ansvaret för fred och säkerhet i världen.

Vi befinner oss nu i inledningsskedet av ett samarbete med Afrika, som bygger

på samband mellan politik, ekonomi och utveckling.

I detta arbete kan biståndet spela en viktig roll. Det måste emellertid

anpassas efter de politiska förutsättningarna i det land eller den region som

det verkar i.

4.1.6.3 Afrikaner i Sverige

Afrika är på många sätt närvarande i det svenska samhället. De svensk-

afrikanska kontaktytorna mångfaldigas genom närvaron av afrikaner som lever i

Sverige. De afrikanska invandrarna bosatta i Sverige uppgår i dag till ca

35 000. De största invandrargrupperna kommer från Etiopien, Eritrea och

Somalia, följt av Uganda och Gambia.

4.1.6.4 Enskilda organisationer

Det svenska utvecklingssamarbetet har sina rötter i folkrörelser, samfund och

enskilda organisationer. De första biståndsprojekten bedrevs av svenska

missionärer i Afrika på 1800-talet, och det var bl.a. folkrörelser som drev

fram att det statliga biståndet inleddes 1952.

I dag engagerar sig drygt 160 svenska enskilda organisationer i 40 av de 48

länderna i Afrika söder om Sahara, ofta men inte alltid med stöd från

biståndet. Spektrat spänner från politiska partier, fackförbund och kyrkor till

skolor, ungdomsförbund och miljöföreningar. Ungefär en femtedel av det svenska

bilaterala biståndet kanaliseras via dessa enskilda organisationer, varav 13

har ett s.k. ramavtal med Sida. Detta innebär att de själva planerar varje

enskilt projekt inom ramen för en given budget.

De kristna samfunden har lång erfarenhet av arbete i Afrika. Det som började

som mission för över 100 år sedan har utvecklats till ett brett samarbete som

bl.a. inbegriper katastrofbistånd och samarbete med systerkyrkor på

kontinenten. Samtidigt är missionen av stor betydelse för sjukvården på

landsbygden i många länder. Svenska kyrkor bedriver även utvecklingssamarbete

vilket finansieras såväl med egna insamlade medel som genom Sida.

De politiska partierna och deras ungdomsförbund har spelat en viktig roll för

att stärka demokratiska krafter i de afrikanska samhällena. Solidariteten och

utbytet mellan partier med liknande värderingar har inneburit ett stöd,

särskilt under perioder av förtryck. Kontakter har byggts upp som sträcker sig

långt över själva utvecklingssamarbetet.

En viktig del i folkrörelsernas arbete har varit kopplad till nationell

frigörelse och motstånd mot apartheid, rasism och förtryck eller övergrepp mot

de mänskliga rättigheterna. Särskilt aktiva var organisationerna i kampen mot

apartheid.

Genom åren har ett antal vänskapsorganisationer bildats för att främja

kontakterna mellan Sverige och vissa afrikanska länder.

4.1.6.5 Ekonomiskt utbyte

Det ekonomiska utbytet mellan Sverige och Afrika har, sett över en längre

period, stagnerat.

Således avtecknar sig en outnyttjad potential för ökat ekonomiskt utbyte.

En förutsättning för ett ökat utbyte genom handel och investeringar är att

näringslivet utvecklas i de afrikanska länderna. Sida har på regeringens

uppdrag under 1996-1997 gjort dels en översyn av näringslivssamarbetet, dels en

utredning om den finansiella sektorn.

Ett viktigt instrument för att främja näringslivsutveckling och svenska

investeringar i Afrika är Swedfund International AB. Ett ytterligare instrument

för ekonomiskt samarbete med Afrika är StartSyd som syftar till att stimulera

svenska små och medelstora företag att investera i produktiv verksamhet i bl.a.

de afrikanska länder där Sida bedriver att aktivt näringslivssamarbete.

4.1.7 Afrika i det internationella samfundet

4.1.7.1 Afrika och Norden

De nordiska länderna har sammantaget ett betydande bistånd till Afrika.

Den nordiska profilen är i det afrikanska sammanhanget distinkt och väl

sammanhållen. I flera länder i östra och södra Afrika är det nordiska

samarbetet en viktig del av det svenska agerandet.

Ett exempel på nordiskt utvecklingssamarbete är Nordiska utvecklingsfonden

(NDF) som beviljar krediter för projekt som främjar ekonomisk och social

utveckling i u-länder. Kreditgivningen sker i samfinansiering med bl.a.

Världsbanksgruppen, de regionala utvecklingsbankerna, Nordiska

investeringsbanken samt de bilaterala utvecklingsorganisationerna. NDF:s

målsättning är att ca 50 % av fondens aktiviteter skall riktas mot Afrika.

NORSAD (Nordic/Southern African Development) är ett annat exempel på nordiskt

samarbete, i detta fall mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige och

medlemsstaterna i SADC.

4.1.7.2 Afrika och Europeiska unionen

EU-medlemskapet ger Sverige en ny dimension i våra relationer med Afrika. För

många av EU:s medlemsstater utgör Afrikapolitiken en utomordentligt viktig

aspekt. Kolonialismen och även den ?post-koloniala perioden? är i dag

passerade, men banden med de forna kolonierna är fortfarande starka. De är

också betydligt bredare än med Sverige. Det följer av starka emotionella band,

stor utvandring, delvis gemensam historia och starka kontakter inom kultur- och

utbildningsområdet. För Sverige som ny EU-medlem är det av mycket stor vikt att

orientera sig i denna miljö. Samtidigt bär vi med oss en egen unik

Afrikaerfarenhet, som ytterligare bör stärka unionens Afrikaprofil. För Sverige

gäller det att utnyttja EU:s möjligheter, bl.a. som aktör i den gemensamma

handelspolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom ramen för unionens

utvecklingssamarbete. EU:s betydelse för kontinenten är stor. Av Afrikas export

går 46 % till Europa. Tillsammans svarar EU:s medlemsstater för hälften av

biståndet till kontinenten.

EU:s utvecklingssamarbete ingår i den s.k. första pelaren och faller därmed

liksom handelspolitiken under Europeiska gemenskapernas kompetens. Samarbetet

finansieras dels över EG:s reguljära budget, dels genom särskilda bidrag från

medlemsstaterna till Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Trots en volymmässig

ökning, har Afrikas relativa andel av det gemensamma biståndet minskat från

65 % år 1990 till 49 % år 1995.

En av EU:s potentiella styrkor är att unionen i ett och samma sammanhang kan

hantera frågor som handel, utrikes- och säkerhetspolitik, utveckling, migration

m.m. Det finns därmed förutsättningar för unionen att gentemot ett enskilt land

eller region föra en politik som är konsistent.

Post Lomé-förhandlingarna

EU:s samarbete med Afrika äger främst rum inom ramen för Lomékonventionen, som

styr unionens relationer med de s.k. AVS-länderna (Afrika, Västindien och

Stilla havs-området).

Lomé IV löper ut i februari år 2000. Senast i september 1998 skall

förhandlingar inledas om det framtida samarbetet, som på längre sikt syftar

till bl.a. frihandel.

Sverige har aktivt bidragit till debatten om de framtida relationerna mellan

EU och AVS-länderna, och flera svenska ståndpunkter återfinns i riktlinjerna

för det framtida samarbetet.

Det är viktigt att utveckla den förtroendeskapande karaktär som

Lomésamarbetet har. EU bör visa ett långsiktigt och brett engagemang för

utvecklingen i Afrika. Ett genuint partnerskap måste bygga på ett politiskt

åtagande såväl från AVS-länderna som från EU. Samarbetet bör utnyttjas bättre

för politisk dialog. Dessutom bör partnerskapet mellan EU och Afrika utvidgas

till att omfatta inte endast statliga aktörer utan också det civila samhället

och den privata sektorn.

4.1.7.3 Afrika och Förenta nationerna

FN har en lång historia av engagemang i Afrika. Under frigörelsen från

kolonialmakterna tog många länder hjälp av FN för att sprida förståelse, skapa

sympati och förankra sin kamp. Särskilt vad gäller kampen mot apartheid i södra

Afrika spelade FN under 30 års tid en central roll.

De tydligaste spåren av FN:s arbete finns kanske ändå inom

utvecklingsområdet.

Inom FN:s verksamhetsområden konfliktförebyggande, fredsfrämjande, humanitär

rätt, utvecklingsbistånd och mänskliga rättigheter står afrikanska länder och

deras situation ofta högt på agendan. Cirka 60 % av säkerhetsrådets arbete har

under 1997 avsett afrikanska frågor. Dessutom har ett flertal fredsfrämjande

FN-insatser genomförts i Afrika söder om Sahara under de senaste 40 åren, medan

FN:s fonder, program och centrala fackorgan beräknar att mellan 35 och 50 % av

deras verksamhet är riktade mot regionen. Afrikas relation till FN är således

mångfasetterad, och många gånger också mycket komplicerad.

4.1.7.4 Afrika och de internationella finansiella institutionerna

För Afrika är Internationella valutafonden (IMF), Världsbanksgruppen,

Afrikanska utvecklingsbanken och andra internationella finansiella

institutioner, bl.a. Internationella jordbruksutvecklingsfonden

(IFAD), centrala aktörer. Tillsammans förmedlade institutionerna under 1996

resurser motsvarande mer än 40 miljarder kronor i form av lån och gåvobidrag

för finansiering av ekonomiska reformprogram och projektverksamhet i afrikanska

länder (med särskild tonvikt på de fattigaste). Deras tekniska

rådgivningsverksamhet spelar också en viktig roll.

De internationella finansiella institutionerna är inte några helt

självständiga maktcentra som enväldigt fattar beslut om hur låntagarna skall

bedriva sin politik. De är mellanstatliga organ och har mandat och agerar

utifrån de riktlinjer som ägarna, dvs. medlemsländerna, har gett dem.

Institutionernas engagemang har varit föremål för intensiv debatt i de

afrikanska länderna. Mångas upplevelse av att ha varit utsatta för diktat

utifrån har emellertid med tiden bytts ut mot ett alltmer avspänt och

pragmatiskt samarbete. I synnerhet Världsbanken har över tiden ändrat sitt

arbetssätt och framstår för många av dagens afrikanska företrädare för det

ekonomisk-politiska området som en konstruktiv partner. Inte desto mindre

arbetar de internationella finansiella institutionerna i en miljö och med

frågor som har stor politisk räckvidd och sprängkraft. Både arbetsmetoder och

policyrekommendationer kommer säkerligen att prövas och omprövas under de

kommande åren.

4.1.7.5 Afrika och det internationella handelssystemet

En grundförutsättning för den internationella handeln är säkra och förutsägbara

spelregler för de ekonomiska aktörerna. Det multilaterala regelverket för

handel har etablerats inom WTO. De afrikanska länderna är alla små aktörer i

världshandeln och därför beroende av att kunna förlita sig till WTO:s

regelverk. Flertalet av länderna i Afrika är redan medlemmar i WTO.

Det främsta verktyget för den internationella liberaliseringsprocessen har

varit de avtal som genom åren förhandlats fram i WTO och dess föregångare

General Agreement on Tariffs and Trade (GATT). De fattigaste länderna, vilka i

stor utsträckning återfinns i Afrika, har fått del av de tullsänkningar och

avvecklingen av andra handelshinder i i-länderna som blivit resultatet av

förhandlingarna i WTO/GATT. De har därutöver erbjudits särskilda preferenser.

Dessa åtaganden har gjorts utan att krav ställts på u-länderna att liberalisera

sin handel. Först i och med förhandlingarna i Uruguayrundan har u-länderna

deltagit aktivt och gjort vissa, om än begränsade, åtaganden om att inte höja

sina handelshinder. Flertalet u-länder lever ännu inte upp till de krav som ett

WTO-medlemskap innebär. Härför finns särskilda stödprogram. Ökade krav måste nu

ställas på u-länderna för att påskynda deras integration i

världshandelssystemet.

4.1.8 Ett nytt partnerskap med Afrika

4.1.8.1 Bakgrund

Mot bakgrund av denna förändringsprocess i Afrika och de lärdomar det senaste

årtiondet av samarbete givit, har behovet att få till stånd en kvalitativt ny

samarbetsrelation vuxit sig allt starkare i Sverige och annorstädes.

Partnerskap har blivit det begrepp som innefattar dessa ambitioner.

4.1.8.2 Ett nytt partnerskap

Partnerskapsbegreppet används i dag av flertalet givare: Världsbanken, EU,

Storbritannien, USA m.fl. Det betyder olika saker. Ett gemensamt drag är dock

en strävan till ökad jämbördighet i relationerna till länder i Afrika och en

ökad bredd. Detta bygger i sin tur på en gemensam insikt att den traditionella

relationen mellan givare och mottagare måste förändras om bättre

samarbetsresultat skall kunna uppnås. Inom OECD:s kommitté för

utvecklingssamarbete (Development Assistance Committee, DAC) diskuteras nu

bland givarländerna, efter diskussioner med mottagarländer, vad som krävs för

att uppnå bättre partnerskapsrelationer och vad ett gott partnerskap bör

innebära.

Partnerskap bör ses som ett förhållningssätt i ett samarbete som bygger på

gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende. Gemensamma och tydligt

formulerade mål, villkor, förpliktelser, roller och ansvar ingår i

partnerskapet. Strävan skall vara att åstadkomma ökad jämlikhet och ömsesidig

respekt i relationen, i medvetenhet om den grundläggande ojämlikhet som

givarens resursövertag skapar.

Partnerskapet syftar också till att stärka den svagare parten. Däri ligger en

solidaritetstanke, liksom en insikt om att strävan mot en mer jämlik värld även

ligger i den starkare partens långsiktiga intresse. Sverige bör kunna värna

Afrikas intressen i internationella sammanhang där de afrikanska staterna inte

själva är representerade, under förutsättning att intressena inte står i

konflikt med centrala svenska utrikespolitiska mål.

En gemensam värdegrund kan bestå av bl.a. några av de konventioner som nästan

alla länder skrivit på. Dessa avser politiska och medborgerliga rättigheter,

jämställdhet, barns rätt, demokratiska grundregler samt sociala och ekonomiska

rättigheter. Avsikten är inte att svänga den moralistiska piskan över fattiga

afrikanska länder, utan att etablera en grundläggande etik som skall styra

samarbetet och som partnerskapets aktörer tagit ställning för i det

internationella normativa arbetet.

4.1.8.3 En uppförandekod

Till den kvalitativa delen av partnerskapet hör en uppförandekod, som bl.a. bör

avse följande:

- öppenhet och tydlighet om de värderingar och intressen som styr samarbetet;

- en grundläggande inställning avseende uthållighet och långsiktighet;

- ett ökat inslag av målstyrning och resultatorientering av bistånd i stället

för en mångfald av förutbestämda villkor;

- en ödmjuk och lyssnande inställning med respekt för afrikanskt ansvarstagande

och medvetenhet om den lokala miljön;

- tydlighet om resursåtaganden, utbetalningar och rapporteringsprinciper;

- samordningsvilja bland givarna.

4.1.8.4 Partnerskapets metodik

För att en ny form av partnerskap skall ges en verklig innebörd, måste

metoderna i samarbetet förändras. En internationell diskussion har startats på

detta område och ett antal slutsatser om den önskvärda inriktningen kan redan

formuleras:

- afrikanskt ledar- och ägarskap;

- förbättrad lokal förankring och deltagande;

- förbättrad samordning;

- utvecklat sektor- och budgetstöd;

- förenklade procedurer;

- avtalsbunden tydlighet och öppenhet;

- ökad samstämmighet mellan olika politikområden (koherens);

- belöna framsteg;

- extraordinära skuldlättnadsinsatser för vissa länder.

4.1.8.5 Partnerskapets dimensioner

Ovanstående beskrivning av partnerskapets olika beståndsdelar hänför sig främst

till det utvecklingssamarbete som bedrivs mellan regeringarna. Även om detta

samarbete också fortsättningsvis kommer att spela en central roll i i

kontaktytan med Afrika, har partnerskapet flera dimensioner och fler aktörer.

4.1.8.6 Konditionalitet och partnerskap

I dag finns, till skillnad från situationen i början av 1980-talet, en gemensam

grundsyn på problemen och vilka reformer som är nödvändiga. De brister som

tidigare funnits i villkorens utformning har också med tiden successivt

förbättrats. De sociala konsekvenserna hanteras mer ändamålsenligt. Man verkar

också numera för att få till stånd ett fåtal nyckelindikatorer och undvika det

stora antal villkor och indikatorer som varit vanliga i olika lånedokument. En

diskussion förs också om att ersätta traditionella villkorspaket med långivning

baserad på en bedömning av den förda politiken i låntagarländerna. Det finns

goda förutsättningar för en ny fas i strukturanpassningsprogrammen, där de i

större utsträckning utformas gemensamt av långivare och låntagare och leder

till bestående framsteg.

4.1.9 En förnyad svensk Afrikapolitik

En förnyad och förstärkt svensk Afrikapolitik avses få följande inriktning:

- att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad demokrati och

uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på fattiga människors

situation;

- att utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden;

- att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.

De rekommendationer som framförs i det följande skall samtliga ses mot bakgrund

av partnerskapets grundidéer.

4.1.9.1 Att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad

demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på fattiga

människors situation

Demokrati, mänskliga rättigheter och gott styrelseskick

Som särskilt utvecklas i regeringens skrivelse Demokrati och mänskliga

rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete vill Sverige bl.a. främja:

- livskraftiga civila samhällen med en mångfald av demokratiska organisationer;

- en demokratisk kultur av tolerans, respekt, deltagande och öppenhet;

- effektiva demokratiska institutioner och procedurer;

- fria och oberoende media;

- respekt för de mänskliga rättigheterna.

Sverige skall särskilt stödja processer såväl inom offentlig verksamhet som

inom det civila samhället, som kan leda till större öppenhet och insyn,

mångfald och dynamik, kompromissvilja och överbryggande av motsättningar samt

ökat ansvarstagande.

Sveriges instrument för att främja detta är en kombination av

utvecklingspolitisk dialog och konkreta insatser. Direkt demokrati- och

rättighetsfrämjande bistånd till Afrika skall öka i volym, effektiviseras, vara

strategiskt och ha ett långsiktigt perspektiv.

I syfte att främja ett gott styrelseskick kommer Sverige bl.a. att:

- lägga ökad vikt vid frågor sammanhängande med gott styrelseskick såväl i den

politiska dialogen med olika afrikanska länder som i utvecklingssamarbetet;

- stödja insatser för att stärka den offentliga sektorns, inklusive den lokala

administrationens, kapacitet och kompetens;

- verka för en effektivare tillämpning av rättsstatens principer;

- fortsätta stödja kampen mot korruption bl.a. genom att verka för bred

internationell uppslutning kring de regelverk som utarbetats inom OECD samt att

verka för att Världsbanken, IMF och FN-systemet ägnar fortsatt stor

uppmärksamhet åt problem sammanhängande med korruption.

Att förebygga och hantera konflikter

Demokrati, ekonomisk och social utveckling och fred och stabilitet är

ömsesidigt förstärkande. Att varaktigt förebygga, hantera och lösa våldsamma

konflikter kräver insatser och framsteg på alla områden.

Metoderna för handling och konkreta åtgärder är ännu under uppbyggnad men har

hittills omfattat bl.a. insatser av särskilda sändebud och observatörer. Även

subregionala organisationer, t.ex. inom SADC, har engagerat sig i liknande

verksamhet.

