Bet. 1998/99:AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1998/99:AU02

Utveckling och rättvisa - en politik för

storstaden på 2000-talet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1998/99

AU2

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition

1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för

storstaden på 2000-talet. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag om mål och inriktning för

storstadspolitiken. Utskottet anser med anledning av

ett motionsyrkande att en komplettering bör göras i

ett av de två mål som föreslagits av regeringen.

Utskottet instämmer i regeringens förslag att det

första av de båda målen för storstadspolitiken skall

vara att ge storstadsregionerna goda förutsättningar

för långsiktigt hållbar tillväxt; storstadspolitiken

bör därmed kunna bidra till att nya arbetstillfällen

skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga

delar av landet.

Det andra målet bör enligt utskottet göras

tydligare och kompletteras med orden diskriminerande

respektive jämställda. Därmed anser utskottet att

det andra målet för storstadspolitiken bör vara

följande: att bryta den sociala, etniska och

diskriminerande segregationen i storstadsregionerna

och att verka för jämlika och jämställda

levnadsvillkor för storstädernas invånare. Detta bör

ges regeringen till känna.

Enligt propositionen skall en storstadsdelegation

tillsättas med uppgift att utveckla och samordna den

nationella storstadspolitiken. Lokala

utvecklingsavtal bör tecknas mellan stat och kommun

för de mest utsatta bostadsområdena i

storstadsregionerna.

I propositionen redovisar regeringen hur

organisationen av Storstadsdelegationen är tänkt att

se ut. Den organisatoriska formen bör enligt

utskottet övervägas ytterligare. Utskottet betonar

också vikten av erfarenhetsutbyte mellan

Storstadsdelegationen och Tvärdelegationen, den

delegation som i Regeringskansliet har övergripande

ansvar för arbetet med regionala tillväxtavtal. I

båda fallen är det fråga om en ny form för samarbete

mellan olika aktörer på olika organisatoriska

nivåer. De lokala utvecklingsavtalen bör enligt

propositionen ses som komplement till de regionala

tillväxtavtalen. Utskottet anser därför att det är

väsentligt att de båda delegationerna kan ha ett

fortlöpande erfarenhetsutbyte.

Totalt har 27 reservationer avgivits i ärendet. I

fråga om mål och inriktning för storstadspolitiken

har en gemensam reservation avgetts av företrädare

för Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet. Också Moderaternas respektive

Vänsterpartiets representanter har avgett

reservationer rörande mål och inriktning.

Propositionen

I proposition 1997/98:165 föreslår regeringen att

riksdagen

godkänner regeringens förslag om mål och inriktning

för storstadspolitiken (avsnitt 4).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1997/98:165

1997/98:A63 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att en politik för storstaden på 2000-talet skall

utformas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1997/98:A64 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en lokal

mobiliseringspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

Storstadsdelegationens arbetsformer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för

storstadspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

skapa fler jobb genom företag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det kommunala

kostnadsutjämningssystemet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

generellt införa en inomregional skatteutjämning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om friare etablering av

livsmedelsaffärer,

8. att riksdagen beslutar avsluta de lokala

investeringsprogrammen inom bostadsområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en social dimension

i bostadsplanerandet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

integrationspolitikens mål,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

näringspolitik för förorten,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

platstilldelningen till högskolan i

storstadsregionerna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om de lokala

utvecklingsavtalen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att skapa "mer

makt åt människorna",

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

medborgarkontrakt,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

socialbidragskostnaderna skall delas lika mellan

stat och kommun,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att bidrags-

och avgiftssystem måste reformeras för att minska

marginal- och tröskeleffekter,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att alla barn

skall erbjudas plats i förskolan,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lärarnas roll i

skolorna i utsatta områden,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om magnetskolor,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om friskolor och

rätten att fritt välja skola,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

språkkunskaperna i skolan,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

mellanboendeformer för psykiskt sjuka,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om de frivilliga

organisationernas roll för de bostadslösa,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kvalitetskrav

inom Kunskapslyftet.

1997/98:A65 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ny satsning på

närpolisen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att mer

medel på sikt avsätts för bevarandet av

kulturmiljöer i storstäder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utvecklingsavtal.

1997/98:A66 av Michael Stjernström m.fl. (kd) vari

yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om storstads- och

tillväxtpolitikens utformning.

1998/99:A1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet Allmänt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet Integration

och kvinnokamp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet Målen för

storstadspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet

Storstadsdelegation,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om översyn av PBL enligt vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet En aktiv

bostadspolitik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet

Integrationspolitik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts i avsnittet

Näringspolitiska insatser,

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om en storstadsfond enligt vad som anförts i

motionens näringspolitiska avsnitt,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Högskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Invandrare och företagande,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet Lokala

utvecklingsavtal,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet Det

statliga åtagandet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet En

sammanhållen verksamhet med åtgärder för arbetslösa,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Översyn av socialbidragen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om mångkulturella

mötesplatser,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts i avsnittet

Kommunala demokratireformer och försöksverksamheter.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om

inriktning av storstadspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktning och

utformning av storstadspolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en nationell

kommission för att bryta segregation och

bidragsberoende.

1998/99:A256 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att främja sysselsättningen i Malmöregionen.

1998/99:A289 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

bryta segregation och utanförskap i bostadsområden i

och utanför storstadsområdena.

1998/99:A290 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av offentlig

service i storstädernas förorter.

1998/99:Sf634 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att metoden

lokala utvecklingsavtal bör utgå och ersättas med

möjligheter för alla kommuner och stadsdelar att få

dispenser från regelverk efter ansökan.

1998/99:N329 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur frizoner kan utformas för att bidra till en ökad

social rörlighet i utsatta storstadsområden i

enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att norra Botkyrka

bör behandlas inom ramen för ett förslag om

frizoner.

1998/99:Bo507 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om komplettering med

miljö- och jämställdhetsmål i storstadspolitiken,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om trafikplanering och

kollektivtrafiksystem,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om arbete och

företagande,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om barnomsorg,

skola och utbildning,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om högre

utbildning och forskning i storstadsmiljö,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

serviceneddragningar inom statliga bolags och

myndigheters verksamheter,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bibliotekens

roll i utvecklingen mot en god stadsmiljö,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om de ideellt

drivna samlingslokalernas roll,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

hälsoutvecklingen,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om närhet till

vårdinstitutioner.

Utskottet

Om inte annat anges har de i betänkandet behandlade

motionerna blivit avlämnade under 1998/99 års

riksmöte.

1 Bakgrund

Riksdagen gjorde hösten 1997 efter förslag av

arbetsmarknadsutskottet (bet. 1997/98:AU2) ett

tillkännagivande till regeringen med innebörden att

regeringen skulle återkomma till riksdagen med

förslag om hur segregation och utanförskap i

storstäderna skall motverkas (se avsnitt 2.1 nedan).

Livsvillkoren för invånarna i storstadsområdena

varierar starkt. I propositionen konstateras att

såväl de rikaste som de fattigaste människorna i

Sverige bor i storstadsområdena.

Storstäderna är enligt propositionen ekonomiskt,

socialt, etniskt och demografiskt segregerade.

Segregationen har blivit mer påtaglig de senaste

åren. I propositionen lägger regeringen fram förslag

om en nationell storstadspolitik som syftar till att

ge förutsättningar för tillväxt och motverka

segregation.

När det gäller olika begrepp med anknytning till

storstadspolitiken anger propositionen vissa

definitioner. Begreppet storstad är inte tydligt

definierat. Propositionen konstaterar att i ett

större internationellt perspektiv kan knappast någon

av de svenska stadsregionerna definieras som

storstad. När begreppet används i propositionen är

det dock begränsat till Stockholm, Göteborg och

Malmö. Storstäderna är i propositionen liktydigt med

storstadsregionerna och inte storstadskommunerna.

När propositionen redovisar statistik och åtgärder

för socialt utsatta storstadsområden avses

stadsdelar inom sju kommuner: Botkyrka, Göteborg,

Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje.

I den bild som propositionen tecknar av

storstadsregionerna framträder de svenska

storstäderna som ekonomiskt, socialt, etniskt och

demografiskt segregerade. Segregationen kan enligt

propositionen definieras som geografisk separation

mellan olika befolkningsgrupper (definierade utifrån

ekonomiska, sociala, etniska eller demografiska

karaktäristika). Segregationen har flera

dimensioner: ekonomiska, sociala, etniska och

demografiska.

Arbetsmarknadsutskottet knyter i betänkandet i

huvudsak an till de begrepp och definitioner som

används i propositionen.

2 Storstadspolitiken

2.1 Mål och inriktning

Propositionen

Den principiella utgångspunkten för

storstadspolitiken är densamma som för den regionala

näringspolitiken enligt propositionen för regional

tillväxt våren 1998 (prop. 1997/98:62, bet. AU11),

nämligen att bidra till att utjämna de strukturella

orättvisor som finns mellan olika områden, såväl

mellan olika regioner i riket som mellan olika

områden inom regionerna. Avsikten är dock inte att

alla regioner skall utvecklas i samma riktning -

varje region har unika resurser och

konkurrensfördelar som skall tas till vara.

Även om storstadsregionerna har goda

förutsättningar för sysselsättning och tillväxt är

skillnaderna inom dessa regioner mycket stora. Vissa

utsatta områden har svårare problem än många

glesbygdsområden.

Den nationella storstadspolitiken skall bidra till

en utjämning av villkoren inom storstadsregionerna:

dels skall den regionala och lokala nivån få

nödvändiga instrument för att motverka ökande

klyftor, dels skall staten direkt, via ekonomiskt

stöd och via styrning av de statliga myndigheterna,

bidra till att stärka invånarna i de socialt utsatta

områdena.

Regeringen föreslår att målen för storstadspolitiken

skall vara

- för det första att ge storstadsregionerna goda

förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt;

storstadspolitiken bör därmed kunna bidra till att

nya arbetstillfällen skapas såväl inom

storstadsregionerna som i övriga delar av landet,

-

1. för det andra att bryta den sociala och etniska

segregationen i storstadsregionerna;

storstadspolitiken bör därmed verka för jämlika

levnadsvillkor för storstädernas invånare.

2.

Det första målet kan brytas ner till följande mer

konkreta målsättningar:

- de svenska storstadsregionerna bör kunna hävda sig

väl i konkurrensen om etableringar och

investeringar gentemot andra europeiska

storstadsregioner

-

- de svenska storstadsregionerna bör få bättre

möjligheter att utveckla sin transnationella

regionala roll: Stockholm i Östersjöregionen,

Göteborg i Nordsjöregionen och Malmö i

Öresundsregionen

-

- de svenska storstadsregionerna bör ha tillgång

till välutbildad arbetskraft motsvarande det behov

som finns i regionernas näringsliv och offentliga

verksamhet

-

- de statliga näringspolitiska insatserna bör i

större utsträckning anpassas till respektive

regions egna förutsättningar

-

- de svenska storstadsregionerna bör värna och

stärka sin attraktivitet.

-

Det andra målet kan enligt regeringen konkretiseras

på följande sätt:

- sysselsättningsgraden i de socialt utsatta

bostadsområdena bör höjas för både män och kvinnor

-

- socialbidragsberoendet bör minskas

-

- det svenska språkets ställning bör stärkas, såväl

bland barn och ungdomar som i den vuxna

befolkningen

-

- alla elever bör ges förutsättningar att nå målen i

grundskolan. Det är särskilt viktigt att ingen elev

lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper i

svenska/svenska som andra språk, engelska och

matematik

-

- utbildningsnivån hos den vuxna befolkningen bör

höjas - de som saknar utbildning motsvarande svensk

gymnasiekompetens bör erbjudas detta

-

- alla stadsdelar i storstäderna bör uppfattas som

attraktiva och trygga av sina invånare och utgöra

goda och hälsosamma livsmiljöer

-

- folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och

självupplevd hälsa, bör förbättras

-

- det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör

öka i de utsatta bostadsområdena.

-

En framgångsrik storstadspolitik förutsätter

insatser från både statlig, regional och kommunal

nivå. Propositionen redovisar huvuddragen i statens,

den regionala nivåns och kommunernas ansvar.

Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna

förslag om mål och inriktning för

storstadspolitiken.

Motioner

Flera motioner tar upp mål för och inriktning av

storstadspolitiken, däribland partimotioner från

Moderaterna och Vänsterpartiet, kommittémotioner

från Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet samt enskilda motioner.

Moderaterna avvisar i motion A216 yrkandena 1, 2 och

3 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken. Moderaterna menar att

propositionens förslag om mål för storstadspolitiken

i och för sig inte är kontroversiellt. Problemet är

att den politik som föreslås i propositionen är

densamma som har lett fram till dagens misslyckande.

Moderaterna presenterar i motionen en alternativ

storstadspolitik som utgår från stadens rika

möjligheter. Storstadspolitiken bör innefatta en rad

åtgärder av generell karaktär.

Arbetsmarknadspolitiken är dåligt anpassad till den

nya och modernare arbetsmarknad som växer fram.

Arbetsmarknadslagarna måste moderniseras för att

skapa förutsättningar för att framför allt de små

företagen skall kunna växa och nya arbetstillfällen

tillkomma - såväl i storstadsregionerna som i hela

landet. Det måste löna sig att arbeta -

arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras och en

bortre gräns för ersättning införas.

Åtgärder måste vidtas för att underlätta och

stimulera företagande. Regler och villkor för

företagande måste renodlas och förbättras. Alla

regler som rör företagare bör granskas i syfte att

genomföra förenklingar och att minska regelmängden.

De förenklingsförslag som lagts fram av

Småföretagsdelegationen bör genomföras. Att rikta

insatser enbart mot företag som drivs av invandrare

vore fel. Reglerna måste vara lika för alla.

Genom skattesänkningar för arbete, företagande och

tjänstesektorn kan betydande nyföretagande komma

till stånd. Offentliga monopol inom bl.a. skola,

vård och omsorg måste avskaffas.

Bostadsmarknaden måste avbördas politisk styrning

och detaljkontroll. Moderaternas principiella syn är

att bostadsägande och bostadsförvaltning inte är en

egentlig kommunal uppgift. Det är angeläget att

minska den politiska styrningen, kontrollen och

detaljregleringen inom bostadssektorn. Genom sänkta

skatter på boende sänks boendekostnaden i

storstadsregionerna och det lokala näringslivet

stimuleras.

Betydelsen av en bra skola poängteras. Bra

utbildning är den enskilt viktigaste insatsen för

att förhindra framtida arbetslöshet. Det fria valet

av skola måste garanteras, undervisningen i svenska

för invandrare förbättras och den högre utbildningen

i storstadsområdena byggas ut. Rättssamhället måste

fungera - brottsbekämpningen skall ses som en del av

välfärdspolitiken.

I partimotionen föreslår Moderaterna en nationell

kommission för att bryta segregation och

bidragsberoende. I det följande återkommer utskottet

till Moderaternas förslag.

Vänsterpartiet anser i motion A1 yrkandena 1, 2 och

3 att målen för storstadspolitiken måste göras

tydligare. Partiet föreslår att det andra målet för

storstadspolitiken (jämför ovan) ändras till

följande:

- att bryta den sociala, etniska och diskriminerande

segregationen i storstadsregionerna och att verka

för jämlika och jämställda levnadsvillkor för

storstädernas invånare.

-

Vänsterpartiet pekar på brister i propositionen.

Problemen med segregation och fattigdom i

storstäderna kräver väsentligt kraftfullare

politiska åtgärder än vad som föreslås där. Det

gäller den generella välfärdspolitiken, däribland

kommunernas resurser, bostadspolitiken och insatser

på arbetsmarknaden. Vidare är Vänsterpartiet

kritiskt mot bristen på analys och förslag som har

ett könspolitiskt perspektiv.

Kristdemokraterna är i sin kommittémotion

1997/98:A66 positiva till regeringens förslag

rörande målen för storstadspolitiken men anser

däremot att politiken är felaktig och bör ha ett

annat innehåll.

När det gäller det första målet (jämför ovan)

förordar partiet i stora delar en annan och generell

inriktning av resurserna. Storstadspolitiken måste

genomsyras av insikten att det endast är den privata

sektorn som kan åstadkomma en expansion av

samhällsekonomin som leder till att det totala

antalet arbetstillfällen ökar. Inställningen till

företagande måste förbättras,

Småföretagsdelegationens förslag bör genomföras

skyndsamt, kapitalförsörjningen för de mindre

företagen förbättras och arbetsrätten reformeras.

Stora satsningar på forskning och utbildning är

nödvändiga. Större flexibilitet i arbetslivet

ställer större krav på fortlöpande

kompetensutveckling.

När det gäller det andra målet (jämför ovan) för

storstadspolitiken menar Kristdemokraterna att

åtgärder för att lösa de s.k. segregationsproblemen

måste beslutas på en lägre nivå än vad propositionen

förordar. I de allra flesta fall bör beslut om

resursanvändning fattas på regional och lokal nivå

och inte genom fjärrstyrning.

Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507

yrkande 1 att stora städer inte står i motsättning

till en levande landsbygd. Däremot har ut- och

inflyttningen orsakat obalanser som i sin tur

inneburit en rad negativa effekter. Den

socioekonomiska och etniska segregationen har

tilltagit. Samtidigt finns en tendens att människor

vill ta mer ansvar för sina liv. Politiker måste

våga ge ökat ansvar till medborgarna. Vällovliga

projekt presenteras enligt Centerpartiet i

propositionen, men medlen bör fördelas direkt till

lokala organ så att den lokala nivån får ansvar för

den egna utvecklingen. Statens roll skall vara att

erbjuda förutsättningar för utveckling, exempelvis

genom att ge statsbidrag, sammanställa goda råd och

medverka till erfarenhetsutbyte.

Invånarna i staden har rätt att kräva en lika god

livsmiljö som på landsbygden. De av regeringen

föreslagna målen för storstadspolitiken bör enligt

Centerpartiet kompletteras med ett miljömål och ett

jämställdhetsmål.

Enligt Folkpartiet i kommittémotion 1997/98:A64

yrkandena 1 delvis, 3 och 10 bör utgångspunkterna

för storstadspolitiken vara följande:

- mer makt åt den enskilde

-

- bästa utbildningen åt den som bäst behöver den

-

- goda förutsättningar för jobb och företagande

-

Folkpartiet, som säger sig länge ha pläderat för

lokal mobilisering i glesbygds- och

landsbygdsområden, menar att sådan mobilisering är

minst lika viktig i storstadsområdena om man skall

få till stånd utveckling och tillväxt.

Frågor om utveckling i storstädernas utsatta

områden handlar i hög grad om integrationspolitik.

Integrationspolitikens mål skall vara lika

rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla

oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en

samhällsgemenskap med mångfalden som grund och en

samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig

respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund

skall vara delaktiga i och medansvariga för.

Folkpartiet anser att det integrationspolitiska

arbetet skall inriktas på att ge förutsättningar för

individers egen försörjning och delaktighet i

samhället, värna grundläggande demokratiska värden

och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och

skyldigheter samt att förebygga och motverka

diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.

Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) konstaterar i motion A256

att de av riksdagen fastslagna målen för

regionalpolitiken - att skapa hållbar tillväxt,

rättvisa och valfrihet så att likvärdiga

levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket -

gäller även för storstadsregionerna. Storstäderna

fungerar som "tillväxtmotorer" för hela landet.

Genom aktiv storstadspolitik måste statsmakterna

aktivt undanröja hinder för den ekonomiska

utvecklingen i storstäderna. Politiken måste också

motverka segregation och skapa förutsättningar för

utveckling och social gemenskap för hela

storstadsbefolkningen. Malmö har en särskilt utsatt

situation och motionärerna pekar ut en rad insatser

när det gäller närings- och arbetsmarknadspolitik

som är angelägna.

Inger Lundberg m.fl. (s) understryker i motion A289

vikten av att åtgärder för att bryta segregation och

utanförskap inte begränsas till storstadsområdena

utan skall genomsyra samhällsplaneringen i hela

landet. Medel för utveckling bör kunna komma olika

kommuner, bostadsföretag och bostadsområden till

del, anser motionärerna.

Bertil Persson (m) betonar i motion 1997/98:A63 att

det inte finns någon enkel och bra lösning på

miljonprogramområdenas problem. Problemen måste

lösas genom avreglering och individuell valfrihet.

Den yngre generationen får inte hamna i

arbetslöshet. Därför måste de unga i dessa områden

erbjudas god utbildning. Också andra åtgärder är

viktiga, exempelvis insatser för att förhindra våld

och för valfrihet i boendet, förändringar av

systemen för socialbidrag m.m. Anslagen till

storstadspolitik måste på sikt ersättas av mer

generell politik.

Utskottets ställningstagande

Inledning

De tre storstadsregionerna - Stockholm, Göteborg och

Malmö - är tillväxtcentrum i Sverige. De

kännetecknas av mångfald, skaparkraft och

kreativitet. Mer än var tredje svensk eller drygt 3

miljoner människor bor i dessa områden.

Livsvillkoren för invånarna i storstadsområdena

varierar starkt. Såväl de rikaste som de fattigaste

människorna i Sverige bor i storstadsområdena.

