Bet. 1997/98:UU17

Utrikesutskottets betänkande

1997/98:UU17

Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1997/98

UU17

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens skrivelse 1997/98:89

Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik samt motioner väckta med

anledning av skrivelsen. Därtill behandlas ytterligare ett antal

motionsyrkanden med anknytning till de mänskliga rättigheterna, bl.a. från den

allmänna motionstiden.

Utskottet välkomnar regeringens initiativ att presentera en sammanhållen

svensk politik för främjandet av de mänskliga rättigheterna. Skrivelsen

innehåller såväl en bred redovisning av dagens politik som nya ambitioner.

Utskottet stöder regeringens strävanden att ägna större uppmärksamhet åt

genomförandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vidare

anser utskottet i likhet med regeringen att utgångspunkten i arbetet för att

främja de mänskliga rättigheterna måste vara hävdandet av

universalitetsprincipen. Utskottet delar även regeringens uppfattning om vikten

av att hävda principen om att de mänskliga rättigheterna är en internationell

angelägenhet. Öppen, tydlig kritik måste kunna framföras när så är befogat. En

annan viktig grundläggande aspekt är respekten för folkrätten.

Utskottet biträder regeringens uttalade ambition att arbetet för att främja

respekten för de mänskliga rättigheterna skall utgöra en integrerad del i all

utrikespolitik liksom att detta arbete skall vara resultatinriktat. En

ledstjärna måste vara att agera så att respekten för de mänskliga rättigheterna

i det aktuella landet bäst främjas.

Med utgångspunkt i skrivelsen behandlar utskottet ett stort antal motions-

yrkanden som både avser principiella, övergripande frågor om de mänskliga

rättigheterna och om dessas tillämplighet samt förhållandena i enskilda

länder/områden. Utskottet besvarar eller avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet är fogat 14 reservationer och 9 särskilda yttranden.

I en bilaga till betänkandet finns en utskrift av en offentlig utfrågning som

anordnades av utskottet den 19 mars 1998 på temat Mänskliga rättigheter i

interna konflikter - det civila samhällets roll. Bilagt finns även en

förteckning över MR-konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december

1997.

Utskottet överväganden disponeras enligt följande:

1. Inledning, i vilken skrivelsen behandlas

2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna

3. Dödsstraffet

4. Internationella miljöfrågor

5. MAI-förhandlingarna

6. Urbefolkningars rättigheter

7. Skydd för minoriteter

8. Colombia

9. Kuba

10. USA

11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet

12. Taiwan

13. Östtimor

14. Kashmir

15. Pakistan

16. Afghanistan

17. Turkiet

18. Iran

19. Ryssland

20. Kosovo

21. Grekland

22. Algeriet

23. Mellanöstern

24. Västshahara

25. Kenya

26. Nigeria

27. Sydafrika

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1997/98:89 Mänskliga rättigheter i svensk

utrikespolitik ges en samlad presentation av regeringens politik för de

mänskliga rättigheterna.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:89

1997/98:U54 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att

Sverige noga följer utvecklingen beträffande medborgarnas demokratiska fri- och

rättigheter i Hongkong.

1997/98:U55 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om om att Sverige på alla nivåer i alla sammanhang ihärdigt skall ta

upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter

mot dessa grundläggande rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar

de mänskliga rättigheterna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om EU:s hantering av Kinafrågor i FN:s MR-kommission.

1997/98:U56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för att EU ansluter sig till

Europakonventionen om mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förhållandet mellan den svenska krigsmaterielexporten och Sveriges

trovärdighet när det gäller respekten för mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samlad årlig publicering av ambassadernas rapportering om

situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i respektive värdländer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vilkoren för verkningsfulla sanktioner.

1997/98:U57 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ratificering av

Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter samt

Europarådets minoritetsspråkskonvention.

1997/98:U58 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen lämnar en skrivelse om MAI-avtalet på riksdagens

bord,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att socialkonsekvenserna och miljökonsekvenserna av avtalets verkan

undersöks av en från regeringen fristående utredningsgrupp och att resultaten

redovisas innan beslut fattas i riksdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att OECD-länderna inte skall utestänga ?utvecklingsländerna? genom

sådana avtal som MAI innebär.

1997/98:U59 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna skall vara

pådrivande i arbetet för ökad tolerans på religionsfrihetens område,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om om flyktingmottagandet.

1997/98:U60 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar att människors rätt till mat för

dagen också innefattar vatten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar människors rätt att utöva sin

religion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN prioriterar befolkningens ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter i Sydafrika,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar de mänskliga rättigheterna i

Afghanistan.

1997/98:U61 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den i internationella organ bör verka för en politik som bygger

på Miljöpartiets grundvärderingar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige aktivt skall agera för mänskliga rättigheter i

ministerrådet och FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om världssamfundets skyldighet att hindra ett blodbad i Kosova,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utöva starka påtryckningar mot regimen i Förbundsrepubliken

Jugoslavien på internationell nivå för att göra slut på rådande apartheid,

statsterrorn, våldet och massakrerna i Kosova,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge bistånd direkt till demokrati-, människorätts- och kyrkliga

organisationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uttala sig mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna.

Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:76

1997/98:U29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en särskild MR-rapportör i Colombia,

1997/98:U30 av Bodil Francke Ohlsson och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslaget om en miljökonvention och en miljödomstol,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att prioritera Havens år.

1997/98:U38 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för dödsstraffets avskaffande.

1997/98:U39 av Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för att rätten till en god miljö erkänns som

en självständig rättighet,

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1996/97

1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör ta ett internationellt initiativ inom ramen för FN,

OECD och/eller EU för att utveckla ett internationellt välfärdssystem, som är

anpassat till det moderna samhällets ökade automation så att arbete, inkomster

och välfärd fördelas på ett rimligt sätt.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98

1997/98:U215 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpta internationella konventioner avseende att beivra och straffa

miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav.

1997/98:U219 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de

stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter,

1997/98:U409 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att på internationell nivå kräva att rapporten om barnarbete på

Mururoa följs upp.

1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör arbeta aktivt på det internationella planet

(EU, FN, VHO) för urbefolkningens rätt till självbestämmande och

besittningsrätt till sin mark,

1997/98:U413 av Eva Goës (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera internationellt för att avbryta program för

att utveckla nya reaktorer, även flytande mobila sådana,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall agera internationellt för att breedreaktorerna

skall stoppas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera internationellt för en global avveckling av

all kärnkraft,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör inlägga sitt veto mot överflygningar av MOX-bränsle

och liknande kärnmateriel.

1997/98:U601 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige

skall verka för att rätten till en god miljö skall erkännas som en självständig

mänsklig rättighet.

1997/98:U602 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för inrättandet av en internationell

miljödomstol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att även miljöorganisationer bör få talerätt vid en internationell

miljödomstol.

1997/98:U603 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dödsstraff inom EU och

världens länder i övrigt.

1997/98:U604 av Bengt Hurtig m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenska åtgärder för att förmå Turkiet att ratificera 1967 års

tilläggsprotokoll till 1951 års flyktingkonvention i dess helhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall bevaka att FN:s särskilde rapportör om tortyr och

FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden verkligen snarast skall få besöka Turkiet

och göra grundliga utredningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör uppmana Turkiet att ratificera FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter och dess tilläggsprotokoll,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för att EU:s ekonomiska stöd till

ickestatliga organisationer som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter

i Turkiet skall stärkas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om aktioner för att få de fyra kurdiska parlamentarikerna frigivna ur

fängelse.

1997/98:U605 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka

för att möjligheter öppnas för att villkorslösa diskussioner kommer till stånd

mellan representanter för Folkrepubliken Kina och Dalai lama om Tibets framtid.

1997/98:U607 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökat aktivt svenskt engagemang för Västsaharas framtid i EU, FN och

dess säkerhetsråd och andra internationella organ,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om intensifierat stöd för en korrekt registrering inför och ett korrekt

genomförande av folkomröstningen i Västsahara, som inte ger utrymme för

manipulationer och valfusk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om krav på frigivning av de politiska fångarna från Västsahara, ett

slut på tortyren och ökad respekt för mänskliga rättigheter i Marocko,

1997/98:U608 av Lars Hjertén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja fredsprocessen i

Mellanöstern.

1997/98:U609 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen i det internationella samarbetet inom FN föreslår att

dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför en årlig debatt om

läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekonomiska sanktioner.

1997/98:U610 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige

internationellt och nationellt bör verka för ett embargo på alla nigerianska

olje- och gasprodukter och att också de bolag som är ansvariga för

exploateringen skall bojkottas.

1997/98:U611 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges agerande i fråga om dödsstraffet i USA,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Mumia Abu-Jamal,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall protestera mot de kvinnliga amerikanska fångarnas

situation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall protestera mot det ökande antalet interner i USA,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättssäkerheten i USA,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minderåriga i fängelse i USA,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inskränkning i yttrandefriheten via yrkesförbud för skribenter i

USA:s fängelser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om politiska flyktingar från USA,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenska insatser för att minska polisbrutalitet i USA,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvinnobilden i USA i Sveriges uppföljning av Beijingkonferensen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kränkning av barnens rättigheter och mänskliga rättigheter vid

USA:s gränser uppmärksammas i FN:s säkerhetsråd.

1997/98:U612 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om att initiativ tas inom EU:s och FN:s ram för att

inrätta en årlig återkommande dag, en barnens och ungdomarnas dag, där

situationen i Europa och övriga världen får en stark belysning.

1997/98:U613 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp, m, c, fp, v, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verka i säkerhetsrådet för att meningsfulla förhandlingar mellan

Dalai lama tillsammans med den tibetanska exilregeringen och den kinesiska

ledningen kommer till stånd under FN:s överinseende,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en särskild representant för sådana förhandlingar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om radiostationen Voice of Tibet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige internationellt skall verka för att Tibets politiska

fångar frisläpps,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den lille åttaårige Pachen lama,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör

verka för att opartiska inspektioner tillåts i fängelserna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att alla barn omedelbart bör släppas fria från fängelserna,

1997/98:U614 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om

kvinnors deltagande i genomförandet av fredsplanen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige tar upp frågan om minorna i Västsahara till behandling i

FN:s säkerhetsråd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om internationella

observatörer under den kommande folkomröstningen i Västsahara.

1997/98:U615 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd verkar för att

situationen i Algeriet tas upp på dagordningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen inom EU tar tillfället i akt att i

samband med förhandlingarna och dialogen med Algeriet om ett handelsavtal ta

upp frågan om våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i internationella organ där den är

representerad verkar för att oberoende organisationer, som t.ex. Amnesty

International eller Röda korset, skall ges möjlighet att undersöka orsakerna

bakom våldet i Algeriet.

1997/98:U617 av Lennart Fridén och Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja den positiva utvecklingen mot demokrati och ekonomi i

Taiwan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svensk utrikespolitik i relationerna till Taiwan och Folkrepubliken

Kina.

1997/98:U618 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att agera på internationell nivå för att förvissa sig om att fallet

Alexandr Nikitin fortsättningsvis handläggs i enlighet med de rättsprinciper

som gäller i en rättsstat,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att agera på internationell nivå för fundamentala rättsprinciper i

Ryssland, så att inte hemliga lagar nyttjas eller lagar nyttjas retroaktivt,

1997/98:U619 av Per Lager och Eva Goës (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om direkta samtal med Israels regering om Mordechai Vanunus omedelbara

frigivning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen, ifall inte situationen för Vanunu klart förbättras,

bör föra upp frågan på FN:s agenda vad gäller brott mot de mänskliga

rättigheterna.

1997/98:U620 av Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om David Alex död och de övriga gerillamedlemmarnas öden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i säkerhetsrådet och generalförsamlingen uppmuntrar och

stödjer generalsekreteraren vad gäller att hitta en fredlig lösning på

konflikten i Östtimor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i säkerhetsrådet stödjer Östtimors rätt till

självbestämmande genom en folkomröstning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sveriges regering i säkerhetsrådet och annorstädes aktivt verkar

för att Östtimor skall vara representerat i de pågående trepartssamtalen om

Östtimor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige inom ramen för FN-organen agerar för att det timorianska

folkets säkerhet garanteras genom en permanent närvaro av FN,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja idén om civil fredsövervakning från oberoende NGO:er,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige såsom England skall agera på hög EU-nivå i

Östtimorfrågan.

1997/98:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i samband med 50-årsjubileet av FN:s deklaration om

mänskliga rättigheter i internationella forum och traktat med än större kraft

arbetar för denna deklarations efterlevnad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd bör verka för att de

mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden av internationella

konventioner, bl.a. FN:s rapportörer, ges tillräckliga resurser så att dessa på

ett effektivt och resolut sätt kan ställa regeringar till svars i de länder där

brott mot mänskliga rättigheter förekommer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inom EU:s ram arbeta för ett enat och kraftfullt uppträdande när

det gäller brotten mot mänskliga rättigheter i Kina,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen bör främja och upprätthålla ett

kraftfullt internationellt tryck på den colombianska regeringen att inleda

fredsförhandlingar med gerillan och avväpna de paramilitära grupperna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige som biståndsgivare noga bör följa utvecklingen när det

gäller mänskliga rättigheter i Colombia,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen i internationella sammanhang bör kräva effektiva

åtgärder för att sätta stopp för den straffrihet som myndigheterna i Colombia

beviljar dem som förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i förhandlingarna mellan EU och Algeriet

med kraft bör driva kravet att representanter för människorättsorganisationer

och internationella medier skall ha möjlighet att besöka landet och göra

oberoende utredningar, övervaka rättegångar och besöka fängelser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall intensifiera sina påtryckningar för att dödsdomen

mot Salman Rushdie upphävs och att Faraj Sarkoohi friges, återfår sitt pass och

får full rörelsefrihet och säkerhet såväl i Iran som utomlands,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen skall verka för att FN:s arbetsgrupp mot

försvinnanden och den särskilde rapportören om tortyr vid sitt besök i Turkiet

skall ha möjlighet att röra sig helt fritt i landet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i EU och Europarådet måste verka för att

kraven på den turkiska statens respekt för mänskliga rättigheter skärps,

särskilt efter det ingångna tullunionsavtalet mellan EU och Turkiet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen måste verka för att Kenya anpassar sin nationella

lagstiftning till internationella traktat som Kenya ratificerat,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör lyfta fram människorättsaspekten i biståndsvillkoren

när det gäller Kenya,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i internationella forum bör intensifiera

sin kamp mot dödsstraffet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i alla europeiska samarbetsorgan och i sitt

Östersjösamarbete bör verka för att dödsstraffet skall avskaffas i Baltikum,

Ukraina och andra länder i f.d. Sovjetunionen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i internationella samarbetsorgan bör

verka för att dödsstraffet avskaffas i Kina,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om det fortsatta arbetet med dödsstraffet i Organisationen för säkerhet

och samarbete i Europa (OSSE).

1997/98:U622 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd skall verka för att

de förslag som under 1980-talet väcktes om en internationell fredskonferens i

FN:s regi om konflikten Israel-Palestina förverkligas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ytterligare folkrättsförbrytelser även i konflikten

Israel-Palestina skall medföra kännbara konsekvenser i form av olika typer av

sanktioner för den som begår sådana brott,

1997/98:U623 av Erling Bager och Eva Flyborg (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

uppmärksamma situationen i Iran.

1997/98:U624 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den svenska regeringens möjligheter att erbjuda sig som medlare i

den colombianska väpnade konflikten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den svenska regeringens möjligheter att ta initiativ till en

internationell konferens angående situationen i Colombia,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir

föremål för diskussion och aktion i EU,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir

föremål för diskussion och aktion i FN:s säkerhetsråd.

1997/98:U625 av Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att agera på det internationella planet för att återge Kosovo den

autonomi som berövades det 1989,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige inom EU bör verka för att stödja USA:s yttre

sanktionsvägg, som förhindrar Belgrad att få internationella krediter från

bl.a. World Bank,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att internationellt verka för att konkreta steg tas för att

förverkliga den numera bortglömda utbildningsöverenskommelsen mellan dr Rugova

och Milosevic, som öppnade för albanernas rätt att utnyttja sina skolor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja det tyska initiativet inom EU genom att öppna ett

informationskontor för EU i Prishtina för bl.a. öka den internationella

närvaron i Kosovo,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att likt andra europeiska parlament bjuda in parlamentariska eller

andra delegationer från Kosovo på s.k. hearings, dvs. vittnesmål om situationen

i Kosovo.

1997/98:U626 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen bör anta en skarpare ton i den kritiska

dialogen med den iranska regimen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om politiska, diplomatiska och ekonomiska punktåtgärder som en del av

den kritiska dialogen, exempelvis ett avbrytande av den 1996 upprättade

flyglinjen Stockholm-Teheran,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen måste verka än mer aktivt för att Faraj Sarkoohi,

Parvin Ardalan och andra kulturarbetare i Iran får full rörelsefrihet och

säkerhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall verka för att EU:s ambassadörer som ett led i den

kritiska dialogen inte skall återvända till Iran förrän Faraj Sarkoohi och

Parvin Ardalan återfått full rörelsefrihet och säkerhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i olika internationella organ skall verka

för att omständigheterna kring flera författares (bl.a. Said Sirjani, Ibrahim

Zalzade, Gafar Husini, Golamhusin Alai, Ahmed Miralai) samt en rad politiskt

och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en opartisk

humanitär organisation.

1997/98:U628 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen på alla nivåer utnyttjar

partnerskapsprocessen för att påverka Ryssland att upphäva eller radikalt

förändra religionslagen, i enlighet med Partnerskaps- och samarbetsavtalets

människorättsprinciper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen i Europarådet driver frågan om en

tillfällig suspension av Rysslands medlemskap i Europarådet, till dess att

religionslagen upphävs eller radikalt förändras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen driver frågan i OSSE att dess organ ODIHR

övervakar att religionslagen upphävs eller radikalt förändras, i

överensstämmelse med de människorättsprinciper i internationella avtal som

Ryssland skrivit under,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den svenska regeringen tillsammans med övriga EU-länder och USA

i FN:s säkerhetsråd driver frågan om att Ryssland bör upphäva eller radikalt

förändra religionslagen.

1997/98:U629 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma

assyriernas/syrianernas situation.

1997/98:U630 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges roll i Turkiets

utveckling.

1997/98:U631 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN

bör verka för inlemmandet av republiken Kina (Taiwan) i det internationella

samarbetet,

1997/98:U632 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den fortsatta utvecklingen mot demokrati i Hongkong,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till

demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Folkrepubliken

Kina,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om situationen i Tibet och Xinjiang,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

verka för att frågan om Taiwans representation i FN utreds inom FN,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Taiwans representation i FN:s underorgan,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Kinas medlemskap i WTO.

1997/98:U633 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, v, mp, kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige måste vara pådrivande både i internationella fora och i

bilaterala kontakter med Indien och Pakistan, så att Kashmirfrågan kan få en

fredlig lösning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kashmiriernas deltagande i samtalen som skall avgöra deras framtid

och områdestillhörighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera för att kashmirierna tillåts resa fritt inom

Kashmir men också att de tillåts resa utomlands,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera för att line-of-control-området

demilitariseras och ersätts med en större FN-trupp som kan upprätthålla

eldupphöravtalet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige måste agera för att den militära närvaron minskar i

Kashmir på indiska sidan,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i bilaterala samtal måste framföra att alla brott mot

mänskliga rättigheter skall undersökas av kommissionen samt att FN:s specielle

rapportör för mänskliga rättigheter får tillträde till området liksom oberoende

organisationer som t.ex. Amnesty,

1997/98:U634 av Eva Goës och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör agera på internationell nivå för att fria val hålls

i Kenya och att valobservatörer finns på plats i god tid före valdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen internationellt bör agera för att få slut på våldet i

Kenya,

1997/98:U635 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen tar upp vikten av respekt för mänskliga rättigheter

och mohajernas situation till följd av den nya lagstiftningen i Pakistan till

behandling i EU-sammanhang, i FN och dess säkerhetsråd och i andra

internationella sammanhang.

1997/98:U636 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall agera för att öka respekten för yttrandefrihet och

mänskliga rättigheter på Kuba,

1997/98:U638 av Karin Pilsäter och Ola Ström (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att syrianernas situation i Turkiet bör komma upp på EU-agendan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att situationen för kvarvarande syrianer och syrianer på internflykt

i Turkiet bör uppmärksammas av Sverige.

1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om klosterområdet Mont Athos i Grekland.

1997/98:Bo516 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.

Utskottet

Sammanfattning av skrivelsen

Inledning

Regeringen vill med skrivelsen bidra till uppmärksammandet av 50-årsminnet av

antagandet av Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna. I denna ges en samlad presentation av regeringens policy för

mänskliga rättigheter inom svensk utrikespolitik som helhet. Det framgår att

främjandet av de mänskliga rättigheterna är en prioritet inom svensk

utrikespolitik och skall påverka bistånds-, migrations-, säkerhets-, handels-

och övrig utrikespolitik.

Skälen för att betona denna del av utrikespolitiken är flera:

Som medlem av FN har Sverige enligt FN-stadgans artikel 55 och 56 förbundit sig

att vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att främja allmän aktning

och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter för alla,

utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. FN-stadgan ger

oss härvidlag både en rätt och en förpliktelse att agera.

Ett anknytande skäl är den vikt Sverige sedan gammalt fäster vid att alla

stater respekterar folkrätten. Att folkrätten i sin helhet upprätthålls är

särskilt viktigt för små och medelstora stater. De mänskliga rättigheterna är

en del av folkrätten.

Ytterligare ett skäl är att förtryck och kränkningar av individens

rättigheter ofta, vilket inte minst det senaste årtiondets händelser har visat,

leder till instabilitet och väpnad konflikt såväl inom länder som mellan länder

och i förlängningen kan få konsekvenser för internationell fred och säkerhet.

Regeringens strävan att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har med

andra ord också en säkerhetspolitisk bevekelsegrund.

Sist men inte minst är denna strävan ett uttryck för medmänsklig solidaritet.

Detta avspeglas också i utvecklingssamarbetets dagordning och mål. Förtryckta

människor har - just därför att de är förtryckta - sällan möjlighet att själva

hävda sina intressen. För dem är det viktigt att det finns internationella

överenskommelser om mänskliga rättigheter och aktörer som är beredda att

försvara deras rättigheter. Även av det skälet är det ett egenintresse för

varje folk att verka för de mänskliga rättigheterna.

Detta är första gången en samlad presentation görs av regeringens politik

avseende mänskliga rättigheter, och skrivelsen redogör därför för såväl

existerande som nya ambitioner.

Principerna för mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är

universella. Det är en viktig princip. Rättigheterna gäller alla människor,

utan åtskillnad. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller

specifik situation. De mänskliga rättigheterna är lika viktiga och okränkbara

oavsett de speciella lokala förhållandena - det är själva poängen med deras

universalitet. Regeringen framhåller samtidigt att informationen och

pedagogiken kring de mänskliga rättigheterna bör anpassas till de kulturella

förutsättningarna i olika länder. Anknytningar kan göras till kristna,

muslimska, buddistiska, hinduiska eller andra religiösa eller lokala

traditionella begrepp, beroende på omgivning och situation. Det viktiga är att

principernas relevans blir tydlig i olika miljöer utan att normerna urholkas.

De 30 artiklarna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

beskriver och definierar de olika mänskliga rättigheterna. Sedan 1948 har dessa

definitioner utvidgats och preciserats i en rad deklarationer och konventioner

som antagits av FN:s generalförsamling och i andra fora. Den processen har inte

varit okontroversiell. Uppföljningen av den allmänna förklaringen ledde till

att två separata konventioner antogs år 1966, en om medborgerliga och politiska

rättigheter och en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Rättigheterna innefattar:

1) de grundläggande friheterna, bl.a. rätten att hysa och uttrycka åsikter, att

utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation och att ordna

möten;

2) rätten till skydd mot övergrepp, t.ex. rätten att inte bli godtyckligt

arresterad eller utsättas för tortyr, samt

3) rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, t.ex. rätten till

en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning. Till

denna senare grupp hör flera av de ekonomiska och sociala rättigheterna.

Statsmaktens skyldigheter i förhållande till den första kategorin rättigheter

är att respektera friheterna och, om nödvändigt, skapa utrymme för dem - så

länge den enskildes frihet inte kränker andras rättigheter. Den andra typen av

rättigheter kräver att myndigheterna själva respekterar den enskildes

integritet men också erbjuder skydd mot andras kränkningar. Den tredje

kategorin kräver i allmänhet ekonomiska resurser liksom en fördelningspolitik

och ålägger myndigheterna ett ansvar för att tillgodose de grundläggande

materiella behoven för den enskilde utan diskriminering.

De ekonomiska och sociala rättigheterna anknyter till centrala politiska

frågor om ekonomisk fördelning, arbetsliv, hälsovård, utbildning och familje-

politik vid sidan av mer övergripande aspekter om en tillfredsställande

levnadsstandard. Dessa frågor berör samtidigt centrala rättighetsaspekter.

Jämställdhet mellan könen, lika lön för likvärdigt arbete, fackliga rättigheter

för att kunna hävda sin rätt, rätt till skolgång samt barns skydd mot

exploatering är exempel på tydliga rättighetskrav som också kan återspeglas i

rättsregler. Andra rättigheter låter sig emellertid inte lika lätt ges en

rättslig form, och juridiken är dessutom bara en aspekt av genomförandet.

Särskilt vad gäller de mer resurskrävande rättigheterna fordras en mer

sofistikerad metod för en meningsfull värdering av efterlevnaden. Utrymme måste

ges för ett successivt genomförande. Indikatorer behöver utarbetas för att

underlätta bedömningen av såväl insatser som resultat.

Det är en viktig princip att huvudansvaret för genomförandet av de mänskliga

rättigheterna åligger den berörda regeringen. Det finns sålunda inte något

folkrättsligt ansvar för rika länder att bistå de fattiga. Dialogen om de

ekonomiska och sociala rättigheternas förverkligande kommer dock att utgöra ett

viktigt övervägande i svenskt utvecklingssamarbete. Detta ligger i linje med

Sveriges betonande av social rättvisa.

När människor utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och inte

har möjlighet att få skydd inom sitt land, söker de skydd i andra länder. 1951

års flyktingkonvention med 1966 års tilläggsprotokoll kan sägas utgöra ett

grundläggande skyddsnät för dessa människor. Många stater, däribland Sverige,

har genom sin nationella lagstiftning utökat kretsen av dem som kan få skydd.

Respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande för den svenska

migrationspolitiken. Det konstateras samtidigt i skrivelsen att det tyvärr

finns brister i flyktingmottagandet. Främlingsfientlighet möter skyddsbehövande

såväl i vårt land som på andra håll i världen. Med Amsterdamfördraget menar

dock regeringen att arbetet inom EU för en bättre samordnad migrations- och

flyktingpolitik stärks. Det är också angeläget att Sverige fortsätter att

stödja FN:s flyktingkommissarie i dennes arbete.

Ett av de kontroversiella ämnena i FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna

har gällt frågan om rätten till utveckling. En deklaration om rätten till

utveckling antogs efter omröstning av FN:s generalförsamling år 1986. Wien-

konferensen 1993 förklarade att rätten till utveckling var en viktig och

integrerad del av de mänskliga rättigheterna. Ännu återstår dock att tydligare

definiera innebörden av denna term.

Sverige kommer fortsatt att medverka konstruktivt i meningsutbytet om rätten

till utveckling i syfte att stärka uppslutningen bakom det internationella

arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Inriktningen av politiken för mänskliga rättigheter

Mål

Målet är att bidra till att människor också i andra länder får del av

garanterade friheter, skydd mot övergrepp och en tillfredsställande

levnadsstandard. Regeringen framhåller att ambitionen är att bedriva en

effektiv och resultat-inriktad politik.

I syfte att väsentligt bidra till att främja och skydda de mänskliga

rättigheterna genom utrikespolitiken har följande fyra delmål formulerats:

1. Regeringar skall påverkas att respektera rättigheterna. Erfarenhetsutbyte

och dialog skall eftersträvas när sådana förutsättningar föreligger, t.ex. i

samband med förhandlingar om utvecklingssamarbete. Offentlig kritik skall kunna

framföras då detta bedöms bäst gagna de människor vilkas situation vi vill

förbättra.

2. De mänskliga rättigheterna skall genomsyra arbetet i de globala och

regionala organisationerna.

3. De internationella normerna för de mänskliga rättigheterna skall ges djupare

förankring och vidare spridning.

4. Mekanismer för att säkerställa respekten för de överenskomna normerna skall

göras effektivare. Bistånd - både multilateralt och bilateralt - kan behövas

för att underlätta för resurssvaga länder att verkligen rapportera om

efterlevnad och genomföra rekommendationer. Det är också viktigt att sådan

granskning följs upp med konkreta insatser för att vid behov bistå de aktuella

länderna i deras strävan att rätta till bristerna. Åtgärder bör vidtas mot

regeringar som vägrar att samarbeta med utsedda internationella rapportörer.

Främja, förebygga och reagera - verktyg för påverkan

En effektiv politik för de mänskliga rättigheterna innehåller såväl främjande

som förebyggande och reaktiva aspekter.

Grovt skulle dessa kunna indelas i tre huvudgrupper: offentliga initiativ,

inklusive kritik, dialog och meningsutbyte vid bilaterala kontakter samt

samarbete och biståndsinsatser. Det finns ingen motsättning mellan dessa tre

metoder; de kan ofta med fördel kombineras. Det handlar sällan om att välja ett

enda instrument utan snarare om att framföra samma budskap genom lämpliga

kanaler och vid olika tillfällen. Av grundläggande betydelse är att agerandet

är konsekvent och resultatinriktat.

Generellt gäller att metoderna, eller verktygen, blir fler om det finns nära

bilaterala förbindelser eller gemensamma internationella eller regionala

institutionella ramar som underlättar dialog. Förutsättningarna att verkligen

påverka ett lands ledning ökar om vi har en djupare kunskap om det landets

förhållanden. Dialogen måste vara resultatinriktad. Den får inte ge motparten

möjlighet att fortsätta kränkningarna och samtidigt undgå risken för kritik.

Diktaturstatens reaktion på öppen kritik kan ibland se ut att leda till

försämringar. Den kritiserade regeringen vill gärna själv demonstrera att

sådana utspel inte leder till någon omprövning. Det kan i sämsta fall leda till

att regeringen sluter sig i självförsvar, och att starka nationalistiska

stämningar frammanas till stöd för regimen. Samtidigt försämrar allvarliga

övergrepp av de mänskliga rättigheterna landets anseende och utgör en

belastning i det internationella umgänget. På sikt kan ingen regering

nonchalera det budskapet. Kritik av övergrepp inom demokratiska stater har

större förutsättningar att bidra till omprövning av existerande politik.

Erfarenheten från diskussionerna inom FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna är att en öppen debatt om missförhållanden i ett land har positiv

verkan, åtminstone på sikt. Den kan också bana väg för andra kontakter.

Utvecklingssamarbete för mänskliga rättigheter

Utveckling handlar i hög utsträckning om att förverkliga de mänskliga

rättigheterna. Biståndet syftar till att bidra till utveckling och blir därmed

ett viktigt verktyg i arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Mänskliga rättigheter skall vara en integrerad dimension av det svenska

utvecklingssamarbetet. Det gäller det multilaterala biståndet genom olika FN-

organ och -program, Sveriges bidrag till EU-biståndet, det bilaterala

utvecklingssamarbetet och biståndet via de enskilda organisationerna. Även här

finns den dubbla strävan: dels att säkerställa att det verkligen finns en

rättighetsdimension i de bredare programmen, dels att ge de mer riktade

programmen för mänskliga rättigheter en rimlig prioritet och möjlighet att bli

effektiva. Regeringens politik för demokrati och mänskliga rättigheter i

utvecklingssamarbetet presenteras i en separat skrivelse till riksdagen (skr.

1997/98:76).

Enskilda organisationers roll

Såväl nationella som internationella enskilda organisationer spelar en viktig

roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Regeringen har fortlöpande,

direkta kontakter med enskilda svenska organisationer som bidrar med

information och förslag av väsentligt värde.

En väsentlig del av svenskt bistånd för mänskliga rättigheter kanaliseras

genom enskilda organisationer: svenska, internationella och utländska

nationella, inkluderande bl.a. Rödakorsrörelsen, Rädda Barnen och andra

organisationer som direkt eller indirekt bidrar till främjandet av

rättigheterna. I svenskt demokratibistånd ses de enskilda organisationerna - en

viktig del av det civila samhället - som värdefulla.

Näringslivets roll

Regeringen uppmärksammar även företagens roll i arbetet för de mänskliga

rättigheterna. Det handlar om arbetsförhållanden för anställda men även om

konsekvenser för andra människor av investeringar och handel. I vissa

utvecklingsländer har utländska storföretag haft en så dominerande ställning

att deras agerande starkt påverkat de lokala förhållandena, i vissa fall

positivt, i andra negativt. Globaliseringen får såväl positiva som negativa

konsekvenser. Ett exempel på frågor som med rätta kommit upp i detta sammanhang

är kravet på effektiva åtgärder mot skadligt barnarbete.

Desto viktigare är att en rad företag på eget initiativ börjat formulera

uppförandekoder som också täcker situationer som berör de mänskliga

rättigheterna.

Alla människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna

I skrivelsen ger regeringen sin syn på hur Sverige avser att verka för alla

människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Härvid skall

särskilt barnens rättigheter, kvinnors rättigheter samt rättigheter för

personer som tillhör urbefolkningar och nationella eller etniska, religiösa och

språkliga minoriteter beaktas i syfte att garantera lika förutsättningar.

Kvinnors rättigheter

Sverige kommer fortsatt att bevaka och påtala reservationer som strider mot

kvinnokonventionens ändamål och syfte samt stödja det arbete som bedrivs av

FN:s rapportör för våld mot kvinnor. Vidare skall Sverige verka för att

konventionens övervakningskommitté stärks samt bidra till att dess arbetsformer

effektiviseras.

Krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna riktade mot

kvinnor och flickor skall betonas. Det är av avgörande betydelse för främjandet

av kvinnors rättigheter, att dessa frågor utgör en integrerad del av arbetet i

FN:s samtliga mekanismer för mänskliga rättigheter. Sverige skall också verka

för att ett fakultativt protokoll till kvinnokonventionen om enskild klagorätt

blir ett så effektivt instrument som möjligt.

Barnets rättigheter

Sverige kommer fortsatt att stärka barnets rättigheter och livsvillkor genom

såväl bilateralt som multilateralt utvecklingssamarbete. Regeringen kommer att

vara pådrivande för att förbättra livssituationen för barn med funktionshinder.

Vidare skall uppmärksamhet ges uppföljningen av resultaten från

Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Sverige stöder

ILO:s initiativ om en ny internationell konvention som skall förbjuda de värsta

formerna av skadligt barnarbete. Regeringen kommer också att verka för att

förbättra situationen för barn i väpnade konflikter. Här avser Sverige att

driva förslaget om en 18-årsgräns som minimiålder för rekrytering till väpnade

styrkor och deltagande i väpnad konflikt samt att ge stöd till strävanden att

demobilisera barnsoldater och stödja deras rehabilitering. FN:s högkommissarie

skall vidare ges särskilt stöd i ansträngningarna att effektivisera FN:s

kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén).

Regeringen kommer också att verka för att andra organ inom FN i kontakter med

regeringar i större utsträckning följer upp barnrättskommitténs rekommenda-

tioner. Regeringen avser även att särskilt uppmärksamma de på vissa håll

omfattande kränkningarna av flickors rättigheter.

Rättigheter för urbefolkningar och nationella eller etniska, språkliga och

religiösa minoriteter

Sverige verkar för att personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga

och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor med

majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna.

I detta arbete kommer Sverige att verka för ökad kunskap om och förståelse

för FN:s deklaration om rättigheter för personer som tillhör nationella eller

etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Regeringen avser vidare att verka

för att FN:s olika organ utarbetar strategier för att uppmärksamma och stödja

minoritetsgrupper samt delta i utarbetandet av en internationell deklaration om

urbefolkningar. Sverige stödjer även inrättandet av ett permanent forum för

urbefolkningsfrågor inom FN-systemet.

De svåraste kränkningarna av människors rättigheter

Den grundläggande rätten till liv

Även om rätten till liv finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna liksom i konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter och i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, finns i dag inte

något internationellt generellt förbud mot dödsstraffet, om det utdöms enligt

lag och med tillräckliga rättsliga garantier. Stater som avskaffat dödsstraffet

i fredstid kan dock ansluta sig till det andra fakultativa protokollet till

1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Europeiska

stater kan dessutom ansluta sig till det sjätte tilläggsprotokollet till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna om avskaffande av

dödsstraffet, och amerikanska stater till protokollet om avskaffande av

dödsstraffet till den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter.

Sverige verkar konsekvent i alla relevanta fora för ett totalt, globalt

avskaffande av dödsstraffet.

Utomrättsliga avrättningar, tortyr m.m.

Sverige verkar fortsatt aktivt mot utomrättsliga avrättningar, godtyckliga

frihetsberövanden och tvångsmässiga försvinnanden. Sedan flera år är Sverige

huvudförslagsställare till den årliga resolutionen i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna om utomrättsliga, summariska och godtyckliga

avrättningar.

Sverige kommer att fortsätta att agera mot alla former av tortyr,

inkluderande alla former av kroppsstraff. Detta sker bl.a. genom att främja

nationell lagstiftning som förbjuder bruket av tortyr eller genom att stödja

upprättandet av effektiva mekanismer inom det nationella rättssystemet för att

förhindra och beivra sådana övergrepp. Vidare avser Sverige att verka för ökad

internationell uppmärksamhet på förhållanden som, inte minst på slutna

anstalter, kan leda till tortyr eller annan omänsklig behandling. Sverige är

pådrivande i förhandlingarna om ett tilläggsprotokoll till 1984 års FN-

konvention mot tortyr om internationell inspektionsrätt i bl.a. fängelser.

Fungerande rättssystem

Sverige stöder aktivt ansträngningar att ge alla människor tillgång till ett

fungerande rättssystem. Detta kan ske i utvecklingssamarbetet genom stöd till

förbättringar av rättssystemets tillgänglighet och effektivitet. Det påpekas

också att diskriminering genom lag eller i domstolar särskilt skall uppmärk-

sammas. Sverige betonar vidare det civila samhällets betydelse för ett

fungerande rättssystem.

Sverige kommer, i linje med det långvariga arbetet med att införa och

upprätthålla respekten för rättsstatens principer (the rule of law), att såväl

i det multilaterala som i det bilaterala arbetet uppmärksamma och motverka

strafflöshet.

De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna

Sverige kommer särskilt att verka för att prioritera frågan om alla invånares

lika rätt till de ekonomiska och sociala rättigheterna (principen om icke-

diskriminering). Vidare skall särskild vikt fästas vid fördelningspolitiska

åtgärder, såsom landreform och skatteuppbörd, för att möjliggöra att

rättigheterna kan åtnjutas. Stöd skall ges för utvecklingen av metoder för att

övervaka efterlevnaden av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna,

bl.a. genom identifiering av sociala indikatorer.

Regeringen skall också verka för att de ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheterna ges högre prioritet inom FN-systemet.

De mänskliga rättigheternas roll i interna väpnade konflikter

De mänskliga rättigheterna utgör ett avgörande element i all konfliktföre-

byggande verksamhet. Regeringen avser därför att verka för en ökad förståelse

för de mänskliga rättigheternas konfliktförebyggande roll. Avsikten är att

arbeta för nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteters

rättigheter i syfte att förebygga s.k. etniska konflikter. Sverige skall vidare

verka för att det internationella samfundet utvecklar en kapacitet att faktiskt

reagera på varningssignaler - för detta krävs såväl politisk handlingsberedskap

som logistiska resurser. Genom biståndet skall Sverige bidra till långsiktiga

insatser för att förhindra grova överträdelser av de mänskliga rättigheterna.

Respekten för de mänskliga rättigheterna är också en del av bedömningsgrunden

för tillstånd om utförsel av svensk krigsmateriel. Tillstånd bör inte beviljas

om det i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av de

mänskliga rättigheterna.

Regeringens uppfattning i frågor som rör konfliktförebyggande verksamhet

utvecklas ytterligare i en särskild studie (Ds 1997:18) samt i den

handlingsplan för regeringens konfliktförebyggande verksamhet som utarbetas

inom Utrikesdepartementet.

De mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten utgör tillsammans det

grundläggande skyddet för civilbefolkningen i områden av intern väpnad konflikt

- och ställer krav på de stridande parterna. På detta område kommer Sverige att

fortsatt verka för en ökad respekt för de existerande skyddsreglerna.

Regeringen vill också arbeta för ett heltäckande, grundläggande skydd också i

de situationer som i dag inte täcks av existerande skyddsregler (standards of

humanity). Grova, omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga

rättigheterna bör enligt regeringens uppfattning falla under den planerade

internationella permanenta brottmålsdomstolens jurisdiktion. Sverige skall

vidare verka för större internationell insyn i situationer där regimen satt

stora delar av reglerna om de mänskliga rättigheterna ur kraft (s.k.

derogering). En annan viktig fråga som regeringen prioriterar är att tillse att

stridande parter respekterar skyldigheten att tillåta hjälpsändningar till

nödlidande civilbefolkning.

Regeringen kommer också att arbeta för att brott mot den internationella

humanitära rätten tas upp och diskuteras i internationella fora. Arbetet med

att uppmuntra och stödja insatser för att sprida kunskap om de mänskliga

rättigheterna och den humanitära rätten kommer att uppmuntras.

I skrivelsen framhåller regeringen att grova övergrepp mot kvinnor och

flickor under väpnade konflikter kommer att särskilt uppmärksammas. Regeringen

avser också att särskilt arbeta för att främja och skydda barnets rättigheter i

väpnade konflikter.

FN och de mänskliga rättigheterna

Sverige kommer i Förenta nationerna särskilt att verka för att de mänskliga

rättigheterna genomsyrar FN:s hela verksamhet. De mänskliga rättigheterna bör

enligt svensk uppfattning också ges ökad uppmärksamhet i de fredsbevarande

programmen. Det är viktigt att de ekonomiska och sociala programmen ges en

tydlig rättighetsdimension. Normerna för de mänskliga rättigheterna bör ges

djupare förankring och vidare spridning, och mekanismerna för de mänskliga

rättigheterna bör få stöd i syfte att effektivisera övervakningen.

Följande frågor kommer under de närmaste åren att i olika FN-sammanhang bevakas

med särskild kraft av Sveriges representanter:

Jämställdhet mellan kvinnor och män, barnets rättigheter, rättigheter för

personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga och religiösa

minoriteter eller urbefolkningar, rättigheter för personer med funktionshinder,

åtgärder mot dödsstraffet, utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och

tortyr.

De mänskliga rättigheterna i Europasamarbetet

Sverige kommer också att inom EU verka för en ökad integration av frågorna om

mänskliga rättigheter inom unionens interna och externa politik, i syfte att

uppnå en samlad och konsekvent politik för mänskliga rättigheter inom EU, med

effektiva och öppna processer för styrning och uppföljning.

Inom Europarådet kommer Sverige att fortsätta att verka för en ökad respekt

för existerande normer, upprätthållandet av den höga nivå på skyddet för de

mänskliga rättigheterna och regelbunden granskning av medlemsstaternas respekt

för de mänskliga fri- och rättigheterna i Europarådets ministerkommitté. Vad

gäller utveckling av Europarådets konstitutionella och institutionella arbete

för rättsliga garantier och rättssäkerheten i Europarådets

övervakningsmekanismer bör dessa, enligt regeringens uppfattning, stärkas.

Regeringen anser samtidigt att behovet av att utvidga rättighetskatalogen kan

ifrågasättas.

Sverige fäster stor vikt vid den mänskliga dimensionen inom OSSE och kommer

fortsatt att verka för att dynamiken inom den mänskliga dimensionen

upprätthålls och att denna ges en operativ roll i OSSE:s verksamhet. Vidare

skall ett starkt stöd ges till OSSE:s Högkommissarie för nationella

minoriteter. Sverige kommer att arbeta för att frågor rörande mänskliga

rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, bättre integreras i OSSE:s löpande

verksamhet som komplement till de översynsmöten som hålls årligen. Regeringen

vill verka för att OSSE stärker och utvecklar övervakningen av medlemsstaternas

åtaganden rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.

Sverige kommer fortsatt att stödja arbetet för mänskliga rättigheter inom

Östersjöstaternas råd och aktivt verka för samarbetets utveckling.

Sverige kommer att verka för ett ökat informations- och erfarenhetsutbyte

mellan de europeiska organisationerna samt en ökad samordning mellan

organisationerna så att de komparativa fördelarna utnyttjas. Vidare vill

regeringen se en utökad roll för enskilda organisationer inom de europeiska

mellanstatliga organisationerna.

Vidare kommer Sverige i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Europa att ge

uppmärksamhet åt följande aspekter: Mänskliga rättigheter före, under och efter

väpnade konflikter. Rättigheter för personer som tillhör nationella eller

etniska, religiösa och språkliga minoriteter eller ursprungsbefolkningar.

Förverkligandet av ekonomiska och sociala rättigheter i Europa. Regeringen

skall vidare arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. I det arbetet

välkomnar regeringen det inom EU nybildade institutet mot rasism. Det

demokratifrämjande arbetet inom det europeiska samarbetet är i dag omfattande

och väl utvecklat. Sverige kommer att fortsätta att aktivt stödja detta arbete.

Förslag om detta läggs bl.a. i propositionen om Öst- och Centraleuropa (prop.

1997/98:70).

Utskottets överväganden

1. Inledning

Utskottet välkomnar regeringens initiativ att presentera en samlad policy för

de mänskliga rättigheterna inom svensk utrikespolitik. Skrivelse 1997/98:89

Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (hädanefter benämnd skrivelsen)

är ett uttryck för den vikt regeringen lägger vid dessa frågor. Sveriges

principiella ståndpunkter beträffande de mänskliga rättigheterna ligger fast

samtidigt som regeringen kommer att ägna större uppmärksamhet än tidigare åt

genomförandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Samtidigt

med denna skrivelse har regeringen också presenterat en skrivelse (1997/98:76)

om Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete. I denna

läggs fast att mänskliga rättigheter skall bli en inte-grerad och väsentlig

dimension av det svenska utvecklingssamarbetet. Främjandet av mänskliga

rättigheter skall utgöra en integrerad del i all utrikespolitik. Den aviserade

ambitionshöjningen har utskottets fulla stöd.

Skrivelsen har förelagts riksdagen samtidigt som världssamfundet

högtidlighåller 50-årsminnet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna. I den allmänna förklaringen konstateras inledningsvis:

?Erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor och deras lika och

oförytterliga rättigheter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i

världen.? Dessa enkla men allmängiltiga ord är lika aktuella i dag som de var

för 50 år sedan. Den allmänna förklaringen utgör grunden för det omfattande

regelverk som vuxit fram internationellt och regionalt för skyddet av de

mänskliga rättigheterna. Rättigheterna i den allmänna förklaringen är

universella och gäller alla människor utan åtskillnad. Utskottet delar

regeringens syn på att universalitetsprincipen måste utgöra utgångspunkten i

allt arbete för att främja de mänskliga rättigheterna. En annan viktig princip

är att rättigheterna är en internationell angelägenhet. När det är befogat

måste öppen och tydlig kritik kunna framföras. Utskottet anser också, liksom

regeringen, att det är viktigt för Sverige att hävda respekten för folkrätten

och dess efterlevnad.

Sverige verkar i samarbete med andra aktörer för att främja de mänskliga

rättigheterna. Ett viktigt arbete utförs såväl internationellt inom FN, EU,

OSSE och Europarådet som av nationella och internationella

frivilligorganisationer. Utskottet ställer sig bakom regeringens ambition att

främjandet av de mänskliga rättigheterna skall genomsyra det svenska agerandet

i globala och europeiska fora, liksom i direkta kontakter med andra länder,

utvecklingssamarbetet inräknat. Utskottet stöder också regeringens önskan att

ge de internationella normerna för de mänskliga rättigheterna djupare

förankring och vidare spridning. Att förbättra de mekanismer som skall

säkerställa respekten för de överenskomna normerna är en annan viktig uppgift.

Utskottet anser det vara av stor vikt att den svenska politiken för att främja

de mänskliga rättigheterna är resultatinriktad. En ledstjärnan för agerandet

måste vara att bäst främja respekten för de mänskliga rättigheterna i det

aktuella landet.

Utskottet har uppmärksammat 50-årsminnet av FN:s allmänna deklaration genom

att anordna en offentlig utfrågning, Mänskliga rättigheter i interna konflikter

- det civila samhällets roll. Tillsammans med en expertpanel penetrerade

utskottet bl.a. frågor rörande våld mot civilbefolkningen, användande av

sanktioner, amnesti m.m. Det civila samhällets viktiga roll, både före, under

och efter konflikter, betonades genomgående. En utskrift av utfrågningen

bifogas detta betänkande.

Utskottet noterar att regeringen i skrivelsen konstaterar att de grövsta

övergreppen och de svåraste kränkningarna sker just i samband med interna

väpnade konflikter. Sverige verkar för ett heltäckande, grundläggande skydd i

alla situationer i form av allmänna humanitära grundregler, liksom för att

respekten för de mänskliga rättigheterna blir en central del i varje

fredsprocess. Regeringens ansträngningar härvidlag har utskottets stöd.

Sammanfattningsvis ställer sig utskottet bakom den av regeringen redovisade

politiken för att stärka arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna och

tillse att detta blir en integrerad dimension i all utrikespolitik.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.

2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna

Sammanfattning av motionerna

I partimotion U56 (v) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att EU

ansluter sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta bör

ske inför EU:s nästa regeringskonferens om ett nytt fördrag.

I yrkande 2 krävs ett tillkännagivande om förhållandet mellan den svenska

krigsmaterielexporten och Sveriges trovärdighet när det gäller respekten för de

mänskliga rättigheterna. Enligt motionen är det anmärkningsvärt att det i

regeringens skrivelse inte finns någon diskussion om hur politiken vad gäller

de mänskliga rättigheterna förhåller sig till den svenska

krigsmaterielexporten. Att regeringen, direkt och indirekt, ger tillstånd för

krigsmaterielexport till länder, vilka uppenbart kränker mänskliga rättigheter

eller befinner sig i väpnade konflikter framgår inte. Exempel på sådana länder

är Indonesien, Indien, Pakistan m.fl.

Motionärerna begär vidare, i yrkande 3, att Sverige skall följa USA:s

exempel och publicera årliga sammanställningar av ambassadernas rapporter om

situationen för de mänskliga rättigheterna. Detta för att möjliggöra en kritisk

debatt om ambassadernas rapportering. Kvinnornas, barnens och de homosexuellas

situation bör alltid belysas i särskilda avsnitt i ambassadrapporteringen.

I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om villkoren för verkningsfulla

sanktioner. Det är, enligt motionärerna, ett grundläggande krav att de har ett

effektivt stöd av en folkligt förankrad opposition i det land som är föremål

för sanktioner. I annat fall är de klart kontraproduktiva.

I kommittémotion U55 (fp) lyfter motionärerna fram de mänskliga rättigheternas

universalitet. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör ta

upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter

mot dessa grundläggande rättigheter. Kampen för människors frihet måste alltid

vara aktuell. Sverige bör därför, på alla nivåer i alla sammanhang i länder som

bryter mot rättigheterna, ihärdigt ta upp dessa. I partimotion U219 (fp)

yrkande 12, framställs ett likalydande yrkande.

I motion U55 (fp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att

samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar de mänskliga

rättigheterna. De kommunistiska regimer som för bara några år sedan

kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av

traditionellt slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera

den enskilde personlig frihet och möjlighet att på samma villkor som andra

delta i det politiska livet, saknade relevans under socialismen. I stället

gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag,

rätten till arbete, till sjukvård etc. Enligt motionären var dock dessa anspråk

falska då sociala rättigheter i allmänhet uppfylldes sämre under socialismen än

i demokratiska marknadsekonomier.

I motion U60 (mp) betonar motionärerna att det mesta i regeringens skrivelse om

mänskliga rättigheter i utrikespolitiken är väsentligt. Ett antal frågor vill

man dock särskilt lyfta fram. En av dessa är den globala vattenförsörjningen.

Här vill motionärerna särskilt peka på vikten av att vattnets väg från källan

till köket inte helt och hållet hamnar i privata händer. I yrkande 1 krävs

därför att Sverige i FN särskilt bevakar att människors rätt till mat för dagen

också innefattar vatten.