På detta område kommer Sverige bl.a. att:

- aktivt medverka i pågående försök att stärka den afrikanska kapaciteten när

det gäller förebyggande och hantering av våldsamma konflikter i Afrika,

inklusive fredsbevarande;

- bidra till att vidareutveckla former för tätare politisk dialog och samverkan

kring fredsbevarande arbete mellan Norden och Afrika;

- fortsatt verka för uppbyggande av kapacitet i EU när det gäller

konfliktförebyggande verksamhet samt för ett systematiskt användande av

organisationens och medlemsländernas information för att diskutera potentiella

konflikthärdar och handlingsalternativ - tidig varning och tidig handling;

- inom ramen för utvecklingssamarbetet, såväl bilateralt som multilateralt,

utnyttja tillfällen att identifiera konfliktorsaker och konfliktrisker samt i

möjligaste mån utforma samarbetet så att det motverkar och förebygger dessa;

- fortsatt utveckla svensk kompetens i dessa frågor.

Ekonomiska reformer och tillväxt

På detta område kommer Sverige bl.a. att verka för:

- fortsatt stöd, multilateralt och bilateralt, till ekonomiska reformprogram

som syftar till stabil och långsiktig ekonomisk och social utveckling;

- internationell samverkan för att land efter land skall ta sig ur skuldkrisen;

- stöd till utveckling av kapacitet och institutioner för genomförandet av

reformprocessen;

- stöd till utveckling och tillämpning av kunskap om institutionella och

sociokulturella förutsättningar för reformprocessen på mikronivå;

- att i högre grad fokusera på de handelspolitiska och näringslivsutvecklande

aspekterna av de ekonomiska reformprogrammen.

De fattigas rätt

Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för Sveriges

utvecklingssamarbete.

Regeringen redovisade i sin skrivelse De fattigas rätt - vårt gemensamma

ansvar (skr. 1996/97:169) hur Sveriges utvecklingssamarbete kan stärkas för att

bidra till fattigdomsbekämpning.

I linje med denna skrivelse kommer Sverige bl.a. att:

- utveckla ett brett partnerskap på olika nivåer i samhället, byggt på en öppen

dialog med regeringen i respektive land;

- inrikta utvecklingssamarbetet på processer, där de fattiga själva tar ansvar

och känner delaktighet och som stärker deras säkerhet, förmåga och möjligheter.

Utgångspunkten skall vara de fattigas syn på sin egen situation;

- i högre grad inrikta biståndet på programbistånd med aktiv samordning av

biståndet under mottagarlandets ledning;

- stödja en jämlik ekonomisk tillväxt, t.ex. genom att bidra till

förutsättningar för produktivitetshöjning inom småjordbruket och för småskaligt

privat företagande;

- särskilt beakta barnens situation genom att verka för att ett systematiskt

barnperspektiv tillämpas i det internationella utvecklingssamarbetet i Afrika,

såväl bilateralt som multilateralt, med utgångspunkt i barnets rättigheter.

Jämställdhet

Ett gott styrelseskick och en fungerande rättsstat innebär att både kvinnor och

män kan göra sig hörda och påverka den politiska agendan. Stöd till ett

demokratiskt samhällsbyggande måste bl.a. inriktas på kvinnor som aktiverar sig

på lokal nivå, utanför formella strukturer, kring praktiska frågor om ekonomisk

och social samverkan.

På detta område kommer Sverige bl.a. att:

- stödja initiativ, engagemang och organisationer i de afrikanska samhällena

som arbetar för att omsätta jämställdhetsperspektivet, kvinnors rätt, till

vardagsverklighet;

- verka för att allt utvecklingssamarbete, såväl bilateralt som multilateralt,

skall utgå från kvinnors och mäns lika rättigheter, möjligheter och

skyldigheter.

Kapacitetslyft

Partnerskapet kräver satsning på utveckling av kompetens och institutioner i

samarbetsländerna. Ett kunskaps- och kapacitetslyft måste komma till stånd, som

gör det möjligt för de afrikanska länderna att utforma en effektiv egen politik

för att bekämpa fattigdomen.

För att medverka till ett kapacitetslyft i afrikanska länder kommer Sverige

bl.a. att:

- fortsatt stödja ökad bredd och kvalitet i ländernas basutbildning med fokus

på primärskolan;

- främja utveckling av universitet för högre utbildning och forskning;

- främja ländernas grundläggande kapacitet för forskningsutveckling inom

nyckelområden, både som en förutsättning för kvalitet i högre utbildning och

för att skapa en grund för oberoende kunskapsutveckling, analys och debatt;

- fortsätta stödet till oberoende afrikanska forskningsinstitutioner och

nätverk;

- stödja nationella och regionala institutioner för utbildning av

statstjänstemän i nyckelfunktioner;

- stödja uppbyggandet av kapacitet för att utreda och belysa samhällsfrågor för

beslutsfattare och allmänhet;

- utarbeta en IT-policy för utvecklingssamarbetet med särskilt beaktande av

situationen i Afrika.

Regionalt samarbete

Regionalt samarbete är en viktig faktor för att skapa politisk stabilitet och

ekonomisk utveckling. Förändringarna i Afrika under 1990-talet har medfört

bättre förutsättningar för det regionala samarbetet, även om politiska och

strukturella hinder alltjämt inverkar menligt på och fördröjer

integrationsprocessen. Regeringen kommer under året att lägga fast en strategi

för det svenska stödet till regionala verksamheter i Afrika.

För att främja ett ökat regionalt samarbete kommer Sverige bl.a. att:

- stödja de afrikanska strävandena att öka det regionala ekonomiska samarbetet,

minska handelshindren och att utveckla en modern, gemensam ekonomisk

lagstiftning;

- stödja insatser för att främja kompetensutveckling och institutionsbyggnad

inom regionala organisationer;

- stödja regionalt samarbete inom områden som fred och säkerhet, jordbruk och

markvård, vattenresurser samt demokrati och mänskliga rättigheter;

- inom EU verka för ökat samarbete med regionala organisationer i Afrika;

- verka för ett regionalt samarbete kring Viktoriasjön inspirerat av det

framgångsrika Östersjösamarbetet.

Hållbart utnyttjande av naturresurser

Regeringen har i sin proposition för godkännande av FN:s ökenkonvention (prop.

1995/96:42) samt i sin skrivelse Sveriges internationella samarbete för hållbar

utveckling (skr. 1996/97:2) angett hur det svenska utvecklingssamarbetet skall

bidra till hållbart utnyttjande av naturresurser. Regeringen har också godkänt

det handlingsprogram för hållbar utveckling som Sida utarbetat.

För att främja ett hållbart utnyttjande av naturresurser kommer Sverige bl.a.

att:

- utgå från ländernas ansvarstagande, nationellt och i internationella

åtaganden, och deras prioriteringar i stödet till hållbara produktionssystem

och förbättrad naturresurshushållning, särskilt inom områdena vatten, mark och

skog;

- bidra till att stärka kapacitets- och institutionsutveckling bl.a. genom att

stärka den expertgrupp i Nairobi som arbetar med markutnyttjande med

utgångspunkt i svenska erfarenheter i östra Afrika;

- uppmärksamma traditionell kunskap, som i kombination med utveckling av lokala

grödor kan bidra till ökad livsmedelssäkerhet;

- stödja regionalt samarbete för hållbart utnyttjande av vattenresurser och

bidra till att åtgärder för vattenutnyttjande som beslutas inom ramen för FN:s

kommission för hållbar utveckling får genomslag samt att Global Water

Partnership´s verksamhet stöds;

- genom olika kanaler bidra till att länderna kan genomföra sina åtaganden i

FN:s konventioner och protokoll som rör miljö och utveckling, särskilt

följande: ökenbekämpning, biologisk mångfald, klimatförändringar och uttunning

av ozonskiktet.

4.1.9.2 Att utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden

Den internationella diskussionen om Afrika präglas i hög grad av önskan att

lägga en ny grund för relationerna. Partnerskap är det begrepp som oftast

används, inte bara i Sverige, för att uttrycka ambitionen att minska beroendet,

bredda kontaktytorna och åstadkomma en kvalitativ och metodisk förnyelse.

När det gäller att realisera partnerskapstanken i det internationella

samfundet, öppnar sig ett stort område för närmare samarbete mellan Sverige och

Afrika såväl genom utvecklingssamarbetet som i andra former. Först och främst

bör Sverige, i linje med sina traditionella utrikespolitiska målsättningar,

fortsätta att verka för en politik som leder till en positiv utveckling i

Afrika. Detta innebär att vi lyssnar till våra afrikanska partner och i

möjligaste mån agerar i samförstånd med dem, när frågor som berör Afrika

behandlas i internationella sammanhang. Ett vidgat konsultationsförfarande i

internationella angelägenheter av gemensamt intresse eller av intresse för

endera parten faller sig också naturligt. Det är vidare viktigt att dialogen

med de afrikanska länderna breddas, också vad gäller frågor som ligger utanför

den afrikanska problematiken.

Europeiska unionen

Genom sin närhet, sina omfattande relationer med Afrika och genom att i sina

externa relationer omfatta de tre områdena gemensam utrikes- och

säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och handelspolitik kan EU spela en

betydande roll för den fortsatta utvecklingen i Afrika.

EU följer inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)

den politiska utvecklingen i Afrika och söker genom olika åtgärder bidra till

att skapa fred och försoning, demokrati och ökad respekt för mänskliga

rättigheter. Ökad samstämmighet (koherens) mellan EU:s olika politikområden är

en viktig fråga, både i det framtida Lomésamarbetet och i EU:s samarbete med

utvecklingsländer i stort.

Inom EU kommer Sverige bl.a. att:

- verka för ökad samstämmighet mellan unionens olika politikområden;

- verka för att partnerskapstanken får genomslag såväl i den gemensamma

säkerhets- och utrikespolitiken som i EU:s utvecklingssamarbete och i de

framtida relationerna med AVS-länderna;

- verka för bättre samarbete mellan EU och FN;

- verka för en förstärkt politisk dialog mellan EU och Afrika;

- verka för ökad fokusering på fattigdomsbekämpning i EU:s

utvecklingssamarbete;

- i de kommande förhandlingarna mellan EU och AVS-länderna verka för att WTO:s

regler avspeglas i det nya avtalet;

- verka för en liberaliserad handel med ökat tillträde för varor från AVS-

länderna till alla de avtalsslutande ländernas marknader;

- verka för ökat stöd till regionalt samarbete mellan AVS-länderna;

- verka för att EU:s organisation, struktur och kompetens för

utvecklingssamarbete förstärks, bl.a. genom utvecklade biståndsformer, t.ex.

sektorstöd, och ökad delegering till fältet, i syfte att effektivisera

biståndet.

Förenta nationerna

Förenta nationerna spelar en avgörande roll för Afrika.

Sverige kommer i FN bl.a. att:

- söka ett nära samarbete med de afrikanska länderna i FN:s arbete;

- verka för att organisationen fullt ut tar sitt stadgeenliga ansvar för

internationell fred och säkerhet i konflikter i Afrika;

- verka för ökat genomslag för FN:s verksamheter och bättre partnerskap med de

afrikanska länderna och OAU i det fredsfrämjande och humanitära arbetet;

- fortsatt vara starkt drivande i arbetet med att reformera och effektivisera

FN:s ekonomiska och sociala verksamheter, särskilt på landnivå;

- undersöka möjligheterna till särskilt samarbete kring multilaterala frågor

mellan Sverige eller grupperingar där Sverige ingår, å ena sidan, och

afrikanska grupperingar eller enskilda afrikanska länder å den andra, t.ex

genom att skapa samarbetsmekanismer för uppföljning av olika internationella

rättighetskonventioner.

De internationella finansiella institutionerna och skuldbördan

De ekonomiska reformprogrammen måste fortsätta att utvecklas. Denna process

måste drivas av varje enskilt land utifrån dess förutsättningar. De

internationella finansiella institutionerna måste dock bidra med finansiering,

rådgivning och kapacitetsuppbyggnad.

För att uppnå detta kommer Sverige bl.a. att:

- inom ramen för de internationella finansiella institutionernas mandat på ett

samordnat sätt arbeta för ökad lyhördhet och förståelse för låntagarländernas

egna processer och ett ökat lokalt ägarskap av de projekt och program som

finansieras. Detta ägarskap måste förankras både i regeringen och i det civila

samhället i låntagarländerna;

- arbeta för att integrera fattigdomsbekämpning i de ekonomiska

reformprogrammen så att effekten för fattiga blir utgångspunkt för programmens

formulering och den positiva interaktionen mellan social och ekonomisk

utveckling förstärks;

- arbeta aktivt för ökad samordning av multilateralt och bilateralt bistånd

under samarbetslandets ledning, bl.a. inom ramen för det speciella programmet

för Afrika (SPA);

- bidra till att stärka den afrikanska kapaciteten att förhandla med de

internationella finansiella institutionerna;

- intensivt arbeta för internationellt samordnade insatser så att varje enskilt

skuldkrisdrabbat land inför det nya århundradet har ett tydligt perspektiv att

nå en hållbar lösning på sina skuldproblem;

- stödja initiativ och program som syftar till att stärka fattiga och

skuldtyngda länders kompetens och kapacitet vad gäller skuldhantering och

skuldanalys.

Handels- och investeringspolitik

Ett vidgat handelsutbyte och flöde av investeringar önskas av såväl Sverige som

de afrikanska länderna.

För att öka handeln och investeringsutbytet verkar Sverige bl.a. för att

- världshandeln på lång sikt skall bli helt fri. Med avseende på länderna i

Afrika verkar Sverige för att alla de minst utvecklade länderna skall erbjudas

tullfritt tillträde till marknaderna i de mer utvecklade länderna och för en

förändring av EU:s gemensamma jordbrukspolitik för att öppna

livsmedelsmarknaden för ökad import från Afrika

- liberaliseringen av de afrikanska marknaderna skall fortsätta och samtliga

afrikanska länder på sikt bli medlemmar av Världshandelsorganisationen (WTO)

- öka det handelsrelaterade bilaterala och multilaterala tekniska biståndet som

syftar till att stödja och underlätta de afrikanska ländernas deltagande i

världshandeln och de multilaterala handelsorganisationerna

- stödja de afrikanska ländernas strävanden att skapa bättre förutsättningar

att attrahera utländska investeringar och utländskt kapital genom förbättrad

ekonomisk tillväxt och genom att utveckla de ekonomiska och legala

förutsättningarna. Sverige verkar för att ett multilateralt

investeringsskyddsavtal skall komma till stånd i WTO och förhandlar om ett

sådant avtal i OECD. Vi stödjer genom EU ansträngningarna att på regional basis

i Afrika etablera investeringsskyddsavtal

- stimulera ökningen av privata kapitalflöden till Afrika genom stöd till

utveckling av institutioner och regelverk samt garantier

- genom Sida främja utveckling av kapitalmarknader i Afrika.

Det internationella civila samhället

Globaliseringen innebär förändrade förutsättningar för allt slags utbyte mellan

nationer. Den snabba utvecklingen av kommunikationer, medier och

informationsteknik skapar ett utrymme för ett ?internationellt civilt

samhälle?, vid sidan av kommersiella och mellanstatliga relationer. Detta är en

realitet redan i dag, men kommer att få en allt större roll i framtiden. Ett

exempel är forskarsamhället som i dag är djupt internationaliserat.

På liknande sätt bygger många enskilda organisationer upp internationella

nätverk. Både på regional och global nivå finns sådana organisationer som

agerar för att skapa kontakter men också ofta för att utöva direkt påverkan i

vissa frågor. Genom sin inriktning på enstaka frågor har dessa grupper ofta

bättre information än de nationella regeringarna. Det har också varit möjligt

att skapa allianser mellan olika typer av nätverk och organisationer för att

kunna påverka t.ex. de internationella finansiella institutionerna och FN-

systemet. Den internationella kampanjen mot personminor och Jubel 2000 är

exempel som illustrerar möjligheterna för globalt agerande av denna typ.

Inom detta område kommer Sverige att främja Afrikas möjligheter att delta i och

verka genom det internationella civila samhället bl.a. genom att

- främja ett intensivare utbyte mellan det afrikanska och det internationella

civila samhället

- verka för ökad förståelse och forskning om det civila samhällets utveckling

och organisationer i Afrika

- verka för större utrymme för fria medier i Afrika och större utbyte mellan

afrikanska och internationella medier

- stödja afrikanska universitets möjligheter till internationellt utbyte via

IT, tidskrifter och litteratur samt personkontakter

- fortsatt främja utvecklingen av globala nätverk bl.a. vad gäller tekniska

förutsättningar och infrastruktur, särskilt på kommunikationsområdet.

4.1.9.3 Att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika

Samhällskontakternas betydelse

Sveriges förbindelser med Afrika har genom åren dominerats av

biståndsrelationen i en eller annan form. I partnerskapstanken ligger att

stödelementet i dessa kontakter på sikt tonas ned och ersätts av relationer som

lever och utvecklas av egen kraft.

För att stärka kontakterna mellan de svenska och afrikanska samhällena kommer

bl.a.

- regelbundna samråd om Afrikafrågor att hållas med enskilda organisationer,

fackföreningsrörelsen, kyrkliga samfund och andra relevanta organisationer,

exempelvis för afrikanska invandrare

- möjligheterna att stimulera ett ökat samarbete inom områdena kultur,

utbildning, forskning, expertutbyte och idrott, exempelvis genom att utvidga

stipendiemöjligheterna för ömsesidigt kunskapsutbyte, att ses över

- den Afrikarelaterade forskningen och undervisningen vid svenska universitet

att vidareutvecklas och förstärkas

- initiativ som innebär att afrikanska invandrare i Sverige engageras i

utvecklingssamarbete och afrikansk-svenska affärsprojekt att stödjas.

Utvecklingssamarbetets långsiktiga utmaningar

Utvecklingssamarbetet kommer under lång tid att stå i fokus för

omvärldens - och Sveriges - relationer med Afrika.

För att möta utvecklingsamarbetets långsiktiga utmaningar kommer Sverige bl.a.

att

- utnyttja utvecklingssamarbetets erfarenheter och möjligheter för att möta

globaliseringens utmaningar

- agera för ökat bistånd, bättre finansieringssystem och bördefördelning och en

stark Afrikaprofil i de internationella organisationerna

- fokusera på biståndets uppgift - att höja de fattigas levnadsnivå - och på

grundval av den långa internationella erfarenheten av effektiva

samarbetsmetoder, förståelsen av betydelsen av inhemskt ledda

förändringsprocesser och partnerskapstänkande bidra till att de afrikanska

länderna kan mobilisera egen kapacitet och resurser för en uthållig utveckling

och global integration

- öka det svenska biståndet, och när de statsfinansiella förutsättningarna så

tillåter åter nå enprocentsmålet

- öka Afrikas andel av det samlade svenska biståndet

- göra utvecklingssamarbetet till ett mångsidigt, flexibelt och effektivt

instrument för Sveriges internationella ansvarstagande i det globala politiska

och institutionella samarbetet

- i än högre grad utnyttja den ömsesidigt befruktande potential som ligger i

utvecklingssamarbetets bredd och i Sveriges ickebiståndsfinansierade

internationalisering, i syfte att åstadkomma ett rikare innehåll i de

framväxande partnerskapen med de afrikanska länderna.

Modern främjandepolitik

Främjandearbetet har två sidor. Det är av yttersta vikt för kontinentens

ekonomiska utveckling att Afrika får möjlighet att exportera varor och tjänster

inom sektorer där man är konkurrenskraftig. Sverige verkar aktivt inom EU och i

WTO för att liberalisera handeln med jordbruksprodukter, vilket skulle gynna

afrikanska producenter. Sverige verkar även för att de afrikanska länderna

skall liberalisera sin import.