Den bild av storstadsregionerna som framträder i

propositionen visar att de tre storstäderna är

ekonomiskt, socialt, etniskt och demografiskt

segregerade. Efter att ha studerat

segregationsprocesserna under de senaste tio åren

drar regeringen slutsatsen att segregationen har

existerat under hela denna tidsperiod men att den

dessutom har blivit mer påtaglig de senaste åren.

Utskottet instämmer därför i att det måste

tillskapas en nationell storstadspolitik som både

ger förutsättningar för tillväxt och motverkar

segregation.

Arbetsmarknadsutskottet vill här erinra om att

utskottet uppmärksammade dessa aspekter på

storstadsfrågorna redan hösten 1997 i betänkande

1997/98:AU2. Utskottet uttryckte uppfattningen att

det finns starka skäl att göra särskilda insatser

mot omfattande arbetslöshet och utanförskap i delar

av storstadsregionerna. I sammanhanget, betonade

utskottet, kan politiska insatser spela en viktig

roll. Inom den kommunala verksamheten - såväl på

landsbygden som i storstadsområdena - måste det

lokala engagemanget tas till vara bättre. Det var

utskottets uppfattning att regionalpolitiken skall

bidra till att alla regioner blir

utvecklingsregioner.

Utskottet framhöll att de allvarliga problemen med

ökad segregation i storstäderna måste tas på största

allvar. Genom lokal mobilisering och samordnade

insatser från samhällets sida måste segregationens

negativa effekter i de aktuella storstadsområdena

vändas till en positiv utveckling baserad på växande

arbetsmarknad och nyföretagande. Det gäller att

åstadkomma goda levnadsvillkor. Den offentliga

servicen måste fungera. Arbetsmarknads- och

utbildningspolitiska insatser framstår som centrala

när det gäller att uppnå regional utjämning. De är

också väsentliga för att motverka segregation och

för att stimulera lokal utveckling. Utskottets

ställningstagande i detta sammanhang ledde, som

framgått inledningsvis, till att riksdagen riktade

ett tillkännagivande till regeringen.

I sammanhanget vill utskottet också hänvisa till

vissa uttalanden på det integrationspolitiska

området i den ekonomiska vårpropositionen 1998. Där

föreslogs särskilda insatser inom sex strategiskt

viktiga områden för den framtida tillväxten och

sysselsättningen. Områdena redovisas också i

budgetpropositionen för 1999. Ett av dessa områden,

Ett Sverige för alla, betonade att

integrationspolitiken skall värna grundläggande

demokratiska värden. Den skall verka för kvinnors

och mäns lika rättigheter oavsett etnisk och

kulturell bakgrund. För att vända utvecklingen,

minska segregationen och uppnå de

integrationspolitiska målen och ett Sverige för alla

föreslogs ett resurstillskott inom området under de

närmaste åren. Av central betydelse, betonade

vårpropositionen, är åtgärder för att ge goda

kunskaper i det svenska språket från tidig ålder,

skapa goda villkor på arbetsmarknaden och få till

stånd en varaktig förbättring av situationen i

utsatta bostadsområden med stor andel invånare med

invandrarbakgrund. Regeringen aviserade den

storstadspolitiska propositionen liksom ett förslag

om skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering i

arbetslivet (prop. 1997/98:150, bet. FiU20, rskr.

318, 319).

Mål

De insatser som föreslås i proposition 165, den

storstadspolitiska propositionen, skall alltså ses

som viktiga inslag i en politik för framtida

tillväxt och sysselsättning. Utskottet återkommer

till detta senare i betänkandet.

Utskottet kan konstatera att de förslag som

regeringen lagt fram i proposition 165 väl

tillgodoser de synpunkter som utskottet förde fram i

sitt betänkande hösten 1997. Där betonades vikten av

att det lokala engagemanget bättre måste tas till

vara, en uppfattning som utskottet fortfarande står

fast vid. Denna uppfattning ligger också i linje med

Centerpartiets inställning i motion Bo507 yrkande 1

och Folkpartiets åsikter i motion 1997/98:A64

yrkande 1 delvis.

I propositionen föreslås som framgått två mål för

storstadspolitiken. Det är viktigt att dessa

formuleras så att de kan utgöra grunden för en

verkningsfull storstadspolitik.

När det gäller det första målet - att ge

storstadsregionerna goda förutsättningar för

långsiktigt hållbar tillväxt; storstadspolitiken bör

därmed kunna bidra till att nya arbetstillfällen

skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga

delar av landet - har utskottet inga invändningar.

När det däremot gäller regeringens förslag till

andra mål - att bryta den sociala och etniska

segregationen i storstadsregionerna;

storstadspolitiken bör därmed verka för jämlika

levnadsvillkor för storstädernas invånare - anser

utskottet i likhet med Vänsterpartiet i motion A1

(yrkande 3) att det finns anledning att göra vissa

kompletteringar.

Det andra målet för storstadspolitiken bör således

vara följande: att bryta den sociala, etniska och

diskriminerande segregationen i storstadsregionerna

och att verka för jämlika och jämställda

levnadsvillkor för storstädernas invånare. Genom en

sådan formulering förtydligas målet och betydelsen

av ett jämställdhetsperspektiv i storstadspolitiken

lyfts fram. Detta ligger också i linje med

Centerpartiets uppfattning i motion Bo507 yrkande 1.

Enligt Centerpartiet bör målen för

storstadspolitiken även kompletteras med ett

miljömål. Enligt utskottets uppfattning innefattar

det första målet redan ett miljömål i och med att

det skall ge "goda förutsättningar för långsiktigt

hållbar tillväxt". Centerpartiets krav är således

tillgodosett.

När det gäller målen för storstadspolitiken

konstaterar utskottet avslutningsvis att Moderaterna

finner regeringens förslag till storstadspolitiska

mål okontroversiella medan Kristdemokraterna

uttryckligen är positiva till förslaget. Dessa båda

partier liksom andra motionärer har däremot

synpunkter på inriktningen av storstadspolitiken.

Utskottet återkommer till detta.

Innan utskottet övergår till att behandla

motionsyrkanden om storstadspolitikens inriktning

vill utskottet instämma i vad som sägs i motion A256

(s) om att de av riksdagen fastslagna målen för

regionalpolitiken - uthållig tillväxt, rättvisa och

valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor skapas

för medborgarna i hela riket - självfallet också

skall gälla för storstadsregionerna.

Inriktning

Utskottet övergår nu till frågan om särskilt riktade

insatser i storstadsregionernas utsatta områden.

Utskottet noterar här en principiell skiljelinje

mellan å ena sidan regeringens bedömning att sådana

riktade insatser behövs och å den andra

Moderaternas, Kristdemokraternas och Folkpartiets

inställning. Dessa tre partier lägger stor tonvikt

vid generella åtgärder.

Problemen i de utsatta områdena är av sådan art att

det enligt utskottets uppfattning är motiverat att

göra särskilda satsningar. Sedan lång tid tillbaka

görs riktade insatser mot vad som brukar benämnas

regionalpolitiskt prioriterade områden, alltså

områden där särskilda regionalpolitiska stöd utgår.

Syftet är att bidra till likvärdiga levnadsvillkor.

Motivet till insatserna är att problemens

svårighetsgrad är sådan att det inte är tillräckligt

att vidta generella åtgärder. Utskottet anser att

det finns starka skäl att göra insatser i

storstädernas utsatta områden för att motverka

omfattande arbetslöshet och utanförskap och för att

invånarna där skall få levnadsvillkor som är

likvärdiga de som råder på andra håll i landet.

Utskottet kan därmed inte ställa sig bakom den

uppfattning som Moderata samlingspartiets motion ger

uttryck för, nämligen att generella åtgärder löser

problemen i storstädernas utsatta bostadsområden.

Bland en rad generella åtgärder som förespråkas i

motion A216 om storstadspolitiken återfinns bl.a.

slopad fastighetsskatt och sänkt bensinskatt.

Utskottet har svårt att se att sådana åtgärder

skulle kunna ha annat än begränsade effekter på

segregationen i storstäderna. Utskottet anser inte

heller att dagens storstadsproblem kan lösas genom

avreglering och individuell valfrihet vilket

förespråkas i motion 1997/98:A63 (m).

Kristdemokraterna, som under en följd av år

förespråkat lika stora eller större riktade

regionalpolitiska stöd än regeringen (utgiftsområde

19 och motsvarande), har inte motsvarande

inställning i fråga om insatser riktade mot

storstädernas utsatta bostadsområden. Det senare

framgår av Kristdemokraternas motion 1997/98:A66.

Där betonas framför allt åtgärder av mer generell

karaktär såsom exempelvis förändrad inställning till

företagande och reformerad arbetsrätt. Utskottet

anser i likhet med propositionen att den

principiella utgångspunkten för storstadspolitiken

skall vara densamma som för regionalpolitiken: att

utjämna de strukturella orättvisor som finns mellan

olika områden. Skillnaderna inom storstadsregionerna

är mycket stora. Vissa utsatta områden har svårare

problem än många glesbygdsområden. Den nationella

storstadspolitiken skall bidra till en utjämning av

villkoren inom storstadsregionerna. Det är

nödvändigt med riktade insatser.

Också Folkpartiet betonar i första hand generella

åtgärder vilket framgår av motion 1997/98:A64.

Partiet poängterar vidare att frågor om utveckling i

storstädernas utsatta områden i hög grad handlar om

integrationspolitik. Utskottet, som i och för kan

instämma i att integrationspolitiken har betydelse i

sammanhanget, vill erinra om att riksdagen i

december 1997 beslutade om övergripande mål för

integrationspolitiken (bet. 1997/98:SfU6, rskr.

68).

Problemen med segregation och fattigdom i

storstäderna kräver enligt Vänsterpartiets

uppfattning i motion A1 ytterligare insatser utöver

vad som föreslås i propositionen. Det gäller bl.a.

generell välfärdspolitik, däribland kommunernas

resurser, bostadspolitik och insatser på

arbetsmarknaden. Utskottet instämmer i betydelsen av

en väl utformad politik på de områden som

Vänsterpartiet pekar ut. Att en storstadspolitik nu

läggs fast utesluter inte omfattande insatser på en

rad politikområden för att motverka segregation.

I motion A289 (s) poängterar motionärerna att

insatser mot segregation inte skall begränsas till

storstadsområdena. Utskottet delar denna

principiella inställning. Som framgår av

propositionen (s. 73 f.) görs redan en rad insatser

i utsatta bostadsområden såväl i som utanför

storstadsområdena. Det redan beslutade programmet

för särskilda insatser i utsatta bostadsområden

skall vidare integreras i Storstadsdelegationens

arbete. Det är utskottets uppfattning att en del av

de medel som anvisats för särskilda insatser i

utsatta bostadsområden även fortsättningsvis bör

kunna användas utanför storstadsregionerna.

Av det anförda följer att utskottet tillstyrker

propositionens förslag om mål och inriktning av

storstadspolitiken. Som också framgått anser

utskottet att det andra målet bör kompletteras

enligt vad som redovisats ovan. Det som utskottet

anfört om diskriminering och jämställda

levnadsvillkor bör med anledning av motion A1

yrkande 3 (v) ges regeringen till känna.

Utskottet avstyrker motionerna A216 yrkandena 1-3

(m), A1 yrkandena 1 och 2 (v), 1997/98:A66 (kd),

Bo507 yrkande 1 (c), 1997/98:A64 yrkande 1 delvis, 3

och 10 (fp), A256 (s), A289 (s) och 1997/98:A63 (m)

i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad

utskottet anfört.

2.2 Storstadsdelegationen

Propositionen

En storstadsdelegation bör tillsättas med uppgift

att utveckla och samordna den nationella

storstadspolitiken. Delegationens främsta uppgift

bör vara att verka för goda förutsättningar för

tillväxt, utveckling och förbättrad regional

planering i storstadsregionerna samt en förbättrad

samordning av åtgärder inom olika politikområden.

Delegationen bör vidare:

- ansvara för överläggningarna mellan kommuner och

andra berörda aktörer om lokala utvecklingsavtal

-

- bereda regeringens beslut om fördelning av

storstadspolitiska medel

-

- följa upp lokala utvecklingsavtal och se till att

det genomförs en oberoende utvärdering av dessa

-

- årligen redovisa utvecklingen i de berörda

stadsdelarna till regeringen

-

- stimulera erfarenhetsutbyte och metodutveckling

mellan städer inom landet och mellan städer i EU

-

Delegationen skall inte vara en självständig

myndighet utan skall utgöra en projektgrupp i

Regeringskansliet. De avtal som delegationen

förhandlar fram skall föreläggas regeringen för

godkännande.

Regeringen avser att utse en förhandlare för varje

storstadsregion. Förhandlaren skall på uppdrag av

delegationen dels svara för de direkta kontakterna

med kommuner, landsting och självstyrelseorgan inom

respektive region om utvecklingsarbetet, dels svara

för överläggningarna med berörda kommuner om lokala

utvecklingsavtal. Förhandlarna skall rapportera till

Storstadsdelegationen.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden. Moderaterna

föreslår en nationell kommission för att bryta

segregation och bidragsberoende. Någon

storstadsdelegation bör inte inrättas.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar i stora delar andra

och mer generella insatser. Det bör i de flesta fall

vara regionala och lokala beslut om

resursanvändningen som skall eftersträvas i stället

för statliga försök till fjärrstyrning, anser

Kristdemokraterna.

Vänsterpartiet kan i motion A1 yrkande 4 acceptera

att en storstadsdelegation tillsätts men anser att

delegationen skall ha möjlighet att föreslå

förändringar av lagteknisk, finansiell och

organisatorisk natur. Det bör vidare klart framgå

att den kommunala kompetensen inte får inskränkas

när lokala utvecklingsavtal förhandlas fram. I

stället bör den demokratiska delaktigheten och det

kommunala underifrånperspektivet stärkas.

Folkpartiet accepterar i kommittémotion 1997/98:A64

yrkande 2 att en storstadsdelegation tillskapas men

vill begränsa uppgifterna för delegationen jämfört

med vad som anges i propositionen. Några

förhandlingar och förhandlingsöverenskommelser

mellan delegation och regionala företrädare bör inte

komma till stånd. Delegationen får inte bli ett

organ endast för regeringen och kommunalråden i de

berörda kommunerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att en

storstadsdelegation bör tillsättas och att den bör

ha till uppgift att utveckla och samordna

storstadspolitiken. Därigenom erbjuds också bättre

förutsättningar för överblick och erfarenhetsutbyte.

Det behövs en organisation som inom

Regeringskansliet har det övergripande ansvaret för

arbetet med de lokala utvecklingsavtalen (se avsnitt

4). Som utskottet förstår saken kommer arbetet att

vara inriktat på ett stort antal politikområden och

på frågor som berör ett flertal departement och

innefattar överläggningar med storstadskommunerna

och andra berörda aktörer.

Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att

man väljer en organisation som innebär klara

ansvarsförhållanden och goda möjligheter att

överblicka, hålla samman och följa upp arbetet.

Utskottet känner mot denna bakgrund viss tveksamhet

inför den organisatoriska lösning som förordas i

propositionen och som innebär att tre förhandlare -

en för vardera Stockholm, Göteborg och Malmö - knyts

till delegationen. Med en lösning av denna karaktär

finns risker för "dubbelkommando" och oklarheter i

ansvarsfördelningen. Det kan vidare finnas anledning

att överväga det lämpliga i att ett och samma organ

- delegationen - skall ha både en förhandlande och

en uppföljande roll. Enligt utskottet är det viktigt

att oberoende uppföljning och utvärdering av arbetet

med lokala utvecklingsavtal också kommer till stånd.

Utskottet vill vidare betona vikten av

erfarenhetsutbyte mellan Storstadsdelegationen och

Tvärdelegationen, den delegation som i

Regeringskansliet har det övergripande ansvaret för

arbetet med regionala tillväxtavtal (se avsnitt

3.1). Både när det gäller tillväxtavtalen och de

lokala utvecklingsavtalen är det frågan om en ny

form för samarbete mellan olika aktörer på olika

organisatoriska nivåer. De lokala utvecklingsavtalen

bör enligt propositionen ses som komplement till de

regionala tillväxtavtalen. Det är därför väsentligt

att de båda delegationerna kan ha ett fortlöpande

erfarenhetsutbyte. Eventuellt kan också någon form

av operativt samarbete mellan delegationerna

övervägas. I sammanhanget vill utskottet också peka

på att erfarenheter av samarbete mellan en rad olika

aktörer bör kunna inhämtas från

arbetsförmedlingsnämnderna.

Mot bakgrund av vad som anförts anser utskottet att

regeringen ytterligare bör överväga

Storstadsdelegationens organisation.

Utskottet övergår nu till delegationens uppgifter.

Förslaget om att tillsätta en storstadsdelegation

presenterades i Storstadskommitténs slutbetänkande

(SOU 1998:25). Kommittén föreslog där att

delegationen skulle ha möjlighet att föreslå sådana

förändringar av lagteknisk, finansiell och

organisatorisk natur som behövs dels för att de

olika lokala storstadspolitiska insatserna skall

kunna genomföras, dels för att uppnå bättre

möjligheter till samordning och samverkan av de

totala insatser som olika myndigheter och

organisationer gör. Regeringen berör inte denna

fråga i sina ställningstaganden i propositionen. Ett

krav med denna innebörd förs emellertid fram i

Vänsterpartiets motion A1.

Utskottet anser med anledning av motion A1 yrkande

4 att Storstadsdelegationen skall kunna föreslå

förändringar av ovan angivna slag. En likartad

möjlighet finns för övrigt inom ramen för de

regionala tillväxtavtalen där länsstyrelser

respektive självstyrelseorgan fram till den 31

december 1998 kan inkomma till regeringen med

förslag som syftar till att öka flexibiliteten i

befintliga regelverk för tillväxt- och

sysselsättningsfrämjande åtgärder.

När det gäller farhågorna i motion A1 för att den

kommunala kompetensen skulle komma att inskränkas

när lokala utvecklingsavtal förhandlas fram vill

utskottet peka på att propositionen poängterar att

avtalen bör bygga på ett förtroendefullt samarbete

och ömsesidiga ambitioner från statlig och kommunal

nivå. Det kommer inte att finnas någon skyldighet

för en kommun att ingå ett sådant avtal. Det

statliga åtagandet i ett lokalt utvecklingsavtal

kommer dock att vara beroende av att även den eller

de berörda kommunerna gör ett motsvarande åtagande

och därefter också fullföljer detta. Utskottet

återkommer i avsnitt 4 till frågan om ekonomisk

motprestation från kommunernas sida.

Slutligen vill utskottet med anledning av motion

1997/98:A64 (fp) poängtera att de avtal som

delegationen förhandlar fram skall föreläggas

regeringen för godkännande.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan

anförts att motionerna A1 yrkande 4 (v) och

1997/98:A64 yrkande 2 (fp) bör avslås i den mån de

inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet

anfört.

3 Storstaden och tillväxten

3.1 Regional näringspolitik - regionala

tillväxtavtal

Propositionen

Regeringen lämnar i propositionen en redovisning för

de regionala tillväxtavtalen enligt följande.

Den viktigaste förutsättningen för att kunna

bedriva en effektiv regional näringspolitik är ett

väl fungerande samspel mellan å ena sidan den

kompetens som efterfrågas av näringslivet när det

gäller rådgivning, kompetensförsörjning,

riskfinansiering, investeringsstöd m.m. och å den

andra det serviceutbud som olika offentliga aktörer

erbjuder.

De regionala tillväxtavtalen som behandlades av

riksdagen tidigare i år (prop. 1997/98:62, bet.

AU11) syftar till bättre samverkan och helhetssyn

mellan de olika organ som arbetar med tillväxt- och

sysselsättningsfrämjande åtgärder på såväl lokal och

regional som central nivå. De lokala

utvecklingsavtalen (se avsnitt 4 i betänkandet) bör

ses som komplement till de regionala

tillväxtavtalen. Länsstyrelserna respektive

självstyrelseorganen har erbjudits att initiera,

driva och samordna arbetet tillsammans med det

regionala partnerskapet. Näringslivets och

kommunernas medverkan är av stor betydelse. Avtalen

skall godkännas av regeringen.

De regionala tillväxtavtalen skall utarbetas

stegvis i tre etapper. Under den första och andra

etappen analyseras regionens styrkor och svagheter.

Ett program utarbetas som bl.a. anger mål,

prioriteringar, genomförande, uppföljning,

utvärdering och möjlig finansiering. Under den

tredje etappen sker överläggningar om programmets

slutliga innehåll och finansiering. Därefter bör det

slutas ett regionalt tillväxtavtal som skall löpa

under tre år. De första avtalen beräknas träda i

kraft år 2000. Genomförandet kommer att följas upp

löpande och utvärderas efter avtalsperiodens slut.

Utskottet

I betänkandets avsnitt 4 behandlar

arbetsmarknadsutskottet vissa aspekter på

samordningen mellan regionala tillväxtavtal och

lokala utvecklingsavtal.

3.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar för

företagare

Propositionen

Storstädernas utveckling gynnas av om de kan erbjuda

goda förutsättningar för såväl nyföretagande som

utveckling av befintliga företag.

Ansträngningarna att förenkla regelverken för

småföretagare måste fortsätta. Regeringen avser att

senare presentera ett program för regelförenkling

med bl.a. ett system för att säkerställa att

effektiva konsekvensanalyser görs av hur olika

förslag påverkar småföretagen.