En annan viktig fråga är, enligt motionärerna, den enskildes rätt att utöva

sin religion. Ofta får förändringar som gäller inskränkningar i det religiösa

livet gå långt innan de blir kända. I yrkande 2 krävs att Sverige i FN särskilt

bevakar människors rätt att utöva sin religion.

Också i kommittémotion U59 (kd) pekar motionärerna på betydelsen av att Sverige

verkar för ökad religionsfrihet. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att

Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, skall vara pådrivande i

arbetet för ökad tolerans på religionsfrihetens område. Det finns, enligt

motionärernas uppfattning, en oroande tendens i vissa länder i Europa att sätta

sektstämpel på kyrkor och rörelser som inte anses tillräckligt etablerade eller

som inte har många medlemmar. Vid utrikesutskottets besök i Lettland kom det

vid samtal med utskottet för mänskliga rättigheter fram att man snarare såg

Europa som förebild på religionsfrihetens område än USA, där man tyckte att det

var för fritt. Även från rysk sida har man tagit upp debatten i Europa om

sekter när kritik framförts om landets religionslag. Det finns därför, enligt

motionärernas mening, anledning till ökad vaksamhet och ett konsekvent

agerande, vem det än är som ifrågasätter religionsfriheten. Det är viktigt att

utvecklingen i Västeuropa inte går i en negativ riktning.

I yrkande 2 hävdar motionärerna att det som anges i skrivelsen om att

respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande för den svenska

migrationspolitiken kan ifrågasättas. Enligt motionärernas mening är många av

den uppfattningen att det blivit mycket svårt att få stanna i Sverige sedan den

nya flyktinglagen infördes, även om man utsatts för svåra övergrepp och mycket

kränkande behandling i det land man flytt från. I skrivelsen framhåller

regeringen att reglerna om mänskliga rättigheter riktar sig till individerna

och till regeringen som har ansvaret för att individens rättigheter

respekteras. Kristdemokraterna anser att regeringen måste ta ett större ansvar

för att den enskilde flyktingens rätt respekteras.

I motion U61 (mp) begär motionärerna i yrkande 1 ett tillkännagivande om

Miljöpartiets grundvärderingar. Enligt motionen vilar Miljöpartiets politik på

en fyrfaldig solidaritet: 1. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska

systemet, 2. solidaritet med kommande generationer, 3. solidaritet med världens

folk samt 4. solidaritet med människor i vårt eget land.

I yrkande 2 hemställs att Sverige aktivt skall agera för mänskliga

rättigheter i EU:s ministerråd och FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Miljöpartiet uppmanar den svenska regeringen att genom de medlemsstater som för

närvarande är medlemmar i FN:s kommission för mänskliga rättigheter

eftertryckligt driva de frågor som behandlats i Europaparlamentets

resolutioner, i synnerhet för de mänskliga rättigheterna i Kina, Nigeria,

Burma, Sudan, Iran, Irak, Kongo, Turkiet, Afghanistan, Kambodja, Östtimor,

Kuba, Nordkorea och Colombia. Vidare uppmanas regeringen vid det kommande mötet

med MR-kommissionen att ta upp situationen i Algeriet.

I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om respekten för

mänskliga rättigheter i Sverige. Även Sverige måste följa FN:s deklaration om

de mänskliga rättigheterna. Det betyder att ingen myndighetsperson har rätt att

utöva något som helst fysiskt våld mot någon utan mycket starka skäl. Det har i

pressen nyligen beskrivits hur väktare och polis begått övergrepp mot en 18-

årig flicka. Är denna version sann har väktare och polis brutit mot

deklarationen. Ett annat fall är den demonstration mot pornografi där kvinnor

blev slagna med batonger. Miljöpartiet anser det vara mycket viktigt att

väktare och polis får tillräcklig utbildning i mänskliga rättigheter så att man

förstår deklarationens innebörd om varje människas rätt att bli respekterad.

I yrkande 6 hävdas att Sverige i länder som Kina och Östtimor bör ge bistånd

direkt till demokrati-, människorätts-, och kyrkliga organisationer.

Motionärerna refererar till den kinesiske dissidenten Wei som i Sverige

uppgivit att hans plågoandar, höga kinesiska fångvaktare, utbildats i Sverige.

Wei önskade att Sveriges regering skulle agera för demokratin och för de

demokratiska organisationer som håller på att växa fram i Kina. Detsamma bör

enligt Miljöpartiet gälla beträffande stöd i Östtimor.

I flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om att Sverige i samband med 50-årsjubiléet av FN:s

deklaration om mänskliga rättigheter i internationella fora och traktater med

än större kraft bör arbeta för denna deklarations efterlevnad. Enligt

motionärerna försvagas försvaret av de mänskliga rättigheterna på grund av

regionala hänsyn, men också på grund av kravet på konsensus som ofta leder till

urvattnade texter.

I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen i FN:s säkerhetsråd

bör verka för att de mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden

av internationella konventioner, bl.a. FN:s rapportörer, ges tillräckliga

resurser så att dessa på ett effektivt och resolut sätt kan ställa regeringar i

de länder där brott mot mänskliga rättigheter förekommer till svars.

I motion N270 (mp) yrkande 1, begär Miljöpartiet att Sverige tar ett

internationellt initiativ inom ramen för FN, OECD och/eller EU för att utveckla

ett internationellt välfärdssystem, som är anpassat till det moderna samhällets

ökade automation, så att arbete, inkomster och välfärd fördelas på ett rimligt

sätt.

I motion U609 (m) yrkande 5 begärs att regeringen, i det internationella

samarbetet inom FN, föreslår att generalförsamlingen får en utförlig rapport

och genomför en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och

demokrati i medlemsländerna. Det finns en rad organisationer som gör ett

viktigt arbete när det gäller att övervaka MR-situationen i olika länder. Tiden

borde nu vara mogen för att även FN:s generalförsamling får en detaljerad

rapport om efterlevnaden av de principer som organisationen själv är grundad

på. Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme, men

granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen.

I yrkande 6 vill motionärerna ha ett tillkännagivande om sanktioner.

Erfarenheterna visar att sådana sällan leder till framgång. De kan i stället

medföra att landet isoleras och att en diktatur fördjupas eftersom regimen kan

skylla problemen på en fientlig omvärld. Motionärerna menar dock att sanktioner

i vissa särskilt allvarliga fall är nödvändiga. De måste då vara beslutade av

FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och ha moralisk legitimitet. Det

kan inte accepteras att enskilda länder försöker utsträcka sin egen

sanktionslagstiftning till att gälla också andra länder.

I motion U612 (s) framställer motionärerna en begäran om att regeringen skall

ta fram ett förslag om ett svenskt initiativ inom EU:s och FN:s ram för att

inrätta en årlig återkommande barnens och ungdomarnas dag. Genom en sådan dag

skulle situationen för barn i Europa och övriga världen kunna särskilt belysas.

Genom medierna har vi alla blivit medvetna om barnens utsatthet, både i vårt

eget land och i övriga världen. Sexuellt utnyttjande på daghem i Karlstad,

pedofilhärvan i Belgien, barnsexhandeln i Östeuropa och Sydostasien, barnarbete

m.m. är aktuella exempel.

Utskottets överväganden

Övergripande frågor

I motionerna U55 (fp) yrkande 1 och U219 (fp) yrkande 12 begärs att regeringen

skall ta upp frågor om mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som

bryter mot dessa.

Vid 1993 års världskonferens om de mänskliga rättigheterna i Wien bekräftades

att främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna är en legitim

angelägenhet för statssamfundet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att

regeringens politik utgår från detta grundläggande faktum. I skrivelsen betonas

att det är viktigt att de mänskliga rättigheterna blir en naturlig del av den

diplomatiska dialogen. Det konstateras också att samtal på skilda nivåer och i

olika sammanhang - däribland under internationella konferenser - kan vara

första steget innan kränkningar tas upp i ett mer offentligt sammanhang.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att föra en dialog med

företrädare för länder som kränker de mänskliga rättigheterna.

Med detta anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 1 och U219 (fp) yrkande

12 besvarade.

I motion U61 (mp) yrkande 2 begärs att Sverige i EU:s ministerråd och i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna skall verka aktivt för de mänskliga

rättigheterna. Regeringen bör särskilt arbeta för att situationen i ett antal

länder, som har behandlats i Europaparlamentets resolutioner, uppmärksammas. I

flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 begärs att Sverige, i

samband med 50-årsjubileet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga

rättigheterna, verkar i internationella fora för att denna efterlevs. I yrkande

2 önskar motionärerna att regeringen verkar i säkerhetsrådet för att

tillräckliga resurser ges till de mekanismer som inrättats för att kontrollera

efterlevnaden av internationella konventioner.

Utskottet konstaterar att regeringens politik i stora drag sammanfaller med

motionärernas krav. Regeringens skrivelse är en del av högtidlighållandet av

50-årsminnet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Avsikten med skrivelsen är bl.a. att stärka främjandet av de mänskliga

rättigheterna i utrikespolitiken i sin helhet. Detta arbete skall bedrivas i

alla relevanta internationella fora. Sverige önskar också se ett förbättrat

övervakningssystem och stöder förslag om ökade resurser till sådana inom ramen

för arbetet i MR-kommissionen och i generalförsamlingens olika utskott.

Beträffande de länder och områden som räknas upp i motion U61 (mp) yrkande 2

kan utskottet konstatera att Sverige har uppmärksammat i stort sett alla dessa.

Sverige deltar aktivt i den dialog om de mänskliga rättigheterna som inletts

mellan Kina och EU. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna var

Sverige medförslagsställare till ett flertal resolutioner, bl.a. om Nigeria,

Burma, Sudan, Iran, Irak, Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Östtimor

och Kuba. Sverige främjar mänskliga rättigheter i Kambodja, bl.a. genom stöd

till fältkontoret i Pnom Penh, som arbetar under Högkommissarien för de

mänskliga rättigheterna. Sverige understöder också FN:s fältkontor för de

mänskliga rättigheterna i Colombia.

Utskottet anser därmed motionerna U61 (mp) yrkande 2 och U621 (v, m, c, fp, mp,

kd) yrkandena 1 och 2 besvarade.

I motion U56 (v) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att EU ansluter

sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna.

Utskottet konstaterar att samtliga EU-länder är anslutna till denna konvention.

I Maastricht-fördragets artikel F2 anges också att unionen, som allmänna

principer för gemenskapsrätten, skall respektera de grundläggande

rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och som följer av

medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

Frågan om en anslutning av EU till konventionen har diskuterats under lång

tid. I ett yttrande 1996 förklarade EG-domstolen att en anslutning inte var

förenlig med gemenskapsrätten. Det faktum att gemenskapen saknar behörighet att

ansluta sig till konventionen har emellertid inte hindrat den från att åberopa

och tillämpa de principer och åtaganden som finns uttryckta i konventionen.

Under regeringskonferensen diskuterades frågan om att genom stadgeändring

möjliggöra en anslutning. Sverige förordade en sådan ändring. Man lyckades dock

inte nå enighet om detta. Däremot kunde enighet nås om en förstärkning av de

grundläggande rättigheterna i fördraget. Det gäller de grundläggande

principerna som unionen bygger på och kraven på medlemsstaterna i unionen i

detta hänseende, EG-domstolens kontroll av dessa principer samt åtgärder mot

diskriminering.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet inte anledning att

förorda ett svenskt initiativ om att EU skall ansluta sig till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Motion U56 (v) yrkande 1 avstyrks därmed.

I motion U612 (s) framställs önskemål om att regeringen skall ta fram ett

förslag om ett svenskt initiativ inom EU och FN:s ram för att inrätta en årlig

återkommande barnens och ungdomarnas dag.

Det finns i dag inte någon allmänt vedertagen dag ägnad åt barn och ungdom.

Ett växande antal länder har däremot på eget initiativ inrättat en barnens dag.

Ett återkommande datum är den 20 november som är det datum när konventionen om

barnens rättigheter antogs i FN. I Sverige finns Menlösa barns dag den 28

december som från kyrkligt håll bl.a. ägnats åt att uppmärksamma utsatta barns

situation.

Det är av stor vikt att utsatta barn i Sverige och utomlands uppmärksammas

kontinuerligt. Utskottet har också vid flera tillfällen förespråkat att

beaktande av barns rättigheter bör genomsyra utvecklingssamarbetet och

samarbetet med Central- och Östeuropa. Utskottet noterar som positivt att

regeringen i skrivelsen aviserar sin ambition att stärka barnets rättigheter i

såväl bilateralt som multilateralt utvecklingssamarbete. Ett arbete har

påbörjats inom Regeringskansliet för att, med utgångspunkt i barnkonventionen,

utveckla ett systematiskt barnperspektiv i det samlade biståndet. Översynen har

sin grund i de synpunkter som framfördes med anledning av flerpartimotion

1996/97:U212 (v, s, m, c, fp, mp, kd) i betänkande 1996/97:UU15. Regeringen

avser vidare, enligt vad utskottet erfarit, att vara pådrivande för att

förbättra situationen för barn med funktionshinder. Vidare skall resultaten

från Världskongressen mot sexuell exploatering av barn följas upp. Regeringen

verkar också för att förbättra situationen för barn i väpnade konflikter.

Utskottet stöder regeringens aktiva agerande för att stärka barnets

rättigheter. Något svenskt initiativ, enligt motionärernas önskemål, vill

utskottet emellertid inte förespråka.

Därmed avstyrks motion U612 (s).

I motion U55 (fp) yrkande 2 önskar Folkpartiet ett tillkännagivande om att

samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar de mänskliga

rättigheterna.

Regeringen hävdar, i likhet med motionärerna, i skrivelsen att erfarenheterna

visar att respekten för de mänskliga rättigheterna, åtminstone på sikt, gynnar

ett lands utveckling. Omvänt tenderar ekonomiska framsteg att underlätta

arbetet för att främja de mänskliga rättigheterna. Här finns - i allmänhet -

ett positivt samband. I skrivelsen framhålls samtidigt att det vid

Wienkonferensen om de mänskliga rättigheterna 1993, slogs fast att detta

sistnämnda förhållande inte bör tolkas så att en långsam utveckling

rättfärdigar kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Utskottet delar denna uppfattning.

Med detta anser utskottet motion U55 (fp) yrkande 2 besvarad.

I motion U60 (mp) yrkande 1 begärs att Sverige särskilt skall verka för att

människors rätt till mat för dagen också innefattar vatten.

I skrivelsen anges att regeringen avser att ge ökad uppmärksamhet åt

genomförandet av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta betonas

även i regeringens skrivelse 1996/97:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i

Sveriges utvecklingssamarbete. I FN-konventionen om ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter behandlas rätten till en tillfredsställande

levnadsstandard, däribland innefattas tillräckligt med mat, kläder och en

lämplig bostad. Tillgång på rent vatten nämns inte uttryckligen i konventionen

men kan anses inbegripas i begreppet tillfredsställande levnadsstandard.

Utskottet ställer sig bakom regeringens ambitioner att integrera mänskliga

rättigheter - innefattande även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

- i allt utrikespolitiskt arbete. Att uppmärksamma vattenfrågor är en del i

strävandena för att främja en tillfredsställande levvnadsstandard. Tillgång

till rent vatten är dessutom många gånger en ren överlevnadsfråga. Här spelar

det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet en viktig roll för att

förbättra fattiga människors levnadsförhållanden.

Därmed anser utskottet motion U60 (mp) yrkande 1 besvarad.

Miljöpartiet begär vidare i två motioner tillkännagivanden av mycket allmänt

hållet slag. I motion U61 (mp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

Miljöpartiets grundvärderingar. I motion N270 (mp) yrkande 1 hemställs om ett

svenskt internationellt initiativ inom ramen för FN, OECD och/eller EU för ett

internationellt välfärdssystem, som är anpassat till det moderna samhällets

ökade automation, så att arbete, inkomster och välfärd fördelas på ett rimligt

sätt. Något konkret förslag på hur detta skall ske ges inte i motionen.

Utskottet kan inte ställa sig bakom dessa yrkanden, varför de avstyrks.

Sanktioner

Två motioner tar upp frågan om användande av sanktioner. I motion U609 (m)

yrkande 6 förespråkas att sanktioner endast bör användas i särskilt allvarliga

fall eftersom de sällan leder till framgång. De måste då vara beslutade av FN:s

säkerhetsråd för att få effekt och moralisk legitimitet. Vidare betonas att det

inte kan accepteras att enskilda länder försöker utsträcka sin egen

sanktionslagstiftning till att gälla också andra länder. Vänsterpartiet anför i

motion U56 (v) yrkande 5 att ett grundläggande krav är att en sanktion har stöd

av en folkligt förankrad opposition i det land som är föremål för sanktioner.

Vid den ovan nämnda utfrågningen om mänskliga rättigheter i mars i år hölls

en ingående diskussion om sanktionsinstrumentet. Det fanns inom expertpanelen

en grundläggande skepsis mot sanktioner och en insikt om att dessa endast

fungerar under speciella omständigheter. En viktig komponent är att det finns

en aktiv intern opposition. Om en sådan inte finns kan alternativet till

sanktion vara stöd till en spirande opposition. I diskussionen under

utfrågningen framhölls också att sanktionsinstrumentet behöver förnyas för att

bli mer riktat och kunna anpassas till humanitära behov. Utskottet delar denna

uppfattning. Att ett sanktionsbeslut fattas av FN:s säkerhetsråd utgör

grundvalen för ett universellt genomförande av sanktionerna. Även sanktioner

utan förankring i säkerhetsrådet, beslutade t.ex. inom ramen för EU eller OSSE,

kan självfallet också åstadkomma effekt. Något absolut krav på att sanktioner

måste vara beslutade av säkerhetsrådet kan utskottet därför inte ställa sig

bakom. Utskottet delar uppfattningen att det inte kan accepteras att enskilda

länder försöker utsträcka sanktionslagstiftningen gentemot andra länders

rättssubjekt utanför det egna territoriet. Denna uppfattning framfördes av

utskottet i betänkande 1997/98:UU4 Skydd mot extraterritoriell lagstiftning som

antas av tredje land. I detta ställde utskottet sig bakom regeringens förslag

om straffrättsliga påföljder av överträdelser av föreskrifterna i EG:s s.k.

skyddsförordning, vilken tillkom som svar på den amerikanska lagstiftningen,

syftande till sanktioner mot handel med och investeringar i Kuba, Iran och

Libyen.

Utskottet anser med detta motionerna U609 (m) yrkande 6 och U56 (v) yrkande 5

besvarade.

Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna

I motion U59 (kd) yrkande 2 ifrågasätter motionärerna den svenska respekten för

de mänskliga rättigheterna som den kommer till uttryck i flyktingpolitiken.

Enskilda flyktingars rätt måste respekteras bättre. I motion U61 (mp) yrkande 3

begärs att även Sverige skall respektera de mänskliga rättigheterna.

Skrivelsen handlar inte om de mänskliga rättigheternas efterlevnad i Sverige

utan om utrikespolitik i bred bemärkelse. Det betonas dock i skrivelsen att det

finns ett uppenbart samband mellan Sveriges möjligheter att på ett trovärdigt

sätt agera pådrivande i internationella fora och uppfattningen om i vilken mån

vårt eget land tar de internationella reglerna på allvar.

Utskottet har inhämtat att regeringen i slutet av januari 1997 tillsatt en

parlamentarisk utredning, Ny instans- och processordning i utlänningsärenden

m.m. (1997:20), även kallad NIPU. Utredningen skall bl.a. ta ställning till om

en tvåpartsprocess skall införas generellt i ärenden enligt utlännings-lagen

och om prövningen skall utföras av domstolar, domstolsliknande organ eller av

en renodlad förvaltningsmyndighet. Regeringen har vidare nyligen överlämnat

lagrådsremissen Återvändande och verkställighet till Lagrådet. Den handlar

bl.a. om att ansvar för verkställighet skall flyttas från polisen till Statens

invandrarverk. Invandrarverket skall, enligt förslaget, få möjlighet att

tillsammans med frivilligorganisationer och internationella organisationer

utveckla formerna för återvändande. Individuella stödprogram skall, enligt

förslaget, också kunna utformas. Målet är att minska användningen av

tvångsmedel. Regeringen anför i pressmeddelande den 8 maj 1998 att

lagrådsremissen är ett led i arbetet med att ge Statens invandrarverk rollen

som den centrala migrationsmyndigheten. Regeringens mål är att samla resurser

och kunnande inom invandrarverket för att få en effektiv, human och rättssäker

asylprocess.

Utskottet, som inte har beredningsansvar för denna typ av ärenden, noterar

regeringens strävanden härvidlag.

Det kan konstateras att Sverige genom tillträde till olika internationella

konventioner, däribland 1951 års flyktingkonvention med 1966 års

tilläggsprotokoll, förbundit sig att främja och respektera de mänskliga

rättigheterna. Utskottet anser, liksom regeringen, att det är av största vikt

att Sverige lever upp till sina åtaganden för att på ett trovärdigt sätt kunna

påtala och driva frågor om respekt för de mänskliga rättigheterna i andra

länder.

Motionerna U59 (kd) yrkande 2 och U61 (mp) yrkande 3 anses med vad som ovan

anförts besvarade.

MR-bistånd via enskilda organisationer

I motion U61 (mp) yrkande 6 krävs att Sverige i exempelvis Östtimor och Kina

bör ge bistånd direkt till demokrati- och människorättsorganisationer samt till

kyrkliga organisationer. Motionärerna lyfter fram den kritik mot det svenska

utbildningsstödet, riktat till personal inom den kinesiska fångvården, vilken

nyligen uttalades av regimkritikern Wei Jingshen vid dennes besök i Sverige.

Sverige bör stödja de demokratiska organisationer som håller på att växa fram i

Kina.

Utskottet konstaterar att det ges ett omfattande svenskt stöd till enskilda

organisationer som arbetar med att främja de mänskliga rättigheterna. Stödet

ges direkt via svenska enskilda organisationer och via internationella

organisationer. Sådant stöd ges till enskilda organisationer som verkar i

Östtimor och Kina, inklusive Tibet. Detta utesluter inte att det samtidigt kan

ges stöd till myndigheter, t.ex. i form av MR-utbildning. I skriftligt svar på

fråga 1997/98:613 den 1 april 1998, framförd mot bakgrund av Wei Jingshens

kritik, hävdade utrikesministern att regeringen nu vill ta fasta på dialog och

konkret samarbete med Kina. Detta för att landet alltmer skall kunna involveras

i det internationella regelverket och arbetet inom FN för att övervaka

efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Ett uttryck för detta konstruktiva

samarbete är de kurser som Raoul Wallenberg-institutet hållit för högre

tjänstemän på provinsnivå inom bl.a. åklagar- och fängelseadministrationen.

Utrikesministern betonade att utbildningens syfte är att informera om

internationella regler för en humanitär behandling av fångar. Den innefattade

förutom teoretisk utbildning också ett studiebesök i ett svenskt fängelse.

Inget som besökarna fick se där var ägnat att försämra villkoren i kinesiska

fängelser. I svar på fråga 1997/98:626 om hur svenska utbildningsinsatser i

Kina utvärderas anförde statsrådet Schori att dessa insatser utvärderas

löpande, dels genom att ambassadpersonal i Peking och Sidapersonal deltar i

seminarierna på plats, dels i årliga genomgångar med Raoul Wallenberg-

institutet om effekter och resultat av det svenska stödet. Vidare kommer en

fördjupad uppföljning att göras av Sida under senhösten 1998, inför ett

eventuellt beslut om fortsatt bistånd till denna verksamhet.

Utskottet anser att det är viktigt att arbeta med enskilda organisationer och

noterar att detta sker både i Kina - inklusive Tibet - och i Östtimor.

Utskottet anser vidare, beträffande den kritik som framförts angående Raoul

Wallenberg-institutets kurser, att besök i svenska fängelser knappast kan

inspirera kinesisk fångvårdspersonal till en mer inhuman behandling av fångar.

Utskottet utgår samtidigt från att det i uppföljningen av kurserna ingår en

undersökning av eventuella, icke avsedda, negativa effekter av den genomförda

utbildningen. Samtidigt vill utskottet klart uttrycka sitt stöd för de kurser i

mänskliga rättigheter som genomförs av Raoul Wallenberg-institutet. Att

förmedla kunskap av detta slag är ett viktigt bidrag i det långsiktiga arbetet

för att främja mänskliga rättigheter i ett land.

Med detta anser utskottet motion U61 (mp) yrkande 6 besvarat.

Rapporter om de mänskliga rättigheterna

I motion U56 (v) yrkande 3 begärs att Sverige skall följa USA:s exempel och

publicera årliga sammanställningar av ambassadernas rapporter om situationen

beträffande de mänskliga rättigheterna.

Utrikesdepartementet begär årligen att ambassaderna inkommer med en utförlig

rapport om läget beträffande de mänskliga rättigheterna i stationeringslandet.

Frågor om barns, kvinnors rättigheter liksom förekomsten av diskriminering av

olika slag har regelmässigt utgjort inslag i rapporterna. Att föreskriva att

dessa rapporter skall utformas på ett sätt så att de kan ges offentlighet kan

få effekter som förefaller utskottet mindre lämpliga.

Det finns redan god tillgång på offentliga publikationer där mänskliga

rättighetssituationen i olika länder beskrivs. En sådan är den i motionen

nämnda årliga sammanställningen av rapporter, vilken utges av amerikanska UD.

Andra exempel är de årsrapporter som bl.a. Amnesty International och Human

Rights Watch publicerar. Regeringen har vidare utlovat en årlig redogörelse för

situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i de länder

som mottar svenskt bistånd. Denna sistnämnda fråga behandlas mer ingående av

utskottet i betänkande 1997/98:UU15 Demokrati och mänskliga rättigheter i

svenskt utvecklingsbistånd.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet inte skäl att förorda

någon årlig offentlig sammanställning av svenska ambassadrapporter om respekten

för de mänskliga rättigheterna i skilda länder.

Motion U56 (v) yrkande 3 avstyrks därmed.

Moderata samlingspartiet begär i motion U609 (m) yrkande 5 att regeringen i det

internationella samarbetet inom FN föreslår att FN får en utförlig rapport om

och genomför en årlig debatt i generalförsamlingen om läget beträffande de

mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Ett likalydande yrkande behandlades av utskottet i betänkande 1996/97:UU12

Mänskliga rättigheter m.m. Där konstaterades att MR-frågor debatteras

kontinuerligt i generalförsamlingens tredje utskott. Utskottet fann inte

anledning att förespråka någon särskild debattdag i generalförsamlingen då ett

omfattande arbete redan bedrivs inom FN-systemet på detta område.

Utskottet vidhåller sitt ställningstagande och anser därmed motion U609 (m)

yrkande 5 besvarad.

Krigsmaterielexport

I motion U56 (v) yrkande 2 efterlyser Vänsterpartiet en diskussion i skrivelsen

om hur politiken vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna förhåller

sig till den svenska krigsmaterielexporten. Regeringen ger direkt eller

indirekt tillstånd till krigsmaterielexport till länder som uppenbarligen

kränker de mänskliga rättigheterna.

Utskottet noterar att det i skrivelsen anges att respekten för de mänskliga

rättigheterna är en del av bedömningsgrunden för tillstånd om utförsel av

svenskt krigsmateriel. Tillstånd bör inte beviljas om det i mottagarlandet

förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Utskottet finner det inte påkallat att krigsmaterielfrågorna behandlas särskilt

i nu aktuellt sammanhang då dessa behandlas av utskottet på grundval av en

årlig skrivelse från regeringen.

Med vad som ovan anförts avstyrks motion U56 (v) yrkande 2.

Religionsfrihet

I motionerna U60 (mp) yrkande 2 och U59 (kd) yrkande 1 begärs att Sverige skall

verka för ökad religionsfrihet. I sistnämnda yrkande betonas särskilt vikten av

att utvecklingen på religionsfrihetens område inte går i negativ riktning i

Europa, där det enligt motionärerna finns en tendens att sätta sektstämpel på

kyrkor och rörelser som inte anses tillräckligt etablerade. En sådan utveckling

kan ge negativa effekter, bl.a. har förhållandena i Europa tagits upp i

Ryssland när kritik framförts mot landets religionslag.

Rätten till religionsfrihet är fastslagen i artikel 18 i FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter. FN har även 1981 antagit en

deklaration om avskaffande av alla former av religiös ofördragsamhet (Nr

36/55). Sverige stöder också varje år en resolution i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna om betydelsen av religionsfrihet. Vidare kan

konstateras att Sverige, både enskilt och inom EU, följer utvecklingen vad

gäller tillämpningen av de internationella normer som reglerar bl.a.

religionsfrihet, föreningsfrihet och ickediskriminering.

Utskottet stöder detta arbete och vill även framhålla vikten av att kritiskt

granska utvecklingen i Europa vad gäller religionsfrihet. Den ryska reli-

gionslagen behandlas mer utförligt på annan plats i betänkandet.

Med det anförda anser utskottet motionerna U60 (mp) yrkande 2 och U59 (kd)

yrkande 1 besvarade.

3. Dödsstraffet

Sammanfattning av motionerna

I motion U38 (fp) yrkande 9 begärs att Sverige skall verka för dödsstraffets

avskaffande. I motionen hänvisas till uppgifter från Amnesty International som

i sin årsrapport för 1997 konstaterar att minst 7 000 personer dömdes till

döden under 1996 och mer än 4 000 personer avrättades. Dödsstraffet bör

avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer

inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att

utdöma dödsstraff i lagens namn. Det finns också alltid en risk att oskyldiga

människor döms. Enligt motionärerna har över 20 oskyldiga personer dömts till

döden i USA under 1900-talet.

I den enskilda motionen U603 (fp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige

inom ramen för FN:s arbete bör verka för att dödsstraffet avskaffas i hela

världen. Inom EU bör Sverige arbeta vidare på ett förverkligande av

Europaparlamentets beslut 1995 att i EU-fördraget söka få in en bestämmelse om

att dödsstraff inte skall få utdömas - än mindre verkställas - inom EU i

fredstid.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) anför motionärerna att det skett ett

genombrott vid 1997 års möte med MR-kommissionen i arbetet för att avskaffa

dödsstraffet. En resolution antogs med en uppmaning till alla stater att

ansluta sig till andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga

och politiska rättigheter, vilket syftar till att avskaffa dödsstraffet. De

stater som har dödsstraff uppmanades införa ett moratorium och inte verkställa

några avrättningar. Motståndet är dock fortsatt starkt i många länder och

utvecklingen i vissa länder oroande. I yrkande 13 begärs att den svenska

regeringen i internationella fora intensifierar sin kamp mot dödsstraffet. I

yrkande 14 vill motionärerna att Sverige i alla europeiska samarbetsorgan och i

sitt Östersjösamarbete verkar för att dödsstraffet skall avskaffas i Baltikum,

Ukraina och de andra länderna i f.d. Sovjetunionen. Sverige har genom sitt

Östersjöengagemang en unik möjlighet att driva denna fråga. Regeringen bör

vidare (yrkande 15) i alla internationella samarbetsorgan verka för ett

avskaffande av dödsstraffet i Kina. Slutligen begärs att Sverige även inom

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skall verka för ett

avskaffande av dödsstraffet (yrkande 16).

Utskottets överväganden

Ett antal motioner begär ett intensifierat svenskt agerande för att

dödsstraffet skall avskaffas globalt. Motionerna U38 (fp) yrkande 9, U603 (fp)

och U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 13-16 begär ett ökat svenskt

engagemang i denna fråga.

I skrivelsen framhåller regeringen att Sverige sedan många år arbetar för att

dödsstraffet så snart som möjligt skall avskaffas världen över. I avvaktan

därpå verkar Sverige för att utdömande och verkställighet av dödsstraff skall

inskränkas och endast ske med iakttagande av de begränsningar som trots allt

finns i internationell rätt. Svensk uppfattning är att dödsstraffet är

oförenligt med rätten till liv, som bl.a. finns i FN:s allmänna förklaring om

de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om medborgerliga och politiska

rättigheter och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Det svenska agerandet på detta område inom FN, OSSE och Europarådet beskrevs

utförligt i betänkande 1996/97:UU12 Mänskliga rättigheter m.m. Sedan dess har

ytterligare steg tagits internationellt för att förmå stater som tillämpar

dödsstraff att minska dess användning. Vid 1997 års möte med FN:s MR-kommission

antogs, vilken även framhålls av motionärerna bakom motion U621 (v, m, fp, mp,

kd), en resolution med denna innebörd. Italien - med aktivt svenskt stöd - tog

initiativ till resolutionen vilken uppmanar stater som fortfarande tillämpar

dödsstraff att minska det antal brott för vilka dödsstraff kan utdömas samt

överväga att tills vidare avstå från verkställighet av dödsdomar. Resolutionen

fick stöd av övriga EU-länder och antogs av kommissionen. FN:s

generalsekreterare skall, i enlighet med resolutionen, årligen rapportera till

MR-kommissionen om ändringar i nationell lagstiftning och praxis om

dödsstraffet.

Utskottet noterar vidare att utrikesministern vid årets möte i MR-

kommissionen i sitt tal kraftfullt fördömde bruket av dödsstraff. Hon

välkomnade att alltfler länder avskaffar dödsstraffet eller har infört

moratorium. I detta sammanhang noterade utrikesministern att Estlands parlament

nyligen har beslutat att avskaffa dödsstraffet. Samtidigt uttrycktes kritik mot

att utvecklingen i vissa länder går i motsatt riktning med ett ökande antal

dödsdomar och avrättningar. USA, särskilt delstaten Texas, är ett sådant

exempel vars omfattande bruk av dödsstraff upprört många svenskar.

Utrikesministern kritiserade vidare Kina som fortsätter att avrätta tusentals

personer varje år.

Utskottet fördömer skarpt bruket av dödsstraff och ger sitt fulla stöd till

regeringens aviserade ambitionshöjning och de fortsatta ansträngningarna att få

till stånd ett universellt avskaffande av dödsstraffet.

I motion U603 (fp) begärs att Sverige inom EU bör verka för ett förverkligande

av Europaparlamentets beslut 1995 att i EU-fördraget söka få in en bestämmelse

om att dödsstraff inte skall få utdömas - än mindre verkställas - inom EU i

fredstid.

Utskottet noterar att Europarådet i praktiken kräver att nya medlemsstater

åtminstone förbinder sig att införa ett moratorium avseende dödsstraff.

Det kan konstateras att regeringen för en mycket aktiv politik i alla relevanta

internationella fora för att dödsstraffet skall avskaffas och även tar upp

frågan i den bilaterala dialogen med de länder som fortfarande tillämpar

dödsstraffet. I skrivelsen uppger regeringen att detta arbete ytterligare skall

intensifieras. Utskottet förutsätter att så även kommer att ske inom ramen för

den dialog som förs inom Östersjösamarbetet och bl.a. inom det arbete som

bedrivs av kommissarien för demokrati och mänskliga rättigheter i

Östersjöstaternas råd.

Motionerna U38 (fp) yrkande 9, U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 13-16 och

U603 (fp) anses med detta besvarade.

4. Internationella miljöfrågor

Sammanfattning av motionerna

I motion U215 (kd) tar motionärerna upp problemen med oljeutsläpp i Östersjön.

I yrkande 3 begärs att regeringen skall ta initiativ till skärpta

internationella konventioner avseende miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar

och hav. Frågans dignitet gör att man måste agera handlingskraftigt och så fort

det är möjligt i relevanta internationella fora.

I motion U601 (mp) och motion U39 (mp) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka

för att rätten till god miljö erkänns som en självständig rättighet. Rätten

till en god miljö har även likheter med några av de medborgerliga

rättigheterna, som t.ex. den grundläggande rätten till liv, egendom m.m. Dessa

och andra allmänt vedertagna rättigheter tillsammans med de ekologiska

principer som på senare tid knutits till folkrätten tyder på att det finns en

moralisk samstämmighet världen över om individens rätt att slippa en försämrad

miljö. Miljöpartiet kräver inte en ny uppsättning självständiga rättigheter

utan snarare att nationerna skall tvingas uppfylla de förpliktelser de redan

åtagit sig. Rätten till en god miljö skall komplettera och förstärka andra

grundläggande mänskliga rättigheter.

I motion U602 (mp) hävdas att det är angeläget att skapa en domstol som bara

har till uppgift att pröva ärenden inom den internationella miljörätten. En

permanent internationell miljödomstol som kan koncentrera sig på miljöfrågor

och till vilken juridisk personal med miljörättslig kompetens rekryterats

behövs för att få en enhetlig och kontinuerlig praxis inom miljörätten. I

yrkande 1 krävs att Sverige verkar för inrättande av en internationell

miljödomstol. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att även

miljöorganisationer bör få talerätt vid en sådan. Det är viktigt att domstolen

utformas på ett sådant sätt att alla berörda parter, t.ex. miljöorganisationer,

ges talerätt.

I motion U409 (mp) behandlar motionärerna Frankrikes kärnvapenprov på Mururoa.

Det refereras därvid till en rapport som Kyrkornas världsråd offentliggjorde

den 3 oktober 1997. Enligt rapporten anställde Frankrike mellan 600 och 900

barn under 16 år för arbete vid anläggningen, som var i bruk 1963 till 1996. Av

rapporten framgår vidare att 91 % av de tillfrågade f.d. arbetarna inte har

något förtroende för den hälsovård som erbjudits dem. I yrkande 3 begärs att

regeringen på internationell nivå kräver att rapporten om barnarbete på Mururoa

följs upp.

I motion U30 (mp) yrkande 5 begärs att Sverige skall verka för en FN-konvention

som innebär att god miljö skall anses vara en mänsklig rättighet. Vidare begärs

att en internationell miljödomstol inrättas, vid vilken inte bara stater utan

också organisationer har talerätt.

FN har utropat 1998 till Havens år. Det är en uppmaning till FN:s medlemmar

att intensifiera sina ansträngningar för att prioritera skyddet av den marina

miljön. Sveriges plats i säkerhetsrådet förpliktar och i yrkande 6 begärs extra

insatser från svensk sida, inte bara i vårt eget hav Östersjön.

I motion U413 (mp) behandlar motionärerna internationella frågor i samband

med kärnkraft. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör agera

internationellt för att avbryta program för utveckling av nya reaktorer, även

flytande mobila sådana. Enligt motionärerna har Ryssland planer på att bygga

mindre, flytande mobila kärnreaktorer för energitillförsel och avsaltning inom

den arktiska regionen.

Motionärerna vill i yrkande 4 att Sverige agerar internationellt för att

bridreaktorer stoppas. Sådana reaktorer har redan stängts i Japan och Frankrike

efter problem med natriumläckage, vilket kan orsaka explosion. Den nya

teknologin är lika eller ännu farligare än den gamla. Det går, enligt

motionärerna, inte att hitta nya säkra kraftverk med uran och plutonium som

bränsle.

I yrkande 5 framställs krav på svenskt internationellt agerande för global

avveckling av all kärnkraft.

I motionens yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om att Sverige inlägger

sitt veto mot all överflygning av MOX-bränsle och liknande kärnmaterial. En

miljondels gram plutonium, som är en del av MOX-bränslet, är dödande vid

inandning. En flygkrasch skulle således få katastrofala följder.

I motion Bo516 (kd) beskriver motionärerna hur en del lovvärda initiativ

tagits efter Riokonferensen vad gäller vattenutnyttjande. Ett exempel är

upprättandet av den internationella nätverksorganisationen Global Water

Partnership, vars sekretariat finns inom Sida. Ett annat exempel är Stockholm

Environment Institute som fått i uppdrag av FN:s kommission för hållbar

utveckling att i nära samverkan med berörda FN-organ utarbeta ett förslag till

en global strategi för ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna. Ett

naturligt nästa steg borde nu vara en global vattenkonvention. I yrkande 5

begärs att Sverige skall verka för en sådan. Konventionen bör behandla

vattentillgångar som delas mellan stater samt nyttjande av ändliga

grundvattentillgångar. Vidare bör konventionen anvisa hur instrument skall

skapas för ett globalt samarbete för att få till stånd spridning av teknik för

ett effektivt vattenutnyttjande.

Utskottets överväganden

Motionärerna bakom motionerna U601 (mp), U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U39

(mp) yrkande 1 begär att Sverige skall verka för att rätten till god miljö

erkänns som en självständig mänsklig rättighet.

Utskottet har under förra riksmötet behandlat ett likalydande yrkande. I

betänkande 1996/97:UU12 anförde därvid utskottet:

Sedan FN:s tillkomst har ett omfattande arbete lagts ned på att definiera

begreppet mänskliga rättigheter, att kodifiera dessa rättigheter i

folkrättsligt bindande instrument och att verka för att staterna uppfyller sina

åtaganden på området. Utskottet anser att det är av vikt att begreppet

mänskliga rättigheter inte görs otydligt. Det går inte i dag att förutse hur

ett internationellt kodifieringsarbete rörande mänskliga ?miljö?-rättigheter

skulle utvecklas och hur ett sådant arbete skulle påverka det arbete som redan

bedrivs för att få stater att efterleva nu allmänt erkända mänskliga

rättigheter. Utskottet finner därför i dagens läge inte skäl att i

internationella sammanhang aktualisera denna fråga.

Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och avstyrker därmed motionerna U30

(mp) yrkande 5 (delvis), U601 (mp) och U39 (mp) yrkande 1.

I motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602 (mp) yrkande 1 tas frågan om

en internationell miljödomstol upp. I sistnämnda motions yrkande 2 begärs att

miljöorganisationer bör få talerätt vid en sådan. Utskottet har vid flera

tillfällen tidigare behandlat likalydande yrkanden, senast i betänkande

1996/97:UU12, varvid hänvisades till tidigare betänkanden. I betänkande

1996/97:UU12 noterades att en särskild miljökammare inrättats inom

internationella domstolen i Haag (ICJ) vars mandat skulle gå ut under 1997 men

som förväntades få förlängt sådant. Utskottet konstaterade också att

havsrättsdomstolen i Hamburg hade inrättats. Slutsatsen var att nuvarande

ordning var till fyllest.

Utskottet noterar att den särskilda miljökammaren nu har fått förlängt

treårsmandat.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att, bortsett från svårigheterna

att nå internationell enighet om en sådan domstol - vilka inte skall

underskattas - och att få staterna att underkasta sig dess jurisdiktion, skulle

ett stort antal existerande miljödokument behöva ändras. Dessa föreskriver

redan olika former av tvistlösning med nyttjande av i dag befintliga

institutioner. Om dessa instrument inte ändrades skulle en valmöjlighet finnas

som skulle riskera att underminera redan existerande institutioner för slitande

av tvister. Motionens förslag att en sådan domstol skulle få rådgivande

funktion för utformandet av nationell lagstiftning och internationella

konventioner bortser från att det redan finns sådana organ, t.ex. FN:s

kommission för hållbar utveckling (CSD) och UNEP.

Utskottet vidhåller sin ovan framförda uppfattning att nuvarande ordning är

tillfyllest.

Därmed avstyrks motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602 (mp) yrkandena

1 och 2.

Kristdemokraterna begär i motion Bo516 (kd) yrkande 5 att Sverige skall verka

för en global vattenkonvention. Ett likalydande yrkande behandlades av

utskottet i 1996/97:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete. Utskottet

noterade då bl.a. det arbete som genomförts av Stockholm Environment Institute

(SEI) som i nära samarbete med berörda FN-organ utarbetat ett förslag till en

global strategi för åtgärder för ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna

för presentation vid FN:s generalförsamlings specialsession 1997. Utskottet

anförde vidare:

Rapporten offentliggjordes i februari i år. Den innehåller bl.a.

rekommendationer om att det vore önskvärt att uppnå internationell konsensus i

vattenfrågor utöver existerande regelverk och principer för

färskvattenanvändning. Utskottet har erfarit att EU avser driva frågan om ett

globalt handlingsprogram för färskvattenanvändning bl.a. vid FN:s

uppföljningsmöte i juni i år. Handlingsprogrammet syftar till ett hållbart

utnyttjande och integrerat hanterande av vattenresurser i ett internationellt

perspektiv. Härvid anses att im- plementeringen bör ske på nationell, regional

och internationell nivå. EU avser fortsättningsvis att driva dessa frågor inom

FN-systemet, särskilt i CSD.

Utskottet delar regeringens bedömning att färskvattenanvändning är en

betydelsefull fråga och anser att det finns behov av någon form av

internationellt samförstånd för att uppnå ett hållbart utnyttjande av dessa

resurser.

Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och noterar att Sverige är fortsatt

aktivt genom EU inom CSD för ett effektivt, integrerat vattenutnyttjande

inklusive hållbara lösningar för u-ländernas dricksvattenförsörjning och

sanitet. Årets s.k. sektortema är sötvatten. Vattentillgångar som delas av

stater är regionala problem som bör lösas regionalt med stöd utifrån där det

behövs. Sverige ger i dag, vilket närmare behandlas i betänkande 1997/98:UU14,

stöd t.ex. till länderna runt Zambezifloden för att bygga upp en struktur som

kan hantera den gemensamma vattenresursen. Vid årets möte med CSD drev Sverige

via EU bl.a. uppföljningen av vattenfrågorna både nationellt och

internationellt. Vad gäller det internationella arbetet vill Sverige och EU att

FN, inklusive UNEP får mera konkreta mandat.

Utskottet stöder regeringens strävanden för att uppnå ett hållbart och

rättvist nyttjande av sötvattenresurser.

Med detta anses motion Bo516 (kd) yrkande 5 besvarad.

Motionärerna bakom U30 (mp) yrkande 6 önskar se svenska initiativ under 1998

som utropats till ?Havens år?. I motion U215 (kd) yrkande 3 begärs svenska

initiativ för skärpta internationella konventioner avseende beivran av

miljöbrott i form av oljeutsläpp.

Utskottet noterar att ett omfattande arbete inletts för att med

Havsrättskonventionen, vilken trädde i kraft 1994, som grund ytterligare

utveckla havsrätten.

Ett exempel på detta är antagandet 1995 av FN-avtalet om gränsöverskridande

och långvandrande fiskbestånd. Detta globala instrument är radikalt och öppnar

möjligheterna för regionala fiskeorganisationer att väsentligt öka

ansträngningarna för ett hållbart nyttjande av världshavens fisketillgångar.

Sverige arbetar aktivt i EU för att gemenskapen och dess medlemsländer skall

ratificera detta avtal.

Inom ramen för de regionala konventionerna HELCOM (Helsingforskonventionen)

och OSPAR (Oslo- och Pariskonventionen) har Sverige verkat för att

ministermötena kommer att hållas i år under Havens år.

Inom ramen för FN:s kommission för hållbar utveckling förbereds nästa års

s.k. sektortema som är oceaner och hav.

Utskottet noterar vidare att Sverige är aktivt i det bilaterala

utvecklingssamarbetet där det pågår ett omfattande arbete för att stödja u-

länderna genom s.k. kustzonshantering, ett begrepp som anlägger en helhetssyn

på frågor om marin miljö.

Utskottet stöder regeringens främjande av den marina miljön och utgår från

att Sverige kommer att fortsätta att hålla en aktiv och hög profil på detta

område.

Därmed anser utskottet att motionerna U30 (mp) yrkande 6 och U215 (kd) yrkande

3 besvarade.

I motion U409 (mp) yrkande 3, begärs att rapporten om barnarbetet i Muroroa

följs upp.

Regeringen driver aktivt frågor om barnens rättigheter i internationella

fora. I skrivelsen anges att detta arbete skall intensifieras. Detta har

utskottets starka stöd. Utskottet har inte tagit del av den i motionen angivna

rapporten men utgår från att regeringen, i den mån det förekommit skadligt

barnarbete på Mururoa, i lämpliga sammanhang tar upp detta med företrädare för

Frankrikes regering.

Därmed anses motion U409 (mp) yrkande 3 besvarad.

I motion U413 (mp) yrkande 5 begär motionärerna att Sverige skall agera

internationellt för att all kärnkraft skall avvecklas. Vidare anförs att

Sverige skall verka för att bridreaktorer stoppas (yrkande 4). I yrkande 3

begärs att Sverige skall agera internationellt för avbrytande av program för

utveckling av nya reaktorer, inklusive flytande, mobila sådana. I yrkande 6

begärs att Sverige skall verka för förbud mot lufttransporter av s.k. MOX-

bränsle.

Utskottet konstaterar att Sverige i samarbetet med Central- och Östeuropa

prioriterar kärnsäkerhetsfrågor, en politik som utskottet ställt sig bakom,

senast i betänkande 1997/98:UU12.

Jordbruksutskottet har i betänkande 1996/97:JoU16 Nationell och internationell

kärnsäkerhet m.m. bl.a. konstaterat att Sverige verkar för säker kärnkraft inom

ramen för IAEA och OECD/NEA (OECD:s kärnenergiorgan). Vidare har Sverige genom

medlemskapet i EU också möjligheter att påverka EU:s program för kärnsäkerhet i

Östeuropa, främst i det s.k. TACIS- och Phareprogrammen. Utskottet uttalade

också med anledning av ett motionsyrkande om flytande mobila

kärnkraftsanläggningar att det utgår från att regeringen motverkar utvecklingen

av sådana och i det internationella samarbetet noga följer frågan. Utskottet

delar jordbruksutskottets uppfattning i denna fråga.

Vidare kan noteras att miljöministern i skriftligt svar på fråga (1996/97:288)

angående kärnkraftverk i Barentsområdet anförde att den svenska regeringen

givetvis inte stöder en utbyggnad av kärnkraften i Ryssland. Samtidigt betonade

ministern att det i slutändan ändå är Ryssland som självt måste ta ställning

till hur elproduktionen vid Kolareaktorerna skall ersättas och detta utifrån

miljö-, säkerhets- och ekonomiska förutsättningar.

I frågesvar den 19 februari 1997 på fråga 1996/97:300 om radioaktiv transport

anförde vidare miljöministern:

IAEA:s rekommendationer om skyddsåtgärder för transporter av radioaktiva ämnen,

inklusive radioaktivt avfall, är i och för sig inte bindande, med de har tagits

in i de bindande internationella regelverk som reglerar säkerheten vid

transporter av farligt gods. Sverige har tillträtt dessa internationella

regelverk såväl vad gäller land-, sjö-, järnvägs- som lufttransporter. Jag vill

också påpeka att det såväl enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet som

enligt strålskyddslagen (1988:220) krävs tillstånd för införsel och utförsel av

radioaktivt avfall till och från Sverige. De svenska säkerhetsmyndigheterna har

således god kontroll över det radioaktiva avfall som passerar de svenska

gränserna.

Den europeiska unionen har dessutom utfärdat ett rådsdirektiv (92/3 Euratom)

om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall mellan

medlemsländerna och till och från den europeiska unionen.

Utskottet konstaterar att det inom ramen för IAEA:s verksamhet har skett ett

betydande arbete den senaste tiden på kärnsäkerhetsområdet. Under 1996 trädde

den internationella konventionen om kärnsäkerhet i kraft. Vidare har

konventionen om säker hantering av använt kärnbränsle och säker hantering av

radioaktivt avfall nyligen öppnats för undertecknande. Sverige var ett av de

första länder som undertecknade konventionen och regeringen har i proposition

1997/98:145 föreslagit att Sverige skall tillträda denna. Konventionen kommer

att ytterligare förstärka säkerheten vid hanteringen av det radioaktiva

avfallet. Utskottet noterar att Sverige har deltagit i utformningen av dessa

båda konventioner.

Utskottet konstaterar att regeringen följer upp behovet av åtgärder vad

gäller kärnsäkerhet och bedriver en aktiv politik i dessa frågor, såväl

nationellt som i relevanta internationella fora. Det är därför inte motiverat

att påkalla något ytterligare agerande från regeringens sida. Utskottet avvisar

således de i motionen framförda kraven på initiativ rörande kärnkraftens

avvecklande, stoppande av bridreaktorer, avbrytande av utveckling av nya

reaktorer och förbud mot lufttransporter av MOX-bränsle.

Motion U413 (mp) yrkandena 3-6 avstyrks därmed.

5. MAI-förhandlingarna

Sammanfattning av motionen

Motionärerna bakom motion U58 (mp) aktualiserar förhandlingarna kring det s.k.

MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investments). Avtalet går enligt

motionärerna ut på att reglera de folkvaldas möjlighet att utöva demokrati, på

så sätt att nationella lagar och avtal inte skall få hindra kapitalstarka

multinationella investerare. Detta är ett klart brott mot respekten för de

mänskliga rättigheterna. Man skall helt enkelt befria det internationella

kapitalet från ländernas regler och lagar. Avtalet skall bli juridiskt bindande

och skall upprätthållas av en sorts ekonomisk domstol. Detta innebär att länder

som skärper miljölagar, sociala lagar, arbetsrätt eller inför miljöskatter

skall kunna fällas. Motionärerna menar att regeringen i det längsta förhindrat

att avtalet debatteras offentligt bl.a. i riksdagen.

