Bet. 1997/98:UU8

Utrikesutskottets betänkande

1997/98:UU08

Vissa säkerhetspolitiska frågor samt Sveriges deltagande i EAPR och det

fördjupade PFF-samarbetet

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1997/98

UU8

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-

atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för freds-

samarbetet. I betänkandet tar utskottet också ställning till ett antal motions-

yrkanden, dels från den allmänna motionstiden, dels i anledning av regeringens

skrivelse.

Utskottet delar regeringens bedömning beträffande vikten av fortsatt svenskt

deltagande i det fördjupade PFF-samarbetet och i EAPR, det Euro- atlantiska

partnerskapsrådet.

Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogade

tolv reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner med anledning av skrivelsen.

1997/98:U7 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

särskild ambassadör vid Natohögkvarteret.

1997/98:U8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om OSSE:s roll på det fredsbevarande området,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om representation vid Natostaber,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svensk ambassadör som ombud vid Nato,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt deltagande i EAPR,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riksdagsbehandling av IPP:n.

1997/98:U9 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR-samarbete vad gäller

civil beredskap,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör upprätta en totalförsvarsdelegation vid Natos

högkvarter i Bryssel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen årligen bör lämna en skrivelse angående Sveriges

engagemang i EAPR och PFF till riksdagen.

1997/98:U10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall lämna PFF-samarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förstärkt roll för FN och OSSE vid ledningen av fredsfrämjande

operationer.

1997/98:U11 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Euro-atlantiska partnerskapsrådet,

3. att riksdagen som sin mening ger regerinen till känna vad i motionen

anförts om det fördjupade PFF-samarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta en särskild ambassadör vid Nato.

Motioner från den allmänna motionstiden

1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges militära alliansfrihet och samarbete med Nato,

1997/98:U407 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en handlingsplan för återupprättandet av den svenska militära

alliansfriheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riksdagsbehandling av IPP:n,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om WEAG,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avstå det aktiva observatörskapet i VEU.

1997/98:U802 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt medlemskap i Nato.

1997/98:U807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Ryssland inte

utgör ett militärt hot mot Sverige för överskådlig tid,

1997/98:Fö211 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om europeisk samverkan och integration,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Nato som ryggraden i en alleuropeisk säkerhetsordning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nordisk-baltiskt försvarssamarbete,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av ett starkt försvar också i fred och kris.

1997/98:Fö228 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Yttranden från andra utskott

Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet möjlighet att yttra sig över

skrivelsen och dithörande motioner. Försvarsutskottets yttrande (1997/98:

FöU3y) återfinns som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Genom den aktuella skrivelsen informerar regeringen riksdagen om det Euro-

atlantiska partnerskapsrådet och innehållet i det fördjupade Partnerskap för

fred-samarbetet, samt om regeringens avsikter vad gäller svenskt deltagande.

Inför arbetet med detta betänkande har utskottet tagit del av en föredragning

av kabinettssekreterare Jan Eliasson, som tillsammans med medarbetare från

Utrikesdepartementet presenterat skrivelsen och redogjort för bakgrunden till

regeringens bedömning.

Det hittillsvarande PFF-samarbetet

Regeringen redogör i skrivelsen inledningsvis för utformningen av det

hittillsvarande PFF-samarbetet.

Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt

samarbete, Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta

samarbete (skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18).

PFF-samarbetet har inneburit att Natos sexton medlemsstater samverkat med ett

stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta

i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst,

effektivera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den demokratiska

kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som instrument

för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina styrkor för

insatser i fredsbevarande verksamhet. PFF har också på kort tid utvecklats till

ett betydande förtroendeskapande säkerhetssamarbete i Europa.

Allteftersom PFF-arbetet utvecklats har övningarnas komplexitet ökat och det

svenska deltagandet breddats. Under 1997 deltar Sverige i sammanlagt tolv fält-

och stabsövningar inom PFF och står som värd för tre av årets fältövningar.

Sverige erbjuder varje år ett flertal PFF-kurser på områden som demokratisk

kontroll av väpnade styrkor, budgetprocesser och räddnings-tjänst. Därtill har

upprättats ett regionalt utbildningscentrum vid Försvarets internationella

kommando i Almnäs, för att förbättra möjligheterna för länderna runt Östersjön

att fullt ut kunna delta i PFF-samarbetet.

Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings-

och översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen

syftar till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle

kunna bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser

tillsammans med Natostyrkor.

Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en

dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på

frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och

i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras.

Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har

sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som

motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)

Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro-

atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt

första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive

Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det

fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete

mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar

av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i

vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och

andra partnerländer.

EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF-

samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete.

Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla

information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med

Nato i PFF- och krishanteringsfrågor.

EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Det går därför inte att i dag exakt

ange vad som kommer att bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift

blir fördjupningen och vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna

beträffande planering och genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer

att erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos

planerings- och beslutsprocesser för sådana insatser.

I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli

föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana

områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade

miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och

forskningsfrågor.

Utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet och bildandet av EAPR är

viktiga inslag i en grundläggande förändring av den europeiska

säkerhetspolitiska kartan. Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos

vidgade relationer med Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av

en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur.

De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att

behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997. Rådets syfte

är att vara en mekanism för konsultation och koordination, samt där så är

möjligt, även för gemensamt beslutsfattande. Rådet kommer att hålla regelbundna

möten på politisk nivå. Ett tätt politiskt och militärt samarbete förutses.

Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och översynsprocessen

Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF)

I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har

det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det

praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna.

Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en

rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan

märkas:

- Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida

Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp.

- Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av

krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i

Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll

i planeringen och ledningen av PFF-övningar.

- Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato

under ledning av en ambassadör.

- Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och

militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet

ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i

dessa frågor.

- Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera

förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att

hantera PFF-frågor.

- Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från

partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära

Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande

operationer.

Planerings- och översynsprocess

Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings- och

översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat och

kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och

översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram,

innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i

enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan.

Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra

sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är

att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att

på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders

styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang

inom FN (?UN Stand By Forces?). Till FN kan länder, däribland Sverige, anmäla

resurser som med kort varsel kan sättas in i internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Regeringens bedömning

Euro-atlantiska partnerskapsrådet

Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan i

EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära

alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det

bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin

medverkan.

Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör

territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära

alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle

behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande,

mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken

karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i

arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför

viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i

omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet.

Regeringen anser att deltagande i EAPR och i vidareutvecklingen och

fördjupningen av PFF-samarbetet ligger i linje med svenska säkerhetspolitiska

intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt sätt kan bidra till

internationella krishanteringsinsatser under FN- eller OSSE-mandat i Europa.

Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att utveckla en effektiv

internationell krishanteringsförmåga som kan främja säkerhet och fredlig

konfliktlösning.

Genom tillskapandet av Nato-Rysslandsrådet har förutsättningar skapats för en

nära relation mellan Nato och Ryssland. Grunden finns nu således för att

engagera Ryssland i ett långtgående samarbete med Nato, vilket också

underlättar för ett bredare europeiskt samarbete inom bl.a. ramen för EAPR.

Regeringen ser en naturlig arbetsfördelning mellan EAPR och OSSE. I EAPR

kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den operativa

samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen. OSSE är

det centrala alleuropeiska instrumentet för konfliktförebyggande och

konflikthanterande insatser, även om OSSE i dag har en ännu ej utnyttjad och

begränsad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer.

FN och OSSE är de normgivande säkerhetsorganisationerna. OSSE är också den

centrala organisationen för förhandlingar om europeisk nedrustning.

Regeringen understryker i skrivelsen det praktiska PFF-samarbetets

förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid Försvarets

internationella kommando i Almnäs skall ses i detta sammanhang. Detta centrum

är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i fredsfrämjande

övningar och krisinsatser. En förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med

deltagande av samtliga Östersjöstater och viktiga Natoländer, däribland Förenta

staterna, har positiva effekter för samarbetet och säkerheten i vårt närområde.

Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av

demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.

En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja

uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med

bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade

möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.

Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta

i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka

till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör

viktiga beståndsdelar.

PFF:s breddade övningsinnehåll

PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,

räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att

omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och

säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande

verksamhet.

Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser

kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och

förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana

insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. Regeringen framhåller i

skrivelsen att PFF-övningar utgör ett viktigt instrument för att hålla en hög

beredskap på området.

Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela

en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt

ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det

ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens

bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i

begränsad omfattning i PFF.

Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram

stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i

fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt. Genom

att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande

uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa

kan öka.

Svensk närvaro i Natostaber

Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära ansvaret

för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära planeringsarbetet för

PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på olika nivåer i Natos

staber.

Avsikten är att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande

i militära PFF-frågor vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté

kommer att sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att

diskutera PFF- och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna

utse nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det

dagliga PFF-arbetet i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har

redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s

koordineringsenhet i Mons, Belgien, och en förbindelsofficer vid

Natohögkvarteret i Bryssel.

Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall tillskapas,

vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber. Regeringen betonar

att denna organisatoriska lösning innebär att en tydlig gräns dras mellan

krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar.

Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande,

kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt

planering av konflikthanteringsoperationer.

Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka

utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella

ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.

Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos

högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och

internationella tjänster vid PFF-enheter. För svensk insyn i

krishanteringsinsatser är det i första hand viktigt att representation

säkerställs i Europakommandot Supreme Headquarters Allied Powers Europe

(SHAPE). Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till

representation i internationella staber.

Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör

Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda

partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen.

Sveriges aktiva engagemang i PFF-samarbetet har lett till att en stor del av

tjänstemännen vid Sveriges ambassad i Bryssel i dag arbetar med dessa frågor.

Samråd om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter

med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons. De

diplomatiska och militära kontakterna kan förväntas öka genom EAPR och det

fördjupade PFF-samarbetet.

För att Sverige skall kunna bidra till den process som nu inleds inom EAPR

och det fördjupade PFF-samarbetet är det angeläget att Sverige kontinuerligt

deltar i och nära följer detta arbete. Regeringen har med anledning härav

utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato.

För att Sverige skall kunna ta till vara de ökade möjligheter till insyn och

inflytande i militära PFF-frågor som ges i Natohögkvarteret, avser regeringen

vidare att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Inom

ramen för EAPR planerar regeringen att utse en svensk militär representant att

delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör

PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som regeringen nyligen

tillsatt vid ambassaden i Bryssel utgör också en betydelsefull resurs för

svenskt deltagande i det fördjupade PFF.

Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer

Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med

trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i

och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt

initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del

av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU

tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU).

Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och

SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt

form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses

utarbetas inom EAPR.

Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser

förs för närvarande inom Nato och med partnerländerna i EAPR. Regeringen avser

att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till

insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för

krishanteringsinsatser.

Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till

insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av

Natoledda krishanteringsoperationer. Det har varit ett uttalat svenskt önskemål

att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt

skede av planerings- och beslutsprocesserna. Under pågående operation bör

partnerländer som deltar med trupp dessutom vara representerade i de staber som

leder själva insatsen.

Planerings- och översynsprocess

Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av

planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av

vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser.

Den vidareutvecklade planerings- och översynsprocessen, i vilken

erfarenheterna från insatserna i Bosnien-Hercegovina har tagits till vara,

bidrar till att främja effektiviteten i planeringen inför gemensamma

internationella fredsinsatser. Planer finns på att införa särskilda

partnerskapsmål för PFF-länderna, i syfte att underlätta identifieringen av

styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer.

Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några bindande åtaganden för

partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även

fortsättningsvis fattas från fall till fall.

Regeringen betonar att den för Sverige grundläggande möjligheten att självt

kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta

kommer även framgent att gälla.

Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell

grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda

förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas

bli efterfrågade i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och

där svenska resurser är särskilt lämpade.

På kort sikt vill regeringen lägga tonvikten vid att öka den militära

samverkansförmågan för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod

och arbetssätt enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska

officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder

och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna

samarbeta med personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild

hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de

nordiska länderna i fredsfrämjande insatser.

Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex.

humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen

anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra

den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har

tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till

civil-militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild

interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i

fredsfrämjande insatser, där olika civila liksom militära aspekter på

insatserna samordnas.

Regeringen bedömer sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av

fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen. Regeringen avser

därför att under hösten, i dialog med Nato, fastställa samverkansmål för en

andra period som kommer att löpa t.o.m. år 1999.

Sammanfattning av motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion 1997/98:Fö211 (m) yrkande 1 betonas

vikten av europeisk samverkan på det säkerhetspolitiska området. Det finns i

Europa starka sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och

välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så

samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent.

Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla

européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om samarbete

medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas.

I motionens yrkande 2 anförs att Nato bildar ryggraden i den framväxande nya

säkerhetsstrukturen. Det sker i huvudsak på tre sätt: Genom projiceringen av en

tillräcklig och därmed trovärdig styrka, genom det utökade militära samarbetet

och genom genomförandet av fredsbevarande operationer i Natos regi. Nato är den

enda organisation som kan genomföra fredsbevarande operationer i större skala.