En rad planerade, föreslagna respektive genomförda

åtgärder för att förenkla och underlätta företagande

redovisas i propositionen. Det gäller bl.a.

regelförenklingar, enklare registrering av företag,

förkortade handläggningstider hos myndigheter och

minskad uppgiftsbörda för företagen.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på ett flertal områden, däribland

inom näringspolitiken. Företagandet bör stimuleras

genom en rad insatser för ett bättre näringsklimat.

Regelsystemen bör förenklas och minskas. Skatterna

bör sänkas på arbete, företagande och inom

tjänstesektorn. Genom generella åtgärder förbättras

förutsättningarna för bl.a. invandrares företagande.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar i stora delar andra

och mer generella insatser, däribland insatser

rörande näringspolitik.

Vänsterpartiet föreslår i motion A1 yrkandena 8, 9

och 11 en rad näringspolitiska insatser. Det gäller

bl.a. utbildning och information till blivande

kooperatörer, förenklat företagande och bättre

service från banker och finansinstitut till företag

som drivs av invandrare. Möjligheterna bör utredas

att starta ett organ liknande Norrlandsfonden men

med inriktning på att främja utvecklingen av små och

medelstora företag i storstädernas utsatta

stadsdelar. Vänsterpartiet påtalar problemen med att

starta-eget-bidrag endast kan beviljas personer som

är berättigade till ersättning från

arbetslöshetskassa. Detta kan utgöra hinder för

ambitiösa personer som vill starta eget företag.

Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507

yrkande 16 att om fler arbetstillfällen skall kunna

skapas krävs det generella åtgärder för att

underlätta företagande. Det bör övervägas om

arbetsgivaravgifterna i vissa förortsområden kan

sänkas efter samma modell som gäller för Norrlands

inland. Nyföretagandet skulle kunna öka till följd

av detta.

Folkpartiet förespråkar i motion 1997/98:A64

yrkandena 4 och 11 framför allt generella åtgärder

som ett sätt att främja arbete och företagande.

Partiet hänvisar till sin politik som innebär

skattesänkningar på arbete, främst inom

tjänstesektorn. De statliga verksamheter som skall

stödja företagande, exempelvis ALMI, måste få ett

tydligare uppdrag att verka för företagande i

utsatta förorter. Folkpartiet anser att någon form

av servicecheck för blivande företagare bör

tillskapas och att den som behöver stöd för sitt

företagande inte bara skall kunna vända sig till

statliga organ utan lika gärna till fristående

institutioner såsom handelshus och

företagarföreningar.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet delar den uppfattning som

förs fram såväl i propositionen som i motioner att

storstädernas utveckling gynnas om de förmår att

erbjuda goda förutsättningar för både nyföretagande

och utveckling av befintliga företag.

Regeringen har som nämnts senast i

budgetpropositionen för 1999 pekat ut Ett Sverige

för alla som ett av sex områden av strategisk

betydelse för den svenska tillväxten och

sysselsättningen. Företagande är ett annat område.

Åtgärder av betydelse i sammanhanget är bl.a. ökad

tillgång till riskfinansiering, regelförenklingar

samt stabila och tillväxtfrämjande regler. De små

företagen saknar ofta de större företagens resurser

att hantera regelsystem och uppgiftslämnande.

Att förenkla för de små företagen är en viktig

uppgift som främjar deras konkurrenskraft och därmed

den ekonomiska tillväxten. Utskottet delar i detta

avseende de uppfattningar som kommer till uttryck i

motionerna Bo507 (c) och 1997/98:A64 (fp). De

förslag som lämnats av Småföretagsdelegationen i

dess rapport (SOU 1998:94) prövas för närvarande i

Regeringskansliet.

Vänsterpartiet förordar i motion A1 som nämnts en

rad näringspolitiska insatser. I proposition 165

återfinns en översiktlig redovisning av åtgärder med

bl.a. den inriktning som anges i motionen. I

motionen pekar Vänsterpartiet vidare på flera frågor

som kan ha betydelse för start och utveckling av

företag. Utskottet, som i likhet med motionärerna

anser att de aktuella insatserna har näringspolitisk

betydelse, konstaterar att en utredare för

närvarande har regeringens uppdrag att kartlägga

särskilda hinder för personer med utländsk bakgrund

att starta och utveckla egna företag (dir. 1998:1).

Med hänsyn till att flera av de frågor som behandlas

i motionen väntas bli belysta av utredaren, anser

utskottet att utredningsarbetet bör avvaktas. Andra

insatser kommer att behandlas i anslutning till

beredningen av budgetpropositionen för 1999. Det

gäller exempelvis stöd till kooperativ utveckling.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att

Arbetsmarknadsverket enligt regleringsbrevet för år

1998 skall redovisa till regeringen vilka åtgärder

som vidtagits för att i ökad utsträckning erbjuda

invandrare individuell vägledning och utbildning i

nyföretagande.

Med hänvisning till vad som här har anförts anser

arbetsmarknadsutskottet att motionerna A1 yrkandena

8, 9 och 11 (v), Bo507 yrkande 16 (c) och

1997/98:A64 yrkandena 4 och 11 (fp) bör avslås av

riksdagen i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med vad utskottet anfört.

3.3 Högskolan i storstadsregionerna

Propositionen

Högskolan bör fr.o.m. höstterminen år 2000 tillföras

5 000 nya permanenta platser. Dessa platser samt en

del av de tidigare beslutade 15 000 platser som

tillkommer år 2000 kommer att tillfalla universitet

och högskolor i storstadsregionerna.

Universitet och högskolor skall samverka med det

omgivande samhället. De skall särskilt främja

rekryteringen i regioner där utbildningsnivån hos

befolkningen är låg och bland grupper med svag

studietradition.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden. Den högre

utbildningen är enligt partiet underdimensionerad i

storstadsregionerna. Det kan få regionalpolitiska

effekter om behovet av universitets- och

högskoleplatser i storstadsregionerna eftersätts.

Som också framgått av avsnitt 2.1 förordar

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 i stora delar

mer generella insatser än vad som redovisas i

propositionen. Partiets uppfattning är att, bortsett

från den högre utbildningen, de delmål som

regeringen formulerar i propositionen i första hand

bör förverkligas genom beslut på regional och lokal

nivå.

Vänsterpartiet är i motion A1 yrkande 10 positivt

till satsningen på högskolor i storstadsregionerna.

Partiet poängterar samtidigt att segregationen

endast kan brytas om hela utbildningskedjan från

förskolan och vidare upp i åldrarna blir tillgänglig

och har tillräckligt god kvalitet.

Centerpartiet konstaterar i kommittémotion Bo507

yrkande 18 att utbildning och forskning på

Södertörns högskola och högskolan i Malmö bör

vidareutvecklas. Målsättningen måste vara att öka

rekryteringen av studenter från studieovana miljöer.

Folkpartiet är i kommittémotion 1997/98:A64 yrkande

12 positivt till att fler platser i den högre

utbildningen tillkommer i storstäderna. Även en

betydande del av den redan beslutade expansionen bör

komma storstäderna till del.

Utskottets ställningstagande

I propositionen påpekas att de samlade resurserna

för högre utbildning och forskning vid universitet

och högskolor i storstadsregionerna är betydande.

Två nya högskolor, Södertörns högskola och Malmö

högskola, har etablerats i storstadsregionerna. För

åren 1997-2000 har riksdagen beslutat att tillföra

högskolan 60 000 permanenta nya platser. Hittills

har 45 000 platser fördelats för åren 1997-1999, och

av dessa har 10 500 tillfallit universitet och

högskolor i storstadsregionerna. Fördelningen av de

nya platserna i högskolan år 2000 behandlas av

riksdagen senare i höst i samband med beredningen av

budgetpropositionen för 1999.

De högskoleförberedande utbildningar, s.k.

akademiskt startår, som anordnas vid ett antal

högskolor redovisas i propositionen. Syftet med

utbildningarna är bl.a. att motverka den sociala

snedrekryteringen till högskolan, att uppmuntra

studiebegåvade ungdomar med bakgrund i studieovana

miljöer samt personer med bristfälliga kunskaper i

svenska språket att söka sig till högskolestudier.

Akademiskt startår erbjuds bl.a. vid Södertörns

högskola och Malmö högskola.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det

bör vara möjligt för fler universitet och högskolor,

särskilt i storstadsregionerna, att erbjuda någon

form av högskoleförberedande utbildning. Det är

också angeläget, som motionärerna påpekar, att

säkerställa att hela utbildningskedjan blir

tillgänglig och har tillräcklig kvalitet för de

grupper som i dag missgynnas. Ett led i denna

strävan är redovisningen i propositionen att medel

bör anvisas för att underlätta för kommunen att

erbjuda förskola från tre års ålder till barn i

storstädernas utsatta bostadsområden och för

särskilda insatser för språkutveckling i skolan.

Syftet är att förbättra barns

integrationsmöjligheter i samhället och att

stimulera invandrarelevers språkutveckling i

svenska.

Utskottet anser mot den redovisade bakgrunden att

något tillkännagivande med anledning av motionerna

inte är påkallat. Utskottet avstyrker motionerna A1

yrkande 10 (v), Bo507 yrkande 18 (c) och 1997/98:A64

yrkande 12 (fp).

4 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas

utsatta stadsdelar

Propositionen

För att nå det andra övergripande målet för

storstadspolitiken (se s. 12 i betänkandet) krävs

långsiktiga och samordnade insatser för att stärka

medborgarna i de socialt utsatta bostadsområdena och

för att tillvarata den kraft och kompetens som dessa

besitter.

De statliga insatserna i de utsatta bostadsområdena

har under den senaste 20-årsperioden ofta

kännetecknats av kortsiktiga projekt med många

gånger bristfällig uppföljning. Internationella

erfarenheter visar att segregationen endast kan

motverkas med långsiktiga insatser som bygger på en

helhetssyn på områdets utveckling. Regeringen anser

därför att de statliga och kommunala

storstadspolitiska insatserna bör samlas inom ramen

för lokala utvecklingsavtal för de mest utsatta

stadsdelarna. De lokala utvecklingsavtalen bör ses

som komplement till de regionala tillväxtavtalen

(för en kortfattad beskrivning av regionala

tillväxtavtal, se avsnitt 3.1).

De lokala utvecklingsavtalen bör innehålla lokalt

framtagna mål, en åtgärdsplan, en reglering av de

statliga och kommunala åtagandena i respektive

område samt en plan för uppföljning och utvärdering.

Av planen bör det framgå hur kostnaderna för

överenskomna åtgärder skall finansieras. För att öka

möjligheterna till samverkan bör 200 miljoner kronor

för otraditionella insatser inom

arbetsmarknadspolitiken under år 1999 kunna

disponeras för användning inom ramen för lokala

utvecklingsavtal. Avtalen bör träffas mellan staten

och den eller de berörda kommunerna.

Storstadsdelegationen (se avsnitt 2.2) bör företräda

staten och bereda regeringens beslut om godkännande

av utvecklingsavtal.

Som redovisats tidigare anger propositionen förslag

till mål för den nationella storstadspolitiken. Det

bör enligt regeringen ankomma på parterna i de

lokala utvecklingsavtalen att omsätta dessa

nationella mål till gemensamma mål för det lokala

utvecklingsarbetet. Detta bör ske i en nära dialog

med dels invånarna i de berörda stads- eller

kommundelarna samt frivilligorganisationer, dels med

andra lokala aktörer, t.ex. försäkringskassan,

sjukvården, arbetsförmedlingen och närpolisen.

Propositionen betonar vikten av att alla berörda

lokala aktörer ställer sig bakom de gemensamma målen

så att de blir styrande för respektive aktörs

insatser i stadsdelen.

Enligt propositionen bör de lokala målen i första

hand syfta till att förbättra sysselsättning och

arbetskraftsdeltagande inom de utsatta stadsdelarna.

Det slutliga avgörandet när det gäller vilka stads-

eller kommundelar som skall omfattas bör ske i de

lokala utvecklingsavtalen. Därvid bör

Storstadskommitténs urval av de allra mest utsatta

stadsdelarna tjäna som utgångspunkt.

En utgångspunkt för överläggningarna om lokala

utvecklingsavtal bör vara områden som innefattas i

de nationella målen för storstadspolitiken, dvs.

- beroende av socialbidrag

-

- det svenska språkets ställning

-

- skolresultat och utbildningsnivåer

-

- hälsoläget

-

- trivsel och trygghet i bostadsområdet

-

- tillgång till offentlig och kommersiell service

-

- tillgång till kultur- och fritidsverksamheter

-

- demokratisk delaktighet

-

- god livsmiljö

-

Jämställdhetsperspektivet skall beaktas på samtliga

delområden.

Varje år bör en avstämning av måluppfyllelse,

åtgärder och ekonomi göras i samverkan mellan

Storstadsdelegationen och de berörda kommunerna.

Regeringen anser att medel bör avsättas under tre

år för stöd till de lokala utvecklingsavtalen. För

att möjliggöra långsiktigt arbete kan det dock

enligt propositionen vara rimligt att sluta avtal

för en längre period trots att statens åtagande

endast omfattar ett inledande skede i och med att

staten bidrar med medel under de tre första åren. En

mindre del av medlen kan gå till bostadsområden

utanför storstäderna.

Före treårsperiodens slut bör en samlad avstämning

och utvärdering göras. Därefter får enligt

propositionen ställning tas till formerna för det

fortsatta arbetet med storstadsfrågor och en

eventuell fortsättning av utvecklingsarbetet.

Regeringen anser dock att avtalen bör ses som en

bestående förändring av samarbetsformerna mellan

stat och kommun och inte som ett tillfälligt

program.

Den kommunala motprestationen skall vara minst lika

stor som det statliga stöd som utgår till lokalt

utvecklingsarbete. Den eller de berörda kommunerna

bör vara ansvariga för genomförandet av de lokala

utvecklingsavtalen.

Som framgått ovan förordar propositionen att medlen

fördelas av Storstadsdelegationen efter beslut av

regeringen inom ramen för arbetet med lokala

utvecklingsavtal. De statliga myndigheterna på lokal

nivå skall verka för de effektmål och den

åtgärdsplan som tagits fram för respektive område

och som ingår i utvecklingsavtalet.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar andra och mer

generella insatser.

Vänsterpartiet förordar i sin partimotion A1 yrkande

12 långsiktiga och kraftfulla insatser i de utsatta

bostadsområdena. Regeringen bör under våren 1999

återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder och

finansiering. Partiet är tveksamt när det gäller

kraven på finansiell motprestation från kommunernas

sida. Vänsterpartiet anser att dessa krav bör vara

flexibla.

Folkpartiet är i motion Sf634 yrkande 13 negativt

till förslaget om lokala utvecklingsavtal. Avtalen

bör ersättas med en möjlighet för alla kommuner och

stadsdelar att efter ansökan få dispens från

regelverk. Enligt Folkpartiet behövs inte mer av

nationella exempel utan i stället lokala

möjligheter. I kommittémotion 1997/98:A64 yrkande 13

förordar Folkpartiet generella medel i stället för

projektmedel och åtgärder för fler jobb genom

företag. De medel som skall utgå enligt

propositionen är till stor del avsedda för speciella

ändamål. Endast 90 miljoner kronor är tillgängliga

för lokalt inflytande och av dessa skall en

betydande del gå till andra kommuner än

storstadskommunerna.

Enligt Gunnar Hökmark (m) i motion N329 yrkandena 6

och 7 är en av den sociala politikens viktigaste

uppgifter att bryta en politiskt betingad social

segregation för att därigenom uppnå ett samhälle med

social rörlighet. Det finns två skäl att överväga

införandet av frizoner som ett led i åtgärder mot

social segregation. För det första präglas hela

samhället av höga skatter samt för litet utrymme för

företagande och för den enskildes valfrihet. För det

andra har den sociala utvecklingen varit så negativ

i vissa bostadsområden och kommundelar att det är

befogat att pröva särskilda åtgärder.

Det är viktigt att frizoner inte bara avser

invandrarområden. Frizonsfrågan handlar om hur man

kan skapa ökad social rörlighet genom avreglering,

ökad valfrihet när det gäller välfärd, social

skattepolitik och reformer som underlättar för

företagande. Regeringen bör överväga hur frizoner

skall utformas.

Barbro Johansson m.fl. (mp) utgår i motion

1997/98:A65 yrkande 3 från att utvecklingsavtal kan

vara början på en ny och friare användning av

gemensamma resurser. Motionärerna anser att all

samverkan av denna karaktär är av godo och

ifrågasätter varför den endast skall bedrivas i

utsatta områden.

Utskottets ställningstagande

Arbete är centralt utifrån både sociala och

ekonomiska perspektiv. Arbetsmarknadsutskottet vill

starkt instämma i propositionens uppfattning om att

målen för det lokala utvecklingsarbetet i första

hand skall syfta till att förbättra sysselsättning

och arbetskraftsdeltagande inom de utsatta

stadsdelarna.

I Vänsterpartiets motion A1 förordas långsiktiga

och kraftfulla insatser i utsatta bostadsområden.

Det är enligt utskottets uppfattning behovet av

insatser av denna karaktär som varit vägledande vid

utformningen av den nu föreslagna

storstadspolitiken. I propositionen sägs att det för

att nå långsiktighet kan vara rimligt att avtalen

sluts för en längre period än tre år trots att

staten endast bidrar med medel under de första tre

åren. Som framgått tidigare anser regeringen att

avtalen bör ses som en bestående förändring av

samarbetsformerna mellan stat och kommun och inte

som ett tillfälligt program.

När det gäller de lokala åtgärdsplaner som skall

tas fram inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen

betonar propositionen att planerna skall vara

långsiktiga och syfta till att bättre utnyttja de

befintliga personella och ekonomiska resurserna i

området. Även om planens genomförande inledningsvis

kräver ett visst resurstillskott måste den, betonar

propositionen, långsiktigt utgå från de reguljära

insatser som staten, landstingen och kommunerna

redan disponerar i det aktuella området.

Arbetsmarknadsutskottet vill understryka vikten av

att de lokala utvecklingsavtalen ses som komplement

till och vid behov också samordnas med insatser inom

ramen för de regionala tillväxtavtalen. Att

förbättra sysselsättning och arbetskraftsdeltagande

är ett grundläggande syfte med båda avtalsformerna.

Likaså har utskottet ovan betonat vikten av

kontakter och erfarenhetsutbyte mellan

Storstadsdelegationen och tvärdelegationen.

Arbetsmarknadsutskottet behandlade våren 1998

förslaget om regionala tillväxtavtal i betänkande

1997/98:AU11 Regional tillväxt - för arbete och

välfärd. Regionala tillväxtavtal kan som framgått

ovan ses som en viktig komponent i den regionala

näringspolitiken. De lokala utvecklingsavtalen

syftar i likhet med de regionala tillväxtavtalen

till att åstadkomma bättre samverkan och helhetssyn

mellan de organ som arbetar med bl.a.

sysselsättningsfrämjande åtgärder på olika nivåer.

Via de regionala tillväxtavtalen skall

näringslivsfrämjande åtgärder inom olika

politikområden samordnas och utvecklas.

Utgångspunkterna skall vara de nationella målen för

olika politikområden, exempelvis sysselsättnings-

och arbetsmarknadspolitik, näringspolitik,

utbildningspolitik etc.

På motsvarande sätt syftar båda avtalsformerna till

fokusering och prioritering av insatserna. Ett avtal

bygger på att gemensamma prioriteringar formuleras.

Dessa skall bygga på noggranna lokala (regionala)

analyser av förutsättningarna. Avtalen skall vidare

ha en tydlig inriktning på långsiktighet. De lokala

utvecklingsavtalen omfattar tre år eller mer. De

regionala tillväxtavtalen är treåriga. Processen är

enligt Näringsdepartementets informationsmaterial om

de sistnämnda avtalen framåtblickande och innebär

att arbetsmetoden successivt utvecklas.

I samband med behandlingen av förslaget om

regionala tillväxtavtal betonade utskottet att

själva processen när avtalet utarbetas kan ha stor

betydelse för den regionala tillväxten. Den kan leda

till att nya kontaktytor växer fram samt stimulera

nyföretagande och tillkomsten av nya

arbetstillfällen. Det finns i detta sammanhang

anledning att påpeka att den fas då lokala

utvecklingsavtal utarbetas på motsvarande sätt kan

stimulera bättre samarbete mellan olika involverade

aktörer och därigenom bidra till måluppfyllelse när

det gäller storstadspolitiken.

När det gäller krav på finansiell motprestation

från kommunernas sida som tas upp i motion A1 anser

utskottet att det är fullt rimligt att, som

propositionen anger, staten ställer upp krav på

betydande motprestationer från kommunernas sida för

att de skall få del av det statliga stödet. Avsikten

är ju att de lokala utvecklingsavtalen skall

stimulera en långsiktig utvecklingsprocess. Med

tanke på att staten endast avser att bidra med medel

under de tre första åren är det, om insatserna skall

kunna bli långsiktiga, angeläget att kommunerna

fördelar reguljära resurser till de utsatta

stadsdelarna. Utskottet gör mot denna bakgrund samma

bedömning som propositionen, nämligen att det

statliga stödet till det lokala utvecklingsarbetet

bör motsvaras av en minst likvärdig kommunal

motprestation. Det är dock inte lämpligt att i

förväg ange någon procentsats för hur stor grad av

egen finansiering som kommunerna måste bidra med.