Som minimiåtgärd kräver motionärerna att regeringen lämnar en skrivelse om

avtalet till riksdagen (yrkande 1). Vidare krävs i yrkande 2 att avtalets

sociala konsekvenser och miljökonsekvenser undersöks av en från regeringen

fristående utredningsgrupp. Motionärerna ifrågasätter det tillvägagångssätt som

avtalet förhandlats fram på. Den svenska regeringen har tillsammans med OECD-

länderna och ett antal transnationella företag, sedan 1995, i tysthet

diskuterat avtalet. Vidare anförs att planerna var att OECD-länderna först

skulle skriva på och därefter skulle de s.k. utvecklingsländerna mer eller

mindre tvingas skriva under. Motionärerna anser att regeringen handlat mycket

osolidariskt. I yrkande 3 krävs ett tillkännagivande om att OECD-länderna inte

skall utestänga ?utvecklingsländerna? genom sådana avtal som MAI.

Utskottets överväganden

I motion U58 (mp) yrkandena 1-3 begär Miljöpartiet med anledning av MAI-

förhandlingarna att sociala konsekvenser och miljökonsekvenser utreds, att

regeringen förelägger riksdagen avtalet i form av en skrivelse och att OECD-

länderna inte skall stänga ute utvecklingsländerna genom sådana avtal som MAI.

Inledningsvis vill utskottet poängtera att MAI-avtalet är avsett att

stimulera investeringar och ersätta den stora mängden bilaterala avtal mellan

länder. Huvudsyftet är att MAI-länderna skall åta sig att inte behandla

investerare från andra MAI-länder sämre än det egna landets investerare och att

utländska investeringar skall skyddas. Utskottet kan också konstatera att

reglerna om investeringsskydd bygger på vad som redan finns i den

internationella rätten. Vidare kan noteras att ett land, om det så önskar,

kommer att kunna införa skärpta miljöregler. Det som krävs för att landet inte

skall bryta mot MAI-avtalet är att dessa lagar inte behandlar utländska

investerare sämre än inhemska. Avsikten är att intresserade icke-OECD-länder

skall kunna bli medlemmar, men naturligtvis kommer ingen att tvingas bli

medlem. Utskottet noterar vidare att länder vid tillträdet till avtalet kan

begära nationella undantag från reglerna.

Förhandlingsarbetet har skett inom ramen för OECD på mellanstatlig nivå. De

29 OECD-länderna samt Europeiska kommissionen deltar. Utskottet konstaterar att

inga företag deltar i förhandlingarna. Däremot hålls konsultationer med

fackförenings- och industriintressen samt även med NGO:s. Konsultationer hålls

även med icke-OECD-länder. Vidare kan noteras att ett antal seminarier om MAI

har genomförts runt om i världen. Utskottet konstaterar också att information

om MAI-förhandlingarna har givits kontinuerligt av såväl OECD som regeringen i

Sverige. Regeringen har informerat riksdagen, bl.a. i berättelserna om

verksamheten i EU åren 1995-1997. I ett interpellationssvar den 20 februari i

år anförde statsrådet Pagrotsky att det från svensk synpunkt vore idealiskt om

ett enhetligt globalt regelverk för investeringar kunde förhandlas fram inom

Världshandelsorganisationen (WTO). Han hoppades dock att MAI kan komma att

tjäna som inspiration och utgångspunkt för sådana förhandlingar. Vidare verkar

Sverige för att särskild hänsyn skall kunna tas till individuella

utvecklingsländers problem, om och när dessa länder önskar bli medlemmar av

MAI. Han uppgav också att det från svensk sida förespråkades en bindande

artikel som skall förbjuda positiv diskriminering på miljö- och

arbetsrättsområdet. Slutligen betonades att avtalet innan det överlämnas till

riksdagen för beslut, skall utvärderas av någon som är fristående från

Regeringskansliet. Därutöver kommer, redan innan förhandlingarna slutförts,

oberoende konsekvensanalyser att göras av delar av avtalet.

Vid OECD:s ministermöte i slutet av april i år beslutades att en paus om sex

månader skulle göras i förhandlingarna. Ett antal länder utanför OECD har nu

kommit med i MAI-förhandlingarna. Dessa är Argentina, Brasilien, Chile och

Hongkong (Kina). Övriga länder utanför OECD som är med i förhandlingarna är

Estland, Lettland, Litauen och Slovakien. Alla dessa, utom de baltiska

staterna, har redan deltagit som observatörer - dock utan talerätt - sedan

hösten 1997.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att MAI-förhandlingarna ännu inte

slutförts. Utskottet ser därför inte skäl att redan nu uttala sig om resultatet

av dessa. Regeringen kommer att förelägga riksdagen avtalet i form av en

skrivelse och har också utlovat att en oberoende utvärdering skall göras, innan

detta sker. Utskottet ser inte nu skäl att påfordra något ytterligare agerande

från regeringens sida.

Utskottet anser, mot bakgrund av vad som ovan anförts, motion U58 (mp)

yrkandena 1-3 besvarade.

6. Urbefolkningars rättigheter

Sammanfattning av motionen

I motion U412 (mp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör

arbeta aktivt på det internationella planet (EU, FN) för urbefolkningars rätt

till självbestämmande och besittningsrätt till den mark som de traditionellt

bebor. Detta skydd bör även innefatta rätt till förvaltning och skydd av

naturtillgångar som hör till deras mark.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en följd av år (senast i betänkande 1996/97:UU12)

framhållit att urbefolkningars mänskliga rättigheter bör ses i perspektivet av

alla individers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att verka för att alla

personer inom etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter,

rätten till egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, rätten till egen

religion och rätten till ett eget språk. I regeringens skrivelse framhålls att

Sverige kommer att fortsatt verka för att personer som tillhör nationella eller

etniska och språkliga minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika

villkor som majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga

rättigheterna.

I motion U412 (mp) yrkande 2 begärs ett aktivt svenskt agerande för

urbefolkningars rättigheter.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det vid årets möte med MR-

kommissionen hölls ett nordiskt anförande om urbefolkningar. Utskottet har

vidare redan i ovan nämnda betänkande, 1996/97:UU12, konstaterat att Sverige

stöder planerna på att inrätta ett permanent forum inom FN för

urbefolkningsfrågor och deltar, tillsammans med övriga nordiska länder, i

arbetet med en FN-deklaration om ursprungsfolkens rättigheter. Målet är att

deklarationen skall kunna antas och ett permanent forum inrättas före

urbefolkningsårtiondets slut 2004. I anledning av FN:s årtionde för

urbefolkningsfrågor har regeringen tillsatt en urbefolkningsdelegation som är

sammansatt av representanter för samerna och experter från Utrikes-, Jordbruks-

, Kultur- och Utbildningsdepartementen. Delegationen initierar, planerar och

genomför seminarier, utställningar m.m. som ligger i linje med syftena bakom

urbefolkningsårtiondet. En särskild utredare arbetar också med att analysera

frågor som utgjort hinder för Sveriges ratificering av ILO-konvention nr 169.

Utskottet konstaterar att Sverige för en aktiv politik internationellt, bl.a.

inom ramen för det arbete som utförs under FN:s urbefolkningsårtionde, för att

uppmärksamma urbefolkningars rättigheter.

Med detta anser utskottet motion U412 (mp) yrkande 2 besvarad.

7. Skydd för minoriteter

Sammanfattning av motionen

I motion U57 (s) kräver motionärerna att Sverige ratificerar Europarådets

ramkonvention till skydd för nationella minoriteter samt Europarådets

minoritetsspråkskonvention.

Europarådets ramkonvention är det första juridiskt bindande multilaterala

dokument rörande minoritetsfrågor i allmänhet. Det är viktigt att Sverige, som

av tradition värnat om mänskliga fri- och rättigheter, värnar om sina egna

minoriteter. Minoritetskonventionen syftar till att skydda och stödja

europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas

flerkulturella och flerspråkiga arv. De svenska nationella minoriteterna bör

erkännas genom att de nämns vid namn vid ratificeringen: samer, tornedalingar,

sverigefinnar, judar och romer. Motionärerna framhåller vikten av att Sverige

ratificerar de båda konventionerna som en markering av att Sverige, i linje med

tidigare förd politik, ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för

mänskliga fri- och rättigheter.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att förslag om ratificering av

minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen till skydd för nationella

minoriteter är föremål för remissbehandling.

Utskottet önskar inte föregripa regeringens beslut om eventuell proposition i

denna fråga.

Motion U57 (s) anses därmed besvarad.

8. Colombia

Sammanfattning av motionerna

I flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) beskrivs den fortsatt dåliga

situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Colombia,

där de systematiska och grova övergreppen fortsätter i oförminskad skala.

Paramilitära grupper, men även gerillan, har skaffat sig ett allt större

utrymme. Det är enligt motionärerna otvetydigt att de flesta MR-brotten med

politisk anknytning begås av säkerhetsstyrkorna med hjälp av de paramilitära

grupperna.

I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att den svenska regeringen bör

främja och upprätthålla ett kraftfullt internationellt tryck på den

colombianska regeringen att inleda fredsförhandlingar med gerillan och avväpna

de paramilitära grupperna. Sverige bör vidare (yrkande 5) som biståndsgivare

noga följa utvecklingen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Colombia. I

yrkande 6 krävs att regeringen i internationella sammanhang efterlyser

effektiva åtgärder som sätter stopp för den straffrihet som myndigheterna i

Colombia beviljar dem som förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna. Genom

att underlåta att väcka åtal eller låta bli att gripa dem som förbryter sig mot

de mänskliga rättigheterna ger man signaler att man accepterar och i vissa fall

även sanktionerar övergreppen och de attityder som leder till att sådana brott

begås.

I motion U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd) tecknas inledningsvis en översiktlig

bild av förhållandena i Colombia. Landet har stora naturtillgångar, en

fascinerande historia och är en av Latinamerikas äldsta demokratier. Delar av

landet beräknas stå under gerillans eller narkotikakartellernas kontroll. Den

väpnade konflikten är Latinamerikas äldsta och den som krävt flest människoliv.

I yrkande 1 begärs att Sverige skall erbjuda sig som medlare i den

colombianska väpnade konflikten. Sverige kan underlätta fredssamtal genom att

erbjuda sig stå som värd för förtroendeskapande samtal mellan parterna.

Motionärerna begär i yrkande 2 att den svenska regeringen tar initiativ till

en internationell konferens angående situationen i Colombia. Det kan ske i form

av en officiell internationell konferens om konfliktlösningar i Colombia och

Latinamerika. Ett annat alternativ kunde vara en internationell fredskonferens

för att hedra minnet av Jorge Eliéecer Gaitán. Det är snart 50 år sedan Gaitán

mördades. Denne var presidentkandidat, en radikal företrädare för det liberala

partiet, som många hade ställt sitt hopp till vad gällde reformer och att

åstadkomma en bättre situation för de fattiga. Han mördades den 9 april 1948 på

öppen gata i Bogotá. Det blev startskottet för den våldsepok som de följande

tio åren skördade mer än 200 000 offer.

I yrkande 4 krävs att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir

föremål för diskussion och aktion i EU. Det har tagits ett flertal resolutioner

om Colombia i EU-parlamentet. EU:s utrikesministrar och EU-kommissionen borde

på motsvarande sätt också agera. Det räcker inte med att fördöma alla övergrepp

som dagligen sker. Det gäller att Europa nu kräver att de stridande parterna i

Colombia når en lösning på sikt.

Sverige bör också (yrkande 5) i FN:s säkerhetsråd föreslå att Colombia blir

föremål för diskussion och aktion. Man bör kräva underhandsrapporter och

försäkra sig om att utlovat stöd från FN fungerar i praktiken.

I motion U29 (v) yrkande 3 begärs att Sverige i FN:s kommission för mänskliga

rättigheter verkar för att en särskild MR-rapportör för Colombia utses.

Politiska mord hör till ordningen för dagen i Colombia. Den allra mest

grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv, respekteras inte. Det MR-

kontor som FN upprättat i Colombia utgör ett betydelsefullt och nyskapande

verktyg. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör Sverige därutöver verka för att

en särskild FN-rapportör utses.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar med djup oro att det fortfarande förekommer grova

kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Colombia. Landet befinner sig i ett

komplicerat inrikespolitiskt skede. I oktober 1997 genomfördes lokala val i ett

klimat av hot och starka spänningar, i mars i år genomfördes parlamentsval och

i maj skall en ny president väljas av det colombianska folket. Under tiden har

våldet trappats upp och inget pekar just nu på att situationen kommer att

förbättras. Trots att förhållandena i Colombia uppmärksammats alltmer försvåras

arbetet för mänskliga rättigheter, och människor och organisationer hotas.

I ett ordförandeuttalande om Colombia vid årets möte i MR-kommissionen

uttalades också stor oro för det fortsatta våldet i landet. Den interna väpnade

konflikten resulterar i allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna

och av humanitär rätt. Paramilitära grupper, även kända som självförsvars-

grupper, gerillan samt företrädare för staten begår dessa brott. De

paramilitära grupperna anses stå för det värsta våldet. Ordföranden noterade

samtidigt att en minskning skett av MR-brott som begås av den colombianska

militären.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6 begärs att Sverige noga skall

följa utvecklingen på MR-området i Colombia och bl.a. i internationella

sammanhang efterlysa åtgärder mot den utbredda straffriheten i landet. Det

begärs också svenskt tryck på den colombianska regeringen för att den skall

inleda fredsförhandlingar med gerillan. Sverige bör erbjuda sig att medla,

anser motionärerna bakom motion U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd). Vidare bör

initiativ tas till en internationell konferens om konfliktlösning i Colombia

samt bör även initiativ tas inom EU. Även säkerhetsrådet bör diskutera och

agera beträffande Colombia. I motion U29 (v) begärs att Sverige skall verka för

att en särskild MR-rapportör för Colombia utses.

Utskottet konstaterar att regeringen noga följer utvecklingen vad gäller

respekten för de mänskliga rättigheterna i Colombia. Sverige har givit sitt

stöd till upprättandet av ett FN-kontor för mänskliga rättigheter i Colombia.

Det har som en av sina huvuduppgifter att stödja myndigheterna i deras arbete

att upprätta utvecklingsprogram och nya riktlinjer där hänsyn tas till de

mänskliga rättigheterna. Därutöver skall kontoret främja samt övervaka

efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i landet, vilket innebär att även

frågan om straffrihet kommer att behandlas. Dessutom har nu den colombianska

regeringen inbjudit UNHCR att öppna ett kontor i Colombia, vilket

organisationen ställt sig positiv till.

Utskottet kan konstatera att FN är starkt närvarande i Colombia och att man

planerar att utöka verksamheten. Utskottet ser positivt på regeringens stöd

till FN:s verksamhet i Colombia och bedömer att det inte nu finns behov av att

förespråka att en särskild MR-rapportör för Colombia utses av FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet har tidigare, senast i betänkande 1996/97:UU12, redogjort för det

svenska engagemanget i Colombia, vilket dels kommit till uttryck genom att

regeringen uttalat sig vara villig att stå till tjänst för att främja en

fredsprocess i landet, dels genom utökat utvecklingssamarbete inom området

mänskliga rättigheter. Samtidigt kan konstateras att det inte föreligger något

förslag från parterna om att Sverige skall medla eller ta initiativ till en

internationell konferens. Utan stöd från parterna torde sådana initiativ ha

ringa möjlighet att nå framgång.

Utvecklingen i Colombia bevakas kontinuerligt av EU, och Sverige är ett av de

länder som starkast engagerat sig i denna fråga inom unionen. EU var

initiativtagare till att FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter

etablerade kontoret för mänskliga rättigheter i Colombia.

Sverige agerar inom både EU och FN för ett internationellt stöd till en

fredlig lösning på den interna väpnade konflikten i Colombia. Utskottet utgår

från att regeringen i detta arbete tar de initiativ som bedöms ha möjlighet att

nå framgång. Vidare stöder Sverige via FN-kontoret, men även genom bilaterala

insatser, en förbättring av läget beträffande respekten för de mänskliga

rättigheterna i landet.

Utskottet stöder regeringens aktiva politik för att främja en lösning på den

allvarliga situationen i Colombia.

Med detta avstyrker utskottet motion U29 (v) yrkande 3 samt anser motionerna

U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6, U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd)

yrkandena 1, 2, 4 och 5 besvarade med vad utskottet anfört.

9. Kuba

Sammanfattning av motionen

I motion U636 (v) behandlas förhållandena i Kuba. Vad gäller respekten för de

mänskliga rättigheterna anförs att yttrandefriheten är begränsad och att

personer som offentligt kritiserar regimen löper betydande risker. I yrkande 1

begärs att Sverige skall agera för att öka respekten för yttrandefrihet och de

mänskliga rättigheterna i Kuba.

Utskottets överväganden

Uppgifter från Amnesty International och i amerikanska UD:s årliga MR-rapport

ger vid handen att förhållanden i Kuba beträffande respekten för de mänskliga

rättigheterna inte har förbättrats. Kuba har ej ratificerat konventionerna om

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och

politiska rättigheter. Yttrandefriheten är starkt inskränkt och

meningsskiljaktigheter i fråga om statens roll, det politiska systemet eller

dess ledning är inte tillåtna.

Kuba vägrar också att släppa in FN:s särskilda rapportör angående MR-

situationen i Kuba, liksom t.ex. Amnesty International. Internationella Röda

Korset vägras också tillträde till kubanska fängelser. De små oberoende MR-

grupper som finns i landet arbetar illegalt och under stark kontroll av kubansk

säkerhetstjänst.

Den kubanska regeringens beslut att frige uppemot 300 fångar, däribland

drygt 100 politiska fångar, som ett svar på påvens begäran i januari 1998, är

naturligtvis en positiv händelse. Sverige har såväl bilateralt som i EU

välkomnat detta och samtidigt uttryckt förhoppning om att ytterligare

frisläppanden skall göras som ett led i en process mot ökad frihet och respekt

för de mänskliga rättigheterna.

I motion U636 (v) yrkande 1, begärs att Sverige skall verka för ökad respekt

för yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna i Kuba.

Utskottet noterar att regeringen vid flera tillfällen tagit upp situationen

beträffande de mänskliga rättigheterna med den kubanska regeringen. Genom EU

har också gjorts konkreta framställningar till förmån för fängslade företrädare

för oberoende människorättsorganisationer och dissidenter. Inom EU-kretsen

lokalt i Kuba pågår också för närvarande ett arbete för att utvidga och

fördjupa samarbetet på detta område.

Utskottet utgår från att regeringen i olika internationella fora och

bilateralt fortsätter att verka för en förbättrad MR-situation i Kuba.

Därmed anses motion U636 (v) yrkande 1 besvarad.

10. USA

Sammanfattning av motionen

I motion U611 (mp) behandlas mänskliga rättigheter i USA. Det framhålls att

motionen endast behandlar en begränsad del av de mänskliga rättigheterna i USA

varför vissa angelägna teman inte behandlas.

I yrkande 1 begär motionärerna att Sverige skall agera och i alla sammanhang

där frågan om dödsstraff behandlas kräva att USA skall ompröva sin lagstiftning

beträffande denna bestraffningsform. Det framhålls att antalet avrättningar i

ett långsiktigt perspektiv ökar i USA. Det första halvåret 1997 hade man redan

nått den fruktansvärda statistiken av 44 avrättningar.

Motionärerna kräver i yrkande 2 att regeringen skall vädja hos USA:s

politiska ledning för att Mumia Abu-Jamal skall ges en ny opartisk rättegång

utan politiska förtoner och att avrättningsbeslutet upphävs. Abu-Jamal är f.d.

Svarta Pantermedlem och sedermera medborgarrättsaktivist och journalist. Han är

dömd för att ha skjutit en polis. Han förhördes ingående under rättegången om

sina politiska ställningstaganden. Enligt motionärerna användes två

tvivelaktiga vittnen, som efter rättegången sagt att de blivit pressade att

avge vittnesmål.

Sverige bör vidare (yrkande 3) protestera mot de kvinnliga fångarnas

situation i USA. Motionärerna hänvisar till en rapport från Human Rights Watch,

där sexuellt utnyttjande av kvinnliga fångar påtalas. Det pågår enligt

rapporten allt från sexuellt ofredande till utnyttjande och våldtäkt inne i

fängelserna av medfångar och - i skrämmande hög utsträckning - av

fängelsepersonal, mot de kvinnliga fångarna.

I yrkande 4 krävs att Sverige skall protestera mot det ökande antalet

interner i USA. Det uppges att antalet kvinnliga fångar sedan 1980 ökat med

400 %. USA bör uppmanas att se över sitt rättssystem så att trenden med fler

och fler interner varje år hejdas.

Motionärerna hävdar vidare att det förekommer brister i rättssäkerheten i USA

(yrkande 5). Human Rights Watch har vid flera tillfällen påtalat bristerna och

den ojämlika behandlingen för medborgare på grund av deras hudfärg eller

etniska tillhörighet.

I yrkande 6 pekas på situationen med minderåriga i amerikanska fängelser.

Trenden med ökande antal fängslade har gjort att minderåriga i fängelserna inte

längre hör till ovanligheterna. Motionärerna vill särskilt uppmärksamma

situationen för denna stora grupp amerikanska fångar.

Sverige bör även protestera mot den inskränkning i yttrandefriheten som via

yrkesförbud råder för skribenter i amerikanska fängelser (yrkande 7).

I yrkande 8 hemställs att asylsökande som kommer från USA skall få sitt

skyddsbehov noga prövat. Motionärerna beskriver fallet Ritt Goldstein. Denne

startade en medborgarrättsrörelse som arbetade aktivt mot polisvåld. Sedermera

blev hans situation så hotfull att han med fruktan för sitt liv sökte politisk

asyl i Sverige i början av 1997.

Sverige bör också med anledning av FN:s arbete ta initiativ och påtala

situationen med polisvåld i USA. Vidare bör USA erbjudas polisiärt stöd och

utbyte, på liknande sätt som görs i de länder där diktatur rått eller där

polisen allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna genom maktmissbruk och

brutalitet. Sverige bör verka för att utbilda och träna polisen i USA i andra

metoder och synsätt (yrkande 9).

I yrkande 10 begärs att Sverige som uppföljning till FN:s kvinnokonferens i

Beijing 1995 följer upp och kritiserar den kvinnobild som bl.a. kommer från

USA. Denna sexualiserade och exploaterande kvinnobild ger enligt motionärerna

negativa konsekvenser för jämställdhet och kvinnofrid.

I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att kränkningar av barnens

rättigheter och mänskliga rättigheter vid USA:s gränser uppmärksammas i FN:s

säkerhetsråd. Motionärerna anför att nordamerikanska myndigheter på ett

flagrant sätt bryter mot de mänskliga rättigheterna och barnens rättigheter vid

omhändertagande av ensamma barn som korsar gränsen. Enligt Human Rights Watch

förvaras barnen under fängelseliknande förhållanden under längre tider. De

förnekas rättsligt biträde och får inte träffa släktingar för att sedan

deporteras under förnedrande omständigheter.

Utskottets överväganden

I motion U611 (mp) behandlas situationen beträffande de mänskliga rättigheterna

i USA. I yrkande 1 krävs svenskt agerande mot USA:s användning av dödsstraff.

Utskottet konstaterar, vilket redan berörts på annat ställe i betänkandet, att

Sverige arbetar aktivt i alla relevanta internationella fora för ett

avskaffande av dödsstraffet. Utrikesministern ägnade i sitt tal vid 1998 års

möte med MR-kommissionen stor uppmärksamhet åt att uttrycka den svenska

regeringens syn på dödsstraffet. Hon beklagade särskilt att vissa länder ökat

användandet av detta straff och nämnde i detta sammanhang USA och delstaten

Texas.

Utskottet noterar vidare att Sverige är ett av de fåtal länder som hos FN:s

generalsekreterare officiellt protesterat mot USA:s reservation gällande

artikel 6 i konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna

(ICCPR), som förbjuder dödsstraff mot minderåriga. I regeringens skrivelse

framhålls även att Sverige fortlöpande i bilaterala kontakter med länder som

ännu inte avskaffat dödsstraffet, fortsätter att erinra om den svenska

hållningen i denna fråga.

Utskottet är kritiskt till det omfattande bruket av dödsstraff i USA och

stöder regeringens aktiva politik för att denna strafform skall avskaffas

världen över. Utskottet utgår från att Sverige i officiella kontakter med

representanter för USA uttrycker den svenska uppfattningen om dödsstraff som

ett djupt inhumant straff.

Med detta anses motion U611 (mp) yrkande 1 besvarad.

I motion U611 (mp) yrkande 2 begärs att Sverige skall kräva att Mumia Abbu-

Jamal skall få en ny opartisk rättegång.

Utskottet konstaterar att detta är ett fall som väckt mycket uppmärksamhet i

medier och av MR-organisationer i USA. Frågan har uppmärksammats inom EU. Även

riksdagens MR-grupp har gjort framställningar angående detta fall till

amerikanska myndigheter.

Det synes utskottet som denna fråga redan får tillbörlig uppmärksamhet varför

utskottet inte vill ställa sig bakom krav på agerande från den svenska

regeringens sida.

Motion U611 (mp) yrkande 2 avstyrks därmed.

I motion U611 (mp) yrkande 3 vill motionärerna att Sverige protesterar mot de

kvinnliga amerikanska fångarnas situation. I yrkande 4 begärs protester mot det

ökande antalet interner i USA och i yrkande 5 önskas ett tillkännagivande om

den bristande rättssäkerheten i USA. Vidare önskar motionärerna i yrkande 6 ett

tillkännagivande om det ökande antalet minderåriga i fängelse i USA.

Utskottet konstaterar att USA är ett land med ett demokratiskt styrelseskick

och ett utvecklat rättssamhälle. Den amerikanska författningen ger de mänskliga

rättigheterna ett omfattande skydd. Det existerar en mängd organ, däribland

statliga institutioner, självständiga domstolar, enskilda organisationer och

fria medier, som ständigt bevakar och försvarar individens mänskliga

rättigheter. Amerikanska fångars situation och rättigheter följs noggrant av

olika institutioner och organisationer i USA. Utskottet vill därför inte ställa

sig bakom motionärernas krav på svenskt agerande.

Därmed avstyrker utskottet motionen U611 (mp) yrkandena 3-6.

Motionärerna önskar i yrkande 7 ett tillkännagivande om inskränkning i

yttrandefriheten via yrkesförbud för skribenter i USA:s fängelser.

Enligt Human Rights Watch finns i princip få begränsningar i yrkesutövning och

yttrandefrihet för fångar i amerikanska fängelser. Lagen om yrkesförbud för

fångar innebär att fången inte får tjäna pengar på yrkesverksamhet. I fallet

Mumia Abu-Jamal anklagades denne 1993 för att ha tjänat 30 000 USD på

författarverksamhet som han bedrivit i fängelset, vilket skulle strida mot

lagen om yrkesförbud för fångar. Eftersom lagen endast reglerar fångars

inkomster från yrkesverksamhet, kan den inte anses innebära någon begränsning i

yttrandefriheten.

Med detta avstyrker utskottet motion U611 (mp) yrkande 7.

Asylsökande från USA bör få sitt skyddsbehov noga prövat hävdas det i yrkande

8.

Som utskottet tidigare anfört är USA en demokratisk rättsstat, varför det inte

torde finnas anledning att betrakta personer från USA som söker skydd i Sverige

som politiska flyktingar. Utskottet utgår dock från att varje asylsökande får

sitt behov av skydd noga prövat av behörig myndighet.

Med detta avstyrks U611 (mp) yrkande 8.

Sverige bör genom att erbjuda utbildning och träning verka för minskad

polisbrutalitet i USA, heter det i motionens yrkande 9.

Utskottet konstaterar att incidenter med polisvåld förekommer i USA. Human

Rights Watch har påtalat sådana händelser. Detta innebär emellertid inte att

misshandel sker systematiskt eller med regeringsmaktens goda minne. Det finns

flera mekanismer i USA för att hantera problem av detta slag. Som exempel kan

nämnas att den federala regeringen har ett särskilt instrument för att tvinga

enskilda polisdistrikt att genomföra reformer. Vidare bevakar de fria och

oberoende medierna samt en rad MR-organisationer ständigt situationen och

informerar allmänheten samt sätter press på myndigheterna att vidta nödvändiga

åtgärder. Problemet hanteras således öppet och med regeringsmaktens medverkan.

Det finns därför ingen anledning att från svensk sida erbjuda insatser för att

minska polisbrutaliteten i USA.

Utskottet avstyrker därmed motion U611 (mp) yrkande 9.

I yrkande 10 begärs att Sverige som uppföljning av kvinnokonferensen i Beijing

skall kritisera den sexualiserade och kommersialiserade kvinnobilden i USA.

Utskottet noterar som positivt att Sverige i alla internationella fora starkt

prioriterar jämställdhetsfrågor. Uppföljningen av kvinnokonferensen är ett

viktigt led i detta arbete.

Något tillkännagivande av begärd innebörd vill utskottet emellertid inte

ställa sig bakom.

Motion U611 (mp) yrkande 10 avstyrks därmed.

Motionärerna begär i yrkande 11 att kränkning av barnens rättigheter och

mänskliga rättigheter vid USA:s gränser skall uppmärksammas i FN:s

säkerhetsråd.

Utskottet konstaterar att gränsen mellan USA och Mexiko är en av världens

längsta gränser mellan ett av världens rikaste länder och ett betydligt

fattigare land. Den illegala immigrationen från Mexiko till USA är mycket

omfattande. Det förekommer problem i samband med att mexikanska medborgare

(även ensamma barn) korsar gränsen och blir omhändertagna. Medier och enskilda

organisationer uppmärksammar och bevakar problemen.

Utskottet anser att det är viktigt att bevaka barnens rättigheter i alla

länder. Problemet beträffande barnens situation vid gränsen mellan USA och

Mexiko torde dock inte vara av den karaktären att det går att ta upp frågan i

FN:s säkerhetsråd.

Motion U611 (mp) yrkande 11 avstyrks därmed.

11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet

Sammanfattning av motionerna

I motion U632 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om den fortsatta

utvecklingen i Hongkong. Motionärerna anser att genomförandet av de aviserade

parlamentsvalen våren 1998 kommer att få en avgörande betydelse för hur

experimentet ?ett land, två system? kommer att lyckas. Det finns en risk för

att internationellt stöd till förespråkare för demokrati i Hongkong ytterligare

försvårar situationen då de kinesiska myndigheterna kan vilja statuera exempel

och visa omvärlden vem som bestämmer. Motionärerna menar dock att stödet för

Hongkongs demokratiförespråkare inte får upphöra och att det måste klargöras

att Sverige och övriga västländer ser mycket negativt på inskränkningar i de

demokratiska friheterna.

Även i den enskilda motionen U54 (m) framställs osäkerhet inför utvecklingen i

Hongkong. Motionären vill ha ett tillkännagivande om att Sverige noga skall

följa utvecklingen beträffande medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Sverige har som andra demokratiska länder ett stort ansvar för att Hongkong

tillförsäkras den av Folkrepubliken Kina utlovade formeln ?ett land, två

system?.

Motionärerna bakom kommittémotion U55 (fp) kräver i yrkande 3 ett

tillkännagivande om EU:s hantering av Kinafrågan i FN:s MR-kommission. Det är

ledsamt att tvingas konstatera de framgångar Beijing har uppnått genom att

spela ut ledande demokratier mot varandra i tävlan om omfattande

handelskontrakt med världens snabbast växande marknad. EU splittrades våren

1997 genom att Frankrike vägrade ställa upp bakom EU-linjen i MR-kommissionen

om fortsatt kritik av Kina för dess bristande respekt för de mänskliga

rättigheterna. Inför årets session i MR-kommissionen har EU:s utrikesministrar

beslutat att inte längre driva frågan om Kinas övergrepp, vilket enligt

motionärerna föranlett även USA att avstå. Det är fullständigt oacceptabelt att

världens största diktatur, som begår omfattande övergrepp på mänskliga

rättigheter, går helt fri från granskning av det FN-organ som har till särskild

uppgift att följa dessa frågor.

I motion U61 (mp) yrkade 7 begärs att Sverige skall verka för ett

internationellt uttalande beträffande Kinas brott mot de mänskliga

rättigheterna. Motionärerna beskriver hur den nyligen frigivne samvetsfången

Wei Jiangshen, när han besökte Sverige i samband med att han tog emot Olof

Palmes pris, efterlyste ett internationellt uttalande mot Kinas ständiga brott

mot de mänskliga rättigheterna. Han vittnade om sin besvikelse över Sveriges

och EU:s svaga agerande gentemot Kina. Ministerrådet valde i mars att inte

lägga fram någon kritik mot Kina vid MR-kommissionen. Signalen är enligt

motionärernas uppfattning att USA och EU är mer intresserade av att bedriva

handel med Kina än att kämpa för de mänskliga rättigheterna.

I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) behandlar motionärerna situationen i Tibet,

varvid anförs att det politiska förtrycket och brotten mot de mänskliga

rättigheterna ökat oroväckande den senaste tiden. I yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om att regeringen verkar i säkerhetsrådet för att meningsfulla

förhandlingar kommer till stånd under FN:s överinseende mellan Dalai lama

tillsammans med den tibetanska exilregeringen och den kinesiska ledningen. I

yrkande 2 hävdas vikten av att FN, genom sin generalsekreterare, utser en

särskild representant för att starta och hjälpa till med genomförandet av en

sådan process. I yrkande 3 framhåller motionärerna värdet av radiostationen

Voice of Tibet, som sänder mot Tibet. Det sker genom en stiftelse i Norge som

samarbetar med tibetanska journalister. Motionärerna begär i yrkande 4 ett

tillkännagivande om att Sverige internationellt skall verka för att tibetanska

politiska fångar släpps. I motionen refereras uppgifter från en tysk

parlamentarikerdelegation om att det politiska förtrycket är värre än i Kina

men att det skiljer sig på väsentliga punkter genom att andelen politiska

fångar är betydligt större i Tibet än i övriga Kina. I yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande om att den åttaårige Panchen lama bör eftersökas. Han utsågs

av tibetanerna men fördes bort av kineserna, som därefter själva tillsatte en

ny lama. I yrkande 6 hemställs att Sverige bör verka för att opartiska

inspektioner tillåts i fängelserna. Motionärerna begär i yrkande 7 att alla

barn omedelbart släpps ur fängelserna.

I motion U617 (m) yrkande 2 (delvis) hemställer motionärerna om ett

tillkännagivande om vad som anförs om relationerna med Kina. Det faktum att

Sverige gör affärer med det kommuniststyrda Kina ger oss inte rätt att avstå

från att kritisera regimen för övergrepp. Hela världssamfundet måste noggrant

följa vad som händer i Hongkong och påminna ledarna i Beijing om att en

fortsatt tillbakagång för demokratin är oacceptabel. Statsministerns

stabilitetsuttalande visar enligt motionärerna på en värderingslös syn på

utrikespolitiken och en nyvakenhet inför utvecklingen i Asien. Innebörden av

politisk stabilitet i Kina är förtryck av folket.

I flerpartimotionen U621 (v, m, c, fp, mp, kd) begärs i yrkande 3 att Sverige

inom EU:s ram skall arbeta för ett enat och kraftfullt uppträdande när det

gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Det påtalas att de 15 EU-

länderna vid 1997 års MR-kommission inte kunde enas om en resolution om Kina,

trots att brotten mot de mänskliga rättigheterna är flagranta.

I motion U632 (fp) yrkande 2 kräver motionärerna vidare att en konsekvent

sammanhållen och uthållig strategi utformas för stöd till demokratisk

utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna i Folkrepubliken Kina.

Sverige bör inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik verka

för att en sådan kommer till stånd. Detta bör även, enligt motionärerna, ske i

samarbete med USA och andra ledande demokratiska stater. Flera skäl talar mot

isolering. Stöd till ekonomisk utveckling och hjälp att hantera miljöproblem

synes enligt motionärerna vara en mer framkomlig väg. Klara besked, tillsammans

med positiva incitament som t.ex. medlemskap i WTO, kan skapa förutsättningar

för utveckling, såväl ekonomisk som demokratisk.

I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om situationen i Tibet och Xinjiang i

västra Kina. I dessa regioner reses krav på självbestämmande. Det framhålls i

motionen att problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska

befolkningsinslaget hela tiden ökar, vilket försämrar förutsättningarna för

självständighet. Beijing bör, enligt motionärerna, uppmuntras att ge regionerna

långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för de mänskliga

rättigheterna samt skapa förutsättningar för att vårda och utveckla kulturella

särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.

I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om Kinas medlemskap i WTO.

Motionärerna anser att det är ytterst angeläget såväl för Folkrepubliken Kina

som för resten av världssamfundet med ett kinesiskt medlemskap i WTO.

Folkrepubliken Kina måste emellertid uppfylla de grundläggande medlems-

villkoren på samma sätt som gäller för andra stater.

I den enskilda motionen U605 (m) yrkas att Sverige inom FN verkar för att

möjligheter öppnas för att villkorslösa diskussioner kommer till stånd mellan

representanter för Folkrepubliken Kina och Dalai lama samt hans exilregering om

Tibets framtid. Enligt motionären har tibetanerna blivit en minoritet i det

egna landet genom den stora inflyttningen av kineser. Miljöförstöringen är

enorm. Kalhuggning, utsläpp och hantering av radioaktivt avfall synes enligt

motionären leda mot katastrofer. Tibetaner tvångsaborteras, tvångssteriliseras,

arresteras, torteras och avrättas.

Utskottets överväganden

I rapporter från amerikanska UD och Amnesty International beskrivs situationen

i Kina beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna under 1997 som

fortsatt dålig. Det politiska förtrycket är starkt även om en och annan

regimkritiker släppts ut ur fängelse under året som gått. Kina fortsätter också

att verkställa dödsstraff i stor omfattning. Det finns dock vissa positiva

tecken som exempelvis att Kina under 1997 skrivit under FN:s konvention om

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och ställt i utsikt att en

ratifikation skall ske inom en nära framtid. Framsteg gjordes även vad gäller

rättsliga reformer, som t.ex. att en ny straffprocesslag antagits. FN:s

arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden tilläts besöka landet under 1997.

Vidare har FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Mary Robinson,

inbjudits att besöka Kina.

I ett antal motioner U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7 och U632 (fp)

yrkande 2 efterfrågas en konsekvent och sammanhållen politik av EU och Sverige

gentemot Kina. Också i flerpartimotionen U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3

begärs att Sverige skall verka inom EU:s ram för ett kraftfullt och enat

uppträdande mot Kina. Även i motion U617 (m) yrkande 2 (delvis) begärs ett

uttalande om relationerna med Kina. Kritik framförs i flera av motionerna mot

att EU-länderna inte presenterade någon resolutionstext om förhållandena i Kina

vid årets möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

I motion U632 (fp) yrkande 4 begärs tillkännagivanden om situationen i Tibet

och Xinjiang i västra Kina. Dessa regioner bör enligt motionärerna få en

långtgående självständighet.

Utskottet noterar att utrikesministern i sitt svar på interpellation

(1997/98:244) den 17 april 1998 redogjorde för den svenska politiken enskilt

och i EU-kretsen gentemot Kina. Förra hösten återupptog EU dialogen med Kina om

de mänskliga rättigheterna. Genom denna dialog finns möjlighet att mer konkret

verka för att Kina fortsatt inlemmas i det internationella samfundets regelverk

på alla områden, inklusive MR-området. Sverige står bakom den enade EU-linje

som innebär fortlöpande kontakter och samarbete med Kina för att verka för

förbättringar av situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. EU-

länderna hade i år enats om att ta fasta på den samarbetsvilja som Kinas ledare

givit uttryck för och aktivt pröva möjligheterna till en förstärkt dialog.

Detta var, enligt utrikesministern, en av huvudanledningarna till att EU

beslutade att inte ta initiativ till en resolutionstext om förhållandena i Kina

inför MR-kommissionen. Utrikesministern erinrade samtidigt om att hon i sitt

tal inför kommissionen i år tagit upp förhållandena i Kina och bl.a. uttryckt

kritik mot det utbredda bruket av dödsstraff och avsaknaden av verklig

yttrandefrihet. Även i EU:s gemensamma anförande påtalades brister i fråga om

mänskliga rättigheter i Kina, inklusive Tibet. Utrikesministern betonade att

strävan är att kombinera kraftfull kritik mot övergreppen med påverkan också

genom dialog och samarbete för att långsiktigt och varaktigt förbättra

situationen i Kina.

Utskottet noterar som positivt att regeringens politik väl överensstämmer med

det förhållningssätt gentemot Kina som förespråkades av utskottet i betänkande

1996/97:UU12 Mänskliga rättigheter m.m. Där framhöll utskottet bl.a. vikten av

en målinriktad svensk politik - innebärande dialog, ej isolering, gentemot Kina

för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och utgår också från att regeringen

inom EU-dialogen, liksom bilateralt i samtal med kinesiska företrädare, framför

att den autonomi som Tibet och Xinjiang enligt Kinas konstitution skall åtnjuta

måste ges ett reellt innehåll.

Därmed anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7, U632

(fp) yrkandena 2 och 4, U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3 och U617 (m)

yrkande 2 (delvis) besvarade.

I motion U632 (fp) yrkande 10 anförs att Kinas medlemskap i WTO är angeläget

för såväl Folkrepubliken Kina som världssamfundet, men att Kina måste uppfylla

de grundläggande medlemsvillkoren för medlemskap.

Utskottet konstaterar att en anslutning av Kina till WTO är av intresse för

såväl Kina som övriga länder i världen. Utskottet stöder Kinas anslutning till

WTO. Takten i anslutningsprocessen är emellertid beroende av vilka åtaganden

man från kinesisk sida är beredd att göra.

Därmed anses motion U632 (fp) yrkande 10 besvarad.

Tibet

Samfällda uppgifter i bl.a. Amnesty Internationals årsrapport och amerikanska

UD:s MR-rapporter ger vid handen att någon förbättring av läget beträffande

respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet inte skett under 1997.

Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna fortsatte att begås av de

kinesiska myndigheterna. Sådana bestod bl.a. i fall av tortyr, godtyckliga

arresteringar, frihetsberövanden utan häktesförhandling eller rättegång samt

långa frihetsberövanden av tibetanska nationalister som fredligt givit uttryck

för sin politiska åsikt. Hård kontroll av religionsutövning och andra

grundläggande friheter fortsatte också, och den politiska kampanjen i klostren

riktad mot Dalai lamas inflytande förvärrades.

Utskottet har under en rad år uttryckt sin oro över allvarliga brister vad

avser respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet. Detta skedde senast i

betänkande 1996/97:UU12.

I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkandena 4, 6 och 7 tas förhållandena i

fängelser i Tibet upp. Sverige bör verka för opartiska inspektioner i

fängelserna samt för att politiska fångar och minderåriga friges.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge verkar för att situationen för de

mänskliga rättigheterna i Kina, inklusive Tibet, skall uppmärksammas i

internationella sammanhang. Förutom att verka i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna och i andra FN-sammanhang bedriver Sverige enskilt och

inom EU en kontinuerlig dialog med Kina, där bristerna bl.a. för den tibetanska

befolkningen i fråga om mänskliga rättigheter påtalas. Den aktiva dialog som

bedrivs genom EU syftar till att få förbättringar till stånd på en rad områden,

bl.a. vad avser frigivning av politiska fångar. Med anledning av interpellation

1997/98:310 om Tibet uttalade utrikesministern den 11 maj 1998 att situationen

för de mänskliga rättigheterna i Tibet förvisso är djupt oroande. Hon upplyste

om att ett antal av EU-kretsens ambassadörer i Kina, ordförandetrojkan och

kommissionen nyligen avslutat ett längre besök i Tibet för att granska MR-

situationen där.

Utskottet noterar vidare att det hittills varit svårt för det internationella

samfundet att göra inspektioner i kinesiska fängelser. Ett positivt steg togs

dock i höstas, när medlemmar ur FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga arresteringar

fick tillåtelse av den kinesiska ledningen att göra egna besök i tibetanska

fängelser och ostört tala med fångar som de själva valt ut. Sverige kommer att

bl.a. i EU-sammanhang arbeta för att Kina på detta sätt fortsätter att öppna

sina fängelser för insyn av internationella observatörer och FN-mekanismer.

Utskottet vidhåller sin tidigare framförda uppfattning och anser att det är

viktigt att även fortsättningsvis uppmärksamma missförhållanden i Tibet.

Utskottet stöder också svenskt agerande bilateralt och inom EU-samarbetet för

att på olika sätt förbättra den internationella insynen i fängelserna och få

till stånd frigivning av politiska fångar. Utskottet utgår från att detta

arbete även innefattar frigivning av minderåriga från fängelserna.

Med detta anses motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkandena 4, 6 och 7

besvarade.

I motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkande 1 begärs att

Sverige skall verka inom säkerhetsrådet för att få till stånd förhandlingar

mellan Dalai lama, tillsammans med den tibetanska exilregeringen, och Kina

under FN:s överinseende. I sistnämnda motions yrkande 2 begärs att FN, genom

generalsekreteraren, utser en särskild representant som skall underlätta att

förhandlingar kommer till stånd.

Sverige är aktivt i internationella fora för att främja situationen i Tibet.

Utskottet utgår från att regeringen därvid tar de initiativ som bedöms ha

möjlighet att nå framgång. Det kan noteras att generalsekreteraren är väl

insatt i förhållandena i Tibet, vilket bl.a. framgår av ett pressmeddelande

från FN den 14 april 1998 där generalsekreteraren uttalar sig med anledning av

hungerstrejkande tibetaner.

Därmed avstyrker utskottet motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd)

yrkandena 1 och 2.

I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkande 3 framhålls värdet av stöd till den

tibetanska radiostationen Voice of Tibet samt begärs i yrkande 5 att den av

tibetanerna utsedde Panchen lama bör eftersökas.

Utskottet har inhämtat att Sverige vid flera tillfällen, liksom EU i sin dialog

med Kina, har framfört oro över den av tibetanerna utsedde Panchen lamas öde

och begärt att få besked om vad som hänt honom.

Utskottet har redan tidigare, senast i betänkande 1997/98:UU2 Utgiftsområde 7

Internationellt bistånd, konstaterat att Sverige ger bidrag till

exiltibetanerna i Indien och Nepal. Detta bistånd, kanaliseras via ett antal

enskilda organisationer, såsom Individuell människohjälp och Svenska

Tibetkommittén. Biståndet är huvudsakligen inriktat på undervisning, hälso- och

sjukvård, barnhem samt till bevarande av den tibetanska kulturen.

Utskottet utgår från att ansökningar om stöd prövas i vederbörlig ordning.

Med detta anses motion U613 (mp, m, c, v, fp, kd) yrkandena 3 och 5 besvarade.

Hongkong

Enligt överenskommelsen mellan Storbritannien och Kina från 1984, Joint

Declaration, skulle Hongkong efter suveränitetsskiftet ha en hög grad av

autonomi och behålla sitt ekonomiska, sociala, juridiska och politiska system

intakt. Kinas ledning invände starkt mot de demokratiska reformer som infördes

under 1990-talet i Hongkong och förklarade att man skulle avskaffa dem. Detta

skedde också och efter övergången till kinesiskt styre återgick Hongkong till

den valordning som gällde före den ändring av valkretsarna som britterna

genomförde 1995.

I motion U632 (fp) yrkande 1 anförs att det måste klargöras att Sverige och

andra västländer bör se mycket kritiskt på inskränkningar i de demokratiska

friheterna i Hongkong. Även i motion U54 (m) framställs osäkerhet inför

utvecklingen i Hongkong.

Utskottet konstaterade i betänkande 1996/97:UU12 att det fanns anledning att

noga följa situationen i Hongkong. Vidare utgick utskottet från att regeringen

i kontakter med företrädare för den kinesiska regeringen påtalar den vikt som

Sverige fäster vid att Kina står fast vid sina tidigare åtaganden att slå vakt

om Hongkongs självständiga juridiska, ekonomiska, sociala och politiska system.

Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att Sverige enskilt och inom

EU vid upprepade tillfällen har betonat vikten av att Hongkong fortlever som

ett rättssamhälle med garantier för medborgarnas fri- och rättigheter och att

Hongkong åtnjuter den höga grad av autonomi som fastslagits i den

internationella överenskommelsen mellan Kina och Storbritannien och i Kinas

minikonstitution för Hongkong, Basic Law. Utskottet noterar vidare att valet

till en ordinarie lagförsamling nyligen har ägt rum, såsom tidigare utlovats.

Det genomfördes under fria former och valdeltagandet var högre än förväntat.

Utskottet utgår från att Sverige även fortsättningsvis noga bevakar

utvecklingen för de medborgerliga fri- och rättigheterna i Hongkong.

Med detta anser utskottet motionerna U632 (fp) yrkande 1 och U54 (m) besvarade.

12. Taiwan

Sammanfattning av motionerna

I motion U617 (m) begär motionärerna i yrkande 1 och yrkande 2 (delvis) ett

tillkännagivande om att Sverige bör stödja den positiva utvecklingen vad avser

demokrati och ekonomi i Taiwan. Motionärerna menar att Taiwan kan tjäna som

förebild vad gäller den nya unga generationen politiker och journalister.

Sverige bör vidare stå på demokratins sida och markera att övergrepp mot Taiwan

inte accepteras. Politiskt och ekonomiskt utbyte behövs för att öppna dörrar

och bygga handelsförbindelser. Motionärerna vill vidare se intensifierade

utbytesprogram mellan Sverige och t.ex. universitetet i Taiwan.

I motion U632 (fp) yrkande 3 begärs att regeringen klart och tydligt fördömer

all kinesisk maktpolitik mot Taiwan. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt

erkännande är det i strid med folkrätten och ett hot mot den internationella

säkerheten i FN-stadgans mening. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill

bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Folkrepubliken

Kina kan inte tillåtas att med militära medel självsvåldigt förverkliga olösta

territoriella krav i Sydkinesiska sjön.

I yrkande 5 begär motionärerna att Sverige inom ramen för EU:s gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik verkar för att frågan om Taiwans representation i

FN utreds inom FN. I yrkande 6 begärs svenskt stöd för att Taiwan skall få

representation i FN:s olika underorgan, vars medlemskår inte alltid består av

erkända statsbildningar. Sverige bör inom EU medverka till att unionen

upprättar ett informationskontor i Taipei (yrkande 9).

I motion U631 (m) tecknar motionärerna en bakgrund till Taiwans förändring från

en fattig japansk koloni till en modern industristat med ca 22 miljoner

invånare. Taiwan är diplomatiskt erkänt av ett trettiotal stater, men de flesta

har valt att erkänna Folkrepubliken Kina. Motionärerna anför att det numera de

facto är fråga om två stater där ingendera parten har någon kontroll över den

andres territorium. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att Sverige

skall verka för inlemmande av republiken Kina (Taiwan) i det internationella

samarbetet. Det är orimligt att ett land som Taiwan, en av världens främsta

demokratier, står utanför FN. Det bör därför inom FN tillsättas någon form av

utredning för att frågan om Taiwans ställning i världssamfundet skall kunna

lösas.

Utskottets överväganden

Det har skett en genomgripande positiv förändring i demokratisk riktning i

Taiwan under de senaste åren. Alla politiska ledare i Taiwan är numera utsedda

i fria demokratiska val.

Utskottet ser mycket positivt på denna utveckling.

I motion U617 (m) yrkande 1 och yrkande 2 (delvis) anförs att Sverige bör

uppmuntra ökade kontakter och ett växande utbyte med Taiwan. Vidare begärs i

motion U631 yrkande 1 att Sverige i FN bör verka för inlemmandet av Taiwan i

det internationella samarbetet. Motion U632 (fp) kräver att Sverige inom ramen

för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall verka för att frågan om

Taiwans representation i FN utreds, att Sverige bör stödja Taiwans

representation i FN:s underorgan samt medverka till att EU öppnar ett

informationskontor i Taipei.

I svar på interpellation 1997/98:235 den 27 april 1998 om Taiwan framhöll

statsrådet Östros att Sverige har ett omfattande utbyte med Taiwan på många

områden. Handeln är betydande och många svenska företag har gjort investeringar

i Taiwan. Det finns också, enligt statsrådet, mycket som tyder på att fler

taiwanesiska företag kan komma att etablera sig i Sverige.

Utskottet ser med tillfredsställelse att det svenska utbytet med Taiwan är

betydande på många områden.

