Bet. 1998/99:BoU11

Bostadsutskottets betänkande

1998/99:BOU11

Kommunala bostadsföretag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

BoU11

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition

1998/99:122 Kommunala bostadsföretag jämte motioner

väckta med anledning av propositionen. Regeringen

föreslår att de nuvarande bestämmelserna om

indragning av räntestöd vid ägarförändringar och

överlåtelser av kommunala bostadsföretag eller deras

bostäder skall ersättas av ett nytt tidsbegränsat

sanktionssystem. Syftet med förslaget är att, under

tiden då den framtida utvecklingen av de

allmännyttiga bostadsföretagen utreds, motverka att

bostadsföretagen säljs ut eller att pengar förs över

från bostadsföretagen till annan verksamhet i

kommunen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag med vissa

förändringar föranledda av två motionsförslag. Det

gäller att lagen skall träda i kraft den 19 juni

1999 i stället för den 1 juli, att lagens

retroaktiva verkningar slopas samt att lagens

giltighetstid förkortas med ett halvt år.

Till betänkandet har två reservationer (m, kd, c,

fp) och två särskilda yttranden (v respektive c)

fogats.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:122 att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om

tillfällig minskning av det generella statsbidraget

vid avyttring av aktier eller andelar i eller

utdelning från kommunala bostadsföretag, m.m.

Motionerna

I betänkandet behandlas de med anledning av

propositionen väckta motionerna

1998/99:Bo20 av Anita Johansson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om värdet av kom- munägda

bostäder som ett instrument i bostadspolitiken.

1998/99:Bo21 av Carl Bildt m.fl. (m, kd, fp) vari

yrkas att riksdagen avslår proposition 1998/99:122.

1998/99:Bo22 av Rigmor Ahlstedt m.fl. (c) vari yrkas

att riksdagen avslår regeringens proposition

1998/99:122 om kommunala bostadsföretag.

1998/99:Bo23 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om alternativ för en

socialt hållbar boendepolitik (avsnitt 3.1),

2. att riksdagen beslutar om en kortare

tidsbegränsning av sanktionerna i enlighet med vad i

motionen anförts (avsnitt 3.2),

3. att riksdagen beslutar att sanktionerna skall

börja tillämpas från dagen efter beslut i riksdagen

(avsnitt 3.3),

4. att riksdagen beslutar att skälig utdelning,

utan att sanktioner inträder, skall beräknas på det

sätt som anges i motionen (avsnitt 3.4),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att, efter samråd

med Kommunförbundet, precisera kriterierna för när

dispens från sanktionerna skall kunna ges (avsnitt

3.5),

Utskottet

Ärendets beredning i utskottet

Utskottet har begärt att Lagrådet skall yttra sig

över regeringens förslag. Lagrådets yttrande har

fogats till detta betänkande som bilaga 2. Vidare

har utskottet berett konstitutionsutskottet och

finansutskottet tillfälle att yttra sig över

propositionen och de motioner som väckts med

anledning av propositionen i de delar som berör

respektive utskotts beredningsområde. Båda utskotten

har avgivit yttranden. Dessa har som bilaga 3 och 4

fogats till betänkandet.

Med anledning av propositionen anordnade utskottet

en offentlig utfrågning den 25 maj 1999. Program för

och protokoll från utfrågningen har som bilaga 5

tagits in i detta betänkande.

Regeringsförslagets innebörd i korthet

Regeringen föreslår att de nuvarande bestämmelserna

om indragning av räntestöd vid ägarförändringar och

överlåtelser av kommunala bostadsföretag eller deras

bostäder skall ersättas av en lag med ett nytt

tidsbegränsat sanktionssystem. Syftet med förslaget

är att, under tiden då den framtida utvecklingen av

de allmännyttiga bostadsföretagen utreds, motverka

att bostadsföretagen säljs ut eller att pengar förs

över från bostadsföretagen till annan verksamhet i

kommunerna.

Enligt förslaget skall en kommun som säljer aktier

eller andra andelar i det kommunala bostadsföretaget

i sådan omfattning att kommunen förlorar det

bestämmande inflytandet i företaget få det generella

statsbidraget minskat. Har företaget godkänts som

allmännyttigt skall godkännandet återkallas.

Om en kommun använder sitt bestämmande inflytande i

ett kommunalt bostadsföretag för att tillföra

kommunen en utdelning som överstiger en skälig

avkastning på det ursprungliga aktiekapitalet skall

kommunen också få vidkännas en minskning av det

generella statsbidraget.

I det fall kommunen organiserat sin verksamhet i en

aktiebolagsrättslig koncern skall motsvarande

sanktion drabba kommunen, om tillgångar överförs i

form av utdelning eller aktieägartillskott till ett

annat i samma koncern ingående bolag som inte

huvudsakligen ägnar sig åt bostadsförsörjning.

Även i det fall ett kommunalt bostadsföretag

beslutar att träda i frivillig likvidation skall det

generella statsbidraget minskas.

Det nya sanktionssystemet föreslås vara

tidsbegränsat och träda i kraft den 1 juli 1999 men

tillämpas fr.o.m. den 8 maj 1999. På

ägarförändringar och beslut om frivillig likvidation

skall lagen tillämpas t.o.m. den 31 december 2001

och på utdelningar och aktieägartillskott t.o.m. den

31 december 2002. Utdelningar och aktieägartillskott

som hänför sig till räkenskapsår som löpt ut före

den 1 januari 1999 omfattas inte av förslaget.

