Bet. 1997/98:UU15

Utrikesutskottets betänkande

1997/98:UU15

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

UU15

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1997/98:76

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete samt

motioner väckta med anledning av skrivelsen. Därtill behandlas ett antal andra

motionsyrkanden, bl.a. från den allmänna motionstiden. Utskottet besvarar eller

avstyrker samtliga yrkanden.

Utskottet ser positivt på att regeringen funnit det angeläget att i en

särskild skrivelse presentera en sammanhållen strategi för hur ett kraftfullt

utvecklingssamarbete bäst skall utformas för att främja demokrati och mänskliga

rättigheter. Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av en

konstruktiv dialog med utvecklingsländerna där Sverige skall inta en konsekvent

och entydig hållning beträffande MR- och demokratifrågor. Ett aktivt och starkt

civilt samhälle kan spela en avgörande roll i demokratiseringsprocesser.

Utskottet delar därför regeringens uppfattning att ett förbättrat samarbete med

enskilda organisationer och andra aktörer inom det civila samhället bör

komplettera och förstärka de bilaterala insatserna. Kvinnors och mäns aktiva

deltagande i det politiska livet är en annan viktig fråga. Vidare anser

utskottet att det speciella demokratistöd som utgörs av politiska partiers

kontakter med systerpartier i syd och öst ytterligare bör kunna utvecklas till

ömsesidigt gagn. Samarbetet mellan svenska riksdagen och parlament i länder som

påbörjat en demokratiseringprocess är också ett viktigt inslag i det

demokratifrämjande arbetet. Utskottet biträder regeringens ambition att främst

stödja demokratiseringsprocesser i länder i omvandling, med tyngdpunkt på

Sveriges samarbetsländer och särskilt utsatta länder.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:76

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete till

handlingarna.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:76

1997/98:U38 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att demokratimålet skall vara det överordnade målet bland de sex

biståndsmålen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att se

över de biståndspolitiska målen,

3. att riksdagen begär att regeringen regelbundet redovisar läget beträffande

demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges mottagarländer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att hålla isär åtgärder som är riktade mot demokratins

kärna, dvs. direkt demokratibistånd, och sådana som är mer allmänt

demokratifrämjande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen för demokratibiståndet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att aktivt verka mot kvinnlig könsstympning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att varje insats i utvecklingssamarbetet föregås av en

konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige aktivt måste stötta arbetet för barnens rättigheter.

1997/98:U39 av Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att reservationer inte får belasta FN-konventionerna.

Motion från den allmänna motionstiden 1997/98

1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om begreppet mänskliga rättigheter när det gäller kvinnornas situation

i u-länderna.

Utskottet

Sammanfattning av skrivelsen

Inledning

Regeringen belyser i skrivelsen förutsättningarna för att genom det

internationella utvecklingssamarbetet stärka stödet till en hållbar demokratisk

utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna. Ambitionen är att

klargöra begrepp och samband, belysa särskilda problemställningar, visa på

möjligheter och åtgärder, presentera en sammanhållen strategi och metoder för

att stödja ett kraftfullare utvecklingssamarbete för demokrati och mänskliga

rättigheter.

Nya förutsättningar för demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd

De senaste 20 åren har en våg av demokratisering svept fram över världen och

två tredjedelar av världens stater har nu demokratiska styrelseskick.

Demokratiska styrelseformer och en demokratisk kultur är viktiga

förutsättningar för och inslag i all utveckling. Det är därför naturligt att

Sverige i sitt internationella utvecklingssamarbete ytterligare lyfter fram en

demokratisk samhällsutveckling, ett mål som länge funnits med i

biståndspolitiken (prop. 1962:100).

Med föreliggande skrivelse har regeringen under denna mandatperiod till

riksdagen redovisat sin politik på fyra för utvecklingssamarbetet centrala

områden - fattigdomsbekämpning, miljö, jämställdhet och demokrati.

Regeringen lägger samtidigt fram en proposition om Sveriges samarbete med

Central- och Östeuropa åren 1999-2001 (prop. 1997/98:70). I skrivelsen

behandlas därför mänskliga rättigheter huvudsakligen i förhållande till

demokrati och koncentrerar sig på Sveriges samarbete med utvecklingsländer,

medan samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa fått en mindre ingående

behandling.

Demokratibegreppet

Parisstadgan, som undertecknades av stats- och regeringscheferna vid ESK:s (den

europeiska säkerhetskonferensen) toppmöte hösten 1990, används i skrivelsen som

en utgångspunkt för diskussionen om demokratins innehåll.

Ett demokratiskt styrelseskick grundar sig på folkets vilja, vilken regelbundet

kommer till uttryck i fria och rättvisa val. Demokratins fundament utgörs av

respekten för människan och rättsstaten. Demokratin utgör det bästa skyddet för

yttrandefriheten, för tolerans av alla grupper i samhället och för lika

möjligheter för envar. Demokratin, som till sitt väsen är representativ och

pluralistisk, medför ansvar inför valmanskåren, en förpliktelse för

myndigheterna att följa lagen och en opartisk rättsskipning. Ingen står över

lagen.

I skrivelsen tillämpas ett brett demokratibegrepp, inte en absolut definition.

Utgångspunkten är att demokrati innefattar vissa formella institutioner och

procedurer samt att medborgarna deltar i det politiska livet och vidmakthåller

en demokratisk kultur.

En utmaning för många samhällen som genomgår en utveckling i demokratisk

riktning är att ta vara på och anpassa lokala demokratiska traditioner och inte

överta former och institutioner som organiskt hör hemma i en annan miljö och

historisk verklighet. Den svenska praktiken är en naturlig referensram när

Sverige skall föra dialog med företrädare för andra länder och kulturer, även

om konkreta åtgärder måste anpassas till situationen i och vara förankrade i

dessa länder.

Demokratisering och mänskliga rättigheter

Regeringen betonar i skrivelsen att även om demokrati och mänskliga rättigheter

är två separata begrepp, finns det ett nära samband dem emellan. Detta markeras

tydligt i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som

stadgar att det är en individuell rättighet att ta del i sitt lands styrelse

direkt eller genom fritt valda ombud.

Respekt för de mänskliga rättigheterna bidrar till - och är i stor

utsträckning en förutsättning för - demokratisering.

En kategori av rättigheter är de grundläggande friheterna, såsom rätten att

uttrycka och sprida sin mening, att bilda eller gå med i en organisation och

att ordna möten. De är avgörande för möjligheten att bilda sig en informerad

uppfattning och att delta i det politiska livet.

En andra kategori av rättigheter gäller rätten till skydd mot övergrepp,

såsom rätten att inte bli godtyckligt arresterad, utsättas för tortyr eller bli

berövad egendom. Sådana rättigheter är viktiga för att människor skall våga

utnyttja sina andra fri- och rättigheter.

En tredje typ av rättigheter handlar om grundläggande behov, rätten till en

rimlig levnadsstandard, till hälsovård och utbildning.

Det internationella regelverket för de mänskliga rättigheterna bör enligt

regeringens uppfattning ses som ett normativt golv och en politisk hävstång för

svenskt utvecklingssamarbete. Allt demokratifrämjande arbete måste ses i

relation till respekten för mänskliga rättigheter.

Demokratins institutioner och procedurer

Fria och rättvisa flerpartival utgör en grundförutsättning för demokrati. Olika

valsystem kan ge olika samhällsgrupper olika förutsättningar att representeras.

Systemet kan t.ex. vara utformat så att minoriteter och sociala grupper i

praktiken ställs utan inflytande. I skrivelsen anmärks att stater påfallande

ofta utan diskussion övertagit ett valsystem utifrån utan att ta hänsyn till

lokala förutsättningar.

Valmyndigheterna är ofta svagt utvecklade och ibland styrda av sittande

regering. Det är angeläget att bygga upp system för inhemsk observation och

kontroll av val.

Det konstateras i skrivelsen att alla nutida demokratier är uppbyggda på

politiska partier, vilkas uppgift är att vara instrument för medborgarna. Få

inslag i demokratins kultur är så central för demokratin och samtidigt så

grannlaga som partiarbetet.

Parlamentet är en nyckelinstitution i en demokrati. Att få till stånd ett

välfungerande parlament som verkligen har förmåga att utöva den lagstiftande,

granskande och kontrollerande makten är en lång och komplicerad process.

I flertalet utvecklingsländer är den verkställande makten mycket starkare är

såväl parlamentet, domstolarna som andra oberoende kontrollerande organ. Det

konstateras också i skrivelsen att det faktum att många fattiga länder får

huvuddelen av sina statsinkomster från biståndsgivarna och inte genom egen

beskattning även kan bidra till att stärka regeringens makt på bl.a.

parlamentets bekostnad.

Brister i rättsväsendet har alltmer kommit att framstå som ett avgörande

hinder för länders utveckling. Den rättsliga omvandlingen har visat sig vara en

komplicerad process, bl.a. därför att det kräver förändringar i attityder, som

tar tid.

Det civila samhällets roll och förutsättningar

Det civila samhället har blivit beteckningen för när människor organiserar sig

i samhället och agerar i utrymmet mellan stat och individ. Det kan bestå av

allt från fackföreningar, kvinnogrupper, religiösa samfund, miljögrupper,

kvarterskommittéer, fotbollslag och teatergrupper till fria medier och fria

akademier.

Det civila samhället kan omfatta både demokratiska och icke-demokratiska

krafter. I utvecklingsländerna har under de senaste 15 till 20 åren vuxit fram

många enskilda organisationer som är inriktade på social välfärd, miljö eller

mänskliga rättigheter. Dessa verkar vid sidan av fackföreningar, religiösa

församlingar, yrkessammanslutningar och lokala gemenskaper. Detta är enligt

regeringen i grunden en mycket positiv utveckling. Regeringen pekar dock på att

bristande representativitet kan bli ett demokratiskt problem.

För att fördjupa demokratin bör staten finna former för att underlätta och

stimulera de demokratiska krafterna i det civila samhället, framför allt genom

stödjande lagstiftning och en konstruktiv attityd. Staten skall försvara

åsikts-, mötes- och föreningsfriheten och måste vara öppen för dialog och visa

respekt för organisationernas oberoende i förhållande till staten. Omvänt måste

organisationerna respektera demokratin och de folkvalda.

Fria och oberoende medier

I skrivelsen konstateras att all makt behöver granskas för att politiker och

andra makthavare skall kunna hållas ansvariga för sin verksamhet. Det är då av

vikt att journalister kan arbeta kritiskt och uppsökande i samhället utan att

riskera repressalier för en politiskt misshaglig rapportering. Journalister i

många utsatta demokratier behöver också bli mer professionella. Uppmuntran och

stöd utifrån är ofta nödvändigt.

Utveckling av demokratin i världen

I skrivelsen görs en översiktlig genomgång av demokratins utveckling i världen.

Det poängteras att demokratin gjort markanta framsteg under 1980- och 1990-

talen i utvecklingsländerna liksom i Central- och Östeuropa. Antalet

demokratier har fördubblats.

Nya demokratier har vuxit fram i Asien, exempelvis Filippinerna, Republiken

Korea och Thailand. Den demokratiska utvecklingen släpar samtidigt efter,

särskilt i Sydost- och Ostasien. I flera länder vidgas människors personliga

och ekonomiska frihet, även om grundläggande mänskliga rättigheter som

yttrande- och organisationsfrihet inte erkänns. Många asiatiska länder, och

särskilt de med kommunistisk idétradition, präglas av misstro mot enskilda

organisationer och omgärdar dem med begränsningar.