En likaledes viktig uppgift handlar om att informera afrikanska producenter

om de faktiska möjligheterna på den svenska marknaden och om marknadens krav på

produktutformning och kvalitet. Här har Sida och ambassaderna en viktig roll

att fylla, i samarbete med näringslivets organisationer.

För att främja handel och investeringar med Afrika kommer Sverige bl.a. att

- utveckla samarbetet mellan näringslivet och staten. Bl.a. kommer särskilda

svenska handelsstrategier att utvecklas för afrikanska länder i samarbete

mellan UD, Exportrådet och berörda utlandsmyndigheter

- upprätta en referensgrupp med representanter från näringslivet och dess

organisationer knuten till UD

- förbättra kunskapen i Sverige om affärsmöjligheter i Afrika genom ökad

rapportering i ekonomiska/handelspolitiska och affärsrelevanta frågor från

utlandsmyndigheterna i Afrika och förbättrad bevakning av för Afrika relevant

upphandling i internationella organisationer

- stödja en utveckling av den afrikanska exporten till Sverige och den

europeiska marknaden. Målsättningen är att öka det tekniska bistånd som går

till handelsutvecklande insatser i Afrika både bilateralt, multilateralt och

genom EU:s gemensamma bistånd. Sida kommer även i fortsättningen att i

samarbete med handelskamrar och Importrådet/Svensk handel ge stöd till import

av afrikanska varor

- genom riskkapitalsatsningar via Swedfund International AB medverka till

överföring av svenskt näringslivskunnande till Afrika.

Regional inriktning

En ny Afrikapolitik skall bygga vidare på landvinningar som redan gjorts. I

många länder, framför allt i södra och östra Afrika, har Sverige byggt upp en

stark närvaro.

I centrala Afrika, framför allt i Stora sjöregionen, behövs en delvis annan

typ av insatser.

Det finns i regionen förhoppningar att Sverige, utan kolonial belastning och

med en ökande närvaro i området skall kunna spela en roll i ansträngningarna

att bidra till en lösning på kriserna. I denna region, där flera regeringar ser

med misstro på FN-systemet och det internationella samfundet i stort, kan

Sverige också med sin speciella Afrikaprofil ha möjligheter att nå fram inte

bara med bistånd, utan också med budskap som bidrar till att återupprätta

förtroendet. Svenska kyrkor och samfund har i flera av dessa länder bidragit

till ett svenskt förtroendekapital, som kan användas i brobyggande syfte.

I Västafrika har Sverige med några undantag haft en begränsad roll. Mot

bakgrund av den delvis dynamiska utvecklingen i regionen och de nya politiska

mönster som gör sig gällande, bör denna roll nu förstärkas. Den svenska

Afrikapolitiken måste bättre täcka in också denna viktiga del av kontinenten.

Den jämförelsevis mindre distinkta svenska rollen i Västafrika medför att EU-

dimensionen av svensk politik här får särskild tyngd. EU:s närvaro, bistånd och

inflytande är betydande. I det frankofona Afrika blir Sveriges medlemskap av EU

därmed ett primärt instrument, som dock successivt behöver kompletteras med

förstärkt närvaro på plats. En sådan övervägs för närvarande, inom ramen för

utrikesförvaltningens resurser.

Partnerskap och samarbete, som utökas i djup, bredd och kvalitet, förutsätter

kunskap och närvaro. Den svenska utlandsrepresentationen spelar därför stor

roll. Den 1995 genomförda fördjupade integrationen av ambassaderna och Sidas

fältkontor i programländerna har fört med sig en bättre samordning och ett

bättre utnyttjande av resurserna i Afrika. Den har också inneburit att Sveriges

officiella närvaro i Afrika, samtidigt som den förstärkts, kommit att omfatta

fler länder.

Närvaron förblir ändå, som nämnts, starkt koncentrerad till de södra och

östra delarna av kontinenten. Många av de västafrikanska länderna bevakas för

närvarande av Stockholmsbaserade ambassadörer. Detta system bör på sikt

förändras, så att tillgängliga resurser i stället koncentreras på plats i

regionen.

Kombinationen av en stark Afrikakompetens i Regeringskansliet, fördelarna av

det integrerade arbetssättet i det omorganiserade Utrikesdepartementet och en

bättre utnyttjad fältrepresentation ökar möjligheterna för Sverige att aktivt

bidra i det internationella samarbetet. Samtidigt är det klart att det är bara

om de ambitioner som uttryckts i denna skrivelse delas av stora delar av det

svenska samhället, folkrörelser, enskilda organisationer, idrottsföreningar,

kulturutövare, akademiska institutioner, enskilda företag och näringslivets

organisationer, liksom av enskilda människor, som en ny fas av intensivt utbyte

mellan de svenska och afrikanska samhällena kan förverkligas.

4.2 Sammanfattning av motionerna

I den moderata kommittémotionen U31 (m) redovisas motionärernas uppfattning

såväl om hur biståndssamarbete - särskilt gentemot Afrika - bör bedrivas som om

hur detta samarbete bör organiseras på svensk sida.

Inledningsvis identifieras ett antal faktorer av betydelse för de

samhällsproblem som återfinns i många afrikanska stater och andra u-länder.

Uppgiften för de afrikanska länderna är nu, säger motionärerna, att drastiskt

reducera statsmaktens förlamande roll. Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste

ske i det civila samhället och i företagsamheten. Samtidigt måste statsmakten

koncentrera sig på de kärnuppgifter som enbart den kan utföra. Viktigast bland

dessa är att se till att alla får en grundläggande utbildning. All erfarenhet

visar att utan detta kan inte fattigdomen avvecklas. Grundläggande hälsovård

har också hög prioritet. En tredje kärnuppgift förutan vilken inget annat kan

fungera gäller rättsstaten. Internationella normer för mänskliga rättigheter,

rättsstaten och demokratin måste efterföljas.

Utan frihet och äganderätt kan ingen utveckling åstadkommas sägs det i

motionen. Erfarenheten visar att ny teknologi, organisation och företagsform

främst överförs via handel och direktinvesteringar.

Europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att bistå Afrika att utrota

fattigdomen och för att bidra till en snabb utveckling. Den viktigaste

uppgiften är att främja ett öppet handelssystem och en snabbt ökad

världsmarknad. Det öppna internationella handelssystemet och dess

institutioner, främst WTO, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken,

måste stödjas. Frihandeln skall värnas och öppen eller dold protektionism

motarbetas.

Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd inte minst

inför nästa Loméförhandling. Samverkan mellan de olika biståndsgivarna är

bristfällig. FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja

internationellt koordinerade insatser på utvecklingsområdet. Sverige bör

snarast ta initiativ till en bättre samverkan och ett gemensamt planeringsorgan

- kanske i Världsbankens regi. En särskilt viktig roll har Bretton Woods-

institutionerna när det gäller att utforma utvecklingsstrategier.

Problemet för länder i snabb utveckling är oftast att de inte kan absorbera

det investeringskapital som erbjuds. För sådana länder bör biståndet

nedbringas, eftersom direktinvesteringar har högre tillväxtpotential än

offentligt utvecklingsbistånd.

Katastrofbistånd är viktigt för att hjälpa länder som råkar in i tillfälliga

problem. Varsamhet bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd så att inte

landets egen produktionsförmåga slås ut. Särskilda insatser kan också vara

påkallade vad det gäller hiv/aids. I vissa regioner kan detta närmast vara att

betrakta som preventivt katastrofbistånd.

Det bilaterala stat-till-statbiståndet är det volymmässigt dominerande och

kan i måttlig skala ha goda effekter när det koncentreras på

kunskapsöverföring. Biståndet till statsmakten bör behandlas med särskild

varsamhet. De uthålliga biståndsflödena till ett u-lands statsmakt bör knappast

överstiga tio procent av BNP. Biståndet till statsmakten måste inriktas på de

mest prioriterade sektorerna samt på kunskapsöverföring inom strategiskt

viktiga områden. Mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och arbete mot

diskriminering, uppbyggnad av marknadsekonomins regler och institutioner liksom

kunskap om naturvård och miljöhänsyn är exempel på det senare.

Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett och en

ny utvecklingsvänlig regim har tagit över. Bistånd får inte utbetalas till

statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar

förtryck mot sina medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta

bistånd. Enskilda organisationer bör i sådana länder vara kanalen för svenskt

bistånd.

Frivilliga organisationer gör goda insatser, särskild vad gäller

kunskapsöverföring. Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal

erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en betydligt större betydelse än vad

dess ekonomiska volym indikerar. Via frivilligorganisationerna når man direkt

ut till de behövande befolkningarna, utan att gå omvägar över statsapparaten.

De har också ofta det folkliga stöd här hemma som är viktigt för

biståndsviljan. En större del av insatserna bör därför slussas denna väg.

Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna verkligen behåller sin

karaktär så att de inte riskerar att omvandlas till en förtäckt

statsfinansierad biståndsbyråkrati.

Noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i

Sveriges samarbetsländer bör utarbetas årligen och redovisas i samband med

beslut om biståndssamarbete, senast i samband med att budgetpropositionen

avlämnas. Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål leder sällan till

detta. Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet

samarbete. Motionärerna vidhåller sina tidigare krav på ett från Sida oberoende

utvärderingsinstitut.

Utrikesdepartementet måste, inom ramen för en ny organisation, ta det

sammanhållna ansvaret för relationerna till samarbetsländerna och

internationella organisationer. För all framgångsrik verksamhet krävs

förtrogenhet med de villkor under vilka verksamheten bedrivs. Det är angeläget

att Sverige - som ett litet land - koncentrerar sina insatser till de utsatta

regioner som vi har störst erfarenhet av att samarbeta med. Därför bör en

särskild utvecklingsenhet med inriktning på fattigdomsavveckling, mänskliga

rättigheter och demokratiutveckling förläggas till södra Afrika, där huvuddelen

av de svenska biståndsinsatserna sker. Det programinriktade biståndet bör

successivt koncentreras på Afrika, medan bistånd till andra delar av världen

främst bör ske via det multilaterala systemet och via EU. Triangelsamarbete

mellan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika f.d. u-länder som t.ex.

Taiwan bör prövas. Den statliga egenregiverksamheten i biståndsarbetet bör

successivt ersättas av projektupphandling.

Enligt yrkande 1 bör vad som ovan anförts om övergripande politiska

ställningstaganden för partnerskap med afrikanska länder ges regeringen till

känna. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om de organisatoriska aspekterna

på partnerskapet med Afrika.

I den enskilda folkpartimotionen U32 (fp) framhålls det som positivt att

Sverige ser över sin Afrikapolitik. Afrika som kontinent bör särskilt

uppmärksammas i svensk utrikespolitik såväl bilateralt som inom ramen för

samarbetet i Norden, EU och FN (yrkande 1).

De statliga kontakterna har företrädesvis skett med östra och södra Afrika,

vilket påpekas på flera ställen i regeringens skrivelse. Den svaga punkten i

svensk Afrikapolitik har därmed blivit mindre utvecklade förbindelser med den

franskspråkiga delen av Afrika och då särskilt västra Centralafrika.

Regeringens deklarerade vilja att medverka i förändringar på en rad områden

torde kräva att Sverige i ökad utsträckning prioriterar kontakter med och

insatser i den franskspråkiga delen av Afrika. Relativt sett torde också en -

om än begränsad - utökad diplomatisk representation vara mycket angelägen

(yrkande 2).

Det torde vara ett misstag att endast se större länder som s.k. nyckelländer.

Tvärtom borde man rekommendera insatser i de mindre länderna, t.ex. republiken

Kongo-Brazzaville. Relativt små insatser kan få goda effekter vad avser såväl

demokrati som allmän välfärd och skapa modeller för en afrikansk utveckling

(yrkande 3).

Motionärerna påpekar att utrikesministern har tagit upp frågan om en rättvis

fördelning av naturtillgångar, men de anser att Sverige i kraft av sin position

inom EU och i FN:s säkerhetsråd borde aktivera sig ytterligare för att motverka

och stävja den rovdrift, som inte tar hänsyn till folken i de berörda länderna.

Därvid bör särskilt situationen beträffande oljefälten på Afrikas västkust

uppmärksammas (yrkande 4).

Sverige bör, enligt yrkande 5 i motionen, beakta den kompetens och kunskap

som finns inom i Afrika verksamma frivilliga organisationer och ideella

biståndsorgan. Därför måste den kännedom och sakkunskap om tradition och sätt

att fungera som finns, t.ex. inom frivilliga organisationer och ideella

biståndsorgan, tas tillvara. Röda korset, med sin breda erfarenhet och Nordiska

missionssällskapet med många decenniers erfarenhet bör utnyttjas.

I kommittémotionen U33 (mp) framhålls att svenskt bistånd sjunkit de senaste

åren. Motionärerna anser därför att det är angeläget att Sverige lever upp till

det folkligt förankrade enprocentsmålet (yrkande 6). Detta särskilt som höjt

bistånd var en viktig del av åtagandena i miljökonferensen i Rio.

Som framgår av regeringens skrivelse verkar Sverige för att ett multilateralt

investeringsskyddsavtal (MAI) skall komma till stånd i WTO och förhandlar om

ett sådant avtal i OECD. Sverige stödjer genom EU ansträngningarna att på

regional basis i Afrika etablera investeringsskyddsavtal.

Motionärerna kräver i yrkande 1 att Sverige avstår från att underteckna MAI i

dess nuvarande form, eftersom det, enligt deras uppfattning, snarare kommer att

försvaga än förstärka utvecklingsländernas möjligheter att delta i

världshandeln på ett sätt som stödjer deras utveckling.

Motionärerna pekar på ett antal faktorer som kan förmodas komma att

känneteckna MAI. De grundläggande reglerna som utvecklingslandet skall ställa

upp med är ett heltäckande skydd för investeraren, vilken inte får hindras av

nationella lagar och avtal. MAI är, enligt motionen, också sällsynt

odemokratiskt, eftersom de som främst drabbas av avtalet inte får vara med vid

dess utformning. Det är ingen tvekan om att mottagarlandet och dess

arbetstagare i allra högsta grad behöver ett gott skydd när landet lämnas öppet

för storföretagen och de internationella investerarna. Mot denna bakgrund

kräver de att regeringen verkar för en omarbetning av MAI-avtalet utifrån

grundliga konsekvensanalyser (yrkande 2) samt att regeringen kräver

utvecklingsländernas medverkan såväl i det nu aktuella avtalet som i andra

avtal som berör dem (yrkande 3).

Utifrån påståendet att den utvecklingsmodell som västvärlden exporterar till

mottagarländerna inte är ekologiskt hållbar och innebär att man lämnar en

utarmad miljö till kommande generationer krävs i yrkande 4 en förnyad svensk

Afrikapolitik utgående från en utvecklingsmodell som bygger på naturens

kretslopp.

Motionärerna anser att Sverige som givarland befinner sig i ett svårlösligt

dilemma eftersom vi å ena sidan vet att världen inte har råd med vår

västerländska produktions- och konsumtionsmodell men å andra sidan exporterar

denna modell till våra samarbetsländer. De kräver därför (yrkande 5) att

biståndspolitiken utformas så att våra samarbetspartner slipper utsättas för

nya miljöproblem och de ständigt ökande kostnader som dessa innebär.

Mot bakgrund av de många felsatsningar som olika biståndsgivare, inte minst

Världsbanken och IMF, gjort är det angeläget att införa någon form av

ansvarsförsäkring från givarna som en del av den uppförandekod som regeringen

skisserar. Sverige borde i detta avseende kunna visa vägen. Samma åtaganden

borde Sverige också föreslå sina närmaste grannländer, Världsbanken, EU och

övriga internationella finansiärer (yrkande 7).

Den enskilda motionen U34 (c) fokuserar på frågor rörande handel med Afrika.

Utgångspunkten för motionärerna är de förhandlingar som, med deltagande av

bl.a. Sverige, pågår inom OECD om ett Multilateral Agreement on Investments

(MAI). Motionärerna välkomnar ett globalt regelverk för handel och

investeringar, vilket naturligen också omfattar Afrika. De fattiga länderna

skall, sägs det, hjälpas genom internationell handel - inte stjälpas.

Vad som är känt om det tilltänkta avtalet ger emellertid, enligt

motionärerna, upphov till en rad farhågor och invändningar. Avtalets mål,

förutom frihandel, är oklart och måste specificeras. Regelverket måste i sin

utformning ta hänsyn till i första hand medborgarnas men också till

regeringarnas rättigheter, likaväl som till investerarnas. Möjligheten för

landets regering att välja en inhemsk produktion före en investering från ett

internationellt bolag får inte urholkas. Avtalet måste utgå från folkrätten och

hänsyn tas till äganderätt, miljö och arbetsrätt. En bättre demokratisk

förankring av avtalets utformning än vad hittills skett i processen är

nödvändig.

I den kristdemokratiska kommittémotionen U35 (kd) välkomnas de slutsatser som

dras i skrivelsen om att den positiva utvecklingen i Afrika inte får leda till

att biståndet från omvärlden trappas ned.

Skrivelsens slutsats - att länder som inte uppnått FN:s biståndsmål på

0,7 % av varje nations BNI och som nu sänker biståndsnivån agerar irrationellt

- bejakas. Däremot kritiseras den takt med vilken regeringen vill höja

biståndet, och den sätts i relief mot Kristdemokraternas budgetförslag. Såsom

yrkande 1 måste förstås kräver motionärerna en snabbare återgång till

enprocentsmålet än vad regeringen förespråkar.

Motionärerna ställer sig bakom regeringens uppfattning att Afrikas andel av

det svenska biståndet skall öka. Detta bör emellertid ske utan att biståndet

till andra regioner minskas (yrkande 2), dvs. genom att det totala biståndet

ökas.

I yrkande 3 belyses de problem som är förknippade med avbrytande av bistånd.

Generellt bör gälla, enligt motionärerna, att när villkoren i relationen inte

längre uppfylls av ena parten så måste en omförhandling av biståndet ske. En

sådan omförhandling kan dock aldrig få tillåtas ändra de villkor som bygger på

den gemensamma värdegrunden eller respekten för de mänskliga rättigheterna.

Däremot kan andra villkor diskuteras och omförhandlas. Skulle förhandlingarna

stranda så måste det i förlängningen leda till att samarbetet avbryts.

Skrivelsen redogör, enligt motionärerna, förtjänstfullt för flera viktiga

aspekter av en ?uppförandekod? för det framtida samarbetet. De menar dock att

även ?bekämpning av korruption, en förstärkt redovisning samt en ökad öppenhet

i lokala beslutsprocesser? är grundläggande förutsättningar för ett effektivt

partnerskap och därför nödvändigtvis skall ingå i en uppförandekod (yrkande 4).

En växande andel av samarbetet med Afrika sker genom kontinentens regionala

och subregionala organisationer. Stora svenska resurser kanaliseras redan genom

organisationerna, men det framgår sällan hur de arbetar och redovisar sina

resultat. Frågan om granskning och utvärdering av det regionala samarbetet är

därför central (yrkande 5).

I sammanhanget lyfter motionärerna fram behovet av en oberoende myndighet för

analys och utvärdering av det svenska biståndet. I dag utvärderar Sida sin egen

verksamhet, vilket bland annat Riksrevisionsverket har påpekat är orimligt

utifrån objektivitetssynpunkt. I motionen framförs därför i yrkande 6 krav på

ett återinrättande av det oberoende sekretariatet för analys och utvärdering.