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om Taiwans medlemskap i FN, senast i

betänkande 1996/97:UU12 varvid anfördes:

Medlemskap i FN av Sverige behandlas enligt universalitetsprincipen; suveräna

stater som Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess

organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya medlemmar i FN genom beslut i

generalförsamlingen efter beredning i och på rekommendation av säkerhetsrådet.

Ett flertal stater satte sig emot ett förslag att föra upp frågan om Taiwans

ställning på generalförsamlingens dagordning hösten 1993.

Sedan 1993 har ytterligare försök att föra upp frågan om Taiwans ställning på

generalförsamlingens dagordning misslyckats. Ett gemensamt initiativ togs 1995

av tjugotalet länder som då erkände Taiwan och hade diplomatiska förbindelser

med landet. Dessa var ett antal länder huvudsakligen i Centralamerika, Karibien

och Afrika; bl.a. Guatemala, Nicaragua, Panama, Dominikanska republiken,

Centralafrikanska republiken och Swaziland.

Utskottet konstaterar att Sverige inte erkänner Taiwan som en suverän stat.

Den svenska ett-Kina-politiken är klar och tydlig. Sedan 1971 är Folkrepubliken

Kina innehavare av den Kina tillhöriga platsen i FN.

Utskottet anser att det är positivt att Taiwan har utvecklade kontakter med

olika länder, inklusive med Folkrepubliken Kina. Utskottet ser också positivt

på den demokratiska utvecklingen som skett i Taiwan. Med hänvisning till vad

ovan anförts samt till refererade tidigare uttalanden av utskottet i betänkande

1994/95:UU24, framstår det som klart att det inte är motiverat att agera för

Taiwans medlemskap i FN.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därmed motionerna U617 (m)

yrkande 1 och 2 (delvis), U632 (fp) yrkandena 5 och 6 samt U631 (m) yrkande 1

besvarade med vad utskottet anfört.

I motion U632 (fp) yrkande 3 krävs att kinesisk maktpolitik mot Taiwan skall

fördömas.

Utskottet noterar att utrikesministern i interpellationsdebatter i riksdagen

i mars 1996 och oktober 1997 klart markerat den svenska regeringens

avståndstagande från militära hot som påtryckningsmedel i konflikter. Återför-

eningsfrågan som ligger till grund för konflikten mellan Kina och Taiwan måste

lösas internt på fredlig väg. Utskottet delar denna uppfattning.

Därmed anses motion U632 (fp) yrkande 3 besvarad.

Utskottet noterar vidare att Europaparlamentets utrikeskommitté har antagit en

resolution om allokering av medel för ett informationskontor för EU i Taipei.

Detta innebär dock inte att pengar avsätts till detta ändamål. För att detta

skall ske måste kommissionen lägga fram ett förslag som bereds i

budgetkommittén.

Med detta anses motion U632 (fp) yrkande 9 besvarad.

13. Östtimor

Sammanfattning av motionerna

I flerpartimotionen U620 (mp, c, fp, v, kd) tas situationen i Östtimor upp. I

Amnesty Internationals rapporter beskrivs väldokumenterade kränkningar av de

mänskliga rättigheterna i Östtimor. Efter att biskop Belo fått fredspriset har

våldet trappats upp. Det ursprungliga inbördeskriget mellan befrielserörelsen

och de indonesiska styrkorna har, enligt motionärerna, övergått i ett

strukturellt våld mot civilbefolkningen.

I yrkande 1 krävs ett tillkännagivande om svenskt agerande för att få klarhet

i gerillaledaren David Alexs död och övriga gerillamedlemmars öden. Indonesiska

myndigheter påstår att han dött på sjukhus i sviter efter skottskador han

erhållit vid en konfrontation mellan den indonesiska armén och den

östtimorianska gerillan Falintil. Alex tillfångatogs tillsammans med fyra andra

gerillamedlemmar. Enligt motionärerna finns många oklarheter kring David Alexs

påstådda död. José Ramos Horta, 1996 års nobelpristagare, menar att Alex

mördades på sjukhus efter att ha utsatts för svår tortyr. Sverige bör i FN

initiera en internationell granskning av omständigheterna kring David Alexs

förmodade död i Östtimor. Sverige bör också verka för att FN av de indonesiska

myndigheterna begär en försäkran om att de fyra andra gerillamedlemmarna inte

skall utsättas för tortyr eller annan förnedrande behandling. Vidare vill

motionärerna att de antingen skall få en opartisk rättegång eller omedelbart

släppas fria.

I yrkande 2 begärs att Sverige i säkerhetsrådet och generalförsamlingen

uppmuntrar och stödjer generalsekreteraren vad gäller att hitta en fredlig

lösning på konflikten i Östtimor. Kofi Annan har sedan han blev utnämnd till

generalsekreterare i FN utsett en särskild representant som mött de olika

parterna i konflikten.

Vidare kräver motionärerna i yrkande 3 att Sverige i säkerhetsrådet och

annorstädes stödjer idén om en folkomröstning om självständighet i Östtimor. En

folkomröstning ser motionärerna som enda möjligheten för Östtimors folk att

välja sitt öde. Ramos Horta har lagt fram en detaljerad fredsplan som på sikt

skall leda till fria politiska val och en folkomröstning i Östtimor om

självständighet. Sveriges regeringen bör aktivt stödja Ramos Hortas fredsplan.

Motionärerna begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om att Sveriges regering

i säkerhetsrådet och annorstädes aktivt verkar för att Östtimor skall vara

representerat i de pågående trepartssamtalen om Östtimor. Dessa samtal pågår

sedan 1980-talet mellan Portugal och Indonesien under FN:s beskydd.

I yrkande 6 begärs att Sverige inom ramen för FN-organen agerar för att det

timoranska folkets säkerhet garanteras genom en permanent närvaro av FN.

Indonesien tillåter för närvarande endast Internationella rödakorskommittén

(ICRC) att verka i Östtimor.

Vidare begärs i yrkande 7 att Sverige skall verka för att internationell

civil närvaro i Östtimor skall kunna etableras. Det bör bli möjligt för

enskilda organisationer från Sverige och andra länder att få fritt tillträde

till Östtimor. Detta skulle kunna bidra till att det inte sker övergrepp mot de

mänskliga rättigheterna.

I yrkande 9 begärs att Sverige i likhet med Storbritannien agerar på hög nivå

i Östtimorfrågan. Motionärerna menar att den nya brittiska regeringen har tagit

i på allvar med Indonesien och MR-situationen i Östtimor. Brittiske

utrikesministern har föreslagit att EU på hög nivå skall engagera sig i dessa

frågor.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en lång rad av år behandlat den bristande respekten för de

mänskliga rättigheterna i Indonesien, särskilt såvitt avser Östtimor.

Sverige har - liksom övriga EU-stater - aldrig accepterat Östtimors

införlivande i Indonesien och har alltid betonat att befolkningen själv bör få

avgöra sin framtid. Denna inställning har biträtts av utskottet.

Enligt samstämmiga rapporter från amerikanska UD och Amnesty International är

situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Östtimor

fortsatt djupt otillfredsställande.

Utskottet noterar att Sverige och övriga EU-stater vid FN:s generalförsamling

hösten 1997 framhöll sin avsikt att vaksamt följa utvecklingen i Östtimor,

särskilt vad gäller de mänskliga rättigheterna, i enlighet med målsättningarna

i EU:s gemensamma ståndpunkt av den 25 juni 1996.

President Suhartos avgång i maj i år skapar förutsättningar för en

reformprocess i Indonesien, vilken förhoppningsvis också medför att grunden kan

läggas till en varaktig politisk lösning av Östtimorfrågan.

I motion U620 (mp, c, fp, v, kd) begärs bl.a. stöd till generalsekreterarens

initiativ till lösning av konflikten, en folkomröstning om självständighet, att

Östtimor skall vara representerat i trepartssamtalen samt svenskt agerande på

hög nivå i Östtimorfrågan.

Vid FN:s generalförsamling hösten 1997 uttryckte Sverige och övriga EU-stater

sitt stöd för FN:s generalsekreterares personlige representant för Östtimor och

hoppades att förhandlingarna mellan Indonesien och Portugal under

generalsekreterarens överinseende skall leda till en rättvis, omfattande och

internationellt godtagbar lösning på Östtimorfrågan, som fullt ut respekterar

det östtimoresiska folkets rättigheter, i enlighet med relevanta resolutioner i

FN:s generalförsamling och i enlighet med principerna i FN-stadgan.

I vilken form dessa rättigheter skall kunna konkretiseras är en av

kärnfrågorna vid de pågående samtalen.

Den s.k. intratimoresiska dialogen är samtal mellan företrädare för såväl de

som önskar ökad självständighet, däribland José Ramos Horta, som de som är

beredda att överväga fortsatt bindning till Indonesien. I

?Krumbachdeklarationen? 1997, som undertecknades av deltagarna i den senaste

omgången intratimoresiska samtal, bekräftade dessa sitt förtroende och

fullständiga stöd för de pågående trepartssamtalen mellan Portugals och

Indonesiens regeringar under överinseende av FN:s generalsekreterare, med målet

att finna en rättvis, omfattande och internationellt godtagbar lösning på

Östtimorfrågan. Deltagarna bekräftade samtidigt sitt intresse av att fortsätta

den intratimoresiska dialogen, vilket FN:s generalsekreterare önskat, för att

genom debatt om konkreta och praktiska idéer kunna bidra till

förtroendeskapande åtgärder, med syfte att lösa Östtimorfrågan.

Vid FN:s generalförsamling 1997 betonade EU-staterna den betydelse de

tillmätte fortsatta möten mellan berörda timoresiska parter.

Utskottet ansluter sig till EU:s förhoppning om att trepartssamtalen skall

leda till en lösning på denna långa och tragiska konflikt. Utskottet delar

också uppfattningen att det är viktigt med fortsatta timoresiska möten.

Därmed anses motion U620 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 2-4 och 9 besvarade med

vad utskottet anfört.

I motion U620 (mp, c, fp, v, kd) begärs vidare att Sverige skall verka för en

internationell närvaro av FN i Östtimor samt även en civil närvaro där. Vidare

önskar motionärerna att Sverige skall verka för att klarhet nås i den fängslade

gerillaledaren David Alexs öde.

Utskottet har tidigare (i betänkande 1996/97:UU12) uttalat sitt stöd för ett

förslag, framfört 1996 vid MR-kommissionens möte, om en ökad FN-närvaro i

Östtimor. Detta skulle ske genom att en tjänsteman från FN:s Center för

mänskliga rättigheter placeras vid UNDP:s kontor i Jakarta. Denne skulle ha som

uppgift att även bevaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Östtimor.

Detta arrangemang har ännu inte kommit till stånd. Utskottet vidhåller sitt

stöd för förslaget.

Utskottet konstaterar att enskilda organisationer redan nu spelar en viktig

roll i Östtimor. Ett sådant exempel är svenska Caritas som genom sina olika

stödprogram har kunnat bidra till att hjälpa områdets befolkning. En utvecklad

närvaro i Östtimor av bl.a. humanitära organisationer är enligt utskottets

uppfattning av stort värde för att främja utvecklingen mot ett demokratiskt

samhälle.

Sverige har, tillsammans med övriga EU-länder, försökt erhålla närmare

upplysningar om omständigheterna kring David Alexs död. Hittills har inga svar

lämnats som på ett helt uttömmande sätt klarlägger vad som hänt denne.

Utskottet utgår från att Sverige fortsätter försöken att nå klarhet i fallet.

Med detta anses motion U620 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 1, 6 och 7 besvarade.

14. Kashmir

Sammanfattning av motionerna

I motion U633 (c, v, mp, kd) beskriver motionärerna inledningsvis bakgrunden

till konflikten mellan Indien och Pakistan om furstendömet Jammu och Kashmir,

som anslöts till Indien efter det att maharadjan begärt militär hjälp från

Indien efter ett muslimskt uppror. Folket har aldrig accepterat denna lösning.

Säkerhetsrådet föreslog redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle

avgöras genom folkomröstning, en uppfattning som delas av Pakistan och som

motionärerna uppger att även Sverige har. Indien anser att anslutningen är

giltig utan folkomröstning. Frågan har i stort sett befunnit sig i ett dödläge

i närmare 50 år. Enligt motionärerna begås så gott som dagligen allvarliga

brott mot de mänskliga rättigheterna i Kashmir på indiskadministrerat område.

Även gerillan och motståndsrörelsen mot den indiska ockupationen gör sig

skyldiga till överfall och mord.

I yrkande 1 begärs att Sverige är pådrivande i internationella fora och i

bilaterala kontakter med Indien och Pakistan så att Kashmirfrågan kan få en

fredlig lösning.

Motionärerna kräver i yrkande 2 att Sverige skall verka för att kashmirierna

själva skall få deltaga i samtalen som skall avgöra deras framtid och

områdestillhörighet. De kashmirier som skall kunna representera de ca 12

miljonerna kashmirier i samtalen kan förslagsvis utses genom val.

I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör agera för att

kashmirierna tillåts resa fritt inom Kashmir, men också tillåts resa utomlands.

Sverige bör vidare agera för att line-of-control-området demilitariseras och

ersätts med en större FN-trupp som kan upprätthålla eldupphöravtalet (yrkande

4). Regeringen bör också verka för att den militära närvaron minskar på den

indiska sidan i Kashmir (yrkande 6). Den indiska säkerhetspolisen och de

paramilitära styrkorna uppges stå för de flesta kränkningarna av de mänskliga

rättigheterna. Den indiska armén tillsammans med säkerhetsstyrkorna uppges

uppgå till mellan 500 000 och 600 000 personer. Indien måste påbörja ett

tillbakadragande av sin armé och sina säkerhetsstyrkor.

Indien har meddelat att en kommission för mänskliga rättigheter skall

undersöka vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts i området och

ställa ansvariga inför rätta. Dock kommer detta inte att gälla brott som begås

av säkerhetsstyrkorna. Detta är enligt motionärernas mening oacceptabelt.

Därför begärs i yrkande 7 att Sverige i bilaterala samtal med Indien framför

att alla brott mot de mänskliga rättigheterna måste undersökas av kommissionen,

samt att FN:s specielle rapportör för mänskliga rättigheter får tillträde till

området liksom oberoende organisationer, som t.ex. Amnesty International.

Utskottets överväganden

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat situationen i Kashmir,

senast i betänkande 1996/97:UU12. I detta ges en kortfattad bakgrund till

konflikten.

Situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Kashmir är

enligt uppgifter i amerikanska UD:s årsrapport för 1997 fortsatt dålig. Grova

övergrepp begås såväl av säkerhetsstyrkorna och separatister som gått över till

regeringssidan (s.k. countermilitants) som av separatistiska militanta grupper.

Samtidigt ger uppgifter från den Internationella rödakorskommittén (ICRC) vid

handen att antalet fängslade oppositionella minskat de senaste åren.

I motion U633 (c, v, mp, kd) önskar motionärerna att förhållandena i Kashmir

skall uppmärksammas. Bl.a. begärs att Sverige skall verka pådrivande i

internationella fora för att Kashmirfrågan skall få en fredlig lösning, att

kashmirierna själva skall få delta i samtalen som skall avgöra deras framtid,

ett svenskt agerande för att line-of-control-området demilitariseras, att alla

brott mot de mänskliga rättigheterna - inklusive de som begås av

säkerhetsstyrkor - skall undersökas i den indiska MR-kommissionen samt att FN:s

specielle rapportör får tillträde till område. Det begärs också att kashmirier

fritt skall få resa inom landet och utomlands.

Utskottet noterar att Sverige tillsammans med övriga EU-länder i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna, vid årets session, har uttalat sin

oro över de fortsatta kränkningarna av mänskliga rättigheter i Kashmir och

krävt ökat tillträde för icke-statliga organisationer till området. I

uttalandet riktades bl.a. en uppmaning till Indien och Pakistan att omedelbart

inleda en dialog för att nå en lösning som säkerställer varaktig respekt för de

mänskliga rättigheterna.

FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna besökte Kashmir i maj

1996. Någon särskild rapportör för Kashmir har inte tillsatts av MR-

kommissionen. Kommissionen har dock ett dussintal s.k. tematiska rapportörer

eller arbetsgrupper som övervakar hur staterna uppfyller sina åtaganden inom

olika områden. Sverige anser det vara av grundläggande vikt och har upprepade

gånger framfört att alla stater måste ge tillträde till och samarbeta med

kommissionens övervakningsmekanismer. Utskottet stöder denna uppfattning.

Utskottet noterar vidare att majoriteten av befolkningen i Kashmir kan röra

sig fritt och erhålla pass för att resa utomlands. Ledarna inom

separatiströrelserna har problem i dessa avseenden.

Utskottet utgår från att regeringen tar upp alla slags kränkningar av de

mänskliga rättigheterna i bilaterala kontakter med parterna.

I betänkande 1997/98:UU12 redogjordes för den svenska politiken vilken innebär

att uppmuntra parterna att föra en kontinuerlig dialog för att med fredliga

medel komma fram till ett samförstånd om hur konflikten skall lösas. Om detta

skall ske genom folkomröstning eller med andra medel beror på vad parterna

gemensamt beslutar sig för. Utskottet anslöt sig till denna uppfattning.

Utskottet vidhåller denna sin uppfattning.

Med detta anser utskottet motion U633 (c, v, mp, kd) yrkandena 1-4, 6 och 7

besvarad.

15. Pakistan

Sammanfattning av motionerna

Motionärerna bakom U635 (v, c, mp) lyfter fram situationen för folkgruppen

mohajirerna i Pakistan. Mohajirerna utgör med cirka 30 miljoner personer

ungefär 25 % av Pakistans befolkning. Deras situation i Pakistan har endast vid

något enstaka tillfälle tagits upp i något internationellt forum. De har

utsatts för förföljelse och diskriminering. Den pakistanska regeringen har nu

infört undantagslagar som kommer att bädda för än mer omfattande brott mot de

mänskliga rättigheterna genom att ge polis och militär nya, mer vidsträckta

befogenheter. Amnesty International har skarpt fördömt dessa nya lagar. I

yrkande 3 begär motionärerna att regeringen tar upp vikten av respekt för de

mänskliga rättigheter och mohajirernas situation till följd av den nya

lagstiftningen i Pakistan. Det bör ske i EU-sammanhang, i FN och dess

säkerhetsråd och i andra internationella sammanhang.

Utskottets överväganden

Rapporter från Amnesty International och uppgifter i amerikanska UD:s

landrapport visar på allvarliga brister vad gäller respekten för de mänskliga

rättigheterna i Pakistan. I den amerikanska rapporten framhålls att den nya

antiterroristlag som införts har mötts av stor kritik från MR-organisationer,

medier och politiker, som anser att risken är stor för att den kommer att

innebära ett parallellt juridiskt system som kan användas för politisk

repression.

I motion U635 (v, c, mp) påtalas den diskriminering som folkgruppen mohajirerna

utsätts för i Pakistan.

Utskottet noterar att utrikesministern i svar på fråga 1997/98:247 om mänskliga

rättigheter i Pakistan den 17 december 1997 framhöll att det av flera rapporter

till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna - bl.a. en rapport från

FN:s rapportör om tortyr - framgår att situationen beträffande respekten för de

mänskliga rättigheterna i Pakistan är bristfällig i flera avseenden. Vidare har

kritik framförts mot att Pakistan inte i tillräcklig utsträckning skyddar

religiösa minoriteter. Kritiken gäller särskilt behandlingen av personer som

tillhör Ahmadiyarörelsen. Ministern utgick från att Pakistans regering noga

studerar denna kritik och vidtar adekvata åtgärder för att följa upp de

konkreta förslag till förbättringar som lämnas i dessa rapporter.

Avslutningsvis framfördes en förhoppning om att Sverige tillsammans med FN och

det internationella samfundet, bl.a. genom en rättfram dialog med pakistanska

regeringsföreträdare i olika fora, skall kunna bidra till en ökad medvetenhet

om de mänskliga rättigheterna för att därigenom främja en hållbar, stabil och

demokratisk utveckling i Pakistan.

Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning och förutsätter att Sverige

i lämpliga sammanhang, bilateralt och i internationella fora, söker verka för

att de mänskliga rättigheterna respekteras i Pakistan. Utskottet utgår från att

detta arbete inkluderar strävanden att förbättra skyddet för minoriteter, såsom

kristna anhängare av Ahmadiya-rörelsen och mohajirerna.

Med detta anses motion U635 (v, c, mp) yrkande 3 besvarad.

16. Afghanistan

Sammanfattning av motionen

I motion U60 (mp) lyfter motionärerna fram hur de mänskliga rättigheterna

kränks i Afghanistan. Det drabbar kvinnor hårdast, i många regioner har de inte

ens rätt att vistas ute. Förtrycket slår speciellt hårt mot den kvinnliga

ensamstående familjeförsörjaren. Krig har pågått i många år och resulterat i

många änkor och faderlösa barn. Kvinnor utestängs från utbildning och

yrkesverksamhet av religiösa skäl. I yrkande 4 begärs att Sverige i FN särskilt

bevakar de mänskliga rättigheterna i Afghanistan.

Utskottets överväganden

I amerikanska UD:s landrapport beträffande situationen i Afghanistan under 1997

uppges att situationen generellt beträffande respekten för de mänskliga

rättigheterna är dålig. Det politiska läget i landet är fortsatt instabilt med

pågående stridigheter. Talibanerna är landets starkaste militära kraft.

Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som politiska mord,

tortyr, våldtäkter, godtyckliga arresteringar, m.m., fortsatte att begås under

1997. Den utbredda diskrimineringen av kvinnor och flickor blev än värre i de

talibankontrollerade städerna Herat och Kabul sedan talibanerna tog över 1995

respektive 1996. Strikt klädkod för kvinnor och förbud att arbeta utanför

hemmet, utom i vissa hälsorelaterade yrken, infördes. Många skolor för flickor

är också stängda i talibankontrollerade områden. Talibanstyre på landsbygden

har dock, enligt amerikanska UD:s rapport, för kvinnornas del inneburit färre

våldtäkter, kidnappningar och påtvingade äktenskap.

Utskottet noterar att den svenska regeringen är aktiv vad gäller att påtala

brister beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan. I

sitt anförande vid årets möte med FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna uppmärksammade utrikesministern brotten mot de mänskliga

rättigheterna i Afghanistan och framhöll särskilt diskrimineringen av kvinnor

och flickor. Kommissionen antar årligen en resolution om situationen vad

beträffar de mänskliga rättigheterna i landet. Sverige är medförslagsställare

till denna resolution, som innehåller mandatet för den särskilde rapportören,

om Afghanistan.

Utskottet noterar vidare som positivt att regeringen i skrivelsen uppger att

man kommer att internationellt särskilt uppmärksamma och motverka systematiska

och särskilt grova kränkningar av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter

och verka inom ramen för FN:s arbete för att vidta åtgärder för att förbättra

kvinnors ekonomiska och sociala rättigheter. Sverige arbetar sedan många år

tillbaka aktivt på det internationella planet för kvinnors lika åtnjutande av

de mänskliga rättigheterna, bl.a. vad gäller rätten till hälsovård och

undervisning. I det sammanhanget har utvecklingssamarbetet varit ett viktigt

element.

Utskottet noterar vidare att det vid FN:s kvinnokommissions möte våren 1998

antogs en resolution om situationen för kvinnor i Afghanistan. Resolutionen var

framlagd av USA och antogs utan omröstning. Sverige och de övriga EU-länderna

bidrog aktivt till förhandlingarna och var medförslagsställare till texten, som

bl.a. fördömer kränkningarna av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.

Utskottet förutsätter att Sverige kommer att fortsatt bedriva en aktiv politik

inom FN för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan.

Med detta anses motion U60 (mp) yrkande 4 besvarad.

17. Turkiet

Sammanfattning av motionerna

I flerpartimotion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 anförs att Sverige skall

begära att Turkiet ratificerar 1967 års tilläggsprotokoll till 1951 års

flyktingkonvention i dess helhet. Turkiets behandling av utomeuropeiska

flyktingar lämnar, enligt motionärerna, mycket att önska och har karaktären av

godtycke.

I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för att

FN:s särskilde rapportör om tortyr och FN:s arbetsgrupp mot ofrivilliga

försvinnanden (WGEID) snarast får besöka Turkiet för att göra grundliga

utredningar. De är inbjudna att besöka landet under sista kvartalet av 1998.

Det är viktigt att Sverige nu bevakar att dessa besök verkligen blir av.

Motionärerna kräver i yrkande 3 ett tillkännagivande om att Sverige bör

uppmana Turkiet att ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska

rättigheter och dess tilläggsprotokoll.

Sverige bör vidare, enligt motionärerna, verka för att EU:s ekonomiska stöd

stärks till icke-statliga organisationer som verkar för demokrati och mänskliga

rättigheter i Turkiet (yrkande 4).

Slutligen krävs i yrkande 5 ett tillkännagivande om att regeringen bör stödja

fortsatta aktioner för frigivande av ett antal kurdiska parlamentariker som

sitter fängslade. De avtjänar sedan 1994 fängelsestraff om 15 år.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 krävs ett tillkännagivande om att

Sverige skall verka för att FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden och den

särskilde rapportören om tortyr vid sitt besök i Turkiet skall få möjlighet att

röra sig helt fritt i landet.

I yrkande 10 begär motionärerna ett tillkännagivande om att den svenska

regeringen i EU och Europarådet verkar för att kraven på den turkiska statens

respekt för mänskliga rättigheter skärps, särskilt efter det ingångna tull-

unionsavtalet mellan EU och Turkiet.

I den enskilda motionen U629 (fp) tar motionären upp assyriernas situation i

Turkiet. Assyrierna har under de senaste 25 åren utsatts för olika slags

övergrepp. De har förbjudits undervisning i det assyriska språket, skolor och

kyrkor har förstatligats, de har förbjudits att utöva kulturella traditioner,

de har tvingats registrera sig antingen som araber eller kurder, högre

utbildning har förnekats dem m.m. Det har skett en minskning varje år av det

assyriska folket genom förföljelser i sydöstra Turkiet, och enligt

uppskattningar finns nu endast ca 1 800 personer kvar. Assyrierna kläms hårt

mellan den kurdiska gerillan och den turkiska armén. Motionären anför vidare

att våldet mot assyrierna ökat och att allt fler av de kvarvarande assyrierna

dödats. Turkiet är medlem i FN, Europarådet och OSSE. Motionären begär ett

tillkännagivande om att Sverige i dessa fora verkar för att Turkiet följer sina

åtaganden om mänskliga rättigheter och erkännande av etniska minoriteter.

Motionären i motion U630 (mp) tecknar en bakgrund till den kurdiska

befolkningsgruppens utsatta situation och brist på inflytande. Det hävdas att

urbefolkningarna på jorden uppgår till 250 miljoner personer. Kurderna är den

största, om ca 25 miljoner personer. Kurdistan är ett område som är delat

mellan de fyra länderna Iran, Irak, Syrien och Turkiet. I samtliga dessa länder

är kurderna i minoritet och har under generationer levt under ett hårt

förtryck. Beträffande situationen i Turkiet hävdas att det inte finns några

riktigt organiserade demokratiska folkrörelser. Dessa har krossats av

militären. Demokratiska rörelser har dock en stor potential, och motionären

menar att Europas demokratiska krafter måste tvinga Turkiets politiska krafter

att skriva en ny författning som garanterar en maktfördelning i Montesquieus

anda. Den svarta ekonomin måste förintas och organ som polis och

underrättelsetjänst demokratiseras. Detta räcker emellertid inte. Även de

politiska partierna måste tvingas att demokratisera sig själva för att det

demokratiska och parlamentariska systemet skall få mening. Mer makt bör ges åt

de demokratiskt valda kommunfullmäktige och den lokala förvaltningen, och en

demokratisering av dem bör ske i förhållande till den centrala makten. Man

hjälper dem bäst genom att demokratisera hela Turkiet och Kurdistan samt ge

säkerhet åt alla kurdiska grupper och partier i avsikt att låta dem själva

uttrycka sin mening. Garantier bör även skapas för deras språk och kultur.

Motionären hemställer om ett tillkännagivande om att Sverige i

internationella fora skall arbeta för Turkiets demokratiska framtid.

I motion U638 (fp) behandlas syrianernas situation i Turkiet. Enligt

motionärerna har syrianerna genom årens lopp blivit utsatta för övergrepp och

mord riktade direkt mot dem som haft en utbildning, varit läskunniga eller på

annat sätt haft ledande funktion. Vid sekelskiftet var det ca 30 % kristna i

Turkiet för att fram till 1995 ha minskat till ca 0,16 %. I dag finns endast 1

500-2 000 kvar i sydöstra Turkiet och ca 8 000 i Istanbul. Hundratals byar har

jämnats med marken, vilket skett som ett led i den politiska upptrappningen

mellan kurdiska gerillagrupper och den turkiska militären. Syrianerna har

hamnat i kläm. Omkring ett sjuttiotal personer har mördats de senaste 30 åren.

Av dessa har ca 45 mördats de senaste tio åren. Dessa händelser har radikalt

påverkat gruppens möjligheter att leva i sydöstra Turkiet.

I yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för att syrianernas situation i

Turkiet förs upp på EU-agendan. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att

Sverige bör uppmärksamma situationen för kvarvarande syrianer och syrianer på

internflykt i Turkiet.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en lång rad av år utförligt behandlat situationen i Turkiet

såvitt avser respekten för de mänskliga rättigheterna (senast skedde det i

betänkande 1996/97:UU12). Kurdernas, assyriernas och syrianernas situation har

därvid särskilt uppmärksammats.

I amerikanska UD:s årsrapport för 1997 påtalas beträffande Turkiet att

allvarliga brott mot mänskliga rättigheter fortsatt begåtts under året trots

att vissa reformer genomförts. Det finns, enligt rapporten, en allmän

uppfattning om att landet inte uppfyller sina åtaganden på MR-området. Bruket

av tortyr är fortsatt utbrett, utomrättsliga avrättningar och försvinnanden

fortsätter också att förekomma. Inskränkningar i yttrande- och pressfriheten är

ett annat allvarligt problem. Den amerikanska rapporten pekar också på att

journalister, advokater och andra som arbetar med att övervaka och främja de

mänskliga rättigheterna i Turkiet trakasseras, hotas, åtalas och fängslas.

Utskottet noterar i detta sammanhang att ordföranden i Human Rights

Association, Akin Birdal, den 12 maj 1998 utsattes för ett attentat.

Ordförandeskapet i EU har i ett uttalande fördömt dådet samt uttalat starkt

stöd för tillkännagivanden av turkiska myndigheter att allt kommer att göras

för att ställa förövarna till svars.

I motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1 och 3 begärs att Sverige skall

verka för att Turkiet ratificerar 1967 års tilläggsprotokoll till 1951 års

flyktingkonvention i dess helhet samt FN:s konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter och dess tilläggsprotokoll.

I yrkande 2 vill motionärerna att Sverige skall bevaka att FN:s särskilde

rapportör om tortyr och FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden (WGEID) skall få

besöka landet. Även motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 tar upp sådana

besök.

Utskottet stöder regeringens politik att verka för att så många länder som

möjligt ratificerar konventioner om de mänskliga rättigheterna. Beträffande

Turkiets anslutning till tilläggsprotokollet verkar Sverige för att Turkiet

skall avskaffa de geografiska begränsningarna av flyktingkonventionen.

Utskottet noterar som positivt att Turkiet nu har inbjudit FN:s särskilde

rapportör om tortyr och WGEID att besöka landet och utgår från att Sverige

kommer att bevaka att besöken genomförs på ett korrekt sätt.

Med detta anses motionerna U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1-3 och U621

(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 besvarade.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 10 begärs att regeringen i EU och

Europarådet verkar för att kraven på Turkiet vad gäller respekten för de

mänskliga rättigheterna skärps. I motion U630 (mp) beskrivs den kurdiska

befolkningsgruppens utsatta situation samt begärs att Sverige i internationella

fora skall verka för Turkiets demokratiska framtid. Motionärerna bakom motion

U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 4 önskar att Sverige skall verka för att

EU:s ekonomiska stöd till icke-statliga organisationer som verkar för demokrati

och mänskliga rättigheter stärks.

Under toppmötet i Luxemburg i december 1997 beslöt EU - bl.a. på svenskt

initiativ - att utveckla en strategi för EU:s fortsatta relationer med Turkiet.

Strategin skall klarlägga bl.a. hur EU kan vara behjälpligt för att förbättra

respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Regeringen avser, såväl inom

EU som vid bilaterala kontakter och genom direkt stöd till MR-organisationer

etc., att verka för att Turkiet skall vidta kraftfulla åtgärder för att

reformera samhället i enlighet med internationella åtaganden och i enlighet med

vad som krävs i Köpenhamnskriterierna.

Utskottet stöder den aktiva svenska politiken och konstaterar att Sverige i

alla relevanta internationella fora såsom FN, EU, OSSE och Europarådet söker

förmå Turkiet att leva upp till sina internationella åtaganden.

Det ekonomiska stödet från EU till Turkiet sker i dag genom MEDA-programmet

där framför allt MR/demokrati-bistånd, stöd till småföretag och stöd till det

civila samhället dominerar. Ett informellt samrådsförfarande äger rum mellan

kommissionen och Europaparlamentet om MEDA-projekt i Turkiet. Europaparlamentet

har varit kritiskt till projekt där turkiska regeringen är motpart och som har

en annan inriktning än de som nämns ovan.

Utskottet utgår från att regeringen i kontakterna med kommissionen betonar

vikten av stöd till turkiska icke-statliga organisationer.

Utskottet välkomnar också det svenska bilaterala stödet till MR- och

demokratifrämjande projekt i Turkiet. Stödet går bl.a. till enskilda MR-

organisationer i Turkiet och kurser anordnade av Raoul Wallenberg-institutet.

Därmed anser utskottet motionerna U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 4, U621

(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 10 och U630 (mp) besvarade.

I motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

aktioner för att få de fyra kurdiska parlamentarikerna frigivna ur fängelse.

Svenska ambassaden följer på regeringens uppdrag kontinuerligt situationen

för de fyra fängslade DEP-ledamöterna och har bistått delegationer från Sverige

som önskat besöka dem i fängelset.

Utskottet utgår från att regeringen, även fortsättningsvis, bevakar

situationen för de fängslade parlamentarikerna.

Därmed anser utskottet motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 5 besvarad.

I motion U629 (fp) krävs att Sverige inom FN, Europarådet och OSSE skall verka

för att assyriernas situation i Turkiet förbättras. I motion U638 (fp)

yrkandena 2 och 3 begärs att Sverige verkar för att syrianernas situation förs

upp på EU-agendan samt att Sverige uppmärksammar situationen för kvarvarande

syrianer och syrianer på internflykt i Turkiet.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare utförligt beskrivit den

komplicerade frågan om assyriernas och syrianernas ursprung och historia

(senast i betänkande 1997/98:UU12). Där påtalades hur de jämförelsevis små

grupperna av assyrier och syrianer kommit i kläm i stridigheter mellan

islamiska fundamentalister och andra grupper liksom i strider mellan turkiska

säkerhetsstyrkor och kurdiska grupper (PKK). Mot bakgrund av det beskrivna

läget för assyrier/syrianer ansåg utskottet att dessa gruppers situation i

Turkiet borde ges ökad uppmärksamhet i de fora där frågor om de mänskliga

rättigheterna behandlas.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och utgår från att regeringen i

relevanta fora tar upp förhållandena i Turkiet för dessa utsatta grupper. Ett

sådant tillfälle kan vara inom ramen för den dialog som förs om de mänskliga

rättigheterna mellan EU och Turkiet.

Med detta anser utskottet motionerna U629 (fp) och U638 (fp) yrkandena 2 och 3

besvarade.

18. Iran

Sammanfattning av motionerna

Motionärerna bakom motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) kräver i yrkande 8 att

Sverige intensifierar påtryckningarna för att dödsdomen mot Salman Rushdie

upphävs och för att Faraj Sarkoohi friges, återfår sitt pass samt garanteras

full rörelsefrihet och säkerhet, såväl i Iran som utomlands. Det är viktigt att

det internationella samfundet noga bevakar att utvecklingen i Iran går i

positiv riktning och att man ställer krav på konkreta förändringar.

I motion U623 (fp) begär motionärerna att regeringen med kraft protesterar mot

att Iran inte följer sina åtaganden om att respektera FN:s stadgar om mänskliga

rättigheter och erkännandet av etniska minoriteter. Regeringen i Teheran

missbrukar uppenbarligen den tystnad och förlamning som världen visar eftersom

de grövsta kränkningar av FN:s stadgar fortsätter. Ett exempel är att regimen

anföll ett av nationella motståndsrörelsens läger (vid gränsen mellan Iran och

Irak) 1994 med scudmissiler, vilka betraktas som massförstörelsevapen. Attacken

stred mot säkerhetsrådets resolution 598. Cirka åtta år efter Khomeinis död får

regimens kriser inom de politiska, ekonomiska och sociala områdena allt större

dimensioner. Förtrycket ökas och den internationella terrorverksamheten

utvidgas.

I motion U626 (v, s, m, c, fp, mp, kd) beskrivs situationen beträffande brotten

mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Förtrycket drabbar hela befolkningen.

Våren 1997 fastslog FN:s specielle emissarie för Iran att läget allvarligt

försämrats. Detsamma fastslogs även av EU:s ministerråd våren 1997. Sedan dess

har presidentval hållits i Iran. Den mer liberalt sinnade ayatolla Khatemi vann

oväntat valet. Bara några veckor före Khatemis tillträde uppvisade regimen prov

på sin brutalitet och omänsklighet. Flera iranska politiska fångar avrättades.

Maktskiftet har väckt folkets förhoppningar om förbättringar. Det är dock,

enligt motionärerna, inte alls säkert att utvecklingen i och med valet av

Khatemi till president, blir så positiv framdeles som den ofta antas i

medierna. Det är omöjligt att avgöra om han kommer att stå fast vid sina

utfästelser. Den iranska regimen måste nu uppvisa konkreta resultat i riktning

mot större respekt för de mänskliga rättigheterna och en demokratisk

utveckling.

I yrkande 1 begärs att den svenska regeringen antar en skarpare ton i den

kritiska dialogen med Iran. I yrkande 2 begärs politiska, diplomatiska och

ekonomiska punktåtgärder som en del av dialogen. Avbrytande av den år 1996

upprättade flyglinjen mellan Stockholm och Teheran är ett sådant exempel.

Det bör ställas krav på att Faraj Sarkoohi och Parvin Ardalan och andra

kulturarbetare i Iran får full rörelsefrihet och säkerhet (yrkande 3). Det

begärs vidare, i yrkande 4, att Sverige bör verka för att EU:s ambassadörer,

som ett led i den kritiska dialogen, inte återvänder till Iran förrän Faraj

Sarkoohi och Parvin Ardalan återfått full rörelsefrihet och säkerhet.

Svenska regeringen bör också i olika internationella organ verka för att

omständigheterna kring flera författares (bl.a. Said Sirjani, Ibrahim Zalzade,

Gafar Husini, Golamhusin Alai, Ahmed Miralai) samt en rad politiskt och

religiöst oliktänkande människors död, närmare granskas av en opartisk

humanitär organisation (yrkande 5).

Utskottets överväganden

Iran behandlas sedan 1982 i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen har också utsett en rapportör för landet och det behandlas även i

en återkommande resolution i FN:s generalförsamling.

EU har under flera år varit initiativtagare till en resolution i MR-

kommissionen om MR-läget i Iran. Resolutionen baseras på information och

rekommendationer som MR-rapportören gjort. I årets resolution beskrivs vissa

positiva tendenser vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna i landet.

Sådana exempel är uttalanden från regeringen om vikten av att se över

lagstiftning och attityder som diskriminerar kvinnor, vissa förbättringar vad

avser mediefriheten, etc. Trots dessa framsteg framhålls det dock i

resolutionen att de mänskliga rättigheterna fortsatt kränks i Iran. Det

förekommer ett stort antal avrättningar i strid med internationella normer,

fall av tortyr och grymma former av straff, inkluderande offentliga

amputeringar, steningar och avrättningar. Diskrimineringen av religiösa

minoriteter fortsätter också. Förföljelse av vissa journalister, författare och

religiöst oliktänkande som försöker nyttja sin yttrandefrihet har inte heller

upphört. Iran har vidare inte tillåtit den specielle rapportören att besöka

landet. Belöningen för att avrätta författaren Salman Rushdie kvarstår också.

I motion U623 (fp) begärs att Sverige verkar för att Iran följer FN:s stadgar

om mänskliga rättigheter. Motion 626 (v, s, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1-5 tar

bl.a. upp frågan om en skarpare ton i den s.k. kritiska dialogen, framställer

krav på att Faraj Sarkhoohi och Parvin Ardalan skall friges samt begär att

omständigheterna kring ett antal författares död granskas av en opartisk

humanitär organisation. I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 8 krävs att

Sverige intensifierar påtryckningarna för att dödsdomen mot Salman Rushdie

upphävs och för att Faraj Sarkhoohi återfår pass och rörelsefrihet.

En av EU:s utgångspunkter i förhållande till regimen i Iran är att dialog är

ett bättre medel än isolering när det gäller att verka för ökad respekt för de

mänskliga rättigheterna och ökad demokrati. Denna politik har svenskt stöd.

Dåvarande EG inledde 1992 en politisk dialog med Iran, detta som ett led i

försöken att påverka den iranska politiken, exempelvis på områden som mänskliga

rättigheter och den s.k. fatwan, dödsdomen, mot författaren Salman Rushdie.

Denna dialog, som fick benämningen den kritiska dialogen, fördes med begränsad

framgång fram till våren 1997 då EU-kretsen till följd av en uppmärksammad

terroristrättegång i Berlin - där iranska statsledningen utpekades som skyldig

till attentatet mot tre iranska exilkurder - beslutade att tillsvidare

suspendera dialogen. Som exempel på politisk punktåtgärd mot Iran beslutade EU-

länderna i samband med terroristdomen att införa ett närmare samarbete

sinsemellan i syfte att hindra att iransk underrättelse- och

säkerhetstjänstpersonal beviljades inresa i något EU-land. Detta samarbete

kommer att fortsätta.

Sedan suspensionen har det varit presidentval i Iran, och Seyed Mohammed

Khatami har tillträtt posten som president i augusti 1997. Denne har gjort ett

flertal uttalanden som indikerar att han är intresserad av att fördjupa Irans

dialog med väst.

EU-kretsen anser att det är viktigt att ta fasta på dessa positiva signaler

från Iran, inte minst för att stödja den moderate Khatami och för att förhindra

att andra, mer konservativa krafter tar över det politiska initiativet i Iran.

Därför beslutades vid allmänna rådets möte den 23 februari i år att en politisk

dialog skulle återupptas med Iran. Denna dialog skall klart och tydligt ange

att centrala ämnen för samtalen skall vara bristen på respekt för de mänskliga

rättigheterna, iranskt stöd till terrorism, iranskt innehav av

massförstörelsevapen, fatwan mot Salman Rushdie samt kulturella och sociala

frågor. EU har inte för avsikt att göra avkall på dessa centrala frågor. EU-

ländernas ambassadörer har nu återvänt till Teheran.

Utskottet konstaterar att Iran har tillträtt centrala konventioner på området

för de mänskliga rättigheterna och att landet självfallet därför är

förpliktigat att följa sina åtaganden beträffande dessa.

Utskottet noterar vidare att författaren Faraj Sarkoohi frigavs i januari 1998.

Denne fängslades i december 1996 och dömdes på oklara rättsliga grunder för

?förtal mot den islamiska republiken Iran?. Under det senaste året har såväl EU

som Sverige kritiserat den iranska regeringen för dess agerande i fallet

Sarkoohi. Denne har nu efter en tids ovisshet återfått sitt pass.

Utskottet stöder EU:s beslut att återuppta en dialog med Iran och utgår från

att förutsättningarna för denna fortlöpande omprövas. Vidare ser utskottet

positivt på den svenska regeringens aktiva agerande i olika internationella

fora för att främja de mänskliga rättigheterna i Iran. Utskottet utgår från att

det i detta arbete ingår att verka för att undersökningar kommer till stånd för

att bringa klarhet i misstänkta fall av avrättade eller försvunna författare,

politiskt oliktänkande och religiösa personer.

Med detta anser utskottet motionerna U623 (fp), U626 (v, s, m, c, fp, mp, kd)

yrkandena 1-5 och U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 8 besvarade.

19. Ryssland

Sammanfattning av motionerna

Motion U618 (mp) behandlar fallet med den f.d. ryske ubåtskaptenen Alexandr

Nikitin. Denne arresterades den 7 februari 1996 för spionage och förräderi och

för att ha röjt militära uppgifter då han för den norska miljörörelsen Bellonas

räkning sammanställde en miljörapport om norra flottans baser i och kring

Murmanskområdet. Han släpptes i december 1996 ur häktet men har reseförbud och

får inte lämna landet. I yrkande 1 kräver motionärerna att regeringen bör agera

på internationell nivå för att förvissa sig om att fallet Alexandr Nikitin

fortsättningsvis handläggs i enlighet med de rättsprinciper som gäller i en

rättsstat.

I motionen anförs att Nikitin 1997 ställdes inför nya anklagelser av den

ryska hemliga polisen. Anklagelserna baserades på en hemlig rättsparagraf

utfärdad av det ryska försvarsministeriet i september 1996. Paragrafen var

utställd efter det att Nikitin arresterats. Motionärerna poängterar att både

det faktum att lagen ges retroaktiv tillämpning och att den är hemlig strider

mot fundamentala principer för individens rättsskydd. I yrkande 3 begärs att

Sverige skall agera på internationell nivå för fundamentala rättsprinciper i

Ryssland så att inte hemliga lagar nyttjas eller lagar nyttjas retroaktivt.

I motion U628 (kd) behandlas Rysslands nya religionslag. Det anförs att

huvudsyftet med lagen är att hindra spridning av farliga sekter. I september

1997 röstade den ryska duman igenom den nya religionslagen efter ett

ändringsförslag från president Jeltsin. De religiösa samfunden delas in i fem

kategorier i lagen. Enligt motionärerna är den stora vinnaren den ortodoxa

kyrkan med alla rättigheter i kraft av sin traditionella ställning. I kategori

två finns övriga religionerna med en lång historia i Ryssland: islam, buddism,

och judendom. I nästa kategori återfinns de organisationer som kan bevisa att

de varit organiserade i minst 15 år. I den fjärde kategorin finns församlingar

som är yngre än 15 år men registrerade. Dessa måste registrera om sig varje år

för att över huvud taget få några rättigheter, vilket kan vara en mycket

komplicerad procedur. För de organisationer som inte varit registrerade och

godkända i 15 år gäller ytterligare restriktioner. Utländska organisationer

blir t.ex. totalförbjudna. Många församlingar kommer inte att få äga sina

kyrkor, hyra offentliga lokaler, producera, publicera eller importera religiös

litteratur etc.

I yrkande 1 kräver motionärerna att den svenska regeringen på alla nivåer

utnyttjar partnerskapsprocessen för att påverka Ryssland att upphäva eller

radikalt förändra religionslagen. I yrkande 2 begärs att Sverige i Europarådet

driver frågan om en tillfällig suspension av Rysslands medlemskap i

Europarådet, till dess att religionslagen upphävs eller radikalt förändras.

Motionärerna begär vidare, i yrkande 3, att Sverige skall driva frågan i OSSE

och att dess organ ODIHR skall övervaka att religionslagen upphävs. Slutligen

hemställs att den svenska regeringen tillsammans med övriga EU-länder och USA i

FN:s säkerhetsråd driver frågan om att Ryssland bör upphäva eller radikalt

förändra religionslagen (yrkande 4).

Utskottets överväganden

I motion U628 tar motionärerna upp sina farhågor angående den nya

religionslagen i Ryssland. Bl.a. krävs att partnerskapsprocessen utnyttjas för

att påverka Ryssland att upphäva eller radikalt förändra lagen, att Rysslands

medlemskap i Europarådet tillfälligt suspenderas, att Sverige driver frågan i

OSSE samt att Sverige tillsammans med EU och USA i FN:s säkerhetsråd driver

frågan om att Ryssland bör upphäva eller förändra religionslagen.

Det lagförslag ?Om samvetsfrihet och religiösa sammanslutningar? som president

Jeltsin undertecknade den 26 september 1997 var en något förändrad version av

ett lagförslag som presidenten avvisat i juli samma år. Sverige hade deltagit

aktivt i utformandet av EU:s linje som innebar hård kritik mot det första

förslaget såsom stridande mot Rysslands internationella förpliktelser enligt

internationella konventioner om mänskliga rättigheter som reglerar bl.a.

religionsfrihet, föreningsfrihet och icke-diskriminering.

Den nya lagen innehöll en del förändringar jämfört med den tidigare

versionen. Ett flertal av de bestämmelser som kritiserats i det tidigare

lagförslaget, nämligen den åtskillnad som görs mellan olika typer av religiösa

sammanslutningar, kvarstod dock oförändrade i den nya versionen av lagen.

Utskottet har inhämtat att utskottet för juridiska frågor och mänskliga

rättigheter i Europarådets parlamentariska församling den 26 januari i år utsåg

en rapportör som särskilt skall bevaka tillämpningen av den nya ryska

religionslagen. Utskottet utgår från att regeringen noga följer lagens

tillämpning och verkar för att frågan hålls aktuell inom FN, EU, OSSE och

Europarådet.

Utskottet konstaterar vidare att förutsättningar för att ta upp den ryska

religionslagen i FN:s säkerhetsråd inte torde föreligga. Frågan om en

tillfällig suspendering av Ryssland från Europarådet torde inte vara aktuell i

och med att frågan nu bl.a. behandlas av den utsedde rapportören. Denne har

inlett en dialog med Ryssland om religionslagens utformning och tillämpning.

Därmed anser utskottet motion U628 (kd) yrkandena 1-4 besvarad.

I motion U618 behandlas fallet med den f.d. ryske ubåtskaptenen Alexandr

Nikitin. Motionärerna begär svenskt agerande på internationell nivå för att

säkerställa en handläggning enligt de rättsprinciper som gäller i en rättsstat.

Vidare begärs agerande för att hemliga lagar inte skall utnyttjas eller lagar

användas retroaktivt.

Läget i Ryssland när det gäller utvecklingen av demokrati och mänskliga

rättigheter står i högsta grad i fokus för regeringens uppmärksamhet.

Regeringen fortsätter också att noga följa fallet Nikitin. Även EU:s

medlemsländer har gjort myndigheterna i Moskva uppmärksamma på det stora

allmänna intresset i deras länder för fallet Nikitin och klargjort att man

förväntar sig att ärendet skall komma till en snar lösning i överensstämmelse

med de åtaganden om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,

inklusive om en rättvis och oberoende rättegång, som Ryssland förbundit sig

respektera enligt sin författning, som part till FN:s konventioner i ämnet samt

som medlem i Europarådet och OSSE. Åtal mot Nikitin är ännu inte väckt.

Förundersökningens material från den ryska säkerhetstjänsten (FSB) bygger

delvis på hemliga dekret. Utskottet har inhämtat att enligt ryska

tidningsuppgifter (S:t Petersburg Times den 8 maj 1998) riksåklagarämbetet har

givit FSB besked att man inte kan basera åtalet på hemliga dekret. Nikitin är

fortfarande belagd med reseförbud.

Utskottet har redan tidigare behandlat fallet Nikitin. I betänkande

1996/97:UU12 anfördes därvid att utskottet utgick från att Ryssland kommer att

leva upp till sina internationella åtaganden och förutsatte att den svenska

regeringen fortsätter att verka för att så sker.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därmed motion U618 (mp)

yrkandena 1 och 3 besvarad.

20. Kosovo

Sammanfattning av motionerna

I motion U625 (mp, c, fp, v, kd) beskrivs hur Kosovo från 1968 till 1989 hade

status som en autonom provins inom den jugoslaviska federationen. Ett område

lika stort som Skåne bebos av 2,1 miljoner människor varav 90 % icke-slaviska

albaner. 1981 bröt oroligheter ut till följd av hastigt växande arbetslöshet

och regional underutveckling i Kosovo. Under 1988 gick nationalister ut i

massdemonstrationer i Serbien med krav på begränsningar i Kosovos autonomi,

vilken därefter upphävdes 1989. Kosovo har sedan utvecklats till ett

apartheidliknande samhälle, där det albanska folket byggt upp ett parallellt

sjukvårds- och utbildningssystem efter att ha avvisat undertecknandet av

serbiska lojalitetsförklaringar. 1991 förklarade kosovoalbanerna Kosovo som en

självständig republik efter en folkomröstning, dock utan erkännande från

världen i övrigt. Ibrahim Rugova blev dess president.