Fram till 1997 hade 38 av de 48 staterna i Afrika söder om Sahara organiserat

förhållandevis fria val. De senaste åren har nyanserat det tidiga 1990-talets

överdrivna optimism, som ersatts av en mer realistisk syn och av en insikt om

att demokratisering är en process som med nödvändighet måste få ta sin tid. En

snabb takt i en sådan process är inte enbart av godo, vilket också visat sig i

Afrika. I några länder spårade processen ur med katastrofer som följd,

exempelvis i Angola och Burundi, där valen l992 respektive l993 följdes av

inbördeskrig och massakrer, då förlorarna inte godtog valutgången.

Likafullt står det, enligt skrivelsen, klart att det är de positiva inslagen

som dominerar i den mångfacetterade bild som dagens Afrika uppvisar.

Demokratins framväxt i Latinamerika har varit snabb under de senaste två

decennierna. Militärregimer och diktaturer har lämnat plats åt folkvalda civila

regeringar i så gott som hela världsdelen. Under den senaste tioårsperioden har

alla länder, med undantag av Kuba, haft flera på varandra följande demokratiska

val. Framstegen har dock varit ojämna. Demokratiska värderingar är inte

ordentligt rotade mer än i ett fåtal länder. Återgången till demokratiskt styre

har också åtföljts av en alarmerande ökning av kriminalitet och våld, ofta

knutet till narkotikahandeln. De politiska och ekonomiska framstegen hotas

också av den utbredda fattigdomen och den extrema ojämlikheten.

Mellanöstern och Nordafrika är den region i världen där demokratin kanske gjort

minst framsteg under 1980- och 1990-talen. Flertalet länder kännetecknas av

odemokratiska styrelseskick och outvecklade civila samhällen.

Regeringen framhåller att islam väl kan förenas med respekt för mänskliga

rättigheter. Deltagande, ansvar, pluralism och rättvisa ingår i religionens

traditioner. Hindren handlar mer om arv från ett auktoritärt och feodalt

samhälle och om dagens repressiva regimer. Gapet mellan befolkningen och de

styrande upplevs av många vara för stort för att överbryggas på fredlig väg.

Här ligger grundorsaken till extremism av olika slag, som tar sig uttryck i

fundamentalism och övergrepp.

I Central- och Östeuropa har sedan 1989 demokratin slagit igenom, även i länder

med svaga demokratiska traditioner. Nästan alla länder i Central- och Östeuropa

har demokratiskt valda parlament och statschefer, flerpartiväsen och någon form

av lokal demokrati. Själva valproceduren behöver förbättras i vissa länder. Det

civila samhället är fortfarande outvecklat. Ett annat problemområde gäller det

demokratiska inflytande och de rättigheter som bör tillkomma minoriteter.

Sociala klyftor innebär också en risk för bakslag i reform- och

demokratiseringsprocesserna. Partiväsendet i Central- och Östeuropa är ännu

instabilt och outvecklat.

Demokrati för alla - möjligheter och hinder

Den enskilda människans individuella frihet och aktionsutrymme skiftar från

kultur till kultur och från tid till tid. Det anförs i skrivelsen att det

behövs bättre kunskap om de sociala och kulturella sammanhang som styr

människors beteenden för att kunna stärka demokratiska processer. Att vara

fattig innebär ofta maktlöshet. Fattiga är dåligt representerade i beslutande

församlingar. Det krävs resurser för att bilda partier och ställa upp i val. I

praktiken kan det således bli svårt för den fattige att utöva sina rättigheter,

valen blir inte rättvisande och förtroendet för demokratin undermineras.

En grundläggande förutsättning för att utöva medborgarskap och delta i

samhälleliga beslut är att man förstår problemen, har tillgång till information

och själv kan bilda sig en uppfattning. För detta fordras i sin tur kunskap och

förmåga, helst att man kan läsa och skriva. Folkbildningen, både

primärundervisning och vuxenutbildning, har här en viktig uppgift att fylla.

I kapitlet Marginalisering och polarisering - hur stora klyftor tål demokratin?

beskrivs några av de faktorer som påverkar förutsättningarna för demokrati.

Det konstateras att orättvisor och fattigdom kan leda till politisk

instabilitet, social oro, flyktingströmmar och annan migration. Demokratisering

kan främja social utveckling och förbättrad livskvalitet men kan komma till

korta när det gäller upphävande av fattigdom.

En grundläggande faktor bakom såväl ekonomisk som demokratisk utveckling är

s.k. socialt kapital i form av en väl fungerande social struktur, präglad av

samhörighet, tillit och öppenhet.

Minoriteters rättigheter och mångkulturell demokrati är komplexa frågor som

gäller statens suveränitet och territoriella integritet, lokal autonomi och

social och ekonomisk rättvisa. Under senare år har etnisk identitet lyfts fram

som orsak till olika våldsamma konflikter. I skrivelsen argumenteras för att

etnisk identitet inte behöver vara splittrande utan kan vara nationellt enande.

När människor känner sig fria att uttrycka sin egen kultur, tala sitt eget

språk och utöva sin egen religion, är det mera sannolikt att de också utvecklar

en identitet som medborgare i ett land och en känsla av att de delar gemensamma

mål med resten av samhället.

Kvinnors inflytande och medverkan är en viktig faktor för de politiska

strukturernas representativitet. Det konstateras i skrivelsen att världen

fortfarande i huvudsak styrs av män. Kvinnor förtrycks fortfarande i många

länder. De är genomgående underrepresenterade i beslutande församlingar.

Regeringen drar slutsatsen att kvinnors deltagande måste stärkas på alla

nivåer, från engagemang på lokal nivå till ökad medverkan i ledarskiktet.

Kvinnors underordnade ställning upprätthålls i många delar av världen genom

diskriminerande rättssystem och med hänvisning till religion, tradition, och

kultur.

Barn och unga behöver särskilt skydd och stöd från samhället. Det påpekas i

skrivelsen att mer än hälften av befolkningen i de flesta utvecklingsländer är

under 18 år. Med fattigdom, migration och upplösning av familjeband får

alltfler barn försörja sig själva, många försörjer även syskon och föräldrar.

Barnarbete kan bidra till att marginalisering och utanförskap fortsätter från

generation till generation.

Alltfler barn går i dag i skola men skolan är ofta en mycket auktoritär miljö

som ger barnen föga känsla för demokratiska spelregler. Det är därför angeläget

att fortsatt satsa på skolan och på pedagogik som uppmuntrar till eget kritiskt

tänkande, aktivt deltagande och ansvar för sitt lärande.

Det betonas också att barn drabbas hårt av krig och konflikt. Senare tiders

konflikter har framför allt drabbat civilbefolkningen och utsatt barn för

ohyggliga upplevelser.

Det finns inget enkelt och entydigt samband mellan ekonomiskt och politiskt

system och inte heller mellan de faktiska resultaten i form av ekonomisk

tillväxt och demokratisering. Erfarenheterna visar dock att öppna och

fungerande marknadsekonomier, som bidrar till en social och hållbar utveckling,

i längden förutsätter öppna och demokratiska system.

Ett öppet ekonomiskt system är en nödvändig förutsättning för verklig

demokratisering. Existensen av en livskraftig privat sektor är enligt

regeringens uppfattning nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Den sociala

marknads-ekonomin är den hållbara länken mellan politisk omvandling mot

demokrati och ekonomisk omvandling mot marknadsekonomi.

I skrivelsen betonas, vad avser globaliseringens effekter på

demokratiutvecklingen, att frågor om representativitet och legitimitet måste

aktualiseras när mellanstatligt arbete alltmer får inslag av överstatlighet.

Att förlänga det demokratiska beslutsfattandet bortom nationalstaten blir en

utmaning för framtiden.

I skrivelsen anförs att decentralisering kan innebära att människor kommer

närmare besluten, vilket ger även fattiga människor möjlighet till större

inflytande. Särskilt kvinnor får bättre möjlighet att påverka. Besluten blir

bättre förankrade, mer demokratiska och bidrar därmed till en demokratisk

kultur. Lokala intressen måste beaktas centralt.

Vad som i utvecklingsdebatten betecknas med begreppet gott styrelseskick,

framhålls alltmer som en förutsättning för hållbar utveckling. Gott

styrelseskick handlar om statens sätt att utöva sin politiska, ekonomiska och

administrativa makt. En demokratisk stat och dess förvaltning bör präglas av en

demokratisk kultur och av rättsstatens värderingar.

Konflikthantering är en stor utmaning för nya demokratier.

Demokratiseringsprocesser kan föra upp konflikter till ytan, som, om de inte

behandlas varsamt, kan övergå i våld. I strävandena att bilägga väpnade

konflikter har under senare år ibland val förekommit som ett element i de

fredsöverenskommelser som syftar till att leda till en fredlig, demokratisk

samhällsutveckling. Militära fredsbevarande insatser måste kompletteras och

samordnas med uthålligt och samlat stöd till själva demokratiprocessen.

Viktiga aktörer och givare

I detta kapitel redovisar regeringen de viktigaste aktörerna vad gäller

demokratifrämjande arbete och den huvudsakliga inriktningen av det arbete som

bedrivs.

Mellanstatliga organisationer

FN-systemet

De stora FN-konferenserna har stärkt FN:s normativa roll på ett antal områden

med mer eller mindre direkt anknytning till demokrati och mänskliga

rättigheter. Dessutom har den inledda reformprocessen inom FN:s organisation

skapat förutsättningar för att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter

förankras tvärsektoriellt i FN. FN:s generalsekreterares reformprogram, som

presenterades förra året, föreskriver att mänskliga rättigheter skall genomsyra

hela organisationens arbete.

Demokratifrågor behandlas på flera sätt och i ökad utsträckning av FN:s

generalförsamling och dess tredje utskott. Säkerhetsrådet har engagerat sig

till stöd för demokrati- och valprocesser i ett antal länder. Formerna har

varierat från uttalanden till beslut om valövervakning. FN-sekretariatet har

också bidragit operativt till genomförande av val genom FN-sekretariatets enhet

för valbistånd.

Under senare år har demokratifrågorna även blivit alltmer aktuella inom UNDP,

FN:s utvecklingsprogram. FN:s konvention om barnets rättigheter utgör numera en

viktig utgångspunkt för Unicefs verksamhet. Även FN:s flyktingkommissarie

(UNHCR) uppmärksammar alltmer frågor som rör demokratisering som att flyktingar

inte får rösta i värdlandet och inte kan rösta i hemlandet. FN:s högkommissarie

för mänskliga rättigheter (UNHCR) lägger numera större vikt vid uppföljning av

efterlevnad av konventionerna om de mänskliga rättigheterna.

Internationella finansieringsinstitutioner

Världsbanken genomför för närvarande de mest genomgripande reformerna sedan sin

tillblivelse. Omorienteringen är till stor del orsakad av omvärldsförändringar

som demokratisering och mer aktiva civila samhällen. Det övergripande målet för

verksamheten, fattigdomsbekämpning, är nära förknippat med förverkligandet av

mänskliga fri- och rättigheter. Folkligt deltagande har getts allt större

betoning i utvecklingsbankernas projekt.

I Asiatiska utvecklingsbanken talas inte så öppet om att stödja den

demokratiska utvecklingen i regionen. Detta antar regeringen kan ses som en

återspegling av demokratins svaga ställning i många asiatiska länder.

Europeiska utvecklingsbanken, EBRD, har som enda internationella

finansieringsinstitution ett uttryckligt politiskt mandat och skall enligt sin

stadga verka i central- och östeuropeiska länder som har infört demokrati.