Bland skälen för regeringens förslag märks bl.a.

följande. Kommunernas intresse i frågorna som gäller

att i olika avseenden förändra och utveckla sina

företag bör avvägas mot statsmakternas intresse för

vad som sker med bostadsförsörjningen i stort.

Statens intresse gäller i första hand att kommunerna

även fortsättningsvis skall kunna fullgöra de

uppgifter inom bostadsförsörjningen som är grunden

för den nuvarande ansvarsfördelningen inom

bostadspolitiken. Givetvis finns det även ett

intresse av att se till att de betydande ekonomiska

resurser som staten genom årens lopp tillfört

företagen inte genom olika transaktioner överförs

till annan kommunal verksamhet utan behålls inom

bostadsförsörjningen. Under senare tid har det i ett

antal kommuner väckts förslag om att sälja ut hela

eller betydande delar av det kommunala

bostadsbeståndet. Sådana diskussioner förs för

närvarande i ett 50-tal bostadsföretag. Regeringens

principiella uppfattning är att de kommunala

bostadsföretagen har en central funktion att fylla

på den svenska bostadsmarknaden. Därmed är det inte

sagt att dessa företags verksamhetsformer inte

behöver förändras. I en situation där många kommuner

i en allt snabbare takt vill avveckla sitt

bostadsinnehav anser regeringen att det - i avvaktan

på resultatet av ett utredningsarbete - skall

utformas ett tillfälligt regelsystem, vars syfte är

att försvåra sådana utförsäljningar.

Utvecklingen av allmännyttiga

bostadsföretag

Regeringen har den 6 maj 1999 beslutat att en

särskild utredare skall tillkallas för att ta fram

underlag för kommande beslut om allmännyttiga

bostadsföretag (dir. 1999:3). Utredaren skall

redovisa ett diskussionsbetänkande om utvecklingen

av de allmännyttiga bostadsföretagen för att hitta

nya former för hur icke vinstdrivande företag kan

organiseras och hur hyresgästernas inflytande kan

öka i dessa företag. Utredaren skall vidare

genomföra en utvärdering av det s.k.

bruksvärdessystemet. Utredaren skall utvärdera i vad

mån systemet har bidragit till att uppnå uppställda

mål samt även i övrigt analysera systemets

tillämpning och funktionssätt mot bakgrund av de

förändringar som sker på bostadsmarknaden.

Bland de i direktiven givna utgångspunkterna märks

följande. Dagens och framtidens bostadssökande skall

kunna erbjudas fullvärdiga bostäder inom ett

allsidigt och väl sammansatt bostadsbestånd som

möter olika hushålls behov. Inte minst för att skapa

förutsättningar för ökad integration är det viktigt

att det i bostadsområdena finns en blandning av

olika upplåtelseformer. Bostadsförsörjningen är

också en väsentlig del av kommunernas och

regionernas infrastruktur i ett tillväxtperspektiv.

Bostäder skall i tillräcklig omfattning kunna

upplåtas med hyresrätt. Starka och välskötta

bostadsföretag som drivs utan vinstsyfte och som är

öppna för alla grupper av medborgare är en nödvändig

tillgång i ett modernt välfärdssamhälle. Sådana

företag måste ges förutsättningar att fortsätta

spela en viktig roll i bostadsförsörjningen bl.a.

för att motverka segregation och dämpa

hyresutvecklingen.

I direktiven sägs också bl.a. att det även i

framtiden måste finnas fastighetsägare som i

särskilt hög grad står för ansvarstagande och

långsiktighet och som bedriver sin verksamhet utan

vinstsyfte. Även i fortsättningen bör det finnas

bostadsföretag som drivs enligt de principer som i

dag präglar allmännyttan. Dessa företag bör således

drivas utan enskilt vinstintresse med den

långsiktiga självkostnaden som rättesnöre. Det

överskott som kan och bör skapas i den löpande

förvaltningen bör användas för att utveckla

företaget så att det ekonomiskt kan bli bärkraftigt

över lång tid.

Uppdraget omfattar bl.a. följande. Utredaren skall

göra en samlad analys av de regelverk som styr

verksamheten i de allmännyttiga bostadsföretagen

samt överväga om det finns behov av ett nytt

regelverk. Utredaren skall därvid analysera vilka

verksamhetsformer som kan vara lämpliga för de

allmännyttiga bostadsföretagen. Utredaren skall

vidare klarlägga efter vilka kriterier det skall

bedömas om ett bostadsföretag skall inta den

särställning som det innebär att vara ett

allmännyttigt bostadsföretag.

Utredaren skall enligt direktiven i de delar som

inte gäller bruksvärdessystemet redovisa sitt

uppdrag före den 1 januari 2000.

Behovet av ett tillfälligt sanktionssystem

- frågor om den kommunala självstyrelsen

och valet av sanktionsform

Regeringens förslag har mött invändningar under

regeringens remissbehandling men också från Lagrådet

liksom i tre motioner. Konstitutionsutskottet och

finansutskottet har yttrat sig i över de

invändningar som berör deras respektive

beredningsområde.

I flerpartimotionen 1998/99:Bo21 (m, kd, fp) liksom

i motion 1998/99: Bo22 (c) yrkas avslag på

propositionen. I den förstnämnda motionen anförs att

regeringsförslaget innebär en bristande respekt för

den kommunala demokratin och utgör ett allvarligt

ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Lagen bedöms

utgöra ett hinder för kommunerna att sköta sina

uppgifter på det sätt de finner för gott.