I yrkande 1 kräver motionärerna att regeringen skall agera på det

internationella planet för att återge Kosovo den autonomi som berövades

provinsen 1989. Sverige bör inom EU verka för att stödja USA:s yttre

sanktionsvägg, som förhindrar Belgrad från att få internationella krediter

bl.a. från Världsbanken (yrkande 2).

I yrkande 3 begärs att Sverige verkar internationellt för att konkreta steg

tas för att förverkliga utbildningsöverenskommelsen mellan Rugova och

Milosevic, som öppnar för albanernas rätt att utnyttja sina skolor.

Sverige bör vidare, framhålls det i yrkande 4, stödja det tyska initiativet

inom EU att öppna ett informationskontor för EU i Prishtina, för att bl.a. öka

den internationella närvaron i Kosovo.

Motionärerna vill i yrkande 5 få ett tillkännagivande om att parlamentariska

eller andra delegationer skall bjudas in på s.k. hearings, för att avge

vittnesmål om situationen i Kosovo.

I motion U61 (mp) yrkande 4 begär motionärerna ett tillkännagivande om

världssamfundets skyldighet att förhindra ett blodbad i Kosovo. Massakrerna får

inte fortsätta. Världssamfundet måste reagera innan det är för sent, inte vara

tyst. Situationen i Kosovo har stadigt försämrats sedan Kosovo fråntogs sin

autonomi 1989. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att Sverige på

internationell nivå bör utöva starka påtryckningar mot regimen i

Förbundsrepubliken Jugoslavien för att göra slut på den rådande

apartheidliknande statsterrorn, våldet och massakrerna i Kosovo. Det

apartheidsystem som byggts in i samhället genom skilda skol- och vårdsystem,

den massiva arbetslösheten bland kosovoalbaner och det strukturella serbiska

våldet är en företeelse ovärdig ett land i Europa.

Utskottets överväganden

Utskottet ser med oro på de senaste månadernas eskalerande våld i Kosovo.

Motion U625 (mp, c, fp, v, kd) behandlar situationen i Kosovo. I yrkande 1

begärs att regeringen agerar internationellt för att återge Kosovo den autonomi

som avskaffades 1989. Enligt motionärerna bör Sverige vidare stödja USA:s yttre

sanktionsmur mot Belgrad (yrkande 2), bidra till att genomföra skolavtalet för

albanska skolbarn (yrkande 3), verka för ett EU-kontor i Pristina (yrkande 4)

samt uppmuntra delegationsbesök från Kosovo till Sverige (yrkande 5).

Sverige har krävt att Kosovo tillåts ett långtgående självstyre inom

Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta krav ingår också som en grundkomponent i

EU:s aktuella politik gentemot landet. EU menar att Jugoslavien inte kan

erbjudas goda och fullständiga förbindelser med omvärlden förrän regeringen i

Belgrad intagit en konstruktiv hållning och uppvisat resultat i både

autonomifrågan och vad avser de mänskliga rättigheterna. De handelsförmåner hos

EU som Jugoslavien åtnjöt under större delen av fjolåret förlängdes inte för

1998 på grund av de bristande framstegen i bl.a. Kosovofrågan.

Hur formen av autonomi för Kosovo skall se ut måste lösas i en

överenskommelse mellan kosovoalbanska företrädare och den jugoslaviska

statsledningen. Ibland framhålls autonomistatuten från 1974 års konstitution

för den Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien som en förebild. Flera

avsnitt i denna är starkt präglade av det kommunistiska, auktoritära enpartisy-

stemet och bör inte kopieras i en modern, demokratisk författning medan andra

komponenter i den skulle passa väl in i en autonomimodell för en europeisk

stat.

Utskottet noterar att det s.k. skolavtalet har börjat genomföras. Vidare kan

uppmärksammas att EU:s krav att få öppna ett kontor i Kosovo har sin bakgrund i

ett svenskt förslag i EU-kretsen från juni 1996. Med tanke på den förhöjda

spänningen sedan dess, är inrättandet av ett sådant kontor än mer angeläget.

Detta är en viktig punkt på EU:s och Sveriges agenda gentemot

Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Utskottet konstaterar att riksdagen och regeringen har omfattande kontakter

med samtliga parter i det forna Jugoslavien.

Motion U625 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 1-5 anses därmed besvarade.

I motion U61 (mp) yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om världssamfundets

skyldighet att hindra ett blodbad i Kosovo. I yrkande 5 betonas att starka

internationella påtryckningar skall utövas mot regimen i förbundsrepubliken

Jugoslavien för att göra slut på rådande apartheidliknande statsterrorn, våldet

och massakrerna i Kosovo.

Utskottet noterar att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna under sin

session i mars 1998 antog ett s.k. ordförandeuttalande (dvs. att kommissionen

enhälligt godkänner ett av kommissionsmedlemmarna utarbetat uttalande som

framförs av sessionens ordförande). I uttalandet fördöms de politiska

våldsdåden i Kosovo, regeringens styrkor uppmanas att respektera grundläggande

mänskliga rättigheter, regeringen anmodas att inbjuda FN:s särskilda

temarapportörer (av särskild betydelse är rapportören om utomrättsliga,

summariska och godtyckliga avrättningar) och i övrigt samarbeta med FN.

Utskottet gav i betänkande 1997/98:UU24 Ändringar i lagen (1996:95) om vissa

internationella sanktioner en beskrivning av vilka sanktioner som på senare tid

införts mot Förbundsrepubliken Jugoslavien för att förmå landet att agera för

att minska spänningarna i Kosovo. Utskottet noterade därvid att FN:s

säkerhetsråd den 31 mars 1998 beslutat om ett vapenembargo mot

förbundsrepubliken Jugoslavien, inklusive Kosovo, och ett förbud mot beväpning

och träning för terroristaktiviteter där. Europeiska unionens råd hade redan

den 19 mars 1998 i en gemensam ståndpunkt, 98/240/GUSP, beslutat om restriktiva

åtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Beslutet är i enlighet med det

uttalande som den s.k. kontaktgruppen (USA, Ryssland, Storbritannien, Tyskland,

Frankrike och Italien) gjorde den 9 mars och syftar till att förmå

statsledningen i Förbundsrepubliken Jugoslavien att ta avgörande steg för att

minska spänningen i Kosovo och inleda en dialog med de kosovoalbanska ledarna

om Kosovos framtid. De beslutade åtgärderna innebär bl.a. en bekräftelse av

vapenembargo, moratorium avseende statligt finansierad exportkredit till stöd

för handel och investeringar m.m. Vidare har EU som ytterligare ett led i

påtryckningarna på regeringen i Belgrad antagit en gemensam position om

frysningar av statliga tillgångar i landet.

Utskottet noterar som positivt att president Milosevic och den kosovoalbanske

ledaren Rugova träffades för första gången den 15 maj 1998. Detta möte är dock

endast ett första steg. Betydande insatser från samtliga parter krävs alltjämt

för att konflikten skall kunna lösas.

Utskottet stöder regeringens agerande för att söka främja en fredlig lösning på

krisen i Kosovo.

Motion U61 (mp) yrkandena 4 och 5 anses därmed besvarade.

21. Grekland

Sammanfattning av motionen

I den enskilda motionen A808 (fp) om mäns rättigheter behandlar ett kapitel

fredade zoner. Det anförs att det inte finns anledning att förneka att behov

ibland finns av fredade zoner i ett könsperspektiv. Som exempel nämns försök

med könsindelade grupper i skolan. Inom klosterområdet Mont Athos på den

grekiska halvön Chalkidiki äger kvinnor ej tillträde. Den grekiska regeringen

har i EU:s ministerråd begärt en gemensam deklaration om att munkarna på Mont

Athos även i fortsättningen skall ha rätt att neka kvinnor tillträde. De

svenska och finska utrikesministrarna lär ha sagt nej till detta. Det borde

dock, enligt motionären, vara självklart att även män har rätt att få vara i

fred i sådana undantagsfall. Det anförs också att frågan är om inte

subsidiaritetsprincipen gör att Sverige borde förklara att detta uteslutande är

en fråga för Grekland. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 5).

Utskottets överväganden

Motionären tar som exempel på fredade zoner upp klosterområdet Mont Athos på

den grekiska halvön Chalkidiki och framhåller att den grekiska regeringen i

EU:s ministerråd har begärt en gemensam deklaration om att munkarna på Mont

Athos även fortsättningsvis har rätt att neka kvinnor tillträde till halvön.

Utskottet har inhämtat att det redan till slutakten till Greklands

anslutningsfördrag till Europeiska gemenskaperna fogades följande gemensamma

förklaring med anledning av Mont Athos särskilda ställning:

Recognizing that the special status granted to Mont Athos, as guaranteed by

Article 105 of the Hellenic Constitution, is justified exclusively on grounds

of a spiritual and religious nature, the Community will ensure that this status

is taken into account in the application and subsequent preparation of

provisions of Community law, in particular in relation to the customs franchise

privileges, tax exemptions and the right of establishment.

Vidare har till Amsterdamfördraget fogats en förklaring av Grekland om kyrkors

och konfessionslösa organisationers ställning i vilken Grekland erinrar om ovan

nämnda förklaring till slutakten till Fördraget om Greklands anslutning till

Europeiska gemenskaperna.

Utskottet har inhämtat att utrikesministern inte har framfört några

ståndpunkter i fråga om Mont Athos i EU:s ministerråd.

Med detta anser utskottet motion A808 (fp) yrkande 5 besvarad.

22. Algeriet

Sammanfattning av motionerna

I den enskilda motionen U615 (v) citeras inledningsvis uppgifter från Amnesty

Internationals årsrapport för 1997 om det allvarliga läget i Algeriet.

Tusentals människor har dödats, fångar torteras och misshandlas, hundratals

personer har gripits av säkerhetsstyrkor etc. I motionen framhålls att de

grundläggande orsakerna till våldsutbrotten i Algeriet torde kunna sökas i

människors sociala och ekonomiska situation och frånvaron av fungerande

demokratiska processer. När våldet nu nått en sådan omfattning som i Algeriet,

och tenderar att öka, är situationen en fråga för det internationella

samfundet, för FN och dess säkerhetsråd. I yrkande 1 krävs att Sverige i

säkerhetsrådet verkar för att situationen i Algeriet tas upp på dagordningen. I

yrkande 2 begärs att Sverige inom EU tar tillfället i akt att, i samband med

förhandlingarna och dialogen med Algeriet om ett handelsavtal, ta upp frågan om

våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet.

Sverige bör vidare (yrkande 3) i internationella organisationer verka för att

oberoende organisationer som Amnesty International eller Röda korset ges

möjlighet att undersöka orsakerna bakom våldet i Algeriet.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om

att den svenska regeringen i förhandlingarna mellan EU och Algeriet med kraft

bör driva kravet att representanter för människorättsorganisationer och

internationella medier skall ha möjlighet att besöka landet och göra oberoende

utredningar, övervaka rättegångar och besöka fängelser. Trots upprepade

förfrågningar har tillträde ej tillåtits av algeriska myndigheter så att

utredningar kunna göras.

Utskottets överväganden

Utskottet ser med stor oro på situationen i Algeriet. Beväpnade grupper har

sedan 1992 mördat tusentals civila, inklusive barn, kvinnor och åldringar.

Enligt uppgifter i amerikanska UD:s årsrapport om mänskliga rättigheter i

Algeriet begås våldshandlingar av beväpnade islamska grupper mot

säkerhetsstyrkor och civila. Även säkerhetsstyrkor har, enligt rapporten, varit

inblandade i mord på politiska opponenter och på personer som misstänks för att

sympatisera med de beväpnade grupperna. Trovärdiga uppgifter ger vidare, enligt

rapporten, vid handen att det förekommit att säkerhetsstyrkor inte ingripit i

massakrer på civila. I rapporten anges att Amnesty International har beskrivit

ett flertal fall när massakrer utförts på ett stort antal civila trots att

säkerhetsstyrkor befunnit sig i närheten. I vissa fall uppges även att

säkerhetsstyrkor hindrat bybor från att fly undan attacker.

Den politiska processen för att återinföra demokratiska val i Algeriet har

fortsatt under 1997 med parlamentsval i juni och regionala val i oktober. FIS

väpnade gren AIS, jämte ett antal mindre organisationer, har ingått ensidig

vapenvila i september 1997. Den rivaliserande väpnade gruppen GIA har sagts

ligga bakom en serie massakrer i förmodade FIS-vänliga byar. Det uppges vidare

att regeringen, i de områden som landets militära styrkor inte har kontroll

över, har erbjudit vapen till civila för att de skall kunna skydda sina byar i

händelse av angrepp. Spridningen av vapen förefaller dock, enligt bedömare, ha

förvärrat den konfliktsituation som råder.

I motion U615 (v) begärs att Sverige skall verka för att FN:s säkerhetsråd tar

upp situationen i Algeriet till behandling samt att EU i dialogen med Algeriet

tar upp våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna. Vidare begärs att

Sverige verkar för att oberoende organisationer ges möjlighet att undersöka

orsakerna till våldet i landet. Även i motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd)

yrkande 7 begärs att Sverige skall verka för att MR-organisationer skall få

besöka landet och göra oberoende utredningar, övervaka rättegångar och besöka

fängelser.

I regeringens skrivelse konstateras att de politiska förutsättningarna för att

ta upp situationen i Algeriet i säkerhetsrådet saknats.

EU:s trojka besökte i januari 1998 Alger och framförde EU:s stöd för det

algeriska folket samt erbjöd humanitär hjälp. Vikten av att Algeriet öppnar sig

för FN samt i större utsträckning låter medierna bevaka händelserna i landet

betonades också. Regimen sade sig vilja delta i MR-kommissionen, men var inte

nu beredd att ta emot FN-rapportörer. Även den humanitära hjälpen avböjdes.

Dock skulle den politiska dialogen med EU fortsätta.

Vid årets MR-kommission i mars gjorde Storbritannien på EU:s vägnar ett

procedurellt uttalande angående Algeriet, i vilket landets bristande vilja att

samarbeta med kommissionens övervakningsmekanismer beklagades. Det gäller

främst de särskilda rapportörerna om utomrättsliga, summariska eller

godtyckliga avrättningar respektive mot tortyr.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer händelseutvecklingen i

Algeriet och stöder sådana initiativ som har förutsättningar att leda till ökad

klarhet och ökat ansvarstagande vad gäller det politiska våldet i landet. Det

vore också önskvärt med en ökad öppenhet från algeriska myndigheter, bl.a.

innebärande att FN:s tematiska rapportörer får möjlighet att besöka landet men

även en större öppenhet i kontakten med utländska medier och

frivilligorganisationer.

Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U615 (v) yrkandena 1-3 och U621

(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 7 besvarade.

23. Mellanöstern

Sammanfattning av motionerna

Vänsterpartiets kommittémotion U622 (v) behandlar konflikten Israel-Palestina.

Motionärerna presenterar inledningsvis en analys av bakgrunden till konflikten

och det internationella samfundets hållning gentemot parterna. Det är

anmärkningsvärt att 30 år av israelisk ockupation med en omfattande illegal

bosättningspolitik och genomgripande förändringar av de ockuperade områdenas

karaktär och status inte har medfört några som helst konsekvenser för staten

Israel, vare sig politiskt, militärt eller ekonomiskt. FN var den instans som

en gång tog ansvar för det brittiska mandatet Palestina. Därför har, enligt

motionärerna, FN även i dag en inte bara viktig utan avgörande betydelse för

konfliktens lösning. I yrkande 1 hemställer motionärerna om ett

tillkännagivande av innebörd att Sverige i säkerhetsrådet skall verka för att

det förslag som under 1980-talet väcktes om en internationell fredskonferens i

FN:s regi om konflikten Israel-Palestina förverkligas.

I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att ytterligare

folkrättsförbrytelser, även i konflikten Israel-Palestina, skall medföra

kännbara konsekvenser i form av olika typer av sanktioner för den som begår

sådana brott.

I motion U619 (mp) tar motionärerna upp situationen för den f.d. kärnteknikern

Mordechai Vanunu dömd av israelisk domstol till 18 års fängelse i

isoleringscell för att ha avslöjat Israels hemliga förberedelser för

kärnvapentillverkning. Hans mentala hälsa hotas och de lättnader i hans

isolering som enligt domstolsbeslut skulle ske har inte verkställts. I yrkande

1 begärs att svenska regeringen i direkta samtal med den israeliska regeringen

skall kräva att Vanunus omedelbart friges. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att regeringen, om situationen för Vanunu inte klart

förbättras, för upp frågan på FN:s agenda vad gäller brott mot de mänskliga

rättigheterna.

I den enskilda motionen U608 (m) begär motionären ett tillkännagivande om

svenskt stöd till fredsprocessen i Mellanöstern. En beskrivning ges av

fredsprocessen och vad som skett efter det att principdeklarationen träffades

mellan Israel och PLO den 13 september 1993. FN:s säkerhetsråds olika

resolutioner och EU:s Medelhavsavtal nämns även. Motionären hävdar att det

palestinska samfundet måste få stöd med att bygga upp demokratiska strukturer.

I det arbetet spelar enskilda organisationer en stor roll. Det gäller även att

stödja palestinska och israeliska organisationer som arbetar för mänskliga

rättigheter.

Utskottets överväganden

Utskottet ser med oro på utvecklingen i Mellanöstern. Den förhandlingsprocess

som initierades genom den internationella konferensen i Madrid 1991 är kraftigt

försenad liksom den bilaterala processen mellan Israel och palestinierna (som

inleddes 1993) om ett palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. Den

israeliska bosättningspolitiken och andra ensidiga åtgärder är verkliga hinder

för framsteg och konkreta resultat i fredssamtalen. USA fortsätter att försöka

förmå parterna att förhandla, och EU:s särskilda sändebud fortsätter likaså att

koordinera EU-insatserna gentemot USA. Under våren har USA lämnat de båda

parterna, Israel och palestinierna, ett förslag, som framför allt gäller det

israeliska trupptillbakadragandet på Västbanken.

I motion U622 (v) yrkandena 1 och 2 begärs ett svenskt initiativ i

säkerhetsrådet för att få till stånd en internationell fredsprocess samt att

folkrättsförbrytelser i konflikten Israel-Palestina skall medföra sanktioner. I

motion U608 (m) framhålls enskilda organisationers viktiga roll för att bygga

demokratiska strukturer.

Utskottet har i betänkande 1994/95:UU22 Fredsprocessen i Mellanöstern refererat

den svenska inställningen och därvid framhållit att målet med

fredsförhandlingarna måste vara att uppnå en rättvis, varaktig och

allomfattande fred mellan Israel och dess grannar, inklusive det palestinska

folket. Det förutsätter Israels rätt till fortsatt existens inom säkra och

erkända gränser och självbestämmande för palestinierna. FN:s säkerhetsråds

resolutioner 242 (1967), 383 (1973) och 425 (1978) utgör grunden för det

svenska ställningstagandet.

Utrikesministern bekräftade i sitt tal den 19 november 1997 vid Uppsala

universitet den svenska regeringens intresse av att bidra till en rättvis fred

i Mellanöstern. Hon anförde därvid att den svenska regeringen, med folkrätten

som grund, klart och tydligt står bakom den förhandlingsprocess mellan de båda

parterna som inleddes genom undertecknandet av principdeklarationen 1993.

Principdeklarationen har de centrala säkerhetsrådsdeklarationerna som riktmärke

för genomförandet av det interimistiska palestinska självstyret på Västbanken

och i Gaza..

Vidare noterade ministern att en process inleddes 1991 efter Gulfkriget, inom

vilken Israel samtalar med sina grannar för att söka lösning på några av de

frågor som ger näring åt konflikten. Dit hör tillgången på vatten - en

vardagsfråga som växer i betydelse för alla människor i regionen. Till den s.k.

Madridprocessen hör också flyktingarnas situation och regionalt ekonomiskt

samarbete.

Utskottet noterar att Sverige bilateralt och inom EU söker verka för att

parterna återupptar förhandlingarna. En process måste också påbörjas som leder

till att återstående frågor om bl.a. Jerusalems framtid, säkerhetsarrangemang

och flyktingarna, avhandlas. Regeringens Mellanösternpolitik innebär bl.a. att

dels på folkrättens grund ta till vara palestiniernas sak i FN, dels verka för

att parterna håller sig till ingångna överenskommelser och att dessa konkret

genomförs. Utskottet utgår från att regeringen överväger sådana initiativ som

har utsikt att föra fredsprocessen framåt.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkande 1996/97:UU12

framhållit att bistånd till och genom de palestinska enskilda organisationerna

utgör en mycket viktig del av stödet till fredsprocessen. Att få till stånd en

ekonomisk utveckling och att främja respekten för de mänskliga rättigheterna

kan förhoppningsvis minska grogrunden för grupper som förespråkar terrorism som

medel för att förbättra palestiniernas levnadsvillkor. Utskottet vidhåller

denna uppfattning.

Utskottet noterar också som positivt att Sverige ger stöd till såväl pale-

stinska som israeliska enskilda organisationer vilka arbetar med att

dokumentera kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Utskottet ställer sig bakom regeringens politik för att främja fredsprocessen

i Mellanöstern.

Med detta anser utskottet motionerna U622 (v) yrkandena 1 och 2 och U608 (m)

besvarade.

I motion U619 (mp) begärs svenskt agerande för den i Israel dömde kärnteknikern

Mordechai Vanunu.

Utskottet noterar att utrikesministern den 26 mars 1997, som svar på fråga

1996/97:393, meddelat att regeringen kommer att fortsätta att uppmärksamma

fallet. Ministern uttalade också att hon delade den oro som uttryckts över det

sätt på vilket Vanunu greps och hur han behandlas i fängelset.

Utskottet har inhämtat att Vanunu fortfarande är fängslad men att han har

överförts från isoleringscell till en vanlig fängelseavdelning. Han har

avtjänat två tredjedelar av straffet och ansökte nyligen om förtida frigivning.

Ansökan avslogs med motiveringen att han fortfarande utgjorde en säkerhetsrisk.

Vanunu kan lämna in en ny sådan ansökan om sex månader.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att bevaka att Israel lever

upp till sina åtaganden i enlighet med internationella MR-konventioner och att

fallet Vanunu fortsatt uppmärksammas i bilaterala kontakter med företrädare för

Israel och internationellt.

Därmed anser utskottet motion U619 (mp) yrkandena 1 och 2 besvarad.

24. Västsahara

Sammanfattning av motionerna

Motion U607 (v, c, fp, mp, kd) beskriver inledningsvis de ansträngningar som

under 6 år gjorts för att sätta planen om folkomröstning om Västsahara i

verket. I yrkande 1 begärs att Sverige skall öka sitt engagemang för

Västsaharas framtid i EU, FN (och dess säkerhetsråd) och andra internationella

organ. Beträffande EU bör Sverige använda sitt inflytande för att verka för och

understödja arbetet med att åstadkomma en korrekt genomförd folkomröstning i

Västsahara utan marockanska manipulationer. Enligt FN:s specielle envoyé James

Baker har ett genombrott skett i förhandlingarna, bl.a. såvitt avser

identifikationsfrågan, utväxling av krigsfångar, frigivning av politiska fångar

m.m. Mot bakgrund av den tidigare händelseutvecklingen är det dock med

försiktig optimism motionärerna mottagit dessa besked.

I yrkande 2 begär motionärerna ett intensifierat stöd för en korrekt

registrering inför folkomröstningen i Västsahara och ett korrekt genomförande

av denna som inte ger utrymme för manipulationer och valfusk.

Motionärerna begär vidare i yrkande 3 ett tillkännagivande om krav på

frigivning av de politiska fångarna från Västsahara, ett slut på tortyren och

ökad respekt för mänskliga rättigheter i Marocko. Amnesty International har

rapporterat om flera fall av tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Vad som hänt med hundratals västsahariska och marockanska oppositionella som

?försvunnit? är fortfarande ovisst. Motionärerna anför att fyrtio fångar sitter

i dödscell och åtta personer avlidit i häkte. De rättsliga processer som

förekommit förtjänar, enligt motionärerna, ej att benämnas rättegångar.

I den enskilda motionen U614 (v) pekar motionären på två frågor som borde ha

funnits med i 1997 års fredsplan mellan Marocko och Polisario. I yrkande 1

krävs att Sverige i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om kvinnors deltagande i

genomförandet av fredsplanen. I yrkande 2 begärs att Sverige i säkerhetsrådet

tar upp frågan om minorna i Västsahara till behandling. Förutom dessa två

punkter begärs i yrkande 3 att Sverige i säkerhetsrådet skall ta upp frågan om

internationella observatörer under den kommande folkomröstningen i Västsahara.

Det kan, enligt motionären, inte nog betonas att den kommande folkomröstningen,

vilken kommer att föregås av en 21 dagar lång valkampanj, med största

noggrannhet måste bevakas av internationella observatörer.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en följd av år utförligt behandlat konflikten i Västsahara,

senast i betänkande 1996/97:UU12. Utskottet har därvid fastslagit att frågan om

Västsahara bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets

framtid måste avgöras i enlighet med av befolkningen fritt uttalade önskemål.

En folkomröstning, i enlighet med den av FN utarbetade fredsplanen, planeras

genomföras den 7 december 1998.

I motion U607 (v, c, fp, mp, kd) begärs ett ökat svenskt stöd i internationella

fora för Västsaharas framtid, stöd för korrekt registrering inför

folkomröstningen och korrekt genomförande av denna. Vidare begärs agerande för

att politiska fångar från Västsahara skall friges. Motionärerna bakom motion

U614 (v) anser att Sverige bör ta upp frågan om kvinnors deltagande i

genomförandet av fredsplanen i säkerhetsrådet. Vidare bör Sverige aktualisera

frågan om minor i Västsahara respektive vikten av internationella observatörer

under den kommande folkomröstningen, i säkerhetsrådet.

Det svenska stödet för ansträngningarna att bilägga konflikten i Västsahara

manifesteras i arbetet i säkerhetsrådet, genom EU och i andra internationella

fora. Det svenska engagemanget har även givits uttryck i närvaron på FN:s

begäran av tio civilpoliser i Västsahara. Sverige har vidare stött de

västsahariska flyktingarna med humanitärt bistånd sedan 1975.

Det kan noteras att det inte görs någon skillnad mellan män och kvinnor i

fredsplanen. I folkomröstningen kommer rösträtt att ges till alla personer över

18 år som uppfyller vissa i fredsplanen överenskomna kriterier.

Inom FN:s olika verksamheter finns i dag en ökad medvetenhet om kvinnornas

viktiga roll i utvecklings- och fredsarbete. Sverige verkar för att denna

aspekt uppmärksammas i det svenska biståndet och FN:s och EU:s

biståndsinsatser.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att de resurser som

finns hos kvinnorna i Västsahara verkligen tas till vara. Under flyktingtiden

har kvinnorna fått ta på sig ett mycket stort ansvar och tagit över många

uppgifter som traditionellt skötts av männen.

FN:s generalsekreterare presenterade i en rapport till säkerhetsrådet den 13

november 1997 sina planer för det konkreta genomförandet av fredsplanen. Av

denna rapport framgår att FN-operationen Minurso skall förstärkas med ett

ingenjörskompani, till vars uppgifter skall höra att verkställa den minröjning

som krävs för att kunna utvidga FN-insatsen och fullfölja fredsplanen,

inklusive flyktingrepatriering och genomförande av folkomröstningen.

Säkerhetsrådet godkände i en resolution i januari 1998 utplaceringen av

ingenjörskompaniet. Regeringen har beslutat om svenskt deltagande i Minurso på

minröjningsområdet. Beslutet innebär att Sverige ställer ett minröjningskompani

om sammanlagt högst 75 man till FN:s förfogande under en period av fyra

månader. Insatsen blir, näst efter SFOR, Sveriges för närvarande största

internationella truppbidrag.

Folkomröstningen skall enligt fredsplanen genomföras av FN, i samarbete med

parterna. Parterna har accepterat att FN har ?ensamt och exklusivt? ansvar för

genomförandet av folkomröstningen. Förberedelserna för folkomröstningen pågår

för närvarande i FN-regi, i synnerhet vad gäller det viktiga

identifieringsarbetet (dvs. upprättande av röstlängd). I generalsekreterarens

ovannämnda rapport från den 13 november anges att MINURSO i samband med

folkomröstningen kommer att tillföras åtminstone 750 FN-valövervakare.

Utskottet har erfarit att regeringen har beredskap att i positiv anda överväga

förfrågningar om svenskt deltagande med valövervakare.

Utskottet konstaterar således att Sverige har varit mycket aktivt för att

främja genomförandet av FN:s fredsplan. Detta engagemang har utskottets fulla

stöd.

Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U607 (v, c, fp, mp, kd)

yrkandena 1-3 och U614 (v) yrkandena 1-3 besvarade.

25. Kenya

Sammanfattning av motionerna

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) pekar motionärerna på det ökade politiska

våldet i Kenya. Fredliga demonstrationer har urartat till upplopp och enbart

under augusti månad krävdes 50 personers liv. Samtidigt som regeringen under

ledning av president Arap Moi gör utfästelser om framtida reformer, tvekar den

inte att på ett systematiskt sätt godtyckligt gripa, misshandla, tortera och

fängsla oppositionella. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall verka för att Kenya anpassar den nationella lagstiftningen

till de internationella traktater som Kenya har ratificerat.

I yrkande 12 begärs att Sverige lyfter fram människorättsaspekten i

biståndet. Kenya har under många år varit ett av Sveriges största

biståndsmottagarländer och det är därför särskilt viktigt att Sverige betonar

dessa aspekter i biståndet.

Även i motion U634 (mp) behandlas det förvärrade politiska tillståndet i Kenya.

President Moi har oinskränkt makt och utnyttjar den. Oppositionen slås ned, var

den än dyker upp.

I yrkande 1 begärs ett hemställande om att Sverige bör agera på

internationell nivå för att fria val hålls i Kenya och att valobservatörer

finns på plats i god tid före valdagen. Detta är viktigt då valmötena i sig är

farliga för oppositionen. De måste få möjlighet att föra fram sitt budskap utan

ingripande från staten.

Motionärerna kräver i yrkande 3 att regeringen agerar internationellt för att

få slut på våldet i Kenya.

Utskottets överväganden

Val till presidentämbetet och parlamentet i Kenya ägde rum den 29 december

1997. Valobservatörer har i sina slutomdömen förklarat att valresultatet

återspeglat folkviljan, men har samtidigt pekat på ett antal defekter i

valprocessen. I ett uttalande i början av januari 1998 på Europeiska unionens

vägnar lyckönskade EU:s ordförande kenyanerna till det sätt varpå de utövat sin

rösträtt och underströk det imponerande tålamod och mod de visat, ofta under

svåra omständigheter. Likaledes framhölls i positiv dager det sätt på vilket de

ansvariga organisatörerna, partiföreträdarna och de nationella observatörerna i

det stora flertalet valkretsar utfört sina arbetsuppgifter.

Ett genomgripande reformarbete ansågs vara en grundförutsättning för fria och

rättvisa val i Kenya. Den kenyanska regeringen avvisade i det längsta sådana

krav, men oppositionen och det civila samhället förde under 1997 en omfattande

och alltmer intensiv kampanj för att få gehör för krav på legala och

konstitutionella reformer. Demonstrationer, strejker och möten hölls, vilka

bemöttes av hårdhänt motstånd från polisen. I några fall ledde detta till

våldsamma upplopp och beskjutningar mot demonstrerande folkgrupper.

I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 11 begärs att Kenya skall anpassa

den nationella lagstiftningen till de internationella traktat Kenya

ratificerat.

Motion U634 (mp) yrkandena 1 och 3 begär svenskt agerade på internationell nivå

för att främja fria val i Kenya och få ett slut på våldet.

Utskottet anser att Kenya, liksom andra länder, genom tillträde till

internationella konventioner har förpliktat sig att följa dessa och därför bör

anpassa sin nationella lagstiftning så att den kommer i samklang med

åtagandena. Utskottet utgår härvid från att Sverige i den bilaterala dialogen

med företrädare för Kenya betonar vikten av att missförhållanden rättas till.

Utskottet noterar som positivt att Sverige under 1997 och i upptakten till

valet på ett tydligt och konsekvent sätt tog avstånd från alla våldsaktiviteter

och uppmanade parterna att lösa konflikter på ett fredligt sätt genom samtal

och dialog. Sverige agerade på internationell nivå vid upprepade tillfällen

bl.a. inom EU, i samband med generalförsamlingens möte i New York och vid det

nordiska statssekreterarmötet i Helsingfors. Därtill besökte - mot bakgrund av

det allvarliga politiska läget - statssekreteraren för utvecklingsfrågor Kenya

i november innan valet hölls. Den svenska uppfattningen att konflikter måste

lösas på fredlig väg genom samtal och dialog framfördes därvid. Likaså

betonades vikten av att demokratiska spelregler följs samt nödvändigheten av

att de av parlamentet fattade besluten om reformer implementerades för att

säkerställa fria och rättvisa val. Dessa synpunkter framfördes i samtal med

företrädare för regeringen, oppositionspartier samt representanter för det

civila samhället.

Genom olika biståndsinsatser har Sverige medverkat till att valobservatörer

utbildats och funnits på plats i anslutning till valen. Tillsammans med

Danmark, Nederländerna och Storbritannien stödde Sverige paraplyorganisationen

för den inhemska valobservatörsinsatsen, Institute for Education in Democracy,

som utbildade 28 000 kenyanska observatörer och valfunktionärer. Sverige

medverkade även i ett internationellt observatörsinitiativ, där diplomater från

23 ambassader efter utbildning deltog som internationella observatörer.

Utskottet uppskattar regeringens aktiva stöd till ett fredligt och rättvist

genomförande av valet i Kenya.

Med detta anser utskottet motionerna U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 11 och

U634 (mp) yrkandena 1 och 3 besvarade.

Motionärerna bakom U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 12 anser att MR-aspekter

bör lyftas fram i det svenska biståndet.

Utskottet konstaterar att regeringen i skrivelse 1997/98:76 Demokrati och

mänskliga rättigheter i svenskt utvecklingssamarbete avser att generellt stärka

stödet till en hållbar demokratisk utveckling och respekt för de mänskliga

rättigheterna. Denna politik har i betänkande 1997/98:UU15 fått utskottets

stöd.

I betänkande 1997/98:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd noterade

utskottet att det svenska biståndet till Kenya kraftigt har reducerats sedan

början av 1990-talet, bl.a. till följd av utbredd korruption och den politiska

situationen i landet. Samtidigt har det svenska stödet till främjande av

demokrati och mänskliga rättigheter ökat. Målsättningen med det svenska

biståndet är, enligt den landstrategi som fastställts för landet, bl.a. att

stödja den demokratiska processen. Utskottet förutsätter att MR- och

demokratifrämjande stöd får en fortsatt framträdande plats i det svenska

biståndet till Kenya.

Därmed anser utskottet motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 12 besvarad.

26. Nigeria

Sammanfattning av motionen

I motion U610 (mp) beskrivs den miljöförstöring som oljeexploateringen i

Nigeria orsakat. Nigeria leds av en brutal militärregim som intimt samarbetar

med vissa multinationella bolag, bl.a. Shell Oil. Motionärerna menar att

oljebolagen gör stora vinster genom att utnyttja den mycket svaga

miljölagstiftningen i landet och att militärdiktaturen kan vidmakthålla sitt

styre till stor del tack vare de inkomster man får från oljeexporten. Olika

folkgrupper i landet har utomlands verkat för att ett embargo införs på

nigerianska olje- och gasprodukter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

att Sverige internationellt och nationellt bör verka för ett embargo på alla

nigerianska olje- och gasprodukter och att också de bolag som är ansvariga för

exploateringen skall bojkottas.

Utskottets överväganden

På grund av landets befolkningsmässiga och ekonomiska särställning skapar den

fortsatta politiska krisen i Nigeria oro i hela regionen. Den styrande

militärjuntan, ledd av generalen Sani Abacha, har sedan makttillträdet 1993

gjort sig känd som osedvanligt hänsynslös, såväl inrikes- som utrikespolitiskt.

Alla ledande oppositionspolitiker och MR-förespråkare sitter i dag fängslade

eller har drivits i landsflykt och den tidigare så frispråkiga pressen utsätts

för regelbundna trakasserier.

Sverige har tillsammans med EU agerat i FN:s generalförsamling och MR-

kommission för att uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna i Nigeria,

dels genom anföranden, dels också som huvudförslagsställare till resolutioner

om Nigeria. Genom resolutionen i MR-kommissionen tillsattes en särskild

rapportör för Nigeria. EU:s resolution vid 1998 års möte med MR-kommissionen

baseras på den specielle rapportörens uppgifter. Dennes slutsats är att det

förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Nigeria.

I motion U610 (mp) begärs att Sverige skall verka för ett embargo på alla

nigerianska olje- och gasprodukter samt att även de bolag - främst Shell - som

är ansvariga för exploateringen skall bojkottas.

Utskottet noterar att EU:s sanktioner - ?den gemensamma positionen? - mot

Nigeria förlängdes i december 1997 till den 1 november 1998. Sanktionerna

innebär bl.a. att allt militärt samarbete inställs, att alla ?icke nödvändiga?

högnivåbesök till och från Nigeria inställs och att allt utvecklingssamarbete

med Nigeria avbryts. Undantag får göras för projekt som rör stöd till MR och

demokrati samt för sådana som rör fattigdomsbekämpning, om detta bistånd

kanaliseras via lokala civila myndigheter och enskilda organisationer. Vidare

fortsätter och utökas viseringsrestriktioner för bl.a. medlemmar i den sittande

regimen. Embargo vad gäller vapen, ammunition och övrig militär utrustning

införs. Slutligen avbryts alla kontakter på idrottsområdet, genom att

viseringar till officiella delegationer och nationella idrottslag ej utfärdas.

Som påpekades i utrikesministerns svar på fråga 1996/97:396 förra året var

Sverige angeläget om att verkligt effektiva åtgärder skulle vidtas mot regimen

i Nigeria, efter avrättningarna av Ogoniförkämpen Ken Saro-Wiwa m.fl. i

december 1995. I detta läge var Sverige också ett av få länder i EU som

förespråkade oljesanktioner. Någon enighet om detta har emellertid inte kunnat

nås.

Utskottet tog ställning till ett liknande yrkande med krav på oljeembargo mot

Nigeria i betänkande 1996/97:UU12, varvid anfördes:

Situationen beträffande den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna

i Nigeria ger, enligt utskottets mening, anledning till oro. Utskottet anser

att det är viktigt att upprätthålla ett internationellt tryck mot Nigeria och

förutsätter att Sverige bidrar därtill. Påtryckningar kan ske såväl genom

positiva åtgärder, t.ex. med stöd till demokratiinsatser, som med sanktioner.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Så länge som inga förbättringar

beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna kan skönjas i Nigeria är

ett fortsatt internationellt tryck mot regimen påkallat.

Därmed anses motion U610 (mp) besvarad.

27. Sydafrika

Sammanfattning av motionen

I motion U60 (mp) aktualiserar motionärerna situationen i Sydafrika. I yrkande

3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige i FN prioriterar befolkningens

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Sydafrika. Det är ett mycket

ojämlikt land i flera avseenden. Trots politiska framgångar är den svarta

befolkningens sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter långt ifrån

uppfyllda. De ekonomiska klyftorna är mycket stora, 49 % av inkomsterna går

till de 5,3 miljoner vita i landet medan 35 miljoner svarta endast får 39 % av

inkomsterna. Sydafrikas regering föreslår nu raslagar som vill tvinga företag

att anställa sin personal efter procenttal som speglar befolkningens

sammansättning av olika folkslag. Man har därigenom en vision av att skapa ett

rättvist samhälle. Det görs dock genom segregation med en lag som leder till

att vita mister sina jobb trots att ersättare ofta inte finns att få. Detta är,

enligt motionärerna, en ledsam återgång till förhållanden som man med stora

uppoffringar kämpat för att komma ur.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att regeringen i skrivelsen ger ökad uppmärksamhet åt de

sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. Utskottet ställer sig bakom

regeringens politik i detta avseende. Ekonomiska, sociala och kulturella frågor

är naturligtvis av central betydelse för ett land som Sydafrika som fortfarande

präglas av arvet från apartheidtiden med stora orättvisor på dessa områden.

Fördelningen av landets tillgångar är fortfarande extremt skev.

Utskottet konstaterar att situationen i Sydafrika efter landets övergång till

demokrati inte är föremål för behandling inom FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Från utskottets sida anses det inte heller befogat att nu

introducera frågan om en särskild granskning av Sydafrikas efterlevnad av de

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vidare kan noteras att

Sverige har ett bilateralt utvecklingssamarbete med Sydafrika med en tydlig MR-

profil.

Med detta anses motion U60 (mp) yrkande 3 besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:89

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:89 Mänskliga rättigheter i

svensk utrikespolitik till handlingarna,

2. beträffande dialog med länder som kränker mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U55 yrkande 1 och 1997/98:U219

yrkande 12 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande internationellt agerande för främjande av mänskliga

rättigheter m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U61 yrkande 2 samt 1997/98:U621

yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande EU:s anslutning till Europakonventionen om de

mänskliga rättigheterna

att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 1,

res. 1 (v, mp, kd)

5. beträffande internationell barn- och ungdomsdag

att riksdagen avslår motion 1997/98:U612,

6. beträffande mänskliga rättigheter och positiv samhällsutveckling

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U55 yrkande 2 besvarad med vad utskottet

anfört,

7. beträffande människors rätt till vatten

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört,

8. beträffande politik som bygger på Miljöpartiets grundvärderingar

att riksdagen avslår motion 1997/98:U61 yrkande 1,

9. beträffande internationellt välfärdssystem

att riksdagen avslår motion 1996/97:N270 yrkande 1,

10. beträffande sanktioner

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U56 yrkande 5 och 1997/98:U609

yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U59 yrkande 2 och 1997/98:U61

yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

12. beträffande MR-bistånd till enskilda organisationer

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U61 yrkande 6 besvarad med vad utskottet

anfört,

13. beträffande publicering av ambassadrapporter om mänskliga

rättigheter

att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 3,

res. 2 (v)

14. beträffande MR-debatt i FN:s generalförsamling

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U609 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. 3 (m, fp, v, mp, kd)

15. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 2,

16. beträffande religionsfrihet

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U59 yrkande 1 och 1997/98:U60

yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

17. beträffande dödsstraffet

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U38 yrkande 9, 1997/98:U603 och

1997/98:U621 yrkandena 13-16 besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande god miljö som mänsklig rättighet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del, 1997/98:U39

yrkande 1 och 1997/98:U601,

res. 4 (mp)

19. beträffande en internationell miljödomstol

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del och

1997/98:U602 yrkandena 1 och 2,

res. 5 (mp)

20. beträffande en global vattenkonvention

att riksdagen förklarar motion 1997/98:Bo516 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

21. beträffande svenska initiativ för havsmiljön

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U30 yrkande 6 och 1997/98:U215

yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

22. beträffande barnarbete i Mururoa

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U409 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

23. beträffande avveckling av kärnkraft m.m.

att riksdagen avslår motion 1997/98:U413 yrkandena 3-6,

res. 6 (v, mp)

24. beträffande MAI-förhandlingarna

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U58 yrkandena 1-3 besvarade med vad

utskottet anfört,

25. beträffande urbefolkningars rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U412 yrkande 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

26. beträffande skydd för minoriteter

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U57 besvarad med vad utskottet anfört,

27. beträffande mänskliga rättigheter i Colombia

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U29 yrkande 3 förklarar motionerna

1997/98:U621 yrkandena 4-6 samt 1997/98:U624 yrkandena 1, 2, 4 och 5

besvarade med vad utskottet anfört,

res. 7 (fp, v, mp, kd)

28. beträffande mänskliga rättigheter i Kuba

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U636 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

29. beträffande dödsstraff i USA

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U611 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

30. beträffande fallet Mumia Abbu-Jamal

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 2,

31. beträffande situationen för fångar i USA

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkandena 3-6,

32. beträffande yrkesförbud för skribenter

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 7,

33. beträffande asylsökande från USA

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 8,

34. beträffande utbildning av poliser

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 9,

35. beträffande kvinnobilden i USA

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 10,

36. beträffande omhändertagna mexikanska barn

att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 11,

37. beträffande mänskliga rättigheter i Kina

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U55 yrkande 3, 1997/98:

U61 yrkande 7, 1997/98:U617 yrkande 2 i berörd del, 1997/98:U621 yrkande 3

och 1997/98:U632 yrkandena 2 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 8 (fp, mp, kd)

38. beträffande kinesisk anslutning till WTO

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 10 besvarad med vad

utskottet anfört,

39. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkandena 4, 6 och 7 besvarad med

vad utskottet anfört,

40. beträffande internationella förhandlingar om Tibet

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U605 och 1997/98:U613 yrkandena 1-2,

res. 9 (m, fp, v, mp, kd)

41. beträffande Panchen lama

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

42. beträffande stöd till tibetansk radiostation

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

43. beträffande situationen i Hongkong

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U54 och 1997/98:U632 yrkande 1

besvarade med vad utskottet anfört,

res. 10 (fp, v, mp, kd)

44. beträffande kontakter med Taiwan m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U617 yrkande 1 och yrkande 2 i

berörd del, 1997/98:U631 yrkande 1 samt 1997/98:U632 yrkandena 5 och 6

besvarade med vad utskottet anfört,

res. 11 (fp, kd)

45. beträffande kinesisk maktpolitik mot Taiwan

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. 12 (fp, kd)

46. beträffande informationskontor för EU i Taipei

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 9 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. 13 (fp, kd)

47. beträffande förhandlingar om Östtimor

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkandena 2-4 och 9 besvarad med

vad utskottet anfört,

48. beträffande gerillaledaren David Alex

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

49. beträffande FN-närvaro på Östtimor

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 6 besvarad med vad

utskottet anfört,

50. beträffande enskilda organisationer på Östtimor

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 7 besvarad med vad

utskottet anfört,

51. beträffande Kashmir

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U633 yrkandena 1-4, 6 och 7 besvarad med

vad utskottet anfört,

52. beträffande mohajirers situation i Pakistan

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U635 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

53. beträffande mänskliga rättigheter i Afghanistan

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 4 besvarad med vad utskottet

anfört,

54. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U604 yrkandena 1-4, 1997/98:U621

yrkandena 9 och 10 och 1997/98:U630 besvarade med vad utskottet anfört,

55. beträffade fängslade kurdiska parlamentariker

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U604 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

56. beträffande assyriers och syrianers situation i Turkiet

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U629 och 1997/98:U638 yrkandena 2

och 3 besvarade med vad utskottet anfört,

57. beträffande mänskliga rättigheter i Iran

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U621 yrkande 8, 1997/98:U623 och

1997/98:U626 yrkandena 1-5 besvarade med vad utskottet anfört,

58. beträffande den ryska religionslagen

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U628 yrkandena 1-4 besvarad med vad

utskottet anfört,

59. beträffande fallet Nikitin

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U618 yrkandena 1 och 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

60. beträffande självstyre i Kosovo

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

61. beträffande den yttre sanktionsmuren

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

62. beträffande skolavtalet

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

63. beträffande EU-kontor i Kosovo

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 4 besvarad med vad

utskottet anfört,

64. beträffande kontakter med det forna Jugoslavien

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

65. beträffande agerande för lösning av konflikten i Kosovo

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U61 yrkandena 4 och 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

66. beträffande Mont Athos

att riksdagen förklarar motion 1997/98:A808 yrkande 5 besvarad med vad

utskottet anfört,

67. beträffande mänskliga rättigheter i Algeriet

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U615 yrkandena 1-3 och 1997/98:U621

yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,

68. beträffande främjande av fredsprocessen i Mellanöstern

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U608 och 1997/98:U622 yrkandena 1

och 2 besvarade med vad utskottet anfört,

res.14 (kd)

69. beträffande israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U619 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

70. beträffande Västsahara

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U607 yrkandena 1-3 och 1997/98:U614

yrkandena 1-3 besvarade med vad utskottet anfört,

71. beträffande mänskliga rättigheter i Kenya

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U621 yrkandena 11 och 12 samt

1997/98:U634 yrkandena 1 och 3 besvarade med vad utskottet anfört,

72. beträffande mänskliga rättigheter i Nigeria

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U610 besvarad med vad utskottet anfört,

73. beträffande förhållandena i Sydafrika

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört.

Stockholm den 26 maj 1998

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Nils T Svensson (s), Berndt

Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Carina Hägg

(s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva

Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson

(mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson (s) och Gustaf von Essen (m).

Reservationer

1. EU:s anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (mom.

4)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Mot bakgrund

av? och på s. 30 slutar med ?yrkande 1 avstyrks därmed? bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att Sverige i fortsättningen bör arbeta för en stadgeändring

så att EU kan ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna.

Utskottet tillstyrker därmed motion U56 (v) yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande EU:s anslutning till Europakonventionen om de

mänskliga rättigheterna

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U56 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 35 börjar med ?Denna

sistnämnda fråga? och på s. 35 slutar med ?yrkande 3 avstyrks därmed? bort ha

följande lydelse:

Det är dock av flera skäl viktigt att därutöver en årlig sammanställning av

svenska ambassadrapporter görs när det gäller mänskliga rättigheter. Sådana kan

i dag nämligen ligga till grund för ställningstaganden i flyktingpolitiska

ärenden. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt olämpligt att beslut i sådana ärenden

fattas utifrån material som icke är offentligt. En sådan brist i

rättssäkerheten kan inte gagna Sveriges anseende i övriga världen när det

gäller vår förmåga att efterleva och försvara de mänskliga rättigheterna.

Sverige har vid tre tillfällen tillrättavisats av Europakommissionen för

mänskliga rättigheter, vilket knappast länder vår flyktingpolitik till heders.

Svenska ställningstaganden i frågor rörande mänskliga rättigheter kan liksom

alla andra länders grunda sig på Amnesty Internationals och Human Rights Watchs

rapporter. Självfallet kan man även för ställningstaganden använda sig av vad

andra länders, t.ex. USA:s utrikesdepartement offentligt publicerar i dessa

frågor. Vad andra länders utrikesförvaltningar publicerar är dock främst avsett

för det egna landet och är grundat på detta lands tolkningar och värderingar.

Det vore därför rimligt att Sverige på motsvarande sätt offentligt gav uttryck

för hur man ser på MR-situationen i hela världen och inte bara i länder dit

Sverige ger bistånd. Sverige har andra kontakter i världen än bara

biståndskontakter.

Med detta tillstyrker utskottet motion U56 (v) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande publicering av ambassadrapporter om mänskliga

rättigheter,

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U56 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. MR-debatt i FN:s generalförsamling (mom. 14)

Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid

Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 35 börjar med ?Utskottet

fann inte? och på s. 35 slutar med ?yrkande 5 besvarad? bort ha följande

lydelse:

Utskottet finner dock att tiden borde vara mogen att också FN:s

generalförsamling får en årlig rapport om läget beträffande efterlevnaden av de

principer varpå själva organisationen är grundad. Barnkonventionens

uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme. Granskningen bör dock ske direkt i

generalförsamlingen. En sådan årlig rapport borde bli föremål för en ingående

och bred debatt mellan alla medlemsländer.

Utskottet tillstyrker därmed motion U609 (m) yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande MR-debatt i FN:s generalförsamling,

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U609 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. God miljö som mänsklig rättighet (mom. 18)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Utskottet

har under? och på s. 40 slutar med ?U39 (mp) yrkande 1? bort ha följande

lydelse:

Konventionerna om de mänskliga rättigheterna skrevs 1966. På den tiden fanns

inte det medvetande, de kunskaper och det ansvar som vi i dag har när det

gäller miljöföroreningar och deras fruktansvärda resultat, som förstör

livsbetingelser såväl för växtlighet som för djur och människor, både i det

korta och långa tidsperspektivet. Varken befolkningsökningen eller

miljöförstöringen eller den numera fullt kännbara vattenbristen upplevdes t.ex.

på den tiden som det hot mot människans överlevnad som vi i dag vet att det är.

Att en gammal konvention behöver kompletteras för att vara i samklang med en

värld i ständig förändring är ganska naturligt. Det är därför angeläget att

rätten till en god miljö läggs till konventionerna om de mänskliga

rättigheterna om detta är möjligt eller erkänns som en självständig rättighet.

Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis), U39 (mp)

yrkande 1, och U601 (mp).

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande god miljö som mänsklig rättighet

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del

och 1997/98:U39 yrkande 1 samt 1997/98:U601 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

5. En internationell miljödomstol (mom. 19)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 41 börjar med ?Utskottet

vill i? och på s. 41 slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:

Behovet av en internationell brottmålsdomstol har på senare tid diskuterats i

internationella sammanhang. Behovet av en internationell miljödomstol blir akut

när den särskilda miljökammarens mandat vid domstolen i Haag går ut om tre år.