EU

Europaparlamentet uttalar sig ofta om brott mot de mänskliga rättigheterna och

lägger varje år fram en resolution om läget i världen. EU:s ministerråd antog

1991 en resolution om mänskliga rättigheter och demokrati i

utvecklingsländerna, vilken rekommenderar en öppen och konstruktiv dialog om

dessa frågor med berörda regeringar.

Ett formellt regelverk för gemenskapens agerande godkändes härom året av

medlemsstaterna, bl.a. skall en klausul om mänskliga rättigheter inkluderas i

alla nya avtal med tredje land.

EU följer också noga utvecklingen i samarbetsländerna och begär regelbundet

in rapporter om läget avseende de mänskliga rättigheterna.

För att skapa större enhetlighet och överskådlighet i EU:s agerande föreslår

kommissionen en förordning om det ?Europeiska initiativet för demokrati och

skydd av mänskliga rättigheter? som anger omfattning av och principer för

gemenskapens samlade verksamhet för främjande av respekt för demokrati och

mänskliga rättigheter.

I Lomékonventionen, som reglerar EU:s samarbete med 71 länder i Afrika,

Karibien och Stillahavsområdet, har en klausul om mänskliga rättigheter förts

in som betonar att parterna i första hand skall söka lösningar genom dialog och

att suspension skall ses som en sista utväg.

I EU:s samarbete med Medelhavsländer ingår främjandet av mänskliga

rättigheter och demokrati som en viktig del. Slutligen nämns i skrivelsen att

EU:s förestående utvidgning spelar en avgörande roll för

demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa.

OECD:s kommitté för biståndsfrågor

Organisationen för ekonomiskt samarbete, OECD, bedriver sitt arbete i ett stort

antal kommittéer och arbetsgrupper, varav Development Assistance Committee

(DAC) behandlar det internationella utvecklingssamarbetet. DAC är ett av

givarländernas främsta forum för erfarenhetsutbyte och fastställande av

riktlinjer på biståndsområdet. Riktlinjer har tagits fram för folkligt

deltagande och gott styrelseskick.

International IDEA

Institutet stöttar demokratiska strävanden i enskilda länder. En mycket

intressant uppgift som IDEA håller på att utveckla är att i länder, tillsammans

med de för demokratin viktiga aktörerna, göra en analys av demokratisituationen

och föreslå konkreta åtgärder för att utveckla demokratin. Denna typ av

analyser och strategier kan vara mycket värdefulla för Sverige då vi skall

utveckla vårt samarbete med dessa länder.

Regionala organisationer

Två organisationer i Europa har gjort avgörande insatser för att utveckla och

konsolidera mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.

Europarådet har under snart 50 år byggt upp ett system av rättsligt bindande

konventioner som bl.a. garanterar individens rättigheter med utgångspunkt från

demokratiska värderingar och ställt krav på att nya medlemsländer fullt ut

skall ansluta sig till dessa.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, arbetar med

motsvarande frågor ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Båda organisationerna

arbetar aktivt med olika former av stöd till de nya demokratierna i Europa.

På den amerikanska kontinenten har den amerikanska samarbetsorganisationen

OAS börjat spela en viktig roll vad gäller bl.a. valobservation.

I Afrika har ett regionalt system för mänskliga rättigheter vuxit fram inom

ramen för Afrikanska enhetsorganisationen, OAU, med en afrikansk stadga för

mänskliga rättigheter. Kopplat till denna finns en kommission som i december

1997 beslutade att skapa en afrikansk domstol för mänskliga rättigheter.

Samväldet är en sammanslutning av stater, i alla världsdelar, som tidigare

var brittiska områden. Högkvarteret ligger i London. Samväldet skickar

observatörer till val och verkar för att höja professionalismen och

integriteten hos valmyndigheterna i medlemsstaterna. Inom den engelsktalande

världen är organisationen en självskriven aktör i fråga om aktioner för

demokrati.

Internationella enskilda organisationer

Interparlamentariska unionen, IPU, sammanslutningen av de flesta av världens

parlament, samlar statistik och arbetar med frågor som är värdefulla för alla

som sysslar med stöd till demokrati. IPU har exempelvis under flera år byggt

upp en bas av information och antagit ett handlingsprogram rörande

representation av kvinnor i parlament. Unionen har också gett ut arbeten

rörande genomförandet av fria val. IPU, liksom parlamentarikerorganisationer

som PGA (Parlamentarians for Global Action) och AWEPA (Association of West

European Parlamentarians for Africa) inriktar alltmer av sin verksamhet på att

stödja utvecklingen av demokratiska parlament.

De internationella kyrkliga sammanslutningarna Kyrkornas Världsråd, Lutherska

Världsförbundet och Caritas har under flera decennier spelat en viktig roll i

att främja demokrati och mänskliga rättigheter över hela världen.

Internationellt bedriver Oxfam-organisationerna en verksamhet som särskilt

prioriterar ekonomiska och sociala rättigheter. Rädda Barnen-rörelsen verkar

för barnets rättigheter. Därutöver finns enskilda organisationer som i huvudsak

bidrar genom rapportering och opinionsbildning.

Främjande av demokratisering och mänskliga rättigheter i Sveriges

utvecklingssamarbete

I regeringens första stora biståndsproposition 1962:100, som riksdagen ställde

sig bakom, angavs att målet för biståndspolitiken var att höja de fattiga

folkens levnadsnivå. Valet av Sveriges programländer påverkades bl.a. av hur

man respekterade de mänskliga rättigheterna i landet. Den svenska reaktionen på

en negativ politisk utveckling har ofta återspeglats i neddragningar av

landramarna. Vid militärkupper mot demokratiskt valda regimer, som i fallet

Chile, tog Sverige konsekvenserna och avvecklade landprogrammet.

Mot slutet av 1970-talet började Sverige lyfta fram makt- och

inflytandefrågor genom att betona vikten av folkligt deltagande, dvs. att

människor som är berörda av en insats skall ha inflytande över planering och

medverka i genomförandet. Vidare motiverades det omfattande stödet till

basutbildning delvis med dess betydelse för en demokratisk utveckling. Men de

här inslagen ledde inte direkt till överväganden angående den politiskt

strukturella utvecklingen eller skyddet för mänskliga rättigheter i huvuddelen

av utvecklingssamarbetet.

Vid sidan av samarbetet med programländerna inleddes under 1970-talet ett

snabbt växande stöd till demokrati- och rättighetsfrämjande program, främst i

form av stöd till kamp mot politiskt förtryck i Latinamerika och södra Afrika.

Detta s.k. humanitära bistånd gick till olika motståndsorganisationer och

kanaliserades främst genom svenska enskilda organisationer.

Under 1980-talet övergick det humanitära biståndet i Sydamerika till att

stödja de spirande demokratierna. Interaktionen mellan politik och bistånd,

multilaterala och bilaterala instrument och inte minst samarbetet med enskilda

organisationer innebar att Sverige kunde lämna viktiga bidrag till de pågående

fredsprocesserna.

En annan omständighet som bidrog till ett ökat fokus på statens roll och den

nationella politiken var förskjutningen av det svenska biståndets inriktning,

från avgränsade konkreta projekt till reformer och institutionsuppbyggnad.

Dagens demokratibistånd kan därför sägas ha sin grund dels i det humanitära

biståndet, dels i förvaltningsbiståndet och dels i den fördjupade dialogen.

I skrivelsen framhålls att även om ingen demokratiseringsprocess är den andra

lik, det ändå är möjligt för en biståndsgivare att göra vissa kategoriseringar

och dra vissa slutsatser.

Det finns öppna demokratier där regeringen har en klar politisk vilja och där

det civila samhället kan verka fritt. I sådana situationer är biståndets

uppgift relativt enkel. Det handlar om att stödja positiva processer genom att

bidra med resurser och erfarenheter.

I länder med framväxande demokrati, där den politiska viljan finns men där

förmågan brister eller där de civila krafterna är svaga, behöver vi vara mer

aktiva och initiativtagande. Det är då angeläget att söka vidga utrymmet för

det civila samhället, stimulera medier och främja förutsättningarna för ett

aktivt politiskt engagemang.

I länder med låsta politiska system kring en mer eller mindre rudimentär

demokrati, där demokratiseringsprocesserna avstannat eller går bakåt, kan det

handla om interna låsningar, t.ex. mellan opposition och regering. Där är

utomståendes roll inte alltid lätt. Ofta saknas den politiska viljan i landets

ledning. Den sedvanliga biståndsdialogen med regeringen är viktig men kan vara

svår. Frågor om att hålla tillbaka eller villkora biståndet kan aktualiseras.

Eftersom biståndet stödjer den sittande regeringen står vi inför dilemman och

svåra avvägningar. Även i länder med auktoritära styrformer är dialogen en

viktig ingång och ett viktigt tillfälle för påverkan, särskilt i de länder som

söker sig mot marknadsekonomi och en modernisering av förvaltningen om än inte

mot demokrati. I länder med utpräglat repressiva regimer blir det ofta fråga om

att stödja krafter som verkar för demokrati och respekt för de mänskliga

rättigheterna inom eller utom landet.

Demokrati och mänskliga rättigheter i det framtida utvecklingssamarbetet

Att använda mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet innebär bl.a. att

Sverige skall bidra till att mänskliga rättigheter verkligen blir ett gemensamt

och internaliserat normsystem, ett normativt golv för det internationella

utvecklingssamarbetet. Sverige bör stödja en sådan policyutveckling hos FN:s

utvecklingsorgan, i EU-biståndet liksom bland enskilda organisationer.

Sverige kan bygga på den moraliska och politiska legitimitet mänskliga

rättigheter ger. Rapportering och granskningskommittérnas kommentarer kommer

därför att följas upp och när det är lämpligt användas som politisk hävstång i

utvecklingsdialogen. I det bilaterala samarbetet kan Sverige följa upp dialogen

med konkret bistånd. Sverige bör också efter hand integrera mänskliga

rättigheter i allt arbete där det är relevant med början inom mer uppenbara

områden, t.ex. primärskola och reproduktiv hälsa, där de kan användas både som

norm och uppföljningsinstrument.

I skrivelsen framhålls att konditionalitet i utvecklingssamarbetet måste ses

mot bakgrund av Sveriges avsikt att bidra till utveckling. Beslut om att

inleda, fortsätta eller avbryta samarbete måste i första hand fattas med hänsyn

till förhållandena i det enskilda landet och till hur vi som utomstående givare

bäst kan främja en positiv utveckling. Det förutsätter att det kan göras en

helhetsbedömning och långsiktiga överväganden. Övergrepp kan t.ex. bemötas med

såväl avbrott i samarbetet som med förstärkta insatser till skydd för de

mänskliga rättigheterna beroende på orsaker och möjligheter.

Frågan om konditionalitet får särskild aktualitet när den politiska

utvecklingen i ett samarbetsland förändras i negativ riktning. Då krävs en

omprövning som bör bygga på överväganden om landets utveckling på kort och lång

sikt och på möjligheterna för Sverige att påverka. I praktiken finns oftast ett

begränsat inflytande. Sverige bör därför medverka till att givarsamfundet så

långt möjligt agerar gemensamt.

En strategisk kombination av insatser och samarbetsformer

I skrivelsen framhåller regeringen att främjandet av demokrati och mänskliga

rättigheter är en så bred och sammansatt uppgift att man för det mesta måste

gripa sig an den på flera plan samtidigt. Med strategiska kombinationer mellan

insatser på internationell och lokal nivå kan Sverige effektivisera sitt

bistånd.

En ny samarbetsform är stöd via svenska partinära organisationer till

politiska partier i Central- och Östeuropa och i utvecklingsländerna. Ett annat

intressant exempel som lyfts fram i skrivelsen är det samarbete som börjar ta

form mellan den svenska riksdagen och andra parlament.