Dispensregelns utformning, som anses bädda för

godtycke, samt lagens långa giltighetstid och

retroaktiva tillämpning motiverar också, enligt

motionärerna, ett avslag. I motionen hänvisas till

och hämtas argument från Lagrådets yttrande. Också

c-motionärerna anför som huvudsakligt motiv för sitt

avslagsyrkande att lagen skulle innebära ett

allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Kritik framförs i motionen mot lagens retroaktiva

verkan och snara ikraftträdande samt lagens långa

giltighetstid. Även i denna motion åberopas

Lagrådets yttrande. Vidare kritiseras bl.a. att

dispensreglerna medverkar till ökad

centraldirigering. Dessutom anförs att lagen innebär

ett hinder för ökad mångfald i boendet. I c-motionen

anförs dock att en generell avyttring av de

kommunala bostadsbolagen inte är eftersträvansvärd

ur bostadssocial synpunkt och att den inte får bli

ett självändamål.

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall det

särskilt åligga det allmänna att bl.a. trygga rätten

till bostad samt att verka för social omsorg och

trygghet och för en god levnadsmiljö. Stadgandet är

ett uttryck för den vikt bostadspolitiken skall ha

och anger också politikens huvudsakliga inriktning.

Utskottets ställningstagande sker naturligen mot den

nu angivna bakgrunden.

Under den tid den framtida utvecklingen av de

allmännyttiga bostadsföretagen utreds skall det

föreslagna sanktionssystemet motverka att de

kommunala bostadsföretagen säljs ut eller att pengar

förs över från bostadsföretagen till annan

verksamhet i kommunerna. Skulle de kommunala

bostadsföretagen försvinna eller utarmas vore det

praktiskt taget omöjligt att återskapa dem. Den

sociala bostadspolitik som sedan länge bedrivs i

Sverige skulle drabbas av svåra konsekvenser.

Utskottet anser därför att det föreligger ett starkt

behov av att införa det tillfälliga

sanktionssystemet.

Olika invändningar har rests mot att förslaget

genomförs. En del av dessa rör enskildheter i

förslaget vilka utskottet senare återkommer till,

bl.a. om sanktionernas retroaktiva tillämpning.

Först skall utskottet beröra de grundläggande

invändningarna. De gäller att förslaget skulle

innebära en i förhållande till grundlagen otillåten

inskränkning av den kommunala rätten till

självstyrelse eller på annat sätt innebära en icke

godtagbar inskränkning i den kommunala

självstyrelsen. I frågeställningen finns även en

koppling till huruvida det generella statsbidraget

skall användas som sanktionsform.

Regleringen av den kommunala självstyrelsen i

regeringsformen begränsar sig till några få

bestämmelser. Av 1 kap. 1 § framgår att den svenska

folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunal

självstyrelse. I 7 § samma kapitel anges att

beslutanderätten i kommunerna utövas av valda

församlingar och att kommunerna får ta ut skatt för

skötseln av sina uppgifter. Av 8 kap. 5 §

regeringsformen framgår bl.a. att grunderna för

kommunernas organisation och verksamhetsformer och

för den kommunala beskattningen bestäms i lag, och

likaså att i lag meddelas föreskrifter om

kommunernas befogenheter i övrigt och om deras

åligganden.

Såvitt gäller kommunernas befogenheter kan det här

vara skäl att erinra om att i 2 kap. 1 §

kommunallagen (1991:900) anges att kommunerna får

själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt

intresse som har anknytning till kommunens område

eller dess medlemmar och som inte skall handhas

enbart av staten, en annan kommun, ett landsting

eller någon annan. Sedan gammalt har både staten och

kommunerna haft ett ansvar för bostadsförsörjningen

liksom bostadspolitiken i övrigt även om

lagregleringen av kommunernas ansvar skiftat över

tiden. Kommunernas bostadspolitiska ansvar styrs nu

i allt väsentligt endast av kommunallagen,

socialtjänstlagen och plan- och bygglagen. Statens

ansvar kan enligt utskottets mening, oavsett nu

gällande lagstiftning, beskrivas som övergripande.

Det föreslagna sanktionssystemet bedömer Lagrådet

utan tvivel vara ett ingrepp i den kommunala

självstyrelsen. Lagrådet uttalar att så som

bestämmelserna i regeringsformen är utformade synes

det ytterst vara riksdagen som sätter gränserna för

det kommunala självbestämmandet. Frågan om huruvida

sanktionssystemet går längre än vad som kan godtas

från konstitutionella utgångspunkter torde, enligt

Lagrådet, ytterst vara av politisk natur. Lagrådet

har även granskat hur förslaget förhåller sig till

rättsordningen i övrigt. Sammanfattningsvis

ifrågasätter därvid Lagrådet allvarligt om en

inskränkning i den kommunala rätten till

självstyrelse bör göras på det föreslagna sättet.

För skälen till denna slutsats liksom Lagrådets

yttrande i övrigt hänvisas till bilaga 2.