Detta får avgöras i samband med att de lokala

utvecklingsavtalen utarbetas.

Som utskottet redovisat ovan utarbetas för

närvarande regionala tillväxtavtal i samverkan

mellan en rad olika organ. Detta sker över hela

landet. I detta arbete finns det enligt utskottets

synsätt möjligheter att tillgodose de önskemål som

framförs i motion 1997/98:A65 (mp).

Med anledning av Folkpartiets krav i motion Sf634

på att alla kommuner skall kunna ansöka om att få

dispens från regelverk finns det anledning att

erinra om vad utskottet anfört i avsnitt 2.2 om att

Storstadsdelegationen skall ha möjlighet att föreslå

bl.a. regelförändringar. Utskottet ställer sig

oförstående till påståendet i motion 1997/98:A64

(fp) om att "endast 90 miljoner kronor är

tillgängliga för lokalt inflytande".

Arbetsmarknadsutskottet avstyrker motionerna A1

yrkande 12 (v), Sf634 yrkande 13 (fp), 1997/98:A64

yrkande 13 (fp), N329 yrkandena 6 och 7 (m) och

1997/98:A65 yrkande 3 (mp) i den mån de inte kan

anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.

5 Arbetslinjen i storstaden

5.1 Utvecklingsprogram för arbetslösa och

mångfaldsfrågor

Propositionen

Mångfalden i samhället bör återspeglas i samhällets

institutioner. Detta är i grunden en demokratifråga.

En grundläggande tanke i integrationspolitiken är

att kvinnor och män med olika etnisk bakgrund behövs

i såväl näringsliv som offentlig förvaltning i syfte

att höja kvaliteten i verksamheten och stärka det

svenska näringslivets konkurrenskraft.

Statsförvaltningen och den offentliga sektorn måste

gå i bräschen för en sådan utveckling. Om den

offentliga sektorn skall avspegla den arbetsföra

befolkningens etniska sammansättning bör

målsättningen vara att fördubbla andelen utrikes

födda i statlig tjänst som i dag utgör sex procent

av de anställda.

Ett av de viktigaste målen för storstadspolitiken

är att höja sysselsättningsgraden i de utsatta

bostadsområden. Sysselsättningsgraden uppgår i

allmänhet endast till mellan 30 och 40 procent i de

utsatta bostadsområdena vilket är ungefär hälften av

riksgenomsnittet.

Bland de arbetslösa finns en grupp invandrare som

enligt arbetsförmedlingens bedömning har för dåliga

kunskaper i svenska för att stå till

arbetsmarknadens förfogande. Där finns också

relativt många långtidssjukskrivna personer som ofta

har en komplex problembild och som under långa

perioder har befunnit sig i en rundgång mellan olika

rehabiliteringsåtgärder. Vidare finns en relativt

stor grupp kvinnor som av kulturella och andra

orsaker inte har gått ut på arbetsmarknaden.

Personer som stängs ute från arbetsmarknaden under

långa perioder löper större hälsorisker än många

andra grupper, får sämre inkomstutveckling, förlorar

kompetens och riskerar därför att permanent slås ut

från arbetsmarknaden. Många av dem blir inlåsta i

arbetslöshet och bidragsberoende. Det behövs därför

särskilda insatser för de personer som inte

omedelbart kan komma i fråga för lediga arbeten,

eller som har särskilda svårigheter att få och

behålla ett arbete. De skall erbjudas åtgärder som

kan öka möjligheterna att komma in på den reguljära

arbetsmarknaden.

Propositionen drar slutsatsen att delaktigheten i

samhällslivet och förutsättningarna för ett gott liv

i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende i

stor utsträckning hänger samman med deltagande i

arbetslivet och egen försörjning. Detta är avgörande

för den fortsatta samhällsutvecklingen.

Storstadspolitiken bör enligt propositionen bidra

till att minska socialbidragsberoendet. Beroendet av

försörjningsstöd är nära kopplat till utanförskap

från arbetsmarknaden.

Särskilt i storstadsregionernas utsatta stadsdelar

finns således ett stort behov av att koppla samman

passivt försörjningsstöd och aktiva insatser för att

främja social integration och framtida

förvärvsverksamhet. För att stärka de initiativ i

denna riktning som tagits på många håll anser

regeringen att kommuner som omfattas av lokala

utvecklingsavtal bör kunna sluta avtal med

länsarbetsnämnd och länets försäkringskassa om lokal

samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa i

utsatta stadsdelar. I propositionen sägs vidare att

det är mycket angeläget att knyta representanter

från näringslivet till denna verksamhet. Syftet med

den skall ju vara att öka möjligheterna till arbete

och då behövs företagskontakter.

Avtalen bör reglera samverkansformer, mål,

målgrupp, redovisning och uppföljning. De bör vidare

precisera vilka åtaganden som staten gör för de

statliga myndigheternas räkning, liksom vilka

åtaganden de berörda kommunerna samt

försäkringskassan gör. Genom avtalen skall det bli

möjligt att sammanlänka åtgärder inom de olika

områdena till ett för individen meningsfullt

utvecklingsprogram. Olika avtalslösningar skall

kunna väljas för olika områden beroende på

förutsättningar och behov. De åtgärder som vidtas

inom ramen för individuella utvecklingsprogram skall

i huvudsak finansieras genom ordinarie anslag hos de

olika samverkande myndigheterna. Utgångspunkten är

att de åtgärdsmedel som i dag satsas i den berörda

stadsdelen bör användas inom det lokala

utvecklingsprogrammet. Länsarbetsnämnden kan

delegera uppgiften att sluta avtal till den lokala

arbetsförmedlingsnämnden.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden. Reformer

behövs inom bl.a. arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadslagarna behöver moderniseras och

arbetsmarknadspolitiken renodlas.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar andra och mer

generella insatser.

Vänsterpartiet knyter i motion A1 yrkandena 7 och 14

an till proposition 1997/98:177 Ny lag om åtgärder

mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Motionen

uttrycker tillfredsställelse över att lagförslaget

lagts fram. Men, konstaterar Vänsterpartiet, lagar i

all ära, den allt överskuggande uppgiften måste vara

att ändra attityderna i vardagen. Tvärkulturell

kompetens behövs hos dem som anordnar utbildning och

svarar för rekrytering. Mentorskapsprogram bör kunna

erbjudas utbildade icke-europeiska ungdomar som

arbetsmarknadsåtgärd under begränsad tid.

Mångfaldsplaner skall upprättas på varje arbetsplats

för att främja blandning av åldrar och kulturer.

Sådana planer bör kombineras med Vänsterpartiets

tidigare förslag om avtalade praktikplatser där

företagen bär det finansiella ansvaret för sin

framtida rekrytering. Den offentliga sektorn måste

vara en förebild genom att rekrytera människor i de

utsatta stadsdelarna. Det är enligt motionen utmärkt

att regeringen lyfter fram frågan om en sammanhållen

strategi för att komma åt den höga arbetslösheten i

det utsatta stadsdelarna. Det är därvid av stor vikt

att besluten inte fattas över de berörda

individernas huvuden.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet vill inledningsvis uttrycka

sin tillfredsställelse med att förslaget om

utvecklingsprogram för arbetslösa lagts fram. Som

framgått ovan skall det genom avtalen om lokal

samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa bli

möjligt att sammanlänka åtgärder inom olika aktörers

ansvarsområden till ett individuellt

utvecklingsprogram. Ett sådant program bör

exempelvis kunna innehålla en kombination av olika

åtgärder som svenskundervisning integrerat med

arbetsplatspraktik, arbetsträning,

arbetsmarknadsutbildning och anställningsstöd. Den

enskilde skall löpande prövas mot den reguljära

arbetsmarknaden. Utskottet instämmer i uppfattningen

i motion A1 (v) att det är av stor vikt att ett

individuellt utvecklingsprogram utarbetas i nära

dialog med den berörda individen. Utskottet vill i

detta sammanhang starkt betona vikten av att

utvecklingsprogram tas fram som kan underlätta för

invandrarkvinnor att få fotfäste på arbetsmarknaden.

Motion A1 tar också upp mångfaldsfrågor. I

proposition 1997/98:177 Ny lag om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet föreslås att

lagen skall innefatta en skyldighet för arbetsgivare

att vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk

mångfald i arbetslivet. Skyldigheten omfattar

arbetsförhållanden och rekrytering. Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO) föreslås kunna göra en

framställan till Nämnden mot diskriminering med

begäran om att en arbetsgivare skall föreläggas vid

vite att vidta aktiva åtgärder. Avsikten är att

propositionen skall behandlas av

arbetsmarknadsutskottet våren 1999 varefter

riksdagen skall fatta beslut i frågan.

Regeringen har i oktober 1998 uppdragit åt DO att

utforma råd för målinriktat arbete för att främja

etnisk mångfald i arbetslivet. Uppdraget skall

redovisas till regeringen senast den 1 mars 1999.

I budgetpropositionens avsnitt om styrning av

statlig verksamhet redovisas åtgärder för etnisk och

kulturell mångfald i statsförvaltningen. Där anges

bl.a. att regeringen under det senaste året har

vidtagit en rad åtgärder med detta syfte. Bland

annat har en serie seminarier för generaldirektörer,

personalchefer och fackliga företrädare inom

statsförvaltningen genomförts för att uppmärksamma

mångfaldens demokratiska och samhällsekonomiska

fördelar och diskutera hur man kan arbeta med dessa

frågor hos myndigheterna. Avsikten är att fortsätta

med aktiviteter av detta slag under år 1999.

Budgetpropositionen anger vidare att utvecklingen av

den etniska mångfalden i statsförvaltningen kommer

att följas upp löpande under de närmaste åren. Bland

annat övervägs att begära redovisningar av vidtagna

åtgärder och deras resultat vad gäller

myndigheternas arbete för att främja etnisk

mångfald.

Arbetsmarknadsutskottet delar Vänsterpartiets

uppfattning i motion A1 att attityderna i vardagen

är av helt avgörande betydelse för möjligheterna

till integration i arbetsliv och samhällsliv.

Utskottet anser att frågor om mångfaldsplaner o.d.

bör övervägas i anslutning till behandlingen av

proposition 177. Med det anförda avstyrker utskottet

motion A1 yrkandena 7 och 14 (v).

5.2 Medborgarkontor

Propositionen

Det bör ingå i de lokala utvecklingsavtalen att

medborgarna i de utsatta stadsdelarna skall få

tillgång till gemensamma medborgarkontor med såväl

statliga som kommunala myndigheter.

Motion

Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64

yrkande 15 att s.k. medborgarkontrakt bör införas i

storstadskommunerna. Medborgarkontraktet är ett sätt

för förtroendevalda och anställda i kommunen att

möta medborgarna. Kontraktet innebär dels att varje

medborgare skall veta vilka rättigheter och

skyldigheter man har inom välfärdspolitiken, dels

att man skall veta var man kan få frågor besvarade,

få saker uträttade och vart man skall vända sig för

att klaga. Folkpartiet ser vidare positivt på att

invånarna i utsatta förorter skall få tillgång till

medborgarkontor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på att medborgarna i de

utsatta bostadsområdena skall erbjudas samlad

kommunal information men också enklare

ärendehantering inom ramen för medborgarkontor.

Också Folkpartiet är i motion 1997/98:A64 positivt

till detta. Genom inrättandet av medborgarkontor

blir det möjligt för statliga och kommunala

myndigheter att nå ut med samhällsinformation som är

anpassad till mottagarnas särskilda behov och

förutsättningar. Som propositionen framhåller bör

medborgarkontoren kunna fungera som kontaktpunkt och

spela en viktig roll för utvecklingen av den lokala

demokratin.

I motion 1997/98:A64 (fp) framförs som nämnts

förslag om att medborgarkontrakt bör införas.

Förslag med denna innebörd behandlades senast av

konstitutionsutskottet i betänkande 1997/98:KU21.

Utskottet anförde där att idén med

medborgarkontrakt, som utvecklats i Storbritannien

under benämningen Citizen´s Charter, inte vunnit

insteg i Sverige. En anledning till detta kan enligt

konstitutionsutskottet vara att Sverige i jämförelse

med Storbritannien har en mer utvecklad lokal

självstyrelse. Därav följer uppfattningen att

ansvaret för dålig eller utebliven service främst

bör utkrävas på politisk väg. Under senare år har

inom sjukvården utvecklats olika s.k. vårdgarantier,

dvs. rätt till viss service inom en viss tid, vilka

enligt konstitutionsutskottet har vissa likheter med

Citizen´s Charter-systemet. Senare års

kommunallagstiftning har också öppnat nya

möjligheter till direkt medborgar- och klient-

inflytande på driften av t.ex. daghem, skolor och

vårdinrättningar. Andra reformer, t.ex. inrättandet

av kommun- och stadsdelsnämnder, är ägnade att

minska avståndet mellan kommunmedlemmarna och de

styrande respektive dem som tillhandahåller kommunal

service av olika slag. Konstitutionsutskottet avslog

mot denna bakgrund motionsförslag om

medborgarkontrakt. Arbetsmarknadsutskottet som

instämmer i konstitutionsutskottets

ställningstagande avstyrker motion 1997/98:A64

yrkande15 (fp).

5.3 Översyn av socialbidrag

Propositionen

Frågan om socialtjänstens finansiering kommer att

utredas av den särskilde utredare som har fått i

uppdrag att se över vissa frågor som gäller

socialtjänstlagen (1980:620) och socialtjänstens

uppgifter (dir. 1997:109) bl.a. mot bakgrund av att

socialbidraget för vissa grupper har kommit att

fungera som ett permanent försörjningsstöd.

Motioner

Vänsterpartiet anser i motion A1 yrkandena 15 och 16

att kostnaden för socialbidragen på sikt bör delas

mellan staten och kommunerna. Förändringen skall

vara kostnadsneutral. Många äldre invandrare som

beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl

uppbär inte folkpension utan lever på socialbidrag.

En lösning på detta kan vara att folkpension införs

för den aktuella gruppen.

Folkpartiet uttrycker i motion 1997/98:A64 yrkandena

16 och 17 uppfattningen att finansieringen av

socialbidragen borde delas lika mellan stat och

kommun. Med en sådan gemensam finansiering skulle

inte någon part tjäna på att försöka skjuta över

kostnaderna till andra system. Skatter, bidrag och

avgifter är i dag utformade så att det för många

människor uppstår alltför stora tröskeleffekter när

de vill ta sig in på arbetsmarknaden. Detta gäller

framför allt socialbidragen. Skatte- och

bidragssystemen måste utformas så att marginal- och

tröskeleffekterna minskar.

Utskottets ställningstagande

I motionerna A1 (v) och 1997/98:A64 (fp) lämnas

förslag om fördelning av kostnader respektive

finansiering av socialbidragen. Som framgår av

propositionen pågår en översyn av vissa frågor

rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens

uppgifter (dir. 1997:109). Eventuella behov av att

förändra principerna för socialtjänstens

finansiering skall enligt direktiven analyseras

utifrån behovet av att få till stånd mer långsiktig

stabilitet i resurserna på socialtjänstens alla

omsorgsområden. Utredaren skall överväga hur en

balans kan uppnås mellan den ambitionsnivå som

socialtjänstlagen anger och kommunsektorns

ekonomiska resurser. Utredningsarbetet skall vara

avslutat senast den 31 mars 1999.

När det gäller marginal- och tröskeleffekter vill

utskottet hänvisa till det utredningsarbete som för

närvarande pågår i en arbetsgrupp i

regeringskansliet som har till uppgift att belysa

frågan om indexering av dagpenningnivåerna i

arbetslöshetsförsäkringen, m.m. (dnr. A97/1987/A).

Arbetsgruppen skall bl.a. redovisa alla de andra

bidrag vars nivåer för närvarande är kopplade till

nivåerna i arbetslöshetsersättningarna.

Arbetsgruppen skall pröva om dessa kopplingar bör

finnas kvar eller om bidragsnivåerna bör bestämmas

helt oberoende av arbetslöshetsersättningarna. I

årets finansplan (prop. 1998/99:1) sägs vidare att

marginaleffekterna bör minskas för den som går från

arbetslöshet till arbete. Arbetsmarknadspolitikens

omställning från höga volymer i åtgärder till en

tillväxtfrämjande inriktning måste ytterligare

påskyndas, enligt finansplanen.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker

utskottet motionerna A1 yrkandena 15 och 16 (v) och

1997/98:A64 yrkandena 16 och 17 (fp).

6 Uppväxtvillkor och utbildning

6.1 Deltidsförskola och skola

Propositionen

Inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen bör 150

miljoner kronor per år fördelas under perioden

1999-2001 för att underlätta för kommunen att

erbjuda förskola från tre års ålder till barn i

storstädernas utsatta bostadsområden. Syftet är att

förbättra barns integrationsmöjligheter i samhället.

Förskolans omfattning och inriktning fastställs i de

lokala utvecklingsavtalen.

För vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001 bör 50

miljoner kronor anvisas för särskilda insatser för

språkutveckling i utsatta storstadsområden. Medlen

skall fördelas i de lokala utvecklingsavtal som

skall tecknas med storstadskommunerna.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden. I

storstädernas s.k. problemområden är en bra

skolutbildning enligt Moderaterna den enskilt mest

väsentliga insatsen för att undvika att en tredje

generation arbetslösa växer upp. Ett fritt val av

skola är enligt Moderaterna en förutsättning för

social rörlighet och integration. Med det fria

skolvalet stimuleras mångfald i utbildningen och

höjd kvalitet. Genom att införa en nationell

skolpeng garanteras valfriheten för alla elever och

föräldrar oavsett i vilken kommun eller i vilket

bostadsområde de bor. Moderaterna betonar också det

fria skolvalet på gymnasienivå.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar andra och mer

generella insatser.

Vänsterpartiet ser i motion A1 yrkande 17 positivt

på regeringens förslag om förskola från tre års

ålder för barn i storstädernas utsatta områden.

Partiet anser dock att man måste lösa frågan om

möjligheter för barn till arbetslösa att få delta i

förskolan.

Centerpartiet betonar i motion Bo507 yrkande 17 att

det måste läggas stor vikt vid att höja

utbildningsnivån och förbättra svenskundervisningen

i invandrartäta områden. De s.k. språkförskolorna

bör vidareutvecklas och få ytterligare resurser. De

medel som avsatts bör i första hand gå till

samverkansprojekt mellan ideella organisationer och

kommuner för att stimulera framväxten av alternativa

förskolor och daghem, exempelvis föräldradrivna

kooperativ.

Folkpartiet poängterar i kommittémotion 1997/98:A64

yrkandena 18, 21 och 22 att friskolor och rätten att

fritt välja såväl skola som förskola är självklara

sätt att ge individen makt och inflytande över sin

vardag. Alla barn måste erbjudas allmän förskola,

inte bara de som bor i socialt utsatta stadsdelar.

De lärare som väljer att fortsätta arbeta i socialt

utsatta områden bör premieras av kommunerna.

Särskilda satsningar på profilering och kvalitet

borde göras i grund- och gymnasieskolor i utsatta

bostadsområden efter amerikansk förebild med s.k.

magnetskolor. Språkets ställning måste stärkas i

skolan. Hemspråket bör göras till tillval i skolan

och invandrarorganisationerna borde engageras i

hemspråksundervisningen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är positivt till att medel anvisas för att

underlätta för kommunen att erbjuda förskola från

tre års ålder till barn i storstädernas utsatta

bostadsområden och för särskilda insatser för

språkutveckling i skolan. Det är angeläget att barn

i storstädernas utsatta områden får tillgång till

förskolans pedagogiska verksamhet och stöd i sin

språkutveckling.

Frågan om rätten till barnomsorg för barn till

arbetslösa föräldrar har behandlats av

utbildningsutskottet i betänkande 1997/98:UbU5.

Utskottet konstaterade där att ett av huvudskälen

till att bestämmelserna om barnomsorgen förts över

från socialtjänstlagen till skollagen var behovet av

att stärka förskolans pedagogiska roll för att ge en

god grund för det fortsatta lärandet. Utskottet

betonade att barnomsorgen fyller såväl föräldrars

som barns behov och fann det oroande att rätten till

barnomsorg urholkats när det gäller t.ex. barn till

arbetslösa. Utskottet var inte berett att förorda en

ändring av gällande bestämmelser, men utgick från

att kommunerna tar sitt ansvar och att Skolverket

noga följer utvecklingen.

Regeringen har i budgetpropositionen för 1999

hänvisat till sin inställning i proposition

1997/98:93 vilken låg till grund för införandet av

en läroplan för grundskolan. Regeringen såg med oro

på att barn till arbetslösa utestängs från förskolan

och såg också allvarligt på att vissa grupper av

barn, för vilka förskolan skulle kunna vara ett

stort stöd, riskerar att inte alls få del av den.

Regeringen framförde att förskolan borde kunna

erbjudas alla barn, men att det för att bibehålla en

god kvalitet krävdes ökade resurser att införa en

allmän förskola.

I ovan nämnda betänkande från utbildningsutskottet

behandlades också förskoleverksamhet i enskild regi.