För Sveriges bilaterala bistånd gäller att de demokrati- och

rättighetsfrämjande insatserna skall falla inom en övergripande och långsiktig

strategisk ram. Inom denna ram skall Sverige vara öppet och flexibelt för hur

demokratiprocessen utvecklas och vilka möjligheter som finns att stödja genom

utvecklingssamarbetet. Det skall finnas beredskap att ta initiativ, reagera på

nya situationer, samspela med olika givare och vara uthålliga.

Beträffande det multilaterala samarbetet kommer Sverige att driva att

demokrati- och rättighetsfrämjande program finansieras med de aktuella FN-

organens ordinarie budgetmedel.

I skrivelsen anges att det är angeläget att FN:s högkommissarie för mänskliga

rättigheter blir effektiv i sitt normativa arbete och framför allt i

granskningen av efterlevnaden av de sex konventionerna.

EU spelar en allt viktigare roll inom det internationella

utvecklingssamarbetet, inte minst genom de stora resurser som hanteras av EU-

kommissionen. Den förordning som just nu arbetas fram inom EU:s ram ?det

Europeiska initiativet för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter? kommer

förhoppningsvis att innebära att demokrati- och rättighetsfrågorna får större

tyngd inom EU:s bistånd. I det framtida Lomésamarbetet förväntas de politiska

frågorna i vid bemärkelse få en framträdande roll. Sverige kommer att verka för

att få till stånd en bättre koppling mellan EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik (GUSP) och kommissionens bistånd. EU:s demokratistöd behöver

också bli mer processinriktat, lyhört och professionellt. Slutligen måste

kommissionen samordna sig bättre med övriga givare i fält, framför allt med

medlemsländerna och FN-systemet.

Ramorganisationerna, de större svenska enskilda organisationer som får

rambidrag från Sida, samarbetar alla med lokala organisationer. En strävan är

att stärka organisationerna så att de kan föra en utvecklad policydialog med

beslutsfattare i landet. De enskilda organisationerna har i många fall bättre

förutsättningar än UD och Sida att direkt bidra till det civila samhällets

framväxt.

Centrala sakområden

Nedan följer en kortfattad genomgång av erfarenheter och bistånd på de centrala

sakområdena för det svenska demokrati- och rättighetsbiståndet.

1. Stöd till genomförande av val och valobservation

I de flesta av Sveriges programländer har stöd lämnats till genomförande av val

i form av rådgivning vid framtagande av vallagstiftning, utveckling av tekniska

lösningar och registrering av väljare. Fortsättningsvis kommer Sverige att på

olika sätt, framför allt i programländerna, försöka bidra till att länderna

utvecklar sin egen kapacitet och organisation för att genomföra korrekta val.

2. Stöd till politiska partier

Efter utredningen Demokratier kräva dessa partier (Ds 1994:63) valde Sverige

för ett par år sedan att inleda en försöksverksamhet med att låta s.k.

partinära organisationer ge stöd till systerpartier i öst och syd. I dag har

samtliga svenska riksdagspartier en organisation som arbetar med partistöd.

Insatsernas tonvikt ligger på kunskapsutveckling, framför allt genom rådgivning

och internationellt utbyte. En översyn av verksamheten gjordes under hösten

1997, vilken ledde till regeringens beslut om att fortsätta att utveckla denna

speciella form av demokratistöd.

3. Stöd till parlamentens arbete

Regeringen väljer här framför allt att som samarbetspartner ha dels den svenska

riksdagen, dels internationella parlaments- och parlamentarikerorganisationer.

4. Stöd till rättsväsendet

Metodiken för utvecklingssamarbetet på rättsområdet behöver också utvecklas.

Kunskapsöverföring som fortfarande har stort utrymme kan tonas ned till förmån

för interaktiva arbetssätt som tar sin utgångspunkt i mottagarlandets specifika

problem. De svenska rättsvårdande institutionerna blir en allt viktigare aktör

inom utvecklingssamarbetet.

5. Stöd till statlig förvaltning

Sverige bedriver ett omfattande förvaltningsbistånd som inriktas på att stärka

förutsättningarna för ökad öppenhet, ansvarighet, integritet och effektivitet.

6. Stöd till lokal demokrati och decentralisering

Behovet av stöd till lokal demokrati och förvaltning kommer att öka. Stöd till

kommuners intresseorganisationer och partnerskap mellan svenska kommuner och

kommuner i samarbetsländerna är något som bör öka. Våra erfarenheter från

östsamarbetet är intressanta och bör användas i samarbetet även med länder i

syd.

7. Stöd till respekt för de mänskliga rättigheterna

Raoul Wallenberginstitutet, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga

rättigheter och Diakonia är några av de organisationer som under senare år

utvecklats och blivit viktiga samarbetspartner.

Sverige har stött uppföljning av efterlevnaden av de olika konventionerna om

mänskliga rättigheter genom att bidra till rapporteringsprocesserna.

8. Stöd till kvinnors rätt och deltagande

Sverige kan spela en viktig roll internationellt genom att ta upp jämställd-

hetsperspektiv i olika forum. Sverige bör på hög nivå i såväl FN, de

multilaterala utvecklingsbankerna, EU som DAC markera att utvecklingssamarbetet

skall utgå från kvinnors och mäns lika rättigheter, möjligheter och

skyldigheter.

Grupper i Sverige som arbetar med kvinnors deltagande i politiken och

kvinnors rättigheter bör enligt regeringens uppfattning på olika sätt

uppmuntras att delta i det svenska utvecklingssamarbetet.

9. Stöd till barns och ungas rättigheter

Det är fundamentalt för respekten av mänskliga rättigheter att varje barn blir

medvetet om sitt - men också andras - lika värde och sina rättigheter och att

det möts med respekt.

10. Stöd till funktionshindrades rättigheter

Svenska handikapporganisationernas internationella biståndsförening, SHIA, ger

stöd för att förbättra livsvillkor och delaktighet för människor med

funktionshinder i Afrika, Asien och Latinamerika bl.a. genom att stärka deras

egna organisationer på lokal nivå.

11. Stöd till demokratiska enskilda organisationer

Det finns enligt, regeringens uppfattning, skäl att stödja organisationer med

olika inriktning och olika uppgifter. Demokratiseringsprocesser kan behöva

aktörer som informerar, granskar och opinionsbildar, men också sådana som är

praktiskt operativa, som testar nya metoder och sådana som utbildar och skapar

nätverk och allianser på olika nivåer.

12. Stöd till fria och oberoende medier

Svenskt mediebistånd har utvecklats, framför allt under 1990-talet. Det har

haft en huvudsaklig inriktning på att värna det fria ordet genom att stödja

reformering av lagstiftning, bidra till forskning, främja mediers och

journalisters möjligheter att verka fritt samt stödja utvecklingen av nätverk

mellan journalister nationellt och regionalt.

Det framtida mediebiståndet bör förutom att främja mångfald, mediers

oberoende och granskande funktion även stödja deras roll som

informationsspridare och opinionsbildare, särskilt i radio och TV. Vidare bör

Sverige bidra till att kvinnor, ungdomar och minoriteter inte blir

diskriminerade i medierna utan, tvärtom, ges extra utrymme. Mediernas

möjligheter och roll i biståndet till andra sektorer bör uppmärksammas.

Demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd - en sammanfattning

I detta kapitel konkretiseras i komprimerad form och förtydligas ytterligare

regeringens politik och ambitioner avseende bistånd för demokrati och mänskliga

rättigheter. Det ges också en indikation på de områden som regeringen avser

ägna närmare uppmärksamhet för att förbättra förutsättningarna för ett

effektivt bistånd.

Regeringen identifierar också några viktiga strategiska frågor och arenor för

den framtida demokratiska samhällsutvecklingen, som skall ges särskild

uppmärksamhet inom utvecklingssamarbetet.

En sådan fråga gäller sambanden mellan ekonomisk och social utveckling och

demokratisering. Sambanden måste tydliggöras och förstås bättre, vilket är av

avgörande betydelse för det partnerskap som alla aktörer inom det

internationella utvecklingssamarbetet i dag eftersträvar.

- Ett område är det framväxande organisationslivet i det civila samhället. Vi

måste bättre förstå hur dessa nya krafter kan bidra till demokratisering och

en demokratisk kultur, för att kunna bidra till en positiv dynamik mellan

olika aktörer i samhällslivet.

- Parlament och politiska partier har nyckelroller i alla demokratier, inte

minst när det gäller att konsolidera nya eller bräckliga demokratier. Det är

angeläget att skapa möjligheter till ett fortlöpande internationellt och

nationellt utbyte av erfarenheter mellan dessa institutioner.

- Såväl tendenser till laglöshet i de snabba förändringarnas spår som

korruptionens utbredning gör det extra angeläget att utveckla rättsstaten i

utvecklingsländerna och länder i omvandling.

- Medierna spelar en allt större roll för den politiska utvecklingen också i

utvecklingsländerna. Det finns behov av att främja mediernas kritiskt

granskande och folkbildande möjligheter.

- Utveckling av närdemokrati och lokal förvaltning är inte minst viktig i de

växande städerna, där snart en majoritet av världens fattiga kommer att bo.

- Skolan har och kan få än större betydelse för barns kunskaper,

föreställningar och demokratiska beteende. Basutbildning, att lära sig läsa

och skriva och viss omvärldskunskap, är självklart nödvändigt för en

medborgare i det moderna samhället, men skolan bör också bidra till

demokratisk träning, medvetenhet om rättigheter och gott självförtroende.

- Demokratisering är en metod som kan bidra till fredlig konflikthantering. Hur

detta kan ske skall undersökas och utvecklas.

Svenska målsättningar och vad Sverige vill uppnå med biståndet beskrivs

kortfattat samtidigt som svårigheterna att mäta resultat i demokratibiståndet

också lyfts fram.

Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är en central målsättning för

Sveriges utrikespolitik. Demokrati och mänskliga rättigheter är samtidigt ett

av sex biståndspolitiska mål för att uppnå det övergripande målet för

utvecklingssamarbetet - att höja de fattiga folkens levnadsnivå.

Det är enligt regeringen väsentligt att komma ihåg att utvecklingssamarbete för

demokrati och mänskliga rättigheter i grunden handlar om att påverka människors

värderingar. Sambanden mellan insatser och resultat kommer ofta att vara mycket

mångfacetterade och svåra att påvisa. Resultaten kommer ibland långt efter det

att en insats avslutats. Andra krafter kan omintetgöra insatser. Detta innebär

med nödvändighet att det måste finnas utrymme för att biståndet inte alltid är

mätbart eller leder till avsett resultat.

Sveriges utvecklingssamarbete för att främja demokrati och mänskliga

rättigheter skall utökas, utvecklas och bli mer långsiktigt så att det blir ett

än mer centralt, tydligt och genomgående inslag i biståndet. Det handlar om att

bidra till politisk utveckling. Vi vill undvika sektortänkande och värna om en

helhetssyn.

När det gäller geografisk koncentration kommer Sveriges arbete fortsatt att

vara inriktat på demokratiprocesserna i Afrika, Asien, Latinamerika och

Central- och Östeuropa. Förutom stöd till samarbetsländerna kommer vi att vara

öppna för att stödja sådana processer i andra länder som är utsatta eller i

omvandling.

Att främja demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna i

utvecklingssamarbetet är en bred och sammansatt uppgift som måste angripas på

flera plan samtidigt. Det krävs ett strategiskt och integrerat angreppssätt.