Konstitutionsutskottets prövning omfattar den

föreslagna åtgärden i förhållande till den

grundlagsreglering som finns av principen om

kommunal självstyrelse och därutöver förhållandet

till principen själv. Prövningen leder till skilda

slutsatser. Konstitutionsutskottet kan inte finna

att lagförslaget strider mot bestämmelserna om

kommunal självstyrelse i regeringsformen. Däremot

anser utskottet att lagförslaget innebär att

kommunernas självständiga beslutsfattande inskränks

genom statlig påverkan av utövningen av ägandet av

de kommunala bostadsföretagen. Enligt

konstitutionsutskottet innebär således lagförslaget

att den kommunala självstyrelsen på detta område

inskränks. Konstitutionsutskottet tar därefter

ställning till om det rör sig om ett godtagbart

ingrepp eller inte. Med tanke på det övergripande

ansvar som staten har inom bostadspolitiken anser

konstitutionsutskottet - med skäl som anförts för

förslaget - att det får anses godtagbart att

tillfälligt inskränka den kommunala självstyrelsen

på detta område. Enligt utskottet är det givet att

ju kortare lagens giltighetstid är, desto bättre är

det från kommunal självstyrelsesynpunkt. Utskottet

inser dock att en avkortning av giltighetstiden

måste vägas mot hur lång tid för rådrum som behövs.

Denna fråga anser sig konstitutionsutskottet sakna

förutsättningar att bedöma.

Konstitutionsutskottet tillstyrker således från

konstitutionella utgångspunkter regeringens förslag.

Den närmare innebörden av konstitutionsutskottets

ställningstaganden återfinns i bilaga 3.

Finansutskottet begränsar sig i sitt yttrande till

frågan om huruvida det generella statsbidraget till

kommuner bör användas som ett styrinstrument i ett

nytt sanktionssystem med syfte att motverka att

kommuner avyttrar sina bostadsföretag. I sitt

yttrande tillstyrker finansutskottet att en

minskning av det generella statsbidraget till

kommunerna används som ett sådant instrument.

Finansutskottet betonar vid sin bedömning de

kommunala bostadsföretagens viktiga uppgift på

bostadsmarknaden och att det därför är rimligt att

utförsäljningen av dem motverkas i avvaktan på att

det förestående utredningsarbetet fullföljs.

Yttrandet återfinns i bilaga 4 till detta

betänkande.

Bostadsutskottet har inledningsvis konstaterat det

behov som finns av att tillfälligt motverka att de

kommunala bostadsföretagen försvinner eller utarmas.

Något hinder i grundlagen mot den föreslagna lagen

konstaterar varken regeringen, Lagrådet eller

konstitutionsutskottet. Den kommunala självstyrelsen

inskränks dock genom den föreslagna lagen. Mot

bakgrund av de av regeringen för förslaget anförda

skälen bedömer utskottet, i likhet med

konstitutionsutskottet, att lagens inskränkning i

den kommunala självstyrelsen är godtagbar, särskilt

med hänsyn till att den är tillfällig. Den

föreslagna giltighetstiden är inte så lång att den

skulle utgöra ett skäl mot att anta lagförslaget.

Giltighetstiden kan dock ändå med olika

utgångspunkter diskuteras. Utskottet återkommer

nedan till denna fråga. I likhet med finansutskottet

anser utskottet att det generella statsbidraget kan

användas som styrinstrument i detta sammanhang. Inte

heller i övrigt finns bärande skäl för att

propositionens förslag inte skall genomföras.

Utredaren om de allmännyttiga bostadsföretagen

tillkallas för att ta fram underlag för kommande

beslut och skall redovisa ett diskussionsbetänkande

om utvecklingen av dessa företag. Utredaren skall

vidare genomföra en utvärdering av det s.k.

bruksvärdessystemet. De frågeställningar utredarens

uppdrag omfattar är av väsentlig och grundläggande

betydelse för utformningen av den framtida

bostadspolitiken. Utskottet anser därför att

resultatet av utredarens arbete bör fullföljas av en

utredning med parlamentarisk sammansättning. Det är

angeläget att denna utredning tillsätts med

vederbörlig skyndsamhet. Utskottet utgår från att

vad som nu sagts kommer att bli tillgodosett utan

någon vidare åtgärd från utskottets sida.

Enligt utskottets mening saknas på anförda skäl

grund att avslå propositionen. Utskottet avstyrker

med hänvisning till detta motionerna 1998/99:Bo21

(m, kd, fp) och 1998/99:Bo22 (c) om avslag på

propositionen.

Sanktionssystemets närmare utformning

Beräkningen av bidragsminskningen

I de fall statsbidraget skall minskas på grund av

utdelning eller aktieägartillskott skall minskningen

beräknas på det belopp som överstiger en skälig

avkastning på det ursprungliga aktiekapitalet. Av

beräkningsregeln följer att utdelning och

aktieägartillskott i vissa fall inte kommer att

föranleda någon minskning av statsbidraget. Enligt

förslaget ankommer det på regeringen att meddela

närmare föreskrifter om grunderna för beräkningen av

en skälig avkastning.

Enligt propositionens motivdel avses med skälig

avkastning normal årsränta. Förslaget ansluter i

denna del liksom vad gäller valet av

beräkningsunderlag till den i dag gällande ordningen

för när ett bostadsföretag kan förlora sin ställning

som allmännyttigt företag.

I motion 1998/99:Bo23 (mp) yrkande 4 föreslås att

en reducering av statsbidraget skall ske först om

utdelningen överstiger en avkastning motsvarande

statsobligationsräntan med ett tillägg på 2,5

procentenheter beräknat på bolagets egna kapital.