Det framhölls i betänkandet att enskild barnomsorg

kan berika barnomsorgen och bidra till en positiv

utveckling. Utskottet fann emellertid ingen

anledning att ändra de nuvarande reglerna som

innebär att kommunerna efter egen bedömning kan

lämna bidrag till enskild verksamhet inom

barnomsorgsområdet. Arbetsmarknadsutskottet delar

den uppfattning som utbildningsutskottet gav uttryck

för.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna

A1 yrkande 17 (v), Bo507 yrkande 17 (c) samt

1997/98:A64 yrkandena 18-22 (fp).

6.2 Vuxenutbildning

Propositionen

För vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001 bör 20

miljoner kronor fördelas för särskilda insatser för

arbetslösa invandrare och sfi-studerande (svenska

för invandrare). Medlen bör främst användas till

extra personalresurser i kommunerna i samband med

anskaffning av praktikplatser. Medlen bör i huvudsak

användas inom ramen för utvecklingsavtalen men även

andra kommuner kan komma att tilldelas medel. När

medlen fördelas bör man beakta andelen arbetslösa

invandrare inom kommunen.

Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp

bestående av representanter för Utbildnings-,

Arbetsmarknads- och Inrikesdepartementen för att

följa utvecklingen för invandrare i Kunskapslyftet.

För att stimulera rekrytering av lågutbildade vuxna

i storstäderna till Kunskapslyftet bör 5 miljoner

kronor avsättas år 1999. Regeringen avser att

tillsätta en arbetsgrupp med representanter från

berörda kommuner för att driva utvecklingsarbetet.

Det nationella centrumet för svenska som andraspråk

och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm har fått i

uppdrag att i samverkan med Svenska Kommunförbundet

utveckla IT-baserade läromedel för svenska som

andraspråk och för sfi. För budgetåret 1999 bör 1,5

miljoner kronor avsättas för ändamålet.

Motion

Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64

yrkande 25 att det är angeläget att kvaliteten i

Kunskapslyftet garanteras så att deltagarna lättare

får arbete.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på att ytterligare medel

tillförs för att stimulera rekryteringen av

lågutbildade vuxna i storstäderna till

Kunskapslyftet. Likaså ser utskottet positivt på att

en arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen

för invandrare i Kunskapslyftet.

Kunskapslyftskommittén (dir. 1996:71) har ett

uppdrag att följa utformningen av Kunskapslyftet och

har också ansvar för att fristående nationella

utvärderingar genomförs. Kommittén skall göra årliga

avrapporteringar för att möjliggöra en successiv

reformering av vuxenutbildningen. Regeringen

konstaterar i budgetpropositionen för 1999 att

redovisningen av genomförda utbildningar visar att

omfattande insatser har gjorts för att bredda och

förnya utbildningsutbudet, öka satsningen på

yrkesutbildningar samt för att utveckla samarbetet

med företag och arbetsförmedlingar. Regeringen avser

att under våren 1999 i en utvecklingsplan presentera

riktlinjer för den fortsatta reformeringen av

Kunskapslyftet.

Utskottet anser att kvalitetsfrågorna inom

Kunskapslyftet är tillräckligt uppmärksammade och

avstyrker motion 1997/98:A64 yrkande 25 (fp).

6.3 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet

Propositionen

I syfte att förbättra barns och ungdomars

uppväxtvillkor i de utsatta stadsdelarna och

stimulera deras utveckling avsätts 10 miljoner

kronor till idrotts- och fritidsverksamhet och 10

miljoner kronor till kulturverksamhet under åren

1999-2001. Fördelningen av medel skall ske i de

lokala utvecklingsavtalen.

Motioner

Vänsterpartiet påminner i motion A1 yrkande 18 om

att ett världskulturmuseum skall uppföras i Göteborg

och menar att det är av stor vikt att mångkulturella

mötesplatser etableras i övriga storstadsregioner

och andra städer med många etniska grupper.

Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507

yrkandena 20 och 21 betydelsen av mötesplatser. Den

kulturinstitution som de flesta möter, biblioteken,

måste finnas kvar även i förorts- och

bostadsområdena. Även de ideellt drivna

samlingslokalerna har stor betydelse som

mötesplatser. Staten måste slå vakt om dessa och

medborgarna bör ytterligare stimuleras till att

själva ta över och driva samlingslokaler.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i vikten av att mångkulturella

mötesplatser etableras i storstadsregioner och andra

städer med många etniska grupper. I propositionen

ges exempel på insatser som gjorts inom

kulturområdet för att stärka utvecklingen i hela

landet. En kommitté har tillsatts under år 1998 med

uppgift att bedriva en initiativtagande och

samordnande försöksverksamhet, benämnd Forum för

världskultur (dir. 1998:14). Syftet är att främja

den konstnärliga och kulturella mångfalden i Sverige

genom att ge plats för kulturyttringar från länder

och miljöer, vilkas kultur vanligen inte görs

tillgänglig genom etablerade kommersiella eller

institutionella kanaler.

Även bibliotek och samlingslokaler är viktiga

mötesplatser, framför allt i utsatta bostadsområden.

Ansvaret för dessa frågor ligger dock i första hand

på kommunerna och kan bäst tillgodoses med beaktande

av de behov och förutsättningar som finns i

lokalsamhället.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna

A1 yrkande 18 (v) samt Bo 507 yrkandena 20 och 21

(c).

7 Regional planering, boende och folkhälsa

Propositionen

Två av de mål som regeringen har formulerat för

storstadspolitiken (se betänkandets avsnitt 2.1)

avser boendemiljön och folkhälsan i de utsatta

storstadsområdena:

- alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som

attraktiva och trygga av sina invånare och utgöra

goda och hälsosamma livsmiljöer

-

- folkhälsan, både i form av ohälsotal och

självupplevd hälsa, skall förbättras

-

Enligt propositionen måste insatser för att nå

dessa mål framför allt beslutas lokalt i samverkan

mellan de boende och mellan de olika kommunala och

statliga myndigheter som verkar i området. Därför

bör de lokala utvecklingsavtalen innehålla lokalt

framtagna, konkreta effektmål under dessa båda

rubriker/mål. De lokala åtgärdsplanerna skall

därefter utformas för att målen skall kunna nås.

Bostadsförvaltningen i de utsatta stadsdelarna bör

enligt regeringen kunna utvecklas genom en

decentralisering av de kommunala bostadsföretagens

förvaltningsorganisation och ett utökat

brukarinflytande.

Enligt propositionen finns betydande behov av

investeringar i såväl yttre miljö som i byggnaderna

i de utsatta bostadsområdena. Ansvaret för att de

nödvändiga investeringarna kommer till stånd ligger

på kommunerna och fastighetsägarna. Investeringarna

bör planeras och genomföras i nära samråd med de

boende.

Storstadsområdenas kulturmiljövärden bör

säkerställas genom särskilda insatser. Storstädernas

arkitektoniska kvaliteter och det offentliga rummets

utformning bör lyftas fram i en särskild kampanj som

avslutas med ett arkitekturår 2001. För kampanjens

uppläggning ansvarar Arkitekturmuseet i samråd med

Storstadsdelegationen och Boverket. Under en

treårsperiod 1999-2001 bör dels

Riksantikvarieämbetets anslag för kulturmiljövård

förstärkas med 8 miljoner kronor per år, dels

Arkitekturmuseet tillföras 2 miljoner kronor per år.

När det gäller folkhälsan anser regeringen att en

av de viktigaste insatserna är att lokalt få till

stånd samverkan mellan olika aktörer så att

problemen kan förebyggas tidigt och med gemensamma

krafter. Inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen

bör lokala folkhälsoråd kunna inrättas.

Folkhälsoråden bör formulera lokala mål för

folkhälsoarbetet och utveckla samarbetsformer mellan

exempelvis mödra-, barn- och skolhälsovården,

allmänläkare och distriktssköterskor samt öka

samarbetet mellan olika kommunala nämnder och

stadsdelsnämnder, primärvård, försäkringskassa,

arbetsförmedling och övriga lokala resurser.

I fråga om den regionala planeringen inom

storstadsregionerna anser regeringen att denna bör

utvecklas och stärkas. Storstadsdelegationen bör

verka för en sådan utveckling. Ansvaret bör dock i

första hand ligga på de berörda kommunerna samt på

landstingen, länsstyrelserna och de regionala

självstyrelseorganen.

Etablering av externa köpcentrum bör övervägas i

ett regionalt perspektiv. Regeringen följer det

arbete som för närvarande bedrivs och där Boverket

kartlägger utvecklingen i Sverige av externa

köpcentrum och deras konsekvenser. Vidare utarbetar

Regionförbundet Skåne ett principiellt

ställningstagande till hur etablering av externa

köpcentrum kan förenas med en hållbar utveckling.

En aktiv bostadspolitik är en viktig förutsättning

för att regeringens storstadspolitiska mål skall

kunna nås. I den bostadspolitiska propositionen

läggs grunden för den statliga bostadspolitiken

framöver. Kommunernas och de kommunala

bostadsbolagens insatser är viktiga för att främja

den sociala, ekonomiska och etniska integrationen.

Motioner

Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i

motion A216 regeringens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förespråkar i stället

generella åtgärder på en rad områden, däribland

bostadspolitik och brottsbekämpning. Den politiska

styrningen, kontrollen och detaljregleringen av

bostadssektorn måste minska. De boendes och

bostadssökandes önskemål måste sättas i centrum.

Bostadsområdena måste få en allsidig blandning av

olika fastighetsägare och olika upplåtelseformer.

Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig

Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till

propositionens förslag om inriktning av

storstadspolitiken och förordar andra och mer

generella insatser.

Vänsterpartiet utvecklar i motion A1 yrkandena 5 och

6 sin syn på behovet av en aktiv bostadspolitik.

Kommunerna bör ta ett större ansvar för de utsatta

hushållen, lättnader bör införas för hyresgästerna

när hyreskontrakt sägs upp, reglerna i samband med

ansökan om bostad bör bli tydligare och utformas så

att de inte leder till ökad segregation eller

diskriminering, kraven på kommunal bostadsförmedling

bör skärpas genom att lagstiftningen om

bostadsanvisning i kommunala och privata fastigheter

återinförs. Alla medborgare bör ha möjlighet till

inflytande över förvaltning och skötsel av det egna

bostadsområdet, oavsett vilken upplåtelseform de bor

i. Variationen av upplåtelseformer och bostadstyper

bör öka inom de utsatta områdena.

Miljonprogramsområdena bör göras om till

miljöprogramsområden. Förändringar i ekologisk

riktning måste ske tillsammans med invånarna där.

Vänsterpartiet vill i sammanhanget pröva att ge

högre stöd än de 30 procent som nu kan utgå för

investeringskostnader i de utsatta stadsdelarna. I

fråga om regional planering pekar Vänsterpartiet på

problemen med allt sämre service i bostadsområdena.

För att komma till rätta med dessa problem anser

partiet att en utredare bör få till uppgift att se

över plan- och bygglagen och överväga om den behöver

skärpas.

Centerpartiet menar i kommittémotion Bo507 yrkandena

7, 19, 22 och 23 att samhällsplaneringen i högre

grad måste inriktas på att skapa närhet mellan

arbetsplats, bostad och service så att

transportbehoven minskar. Kollektivtrafiken måste

utvecklas och förbättras. Därvid skall hänsyn tas

till kvinnors behov. Ambitionen måste vara att man

skall kunna ha god livskvalitet även om man inte har

bil. Den offentliga servicen har försämrats i många

förorter bl.a. genom nedläggning av postkontor och

apotek. Det är bra att medborgarkontor skall

inrättas i utsatta bostadsområden eftersom dessa

till viss del kan innebära förbättrad service.

Centerpartiet anser att minskad service från

statliga företag och myndigheter måste studeras ur

ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur

medborgarnas synvinkel. När det gäller förebyggande

arbete med folkhälsofrågor anser Centerpartiet att

kommuner, landsting och staten bör samverka med

andra parter. Betydelsen av närhet till

vårdinstitutioner av olika slag betonas.

Folkpartiet förespråkar i kommittémotion 1997/98:A64

yrkandena 7, 9, 23 och 24 en social dimension i

bostadsplaneringen. När man projekterar

bostadsområden och planerar större renoveringar bör

man blanda egnahem samt bostads- och hyresrätter i

olika storlekar. Beslut bör fattas om att avsluta

den miljardsatsning för nya ROT-projekt som går

under beteckningen lokala investeringsprogram. När

det gäller situationen för bostadslösa anser

Folkpartiet att kommunerna bör anordna

mellanboendeformer för de psykiskt sjuka som skrivs

ut från psykiatrin och som inte klarar eget boende.

Socialtjänsten bör vara skyldig att stödja de

enskilda frivilligorganisationer, exempelvis

Frälsningsarmén och Stadsmissionen, som gör stora

insatser för bostadslösa. Detta bör komma till

uttryck i socialtjänstlagstiftningen. När det gäller

regional planering anser Folkpartiet att en friare

etablering av livsmedelsbutiker leder till breddat

utbud och prispress, vilket är särskilt viktigt för

personer med svag ekonomi.

Behovet av offentlig service tas upp av Anders

Ygeman (s) i motion A290. Tillgången till sådan

service har stor betydelse när det gäller att bryta

segregation. Det finns goda möjligheter att klara

lokal service såväl i storstaden som på landsbygden

om man använder IT samt tillämpar ett större mått av

samordning och flexibilitet. Det statliga

ansvarstagandet måste preciseras.

Barbro Johansson m.fl. (mp) är i motion 1997/98:A65

yrkandena 1 och 2 positiva till satsningar på

närpolisen men anser att dessa inte endast skall

koncentreras till storstäderna utan bör komma hela

landet till godo. Motionärerna tillstyrker att 10

miljoner kronor avsätts vart och ett av åren

1999-2001 i syfte att stärka kulturmiljövård och

arkitektur i storstäderna. Det torde dock behövas

väsentligt större ekonomiska insatser.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har genom beslut den 25 juni 1998

tillsatt en bostadssocial beredning med

parlamentarisk sammansättning (dir. 1998:56).

Beredningen skall följa utvecklingen på det

bostadssociala området och föreslå åtgärder för att

stödja särskilt utsatta grupper på bostadsmarknaden,

däribland hemlösa, psykiskt störda och ekonomiskt

svaga hushåll. Beredningen skall vidare lämna

förslag till åtgärder för den händelse att

situationen på bostadsmarknaden utvecklas på ett

sådant sätt att kommunerna inte genom samarbete med

fastighetsägaren kan uppfylla sitt bostadssociala

ansvar. Beredningen skall som underlag för sina

bedömningar bl.a. göra en bostadssocial kartläggning

av situationen på bostadsmarknaden. Den skall vara

verksam till utgången av år 2000.

När det gäller förhållandena i utsatta

bostadsområden skall beredningens arbete inriktas på

frågor som är kopplade till utvecklingen av

bostadsförvaltning och boendeinflytande. Beredningen

skall ha nära samråd med den storstadsdelegation som

regeringen avser att tillsätta (avsnitt 2.2 i

betänkandet). I direktiven påpekas att de ändringar

som i början av 1990-talet genomfördes av reglerna

för den kommunala verksamheten inom bostadssektorn

inte förändrade kommunernas grundläggande ansvar för

bostadsförsörjningen på lokal nivå. Vidare påpekas

att bostadsförvaltningen kan utvecklas genom att

förvaltningsorganisationen decentraliseras och ett

ökat utrymme skapas för brukarinflytande.

Bostadsföretagen kan även, i samverkan med andra

aktörer, på andra sätt främja en positiv utveckling

av ett bostadsområde.

I motion 1997/98:A64 ställs som framgått krav på

att statliga bidrag till lokala investeringsprogram

som ökar den ekologiska hållbarheten skall avslutas.

Här kan konstateras, vilket framgår av den gällande

bidragsförordningen (SFS 1998:23), att ekologiskt

motiverade insatser i utsatta bostadsområden skall

prioriteras vid fördelningen av medel. Motsvarande

förslag om avveckling behandlas för närvarande av

bostadsutskottet i budgetberedningen. Även frågan om

etablering av livsmedelsbutiker och köpcentrum

utanför stadskärnorna och de eventuella förändringar

som kan erfordras i plan- och bygglagen omfattas av

denna behandling.

Frågan om service från statliga företag och

myndigheter har behandlats i utskottets betänkande

1997/98:AU11 med anledning av proposition

1997/98:62. Utskottet hade en positiv inställning

till att en kontinuerlig uppföljning skall ske av

hur förändringar i den statliga sektorn påverkar

regional organisation och sysselsättning samt ansåg

att en sådan uppföljning kommer att ge ett

värdefullt underlag för åtgärder som syftar till

helhetssyn i statlig verksamhet.

Situationen för hemlösa har uppmärksammats i

budgetpropositionen för 1999. Regeringen vill i

samarbete med ideella krafter, särskilt i

storstäderna, satsa resurser och vidta åtgärder för

att förbättra situationen för hemlösa. Ytterligare

medel föreslås under en treårig försöksperiod till

nyskapande projekt för de bostadslösa.

Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att frågorna

är uppmärksammade i andra sammanhang avstyrker

utskottet motionerna A1 yrkandena 5 och 6 (v), Bo507

yrkandena 7, 19, 22 och 23 (c), 1997/98:A64

yrkandena 7, 9, 23 och 24 (fp), A290 (s) samt

1997/98:A65 yrkandena 1 och 2 (mp).

8 Levande demokrati

Propositionen

Det är viktigt att kommunerna fortsätter att

utveckla nya former för den lokala demokratiska

dialogen. Nya verksamhetsformer i kommundelsnämnder

och ett ökat inslag av brukarinflytande är särskilt

viktigt för att stimulera det demokratiska

engagemanget i de utsatta områdena. Även

medborgarkontor kan spela en viktig roll i

utvecklingen av den lokala demokratin, liksom lokala

IT-nätverk.

Det demokratiska engagemanget börjar oftast med de

frågor som direkt berör den enskilde. Därför är det

av särskilt stor vikt att kommunerna i de utsatta

stadsdelarna fortsätter att driva på utvecklingen av

brukarinflytande i olika former.

Folkrörelserna utgör en viktig resurs i arbetet med

lokala utvecklingsavtal. De bör kunna spela en

betydelsefull roll såväl när det gäller att utveckla

nya idéer som att engagera nya grupper i arbetet.

Motioner

Vänsterpartiet förespråkar i motion A1 yrkande 19

kraftfulla förändringar i riktning mot ökad

självförvaltning. Den demokratiska processen måste

vidgas. Följande förslag bör övervägas i de utsatta

stadsdelarna eftersom det är där som deltagandet i

den demokratiska processen är som svagast:

- ökad möjlighet till självförvaltning i boendet

-

- förändring i lagstiftningen om

självförvaltningsorgan i riktning mot vidgade

rättigheter till självförvaltning

-

- medborgarberedningar

-

- ökade möjligheter till lokala folkomröstningar

-

Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64

yrkandena 1 delvis och 14 att lokal mobilisering och

den enskilda individen måste ses som en

utvecklingspotential också i storstaden. Om

grundläggande förändring och lokal utveckling skall

kunna äga rum i de utsatta förorterna måste

individer eller frivilliggrupper ges betydande

möjligheter till självbestämmande.

Utskottets ställningstagande

Det demokratiska engagemanget börjar, som framhålls

av regeringen, oftast med de frågor som direkt berör

den enskilde. Utskottet delar därför propositionens

uppfattning att det är av särskilt stor vikt att

kommunerna i de utsatta stadsdelarna fortsätter att

driva på utvecklingen av brukarinflytande i olika

former. Likaså bör en vidareutveckling ske av olika

former för dialog mellan valda och väljare.

Av den redovisning som görs i propositionen framgår

att demokratifrågorna har behandlats av flera

statliga utredningar under senare år. Av särskilt

intresse i detta sammanhang är enligt utskottets

uppfattning den översikt som görs i propositionen av

senare års kommunala demokratiformer och

försöksverksamheter liksom av folkrörelsernas roll i

storstäderna.

Utskottet har i avsnitt 5.2 behandlat inrättandet

av medborgarkontor.

Mot bakgrund av vad som nu anförts och med hänsyn

till att frågorna har uppmärksammats i en rad

sammanhang avstyrker utskottet motionerna A1 yrkande

19 (v) och 1997/98:A64 yrkandena 1 delvis och 14

(fp).

9. Ekonomiska konsekvenser

9.1 Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen

Propositionen

I propositionen redovisas beräknade ekonomiska

resurser för en treårssatsning med särskilt stöd

till lokalt utvecklingsarbete i de utsatta

bostadsområdena i storstäderna.

Nedanstående tabell visar budgeteffekter av

förslagen. I propositionen anger regeringen att den

avser att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå

att 480 miljoner kronor avsätts för år 1999, 480

miljoner kronor för år 2000 och 785 miljoner kronor

för år 2001 för storstadssatsningen.