Organisationen framstår tydligt som ryggraden i den alleuropeiska freds- och

säkerhetsordning som alla partier i Sverige menar är målet för svensk politik.

Samarbetet med de baltiska staterna står i fokus i motionens yrkande 3. Under

en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap, menar

Moderaterna att det är särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära

samarbetet mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och

intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre

grad en självklarhet i Europa. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av

både Nordkalotten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer

effektivt genom ökat militärt samarbete mellan Sverige och grannländerna.

I motionens yrkande 4 understryks vikten av att den svenska försvarsförmågan

upprätthålls också i tider av fred och kris. Det militära försvaret har

betydelse långt innan det kommer till användning i en traditionell

krigssituation, ett hot som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt

verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis

regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör den militära potentialen en

komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan.

Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i

närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig.

I Folkpartiets partimotion 1997/98:Fö228 yrkande 1 och i kommittémotionen

1997/98:U11 yrkande 1 framhålls att med fördraget mellan Nato och Ryssland

förankras Ryssland i det fortsatta säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket

välkommet. Samtidigt finns en risk att fördragets konstruktion befäster

Rysslands ställning som Natos motpart, vilket kan vara olyckligt för såväl

säkerhetssamarbetet i Europa som för Rysslands egen utveckling. Folkpartiet

anser att det skulle vara i svenskt intresse att Nato står öppet för alla

demokratier i Europa, som önskar bli medlemmar utan begränsning i tid eller

rum, och som därför inte utesluter Ryssland. Beslutet i samband med Natos

toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en utvidgning till att omfatta

Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Folkpartiet beklagar att varken

Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet. Om detta

visar sig ha långsiktig varaktighet kan det visa sig vara olyckligt inte minst

för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet. Den

svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse

aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte

underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende.

Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om medlemskap i EU är

inget alternativ till Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer

angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs

från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka

till att stärka deras säkerhet. Sverige skall bidra till att skapa en

alleuropeisk fredsordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam

säkerhet i vår världsdel med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att

nu ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda

inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato

exempelvis utvidgas med de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att

frågan kommer i ett nytt läge.

I kommittémotion 1997/98:U7 (m) välkomnar Moderaterna det fördjupade samarbete

med Nato som den aktuella skrivelsen är uttryck för. Motionärerna vill dock att

regeringen utser en särskild ambassadör vid Natohögkvarteret i Bryssel. EAPR

och det fördjupade PFF-samarbetet är av så stor betydelse att den ökade resurs,

och den positiva markering, som ett sådant beslut skulle innebära vore väl

motiverad, heter det i motionen.

I den enskilda motionen 1997/98:U8 (mp) motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 1

ett deltagande i PFF utöver övningar som har med strikt fredsbevarande och

humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra. Sverige bör inom

ramen för PFF kraftigt markera mot en fördjupad militär samordning med Nato.

I samma motions yrkande 2 säger sig motionärerna sakna en redogörelse för

OSSE:s betydelse vad gäller fredsbevarande åtgärder och krishantering.

Motionärerna menar att OSSE:s roll på det fredsbevarande området skall stödjas

och understrykas.

Yrkande 3 behandlar Sveriges representation vid Natostaber. Det är enligt

Miljöpartiet inte förenligt med den svenska militära alliansfriheten att ha

representanter i Natostaber, varför motionärerna menar att ett sådant samarbete

för Sveriges del skall vara uteslutet.

Av samma skäl - att förtroendet för den militära alliansfriheten undergrävs -

motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 4 att Sverige har utnämnt Sveriges

ambassadör i Bryssel att vara ombud vid Natos högkvarter i Bryssel.

Miljöpartiet avvisar också - i yrkande 5 - svenskt deltagande i EAPR.

Sveriges deltagande i detta samarbete påverkar trovärdigheten av vår militära

alliansfrihet. Att aktivt arbeta för att stärka den politiska dimensionen av

PFF-samarbetet, vilket EAPR syftar till, är inte förenligt med Sveriges

säkerhetspolitiska vägval.

Eftersom PFF-samarbetet innebär att Sverige stegvis närmar sig Nato,

samtidigt som man hävdar att den militära alliansfriheten ligger fast, måste

det svenska partnerskapsprogrammet, IPP, bli föremål för riksdagens prövning,

heter det i motionens yrkande 6.

Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i den nya samarbetsform som

EAPR innebär, men motionärerna framför i kommittémotionen 1997/98:U9 (kd)

yrkande 1 ett önskemål om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR-

samarbete också vad gäller civil beredskap. EAPR-stadgans artikel 11 nämner

uttryckligen civil beredskap som ett område för samarbete, och

Kristdemokraterna vill att Sverige verkar för och deltar i ett sådant fördjupat

samarbete.

I samma motions yrkande 2 vill Kristdemokraterna att Sverige upprättar en

totalförsvarsdelegation vid Natos högkvarter i Bryssel. Detta för att bättre

kunna ta till vara de ökade möjligheterna till insyn och inflytande som nu

erbjuds, både vad gäller samarbete inom området civil beredskap och i militära

PFF-frågor.

Sveriges samarbete med Nato har utvecklats snabbt de senaste åren, och denna

fördjupning antar motionärerna kommer att fortsätta. Kristdemokraterna anser

det därför rimligt, yrkande 3, att regeringen i en årlig redogörelse till

riksdagen redogör för hur PFF- och EAPR-samarbetet utvecklas vidare.

I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U10 (v) vill partiet, yrkande 1, att

Sverige lämnar PFF-samarbetet. Den strävan efter ökad internationell

samverkansförmåga som präglar det svenska deltagandet i PFF, innebär en ensidig

anpassning till, och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta

områden. Denna harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians

innebär att betydelsen av alliansfriheten i praktiken urholkas. De farhågor som

Vänsterpartiet därvidlag reste redan 1994, vid Sveriges inträde i PFF-

samarbetet, har besannats, heter det i motionen. Det finns också en reell risk

att detta samarbete innebär ett första steg in i militäralliansen Nato. Det

fördjupade samarbetet har fått en alltför stark militär prägel.

I yrkande 2 framhåller partiet FN:s och OSSE:s ställning som centrala

organisationer på det fredsfrämjande området. I operationer liknande IFOR- och

SFOR-insatserna, bör ledningen utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns

uppenbara risker med att låta en militärallians med starkt beroende av USA

dominera internationella fredsfrämjande operationer. Vad gäller OSSE, borde

organisationen reformeras så att den blir det ledande säkerhetspolitiska

organet i Europa, med ansvar också för fredsfrämjande operationer. OSSE

tillhandahåller redan i dag ett politiskt ramverk för diplomatiska

konsultationer om kriser och konflikter. Dessa mekanismer borde utvecklas

ytterligare enligt Vänsterpartiet.

I kommittémotion 1997/98:U11 (fp) yrkande 2 behandlas Sveriges deltagande i

EAPR-samarbetet. Folkpartiet instämmer i regeringens bedömning att detta kan

ske på den militära alliansfrihetens grund, men erinrar om de skyldigheter till

militära ingripanden som Sverige redan med grund i FN-stadgan har accepterat. I

övrigt betonas att deltagandet i EAPR skall ses dels som ett bidrag till en

alleuropeisk säkerhetsstruktur, dels som ett sätt att bidra till ökad säkerhet

i Sveriges närområde.

Av störst betydelse bland de av regeringen nu vidtagna åtgärderna är dock

deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet, påpekar motionärerna i motionens

yrkande 3. Folkpartiet pekade tidigt på vikten av specifika insatser syftande

till ett stärkande av PFF. Bland dessa framhålles i yrkandet särskilt

satsningen på ökad internationell samverkansförmåga, som nu utgör en central

del i regeringens skrivelse. Samtliga vapengrenar bör kunna delta i PFF-

samarbetet, och detta skall omfatta även insatser med grund i FN-stadgans

kapitel VII.

Folkpartiet anser vidare, yrkande 4, att det viktiga och omfattande arbete

som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör för dessa frågor inrättas i

Bryssel. På samma sätt som är fallet beträffande EU, är det rimligt att Sverige

har en delegation för att nära följa arbetet inom Nato.

Centerpartiet välkomnar i partimotion 1997/98:U210 (c) yrkande 9 de möjligheter

till utökat säkerhetspolitiskt samarbete som nu erbjuds genom tillskapandet av

EAPR. Rätt utnyttjad kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor

tillgång i byggandet av en gemensam europeisk fredsordning. Sverige bör kunna

samarbeta med Nato på alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget

territorium eller vad gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier.

Samarbetslinjen är självklar eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som

säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig

mötesplats för planering och samordning av bland annat internationella

insatser. Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och

militärt alliansfria länder inom EAPR. Sverige bör aktivt driva på för att

fördjupa det säkerhetsfrämjande civila samarbetet inom PFF och för att öka

förmågan att samverka mellan civila och militära enheter.

Miljöpartiets partimotion 1997/98:U407 (mp) behandlar ett flertal

frågeställningar med bäring på säkerhetspolitiken. I motionens yrkande 1 gör

Miljöpartiet bedömningen att den svenska medverkan i olika försvars-relaterade

verksamheter skadar trovärdigheten för den militära alliansfriheten.

Regeringens agerande sker utan mandat från svenska folket, heter det i

motionen. Miljöpartiet vill att regeringen till riksdagen återkommer med en

handlingsplan för hur trovärdigheten för den svenska militära alliansfriheten

skall återupprättas.

Fram till dess att riksdagen tar ställning till denna handlingsplan måste all

övningsverksamhet som sker i PFF:s regi, som inte har med strikt fredsbevarande

och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra, för svensk

del vara utesluten (yrkande 2).

Detsamma skall gälla samarbetet på krigsmaterielsidan inom ramen för WEAG

samt det aktiva observatörskapet i VEU. Enligt Miljöpartiet är ett medlemskap i

WEAG, yrkande 4, inte förenligt med en trovärdig militär alliansfrihet. I

stället för att på alla sätt hålla krigsmaterielindustrin under armarna, borde

Sverige koncentrera sig på att ställa om krigsmateriel-industrin till civil

produktion och ?avrustningsindustri?.

Sverige är aktiv observatör i VEU (Västeuropeiska unionen). En organisation

som, enligt VEU:s ministerråd sommaren 1997, skall ?bidra till den gradvisa

utformningen av en gemensam försvarspolitik samt se till att den genomförs

praktiskt genom att ytterligare utveckla sin operativa roll?. Inte heller ett

aktivt observatörskap i VEU är förenligt med en militärt alliansfri politik,

menar Miljöpartiet i yrkande 5.

Inom ramen för PFF-samarbetet samråder Natostaterna med respektive

medlemsstat för att enas om ett Individuellt partnerskapsprogram (IPP). Här

framgår målet för samarbetet under de kommande två åren, vad landet utfäster

sig och deltar i samt vilka resurser det ställer till förfogande. Denna IPP

uppdateras årligen. Sverige har enligt Miljöpartiets mening gjort avsteg från

det gällande partnerskapsprogrammet, eftersom svenskt jaktflyg och svenska

ubåtar har deltagit i övningar inom ramen för PFF. Denna ändrade inriktning

borde föregåtts av ett riksdagsbeslut. Miljöpartiet vill i yrkande 3 att den

kommande IPP:n föreläggs riksdagen.

I Moderaternas enskilda motion 1997/98:U802 (m) behandlas Natos förestående

utvidgning. I motionens yrkande 6 sägs att Sverige naturligt hör hemma i det

europeiska samarbetets alla delar. I detta inkluderas också medlemskap i VEU

och Nato. Nato har efter det kalla kriget delvis förändrat sin roll. Kvar finns

den militära säkerhetens kärna, med alliansförpliktelser mellan

medlemsländerna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och

säkerhetspolitisk roll för Nato. Utan Nato saknar Europa strukturer för att

agera i fredsbevarande och fredsskapande operationer av större dignitet. Den

militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, inte ett mål.

I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska

situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. När Sverige skall

söka medlemskap är enligt Moderaterna närmast en lämplighetsfråga.

I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U807 (v) yrkande 1 görs en beskrivning av

den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa under senare år. Från Ryssland

utgår enligt Vänsterpartiet i dag inget militärt hot. I motionen betonas att

landet varken har förmågan eller viljan att ingripa militärt för att påverka

skeeendet i grannländerna. Den halva miljon soldater som före murens fall var

stationerade i Östeuropa är nu ett minne blott. Den militära materielen

underhålls inte på samma sätt som förr och de ryska förbandens utbildningsnivå

sjunker. Sammantaget innebär dessa fakta att Sveriges säkerhetspolitiska läge

väsentligt har förbättrats. Ett kvardröjande problem är enligt Vänsterpartiet

de återstående kärnvapnen i Ryssland, men i motionen betonas att antalet sådana

vapen har minskat kraftigt.

