Bet. 1997/98:UU16

Utrikesutskottets betänkande

1997/98:UU16

Vissa nedrustningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

UU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas huvudsakligen motionsyrkanden rörande

nedrustningsfrågor från den allmänna motionstiden, både från innevarande

riksmöte och från riksmötet 1996/97. I sina ställningstaganden förespråkar

utskottet ett fortsatt aktivt svenskt agerande på nedrustningsområdet, med den

övergripande målsättningen att åstadkomma ett avskaffande av kärnvapnen.

I betänkandet behandlas också frågor om antipersonella minor. Utskottet

välkomnar de framsteg som gjorts på detta område och konstaterar att folkrätten

och skyddet för civilbefolkningen i krig har kunnat stärkas betydligt under

senare tid. Sverige bör fortsatt verka för en bred universell uppslutning kring

de konventioner som reglerar användningen av minvapnet.

Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks.

Till betänkandet är fogat tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:U403 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ratificering och införande av ett fullständigt provstoppsavtal,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inleda förhandlingar för att upprätta en kärnvapenkonvention och

eliminera alla kärnvapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den s.k. Canberrakommissionen och nedrustningsförhandlingarna i

Genève,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om subcritical tests,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering av

kärnvapen.

1996/97:U406 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkreta förslag i FN:s generalförsamling och i FN:s konferens för nedrustning

(CD) för att åstadkomma ett avtal, grundat bland annat på Canberrakommissionens

rapport, om ett totalt avskaffande av alla kärnvapen.

1996/97:U407 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ta upp Frankrikes agerande i Polynesien i EU och FN,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning

med anledning av kärnvapenproven i Polynesien.

1996/97:U408 av Elisabeth Markström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av

kärnvapen.

1996/97:U614 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kärnvapenframställning och kärnvapenspridning.

1996/97:U629 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fortsatt osäkerhet när det gäller Kinas kärnvapenpolitik.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98

1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetet att få till stånd nedrustningsavtal.

1997/98:U401 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i

frågan om total kärnvapennedrustning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att fortsätta ansträngningarna att få till stånd ett fullständigt

avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige ansluter sig till Internationella domstolens uttalande

om kärnvapnens olaglighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att aktivt driva frågan om negativa säkerhetsgarantier.

1997/98:U402 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser

och i sina kontakter i olika internationella forum samt i FN:s säkerhetsråd

driver frågan om att underteckna avtalet om ett totalförbud mot personminor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att Sverige i FN:s säkerhetsråd och i andra

internationella organisationer tillsammans med andra länder tar upp frågan om

fortsatt kärnvapennedrustning.

1997/98:U408 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen tar initiativ till uppföljning och genomförande av de

mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag,

2. att den svenska regeringen vid nedrustningskonferensen i Genève och i

andra lämpliga internationella sammanhang verkar för att kärnvapen avlägsnas

från kärnvapenbärarna och bevaras avskilt från dessa under betryggande

internationell övervakning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbud mot provsprängningar måste inkluderas i NPT.

1997/98:U409 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige på internationell nivå i EU och FN agerar för att

Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter

kärnvapenproven i Polynesien,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning

med anledning av kärnvapenproven i Polynesien.

1997/98:U411 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Norden som kärnvapenfri zon.

1997/98:U413 av Eva Goës (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige internationellt bör agera för urbefolkningarnas rätt

till sitt land utan livshot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller

kärnavfall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera för en skärpt övervakning av kärnteknisk

materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma.

1997/98:U414 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

nedrustning.

1997/98:U416 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige på

internationell nivå skall begära en utredning om HAARP-projektet m.m.

Övrig motion

1997/98:U30 av Bodil Francke Ohlsson och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vapenexport och minor.

Utskottet

Sammanfattning av motionerna

I flerpartimotionen 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd) behandlas frågan om ett

fullständigt avskaffande av kärnvapen. I september 1996 undertecknades ett

avtal om ett totalt stopp för provsprängningar med kärnvapen - CTBT. Detta

undertecknades av de allra flesta av FN:s medlemsländer. Dessutom lade den s.k.

Canberrakommissionen fram en rapport i augusti 1996. Där identifierades ett

antal konkreta åtgärder som bör genomföras stegvis. Au-straliens regering lade

fram rapporten för FN:s generalförsamling den 30 september. Mot denna bakgrund

anser motionärerna att konkreta förslag nu bör läggas fram i FN:s

generalförsamling och vid FN:s konferens för nedrustning (CD) för att

åstadkomma ett avtal om ett totalt avskaffande av kärnvapen.

I flerpartimotionen 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) tar motionärerna sin

utgångspunkt i Canberrakommissionens arbete. I yrkande 1 vill man att

regeringen skall ta initiativ till uppföljning och genomförande av de mest

näraliggande av Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med

andra länder, anordna en internationell uppföljningskonferens av

Canberrakommissionens rapport.

Sverige bör verka för att kärnvapen avlägsnas från kärnvapenbärarna och

bevaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning, heter

det vidare i yrkande 2. Det finns fortfarande en risk att kärnvapen avfyras av

misstag. Sverige har tidigare, bl.a. vid nedrustningskonferensen i Genève,

talat för att inga kärnvapen skall vara beredda för omedelbar avfyrning (?off

alert?). Motionärerna vill att regeringen verkar för att kärnvapen tas ur

avfyrningsberedskap och att laddningarna dessutom avlägsnas från vapenbärarna.

Som ett led i nedrustningssträvandena förespråkas i motionens yrkande 4 att

ett totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT).

Provsprängningar bidrar till rustningen, eftersom de kan leda andra länder till

slutsatsen att de måste utföra egna experiment på området.

I partimotionen 1997/98:U210 (c) yrkande 7, vill motionärerna att Sverige skall

spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare nedrustningsavtal

inom ramen för FN och OSSE. Arbetet med att få till stånd ett avtal som

förbjuder produktion av klyvbart material för vapentillverkning bör

intensifieras och ett Start III-avtal upprättas. Centerpartiet vill också att

regeringen skall verka för att kontrollmöjligheterna stärks beträffande

genetiska vapen.

Även i motion 1996/97:U408 (s) anförs att initiativ nu bör tas till ett totalt

avskaffande av kärnvapen, ?Abolition 2000?. Tillsammans med undertecknandet av

ett avtal om ett totalt provstopp - CTBT - den 22 september 1996 innebär

Canberrakommissionens presenterade rapport att tiden nu är lämplig att agera

till förmån för ett totalförbud för denna typ av vapen.

I den enskilda motionen 1997/98:U414 (s) framförs ett antal åtgärdsförslag på

nedrustningsområdet. Den svenska regeringen bör i alla lämpliga internationella

forum arbeta för en konvention mot kärnvapen. Den svenska regeringen bör i

internationella sammanhang argumentera för kärnvapenmakternas förpliktelser att

förhandla om kärnvapnens avskaffande. Regeringen bör också verka för att

kärnvapnen avlägsnas från kärnvapenbärarna och förvaras avskilt från dessa

under betryggande internationell övervakning. Slutligen bör regeringen verka

för en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport

och därigenom förverkliga kommissionens idéer.

Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. En stabil

fredsuppgörelse måste innefatta en normalisering av förbindelserna mellan alla

länder i regionen. Det internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma

frågan om utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det

i yrkande 6.

I den enskilda motionen 1997/98:U411 (v) yrkande 1, efterlyser motionärerna

riksdagens stöd för sitt förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. De nordiska

länderna har länge samarbetat i FN och OSSE. Motionärerna vill utveckla detta

samarbete genom att upprätta en atomvapenfri zon i Norden i samverkan med

nämnda organisationer. Vänsterpartiet tror inte att upprustning är lösningen på

fredsproblematiken. Sveriges regering bör driva frågan om en kärnvapenfri zon i

Nordiska ministerrådet.

I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp), yrkande 3, menar motionärerna att

Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska

internationella nedrustningsarbetet. De anser att Sverige i vissa fall bidrar

till upprustning i stället för nedrustning. Vad gäller nedrustningssträvandena

vill motionärerna att regeringen skall verka för att också fordonsminor

förbjuds. Alla fordons- och stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som

försöker röja dem måste betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas

av ett internationellt förbud.

Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i frågorna om total

kärnvapennedrustning, heter det i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 1.

I samma motions yrkande 2 vill man få riksdagens stöd för uppfattningen att

Sverige bör vara pådrivande i ansträngningarna att få till stånd ett

fullständigt avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov.

Sverige bör också ansluta sig till Internationella domstolens uttalande om

kärnvapnens olaglighet (yrkande 3).

Regeringen bör också (yrkande 4) driva frågan om negativa säkerhetsgarantier,

dvs. att kärnvapenstaterna förbinder sig att inte utsätta stater som avstått

från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp.

I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 kräver Miljöpartiet en ratificering och

implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT.