Tabell. Sammanställning av budgeteffekter. Miljoner kronor

----------------------------------------------------------

| | 1999 | 2000 | 2001|

----------------------------------------------------------

|Inom ramen för lokala | | | |

|utvecklingsavtal | | | |

----------------------------------------------------------

|Stöd till utsatta | 150 | 150 | -|

|bostadsområden | | | |

----------------------------------------------------------

|Utsatta storstadsområden | 90 | 90 | 545|

----------------------------------------------------------

|Språkförskola | 150 | 150 | 150|

----------------------------------------------------------

|Språkutveckling | 50 | 50 | 50|

----------------------------------------------------------

|Kultur och idrott | 20 | 20 | 20|

----------------------------------------------------------

|Integrerad | 20 | 20 | 20|

|praktik/svenskutbildning | | | |

----------------------------------------------------------

|Summa lokala utvecklingsavtal | 480 | 480 | 785|

----------------------------------------------------------

|Övriga insatser | | | |

----------------------------------------------------------

|Kulturmiljövård | 10 | 10 | 10|

----------------------------------------------------------

|Rekrytering av lågutbildade | 5 | - | -|

----------------------------------------------------------

|IT-baserade läromedel | 1,5 | - | -|

----------------------------------------------------------

|Summa övriga insatser | 16,5 | 10 | 10|

----------------------------------------------------------

Motion

I fråga om det statliga åtagandet för att motverka

segregation i storstäderna anser Vänsterpartiet i motion

A1 yrkande 13 att regeringens beräknade resurstilldelning

för åren 1999-2001 är otillräcklig. Partiet hänvisar till

sina förslag i den ekonomiska motionen med anledning av

vårpropositionen 1998 om kraftfulla insatser och anser att

detta bör ligga till grund till förslag från regeringen om

resurser.

Utskottets ställningstagande

Vid en jämförelse mellan de budgeteffekter av

storstadssatsningen som beräknades i proposition 165 och

de förslag som återfinns i budgetpropositionen för år 1999

(prop. 1998/99:1) framgår att revideringar har gjorts. Det

gäller framför allt en förskjutning i tid av

treårssatsningen. Förslag om medelsberäkning för

satsningen bör enligt utskottets uppfattning behandlas i

anslutning till beredningen av budgetpropositionen.

Utskottet anser därmed att motion A1 yrkande 13 (v) bör

avslås.

9.2 Kommunal ekonomi

Propositionen

En utjämning av inkomster och kostnader mellan kommuner

respektive landsting är av central betydelse för att ge

alla kommuner och landsting ekonomiskt likvärdiga

förutsättningar. Utan en sådan utjämning skulle de

ekonomiska skillnaderna mellan olika kommuner respektive

landsting vara större och kunna leda till ett ökat

segregationstryck.

Motion

Folkpartiet tar i kommittémotion 1997/98:A64 yrkandena 5

och 6 upp utformningen av det kommunala

kostnadsutjämningssystemet. Systemet bör i större

utsträckning än i dag ta hänsyn till höga kostnader för

bl.a. utbildning och socialpolitik. Man bör överväga en

generell möjlighet till inomregional skatteutjämning

liknande den som finns i Stockholm läns landsting sedan

lång tid.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att den parlamentariskt

sammansatta Kommunala utjämningskommittén (dir. 1995:118)

har till uppgift att följa upp och utvärdera nu gällande

statsbidrags- och utjämningssystem inom kommunsektorn.

Kommittén skall lämna förslag till förändringar för att

förbättra systemets förmåga att skapa likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive

landsting. Arbetet skall bedrivas så att förslag till

förändringar kan läggas fram för riksdagen i sådan tid att

de kan träda i kraft år 2000. Enligt vad utskottet har

erfarit beräknas kommittén vara färdig med sitt arbete i

december 1998 då ett slutbetänkande skall läggas fram. Mot

bakgrund av det pågående utredningsarbetet anser utskottet

att motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6 (fp) bör avslås

av riksdagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande mål och inriktning för

storstadspolitiken

att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på

motionerna 1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i

motsvarande del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A1

yrkandena 1 och 2, 1998/99:A216 yrkandena 1-3,

1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507 yrkande 1

godkänner regeringens förslag om mål och inriktning

för storstadspolitiken,

res. 1 (m)

res. 2 (kd, c, fp)

res. 3 (v)

2. beträffande kompletterande mål rörande

diskriminering och jämställda levnadsvillkor

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande storstadsdelegationen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 2 och

1998/99:A1 yrkande 4,

res. 4 (m) - motiv.

res. 5 (fp)

4. beträffande näringspolitiska insatser

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 4 och 11,

1998/99:A1 yrkandena 8, 9 och 11 samt 1998/99:Bo507

yrkande 16,

res. 6 (m) - motiv.

res. 7 (fp)

5. beträffande högskolan i storstadsregionerna

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 12, 1998/99:A1

yrkande 10 och 1998/99:Bo507 yrkande 18,

res. 8 (m) - motiv.

6. beträffande lokala utvecklingsavtal

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 13, 1997/98:A65

yrkande 3, 1998/99:A1 yrkande 12, 1998/99:Sf634

yrkande 13 samt 1998/99:N329 yrkandena 6 och 7,

res. 9 (m) - motiv.

res. 10 (v)

res. 11 (fp)

7. beträffande utvecklingsprogram och

mångfaldsplaner

att riksdagen avslår motion 1998/99:A1 yrkandena 7 och 14,

res. 12 (m) - motiv.

8. beträffande medborgarkontrakt

att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkande 15,

9. beträffande översyn av socialbidragen

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 16 och 17

samt 1998/99:A1 yrkandena 15 och 16,

res. 13 (v)

res. 14 (fp)

10. beträffande deltidsförskola och skola

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22,

1998/99:A1 yrkande 17 och 1998/99:Bo507 yrkande 17,

res. 15 (m) - motiv.

res. 16 (v)

res. 17 (c)

res. 18 (fp)

11. beträffande vuxenutbildning och

Kunskapslyftet

att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkande 25,

res. 19 (m) - motiv.

res. 20 (fp)

12. beträffande kulturinstitutioner och

mötesplatser

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A1 yrkande 18 samt

1998/99:Bo507 yrkandena 20 och 21,

res. 21 (kd, c)

13. beträffande regional planering, boende,

folkhälsa, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 7-9, 23 och

24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A1

yrkandena 5 och 6, 1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507

yrkandena 7, 19, 22 och 23,

res. 22 (m) - motiv.

res. 23 (v)

res. 24 (c)

res. 25 (fp)

14. beträffande demokratifrågor

att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 1 i

motsvarande del och 14 samt 1998/99:A1 yrkande 19,

15. beträffande ekonomiska ramar för

storstadsdelegationen

att riksdagen avslår motion 1998/99:A1 yrkande 13,

16. beträffande kommunal kostnadsutjämning

att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6.

res. 26 (m) - motiv.

res. 27 (fp)

Stockholm den 12 november 1998

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Hans

Andersson (v), Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg

(m), Ingvar Johnsson (s), Stefan Attefall (kd), Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Kristina Zakrisson (s),

Camilla Sköld (v), Maria Larsson (kd), Barbro Johansson

(mp), Anders Karlsson (s), Cinnika Beiming (s), Ewa Thalén

Finné (m), Rolf Gunnarsson (m) och Runar Patriksson (fp).

Reservationer

1. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål

och inriktning bort ha följande lydelse:

Massarbetslösheten har bitit sig fast med stora sociala

och ekonomiska problem som följd. Allt färre har att

försörja allt fler. De svagaste grupperna drabbas hårdast

och samhällets tudelning syns tydligt i storstädernas

tilltagande problem med segregation, bidragsberoende och

utanförskap.

Sverige håller på att bli ett alltmer segregerat

samhälle. Det finns en växande social desperation i ett

land som blir alltmer kluvet. Denna utveckling måste tas

på största allvar. Den undergräver de ekonomiska

utvecklingsmöjligheterna. Men mer än något annat bygger

den tilltagande segregationen upp en potentiellt explosiv

social situation. Runt våra storstäder finns det i dag

områden där en mycket begränsad del av befolkningen

arbetar, där socialbidrag utgör den normala inkomstkällan

och där allt färre själva kan förändra sin livssituation.

I över trettio av landets kommuner är andelen

socialbidragstagare över 10 %. I Stockholm är andelen

11 %, i Göteborg 15 och i Malmö 16 %. Dessa siffror ger

emellertid inte den verkliga bilden. I storstadsregionerna

finns områden där bidragsberoendet är obefintligt och

områden där det är massivt. I Rosengård i Malmö fick 54 %

av befolkningen socialbidrag någon gång under 1997. I

Bergsjön i Göteborg var samma andel 53 %. I Rinkeby i

Stockholm var andelen 50 %.

När samhället inte växer tappar det den dynamik som gör

att människor kommer in på arbetsmarknaden, att de kan

försörja sig själva och att de kan få överblick över sin

egen vardag. Sverige håller på att förlora det som är den

liberala samhällsordningens rättfärdighet - allas

möjlighet att få det bättre och vars och ens förmåga att

själv styra och påverka sitt öde.

Alltför många känner i dag att de saknar en reell

möjlighet att ta sig framåt i livet. Den frustrationen kan

komma att ta sig desperata uttryck. Om hundratusentals

människor ställs utanför den sociala dynamik som gör att

de kan känna förtröstan om framtiden, då kan man knappast

klandra dem för deras desperation.

Utskottet menar att socialdemokratisk storstadspolitik

hittills har präglats av två synsätt. Det ena är att

storstädernas expansion är en process fylld av problem och

motsättningar. Det andra är att dessa problem bäst löses

genom nya bidrag och mer politisk planering. Typiskt för

detta i grunden pessimistiska ovanifrånperspektiv är

formuleringen under rubriken Egenmakt i

Storstadskommitténs betänkande: "Kunskapen hos medborgarna

om var besluten som rör deras vardag fattas behöver

förbättras".

Enligt Storstadskommittén handlade det alltså inte om

individens makt över sitt eget liv, utan om möjligheten

att få veta mer om de beslut som fattas av andra. Detta är

ett förhållningssätt som utskottet för sin del inte kan

acceptera.

Utskottet finner det lätt att instämma i de övergripande

mål för storstadspolitiken som anges i propositionen.

Däremot är skillnaden stor mellan den inriktning som

förordas i propositionen jämfört med den inriktning som

förordas i främst motion A216 (m) men också i motionerna

1997/98:A66 (kd) och 1997/98:A64 (fp).

Utskottet avvisar i likhet med nyssnämnda motioner

regeringens förslag till inriktning av storstadspolitiken.

I stället för att föreslå mer av en politik som visat sig

misslyckad och som lett till dagens segregationsproblem

bör politiken utgå från storstadens rika möjligheter. Vad

som behövs är, som framhålls i motion A216 (m), inte mer

av bidrag och politisk planering, utan mer av mångfald,

frihet, valfrihet samt ökade möjligheter för människorna

att själva kunna påverka sina liv.

Medan regeringen sålunda tar sin utgångspunkt i

storstädernas problem menar utskottet att politiken i

stället måste utgå från storstädernas rika möjligheter.

Det handlar trots allt om Sveriges snabbast växande och

rikaste regioner. I storstadsområdena är nyföretagandet

störst och den privata sektorn förhållandevis stark

jämfört med i många andra delar av vårt land. Storstäderna

bör därför inte behandlas som problemområden och heller

inte ställas mot glesbygd och mindre städer och orter. De

senare bygderna gagnas inte av politiska ingrepp som

hämmar tillväxten av nya jobb i storstadsregionerna.

Utskottet menar i stället att storstadsregionerna är

potentiella och viktiga motorer för ökad tillväxt i hela

landet. En god tillväxt i storstadsregionerna är inte ett

hot mot övriga delar av landet. När en region expanderar

hamnar den i en uppåtgående spiral och effekterna sprider

sig som ringar på vattnet till andra regioner. Det finns

många exempel på hur nya produkter, ny teknologi och nya

företag först introducerats i storstäderna för att sedan

spridas vidare över landet.

Enligt utskottets mening måste en framsynt

storstadspolitik ta sin utgångspunkt i en genuin

förståelse för de villkor för tillväxt och företagande som

nya ekonomiska och tekniska förutsättningar skapar.

Alltfler bedömare pekar på att tillväxt inte skapas av

enskilda faktorer, utan av samspelet mellan bl.a.

infrastruktur, högskolor, marknad och företag.

En rad reformer måste till för att storstadsregionernas

potential skall kunna utnyttjas till fromma för den

svenska ekonomin och medborgarnas välfärd. Som anförs i

motion A216 (m) måste förändringar genomföras när det

gäller näringsklimat, arbetsmarknadspolitik,

skattepolitik, bostadspolitik, utbildning, infrastruktur

och brottsbekämpning. Utskottet vill i likhet med sagda

motion lägga stark tonvikt på generella åtgärder som

befrämjar tillväxt.

Genom insatser för bättre näringsklimat kan företagandet

öka och fler arbetstillfällen skapas. Utskottet delar

uppfattningen att alla regler som berör företagandet måste

granskas under innevarande mandatperiod. Syftet skall vara

att förenkla och minska regelmassan. De förslag om

förenklingar som lagts fram av Småföretagsdelegationen

måste genomföras. Genom generella åtgärder för att

underlätta företagande kan många människor som i dag är

bidragstagare i stället få möjligheter att svara för sin

egen försörjning.

Åtgärderna för bättre näringsklimat måste också innefatta

en rad skattepolitiska insatser. Dagens höga skattetryck

hämmar investeringar och företagande. Skatterna på arbete

och företagande måste sänkas om arbetstillfällena skall

bli fler och tillväxten högre. Genom att sänka skatten på

hemnära tjänster kan företagstillväxten inom den privata

tjänstesektorn stimuleras. Detta kan relativt snabbt bidra

till ett stort antal arbetstillfällen. En annan fördel är

att åtgärden kan väntas ha god effekt på

ungdomsarbetslösheten.

De förslag till skattesänkningar som läggs fram i motion

A216 (m) skulle enligt utskottets uppfattning gynna

växtkraften i storstäderna. Hindren för kapitalbildning,

investeringar och nyföretagande måste vidare undanröjas.

Likaså måste skatterna på boende sänkas och pålagorna på

bilismen reduceras. Det sistnämnda är givetvis inte

åtgärder som syftar till att komma till rätta med

storstädernas segregationsproblem, utan är generella

åtgärder i syfte att mildra bördan på vanligt folk.

På arbetsmarknadspolitikens område vill utskottet i

likhet med motion A216 (m) poängtera två åtgärder som båda

syftar till att modernisera dagens stela regelsystem. För

det första måste arbetsmarknadslagarna reformeras och

anpassas till nya och mer flexibla förhållanden på

arbetsmarknaden. De små företagen måste få förutsättningar

att växa, något som i sin tur skapar förutsättningar för

nya arbetstillfällen både i storstäderna och i övriga

delar av landet. För det andra behöver

arbetsmarknadspolitiken renodlas. Den bör koncentreras på

två åtgärder: erbjudande om lärlingsutbildning i företag

för ungdomar mellan 20 och 25 år samt på en fokuserad

arbetsmarknadsutbildning.

Det är angeläget att minska den politiska styrningen,

kontrollen och detaljregleringen av bostadssektorn. De

enskilda boendes och bostadssökandes önskemål och

efterfrågan skall stå i centrum för reformeringen.

Möjligheterna till enskilt bostadsägande måste förbättras.

Man måste söka komma till rätta med de problem med

eftersatt underhåll och torftig utemiljö som finns i många

miljonprogramsområden. Genom olika fastighetsägare och

upplåtelseformer kan områdena bli mer mångsidiga.

Möjligheterna till självförvaltning måste bli betydligt

större än i dag. Här pekas i motion A216 (m) på ett

exempel som bör mana till efterföljd.

Utskottet delar uppfattningen att staten måste garantera

det fria skolvalet. En nationell skolpeng bör därför

införas. Därigenom garanteras valfriheten för alla elever

och föräldrar, oavsett i vilken kommun eller bostadsområde

de bor och oavsett deras ekonomiska ställning. Ett fritt

skolval gynnar alla och ger förutsättningar också för

elever och föräldrar i segregerade områden att byta

skolmiljö.

En välfungerande infrastruktur är, som betonas i motion

A216, en av de viktigaste faktorerna för att vidmakthålla

storstadsregionernas möjligheter till tillväxt och

utveckling.

Åtgärder måste vidtas mot den ökade brottsligheten.

Utskottet instämmer här i vad som sägs i motion A216 om

nolltolerans mot vardagsbrottsligheten och resurser till

polisen så att den kan förebygga brott. Rättsväsendet

måste få väsentligt höjda resurser. I en rättsstat måste

alla ha lika rätt till skydd mot brott, oavsett i vilket

bostadsområde man bor och vilken ekonomisk ställning man

har.

Sammanfattningsvis ställer sig utskottet bakom de i

propositionen angivna, övergripande målen för

storstadspolitiken. Beträffande storstadspolitikens

inriktning och utformning ansluter sig utskottet till vad

som har anförts i motion A216 (m) yrkandena 1 och 2.

Utskottet biträder slutligen förslaget i motion A216 (m)

yrkande 3 om tillsättande av en nationell kommission mot

segregation och bidragsberoende. Det långsiktiga arbetet

för att hela Sverige skall arbeta och bidra till

samhällsutvecklingen kräver så stora och långsiktiga

förändringar av politiken att en sådan kommission synes

motiverad.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande mål och inriktning för

storstadspolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A216 yrkandena 1-3 och

med avslag på dels propositionen, dels motionerna

1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i motsvarande

del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A1 yrkandena 1 och

2, 1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1)

Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd), Maria

Larsson (kd) och Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål

och inriktning bort ha följande lydelse:

Städer och tätorter är en tillgång för Sverige. Stora

städer står inte i motsatsställning till en levande

landsbygd. Däremot har utvecklingen inneburit stora

obalanser, inte minst inom storstadsregionerna. Många

människor bor i storstädernas utsatta förorter. Där är

arbetslösheten hög, utbildningsnivån låg och alltför många

lever på socialbidrag.

Storstaden har stora kontraster. Där bor såväl de rikaste

som de fattigaste människorna i Sverige. Utskottet delar

propositionens uppfattning att kraftfulla åtgärder måste

till för att bryta den etniska och sociala segregationen i

storstäderna. Däremot kan utskottet inte ställa sig bakom

propositionens förslag om inriktning på åtgärderna för att

motverka segregation.

Utgångspunkten för den politik som utskottet förordar är

den enskilda individen och ett lokalt perspektiv. Här

föreligger en avgörande skillnad i förhållande till vad

som sägs i propositionen.

Politiken mot segregation i utsatta områden måste bygga

på fyra huvudkomponenter:

- förbättrat företagsklimat

-

- förstärkt regionalt och lokalt inflytande på

alla politikområden

-

- långsiktiga åtgärder och

-

- stark tonvikt på lokala insatser i

integrationsarbete

-

I propositionen tillmäts dessa fyra faktorer alltför ringa

betydelse medan utskottet anser att de är av avgörande

betydelse för att segregationen skall kunna motverkas.

När det gäller punkt ett - förbättrat företagsklimat -

vill utskottet poängtera att den nationella, regionala och

lokala företagsmiljön har stor betydelse för företagens

förutsättningar att utvecklas. För att skapa tillväxt och

sysselsättning måste företagen, och då inte minst

småföretagen, växa. Därför måste dagens tillväxthinder för

företagande undanröjas. Detta skall enligt utskottet ske

genom generella åtgärder som är inriktade på att

underlätta företagande. Regelverket måste förenklas och

attityderna till företagande förbättras. Politiken måste

utformas så att den ger långsiktigt goda förutsättningar

för tillväxt. Utskottet återkommer strax till behovet av

långsiktighet.

Ett förstärkt regionalt och lokalt inflytande - punkt två

- är angeläget på nära nog alla politikområden.

Segregationen och utanförskapet i storstäderna måste

enligt utskottets uppfattning i första hand motverkas

genom att beslutsrätt förs över från central till regional

och lokal nivå. Resursanvändningen måste bli friare än vad

som i dag är fallet. I stället för centrala pekpinnar om

hur medlen skall användas måste medel på flertalet områden

kunna fördelas direkt på regional och framför allt lokal

nivå. Den lokala nivån ges därmed betydande möjligheter

att påverka utvecklingen i de utsatta storstadsområdena.

I fråga om punkt tre - långsiktiga åtgärder - har

utskottet nyss pekat på behovet av förbättrat

företagsklimat. Också när det gäller andra politikområden

exempelvis arbete, boende och utbildning måste politiken

kännetecknas av långsiktighet. Utskottet ställer sig

därför starkt kritiskt till regeringens förslag om

statligt reglerade punktinsatser under de närmaste tre

åren. I stället för medel till selektiva åtgärder och

projekt behövs framför allt generella åtgärder av

långsiktig karaktär. De tidsbegränsade insatser som

förordas i propositionen utgör snarast ett hinder mot

långsiktigt arbete.

Utskottet vill slutligen poängtera att en stark tonvikt

skall läggas på lokala insatser för att motverka

segregation. Om en grundläggande förändring och lokal

utveckling skall kunna äga rum i de utsatta områdena måste

individer och frivilliggrupper ges betydande möjligheter

till egna initiativ och självbestämmande. Utskottet vill i

detta sammanhang också betona betydelsen av att det finns

olika typer av mötesplatser, däribland samlingslokaler, i

de berörda områdena.