Motionärerna anser att den enligt propositionen

godtagbara utdelningen är alltför snävt tilltagen,

eftersom det ursprungliga aktiekapitalet i

allmännyttiga bostadsföretag ofta kan vara mycket

lågt.

Regeringen säger i propositionen att den är väl

medveten om att det har riktats kritik mot den

nuvarande ordningen när det gäller återkallelse av

ett godkännande som allmännyttigt bostadsföretag. I

avvaktan på den översyn regeringen skall göra av vad

som skall anses utgöra en skälig avkastning för

kommunala bostadsföretag anser regeringen dock att

det är lämpligt att behålla nuvarande

avkastningsnivå vid bedömningen av om det generella

statsbidraget bör reduceras eller inte.

Utskottet delar regeringens mening att det med

hänsyn till den förestående översynen inte är

motiverat att i förevarande sammanhang föreskriva en

annan avkastningsnivå. Utskottet anser det angeläget

att regeringen snarast återkommer till riksdagen i

frågan om vad som skall utgöra en skälig avkastning

för kommunala bostadsföretag. Utskottet förutsätter

att detta kan ske i den kommande

budgetpropositionen. Mp-motionen får mot denna

bakgrund anses vara tillgodosedd.

Överklagande

Det är länsstyrelsen som skall besluta om minskning

av statsbidraget. Enligt regeringens lagförslag får

länsstyrelsens beslut enligt lagen överklagas till

Boverket. Boverkets beslut får inte överklagas.

Lagrådet förordar att länsstyrelsens beslut i fråga

om minskade statsbidrag skall kunna överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol. Anledningen till detta

är att det finns så många rättsfrågor inbyggda i

lagen, såväl när det gäller förutsättningarna för

dess tillämpning som i fråga om beräkningen av

vinsten, att prövningen bör ske i domstol. Detta

skulle dessutom stämma bättre överens med artikel 11

i den europeiska konventionen om kommunal

självstyrelse, som föreskriver att kommunerna skall

ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att

säkerställa bl.a. ett utövande av sina befogenheter,

låt vara att detta krav ansetts kunna tillgodoses

genom ett resningsförfarande (prop. 1988/89:119 s.

6).

Utan att ifrågasätta något av de skäl Lagrådet

anför anser utskottet att regeringens förslag kan

accepteras. Utskottet lägger då vikt vid den

erfarenhet Boverket har av att bedöma de

frågeställningar som kan bli aktuella vid lagens

tillämpning, särskilt att verket överprövar beslut

som gäller återkallelse av ett godkännande av ett

bostadsföretag som allmännyttigt, samt vid att

lagstiftningen endast är tillfällig.

Undantag

Regeringen skall enligt propositionens förslag få

befria en kommun från minskning av det generella

statsbidraget, om en rekonstruktion av

bostadsföretaget är nödvändig eller om kommunen

befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation och

en avyttring eller en utdelning m.m. är nödvändig

för att sanera ekonomin. Regeringen får också medge

ett undantag om det annars finns särskilda skäl.

Enligt förslaget i motion 1998/99:Bo23 (mp) yrkande

5 bör regeringen, efter samråd med Kommunförbundet,

precisera kriterierna för när dispenser skall kunna

ges. De framarbetade riktlinjerna bör redovisas för

riksdagen. Motionärerna anser att lagens regler är

alltför allmänt hållna och därför bäddar för en

betydande osäkerhet i rättstillämpningen.

Lagrådet uttalar beträffande undantagsbestämmelsen

att när det nu är fråga om ett ingrepp i den

kommunala självstyrelsen så är det självfallet

viktigt att kommunerna behandlas lika och att

grunderna för undantag framgår av lagtexten.

Lagrådet anser dock att det är svårt att i lagtext

precisera förutsättningarna för undantag närmare än

som skett.

Enligt utskottets mening torde det visserligen gå

att ange exempel på fall som utgör sådana särskilda

skäl att undantag bör beviljas. En utdelning som

möjliggörs genom att ett kommunalt bostadsföretag

avyttrar fastigheter som används för annat än

bostadsändamål bör t.ex. inte föranleda att

statsbidraget minskas. Det torde däremot i det

närmaste vara ogörligt att förutse och i generella

termer ange ens merparten av de mångskiftande

situationer som bör föranleda ett undantag från

lagens regler. Utskottet delar således Lagrådets

bedömning som innebär att undantagsregelns

utformning får godtas. Något tillkännagivande i

enlighet med förslaget i motion 1998/99:Bo23 (mp)

yrkande 5 kan mot denna bakgrund inte anses

erforderligt.

Ikraftträdande m.m.

Det nya sanktionssystemet föreslås vara

tidsbegränsat och träda i kraft den 1 juli 1999 men

tillämpas fr.o.m. den 8 maj 1999. På

ägarförändringar och beslut om frivillig likvidation

skall lagen tillämpas t.o.m. den 31 december 2001

och på utdelningar och aktieägartillskott t.o.m. den

31 december 2002. Utdelningar och aktieägartillskott

som hänför sig till räkenskapsår som löpt ut före

den 1 januari 1999 omfattas inte av förslaget.

I motion 1998/99:Bo23 (mp) yrkande 3 föreslås att

lagen skall tillämpas fr.o.m. dagen efter den dag då

lagen antas av riksdagen för att en retroaktiv

tillämpning skall undvikas. I samma motions yrkande

2 lämnas förslag om att lagen skall tillämpas på

ägarförändringar och frivilliga likvidationer fram

t.o.m. den 30 juni 2001 och på utdelningar och

aktieägartillskott fram t.o.m. den 31 december 2001.