I samma motions yrkanden 2 och 5 vill Miljöpartiet att förhandlingar snarast

inleds, syftande till en kärnvapenkonvention med ett totalförbud för kärnvapen.

Enligt Miljöpartiet har Internationella domstolen slagit fast att det

föreligger ett löfte att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering

av kärnvapen.

Motionärerna framhåller i yrkande 3 betydelsen av den s.k.

Canberrakommissionen och dess konkreta förslag beträffande ett avskaffande av

alla kärnvapen. Miljöpartiet stöder Canberrakommissionens rapport och vill att

den bildar underlag för kommande nedrustningsförhandlingar i Genève.

Redan det gällande provstoppsavtalet bör, enligt motionärerna, kunna leda

till att den kvalitativa utvecklingen av kärnvapen upphör. Preambeln till

avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör innebära (yrkande 4) att de s.k.

subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas.

I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. När nu

Frankrike beslutat att avbryta alla kärnvapenprov vid Mururoa och Fangataufa,

kommer det finansiella stödet till ögruppen att minska drastiskt. Enligt

motionärerna är det orimligt att, som nu sker, överge folket i Polynesien,

efter att under många år ha gjort befolkningen beroende av ekonomiskt stöd. Det

behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för

sig efter år av kolonialt förtryck.

Motionärerna vill också (yrkande 2) att en epidemiologisk undersökning

genomförs i Polynesien, för att kartlägga de hälsoeffekter som

kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning.

Motion 1997/98:U409 (mp) uppehåller sig också vid förhållandena i Polynesien

efter avslutandet av de franska kärnvapenproven i området. I yrkande 1 vill

motionärerna att Sverige på internationell nivå i EU och FN skall agera för att

Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter

kärnvapenproven i Polynesien.

I yrkande 2 efterlyses en epidemiologisk kartläggning med anledning av

kärnvapenproven i Polynesien. Regeringen bör verka för att en sådan kommer till

stånd.

I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att

regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt

land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall. Som

ett exempel på de hot urbefolkningarna står inför, nämns i motionen de ryska

planerna på att bygga kärnkraftverk i Arktis.

I samma motions yrkande 2 vill man att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att Sverige skall agera för en skärpt övervakning av

kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma.

Särskilt i Ryssland förekommer omfattande stölder. Efter Sovjetunionens fall

har radioaktivt material flera gånger försvunnit från ryska kärnkraftverk och

forskningsinstitut.

Regeringen bör på internationell nivå begära en utredning om HAARP-projektet,

heter det i den enskilda motionen 1997/98:U416 (mp). Detta program - High

Frequency Active Auroral Research Program - menar motionären är en fortsättning

på ?Stjärnornas krig?. Det bedrivs under täckmanteln av att vara ett

vädersatellit- eller solprojekt, men är enligt motionären en integrerad del i

en lång kedja av rymdforskning av militär natur.

Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas

kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda

politiken är oklar. Bara timmarna efter det att Kina under det första halvåret

1996 genomfört en provsprängning med en kärnladdning sade regeringen i Peking

att den ville ha ?ett rättvist och allomfattande? förbud mot kärnvapenprov före

årets slut. Vilken kärnvapenpolitik landet i praktiken kommer att företräda

kommer att avgöras av maktstrider efter Deng Xiaoping, men också av i vilken

grad omvärlden fördömer exempelvis kinesiska provsprängningar. Hittills har

omvärldens agerande, menar motionärerna, varit alltför lågmält.

I motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt

driver frågan om att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för

personminor. De stora tillverkarna och användarna som Ryssland, Kina och länder

som Indien, Pakistan, Iran och Irak står ännu utanför. Sverige har sedan 1994

verkat för ett internationellt totalförbud mot personminor och riksdagen

beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot personminor. Det vore

därför naturligt om Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i

olika internationella forum med all kraft försökte påverka så många länder som

möjligt att underteckna avtalet.

I samma motions yrkande 2 understryks vikten av att Sverige tillsammans med

andra länder i internationella forum tar upp frågan om fortsatt

kärnvapennedrustning. Sverige borde kunna spela en pådrivande roll i fråga om

kärnvapennedrustning både inom EU, OSSE (Organisationen för samarbete och

säkerhet i Europa), PFF (Partnerskap för fred) och inom FN-systemet.

Utskottets överväganden

Sveriges nedrustningspolitik - allmänt

I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis, vill motionärerna att Sverige

skall spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare

nedrustningsavtal inom ramen för FN och OSSE. Miljöpartiet vill i motion

1997/98:U401 (mp) yrkande 1 att Sverige skall vara pådrivande i frågan om total

kärnvapennedrustning. Även i motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 vill

motionärerna att Sverige i internationella forum tar upp frågan om fortsatt

kärnvapennedrustning.

Dessa yrkanden är tämligen allmänna till sin karaktär och berör huvuddragen i

Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet vill därför inledningsvis beröra

grunderna för denna, för att i det följande behandla enskilda sakfrågor.

Det förbättrade internationella klimatet efter det kalla krigets slut har

skapat förutsättningar för framsteg i nedrustningsarbetet. De senaste åren har

viktiga framsteg skett på detta område.

Sedan sin tillkomst 1968 har icke-spridningsavtalet (NPT) utgjort navet i det

internationella nedrustningsarbetet. Avtalet är centralt, eftersom det är det

enda avtal genom vilket kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för

nedrustning. Sverige har sedan många år deklarerat att målsättningen måste vara

att fullständigt avskaffa dessa vapen. Som ett steg i denna strävan har Sverige

verkat för att nå ett avtal om ett fullständigt stopp för kärnvapenprov.

Icke-spridningsfördraget förlängdes 1995 på obestämd tid. Året därpå öppnades

fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar för undertecknande.

Hittills har det undertecknats av 149 stater, däribland de fem

kärnvapenmakterna och Sverige. Detta avtal har stor principiell betydelse. Även

om det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla

ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar,

så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om

möjlighet saknas att företa provsprängningar.

Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2-program

slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall stärka

IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och företa

inspektioner.

I FN:s nedrustningskommission (UNDC) har ett arbete inletts för att utarbeta

principer om kärnvapenfria zoner. Sverige har tillsammans med övriga EU-länder

framlagt förslag till sådana principer.

1997 trädde konventionen om förbud mot kemiska vapen i kraft. Också Förenta

staterna och Ryssland, som är de största innehavarna av kemiska vapen, har nu

anslutit sig till konventionen. Förhandlingarna om kontroll av konventionen om

förbud mot biologiska vapen har också intensifierats under 1997.

Nedrustningsarbetet i FN har kommit att inriktas alltmer på konventionella

vapen. UNDC har under 1997 påbörjat ett arbete om riktlinjer för

rustningsbegränsning och nedrustning beträffande sådana vapen.

Generalsekreterarens expertpanel om lätta vapen presenterade 1997 en serie

förslag för att driva arbetet vidare på detta område. FN-registret över

konventionella vapen täcker i dag huvuddelen av de internationella

vapenöverföringarna inom de sju vapenkategorier som registret omfattar.

Inom den s.k. Ottawaprocessen utarbetades i Oslo en konvention om totalförbud

mot antipersonella minor (truppminor). Den undertecknades i Ottawa i december

1997 av 122 stater, däribland Sverige.

Det multilaterala arbetet rörande kärnvapennedrustning sker i vissa bestämda

forum. De viktigaste av dessa är FN:s generalförsamling (första utskottet),

nedrustningskonferensen (CD) i Genève och de granskningskonferenser avseende

icke-spridningsfördraget (NPT) som hålls med fem års mellanrum och vidare de

förberedande mötena (PrepCom) inför dessa konferenser. Visst arbete sker också

i FN:s nedrustningskommission (UNDC).

I dessa nedrustningsforum samarbetar Sverige i EU-kretsen nära med framför

allt Irland och Österrike för att påverka unionens inställning i frågor om

kärnvapennedrustning. Möjligheterna att på kortare sikt få till stånd mer

grundläggande förändringar begränsas dock av att två av EU:s medlemsländer är

kärnvapenstater och att merparten av medlemsländerna är NATO-medlemmar.

Svårigheter att på vissa grundläggande punkter uppnå samstämmighet i EU-kretsen

i frågor om kärnvapennedrustning medför att Sverige ofta väljer att hävda sin

egen linje i det multilaterala arbetet på ifrågavarande område.

Vad gäller frågorna om kärnvapennedrustning har Sverige också ett nära

samarbete med likasinnade länder utanför EU-kretsen, såsom Nya Zeeland,

Sydafrika, Japan och Kanada. I samarbete med dessa länder verkar Sverige i CD

för att konferensen på lämpligt sätt skall ta sig an ämnet

kärnvapennedrustning.