Genom att länka samman lokal, nationell och internationell nivå och kombinera

multilaterala och bilaterala kanaler och bistånd via enskilda organisationer

kan resultaten förbättras. Demokrati- och rättighetsfrågorna skall behandlas

utförligt i de landstrategier som regeringen fastställer för samarbetsländerna.

Det handlar inte bara om att reagera på övergrepp utan att stödja och påverka

regeringars mer långsiktiga arbete för att förverkliga samtliga rättigheter,

såväl de politiska och medborgerliga som de ekonomiska, sociala och kulturella.

Här krävs ett nära samarbete mellan utrikespolitikens olika grenar.

Främjande av demokrati och mänskliga rättigheter skall utgöra en kärna i det

bilaterala samarbetet. Inom partnerskapets ram bör strategier för främjande av

demokrati och mänskliga rättigheter tas fram. Sådana strategier skall

självklart utgå från problem och förutsättningar i landet men särskilt ta fasta

på dynamiken i det civila samhället och samspelet mellan staten och det civila

samhällets aktörer.

Det multilaterala samarbetet på detta område skall också fördjupas. De

multilaterala organen spelar viktiga roller såväl som policysättare som aktörer

i fält. Sverige stödjer den spirande utvecklingen inom FN:s

utvecklingsorganisationer, det gäller framför allt UNDP och UNICEF, för att

integrera demokratisering och mänskliga rättigheter i verksamheterna.

Sverige bidrar vidare aktivt till att anpassa utvecklingsbankernas verksamhet

till en verklighet som påverkas och förändras av demokratiseringsprocesserna i

världen.

En utmaning för framtiden är att ta till vara möjligheterna att inom EU

främja demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklingsländerna och länderna i

Central- och Östeuropa.

International IDEA är en unik aktör på demokratiområdet. Sverige skall

fortsatt stödja institutet i att utveckla och bygga upp en samlad kompetens

kring demokratiseringens möjligheter och problem som är relevant för

utvecklingsländerna.

I skrivelsen lyfts enskilda organisationers avgörande roll fram. UD och Sida

skall utveckla sitt samarbete med de svenska enskilda organisationerna till ett

mer systematiskt erfarenhetsutbyte och en samverkan där regeringen och

organisationerna kompletterar varandra.

Sverige kommer att ägna ökad uppmärksamhet åt dialogen som instrument inom

utvecklingssamarbetet. Demokrati- och rättighetsfrågor kräver politisk

förankring i det berörda landet. Den samlade dialogen som förs på olika nivåer

med ett land och vid många olika tillfällen kan utvecklas till ett mer

effektivt instrument för utbyte och påverkan. Den kan samspela med och

förstärka dialog i internationella och regionala forum och den kan kombineras

med konkreta insatser. Konkreta insatser kan både bygga under och bli

konsekvens av dialogen.

För att få effektivitet i biståndet är det viktigt att flexibilitet kombineras

med fokusering på centrala sakområden, inom vilka det svenska biståndet kan

vidareutveckla sin kompetens och resursbas. På så sätt vill vi kombinera kravet

på dynamik med kravet på koncentration. Sverige har börjat utveckla en

kompetens och erfarenhet inom flertalet för demokratin centrala områden inom

vilka vi avser bygga upp en egen baskompetens och resursbas. Det handlar främst

om stöd till val och valinstitutioner, parlamentens arbete, rättsväsende,

offentlig förvaltning, decentralisering och lokal demokrati, uppföljning av

rättighetskonventionerna, kvinnors deltagande, en demokratisk skola, oberoende

medier och det civila samhällets organisationer liksom politiska partier.

För att åstadkomma det demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd som

presenterats i skrivelsen krävs kapacitetshöjning och kompetensutveckling hos

de genomförande myndigheterna. Det behövs en utbredd kompetens på att främja

demokrati och mänskliga rättigheter genom utvecklingssamarbete. Vidare fordras

en allmän kompetens på de centrala sakområdena. Slutligen skall Sverige bygga

upp en egen dokumentation och erfarenhetsbas för profilteman där vi skall ha

ett spetskunnande. UD och Sida kan inte själva ha kompetens på alla de centrala

sakområdena, men bör ha ett övergripande ansvar att utveckla den svenska

resursbasen och vidmakthålla ett kontaktnät bland relevanta svenska

institutioner.

Utlandsmyndigheternas planerings-, uppföljnings- och utvärderingsarbete måste

anpassas till en förstärkt inriktning på demokrati och mänskliga rättigheter.

Demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd blir med nödvändighet

arbetsintensivt. Hänsyn till detta bör tas i verksamhets-, budget- och

personalplanering.

Avslutningsvis framhåller regeringen att det finns nya och goda

förutsättningar för ett starkt demokrati- och rättighetsbistånd. Sverige har,

med sin utrikespolitiska tradition, bra förutsättningar att spela en aktiv roll

genom att stimulera processer, ta informella initiativ och skapa mötesplatser.

Sverige har trovärdighet som biståndsgivare vilket ger oss möjligheter att

arbeta med ibland känsliga frågor.

Sammanfattning av motionerna

Folkpartiet välkomnar i kommittémotionen U38 (fp) regeringens skrivelse och ser

med glädje att flera av partiets krav nu kan förverkligas. I yrkande 1 begärs

ett tillkännagivande om att demokratimålet bör vara det överordnade målet bland

de sex biståndsmålen. I skrivelsen understryker regeringen att en demokratisk

samhällsutveckling bidrar till förverkligandet av de övriga fem målen i

utvecklingssamarbetet: resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning,

ekonomisk och politisk självständighet, framsynt hushållning med naturresurser

och omsorg om miljön och jämställdhet mellan kvinnor och män. Motionärerna

menar dock att demokrati inte enbart bidrar till samhällsutvecklingen utan är

själva förutsättningen för den. Det är ett framsteg att regeringen i skrivelsen

anger att Sveriges utvecklingssamarbete för att främja demokrati och mänskliga

rättigheter skall utökas. Folkpartiets krav på att demokratimålet skall bli det

övergripande svenska biståndsmålet kvarstår dock.

Motionärerna begär vidare i yrkande 2 att en utredning tillsätts för att se

över de biståndspolitiska målen. De sex biståndspolitiska målen har införts

under stor enighet. Risken är att enigheten uppnåtts på tydlighetens bekostnad.

Det kan t.ex. i dag framstå som missvisande att säga att fattigdomsbekämpningen

är biståndets överordnade mål när miljöåtgärder och konflikthantering får ökad

betydelse. Att minska människors lidande genom att minska deras fattigdom

framstår då bara som en angelägen och grundläggande faktor bland flera för att

åstadkomma utveckling.

I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att regeringen regelbundet bör

redovisa läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Sveriges

mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna

information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens

förfogande och därmed kan bli föremål för diskussion och debatt.

Motionärerna framhåller i yrkande 4 vikten av att hålla isär åtgärder som är

riktade mot demokratins kärna, dvs. direkt demokratibistånd, och sådana som är

mer allmänt demokratifrämjande. Sådana kan bestå av betalningsbalansstöd,

hälsoprogram och infrastruktursatsningar. Det är dock, enligt motionärernas

uppfattning, viktigt att hålla isär sådana åtgärder från dem som är direkt

demokratifrämjande, som stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner.

I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om demokratistödets inriktning

(yrkande 5). Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att

främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet måste vara entydigt även

till länder där vi har starka exportintressen, såsom Kina. Demokratistöd i

diktaturer skall endast kunna genomföras av enskilda organisationer. Biståndets

inriktning och omfattning måste påverkas av hur demokratifrågorna hanteras av

mottagarlandets regering. Folkpartiet ser positivt på att regeringen anger att

konditionaliteten i utvecklingssamarbetet ökar. Villkor måste dock utformas på

ett sådant sätt som bäst främjar den demokratiska utvecklingen. Motionärerna

anser att stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom lokal

självstyrelse, parlament och politiska regelsystem, måste ha hög prioritet. Hit

hör också allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och

förhållningssätt. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna

bedriva bistånd. Man bör också i större utsträckning välja alternativa kanaler

för biståndet, vilka inte har anknytning till mottagarländernas regeringar.

Kuba framhålls som ett fall där bistånd endast bör förmedlas till de

demokratiskt sinnade krafterna i landet, ej bilateralt till regeringen. I detta

sammanhang anför motionärerna även att de anser att det strider mot

intentionerna bakom biståndet att förmedla stöd till Kuba genom svenska

organisationer vars syfte det är att stödja Castroregimen. För att bidra till

verklig demokrati måste, enligt motionärernas uppfattning, kärn-intresset för

biståndsgivare vara samspelet mellan landets styresmän och oppositionen. Om

landets ledare förmår visa en försonande attityd mot meningsmotståndare har ett

mycket stort steg mot verklig demokrati tagits. Spjutspetskunnande bör

upparbetas för att främja ledarnas roll som folkbildare. Samtal och dialog som

förhållningssätt bör därvid stå i centrum.

I yrkande 6 begärs att Sverige aktivt skall verka mot kvinnlig könsstympning.

Omkring 130 miljoner flickor och kvinnor har enligt Världshälsoorganisationen

WHO utsatts för sådana övergrepp. Två miljoner årligen riskerar att utsättas

för detta ingrepp. Könsstympning leder till akut och kroniskt lidande med såväl

fysiska som psykiska skador som följd. WHO, Unicef och UNFPA har våren 1997

vädjat till alla länder och deras ledare om att stödja ansträngningarna att

eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige måste bidra aktivt till detta arbete.

Motionärerna hemställer i yrkande 7 att ambitionen skall vara att varje

biståndsinsats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och

försörjningsvillkor. Det pågående arbetet att integrera kvinnofrågor i

biståndet måste intensifieras. Detta kan ske genom ökat kvinnligt deltagande i

planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.

I yrkande 8 begärs att Sverige aktivt bidrar i arbetet för att främja barns

rättigheter. I en krigssituation är barn och ungdomar de mest utsatta. Det

förekommer att barn utnyttjas som mänskliga minröjare. Det finns flera tragiska

exempel på hur barn förmås bli soldater och tvingas utföra ofattbart grymma

våldsdåd. Det är oacceptabelt att barn och ungdomar utnyttjas som

lättmanipulerade soldater i krig.

I den enskilda motionen U39 (mp) yrkande 2 hävdas att Sverige bör verka för att

reservationer inte får motverka syftet med FN-konventionerna. Enligt motionären

kan sådana reservationer vara ett hinder för utvecklingssamarbetet. Det finns

fall där reservationen står i direkt motsägelse till vad som är konventionens

mål och mening. Sverige bör arbeta för regler som hindrar att man utnyttjar

möjligheten att missbruka reservationer. På sikt bör möjligheterna till

reservationer till FN:s konventioner helt försvinna.

I motion A805 (kd) yrkande 20 begär motionärerna ett tillkännagivande om

begreppet mänskliga rättigheter när det gäller kvinnornas situation i u-

länderna. Härvid anförs att Sverige i FN och andra sammanhang måste verka för

att begreppet mänskliga rättigheter på ett tydligare sätt omfattar kvinnans

situation i världen. Det svenska biståndet skall utgå från mottagarländernas

kultur och behov, bl.a. från kvinnors centrala funktion i familj och samhälle.

Det måste finnas en balans mellan mäns och kvinnors rättigheter oavsett ett

lands sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden.