Utskottets överväganden

Inledningsvis berör utskottet översiktligt den allmänna inriktningen av

Sveriges säkerhetspolitik, för att sedan behandla enskilda moment i denna, som

Sveriges bidrag till uppbyggandet av en europeisk krishanteringsförmåga. På

detta sätt vill utskottet teckna en bakgrund till behandlingen av det nu

inledda EAPR-samarbetet, och de överväganden som där blir aktuella.

Sveriges säkerhetspolitik

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och

oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi

själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i

samverkan - kunna utveckla vårt samhälle. Detta fastslogs av riksdagen den 6

december 1995, då beslut fattades om försvarsbeslutets etapp 1.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet uppehöll sig i betänkande

1996/97:UFöU1 utförligt vid den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. I

anslutning till vad som där sades, vill utskottet framhålla några relevanta

aspekter därvidlag.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har genomgått genomgripande

förändringar under de senaste åren. Det europeiska säkerhetsmönstret är

fortsatt under stark utveckling. Det svenska deltagandet i och samarbetet med

de europeiska organisationerna bör i takt med den internationella utvecklingen

anpassas till vad som bäst svarar mot svenska intressen. De förhållanden som nu

håller på att byggas upp präglas av ett omfattande och växande samarbete inom

ramen för delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i

vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken.

Det är väsentligt att Sverige inte hamnar i ett sämre läge när den

säkerhetspolitiska strukturen förändras. Det rör sig om för Europas säkerhet

kvalitativt nya former av samverkan, i vilka alla europeiska stater har en roll

att spela. Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik är därmed annorlunda

än under det kalla krigets epok. Ett aktivt deltagande i det europeiska

samarbetet är en förutsättning för att en stat skall kunna påverka utvecklingen

och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent.

Det gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska staterna.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara

neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har

en betryggande försvarsförmåga. Bevarandet av den militära alliansfriheten

förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig

restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande mångfasetterade

samarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras tvärtom av ett aktivt

och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla

europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten

att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det

europeiska säkerhetssamarbetet.

De medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av

den långsiktiga utvecklingen i världen runt omkring oss. En permanent bindning

av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid bör

avvisas. Alla bedömningar av konsekvenserna av ett eventuellt Natomedlemskap

för länder gränsande till Sverige bygger på hypotetiska antaganden.

Utskottet avstyrker därmed motionerna Fö211 (m) yrkande 1, Fö228 (fp) yrkande 1

(delvis), U11 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6.

Beträffande de traditionella säkerhetspolitiska hoten mot Sverige, konstaterade

det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet i betänkande 1996/97:UFöU1 att

det råder en grundläggande osäkerhet om den säkerhetspolitiska utvecklingen på

längre sikt, men att väpnade angrepp, som skulle kunna hota Sverige i dag, ter

sig osannolika. Det sammansatta utskottet menade också att den mer framträdande

osäkerheten om bl.a. utvecklingen i Ryssland understryker att vårt försvar

måste ha en god förmåga till anpassning efter förändringar i den militära

hotbilden.

Utskottet instämmer i det sammansatta utskottets bedömning av den militära

hotbilden, och noterar att försvarsberedningen för närvarande analyserar den

fortsatta utvecklingen. Försvarsberedningens slutsatser kommer att behandlas av

riksdagen i samband med de återkommande säkerhetspolitiska kontrollstationerna.

Utskottet anser därmed motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp)

yrkande 1 (delvis) och U807 (v) yrkande 1 besvarade.

Det breda säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för fredsfrämjande verksamhet

I ett motionsyrkande, Fö211 (m) yrkande 4, understryks vikten av att den

svenska försvarsförmågan upprätthålls också i tider av fred och kris. Den

militära potentialen är en komponent också i Sveriges politiska agerande på den

internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter

som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris

blir till krig, heter det i motionen.

Utskottet konstaterar att säkerhet inte bara är en militär fråga eller en

fråga om att undvika krig. Det är även en fråga om att på andra sätt skapa

förutsättningar för fred. I etapp 1 av det gällande försvarsbeslutet, som

fattades av riksdagen den 6 december 1995, etablerades det s.k. breda

säkerhetsbegreppet.

De senaste årens utveckling medför att man i dag måste teckna en bredare bild

av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Dessa sträcker sig från den hårda

kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som långsiktigt inte kan

uteslutas, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla

krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och

de moderna samhällenas sårbarhet. De underliggande konfliktorsakerna kan sökas

i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga

förhållanden.

Utskottet vill framhålla att det med utgångspunkt i denna komplexa

omvärldsbeskrivning kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är

risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker

och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och

indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet. Sambanden gäller t.ex.

en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga

rättigheter m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De

internationella fredsfrämjande insatserna som syftar till att hindra eskalering

och spridning av konflikter, bör också ses i ljuset av dessa samband.

Av det anförda följer att det svenska totalförsvaret måste vara väl förberett

för att möta delvis nya typer av hot, också i tider av relativt lugn.

Utskottet avstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 4.

Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete

Sveriges medlemskap i FN har alltid bildat utgångspunkt för våra bidrag till

det globala fredsfrämjande arbetet.

Det är Sveriges strävan att på detta område också samarbeta med Europas alla

säkerhetsorganisationer.

Förutom vår medverkan i FN deltar vi sålunda aktivt i utformningen av EU:s

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och i OSSE:s breda

konfliktförebyggande arbete. Sverige är observatör i Västeuropeiska unionen

(VEU) och vi samarbetar med Nato och flertalet europeiska stater inom ramen för

Partnerskap för fred (PFF). I det senare sammanhanget vill utskottet framhålla

Sveriges deltagande i IFOR- och SFOR-styrkorna i det forna Jugoslavien.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det är praktiska och logistiska

skäl som ligger bakom att FN och OSSE inte lett dessa insatser, utan agerat i

kraft av sin politiskt mandatgivande kompetens.

OSSE är ett centralt alleuropeiskt instrument för konfliktförebyggande och

konflikthanterande insatser. Organisationen har i dag en begränsad och ännu ej

utnyttjad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer.

Olika former av förebyggande åtgärder, politisk krishantering och insatser

efter kriser eller konflikter tillhör OSSE:s viktigaste uppgifter. OSSE:s

verksamhet är en viktig utgångspunkt för allt arbete med det vidgade

säkerhetsbegreppet.

De insatser som görs av Europarådet för att stärka demokratin och respekten

för mänskliga rättigheter är också mycket viktiga.

Till denna bild kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra

grannstater, vilket särskilt fokuserar på Östersjöområdet.

Händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien har visat på ett tydligt behov

av ett gemensamt och beslutsamt europeiskt agerande vid hastigt uppflammande

konflikter. Ett centralt moment i det svensk-finska initiativet vid

regeringskonferensen IGC var förslaget att uttryckligen i EU:s fördrag ange att

Petersbergsuppgifterna är gemenskapsuppgifter och därmed understryka vikten av

ett samfällt europeiskt agerande i den fredsfrämjande verksamheten. Förslaget

innebar inte att Sverige accepterar en rörelse i riktning mot ett gemensamt

försvar för egen del, inte heller att observatörskapet i VEU påverkas.

Förslaget hade bäring på de fall där fredsfrämjande operationer genomförs under

VEU:s ledning, efter ett initiativ från EU. Det svensk-finska initiativet var

lyckosamt och återspeglas i Amsterdamfördraget. Riksdagen kommer att ta

ställning till det samlade resultatet av regeringsförhandlingarna senare under

innevarande riksmöte.

Frågan om Sveriges relation till VEU behandlades hösten 1994 av riksdagen,

och utrikesutskottet konstaterade därvid (bet. 1994/95:UU5) att ett

observatörskap i VEU är förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant

också skulle ge nödvändig insyn i och tillgång till de europeiska

säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade VEU-kretsen. Också

som observatör i VEU verkar Sverige för att stärka den europeiska förmågan att

genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Vad gäller WEAG,

behandlades detta samarbete av riksdagen senast i det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets betänkande 1996/97:UFöU1. Det sammansatta utskottet

konstaterade där sammanfattningsvis att samarbetet inom WEAG inte medför några

negativa begränsningar i svenskt utrikespolitiskt agerande, och att samarbetet

är väl förenligt med Sveriges militära alliansfrihet.

Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i dessa frågor.

Allt Sveriges deltagande i det internationella fredsfrämjande arbetet sker på

den militära alliansfrihetens grund. Det dynamiska momentet i svensk

säkerhetspolitik, våra aktiva bidrag till en ny alleuropeisk säkerhetsstruktur,

har vunnit respekt. Det finns ingen grund för att tala om en misstro mot svensk

säkerhetspolitik. Några åtgärder syftande till att återupprätta förtroendet för

Sveriges säkerhetspolitik, vilket motionärerna efterlyser, är inte

erforderliga. Utskottet vill betona att Sveriges strävan efter en ökad

europeisk krishanteringsförmåga tydligt kommer till uttryck i agerandet

gentemot de här nämnda organisationerna. Det råder därvidlag inga

motsättningar, ingen konkurrens, mellan olika forum. Utskottet förutsätter

tvärtom att regeringen på ett riktigt och genomtänkt sätt utnyttjar respektive

organisations komparativa fördelar. Ett mått av internationell arbetsfördelning

förefaller utskottet både önskvärt och nödvändigt. Betydelsen härav har

accentuerats inte minst sedan det breda säkerhetsbegreppet vunnit allmän

acceptans.

Därmed avstyrker utskottet motion U407 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det

anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2

besvarade.

Natos nya uppgifter

Nato utgör både ett instrument för kollektivt försvar mot yttre hot och ett

instrument för samfälld säkerhet byggd på nära politiskt och militärt samarbete

mellan medlemsstaterna. Den kollektiva försvarsdimensionen har kompletterats

med uppgiften att såväl främja stabilitet och fred i Europa som medverkan i

internationell krishantering. Det fredsfrämjande arbetet betonas alltmer.

Alliansen är f.n. en viktig del av Europas säkerhetsstruktur. Organisationen

bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang,

till stabilitet och säkerhet i Europa.

IFOR- och SFOR-operationerna har placerat Nato i centrum när det gäller att

under FN-mandat genomföra större fredsfrämjande militära insatser. PFF-

samarbetet, säkerhetsfrämjande och krishantering synes bli allt viktigare

funktioner för Nato.

Organisationen är stadd i snabb förändring. Alliansen har på kort tid kommit

att bli en samlande kraft för genomförandet av större fredsfrämjande militära

insatser. Organisationen har utvecklats till att få för Europa som helhet

viktiga säkerhetsfrämjande uppgifter, dock kvarstår de ömsesidiga militära

säkerhetsgarantierna, tillsammans med det kollektiva försvaret, som kärnan i

samarbetet.

Utskottet har på annan plats i detta betänkande framhållit det breda

säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för det fredsfrämjande arbetet. Ett mått av

internationell arbetsfördelning på detta område förefaller utskottet både

önskvärt och nödvändigt. Natos delvis nya uppgifter skall bedömas mot bakgrund

av dessa utskottets överväganden.

Enligt utskottets uppfattning är det kontinuerliga civila Europasamarbetet

överlägset i det ständigt pågående arbetet för en alleuropeisk

säkerhetsstruktur. Ett effektivt genomförande av fredsfrämjande militära

insatser är dock viktigt för en ökad europeisk krishanteringsförmåga. Där torde

Natos komparativa fördel vara tydligast.

Alliansens fortsatta anpassning till de förändrade uppgifterna kompletteras

av en tydligare europeisk inriktning. I denna utveckling ingår bl.a. en

genomgripande reformering av Natos militära ledningsstruktur, en strävan att

återinförliva Frankrike i det militära samarbetet och en breddning och

fördjupning av samarbetet inom PFF. Den överenskommelse beträffande CJTF, som

slöts i Berlin i juni 1996 var avsedd att ge Nato en mer flexibel

ledningsstruktur och att skapa möjligheter för VEU-ledda fredsfrämjande

insatser med utnyttjande av Natoresurser. Natos egen utvidgningsstudie från

1994 stipulerade att organisationens utvidgning skall ta hänsyn till den

politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, vara del av en

bredare europeisk säkerhetsarkitektur grundad på verkligt samarbete i hela

Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer

samt kompletteras av en parallell utveckling av förhållandet till Ryssland.

Enligt Nato skall organisationen vara öppen för alla demokratiska stater i

Europa.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla bildandet av Nato-Rysslandsrådet

och EAPR som ytterligare exponenter för denna Natos strävan att undvika att nya

skiljelinjer dras upp i Europa, och överbrygga gamla. Det särskilda

partnerskapet mellan Nato och Ukraina tjänar samma övergripande syfte.

PFF-samarbetets säkerhetsskapande roll i Östersjöområdet förtjänar också att

framhållas.

Med det anförda anser utskottet motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt

U11 (fp) yrkande 1 (delvis) besvarade. Utskottet avstyrker motion Fö211 (m)

yrkande 2.

Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet:

Vid Natostaternas toppmöte i Bryssel den 10-11 januari 1994 inbjöd Nato

medlemmarna i Nordatlantiska samarbetsrådet (North Atlantic Cooperation

Council, NACC) samt andra intresserade ESK-stater att samverka inom ramen för

initiativet Partnerskap för Fred (PFF).

Utgångspunkten för icke Natomedlemmars deltagande har varit att varje stat

själv definierar de områden inom vilka den är beredd att samarbeta. PFF-

samarbetets totala omfattning definierades i det ramdokument som var fogat till

Natostaternas inbjudan. PFF-programmet har syftat till att:

- underlätta öppenheten i nationella försvars-, planerings-, och

budgeteringsprocesser;

- säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter;

- upprätthålla förmågan och beredskapen att bidra till operationer under FN:s

bemyndigande och/eller OSSE:s ansvar;

- genom samverkan med Nato uppnå gemensam planering, utbildning och övning för

att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande

området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra

områden som parterna kan enas om;

- på längre sikt utveckla förmågan att samarbeta med militära enheter från

Atlantpaktens medlemsstater.

Inriktningen av ett enskilt deltagarlands medverkan i PFF har definierats av

landet självt, i ett s.k. presentationsdokument. För Sveriges vidkommande sker

allt samarbete inom ramen för PFF på den militära alliansfrihetens grund.

Samarbetet innefattar sålunda inga försvarsförpliktelser. Utgångspunkten för

Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är viljan att medverka till en

alleuropeisk säkerhetsordning. Förutom att stärka den svenska förmågan till

medverkan i internationell krishantering syftar Sveriges PFF-deltagande även

till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett

brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra

partnerländer.

Också Sveriges säkerhetsfrämjande stöd till de baltiska staterna är ett

uttryck för strävan att bidra till ökad säkerhet i Östersjöregionen. Det

svenska säkerhetsfrämjande samarbetet med de baltiska staterna har fått allt

större bredd. Från den första tidens befästande av de baltiska ländernas

självständighet på basnivå - upprättande av strukturer och organ/myndigheter -

har stödet inriktats på att konsolidera och utveckla igångsatta projekt och

verksamheter. De största insatserna har gällt stödet till de tre ländernas

kust- och gränsbevakning, till räddningstjänst samt till skapandet av den

baltiska fredsbevarande bataljonen, BALTBAT. I detta projekt har Sverige

tillsammans med främst övriga nordiska länder och Storbritannien bistått de

baltiska länderna med att upprätta och utbilda moderna militära enheter. Detta

ger Estland, Lettland och Litauen möjlighet att på gängse villkor delta i

fredsfrämjande operationer och därmed på ett konkret, men även symboliskt och

politiskt betydelsefullt, sätt medverka i det europeiska samarbetet och

särskilt i den framväxande alleuropeiska säkerhetsordningen. Sverige stöder

upprättandet av BALTBAT:s motsvarighet på den marina sidan, BALTRON.

Vad motionärerna anför i motion Fö211 (m) yrkande 3 leder tanken till ett

samarbete innefattande även försvarsgarantier. Utskottet vill därför i detta

sammanhang understryka att Sverige, i enlighet med den militära

alliansfriheten, inte åtar sig försvarsförpliktelser beträffande andra länder.

Utskottet avstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3.

Efter samråd mellan respektive partnerland och Nato har slutits en bilateral

överenskommelse om ett individuellt partnerskapsprogram för respektive land. Av

detta partnerskapsprogram har framgått vad landet utfäst sig att deltaga i, och

vilka resurser man ställt till förfogande.

Inför Sveriges deltagande i PFF (tidigare benämnt PFP) konstaterade

utrikesutskottet i sitt betänkande 1993/94:UU18 bl.a.:

Den stora betydelsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas stater

öppnar sig möjligheter för gemensamma insatser till gagn för en alleuropeisk

samarbetsordning men också för nya konkreta insatser på det fredsbevarande

området. - - -

Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra

samarbetssträvandena i Europa något nytt och väsentligt genom sin pragmatiska

och konkreta inriktning. PFP är inte en allians med förpliktigande inslag, utan

det är en säkerhets- och förtroendeskapande process. PFP är således, enligt

utskottets uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära alliansfrihet. - - -

Denna utskottets bedömning av PFF-samarbetets allmänna karaktär gäller

alltjämt.

Frågan huruvida partnerskapsprogrammet, IPP, bör föreläggas riksdagen, har

tidigare varit föremål för riksdagens prövning.

Försvarsutskottet anförde vid riksdagsbehandlingen bl.a. (yttrande

1993/94:FöU7y):

Partnerskapsprogrammet gäller för viss tidsperiod, och ingen automatik finns

för att åtaganden skall kunna utsträckas utan ömsesidig överenskommelse. Enligt

utskottets mening föreligger således tillräckliga garantier för en svensk

handlingsfrihet.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet instämde i försvarsutskottets

bedömning i betänkande 1996/97:UFöU1, och fann, föranlett av motionsyrkanden av

denna innebörd, att partnerskapsprogrammet IPP inte är av en sådan karaktär att

det behöver föreläggas riksdagen.

Denna utskottets uppfattning gäller alltjämt. Utskottet vill dock understryka

vikten av den samsyn som hittills rått rörande utformningen av Sveriges

deltagande i PFF. Utskottet skulle sätta stort värde på ett ökat samråd mellan

regering och riksdag i dessa frågor, i lämpliga former. När nu samarbetet

utvecklas inom ramen för EAPR blir det än viktigare med en kontinuerlig sådan

dialog.

Med det anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 6 och U407 (mp)

yrkande 3 besvarade.

Regeringen har med den nu föreliggande skrivelsen till riksdagen utförligt

redovisat det svenska deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet och EAPR.

Utskottet vill också framhålla att utrikesministern redan i ett anförande av

den 3 juni i år lämnade information till kammaren om den allmänna innebörden av

EAPR-samarbetet. Regeringen har också samrått med Utrikesnämnden om det svenska

deltagandet i PFF-samarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen liksom

hittills varit fallet återkommer till riksdagen i händelse av väsentliga

förändringar i PFF- och EAPR-samarbetet, men ser inte skäl att nu förorda en

årlig redogörelse för det löpande arbetet. I enlighet med vad ovan anförts

skulle utskottet dock uppskatta om nya former för samråd kunde skapas.

Med det anförda anser utskottet motion U9 (kd) yrkande 3 besvarad.

Det fördjupade PFF-samarbetet

Av regeringens skrivelse framgår att en högnivågrupp under det senaste året

utarbetat olika förslag syftande till en fördjupning av det praktiska PFF-

samarbetet. Dessa förslag har sedermera av Natos utrikesministrar antagits som

en rekommendation för det fortsatta arbetet, och på några punkter redan avsatt

resultat i form av konkreta erbjudanden till partnerländerna.

De inledda reformerna har bäring, dels på PFF:s övningsprogram, som avses

utvidgas till att omfatta alla typer av krishanteringsoperationer utanför de

kollektiva försvarsförpliktelserna, dels på partnerländernas insyn i och

inflytande över framtida Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de

bidrar med trupp. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer också

planerings- och översynsprocessen att utvecklas. Detta är delvis en följd av

det utvidgade övningsprogrammet, som kommer att avse styrkor och resurser

avsedda för hela det fredsfrämjande området, med utgångspunkt både i kapitel VI

och VII i FN-stadgan.

Utskottet kommenterar inledningsvis det utvidgade övningsprogrammet och

planerings- och översynsprocessen, för att därefter behandla formerna för

partnerländernas inflytande i beslutsprocessen.

PFF:s breddade övningsinnehåll

PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,

räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet kommer nu att

breddas till att omfatta alla typer av uppgifter som inte berör

territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Regeringen betonar i skrivelsen att

tyngdpunkten framgent kommer att ligga på fredsfrämjande verksamhet.

Försvarsutskottet, som har beretts möjlighet att yttra sig över regeringens

skrivelse och dithörande motioner, anför i denna fråga i yttrande

1997/98:FöU3y:

Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör

delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka

förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett

säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred

deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första

hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter

som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och

där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade.

Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet anfört, och konstaterar att

stöd åt internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet är en av

totalförsvarsmyndigheternas huvuduppgifter. Dessa internationella uppgifter

ställer höga krav på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver

anpassning till internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder.

Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst i IFOR och SFOR har

understrukit PFF-samarbetets stora betydelse vad gäller förberedelser för dessa

insatser. Samarbetet bidrar till att öka vår samverkansförmåga, och i detta

avseende har de gemensamma PFF-övningarna varit särskilt värdefulla.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet konstaterade i betänkande

1996/97:UFöU1 (i arbetet med det nu gällande försvarsbeslutet) att Sverige

aktivt bör verka för att, tillsammans med andra PFF-länder, vidareutveckla och

fördjupa PFF-samarbetet inklusive interoperabiliteten vid internationella

fredsfrämjande insatser.

Utskottet delar det sammansatta utskottets principiella inställning till det

praktiska PFF-samarbetet.

Vad gäller den nu aktuella breddningen av övningarna, till att omfatta även

fredsskapande verksamhet enligt FN-stadgans kapitel VII, vill utskottet erinra

om sitt tidigare ställningstagande i betänkande 1996/97:UU5, som behandlade

Sveriges fortsatta deltagande i de internationella insatserna i det forna

Jugoslavien. Både IFOR- och SFOR-insatserna grundade sig på en resolution

antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. I korthet

innebär detta att de internationella styrkorna, i syfte att genomföra sitt

mandat, haft befogenhet att vid behov tillgripa militära tvångsmedel också

utöver strikt självförsvar. Breddningen av övningsinnehållet skall ses i ljuset

av dessa svenska truppinsatser.

Regeringen gör i skrivelsen bedömningen att deltagande i PFF:s breddade

övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila

resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt

sätt. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av

fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och

utbytet av dessa kan öka, heter det i skrivelsen.

Utskottet delar detta synsätt, och vill i detta sammanhang särskilt framhålla

säkerhetsaspekterna. Utskottet finner det angeläget att fredsfrämjande insatser

kan förberedas på ett sådant sätt att svenska styrkor redan inom ramen för PFF-

samarbetets övningsverksamhet kan erhålla konkreta kunskaper om de uppgifter

som kan bli aktuella i anledning av deltagande i en internationell insats. Ett

deltagande i operationer med grund i FN-stadgans kapitel VII bör enligt

utskottets uppfattning rimligen föregås av en utbildning utifrån denna

förutsättning. Övningsinnehållet i det fördjupade PFF-samarbetet avspeglar den

ökade komplexiteten i krishanteringsoperationer. Utskottet ställer sig därför

bakom regeringens ambitioner på detta område.

Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 1 och motion U407 (mp) yrkande 2.

Planerings- och översynsprocessen

Sveriges deltagande i de internationella insatserna i det forna Jugoslavien har

understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen som ett instrument för

fortsatt utveckling av vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och

humanitära insatser. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer nu

denna process att utvecklas och fördjupas. Liksom fallet är med

övningsprogrammet, kommer planerings- och översynsprocessen (PARP) framgent att

omfatta även resurser avsedda för insatser med utgångspunkt också i FN:stadgans

kapitel VII.

Målen för samverkan avses utvecklas till att även beröra sammansättning och

kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Ambitionen är att öka

säkerheten i planeringen, genom att på förhand utröna tillgängligheten och

beredskapen hos olika länders resurser. Den politiska styrningen av planerings-

och översynsprocessen skall stärkas genom att de deltagande partnerländerna

tillsammans med Nato utarbetar och kommer överens om vilka riktlinjer som skall

ligga till grund för kommande arbetsperiod. Partnerskapsmålen kommer inte att

innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa

styrkor till förfogande kommer även framgent att fattas från fall till fall.

Beträffande planerings- och översynsprocessen, gör försvarsutskottet i yttrande

1997/98:FöU3 följande bedömning:

Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att

samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten

behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att

ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför

internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att

uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för

totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig.

Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka.

En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell standard

såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och arbetssätt.

Utskottet delar detta synsätt. De internationella uppgifterna ställer höga krav

på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver anpassning till

internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder. Sveriges

deltagande i FN-insatser och inte minst IFOR och SFOR har understrukit PFF-

samarbetets stora betydelse och värde härvidlag. De gemensamma PFF-övningarna

har varit särskilt värdefulla i detta samanhang.

Utskottet delar regeringens bedömning att samtliga försvarsgrenar bör ha en

internationell grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd grundförmåga.

Den förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som

kan förväntas efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära

insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade.

Regeringens strävan är att samtliga svenska officerare skall ha sådana

kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med

viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal

från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall tas till

Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i fredsfrämjande

insatser.

Regeringen anser det också angeläget att stödja arbetet inom FN syftande till

att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser.