I yrkande 7 föreslås, som ett exempel, att Sverige skall verka för ett större

regionalt samarbete kring Zambezifloden. Bland motiven härför framhålls att

floden, som direkt eller indirekt berör ett flertal stater, utgör en viktig

resurs men samtidigt är en ?potentiell hotbild? för bilaterala motsättningar.

Sverige bör, enligt motionärerna, med sina många och långa biståndsrelaterade

relationer med de inblandade staterna på ett mer aktivt sätt kunna fungera som

en konstruktiv brobyggare, bl.a. genom sin position i Global Water Partnership.

Småföretagande är en sektor som riskerar att drabbas mest vid avregleringar i

ekonomin. Viktigt bör därför vara att genom bistånd och investeringar stödja

regional och lokal handel under mer organiserade former (yrkande 8).

Kristdemokraterna har länge hävdat att tillskapandet en mer strukturell

småföretagarverksamhet är en nödvändighet för att dels skapa arbetstillfällen,

dels generera skatteintäkter. Trots avsaknaden av bistånd och investeringar

till småföretagarverksamhet har i de flesta länderna en informell marknad växt

upp och blivit helt avgörande för många afrikaners existens och möjlighet till

ett drägligt liv. I yrkande 9 begärs att Sverige utnyttjar den svenska

resursbasens erfarenhet och kompetens med inriktning på småföretagarverksamhet.

I motion U35 (kd) behandlas relativt utförligt Multilateral Agreement on

Investment (MAI). Detta är ett investeringsskyddsavtal som förhandlas fram av

OECD-länderna men som får stor betydelse även för utvecklingsländerna. I

skrivelsen anges, påpekar motionärerna, att Sverige verkar för att ett sådant

avtal skall komma till stånd. Motionärerna finner det dock anmärkningsvärt att

man å ena sidan talar om ett partnerskap där parterna skall vara jämbördiga,

men å andra sidan förespråkar ett avtal som får oerhörda konsekvenser för en

part - utvecklingsländerna - men som inte alls erbjuder denna part något

inflytande över avtalets utformning. Sverige måste verka för att ett globalt

regelverk för investeringar utvecklas i enlighet med de principer och mål om

demokratifrämjande, respekt för mänskliga rättigheter, miljöskydd m.m. som

skall gälla i övrigt för den svenska Afrikapolitiken.

För att utländska investerare i högre grad skall söka sig till Afrika krävs

tydliga riktlinjer och regler för deras placeringar. Ett multilateralt

investeringsavtal är därför angeläget. Att länder som i mycket hög grad kommer

att påverkas av avtalet bara ges möjlighet att acceptera avtalet i sin helhet

eller ej, och alltså inte kan påverka dess innehåll, är däremot oacceptabelt.

Att flytta förhandlingarna till WTO skulle öka möjligheterna till insyn och

påverkan, men även där dominerar OECD-länderna klart.

När det gäller innehållet framgår tydligt, anser motionärerna, att det är

investerarnas rättigheter som skall skyddas. Detta inskränker klart

regeringarnas möjligheter att främja lokal produktion. Det är också oklart i

vilken mån avtalet beaktar andra ingångna internationella avtal och

konventioner, till exempel på miljöområdet, och om vilket avtal som skall gälla

vid konflikt. Slutligen innebär avtalet att de länder som skriver under binder

upp sig för en mycket lång tidsperiod.

Motionärerna ser alltså många frågetecken och tveksamheter med MAI-avtalet.

Deras slutsats blir att det krävs ett bättre underlag för beslut, lämpligen i

form av konsekvensutredningar som belyser de olika aspekter som nämnts ovan.

Sverige bör även verka för att sådana utredningar sker på internationell nivå,

vilket i sin tur förutsätter att man verkar för förlängda internationella

förhandlingar och ett senarelagt beslutsdatum. Försiktighetsprincipen bör

alltså tillämpas, liksom största möjliga öppenhet och insyn både för riksdag

och för allmänheten.

I yrkande 10 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts om MAI.

En av de absolut viktigaste aktörerna i utvecklingsarbetet i Afrika är

Världsbanken.

En fråga som diskuterats mycket under 1990-talet är ansvarsfördelningen och

samordningen mellan Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken

avseende den svenska policyn gentemot IMF och Världsbanken.

Enligt motionärernas uppfattning bör ansvaret för den svenska politiken

visavi Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna ligga hos det

departement som har det finansiella ansvaret och den största kompetensen

beträffande biståndssamarbete, nämligen hos Utrikesdepartementet.

En bättre samordning och koordinering av det svenska inflytandet bör leda

till ett mer effektivt bistånd kanaliserat via Världsbanken, IMF och de

regionala utvecklingsbankerna. Detta är av särskild vikt vad gäller den svenska

framtida Afrikapolitiken eftersom Afrika kommer att vara den största mottagaren

av globalt såväl som svenskt bistånd under en överskådlig framtid. I yrkande 11

begärs mot denna bakgrund att Utrikesdepartementet skall ansvara för den

svenska policyn gentemot Världsbanken, IMF och de regionala

utvecklingsbankerna.

Kvinnor i Afrika bär en större börda än på många andra håll i världen.

Emellertid är deras inflytande på samhällsutvecklingen med få undantag starkt

begränsat. Avsaknaden av en egen social och ekonomisk plattform leder alltför

ofta till att kvinnor inte kan fullfölja sin utbildning, engagera sig i

arbetslivet och därmed skapa en egen ekonomisk bas.

Ett mycket intressant och lyckat landsbygdsprojekt i Bangladesh är Grameen

Bank som ger krediter till fattiga människor. Projektet är framgångsrikt och

har bidragit till att låntagarna - drygt 90 % är kvinnor - fått säkrare

inkomster och en bättre levnadssituation. Möjligheter att starta liknande

projekt i Afrika bör enligt motionärernas mening prövas (yrkande 12).

Skrivelsen påpekar att ?partnerskap bör ses som ett förhållningssätt i ett

samarbete som bygger på gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende?. Ett av

de områden i Afrika som gått igenom en våldsam kris är Stora sjöregionen.

Sedan många årtionden har ett humanitärt arbete bedrivits både i provinsen

Kivu, i östra Kongo, i Burundi och Rwanda i svensk och norsk missions regi.

Under senare år har många olika projekt understötts av Sida och även av norska

biståndsorganisationer. Detta långsiktiga arbete har med all säkerhet varit

förtroendeskapande.

Vanliga människor, kvinnor, ungdomar och män borde inspireras att samlas i

små grupper i sina byar för att tala försoningens språk med varandra. För att

detta skall kunna ske behövs en strukturerad insats under sakkunnig och

oberoende ledning. Här skulle, enligt vår mening, Sverige tillsammans med Norge

kunna spela en roll i partnerskap med Burundi för ett försoningsarbete på det

lokala planet, tack vare det förtroende som byggts upp. Ett sådant arbete, där

alla skulle kunna delta, har förutsättningar att utveckla demokratin inifrån

och göra det möjligt för kvinnor och män från de olika folkgrupperna att vara

med på samma villkor. Dessa erfarenheter skulle sedan kunna användas i det

fortsatta samhällsbygget.

I bästa fall skulle en liknande modell vara användbar också i Rwanda och i

Kivu. Även där har Sverige och Norge genom mångåriga insatser ett grundmurat

förtroende. Motionärerna anser att förutsättningarna för en freds- och

försoningsinsats av detta slag till att börja med i Burundi med medverkan av

Sverige och Norge bör undersökas.

I yrkande 13 föreslås att Sverige, på sätt som ovan anförts, bör verka för

ett försoningsarbete på det lokala planet i Stora sjöregionen.

Utgångspunkten för Folkpartiets kommittémotion U36 (fp) är att demokrati är det

enda styrelseskick värdigt för människor att leva i. Demokratisering är, enligt

motionärerna, helt avgörande om Afrika skall ha en chans att häva sig upp ur

fattigdomen. Det är endast i ett demokratiskt system som de fattigaste har en

möjlighet att göra sin röst hörd. Att tala om att fattigdomsbekämpning skall

prioriteras och med detta antyda att krav på demokratisering eller

demokratiska framsteg skall nedtonas är en självmotsägelse. Även en svag

demokrati är, sägs det i motionen, ett första steg mot en effektiv

fattigdomsbekämpning. Detta synsätt måste genomsyra all svensk biståndspolitik

(yrkande 1).

Folkpartiet anser att bristande tilltro till den afrikanska demokratins

möjligheter kan anas i regeringens skrivelse. I yrkande 2 framhålls att det är

en huvuduppgift för Sverige att arbeta för fria val, parlamentarism och

flerpartisystem i utvecklingsbiståndet till Afrika.

I motionen understyrks att flerpartisystem är en förutsättning för att

medborgarna skall ha ett fritt val. Inte minst på grund av de speciella problem

som har visat sig vid införandet av flerpartisystem i Afrika framstår det som

en huvuduppgift för Sverige att arbeta för förståelse av flerpartisystemets

grundläggande funktionsmönster.

De politiska partierna kan spela en viktig roll i det nya partnerskap som nu

skall byggas upp med Afrika. I ett samordnat samarbete ingår förståelsen av

flerpartisystemets funktionssätt och i detta sammanhang bör de svenska

politiska partierna ha en given plats (yrkande 3).

Motionärerna delar regeringens bedömning av den vikt det civila samhället har

för demokratin. De enskilda organisationer som i dag finns på den afrikanska

kontinenten är emellertid mycket bräckliga. Ett ökat fokus i biståndsgivningen

måste därför ligga på institutionalisering av mottagarorganisationerna.

Organisationerna måste stå så starka att de inte är beroende av en person eller

en liten grupp av människor, och de måste få en egen inneboende kraft. För

detta krävs ett professionellt och målinriktat arbete av personer som är

specialiserade på strategiskt tänkande och organisationsuppbyggnad (yrkande 4).

Skydd för fria och väl fungerande medier är, enligt motionärerna, en viktig

beståndsdel i en rättsstat. Mediernas roll i de nya demokratierna blir som

bevakare av dem som utöver makten. Denna bevakning måste ske under ansvar, men

detta har inte alltid fungerat. I de flesta av Afrikas stater måste pressetiken

utvecklas.

Att tidningar får skriva vad de vill, att materialet kan tryckas och

distribueras, att radio och TV-program kan produceras och sändas är en viktig

uppgift för biståndsgivare att tillse. Det är dock ett minerat område eftersom

en så stor del av afrikanska medier är uppbunden till olika intressen.

Biståndsgivning till olika medier bör därför i hög grad ske genom enskilda

organisationer i Sverige.

Mediebistånd är speciellt så till vida att det vänder sig till en yrkesgrupp,

vars hela roll är att vara självständig och oberoende. Bistånd till olika

medier bör därför ges i nära samverkan med svenska medier. Är det en

dagstidning man vill stödja bör även en svensk dagstidning vara inblandad. Det

är naturligtvis svårt att få tidningar att driva egna projekt, men med en

svensk, enskild organisation som organisatör anser sig motionärerna veta att

det är möjligt. I yrkande 5 hemställer de att utformningen av stödet till

medierna utformas på sätt som ovan angivits.

Biståndsnivån är viktig och kan inte ännu ersättas av handel, men endast

genom att integreras i världsekonomin kan Afrika, enligt motionärerna, ha en

chans att bygga upp sin ekonomi. Sverige måste inför arbetet med ett nytt

biståndsavtal mellan EU och AVS-länderna med kraft verka för att alla

handelshinder gentemot den europeiska marknaden försvinner. Regeringen säger

sig vilja verka för att alla de minst utvecklade länderna skall erbjudas

tullfrihet för samtliga varor. Detta är, sägs det i motionen, mycket positivt.

I yrkande 6 begärs en redovisning för riksdagen om hur förslaget om tullfrihet

för samtliga varor från de minst utvecklade länderna har mottagits.

Parollen trade not aid hörs ofta. Tanken är att utvecklingsländerna skall få

i gång sin handel och på så sätt komma ifrån biståndsberoendet. Denna tanke är,

enligt motionärerna, riktig men i nuläget helt utopisk eftersom de ekonomiska

villkoren är alltför dåliga för detta. Det största av dessa problem utgör

skuldbördan som många afrikanska länder har att bära på.

Även om biståndsnivån måste höjas är det viktigt i allt biståndsarbete att

hålla avvecklingsperspektivet levande och skapa förutsättningar för biståndets

avveckling och övergång i andra former av samarbete. Partnerskapet kan leda

till mera effektivt bistånd. Motionärerna noterar att regeringen förordar en

liknande politik som Folkpartiet tidigare framfört för att förbättra biståndet

till Afrika, nämligen åtgärder för att komma ur skuldkrisen, för att stärka

demokratin och effektivisera statsinstitutionerna samt för att skapa en

makroekonomisk omgivning som ger förutsättningar för ekonomisk utveckling. Om

dessa åtgärder, med hänsyn tagen till miljön och kvinnornas situation, kan ske

i partnerskap har, enligt motionen, ett stort steg tagits mot ett betydligt

bättre bistånd.

I yrkande 7 krävs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som ovan anförts om metoder för att stävja biståndsberoendet.

Mot bakgrund av en diskussion om strukturella reformer och

strukturanpassningsprogram tar Vänsterpartiet i sin partimotion U37 (v) upp

frågan om jämlikhet och ekonomisk stabilisering.

Motionärerna anser, i likhet med regeringen, att de ekonomiska reformerna i

framtiden måste utformas så att de svarar mot de institutionella, sociala och

kulturella förhållanden som råder i olika afrikanska länder. Emellertid

ifrågasätter de regeringens syn på ordningsföljden när det gäller reformerna.

Regeringen talar, sägs det i motionen, om en första omgång av reformer, som

syftar till låg inflation, realistiska växelkurser m.m., och som tidsmässigt

skall föregå en andra omgång reformer. Åberopande erfarenheter från olika delar

av världen, liksom aktuell forskning, menar motionärerna att en politik som

innebär social jämlikhet och jämlikhet när det gäller produktiva resurser måste

komma åtminstone samtidigt som den ekonomiska stabiliseringen genomförs. Det

sistnämnda vill de, enligt yrkande 1, ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av vad som kan utläsas ur skrivelsen anser sig motionärerna

kunna spåra att olika delar av statsförvaltningen gjort sina analyser var för

sig vad gäller samma frågekomplex. Detta är olyckligt och regeringen bör,

enligt yrkande 2, stärka samordningen och samarbetet mellan

Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken när det gäller den

svenska politiken gentemot Världsbanken och IMF.

Vänsterpartiet anser att skuldkrisen är en frukt av en kolonialistisk och

imperialistisk världsordning och ytterst en absurditet. Partiet delar därför

regeringens uppfattning att skuldkrisen måste lösas. Om Sverige som land

ställer sig bakom kampanjen Jubel 2000 skulle det, enligt motionärerna, vara en

betydelsefull markering gentemot de stora kreditgivarna. I yrkande 3 krävs att

Sverige på det internationella planet så snart som möjligt verkar för skuld-

avskrivningar som går längre än HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor

Countries).

I yrkande 4 anförs att något direkt samband mellan ökad handel och ökat

välstånd inte kan påvisas trots att man haft frihandel under de senaste

årtiondena. Samtidigt som världshandeln ökat kraftigt under hela

efterkrigstiden har klyftorna mellan rika och fattiga förstärkts.

I utredningen Partner med Afrika betonades behovet i vissa fall av skydd för

de afrikanska ländernas ekonomier, i första hand beträffande

livsmedelsproduktion. Någon diskussion kring detta finns inte med i regeringens

skrivelse, vilket måste anses anmärkningsvärt. Det är uppenbart att det i en

del fall är nödvändigt att acceptera ett visst skydd när det gäller ömtåliga

och bräckliga ekonomier i Afrika och tredje världen i övrigt. Detta vill

Vänsterpartiet att riksdagen ger regeringen till känna.

Motionärerna konstaterar att ett krav på skydd av inhemsk

livsmedelsproduktion och ömtåliga ekonomier strider mot frihandelsdoktrinen,

som utgår från att frånvaron av subventioner och handelshinder skall lösa

världsekonomins framtidsproblem.

Frihandelsdoktrinen har emellertid en rad svagheter och beaktar bl.a. inte

att större delen av den växande världshandeln i dag sker internt inom trans-

nationella företag och inte på den fria marknaden.

För att skapa positiva yttre förutsättningar för ekonomisk utveckling för

Afrika kan i vissa fall nya initiativ i utvecklingsländerna behöva skyddas mot

ojämlik extern konkurrens. Initiativet från bl.a. EU att ge handelsfördelar för

de minst utvecklade (MUL) länderna bör därför uppmuntras (yrkande 5).

Motionärerna framhåller att den informella ekonomin i Afrika är mycket stor

och att den betyder mycket för människornas överlevnad, samtidigt som den

sannolikt bidrar till att behålla den biologiska mångfalden.

I stället för generella avregleringar borde EU, enligt motionen, skapa ett

regelverk för handel och utveckling, vilket betonar nödvändigheten av att ta

hänsyn till de specifika förhållanden som råder på de ekonomiska, sociala och

kulturella områdena i olika länder i Afrika (yrkande 6).

Vänsterpartiet anser att MAI-avtalet har bristande demokratisk förankring i

Sverige och att det, vilket i motion U37 (v) illustreras med en rad exempel,

möter motstånd i Afrika och i andra delar av u-världen. Konsekvensutredningar

av vad MAI-avtalet skulle innebära för afrikanska länder och u-länder i

allmänhet har, påpekar motionärerna, inte gjorts. Sådana måste komma till

stånd. Likaså måste tidtabellen för förhandlingarna anpassas så att processen

blir öppen och demokratisk med reella möjligheter att påverka. Detta vill

partiet enligt yrkande 7 att riksdagen ger regeringen till känna.

Avtal av MAI-avtalets typ innebär att storföretag och internationella

investerare får en mycket hög grad av frihet, påpekar motionärerna. Regeringar

som t.ex. gynnar lokala producenter för att höja livsmedelssäkerheten i landet,

kan av transnationella företag, som känner sig missgynnade, dras inför domstol

och tvingas att ge avkall på livsmedelssäkerheten. Avtal av MAI-avtalets typ

kan därför skapa en situation där svältkatastrofer ständigt ligger på lur,

vilka i sin tur kan följas av politiska oroligheter, samhällsupplösning och

krig. På denna punkt står MAI-avtalet i direkt motsättning till hela den

svenska utrikespolitikens inriktning när det gäller konfliktförebyggande och

fredsbefrämjande åtgärder. Detta vill motionärerna att riksdagen ger regeringen

till känna (yrkande 8).

I motion U37 (v) tas också olika aspekter av den tänkbara praktiska

tillämningen av partnerskapstanken upp utifrån exemplet Guinea-Bissau.

Motionärerna redogör för det svenska biståndsengagemanget i landet och tar

därvid bl.a. upp frågan om biståndsberoende och om Sveriges representation i

landet

Biståndspolitiken gentemot Guinea-Bissau har, enligt motionärerna, karaktären

av ?prövosten? när det gäller de nya idéerna i svensk biståndspolitik.

Självklart skall biståndet vara effektivt. Frågan är om det enbart beror på

förhållanden i Guinea-Bissau att så inte är fallet. Misslyckanden i

biståndsarbetet kan rimligen inte duga som motivering till att man ger upp.

Resonerar man på det sättet ligger det snubblande nära att man skjuter skulden

för sitt eget misslyckande på andra - på förhållandena i Afrika - och då har

man snart övergivit hela tanken med det som i dag kallas för partnerskap och är

tillbaka i ett gammalt ?paternalistiskt? biståndstänkande. I fallet Guinea-

Bissau förefaller den i dag förda politiken strida mot själva

partnerskapstanken, satsningen på Västafrika som rekommenderas i utredningen

Partner med Afrika och den allmänna inriktningen på fattigdomsbekämpning. Detta

bör, enligt yrkande 9, ges regeringen till känna.