OSSE:s arbete med rustningskontroll avser i allt väsentligt konventionella

vapen. Att driva globala kärnvapennedrustningsfrågor i detta regionala forum

skulle ställa sig svårt. Härtill kommer att arbetet i OSSE grundas på

konsensusprincipen, vilket i förekommande fall starkt skulle begränsa

möjligheterna till framsteg.

Samarbetet inom PFF (Partnerskap för fred) och EAPR (Euro-atlantiska

partnerskapsrådet) rör endast uppgifter som ligger utanför artikel 5 i Natos

stadga (Washingtonfördraget). Det kollektiva försvaret av medlemsländerna

berörs inte. Detsamma gäller frågor om Nato:s kärnvapendoktrin. PFF-samarbetet

syftar primärt till att öka Nato:s och partnerländernas förmåga att delta i

internationella krishanteringsinsatser, medan EAPR (NATO:s medlemsstater och

samtliga partnerländer) utgör en politisk ram för PFF-samarbetet och forum för

konsultationer mellan NATO och partnerländerna. I den utsträckning som frågor

om massförstörelsevapen behandlas i PFF/EAPR-samarbetet, rör detta framför allt

NATO- och partnerländernas möjligheter att skydda sig mot sådana vapen, t.ex. i

fredsfrämjande operationer som i Bosnien.

Den långsiktiga målsättningen för Sveriges nedrustningspolitik är ett

avskaffande av alla kärnvapen. Nedrustningsfrågorna innefattas i Sveriges

årliga anföranden i FN:s generalförsamling. Utrikesministern framhöll i

anförandet den 24 september 1997 att det är absolut nödvändigt att

ansträngningarna för att uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland

uppmanades att ratificera START II så att START III kan framförhandlas. Detta

borde - framhöll utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare

nedskärningar från samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett

fullständigt avskaffande av kärnvapenarsenalerna.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att Sverige i relevanta

internationella forum fortsatt ägnar nedrustningsfrågorna stor uppmärksamhet.

Detta torde i allt väsentligt tillmötesgå de önskemål som framförs i här

aktuella motionsyrkanden.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis,

1997/98:U401 (mp) yrkande 1 och 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 besvarade.

Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen

Ett flertal motionsyrkanden efterlyser ett aktivt agerande från regeringens

sida, syftande till ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Yrkanden av

denna innebörd framställs i motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2,

1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd),

1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3).

Utskottet har i det ovan anförda berört provstoppsavtalets principiella

betydelse för Sveriges strävan mot ett avskaffande av samtliga kärnvapen.

Av stort värde i detta sammanhang är också den s.k. Canberrakommissionens

rapport. Denna behandlas mera utförligt på annan plats i detta betänkande, men

då den är relevant även för regeringens agerande i frågan om ett totalt

avskaffande av kärnvapen behandlas den även under denna rubrik.

Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande

australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta

förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och

säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade

kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som

man anser kan vidtas omedelbart och andra som är av mera långsiktig karaktär.

Rapporten utgör ett viktigt bidrag till arbetet på det internationella planet

rörande frågorna om kärnvapennedrustning. Rapporten syftar inte i första hand

till att genom ett allomfattande avtal söka få till stånd ett omedelbart

avskaffande av dessa vapen. Den handlar i stället om att genom olika åtgärder,

vidtagna av kärnvapenstaterna samt av världsamfundet på det multilaterala

planet, stegvis och med bibehållen säkerhet nå målet om en kärnvapenfri värld.

Utskottet har förstått att regeringen anser att detta är den mest framkomliga

vägen att nå framgång i det fortsatta nedrustningsarbetet på kärnvapenområdet.

Enligt regeringens uppfattning saknas det för närvarande i praktiken

förutsättningar för att i internationella nedrustningsforum kunna få till stånd

ett allomfattande avtal om ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen.

Mot bakgrund av dessa överväganden har regeringen i bl.a. FN:s

generalförsamling, CD, och förberedande kommittén (PrepCom) för NPT:s

granskningskonferens år 2000 lyft fram Canberrakommissionens rapport.

Regeringen verkar för att Canberrakommissionens förslag ingående skall granskas

i internationella nedrustningsforum, för att omsättas i konkret handling.

Mot bakgrund av den stora vikt som regeringen fäster vid nedrustningsfrågorna

behandlades dessa utförligt i Sveriges anförande i FN:s generalförsamling i

höstas. Därvid gavs ett otvetydigt budskap om den svenska regeringens stöd för

ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Utrikesministern framhöll i sitt

anförande bl.a. att det är absolut nödvändigt att ansträngningarna för att

uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland uppmanades att ratificera

START II så att START III kan framförhandlas. Detta borde - framhöll

utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare nedskärningar från

samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett fullständigt avskaffande av

kärnvapenarsenalerna.

I sitt rådgivande yttrande 1996 i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning

framhöll Internationella domstolen att det föreligger en skyldighet att i

uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till

kärnvapennedrustning i alla dess aspekter under strikt och effektiv

internationell kontroll. Detta är ett mycket viktigt konstaterande av

domstolen, vilket inskärper vikten av att kärnvapenstaterna fullt ut uppfyller

sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i icke-

spridningsfördraget (NPT). Av detta skäl har regeringen lyft fram domstolens

rådgivande yttrande.

Utskottet vill understryka att Sveriges överväganden på detta område måste

utformas i beaktande av vad som är politiskt möjligt att uppnå, på kort såväl

som på lång sikt. Vad gäller ett omedelbart avskaffande av samtliga kärnvapen

noterar utskottet att ett sådant steg kräver full enighet hos samtliga

kärnvapenstater. En sådan uppslutning bakom detta krav är för närvarande inte

realistisk.

I avvägningen mellan det önskvärda och det möjliga har regeringen

uppenbarligen funnit att det för närvarande är mest meningsfullt att

koncentrera sig bl.a. på de frågor som aktualiserats i och med

Canberrakommissionens rapport från 1996, för att därigenom på längre sikt

möjliggöra ett avskaffande av samtliga kärnvapen.

Utskottet, som delar regeringens ambition rörande ett avskaffande av alla

kärnvapen, finner denna bedömning rimlig. Trovärdigheten i den av Sverige förda

politiken, och därmed tyngden av Sveriges argument, är beroende av att svenska

ståndpunkter framstår som realistiska och genomtänkta. Mot denna bakgrund

finner utskottet regeringens agerande rimligt och lovvärt.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2,

1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd),

1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3) besvarade.

Kärnvapnens laglighet

Frågan om kärnvapnens laglighet behandlas i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3.

Motionärerna vill att Sverige skall ansluta sig till Internationella domstolens

uttalande om kärnvapnens olaglighet.

Utskottet noterar att Sverige i första utskottet har givit sitt stöd åt

resolutionen om Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 8 juli

1996 i fråga om kärnvapnens laglighet. Sverige, Irland och Nya Zeeland var för

övrigt de enda västgruppsländer som gav sitt stöd till generalförsamlingens

resolution.

I sitt rådgivande yttrande i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning

framhöll Internationella domstolen enhälligt att det föreligger en skyldighet

att i uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till

kärnvapennedrustning i alla dess aspekter, under strikt och effektiv

internationell kontroll. Därigenom inskärps vikten av att kärnvapenstaterna

fullt ut uppfyller sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i

icke-spridningsfördraget (NPT).

I en röstförklaring till resolutionen betonade Sverige att både multilaterala

förhandlingar inom CD och åtgärder vidtagna av kärnvapenstaterna är viktiga i

strävan att åstadkomma ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen.

Utskottet delar regeringens bedömning, som den kom till uttryck i

röstförklaringen, och ser med gillande att regeringen konsekvent har lyft fram

domstolens rådgivande yttrande i arbetet i olika nedrustningsforum.

Motionärernas önskemål synes med det ovan anförda vara tillgodosedda.

Utskottet anser motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3 besvarad.

Negativa säkerhetsgarantier

I Miljöpartiets motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 anför motionärerna att

regeringen bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier, dvs. att söka

erhålla utfästelser från kärnvapenmakterna om att inte utsätta stater som

avstått från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge driver denna fråga. Frågan

berördes på hög nivå senast i Sveriges tal inför generalförsamlingen den 24

september 1997. Regeringen har uttryckligen krävt att ett legalt bindande avtal

om sådana garantier kommer till stånd. Sverige har också stött upprättandet av

en ad hoc-kommitté för detta ämne inom CD. Regeringen agerar också aktivt i

NPT/PrepCom för att främja tillkomsten av ett sådant avtal.

Därmed synes motionärernas önskemål vara tillgodosedda. Utskottet anser med det

anförda motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 besvarad.

Ett fullständigt provstoppsavtal

I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 efterlyser motionärerna en ratificering

och implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT.

Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar slutförhandlades 1996.