Regeringen betonar den för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna

avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta och bedömer

sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av fortsatt deltagande i

planerings- och översynsprocessen inom PFF. Regeringen avser därför att i

dialog med Nato fastställa samverkansmål för en andra period, som kommer att

löpa t.o.m. år 1999.

Utskottet ställer sig bakom vad regeringen i skrivelsen anfört om vikten av

fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen inom PFF. Nato kan

också framgent antas få i uppdrag av FN eller OSSE att leda större

fredsfrämjande och fredsbevarande insatser i Europa. Enligt utskottets mening

är det därför väsentligt att Sverige strävar efter att förbättra förmågan att

samverka med andra länder i sådana insatser.

Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 3 besvarad.

Partnerländernas insyn och deltagande i beslutsprocessen

I syfte att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i

framtida Natoledda krishanteringsoperationer planeras en rad reformer inom

ramen för det fördjupade PFF-samarbetet. Bland dessa reformförslag kan märkas:

- Ett erbjudande från Nato till partnerländerna att upprätta en delegation vid

Nato under ledning av en ambassadör,

- möjligheter till utökat deltagande i Natos civila och militära kommittéer i

frågor som rör PFF och krishantering,

- en inbjudan att placera förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika

Natostaber för att hantera PFF-frågor

samt tillskapande av särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från

partnerländerna.

Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda

partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen.

Samrådet om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter

med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons.

Regeringen bedömer att de diplomatiska kontakterna kan förväntas öka, i

anledning av bildandet av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. För att

kontinuerligt kunna delta i denna process har regeringen utnämnt Sveriges

ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato. Regeringen avser

också att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel genom

att inom ramen för EAPR-samarbetet utse en svensk militär representant att

delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör

PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som nyligen tillsatts vid

ambassaden utgör också en betydelsefull resurs för svenskt deltagande i det

fördjupade PFF.

Försvarsutskottet behandlar i sitt yttrande 1997/98:FöU3y även denna fråga:

Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår

representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna

kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i

ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika

kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten

kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige,

inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella

insatser. - - -

En effektiv och kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den

organisatoriska formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens

åtgärder. Något särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen

närmare bör utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om

ytterligare personalresurser behövs.

Utskottet delar denna försvarsutskottets bedömning. Enligt utskottets

uppfattning är Sveriges intresse av en effektiv och välfungerade representation

i Bryssel, för att följa och delta i PFF-samarbetet, uteslutande funktionellt.

Utskottet delar regeringens bedömning rörande värdet av väl fungerande

diplomatiska och militära kanaler för detta syfte. Det av regeringen beslutade

arrangemanget förefaller ändamålsenligt och ger inte utskottet anledning att nu

förorda ytterligare åtgärder vad gäller den diplomatiska och militära

representationen vid ambassaden i Bryssel. Den vidare utvecklingen av PFF-

samarbetet och EAPR måste bli styrande för den framtida utformningen av vår

representation i Bryssel.

Utskottet avstyrker därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och U11 (fp)

yrkande 4.

Inom ramen för det fördjupade PFF-samarbetet finns också en strävan att stärka

partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i militära PFF-frågor

vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att sammanträda

regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och

krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella

förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet

i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet

med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i

Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel.

Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall också

tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber.

Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande, är

det regeringens bedömning att det kommer att ge värdefull kunskap om Natos

strukturer och arbetssätt samt planering av konflikthanteringsoperationer.

Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka

utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella

ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.

Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos

högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och

internationella tjänster vid PFF-enheter.

Försvarsutskottet har i denna fråga anfört följande i sitt yttrande

1997/98:FöU3y:

Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning att

länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation

också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning,

med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn

och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära

ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.

Utskottet delar detta synsätt och instämmer i regeringens bedömning av vikten

av att partnerländerna tillerkänns ett utökat inflytande över planeringen och

genomförandet av internationella fredsfrämjande operationer inom ramen för PFF

och EAPR. Utskottet vill framhålla att en sådan strävan genomsyrat Sveriges

agerande också på andra politikområden. Inte minst inom ramen för den nu

avslutade regeringskonferensen, IGC, gav regeringen tydligt uttryck för

Sveriges strävan att bidra till den europeiska krishanteringsförmågan i vid

bemärkelse. Sverige och Finland lade inom ramen för de förhandlingarna fram ett

gemensamt initiativ, syftande till en tydligare länk mellan EU och VEU, vad

avser de s.k. Petersbergsuppgifterna. Förslaget hade utformats på den militära

alliansfrihetens grund och innebar att en åtskillnad gjordes mellan det

fredsfrämjande arbetet i vid mening och försvaret av medlemsländernas

territorier. Initiativet fick ett positivt mottagande och sågs över lag som ett

uttryck för det dynamiska elementet i svensk säkerhetspolitik - för vår vilja

att efter förmåga och förutsättningar delta i byggandet av en ny alleuropeisk

säkerhetsarkitektur.

Utskottet finner det rimligt att dessa Sveriges ambitioner återspeglas också

beträffande PFF-samarbetet och instämmer i vad regeringen anfört om svensk

närvaro i Natostaber och de planerade PFF-enheterna. Beträffande de senare

delar utskottet regeringens bedömning att tillskapandet av dessa enheter

tydliggör att det nu inledda samarbetet inte kommer att omfatta uppgifter

rörande territoriellt försvar, något som är en förutsättning för svenskt

deltagande.

Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 3.

EAPR och ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer

EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Som regeringen framhåller i

skrivelsen, är det därför inte möjligt att i dag exakt ange vad som kommer att

bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift blir fördjupningen och

vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna beträffande planering och

genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer att erbjuda

partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings-

och beslutsprocesser för sådana insatser, bl.a. genom att civila och militära

Natokommittéer öppnas upp för deltagande av partnerländerna.

Utskottet har redan inledningsvis i detta betänkande berört grunderna för

Sveriges säkerhetspolitik.

Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan

i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära

alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det

bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin

medverkan.

I EAPR kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den

operativa samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen.

Från ett allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv är EAPR och PFF viktiga

beståndsdelar i strävan att bygga en gemensam säkerhetsordning utan att nya

skiljelinjer etableras och där gamla kan överbryggas. EAPR kommer att bli ett

viktigt forum för informationsinhämtning och samråd mellan Nato och de länder

som står utanför Nato. EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att

utveckla PFF-samarbetet.

Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av

demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.

En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja

uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har aktivt deltagit i

arbetet på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat

samarbete beträffande det civila försvaret. Utskottet noterar regeringens

ambition att stödja arbetet inom FN syftande till att förbättra den

internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringens beslut att

tillsätta en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil-

militära utbildningsprojekt är också lovvärd. Vidare har regeringen utsett en

särskild interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande

i fredsfrämjande insatser, där olika civila och militära aspekter på insatserna

samordnas. Utskottet välkomnar regeringens uttryckliga strävan att stärka det

civila försvarssamarbetet. I detta sammanhang torde också den

totalförsvarsrådgivare som placerats vid ambassaden i Bryssel komma att få

viktiga uppgifter.

Utskottet anser med det anförda motion U9 (kd) yrkandena 1 och 2 besvarad.

Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i

EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka

till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör

viktiga beståndsdelar.

Utskottet har på annan plats i detta betänkande uttalat sig om PFF-samarbetets

allmänna karaktär. Sveriges deltagande i PFF är väl förenligt med den militära

alliansfriheten.

Utskottet avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande beträffande EAPR-samarbetet anfört

följande:

Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla

områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad gäller

kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom

den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa

som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och samordning av

bl.a. internationella insatser.

Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit

ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter

att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad

gäller deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet.

Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges

medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför

inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje

stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den

svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-

deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i

Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,

Ryssland och andra partnerländer.

Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör

medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria

länder inom EAPR.

Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet härvid har anfört och delar

regeringens bedömning av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. Vad

utskottet på annan plats i detta betänkande anfört om den säkerhetspolitiska

betydelsen av PFF-samarbetet generellt äger tillämpning också beträffande EAPR.

Sveriges deltagande i detta samarbete ligger i linje med svenska

säkerhetspolitiska intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt

sätt kan bidra till internationella krishanteringsinsatser under FN- eller

OSSE-mandat i Europa. Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att

utveckla en effektiv internationell krishanteringsförmåga som kan främja

säkerhet och fredlig konfliktlösning. Sverige bidrar på detta sätt till

skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning. Utskottet vill i detta

sammanhang särskilt framhålla att deltagandet i EAPR och det fördjupade PFF-

samarbetet kan bidra till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i

Östersjön i ett brett alleuropeiskt perspektiv, med engagemang från både Nato

och Ryssland.

Utskottet ser Sveriges deltagande i EAPR som ett viktigt verktyg för att

främja Sveriges strävan att tillförsäkra de länder som deltar med trupp i en

internationell fredsfrämjande operation insyn i och inflytande över hur denna

operation planeras och leds. Erfarenheterna från IFOR och SFOR visar hur

viktigt det är att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent,

tydlig och transparent form. Enligt utskottets mening måste för Europa som

helhet viktiga krishanteringsoperationer kunna planeras och genomföras med en

högre grad av förutsägbarhet än vad som hittills varit fallet. Utskottet har

förstått att detta också är ett av huvudsyftena med det politisk-militära

ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.

Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser

har redan påbörjats. Utskottet välkomnar regeringens redovisade ambition att

aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn

och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för

krishanteringsinsatser.

I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt att partnerländerna ges

möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och

beslutsprocesserna. Under pågående operation bör partnerländer som deltar med

trupp dessutom vara representerade i de staber som leder själva insatsen.

Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 2 och motion U210 (c)

yrkande 9 besvarade. Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska

partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska

partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet till

handlingarna,

2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1, 1997/98:Fö228 yrkande

1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U802 yrkande 6,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

3. beträffande de säkerhetspolitiska hoten

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis),

1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U807 yrkande 1 besvarade med

vad utskottet anfört,

4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 4,

res. 3 (m)

5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande

arbete

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 förklarar

motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 4 (mp)

6. beträffande Natos nya uppgifter

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 förklarar motionerna

1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis)

besvarade med vad utskottet anfört,

res. 5 (m)

7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet

att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 3,

res. 6 (m)

8. beträffande samråd mellan riksdag och regering

att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U8 yrkande 6, 1997/98:U9 yrkande 3

samt 1997/98:U407 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407 yrkande

2,

res. 7 (v, mp)

10. beträffande planerings- och översynsprocessen

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U11 yrkande 3 besvarad med vad utskottet

anfört,

11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U7, 1997/98:U8 yrkande 4 samt

1997/98:U11 yrkande 4,

res. 8 (m, fp)

res. 9 (mp)

12. beträffande inflytande på planering och genomförande av

krishanteringsinsatser

att riksdagen avslår motion 1997/98:U8 yrkande 3,

res.10 (v, mp)

13. beträffande samverkansförmåga vid civila insatser

att riksdagen förklarar motion 1997/98:U9 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

14. beträffande PFF-samarbetets karaktär

att riksdagen avslår motion 1997/98:U10 yrkande 1,

res. 11 (v)

15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 5 förklarar motionerna

1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210 yrkande 9 besvarade med vad

utskottet anfört.

res.12 (v, mp)

Stockholm den 18 november 1997

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt

Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Helena

Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Eva Zetterberg (v), Agneta

Brendt (s), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson

(s), Ronny Olander (s) och Lennart Rohdin (fp).

Reservationer

1. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2)

Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Det är? och

slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning står Europa inför större möjligheter än

någonsin när det gäller att säkra frihet, fred och välstånd. Det finns

visserligen gott om hot mot såväl frihet som fred. Den fred som råder efter det

grymma kriget i Bosnien-Hercegovina är skör. I grannländerna är situationen

instabil. I Vitryssland och Slovakien sätts demokratin på undantag och

chauvinistisk propaganda gör sig bred. Norr och söder om Kaukasus har

krigshärjade regioner långt kvar till fred och stabilitet. Cypern är

fortfarande delat. I Ryssland kan ett framtida maktövertagande av de rödbruna

revanschistiska krafterna inte uteslutas.

Likväl är situationen förhållandevis ljus. Det beror på att det finns starka

sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig

förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan

att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt

arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla goda krafter måste ta sitt

ansvar och medverka fullt ut. Tvekan och isolationism undergräver vårt

gemensamma ansvar.

Den europeiska integrationen mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa

fortsätter och fördjupas. Tio av de nya demokratierna från Estland i norr till

Bulgarien i söder samt Cypern vill bli medlemmar i Europeiska unionen. Endast

krigs- och krisländerna på västra Balkan står fortfarande utanför processen.

EU:s historiska uppgift är att möjliggöra medlemskap för kandidatländerna, så

snart de uppfyller de demokratiska, ekonomiska och rättsliga villkor som

medlemskapet inbegriper.