I yrkande 10 påpekar motionärerna att Afrika har mycket att ge Sverige och

övriga världen. Kontakterna i båda riktningarna bör därför utvecklas på många

olika områden och nivåer. Intentioner till tänkande i denna riktning finns

måhända underförstådda i skrivelsen. Motionärerna föreslår dock mer konkret ett

vänortssamarbete mellan svenska kommuner och städer och kommuner i olika

afrikanska länder som en lämplig möjlighet till ett ömsesidigt utbyte.

4.3 Utskottets överväganden

I skrivelsen 1997/98:122 ?Afrika i förändring. En förnyad svensk Afrikapolitik

inför 2000-talet.? presenterar regeringen en politik som syftar till att

utveckla ett mer jämbördigt samarbete, ett s.k. partnerskap, mellan Sverige och

Afrika. Skrivelsen innehåller en bred genomgång av Sveriges bi- och

multilaterala kontakter med Afrika, vilken, enligt utskottets uppfattning, ger

en utmärkt grund för diskussion om och bedömning av det synsätt och - i

förlängningen - den politik som regeringen förespråkar. Utskottet anser, på

principiell grund, att det finns mycket som talar för att ett sammanhängande

politikområde på detta sätt görs till föremål för riksdagens övergripande

policyöverväganden. Det nya förhållningssätt och de metoder som förespråkas

förefaller lämpliga och ändamålsenliga.

Riksdagen har tidigare i olika sammanhang uttalat stöd för flera av de

element som ingår i den här presenterade policyn. Den i skrivelsen redovisade

analysen knyter på ett klargörande sätt ihop dessa element. Skrivelsen ger

dessutom starka argument för den bredare svenska politik visavi Afrika, såväl

bilateralt som i samarbete med andra, som regeringen förespråkar. Enligt

utskottets mening bör den därför ligga till grund för den framtida svenska

Afrikapolitiken.

Utskottet anser att motion U32 (fp) yrkande 1 kan besvaras med det anförda.

Utskottet noterar att den form regeringen valt är skrivelsens och att riksdagen

därför inte har att i beslutsform ta ställning till andra förslag än sådana som

framförts motionsvägen. I anslutning till motionsbehandlingen kommer utskottet

dock i det följande att mera i detalj beröra olika aspekter på skrivelsens

innehåll.

Afrika är en kontinent. Stor till ytan och med en betydande befolkning. Dess

stater är många och de politiska systemen varierar. Med nödvändighet måste

därför beskrivningar av samhälleliga problem och synpunkter på hur man kan söka

bemästra dessa präglas av ett visst mått av generalisering.

Utskottet har ovan ställt sig bakom det synsätt i stort som skrivelsen ger

uttryck för och den politik regeringen föreslår, syftande till att utveckla ett

närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan Sverige och Afrika.

Också i den moderata motionen U31 (m) anläggs, liksom i skrivelsen, ett

övergripande synsätt. Perspektivet är delvis sammanfallande, delvis avvikande.

Utskottets övervägande i det följande beträffande motionens yrkande 1 torde väl

illustrera detta.

Att höja de fattiga folkens levnadsnivå, dvs. att minska fattigdomen, har

sedan 1962 varit det övergripande målet för det svenska biståndet. Inget land

har, som framhålls i betänkande 1997/98:UU9, varaktigt kunnat reducera

fattigdomen utan en långvarig, hög ekonomisk tillväxt.

Demokrati ingår sedan 1970-talet bland de biståndspolitiska målen. I takt med

demokratins spridning över världen har utvecklingssamarbetets möjligheter att

bidra till demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och för

rättsstaten ökat påtagligt. Inriktningen har emellertid förändrats, bl.a. på så

sätt att stödet genom folkrörelser och enskilda organisationer nu också

inriktas på att stärka det civila samhället. Möjligheterna att understödja

statens demokratibärande strukturer såsom parlament, kommuner och rättsväsendet

har ökat kraftigt. Utskottet har i sina betänkanden 1997/98:UU15 och

1997/98:UU17 närmare utvecklat sin syn i hithörande frågor.

Som framgår av betänkande 1997/98:UU9 råder stor enighet om att

marknadsekonomi är den enda vägen till hållbar ekonomisk utveckling. Riksdagen

har återkommande framhållit att frihandel utgör en övergripande målsättning.

Att detta genomsyrar våra ställningstaganden internationellt framgår också på

flera ställen i den här aktuella skrivelsen. Sveriges handelspolitik tillhör de

mest konsekvent frihandelsvänliga i världen. Inte minst inom EU verkar Sverige

för att uppnå den gemensamma handelspolitikens målsättning att integrera u-

länderna i världsekonomin för att välståndsökningar skall ske globalt.

Att sambandet mellan ökad handel och global välståndsfördelning inte är

oproblematiskt framhålls i motion U37 (v) yrkande 4. Ett dylikt synsätt kan

också spåras i utredningen Partner med Afrika, som ligger till grund för den

här aktuella skrivelsen.

Orsakssambandet mellan handel och utveckling synes inte vara entydigt, och

bilderna blir olika beroende på om man väljer att se de olika storheterna som

beroende eller oberoende variabler, vilket också påpekas i motionen. Ostridigt

torde dock vara att den ökade handeln inte leder till en jämn fördelning av

inkomsterna. För att undvika att ekonomiska klyftor uppstår krävs en

fördelnings- och välfärdspolitik även på internationell nivå.

Den afrikanska utrikeshandeln har under det senaste decenniet fördubblats i

värde. Samtidigt har tillväxten i världshandeln varit mångdubblet större,

vilket resulterat i att den afrikanska andelen därav blivit mindre. Utskottet

menar emellertid att det inte är genom att begränsa frihandeln ytterligare som

länderna i Afrika söder om Sahara kan behålla och öka sin ekonomiska tillväxt

och sitt välstånd. De afrikanska länderna är bland de mest protektionistiska i

världen, vilket torde vara en av orsakerna till att varken exportvolymerna ökat

eller produktionen diversifierats.

Den liberalisering som skett inom ramen för WTO har inneburit att tullarna

sänkts i de rikare länderna för importen från alla länder. Endast i mycket

marginell omfattning har en liberalisering skett i u-länderna. EU beviljar alla

Loméstater fullständig tullfrihet för alla industrivaror och en stor andel av

jordbruksvarorna. För jordbruksvaror som omfattas av den gemensamma

jordbrukspolitiken kvarstår dock ett betydande tullskydd vid importen till EU.

Sverige verkar sedan sitt medlemskap i EU aktivt för en reform av den

gemensamma jordbrukspolitiken och för en större öppenhet mot världsmarknaden.

Enligt utskottets mening är detta åtgärder som har bäring på de i motion U37

(v) yrkande 4 nämnda problemen.

Sverige verkar redan aktivt, såväl inom EU som i andra fora, för att de minst

utvecklade länderna (MUL) skall erbjudas nolltullar för sin export till alla i-

länder och de mer utvecklade u-länderna, något som krävs i motion U37 (v)

yrkande 5 och som välkomnas i motion U36 (fp) yrkande 6. Detta innebär

emellertid inte krav på att MUL-länderna reciprokt skall liberalisera sina

handelshinder för att erhålla ett utökat marknadstillträde i andra länder. EU

erbjuder sedan 1 januari 1998 alla MUL-länder samma preferenser som

Loméstaterna dock med undantag för ett fåtal jordbruksprodukter. Enligt vad

utskottet erfarit verkar regeringen för att EU år 2000, när den nuvarande

Lomékonventionen löper ut, skall erbjuda nolltullar för hela varuimporten från

MUL. De synpunkter som framförs i motion U37 (v) yrkande 6 är i allt väsentligt

tillgodosedda redan inom det nuvarande Loméavtalet. Enligt utskottets mening

kan den redovisning från regeringen om hur förslaget om tullfrihet för samtliga

varor från de minst utvecklade länderna mottagits, som begärs i motion U36 (fp)

yrkande 6, ske inom ramen för den löpande dialogen med utskottet.

Eftersom den europeiska marknaden redan i dag erbjuder tullfrihet för alla

industrivaror och en stor andel av jordbruksvarorna från MUL är det viktigt att

övriga industriländer liksom de mer utvecklade u-länderna också öppnar för

import från MUL. Det är en svensk målsättning att frågan om nolltullar för MUL

skall behandlas vidare inom WTO i nästa större förhandlingsrunda. Inom WTO

kommer jordbruksvarorna att tas upp till förhandling år 2000.

Inom WTO pågår, som framgått, ett betydelsefullt arbete kring hur de minst

utvecklade ländernas marknadstillträde och exportkapacitet skall kunna stärkas.

Det som i dessa avseenden anförs i motion U31 (m) står således i

överenstämmelse med regeringens strävanden och politik sådan den redovisats

ovan men också bl.a. i avsnitten 7.5 och 9.3 i skrivelsen.

Sverige hör också till de mest aktiva länderna vid utformningen av EU:s

utvecklingssamarbete. Utöver en hög aktivitetsnivå i formella sammanhang för

Sverige även bilateralt informella diskussioner med samtliga övriga

medlemsländer och med representanter för Europeiska kommissionen. Som

framkommit bl.a. vid biståndsministerns föredragningar inför utskottet intar

Sverige en särställning genom sin höga aktivitetsnivå i förhandlingarna i rådet

om kommissionens mandat inför förhandlingarna mellan EU och AVS-länderna.

Med anledning av vad som i motion U31 (m) sägs om givarsamordning, FN:s roll

m.m. vill utskottet framhålla följande.

Sverige är en av de ledande aktörerna i strävan att främja givarsamordning,

både på policynivå och i fält. Det sker inom ramen för Världsbankens

konsultativa gruppmöten, inom DAC och EU samt, inte minst, i fält.

Samarbetslandets ledande roll är därvid en ledstjärna. Erfarenheterna visar

entydigt, enligt vad utskottet erfarit, att samordning enbart givare emellan

inte leder till goda resultat. Med Världsbanken diskuteras för närvarande om

inte de av banken och samarbetslandet framtagna landstrategierna också kunde

ligga till grund för de bilaterala givarna, i alla fall för länder som för en

framgångsrik utvecklingspolitik. Detta kräver dock att samarbetslandets roll

förstärks ytterligare.

Praktiskt taget hela det svenska multilaterala stödet kanaliseras genom FN:s

organ för ekonomisk och social utveckling, till vilka hör bl.a. UNHCR och

Bretton Woods-institutionerna. Härtill kommer exempelvis också den afrikanska

utvecklingsbanken.

Sveriges stöd till FN:s olika verksamheter, inklusive utvecklingssamarbetet,

är fortsatt starkt. Världsorganisationen är för närvarande stadd i omvandling

och reformer pågår inom de flesta organ som arbetar med utvecklingsfrågor.

Bland de viktigare förändringar som genomförs är en förbättrad koordinering av

FN-organens verksamheter på landnivå syftande till ökad effektivisering och

tydlighet i arbetet. En annan central fråga gäller uppföljning av FN:s

världskonferenser och säkerställandet av att deras normativa resultat

integreras i hela FN:s verksamhet. Stöd till reformarbete i FN är ett av de

viktigaste sätten för regeringen att bidra till att globala frågor och problem

ges långsiktigt hållbara lösningar.

Problemet för länder stadda i snabb utveckling att inte kunna absorbera

investeringskapital, vilket lyfts fram i motionen, är, som framgår av

översikten i regeringens skrivelse, inte påtagligt i Afrika. Ännu får inte alla

länder del av de privata flödena. Biståndet måste i dessa länder bidra till att

skapa förutsättningar för ökade flöden. Biståndet kan, enligt utskottets

uppfattning, inte jämställas med privata investeringar - även länder i snabb

tillväxt kan behöva stöd till kapacitetsuppbyggnad för t.ex. miljöskydd.

Sverige eftersträvar, både vad gäller det bilaterala och det multilaterala

biståndet, att en ökad del går till de fattigaste länderna.

Som framhålls i motion U31 (m) är bistånd viktigt för att hjälpa länder som

råkar ut för tillfälliga problem.

Det humanitära hjälparbetet bedrivs i dag i en politiskt och socialt alltmer

komplex miljö. Den humanitärpolitiska dimensionen av dagens kriser är ett nytt

fenomen som radikalt förändrar förutsättningarna för vad som traditionellt

benämnts katastrofbistånd. Knappast någon fredsfrämjande, konfliktlösande eller

konfliktförebyggande internationell insats görs i dag utan de humanitära

aktörernas aktiva medverkan. Bl.a. de erfarenheter som gjorts i samband med

insatser i Afrika under senare år har visat att effektiva humanitära

biståndsinsatser kräver god samordning i form av gemensamt synsätt på aktuella

humanitära problem, tydlig arbetsfördelning, klart ansvarstagande och

samstämmiga kriterier vad avser biståndets innehåll och kvalitet.

Ett effektivt humanitärt bistånd förutsätter en hög grad av flexibilitet.

Biståndet skall så vitt möjligt främja långsiktiga lösningar på uppkomna

nödsituationer med utgångspunkt i lokalt tillgänglig kapacitet. Endast med

inriktning på snar social återuppbyggnad efter en humanitär katastrof får

biståndet kostnadseffektiv och långsiktig effekt. Sverige verkar också inom EU

och andra internationella organ för att begränsa de negativa följder som kan

följa av långvarigt livsmedelsbistånd.

Sverige har starkt förespråkat att de humanitära frågorna skall ha en given

plats under FN:s generalsekreterares ledning och i nära anslutning till FN:s

politiska och fredsbevarande arbete. FN:s roll som övergripande

policysamordnare har blivit än mer angelägen och FN:s humanitära samordnare har

i detta sammanhang en nyckelroll.

Svenskt stöd har utgått till FN:s humanitära fältsamordning och FN-

sekretariatets avdelning för humanitära frågor (OCHA). Utrikesdepartementet har

också utarbetat en humanitärpolitisk strategi, ?Humanitärpolitiska perspektiv -

om det humanitära imperativet i politiska kriser?, som avser att ge en

helhetssyn på de många dimensionerna i dagens humanitära krishantering och vara

vägledande i planering och genomförande av det humanitära biståndet.

I motion U31 (m) förespråkas att uthålliga biståndsflöden knappast bör

överstiga 10 % av BNP, att bistånd till statsmakten bör behandlas med särskild

varsamhet samt att skuldavskrivningar är befogade i lägen där en

demokratisering skett och en ny utvecklingsvänlig regim tagit över.

Enligt utskottets uppfattning är det inte lämpligt att fastställa en

allmängiltig maximal nivå för biståndet till ett visst land. Ett uppenbart skäl

för detta är att uppgifter om BNP m.m. i u-länder är mycket osäkra.

Utvecklingssamarbetets roll är inte heller att helt finansiera vare sig

skolväsendet eller hälsovården, utan mer att bidra till att bygga upp

samarbetslandets kapacitet på detta och andra områden. Den åsikt motionärerna

förfäktar, dvs. att bistånd främst bör gå till de mest prioriterade sektorerna

och till strategiskt viktiga områden, ligger enligt utskottets uppfattning väl

i linje med svensk politik. Vilka dessa sektorer är kan dock inte avgöras

generellt utan måste anpassas till varje lands behov och till vad andra givare

gör.

Frågan om skuldlättnader tas upp både i motion U31 (m) och i motion U37 (v)

yrkande 3.

Sveriges långvariga arbete för skuldlättnader har koncentrerats till de

fattigaste, mest skuldtyngda länderna. Det s.k. HIPC-initiativet (Highly

Indebted Poor Countries), som igångsatts av Världsbanken och IMF, är likaså

inriktat på dessa länder.

HIPC är det hittills mest långtgående internationella programmet för

skuldlättnad. Sverige anser att det viktigaste målet på skuldområdet under de

närmaste åren är att konsolidera och säkra finansiering av detta program. HIPC-

initiativet bör, enligt utskottets mening, utgöra ramen också för svenska

skuldlättnadsåtgärder, antingen genom direkt stöd till programmet eller genom

kompletterande åtgärder med syfte att uppnå en hållbar lösning på de fattigaste

ländernas skuldproblem.

Utskottet är medvetet om att HIPC-initiativet inte kommer att lösa alla

fattiga och djupt skuldsatta länders skuldproblem och välkomnar därför

kampanjer för att skapa opinion för ytterligare åtgärder. Men man måste vara

medveten om att länder som har större fordringar än Sverige inte alltid delar

vår syn på nödvändigheten av skuldlättnader.

I villkoren för de långtgående skuldnedskrivningar som HIPC innebär ingår

genomförandet av fleråriga reformprogram. Sådana program, med åtföljande

biståndsflöden, förutses även bli genomförda efter det att landet erhållit

skuldlättnad. Det handlar således inte om att öppna möjligheter för ny

skuldsättning utan om att frigöra dessa länder från en omöjlig börda, som

hindrar tillväxt och utveckling, dvs. en reduktion till en hållbar nivå, så att

låntagarlandet skall förmå att betala sina skulder i framtiden.

Det finns naturligtvis alltid en risk att landets politik spårar ur. Denna

risk får emellertid bedömas som ganska liten i de länder som genomfört

reformprogram under lång tid och som känner ett starkt ansvar för en fortsatt

reformprocess.

Såväl i motion U31 (m) som i motion U35 (kd) yrkande 4 tas problemet med

korruption upp.

Utskottet har tidigare haft anledning framhålla att det ser bekämpande av

korruption, oavsett vilka som är inblandade, som ett väsentligt element i

biståndspolitiska sammanhang.

Utskottet noterar att det i skrivelsen diskuteras aspekter som kan ingå i

Sveriges uppförandekod i egenskap av biståndsgivare i Afrika. Det framgår att

Sverige särskilt avser stödja processer inom offentlig verksamhet och i det

civila samhället som kan leda till större öppenhet, insyn och ökat

ansvarstagande.

Det är, enligt utskottets uppfattning, av stor vikt att båda parter i ett

partnerskap aktivt bekämpar korruption. Kampen mot korruption är gemensam och

den bör ingå i den gemensamma värdegrund som är en förutsättning för

partnerskap. Regeringen föreslår i skrivelsen att båda parter aktivt bekämpar

korruption, ökar öppenheten i lokala beslutsprocesser och förstärker

redovisningen, något som utskottet ställer sig bakom.

För att bekämpa korruption kommer regeringen, enligt vad som framförts till

utskottet, att lägga ökad vikt vid frågor sammanhängande med gott styrelseskick

i utvecklingssamarbetet och i den politiska dialogen med olika afrikanska

länder; stödja insatser för att stärka den offentliga sektorns och den lokala

administrationens kompetens och kapacitet; verka för en effektivare tillämpning

av rättsstatens principer; fortsätta stödja kampen mot korruption genom att

verka för bred internationell uppslutning kring de regelverk som utarbetats

inom OECD. Också i Världsbanken, IMF och FN-systemet kommer Sverige att ägna

fortsatt stor uppmärksamhet åt de problem som följer på korruption. Utskottet

noterar i sammanhanget att förberedelsearbete pågår vad avser svenskt tillträde

till vissa internationella konventioner rörande korruption (Ds 1998:29).

Brist på insyn är en god grogrund för korruption. Införande och utveckling av

demokrati är därför ett sätt att minska förutsättningarna för korruption.