Utskottets överväganden

Regeringens skrivelse

Biståndet är ett oumbärligt verktyg i Sveriges strävanden att minska

fattigdomen i världen, främja internationell säkerhet, en rättvis och

miljöuthållig resursfördelning samt för att verka för respekt för de mänskliga

rättigheterna och en demokratisk samhällsutveckling. Det är därtill ett viktigt

uttryck för internationell solidaritet.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att regeringen funnit det vara

angeläget att i en särskild skrivelse presentera en sammanhållen strategi för

hur ett kraftfullt utvecklingssamarbetet bäst skall utformas för att främja

demokrati och mänskliga rättigheter.

Det svenska biståndet har som övergripande målsättning att höja de fattiga

folkens levnadsnivå. De sex av riksdagen fastlagda biståndspolitiska målen

(resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk

självständighet, framsynt hushållning med naturresurser, jämställdhet mellan

kvinnor och män) skall enskilt och i samverkan ligga till grund för

utformningen av biståndet. I och med den i detta betänkande aktuella skrivelsen

Demokrati och mänskliga rättigheter i biståndet (skr. 1997/98:76), har

regeringen under mandatperioden redovisat och preciserat sin politik på fyra

för utvecklingssamarbetet centrala områden. De övriga frågor som särskilt har

behandlats är införandet av det nya jämställdhetsmålet (prop. 1995/96:153),

redovisning av det internationella samarbetet för hållbar utveckling (skr.

1996/97:2), och, senast, fattigdomsbekämpning (skr. 1996/97:169). I den

sistnämnda skrivelsen diskuteras sambanden mellan demokrati, tillväxt, social

utveckling, jämställdhet och en hållbar utveckling. I utskottets betänkande

1997/98:UU9, vilket behandlar fattigdomsskrivelsen, betonar utskottet att det

avgörande för hur framgångsrikt ett land blir i att bekämpa fattigdomen beror

på om dess beslutsfattare har den politiska viljan att utifrån demokratiska

värderingar, såsom respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna, bedriva

en politik som gynnar folkflertalet.

Samtidigt med den föreliggande skrivelsen presenterar regeringen ytterligare

två skrivelser, dels om en förnyad svensk Afrikapolitik (skr. 1997/98:122),

dels om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 1997/98:89). I den

förstnämnda skrivelsen utvecklas partnerskapstanken som bygger på ett kontrakt

vilande på en gemensam värdegrund, i vilken demokrati och respekt för mänskliga

rättigheter utgör en viktig komponent. I den sistnämnda skrivelsen redovisas, i

ett framåtblickande perspektiv, främjande av mänskliga rättigheter inom

utrikespolitiken i sin helhet. Skrivelsen framhåller därvid

utvecklingsbiståndets betydelse som ett viktigt verktyg i arbetet för de

mänskliga rättigheterna.

En proposition om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa under åren

1999-2001 läggs också samtidigt fram av regeringen. Att fördjupa demokratins

kultur är ett av de mål som skall styra samarbetet med dessa länder.

I och med dessa skrivelser och nämnda proposition har regeringen på ett

heltäckande och systematiskt sätt redovisat den vikt och de höga ambitioner som

i utrikespolitiken som helhet fästs vid främjande av de mänskliga rättigheterna

och inom utvecklingssamarbetet och östsamarbetet också vid främjande av

demokratiska styrelseformer och en demokratisk kultur.

Utskottet välkomnar den grundliga analys och klarläggande presentation som

ges i skrivelse 1997/98:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges

utvecklingssamarbete, av begreppen demokrati och mänskliga rättigheter och

sambanden dememellan. Det demokratifrämjande biståndet skall stödja sig på

internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Utskottet delar regeringens uppfattning att ett effektivt

utvecklingssamarbete för demokrati och mänskliga rättigheter bör bygga på en

förstärkt utvecklingspolitisk dialog, en mångfald av insatser direkt inriktade

på demokrati och mänskliga rättigheter samt även integrerade inslag av

demokrati och mänskliga rättigheter i allt utvecklingssamarbete. I dialogen med

utvecklingsländerna skall Sverige inta en konsekvent och entydig hållning i MR-

och demokratifrågor, samtidigt som dialogen skall ge uttryck för vår vilja att

på ett konstruktivt sätt medverka till förbättringar.

Utskottet anser i likhet med regeringen att ett öppet ekonomiskt system är en

förutsättning för verklig demokratisering. Den sociala marknadsekonomin är den

hållbara länken mellan politisk omvandling mot demokrati och ekonomisk

omvandling mot marknadsekonomi. Institutionsbyggande i vid mening är också en

viktig komponent för att främja en positiv demokratisk utveckling.

Utskottet ställer sig också bakom regeringens ambition att främst stödja

demokratiseringsprocesser i länder i omvandling, med tyngdpunkt på Sveriges

samarbetsländer och särskilt utsatta länder.

Utskottet vill, liksom regeringen, framhålla vissa centrala sakområden för

demokrati och mänskliga rättigheter som det svenska utvecklingsbiståndet bör

främja. Dessa är:

Fungerande parlament och rättsväsende, effektiva för demokratin bärande

institutioner och en effektiv okorrumperad offentlig förvaltning,

decentralisering och lokal demokrati, kvinnors och mäns aktiva deltagande i det

politiska livet på lika villkor, en demokratisk skola, fria och oberoende

medier, utvecklande av det civila samhällets organisationer och politiska

partier samt implementering och uppföljning av rättighetskonventionerna.

Utskottet vill särskilt framhålla vikten av att utveckla det civila

samhällets organisationer i demokratisk riktning liksom att främja demokrati

inom politiska parter. Utskottet arrangerade en offentlig utfrågning den 19

mars 1998 på temat Mänskliga rättigheter i interna konflikter - det civila

samhällets roll. Då diskuterades bl.a. den viktiga roll som nationella enskilda

organisationer kan spela i ett samhälle som befinner sig i en

demokratiseringsprocess. Bristande representativitet med en liten medlemsbas

kan dock vara ett problem liksom beroendet av extern, ofta utländsk,

finansiering. Här spelar också jämställdhetssträvanden - involveringen av

kvinnor i beslutsfattande positioner både inom politiken på lokal och nationell

nivå, liksom inom organisationer - en viktig roll i utvecklingen mot ett

representativt demokratiskt system. Det speciella demokratistöd som utgörs av

svenska politiska partiers kontakter med systerpartier i öst och syd, vilket

har sin tonvikt på kunskapsutveckling och internationellt utbyte, bör

ytterligare kunna utvecklas till ömsesidigt gagn. Samarbete mellan den svenska

riksdagen och parlament i länder som påbörjat en utveckling mot demokrati är

också ett viktigt inslag i det demokratifrämjande arbetet.

Utskottet instämmer i regeringens slutsats att ett förbättrat

utvecklingssamarbete för att främja demokrati och mänskliga rättigheter

förutsätter kapacitetslyft inom UD och Sida. Det innebär bl.a. en utveckling av

analysförmåga och metoder.

Avslutningsvis ser utskottet med tillfredsställelse att främjande av

demokrati och mänskliga rättigheter kommer att utgöra en kärna i det svenska

utvecklingssamarbetet. Ett förbättrat samarbete med enskilda organisationer och

andra aktörer inom det civila samhället skall komplettera och förstärka de

bilaterala insatserna. Utskottet stöder också regeringens ambition att fördjupa

det multilaterala samarbetet beträffande demokrati och de mänskliga

rättigheterna, bl.a. genom att sträva efter en rollfördelning och samordning

mellan de olika aktörerna.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:76

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete till

handlingarna.

Redovisning av MR-läget i mottagarländerna

I motion U38 (fp) yrkande 3 begärs att regeringen regelbundet redovisar läget

beträffande de mänskliga rättigheterna i Sveriges mottagarländer.

Utskottet vill erinra om vad utskottet uttalade med anledning av liknande

yrkanden i betänkande 1997/98:UU2. Där hänvisades till flera tidigare

uttalanden om önskvärdheten av en sådan redovisning samt anfördes att utskottet

tydligt framhållit att det förutsatt att det skulle komma att ges en samlad

bild av läget beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna och

demokrati i mottagarländerna. Utskottet konstaterade vidare i betänkandet att

någon sådan redovisning inte lämnades i samband med budgetpropositionen för

1998. Samtidigt noterades att regeringen utfäst sig att fortsättningsvis lämna

den efterfrågade redogörelsen i samband med budgetpropositionen.

Regeringen har därefter i skrivelsen om mänskliga rättigheter i

utrikespolitiken (skr. 1997/98:89) utlovat redogörelser för hur respekten för

de mänskliga rättigheterna i Sveriges samarbetsländer respekteras i den

redovisning av utvecklingssamarbetet som regeringen gör årligen.

Utskottet förväntar sig att detta löfte kommer att uppfyllas i samband med

höstens budgetproposition, varför något särskilt tillkännagivande i nuläget

inte torde vara befogat.

Med detta anses motion U38 (fp) yrkande 3 besvarad.

Allmänt MR-främjande agerande

Den enskilda motionen U39 (mp) förespråkar i yrkande 2 att Sverige skall verka

för att reservationer till FN-konventioner inte motverkar syftet med

konventionerna. Det hävdas att reservationerna kan vara ett hinder för

utvecklingssamarbetet.

Utskottet konstaterar att Sverige är ett av de länder som försöker förhindra

reservationer av den typ som motionären tar upp. De mest vittgående

reservationerna är ofta knutna till FN:s konvention om barnets rättigheter

respektive konventionen om kvinnors rättigheter. Antalet reservationer till

dessa konventioner har under de senaste åren ökat markant. Reservationer är

visserligen tillåtna men om de åsidosätter konventionens ändamål och syfte är

de, enligt Wienkonventionen om traktatsbestämmelser från 1969, inte giltiga.

Sverige tillhör de länder som aktivt och fortlöpande reagerar mot otillåtna

reservationer, särskilt vad avser konventioner om de mänskliga rättigheterna.

Sverige har vidare initierat och anslutit sig till gemensamma EU-demarcher i

syfte att få staten i fråga att dra tillbaka reservationen. När detta inte har

skett lämnar Sverige in en formell protest. Detta förhållningssätt beskrivs

också i regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken (skr.

1997/98:89) där det också betonas att sådana invändningar är ett bidrag till

att stärka konventionssystemet.

Utskottet har i tidigare betänkanden, senast i 1996/97:UU12 Mänskliga

rättigheter m.m., också ställt sig bakom det viktiga arbetet för att aktivt

motverka folkrättstridiga reservationer till FN-konventioner om de mänskliga

rättigheterna.

Denna uppfattning kvarstår oförändrad, och utskottet ser med

tillfredsställelse att Sverige fortsätter det aktiva agerandet för att

förhindra reservationer som strider mot konventionernas syften.

Därmed anses motion U39 (mp) yrkande 2 besvarad.

Målen för Sveriges biståndspolitik och biståndspolitisk utredning

I Folkpartiets motion U38 (fp) yrkande 1 begärs att demokratimålet skall göras

överordnat övriga biståndspolitiska mål. I yrkande 2 framställs krav på att en

utredning tillsätts för att se över de biståndspolitiska målen.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandena 1997/98:UU2 och

1997/98:UU9, tagit ställning till yrkanden med krav på att de biståndspolitiska

målen ändras och utreds. Regeringen har med den här aktuella skrivelsen

redovisat en strategi för hur det demokratifrämjande biståndet ytterligare

skall utvecklas och förbättras. Utskottet ställer sig bakom de av regeringen

redovisade ambitionerna. Det övergripande målet om fattigdomsbekämpning har

också nyligen preciserats av regeringen i en skrivelse till riksdagen liksom

tidigare jämställdhetsmålet och målet om god miljö. Riksdagen har därmed under

de senaste åren fått mycket goda möjligheter att ge synpunkter på de

biståndspolitiska målen. Riksdagen slog i samband med behandlingen av

propositionen om ett jämställdhetsmål (prop. 1995/96:153) fast att den inte gör

någon inbördes rangordning av de sex biståndspolitiska målen. Det viktiga är

att samtliga delmål var för sig eller i samverkan bidrar till det övergripande

målet att minska fattigdomen och skapa mer rättvisa levnadsförhållanden för

fattiga människor.