Europarådet har redan välkomnat alla nya demokratier som medlemmar. Endast

ett fåtal länder står i dag utanför. De normer för mänskliga rättigheter och

demokrati som är Europarådets kärna utgör därmed ett förpliktande åtagande för

nästan alla Europas länder. Även om tillämpningen i vissa fall är bristfällig

råder en samsyn om principernas allmänna giltighet och om vikten av mekanismer

för att säkerställa efterlevnaden av dem.

OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har delvis med

Europarådet överlappande uppgifter när det gäller att främja mänskliga

rättigheter och demokrati. Organisationen gör viktiga insatser i Bosnien-

Hercegovina samt i länderna i Transkaukasus och Centralasien, som genom sitt

medlemskap i organisationen dras in i den europeiska värdegemenskapen och dess

mekanismer för konfliktlösning.

FN:s säkerhetsråd påverkar också Europa. Dess unika kompetens vad gäller att

sanktionera också fredsframtvingande åtgärder är grunden för Natos fredsinsats

i Bosnien-Hercegovina. I Makedonien finns en fredsbevarande FN-styrka som

hittills varit så framgångsrik att dess existens är praktiskt taget okänd.

Den breda civila samverkan byggs och förstärks genom nationella åtaganden och

kraftfulla institutioner. Ett Europa utan Europeiska unionen och övriga

organisationer skulle vara en mer instabil, fattigare och mycket mer splittrad

kontinent.

Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om

samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall

mötas. Extrem nationalism, främlingsfientlighet och isolationism hotar

samverkan. Europa skulle bli mörkt och kallt om sådana krafter fick dominera.

Därför är uppslutningen bakom den europeiska samverkan och integrationen så

viktig. Sverige och svenskarna måste känna sitt ansvar för detta.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fö211 (m) yrkande 1. Utskottet

anser med det anförda motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp)

yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6 besvarade.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna

1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt

1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,

2. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2)

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Alla

bedömningar av? och slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse:

Knappast något är mer avgörande för vår fred och stabilitet än förhållandena

i Östersjöns sydöstra strandstater. Något traditionellt militärt hot mot

svenskt territorium föreligger inte för överskådlig tid. Den politiska

utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och oförutsägbar. Med

fördraget mellan Nato och Ryssland förankras Ryssland i det fortsatta

säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket välkommet. Samtidigt finns det en

risk med fördragets konstruktion att det befäster Ryssland som Natos motpart,

vilket kan vara olyckligt såväl för säkerhetssamarbetet i Europa som för

Rysslands egen utveckling. Det skulle vara i svenskt intresse att Nato står

öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli medlemmar utan någon

begränsning i tid eller rum, och som därför inte utesluter Ryssland.

Beslutet i samband med Natos toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en

utvidgning till att omfatta Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Att varken

Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet är

beklagligt. Om detta visar sig ha långsiktig varaktighet kan det bli olyckligt

inte minst för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i

Östersjöområdet. Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt

säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om

Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd

utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas

önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Natomedlemskap men blir i

detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för

överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges

ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet.

Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Nato bör

utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel med Sverige

som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den militära

alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta

säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato exempelvis utvidgas med

de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att frågan kommer i ett nytt

läge.

Utskottet tillstyrker motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) och U11 (fp)

yrkande 1 (delvis). Med det anförda anser utskottet motionerna Fö211 (m)

yrkande 1 och U802 (m) yrkande 6 besvarade.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik

att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och

1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1 och

1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,

3. Det breda säkerhetsbegreppet (mom. 4)

Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?De senaste

årens utveckling? och slutar med ?motion Fö211 (m) yrkande 4? bort ha följande

lydelse:

Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om inte militära

förutsättningar finns att kunna stå emot militära hot. Också andra

påfrestningar än väpnat angrepp måste, i enlighet med regeringens förslag,

kunna hanteras inom ramen för svensk säkerhetspolitik.

Utan ett starkt försvar blir Sverige en avsevärt svagare aktör såväl

bistånds- som handels- och säkerhetspolitiskt, i närområdet i allmänhet och i

Östersjöområdet i synnerhet. En fortsatt nedrustning av svensk militär förmåga

innebär alltså inte bara förlorad värnkraft utan också förlorat politiskt

handlingsutrymme. En trovärdig säkerhetspolitik kräver en tydlig moralisk

ryggrad och väl genomtänkta ståndpunkter, men också ett bakomliggande militärt

stöd. Vår trovärdighet avgörs av hur omvärlden, inte vi själva, uppfattar vår

förmåga.

Det svenska stödet till de baltiska ländernas frigörelse, som inleddes under

den borgerliga regeringens tid, har fått en åtminstone retorisk uppföljning i

Göran Perssons engagemang för utvecklingen i Östersjöområdet. För att denna

politik skall kunna lyckas och Sverige axla en ledande roll i

Östersjösamarbetet bör inte den militära komponenten urholkas. Såväl förmågan

till krishantering i området som det generella ?ryggstöd? ett starkt militärt

försvar ger förfuskas genom 1996 års försvarsbeslut.

Trots att hotet om en traditionell kustinvasion har minskat bör viktig

sjömilitär kapacitet upprätthållas. Minröjning och bevakning liksom förmåga att

hålla sjö- och flygleder till Baltikum öppna kan behövas dels för försörjning i

allmänhet, dels för att rent fysiskt möjliggöra militär assistans till Baltikum

från länder som har vilja och resurser till detta. Det är viktiga uppgifter

även i andra lägen än då Sverige befinner sig i krig.

En förbättrad marin förmåga vad gäller krishantering i Östersjön ökar

självfallet också flexibiliteten och förstärker därmed möjligheterna att hjälpa

till att säkra vår egen försörjning över havet, främst på Västkusten. Det

militära försvaret har betydelse långt innan det kommer till användning i ett

fullskaligt krig som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt verktyg

har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis

regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör naturligtvis den militära

potentialen en komponent också i Sveriges politiska agerande på den

internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter

som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris

blir till krig.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fö211 (m) yrkande 4.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete (mom. 5)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med

?Händelseutvecklingen i? och på s. 19 slutar med ?yrkande 2 besvarade? bort ha

följande lydelse:

Förutom medlemskap i OSSE och PFF är Sverige aktiv observatör i VEU, som från

svenskt håll definierades som omfattande ?fredsfrämjande insatser,

krishantering och humanitära aktioner?. VEU är en organisation för försvars-

och säkerhetspolitiskt samarbete. Betänkandet har formuleringen att Sverige

också som observatör i VEU verkar för att stärka den europeiska förmågan att

genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser.

Sverige är också medlem av WEAG, Western European Armaments Group, vilket

innebär samarbete inom krigsmaterielbranschen.VEU är en tidig organisation inom

EU. 1996 kom den s.k. Birminghamdeklarationen, där man bl.a. talar om att

stärka banden till Nato, som är en militärallians med försvarsförpliktelser.

Observatörskapet i VEU har inte bara säkerhetspolitiskt utan också

försvarspolitiskt samarbete på programmet. Medlemskapet i PFF står inte längre

för enbart strikt fredsbevarande verksamhet. Sammantaget innebär detta en inte

längre trovärdig bild av ett land som utger sig för att vara neutralt och

militärt alliansfritt. Utskottet anser därför att Sverige bör upprätta en plan

för hur förtroendet för Sverige som alliansfritt land kan återupprättas och

vilka konsekvenser det får för medlemskapen i VEU och WEAG.

Utskottet tillstyrker motion U407(mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det anförda

anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2 besvarade.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande

arbete

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar

motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med

vad utskottet anfört,

5. Natos nya uppgifter (mom. 6)

Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 19 börjar med ?Ett mått av

internationell arbetsfördelning? och på s. 20 slutar med ?motion Fö211 (m)

yrkande 2? bort ha följande lydelse:

Den breda civila säkerheten vilar på den militära säkerhetens hårda kärna.

Samtidigt präglas säkerhetspolitiken av en dualism. Att sträva efter fred men

förbereda sig för orostider utgör grunden för en ansvarsfull säkerhetspolitik.

Det måste finnas kraftfulla gemensamma mekanismer för att förhindra att

aggressiva krafter kan undergräva eller förstöra fredliga strävanden. De

gemensamma värdena måste kunna försvaras mot angrepp. I Bosnien-Hercegovina är

t.ex. den kraftfulla militära närvaron en förutsättning för att det fredliga

samarbetet skall kunna ges en chans.

Nato är Västeuropas militära säkerhetsordning. Praktiskt taget alla de nya

demokratierna i Central- och Östeuropa vill bli medlemmar. Nato har i likhet

med Europarådet och EU beslutat att organisationen skall vara öppen för Europas

demokratier. Jaltas uppdelning och det kalla krigets skiljelinje måste upphöra.

Europa skall bli helt och odelbart.

Processen påbörjas 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern skall bli medlemmar.

Den fortsätter sedan dels med länder i Sydösteuropa, dels med de baltiska

länderna. Någon tidtabell eller några beslut om när dessa länder kan bli

medlemmar har inte tagits.

Parallellt med medlemskapsprocessen har Nato genom särskilda avtal fördjupat

samarbetet med Ryssland och Ukraina. Genom PFF, har ett brett militärt

samarbete skapats som står öppet för alla Europas länder.

Nato växer fram som en bärande del av den alleuropeiska säkerhetsordningen.

Det sker på tre sätt:

- Kärnan i en säkerhetsordning är att genom tillräcklig och därmed trovärdig

militär styrka omöjliggöra aggression. Också ett litet land, som saknar

förmåga att försvara sig av egen kraft, kan därigenom känna trygghet i att

aggression omöjliggörs. Detta är en av Natos huvuduppgifter.

- Nato skall främja samarbete och integration också på det militära området.

Det faktum att militärer samverkar och samarbetar har en stor

säkerhetsskapande betydelse. Västeuropa har varit befriat från militära

motsättningar alltsedan 1940-talet. Trots starka politiska spänningar mellan

Natoländerna Grekland och Turkiet har de aldrig resulterat i militär

konflikt. Detta område av avspänning och trygghet kan nu utökas också till

östra Europa.

- Nato har därutöver att genomföra fredsbevarande operationer. Det är särskilt

viktigt därför att Nato är den enda organisation som kan genomföra sådana i

större skala. IFOR och SFOR innebär ett viktigt framsteg för Europas

säkerhet.

Utskottet tillstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 2. Utskottet anser

motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U11 (fp) yrkande 1 (delvis)

besvarade med vad utskottet anfört.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande Natos nya uppgifter

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna

1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis)

besvarade med vad utskottet anfört,

6. Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet

(mom. 7)

Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med ?Vad

motionärerna anför i motion? och slutar med ?Fö211 (m) yrkande 3? bort ha

följande lydelse:

Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet stabiliseras genom

Nato-Rysslandsavtalet och Polens medlemskap i Nato våren 1999. Med sistnämnda

förändring kommer Östersjöns sydkust att helt ligga inom Nato. Samtidigt pågår

och utvecklas ett allt intensivare samarbete inom ramen för PFF. I

Östersjöområdet pågår regelbundet omfattande samövningar mellan ländernas

försvarsmakter. Institutionella och personliga kontakter utvecklas inom Nato

och mellan Natoländer och PFF-länder. Det är en viktig säkerhetsskapande

process.

Under en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap,

är det särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära samarbetet

mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och

intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre

grad en självklarhet i Europa. Gamla spänningar och fiendebilder försvinner när

kontakter och vänskap utvecklas.

Oavsett tidsperspektivet för svenskt och finskt medlemskap i Nato är det

angeläget att stärka det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan

alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalotten och den skandinaviska

halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete

mellan Sverige och grannländerna. Redan i dag finns ett omfattande samarbete

genom den gemensamma nordisk-polska brigaden inom ramen för SFOR. Det vore

märkligt om inte ett nära samarbete också skulle kunna ske på hemmaplan.

Med basen i ett förstärkt nordiskt samarbete också på försvarsområdet skulle

det kunna byggas upp ett nordeuropeiskt partnerskap för fred, som förenar de

tre baltiska med fyra nordiska stater i ett nätverk av samarbete också på det

militära området.

Ett nordeuropeiskt partnerskap för fred skulle kunna innebära ett mönster där

gemensamma förband för internationella operationer av den typ vi nu ser i

Bosnien förbereddes, utbildades och övades i olika sammanhang. Det skulle

utgöra en ram för gemensamt deltagande i olika PFF-aktiviteter. Ett sådant

partnerskap skulle förhindra att Östersjöområdet blev ett tomrum vad avser

samarbete när nu helt nya europeiska strukturer kommer att växa fram och det

skulle kunna bli en naturlig bas för ett vidare samarbete med Ryssland.

En sådan struktur skulle fungera inom den vidare ram av säkerhetssamarbete

som det nya Nato kommer att erbjuda samtidigt som den inte skulle innebära

någon förändring vare sig i Danmarks och Norges alliansanknytning eller i

Sveriges och Finlands alliansfrihet. Strävan bör vara att knyta samman inte

bara Finland och Sverige, utan även Natoländerna Danmark och Norge, i ett

vidare säkerhetspolitiskt samarbete som också bör innefatta Baltikum.