Sverige undertecknade fördraget den 24 september samma år. Regeringen kommer

under våren 1998 att förelägga riksdagen en proposition om ratificering av

fördraget. Utskottet får då anledning att närmare behandla avtalets sakliga

innehåll. I avvaktan på regeringens proposition vill utskottet dock redan i

detta sammanhang framhålla den principiella betydelsen av detta avtal. Även om

det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla

ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar,

så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om

möjlighet saknas att företa provsprängningar. Detta innebär att fördraget om

fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör ett effektivt instrument för att

stoppa den kvalitativa utvecklingen av dessa vapen. Utskottet välkomnar denna

utveckling.

Utskottet finner att motionärernas önskemål är tillgodosedda. Därmed anses

motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 besvarad.

Canberrakommissionen

I tre motionsyrkanden behandlas olika aspekter av den s.k. Canberra-

kommissionens rapport. I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 3 ställer sig

motionärerna bakom kommissionens rapport och vill att den bildar underlag för

kommande nedrustningsförhandlingar i Genève. I flerpartimotionen 1997/98:U408

(v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 vill motionärerna att regeringen skall ta

initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av

Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med andra länder,

anordna en internationell uppföljningskonferens av Canberra-kommissionens

rapport. Också i den enskilda motionen 1997/98:U414 (s), delvis, anförs att

regeringen bör verka för en internationell uppföljningskonferens av

Canberrakommissionens rapport.

Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande

australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta

förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och

säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade

kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som

man anser kan vidtas omedelbart, och andra som är av mera långsiktig karaktär.

En grundläggande förutsättning för att nå det övergripande målet, heter det i

rapporten, är att de fem kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för ett

avskaffande av kärnvapnen, och påbörjar ett konkret arbete i denna riktning.

Kommissionen föreslår också en serie praktiska åtgärder, som man menar kan

genomföras omedelbart. Kommissionen föreslår bl.a. att kärnvapnen bör tas ur

beredskapsläge, att stridsspetsarna skall skiljas från vapenbärarna, att

utplacering av icke-strategiska vapen skall upphöra och att de bilaterala

nedrustningsförhandlingarna Ryssland-USA skall återupptas.

Canberrakommissionens rapport utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt

bidrag till arbetet på det internationella planet rörande frågor om

kärnvapennedrustning. Rapporten har också fått ett stort genomslag i den

internationella debatten i dessa frågor. Många av kommissionens förslag ligger

väl i linje med Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet ser det därför som

mycket positivt att regeringen på olika sätt verkar för att dessa förslag

omsätts i konkret handling. Utskottet har förstått att regeringen har

ambitionen att rapporten skall tas upp till behandling i internationella

nedrustningsforum för ingående granskning av möjligheterna att genomföra de

olika åtgärderna. Enligt vad utskottet erfarit, överväger regeringen för

närvarande olika sätt att nå detta mål.

I detta arbete vill regeringen i första hand att kommissionens förslag

behandlas i redan existerande nedrustningsforum, såsom den förberedande

kommittén (PrepCom) för NPT:s granskningskonferens år 2000, FN:s

generalförsamlings första utskott och nedrustningskonferensen (CD) i Genève.

Utskottet noterar med tillfredsställelse regeringens vilja att verka för att

Canberrakommissionens förslag kommer till nytta i det internationella

nedrustningsarbetet. Utskottet vill understryka att det därvid är nödvändigt

att noga överväga på vilket sätt detta bäst kan ske. Att sammankalla en

särskild internationell konferens om rapporten kräver mycket noggranna

överväganden rörande syftet med konferensen, förutsättningarna för ett fullgott

deltagande, inte minst från kärnvapenstaternas sida, samt möjligheterna att

uppnå ett framgångsrikt resultat. Utskottet förutsätter att regeringen i det

fortsatta arbetet gör en noggrann studie över vilka forum som i detta

sammanhang framstår som mest lämpliga. Något riksdagens tillkännagivande

förefaller utskottet inte påkallat.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U403 (mp) yrkande 3,

1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 samt 1997/98:U414 (s), delvis, (2 av

3) besvarade.

Subkritiska test

I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4, hävdas att redan det gällande

provstoppsavtalet bör kunna leda till att den kvalitativa utvecklingen av

kärnvapen upphör. Preambeln till avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör

innebära att de s.k. subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas.

Utskottet noterar att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar,

som ännu inte har trätt i kraft, inte täcker provverksamhet såsom

datorsimuleringar och s.k. subkritiska experiment. Utskottet har erfarit att

anledningarna härtill är flera. För det första fanns inga möjligheter att uppnå

konsensus i nedrustningskonferensen (CD) om att fördraget även skulle omfatta

dessa typer av verksamhet då fördraget framförhandlades. För det andra

föreligger svårigheter att effektivt kunna verifiera sådana förbud.

Fördraget har dock stor betydelse vad gäller att förhindra den fortsatta

utvecklingen av kärnvapnen. Även om det i dag synes saknas förutsättningar att

framgångsrikt kunna framförhandla ett internationellt avtal som går längre än

till ett förbud mot kärnsprängningar, så är det mycket svårt att utveckla nya

avancerade typer av kärnvapen om möjlighet saknas att företa provsprängningar.

Detta innebär att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör

ett viktigt instrument för att förhindra den kvalitativa utvecklingen av dessa

vapen. Provstoppsavtalet innefattar dock inte ett förbud även mot subkritiska

test.

Beträffande subkritiska experiment vill utskottet dock framhålla vikten av

att kärnvapenmakterna agerar i enlighet med provstoppsavtalets grundläggande

anda. Utskottet har därför med gillande erfarit att regeringen avser att

uppmärksamma denna fråga vid det förestående mötet med NPT/PrepCom.

Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4 besvarad.

Provsprängningar och spridningsfrågor m.m.

I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. Det

behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för

sig efter år av kolonialt förtryck. Motionärerna vill också (yrkande 2) att en

epidemiologisk undersökning genomförs i Polynesien, för att kartlägga de

hälsoeffekter som kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning.

Snarlika yrkanden framställs i motion 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2.

I flerpartimotionen 1996/97:U408 yrkande 4, vill motionärerna att ett

totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT).

I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att

regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt

land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall.

Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. Det

internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma frågan om utveckling av

kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det i yrkande 6.

Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas

kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda

politiken är oklar. Hittills har omvärldens agerande, menar motionärerna, varit

alltför lågmält.

Enligt utskottets uppfattning ankommer det inte på riksdagen att närmare

uttala sig om vilken typ av kompensatoriska åtgärder som kan vara lämpliga i

anledning av de nu avslutade provsprängningarna i Polynesien.

Vad avser Frankrikes ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter

kärnvapenproven i Polynesien har utskottet dock noterat att den franska staten

kommer att årligen utbetala en summa motsvarande en miljard svenska kronor,

under tio års tid. Dessa medel lär motsvara ungefär det inkomstbortfall som är

följden av att Frankrike upphört med kärnvapenproven. Enligt uppgift skall

medlen ses som en direkt kompensation för förlusten av den ekonomiska

infrastrukturen i form av forskare, tekniker etc. och syftar bl.a. till att

bistå Polynesien med att omstrukturera ekonomin. Denna ersättning kompletteras

med annat ekonomiskt stöd. År 1996 uppgick de totala franska transfereringarna

till Polynesien till 6,81 miljarder FF.

Försvarets forskningsanstalt, FOA, behandlade frågan om Frankrikes

kärnvapenprov i en rapport från januari 1996. Rapporten avslutades med en

sammanfattning av de miljö- och hälsorisker de underjordiska proven kunnat

medföra. Dessa risker bedömdes dock av FOA vara mycket obetydliga.

Utskottet har vidare noterat att det internationella atomenergiorganet, IAEA,

har inlett en undersökning av kärnvapenprovens effekter på Mururoa. Resultaten

av denna undersökning kommer att presenteras senare under våren. I anslutning

till framläggandet av denna studie anordnar IAEA, från den 30 juni till den 3

juli, en internationell konferens där den radiologiska situationen i Mururoa

och Fangataufa kommer att behandlas.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U407 (mp) yrkandena 1 och 2

och 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2, besvarade. Något övrigt riksdagens

eller regeringens agerande synes inte påkallat.

Vad gäller urbefolkningarnas rätt, har utskottet i tidigare betänkanden, senast

i betänkande 1994/95:UU24, framhållit hur viktigt det är att verka för att

etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter, rätten till en

egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget

språk. I samma betänkande betonade utskottet vikten av att urbefolkningarnas

situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att vederbörliga

sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga

planeringen och utvecklingen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för urbefolkningar, med

början den 10 december 1994. Målet för dekaden är att finna vägar att lösa de

problem som urbefolkningarna står inför, framför allt avseende miljö, hållbar

utveckling, utbildning och hälsa.