Skulle denna förlängas ytterligare, bör man från svensk sida kräva att inte

bara stater utan också miljöorganisationer får talerätt vid den internationella

domstolen. En rad svåra miljökatastrofer, som i första hand drabbat

ursprungsbefolkningar och minoriteter, hade kunnat åtgärdas och människor som

drabbats fått ersättning för skador och lidanden, om sådan talerätt funnits.

Därmed tillstyrker utskottet motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602

(mp) yrkandena 1 och 2.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande en internationell miljödomstol

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del

och 1997/98:U602 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Avveckling av kärnkraft m.m. (mom. 23)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 43 börjar med ?Det är

därför? och på s. 44 slutar med ?yrkandena 3-6 avstyrks därmed? bort ha

följande lydelse:

Eftersom Sveriges intentioner är att avveckla den svenska kärnkraften, finns

det all anledning att i den aktiva svenska politiken och agerandet globalt på

kärnsäkerhetsområdet också ta med avvecklingsalternativet.

Med detta tillstyrker utskottet motion U413 (mp) yrkande 5 samt anser yrkandena

3, 4 och 6 besvarade med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande avveckling av kärnkraft m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U413 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion

1997/98:U413 yrkandena 3, 4 och 6 besvarade med vad utskottet anfört,

7. Mänskliga rättigheter i Colombia (mom. 27)

Karl Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och

Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 49 börjar med ?Utskottet

ser possitivt? och på s. 50 slutar med ?vad utskottet anfört? bort ha följande

lydelse:

Även om det för närvarande inte föreligger något förslag från den

colombianska regeringen eller gerillan, vars positioner till följd av många års

bittra strider kan vara låsta, kan ett ingripande i konflikten av en tredje,

utanförstående kraft i form av ett svenskt initiativ till medling eller till en

internationell konferens innebära att låsta positioner börjar lösas upp och att

nya sätt att ta itu med den blodiga konflikten i Colombia kan börja att

tillämpas.

Vidare bör det starka internationella trycket på Colombia utökas ytterligare

genom att inte bara EU-parlamentet antar resolutioner om situationen i Colombia

utan att också andra EU-organ, exempelvis EU:s ministerråd och kommission,

också agerar när det gäller situationen i Colombia.

Regeringen måste arbeta än effektivare i internationella sammanhang för att

få ett stopp på straffriheten när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Det internationella trycket på Colombia bör också kompletteras med att en

särskild MR-rapportör för Colombia inrättas.

Därmed tillstyrker utskottet motion U29 (v) yrkande 3. Motionerna U621 (v, m,

c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6, U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1, 2, 4

och 5 anses besvarade med vad som ovan anförts.

dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande mänskliga rättigheter i Colombia

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U29 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna

1997/98:U621 yrkandena 4-6 samt 1997/98:U624 yrkandena 1, 2, 4 och 5

besvarade med vad utskottet anfört,

8. Mänskliga rättigheter i Kina (mom. 37)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd)

anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 57 börjar med ?Utskottet

noterar att? och på s. 58 slutar med ?yrkande 2 (delvis) besvarade? bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det visat sig allt svårare att samla de

demokratiska staterna till att fortsatt påtala Kinas upprepade och massiva

brott mot mänskliga rättigheter i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Våren 1997 spräckte Frankrike EU:s enighet vilket ledde till

kinesiska motåtgärder på det kommersiella planet gentemot de EU-stater som var

drivande i frågan. Våren 1998 visade det sig därför omöjligt för EU att vidare

driva frågan, vilket föranledde USA att inte heller fortsätta. Någon resolution

om de grova kränkningarna i världens största diktatur fanns därmed våren 1998

inte att ta ställning till i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna,

det organ som har att granska hur respekten för mänskliga rättigheter följs i

FN:s medlemsstater.

Det är givetvis positivt att Kina förklarat sig vilja ratificera ett par

internationella konventioner på MR-området och att FN:s högkommissarie för MR-

frågor inbjudits att besöka Kina. Detta kan dock inte tas till intäkt för att

dämpa innehåll och former för att påtala de fortsatta grova kränkningarna av

mänskliga rättigheter i Kina, vilka fortgår i oförminskad omfattning. Inte

heller kan frisläppandet av en och annan internationellt uppmärksammad politisk

fånge och demokratiförespråkare tas till intäkt för detta, då ständigt nya

dissidenter fängslas för sina åsikter. Sverige bör därför även i fortsättningen

arbeta för att EU inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna åter

väcker en resolution om Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter.

Utskottet utgår också från att regeringen inom EU-dialogen, liksom bilateralt

i samtal med kinesiska företrädare framför att den autonomi som Tibet och

Xinjiang enligt Kinas konstitution skall åtnjuta måste ges ett reellt innehåll.

Med detta anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7,

U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3 och U632 (fp) yrkande 2 tillgodosedda.

Motionerna U617 (m) yrkande 2 (delvis) och U632 (fp) yrkande 4 anses besvarade

med vad som ovan anförts.

dels att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande lydelse:

37. beträffande mänskliga rättigheter i Kina

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U55 yrkande 3, 1997/98:U61

yrkande 7, 1997/98:U621 yrkande 3 och 1997/98:U632 yrkande 2 och som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar

motionerna 1997/98:U617 yrkande 2 i berörd del samt 1997/98:U632 yrkande 4

besvarade med vad utskottet anfört,

9. Internationella förhandlingar om Tibet (mom. 40)

Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid

Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 60 börjar med ?Därmed

avstyrker utskottet? och på s. 60 slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha

följande lydelse:

Det politiska förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna har ökat

i Tibet. Än så länge har Tibets ledare Dalai lama lyckats föra en ickevåldskamp

mot Kina från sin exil i Indien. Det är viktigt att den strategin inte

förändras, vilket det nu finns risk för att den gör. Tibetanska flyktingar i

exil börjar tappa tålamodet och planera för en befrielsekamp. Mönstret känns

igen från andra länder som förtrycks. Förhandlingar mellan Kina och Tibet kan

knappast komma i gång av sig själv. FN kan initiera en process som gör att

villkorslösa förhandlingar kommer i gång, och Sverige, som nu bara har en kort

tid kvar som medlem i säkerhetsrådet, bör föreslå att Tibetfrågan åter kommer

upp på FN:s dagordning.

Med detta anser utskottet motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd)

yrkandena 1 och 2 tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande internationella förhandlingar om Tibet

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U605 och 1997/98:U613

yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Situationen i Hongkong (mom. 43)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och

Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 60 börjar med ?Utskottet

konstaterar i? och på s. 61 slutar med ?U54 (m) besvarade? bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att det kinesiska agerandet gentemot Hongkong inför

överlämnandet från Storbritannien till Folkrepubliken Kina den 1 juli 1997

ingav allvarliga farhågor. Det är inte acceptabelt att den folkvalda

lagstiftande församlingen från 1995 ersattes med en handplockad församling. Det

var inte acceptabelt ens som en övergångslösning att en i demokratiska former

vald folkrepresentation ersattes vid en i och för sig folkrättsligt erkänd

överlåtelse mellan två stater. Det gäller i särskilt hög grad som den

övertagande staten saknar demokratisk legitimitet.

Övergången till kinesiskt styre för Hongkong innebar således ett bakslag för

den demokratiska utvecklingen i Hongkong. Det är enligt utskottets mening

beklagligt att hongkongborna i valen i maj 1998 inte givits möjlighet att i

direkta, fria och demokratiska allmänna val utse hela sin lagstiftande

församling. Det är inte heller acceptabelt att den provisoriska församlingen

efter återföreningen upphävde delar av de författningsgrundade förbättringar

som skett beträffande skyddet för de mänskliga rättigheterna i Hongkong.

Utskottet utgår från att regeringen i kontakter med företrädare för den

kinesiska regeringen och inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik framhåller vikten av att de förändringar i demokratisk

riktning och i gällande lagstiftning som uppnåddes under 1990-talet i Hongkong

fortsätter och inte ens under ett övergångsskede sätts ur spel. Det är av

största vikt att utvecklingen i Hongkong efter återföreningen med Kina den 1

juli 1997 följs noggrant och att kontakterna med omvärlden fortsätter att

utvecklas.

Med detta tillstyrker utskottet motion U632 (fp) yrkande 1 och anser motion U54

(m) besvarad.

dels att utskottets hemställan under moment 43 bort ha följande lydelse:

43. beträffande situationen i Hongkong

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion

1997/98:U54 besvarad med vad utskottet anfört,

11. Kontakter med Taiwan m.m. (mom. 44)

Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Utskottet

ser mycket? och på s. 63 slutar med ?vad utskottet anfört? bort ha följande

lydelse:

Utskottet ser mycket positivt på den demokratiska utvecklingen i Taiwan och

understryker att det inte finns någon motsättning mellan människors krav på

demokrati och i vilken kulturell omgivning de lever på olika håll i världen.

Utvecklingen i Sydostasien sedan sommaren 1997 visar också att de s.k.

asiatiska värden som används som alibi för fortsatt auktoritärt styre, inte

heller främjar en stabil ekonomisk utveckling, utan att denna förutsätter också

demokrati. Det är därför positivt att kontakter och samarbete mellan Taiwan och

olika länder i världen fortsätter att utvecklas.

När Folkrepubliken Kina 1971 ersatte Taiwan som ständig medlem av FN:s

säkerhetsråd var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter,

tillika kärnvapenmakter, faktiskt är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s

medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera

mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Vid den tidpunkten saknade

båda regimerna demokratisk legitimitet, vilket i dag bara gäller den i Peking.

Historien visar med såväl Tyskland som Korea att någon entydig enstatsdoktrin

inte heller finns internationellt etablerad.

Även om principen om ett Kina lever vidare, kan det aldrig med någon

automatik ge regimen i Peking någon slags ensamrätt. Den saknar den varje

demokratisk legitimitet för. Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar

leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras genom att de båda folken

i fria och demokratiska former tar ställning för detta.

Försök att föra upp frågan om att utreda Taiwans ställning i FN på

generalförsamlingens dagordning har flera gånger misslyckats. Taiwan hör hemma

också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap. Utskottet finner det

därför angeläget att Sverige aktivt understöder fortsatta initiativ i denna

riktning. Tills vidare bör Sverige verka för att Taiwan ges möjlighet att

medverka i FN:s olika underorgan som observatör, t.ex. i Ecosoc. Här finns en

omfattande praxis som givit också organisationer som PLO och ANC

observatörsstatus i FN.

Med detta anser utskottet motionerna U632 (fp) yrkandena 5 och 6 och U631 (m)

yrkande 1 tillgodosedda. Motion U617 (m) yrkandena 1 och 2 (delvis) anses

besvarad med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse:

44. beträffande kontakter med Taiwan m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U631 yrkande 1 och

1997/98:U632 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört samt förklarar motion 1997/98:U617 yrkandena 1 och 2

i berörd del besvarad med vad utskottet anfört,

12. Kinesisk maktpolitik mot Taiwan (mom. 45)

Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 63 börjar med ?Utskottet

noterar att? och på s. 63 slutar med ?yrkande 3 besvarad? bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att all kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas

klart och entydigt. Frågan om en eventuell återförening är en fråga för folken

i Kina och Taiwan att själva ta ställning till i fria och demokratiska former.

Hur och i vilka former den drivs av regimen i Beijing är däremot inte en intern

angelägenhet utan något som det internationella samfundet har anledning att

följa med stor uppmärksamhet.

Därmed tillstyrker utskottet motion U632 (fp) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under moment 45 bort ha följande lydelse:

45. beträffande kinesisk maktpolitik mot Taiwan

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Informationskontor för EU i Taipei (mom. 46)

Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 63 börjar med ?Utskottet

noterar vidare? och på s. 63 slutar med ?yrkande 9 besvarad? bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att det vore värdefullt att EU upprättar ett

informationskontor i Taipei, vilket Sverige bör medverka till.

Därmed tillstyrker uskottet motion U632 (fp) yrkande 9.

dels att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande informationskontor för EU i Taipei

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 9 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Främjande av fredsprocessen i Mellanöstern (mom. 68)

Ingrid Näslund (kd) anser:

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 86 börjar med ?Med detta

anser? och på s. 86 slutar med ?U608 (m) besvarade? bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att sanktioner skulle föra fredsprocessen i Mellanöstern

framåt. Det skulle i stället ge dödsstöten åt den tynande processen.

Med detta avstyrker utskottet motion U622 (v) yrkande 2 samt anser motionerna

U608 (m) och U622 (v) yrkande 1 besvarade.

dels att utskottets hemställan under moment 68 bort ha följande lydelse:

68. beträffande främjande av fredsprocessen i Mellanöstern

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U622 yrkande 2 anser motionerna

1997/98:U608 och 1997/98:U622 yrkande 1 besvarade med vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1. Människors rätt till vatten (mom. 7)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

I sitt svar på motionen tar utskottet upp rätten till mat för dagen enligt FN-

konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men nämner inte

motionens syn på vatten som vårt viktigaste livsmedel. Därför är det

alarmerande att privata företag med hjälp av fördelaktiga lån från Världsbanken

tar över vattenförsörjningen i flera länder i Afrika, Asien och Sydamerika. I

Sverige kan hushåll som eventuellt har dåligt vatten från egen brunn i de

flesta livsmedelsaffärer köpa källvatten från Sverige, Frankrike m.fl. länder.

Vi har råd, men tredje världens fattiga har förmodligen knappast råd att betala

någon högre kostnad för det livsnödvändiga vattnet.

Det är oerhört viktigt att bevaka att vattnets väg från källan till köket

inte hamnar i privata händer och monopoliseras.

2. Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna (mom. 11)

Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför:

Enligt regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

gäller de mänskliga rättigheterna individer och det är regeringarnas ansvar att

individens rättigheter respekteras. ?Varje rättighet för individen innebär

således en skyldighet för statsmakten.? Detta gäller naturligtvis också den

svenska regeringens agerande i vårt eget land.

I samband med att flyktingkonventionen tas upp, förs ett resonemang om de

mänskliga rättigheterna och den svenska migrationspolitiken. ?Att värna om

möjligheten för flyende människor att söka fristad i Sverige är en viktig del i

arbetet för de mänskliga rättigheterna.? Kristdemokraterna menar att bristerna

ligger inte bara i den främlingsfientlighet som kan möta flyktingar även i

Sverige utan också i det faktum att en del asylsökande, vilkas mänskliga

rättigheter utsatts för grova kränkningar i det land de flytt från, inte heller

får skydd i vårt land.

Enligt vår mening måste man med denna utgångspunkt kunna ta upp en diskussion

om en regering vidtagit tillräckliga åtgärder för att förverkliga en flyktings

rättigheter i det enskilda fallet. Regeringen måste i sista hand kunna ställas

till ansvar. Kristdemokraterna anser att regeringen måste ta ett större ansvar

för att den enskilde flyktingens rättigheter respekteras i praktisk handling.

3. MR-bistånd till enskilda organisationer (mom. 12)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp)

anför:

Med tanke på bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Kina och Östtimor

bör Sverige fokusera sitt bistånd direkt till demokrati-, människorätts- och

kyrkliga organisationer i länder där kränkningar förekommer. De är viktigt att

de organisationerna, som ofta utsätts för trakasserier och där medlemmarna

förföljs på olika sätt, får starkt stöd. Internationell uppmärksamhet är ofta

ett skydd både för ideella opolitiska organisationer och för den politiska

oppositionen.

4. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)

Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran

Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anför:

Vi vill erinra om vad utskottet uttalade med anledning av liknande yrkanden i

betänkande 1997/98:UU2. Där hänvisades till flera tidigare uttalanden om

önskvärdheten av en sådan redovisning samt anfördes att utskottet tydligt

framhållit att det förutsatte att det skulle komma att ges en samlad bild av

läget beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna och demokrati i

mottagarländerna. Utskottet konstaterade vidare i betänkandet att någon sådan

redovisning inte lämnades i samband med budgetpropositionen för 1998. Samtidigt

noterades att regeringen utfäst sig att fortsättningsvis lämna den efterfrågade

redogörelsen i samband med budgetpropositionen.

Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant följer och värderar

utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en viktig

signal till mottagarländerna. Därför bör regeringen presentera en årlig rapport

i samband med budgetförslaget om situationen och utvecklingen när det gäller

mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna för svenskt bistånd.

5. Krigsmaterielexport (mom. 15)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Krigsmaterielexport utgör ett mycket negativt inslag i svensk utrikespolitik.

Det minskar trovärdigheten i det svenska agerandet för mänskliga rättigheter

inom ramen för utrikespolitik. Ett tydligare exempel på detta problem uppstår

när Sverige går in i en offensiv försäljning av JAS-plan till Chile.

Chile befinner sig i en demokratiseringsprocess. Denna är dock mycket

bräcklig. Militären har fortfarande en stark ställning i landet, och nyligen

insattes den förre diktatorn Augusto Pinochet som senator i det chilenska

parlamentet utan att denne på något sätt var vald till posten. Chiles demokrati

utvecklas ännu så länge på den tidigare dikaturens villkor. I ett sådant läge

skall inte möjligheterna till en god affär överskugga eller dölja de stora

demokratiska brister som landet fortfarande lider av - i all synnerhet som

dessa brister riskerar att stärka den kraft som krossade tidigare demokratiska

förhållanden - dvs. militären.

Även i ett annat avseende är exporten av JAS till Chile olämplig. Chile

ligger långt bort från Sverige. Latinamerika är inte fritt från mellanstatliga

spänningar och konflikter även om det är inbördeskrigen och militärkupperna som

fått den största uppmärksamheten. Det framgick inte minst av kriget mellan Peru

och Ecuador för ett år sedan. Maktbalansen mellan de latinamerikanska länderna

har dock i stort sett präglats av en viss stabilitet.

JAS är en högteknologisk produkt överlägsen mycket annat som finns på detta

område i Latinamerika. Den stat som anskaffar JAS kommer därför att allvarligt

påverka maktbalansen i Latinamerika på ett negativt sätt.

6. MAI-förhandlingarna (mom. 24)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Ingrid Näslund (kd) anför:

Förhandlingarna kring MAI - multilateralt avtal om investeringar - skall ligga

nere i sex månader. I den utformning avtalet i dag har, försvagar det snarare

än stärker utvecklingsländernas möjligheter till utveckling. Ett genomförande

av MAI i vissa områden skulle kunna leda till att ett bräckligt inhemskt

näringsliv eller inhemsk bräcklig marknad slås ut av ekonomiskt starka

investerare utifrån. Flera kritiker befarar att tillämpandet av MAI i nuvarande

form i vissa ogynnsamma fall t.o.m. skulle kunna medföra akuta

livsmedelskriser. Det investeringsavtal som man för en tid sedan förhandlade om

var inriktat på att i första hand stödja investeraren. Det är ingen tvekan om

att investeraren genom avtalet fick ett starkare skydd än mottagarlandet och

dess arbetstagare, som i sin tur verkligen behöver ett gott skydd när landet

lämnas öppet för storföretag och internationella investerare. En rad

principfrågor och problem när det gäller ett avtal av MAI:s typ måste lösas på

demokratisk väg och efter en bred och fördjupad diskussion mellan de inblandade

parterna innan det är klart. Avtalet bör inte undertecknas förrän grundliga

konsekvensanalyser gjorts.

7. MAI-förhandlingarna (mom. 24)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Miljöpartiet kräver som minimiåtgärd att regeringen lämnar en skrivelse om MAI-

avtalet på riksdagens bord och att avtalets sociala- och miljökonsekvenser

undersöks av en från regeringen fristående utredningsgrupp och att resultaten

redovisas innan beslut tas i riksdagen. I ett interpellationssvar den 20

februari i år betonar svarande statsråd att avtalet, innan det överlämnas till

riksdagen, nu skall utvärderas av någon som är fristående från

Regeringskansliet, alltså en bestämd person, i stället för motionens krav på en

fristående utredningsgrupp. Därutöver kommer redan innan förhandlingarna

slutförts oberoende konsekvensanalyser att göras, uppgavs det i

interpellationssvaret. Analyserna är tyvärr inte preciserade, i motionen

däremot krävs miljöanalyser och sociala analyser.

Enligt ursprungsplanen skulle OECD-länderna, dvs. investerarna, först anta

avtalet, därefter de utvecklingsländer där investeringarna skulle ske. Avtalet

gynnade och skyddade utländska investeringar på ett odemokratiskt sätt,

speciellt genom att det skedde på bekostnad av de investerade ländernas råvaror

och naturtillgångar och genom att utvecklingsländerna inte hade stora

möjligheter att få sina intressen skyddade och tillgodosedda.

565 NGO:s i 68 länder krävde att avtalet skulle stoppas. Vid OECD:s

ministermöte i slutet av april i år beslöts att man skulle göra en paus på sex

månader i förhandlingarna, som alltså inte slutförts. I hur hög grad innehållet

förändrats på det sätt som den starka kritiken mot avtalet kräver, så att

utvecklingsländerna inte utestängs från möjligheterna att skydda och tillvarata

sina intressen utan kan påverka utformningen av det avtal som så ingriper i

ländernas både kortsiktiga och långsiktiga ekonomi, återstår att se.

Det är emellertid viktigt att också OECD-länderna aktivt agerar för att

påverka innehållet i avtalet, så att små och fattiga länder inte utnyttjas och

deras utsatta situation förvärras.

8. Asylsökande från USA (mom. 33)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

USA är till sitt styrelseskick en demokrati. Begreppet är enligt vårt sätt att

se inget statiskt tillstånd som inte behöver återbekräftas i enskilda

processer. Detta innebär att även demokratiska stater kan ha bristande

rättssäkerhet i vissa avseenden i mer eller mindre stor utsträckning. När det

gäller USA vill vi framhålla att flera internationella organ pekat på att bl.a.

etnisk diskriminering är ett problem av inte oväsentlig betydelse inom det

amerikanska rättssystemet. Andra problem är en i vissa fall populistisk

propaganda för dödsstraffet liksom omfattande, dokumenterade problem med

kränkning av barns och kvinnors rättigheter och integritet i mötet med

rättssystemet. Ingen stat i världen är perfekt, inte heller USA. Med tanke på

USA:s internationellt sett ledande ställning är det viktigt att kritiken mot

interna förhållanden i USA inte tystnar och att landet hamnar i en ?skyddad

zon? för omvärldens eventuella kritik. Vi instämmer i vad utskottet anför om

att USA:s lagstiftning förespråkar en likvärdig, rättssäker behandling av alla

medborgare och att myndigheterna vidtagit olika åtgärder för att komma till

rätta med de övergrepp som inrapporterats. Emellertid finns det en omfattande

diskriminering och rättslöshet som inte åtgärdas på det sätt som borde ske. Vi

anser det därför vara befogat att utskottet riktar kritik mot USA i denna fråga

samt att utskottet fastslår att det inte är korrekt att automatiskt utgå ifrån

att ingen flykting från USA kan ha ett skyddsbehov. Detta år har

Invandrarverket och Utlänningsnämnden prövat en ansökan om politisk asyl från

en amerikansk medborgare. Denne ansökte om asyl efter att ha utsatts för

misshandel och trakasserier i sitt hemland som en följd av sitt engagemang i en

medborgarrättsrörelse mot polisvåld. Miljöpartiet menar att även medborgare

från USA borde få en individuell prövning som behandlar de skäl som den

asylsökande åberopar och inte helt summariskt på en dogm som riksdagen och

regeringen fastslagit i fråga om att USA är en rättsstat och en demokrati och

att ingen människa därifrån per definition kan tänkas ha ett skyddsbehov från

påstådda övergrepp.

9. Mänskliga rättigheter i Iran (mom. 57)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och

Ingrid Näslund (kd) anför:

Vi anser att situationen i Iran fortfarande är mycket instabil. President

Khatemi har förvisso anslagit en annan ton som visserligen starkt påverkat det

politiska klimatet i landet i positiv riktning mot större yttrandefrihet och

ökad tryckfrihet.

Den religiösa makten i form av Rådet för systemets bästa är dock fortfarande

överordnad stats- och presidentmakten. Det är likaså ledaren för Rådet för

systemets bästa ayatolla Khamenei som är landets överbefälhavare. Han har

naturligtvis även stort inflytande inom Hisbollah-grupperna och andra

konservativa väpnade grupper.

Att maktkampen är hård mellan konservativa och mer liberalt sinnade grupper i

dagens Iran framgick bl.a. i samband med att borgmästaren i Teheran för en tid

sedan på grumliga grunder anklagades för korruption och fängslades.

Inrikesministern i Khatemis regering avsåg därvid att besöka borgmästaren i

fängelset, men förbjöds att göra detta av Khamenei och hans anhängare.

Borgmästaren frigavs dock efter demonstrationer och komplicerade politiska

stridigheter.

Likaså har chefredaktören för iranska UD:s tidning Iran News, Firozi, nyligen

på mycket oklara grunder dömts till döden för spioneri genom stening. Det

besynnerliga i denna dom är dock att man i Iran inte avrättar spioner genom

stening. Detta är ett straff som tillämpas i samband med äktenskapsbrott.

Vissa uppgifter gör emellertid gällande att det faktiskt handlar om en

anklagelse för äktenskapsbrott och inte spioneri.

Det mest upprörande är dock den rättslöshet som till följd av den

fundamentalistiska regimen drabbat kvinnorna. På ytterligt lösa grunder och

illa grundade vittnesmål kan kvinnor i summariska processer dömas för

äktenskapsbrott, för vilket straffet är döden genom stening. Många iranska

kvinnor, som riskerar en anklagelse för äktenskapsbrott med åtföljande

dödsstraff genom stening, lever i dag i Sverige med ett utvisningsbeslut fattat

av Utlänningsnämnden hängande över sig.

Dessa exempel är endast ett axplock när det gäller situationen i Iran som

fortfarande kännetecknas av instabilitet, maktkamp, rättslöshet, korruption och

godtycke.

Det politiska klimatet i Iran har förändrats i och med presidentskiftet, men

samtidigt har antalet avrättningar ökat - med andra ord har respekten för den

mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna inte på något sätt konkret

förbättrats, snarare tvärtom. Ingen skall leva i den föreställningen att

respekten för den mest grundläggande mänskliga rättigheten - rätten till liv -

förbättrats i Iran till följd av skiftet på presidentposten.

Vi vill understryka att det finns anledning för regeringen att för vårt lands

olika myndigheter göra klart att det instabila politiska läget och ökande

antalet avrättningar betyder att Iran fortfarande är en riskfylld plats för

politiskt oppositionella, religiöst oliktänkande och kvinnor som flytt undan en

anklagelse för äktenskapsbrott, varför avvisningar av människor som flytt från

Iran av politiska och religiösa skäl torde upphöra.

Det är uppenbart att svenska myndigheter inte har tillräcklig kunskap om

situationen i Iran, vilket bl.a. framgår av att kvinnor som riskar dödsstraff

för äktenskapsbrott fortfarande lever i Sverige under hot om avvisning. Det

framgår också av ett annat i dagarna aktuellt fall, där Utlänningsnämnden

fattat beslut om att avvisa en flykting tillhörande den förbjudna

vänsterorganisationen Iranska Folkets Fadajan (majoritet) - i fallet Masoud

Khalili Motlagh.

Utrikesutskottets offentliga utfrågning om mänskliga rättigheter i interna

konflikter -

det civila samhällets roll, den 19 mars 1998

Panel:

Ove Bring, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

Christina Doctare, läkare och Sveriges representant i Europarådets kommitté mot

tortyr.

Anita Klum, generalsekreterare i Frivilligorganisationernas fond för Mänskliga

Rättigheter (MR-fonden).

Anders Möllander, ambassadör, Utrikesdepartementet.

Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala

universitet.

Jan Öberg, freds- och konfliktforskare och chef för Transnationella stiftelsen

för Freds- och Framtidsforskning (TFF).

Närvarande ledamöter från utrikesutskottet:

Viola Furubjelke (s), ordförande

Göran Lennmarker (m)

Nils T Svensson (s)

Berndt Ekholm (s)

Inger Koch (m)

Urban Ahlin (s)

Helena Nilsson (c)

Carina Hägg (s)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Tone Tingsgård (s)

Eva Zetterberg (v)

Agneta Brendt (s)

Lars Hjertén (m)

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Ingrid Näslund (kd)

Magnus Johansson (s)

Ordföranden: Jag vill hälsa er alla hjärtligt välkomna till utrikesutskottets

utfrågning på temat mänskliga rättigheter i interna konflikter - det civila

samhällets roll.

Bakom en så lång titel döljer sig naturligtvis någonting helt annat. Vi ser

här de enormt stora utmaningar som mänskligheten har att hantera inför det nya

seklet. Först och främst handlar det om att förhindra att väpnade konflikter

bryter ut, och om så sker att snabbt få ett slut på våldsamheterna. Vidare

handlar det om att skapa förutsättningar för en hållbar fred och försoning

mellan stridande parter. Slutligen handlar det om att lära av begångna misstag.

Men det är minst lika viktigt att lära av de skeenden som faktiskt har lett

till att konflikter har stoppats i sin linda. Jag har märkt att väldigt ofta

när man talar om att man måste lära av historien handlar det om att inte

upprepa misstag. Men naturligtvis är det minst lika viktigt att se när

någonting har gått väl, att analysera och på djupet ta till vara de kunskaper

som gjorde att det faktiskt gick rätt den gången. Kabinettssekreterare Jan

Eliasson brukar ofta referera till en händelse i Zimbabwe när han var

undergeneralsekreterare i FN. Han lyckades att avvärja en torrkatastrof i

Bulawayodammen.

Det blev inga stora rubriker, men ett sådant skeende, som annars skulle ha

lett instabilitet och stora flyktingströmmar, borde naturligtvis analyseras

ordentligt. Det är verkligen lärdomar att ta till vara.

Likaså tänker jag på Albanien 1996-1997 där man lyckades att stävja en mycket

konfliktladdad och instabil situation. Irak nyligen är ett annat exempel.

Varför blev det inte krig i Irak? Vi bör ta till oss de kunskaper som ledde

till att vi kunde avvärja detta, i alla fall just nu.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, detta grundläggande

dokument för att främja mänskliga rättigheter, fyller 50 år i år. Det är en

alldeles fantastisk text. Om man läser den inser man att den inte skulle ha

kunnat skrivas i dag. Den är ren, klar, utan undantag och egentligen inte alls

en juridisk text. Det är en text som ordentligt klargör vilka rättigheter

människor har var helst de bor i världen, oberoende av vilken politik som

regeringar för eller vilka gränser som de har fötts inom.

Det var naturligtvis en stor beslutsamhet som ledde fram till den enighet som

FN:s medlemsländer visade prov på när man förhandlade fram och antog den

allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Det var en beslutsamhet som vi

kan luta oss mot än i dag. Vi måste alla hjälpa till att arbeta för att

mänskliga rättigheter genomförs bit för bit. Att markera 50-årsjubileet av den

allmänna förklaringen är en viktig anledning till att utskottet valt att

anordna dagens utfrågning.

FN-deklarationen om mänskliga rättigheter konkretiseras i de konventioner som

sedan följde. Jag tänker närmast på Bill of Human Rights som kom 1966. Där

stadgas medborgerliga och politiska rättigheter, och där fastläggs ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter. Ett stort antal andra konventioner har

sedan antagits och tillkommit. En internationell kontroll av dessa

konventioners efterlevnad har byggts upp.

Kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève är en av flera

internationella forum där brott mot mänskliga rättigheter diskuteras. Den har

inlett sin sammankomst just den här veckan.

Rätten till arbete, rätten till ekonomisk utveckling, rätten att inte

diskrimineras och yttrandefrihet är exempel på områden som behandlas i den

allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter.

Vi vet ju alla att brister i dessa avseenden kan bilda grogrund för interna

konflikter. Och det är alltmer viktigt att betrakta frågorna om mänskliga

rättigheter också i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Utrotande av fattigdom

och att tillse att länder respekterar förklaringens rättigheter är därför en

angelägenhet för oss alla som individer, som representanter för samhällsorgan

och som statsmedborgare. Alla medel, diplomati och påtryckningar av olika slag,

måste också prestigelöst och förutsättningslöst tillgripas av det

internationella samfundet för att förhindra att våld används som medel för att

lösa interna konflikter.

Även krigets lagar och den humanitära rätten vidareutvecklades efter andra

världskrigets slut då bl.a. de fyra Genèvekonventionerna antogs. Detta skedde

redan 1949, ett år efter det att den allmänna deklarationen hade antagits. En

nyskapelse var den fjärde konventionen som avsåg skydd av civilbefolkningen

under ockupation. Även här finns ett system för efterlevnad med bl.a. lagföring

för svåra överträdelser. Men till skillnad från situationen beträffande

mänskliga rättigheter finns det beträffande den humanitära rätten inte något

självklart internationellt forum där brott begångna i interna konflikter kan

diskuteras. Det är en brist som måste åtgärdas.

För att varaktig fred och försoning skall kunna uppnås måste ånyo arbetet med

att främja mänskliga rättigheter intensifieras. Försoning måste komma till

stånd mellan forna fiender. Det är intressant att följa och dra lärdomar av hur

sanningskommissionen i Sydafrika arbetar. Anders Ehnmark skrev en intressant

artikel i Moderna Tider. Han har en tankeväckande tes i inledningen som säger

att i Sydafrika söker man sanning utan rättvisa, i Europa söker vi rättvisa

utan sanning. Det tål att tänka på - olika system som möts, och kanske också

olika syn på vad man skall använda, hur man skall läka konflikter och använda

rättsväsendet.

En helhetssyn på mänskliga rättigheter i interna konflikter utgår ifrån vad

vi kallar det bredare säkerhetsbegreppet. Utskottet har redan tidigare, 1995,

haft en utfrågning i syfte att ringa in det nya säkerhetsbegreppet. Nu vill vi

anlägga ett MR-perspektiv på det bredare säkerhetsbegreppet och fördjupa våra

kunskaper på just det här området.

Det är vår förhoppning att de inbjudna experterna skall hjälpa oss i dag. Jag

vill rikta ett särskilt och mycket varmt välkommen till Ove Bring, professor i

internationell rätt vid Stockholms universitet, Christina Doctare, läkare och

Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr, Anita Klum,

generalsekreterare i Fonden för mänskliga rättigheter, Anders Möllander, chef

för UD:s södra Afrikagrupp, Peter Wallensteen, freds- och konfliktforskare vid

Uppsala universitet och Jan Öberg, freds- och konfliktforskare och chef för

Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning. Dessutom har vi

inbjudit Anders Mellbourn som är direktör för Utrikespolitiska institutet. Han

skall avslutningsvis på ett oväldigt och objektivt sätt sammanfatta våra

diskussioner här i dag.

Ni är alla hjärtligt välkomna till riksdagen.

De synpunkter och slutsatser som kommer fram under utfrågningen kommer att bli

värdefulla för utskottet när vi under våren bereder regeringens två skrivelser

om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och demokrati och mänskliga

rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete.

Vi har planerat att följa en plan som ser ut ungefär så här: Först vill vi

belysa folkrätt/humanitär rätt i interna konflikter, konflikteftervård, det

civila samhället före, under och efter konflikter och det vi har kallat lessons

learned, dvs. hur förbättra det internationella samfundets agerande.

Jag har för avsikt att låta ledamöterna styra så mycket som möjligt av den

här utfrågningen för att vi på så sätt skall få precis den kunskap som vi

saknar och efterfrågar. Jag skall därför inleda med att låta utrikesutskottets

ledamöter, efter korta presentationer där de ringar in sina frågeställningar,

ställa sina frågor. Därefter får vi svar samlat från panelen så att vi kan få

en helhetsbild. Det innebär att vi inleder med ungefär 40 minuter av

presentationer och frågor från utrikesutskottet. Därefter blir det ungefär lika

lång tid för svar från panelen. Sedan bryter vi för kaffe en kvart och inte en

minut mer, eftersom dessa minuter är dyrbara när vi har så värdefull kompetens

till vårt förfogande. Så fortsätter vi därefter ungefär en timme med diskussion

och fortsatta samtal och kommentarer kring det här.

Än en gång hjärtligt välkomna! Jag hoppas att vi får en livlig och fruktbar

diskussion.

Som jag nämnde skall vi börja med att släppa in ledamöterna.

Inger Koch: Tack, fru ordförande! Viola Furubjelke har ju redogjort för FN:s

huvudsakliga uppgift som är att främja och uppmuntra respekten för mänskliga

rättigheter. Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring är universella. Inom

FN-systemets ram har det antagits en rad konventioner som alla syftar till att

stärka de mänskliga rättigheterna inom alla områden. Kontroll- och

övervakningsmekanismer har knutits till de olika konventionerna. Rättigheterna

är alltså också en internationell angelägenhet. Vi har alltså rätt och

skyldighet att kritisera och fördöma ett land som grovt och systematiskt

kränker sina medborgares mänskliga rättigheter. Samtidigt kan vi konstatera att

de grövsta övergreppen och de svåraste kränkningarna sker i samband med interna

väpnade konflikter.

Mina frågor blir därför: Vilka möjligheter och rättigheter har världsamfundet

i dag att ingripa i interna konflikter utan att det aktuella landet kan hävda

att det är en inblandning i interna angelägenheter? Behöver det internationella

regelverket förstärkas i detta avseende? Om så är fallet, på vilket sätt eller

inom vilka områden?

Jag ställer frågorna närmast till Ove Bring, men kanske också till Peter

Wallensteen.

Ingrid Näslund: Fru ordförande! Jag kommer att vara mycket konkret. Under

senare år har vi sett ett oerhört grymt våld mot civilbefolkningen i interna

konflikter. I Rwanda 1994 var det fråga om ett folkmord av oanade proportioner.

Världen stod häpen både inför det snabba förloppet och det stora antal

människor som fick sätta livet till. Signalerna om vad som höll på att hända

hade varit mycket tydliga. Hatpropagandan var ingen hemlighet. Från höga FN-

tjänstemän hade vi hört vad som var på gång. Kunde man ha förhindrat

folkmordet? Var det FN:s skyldighet att ingripa tidigare?

I Zaire visade Kabila sin hänsynslöshet redan när han i början av sin

krigskarriär gick in på sjukhuset i Limera och mördade över 30 människor. Hade

det varit möjligt att stoppa Kabila redan i Kivu och förhoppningsvis förhindra

många människors lidande och död? Var de tusentals människor på flykt som

riskerade att svälta ihjäl - en hel del gjorde det ju också - ett skäl att

ingripa för att skydda dem och göra det möjligt för hjälparbetare att komma

fram i tid? Hade detta varit möjligt?

Jag låter er fördela frågorna själva. Vi vill att alla skall vara aktiva.

Agneta Brendt: Jag skulle vilja ställa en fråga angående de systematiska

våldtäkter som man ofta använder som ett vapen i krig. Bl.a. talar man ju inte

om våldtäkt utan om sexuella övergrepp. Jag vill gärna ha en kommentar till

detta av panelen.

Det skapar ju ofta skam och skuld hos framför allt kvinnorna som drabbas av

detta. Vad jag vet har ingen hittills blivit dömd för dessa brott, framför allt

eftersom man inte har fått fram några vittnen. Vad skulle man kunna göra för

att stärka dessa kvinnor så att de vågar träda fram och vittna när lugnet har

lägrat sig igen för att männen som har begått brotten och de som även är

ansvariga skall kunna ställas till ansvar och dömas?

Urban Ahlin: Min fråga kretsar kring sanktioner och sanktionsinstrumentet. Man

kan väl kortfattat säga att sanktioner har tre syften. Det första är att

världssamfundet skall kunna visa omvärlden att man engagerar sig. Man

signalerar och säger: Titta, vi reagerar! Det andra skälet är naturligtvis att

man vill straffa det land som begår dumheter. Det tredje skälet är väl att

också ge en signal om att skärper man sig inte, kan det komma ännu värre tag

framöver.

I dag kan vi tydligt se att sanktionsinstrumentet är oerhört trubbigt. Vi kan

ta Irak som ett exempel. Där kan vi se på TV-bilderna hur Iraks ledare

fortfarande är ganska feta och välmående samtidigt som vi ser småbarn dö på

grund av sanktionerna. Min fråga är då: Borde inte det globaliserade

informationstekniksamhälle som vi i dag lever i på ett bättre sätt precisera

sanktionerna för att de mer direkt skall träffa dem som det egentligen handlar

om, dvs. ländernas ledare? Är detta möjligt? Eller är sanktionsinstrumentet ett

döende instrument? Då är frågan naturligtvis: Har sanktionerna spelat ut sin

roll? Om inte, vad skall vi då göra för att de skall bli precisa och effektiva?

Om de har spelat ut sin roll, vad skall då komma i stället?

Bodil Francke Ohlsson: Jag skall ställa några frågor om konflikteftervård. Det

jag fick associationer till när jag hörde det ordet var omsorg, humanitära

insatser av olika slag, omhändertagande, att någon lyssnar, tar del av svåra

minnen och tröstar. Men den konflikteftervård som jag skall ta upp här i dag

handlar om utredning av brott, antingen det resulterar i amnesti eller i

straff.

Man kan säga att det finns två olika motpoler när det gäller utredning av

brott. Det ena exemplet är sanningskommissionen i Afrika. Det andra är en

vanlig domstol. I det ena fallet gäller det alltså att få fram sanningen och ge

amnesti och i det andra fallet att slå fast brottet och skulden och straffa den

som har begått brottet.

Om man under utredningen i en sanningskommission eller i en vanlig domstol

plockar fram den onda gärningen och offret i strålkastarljuset, får man alltså

fram den enskilda människan och den enskilda brottslingen. Då är kränkningen

inte längre en diffus kollektiv gärning som gärningsmannen kan gömma sig bakom

och slippa ett eget ansvar för, utan det är ett enskilt brott med en ansvarig.

Man pekar alltså ut en enskild förbrytare.

Då skulle jag vilja ställa några frågor till Anders Möllander. Är det så att

man inte kan åtalas för ett brott om man frivilligt har ställt upp i den

sydafrikanska sanningskommissionen? Får man inget straff alls? Kan man åtalas

efteråt när ett brott ligger i dagen, som det ju gör i sanningskommissionen?

Får man fram sanningen bättre i en sanningskommission än i en vanlig domstol?

Vad beror det på? Beror det på avsaknaden av straff eller finns det andra skäl?

Känner den drabbade att rättvisa har skipats i en sanningskommission eller

känner man det bättre i en vanlig domstol med straff?

Tone Tingsgård: Jag skall spinna vidare på detta med konflikteftervård. Det

finns en lång rad institutioner som hanterar frågor kring mänskliga rättigheter

och brott mot dem. Det finns en lång rad s.k. instrument, dvs. deklarationer,

avtal, konventioner osv. Nu arbetas det på att få till stånd en internationell

brottmålsdomstol. Erfarenheterna från domstolen för mänskliga rättigheter i

Strasbourg pekar på att det är långa väntetider och en omfattande hantering.

Hur skall denna internationella brottmålsdomstol, om den kommer till stånd,

fylla sin plats i konflikteftervården? Den är min ena fråga.

Den andra frågan anknyter också litet grand till det som Bodil Francke

Ohlsson var inne på. Vi får kanske olika associationer när vi talar om

eftervård. Själv tänker jag litet grand på detta med återuppbyggnad av

samhällen, mat, vägar, hus osv. Men jag tror att en del som många upplever som

litet försummad är just den som är mer inriktad på att människor skall få en

chans att återupprätta sin självkänsla och sitt självförtroende. Vad är det som

sätter gränserna där? Är det brist på resurser, felprioriteringar eller helt

enkelt att det är en fråga som väldigt mycket berör staters suveränitet? Det är

min andra fråga.

Nils T Svensson: Jag tänkte fråga om ett grannland till Sydafrika och det är

närmast Anders Möllander jag vänder mig till. Bodil Francke Ohlsson tog upp

sanningskommissionen i Sydafrika. Vi har haft en djup konflikt i Moçambique.

Det vore intressant att få en kommentar kring hur man löser denna fråga i

Moçambique. Man hör inte så mycket om det, men eftersom det är ett land som

mottar ett stort bistånd från Sverige kunde det vara intressant att få en

kommentar från Anders Möllander om hur han ser på frågan i just Moçambique.

Den andra frågan jag har är närmast riktad till Ove Bring. Christina Doctare

har skrivit en notis i Svenska Dagbladet i dag där hon gör ett våldsamt utfall

mot det avtal som Sverige har tecknat med Serbien om återvändande. Nu vet vi

vad hon tycker i den frågan, men jag vill fråga Ove Bring som folkrättsexpert

om det här avtalet strider mot folkrätten eller inte.

Karl-Göran Biörsmark: Vi är flera i den här gruppen som vill komma in på det

civila samhällets roll före, under och efter konflikter. Vi har delat upp det

så att Berndt Ekholm skall tala om kyrkans roll, Lars Hjertén om Liv och Freds

verksamhet, Carina Hägg om medierna och själv skall jag komma in på de enskilda

organisationernas roll i det här sammanhanget.

Jag har två spörsmål som jag har stött på i olika sammanhang under olika

resor och vid olika sammanträffanden. Det ena rör just uppbyggnaden av enskilda

organisationer. När vi tänker på NGO:er ser vi en svensk folkrörelse som växer

fram underifrån. När man kommer ut i världen ser man ofta att en NGO kan bestå

av bara några personer, upp till 5-6 stycken. Den fråga jag ställer mig då är:

Hur pass förankrade är de NGO:er ute i världen som har den strukturen? Med

vilken rätt talar de för grupper i samhället? Jag är övertygad om att de har

kontakt med dessa, men har de den demokratiska förankring som vi är vana vid

att se? Är detta något problem i sammanhanget? Frågan om NGO:er rör sig ju över

hela fältet, så jag vet inte om jag skall rikta frågan till någon speciell. Den

som känner sig manad kan svara.

Den andra frågan rör NGO:ers ställning. Jag har ett papper här som Pär

Granstedt har skrivit för Svenska FN-förbundet om early warning. Han tar där

upp NGO:ers ställning som informell och formell status. Han menar att NGO:er

har en roll att spela för att samla folk runt ett bord. De talar friare och har

friare kontakter. Det är bra för att få människor att samlas runt ett

förhandlingsbord. Samtidigt måste det bli något slags formell status på det

hela för att det skall ha bäring i fortsättningen. Är detta ett problem för

enskilda organisationer? När agerar de i sin kapacitet av självständig

organisation och när glider de in i en mer formell kapacitet?

Berndt Ekholm: Jag vill fråga något allmänt om kyrkans roll i konflikter. Att

kyrkan har en roll är alldeles uppenbart. Det räcker med att nämna sådana

länder som Polen, Östtyskland, Östtimor, El Salvador, Amazonas i Brasilien och

en mängd afrikanska länder. Det är kanske inte så konstigt eftersom kyrkan

känner människors livsmönster och samlevnadsproblem - alltså det mänskliga

beteendet - genom sitt sociala arbete men kanske i ännu högre grad genom den

själavård som man utför, t.ex. bikten i den katolska kyrkan.

Jag undrar om man inte borde använda kyrkor och religiösa grupper mera aktivt

vid konfliktlösningar, särskilt som de också ibland medverkar till att skapa

konflikter. Jag tänker då på områden som är väldigt aktuella nu, där religiösa

grupper medverkat till att skapa konflikter och också borde medverka till att

lösa dem, såsom Mellanöstern, Nordirland och Balkan.

Det är klart att kyrkan har ett problem i den meningen att det inte är så

lätt att lämna ut viss information. Det kan vara svårt att kritisera öppet om

man skall verka i ett land, särskilt om man är en kyrka som kommer utifrån. Det

kan vara svårt att hitta de rätta kanalerna. Men jag tycker att det känns som

ett angeläget område.

Jag undrar: Vilka problem ser ni med kyrkans medverkan vid konfliktlösningar?

Hur skulle man kunna underlätta för kyrkan att spela en än mer aktiv roll,

eftersom det är det organ som känner samhällets problem allra bäst?

Sedan har jag en liten följdfråga av speciell karaktär. Detta med kyrkofrid,

att man kan söka skydd i kyrkorummet, vilken ställning har det i nationell och

internationell rätt?

Lars Hjertén: Min fråga berör delvis samma område. Jag vill inleda med ett

allmänt konstaterande. När utskottet var i Sydafrika träffade vi

sanningskommissionen under Desmond Tutus ledning. Såvitt jag kan förstå är

denna kommission en statlig utredning, inte jämförbar med de utredningar som vi

har i Sverige men ändå. Vårt möte inleddes med en andaktsstund och en bön. Det

förvånar ju en sekulariserad svensk ganska mycket. Jag är själv med i

Bibelkommissionen, en statlig svensk utredning. Jag har varit med i 13 år, och

ändå har det inte förekommit någon bön där. Som svenskar är vi kanske litet

blockerade inför kyrkans arbete. Vi skiljer väldigt mycket på det sekulära

samhället och det religiösa samhället.

Jag har inför den här morgonen funderat litet grand på Liv och Fredsarbetet,

och jag har läst Liv och Freds utredning om arbetet på Afrikas Horn 1993-1996.

Där har man engagerat sig intensivt i att få med det civila samhället, inte

minst kvinnoorganisationer som tidigare har spelat en väldigt underordnad roll.

Man har fått kvinnor att organisera sig, man har fått med kyrkliga ledare och

en hel del äldre personer som har ett stort inflytande i det samhället.

Att Sida stödde projektet, sägs det i utvärderingen, berodde på att man hade

en så stor bredd i verksamheten, vilket man tidigare saknade. Liv och Freds

utvärdering är gjord av doktor Wolfgang Heinrich. Han menar att man också

lyckades påverka Förenta nationerna för att få med representanter från det

civila samhället som man annars inte hade fått med. Det hade annars blivit bara

?höjdare?, men nu fick man med rätt mycket folk som arbetade aktivt inom det

somaliska samhället på en, som det ansågs, låg nivå. Dessa personer spelade nu

en mycket aktiv roll. I utvärderingen sägs att alla är överens om att man skall

ha en så stor bredd som möjligt. Samordning och samarbete är de ord som oftast

används i utvärderingen.

Min fråga gäller följande. I utvärderingen står det att alla är överens om

detta med samordning. Problemet är vem som skall samordna. Risken är att en som

är med i själva konflikten blir samordnare. Den personen eller den

organisationen förlorar då i trovärdighet. Kan kyrkorna vara de som samordnar

en sådan här verksamhet? De är ju inte inblandade i konflikten - det får

förstås inte röra sig om konflikter där kyrkorna och de kristna

organisationerna är inblandade. Är kyrkorna lämpliga att samordna en sådan

verksamhet?

Carina Hägg: Människa, makt, medier. Är medierna aktörer bland många andra med

makt, snarare än att vara rapportörer. Medier, en beteckning som omfattar såväl

en fri som censurerad, ekonomiskt oberoende som beroende, okunnig som kunnig

samt ibland även bekväm och osjälvständig journalistik. Förutsättningar som

påverkar materielet och ytterst hur vi, mottagarna, kan orientera oss i

samhället.

Den 18 mars 1998 ser jag TT:s rubrik: Hinduregeringen satsar på kärnvapen.

Vidare i texten kan vi läsa om hur den nya hindunationalistiska regeringen

skall satsa på kärnvapen enligt den offentliggjorda regeringsplanen. Med

mediernas hjälp kan vi som är intresserade av nedrustning i stället för

kärnvapen och upprustning agera. Vi kan tillsammans med indier ta upp frågan

och ställa krav direkt till makten eller välja att avstå. Men vi har

möjligheter därför att vi har kunskapen.

Den 18 mars 1998 läste jag ett annat TT-meddelande med rubriken Annan och FN

hade kunnat rädda hundratusentals i Rwanda. Här handlar det inte om ett direkt

förebyggande arbete, även om debatten är väsentlig för framtida agerande. Men

detta hände som vi alla vet 1994. Jag läste vidare. Redan i januari fick chefen

för de omkring 300 FN-soldaterna i Rwanda veta att en jättemassaker var att

vänta. De överordnade informerades och FN informerades, men den politiska

viljan att förebygga konflikten saknades, och mellan 550 000 och 800 000

människor kom att dödas. Vad kunde medierna har gjort för att förhindra detta?

En för omvärlden okänd hotande såväl som en pågående konflikt, finns den? I

Rwandafallet kunde medierna även gjort varningsropen tillgängliga för fler,

ställt frågan om vems politiska vilja som saknades och varför. Men vi vet också

att medierna - i det här fallet radion - spelade en både aktiv och negativ roll

för utvecklingen i Rwanda.