Regeringens initiativ till närmande mellan Sverige och Finland är i detta

perspektiv lovvärt och förtjänar allt stöd.

Samarbetet bör kunna omfatta såväl operativ planering och samövning som

materielanskaffning och utbildning. Sverige har här en möjlighet att dela med

sig av goda erfarenheter men också få nya impulser från andra länder.

Svenskt stöd till uppbyggnaden av de baltiska ländernas försvar har utretts

under året. Nu är tid att gå från ord och utredning till handling. Svenska

försvarsattachéer bör snarast ackrediteras i de tre baltiska länderna och den

hjälp Sverige ger noggrant koordineras dels inom försvaret, dels med övriga

länder som ger militärt bistånd. För att stimulera kunskapsuppbyggnad och

säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i närområdet bör ett för Baltikum

och Norden gemensamt men självständigt institut för strategiska studier skapas.

Utskottet tillstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. PFF:s breddade övningsinnehåll (mom. 9)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med

?Försvarsutskottet, som? och på s. 24 slutar med ?U407 (mp) yrkande 2? bort ha

följande lydelse:

Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan

till medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade

militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets

undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör

för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser

man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande

arbetet samt också i andra verksamheter, t.ex. räddningstjänsten. Sverige har,

enligt utskottets mening, gjort avsteg från IPP:n (det individuella

partnerskapsprogrammet). Svenskt jaktflyg och svenska ubåtar har nämligen

deltagit i övningar inom ramen för PFF. Detta är inte att ?bidra med

erfarenhet?. Regeringen gör i skrivelsen den bedömningen att det fördjupade

PFF-samarbetets övningsinnehåll och det breddade övningsprogrammet stärker

Sveriges förmåga till medverkan i krishanteringsoperationerna. Utskottet anser

att en sådan ändrad inriktning av övningsdeltagandet borde ha föregåtts av ett

riksdagsbeslut. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U8 (mp) yrkande 1 och U407

(mp) yrkande 2.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11)

Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) och Lennart Rohdin

(fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och

U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse:

Utskottet välkomnar det fördjupade samarbete med Nato som den föreliggande

skrivelsen är ett uttryck för.

Utskottet beklagar därför att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse

en särskild ambassadör och upprätta en delegation vid Nato. Det innebär en

olycklig nedprioritering av den svenska diplomatiska närvaron i Belgien att

inrätta en delad ambassadörspost för Nato och Belgien. Enligt utskottets mening

är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade PFF-samarbetet av

så stor framtida betydelse för Sverige att den ökade resurs och den positiva

markering som en särskild ambassadör innebär är väl motiverad.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U7 (m) och U11 (fp) yrkande 4.

Motion U8 (mp) yrkande 4 avstyrks.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato

att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 4 och med anledning av

motionerna 1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet

delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och

U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse:

I regeringens skrivelse konstateras att bevarande av den militära

alliansfriheten utesluter samarbete som rör territorialförsvar och

säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende

skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det

framväxande, mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar

steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära

alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening urholkas trovärdigheten i

den militära alliansfriheten genom att Sverige genom regeringens beslut numera

har en ambassadör som ombud vid Nato.

Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 4 och anser motionerna U7 (m) och

U11 (fp) yrkande 4 med det anförda besvarade.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna

1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 besvarade med vad utskottet anfört,

10. Inflytande på planering och genomförande av krishanteringsinsatser (mom.

12)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet

delar? och på s. 28 slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 3? bort ha följande

lydelse:

I regeringens skrivelse konstateras att bevarandet av den militära

alliansfriheten utesluter sådant samarbete som rör territorialförsvar och

säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende

skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det

framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar

steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära

alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening undergrävs förtroendet

för den militära alliansfriheten om Sverige på det sätt som regeringen

redovisat placerar svenska representanter i Natostaber. Detta bör ges

regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 3.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande inflytande på planering och genomförande av

krishanteringsinsatser

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. PFF-samarbetets karaktär (mom. 14)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet

har på annan plats? och slutar med ?avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1?

bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar att den strävan till ökad internationell samverkansförmåga

som präglar det svenska deltagandet i PFF innebär en ensidig anpassning till,

och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta områden. Denna

harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians innebär att

alliansfriheten på sikt hotar att urholkas. Det finns risk för att PFF-

samarbetet är ett första steg in i Nato. Vidare har PFF-samarbetet fått en

alltför militär prägel. Enligt utskottets mening bör Sverige därför lämna PFF-

samarbetet.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion U10 (v) yrkande 1.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande PFF-samarbetets karaktär

att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U10 (v) yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Euro-atlantiska partnerskapsrådet (mom. 15)

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Utskottet

ansluter? och slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 5? bort ha följande lydelse:

Regeringen beslutade i maj 1997 att Sverige skulle delta i EAPR. Rådet är

avsett att bilda en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte

är att vidareutveckla samarbetet mellan Nato och partnerländerna. Enligt

skrivelsen kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla

information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med

Nato i PFF- och krishanteringsfrågor. Utskottet anser att trots att åtagandena

förklaras vara frivilliga och att Sverige själv bestämmer omfattningen av sin

medverkan, så spelar EAPR en mycket stor roll i PFF. I realiteten innebär detta

ett samarbete med Nato. EAPR befinner sig också enligt skrivelsen i ett

utvecklingsskede, och man kan enligt regeringen därför inte ange vad som kommer

att bli det konkreta innehållet i EAPR. Risken att gränserna mellan Nato och

EAPR suddas ut är så stor att ett svenskt medlemskap måste ifrågasättas.

Utskottet förordar OSSE som ett lämpligare internationellt

samordningsinstrument när det gäller samverkan med andra nationer i

internationella insatser och avvisar ett svenskt deltagande i EAPR.

Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 5. Motionerna U11 (fp) yrkande 2

och U210 (c) yrkande 9 avstyrks.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet

att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210

yrkande 9 och med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Samrådet mellan riksdag och regering (mom. 8)

Bodil Francke Ohlson (mp) anför:

Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan till

medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade

militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets

undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör

för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser

man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande

arbetet samt också i andra verksamheter t.ex. räddningstjänsten. Sverige har

enligt vår mening gjort avsteg från IPP:n (det individuella

partnerskapsprogrammet). Miljöpartiet anser att denna ändrade inriktning borde

ha föregåtts av ett riksdagsbeslut och att den kommande IPP:n som Sverige avger

måste föreläggas riksdagen.

Försvarsutskottets yttrande

1997/98:FöU3y

Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för

fred.samarbetet

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över

regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det

fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet, jämte tillhörande motioner.

Utskottet behandlar endast de motioner som väckts med anledning av skrivelsen.

Skrivelsen

Bakgrund

Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt samarbete,

Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta samarbete

(skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18).

PFF-samarbetet har inneburit att Natos 16 medlemsstater samverkat med ett

stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta

i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst,

effektivisera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den

demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som

instrument för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina

styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet.

Utgångspunkten för Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är den svenska viljan

att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning. Sveriges medverkan i PFF

sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några

försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje stat själv

bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den svenska

förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-

deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i

Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,

Ryssland och andra partnerländer.

PFF-samarbetet har bidragit till att göra svenska insatser säkrare och mer

effektiva samt ökat vår förmåga till samverkan i internationella fredsfrämjande

och humanitära insatser.

Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet

Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro-

atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt

första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive

Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det

fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete

mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar

av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i

vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och

andra partnerländer.

EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF-

samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete.

Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjligheter att på olika nivåer

erhålla information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma

beslut med Nato i PFF- och krishanteringsfrågor.

I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli

föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana

områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade

miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och

forskningsfrågor.

De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att

behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997.

Regeringen konstaterar att utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och

det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens

grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på

frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin

medverkan.

Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör

territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära

alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle

behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande,

mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken

karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i

arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför

viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i

omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet.

Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av

demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.

Det fördjupadet PFF-samarbetet och det breddade övningsinnehållet

I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har

det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det

praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna.

Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en

rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan

märkas:

- Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida

Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp.

- Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av

krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i

Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll

i planeringen och ledningen av PFF-övningar.

- Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato

under ledning av en ambassadör.

- Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och

militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet

ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i

dessa frågor.

- Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera

förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att

hantera PFF-frågor.

- Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från

partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära

Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande

operationer.

PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,

räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att

omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och

säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande

verksamhet.

Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser

kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och

förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana

insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. PFF-övningar utgör ett

viktigt instrument för att hålla en hög beredskap på området. Genom att PFF:s

övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter

ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka.

Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela

en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt

ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det

ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens

bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i

begränsad omfattning i PFF.

EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att vidareutveckla PFF-

samarbetet. Regeringen vill även understryka det praktiska PFF-samarbetets

förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid försvarets

internationella kommando i Almnäs (SWEDINT) skall ses i detta sammanhang. Detta

centrum är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i

fredsfrämjande övningar och krisinsatser.

En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja

uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med

bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade

möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.

Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram

stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i

fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt.

Det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade

PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en

alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga

beståndsdelar.

Planerings- och översynsprocessen

Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings- och

översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen syftar

till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle kunna

bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser tillsammans med

Natostyrkor.

Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en

dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på

frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och

i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras.

Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har

sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som

motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings-

och översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat

och kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och

översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram,

innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i

enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan.

Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra

sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är

att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att

på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders

styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang

inom FN (UN Stand By Forces).

Planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, i

syfte att underlätta identifieringen av styrkor och resurser som kan göras

tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen kommer inte att

innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa

styrkor till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall.

I linje med den övergripande utvecklingen inom PFF kommer partnerländerna att

ges ett allt större inflytande även i planerings- och översynsprocessen.

Öppenheten i översynsprocessen stärks på frivillig basis, vilket ligger i linje

med de övergripande målen för PFF. Den för Sverige grundläggande möjligheten

att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill

samarbeta kommer även framgent att gälla.

Utifrån försvarsbeslutet gav regeringen i februari 1997 Försvarsmakten i

uppdrag att utreda behovet av interoperabilitet i ett internationellt

perspektiv. Uppdraget redovisades till regeringen den 30 september 1997.

Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av

planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av

vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser.

Möjligheterna att i den kommande planeringsperioden utveckla metoder för att

använda enheter ur samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser bör tillvaratas. Samverkansmålen kommer att fastläggas med

utgångspunkt från regeringens övergripande bedömning av behoven av Sveriges

internationella samverkansförmåga. Den studie som Försvarsmakten har redovisat

utgör härvidlag ett värdefullt underlag.

Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex.

humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen

anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra

den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har

tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil-

militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild

interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i

fredsfrämjande insatser där olika civila liksom militära aspekter på insatserna

samordnas.

Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell

grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda

förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas

efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och där

svenska resurser är särskilt lämpade.

På kort sikt bör tonvikt läggas vid att öka den militära samverkansförmågan

för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod och arbetssätt

enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska officerare skall ha

sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att

de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med

personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall i

detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i

fredsfrämjande insatser.

Svensk Natoambassadör och närvaro i Natostaber

Nato har inbjudit partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation

vid organisationen. De diplomatiska och militära kontakterna kan väntas öka

genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Genom EAPR kommer ett antal

Natokommittéer att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör

PFF. Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel

att även var ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära

representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en

svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och

partnerländerna i frågor som avser PFF.

Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära

ansvaret för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära

planeringsarbetet för PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på

olika nivåer i Natos staber.

I det fördjupade PFF-samarbetet erbjuds partnerländerna möjligheter till

representation vid Natostaber. Avsikten är att partnerländerna i större

utsträckning skall kunna delta i planering och genomförande av övningar och

andra PFF-aktiviteter samt Natoledda fredsfrämjande och humanitära operationer.

Partnerländernas representation vid Natostaber kommer att kunna ta olika

former. Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall

tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber.

Innebörden av denna organisatoriska lösning är att en tydlig gräns dras mellan

krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar.

Möjligheten till ökad insyn och inflytande i militära PFF-frågor kommer att

stärkas vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att

sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF-

och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella

förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet

i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet

med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i

Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel.

Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande,

kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt

planering av konflikthanteringsoperationer.

Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka

utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella

ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.

Sverige har intresse av representation vid Natos högkvarter och staber på

olika nivåer. Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till

representation i internationella staber.

Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer

Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med

trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i

och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt

initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del

av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU

tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU).

Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för

Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med

partnerländerna i EAPR. Regeringen välkomnar detta och avser att aktivt delta i

arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i

Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser.

Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till

insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av

Natoledda krishanteringsoperationer. Det har också varit ett uttalat svenskt

önskemål att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett

tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna.