Förslaget innebär i förhållande till

regeringsförslaget en avkortning av lagens

giltighetstid med ett halvt respektive ett år och

avser att inte göra ingreppet i det kommunala

självstyret längre än absolut nödvändigt.

Lagrådet avstyrker den föreslagna

övergångsbestämmelsen i vad den avser avhändelser

och utdelningar m.m. som skett fr.o.m. den 8 maj

fram till den föreslagna dagen för ikraftträdandet

den 1 juli. Enligt Lagrådets mening synes förslaget

i denna del stå i dålig överensstämmelse med de

principer som inom rättsordningen allmänt tillämpas

beträffande retroaktiv lagstiftning. Också

konstitutionsutskottet redovisar i sitt yttrande

till bostadsutskottet motsvarande uppfattning och

vill förorda att lagen börja tillämpas samma dag som

den träder i kraft.

Enligt utskottets mening bör av de skäl Lagrådet

och konstitutionsutskottet angivit

regeringsförslagets ikraftträdandebestämmelse ändras

i syfte att undvika en retroaktiv tillämpning. I

stället bör i denna anges att lagen skall träda i

kraft den 19 juni 1999 utan föreskrifter om en

tidigare tillämpning.

Enligt konstitutionsutskottet är det givet att ju

kortare lagens giltighetstid är desto bättre är det

från kommunal självstyrelsesynpunkt.

Konstitutionsutskottet inser dock att en avkortning

av giltighetstiden måste vägas mot hur lång tid för

rådrum som behövs. Utredningen om den framtida

utvecklingen av de allmännyttiga bostadsföretagen

och därpå följande överväganden bör ges sådan tid

att de lösningar dessa mynnar ut i blir hållbara.

Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget

att de inskränkningar sanktionssystemet medför i de

kommunala bolagens handlingsfrihet begränsas i

görligaste mån. Lagens giltighetstid bör därför

kunna kortas något. Utskottet har stannat för att

lagen bör tillämpas på avyttringar och beslut om

frivillig likvidation under tiden t.o.m. den 30 juni

2001 och på utdelningar och aktieägartillskott under

tiden t.o.m. den 30 juni 2002. I förhållande till

regeringsförslaget bör alltså giltighetstiderna

avkortas med ett halvt år.

Riksdagen bör på nu anförda skäl med anledning av

motion 1998/99:Bo23 (mp) yrkandena 2 och 3 anta

utskottets förslag till lydelse av den bestämmelse

som reglerar ikraftträdandet och giltighetstiden.

Utöver de nu lämnade förslagen till förändringar av

det av regeringen i propositionen framlagda

lagförslaget föreslås att två mindre fel av

tryckfelskaraktär rättas (1 §).

Med hänvisning till vad som anförts föreslår

utskottet att riksdagen, med bifall till regeringens

förslag och däri med anledning av motion

1998/99:Bo23 (mp) yrkande 3 gjord ändring, antar det

som utskottets lagförslag betecknade och som bilaga

1 till detta betänkande fogade lagförslaget.

Utskottets ställningstagande innebär alltså att

nuvarande bestämmelser om indragning av räntestöd

vid ägarförändringar och överlåtelser av kommunala

bostadsföretag eller deras bostäder kommer att

ersättas av ett nytt tidsbegränsat sanktionssystem.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer

utfallet av lagens tillämpning och effekter samt med

skyndsamhet återkommer till riksdagen med de förslag

till förändringar som kan komma att visa sig

erforderliga för att lagen skall kunna tjäna sitt

ändamål.

Övrigt

I två motioner, 1998/99:Bo20 (s) och 1998/99:Bo23

(mp) yrkande 1, tas upp frågor som främst avser de

kommunala bostadsföretagens roll ur en mer allmän

bostadspolitisk synvinkel. I s-motionen föreslås ett

riksdagens tillkännagivande om värdet av kommunägda

bostäder som ett instrument i bostadspolitiken,

bl.a. för att utveckla ett ekologiskt boende,

tillhandahålla bra bostäder till låga hyror, vara en

spjutspets vad gäller att utveckla hyresboendet,

verka för sänkta bygg- och boendekostnader, bidra

till ökad valfrihet i boendet och motverka

segregation. I mp-motionen föreslås ett riksdagens

tillkännagivande som avser att utredningsinsatser

skall göras beträffande alternativ för en socialt

hållbar bostadspolitik. Sådana lösningar bör genom

utredningsinsatser arbetas fram som på ett mer

permanent sätt kan säkra de nationella målen på en

förändrad bostadsmarknad och som ger kommunerna en

betydande frihet att hitta lokala lösningar som

passar respektive kommun. Viktiga frågor är enligt

motionärerna:

- Hur skall man säkerställa att det i alla kommuner

finns ett varierat utbud av olika slags bostäder

och upplåtelseformer till rimliga priser som passar

olika konsumenters skilda önskemål?

-

- Hur skall man undvika att vissa kommuner ställer

sig utanför den nationella bostadspolitiken genom

att bilda "enklaver" där man inte tar rimlig hänsyn

till utsatta gruppers bostadsbehov?

-

- Hur finna medel för kommunerna att uppfylla kravet

på en socialt hållbar boendepolitik för utsatta

grupper där olika fastighetsägarkategorier och

företag och inte bara allmännyttan tar ett ansvar?