För att kunna efterleva de mänskliga rättigheterna tror jag att det krävs mer

än en spontan efterlevnad. Det måste finnas ett stabilt skyddsnät av juridiska

mekanismer som även omfattar fria medier. Kan medierna över huvud taget växa om

den lagstiftande makten, den exekutiva makten och den dömande makten inte är

oberoende av varandra? Och om det av någon anledning inte anses möjligt att

stoppa krav på inskränkningar i mediefriheten, är det då inte allra bäst att

införa en tidsbegränsad tillfällig inskränkning av medierna, när vi vet att

medierna, som i Rwanda, kan bidra till att förvärra en konfliktsitua-tion?

Men med en överbalans åt andra hållet där medierna av välvilja eller kanske

för att man inte tror att folk kan hantera sanningen: Kan inte detta göra att

ett problem som finns i samhället kan gro och växa i det fördolda till en

ohanterlig nivå?

Jag vill avsluta med en sista fråga. Den handlar om att jag tror att vi

underskattar hur budskapen förpackas och förmedlas. Medierna måste ju vara

trovärdiga, det vet vi ju. Men missar vi att ta hänsyn till den kulturella

miljön? Den måste vara igenkännbar. Rösten måste bära. Det måste finnas ett

språkbruk som läsarna eller lyssnarna känner igen. Man måste kunna identifiera

sig med bilden. Ett viktigt budskap når inte ut om man inte tänker på

förpackningen.

Helena Nilsson: Då går vi över till området lessons learned. Jag vill beröra

tidsperspektivet och jag kan då tangera konflikteftervård och lessons learned.

För en dryg månad sedan var jag tillsammans med representanter från de övriga

riksdagspartierna på en hearing i judiska församlingen i Stockholm. Bland många

frågor som berördes var också vittnesmål från publiken som sade att det var så

befriande med statsminister Göran Perssons initiativ att sända ut en bok om

Förintelsen. Äntligen kände de överlevande från olika koncentrationsläger en

upprättelse för det som de hade gått igenom.

Jag har fastnat för ett litet avsnitt i Christina Doctares artikel i

Läkartidningen som jag gärna vill citera, för det är ett mycket vackert språk

och mycket fin metafor:

Men egentligen kan inte sanningen begravas. Den kan bara tystas ned för en tid,

förnekas en generation eller två. Men till slut tränger den fram precis som

vattnet alltid till slut tränger fram, om inte annat så fuktfläckar och mögel.

Om man försöker att stänga inne vatten ruttnar det, och lukten märks på så vis.

Tänk, om sanningen fick komma fram som vattnet ur ett friskt källflöde och att

de drabbade människorna som förnekat sanningen om sina liv finge dricka sig

otörstiga och vederkvickas av sanningens friska källvatten.

Min fråga blir då, och den har också tidigare berörts, skall man ha

sanningskommission eller krigstribunal? Christina Doctare är tveksam och rent

av kritiskt inställd till en krigstribunal. Jag har också en fråga till övriga

i panelen: Vad är det för historiska erfarenheter som man har av liknande

sanningskommissioner i förhållande till krigstribunaler? När det gäller de

offer som jag mötte i den judiska församlingen har det ju hållits en

Nürnbergrättegång, men det räckte uppenbarligen inte för dem.

Eva Zetterberg: Vi diskuterar nu vilka lärdomar som kan dras av konflikter som

har ägt rum, konflikter som har lösts och konflikter som inte har lösts. En

tydlig lärdom är ju att det sällan kommer till en intern väpnad konflikt utan

att varningar har utfärdats under resans gång.

Fru ordförande och flera här har nämnt vissa konkreta exempel där FN eller

andra instanser faktiskt har lyckats avvärja katastrofer, t.ex. i Albanien och

det krig som vi trodde var oundvikligt i Irak. Det finns också en rad andra

konflikter. Jag tänker då naturligtvis på Algeriet, på Colombia, ja, listan kan

göras lång, där konflikterna har varit kända länge och där uppenbarligen

världssamfundet inte har hittat rätt instrument eller kunnat agera.

I vår grupp diskuterade vi att vi skulle fokusera på ett konfliktområde som

verkligen är aktuellt i dag, nämligen Kosovo. Utifrån de negativa erfarenheter

som t.ex. Anders Möllander känner till väl från Stora Sjöarna, Burundi och

Rwanda och utifrån andra exempel där man uppenbarligen inte har ingripit i tid

är min fråga till panelen, och jag vill vända mig särskilt till Anita Klum: Vad

skulle de frivilliga organisationerna kunna göra mer i fallet Kosovo?

Min fråga till Anders Möllander blir: Vad har regeringen för möjligheter att

agera på olika områden? Min fråga till Ove Bring blir: Hur är det med

folkrätten?

Jag vill specificera detta med vad man mer skulle kunna göra. Det gäller inom

FN och säkerhetsrådet där Kosovo inte har föranlett något beslut eller resolut

handlande. EU har fattat vissa beslut, men är detta tillräckligt? Och vad

skulle EU kunna göra mer? Vad kan vi göra bilateralt? Vad kan Sverige som

nation göra i förhållande till Kosovo? Det icke-våldsarbete som man har utfört

för att försöka få en lösning till stånd har uppenbarligen misslyckats totalt.

Vilken är de frivilliga organisationernas roll?

Det som känns angeläget att peka på är: Saknas de legala, folkrättsliga

instrumenten för att ingripa? Räcker inte FN-stadgan? Täcker inte den

problemen? Eller rör det sig uteslutande om en brist på politisk vilja? Skulle

det underlätta om vetorätten i FN:s säkerhetsråd togs bort när det gäller att

komma till beslut och handling?

Göran Lennmarker: Jag vill fullfölja resonemanget om Kosovo, eftersom det har

en allmängiltig karaktär. Det finns en part som är intresserad av att lösa

konflikten på fredlig väg och i enlighet med folkrätten. Den parten har inte

vunnit framgång, och då undermineras den. Det gäller naturligtvis Rugovas

linje. Då är frågan: Hur skall det internationella samfundet backa upp en sådan

part på rätt sätt? Efter ett antal år utan att lyckas tappar nu den fredliga

parten sin interna trovärdighet och mera radikala grupperingar får ökat

spelutrymme.

Det sägs att Rugova reser runt i huvudstäderna, tas emot, blir bjuden på

middag och får uppmuntrande tillrop, men mer blir det inte. Då är min fråga

till panelen som sådan: Hur skall man göra när man skall stödja en sådan part

för att se till att man verkligen kommer någon vart, så att det inte slutar med

att den fredliga parten bara undergrävs och till sist förlorar allt inflytande?

Magnus Johansson: Jag vill gå från en framtida krutdurk till en lång rad

tidigare krutdurkar. Vi har sett många hemska konflikter under de senaste åren.

Det typiska för de flesta är att de har varit interna. Vi har sett Stora

Sjöarna i Afrika, Sri Lanka, Kashmir, Afghanistan, Balkan, Kosovo osv., men jag

vill ändå föra fokus tillbaka till Afrika och ställa en enkel fråga kring

Algeriet. Det är en av den senaste tidens konflikter som jag har upplevt som

den allra mest skrämmande, framför allt därför att ingen vet egentligen vem som

bär ansvaret för allt dödande och lemlästande som äger rum. Det är svårt att få

reda på omfattningen av det hela.

Det har också känts som om omvärlden har varit totalt förlamad. Man har inte

kunnat hitta de instrument som skulle behövas. Eftersom vår rubrik är som den

är skulle jag med händelseförloppet i Algeriet i backspegeln vilja be panelen

att ur ett enkelt perspektiv sätta sig in i en roll av en stadgekommitté på

världsnivå och fundera litet över: Vad i de internationella regelverken - FN-

stadgan osv. - skulle man kunna ändra och hur skulle detta kunna ändras för att

konflikter av typen Algeriet på ett bra sätt skulle kunna tacklas? Vad blir

resultatet? Det är en enkel fråga, men svaret är kanske inte det allra

enklaste.

Ordföranden: Nej, inga frågor här är lätta, och det är inte meningen heller. Vi

skall verkligen använda oss av den djupa kunskap som panelen har. Det har

ställts ett batteri av frågor. Några av frågorna är direkt riktade till

särskilda i panelen, men det har också ställts en del allmänna frågor.

I den mån det finns en direkt adressat till frågan, vänder jag mig först till

den personen. Sedan är det anturligtvis möjligt för andra att kommentera eller

göra tillägg. Först ut är Ove Bring och Peter Wallensteen som blev tillfrågade

om möjligheterna för FN i dag att ingripa i interna konflikter.

Ove Bring: Jag skall försöka svara flera av er samtidigt, eftersom vissa av

frågorna griper in i varandra. Det gäller Inger Kochs fråga, Eva Zetterbergs

fråga, Magnus Johanssons fråga och även vissa andra frågor. Rent allmänt

frågade Inger Koch: Hur fungerar det med ingripande när mänskliga rättigheter

inte fungerar? Vad kan man göra?

Det normala system som finns i de olika FN-konventionerna om mänskliga

rättigheter är ganska tandlöst. Det är baserat på suveränitet - det var Tone

Tingsgård som nämnde det begreppet. De olika staterna har inte medgivit något

sanktionsmaskineri eller ett ingripandemaskineri med tänder i. FN-

konventionerna är baserade på dokument, rapportering, utsända emissarier som

för samtal i de olika länderna, återrapportering till FN-kommissionen för

mänskliga rättigheter, en öppen debatt och som den yttersta sanktionen i

slutändan av denna debatt: en rapport som innefattar en skamlista där de länder

som har misskött sig blir uttryckligen nämnda. Därmed får de inkassera en

politisk kostnad för att de inte har respekterat mänskliga rättigheter. Det är

ungefär så långt som FN-systemet når i dag när det gäller konventionerna.

Då återstår frågan: Kan själva FN-stadgan utnyttjas för litet mer långtgående

agerande? Här har vi den kända artikel 2:7 i FN-stadgan som svarar både ja och

nej på den frågan. Den säger nej i den meningen att staterna har suveränitet.

FN skall inte ingripa i staters inre angelägenheter. Det är den första

huvudprincipen i artikel 2:7. Men sedan kommer det viktiga undantaget. Om

säkerhetsrådet finner att MR-situationen är så allvarlig att den utgör ett hot

mot internationell fred och säkerhet kan man ingripa mot en stat utan dess

samtycke genom ekonomiska sanktioner, genom andra politiska påtryckningar eller

t.o.m. genom någon form av humanitär intervention för att med väpnad makt gå in

och hjälpa människor på plats. Den möjligheten finns juridiskt sett, men den

kräver ju att säkerhetsrådet inte förlamas av att någon av de fem permanenta

medlemsstaterna utnyttjar sin vetorätt.

Och då är frågan: Vad skall man göra åt detta? Skall man försöka att föreslå

en ny reglering som avskaffar vetorätten? Det är lätt att föreslå, men svårt

att genomföra. De som har föreslagit det tänker gärna i termer av att man

utfasar vetorätten under ett visst antal år, utan att juridiskt tvinga några

stormakter att gå med på detta, men man vill få dem att sluta använda sig av

den för att till sist se vetorätten försvinna i fjärran.

Ingvar Carlsson lämnade tillsammans med Sonny Ramphal från Guyana 1995 fram

sin rapport om global governance. Carlssonkommissionen hade ett förslag just

beträffande artikel 2:7 och humanitära ingripanden. Tanken var att man skulle

revidera artikel 2:7 eller någon annan artikel i FN-stadgan, inte ta i själva

vetorätten annat än på det sätt som jag just beskrev, så att staterna skulle

avstå ytterligare en liten bit av sin suveränitet och gå med på humanitära

ingripanden. Man skulle inte enbart tala om nationers och staters säkerhet, man

skulle också introducera konceptet människors säkerhet, security of people. I

förlängningen skulle då ligga en ökad möjlighet för FN att intervenera för

humanitära syften och för MR-syften.

Carlssonkommissionen har ju inte varit särskilt lyckosam i praktiken, det

måste vi erkänna. Dessa förslag har upplevts som orealistiska efter ett tag.

Den nationella suveräniteten är i viss mening på frammarsch i FN-systemet igen

efter att den direkt i samband med kalla krigets slut hade varit på avfasning.

Situationen nu är inte helt lätt. Även diskussionerna om att förnya

sammansättningen av FN:s säkerhetsråd har gått i stå på något sätt. Också där

är det vetorätten som vållar problem.

Men om man inte på kort sikt kan få till stånd en ändring av FN-stadgan tror

jag att parlament som det här, medierna världen runt, vanliga människor,

NGO:er, det civila samhället och alla har ett ansvar för att sätta press på

politikerna. Politikerna är trots allt känsliga för kritik, i synnerhet om den

kritiken relateras till grundläggande humanitära värderingar och folkrättsliga

principer. Det är svårt, åtminstone för demokratiska stater, att negligera den

formen av press.

Detta räcker ändå inte. FN:s säkerhetsråd består av fem permanenta medlemmar,

och alla dessa fem är inte demokratiska stater där olika politiker lyssnar på

opinionerna i hemländerna.

Ändå är det så man måste göra. Man måste ju försöka. Jag stannar här så

länge. Detta var ett mer allmänt överblickande svar. Sedan får flera av dem som

har ställt frågor på det här området återkomma och precisera sig.

Ordföranden: Jag skulle bara för fullständighetens skull vilja att du

kommenterade hur FN:s regionala organ kan agera på något sätt som skiljer sig

från säkerhetsrådets agerande. Jag tänker då på OSSE. Man har ju lyckats att gå

in i - visserligen inte militärt, men ändå - i Tjetjenien, i Albanien, i

Vitryssland och på ställen där FN förmodligen inte skulle ha släppts in därför

att länderna hade hävdat suveräniteten. Konsensus minus ett som råder inom OSSE

tycks vara mer framgångsrikt. Det är kanske att definiera som en del i FN-

familjen när man gör detta på FN:s uppdrag.

Är det en framkomlig väg att låta regionala organ spela en större roll?

Ove Bring: Du pekar på någonting ganska intressant i den nuvarande

utvecklingen. Man talar om tre kapitel i FN-stadgan som är relevanta här, kap.

6 om fredlig lösning av tvister, kap. 6½ som har att göra med fredsbevarande

operationer, peace-keeping och kap. 7 om humanitär intervention och

fredsframtvingande operationer. Nu finns det en trend i världspolitiken där

stadgans kap. 8 används alltmer. Olika regionala organisationer, såsom OSSE,

OAS i Latinamerika, OAU i Afrika, faller in under stadgans kap. 8. Jag tror att

det är lättare att via säkerhetsrådet ge ett mandat till den regionala

organisationen. Man måste ha ett mandat från säkerhetsrådet om man går över

gränsen från peace-keeping till peace-enforcement, om man går över gränsen från

en operation som helt är baserad på samtycke till en operation där man tvingar

sig in i ett annat land utan dess samtycke. Då måste man ha ett klartecken från

säkerhetsrådet. Men jag tror att det är lättare att få detta klartecken i

regionala sammanhang. Detta är naturligtvis positivt, och det har utnyttjats på

olika sätt. Operationen i Albanien hade ett mandat från säkerhetsrådet i

bakgrunden, operationerna i Haiti, Sierra Leone och Liberia likaså.

De olika regionala organisationerna har en egen frihet att agera som sträcker

sig ganska långt. Den sträcker sig inte utöver den gräns som jag talade om, där

de använder väpnad makt och agerar utan samtycke från den berörda regionen.

Fram till dess finns det ett spelutrymme som de regionala organisationerna

själva vet bäst att utnyttja. Bland de olika negativa företeelser som man måste

konstatera i dagens värld är detta ändå hoppingivande.

Peter Wallensteen: Låt mig bara lägga till litet grand till Ove Brings svar.

Det är en väldigt bra fråga - den är egentligen oerhört grundläggande för

resten av diskussionen här, så det är bra att den kommer upp först. Jag vill

svara på följande sätt.

Säkerhetsrådet och världssamfundet har skaffat sig den här rätten i praktiken

att ingripa. Vi har under 90-talet en hel serie aktioner där man har gått in i

interna situationer, vilket skulle ha varit otänkbart på 70- eller 80-talet.

Haiti är ett sådant exempel, och interventionen i Somalia är ett annat. Jag

tror att vi håller på att hamna i ett läge där säkerhetsrådet förser sig med en

praxis att agera som inte nödvändigtvis stämmer med stadgan. Det är ungefär som

den svenska riksdagen fungerade mellan 1809 och 1970. Det stämde inte riktigt

med vad som stod i de grundläggande dokumenten, men det fungerade riktigt bra

ändå. Det finns alltså den vägen att man skaffar sig en praxis.

Jag kan nämna två ingripanden som inte blev av. Det var i östra Zaire 1996

och i Kongo, Brazzaville, 1997. Mitt intryck från diskussionerna i

säkerhetsrådet är att det inte var suveränitetsfrågan som var avgörande utan i

stället att ingen ville ställa upp. Det var ett politiskt avgörande snarare än

ett legalt avgörande.

Det visar att säkerhetsrådet har skaffat sig en praxis att intervenera, som

Ove Bring sade, och kan använda sig av vissa inslag i stadgan för att motivera

det.

Jag tror att vi över huvud taget befinner oss i en fas där

suveränitetsargumentet blir svagare. Det finns i generalförsamlingens uttalande

om att man skall kunna ingripa i humanitära kriser, som kom 1991, som Sverige

drev fram ganska energiskt. OSSE, som vi har nämnt här, är förmodligen den

organisation som det är rimligast att tänka sig agera i t.ex. Kosovo, som vi

har pratat om. Jag tror att FN blir låst där, framför allt av Kinas hållning.

Vi har andra regionala organisationer som inte heller är så nogräknade på den

här punkten. SADC i Södra Afrika har engagerat sig i ett antal lokala

konflikter, i Lesotho osv.

Jag tror alltså att vi befinner oss i ett läge där det här fältet öppnar sig

mer och mer och att begränsningar blir färre och färre. På det hela taget är

det bra, men man bör ändå tänka efter om det trots allt inte finns ett visst

försvar för suveränitet också, om det inte finns en gräns där man kan gå för

långt på den här punkten. Men praktiken ändrar sig väldigt dramatiskt för

närvarande.

Ordföranden: Vi går vidare. Här gäller det tillämpningen av FN-stadgan på olika

konflikter som är nämnda. Anders Möllander fick frågan om FN hade skyldighet

att ingripa tidigare i Rwanda. Ingrid Näslund ställde den frågan. Kan man då

hitta stöd i stadgan för att FN skulle ha haft skyldighet till detta? Det

kanske också finns andra frågor som Anders Möllander direkt vill anknyta till.

Anders Möllander: Jag skall börja med att säga att jag inte är någon expert på

konflikterna i Mellanafrika, eller Centralafrika, utan jag är just

Södra Afrika-expert. Men i den utredning som jag gjorde om säkerhet och

utveckling i Afrika tittade jag ju också på andra konflikter i Afrika, söder om

Sahara. Jag tog del av den mycket grundliga utvärdering som har gjorts av

konflikten i Rwanda och varför man inte gjorde någonting. Bl.a. Nordiska

Afrikainstitutet var med och bidrog till en bred internationell undersökning.

Det var så, som någon redan har sagt här, att varningssignalerna fanns. Det

fanns t.ex. FN-närvaro, fast relativt liten, på plats. Från dem och från andra

höjde man också rösten som sade att någonting var på gång här. Man kunde t.ex.

avlyssna hatpropagandan på radio.

Vad man nog inte kunde föreställa sig var vad som sedan de facto hände. Trots

att det har skett massakrer tidigare både i Rwanda och i Burundi och man visste

att det fanns en stor risk för att det skulle kunna gå väldigt fel, kunde nog

ingen riktigt föreställa sig vidden och omfattningen.

Jag fick fram en sak i samband med min utredning, som i och för sig är ett

sidospår som vi kanske inte behöver gå in på. Man säger t.ex. ofta att kvinnor

är bärare av fred, framför allt i traditionella samhällen, och att kvinnor

därför borde användas mer, också för att förhindra konflikter och att ta hand

om konflikter, vilket de ofta får göra, bl.a. i eftervården av konflikter.

Tyvärr bröts det mönstret i Rwanda, såvitt jag förstår. Där deltog alltså hela

befolkningsgrupper, inklusive kvinnor, i slaktandet. Det var någonting alldeles

oerhört, som jag tror att vi har svårt att hitta jämförelser med. Jag tror inte

att det finns mycket som kan jämföras med det folkmord som ägde rum i Rwanda.

Det har också studerats väldigt noga vad man kunde ha gjort. Jag tror att det

skulle ha blivit annorlunda i Rwanda om frågorna hade ställts på rätt sätt, som

det sades här att det sedan var i Kongo, i Brazzaville, och i östra Zaire, dvs.

att ingen var beredd att ställa upp. Det fanns också tveksamhet när det gällde

vissa av dem som kanske vore beredda att ställa upp, som Frankrike, som sedan

gjorde det i slutändan av den konflikten. De tvekade själva, men också andra i

omvärlden tvekade om det verkligen var fransmännen som borde ställa upp i den

här konflikten. De gamla kolonialmakterna, som Belgien i det här fallet, har

också svårigheter när det gäller att ingripa i konflikter i sina f.d. kolonier.

Det är svårigheter med trovärdighet osv.

Jag lyssnade en gång på ett seminarium på den man från Västafrika, kanske

Ghana, som var chef för den FN-kontingent som fanns där när det satte i gång.

Det var en oerhört frustrerad person. Han sade: Det sades att vi inte skulle ha

kunnat göra någonting, men det är inte sant. Han sade att bara det faktum att

det var ett så besinningslöst, ursinnigt våld gjorde att man trodde att en

liten FN-styrka inte skulle ha kunnat göra någonting, men han sade att det inte

var sant.

Jag såg också en intressant sak i den artikel som refererades, där Kofi Annan

hade sagt att en styrka på 1 500 man eventuellt skulle ha kunnat vända

utvecklingen när folkmordet satte i gång. Denna person som var på plats med

några hundra man påstod att de räddade tusentals människor bara genom att vara

på plats och uppträda bestämt. Fysiskt hade de aldrig haft en chans att hindra

dem som begick morden att döda de tusentals människor som sökte skydd hos den

här lilla FN-styrkan. Men de facto bara genom att de fanns där hindrade de

slakten på just den grupp personer som hade turen att ta sig in på FN:s lilla

förläggning där.

När det gäller östra Zaire har det redan sagts: Kunde man ha gjort någonting

mer? Det var mera en politisk ovilja, att länder inte var beredda att ställa

upp, som jag tror var orsaken till att man inte gjorde någonting. Jag vet

däremot att sydafrikanerna försökte få ett stopp på den, som man upplevde,

alltför brutala framfarten. Man försökte få till stånd möten t.ex. mellan

Mobutu, medan han var kvar, och hans folk och Kabila. Men det misslyckades. Jag

vet inte om det har gjorts några tydliga undersökningar eller någon

historieskrivning om hur det gick till, men på slutet gick det väldigt fort.

När styrkorna rörde sig oväntat snabbt gick det alltså inte att hindra dem när

de såg att de hade möjlighet att ta sig hela vägen fram med den hjälp som de

fick. Det gjordes alltså försök, framför allt regionalt. Sydafrika har fått

mycket kritik för det sedan och har haft svårigheter i sina relationer med

Kabila, beroende på de försök som de gjorde.

Det här var några praktiska synpunkter, men inte alltför detaljkunniga. Jag kan

nog inte svara på så många följdfrågor när det gäller just östra Zaire och

Rwanda.

Ordföranden: Jag inbjuder då resten av panelen att kommentera och göra tillägg

till det här.

Ove Bring: Får jag göra ett litet tillägg. Jag nämnde förut de olika kapitlen i

FN-stadgan. Jag tycker att Göran Lennmarkers fråga är intressant, därför att

den rör hur man skall kunna utnyttja kapitel 6 i stadgan på ett bättre sätt.

När man nu förutsätter att en fredlig lösning av tvister är det som

statssamfundet skall pröva först, varför understöder vi då inte de parter som

verkligen vill verka för en fredlig lösning? Göran Lennmarker har här satt

fingret på någonting som är ganska typiskt, dvs. att det kanske talas för

mycket om insatser från FN:s sida när det gäller fredsbevarande trupp och

humanitär intervention osv. Men det tidigare skedet är förbisett, även om man

har talat om att vi måste agera preventivt har denna medvetenhet inte

förvandlats i någonting operativt.

Ett sätt att göra det mer konkret är just att FN:s säkerhetsråd också börjar

agera kraftfullt under kapitel 6 i stadgan och hjälper båda parterna i en

konflikt att försöka lösa den med fredliga medel, och kanske även tar parti för

den part i konflikten som man menar är den som verkligen står för en fredlig

lösning. Säkerhetsrådet har under kapitel 6 en möjlighet att agera i sådana här

fall. Generalförsamlingen har en möjlighet att agera. Men jag är inte säker på

att man ser exempel på det särskilt ofta.

Christina Doctare: Jag har bara en kommentar om detta att FN:s närvaro

förhindrar slakt. Fallet Srebrenica visar att det inte är så. Jag tror att man

måste vara medveten om att FN:s närvaro är ett tveeggat vapen. Man inger falska

förhoppningar, t.ex. till en civilbefolkning som söker skydd, som sedan blir

totalt utlämnad. Jag ville bara ge den kommentaren att det inte är så enkelt.

Jan Öberg: Under den här punkten ligger frågan om inblandning i interna

konflikter och användande av sanktioner. Jag tror att det är viktigt att påpeka

att gränsen mellan interna konflikter och mellanstatliga intressen inte är så

skarp som det ibland görs gällande i massmedierna och i politiskt

beslutsfattande. Själv känner jag inte till någon konflikt som jag har jobbat i

där det inte har varit en stark inblandning på ett eller annat sätt av andra

länder utanför, i en eller annan form, genom handelsintressen, strategiska

intressen, militär- och exportintressen osv., plus en allmänpolitisk vilja att

göra någonting eller inte göra någonting i de här konflikterna.

Det vi ofta kallar etniska konflikter är, som jag ser det, inte etniska

konflikter. Det är strukturella, historiska och psykologiska konflikter, med

ett komplext förflutet i historien och strukturella omständigheter, som kan

spelas ut, aktualiseras och utageras genom en sorts ny, eller kanske från

historien återupptagen, identitet.

Själv ser jag inte det jugoslaviska kaoset i huvudsak som en etnisk konflikt

utan som en rad mycket komplexa konflikter, som spelas ut genom att nationalism

är en mobiliseringsfaktor när andra identiteter faller sönder. Att påstå - jag

har inte sagt att någon gör det här, men det görs ofta i den internationella

debatten - att det finns en rad problemområden där vi i de rika länderna

egentligen inte har något större inflytande, inte är en medverkande orsak till

dessa konflikter och därför har någon sorts moralisk rätt att kunna ingripa och

göra det rätta, är ett grundantagande hos en del människor och beslutsfattare

som jag betraktar som ohälsosamt, i förhållande till detta att hjälpa människor

i konflikter.

När det gäller sanktioner är det min egen hållning att det behövs en

förnyelse på den punkten. Också i det jugoslaviska fallet känner jag inte till

några exempel där de inte har gjort mer skada än gagn. Det som i dag talar om

sanktioner, först i form av ett vapenembargo, vet uppenbarligen ingenting om

hur porösa gränserna är. Den skam som ligger över det internationella samfundet

i Jugoslavienkonflikten handlar om en vapenexport och militär-ammunitionsexport

osv. under kriget, i strid med säkerhetsrådets resolution om detta, till ett

värde av 2-4 miljarder dollar, som alla parter - muslimer, kroater, serber

m.fl. - har fått i mängder under kriget.

Sanktioner drabbar civila mycket mer än ledare. Det vet vi. Personligen anser

jag, efter fyra fem års arbete i Kosovokonflikten, att en av de dummaste saker

man kan göra där är en ekonomisk bojkott av Serbien eller Jugoslavien, som bara

kommer att drabba de 2 miljoner kosovoalbanerna, som man uppenbarligen anser

sig vilja stödja med detta. De är tillräckligt fattiga. Den albanska ledningen

är inte fattig, som vi vet, men de vanliga kosovoalbanerna har det inte bra

materiellt och får det inte bättre.

Slutligen har Jugoslavien 655 000-700 000 flyktingar - det största

flyktingproblemet i Europa. Att lägga sanktioner på det landet torde vara

totalt motproduktivt i förhållande till att lösa konflikten i Kosovo. Jag säger

för övrigt Kosovo och inte Kosovo, eftersom jag inte tar ställning mellan

parterna.

Peter Wallensteen: Diskussionen hamnar lätt där att vi tänker: Vad kan vi göra

i det ögonblick krisen är ett faktum? Det är naturligtvis ett svårt läge; då är

instrumenten mycket färre, och det är mycket svårare att agera i det läget. Jag

har döpt alternativet till strukturell konfliktförebyggande verksamhet, dvs.

att man försöker komma in mycket tidigare och tänka efter vad som behövs för

att hantera konflikter i olika samhällen. Då är vi inne på det som verkar vara

kärnan i dag, nämligen demokrati och mänskliga rättigheter, men också t.ex.

skydd för minoriteter. Det här ligger i ett händelseförlopp 5-10 år innan det

blir en allvarlig konflikt. Jag tror att man kan göra oerhört mycket här. Vad

vi behöver är en föreställning om var allvarliga konflikter kan komma att

uppstå på 5-10 års sikt och se om vi kan göra någonting i dag så att de inte

uppstår.

Rwanda är då instruktivt. Många hade varnat för situationen. Det finns en

historia långt tillbaka som har det här mönstret. Ändå är det litet som sker

för att förebygga på ett mera djupgående plan. Det är intressant att jämföra

med Burundi, som har samma problematik. Där tycks världen på ett helt annat

sätt försöka arbeta i det långsiktiga perspektivet. Om det lyckas eller inte

kan vi diskutera, men det är i alla fall en medveten satsning.

Låt mig säga ytterligare en sak, som har att göra med det strukturella

perspektivet. Det är leveransen av vapen i de här situationerna. Sunday Times

hade för ett och ett halvt år sedan en intressant nyhet, nämligen att den

brittiska regeringen hösten 1993 tillät en leverans av 15 000 macheter till

Rwanda. De var definierade som jordbruksredskap, och det var sådana som sedan

användes i slakten av människor. I många av de här konflikterna är vapnen

naturligtvis inte lokalt tillverkade utan kommer någonstans ifrån. Det skulle

vara en del av det här perspektivet.

Ordföranden: Jag har tre frågor som jag karakteriserar såsom rörande folkrätt,

humanitär rätt. Jag ställer dem på en gång och adresserar dem direkt till dem

som frågeställarna har önskat få svar av men låter i övrigt panelen svara eller

lägga till.

Den första frågan gäller våldtäkter i krig och hur det benämns i

krigsförbrytartribunalen. Kan vi förmå dem att kalla det vid sitt rätta namn,

till varning för att detta inte skall upprepas, så att man ser att detta är en

grov krigsförbrytelse?

Den andra frågan var Berndt Ekholms fråga om kyrkofriden, om det finns någon

förankring för detta i folkrätten.

Den tredje frågan gäller sanktionsinstrumentet. Går det att förbättra och göra

det mera riktat och selektivt, så att man verkligen når dem som man vill komma

åt och inte ett redan svårt drabbat folk?

Jag föreslår att Christina Doctare börjar när det gäller våldtäkter i krig. Jag

vet att det finns ett intresse för det. Jag ber övriga markera intresse för

frågan.

Christina Doctare: Jag har blivit förknippad mycket med frågan om våldtäkter i

krig. Jag skulle vilja ta upp ett par aspekter på det.

Som mycket riktigt påpekades heter det inte våldtäkter utan sexual assaults,

dvs. sexuella övergrepp, som är betydligt mildare. Det är en eufemism, skulle

jag vilja säga. Frågan kom också upp om skam och skuld. Det här är en mycket

förbisedd orsak till att starta konflikter. Det här finns kvar, och det lever

kvar. Intressant ny medicinsk vetenskaplig forskning har visat att det här

t.o.m. kan leva kvar på genetiskt plan. Det är alltså ganska oerhört. Då har vi

implikationer som är oöverblickbara. Det här går från generation till

generation. På Balkan, om det är ett exempel, var det ett krig 1912, och sedan

kom första världskriget och andra världskriget, och därefter kom det här. Det

finns som ett mönster, som man har använt.

Det har inte talats om det tidigare, därför att våldtäkt var inte någonting

man talade om. Från MR-deklarationen för 50 år sedan till i dag har våldtäkt

ändå blivit någonting man kan tala om. Mänskligheten har tagit ett steg framåt.

Jag kan säga från mitt arbete i krigstribunalen att jag har blivit väldigt

besviken. Det har varit oerhört taffligt i utredningarna av våldtäkterna. Man

har gått in på geografiska områden och väldigt sent kommit på detta: Jaha,

våldtäkter skall vi utreda.

Jag skulle vilja att man fick in det här mycket tydligt i alla dessa

skrivningar, att våldtäkt är en speciell teknik för att bedriva krig. Den är

mycket effektiv och mycket enkel. Det går inte åt några kulor och något krut,

utan vapnen finns med. Det här har en förödande effekt.

De kvinnor som jag har pratat med - de är många, och även män som har blivit

våldtagna - säger: Jag kan berätta för dig, för jag vet vad du står för, och

jag litar på dig, men jag litar inte på domstolen. Vi får alltså inte fram

vittnesmålen. Jag har bönat och bett att de ändå skall lämna sina vittnesmål -

finns inte vittnesmålet så finns inte krigsförbrytelsen. Men skammen och

skulden är så oerhörda att man avstår. I stället drabbar det på individnivå,

och där är det förödande konsekvenser. Post Traumatic Stress Disorder, PTSD, är

ett samlingsbegrepp för detta. Jag kan säga att det kostar sjukvård i många

länder oerhörda pengar och social problematik.

Här tycker jag att Sverige kan göra stora insatser. Vi har ju varit aktiva när

det gällt kvinnofrågor och sådant.

Jag skulle vilja vidga det och säga att det här är en mänsklig fråga. De män

som har blivit våldtagna i krig har i hög grad tagit livet av sig, medan

kvinnorna har överlevt. När män våldtas blir det en så oerhörd skam att det

inte är förenligt med att överleva. Det är alltså ett oerhört effektivt medel

att använda.

Här saknades inte early warnings, utan de fanns också i det här kriget. Men

man brydde sig inte om dem. De här kvinnorna som jag stötte på i november 1992

hade gått till Unprofor, UNHCR, Unicef, ICRC och Rädda barnen och berättat.

Ingen av dessa hade lyssnat. Det var early warnings så att det stänkte om det.

När man i augusti 1992 gick in i koncentrationslägren, Omarska m.fl., med de

avmagrade männen, var det uppenbart att där var bara män. Var fanns kvinnorna?

Man frågade inte efter dem.

Vi behöver öka våra kunskaper och vår kompetens, men vi behöver också öka dem

på ett juridiskt plan och kalla våldtäkt för våldtäkt. Det vill jag verkligen

understryka.

Det här visade sig i Rwanda, och det visar sig nu i sanningskommissionen; nu

kommer våldtäkterna fram som skedde under apartheid, 10-15 år senare. Det har

inte ens talats om dem. Offren mår ohyggligt illa. Det kommer alltså ännu mer

än vad vi någonsin har anat.

Receptet för att hantera det på individnivå är naturligtvis att försöka

hjälpa dem på olika sätt och i grupper. Men politiskt är det fortfarande olöst,

och här måste man hitta vägar. Det har varit svårt, eftersom det är manligt

dominerade församlingar - och män talar inte gärna om våldtäkt. Det blir alltså

tyst, det blir delete och punkt punkt punkt.

Ordföranden: Då har vi frågan om sanktionsinstrumentet. Frågan ställdes till

Peter Wallensteen, men fler känner sig säkert kallade.

Peter Wallensteen: Jag vill göra några korta reflexioner. Det här är också ett

mycket spännande område. Jag har gjort en del studier av sanktioner och kommit

fram till ungefär följande.

Sanktioner fungerar bara under väldigt speciella omständigheter. Problemet är

att de ofta sätts i gång av andra skäl, och därför får vi en lång lista av

misslyckade sanktioner. De speciella omständigheter som jag har dokumenterat,

och som jag ser upprepade i andra studier, är för det första en ordentlig

internationell isolering, det här med att gränserna verkligen går att stänga.

Det är i många sammanhang ganska svårt. För det andra måste det finnas någon

aktiv opposition internt som kan ta över. Det liknar den andra frågan: Vem

skall vi stödja egentligen? Om det inte finns någon kan alltså en regim av

vilken karaktär som helst klara de här effekterna genom att spela ned dem i

strukturen, skylla på andra, driva ut folk som inte hör hemma där osv. Man får

en flyktingproblematik. Det är det vi ser i ett antal av dessa fall.

Sanktionerna fungerar inte, därför att de rätta förutsättningarna saknas.

Då är frågan: Kan man göra någonting annat? Det är, precis som Urban Ahlin

säger, inte bara det här att vi vill komma åt och straffa, utan vi vill också

markera någonting i världen i stort, att det här är saker vi ogillar. Vi vill

kanske förebygga och hoppas att det får någon annan effekt på andra konflikter

också. Men om det inte fungerar blir det en dubbelbottnad signal.

Då tycker jag att de här tankarna som du nämner är intressanta: Kan man på

något sätt komma åt ledarna själva direkt? Det är en del försök man gör, t.ex.

att komma åt bankkonton, komma åt deras möjligheter att resa osv. Det kan

kanske fungera i vissa fall. Men vi vet också hur det internationella

finansiella systemet fungerar. Man flyttar pengar med en knapptryckning, och

sedan är de någon annanstans. Vi vet t.ex. inte var Trustorpengarna är. Det

visar hur snabbt det kan gå. Många av dessa ledare kanske inte är särskilt

intresserade av att resa, så förbud mot det kanske inte hjälper så mycket. Jag

tror t.ex. att Saddam knappt har varit utanför landet, och han har nog ingen

större längtan att åka utomlands.

Det är klart problematiskt. Det ligger nästan i sakens natur. Dessa ledare är

makthavare, och de kan använda makten på ett ganska hänsynslöst sätt. De är

svåra att komma åt.

Min slutsats blir att det bästa är att se efter om förutsättningarna finns

för att sanktionerna skall lyckas. Saker och ting ändrar sig. Enligt min

uppfattning ändrade sig läget drastiskt i Sydafrika i mitten av 80-talet. När

det fanns en ordentlig folkrörelse mot apartheidregimen skapades grunden för

sanktioner och en förändring skulle kunna åstadkommas. I det läget tyckte jag

att det var lämpligt att införa sanktioner.

I andra situationer kanske förutsättningarna inte finns, och då blir det nog,

som jag har nämnt, nödvändigt att hitta den opposition som man tycker är

värdefull att stödja, att hjälpa den och att ge den en ställning juridiskt,

finansiellt, kunskapsmässigt osv. Det blir ofta alternativet. Det är mindre

spektakulärt, mera långsiktigt, men det kanske har större effekt på längre

sikt.

Ove Bring: Jag håller med om mycket av det som Peter Wallensteen har sagt. Jag

kan återgå till Urban Ahlins fråga: Har sanktionerna spelat ut sin roll? Nej,

det har de inte, men de behöver förnyas och anpassas till humanitära behov, och

de behöver anpassas till politiska behov att få en riktad effekt genom

sanktionerna.

Det finns även positiva tecken och exempel på säkerhetsrådets senare praxis,

där man har infört riktade sanktioner mot vissa persongrupper i Angola, i

Unita, mot vissa persongrupper i Haiti och Sierra Leone. Det är fortfarande

kanske bara på ett försöksstadium, men jag tror att man måste fortsätta på den

vägen.

Frågan om de humanitära skadeverkningarna av sanktionerna har varit under

stor uppmärksamhet i Irakfallet. Där har det väl hänt en hel del som snart kan

förbättra situationen - om nu den irakiska regimen skulle vilja spela med och

känna ett ansvar för sin egen befolkning, vilket ju tyvärr inte är fallet ännu.

Jag tror att det behövs sanktioner även i fortsättningen i den

internationella politiken och i folkrätten. Det behövs ett batteri av olika

reaktionsmöjligheter på folkrättsbrott och kränkningar av mänskliga

rättigheter. Man behöver kunna reagera verbalt och diplomatiskt i MR-

kommissionen i Genève, och man behöver i slutändan också kunna ha tuffare

sanktionsmöjligheter.

Jag tror att det är olyckligt, som exempelvis har hänt beträffande Kina i MR-

kommissionen, att man som USA inte ställer upp på en resolution mot kränkningar

av mänskliga rättigheter. Kina har kunnat kapitalisera på ett frisläppande av

ett fåtal dissidenter, medan tusentals andra fortfarande sitter i fängelser och

läger. Då är det egentligen inte MR-situationen som har prioriterats i debatten

utan handelssituationen.

Det är olyckligt om de länder som anklagas för brott mot mänskliga

rättigheter känner att deras strategi lönar sig, dvs. att om man spelar ut

diplomati och handelspolitik i det internationella samfundet kan man bli av med

sanktionshotet. Jag tror inte att den företeelsen är bra för de mänskliga

rättigheternas efterlevnad i framtiden. Tyvärr behöver vi nog ha ett batteri av

olika påtryckningsmöjligheter även i fortsättningen.

Jan Öberg: Det här blir ganska kort, för jag har inte studerat det här på samma

sätt som Peter.

Mitt intryck är dock för det första att om sanktioner skall fungera skall det

i huvudsak vara i minde allvarliga och mindre intensiva konflikter. Om en part

eller ett land anser sig vara i en existentiell konflikt har sanktionerna ingen

som helst effekt på beteendet, i så fall en negativ effekt i den meningen att

vederbörande blir ännu mer övertygad om att vara psykologiskt isolerad och

missförstådd.

För det andra är sanktionerna i dag i allt väsentligt ett amerikanskt

utrikespolitiskt medel. Jag såg nyligen en artikel i International Herald

Tribune av en amerikansk forskare som skrev att någonstans mellan 45 och 50

länder, om jag minns rätt, under de två sista USA-administrationerna har varit

objekt för antingen hotelser om sanktioner eller faktiska sanktioner. Kuba är

ett exempel. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon världsordningsfråga,

utan det är ett amerikanskt problem.

För det tredje har sanktionsinstrumentet inte så stor giltighet om det inte

appliceras i jämförbara fall. Om vi föreställer oss en konflikt i vilken USA

begår någon sorts brott eller gör något som världssamfundet inte tycker om har

jag svårt att se någon som kan skapa en koalition och besluta om sanktioner mot

detta land och dess beteende. Detta tror jag är viktigt.

Slutligen: Av moraliska skäl måste alla som beslutar om sanktioner också ha

någon lösning på hur de vill kompensera dem som egentligen betalar priset för

dessa sanktioner. Återigen kan vi se på fallet Jugoslavien. Sanktionerna mot

Serbien-Montenegro, som omfattar 10 miljoner människor och alltså är en

relativt stor marknad, har betytt två saker: förluster på någonstans mellan 20

och 30 miljarder dollar för dess handelspartner - fattiga och problematiska

länder som Bulgarien, Makedonien, Ukraina osv. som har förlorat en relativt

stor marknad - samt framväxten av en notorisk och motbjudande svart ekonomi, en

mafiosoekonomi. Folk tjänar i dag ofantliga summor och kör Ferraribilar i

Skopje därför att vi har haft sanktioner som drabbat ett litet och ekonomiskt

utomordentligt skört land som Makedonien.

Anders Möllander: Med den akademiska kompetens som finns här känner jag mig

litet grand som en enkel praktiker. Jag har råkat syssla med Södra Afrika och

en väldigt snäv del av sanktionsproblematiken, nämligen sanktionerna mot

Sydafrika. Just nu ligger på mitt bord också sanktionerna mot Unita i Angola.

På basis av denna rätt snäva erfarenhet tillhör jag dem som anser att

sanktioner fungerar, att de är ett instrument som har fungerat och som vi bör

fortsätta att använda. Men jag vill göra en viktig distinktion, något som har

figurerat litet grand här men inte tydligt sagts ut, nämligen att sanktioner

har sin viktigaste effekt som hot, dvs. innan de är genomförda.

Det gäller att använda sanktionshotet, precis som det militära hotet, på ett

trovärdigt sätt. Man måste visa att man är beredd att använda sanktioner ?om

inte? och koppla villkor som är rimliga. Det finns givetvis lägen där det inte

fungerar, t.ex. därför att frågan är så existentiell, såsom nyss sades, att man

är beredd att strunta i precis vad som helst. Det kan handla om överlevnad för

nationen, den egna gruppen, individen eller alltihop på en gång. Men det finns

exempel där jag tror att sanktioner har fungerat.

I Sydafrika var det väldigt litet sanktioner som de facto genomfördes.

Somliga länder vidtog sanktioner, och det var ett allomfattande vapenembargo -

även om det fanns läckor där som i alla andra sådana här fall. När det gäller

ekonomiska sanktioner var det väldigt litet. Nu var ju Sveriges roll i

Sydafrika rätt begränsad, men Sverige var ändå ett av de få länder av någon

ekonomisk betydelse, kanske det enda i väst, som införde några ekonomiska

sanktioner. Så småningom fick vi väl något av de andra nordiska länderna med

oss. Men det som jag tror fick effekt - den historien är väl inte riktigt

skriven än - var just att trycket ökade. Man såg att här kommer det bara mer

och mer sanktioner. Det må vara att det i dag bara är Sverige, men snart får de

med sig ytterligare några. I början hade den sydafrikanska regimen attityden:

Det här kan vi strunta i. Detta vände dock någon gång under 80-talet, och

kopplingen som Peter Wallensteen gjorde med det interna motståndet är i högsta

grad relevant.

Det fanns också en diskussion i Sydafrika om att de svarta skulle komma att

drabbas om vi genomförde sanktionerna. De som var emot sanktionerna försökte få

ANC och andra oppositionsgrupper att säga: Ja, vi kommer att drabbas, och

därför vill vi egentligen inte ha sanktioner. Men de sade inte det. De fattade

det politiska beslutet - och jag tror att det fanns ett väldigt brett stöd för

detta i motståndet i Sydafrika, kanske t.o.m. utanför ANC - att säga: Ja, det

kommer att drabba oss, eftersom det drabbar t.ex. sysselsättningen i landet.

Men vi ser det som ett kort ont för ett långsiktigt gott. Man förespråkade

alltså sanktioner. Även vissa kyrkliga ledare som biskop Tutu gjorde det,

vilket han fick utstå mycken kritik för internt i sin kyrka och naturligtvis

också från regimens sida.

Min viktigaste poäng är alltså detta med hotet om sanktioner. Det har också

här talats om riktade sanktioner, något som man nu använder med viss framgång.

Jag tror t.ex. att de sanktioner mot Unitaledare som nu är i kraft - dvs. att

vi inte ger visum till vissa namngivna ledare, de som inte deltar i de

gemensamma organen, i parlamentet och i samlingsregeringen - har betydelse. Det

är möjligt att vissa länder är beredda att ta emot dem i alla fall, men jag

tror att de tvekar. Jag tror också att länder som tidigare har gett pass åt

Unitaledare tvekar, eftersom man helt enkelt blir offentligt uthängd om man har

med dessa ledare att göra. Det är ett instrument som nu används mer och mer.

Tyvärr läcker även det systemet. Nu är jag kanske indiskret om jag säger att

vi inom EU arbetar med viseringsrestriktioner för ledningen i Nigeria. Det

visar sig då att det finns litet olika uppfattningar i EU om hur långt vi skall

gå. Det finns t.ex. undantag för medicinska skäl. Här måste vi vara väldigt

uppmärksamma på att detta inte används fel. Det finns ibland kopplingar, såsom

här har antytts. När länder i Europa har väldigt intressanta affärer på gång

som de behöver prata med de här personerna om kanske de har litet lättare att

göra undantag än annars. Där måste det till ett aktivt arbete från det

internationella samfundet och EU. Här spelar Sverige en roll, men det är ett

arbete som sker i det tysta.

Min slutsats är: Sanktioner har under vissa omständigheter fungerat. De är ett

instrument som vi fortfarande använder och som i vissa lägen, med rätt

användning - framför allt som hot - fortsätter att fungera.

Ordföranden: Tack för det! Sedan skulle jag också vilja ha svar på Berndts

fråga om kyrkorummets helgd. Finns det något stöd för den i folkrätten, Ove

Bring?

Ove Bring: Den mänskliga rättigheten att fritt utöva sin religion finns ju

folkrättsligt förankrad i allra högsta grad. Men frågan är om denna

religionsfrihet automatiskt innebär också en kyrkofrid. Det gör den, åtminstone

i en mening: Om man utnyttjar kyrkan för att utöva sin religion har man rätt

att där, i det kyrkorummet, vara i fred för att fortsätta med detta. Här finns

det vidriga exempel från Kina på hur kinesisk polis stormat in i vissa

församlingar som man rent allmänt ansett ha en statshotande karaktär och med

bambukäppar drivit ut de här människorna från kyrkorna och misshandlat dem. Den

typen av kyrkofrid finns folkrättsligt förankrad, dvs. den som är kopplad till

religionsutövning.

När det däremot är fråga om personer som försöker klara sig undan

myndigheternas lagföring och tar sin tillflykt till kyrkorummen finns det ingen

kyrkofrid i Birger Jarlsk anda, dvs. att man kan komma undan den nationella

lagstiftningen genom att uppehålla sig där. Då blir det i varje enskilt fall en

fråga om huruvida den nationella lagstiftningen vill respektera en sådan

kyrkofrid eller inte. Däremot kan det hända att den nationella lagstiftning som

man utnyttjar för att komma åt människor i kyrkor strider mot grundläggande

mänskliga rättigheter på andra grunder. Ofta finns det en sådan koppling,

misstänker jag. Men då får man kritisera det på den bogen i stället.

Ordföranden: Tack så mycket! Vi skall nu behandla frågor som gäller

sanningskommissionen och amnesti samt en krigsförbrytartribunals eventuella

förhindrande effekt och hur man ser på dess roll i konflikteftervården. Vi

kommer också att komma in på Moçambiquefrågan, som Nils T Svensson nämnde, för

att sedan komma över på det civila samhällets roll. Detta är de frågor som jag

uppfattar hamnar inom konflikteftervården.

Först rör det som sagt sanningskommissionen och amnesti. Får man ut en bättre

sanning av folk om de inte riskerar straff efteråt? som Bodil Francke uttryckte

det. Anders Möllander, som är en av dem som har ägnat sig väldigt mycket åt

sanningskommissionen, får börja. Varsågod!

Anders Möllander: Det finns mycket att säga om sanningskommissionen i

Sydafrika. Liksom hela den politiska lösningen i Sydafrika är den hemsnickrad,

och det tror jag är en av de saker som är bra med det instrumentet.

Sydafrikanerna lyssnade mycket under övergångsperioden då de förhandlade och

snickrade på sin konstitution. De bjöd bl.a. in många svenskar. Jag tror att

flera av er här i dag var nere och deltog i aktiviteter i Sydafrika med ungefär

samma roll som jag har här i dag, nämligen att bidra med de kunskaper man

eventuellt har. Sedan bestämde sydafrikanerna sig för att de inte ville ha en

viss modell, t.ex. affirmative action, som man har i Malaysia och USA, utan att

det var något annat som passade dem. På samma sätt var det med

sanningskommissionen.

Jag tror att det är för tidigt att säga om sanningskommissionen kommer att

visa sig fungera. Det har ställts frågor kring den, t.ex.: Är det bättre med

amnesti än straff? Men detta är för tidigt att yttra sig om. Liksom ni har jag

sett en del väldigt bra reportage, bl.a. från BBC helt nyligen. Där visades

framför allt exempel där det verkar ha fungerat. Folk sade att de inte är ute

efter att se något ont hända dessa personer. Det finns t.o.m. de som säger att

alla var offer för systemet, även de som utövade det. I det BBC-reportage jag

tänker på konfronterades en av de främsta torterarna i en region med sina

offer, och han gav just uttryck för detta. Även om han inte direkt sade det

själv var det tydligt att han själv var ett offer för systemet och gjorde vad

han trodde förväntades av honom i den situationen. Han förstod nu att det var

fel och fick tillfälle att säga det och be om ursäkt. Han fick konfrontera sina

offer, som i detta exempel förklarade att det var vad de ville, snarare än att

se att något liknande skulle hända honom. Det är ju inte heller tal om att

något liknande skall hända utövarna. Den typen av rättvisa kan man ändå inte

utmäta.