Sedan 1982 arbetar en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor, tillsatt

av FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för beskydd av

minoriteter. Sedan 1985 har denna grupp arbetat med ett utkast till en

deklaration om urbefolkningars rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige

aktivt stöder detta arbete. Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt

verkat för att möjliggöra för urbefolkningarna att delta i arbetet med

utformandet av en FN-deklaration. Sveriges politik på området synes alltså

ligga väl i linje med vad motionärerna efterlyser.

Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 besvarat.

Beträffande önskemålet om att införliva ett förbud mot provsprängningar i NPT-

avtalet, kan utskottet konstatera att ett totalförbud mot provsprängningar,

inklusive s.k. fredliga kärnsprängningar, nu stipuleras i fördraget om

fullständigt förbud mot kärnsprängningar, CTBT. Detta fördrag har hittills

undertecknats av 149 stater. Tretton stater har ratificerat avtalet, bland

dessa Frankrike och Storbritannien. Fördraget har redan skapat en stark

politisk norm mot kärnsprängningar. Enligt vad utskottet erfarit är

möjligheterna små att i dagsläget få till stånd ett internationellt förbud som

även skulle inkludera exempelvis datorsimuleringar och s.k. subkritiska

experiment. Vad särskilt avser NPT kan konstateras att ändringar i detta avtal

skulle kräva att samtliga konventionsstater ställer sig bakom sådana. En sådan

förändring av avtalets innebörd skulle alltså inte vara oproblematisk. Även om

enighet skulle nås just i denna fråga, måste också beaktas att alla försök att

ändra avtalet skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser. Utskottet håller

det inte för osannolikt att även andra frågekomplex skulle dras in i en sådan

process. I realiteten torde det vara mycket svårt att nå enighet om ett

ändringsförslag, då de anslutna staterna har alltför motstridiga intressen på

väsentliga områden. Det kan inte uteslutas att fördraget som helhet skulle

komma att undermineras i en sådan process.

Utskottet finner det inte påkallat med ett svenskt initiativ syftande till en

förändring av icke-spridningsavtalets regler på denna punkt. Därmed avstyrks

motion 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 4.

I motion 1996/97:U614 (fp), yrkande 6, påtalas risken för

kärnvapenframställning och kärnvapenspridning i Mellanöstern.

Utskottet noterar att statssamfundet uppmärksamt följer utvecklingen i

regionen.

Icke-spridningsfördraget (NPT) är av central betydelse i den internationella

icke-spridningsregimen på kärnvapenområdet. Fördraget har numera erhållit i det

närmaste universell anslutning. Viktiga undantag är dock de tre s.k.

tröskelstaterna Israel, Indien och Pakistan. Det är synnerligen viktigt att

även dessa stater tillträder fördraget. För parterna i NPT, däribland Sverige,

är universell anslutning till avtalet en högprioriterad fråga. Detta fastslogs

senast vid NPT:s gransknings- och förlängningskonferens 1995. Konferensen

fastslog också att fördragsparterna skulle göra vad som står i deras makt för

att uppnå denna målsättning. Universell anslutning till NPT är också en central

fråga i arbetet i den förberedande kommittén för fördragets

granskningskonferens år 2000. De provsprängningar som Indien utförde i maj i

år, visar också på nödvändigheten av fortsatta internationella påtryckningar i

denna fråga. Enligt utskottets mening är Indiens agerande oacceptabelt, och

visar hur vktigt det är att fortsatta kampen för en fullständig

kärnvapennedrustning. Indien, Israel och Pakistan måste nu ta sitt ansvar och

bli delaktiga av det i det närmaste världsomfattande Ickespridningsavtalet,

NPT. Nya stater som skaffar sig kärnvapen skapar mycket allvarliga hot mot

framtidens säkerhet. Utskottet vill också påminna om att de nuvarande

kärnvapenstaterna i icke-spridningsfördragets artikel 6 förbundit sig att

inleda förhandlingar syftande till ett totalt avskaffande av kärnvapnen.

Frågorna om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och en zon fri från

massförstörelsevapen i regionen behandlas sedan flera år i internationella

nedrustningsforum. Möjligheterna till framsteg är dock starkt knutna till

utvecklingen i fredsprocessen. Dessa tankar har ännu inte kunnat förverkligas.

I Wien pågår arbetet i den förberedande kommissionen för provstoppsfördragets

ikraftträdande (Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar). 149

stater har hittills undertecknat fördraget, däribland Israel och Iran.

Målsättningen är att få till stånd universell anslutning till fördraget.

Också arbete i olika multilaterala exportkontrollforum syftar till att

förhindra spridning av massförstörelsevapen, däribland inom Mellanöstern. Vad

avser kärnvapen sker arbetet i Nuclear Suppliers Group (NSG), Zangerkommittén

och Missile Technology Control Regime (MTCR). Inom EU bevakas utvecklingen i

Mellanöstern ingående, bl.a. i anslutning till medlemsländernas deltagande i

arbetet i nämnda forum.

Vad särskilt gäller Irak skall landet enligt FN:s säkerhetsråds resolution

687 (1991) ovillkorligen acceptera att dess massförstörelsevapen förstörs, tas

bort eller på annat sätt oskadliggörs. IAEA har enligt resolutionen till

uppgift att tillse att landets hemliga kärnvapenprogram avvecklas och att Irak

inte heller på nytt förvärvar kärnvapenkapacitet.

Utskottet finner att det internationellt pågår ett omfattande arbete rörande

säkerhetsfrågorna i Mellanöstern. Utskottet har på annan plats i detta

betänkande uttalat sig om Sveriges politik rörande NPT-avtalet och

provstoppsavtalet CTBT. Sverige agerar mycket aktivt på området. I sammanhanget

vill utskottet erinra om det mycket värdefulla arbete som FN utfört i Irak,

genom UNSCOM.

Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U614 (fp) yrkande 6 besvarad.

Vad gäller Kinas kärnvapenpolitik, konstaterar utskottet att Kina nu

undertecknat fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar. Detta

framförhandlades under perioden januari 1994-augusti 1996. Genom resolution

50/245 antog FN:s generalförsamling fördraget den 10 september 1996 med

överväldigande majoritet. Fördraget öppnades för undertecknande den 24

september samma år. Det undertecknades därvid av bl.a. samtliga de fem

kärnvapenstaterna, däribland således också Kina. Inga kärnvapenprov-

sprängningar har genomförts efter det att fördraget slutförhandlats och öppnats

för undertecknande.

Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (CTBT) har hittills

undertecknats av 149 stater. Det har redan skapat en stark politisk norm.

Hittills har tretton stater ratificerat fördraget, däribland de två

kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien. Fördraget kommer att träda i

kraft då 44 i fördraget namngivna stater ratificerat det. Dessa innefattar

bl.a. de fem kärnvapenstaterna.

Utskottet har erfarit att en kinesisk ratifikation av fördraget kan förväntas

inom det närmaste året. Det kan vidare konstateras att Kina aktivt deltar i det

pågående arbetet i Wien i den förberedande kommissionen för fördragets

ikraftträdande.

Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U629 (mp) yrkande 10 besvarad.

Kärnvapenfria zoner

I motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 efterlyser motionärerna riksdagens stöd för

ett förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. Regeringen bör driva frågan om

en kärnvapenfri zon i Nordiska ministerrådet, heter det i motionen.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen haft anledning att ta ställning till

motionsyrkanden av denna eller liknande innebörd. Senast skedde det i

betänkande 194/95:UU19.

Kärnvapenfria zoner som upprättas på grundval av arrangemang som fritt

överenskommits mellan stater utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt

instrument för att främja regional och global fred och säkerhet.

Under senare år har redan existerande kärnvapenfria zoner stärkts och nya

sådana upprättats. Avtal om kärnvapenfria zoner täcker numera stora delar av

södra halvklotet. (Tlatelolcofördraget, Rarotongafördraget, Pelindabafördraget

och Bangkokfördraget. De facto ges även Antarktis kärnvapenfri status genom

Antarktisfördraget.)

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att arbetet på det

internationella planet rörande kärnvapenfria zoner drivs vidare. Utskottet har

i detta sammanhang erfarit att FN:s nedrustningskommission (UNDC) under 1997

inledde ett arbete som syftade till att fastställa riktlinjer och principer för

upprättande av kärnvapenfria zoner. Arbetet fortsätter i år och avses att

slutföras 1999. Sverige och övriga EU-länder agerar pådrivande i

förhandlingarna och har gemensamt framlagt ett förslag till sådana riktlinjer

och principer.

Frågan om en nordisk kärnvapenfri zon måste enligt utskottets uppfattning ses

i ett bredare europeiskt sammanhang. Utskottet konstaterar att de nordiska

länderna valt olika nationella säkerhetspolitiska lösningar. I praktiken

innebär detta att det f.n. saknas möjligheter att med framgång verka för en

nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet finner inte anledning att påfordra något

regeringens agerande i denna riktning.

Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 besvarad.

Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal

I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) vill Centerpartiet att arbetet med

att få till stånd ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart material för

vapentillverkning intensifieras, och att ett Start III-avtal upprättas.