-

- Hur finna medel att utveckla självförvaltning inom

hyresrätten särskilt med avseende på kooperativ

hyresrätt och de skatteregler som gäller?

-

- Hur skall en kvalitetssäkring av det sunda boendet

kunna genomföras över hela bostadsbeståndet?

-

De bostadspolitiska frågor som tas upp i motionerna

är enligt utskottets mening viktiga och bör därför

lyftas fram i det fortsatta arbetet med att utveckla

bostadspolitiken. Samtidigt kan utskottet konstatera

att flera av de förslag som förs fram redan

uppmärksammats i olika sammanhang. Utskottet vill

här bara erinra om den utredning om utvecklingen av

de allmännyttiga bostadsföretagen m.m. som

regeringen kommer att tillsätta. Av utredningens

direktiv framgår bl.a. att utredningen skall

behandla frågor om hur kommunernas inflytande och

ansvar för bostadsförsörjningen skall kunna

garanteras, dvs. ytterst frågan om hur ett brett

utbud av bostäder till boende med olika behov skall

kunna tryggas till rimliga priser. Enligt direktiven

skall utredningen dessutom lämna förslag som ökar

hyresgästinflytandet bl.a. genom såväl alternativa

verksamhetsformer som kooperativ hyresrätt. I

arbetet med att finna alternativa kooperativa former

för icke spekulativt ägande skall särskilt den

förvaltning som drivs av Stockholms Kooperativa

Bostadsförening (SKB) studeras liksom erfarenheterna

från försöksverksamheten med kooperativ hyresrätt.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om

att riksdagen tidigare i vår på förslag av

bostadsutskottet (bet. 1998/99:BoU2) uppdragit åt

regeringen att arbeta fram ett förslag till

permanent lagstiftning avseende kooperativ hyresrätt

och därefter återkomma till riksdagen.

När det gäller frågan om alla kommuners

bostadspolitiska ansvar för utsatta grupper liksom

alla fastighetsägares ansvar i detta sammanhang

finns det enligt utskottets mening anledning att

framhålla de uppgifter som den boendesociala

(tidigare bostadssociala) beredningen har. I

beredningens uppgifter ingår bl.a. att följa

utvecklingen på det bostadssociala området och lämna

förslag till åtgärder för att stödja särskilt

utsatta grupper på bostadsmarknaden. Beredningen

skall dessutom lämna förslag till åtgärder för den

händelse att situationen på bostadsmarknaden

utvecklas på ett sådant sätt att kommunerna inte

genom samarbete med fastighetsägarna kan uppfylla

sitt bostadssociala ansvar.

Även frågan om att kvalitetssäkra ett sunt boende

har naturligtvis en bostadspolitisk betydelse i den

meningen att det är viktigt att alla boende

tillförsäkras ljusa och rymliga bostäder som inte

ger upphov till ohälsa. I första hand bör detta

naturligtvis åstadkommas genom att byggregler och

andra bestämmelser som styr byggandet utformas på

ett sådant sätt att de säkrar bostädernas kvalitet i

dessa avseenden. Inte minst bostadsutskottet har på

olika sätt verkat för att åstadkomma ett miljö- och

hälsoriktigt byggande med hög boendekvalitet. På

förslag av bostadsutskottet har riksdagen dessutom

uttalat att ett system för kvalitetsdeklaration av

bostäder borde utvecklas. Med anledning av

tillkännagivandet gav regeringen Boverket i uppdrag

att utreda möjligheterna att utveckla ett sådant

system. Boverket har i en rapport redovisat

resultatet av sitt arbete. Rapporten bereds för

närvarande inom regeringens kansli och regeringen

har uttalat sin avsikt att återkomma till riksdagen

i frågan under nästa riksmöte.

Som framgår av den kortfattade redovisningen ovan

är de frågor som tas upp i motionerna 1998/99:Bo20

(s) samt 1998/99:Bo23 (mp) yrkande 1 redan föremål

för uppmärksamhet i olika sammanhang. Ett

tillkännagivande om kommunerna och bostadspolitiken

m.m. i enlighet med motionsförslagen kan därför inte

nu anses erforderligt.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo21 och

1998/99:Bo22,

res. 1 (m, kd, c, fp) -

delvis

2. beträffande lagförslaget

att riksdagen med anledning av proposition 1998/99:122 och

motion 1998/99:Bo23 yrkandena 2 och 3 samt med

avslag på motion 1998/99:Bo23 yrkandena 4 och 5

antar som bilaga 1 till detta betänkande fogade

och som utskottets lagförslag betecknade förslag

till lag om tillfällig minskning av det

generella statsbidraget vid avyttring av aktier

eller andelar i eller utdelning från kommunala

bostadsföretag, m.m.

res. 1 (m, kd, c, fp) -

delvis

3. beträffande kommunerna och

bostadspolitiken m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo20 och

1998/99:Bo23 yrkande 1.

res. 2 (m, kd, c, fp) -

motiv.

Stockholm den 3 juni 1999

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut

Billing (m), Lennart Nilsson (s),

Lilian Virgin (s), Owe Hellberg

(v), Sten Andersson (m), Carina

Moberg (s), Inga Berggren (m),

Anders Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl

(s), Sten Lundström (v), Ulla-Britt

Hagström (kd), Carl-Erik Skårman

(m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),

Rigmor Ahlstedt (c), Yvonne

Ångström (fp), Carina Adolfsson (s)

och Harald Bergström (kd).