Utskottet har i sitt betänkande 1997/98:UU15 behandlat aspekter härav.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att korruption på vissa håll är

vanligt förekommande också i det civila samhället och att även icke-statliga

organisationer därvid kan vara berörda. Utskottet utgår från att även denna

aspekt beaktas i kampen mot korruptionen.

I motion U35 (kd) yrkande 4 tas det ovan behandlade problemet med korruption

upp i perspektiv av en uppförandekod. Också i motion U33 (mp) yrkande 7 utgår

motionärerna från en uppförandekod när de föreslår en ansvarsförsäkring.

Enligt utskottets uppfattning ligger det i partnerskapets natur att en

enighet råder om vilka gemensamma värderingar och synsätt som skall gälla. I

denna mening är partnerskapet att se som en ömsesidigt accepterad

uppförandekod. Partnerskapet är baserat på ett långsiktigt åtagande från båda

parter och på flexibla resurser. Snarare än ansvarsförsäkring bör en

kontinuerlig, gemensam uppföljning och anpassning av samarbetet vara

utgångspunkt för partnerskapsrelationen.

I likhet med motionärerna bakom motionerna U31 (m) och U32 (fp) yrkande 5

fäster utskottet stor vikt vid de insatser som görs av frivilliga

organisationer. Detta har tidigare framhållits i en rad betänkanden.

En internationellt sett mycket stor andel (uppskattningsvis drygt 20 %) av

det svenska biståndet går genom folkrörelser och enskilda organisationer. Det

handlar inte bara om den särskilda delposten (830 miljoner kronor för 1998)

utan också om en stor andel av det humanitära biståndet ( f.d.

katastrofbiståndet) och betydande delar av medlen för stöd till demokrati och

respekt för mänskliga rättigheter. Organisationernas egeninsatser, som är

betydande (mer än en halv miljard kronor), visar hur viktigt och omfattande de

enskilda organisationernas arbete är men är samtidigt ett uttryck för deras

speciella status och oberoende.

Svenska enskilda organisationer har en bred verksamhet som spänner över ett

spektrum från landsbygdskrediter och insatser för lokal demokrati till

främjande av konventionen om barns rättigheter. Utskottet vill i detta

sammanhang särskilt understryka vikten av de insatser dessa organisationer kan

göra för att bidra till framväxten av ett starkt och oberoende civilt samhälle.

I motion U31 (m), men även i motion U35 (kd) yrkande 2, förordas en

koncentration av Sveriges biståndsinsatser med en inriktning på Afrika. I viss

utsträckning önskar motionärerna gå längre än vad utskottet anser vara

lämpligt. Som framgår av skrivelsen är det dock regeringens avsikt att föreslå

riksdagen att öka Afrikas andel av det nu åter växande svenska biståndet. Vad

gäller Afrika kan dock Sveriges insatser sedan länge sägas vara koncentrerade

till just den krets av länder som motionärerna bakom motionen U31 (m)

förespråkar. Enligt vad som framgår av skrivelsen syftar regeringen till att

behålla denna huvudinriktning. Så till vida är motionärernas önskemål redan

tillgodosett. Den strävan till utökat samarbete med Västafrika som skrivelsen

föreslår, och som även förespråkas i motion U32 (fp) yrkande 2, låter sig väl

förenas med gällande huvudinriktning på samarbetet. Enligt utskottets

uppfattning bör de närmare prioriteringarna behandlas i samband med

budgetprocessen.

Att utnyttja erfarenheterna från länder som själva nyligen lämnat fattigdomen

bakom sig kan, enligt utskottets uppfattning, vara lämpligt i vissa fall.

Triangelsamarbete, som förespråkas i motion U31 (m), har emellertid ofta visat

sig svårt i praktiken. Från svensk sida bedrivs vissa försök i denna riktning

bl.a. inom ramen för samarbetet med Latinamerika. Vad som enligt utskottets

mening är väl så viktigt som triangelsamarbete är dock att de länder som

lyckats med sina utvecklingsansträngningar tar sitt ansvar och påbörjar en egen

biståndsverksamhet.

Med anledning av motionärernas syn på systemet med landramar vill utskottet

framhålla att dylika fastställs i samarbetsavtal av just den art som

motionärerna efterlyser. S.k. importstöd inom landramarna har sedan länge

ersatts av bidrag från en särskild post som antingen går till skuldlättnader

eller till budgetstöd. Det är, enligt vad utskottet inhämtat, den väg som

nästan alla givare numera använder sig av.

Biståndet bygger på partnerskap mellan Sverige och samarbetslandet. Förslag

till insatser kommer från landet, antingen från staten eller från andra organ.

Utformningen av de konkreta biståndsinsatserna, liksom av mer övergripande

strategier, sker sedan i samråd mellan samarbetslandet, ambassaden och Sida.

Det långsiktiga samarbetet med programländer bygger på partnerskap som

förutsätter förutsägbarhet även för mottagaren. I såväl samarbetsavtalen som de

från landramarna finansierade insatsavtalen ställs stränga krav på redovisning

m.m. Det är inte möjligt att varje år bedöma effektiviteten av insatserna, inte

minst eftersom det svenska biståndet är en del av det internationella som i sin

tur bara är en del av utvecklingsansträngningarna i varje land. Prövning av

samarbetets resultat, mål, inriktning och omfattning sker vid de normalt vart

tredje år återkommande landstrategiprocesserna.

En stor del av utformningen av utvecklingssamarbetet äger, som framgått ovan,

rum i u-landsmiljön. Något behov av att placera en enhet ur Sida i Afrika finns

därför inte.

Utskottet har tidigare tagit avstånd från synen i motion U31 (m) på

procentmålet som ett utgiftsmål. Eftersom motionärerna diskuterar denna fråga

bl.a. i effektivitetstermer finns det anledning att påpeka att möjligheten till

reservationer, dvs. till att överföra medel från ett budgetår till ett annat,

är en stor fördel just när det gäller att uppnå effektivitet, genomdriva krav

och ge tid åt demokratiska processer i samarbetsländerna.

I sammanhanget finns också skäl att nämna att man inom ramen för OECD:s

biståndskommitté tagit fram en gemensam strategi, ?Shaping the 21st Century?,

som bygger på slutsatserna från de stora FN-konferenserna under 1990-talet.

Denna strategi uppställer just sådana resultatmål som motionärerna efterlyser.

Sverige påtog sig en ledande roll i utarbetandet av strategin.

Utskottet har tidigare i ett flertal betänkanden avstyrkt kraven på en

omorganisation av Sidas utvärderingsverksamhet, motsvarande dem som nu väcks i

motionerna U31 (m) och U35 (kd) yrkande 6. Det kan därför här vara tillräckligt

att erinra om att den i förhållande till myndigheten har en oberoende

ställning, bl.a. genom att dess arbetsprogram fastställs av Sidas styrelse i

vilken riksdagspartier är representerade. En effektiv utvärdering och

uppföljning förutsätter, enligt utskottets uppfattning, en nära koppling till

verksamheten.

Beaktande de på ett flertal punkter skilda uppfattningarna jämfört med

regeringens anser utskottet att motion U31 (m) yrkande 1 bör avstyrkas. Också

motion U31 (m) yrkande 2 (delvis) avstyrkes. Även motionerna om en

omorganisation av Sidas utvärderingsverksamhet U31 (m) yrkande 2 (delvis) och

U35 (kd) yrkande 6 avstyrks av utskottet.

Ovan har även behandlats de frågor som tas upp i motionerna U32 (fp)

yrkandena 2 och 5, U33 (mp) yrkande 7, U35 (kd) yrkandena 2 och 4, U36 (fp)

yrkande 6 och U37 (v) yrkandena 3-6.

Dessa motioner får anses besvarade med vad utskottet i tillämpliga delar

anfört.

I motionerna U35 (kd) yrkande 11 och U37 (v) yrkande 2 krävs ökad samordning

och en förändrad roll för Utrikesdepartementet m.fl. i handläggningen av frågor

rörande Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna.

Utskottet menar, vilket också framförts i tidigare betänkanden, att det inte

bör ankomma på riksdagen att ta ställning i frågor om hur regeringen väljer att

organisera sitt arbete.

Därmed avstyrks motionerna U35 (kd) yrkande 11 och U37 (v) yrkande 2.

I motionerna U33 (mp) yrkande 6 och U35 (kd) yrkande 1 krävs en snabbare

återgång till en biståndsnivå på 1 % av BNI än vad regeringens politik innebär.

Utskottet noterar att frågan om biståndsnivån inte direkt står i centrum för

den här aktuella skrivelsen, vilken har en förnyad svensk Afrikapolitik inför

2000-talet som tema. Utskottet har emellertid nyligen i sitt yttrande

1997/98:UU3y över 1998 års ekonomiska vårproposition till finansutskottet

behandlat den fråga motionärerna väljer att ta upp. Utskottet anförde därvid

följande.

Flera motionsyrkanden handlar om hur enprocentsmålet skall uppnås och i några

av dem ställs krav på att en plan skall upprättas för hur detta mål skall

uppfyllas.

I den här aktuella propositionen räknar regeringen med att biståndsramen höjs

till 0,73 % av BNI år 2001.

Utskottet välkomnar att återgången till enprocentsmålet fortsätter. Detta är

en viktig signal från Sverige i en tid då de internationella biståndsflödena

minskar kraftigt.

Utskottet har tidigare (senast i bet. 1997/98:UU2) anfört att kunskapen om

och stödet för enprocentsmålet är väl befäst i riksdagen och i den allmänna

opinionen. Samtidigt är en återgång till enprocentsnivån också en

internationellt betydelsefull symbolfråga, varför den även av det skälet bör

prioriteras. Utskottet framhöll också att det är dess bestämda mening att en

återgång till enprocentsnivån bör ske så snart det statsfinansiella läget så

tillåter.

Utskottet vidhåller denna bedömning och avstyrker motionerna U33 (mp) yrkande 6

och U35 (kd) yrkande 1.

I motion U35 (kd) yrkande 3 belyses de problem som är förknippade med

avbrytande av bistånd. Generellt bör gälla, enligt motionärerna, att när

villkoren i relationen inte längre uppfylls av ena parten så måste en

omförhandling av biståndet ske. En sådan omförhandling kan dock aldrig få

tillåtas ändra de villkor som bygger på den gemensamma värdegrunden eller

respekten för de mänskliga rättigheterna. Däremot kan andra villkor diskuteras

och omförhandlas. Skulle förhandlingarna stranda så måste det i förlängningen

leda till att samarbetet avbryts.

Enligt utskottets uppfattning ansluter sig motionärerna därmed väl till det

synsätt som regeringen för fram i den här aktuella skrivelsen men också i den

av utskottet tidigare behandlade skrivelsen om demokrati och mänskliga

rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete (bet. 1997/98:UU15). Genomgående

innebär detta synsätt att en landanpassning i fråga om metoder och arbetssätt

bör göras, men att detta skall ske utifrån en fast och tydlig värderingsgrund.

Motion U35 (kd) yrkande 3 kan, enligt utskottets uppfattning, besvaras med det

anförda.

Folkpartiet tar i motion U36 (fp) yrkande 7 upp frågan om metoder för att

stävja biståndsberoendet och hålla avvecklingsperspektivet levande.

Att ett biståndsberoende i dagsläget föreligger i många länder torde vara

ostridigt. Motionärerna synes emellertid främst vilja åtgärda det negativa

beroende som ligger i de snedvridande effekter biståndet kan ha på bl.a.

resursfördelning, social struktur och beteendemönster i mottagarlandet. I

sämsta fall har regeringarna och stora delar av samhället vant sig att betrakta

t.ex. grundläggande sociala investeringar som biståndsgivarnas ansvar.

Som motionärerna själva påpekar syftar partnerskapet till ett mer effektivt

bistånd. Detta måste enligt utskottets uppfattning bl.a. innebära en strävan

att komma från de element av negativt biståndsberoende som kan finnas. Redan

grundsynsättet i partnerskapstanken - ett gemensamt ansvar och delade kostnader

- får anses verka i denna riktning. Som utskottet tidigare påpekat måste det i

biståndet finnas ett perspektiv av utfasning, både inom enskilda projekt och

för varje samarbetsland som helhet. I det senare ingår också infasning bl.a. av

kommersiella relationer.

Utskottet anser att motion U36 (fp) yrkande 7 kan besvaras med det anförda.

Mot bakgrund av en diskussion om strukturella reformer och

strukturanpassningsprogram tar Vänsterpartiet i sin partimotion U37 (v) yrkande

1 upp frågan om jämlikhet och ekonomisk stabilisering. Motionärerna menar att

en politik som innebär social jämlikhet och jämlikhet när det gäller produktiva

resurser måste komma åtminstone samtidigt som den ekonomiska stabiliseringen

genomförs.

Utskottet konstaterar, att när strukturanpassningsprogrammen började

genomföras på 1980-talet inleddes de med reformer som syftade till en

grundläggande makroekonomisk stabilisering avseende bl.a. växelkurser och

balans i statsbudgeten. I många fall har detta uppnåtts och fokus har nu

förskjutitis till vad man ofta kallar den andra generationens reformer, t.ex.

utveckling av fungerande institutioner som är nödvändiga för långsiktig och

stabil tillväxt.

Distinktionen mellan den första och den andra generationens reformer har

emellertid, enligt utskottets uppfattning, inte att göra med den sociala

dimensionen i reformprogrammen. Utskottet anser, liksom regeringen och

motionärerna, att en politik för social utveckling måste integreras i alla

faser av ekonomiska reformprogram. Så skedde inte alltid tillräckligt i de

tidigare programmen och detta var en viktig orsak till deras begränsade

framgångar.

Med det anförda kan motion U37 (v) yrkande 1 besvaras.

Kristdemokraterna understryker i motion U35 (kd) yrkande 8 betydelsen av att

genom bistånd och investeringar stödja regional och lokal handel under mera

organiserade former bl.a. utifrån perspektivet att småföretagande måste gynnas.

Utskottet konstaterar att svenskt bistånd i många länder innehåller stöd till

småföretagande som en viktig komponent. När det gäller förhållandet mellan

småföretag samt regional och lokal handel är bilden inte helt enkel.

Den interregionala handeln i Afrika söder om Sahara är enligt statistiska

uppgifter mycket ringa. Det finns dock därutöver en omfattande smuggling,

vilken delar av den informella sektorn står för. Genom att främja att länderna

i Afrika liberaliserar handeln sig emellan kan den gränshandel som förekommer

inom ramen för den informella sektorn dock formaliseras.

Endast en ringa del av företagen i den informella sektorn berörs dock direkt

av utrikeshandeln eller av regleringar på handelsområdet. Anledningen till att

många av företagen uppstått är just överregleringen av de afrikanska

ekonomierna. En avreglering kan leda till att dessa företag kan övergå till den

formella sektorn av ekonomin. Såsom påpekas i skrivelsen är det inom den

informella sektorn som de initiativ och det entreprenörskap återfinns, som de

nationella afrikanska ekonomierna ofta saknar.

Utskottet delar motionärernas syn på vikten av småföretagarutveckling i

Afrika och konstaterar med anledning av motion U35 (kd) yrkande 9 och 12 att

Sida bedriver en bred verksamhet för att stödja näringslivsutveckling, främst

riktad till mindre företag. Denna innebär bl.a. stöd till kompetensutveckling,

affärsutveckling, kapitalförsörjning och exportfrämjande. Det svenska

näringlivet utgör en viktig resursbas, exempelvis inom det s.k. Start-Syd-

programmet.

Kvinnor i Afrika bär en större börda än på många andra håll i världen.

Avsaknaden av egen social och ekonomisk plattform leder ofta till att de inte

kan fullfölja sin utbildning, engagera sig i arbetslivet och därmed skapa en

egen ekonomisk bas. Grameen Bank i Bangladesh, som tas upp i motionen, är

exempel på ett lyckat landsbygdsprojekt. Bankens låntagare, i 90% av fallen

kvinnor, har till följd av bankens verksamhet fått säkrare inkomster och kunnat

förbättra sin levnadssituation.

Även om man med intresse kan notera framgångarna med Grameen Bank i

Bangladesh menar utskottet dock att det inte bör ankomma på riksdagen att ha

någon uppfattning om ett projekt av denna typ bör försökas i Afrika. Utskottet

utgår från att frågor om lämplig utformning av projekt fortlöpande prövas inom

Sida.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att Sverige redan verkar för de

syften som motionärerna förespråkar och att detta sker såväl genom stöd av

makroekonomisk karaktär med bäring bl.a. på handelsfrågorna som i mera

specifikt småföretagarinriktade projekt.

Med det anförda kan motion U35 (kd) yrkandena 8, 9 och 12 besvaras.

I motionerna U33 (mp), U34 (c), U35 (kd) och U37 (v) tas olika aspekter av MAI-

avtalet upp.

Utskottet har nyligen i andra sammanhang, bl.a. i betänkande 1997/98:UU20,

behandlat yrkanden rörande detta avtal. Utskottet framhöll därvid att det delar

den bedömning som näringsutskottet i sitt yttrande 1997/98:NU4y till

utrikesutskottet framför, nämligen att eftersom MAI-avtalet långt ifrån är

färdigförhandlat saknas anledning för riksdagen att göra något särskilt

uttalande.

Utrikesutskottet framhöll därutöver att information om MAI-förhandlingrna

kontinuerligt har givits av såväl OECD som av den svenska regeringen.

Regeringen har vidare informerat riksdagen, bl.a. i de berättelser om

verksamheten inom EU (skrivelserna 1995/96:160, 1996/97:80 och 1997/98:60) som

tillställts riksdagen.

Utrikesutskottet konstaterade i betänkande 1997/98:UU20 sammanfattningsvis

att enligt regeringens bedömning är inte ett avslut av MAI-förhandlingarna nära

förestående. Utskottet gör ingen annan bedömning i denna fråga och ser därför

inte skäl att redan nu uttala sig om ett eventuellt resultat av dessa.

Utskottet konstaterar dessutom att vid OECD:s ministerrådsmöte den 28 april

1998 beslutade organisationen att förhandlingarna om MAI-avtalet skall

återupptas först i oktober 1998.

Sammantaget ger detta enligt utskottets mening tillräckligt med tid för

riksdagen att ta del av frågeställningarna kring avtalet och till att föra en

dialog i dessa frågor med regeringen.

Vidare noterar utskottet att regeringen har uttalat att den har för avsikt

att även fortsättningsvis informera riksdagen om utvecklingen av

förhandlingarna, att ett slutförhandlat avtal kommer att föreläggas riksdagen

för beslut samt att regeringen innan dess skall låta genomföra en oberoende

utvärdering av avtalet och dess innehåll. Utskottet ser inget skäl att påfordra

något ytterligare agerande från regeringens sida.

Utskottet vidhåller dessa bedömning och avstyrker motionerna U33 (mp) yrkandena

1-3, U34 (c), U35 (kd) yrkande 10 samt U37 (v) yrkandena 7 och 8.

I motion U33 (mp) yrkande 4 krävs att en förnyad svensk Afrikapolitik utgår

från en utvecklingsmodell som bygger på naturens kretslopp. I yrkande 5 i samma

motion begärs att biståndspolitiken utformas så att våra samarbetspartners

slipper utsättas för nya miljöproblem. Även i motion U32 (fp) yrkande 4

förespråkar motionärerna att miljön skall värnas i det att rovdrift på

naturtillgångar skall motverkas.

I skrivelsens avsnitt diskuteras naturresurser och miljö i Afrika, främst

frågor som rör mark, skog, vatten, biologisk mångfald och urbanisering. I

regeringens redovisade syn på ett nytt partnerskap med Afrika (kap. 8 i

skrivelsen) och på en förnyad svensk Afrikapolitik (kap. 9 i skrivelsen)

beaktas miljöaspekterna genomgående.