Centerpartiet vill också att regeringen skall verka för att

kontrollmöjligheterna stärks beträffande genetiska vapen.

Vid Icke-spridningsfördragets (NPT) gransknings- och förlängningskonferens

1995 förlängdes fördraget på obestämd tid. Vidare antog fördragsparterna vissa

principer och målsättningar för icke-spridning och nedrustning på

kärnvapenområdet. Därvid fastställdes bl.a. att provstoppsavtalet (CTBT) skulle

föreligga klart senast 1996, att förhandlingar om ett avtal om förbud mot

produktion av klyvbart material för vapenändamål (cut off) skulle inledas

omedelbart därefter samt att kärnvapenstaterna med beslutsamhet skall vidta

systematiska ansträngningar för att reducera kärnvapnen med slutmålet att

avskaffa dessa vapen.

Provstoppsavtalet slutförhandlades och öppnades för undertecknande 1996.

Hittills har 149 stater - däribland de fem kärnvapenstaterna och Sverige -

undertecknat det. Förhandlingar om ett cut off-avtal har dock ännu inte kunnat

inledas, delvis till följd av meningsskiljaktigheter i nedrustningskonferensen

(CD) i Genève om konferensens agenda och arbetsprogram. Dessa synes bottna

framför allt i olika synsätt vad avser CD:s behandling av kärnvapenfrågorna.

Utskottet har förstått att regeringen fäster stor vikt vid att CD snarast

möjligt påbörjar förhandlingar om ett avtal om förbud mot produktion av

klyvbart material för vapenändamål. Regeringen har aviserat att man kommer att

agera aktivt för att denna målsättning skall uppnås. Sveriges inställning i

dessa frågor har senast framförts i det svenska anförandet i FN:s

generalförsamling 1997. Ett pådrivande arbete från svensk sida sker i bl.a.

generalförsamlingens första utskott, CD och inom ramen för Icke-

spridningsfördraget.

1991 ingick USA och Sovjetunionen START I-avtalet. Det trädde i kraft 1994

och implementeras f.n. USA och Ryssland slöt sedermera START II-avtalet 1993.

Genom detta avtal skall antalet strategiska kärnstridsspetsar på vardera sidan

skäras ned till 3 000-3 500. Avtalet förbjuder vidare strategiska kärnvapen med

multipla stridsspetsar. USA ratificerade START II 1996. Ryssland har ännu inte

ratificerat avtalet.

Vid toppmötet i Helsingfors 1997, mellan presidenterna Clinton och Jeltsin,

överenskoms att USA och Ryssland skall inleda förhandlingar om ett START III-

avtal så snart START II trätt i kraft. Enligt den preliminära överenskommelsen

skall antalet stridsspetsar på ömse sidor skäras ned till 2 000-2 500 inom

ramen för detta avtal.

I slutet av september 1997 ingick USA och Ryssland i New York en serie

överenskommelser som formaliserar besluten vid toppmötet i Helsingfors.

Överenskommelserna i Helsingfors och New York syftar bl.a. till att underlätta

en rysk ratificering av START II och således bana vägen för ytterligare

nedskärningar.

Regeringen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att Ryssland

snarast ratificerar START II, så att avtalet kan träda i kraft och

implementeras, och förhandlingar om ett START III-avtal kan inledas. Frågan har

intagit en framskjuten plats i Sveriges anföranden inför FN:s

generalförsamling.

Vad avser frågan om genetiska vapen kan konstateras att fördragsparterna till

B-vapenkonventionen i slutdokumentet från den senaste översynskonferensen 1996

rörande konventionen på nytt bekräftat att konventionens förbud även täcker

sådana vapen. Bl.a. Sverige verkade härför. Förhandlingar pågår nu i Genève för

att utarbeta en verifikationsregim till konventionen. Sverige deltar aktivt i

detta arbete och verkar med kraft för att få till stånd ett effektivt

kontrollsystem, som således även avses täcka genetiska vapen.

Utskottet finner att regeringens agerande rörande dessa frågor i allt

väsentligt synes överensstämma med motionärernas önskemål. Med det anförda

anser utskottet motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) besvarad.

Övervakning av kärnteknisk materiel m.m.

I tre motionsyrkanden framförs önskemål om att regeringen verkar för en skärpt

övervakning av kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av

densamma, att kärnvapnen tas ur beredskapsläge och att stridsspetsarna därvid

skiljs från vapenbärarna.

Sverige agerar aktivt inom ramen för flera projekt som syftar till att

förhindra och bekämpa illegal handel med nukleärt material.

SKI (Statens kärnkraftinspektion) samarbetar sedan flera år med myndigheter i

Ryssland och andra länder i det forna Sovjetunionen för att stärka dessas

möjligheter till effektiva insatser för att förhindra spridning av nukleärt

material och teknologi från kärntekniska anläggningar av olika slag. Hittills

har regeringen beviljat 35,6 miljoner kronor för sådant stöd. I SKI:s

lägesrapport för insatser i Central- och Östeuropa redovisas 33 projekt för

perioden mellan den 1 juni 1996 och utgången av mars i år. Sedan detta stöd

först initierades 1992 har det utvecklats till att omfatta insatser i Lettland,

Litauen, Kazakstan, Ukraina, Vitryssland samt nordvästra Ryssland.

SKI:s stödprogram för att motverka spridning av kärnvapen samordnas

internationellt med andra givarländer och organisationer, t.ex. EU, IAEA och

G7:s grupp för icke-spridning (P8).

Det kan också noteras att IAEA upprättat en databas för att från

medlemsländerna inhämta information om upptäckta fall av olagliga överföringar

av nukleära ämnen. Denna information sprids i sin tur till samtliga

medlemsländer som underlag för det kontinuerligt pågående arbetet för att

förhindra olaglig handel med dessa ämnen.

Safeguardsverksamheten och kärnsäkerhetsfrågorna har alltid dominerat IAEA:s

verksamhet. Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2-

program slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall

stärka IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och

företa inspektioner. Sverige deltog aktivt i det arbetet. Modellprotokollet

skall utgöra ett tilläggsprotokoll till staters safeguardsavtal med IAEA.

Protokollet utgör sålunda ett viktigt bidrag till stärkandet av den

internationella icke-spridningsregimen.

Dessutom har Sverige inom EU verkat för att EU och medlemsländerna snabbt

skall sluta tilläggsprotokoll till safeguardsavtalet med IAEA på grundval av

modellprotokollet. Under 1997 öppnade IAEA tilläggsprotokollet för

undertecknande och vissa stater har redan skrivit på. Den 27 mars 1998

slutförde EU förhandlingarna med IAEA om tilläggsprotokollen, och vid mötet i

juni förväntas IAEA:s styrelse fatta beslut om att öppna protokollen rörande EU

och dess medlemsländer för undertecknande vid generalkonferensen i september

1998. Regeringen har aviserat sin ambition att snarast möjligt godkänna

tilläggsprotokollet.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen bedriver ett mycket

omfattande arbete på detta område. Motionärernas önskemål synes vara

tillgodosedda. Utskottet anser motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 2 med det

anförda besvarad.

Frågorna om att ta kärnvapen ur beredskapsläge och skilja stridsspetsarna från

deras vapenbärare har redan tagits upp från svensk sida i olika sammanhang,

bl.a. i det svenska anförandet i FN:s generalförsamling i september 1997.

Regeringen avser att även fortsättningsvis driva dessa frågor, närmast vid det

förestående andra mötet med NPT/PrepCom. Enligt vad utskottet erfarit, har det

ännu inte varit möjligt att ta upp dessa spörsmål i detalj i CD, då det inom

konferensen funnits meningsskiljaktigheter om arbetsprogrammet. Först den 26

mars i år kunde CD enas om ett arbetsprogram för 1998 års session. Enligt detta

kommer dock CD:s ordförande nu i första hand att konsultera delegationerna om

hur ämnet kärvapennedrustning på lämpligaste sätt kan behandlas i konferensen.

Till dess att konferensen enats i denna procedurfråga kan inget substansarbete

på ifrågavarande område inledas.

Utskottet kan konstatera att regeringen aktivt driver denna fråga. Utskottet

anser därför motionerna 1997/98:U414 (s) delvis (3 av 3) och 1997/98:U408 (v,

fp, c, mp, kd) yrkande 2 besvarade.

Forskningsfrågor

I motion 1997/98:U416 (mp) hemställs att Sverige på internationell nivå skall

begära en utredning om det s.k. HAARP-projektet.

Det amerikanska HAARP-projektet står för High Frequency Active Auroral Research

Program. Av officiella källor framgår bl.a. att det syftar till att ge ökad

kunskap om jonosfären för att se hur detta skikt påverkar och kan användas för

att utveckla och förbättra kommunikations- och övervakningssystem, både civilt

och militärt.