Men det finns andra exempel från sanningskommissionens arbete som visar att

folk inte är nöjda med detta. Den kritiken kommer framför allt från två håll.

Det ena är förövarna, som säger att detta bara är snömos eller bara handlar om

att ställa dem mot väggen och hänga ut dem. Har man ingenting som håller i en

domstol skall man avstå från detta. Den reaktionen är naturligtvis väntad. På

den andra kanten finns t.ex. släktingar till Steve Biko, som vad jag förstår är

mycket emot att ge amnesti och vill se rättvisa skipad i domstol. De är inte

beredda att ställa upp på detta. Men min uppfattning är ändå att en

sanningskommission är det bästa man kunde göra efter den situation som rått i

Sydafrika. Jag tror att det kommer att visa sig att det håller, att folk

framför allt är ute efter att få berätta sin historia och att det inte är något

som glöms och aldrig pratas om. Folk vill berätta vad som faktiskt hände dem.

De som överlevde och vilkas släktingar, vänner eller kolleger försvann eller

mördades kan slutligen få reda på vad som hände. Jag tror att

sanningskommissionen är ett sätt att få ut en del av de berättelser som inte

skulle kunna komma i en rättegång och som folk aldrig skulle nämna om de inte

visste att de hade en chans att få amnesti.

Det ställdes en fråga om man automatiskt får amnesti om man ställer upp och

berättar allt, eller om åtal fortfarande är möjligt även om man ställt upp i

sanningskommissionen. Jag har tittade närmare på det i går kväll, och det var

som jag trodde och mindes. Amnestin är inte given, utan vissa villkor måste

uppfyllas. För det första skall brottet ha begåtts mellan 1960 och 1994. För

det andra skall brottet vara politiskt. Den definitionen är mycket svår att

göra, och det sitter en särskild kommitté bestående av betrodda personer från

?All Walks of Life? i Sydafrika, som skall avgöra om brottet var politiskt

eller motiverat av egen vinning eller utslag av vanlig kriminalitet. Det

betyder att det under förhören, genom vittnesuppgifter, kan komma fram att det

som vederbörande trodde skulle kunna betecknas som politiskt brott och ge

amnesti i själva verket inte accepteras som det. Då går det i stället till

domstol.

Ordföranden: Har det hänt?

Anders Möllander: Det ha förekommit rättegångar, men om de har varit resultat

av att man första varit i sanningskommissionen vet jag inte. Detta är som sagt

en process som pågår, och det som visar sig nu är kanske exempel på att det är

en bra process. I början var den väldigt litet utnyttjad. När deadline närmade

sig blev det plötsligt en väldig rusning. Man fick så många fall att man var

tvungen att utsträcka mandatet. Det har nu skett två gånger, och den senaste

rapporten vi fått tyder på att man inte kommer att hinna behandla alla

utestående fall ens fram till den deadline som nu gäller. Jag tror att det är

den sista juli i år. Man kommer att vara tvungen att utsträcka mandatet vidare

för att sedan avge rapport.

Slutligen finns det också en tredje pelare i detta, nämligen kompensation. Det

finns en President fund, som bl.a. det internationella samfundet kan bidra till

för att ge offren kompensation. Det visar sig ofta att kompensationskraven är

väldigt låga. Folk i Sydafrika kräver inte annat än t.ex. en gravsten eller

liknande. Om någon blivit berövad sin möjlighet till utbildning genom att ha

varit politiskt aktiv och suttit inne under lång tid, kan kravet vara att

personen får ett stipendium så att studierna kan återupptas. Det är den typen

av krav som ställs, intressant nog. Folk fäster stor vikt vid att sanningen

kommer fram, snarare än att rättvisa i juridisk mening skipas. Det är mitt

huvudintryck. Detta var vad jag ville säga om sanningskommissionen.

Ordföranden: Innan jag ger Christina Doctare ordet skulle jag vilja be er att

också problematisera det här litet grand. Jag upplever att frågeställarna

undrade över fördelarna med en sanningskommission i förhållande till en

krigsförbrytartribunal. Vad är att föredra? Kan man dra några sådana slutsatser

över huvud taget?

Christina Doctare: Jag skall försöka svara på det utifrån mina erfarenheter av

att ha jobbat på krigstribunalen och sedan kommit att intressera mig för

Sannings- och försoningskommissionen. Vi talar ofta bara om

sanningskommissionen, men den heter faktiskt Truth and Reconciliation

Commission - med tyngdpunkt på försoning. Sanningen skall komma fram för att

man skall kunna försonas och leva tillsammans. Vi glömmer nog det, eftersom

detta är ett sätt att kunna återskapa en verklighet utifrån det som varit så

förnekat. I påsknumret av Läkartidningen kommer min intervju med Tutu som berör

detta. Jag gör jämförelser med Nürnbergtribunalen och Haagtribunalen.

Intressant är att Haagtribunalen har ca 80 åtalade, och det är enorma

svårigheter med att få fram sanningen. Alla är ju naturligtvis intresserade av

att se till att den inte kommer fram. I sanningskommissionen däremot har man

drygt 8 000 amnestiansökningar. Det säger någonting om vilken kraft

sanningskommissionen ändå har.

Något som Tutu lyft fram och som jag också vill ta upp är att det inte är

fråga om generella amnestier utan individuella amnestier. Man kan bara bevilja

amnesti individuellt, inte för grupper. Jag känner att det Tutu säger stämmer,

nämligen att generell amnesti är detsamma som generell amnesi, dvs. ett

förnekande av det skedda. I krigstribunalen i Haag kommer vi ingen vart, utan

vi trampar vatten. De största förbrytarna sitter ju fortfarande i makt och

härlighet. Tribunalen fungerar uppenbarligen inte när det gäller att få fram

sanningen och inte heller rättvisan. Vid Nürnbergtribunalen bestämde man sig

för att ta toppskiktet och låta småfiskarna gå fria. Den judiska gruppen

upplever att de brotten aldrig blev sedda, och detta lever kvar som en stor

politisk kraft.

Mänskligheten har alltså försökt med olika modeller, och jag är mycket

bekymrad över diskussionen om en framtida internationell

krigsförbrytartribunal. Risken är att det blir den sämsta av alla tre

modellerna. Det tycker jag att man skall vara väldigt observant på.

Ove Bring: Den senare aspekten med den s.k. Romtribunalen, som kan skapas i

framtiden, är intressant. Kommer det att bli en bra lösning eller en dålig, som

Christina Doctare befarar? Nürnbergtribunalen var ju trots allt bara den första

tribunalen som dömde stora krigsförbrytare. Därefter följde en läkartribunal,

som dömde dem som missbrukat sina medicinska kunskaper. Andra domstolsprocesser

följde också, som de allierade och tyskarna själva stod för. Genom Nürnberg

startade en hel process med lagföring som pågick åtminstone långt in på 60-

talet, och kanske längre. Fördelen med den processen var trots allt att

sanningen kom fram i de fall där människor fälldes för brotten de anklagades

för. Den traditionella juridiska metoden kan vara väl så god när det gäller att

få fram sanningen. Men det är förstås en sanning som är begränsad till

brottsbeskrivningarna. Den begränsningen ger kanske inte hela den politiska

kontexten på ett bra sätt. Men man borde kunna kräva åtminstone så mycket av

Romtribunalen, att det som var positivt med Nürnberg finns med.

Jan Öberg: Jag vill säga något om tribunal kontra försoningskommission. För det

första tycker jag att man måste säga både-och i många sammanhang och inte

alltid säga antingen-eller. Om jag skulle titta närmare på tribunalfrågan

skulle min första fråga vara: Vilka subjekt och objekt talar vi om? För vem är

detta relevant, antingen positivt eller negativt? De första vi kommer att tänka

på är offren för förbrytelserna. De andra relevanta aktörerna inom ramen för en

tribunal eller försoningskommitté är de som planerade gärningarna. Vilka var,

för det tredje, ideologerna bakom ogärningarna? Vilka utförde ogärningarna som

soldater, dvs. alla militärgrupper? Vilka gjorde det praktiskt möjligt? Jo,

t.ex. vapenhandlare och handlare med tortyrinstrument och liknande. Den sista

constituency jag vill peka på är: Bidrar hela projektet till försoning,

samexistens i någon mån i konfliktområdet och fredsbyggande osv.?

I största allmänhet kan jag säga att mitt eget hjärta står närmare

försonings- och sanningskommissioner än tribunaler. Det enkla skälet är att vi

i kommissioner befattar oss med känslor, med möjlighet till förlåtelse, - inte

glömma men förlåta - till ånger och smärta. Den processen är nödvändig för att

man skall kunna bygga upp ett fredligare samhälle med förtroende och samarbete.

Därmed har jag också sagt att vi sysslar med något som det internationella

samfundet i allmänhet inte har utvecklat någon vidare expertis på. En tribunal

attraherar naturligt jurister och experter på mänskliga rättigheter. Av dem

kryllar det överallt i internationella organisationer. I en försonings- och

sanningskommission handlar det mer om psykologer, psykiatriker, socialarbetare,

präster och andra, som inte riktigt har någon status i internationell

konfliktlösning och hantering av dessa frågor. I den meningen är det alltså

lättare att tillsätta en krigstribunal eller en domstol.

Den andra punkten jag vill ta upp är politiseringen. Risken för politisering

är betydligt större med en tribunal. Över huvud taget är etableringen av

tribunalen i Haag ett uttryck för politisering. Det har nämligen inte funnits

någon sådan sedan 1945 och fram till dess den etablerades, trots att det

funnits mer än runt 150 krig sedan andra världskriget. Det förhållandet att en

rad personer, som man vid en undersökning nog måste beteckna som förbrytare,

inte finns med på listan gör hela företaget skumt politiskt sett. Det gäller

exempelvis de tre presidenterna som undertecknade Daytonavtalet och en

förbrytare som Arkan.

En permanent domstol är önskvärd men totalt orealistisk. Många betraktar

säkert mig som idealist. Jag är t.o.m. anhängare av icke-våld. Idén att

säkerhetsrådet skulle besluta om att upprätta en domstol som är genuint

opartisk och kan ta upp vilken konflikt som helst där förbrytelser pågår när

som helst betraktar jag som fullständigt orealistisk. Jag håller med Christina

Doctare om att risken är att vi skapar någonting som är ett rent politiskt

instrument. USA har ju en officiell position som säger att säkerhetsrådet måste

kunna styra en sådan domstol, vilket betyder att amerikanska och andra

förbrytelser aldrig kommer upp i den. Det förhållandet gör att jag personligen

skulle säga: Gör det för guds skull inte!

Slutligen - allt detta handlar om skuld. Skuld kan bara fastställas genom att

man gör en analys av vad konflikten i grund och botten handlar om. Jag har

redan antytt att en del av skulden till de konflikter vi ser nu har att göra

med gamla synder gjorda av de rika länderna själva, som England, USA och Irak.

Det är 80-100 års misskötsel av hela Balkan, ekonomisk exploatering, fattigdom,

nöd och elände beroende på en global marknadsekonomi osv. Det här är alltså

svåra frågor. Vi skall kanske nöja oss med att säga både-och och inte

antingen-eller i dessa frågor.

Ordföranden: Skulle någon med särskilda kunskaper mycket kort vilja kommentera

fallet Moçambique?

Anders Möllander: Det var Nils T Svensson som ställde frågan, inte sant? Jag

har ställt mig precis samma fråga om Moçambique. Varför talas det inte alls om

försoning i Moçambique, speciellt när de har grannen Sydafrika med all den

uppmärksamhet som finns kring detta där? När jag fick det arbete jag har nu med

ansvar för bl.a. Moçambique och gjorde min första resa dit i min nya egenskap

tillsammans med Pierre Schori i december, ställde jag denna fråga till så många

jag fick chans till. Det var politiker från de olika partierna och

representanter från enskilda organisationer. Turligt nog hölls ett seminarium

när vi var där, och där träffade vi många representanter för olika grupper i

landet. Jag talade också med utländska observatörer. Det egendomliga svar jag

fick var: Nej, det är inte aktuellt för oss. Det skulle bara göra skada. Det

finns ingen över huvud taget som driver den frågan. Jag frågade om det inte

betyder att de trycker ned detta så att det kan komma tillbaka, om det inte är

osonade oförätter som begåtts av båda sidor och om det inte finns risk att det

så småningom kommer upp igen. Men alla svarade: Nej, det diskuteras inte ens.

Det närmaste en förklaring jag fick var att kriget var så ohyggligt i

Moçambique. Ingen sida känner att den var helt oskyldig och den andra sidan

helt skyldig. Det finns så mycket sådant på båda sidor i konflikten att man

helst ser att man helt enkelt går vidare. Det är den allmänna uppfattningen.

Jag har fortfarande litet svårt att acceptera detta, men jag hoppas att det

fungerar så. Jag fick ytterligare en liten förklaring. Man sade att det finns

ett sätt att hantera detta traditionellt afrikanskt. Om någon som begått

oförätter mot en by kommer tillbaka dit finns ett traditionellt sätt att

hantera detta som använts historiskt. Man har en ceremoni som alla deltar i,

där man rituellt tvättar den personen. När detta är gjort och andra åtgärder

vidtagna talar man inte mer om det. Det är borta, helt enkelt förlåtet, eller

hur man nu skall säga med våra termer. De uttrycker det kanske på ett annat

sätt, men det är så de hanterar det. Jag har intressant nog hört samma sak om

Zimbabwe, men där är det inte förlåtet. Vi är nu väldigt oroliga för hur det

skall gå i det landet av många olika skäl. Ett skäl är just att man med stor

våldsanvändning tvingade ihop de två partierna ZANU och ZAPU. Det var ZANU,

shonamajoriteten, som tvingade in ZAPU i koalitionen. Man slog ned motståndet i

Matabeleland i början av 1980-talet med hjälp av specialutbildade styrkor som

begick väldokumenterade övergrepp. Det gjordes en utredning om detta på 1980-

talet som regeringen behöll. Den kom aldrig ut. Kyrkliga grupper har nu gjort

en ny sådan utredning, som anses vara väldigt tillförlitlig. Men fortfarande

vill regeringen inte ta tag i detta.

Jag har frågat politiker från Matabeleland, som nu ingår i ZANU, varför de är

med om att undertrycka detta. De svarar att det inte skall hanteras på det

viset utan på vårt traditionella sätt. Det är en oförlöst konflikt som måste

lösas, men den måste lösas på vårt sätt. Hur löser ni då konflikter? frågar

jag. Jo, när vi är överens om att en konflikt är över och att vi måste gå

vidare, sitter vi vid elden och pratar om det gemensamt. När elden har slocknat

tar vi askan och slickar den rituellt gemensamt. Sedan talar vi inte mer om

saken. Det har inte skett. Jag undrade vad de kräver av Mugabe, översatt i

moderna termer. Vad är det han skall göra? Jo, något som kan översättas i de

termerna, t.ex. en offentlig ursäkt för det som skedde, så att vi kan gå

vidare.

Jag vet inte om detta bidrar till er förståelse, men det är de svar som jag

har fått om varför någon process inte pågår i Moçambique.

Ordföranden: Vi skall nu gå över till att belysa det s.k. civila samhällets

roll. Vi har frågor som gäller hur man ser på folkrörelser i olika länder,

deras roll i förhållande till statsmakter, och vad folkrörelser kan uträtta.

Vidare har vi frågan om medier. Är det möjligt att man för en god saks skull,

t.ex. för att hindra hatpropagandan i Rwanda, kan inskränka yttrandefriheten

tillfälligt? Det var en fråga som ställdes. Kyrkans roll är en annan fråga. Jag

vill be Anita Klum att inleda detta avsnitt.

Anita Klum: Vi kan börja med den formella frågan som K-G Biörsmark tog upp: Vad

är en NGO? Det kanske är på sin plats med en definition. Det finns olika typer

av NGO:er, nationella och internationella. Det finns de som baserar sig på den

humanitära rätten, Genèvekonventionerna, och det finns de som baserar sin

verksamhet på de MR-konventioner som finns. I dag skall vi ju tala om mänskliga

rättigheter i interna konflikter, och då är det viktigt att påpeka att de

mänskliga rättigheterna gäller både i krig och i fred, även om det rör sig om

interna konflikter, inre oroligheter eller vad man kallar det. Det blir då

litet svårare för dem som baserar sig på den humanitära rätten. Eftersom man

inte alltid kan definiera om det är ett krig eller en intern konflikt kan det

ibland vara svårt att hänvisa till den humanitära rätten.

Vi kan ändå försöka oss på att göra det. I den humanitära rätten finns

traditionellt sett inte NGO:er som subjekt. Icke desto mindre fungerar de i

interna och väpnade konflikter, och de utför stora gärningar. I såväl första

som andra och tredje Genèvekonventionens artikel 10 står att skyddsaktiviteter

kan förmedlas av a humanitarian organization, such as the ICRC. Det är alltså

detta ?such as? som lämnar dörren öppen även för andra organisationer och som

man formellt sett baserar sig på. Europakonventionen för mänskliga rättigheter

artikel 25 tillåter också en NGO att lämna klagomål till Europarådet om man

anser sig ha blivit utsatt för kränkning av en stat som skrivit på

Genèvekonventionerna. Där lämnas fältet öppet för även frivillig-organisationer

att agera i s.k. väpnade konflikter, hur de nu definieras.

Vilken roll spelar då NGO? Några av de organisationer som formellt sett

baserar sig på den humanitära rätten är Röda korset och Läkare utan gränser,

som har en friare form. Röda korsets roll är att ge skydd och hjälp till

sårade, att förmedla mat, kläder och filtar och på olika sätt se till att

civilbefolkning och skadade soldater får sina humanitära behov tillgodosedda.

Det gör Röda korset i kraft av Genèvekonventionerna, och de är omgärdade med

vissa regler som säger att de måste agera på ett visst sätt. ICRC har rätt att

besöka krigsfångar och även fängelser men har inte rätt att offentliggöra det

de ser. Men de får förmedla sina kunskaper direkt till de myndigheter som har

ansvar för krigsfångarna, och om myndigheterna väljer att publicera delar av

deras rapport - då har ICRC möjlighet att publicera hela rapporten, så att det

framgår vad som faktiskt har skett.

De humanitära organisationerna har en annan möjlighet. De är representanter

för allmänheten i konfliktområden, och deras blotta närvaro möjliggör att

respekten för mänskliga rättigheter kan upprätthållas. Det är viktigt att

framhålla detta att deras blotta närvaro, precis som UNHCR:s, FN:s och ICRC:s

faktiskt har en hämmande effekt på övergrepp när det gäller mänskliga

rättigheter.

Hur ser man på frivilligorganisationerna? Formellt sett är de uppdelade i

organisationer som baserar sig på den humanitära rätten och organisationer som

jobbar mer med de mänskliga rättigheterna. Informellt sett har de möjlighet att

utöva en hämmande effekt, samtidigt som de också övervakar och rapporterar om

övergrepp som skett. De kan också förmedla materiell hjälp, och de är ett slags

samvete som ser till att de mänskliga rättigheterna respekteras på ort och

ställe.

Vad är en frivilligorganisation? Är det en organisation med tre fyra

personer, eller finns det andra kriterier som bestämmer vad en organisation är?

I MR-fonden, som jag representerar, har jag haft anledning att titta på detta

ganska ordentligt. Vi får ju ansökningar från organisationer som finns i tredje

världen och arbetar för mänskliga rättigheter på olika sätt genom att

informera, utbilda och ge legal assistance. Vi har som kriterium satt upp att

de skall ha en folklig förankring, vara fördelade över hela landet och inte

bara finnas i huvudstaden, och de skall gå folkens ärenden. Detta är vi väldigt

noga med när vi ger stöd och bistånd. Det finns också organisationer som är

ackrediterade till FN, och för dem finns det också regler som talar om hur

dessa organisationer skall vara beskaffade. Bl.a. skall de vara

internationella, tror jag. Detta är dock något som luckrats upp. Jag tror att

det var en resolution till generalförsamlingen 1996 som gav möjlighet även för

nationella organisationer att bli ackrediterade till FN. Det är något som också

vi i MR-fonden försöker utnyttja, eftersom vi inte haft den möjligheten

tidigare. Jag vet ännu inte hur det går.

Synen på frivilligorganisationer skiljer sig mycket åt, kan man säga. Medan

man i FN-sammanhang omhuldar dem, talar om hur oerhört stor betydelse de har,

ger dem rådgivande status och ger dem möjlighet att påverka

regeringsrepresentanterna, för de kanske en annan, tynande tillvaro i vissa av

tredje världens länder. Jag hade tillfälle att besöka Organisation of African

Unity, OAU, och dess kommission för mänskliga rättigheter i Banjul i november.

Man visade en väldigt öppen attityd gentemot frivilligorganisationer, men i

korridorerna talade regeringsrepresentanterna om dem som förtäckta hot. De sade

att organisationerna egentligen är förtäckta, blivande partier som kommer att

hota dem så småningom och därför också bör behandlas som sådana. Icke desto

mindre har den domstol med enskild klagorätt i OAU som kom till i december

förra året givit möjlighet även för frivilligorganisationer att framföra

klagomål. Enskilda som drabbas skall kunna klaga via frivilligorganisationer.

Det är ett framsteg och ett sätt att se på frivilligorganisationer som är

väldigt generöst.

I dag diskuterar man ett tilläggsprotokoll till FN:s kvinnokonvention från

1979 där just den frågan debatteras oerhört starkt. Skall alltså

frivilligorganisationer ha möjlighet att representera enskilda som har att

framföra klagomål på hur kvinnokonventionen har tillämpats? Det kom man inte

överens om när diskussionen avslutades i New York den 13 mars, så det blir

ytterligare en vända innan man kan komma fram till den saken.

Det här var litet grand om den formella och den informella betydelsen av

enskilda organisationer, frivilligorganisationer.

Så något om Kyrkans roll. Som framförts här spelar kyrkorna en intensiv och

stor roll när det gäller att i många olika sammanhang förmedla det folkliga

intresset. Även om jag inte har så stor erfarenhet av det kan jag berätta om

den roll som Kyrkan spelade i Polen 1982 när jag var där just som förmedlare av

Solidarinosc åsikter på olika sätt. Jag kommer ihåg att Solidarnosc, som då var

en förbjuden organisation, förde en tynande tillvaro under ytan. Däremot hade

den ett starkt inre liv i kyrkorna. Vid ett tillfälle då jag var på besök i

Czestochowa, som man nog kan säga är den religiösa metropolen i Polen, hade

Solidarnosc förskansat sig inne i kyrkan och hade en demonstration på gång. De

polska militära styrkorna vågade sig inte in i kyrkan därför att den katolska

kyrkan var så stark att man inte vågade upplösa demonstrationen. Via den

katolska kyrkan kunde Solidarnosc förmedla den information och det stöd man

hade samt den politiska kraft som Solidarnosc besatte.

Om mediernas roll kan jag säga följande. Också här är det fråga om en personlig

erfarenhet, som uttrycks i en åsikt som även kan tillämpas i andra sammanhang.

1994 var jag i Rwanda för att för Amnestys räkning undersöka de övergrepp som

hade begåtts precis efter folkmordet; jag var där i början av augusti. Det

gällde att undersöka de övergrepp som hade begåtts av både den tidigare

regeringen och den då sittande tutsiregeringen. Vi hade diverse svårigheter att

göra vårt arbete men fick så småningom möjligheter. Radio Milles Collines hade

spritt hatpropaganda och förbjöds också då.

Om man via medier vill skada andra människor, organisationer osv. tycker jag

att det är viktigt att försöka förhindra att så sker. Det är ungefärligen den

inställning som jag tycker att man bör ha till rasistiska organisationer som

sprider ett rasistiskt budskap som avser att förnedra och skada andra

människor.

Ordföranden: Jag vill påminna om att det ställdes en fråga specifikt om Somalia

och om Kyrkans eventuellt samordnande funktion där.

Christina Doctare: Jag skall inte tala om Somalia, för det kan jag ingenting

om. Däremot tänkte jag tala om detta med NGO:er och folkrörelser. Ett av mina

nuvarande uppdrag är att jag är projektchef för ett folkrörelseprojekt i

Bosnien. Det gäller drogförebyggande verksamhet utifrån nykterhetsrörelsens

bildningsverksamhet och den modellen. Det har visat sig att detta arbete har

fallit väl ut. Man är mycket intresserad av att ute bland folk förankra den här

modellen att agera. Den svenska folkrörelsemodellen kan alltså appliceras. Man

har skapat en folkrörelse, Trezvenost, vilket betyder nykterhet. Nu jobbar vi

ihop, och vi har fått en förankring där. Verksamheten är godkänd och det hela

har passerat tingsrätten, så man har fått alla stämplar och annat som behövs.

Vi tillämpar den gamla folkbildningsmodell som funnits i Sverige. Jag har

t.ex. varit ute och rest i Sverige och talat om kopplingen mellan våld, droger

och alkohol. Det kommer jag att göra också där nere, precis som man jobbar här

med folkrörelser. Jag tror att detta är något om vilket vi med stolthet kan

säga att det är en svensk modell som, naturligtvis med en viss applikation till

den nationella situationen, mycket väl kan tränas upp i andra länder. Detta är

något att tänka på.

En annan intressant vinkling på NGO:erna som jag upplevde mycket förra året,

när jag forskade på Harvard, är att NGO:erna används mycket mera politiskt. De

får pengarna och de skall göra städjobbet efter konflikter som stater och

regeringar har ställt till med. De blir väldigt politiska. Här har vi alltså en

ny aspekt. Plötsligt har de väldigt mycket pengar och kan gå in i ett område

där traditionella NGO:er inte har haft en chans därför att de inte har sådana

resurser. De här kan alltså dyka upp. Det blir en stor oklarhet om vem som

företräder dem. De har inte någon folklig förankring, utan det blir plötsligt

fråga om någonting annat. Jag tror att man skall vara observant på detta. Många

regeringar kanaliserar ju nu pengar till olika NGO:er som ofta har en koppling

till det nationella. Jag tror dock inte att vi har sett lika mycket av det här

i Sverige, jämfört med t.ex. hur det är i USA. Därmed blir det fråga om

politiska språkrör med mandat som är mycket mera vittgående än vad vi är vana

vid när det gäller NGO:er. Detta tycker jag att vi kan vara observanta på vid

konflikter när det plötsligt finns folk vid förhandlingsbordet som inte borde

sitta där.

Peter Wallensteen: Jag skall helt kort säga något om Somalia. Jag har tittat på

det projekt som Liv och Fred Institutet i Uppsala driver. Jag tycker att man

skall se detta positivt. Det intressanta är att de som jobbar på institutet är

kristna. Parterna i konflikten är muslimer. Man kan fråga sig om det är en

fördel att det just är kristna som arbetar med detta. Grunden skulle vara att

alla har något slags konfessionell grund. Därför kan man respektera varandra

som troende på något sätt. Därmed är man på samma våglängd, samtidigt som man

inte är en del av konflikten. Distinktionen kristen-islam är ju inte en del av

konflikten. Det leder till en kort reflexion på de andra frågorna om kyrkorna.

Jag tror att kyrkorna kan spela en konfliktförebyggande och fredsbyggande

roll i lägen där kyrkorna själva inte är en kraftig del av konflikten. Men om

de är en del av konflikten blir det svårt att överbrygga det hela. Enda vägen

ut i det läget är väl att säga att det inom alla religiösa samfund finns både

hårda och mjuka tolkningar av vad den egna religionen går ut på. Den hårda

tolkningen är: Vi är exklusiva. Vi är de som vet sanningen. De mjuka är de

litet tolerantare. Jag tror att det är de mjukare grupperingarna inom olika

religiösa samfund som är grunden för ett slags fredsbyggande där religionen

utgör ett viktigt inslag.

Norra Somalia är den del som hela tiden har varit fredlig. Södra Somalia är

den del som det varit mycket konflikter i. Nu görs ett vapenstillestånd mellan

fraktionerna i södra Somalia. Uppenbarligen är en av tankarna att de nu enar

sig för att återerövra norra Somalia, som de facto har fungerat som en

självständig stat. Jag tycker att man skall vara väldigt alert här och se till

att vi inte hamnar snett i den konflikten - dvs. att vi i det internationella

samfundet sluter upp bakom krigsherrarna. De representerar ju Somalia som

helhet, medan de som faktiskt haft ett fredssamhälle i norra Somalia uppfattas

som de som inte har uppträtt korrekt men det är tvärtom. Här vill jag alltså

utfärda en varning.

Anders Möllander: Jag skall helt kort berätta om mina erfarenheter. När jag såg

att ni skulle tala om mänskliga rättigheter, enskilda organisationer och det

civila samhällets roll associerade jag omedelbart till min tid i Sydafrika. Jag

var där under åren 1987-1992. En av de viktigaste delarna i mitt arbete där var

att förmedla det svenska stödet till enskilda organisationer i Sydafrika som

arbetade mot apartheid. När vi så småningom omvandlade det hela och

genombrottet politiskt hade kommit tror jag att programmet omfattade mer än

100 miljoner kronor på årsbasis, som alltså förmedlades på detta vis. I

huvudsak nådde det svenska stödet en koalition som formerades av enskilda

organisationer i United Democratic Front. De enades om en politisk

minimiplattform och arbetade i huvudsak demokratiskt. Ett krav som man hade på

sig inom koalitionen var just att arbeta demokratiskt; detta apropå frågan om

en enskild organisation får se ut hur som helst.

I Sydafrika såg man till att inte vilken organisation som helst så att säga

fick den status som det innebar att arbeta i den här koalitionen. Jag tror att

det var viktigt att de var många och att de var formerade som de var, liksom

att de var breda. Det var alltså inte fråga om ett snävt politiskt mandat, utan

det gällde allt - från kyrkliga organisationer till starkt politiskt aktiva

organisationer. De enades på ett sådant sätt att det blev väldigt svårt för

regimen att komma åt alla samtidigt, även om de försökte med massarresteringar.

Vid något tillfälle under åren 1987-1988 tror jag att mer än 10 000 personer

satt fängslade. Nästan alla de här organisationerna var formellt förbjudna att

verka men det fungerade alltså inte därför att de var så många. De sökte också

konsekvent internationellt stöd. Vi som arbetade med dem var ibland rädda. Vi

frågade: Vill ni verkligen komma öppet till ambassaden? De svarade: Tvärtom. Vi

vill visa att det är ett skydd för oss att vi har internationellt stöd. Många

av dem lever för övrigt kvar och har omvandlats. Man arbetar vidare, speciellt

de som haft hand om särskilda frågor. Det kan gälla rättshjälp,

jordreformfrågor osv. Sådana behov finns fortfarande. Den nya regeringen i

Sydafrika har välkomnat detta och tycker att det är bra t.ex. att en stor del

av det svenska biståndsanslaget för Sydafrika fortfarande kanaliseras via

enskilda organisationer.

Kyrkans roll i Sydafrika kan heller inte underskattas. Kyrkan i allmänhet

var, som tur är, inte en del av konflikten. Det var inte detta som det handlade

om. Däremot fanns det kyrkor som stod för apartheid. Det fanns också kyrkor som

stod för motståndet, liksom de som var splittrade. De som stod någonstans på

samma sida som apartheidmotståndet och vid mittgränsen där, vilket de flesta

gjorde, spelade en väldigt stor roll. Jag har sett att en del av dem nu har

gått ut och bett om ursäkt för att de inte spelade en större roll. Jag tycker

nog att det känns litet fel.

Jag brukar säga att jag aldrig har varit så mycket i kyrkan som jag var under

mina år i Sydafrika. Då var mitt arbete politiskt och biståndsarbete.

Anledningen till att jag gick i kyrkan var precis detsamma som Anita Klum

berättade om beträffande Polen. Kyrkan blev nämligen en politisk fristad. Folk

kunde mötas i kyrkorna. Väldigt sällan, åtminstone om internationella

observatörer fanns där, gick polisen och militären in i kyrkorna. Ibland blev

vi ombedda att stanna kvar i kyrkan. Vid ett tillfälle var det en måltid efter

en begravning. Jag och min fru ville gå därför att vi som hedersgäster hade

fått komma först. När vi ville tacka för oss och gå sade man: Kan ni inte

stanna tills alla har hunnit ta av maten, för annars tårgasas den och då kan vi

inte äta den. Både vi och kyrkorna spelade en väldigt stor roll i den

konflikten. Det finns mycket mer att säga men vi skall ju fatta oss kort, så

jag stannar där.

Ordföranden: Anders Mellbourn skall ha en ärlig chans att göra en

sammanfattning. Men vi har ett litet område och några frågor kvar kring det

sista.

Jan Öberg: Det civila samhället tänkte jag tala om. Det gäller inte bara

NGO:er, för där rör det sig om människor som redan har organiserat sig. Lärare,

sjuksköterskor, fattiga bönder osv. har förtryckts i de här konflikterna. När

det gäller det civila samhället är det väldigt viktigt att ta reda på vilka

lokala traditionella konfliktlösningsmekanismer som finns. Vi hörde just att

det finns oerhört intressanta saker att känna till när det gäller de här

länderna.

Internationell konflikthantering sker normalt på toppnivå med diplomater och

utrikesministrar som åker ned för att tala med presidenter. Men det hjälper

inte så mycket om man inte också sitter på kaféer och talar med

civilbefolkningen. Det gäller att förstå vad det egentligen handlar om. Det

handlar aldrig om det som politiker på toppnivå ser, utan det är den

inofficiella versionen som det handlar om.

Jag tror att det är viktigt att NGO:er i de rika länderna inte bara

intervenerar i de konflikter där det finns pengar att få från regeringarna. Man

bör också åka till konflikter där det inte finns så mycket. Själv tycker jag

att det är relativt välbeställt med NGO:erna t.ex. i Bosnien. Där finns det i

dag finns ungefär 600 sådana. Detta tycks vara en dålig prioritering sett till

världens problem.

När det gäller religionen skulle jag vilja säga att vi inte bara skall tala

om Kyrkan. Låt oss också tala religioner, om dem som inte har någon kyrka. Jag

har själv upplevt att buddhister och kväkare, som inte har någon kyrka i den

meningen, kan göra nyttiga insatser i konflikter i andra områden än sina egna.

De lyssnar nämligen på ett annat sätt och har inte den svart-vita, relativt

kristna hållning som många har som åker ut till konfliktlösningsområden.

Så några ord om medierna. Jag skulle gärna vilja se konfliktjournalistisk

ersätta krigsreportage. Här finns en väldigt viktig distinktion. En konflikt

handlar om tre saker. För det första gäller det orsaken, grundfrågan. För det

andra handlar det om människors attityder i konflikten. För det tredje handlar

det om vad man gör, om beteendet.

Journalister är väldigt bra på att beskriva och filma beteenden men har inget

grepp om orsaksanalyser och attityder. Därför får vi krigsreportage. Om vi

kunde få alla tre sakerna - orsaker, attityder och beteende - skulle vi få

konfliktjournalistik. Då skulle människor också i Sverige förstå mer av

konflikten och vad som är rimliga och orimliga lösningar.

Kosovo har nämnts. Jag råkar vara en av dem som har jobbat mest där nere. Om

någon av er är intresserad av information ställer jag gärna kunskap och

skrifter till förfogande. Jag har varit medlare och jag har rest på toppnivå

till Belgrad. Det har varit olika möten med Rugova, regeringsrepresentanter,

ministrar och Milosevic under fyra års tid. Jag har också arbetat på grundnivå.

Det har då varit fråga om kurser och undervisning. Jag kan alltså litet grand

om den här konflikten. Om jag eller min stiftelse kan vara till hjälp så går

det utmärkt. Det är bara att höra av er.

Ordföranden: Vi får, i alla fall delvis, rapportering från din verksamhet,

något som vi i utrikesutskottet uppskattar oerhört mycket.

Vi har nu kommit fram till dagordningspunkten Lessons learned.

Såvitt jag förstår är Helena Nilssons fråga om Förintelsen redan besvarad.

Kosovofrågan har också berörts. Göran Lennmarkers fråga har fått ett uttömmande

svar. Eva Zetterberg frågade vad frivilligorganisationerna kan göra. Också den

frågan är behandlad. Frågan om vetorätten togs upp redan inledningsvis.

Vad som återstår är Magnus Johanssons fråga om vad som kan ändras i FN-

stadgan för att man skall kunna ingripa. Jag skulle vilja att vi helt kort fick

höra Ove Brings syn på den saken. Sedan ber jag Anders Mellbourn att göra en

sammanfattning.

Ove Bring: Vi var i början inne på nämnda fråga. Carlssonkommissionen har ju

föreslagit en ändring av FN-stadgan - men inte en preciserad ändring utan ett

koncept för en ändring, dvs. hur man skulle kunna genombryta den nationella

suveräniteten i humanitära sammanhang. Uppriktigt sagt tror jag inte att det

går att genomföra en sådan förändring av FN-stadgan. Även om den nationella

suveräniteten kanske historiskt sett inte betyder lika mycket i dag som

tidigare, finns det en u-landsopinion i generalförsamlingen och i FN över huvud

taget som har morskat till sig igen efter det kalla krigets slut. Den var ju

passiviserad under ett visst skede. Det betyder att den nationella

suveräniteten har kommit tillbaka i FN och återigen används som ett hinder för

att föreslå förändringar som innebär ökade möjligheter för FN att ingripa. Man

vill helt enkelt inte ha intervention.

Peter Wallensteen har rätt i att det inte enbart är suveränitetsfrågorna som

gör det komplicerat att ändra i FN-stadgan, utan det är även så att

stormakterna bevakar sina revir i säkerhetsrådet. Det kan på något sätt lägga

en våt handske över alla revideringsdiskussioner.

Tone Tingsgård talade tidigare om konflikteftervården och den kommande

internationella brottmålsdomstolen i Rom. Vi har inte riktigt besvarat den

frågan. Det argument som jag kommer med är i och för sig inte märkligt. Ni har

hört det tidigare. Det är nämligen samma argument som förts fram beträffande

Haagtribunalen, nämligen att värdet med att ha en tribunal som dömer individer

för krigsförbrytelser i en intern konflikt eller en annan konflikt är just att

man individualiserar brottet och brottslingen och att därmed de människor som

lever i det här samhället inte skall uppleva att brottet är kollektiviserat,

att det är en viss folkgrupp eller en viss minoritet som är skyldig. I stället

handlar det om just individer. I och med att dessa individer, förhoppningsvis,

blir lagförda och straffade är det lättare för människor att leva tillsammans i

det samhälle som drabbats. Det finns faktiskt en länk mellan lagföring i

juridisk mening och försoning i politisk mening, om det hela fungerar.

Ordföranden: Tack så mycket! Nu skall vi få en konklusion av detta. Det är

ingen lätt uppgift men jag överlämnar den gärna med varm hand till Anders

Mellbourn.

Anders Mellbourn: I och med Ove Brings vältalighet här på slutet om lagföringen

och försoningen är mycket sagt också i de sista frågorna. Poängen här är väl

att det skall vara en upprepning, ytterligare en omgång. Det kliar i fingrarna

på en gammal folkrörelsemänniska, kyrkomänniska och chefredaktör att yttra sig

i några av de här frågorna utöver det som redan är sagt men det är ju inte min

roll här.

Jag skall säga något om folkrätten och kommentera vad som har sagts om

sanktioner. Jag skall också säga något om sanningskommissionen och tribunalen

liksom om försoningsfrågorna i det sammanhanget och de punkter som nämnts om

det civila samhället. Jag väljer att fatta mig väldigt kort.

Den första och den sista frågan kom igen, som Ove Bring sade. Skall stadgor

ändras, och hur är det med spänningen mellan folkrättens möjligheter att

intervenera i andra länder och den grundläggande markeringen av den nationella

suveräniteten i folkrätten, vilken väl finns där eftersom folkrätten är så

stark? De dokument som vi arbetar med är ju efterkrigsdokument, dokument efter

andra världskriget. Det var då viktigt att slå vakt om den nationella

suveräniteten.

Stadgemässigt har vi talat om artikel 2:7 och de möjligheter som här finns

att säga att ett hot mot internationell säkerhet bryter den nationella

suveräniteten och att detta i viss mån är en tolkningsfråga. Jag skulle vilja

sammanfatta diskussionen, inte minst med tanke på vad Peter Wallensteen sade,

så att säkerhetsrådet kan skaffa sig utrymmen. Det är ofta fråga om politisk

vilja snarare än om stadgeparagrafer. Hela frågan om stadgerevisioner och annat

behöver inte bli så central. I stället är det kanske en fråga där man måste

arbeta i politiska organ via organisationer, medier osv. för att slå vakt om

folkrättens principer i allmänhet, snarare än att ge sig in på svåra frågor av

stadgerevisionskaraktär där låsningarna snabbt kan bli ganska besvärliga.

Ove Bring har påmint om att suveräniteten är på väg tillbaka igen, att det

finns en ny självsäkerhet hos en del u-landsregimer, något som kanske inte

minst har att göra med den ekonomiska förbättringen i Asien. Trots den senaste

finanskrisen finns det där en självsäkerhet där man anknyter till sina egna

värderingar och i viss mån förnekar universaliteten i MR-greppet och hänvisar

till suveräniteten.

Här har det också pekats på den intressanta utveckling som sker inom det

folkrättsliga arbetet och i FN-arbetet. Det handlar om att återigen betona de

regionala organisationerna - artikel 2:8, som tidigare inte varit så

uppmärksammad men som blivit en vanlig företeelse på 90-talet. Vi har gett

många exempel på sådana ingripanden. I Europa finns ju OSSE som den europeiska

organisationen att utnyttja.

Jag skulle vilja göra ett tillägg: Det intressanta med OSSE, som ju har en

litet annan folkrättslig tyngd, är att i fördraget finns verkligen kopplingen

mellan mänskliga rättigheter och internationell säkerhet. Det var ändå det

centrala i Helsingforsdokumentet från 1985, som jag tror politiskt har spelat

en mycket stor roll. Det går inte att riktigt landa i någonting utan att de här

spänningarna består. Så måste väl den diskussionen sammanfattas.

När det gäller sanktionsfrågorna var det egentligen en fullständig

samstämmighet hos panelen i fråga om den grundläggande skepsisen mot och

insikten om att sanktionsinstrumentet kan utnyttjas för mycket och felaktigt

samt att det för att vara effektivt krävs några specifika förutsättningar: dels

måste det gå att isolera ett land, dels måste det finnas en oppositionsgrupp

som skulle kunna vara förmånstagare av effekterna av sanktionerna. Det är ju de

två punkter som Peter Wallensteen nämnde utifrån den internationella

forskningen. Sedan låg väl i detta också ett resonemang om tajmningen. Det

finns alltså vissa tillfällen då man kan gå in.

Sydafrikafallet är intressant. Vi hade där sanktioner ända från tidigt 60-

tal. Bedömningen här var att det är först från mitten av 80-talet som

sanktionerna blev verkningsfulla. Under sanktionsresonemanget kom det upp något

som tillhör det allmänna om suveräniteten mot interventionsmöjligheter. Ove

Bring, om jag har förstått det hela rätt, är väl frågan utifrån kap 2:6. Hur

mycket kan FN egentligen ta ställning för en part i en konflikt och vad finns

det för utvecklingsmöjligheter där - alltså att världssamfundet tydligare tar

ställning för en nation i en konflikt eller för en grupp inom en konflikt? Där

finns det intressanta utvecklingsmöjligheter.

Där vill jag ta in det som Jan Öberg pekade på. Även om vi nu väldigt mycket

talar om att det är så få mellanstatliga konflikter - det mesta är internt - är

det fortfarande väldigt ofta kopplingar mellan statligt och internt.

Naturligtvis kommer hela den afrikanska utvecklingen in där.

Sedan har vi frågekomplexet om sanningskommissionen och tribunalen. Där

tyckte jag att det fanns en viktig förenande synpunkt, nämligen att det i bägge

fallen handlar om att uppmärksamma enskilda fall för att också uppmärksamma en

period av systematiskt förtryck. Oavsett om man väljer modellen med

krigstribunaler eller om man väljer modellen med sannings- och

försoningskommissioner är utgångspunkten hela tiden det enskilda fallet.

Ärkebiskop Tutu betonar att det ges inga generella amnestier i Sydafrika. Där

har vi en likhet med det som Ove Bring betonar om lagföring. I samtliga fall

handlar det om att det enskilda ansvaret måste uppmärksammas, oavsett om det

blir straff eller sanktionsåtgärder i efterhand. Det är den enskilda skulden

som skall fastställas och ställningstagandet i detta avseende som är nödvändigt

i någon form av personlig försoningsuppgift eller i ritualiserade former. De

paralleller som Anders Möllander lyfte fram historisk-kulturellt var

intressanta. Jan Öberg betonade också att det kan finnas andra traditionella,

rituella, former för att ta upp detta. Det viktiga är hela tiden att det

enskilda brottet uppmärksammas.

Christina Doctare varnade för att en Romtribunal kan få det sämsta av de tre

traditionerna från Nürnberg, Haag och Sydafrika snarare än att det bästa tas

till vara. Jag tyckte nog inte att hon fick tillfälle att utveckla det. Det

skulle vara nyttigt att vid något tillfälle få den varningen konkretiserad,

alltså att få veta vad det skulle kunna innebära.

Jag vet att ledamöterna har bråttom att gå till andra uppgifter.

Ordföranden: Anders, jag ser gärna att du läser in din sammanfattning till

protokollet men ledamöterna måste gå till votering. Jag tar på mig

kvittningsmannens obehag och stannar kvar här. Jag är ledsen för att det blir

på det här sättet men när talmannen kallar måste ledamöterna skynda till

kammaren.

Anders Mellbourn: Jag har full respekt för det och uppfattar det inte som en

markering mot mig.

Mycket komprimerat skall jag gå vidare till frågorna om det civila samhället.

I svaren här var det en stark koppling just till mänskliga rättigheterna. Detta

är ju en hearing om mänskliga rättigheter. Jag skulle således vilja lägga till

att det civila samhällets betydelse för den politiska utvecklingen och för

demokratiseringen är något vidare än den specifika kopplingen till mänskliga

rättigheter. I vissa sammanhang är detta kanske ännu viktigare.

Anita Klum klargjorde ganska väl hur detta är reglerat vad gäller frivillig-

organisationernas möjligheter att agera.

Frågan om tillämpligheten av en svensk folkrörelsetradition i andra miljöer

togs upp från början. Christina Doctare tyckte sig där ha positiva exempel från

Jugoslavien, trots de skillnader som finns. Också erfarenheterna från Sydafrika

sades vara ganska positiva, även om det naturligtvis finns väldigt stora

historiska skillnader mellan hur folkrörelsenätverk vuxit fram i Skandinavien,

i USA - där det här mest har förekommit i litteraturen - och i andra delar av

världen.

Kyrkorna togs upp på många olika sätt. Ofta är ju de uttryck för konflikten,

förmedlare av konflikten. Här finns det en intressant betoning som kanske är

självklar men ändå är viktig att göra: Det är lättare att vara en försonande

kraft i en konflikt där man själv inte nödvändigtvis har varit part. En

kyrkobaserad organisation kan spela en stor roll i det muslimska Somaliland -

det är väl ett namn man inte får säga med tanke på erkännandefrågan, men det är

ändå vad norra Somalia självt kallar sig som egen statsbildning. Jag tror att

det finns många andra intressanta paralleller i det här sammanhanget. I

Sydafrika finns det många exempel på kyrkornas försonande roll.

Det ställdes också en del frågor om Rwanda, Kabila och Zaire/Kongo som

egentligen inte blev besvarade. Jag tar därför chansen att säga någonting själv

där. En nedslående erfarenhet från Zaire och Kongo är att det är länder med

ganska stora evangeliska kyrkor, uppbyggda med missionsverksamhet från

Skandinavien. Kyrkan i Brazzaville, som jag själv kan litet om, förmådde ju

inte förhindra, även om den hade försonande ambitioner, det senaste utbrottet

av konflikter och krig i Kongo. Även tidigare har den haft svårigheter att

klara detta, trots att den omfattar en ganska stor del av befolkningen. Där

kommer andra interna konflikter och slår igenom den samhörighet som kyrkan kan

innebära.

Slutligen vill jag säga någonting om mediesituationen. Det fanns en ganska

stor samstämmighet hos alla om att man skall kunna ingripa mot det som i

yttrandefrihetsdebatten kallas hate speech, men som jag uppfattade det är det

snarare i de allmänna termerna om begränsning av yttrandefriheten det skulle

kunna ske än i form av skrivningar om mediefriheten. Huvudfrågan gäller alltså

vad yttrandefriheten tillåter snarare än vad mediefriheten skulle innebära i de

här sammanhangen. Detta kanske också är präglat av min egen värdering i

sammanhanget.

Det finns säkert ett antal viktiga synpunkter som jag härutöver har missat.

Allmänt sett tror jag att det skulle vara möjligt att borra ytterligare i några

av de exempel som ställdes i frågorna, t.ex. det som Jan Öberg tog upp vad

gäller Kosovo. Men det blir väl möjligt i fortsatta kontakter med panelen.

Ordföranden: Tack så mycket! Det är naturligtvis ett otroligt privilegium för

utrikesutskottet att få tillgång till all denna kompetens. Vi kommer att

noggrant studera uppteckningarna från denna hearing och använda oss av dem när

vi bereder de båda betänkandena om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken

respektive specifikt i biståndet. Jag vill tacka er allihop för att ni ville

komma hit och ledamöterna för att de har ansträngt sig och förberett goda

frågor som har täckt in hela det spektrum vi har diskuterat i dag. Tack!

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1

Skrivelsen..........................................2

Motionerna..........................................2

Utskottet..........................................15

Sammanfattning av skrivelsen 15

Inledning 15

Principerna för mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik 15

Inriktningen av politiken för mänskliga rättigheter 17

Mål 17

Främja, förebygga och reagera verktyg för påverkan 18

Utvecklingssamarbete för mänskliga rättigheter 18

Enskilda organisationers roll 19

Näringslivets roll 19

Alla människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna 19

Kvinnors rättigheter 20

Barnets rättigheter 20

Rättigheter för urbefolkningar och nationella eller etniska,

språkliga och religiösa minoriteter

20

De svåraste kränkningarna av människors rättigheter 21

Den grundläggande rätten till liv 21

Utomrättsliga avrättningar, tortyr m.m. 21

Fungerande rättssystem 21

De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna 22

De mänskliga rättigheternas roll i interna väpnade konflikter 22

FN och de mänskliga rättigheterna 23

De mänskliga rättigheterna i Europasamarbetet 23

Utskottets överväganden............................24

2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna 26

Övergripande frågor 29

Sanktioner 32

Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna 33

MR-bistånd via enskilda organisationer 34

Rapporter om de mänskliga rättigheterna 35

Krigsmaterielexport 35

Religionsfrihet 36

3. Dödsstraffet 36

4. Internationella miljöfrågor 38

5. MAI-förhandlingarna 44

6. Urbefolkningars rättigheter 46

7. Skydd för minoriteter 47

8. Colombia 47

9. Kuba 50

10. USA 51

11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet 55

12. Taiwan 61

13. Östtimor 63

14. Kashmir 66

15. Pakistan 68

16. Afghanistan 69

17. Turkiet 70

18. Iran 74

19. Ryssland 77

20. Kosovo 79

21. Grekland 82

22. Algeriet 83

23. Mellanöstern 84

24. Västsahara 87

25. Kenya 89

26. Nigeria 91

27. Sydafrika 93

Hemställan 94

Reservationer......................................99

1. EU:s anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

(mom. 4) 99

2. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)

99

3. MR-debatt i FN:s generalförsamling (mom. 14) 100

4. God miljö som mänsklig rättighet (mom. 18) 101

5. En internationell miljödomstol (mom. 19) 101

6. Avveckling av kärnkraft m.m. (mom. 23) 102

7. Mänskliga rättigheter i Colombia (mom. 27) 102

8. Mänskliga rättigheter i Kina (mom. 37) 103

9. Internationella förhandlingar om Tibet (mom. 40) 104

10. Situationen i Hongkong (mom. 43) 104

11. Kontakter med Taiwan m.m. (mom. 44) 105

12. Kinesisk maktpolitik mot Taiwan (mom. 45) 106

13. Informationskontor för EU i Taipei (mom. 46) 107

Särskilda yttranden...............................107

1. Människors rätt till vatten (mom. 7) 107

3. MR-bistånd till enskilda organisationer (mom. 12) 108

4. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)

109

6. MAI-förhandlingarna (mom. 24) 110

7. MAI-förhandlingarna (mom. 24) 110

8. Asylsökande från USA (mom. 33) 111

9. Mänskliga rättigheter i Iran (mom. 57) 111

Utrikesutskottets offentliga utfrågning om mänskliga rättigheter i interna

konflikter det civila samhällets roll, den 19 mars 1998

113