Utskottet avstyrker med det anförda propositionens

förslag och tillstyrker motionerna 1997/98:A66 (kd), Bo507

yrkande 1 (c) och 1997/98:A64 yrkandena 1 delvis, 3 och 10

(fp). Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande mål och inriktning för

storstadspolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A64 yrkandena 1 i

motsvarande del, 3 och 10, 1997/98:A66 samt

1998/99:Bo507 yrkande 1 och med avslag på dels

propositionen, dels motionerna 1997/98:A63, 1998/99:A1

yrkandena 1 och 2, 1998/99:A216 yrkandena 1-3,

1998/99:A256 och 1998/99:A289 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1)

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål

och inriktning, delavsnittet Inriktning fr.o.m. den mening

som börjar med "Problemen med segregation ..." bort ha

följande lydelse:

När det gäller Vänsterpartiets motion A1 vill utskottet

inledningsvis instämma i att det är en brist att den

storstadspolitiska propositionen inte för något resonemang

om hur man skall kunna hejda och vända den pågående

utflyttningen från mer glesbefolkade delar av landet till

storstäderna. Som Vänsterpartiet påtalar är problemen med

segregation och fattigdom i storstäderna tecken på

djupgående obalanser och strukturella problem som kräver

väsentligt kraftfullare politiska reformer än vad som

kommer till uttryck i propositionen. De flesta

samhällsområden berörs. Den sociala delaktigheten och de

demokratiska grundvärden som berör de mänskliga

rättigheterna står på spel. Mot bakgrund av situationens

allvar anser utskottet i likhet med Vänsterpartiet att

regeringen måste återkomma med ett mer sammanhållet och

kraftfullt förslag till handlingsplan mot segregation i

storstäderna.

Den generella välfärdspolitiken är avgörande för hur

framtiden skall gestalta sig i storstädernas utsatta

stadsdelar. Det handlar om kommunernas resurser, den

sociala bostadspolitiken och effektiva insatser på

arbetsmarknaden, men också om att upprätthålla ett

trygghetssystem och att erbjuda aktiva

rehabiliteringsmöjligheter. Utskottet kan konstatera att

de senaste årens nedskärningar och försämringar inom

socialförsäkringsområdet och a-kassan har slagit hårdast

mot dem som inget har. Därmed har segregationen

förstärkts.

Utskottet vill i likhet med motion A1 betona att man i

framtiden inte enbart får se till de segregerade områdenas

problem och brister utan också till deras möjligheter. Det

finns all anledning att starkt betona vikten av ett

underifrånperspektiv. Invånarnas engagemang är en

ovärderlig resurs. Det måste tas till vara genom ansvar

och makt.

Enligt utskottets uppfattning uppvisar den

storstadspolitiska propositionen stora brister när det

gäller att iaktta ett könspolitiskt perspektiv. Det är,

som konstateras i motion A1, kvinnorna i storstädernas

utsatta bostadsområden som har kommit mest i kläm under

1990-talets depression. Utskottet anser att kvinnokampen

måste föras över språkliga, kulturella och religiösa

gränser. Många kvinnor med utländsk bakgrund är isolerade

i det svenska samhället. Denna isolering måste brytas med

hjälp av satsningar på utbildning och andra insatser som

är inriktade mot arbete liksom genom riktade åtgärder inom

barnomsorg och skola. Metoder måste utvecklas för att nå

kvinnor från andra kulturer med erbjudanden om att

förbättra villkoren för dem själva och deras egna barn, på

deras egna villkor. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka att ett könspolitiskt perspektiv måste

anläggas vid återrapporteringen av de statliga

föreningsbidragens resultat och effekter.

Vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 1 och 2.

Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i

berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande mål och inriktning för

storstadspolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 1 och 2

samt med avslag på dels propositionen, dels motionerna

1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i motsvarande

del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A216 yrkandena

1-3, 1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Storstadsdelegationen (mom. 3, motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2

Storstadsdelegationen bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som har anförts i motion

A216 (m) att propositionen inte visar någon väg som leder

mot en lösning på problemen med tilltagande segregation,

utanförskap och bidragsberoende. Propositionen förordar

snarare mer av den politik som har lett fram till dagens

misslyckande. I det sammanhanget framstår förslaget om en

statlig storstadsdelegation som skall förhandla med

kommunerna som synnerligen traditionellt.

I stället anser utskottet - också i likhet med vad som

har föreslagits i den moderata partimotionen - att det

behöver göras en bred genomlysning av de komplexa problem

och inbördes samband som grundlägger dagens problem. Det

bör sålunda tillsättas en nationell kommission med uppgift

att föreslå verkningsfulla åtgärder för att bryta

segregation och bidragsberoende.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp) och A1 (v) i berörda delar.

5. Storstadsdelegationen (mom. 3)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2

Storstadsdelegationen bort ha följande lydelse:

Storstadsfrågorna är av övergripande karaktär och

innefattar en rad olika samhällsområden, exempelvis

arbetsmarknads-, bostads-, kultur- och utbildningspolitik.

Ansvaret för storstadspolitiken är i dag oklart och

splittrat. Utskottet delar uppfattningen i Folkpartiets

motion 1997/98:A64 att ett departement och ett statsråd

bör ha ansvar för storstadspolitiken på samma sätt som är

fallet i fråga om regionalpolitiken. Om regeringen väljer

att inrätta en storstadsdelegation kan detta medföra vissa

fördelar bl.a. när det gäller samordning. Däremot anser

utskottet att delegationen inte skall förhandla och träffa

förhandlingsöverenskommelser med regionala företrädare.

Detta skulle kunna leda till en förhandlingsekonomi och

uppgörelser i slutna rum. Vad utskottet anfört om

Storstadsdelegationen bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande 2.

Motion A1 yrkande 4 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande storstadsdelegationen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 2 och med

avslag på motion 1998/99:A1 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Näringspolitiska insatser (mom. 4,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.2

Näringspolitiska insatser och förenklingar för företagare

bort ha följande lydelse:

De politiska insatserna för arbetslösa har i alltför stor

utsträckning inriktats på bidrag och

arbetsmarknadspolitiska insatser. På lång sikt löser detta

inte några grundläggande problem. Utskottet vill i likhet

med vad som anförs i motion A216 (m) betona att riktiga

arbeten skapas först då företagandet får växa sig starkt.

Förutsättningar måste tillskapas för en bättre fungerande

marknadsekonomi med fler och växande företag, fler nya

arbetstillfällen och ökad valfrihet. I sammanhanget vill

utskottet betona avregleringarnas betydelse för den

framtida ekonomiska tillväxten. Alla regler som berör

företagare bör granskas under mandatperioden i syfte att

förenkla och minska regelmassan. Småföretagsdelegationens

förslag om förenklade regler måste genomföras. Det måste

bl.a. bli betydligt enklare för småföretagare att erhålla

F-skattsedel och det måste bli enklare för näringsidkare

att redovisa och att deklarera.

Skattesänkningar har också, som framhålls i motion A216

(m), avgörande betydelse för företagandet. Skatterna på

arbete och företagande måste därför sänkas. Ett betydande

nyföretagande kan komma till stånd genom att

tjänstesektorns skatter reduceras och utskottet noterar

det gemensamma förslaget från Moderaterna,

Kristdemokraterna och Folkpartiet om skattereduktion för

s.k. hemnära tjänster. Genom att ersätta offentliga

monopol inom bl.a. skola, vård och omsorg med valfrihet

öppnas möjligheter till nyföretagande inom traditionellt

kvinnodominerade sektorer.

Framväxten av en ny och modern arbetsmarknad syns

särskilt tydligt i storstadsregionerna, där tjänste- och

kunskapsföretagen expanderar. Uthyrningsföretag har i

många fall tagit över arbetsförmedlingens traditionella

roll som förmedlare av kontakter mellan företag och

arbetssökande. Formerna för anställning blir flera. Dagens

arbetsrättsliga lagstiftning är enligt utskottets mening

illa anpassad till denna förnyelse. Regelverket är svårt

att anpassa till behovet av strukturförändringar och en

allt rörligare arbetsmarknad. En modernisering ter sig mot

denna bakgrund mycket angelägen.

Utskottet instämmer i Moderaternas uppfattning att

storstädernas förortsområden och deras invånare inte skall

betraktas ur ett bidragsperspektiv. En renässans för

nyföretagandet kan göra bidragstagare till bidragsgivare.

Inte minst bland de nytillkomna svenskarna finns ofta en

stark tradition av företagaranda och entreprenörskap som

måste ges en chans att komma till uttryck också här i

Sverige.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.

7. Näringspolitiska insatser (mom. 4)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.2

Näringspolitiska insatser och förenklingar för företagare

fr.o.m. andra stycket bort ha följande lydelse:

Folkpartiet betonar i motion 1997/98:A64 betydelsen av

generella åtgärder i syfte att skapa företag och

arbetstillfällen. Utskottet delar denna uppfattning.

Politiken måste inriktas på skattesänkningar på arbete och

då framför allt arbete inom tjänstesektorn.

En näringspolitik för förorten bör tillskapas. De

statliga stödsystemen för att underlätta företagande har

inte haft befolkningen i storstädernas utsatta förorter

som målgrupp. Utskottet anser i likhet med motion

1997/98:A64 att ALMI och övriga statliga aktörer bör få

ett tydligt uppdrag att verka för fler företagare i

utsatta förorter. Människor som har företagsidéer och som

behöver stöd för att förverkliga dessa skall enligt

utskottets uppfattning inte enbart vara hänvisade till

statliga organ. De skall också kunna vända sig till

fristående institutioner, exempelvis handelshus och

företagarföreningar. Någon typ av servicecheck för

blivande företagare bör därför tillskapas.

Ett tillkännagivande med den ovan angivna innebörden bör

riktas till regeringen.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena

4 och 11. Övriga i sammanhanget behandlade motioner

avstyrks i berörda delar i den mån de inte kan anses

tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande näringspolitiska insatser

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 4 och 11

samt med avslag på motionerna 1998/99:A1 yrkandena 8,

9 och 11 samt 1998/99:Bo507 yrkande 16 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Högskolan i storstadsregionerna (mom. 5,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.3 Högskolan i

storstadsregionerna bort ha följande lydelse:

Den högre utbildningen är underdimensionerad i

storstadsregionerna. Detta försvårar rekryteringen av

kvalificerad arbetskraft till de spjutspetsföretag som

finns etablerade där. Därmed föreligger ett allvarligt

tillväxthinder.

Utskottet instämmer i uppfattningen i motion A216 (m) att

för få universitets- och högskoleplatser i

storstadsregionerna också riskerar att ge negativa

effekter för andra regioner. Om det råder brist på

kvalificerad arbetskraft i storstadsregionerna kan detta

leda till att välutbildad arbetskraft i stället rekryteras

till storstäderna från andra orter i landet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.

9. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala

utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar bort

ha följande lydelse:

I den regionalpolitiska propositionen (1997/98:62)

föreslog regeringen att länen skulle erbjudas möjligheter

att utarbeta tillväxtavtal. I förevarande proposition

återkommer nu ett liknande förslag omdöpt till lokala

utvecklingsavtal.

Utskottet delar uppfattningen i motion A216 (m) att

formerna för hur dessa avtal skall utformas lämnar mycket

övrigt att önska. Inget utrymme ges för enskilda

initiativ. I stället skall kommunerna förhandla med

staten, som skall representeras av en ny

storstadsdelegation. Förslaget har ett påfallande

överhetsperspektiv där de enskilda människor som bor i

storstadsregionerna och deras utsatta bostadsområden glöms

bort.

Utskottets slutsats är att den form av traditionella

åtgärder som regeringen lagt förslag om i propositionen

kommer att fungera allt sämre under de nya ekonomiska och

sociala villkor som växer fram. Det är inte fler

delegationer och ökad politisk styrning som kan möta

storstädernas speciella problem och bidra till en positiv

samhällsutveckling.

Däremot anser utskottet att statsmakterna måste visa

öppenhet för att pröva också oortodoxa metoder i arbetet

mot segregation, utanförskap och bidragsberoende. Till

sådana metoder hör dispenser från statliga regelsystem i

enlighet med vad som anförs i motion Sf634 (fp) yrkande 13

och försök med frizoner i enlighet med vad som anförs i

motion N329 (m) yrkandena 6 och 7. Motionernas syfte i

berörda delar får anses tillgodosedda med vad utskottet

här har anfört.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp), 1997/98:A65 (mp), A1 (v), Sf634 (fp),

och N329 (m) i berörda delar.

10. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6)

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala

utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar

fr.o.m. andra stycket bort ha följande lydelse:

Det finns, som regeringen konstaterar i propositionen, en

allmän projekttrötthet i de utsatta bostadsområdena. Många

projekt har varit kortsiktiga. Uppföljningen och

utvärderingen har varit bristfällig och ibland obefintlig.

Utskottet drar i likhet med Vänsterpartiet i motion A1

slutsatsen att långsiktiga och stora satsningar måste

göras på de utsatta bostadsområdena. Regeringen bör ta

fasta på Bostadspolitiska utredningens synsätt och under

våren 1999 återkomma med kraftfulla förslag.

Vad gäller det kommunala åtagandet i de lokala

utvecklingsavtalen anser utskottet att det är bra att

frågan om kommunernas andel av finansieringen skall

avgöras i förhandlingar. Däremot är det, som framhålls i

motion A1, oroande att regeringen anser att kommunernas

motprestation skall vara minst likvärdig med statens

åtagande. Utskottet anser i likhet med Vänsterpartiet att

kravet på motprestationer från kommunernas sida bör vara

flexibelt.

Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkande 12. Övriga

motioner avstyrks i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande lokala utvecklingsavtal

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 12 samt med

avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkande 13,

1997/98:A65 yrkande 3, 1998/99:Sf634 yrkande 13 samt

1998/99:N329 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala

utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar bort

ha följande lydelse:

Arbetslinjen skall gälla också i storstaden. Utskottet

anser att den totala arbetslösheten måste pressas ner. Om

detta skall vara möjligt krävs, som Folkpartiet framhåller

i motion 1997/98:A64, att generella åtgärder vidtas. Det

gäller inte minst insatser i syfte att stimulera

företagande. Mot denna bakgrund instämmer utskottet i vad

som sägs i motion Sf634 om att metoden med lokala

utvecklingsavtal bör förkastas. I stället för lokala

utvecklingsavtal bör det vara möjligt för kommuner och

stadsdelar att efter ansökan få dispens från gällande

regelverk. Vad som här anförts bör ges regeringen till

känna.

Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1997/98:A64

yrkande 13 och Sf634 yrkande 13. Övriga i sammanhanget

behandlade motioner avstyrks i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande lokala utvecklingsavtal

att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A64 yrkande 13 och

1998/99:Sf634 yrkande 13 samt med avslag på motionerna

1997/98:A65 yrkande 3, 1998/99:A1 yrkande 12 samt

1998/99:N329 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Utvecklingsprogram och mångfaldsplaner

(mom. 7, motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.1

Utvecklingsprogram för arbetslösa och mångfaldsfrågor bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion A216 (m) att

arbetslösheten och den svaga sysselsättningsutvecklingen

utgör stora generella samhällsproblem, inte minst av

social natur. Den som är arbetslös - framför allt under

längre tid - utsätts för risker att socialt

marginaliseras. Ohälsa och sociala problem är vanligare

bland arbetslösa än bland dem som har jobb. Det påverkar i

sin tur de anhöriga. Socialstyrelsen beräknar att 230 000

svenska barn lever i hem där minst en förälder är

arbetslös. Internationella och svenska undersökningar

visar att de sociala riskerna, också senare i livet, blir

dramatiskt högre för den som har arbetslösa föräldrar.

Sociala problem går i arv.

Arbetslösheten skapar också stora problem av ekonomisk

natur. Vi ser det i form av produktionsbortfall och ökad

belastning på de offentliga finanserna. Forskare vid

Högskolan i Växjö har visat att arbetslösheten belastar de

offentliga budgetarna med över 150 miljarder kronor varje

år. Kostnader för arbetslöshetsersättning, socialbidrag,

arbetsmarknadspolitik etc. tränger i kombination med

förlorade skatteintäkter undan andra angelägna utgifter.

Utskottet konstaterar att de sociala och ekonomiska

problemen dessutom har en tendens att koncentreras.

Arbetslösheten är inte ett jämnt fördelat samhällsproblem,

och detta syns tydligt i storstadsregionerna. Andelen

arbetslösa invandrare och arbetslösa i storstädernas

ytterområden har vuxit dramatiskt under de senaste åren.

Vi håller nu på att få en permanent delning av vårt

samhälle där mycket stora grupper ställs utanför

arbetslivet och ännu fler saknar möjlighet att försörja

sig på egen hand. För att vända utvecklingen krävs enligt

utskottets mening andra åtgärder än utvecklingsprogram för

arbetslösa och seminarier med generaldirektörer och

fackliga företrädare.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A1 (v) i

berörda delar.

13. Översyn av socialbidragen (mom. 9)

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.3

Översyn av socialbidrag bort ha följande lydelse:

Kostnaderna för socialbidragen bör på sikt delas lika

mellan staten och kommunerna. En sådan förändring skall

vara kostnadsneutral och kan ske genom att generella

statsbidrag till kommunerna minskas i motsvarande grad som

staten övertar kostnader för socialbidrag. I likhet med

vad Vänsterpartiet anför i motion A1 anser utskottet att

det är angeläget att finansieringsprincipen upprätthålls.

Varje merkostnad för kommunerna måste åtföljas av en

reglering som innebär att dessa får kompensation för

merkostnaden.

Utskottet vill i likhet med motion A1 uppmärksamma frågan

om ekonomisk trygghet för äldre invandrare som beviljats

uppehållstillstånd av humanitära skäl och därför inte får

folkpension. Det finns, som framhålls i motion A1,

anledning att förutsätta att man i pågående översyn när

det gäller socialbidragen kommer fram till en lösning som

ligger i riktning mot att införa folkpension för de

pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag.

Vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 15 och

16. Motion 1997/98:A64 avstyrks i berörda delar i den mån

den inte kan anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande översyn av socialbidragen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 15 och 16

samt med avslag på motion 1997/98:A64 yrkandena 16 och

17 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

14. Översyn av socialbidragen (mom. 9)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.3

Översyn av socialbidrag bort ha följande lydelse:

Statliga och kommunala myndigheter måste samarbeta mer än

i dag för att fler människor skall kunna bryta sitt

beroende av socialbidrag och komma ut i riktiga arbeten.

Här kan individuella utvecklingsplaner vara till god

hjälp. Detta räcker dock inte. Också kostnadsansvaret för

socialbidragen måste ändras, vilket Folkpartiet framhåller

i motion 1997/98:A64. Det bör fördelas lika mellan stat

och kommun. Med en sådan gemensam finansiering skulle det

inte längre vara aktuellt med försök att skjuta över

försörjningskostnaderna för människor mellan olika system.

Utskottet vill starkt instämma i vad som anförs i motion

1997/98:A64 om att övergångar från bidragsberoende till

arbete måste underlättas genom att bidrags- och

avgiftssystemen utformas på ett sådant sätt att marginal-

och tröskeleffekterna minskar. Skattesänkningar måste

också genomföras så att marginaleffekterna reduceras för

barnfamiljer och det blir möjligt för låginkomsttagare att

leva på sin lön.

Vad som anförts ovan bör föranleda ett tillkännagivande

till regeringen. Utskottet tillstyrker därmed motion

1997/98:A64 yrkandena 16 och 17. Motion A1 avslås i

berörda delar i den mån den inte kan anses tillgodosedd

med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande översyn av socialbidragen

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 16 och 17

samt med avslag på motion 1998/99:A1 yrkandena 15 och

16 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

15. Deltidsförskola och skola (mom. 10,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1

Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:

Utskottet delar till fullo uppfattningen i motion A216

(m) om att en bra skolutbildning är den enskilt viktigaste

insatsen för att undvika att en tredje generation

arbetslösa växer upp i storstädernas s.k. problemområden.

Barnen skall gå i skolan och göra sina läxor. Kraven måste

ställas tidigt och kvaliteten i undervisningen får inte

eftersättas. Med en flexibel lönesättning kan bra lärare

lockas till dessa områden, där den pedagogiska uppgiften

är svårare.

I områden med en hög andel invandrare måste

undervisningen i svenska förbättras. Att invandrare lär

sig svenska är en förutsättning för att bryta segregation

och främja social rörlighet. Skolan måste ovillkorligen

kunna ge alla elever goda kunskaper i svenska. Om skolan

misslyckas med denna uppgift försvåras integrationen och

barnens möjligheter i det nya hemlandet försämras

dramatiskt.

Utskottet instämmer också i Moderaternas uppfattning att

ett fritt val av skola är en förutsättning för social

rörlighet och integration. Alla elever är olika och har

olika behov och förutsättningar. Med det fria skolvalet

stimuleras mångfald i utbildningen, förnyelse och höjd

kvalitet. Enligt utskottets mening bör staten därför

garantera det fria skolvalet genom en nationell skolpeng.

Först då kan alla skolor bedriva sin verksamhet på

likvärdiga villkor, oavsett om de är kommunala eller

privata. Först då kan alla elever och föräldrar garanteras

valfrihet, oavsett i vilket bostadsområde familjerna bor

och oavsett hur deras ekonomi ser ut. Ett fritt skolval

måste även gälla på gymnasienivå.

Utskottet noterar att Skolverkets undersökningar

indikerar att förekomsten av fristående skolor inte har

några segregerande effekter. Det fria skolvalet och en

skolpeng skapar i stället förutsättningar för elever och

föräldrar i segregerade områden att byta skolmiljö.