Av samma källor framgår att projektet leds av U.S. Navy och U.S. Airforce och

huvudsakligen finansieras av det amerikanska försvarsdepartementet. Ett flertal

civila institutioner är dock knutna till projektet, såsom ett tiotal

amerikanska universitet, myndigheter och företag.

Från en del håll har framförts farhågor om att HAARP är ett militärt projekt

för utveckling av elektromagnetisk teknologi med kapacitet att påverka

klimatet, slå ut kommunikationssystem och rubba den elektromagnetism som

påverkar levande varelser. Annan kritik mot projektet, med mer miljöorienterad

ansats, går ut på att HAARP utvecklar kapacitet att utsätta jonosfären för så

stark påverkan att man inte kan överblicka effekterna, exempelvis skapandet av

irreparabla hål i jonosfären och framkallandet av allvarliga störningar i den

marina miljön.

Utskottet konstaterar att forskning kring mikrovågs- och radiofrekvensvapen

inte är någonting nytt, inte heller vapensystem i miljöförändrande syfte.

1976 antogs en konvention om förbud mot militär eller varje annan fientlig

användning av miljöförändringsteknik "Environmental Modification" (ENMOD).

Konventionen har ratificerats av 81 stater, däribland USA (1980) och Ryssland

(1978). Sverige ratificerade konventionen 1984. Konventionen avser varje teknik

som syftar till att manipulera naturliga processer och förändra jordens

dynamik, sammansättning eller struktur, inklusive dess biosfär, litosfär,

hydrosfär eller atmosfär. Detta förbud avser teknik som har "vidsträckta,

långvariga eller allvarliga verkningar". Konventionen hindrar inte användning

av miljöförändringsteknik för fredliga ändamål. Detta innebär att forskning och

utveckling av sådan teknik är tillåten.

Enligt utskottets uppfattning föreligger mot denna bakgrund inte skäl att

påfordra en internationell utredning om projektet. Utskottet har dock förstått

att regeringen av andra anledningar, främst av miljöskäl, kommer att ägna det

viss uppmärksamhet. Utskottet finner detta rimligt och ser inte anledning att

härutöver föreskriva hur regeringen i denna fråga bör agera.

Utskottet avstyrker motion 1997/98:U416 (mp).

Personminor och vapenexport

I motion U402 (kd), yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt söker förmå

flera länder att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för personminor.

Sverige har sedan 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot

personminor, och riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud

mot sådana vapen. Motionärerna menar att det därför vore naturligt om Sverige

försökte påverka så många länder som möjligt att underteckna avtalet.

Ottawakonventionen innefattar ett förbud mot användning, lagring, produktion

och överföring av antipersonella minor. I konventionen finns också regler om

destruktion av minor. Befintliga lager av sådana minor skall förstöras inom

fyra år efter ikraftträdandet.

Ottawakonventionen undertecknades av drygt 120 länder, däribland Sverige, den

3-4 december 1997. Enligt tillgängliga uppgifter har hittills sju stater

ratificerat densamma; Kanada, Irland, Mauritius, Turkmenistan, Ungern, Heliga

Stolen och Schweiz. Konventionen träder i kraft sex månader efter det att den

ratificerats av 40 stater. Regeringen arbetar för närvarande med en proposition

om svensk ratifikation, vilken kommer att föreläggas riksdagen under våren.

I avvaktan på att konventionen skall träda i kraft informerade regeringen den

9 februari i år FN:s generalsekreterare att Sverige redan nu provisoriskt

tillämpar konventionens kärnåtaganden, dvs. förbuden mot användning, lagring,

tillverkning och överföring av antipersonella minor. Detta var ett uttryck för

den svenska övertygelsen om vikten av att totalförbudet förverkligas så snart

som möjligt.

Utskottet har erfarit att regeringen såväl bilateralt som multilateralt

verkar för att få till stånd en bred anslutning till Ottawakonventionen. Det

multilaterala arbetet bedrivs bl.a. inom ramen för EU, OSSE och FN:s

generalförsamling, men dessutom har finansiellt stöd lämnats till olika

seminarier som syftar till att informera länderna i Central- och Östeuropa om

vikten av universell anslutning till konventionen.

Inom EU har Allmänna rådet den 28 november 1997 antagit en gemensam åtgärd,

som ett led i ansträngningarna att eliminera förekomsten av antipersonella

minor. Den gemensamma åtgärden välkomnade uttryckligen Ottawakonventionen, och

de medlemsstater som avsåg att underteckna konventionen åtog sig att också

ratificera den så snart som möjligt. Sverige bidrog aktivt till utformningen av

den gemensamma åtgärden.

Inom OSSE har ett arbete inletts för att främja anslutning till

Ottawakonventionen och det reviderade minprotokollet till 1980 års

vapenkonvention (protokoll II). Detta sker genom att medlemsländerna årligen

skall rapportera om ratificeringsläget för egen del beträffande de båda

instrumenten.

Sverige har vidare givit sitt stöd till en resolution i FN:s

generalförsamling 1997, i vilken alla stater uppmanas att underteckna

Ottawakonventionen och så snart som möjligt ratificera den. Resolutionen

framlades av Kanada med bl.a. Sverige som medförslagställare.

Enligt utskottets uppfattning har Sverige varit ett föregångsland i fråga om

ett internationellt totalförbud mot truppminor, inte minst genom riksdagens

beslut av den 13 december 1996, som innebar att truppminorna i det svenska

försvaret kommer att vara avskaffade senast år 2001.

Regeringens uttalade målsättning har varit att åstadkomma ett internationellt

totalförbud för truppminor, ett förbud som omfattar produktion, lagring,

användning och export, med bredast möjliga anslutning av såväl producenter som

exportörer samt inte minst de länder som själva drabbats av den utbredda

användningen av minor i väpnade konflikter.

Sverige blev också 1994 det första land som, efter ett tillkännagivande i

utrikesutskottet, formellt föreslog ett internationellt totalförbud mot

truppminor i samband med granskningskonferensen av 1980 års vapenkonvention.

Sedan konferensens avslutning i maj 1996 har Sverige varit aktivt engagerat i

de forum som stått till buds för att väcka opinion för tanken på ett

totalförbud. Regeringens arbete har bedrivits framför allt inom ramen för den

s.k. Ottawaprocessen.

Utskottet noterar med glädje att statssamfundet nu tagit avgörande steg på

vägen mot ett avskaffande av det grymma och urskillningslösa vapen som de

antipersonella minorna utgör. Utskottet har nyligen, i betänkande 1996/97:UU8,

tagit ställning till det reviderade protokollet II om förbud mot eller

restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980

års vapenkonvention (SÖ 1982:27). Tillsammans med de föreskrifter som

innefattas i Ottawakonventionen innebär detta protokoll en betydande

förstärkning av den humanitära rätten och skyddet för civilbefolkningen i

väpnade konflikter. Utskottet delar regeringens åsikt att det nu är viktigt att

arbeta för bredast möjliga anslutning till dessa internationella

överenskommelser.

Utskottet anser med det anförda motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1 besvarad.

I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 menar motionärerna att

Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska

internationella nedrustningsarbetet. Motionärerna vill också att regeringen

skall verka för att även fordonsminor förbjuds. Alla fordons- och

stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som försöker röja dem måste

betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas av ett internationellt

förbud.

Utskottet har tidigare tagit ställning till yrkanden av denna innebörd. I

samband med undertecknandet av det reviderade minprotokollet hade Sverige gjort

ett tillkännagivande av innebörd att fordons- och stridsvagnsminor med

röjningsskydd, som exploderar när försök görs att röja dem, inte skall

klassificeras som truppminor. Utskottet fann detta stå helt i överensstämmelse

med det reviderade protokollets syften.

I betänkande 1996/97:UU8 konstaterade utskottet att det i konventionstexten

varit nödvändigt att åstadkomma en gränsdragning mellan de minor som avses att

omfattas av de nya reglerna och de som tills vidare skall falla utanför. I

samma betänkande anförde utskottet vidare:

Den lösning som valdes under översynskonferensen innebär att lokutionen

?primarily? (i första hand) särskiljer bruket av stridsvagns- och fordonsminor

från truppminorna. Utskottet kan inte finna att konventionens syften har

motverkats genom denna lösning. Tvärtom har det för att uppnå de framsteg som

den nya konventionen innebär sannolikt varit en förutsättning att finna en

gränsdragning av denna typ, som inte hindrar enskilda länder från att ansluta

sig till texten, av försvars- eller säkerhetspolitiska skäl. Här bör noteras

att det svenska tillkännagivandet under artikel 2 punkt 3 ytterligare klargör

gränsdragningen mellan olika typer av minor, helt i enlighet med konventionens

syften.

Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i denna fråga.

Det reella förhandlingsresultatet - i alla multilaterala förhandlingar -

beror av förhållandet mellan det materiella innehållet i konventionstexten och

antalet stater som är beredda att se sig bundna av dess regler. Enligt

utskottets uppfattning innebär den i minprotokollet införda avgränsningen

mellan truppminor och fordonsminor en rimlig balans i det avseendet.