Under IFOR- och SFOR-operationerna har det efter hand utvecklats former för

att ge länder som inte är medlemmar i Nato förbättrade möjligheter att medverka

i planering och styrning. Dessa erfarenheter är av stort värde i diskussionerna

om partnerländernas insyn och inflytande i framtida krishanteringsoperationer.

Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och

SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt

form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses

utarbetas inom EAPR.

Motionerna

Moderata samlingspartiet välkomnar i motion U29:1 (m kommitté) det fördjupade

samarbetet med Nato som skrivelsen är ett uttryck för. Motionärerna beklagar

dock att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse en ambassadör till

Nato. Enligt Moderaternas mening är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och

det fördjupade PFF-samarbetet av så stor framtida betydelse för Sverige att den

ökade resurs, och den positiva markering, som en särskild ambassadör innebär

vore välmotiverad.

Folkpartiet liberalerna välkomnar i motion U29:5 (fp kommitté) den fortsatta

utvecklingen av PFF-samarbetet och inrättandet av det Euro-atlantiska

partnerskapsrådet, liksom ett fördjupat svenskt deltagande i detta. Folkpartiet

instämmer i princip med regeringens bedömning att Sveriges militära

alliansfrihet ?utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och

säkerhetsgarantier?. Man påpekar i sammanhanget att Sverige genom sitt FN-

medlemskap är skyldigt att enligt FN-stadgan - om så erfordras och beslutas av

säkerhetsrådet - med militära medel komma en annan FN-stat till undsättning

till skydd för internationell fred och säkerhet. Det fördjupade PFF-samarbetet

skapar en ökad förmåga till gemensam hantering av kriser och andra

påfrestningar sett i ett vidgat säkerhetsbegrepp. Det viktiga och omfattande

arbetet som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör inrättas i Bryssel.

Vänsterpartiet pekar i motion U29:4 (v parti) på att erfarenheterna från IFOR-

och SFOR-operationerna visar att länder såväl inom som utanför PFF-samarbetet

har kunnat delta. Vänsterpartiet anser att ledningen, i operationer av den typ

det nu varit fråga om, bör utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns risker med

att i längden låta en militärallians med starkt beroende av USA:s ledning och

militära resurser dominera fredsfrämjande operationer. OSSE borde utvecklas så

att den blir det ledande säkerhetspolitiska organet i Europa med ansvar även

för fredsfrämjande operationer. Ett centralt inslag i PFF-samarbetet är

militära enheters och systems förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig

anpassning till Natostandard. Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en

harmonisering av svenska stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade

PFF-samarbetet har fått en alltför stark militär prägel. Sverige bör lämna PFF-

samarbetet.

Miljöpartiet erinrar i motion U29:2 (mp kommitté) att det tidigare krävt att

regeringen för riksdagen presenterar en övergripande redovisning för alla de

försvars- och säkerhetspolitiska verksamheter där Sverige finns representerat.

Regeringen måste återkomma med en handlingsplan för hur trovärdigheten för den

svenska militära alliansfriheten kan återupprättas. Dessförinnan måste all

övningsverksamhet i PFF, som inte har med strikt fredsbevarande, miljöskydd,

räddningstjänst eller humanitär verksamhet att göra, för svensk del vara

utesluten. Riksdagen måste även få ta ställning till det individuella

partnerskapsprogrammet (IPP) som reglerar svensk medverkan i PFF. Sverige skall

inte delta med representation i Natostaber eller ha en ambassadör. Miljöpartiet

avvisar ett svenskt deltagande i EAPR.

Kristdemokraterna välkomnar i motion U29:3 (kd kommitté) Sveriges deltagande i

den nya samarbetsformen. Det är viktigt att Sverige deltar i och bidrar till

samarbetet när det gäller fredsfrämjande och humanitära uppgifter samt även

civil beredskap. Sverige bör verka för och delta i sådant samarbete som avser

civil beredskap. För att bättre kunna delta i ett fördjupat samarbete inom

området civil beredskap och i militära PFF-frågor anser Kristdemokraterna att

en svensk totalförsvarsdelegation bör inrättas vid Natos högkvarter.

Utskottet

EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet

Utskottet anser i likhet med regeringen att bildandet av det Euro-atlantiska

rådet samt utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet är viktiga inslag i

en grundläggande förändring av den europeiska säkerhetspolitiska miljön.

Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos vidgade relationer med

Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk

säkerhets- och samarbetsstruktur.

Sverige medverkar aktivt i en lång rad säkerhetsfrämjande organisationer. I

FN:s säkerhetsråd, genom medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik, i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i

Europarådet samt som observatörer i VEU. Sedan 1994 har Sverige ett samarbete

med Nato genom det s.k. Partnerskapet för fred.

Utskottet anser att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR

och det fördjupade PFF. Detta är ett av många sätt på vilket Sverige kan

medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och

PFF utgör viktiga beståndsdelar.

Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna samt Kristdemokraterna

ställer sig alla bakom regeringens beslut att Sverige skall delta i det Euro-

atlantiska rådet samt att utvidga och fördjupa sitt partnerskapssamarbete.

Vänsterpartiet anser att PFF-samarbetet fått en alltför stark militär prägel

varför Sverige bör lämna PFF-samarbetet.

Miljöpartiet anser att all övningsverksamhet inom PFF, som inte har med

strikt fredbevarande, miljöskydd, räddningstjänst eller humanitär verksamhet

att göra, skall vara utesluten. Det individuella partnerskapsprogrammet (IPP)

måste riksdagen ta ställning till. Miljöpartiet avvisar Sveriges deltagande i

EAPR

Utskottet konstaterar sålunda att det råder ett brett stöd för regeringens

beslut. Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på

alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad

gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar

eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och

i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och

samordning av bl.a. internationella insatser.

Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit

ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter

att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad

gäller deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet.

Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges

medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför

inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje

stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den

svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-

deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i

Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,

Ryssland och andra partnerländer.

Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör

medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria

länder inom EAPR.

Kristdemokraterna framhåller betydelsen av att Sverige aktivt bör verka för

att fördjupa samarbetet inom området civil beredskap.

En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja

uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med

bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade

möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.

Miljöpartiet anser att det individuella partnerskapsprogrammet (IPP) skall

underställas riksdagens prövning.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlade en liknande motion

i betänkande 1996/97:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet ansåg inte att

det individuella partnerskapsprogrammet var av en sådan karaktär att det

behövde föreläggas riksdagen. Försvarsutskottet gör samma bedömning i denna

fråga nu. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens redovisning

av hur PFF-samarbetet bör utvidgas.

Sveriges representation i Nato och dess staber

Regeringen framhåller att de diplomatiska och militära kontakterna väntas öka

genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Ett antal Natokommittéer kommer

att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör PFF. Regeringen

har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även var

ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära

representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en

svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och

partnerländerna i frågor som avser PFF.

Moderata samlingspartiet beklagar att regeringen inte tillvaratagit

möjligheten att utnämna en särskild ambassadör till Nato. Folkpartiet anser att

det viktiga och omfattande arbetet som rör Nato motiverar att en särskild

ambassadör utses. Miljöpartiet anser inte att Sverige skall representeras i

Natostaber eller ha en ambassadör hos Nato. Kristdemokraterna anser att en

totalförsvarsdelegation bör inrättas för att bättre delta i ett fördjupat

samarbete inom området civil beredskap.

Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår

representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna

kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i

ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika

kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten

kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige,

inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella

insatser.

Den totalförsvarsrådgivare som tillsatts vid ambassaden bör kunna bidra till

att fördjupa det samarbete som Kristdemokraterna efterlyser. En effektiv och

kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den organisatoriska

formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens åtgärder. Något

särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen närmare bör

utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om ytterligare

personalresurser behövs.

Samverkansförmåga och politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer

Regeringen redovisar att planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål

för PFF-länderna, för att underlätta identifieringen av styrkor och resurser

som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen

kommer enligt regeringen inte att innebära några bindande åtaganden för

partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även

fortsättningsvis fattas från fall till fall.

Vänsterpartiet - som anser att Sverige bör lämna PFF-samarbetet - framhåller

att ett centralt inslag i PFF-samarbetet är militära enheters och systems

förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig anpassning till Natostandard.

Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en harmonisering av svenska

stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade PFF-samarbetet har fått en

alltför stark militär prägel.

Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att

samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten

behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att

ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför

internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att

uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för

totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig.

Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka.

En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell

standard såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och

arbetssätt.

Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör

delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka

förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett

säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred

deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första

hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter

som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och

där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade.

Regeringen bedömer att EAPR och det utvidgade och fördjupade PFF kommer att

erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos

planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsoperationer. Erfarenheter

från Implementation Force (IFOR) och den nu pågående operationen Stabilization

Force (SFOR) i Bosnien-Hercegovina har tydliggjort betydelsen av att i ett

tidigt skede kunna delta i planering av de fredsfrämjande insatserna till vilka

Sverige bidrar med militär trupp. Därför välkomnar regeringen detta och avser

att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till

insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för

krishanteringsinsatser.

Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för

Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med

partnerländerna i EAPR. Ambitionen är att finna en modell som ger

partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den

politiska som militära styrningen av Natoledda krishanteringsoperationer. Det

har också varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet

att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och

beslutsprocesserna.

Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning

att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation

också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning,

med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn

och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära

ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.

Utskottet har sålunda inget att invända mot vad regeringen redovisar om

ambitionerna när det gäller att öka svenska totalförsvarsresurser för att

medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt att

skapa ett politisk-militärt ramverk för vår medverkan i framtida

krishanteringsoperationer.

Stockholm den 4 november 1997

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Henrik

Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson

(m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika

Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Ulf Kero (s), Mikael

Jansson (fp) och Nils-Göran Holmqvist (s).

Avvikande meningar

Arne Andersson (m), Henrik Landerholm (m), My Persson (m), Olle Lindström (m)

och Mikael Jansson (fp) anser:

Det omfattande och viktiga samarbetet mellan Sverige och Nato tar sig många

olika uttryck. Såväl omfattning som innehåll motiverar att en särskild

ambassadör ackrediteras till Nato.

Annika Nordgren (mp) anser:

Det svenska försvaret Natoanpassas sedan tidigare. Nu närmar sig

utskottsmajoriteten Nato ytterligare. Sveriges militära alliansfrihet blir

alltmer substanslös. Jag anser inte att Sverige skall delta i det Euro-

atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Rådet utgör en politisk ram för det

fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla samarbetet mellan

Nato och partnerländerna. Jag anser inte att Sverige skall delta med

representation vid Natostaber eller ha en ambassadör som ombud vid Nato.

Jag kan acceptera svensk medverkan i PFF enbart inom övningar som har med

strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst

att göra. Sverige bör naturligtvis inom ramen för PFF kraftigt markera mot

fördjupad militär samordning med Nato. Riksdagen måste också få ta ställning

till IPP:n som reglerar svensk medverkan i PFF.

Åke Carnerö (kd) anser:

Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i vidareutvecklingen av PFF-

samarbetet samt bildandet av det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). För

att Sverige bättre skall kunna ta till vara ökade möjligheter till insyn och

inflytande i planering och genomförande av övningar och andra PFF-aktiviteter

inom området civil beredskap och i militära PFF-frågor, bör en svensk

totalförsvarsdelegation inrättas vid Natos högkvarter i Bryssel.

-----------------------------------------------------

|EU |Europeiska unionen |

-----------------------------------------------------

|FN |Förenta nationerna |

-----------------------------------------------------

|GUSP |EU:s gemensamma utrikes- och|

| |säkerhetspolitik |

-----------------------------------------------------

|NACC |Nordatlantiska samarbetsrådet |

-----------------------------------------------------

|NATO |North Atlantic Treaty Organization|

| |(?Atlantpakten?) |

-----------------------------------------------------

|OSSE |Organisationen för säkerhet och samarbete|

| |i Europa |

| |(f.d. ESK) |

-----------------------------------------------------

|PFF |Partnerskap för fred |

| |(samma som PFP) |

-----------------------------------------------------

|PFP |Partnership for Peace |

-----------------------------------------------------

|VEU |Västeuropeiska unionen |

-----------------------------------------------------

|WEAG |Western European Armaments Group |

-----------------------------------------------------

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1

Motionerna............................................1

Utskottet.............................................3

Skrivelsens huvudsakliga innehåll...................3

Det hittillsvarande PFF-samarbetet................3

Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)..........4

Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och

översynsprocessen 5

Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF)5

Planerings- och översynsprocess.................6

Regeringens bedömning.............................6

Euro-atlantiska partnerskapsrådet...............6

PFF:s breddade övningsinnehåll..................7

Svensk närvaro i Natostaber.....................8

Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör8

Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer9

Planerings- och översynsprocess.................9

Sammanfattning av motionerna.......................10

Utskottets överväganden............................15

Hemställan.........................................30

Reservationer........................................32

Särskilt yttrande....................................42

Försvarsutskottets yttrande..........................44

Gotab, Stockholm 1997