Utskottet vill här poängtera att fler fristående skolor

och insatser för att främja ett aktivt val av skola inte

på något sätt står i ett motsatsförhållande till åtgärder

för att öka kvaliteten i kommunala skolor.

I förskolan kan träning i sociala färdigheter påbörjas

tidigt. Utskottet noterar samtidigt att endast drygt

hälften av barnen i storstädernas mest utsatta

bostadsområden är inskrivna i kommunal barnomsorg mot 70 %

för riket som helhet. Detta förhållande understryker de

negativa fördelningspolitiska effekterna av det

socialdemokratiska förslaget till s.k. maxtaxa i

barnomsorgen.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.

16. Deltidsförskola och skola (mom. 10)

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1

Deltidsförskola och skola fr.o.m. andra stycket bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att det är

viktigt att barn som får syskon kan delta i förskolans

verksamhet. Vidare är det, som Vänsterpartiet framhåller i

motion A1, angeläget att barn till arbetslösa kan erbjudas

förskola. Många barn till arbetslösa är i dag isolerade

och har bristande kontakt med svenska språket. Det är

viktigt att förhindra framväxten av en permanent

underklass. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker därmed motion A1 yrkande 17. Övriga i

sammanhanget behandlade motioner avstyrks i berörda delar

i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande deltidsförskola och skola

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 17 samt med

avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22 och

1998/99:Bo507 yrkande 17 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

17. Deltidsförskola och skola (mom. 10)

Margareta Andersson (c) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1

Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att stor vikt måste läggas vid att höja

utbildningsnivån och ge bättre svenskundervisning i

invandrartäta områden. I enlighet med vad Centerpartiet

framhåller i motion Bo507 bör de resurser som avsätts för

s.k. språkförskolor i första hand fördelas till

samverkansprojekt mellan ideella organisationer och

kommuner. Medlen bör användas till att stimulera

framväxten av alternativa förskolor och daghem, exempelvis

föräldradrivna kooperativ. I detta sammanhang vill

utskottet i likhet med Centerpartiet betona att det måste

få vara en självklarhet för elever och föräldrar att få

välja skola. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion Bo507 yrkande 17.

Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i

berörda delar i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande deltidsförskola och skola

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo507 yrkande 17 samt

med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22

och 1998/99:A1 yrkande 17 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Deltidsförskola och skola (mom. 10)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1

Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i Folkpartiets uppfattning i motion

1997/98:A64 att alla barn - inte bara barn som bor i

socialt utsatta områden - måste erbjudas allmän förskola.

Det är viktigt att alla barn i en kommun behandlas lika.

I likhet med motionärerna i 1997/98:A64 vill utskottet

framhålla vikten av valfrihet. Att själv vara med och

påverka innebär att man visar större intresse för och

delaktighet i ett område. Genom förekomsten av friskolor

och rätten att fritt välja såväl skola som förskola ges

individen makt och inflytande över sin vardag.

Språkets ställning måste stärkas i skolan. De

språkkunskaper som många invandrare besitter måste ses som

en resurs. Hemspråket bör göras till tillval i skolan.

Invandrarorganisationerna bör engageras i

hemspråksundervisningen som ett komplement. Ytterligare

stora språk, såsom exempelvis arabiska, bör kunna bli B-

och C-språk i några skolor. I klasser eller skolor med

många barn med invandrarbakgrund bör undervisningen i

svenska med fördel kunna utökas. Det blir lättare om

timplanerna avskaffas.

Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena

18, 21 och 22. Övriga i sammanhanget behandlade motioner

avstyrks i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande deltidsförskola och skola

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 18, 21

och 22 samt med avslag på motionerna 1997/98:A64

yrkande 19, 1998/99:A1 yrkande 17 och 1998/99:Bo507

yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

19. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.2

Vuxenutbildning bort ha följande lydelse:

I dag erbjuds alla invandrare svenska för invandrare,

sfi, när de kommer till Sverige. Resultatet är minst sagt

skiftande. Detta beror på att undervisningen är

ineffektivt organiserad. Moderaterna anser i motion A216

att det bästa sättet att lära sig svenska är genom en

kombination av studier och arbetslivserfarenhet.

Arbetsmarknadspolitiken bör erbjuda sådana möjligheter.

Beträffande kvalitetsfrågorna inom Kunskapslyftet delar

utskottet farhågorna i motion 1997/98:A64 (fp) om att

Kunskapslyftet främst kommit att bli en

arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att momentant minska

den öppna arbetslösheten.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1997/98:A64

(fp) i berörd del.

20. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.2

Vuxenutbildning bort ha följande lydelse:

Kunskapslyftet innebär för många människor en ny chans

till vidareutbildning i vuxen ålder. Kunskapslyftet får

dock inte ses som i första hand en arbetsmarknadspolitisk

åtgärd som syftar till att minska den öppna arbetslösheten

utan att det ställs upp några krav på innehåll i

utbildningen. Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i

motion 1997/98:A64 att det är angeläget att kvaliteten i

Kunskapslyftet garanteras så att deltagarna därefter

lättare får arbete. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande

25.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande vuxenutbildning och Kunskapslyftet

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 25 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Kulturinstitutioner och mötesplatser

(mom. 12)

Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd) och Maria

Larsson (kd) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.3

Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet bort ha följande

lydelse:

I detta sammanhang vill utskottet understryka vikten av

att den kulturinstitution som de flesta möter,

biblioteken, värnas och utvecklas. Utskottet instämmer

därvid i den uppfattning som förs fram i Centerpartiets

motion Bo507, nämligen att biblioteken har en roll i

utvecklandet av en god stadsmiljö. Biblioteken är viktiga

som mötesplatser och kulturbärare. IT-utvecklingen kommer

också att innebära att de får en betydelsefull roll som

centrum för kunskapsinhämtning.

Samlingslokalen är en annan viktig mötesplats. Staten

måste slå vakt om de ideellt drivna samlingslokalerna,

vilket också framhålls i motion Bo507. I motionen sägs

också att medborgarna ytterligare bör stimuleras till att

själva ta över och driva samlingslokaler och andra

anläggningar. Utskottet delar denna uppfattning.

Vad utskottet anfört här bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrks motion Bo507 yrkandena 20 och 21. Motion

A1 yrkande 18 avstyrks i den mån den inte kan anses

tillgodosedd med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande kulturinstitutioner och mötesplatser

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo507 yrkandena 20 och

21 samt med avslag på motion 1998/99:A1 yrkande 18 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

22. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13, motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional

planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motion A216 (m) och anser att

problemen på bostadsmarknaden har förvärrats avsevärt

under de senaste fyra åren.

Sverige har i dag den industrialiserade världens i

särklass högsta bostadskostnader. I genomsnitt tvingas

svenska hushåll att lägga nära en tredjedel av sina

disponibla hushållsinkomster på boendet, vilket är nästan

dubbelt så mycket som inom EU. Huvudorsaken är den

socialdemokratiska bostadspolitik som fördes på 1970- och

1980-talen samt de drastiska skattehöjningarna på byggande

och boende under 1990-talet. Det är nu nödvändigt med en

målmedveten politik för att sänka skatteuttaget och öka

valfriheten i boendet. Bl.a. måste fastighetsskatten

stegvis slopas.

Bostadssektorn kännetecknas i dag av politisk styrning,

kontroll och detaljreglering. Dessa inslag måste minska

och i stället skall de enskilda boendes och

bostadssökandes krav stå i centrum. Även möjligheterna

till enskilt bostadsägande måste förbättras. Varje kommun

måste utifrån de förutsättningar som där råder avgöra hur

den lokala bostadspolitiken skall utformas. Utskottet

delar den principiella synen i motion A216 (m) att

bostadsägande och bostadsförvaltning inte är en egentlig

kommunal uppgift. I storstadsregionerna är det betydligt

viktigare att kommunerna löser problemet med det ökande

antalet hemlösa än att man ödar energi och resurser på att

upprätthålla sin ställning som hyresvärd till

hundratusentals "reguljära" hyresgäster.

De kommunala bostadsföretagen har varit det främsta

instrumentet i den s.k. solidariska bostadspolitik som nu

kommit till vägs ände. Segregationen i storstädernas

boende är i dag ett faktum och det är påfallande hur

problemen med utanförskap, arbetslöshet och

bidragsberoende kommit att koncentreras till just de

miljonprogramsområden som helt domineras av allmännyttiga

hyresrätter. Bostadsmarknadens parter bär därtill ansvaret

för en hyresstruktur som inte sällan leder till att dessa

områden därtill har de högsta hyrorna.

Det är enligt utskottets mening viktigt att

miljonprogramsområdena inte bara ses som problem. Många

områden har goda kvaliteter som måste bejakas och

utvecklas. Det är emellertid nödvändigt att invånarna ges

möjligheter att påverka boende, miljö och service.

Insatser måste göras för att komma till rätta med

eftersatt underhåll och torftiga utemiljöer. Utskottet

understryker vikten av att få till stånd en allsidig

blandning av olika fastighetsägare och olika

upplåtelseformer.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1997/98:A64 (fp), 1997/98:A65 (mp), A1 (v), A290 (s) samt

Bo507 (c) i berörda delar.

23. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13)

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional

planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den oro som Vänsterpartiet ger uttryck

för i motion A1 när det gäller minskad service i

bostadsområdenas centrum. Utskottet instämmer därför i

motion A1 och anser att bestämmelserna i plan- och

bygglagen bör ses över i syfte att utröna om dessa behöver

skärpas och en striktare tillståndsgivning införas för

köpcentrum utanför städerna.

Bostadspolitiken måste bli betydligt mer aktiv än i dag.

På denna punkt för Vänsterpartiet i motion A1 fram en rad

intressanta förslag som utskottet instämmer i. Således bör

hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden följas upp i

en socialberedning med företrädare för myndigheter och

bostadsmarknadens aktörer. Kommunerna bör ta ett större

ansvar för de utsatta hushållen. Lättnader bör bl.a.

införas för hyresgästerna när hyreskontrakt sägs upp.

Regelsystemen bör göras tydligare och motverka

diskriminering. Vidare bör lagstiftningen om kommunal

bostadsförmedling återinföras liksom lagstiftningen om

bostadsanvisning i både kommunalt och privat

fastighetsbestånd. Utskottet ställer sig också bakom

Vänsterpartiets krav på obligatoriska

boendeplaneringsprogram som skall antas av

kommunfullmäktige i samband med översyn av

översiktsplaner. Reglerna rörande de kommunala

bostadsbolagens ekonomiska förhållanden gentemot

kommunerna såsom ägare bör ses över.

När det gäller regelsystemet runt allmännyttans

fastigheter bör regeringen enligt utskottets uppfattning

återkomma med förslag som tydliggör de kommunala

bostadsbolagens ställning. Alla medborgare skall ha

möjlighet till inflytande över förvaltning och skötsel av

det egna bostadsområdet, oavsett upplåtelseform. Som

framhålls i motion A1 måste en översyn göras av regler som

innebär att kommunala bostadsföretag ställer hårda krav på

hyresgästens betalningsförmåga. Sådana krav får allvarliga

konsekvenser och måste motverkas. Variationen av

upplåtelseformer och bostadstyper bör vidare öka inom de

utsatta bostadsområdena.

Miljonprogramsområdena bör göras om till

miljöprogramsområden. I dag kan stöd till

investeringskostnader utgå med 30 %. Utskottet anser i

likhet med Vänsterpartiet att det finns anledning att

pröva möjligheterna att höja stödnivån i fråga om de

utsatta stadsdelarna.

Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 5 och 6.

Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i

berörda delar i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande regional planering, boende,

folkhälsa, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 5 och 6

samt med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena

7-9, 23 och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2,

1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507 yrkandena 7, 19, 22

och 23 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

24. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13)

Margareta Andersson (c) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional

planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:

I syfte att underlätta omställningen mot ett hållbart

samhälle är det angeläget att driva miljöanpassningen av

transportsystem och allmänna kommunikationer vidare.

Samhällsplaneringen måste i ökad utsträckning inriktas på

närhet mellan arbetsplatser, bostäder och service så att

transportbehoven minskar. Denna uppfattning, som delas av

utskottet, förs fram i Centerpartiets motion Bo507. I

motionen betonas också att planeringen av trafiksystem bör

utgå från lösningar som gynnar fotgängare, cyklister och

kollektivtrafik. Likaså skall tillgänglighet för

funktionshindrade vara en självklar utgångspunkt för

planeringen. Utskottet instämmer i detta.

Kollektivtrafiksystemen måste utvecklas och förbättras.

Med tanke på att systemen nyttjas mer av kvinnor än av män

är det viktigt att hänsyn tas till kvinnors behov vid

systemutformningen. Ambitionen bör, som framhålls i motion

Bo507, vara att livskvaliteten skall kunna vara god även

om man inte har egen bil.

Utskottet vill också uppmärksamma frågan om neddragning

av offentlig service. Försämrad service drabbar såväl

glesbygd som förorter. Utskottet anser, med instämmande i

motion Bo507, att neddragningar av servicenivån hos

statliga företag och myndigheter noggrant måste studeras

ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur medborgarnas

synvinkel.

I fråga om folkhälsan vill utskottet poängtera att ett

aktivt folkhälsoarbete skall ske lokalt. Förebyggande

folkhälsoarbete måste ha samma prioritet som vård av

sjuka. Kommuner, landsting och staten har tillsammans med

andra parter ett uppdrag att i samverkan arbeta

förebyggande med folkhälsofrågor. Utskottet delar här den

uppfattning som förs fram i motion Bo507 där man

poängterar att utvecklingen mot sämre hälsa och sjunkande

medellivslängd i de utsatta områdena måste brytas.

Arbetslöshet påverkar människornas hälsa, miljö och

livsstil. Att ha arbete är av vital betydelse för hälsan.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang ta upp frågan

om närhet i vården. Det finns all anledning att instämma i

vad som sägs i motion Bo507 om att alla människor skall

kunna ha trygghet och valmöjligheter i vården. Närhet i

vården är särskilt viktig i akutsituationer men också vid

vanliga, ofta återkommande och varaktiga

sjukdomstillstånd.

Vad utskottet har anfört om trafikplanering och

kollektivtrafiksystem, statlig service, folkhälsoarbete

och närhet till vårdinstitutioner bör ges regeringen till

känna. Utskottet tillstyrker därmed motion Bo507 yrkandena

7, 19, 22 och 23. Övriga i sammanhanget behandlade

motioner avstyrks i berörda delar i den mån de inte kan

anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande regional planering, boende,

folkhälsa, m.m.

att riksdagen med anledning av 1998/99:Bo507 yrkandena 7, 19, 22 och

23 samt med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena

7-9, 23 och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2,

1998/99:A1 yrkandena 5 och 6 samt 1998/99:A290 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional

planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:

Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i motion

1997/98:A64 att den miljardsatsning för nya ROT-projekt

som benämns lokala investeringsprogram bör avslutas.

Programmen innebär ett ineffektivt och ibland oseriöst

slöseri med statliga medel. Det är också ett uttryck för

ett centralistiskt planekonomiskt tänkande. Detta bör ges

regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande

8. Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i

berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande regional planering, boende,

folkhälsa, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 8 samt med

avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 7, 9, 23

och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A1

yrkandena 5 och 6, 1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507

yrkandena 7, 19, 22 och 23 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16,

motiveringen)

Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och

Rolf Gunnarsson (alla m) anser

att utskottets ställningstagande i avsnitt 9.2 Kommunal

ekonomi bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som framhålls i motion

A216 (m) att det är en viktig uppgift att successivt sänka

den kommunala utdebiteringen. Kommunalskatten slår hårdast

mot lägre inkomsttagare, och låg kommunalskatt ger högre

sysselsättningsgrad, vilket bl.a. har framgått av en ESO-

studie (Ds 1998:15).

Utskottet anser också att utformningen av den kommunala

skatteutjämningen försvårar fortsatt tillväxt. Systemet

har en utformning där kommunerna inte får incitament att

medverka till tillväxt och nya jobb. Snarare stimuleras

åtgärder som förhindrar utflyttning till andra kommuner

med jobb, eftersom färre invånare leder till att bördan på

återstående skattebetalare ökar.

Utskottet vill också peka på att inkomstutjämningen i

systemet i praktiken har sin udd riktad mot ett antal

storstadskommuner med hög skattekraft. Detta straffar

kommuner med hög förvärvsfrekvens och kommuner där nya

jobb skapas. Omvänt gäller att de kommuner som kommer in i

en negativ utvecklingsspiral inte får högre intäkter, även

om de anstränger sig för att vända utvecklingen. Systemet

för kommunal skatteutjämning får därmed skadliga effekter

på samhällsekonomin. I delar av storstadsregionerna

uppkommer rena pomperipossaeffekter. I Sveriges viktigaste

tillväxtområden har regeringen infört ett regelsystem som

hämmar just tillväxt.

Utskottet bestrider inte behovet av utjämning mellan

olika kommuner men detta måste vara ett statligt åtagande

och inte en metod för att beröva enskilda kommuner delar

av deras eget skatteunderlag. En omläggning av det

kommunala utjämningssystemet och ett slopande av lagen

(1982:1070) om skatteutjämning i Stockholms läns

landstingskommun är mot denna bakgrund angeläget.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:A64

(fp) i berörda delar.

27. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16)

Runar Patriksson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 9.2

Kommunal ekonomi bort ha följande lydelse:

Det kommunala kostnadsutjämningssystemet bör i större

utsträckning än i dag beakta kommunernas kostnader för

bl.a. utbildning och socialpolitik. Utskottet instämmer

här i vad som sägs i Folkpartiets motion 1997/98:A64. Det

finns stora ekonomiska klyftor mellan å ena sidan kommuner

med god skattekraft och mindre sociala kostnader och å den

andra kommuner med sämre skattekraft och stora sociala

kostnader. Ett sätt att utjämna dessa klyftor är, som

framhålls i den nyss nämnda motionen, inomregional

skatteutjämning liknande den som sedan lång tid tillbaka

finns i Stockholms läns landsting. Utskottet anser att

sådan utjämning är ett uttryck för ett gemensamt regionalt

ansvar. Införande av en sådan generell möjlighet bör

övervägas.

Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena

5 och 6.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande kommunal kostnadsutjämning

att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen

Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anför:

Den sociala bomb som segregationsproblemet utgör kräver

väsentligt större insatser än vad som beräknas i den

storstadspolitiska propositionen. Vänsterpartiet har lagt

fram sådana förslag när det gäller arbetsmarknad, sociala

villkor och boendemiljö. Vi anser att regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag om resurstilldelning

enligt våra prioriteringar.

Innehållsförteckning

Sammanfattning...................................1

Propositionen....................................2

Motionerna.......................................2

Motioner väckta med anledning av proposition

1997/98:165....................................2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 19984

Utskottet........................................5

1 Bakgrund.....................................6

2 Storstadspolitiken...........................6

2.1 Mål och inriktning.......................6

2.2 Storstadsdelegationen...................14

3 Storstaden och tillväxten...................17

3.1 Regional näringspolitik regionala

tillväxtavtal...............................17

3.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar

för företagare..............................17

3.3 Högskolan i storstadsregionerna.........19

4 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas utsatta

stadsdelar....................................21

5 Arbetslinjen i storstaden...................25

5.1 Utvecklingsprogram för arbetslösa och

mångfaldsfrågor.............................25

5.2 Medborgarkontor.........................28

5.3 Översyn av socialbidrag.................29

6 Uppväxtvillkor och utbildning...............30

6.1 Deltidsförskola och skola...............30

6.2 Vuxenutbildning.........................32

6.3 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet.33

7 Regional planering, boende och folkhälsa....34

8 Levande demokrati...........................38

9. Ekonomiska konsekvenser....................39

9.1 Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen39

9.2 Kommunal ekonomi........................40

Hemställan....................................41

Reservationer...................................43

1. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1), (m).................................43

2. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1), (kd, c, fp).........................46

3. Mål och inriktning för storstadspolitiken

(mom. 1), (v).................................48

4. Storstadsdelegationen (mom. 3, motiveringen),

(m)...........................................49

5. Storstadsdelegationen (mom. 3), (fp).......50

6. Näringspolitiska insatser (mom. 4,

motiveringen), (m)............................50

7. Näringspolitiska insatser (mom. 4), (fp)...51

8. Högskolan i storstadsregionerna (mom. 5,

motiveringen), (m)............................52

9. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6, motiveringen),

(m)...........................................52

10. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6), (v).....53

11. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6), (fp)....53

12. Utvecklingsprogram och mångfaldsplaner (mom. 7,

motiveringen), (m)

54

13. Översyn av socialbidragen (mom. 9), (v)...55

14. Översyn av socialbidragen (mom. 9), (fp)..55

15. Deltidsförskola och skola (mom. 10,

motiveringen), (m)............................56

16. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (v)..57

17. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (c)..57

18. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (fp).58

19. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11,

motiveringen), (m)

58

20. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11),

(fp)..........................................59

21. Kulturinstitutioner och mötesplatser (mom. 12),

(kd, c).......................................59

22. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13, motiveringen), (m)

60

23. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13), (v)................................61

24. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13), (c)................................62

25. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.

(mom. 13), (fp)...............................63

26. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16,

motiveringen), (m)............................63

27. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16), (fp)64

Särskilt yttrande...............................65

Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen, (v)65