Ottawaavtalet innefattar en liknande gränsdragning. Sammantaget innebär det

reviderade minprotokollet och Ottawaavtalet ett väsentligt förbättrat skydd för

civilbefolkningen vid väpnade konflikter och en betydlig förstärkning av den

humanitära rätten. Det förefaller inte utskottet realistiskt att inom

överskådlig tid åstadkomma ett förbud även mot fordonsminor.

Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis).

Beträffande export av svensk krigsmateriel gäller att all tillståndspliktig

utförsel skall vara säkerhetspolitiskt önskvärd och stå i överensstämmelse med

Sveriges utrikespolitik i övrigt. Den närmare innebörden av de gällande

riktlinjerna behandlas av utskottet i anslutning till regeringens årliga

skrivelser om krigsmaterielexporten. Vad gäller förhållandet mellan Sveriges

nedrustningspolitik och den svenska krigsmaterielexporten slog utskottet i

betänkande 1997/98:UU3 fast följande:

Utifrån allmänna säkerhetspolitiska överväganden har Sverige ett påtagligt och

reellt intresse av en konkurrenskraftig svensk industri. Av detta följer att

statsmakterna efter förmåga, i enlighet med gällande riktlinjer för

krigsmaterielexport, bör sträva efter att stödja industrins konkurrensförmåga.

Enligt utskottets uppfattning står detta stöd till försvarsindustrin på intet

sätt i något motsatsförhållande vare sig till den restriktiva exportpolitiken

eller till Sveriges nedrustningssträvanden. Stödåtgärder kommer endast i fråga

beträffande projekt där utförsel kan bli aktuell till länder som på förhand

granskats av Exportkontrollrådet och Inspektionen för strategiska produkter.

Utskottet gör i dag ingen annan bedömning. Sveriges krigsmaterielexport står

inte i konflikt med nedrustningsarbetet. Tvärtom - Sveriges konsekventa

nedrustningspolitik är enligt utskottets uppfattning en av de viktigaste

orsakerna till de restriktiva reglerna för svensk krigsmaterielexport.

Riksdagen har ställt sig bakom dessa regler. I anledning av vad som anförs i

motionen vill utskottet understryka att Sverige på intet sätt aktivt främjar en

militär upprustning i världen. Varje stat har den självklara rätten, liksom

Sverige, att skydda sin frihet och sitt oberoende genom ett militärt försvar.

Avsikten med det gällande regelverket är att tillse att all utförsel av svensk

materiel överensstämmer med Sveriges övergripande utrikespolitiska

målsättningar, där nedrustning prioriteras högt.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande huvuddragen i Sveriges nedrustningspolitik

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis),

1997/98:U401 yrkande 1 samt 1997/98:U402 yrkande 2 besvarade med vad

utskottet anfört,

2. beträffande ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U401 yrkande 2, 1996/97:U403

yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406, 1996/97:U408 samt 1997/98:U414 (delvis)

besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande kärnvapnens laglighet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

4. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 4 besvarad med vad

utskottet anfört,

5. beträffande ett fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

6. beträffande Canberrakommissionen

att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U403 yrkande 3, 1997/98:U408 yrkande

1 samt 1997/98:U414 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande subkritiska test

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 4 besvarad med vad

utskottet anfört,

8. beträffande provsprängningar i Polynesien

att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U407 yrkandena 1 och 2 samt

1997/98:U409 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande urbefolkningarnas rätt

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U413 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

10. beträffande en förändring av icke-spridningsavtalets regler

att riksdagen avslår motion 1997/98:U408 yrkande 4,

11. beträffande kärnvapenspridning i Mellanöstern

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U614 yrkande 6 besvarad med vad

utskottet anfört,

12. beträffande Kinas kärnvapenpolitik

att riksdagen förklarar motion 1996/97:U629 yrkande 10 besvarad med vad

utskottet anfört,

13. beträffande kärnvapenfria zoner

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U411 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

14. beträffande framställning av vapenplutonium m. m.

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis) besvarad med vad

utskottet anfört,

15. beträffande övervakning av kärnteknisk materiel m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U413 yrkande 2, 1997/98:U414

(delvis) och 1997/98:U408 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

16. beträffande forskningsfrågor

att riksdagen avslår motion 1997/98:U416,

res. 1 (v, mp)

17. beträffande Ottawakonventionen

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U402 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

18. beträffande ett förbud mot fordonsminor

att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis),

res. 2 (v, mp, kd)

19. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis).

res. 3 (v, mp)

Stockholm den 14 maj 1998

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt

Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban

Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Bertil Persson (m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars

Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd) och Magnus

Johansson (s).

Reservationer

1. Forskningsfrågor (mom. 16)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med ?Enligt

utskottets uppfattning? och som på s. 22 slutar med ?motion 1997/98:U416 (mp)?

bort ha följande lydelse:

Det finns många obesvarade frågor om det amerikanska HAARP-projektet. Bl.a.

finns farhågor att det egentligen rör sig om ett militärt projekt. En annan är

kritiken mot projektet i miljöhänseende - att det finns risker för irreparabla

miljöskador och störningar. Utskottet har förstått att regeringen av olika

anledningar, främst miljöskäl, kommer att ägna projektet viss uppmärksamhet.

Det finns enligt utskottets mening dessutom skäl att påfordra en internationell

utredning av projektet.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1997/98:U416 (mp).

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande forskningsfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U416 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Ett förbud mot fordonsminor (mom. 18)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Utskottet

gör i dag? och som på s. 24 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha följande

lydelse:

Utskottet gör i dag en annan bedömning i frågan. Definitionen av truppminor

är otydlig. Att ordet ?primarily? har lagts till i konventionstexten har skett

för att fordonsminor försedda med röjningsskydd inte skall betraktas som

truppminor. Utskottet önskar en tydligare definition av begreppet truppmina.

Det bör klart framgå att en mina som är konstruerad för att explodera genom en

persons närvaro och agerande är att betrakta som en truppmina/antipersonell

mina även om den kan fungera också på annat sätt, och därmed omfattas av det

internationella förbudet. Detta bör med anledning av motion 1997/98:U30 (mp)

yrkande 3 (delvis) ges regeringen till känna.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande ett förbud mot fordonsminor

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Krigsmaterielexport (mom. 19)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Vad gäller

förhållandet mellan? och som på s. 25 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha

följande lydelse:

Även om Sverige anses ha en restriktiv vapenexport, står enligt utskottets

mening svensk vapenindustri och svensk krigsmaterielexport i ett

motsatsförhållande till alla nedrustningssträvanden. Anskaffandet av vapen kan

inte klassificeras som något annat än en utökning av vapenarsenaler som redan

finns. När Sverige säljer vapen till ett land, bidrar vi knappast till det

landets nedrustning, tvärtom. FN:s nedrustningskommission har lagt fram förslag

om begränsning och nedrustning av konventionella vapen. Sverige borde ta

budskapet på allvar och börja avveckla sin vapenexport. Detta bör ges

regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis).

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

19. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Provsprängningar i Polynesien (mom. 8)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

I Miljöpartiets motion krävs en epidemiologisk undersökning av hela den

polynesiska befolkning som på olika sätt drabbats av kärnvapenproven i Franska

Polynesien. Alla som bott i området under provsprängningarna borde undersökas,

liksom de som flyttat dit efteråt, eftersom radioaktiva läckor kan förekomma

lång tid efter provsprängningarnas avslutande. En undersökning av detta slag

borde vara av stort internationellt intresse. Polynesien är inte det enda

område på jorden, där provsprängningar företagits och där man sökt dölja de

stora skadorna på både människor och miljö. Utskottet svarar med att hänvisa

till IAEA:s undersökning av kärnvapnens effekter på Mururoa och den konferens

som skall hållas i sommar med anledning av undersökningen. Sverige borde enligt

vår mening agera internationellt för en fristående undersökning - initierad av

EU eller FN - om risker och resultat från olika kärnvapenprov i området.

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Motionerna..........................................1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/971

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/982

Övrig motion......................................3

Utskottet...........................................4

Sammanfattning av motionerna......................4

Utskottets överväganden...........................7

Sveriges nedrustningspolitik allmänt..........7

Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen......9

Kärnvapnens laglighet..........................11

Negativa säkerhetsgarantier....................12

Ett fullständigt provstoppsavtal...............12

Canberrakommissionen...........................12

Subkritiska test...............................14

Provsprängningar och spridningsfrågor m.m......14

Kärnvapenfria zoner............................18

Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal

18

Övervakning av kärnteknisk materiel m.m........20

Forskningsfrågor...............................21

Personminor och vapenexport....................22

Hemställan.......................................25

Reservationer......................................27

Särskilt yttrande..................................28