Med detta avstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 1.

Riksdagen har vid behandlingen av skrivelsen om bistånd till hållbar utveckling

(skr. 1996/97:2, bet. 1996/97:UU15) och fattigdomsskrivelsen (skr.

1996/97:169, bet. 1997/98:UU9) ställt sig bakom de nuvarande biståndspolitiska

målen med de preciseringar som regeringen presenterat. Dessa utskottets

bedömningar kvarstår oförändrade. Utskottet anser sålunda det inte befogat -

dock utan att i ett längre tidsperspektiv utesluta detta - med någon

ytterligare översyn av målen.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 2.

Inriktningen på biståndet

I motion U38 (fp) yrkade 4 begärs ett tillkännagivande om vikten av att hålla

isär direkt demokratibistånd och sådana åtgärder som är mer allmänt

demokratifrämjande.

I regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken (skr.

1997/98:89), som presenteras för riksdagen samtidigt som i detta betänkande

aktuell skrivelse, slås fast att mänskliga rättigheter är en integrerad och

central del av Sveriges utrikespolitik. För utvecklingssamarbetet innebär detta

att rättighetsperspektivet skall utgöra utgångspunkten för samarbetet och

användas både som mål och medel. I skrivelsen betonar regeringen att det är

viktigt att så stor del av biståndet som möjligt främjar demokrati och

mänskliga rättigheter för att demokratimålet skall få ordentligt genomslag. De

mänskliga rättigheterna bör t.ex. utgöra grunden för utformandet av en

barnvänlig skola. Utskottet ställer sig bakom detta integrerade synsätt genom

vilket respekten för de mänskliga rättigheterna och ett demokratiskt synsätt

skall genomsyra alla insatser. Detta förhållningssätt förstärker också

effekterna av det direkt demokratifrämjande biståndet. Merparten av regeringens

skrivelse handlar om hur de direkt demokratifrämjande insatserna skall

utvecklas och förbättras. Det finns inte något motsatsförhållande mellan stöd

till direkt demokratifrämjande insatser och stöd till andra åtgärder som

utformats med hänsyn tagen till demokrati och MR-aspekter. Tvärtom förstärker

och kompletterar dessa insatser varandra.

Motion U38 (fp) yrkande 4 anses därmed besvarad.

I motion U38 (fp) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om demokratistödets

inriktning. Motionärerna hävdar bl.a. att biståndsdialogen bör vara entydig med

länder där vi har starka exportintressen, att demokratistöd till diktaturer

endast skall ges via enskilda organisationer, att stöd till lokal

självstyrelse, parlament och politiska regelsystem prioriteras samt att

partinära organisationer även fortsättningsvis bör kunna bedriva bistånd.

Utskottet konstaterar att stora delar av det av motionärerna förespråkade

förhållningssättet gentemot utvecklingsländer såvitt avser främjande av

respekten för de mänskliga rättigheterna och en demokratisk utveckling stämmer

väl överens med den politik som regeringen presenterar i de båda MR-

skrivelserna (skr. 1997/98:76 och skr. 1997/98:89).

Utskottet ställer sig bakom regeringens politik och vill, liksom gjorts i

skrivelserna, särskilt framhålla värdet av en konstruktiv dialog med länder som

kränker mänskliga rättigheter. Som anförts i demokratiskrivelsen skall både

inriktning och omfattning av biståndet påverkas av hur ett lands regering

behandlar dessa frågor. I varje enskilt fall måste dock regeringen noggrant

analysera och basera sitt förhållningssätt på vad som i längden bäst främjar

respekten för de mänskliga rättigheterna och den demokratiska utvecklingen i

landet i fråga. Samspel med övriga givare är även en viktig faktor för att

påverka ett lands ledning när utvecklingen på MR- och demokratiområdet går i

negativ riktning. Partnerskapstanken, som innebär ett utbyte präglat av

jämlikhet, ömsesidighet, tydlighet och respekt, lägger också grunden för en

förtroendefull dialog även i känsliga ämnen som mänskliga rättigheter och

demokrati. Demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna skall utgöra

själva utgångspunkten för partnerskapet. Samtidigt måste dialogen bygga på

kunskaper om samarbetspartnerns historiska erfarenheter och aktuella kulturella

miljö.

Utskottet har vid flera tillfällen, med anledning av motionskrav om att MR-

stöd i en diktatur endast får förmedlas via enskilda organisationer, t.ex. i

betänkande 1996/97:UU15 anfört att demokratistöd i praktiken ofta går via

enskilda organisationer men är riktat både till enskilda organisationer och

myndigheter i mottagarlandet. Det sistnämnda är t.ex. fallet med de kurser om

de mänskliga rättigheterna som Raoul Wallenberginstitutet arrangerar för olika

kategorier av statliga tjänstemän. Vidare uttalade utskottet i betänkande

1997/98:UU2 att det inte kan ställa sig bakom krav på att bistånd i diktaturer

endast skall få kanaliseras genom enskilda organisationer. Efter vad utskottet

inhämtat skulle ett bifall till motionens krav, som de är att förstå, innebära

att mellanstatligt bistånd till alla diktaturer skulle avbrytas. Utskottet

delar inte motionärernas uppfattning, och anser inte att mellanstatligt bistånd

till diktaturer generellt skall avbrytas. Det är emellertid viktigt att det

utformas så att det stödjer demokratisering och ökad respekt för de mänskliga

rättigheterna, men statligt bistånd kan inte uteslutas i sådana länder.

Målsättningen måste vara att agera så att situationen i det aktuella landet

förbättras. I händelse av radikalt försämrade förhållanden beträffande

respekten för de mänskliga rättigheterna, eller annan händelse som kraftigt

försämrar relationerna, måste Sveriges agerande - även beträffande biståndets

inriktning och omfattning - kunna anpassas därefter. I dessa situationer har

ofta enskilda organisationer en särskilt viktig roll att spela.

Med detta avstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 5.

I motionerna U38 (fp) yrkande 7 och A805 (kd) yrkande 20 begärs att Sverige

skall verka för att arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet

intensifieras och för att begreppet mänskliga rättigheter på ett tydligare sätt

omfattar kvinnor i u-länder.

Utskottet konstaterar att handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens 1995

kommit att bli vägledande för jämställdhetsarbetet, både för enskilda länder

och multilaterala organisationer. Två huvudbegrepp som återkommer i detta

dokument är kvinnors ?empowerment? och ?mainstreaming? (dvs. att jämställdhet

skall integreras i allt bistånd). Utskottet har vid flera tillfällen, senast

tidigare i detta betänkande, ställt sig bakom stärkande av kvinnors deltagande

i demokratiska processer och i beslutsfattande organ. Utskottet har också vid

upprepade tillfällen förordat en integrering av jämställdhetsper-spektivet i

allt utvecklingssamarbete.

Utskottet konstaterar att, alltsedan riksdagen beslutade att jämställdhet

skulle utgöra det sjätte biståndspolitiska målet (bet. 1994/95:UU15, rskr.

1994/95:242), ett intensivt arbete har pågått både inom Sida och UD för att

integrera detta perspektiv i biståndet. Sida har under flera år utvecklat

former och arbetsmetoder för ett förstärkt jämställdhetsarbete i

utvecklingssamarbetet, bl.a. genom utarbetandet av ett handlingsprogram för

jämställdhet och framtagande av s.k. Country Gender Profiles för varje enskilt

samarbetsland. Vidare bedrivs ett omfattande kompetenshöjande arbete inom

Utrikesdepartementet och Sida i form av seminarier, kurser, utveckling av

metodskrifter och information om goda exempel. Sådana kan t.ex. visa hur ett

jämställdhetsperspektiv konkret påverkar utformningen av en utbildnings- eller

hälsoinsats så att kvinnor och flickor uppmärksammas mer. Det pågår samtidigt

ett kontinuerligt arbete för att vidareutveckla rutiner för styrning,

utvärdering och rapportering av hur arbetet med att integrera

jämställdhetsperspektivet i utvecklingssamarbetet fortskrider.

FN:s kvinnokommission är ett av de främsta forum som behandlar kvinnors

rättigheter, ofta med tonvikt på u-landskvinnornas situation. I årets session i

mars fokuserades arbetet i kommissionen på fyra avsnitt i handlingsplanen från

FN:s kvinnokonferens, nämligen kvinnors mänskliga rättigheter, våld mot

kvinnor, flickors villkor och kvinnor i väpnade konflikter. Därutöver

behandlade kommissionen i en särskild arbetsgrupp för tredje året i rad frågan

om ett tilläggsprotokoll om individuell klagorätt till konventionen om

avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Kvinnokommissionen

arbetar också kontinuerligt med att utveckla metoder för att integrera

jämställdhetsperspektivet inom FN:s alla verksamhetsområden. Frågan om en

integering av ett jämställdhetsperspektiv kommer att särskilt behandlas vid

sommarens ECOSOC-möte.

Sverige bidrar aktivt till att EU spelar en framträdande roll i

kvinnokommissionen.

Utskottet välkomnar att Sverige är ett av de ledande länderna i arbetet för att

integrera jämställdhetsfrågor och uppmärksamma kvinnors levnadsvillkor i det

internationella utvecklingssamarbetet. Sverige verkar i linje med de strävanden

som gäller för det svenska biståndet i alla relevanta internationella forum,

såsom FN (särskilt i kvinnokommissionen), utvecklingsbankerna, EU, OECD:s

biståndskommitté DAC, Europarådet, OSSE, Nordiska rådet etc.

Med detta anser utskottet motionerna U38 (fp) yrkande 7 och A805 (kd) yrkande

20 besvarade med vad utskottet anfört.

I motion U38 (fp) aktualiseras barns rättigheter i två yrkanden. I yrkande 8

hemställs att Sverige aktivt skall främja barns rättigheter och bl.a. verka för

att barn inte behöver delta i krig. Samma motions yrkande 6 begär att Sverige

skall verka mot könsstympning av flickor och kvinnor.

Utskottet har redan tidigare i betänkandet ställt sig bakom regeringens

redovisade ambition att i utvecklingssamarbetet ytterligare lyfta fram barns

rättigheter. I betänkande 1997/98:UU2, utgiftsområde 7 Internationellt bistånd,

uttalade utskottet senast att det är viktigt att ha ett barnperspektiv i alla

utvecklingsinsatser. Detta synsätt stämmer överens med det som presenteras i

föreliggande skrivelse, nämligen att ett MR-perspektiv skall genomsyra alla

utvecklingsinsatser. Utskottet har under lång tid uttalat sitt starka stöd för

allt arbete, både vad gäller utvecklingssamarbete, samarbete med Central- och

Östeuropa och annat utrikespolitiskt agerande, för att stärka barnens

rättigheter. Beträffande barns utnyttjande i krig konstaterar utskottet att

Sverige redan i samband med förhandlingarna om barnkonventionen drev frågan om

en åldersgräns om 18 år vad gäller rekrytering till väpnade styrkor och

deltagande i strid. Den nuvarande åldersgränsen är satt till 15 år. Sverige är

aktivt i det fortsatta arbetet för att förbättra situationen för barn i krig

och är bl.a. ordförande i den arbetsgrupp inom FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna som utarbetar ett förslag till ett fakultativt protokoll till

barnkonventionen om höjd åldersgräns för rekrytering till väpnade styrkor och

deltagande i väpnade konflikter. Sverige driver där fortsatt frågan om en

höjning av åldersgränsen till 18 år.