Utskottet noterar därutöver att de svenska samarbetsformerna med afrikanska

partners konsekvent sker med utgångspunkt från biståndsmålen, bl.a. då

miljömålet. Sålunda skall exempelvis i de av Sida upprättade s.k.

landstrategierna ingå moment rörande hur samarbetsländernas förmåga att föra en

långsiktigt hållbar utvecklingspolitik skall kunna främjas. Så långt möjligt

skall miljöaspekter integreras i verksamheten och miljökonsekvensbedömningar

göras vid beredning av biståndsinsatser. Sidas handlingsprogram för miljö och

hållbar utveckling tillämpas. Vidare verkar Sida för att stärka ländernas

uppföljning av internationella miljökonventioner såsom FN:s konvention mot

ökenspridning och Montrealprotokollet till skydd av ozonskiktet.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige i dialogen med berörda länder, både

på hög nivå och i det mera dagliga umgänget, betonar hållbar utveckling och

lyfter fram frågor om ländernas egna åtgärder för att främja en sådan

utveckling. Svensk erfarenhetsöverföring sker när sådan är relevant och

tillämplig.

Det kan i sammanhanget framhållas att Sida fått i uppdrag att fullfölja sitt

mandat för främjande av miljöanpassad tillverkning i och export från u-länder,

en fråga som inte minst berör jordbruksprodukter. Ett stort koherensarbete

återstår emellertid, såväl inom Sverige som inom EU.

De av motionärerna framhållna miljöaspekterna har, som framgått, en

framskjuten plats och stora insatser görs för att nya miljöproblem skall kunna

undvikas.

Utskottet anser att motion U32 (fp) yrkande 4 kan besvaras med vad som ovan

anförts.

Att, som motionärerna begär, låta en förnyad svensk Afrikapolitik utgå från en

utvecklingsmodell som bygger på naturens kretslopp skulle komma att innebära

att miljömålet sattes framför övriga mål för det svenska utvecklingssamarbetet.

Utskottet menar att detta ej är lämpligt.

Därmed avstyrks motion U33 (mp) yrkandena 4-5.

I motion U36 (fp) behandlas i yrkandena 1-5 hur demokratifrågorna kan komma in

i det svenska utvecklingssamarbetet med Afrika sådant det presenteras i

regeringens skrivelse. Utgångspunkten är att demokrati är det enda

styrelseskick värdigt för människor att leva i och att detta synsätt måste

genomsyra all svensk biståndspolitik (yrkande 1).

Som utskottet framhållit vid flera tillfällen, senast i betänkande

1997/98:UU9 med anledning av regeringens skrivelse 1996/97:169 är

fattigdomssbekämpning i det svenska utvecklingssamarbetet oskiljaktligt kopplad

till strävan mot en demokratisk samhällsutveckling. Fattigdom handlar bl.a. om

att människor saknar möjligheter att delta i politiska och andra beslut som rör

deras egna livsvillkor. Att fattiga människor får tillgång till politisk makt

och att makthavarna med jämna mellanrum får ställas till svars för sin politik

i fria och demokratiska val är ett viktig element i fattigdomsbekämpningen.

Även på andra sätt är demokratimålet i svensk biståndspolitik starkt kopplat

till övriga mål.

Utskottet noterar att samtidigt som regeringen presenterade sin skrivelse om

en förnyad svensk Afrikapolitik överlämnades skrivelsen om demokrati och

mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete till riksdagen. De båda

skrivelserna bör, enligt utskottets uppfattning, läsas tillsammans eftersom

många av de resonemang som förs i Afrikaskrivelsen fördjupas i

demokratiskrivelsen, framför allt om hur det framtida svenska biståndet skall

utformas för att främja utvecklingen av demokrati.

Demokratisering är en lång och komplex process. Att främja demokrati i

utvecklingssamarbetet är en bred och sammansatt uppgift som måste angripas på

flera plan samtidigt. För att nå framgång måste insatser baseras på en noggrann

analys av de politiska förhållanden som råder och utformas för att anpassas

till den aktuella situationen. Stöd till parlament, fria val och utvecklingen

av flerpartisystem är några av de för demokratin viktiga aspekter som

prioriteras. Detta framgår av de utförliga resonemang som återfinns i

skrivelsen (främst i kap. 3, 8 och 9).

Svenska politiska partier spelar en viktig roll inom det svenska

demokratibiståndet. Sedan 1995 pågår en försöksverksamhet med att genom

insatser utförda av svenska partinära organisationer bistå uppbyggnaden av

stabilt demokratiska samhällen i u-länder och länder i Central- och Östeuropa.

En översyn av verksamheten gjordes hösten 1997, varvid man kom fram till att

den utvecklats mycket positivt. De politiska partiernas roll som aktörer i det

svenska utvecklingssamarbetet är ny och verksamheten befinner sig fortfarande i

sin linda. Den har potential att utveckla nya och spännande verksamhetsformer,

t.ex av den typ som föreslås i motionen. Utskottet vill dock framhålla att ett

betydande ansvar i detta sammanhang åvilar de politiska partierna själva.

I yrkande 4 ansluter motionärerna sig till skrivelsens bedömning av den vikt

det civila samhället har för demokratin, samtidigt som de pekar på behovet av

stöd till de ofta mycket svaga enskilda organisationer som finns.

Utskottet konstaterar med anledning härav att dylikt stöd redan utgår, vilket

också framgår av skrivelsen. Utskottet hade självt möjlighet att studera detta

under sitt besök 1996 i södra Afrika. Utskottet noterar i sammanhanget att

termen enskilda organisationer ofta har en annan innebörd i Afrika än i Sverige

och att svenska synsätt bl.a. av detta skäl inte alltid är direkt tillämpliga

på den afrikanska verkligheten. Väsentligt i sammanhanget är också att de

stödinsatser som görs utformas på sådant sätt att en konkurrenssituation med

valda, representativa organ ej uppkommer. En medvetenhet om detta finns och

uttrycks av regeringen så, att ?Sverige skall särskilt stödja processer såväl

inom offentlig verksamhet som inom det civila samhället, som kan leda till

större öppenhet och insyn, mångfald och dynamik, kompromissvilja och

överbryggande av motsättningar samt ökat ansvarstagande?. Av skrivelsen framgår

även att det direkta biståndet inom detta område till Afrika skall öka i volym,

effektiviseras, vara strategiskt och ha ett långsiktigt perspektiv.

Utskottet ser mediabiståndet som mycket angeläget. Medierna har en viktig

funktion i att granska demokratins aktörer liksom i att bidra till att

förbättra offentliga verksamheters öppenhet, legitimitet och ansvar.

Förutsättningarna för att detta skall kunna göras är dels att yttrandefrihet

råder och att medierna är fria och oberoende, dels att medierna är

professionella, tar ansvar och genomsyras av god pressetik. Svenskt bistånd

försöker på olika sätt bidra till att båda dessa aspekter kan beaktas. Ansvaret

för hur detta bistånd skall vidareutvecklas bör i första hand ligga på Sida

Utskottet anser att motion U36 (fp) yrkandena 1-5 kan besvaras med det ovan

anförda.

I motion U32 (fp) yrkande 3 föreslås att insatser görs även i ?mindre? länder,

t.ex. i republiken Kongo-Brazzaville.

Flera av Sveriges samarbetsländer i Afrika är befolkningsmässigt sett ?mindre

länder?. Detta gäller exempelvis Namibia, Botswana, Angola, Guinea-Bissau,

Eritrea, Zimbabwe, Zambia och Malawi. Enligt utskottets uppfattning är dock

indelningen i ?mindre länder? och andra länder knappast relevant i sammanhang

som dessa.

Vad så gäller Kongo-Brazzaville konstaterar utskottet att landet i dag har en

regim som tagit makten med våld och som med stöd av utländsk trupp störtat en

demokratiskt vald regering. Mot den bakgrunden är något svenskt

programsamarbete med Kongo-Brazzaville inte aktuellt. Däremot bistår Sverige

landet humanitärt genom insatser via FN-systemet.

Republiken Kongo-Brazzaville nämns dock av motionärerna bara som ett exempel.

Enligt utskottets uppfattning bör frågan om nya biståndsinsatser och om

prioriteringar av pågående sådana inte ske lösryckt utan göras inom ramen för

budgetprocessen vid vilken också effekterna på helheten kan överblickas.

Därmed avstyrks motion U32 (fp) yrkande 3.

I motion U35 (kd) yrkande 7 föreslås, som ett exempel, att Sverige skall verka

för ett större regionalt samarbete kring Zambezifloden.

Zambezifloden med tillhörande ekosystem tangerar åtta SADC-länder och är en

väsentlig resurs för utvecklingen i södra Afrika. Flodsystemet har en stor

ekonomisk betydelse för regionen som helhet och används bl.a. för vattenkraft,

konstbevattning och turism. Ekosystemet utnyttjas allt intensivare, vilket

börjar få negativa miljöeffekter samtidigt som konkurrensen om det tillgängliga

vattnet ökar.

Inom ramen för det svenska vattenprogrammet i södra Africa prioriteras det

regionala samarbetet kring Zambezifloden, den s.k. Zambezi River Action Plan

(ZACPLAN). Tillsammans med Norge och Danmark tillhör Sverige de största

biståndsgivarna till detta projekt, som bl.a. går ut på att ta fram en

integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet. Samarbetet syftar till att

länderna omkring floden gemensamt skall kunna förvalta flodens naturresurser på

ett uthålligt sätt.

Utöver det regeringsledda samarbetet stöder Sverige ytterligare två projekt.

Ett riktar sig mot Karibasjön och består av stöd till Zambezi River Authority

(ZRA). Sverige stödjer ZRA med att ta fram en miljöpolicy, ett

övervakningsprogram för vattenkvalitet och ett åtgärdsprogram för att få bukt

med tillväxten av vattenhyacinter. Projektet involverar ett flertal svenska

universitetsinstitutioner. Det andra projektet är ett stöd till en enskild

organisation - Environment Research Centre for Southern Africa. Organisationen

arbetar med ett program som syftar till att informera den breda allmänheten om

miljösituationen i Zambezidalen.

Syftet med det svenska regionala vattenprogrammet, för vilket det finns en

särskild regional handläggare för vattenfrågor vid ambassaden i Harare, är att

öka medvetenheten om vattensituationen i södra Afrika, genom bl.a. stöd till

utbildning och forskning, och att stödja regionalt samarbete kring delade

flodsystem. Detta bör också minska risken för konflikter med Zambeziflodens

vatten som huvudorsak.

Utskottet anser att motion U35 (kd) yrkande 7 kan besvaras med det anförda.

Kristdemokraterna begär i motion U35 (kd) yrkande 5 att frågan om granskning

och utvärdering av det regionala samarbetet uppmärksammas.

Enligt vad utskottet erfarit har Sida nyligen till regeringen överlämnat ett

förslag till strategi för stöd till regionalt samarbete i Afrika i vilket

motionärens frågor tas upp. Någon ytterligare åtgärd är därför för närvarande

ej behövlig.

Utskottet anser att motion U35 (kd) yrkande 5 kan besvaras med det anförda.

Kristdemokraterna föreslår i motion U35 (kd) yrkande 13 att Sverige bör verka

för ett försoningsarbete på det lokala planet i Stora sjö-regionen.

Utskottet konstaterar med anledning härav att ett arbete med denna inriktning

redan pågår. Det svenska agerandet i Stora sjö-regionen har som övergripande

målsättning att främja fred och stabilitet, respekt för mänskliga rättigheter

samt en långsiktigt hållbar ekonomisk och social utveckling i regionen.

Skapandet av ett demokratiskt samhälle med brett deltagande och maktdelning

utgör mål i sig, men också medel för att förebygga konflikter och få till stånd

en stabil utveckling i regionen. Svenska insatser syftar därför till att skapa

förutsättningar för samlevnad, dialog och förhandlingar mellan olika grupper i

samhället, genom att stärka demokratiska krafter inom såväl det officiella som

det civila samhället. Samordning och kontakter med andra aktörer, inklusive

nordiska, är viktiga för att kunna nå dessa mål.

Motionärerna önskar att man utreder förutsättningarna för en freds- och

försoningsinsats på det lokala planet i Burundi, för att om möjligt kunna

använda sig av erfarenheterna även i Rwanda och Kivuprovinsen i Demokratiska

republiken Kongo.

Utskottet noterar att situationen i Burundi är fortsatt mycket spänd även om

vissa öppningar har kunnat skönjas under den sista tiden. En intern dialog har

börjat föras, inte minst mellan de parlamentariska grupperna. Än har dock inga

besked getts om vad som händer då parlamentets mandat löper ut under sommaren.

I februari hölls ett seminarium med representanter även från det civila

samhället, i ett försök att återuppta den débat national som under det senaste

året varit mer eller mindre avsomnad. Förhoppningar finns också att de nedlagda

åtalen mot parlamentets talman och de båda ex-presidenterna kan leda till att

den regionala processen återupptas. Förutsättningarna för ett fredsskapande

arbete på lokal nivå är därför något bättre än tidigare, om än fortfarande

mycket svåra.

Det svenska stödet via Sida till demokrati och mänskliga rättigheter har

kanaliserats huvudsakligen genom FN-organ samt internationella och enskilda

organisationer. Genom dessa pågår redan insatser på det lokala planet. Den

fredsutbildning som Unicef har stått för kan nämnas som exempel.

Enligt den skrivelse som Sida har presenterat för regeringen i mars i år

kommer man även i fortsättningen att prioritera denna typ av insatser. Så sägs

det exempelvis i skrivelsen att ?stöd planeras vidare till freds- och

försoningsprojekt som riktar sig till den burundiska lokalbefolkningen?.

Utskottet, som ser positivt på de föreslagna prioriteringarna och som anser

det angeläget att de öppningar som kunnat skönjas utnyttjas på bästa sätt, kan

således konstatera att motionärernas förslag ligger väl i linje med de insatser

som Sverige redan gör.

Därmed anser utskottet att motion U35 (kd) yrkande 13 är besvarad.

I motion U37 (v) yrkande 9 framhålls att Guinea-Bissau kan ses som en prövosten

när det gäller svenskt utvecklingssamarbete och att nedläggningen av ambassaden

i Bissau inte är förenlig med partnerskapstanken. Vidare hävdar motionärerna

att Sveriges bistånd till Guinea-Bissau kommer att upphöra.

Utskottets utgångspunkt är att partnerskap bör ses som ett förhållningssätt i

ett samarbete som bygger på gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende.

Partnerskapet syftar bl.a. till att stärka den svagare parten, men samarbetet

är inte utan förpliktelser. Samarbetet bygger på en insikt att båda parter

måste bidra och göra ansträngningar för att uppnå de gemensamt definierade

målen för verksamheten. Om den ena parten inte uppfyller sitt ansvar måste

samarbetet förändras, i värsta fall avbrytas.

Utskottet har erfarit att regeringen, efter grundliga diskussioner och ett

flertal utvärderingar, konstaterat att biståndssamarbetet med Guinea-Bissau

inte fungerat tillfredsställande. Sverige har sedan 1984 ställt upprepade krav

på reformer och kvalitetsförändringar, men gör bedömningen att det saknats

politisk vilja att genomföra dessa. Som enskild givare har Sveriges krav på

reformer inte fått någon större genomslagskraft. När liknande krav framförs

gemensamt med EU och Världsbanken kan en viss rörelse noteras.

På förslag av Sida kommer biståndet till Guinea-Bissau därför att få nya

former. Guinea-Bissaus största utvecklingsproblem är den stora skuldbördan.

Huvudinriktningen för Sveriges bistånd kommer därför att bli stöd till re-

formarbetet i kombination med skuldlättnader, vilket sker genom inrättandet av

en multilateral fond för skuldavskrivningar. Denna kommer att frigöra resurser

som kan användas för förnyade utvecklingsansträngningar, särskilt inom de

sociala sektorerna.

Sedan valen 1994 befinner sig den demokratiska utvecklingen i landet i en

konsolideringsfas. Sverige kommer därför att ge bistånd för vissa insatser på

bl.a. demokratiområdet. Enligt vad utskottet inhämtat bedömer regeringen, i

likhet med Sida, att de nya formerna för utvecklingssamarbetet inte kommer att

kräva en svensk permanent närvaro på plats i Guinea-Bissau.

Utskottet anser att motion U37 (v) yrkande 9 kan besvaras med vad som ovan

anförts.

Vänsterpartiet förespråkar i motion U37 (v) yrkande 10 bl.a. ett utbyggt

vänortssamarbete.

Utskottet ser, mot bakgrund av vad som anförs i regeringens skrivelse, det

som ett väsentligt mål för den svenska Afrikapolitiken är att befästa och

utvidga förbindelserna mellan det svenska samhället och de afrikanska

samhällena. Attitydpåverkan är ett viktigt led i arbetet med att utveckla ett

bredare samarbete. Direktkontakt mellan olika samhällen är ett viktigt medel

för dylik påverkan. I skrivelsen presenteras en rad förslag som innebär

direktkontakt på individ- och gruppnivå. Genom en stark Afrikakompetens i

Regeringskansliet och en bättre utnyttjad fältrepresentation ökar möjligheterna

till ett utbyte. I partnerskapstanken ligger att stödelementet i

samhällskontakterna på sikt tonas ned och ersätts av relationer som utvecklas

av egen kraft.

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att poängtera att ett samarbete

bara är möjligt om det finns ett reellt intresse från båda parter.

Vänortssamarbete mellan svenska och afrikanska kommuner är ett exempel på en

relation som bygger på parternas ömsesidiga intresse.

Utskottet anser att motion U37 (v) yrkande 10 kan besvaras med det anförda.

4.4 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uppmärksammande av Afrika som kontinent

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U32 yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört,

2. beträffande övergripande ställningstaganden för partnerskap med

afrikanska länder

att riksdagen avslår motion 1997/98:U31 yrkande 1,

res. 1 (m)

3. beträffande organisatoriska aspekter på samverkan med afrikanska

länder

att riksdagen avslår motion 1997/98:U31 yrkande 2 (delvis),

res. 2 (m)

4. beträffande ett oberoende sekretariat för analys och utvärdering

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U31 yrkande 2 (delvis) och 1997/98:U35

yrkande 6,

res. 3 (m, fp, kd)

5. beträffande diplomatisk representation i francophona Afrika

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U32 yrkande 2 besvarad med vad utskottet

anfört,

6. beträffande frivilliga organisationer

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U32 yrkande 5 besvarad med vad utskottet

anfört,

7. beträffande ekonomiskt ansvarstagande från givarländerna

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U33 yrkande 7 besvarad med vad utskottet

anfört,

8. beträffande finansiering av en ökad andel av det svenska biståndet

till Afrika

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 2 besvarad med vad utskottet

anfört,

9. beträffande uppförandekod för partnerskap

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 4 besvarad med vad utskottet

anfört,

10. beträffande redogörelse för mottagande av förslag om tullfrihet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U36 yrkande 6 besvarad med vad utskottet

anfört,

11. beträffande skuldavskrivningar

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört,

12. beträffande skydd för bräckliga ekonomier

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 4 besvarad med vad utskottet

anfört,

13. beträffande handelsfördelar för MUL-länderna

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 5 besvarad med vad utskottet

anfört,

14. beträffande regelverk för handel och utveckling

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 6 besvarad med vad utskottet

anfört,

15. beträffande policyansvar gentemot Världsbanken m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U35 yrkande 11 och 1997/98:U37 yrkande

2,

res. 4 (v, mp, kd)

16. beträffande enprocentsmålet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U33 yrkande 6 och 1997/98:U35 yrkande

1,

res. 5 (fp, v, mp, kd)

17. beträffande avbrytande av bistånd

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört,

18. beträffande biståndsberoende

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U36 yrkande 7 besvarad med vad utskottet

anfört,

19. beträffande jämlikhet och ekonomisk stabilisering

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört,

20. beträffande visst stöd för småföretagande m.m.