Det finns inte någon tillförlitlig sammanställning av data beträffande

omfattningen av kvinnlig omskärelse i världen, vilket beror på att det saknas

tillförlitlig statistik från många länder. Den amerikanska

frivilligorganisationen Rainbo (Research Action Information Network for Bodily

Integrity of Women), som har gott renommé i dessa frågor, uppskattar att 2

miljoner flickor varje år riskerar att utsättas för könsstympning och att

totalt uppemot 130 miljoner kvinnor, inklusive flickebarn, i världen är

omskurna. De flesta könsstympningar utförs i Afrika där det förekommer i minst

26 länder. Bristen på jämförande data gör att det är svårt att se några

trender. Ett enda land, Sudan, har jämförande data från 1979 då 96 % av

kvinnorna beräknades vara omskurna. Drygt tio år senare, 1990, hade andelen

gått ned till 89 %. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av stöd

till en systematisk kartläggning av bruket av kvinnlig omskärelse i skilda

länder.

Utskottet fördömer med kraft bruket av kvinnlig könsstympning.

Utskottet uttalade sig också om barns rättigheter och könsstympning i samband

med behandlingen av budgetpropositionen för 1998 (bet. 1997/98:UU2). Det

konstaterades därvid att Sverige i det bilaterala utvecklingssamarbetet aktivt

arbetar med området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt

noterades att Sida nyligen antagit en strategi för svenskt bistånd på detta

specifika område. Av strategin framgår att biståndet bl.a. kommer att inriktas

på mänskliga rättigheter och jämställdhet, mödrahälsovård och hälsovård för

nyfödda barn, ungdomars hälsa, preventivmedelsservice, aborter, kvinnlig

omskärelse, bekämpning av hiv/aids liksom andra sexuellt överförbara sjukdomar,

samt på diskriminering av och våld mot kvinnor. Utskottet konstaterade också

att Sida redan arbetar för att främja aktiviteter mot kvinnlig omskärelse i

Afrika samt uppgav att det även genom Unicef pågår projekt mot kvinnlig

omskärelse, t.ex. i Eritrea. Utskottets bedömning var att de svenska insatserna

på området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är mycket angelägna

och ligger väl i linje med resultaten från FN-konferenserna i bl.a. Kairo och

Beijing.

Denna utskottets uppfattning kvarstår oförändrad.

Utskottet har inhämtat att regeringen inlett en översyn av barnfrågor i det

internationella utvecklingssamarbetet. Denna översyn har sin utgångspunkt i de

synpunkter som utskottet, med anledning av flerpartimotionen 1996/97:U212 (v,

s, m, c, fp, mp, kd), framförde i betänkande 1996/97:UU15 Internationellt

utvecklingssamarbete. Där betonades bl.a. vikten av att barnens rättigheter i

än högre grad bör genomsyra utvecklingssamarbetet. Utifrån en samlad policy för

barnfrågor skall ett systematiskt barnperspektiv tas fram i såväl det

bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbetet. FN:s konvention om

barnets rättigheter, de svenska biståndspolitiska målen och åtagandena vid de

stora FN-konferenserna kommer att ligga till grund för översynen. Regeringen

avser presentera sina slutsatser i form av en skrivelse till riksdagen.

Utskottet ser mycket positivt på detta arbete och anser det vara fortsatt

angeläget att regeringen aktivt driver frågor om barnens rättigheter, deras

sociala och ekonomiska villkor, överlevnad, trygghet och utveckling i

utvecklingssamarbetet liksom i utrikespolitiken i dess helhet.

Därmed anser utskottet motion U38 (fp) yrkandena 6 och 8 besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:76

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:76 Demokrati och mänskliga

rättigheter i Sveriges utvecklingsbistånd till handlingarna,

2. beträffande redogörelse för de mänskliga rättigheterna i

mottagarländerna

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U38 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört,

res. 1 (m, fp, v, mp, kd)

3. beträffande reservationer till MR-konventioner

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U39 yrkande 2 besvarad med vad utskottet

anfört,

4. beträffande demokrati som biståndspolitiskt mål

att riksdagen avslår motion 1997/98:U38 yrkande 1,

res. 2 (fp)

5. beträffande biståndspolitisk utredning

att riksdagen avslår motion 1997/98:U38 yrkande 2,

res. 3 (fp,v)

6. beträffande insatser som främjar demokrati direkt respektive

allmänt

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U38 yrkande 4 besvarad med vad utskottet

anfört,

7. beträffande demokratistödets inriktning

att riksdagen avslår motion 1997/98:U38 yrkande 5,

res. 4 (fp)

8. beträffande kvinnofrågors integrering i biståndet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U38 yrkande 7 och motion 1997/98:A805

yrkande 20 besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande barnets rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U38 yrkandena 6 och 8 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 14 maj 1998

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt

Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban

Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Bertil Persson (m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars

Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd) och Magnus

Johansson (s).

Reservationer

1. Redogörelse för de mänskliga rättigheterna i mottagarländerna (mom. 2)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén (alla m), Karl-Gör

Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) samt Ingrid Näsl

(kd) anser:

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Regeringen

har därefter? och som på s. 24 slutar med ?yrkande 3 besvarad? bort ha följande

lydelse:

Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant följer och värderar

utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en viktig

signal till mottagarländerna. Därför bör regeringen ges till känna vad som

tidigare anförts om vikten av en årlig rapport i samband med budgetförslaget om

situationen och utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati

i mottagarländerna för svenskt bistånd.

Därmed tillstyrks motion U38 (fp) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande redogörelse för de mänskliga rättigheterna i

mottagarländerna

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U38 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Demokrati som biståndspolitiskt mål (mom. 4)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser:

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med ?Utskottet

har vid? och som på s. 25 slutar med ?U38 (fp) yrkande 1? bort ha följande

lydelse:

Sedan slutet av 1970-talet har en demokratisk samhällsutveckling funnits med

som ett delmål för svenskt bistånd. Det övergripande målet är

fattigdomsbekämpning. För att utvecklingssamarbetet mot fattigdom, för ökad

rättvisa och mot krigshot skall få bestående effekter krävs en demokratisk anda

i mottagarlandet.

Demokrati är inte enbart en bidragande faktor till samhällsutvecklingen utan

är själva förutsättningen för den. Utskottet menar därför att demokratimålet

skall bli det övergripande målet bland de sex biståndsmålen för svenskt

utvecklingssamarbete.

Därmed tillstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande demokrati som biståndspolitiskt mål

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U38 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Biståndspolitisk utredning (mom. 5)

Karl-Göran Biörsmark (fp) och Eva Zetterberg (v) anser:

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med ?Riksdagen

har vid? och som på s. 25 slutar med ?U38 (fp) yrkande 2.? bort ha följande

lydelse:

Enigheten kring att införa de sex biståndsmålen har varit stor. Men risken är

att enigheten har uppnåtts på tydlighetens bekostnad. Det kan i dag dessutom

framstå som missvisande att säga att fattigdomsbekämpning är biståndets

överordnade mål när miljöåtgärder och konflikthantering får ökad betydelse. Att

minska människors lidande genom att minska deras fattigdom framstår då bara som

en angelägen och grundläggande faktor bland flera för att åstadkomma

utveckling. Utskottet menar därför att en utredning skall tillsättas där

samtliga biståndsmål ses över.

Med detta tillstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande biståndspolitisk utredning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U38 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Demokratistödets inriktning (mom. 7)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser:

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

ställer sig? och som på s. 27 slutar med ?motion U38 (fp) yrkande 5? bort ha

följande lydelse:

Utskottet menar att följande punkter bör vara vägledande vad gäller

utformningen av demokratibiståndet:

- Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja

demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till

länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.

- Då demokratibistånd skall bedrivas i diktaturer skall detta endast kunna

genomföras av enskilda organisationer. Undantag från denna huvudregel skall

endast kunna ske då klara tecken föreligger att landet i fråga genomgår en

öppningsprocess mot demokrati och tydliga tecken på förändringsvilja mot ett

demokratiskt styre föreligger.

- Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och

inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening måste

inslaget av villkor i biståndsgivningen öka.

- Stöd till uppbyggande av andra demokratiska institutioner, såsom lokal

självstyrelse, parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit

hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform

och förhållningssätt. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis

kunna bedriva biståndsverksamhet.

- Sverige bör i större utsträckning för biståndet välja alternativa kanaler som

inte har anknytning till mottagarländernas regeringar. Det kan bl.a. handla

om internationella NGO:er (ickestatliga organisationer) och direktstöd till

organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan

identifieras.

Det primära bör vara att bedriva bistånd gentemot de politiska partierna. Detta

kan ske samordnat eller med hjälp av de svenska politiska partierna. Om landets

ledare förmår visa en försonande attityd mot åsiktsmotståndare har ett mycket

stort steg mot verklig demokrati tagits - samtalet som metoden att lösa

konflikter.

Utskottet menar vidare att ledarnas roll som folkbildare och förebilder är

mycket stor. Samtalet, eller dialogen, som politiskt förhållningssätt bland de

styrande bör stå i centrum för allt demokratibistånd. Även inom detta område

bör ett spjutspetskunnande upparbetas. Endast på så sätt skapas förutsättningar

för långsiktiga förändringar inom andra viktiga områden av samhällslivet.

Därmed tillstyrker utskottet motion U38 (fp) yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande demokratistödets inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U38 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Demokratistödets inriktning (mom. 7)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén (alla m) och Ingrid

Näslund (kd) anför:

Enligt vår mening bör inte svenskt bistånd ges till regimer som grovt och

systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna och utövar förtryck mot sina

medborgare.

Att från svensk sida ge bistånd till statsmakter i sådana länder, även när

det gäller demokrati- eller MR-bistånd, bör endast tillåtas ske i mycket

speciella undantagsfall, när andra möjligheter uttömts.

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Motionerna..........................................1

Motioner med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:761

Motion från den allmänna motionstiden 1997/98.....2

Utskottet...........................................2

Sammanfattning av skrivelsen......................2

Inledning.......................................2

Nya förutsättningar för demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd3

Demokratibegreppet............................3

Demokratisering och mänskliga rättigheter.....3

Demokratins institutioner och procedurer......4

Det civila samhällets roll och förutsättningar5

Fria och oberoende medier.....................5

Utveckling av demokratin i världen............5

Demokrati för alla möjligheter och hinder...6

Viktiga aktörer och givare......................8

Mellanstatliga organisationer.................8

Internationella finansieringsinstitutioner....9

EU............................................9

OECD:s kommitté för biståndsfrågor...........10

International IDEA...........................10

Regionala organisationer.....................10

Internationella enskilda organisationer......11

Främjande av demokratisering och mänskliga rättigheter i Sveriges

utvecklingssamarbete

11

Demokrati och mänskliga rättigheter i det framtida

utvecklingssamarbetet 12

En strategisk kombination av insatser och samarbetsformer13

Centrala sakområden............................14

Demokrati- och rättighetsfrämjande bistånd en sammanfattning16

Sammanfattning av motionerna...................19

Utskottets överväganden..........................21

Regeringens skrivelse..........................21

Redovisning av MR-läget i mottagarländerna.....23

Allmänt MR-främjande agerande..................24

Målen för Sveriges biståndspolitik och biståndspolitisk utredning24

Inriktningen på biståndet......................25

Hemställan.......................................29

Reservationer......................................31

Särskilt yttrande..................................33