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkandena 8, 9 och 12 besvarad med

vad utskottet anfört,

21. beträffande MAI-avtalet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U33 yrkandena 1-3, 1997/98:U34,

1997/98:U35 yrkande 10 och 1997/98:U37 yrkandena 7-8,

res. 6 (fp, v, mp, kd)

22. beträffande rovdrift på naturtillgångar

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U32 yrkande 4 besvarad med vad utskottet

anfört,

23. beträffande en kretsloppsbaserad utvecklingsmodell

att riksdagen avslår motion 1997/98:U33 yrkande 4,

res. 7 (mp)

24. beträffande nya miljöproblem

att riksdagen avslår motion 1997/98:U33 yrkande 5,

res. 8 (mp)

25. beträffande demokratifrågor i utvecklingsbiståndet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U36 yrkande 1-5 besvarad med vad

utskottet anfört,

26. beträffande satsning på s.k. nyckelländer

att riksdagen avslår motion 1997/98:U32 yrkande 3,

27. beträffande regionalt samarbete kring Zambezifloden

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 7 besvarad med vad utskottet

anfört,

28. beträffande utvärdering av regionalt samarbete

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 5 besvarad med vad utskottet

anfört,

29. beträffande försoningsarbete i Stora sjö-regionen

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U35 yrkande 13 besvarad med vad

utskottet anfört,

30. beträffande biståndet till Guinea-Bissau

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 9 besvarad med vad utskottet

anfört,

31. beträffande vänortssamarbete m.m.

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U37 yrkande 10 besvarad med vad

utskottet anfört,

32. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:122

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:122 Afrika i förändring. En

förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet till handlingarna.

Stockholm

5 Reservationer

1. Övergripande ställningstaganden för partnerskap med afrikanska länder (mom.

2)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 54 börjar med ?Utskottet

har tidigare? och på s. 55 slutar med ?utarbetandet av strategin? bort utgå,

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Beaktande de

på? och slutar med ?motion U 31 (m) yrkande 1 bör avstyrkas? bort ha följande

lydelse:

Utskottet ansluter sig till de övergripande politiska ställningstaganden

beträffande fattigdomens utrotande i världen, effektiviteten i biståndet och

partnerskap med afrikanska länder, vilka anföres i den moderata

kommittémotionen U31 (m). Detta bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrker utskottet motion U31 (m) yrkande 1 .

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande övergripande ställningstaganden för partnerskap med

afrikanska länder

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U31 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Organisatoriska aspekter på samverkan med afrikanska länder (mom. 3)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Också motion

U31 (m)? och slutar med ?yrkande 2 (delvis) avstyrks? bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till de organisatoriska lösningar för partnerskapet

med Afrika - såväl vad gäller UD:s och SIDA:s roller som samarbetet med andra

biståndsaktörer - som anföres i den moderata kommittémotionen U31 (m). Detta

bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrker utskottet motion U31 (m) yrkande 2 (delvis).

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande organisatoriska aspekter på samverkan med afrikanska

länder

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U31 yrkande 2 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ett oberoende sekretariat för analys och utvärdering

(mom. 4)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) samt

Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Utskottet

har tidigare? och slutar med ?koppling till verksamheten? bort ha följande

lydelse:

Även om Sidas utvärderingsenhet har stärkts och Expertgruppen för

utvecklingsfrågor, EGDI, tillsatts, kan detta enligt utskottets mening inte

ersätta ett självständigt och oberoende utvärderingsinstitut liknande SAU.

Utskottet har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att det oberoende

sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska biståndet, SAU, som

inrättades under fyrpartiregeringen, lagts ner. Detta innebär att Sida återigen

utvärderar denna del av sin egen verksamhet.

Riksrevisionsverket, som reviderar Sidas förvaltning, har riktat anmärkningar

mot Sidas årsredovisning. RRV har bland annat pekat på brister avseende

kopplingen mellan mål och resultat, redovisningen av prestationer och

kostnader, samt kvalitetssäkring av underlaget för redovisningen. Nu senast

kritiserades Sida av RRV för att inte tillräckligt följa upp hur biståndspengar

används med anledning av en granskning av Östeuropastödet. Enligt RRV saknades

en dokumenterad uppföljning av de finansiella insatserna i nästan samtliga de

akter som RRV gått igenom. RRV ansåg att bristerna gör att Sida snarast bör se

över sina rutiner för att förbättra kontrollen.

De anmärkningar som RRV riktar mot Sidas redovisning pekar på det orimliga i

att en myndighet på ett objektivt sätt ska söka utvärdera sin egen verksamhet.

När det gäller den ekonomiska delen finns RRV:s revision men utskottet menar

att ett självständigt och oberoende utvärderingsinstitut, liknande SAU,

fristående från Sida och UD, bör skapas i syfte att granska, utvärdera och

följa upp det svenska biståndet. En sådan granskning bör gälla såväl små

enskilda projekt som större insatser.

Enligt utskottets mening är en extern oberoende analys och utvärdering av det

svenska biståndet angelägen för att det skall vara ställt utom allt tvivel att

biståndsresurserna hanteras på ett effektivt och oklanderligt sätt och för att

försäkra sig om att det svenska biståndet svarar mot högt ställda

kvalitetskrav.

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Även

motionerna om? och slutar med ?yrkande 6 avstyrks av utskottet? bort ha

följande lydelse:

Därmed tillstyrks motionerna U31 (m) yrkande 2 (delvis) och U35 (kd) yrkande

6,

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ett oberoende sekretariat för analys och

utvärdering

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U31 yrkande 2 (delvis) och

1997/98:U35 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Policyansvar gentemot Världsbanken m.m. (mom. 15)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Utskottet

menar, vilket? och slutar med ?U37 (v) yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Utrikesdepartementet är det departement som har det finansiella ansvaret och

den största kompetensen när det gäller biståndsarbete. Enligt utskottets mening

bör därför ansvaret för den svenska politiken gentemot Världsbanken, IMF och de

regionala utvecklingsbankerna ligga hos UD.

En bättre samordning av det svenska inflytandet bör kunna leda till att det

bistånd som kanaliseras via dessa institutioner blir mer effektivt. Detta är av

stor vikt vad gäller den svenska framtida Afrikapolitiken, eftersom Afrika

kommer att vara den största mottagaren av globalt såväl som svenskt bistånd

under en överskådlig framtid.

Därmed tillstyrker utskottet motionerna U35 (kd) yrkande 11 och U37 (v)

yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande policyansvar gentemot Världsbanken m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U35 yrkande 11 och

1997/98:U37 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Enprocentsmålet (mom. 16)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och

Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 55 börjar med ?Utskottet

noterar att? och på s. 56 slutar med ?U35 (kd) yrkande 1? bort ha följande

lydelse:

Under nuvarande regering har biståndsramen sänkts och till och med

underskridit den biståndsnivå som FN rekommenderar som miniminivå för i-

länderna. Sverige har fastställt biståndet till 0,7% av BNI medan FN talar om

0,7% av BNP som en miniminivå. Under de senaste åren har 0,7% av BNI inneburit

ca 500 miljoner mindre än 0,7% av BNP för Sveriges del. Sänkningen av biståndet

har skett trots att man lovade motsatsen före valet. Nedskärningarna drabbar i

stor utsträckning de allra fattigaste och rimmar därför illa med regeringens

uttalade ambition att stärka fattigdomsinriktningen. Detta inte minst med tanke

på den roll det dåliga exemplet kan spela i en tid då det internationella

biståndet är satt under hård press. Detta finner utskottet oacceptabelt.

Utåt vill dock regeringen fortfarande ge sken av att Sverige förblir ett

föregångsland, eftersom man kommer att öka biståndsnivån framöver. Man undviker

dock att nämna den låga nivå man utgår ifrån samt det faktum att höjningen

begränsar sig till 0,02 % och ska gälla först år 2000 och sedan 0,03% år 2001.

Det är enligt utskottets mening svårt att tolka dessa mycket blygsamma

höjningar som tecken på en allvarligt menad ambition att åter uppnå

enprocentsmålet.

Regeringen har i praktiken alltmer fjärmat sig från det moraliskt bindande

enprocentmålet, som en enig riksdag en gång ställt sig bakom. I en tid med

enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av långsiktigt bistånd till

stöd för spridande av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter samt

ekonomiska reformprocesser är det fel att låta världens fattiga vara med och

betala saneringen av Sveriges ekonomi.

Utskottet står fast vid att biståndsnivån som andel av BNI åter måste nå

enprocentsnivån i början av nästa sekel och därför måste höjas i en helt annan

takt än den regeringen antyder.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna U33 (mp) yrkande 6 och U35

(kd) yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande enprocentsmålet

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U33 yrkande 6 och 1997/98:U35

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. MAI-avtalet (mom. 21)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och

Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 58 börjar med ?Utskottet

framhöll därvid? och på s. 59 slutar med ?U37 (v) yrkandena 7 och 8,? bort ha

följande lydelse:

Förhandlingarna kring MAI - multilateralt avtal om investeringar - skall

ligga nere i sex månader. I den utformning avtalet nu har, försvagar det

snarare än förstärker utvecklingsländernas möjligheter och utveckling. Det

investeringsavtal som man nyligen hållit på att förhandla fram, fokuserade och

stödde investeraren i ett utvecklingsland. Det är ingen tvekan om att

investeraren genom avtalet fick ett starkare skydd än mottagarlandet och dess

arbetstagare, som i sin tur verkligen behöver ett gott skydd när landet lämnas

öppet för storföretag och internationella investerare. En rad principfrågor och

problem måste lösas på demokratisk väg mellan de inblandade parterna innan

avtalet är klart. Avtalet bör inte undertecknas förrän grundliga

konsekvensanalyser gjorts.

dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande MAI-avtalet

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U33 yrkandena 1-3,

1997/98:U34, 1997/98:U35 yrkande 10 och 1997/98:U37 yrkandena 7-8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. En kretsloppsbaserad utvecklingsmodell (mom. 23)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 60 börjar med ?skulle komma

att innebära? och slutar med ? U33 (mp) yrkandena 4-5.? bort ha följande

lydelse:

... ligger helt i Riokonferensens och Agenda 21:s anda. Många av Sveriges

partnerländer har ett bättre utgångsläge för att förverkliga ett

kretsloppssamhälle än Sverige och andra industriländer.

Därmed tillstyrker utskottet motion U33 (mp) yrkande 4. Yrkande 5 i samma

motion besvaras.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande en kretsloppsbaserad utvecklingsmodell

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U33 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Nya miljöproblem (mom. 24)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?Så långt

möjligt skall miljöaspekter? och på s. 60 slutar med ?yrkandena 4-5.? bort ha

följande lydelse:

Miljöaspekter skall integreras i all verksamhet och

miljökonsekvensbedömningar göras vid beredning av biståndsinsatser. Sveriges

partner i utvecklingssamarbetet skall slippa utsättas för västvärldens

utvecklingsmodell, och undvika att göra om våra misstag. Miljöaspekterna skall

få en framskjuten plats i samarbetet och förebyggande insatser måste hela tiden

göras, så att nya miljöproblem inte uppstår.

Att, som motionärerna begär, låta en förnyad svensk Afrikapolitik utgå från

en utvecklingsmodell som bygger på naturens kretslopp ligger helt i

Riokonferensens och Agenda 21:s anda. Många av Sveriges partnerländer har ett

bättre utgångsläge för att förverkliga ett kretsloppssamhälle än Sverige och

andra industriländer.

Därmed tillstyrker utskottet motion U33 (mp) yrkande 5. Yrkande 4 i samma

motion samt motion U32 (fp) yrkande 4 får anses besvarade med det anförda.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande nya miljöproblem

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U33 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6 Särskilda yttranden

1. Enprocentsmålet (mom. 16)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anför:

Från moderat sida avvisar vi utbetalningsmål av typen 0,7 % eller 1 % av BNP.

Det övergripande målet för u-världssamarbetet skall vara att utrota

fattigdomen. Härvid behövs effektivitetsmål, där det blir möjligt att mäta vad

man gör.

2. Strukturanpassningsprogrammen (mom. 19)

Eva Zetterberg (v) anför:

Under den tid som strukturanpassningsprogrammen utformades och genomfördes

diskuterades aldrig strukturanpassningsprogrammen i den formen att de skulle

genomföras i två steg - i en första och andra generation. Det riktades

praktiskt taget redan från början allvarlig kritik mot

strukturanpassningsprogrammens sociala effekter och det tog lång tid innan

viktiga instanser tog någon notis om den kritik som riktades mot dem. Att

framställa historien som om det från början var fråga om att genomföra

strukturanpassningsprogrammen i två steg med olika riktning stämmer inte

överens med verkligheten. Det positiva är dock en förändring inom viktiga

instanser som Världsbanken och IMF: att man till sist anammade delar av den

kritik som förekommit.

3. Demokratisering (mom. 25)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:

Demokratin är inte enbart en bidragande faktor till samhällsutvecklingen utan

är själva förutsättningen för den. Även en svag demokrati är ett första steg

mot en effektiv fattigdomsbekämpning. Folkpartiet liberalerna menar att detta

synsätt måste genomsyra all svensk biståndspolitik.

Den afrikanska demokratiseringen brottas med stora problem. Mäktiga grupper

är emot att makten flyttas över till befolkningen, en lågutbildad valmanskår

blir lätt offer för populistiska politiker, korruptionen är utbredd och

kontrollen av statsmakten är bristfällig.

Den demokratisering av Afrika som trots alla svårigheter pågår är steget på

vägen mot lösningen av ett flertal problem. I det långa loppet är ett

demokratiskt styre det enda sättet att till exempel hantera etniska

motsättningar - trots att utvecklingen på kort sikt, genom exempelvis

uppdelning i etniska partier, kan förskräcka. I en demokrati finns

förutsättningar att finna lösningar. Dessa förutsättningar finns inte i ett

system där åsiktsyttringar trycks ned.

Det är väsentligt att det svenska utvecklingssamarbetet med Afrika innehåller

områden för att stärka demokratins kärna, dvs. arbete för parlamentarism, fria

val samt flerpartisystem. Behovet av en rättsstat och balans i samhället,

respekt för mänskliga fri- och rättigheter, skydd för minoriteter, fria och väl

fungerande medier bör vara prioriterade inriktningar i svenskt

utvecklingssamarbete.

I reservationer till utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU15 Demokrati och

mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete, utvecklar Folkpartiet

ytterligare handlingsprogram för demokratiutvecklingen i biståndet.

4. Guinea-Bissau (mom. 30)

Eva Zetterberg (v) anför:

Biståndssamarbetet med Guinea-Bissau har visserligen haft problem att brottas

med, men att en uppgift är behäftad med svårigheter är inte något argument för

att man inte skall ta itu med den. Vidare har regeringen själv pekat på

framgångar under senare när det gäller demokratibiståndet. Rapporter om

förändringar i positiv riktning har också under senare tid inkommit. I enlighet

med den nya svenska Afrikapolitiken bör rimligen stödet till Guinea-Bissau

fortsätta och Sveriges representation upprätthållas.

5. Vänortssamarbete (mom. 31)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Ett vänortssamarbete förutsätter ett ömsesidigt intresse. Till ett sådant

intresse kan och bör den svenska regeringen inta ett positivt förhållningssätt,

eftersom det inte ligger alldeles nära till hands från svensk, och kanske inte

heller afrikansk sida, att ett vänortssamarbete mellan afrikanska och svenska

kommuner upprättas.Vi anser att regeringen på olika sätt kan uppmuntra och

stimulera svenska kommuner att ingå vänortssamarbete med afrikanska samhällen.

Det kan också ses som en del av ansträngningarna att minska

främlingsfientlighet genom ökat kulturellt utbyte.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning....................................1

2 Skrivelsen........................................1

3 Motionerna........................................1

4 Utskottet.........................................4

4.1 Sammanfattning av skrivelsen 4

4.1.1 Nya utgångspunkter 5

4.1.1.1 Afrika 5

4.1.1.2 Sverige 5

4.1.1.3 Omvärlden 6

4.1.1.4 Partnerskap 6

4.1.2 Afrika i förändring 8

4.1.3 Demokratisk utmaning 9

4.1.3.1 En ny fas 9

4.1.3.2 Öppnare samhällen 9

4.1.3.4 Tradition kontra modernism 10

4.1.3.5 Gott styrelseskick 10

4.1.3.6 Korruption: demokratins gissel 11

4.1.4 Tillväxt, de fattigas produktivitet och social rättvisa 11

4.1.4.1 Att fördubbla tillväxten 11

4.1.4.2 Att utnyttja de globala resurserna 14

4.1.4.3 Befrielse från fattigdom 16

4.1.4.4 Naturresurser och miljö 17

4.1.4.5 Inför år 2015 18

4.1.5 Ökat regionalt samarbete 18

4.1.6 Samhällen i kontakt 19

4.1.6.1 Sverige och Afrika: en mångfald av kontakter 19

4.1.6.2 40 års utvecklingssamarbete 19

4.1.6.3 Afrikaner i Sverige 20

4.1.6.4 Enskilda organisationer 20

4.1.6.5 Ekonomiskt utbyte 20

4.1.7 Afrika i det internationella samfundet 21

4.1.7.1 Afrika och Norden 21

4.1.7.2 Afrika och Europeiska unionen 21

4.1.7.3 Afrika och Förenta nationerna 22

4.1.7.4 Afrika och de internationella finansiella institutionerna 22

4.1.7.5 Afrika och det internationella handelssystemet 23

4.1.8 Ett nytt partnerskap med Afrika 23

4.1.8.1 Bakgrund 23

4.1.8.2 Ett nytt partnerskap 24

4.1.8.3 En uppförandekod 24

4.1.8.4 Partnerskapets metodik 25

4.1.8.5 Partnerskapets dimensioner 25

4.1.8.6 Konditionalitet och partnerskap 25

4.1.9 En förnyad svensk Afrikapolitik 25

4.1.9.1 Att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot

fördjupad demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild

inriktning på fattiga människors situation

26

4.1.9.2 Att utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden 30

4.1.9.3 Att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika

34

4.2 Sammanfattning av motionerna 37

4.3 Utskottets överväganden 47

4.4 Hemställan 64

5 Reservationer....................................67

1. Övergripande ställningstaganden för partnerskap med afrikanska länder

(mom. 2) 67

2. Organisatoriska aspekter på samverkan med afrikanska länder (mom. 3)

67

3. Ett oberoende sekretariat för analys och utvärdering (mom. 4) 68

4. Policyansvar gentemot Världsbanken m.m. (mom. 15) 69

5. Enprocentsmålet (mom. 16) 69

6. MAI-avtalet (mom. 21) 70

7. En kretsloppsbaserad utvecklingsmodell (mom. 23) 71

8. Nya miljöproblem (mom. 24) 71

6 Särskilda yttranden..............................72

1. Enprocentsmålet (mom. 16) 72

2. Strukturanpassningsprogrammen (mom. 19) 72

3. Demokratisering (mom. 25) 72

4. Guinea-Bissau (mom. 30) 73

5. Vänortssamarbete (mom. 31) 73