Reservationer

1. Avslag på propositionen och lagförslaget

(mom. 1 och 2)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik Skårman

(m), Rigmor Ahlstedt (c), Yvonne Ångström (fp) och

Harald Bergström (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Enligt 1 kap." och på s. 10 slutar med

"sitt ändamål" bort ha följande lydelse:

Det av regeringen framlagda lagförslaget skulle vid

ett genomförande slå hårt mot många kommuner som

utövar sitt ägaransvar i de kommunala

bostadsföretagen. Lagförslaget utgör enligt

utskottets mening ett allvarligt ingrepp i den

kommunala självstyrelsen. Det är även ett tydligt

exempel på bristande respekt för den lokala

demokratin. Till detta kommer att förslaget även i

övrigt i flera avseenden bryter mot de principer som

normalt gäller för svensk lagstiftning och de krav

som bör ställas på att tillräcklig tid ges för

beredning av lagförslag. Bostadsutskottet ansluter

sig därför till det krav på att propositionen skall

avslås i sin helhet som förs fram i motioner från

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och

Folkpartiet respektive Centerpartiet. Utskottet

redovisar nedan kortfattat sin syn på de brister som

propositionen uppvisar i olika avseenden. Detta

gäller bl.a.:

- brister i respekten för den kommunala

självstyrelsen och den kommunala demokratin,

-

- brister i regeringens motivering av lagförslaget,

-

- brister i lagförslagets utformning och beredning.

-

Bristerna i respekten för den kommunala

självstyrelsen och den kommunala demokratin påtalas

i Lagrådets granskning av lagförslaget. Lagrådet

konstaterar visserligen att det är svårt att ge den

grundlagsfästa kommunala självstyrelsen någon mer

strikt innebörd, men framhåller å andra sidan att

föreställningen om kommunal självstyrelse ändå utgör

en levande realitet i svenskt samhällsliv. Vid

regeringsformens tillkomst betecknades således den

kommunala självstyrelsen som en av grundstenarna för

den svenska demokratin. Enligt Lagrådet har denna

uppfattning snarast accentuerats under senare år.

Analysen av lagförslaget leder fram till att

Lagrådet allvarligt ifrågasätter om en inskränkning

i den kommunala rätten till självstyrelse bör göras

på det sätt som regeringen föreslår. Till grund för

denna slutsats ligger en genomgång som på punkt

efter punkt kullkastar regeringens argumentation i

propositionen.

Regeringen motiverar således sitt förslag med att

det, såvitt gäller grundlagsenligheten, är analogt

med den minskning av statsbidragen som under senare

år gällt för kommuner som höjer den kommunala

skattesatsen och att Lagrådet tidigare accepterat

denna reglering. Lagrådet avvisar emellertid

jämförelsen och konstaterar bl.a. att det knappast

kan ha varit avsikten med det generella

statsbidraget att det skulle kunna användas som ett

påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner för

speciella ändamål. Lagrådet pekar också på det

förhållandet att det generella statsbidraget i det

nu aktuella lagförslaget används som sanktionsmedel

mot ett väntat men av regeringen oönskat beteende

inom ett visst område av den kommunala verksamheten,

nämligen bostadssektorn. I sammanhanget framhålls

att handhavandet av bostadsförsörjningen inom

kommunerna i första hand är en kommunal fråga och

att det inte finns någon skyldighet för kommunerna

att inneha bostadsföretag. Vidare anser Lagrådet att

det i de fall då kommunerna avhänder sig sina

bostadsföretag av ideologiska skäl helt saknas ett

naturligt samband mellan avhändandet och minskningen

av statsbidraget.

Bostadsutskottet instämmer i Lagrådets bedömning.

Det kan därutöver tilläggas att det finns

ytterligare skillnader mellan den av regeringen

åberopade regleringen av den kommunala

beskattningsrätten och det nu aktuella förslaget. De

ingripanden som gjorts i den kommunala

beskattningsrätten har skett i besvärliga

samhällsekonomiska lägen där kommunala

skattehöjningar i ett stort antal kommuner kunnat

förväntas i framtiden. De har inte, som i den nu

aktuella situationen, haft karaktären av ingripanden

mot enskilda kommuner som redan har börjat föra en

av regeringen oönskad politik. Tidigare ingripanden

har heller inte, som i föreliggande fall, tagit

sikte på vad kommunen de facto använder sina

skattemedel till. Utskottet vill också framhålla att

det förhållandet att lagstiftningen avses gälla

under så lång tid, totalt över tre år, understryker

allvaret i den föreslagna begränsningen i den

kommunala självstyrelsen.

Bostadsutskottet vill dessutom peka på den

bristande respekten för de enskilda medborgarna i

berörda kommuner. Regeringen gör således ingen

hemlighet av att förslaget har sin grund i att det i

vissa kommuner förs en av regeringen oönskad

politik. Att denna politik förs med stöd av den

vilja som majoriteten av medborgarna i de berörda

kommunerna uttryckt i allmänna val tar regeringen

uppenbarligen inte någon hänsyn till.

Utskottet anser i likhet med Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet

och Folkpartiet att den demokratiskt uttryckta

folkviljan i kommunerna måste respekteras. Det är

inte en statlig uppgift att fatta beslut om

handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen.

Sådana ställningstaganden måste göras i kommunerna,

mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet

och på det sätt den demokratiskt valda

kommunfullmäktige liksom majoriteten i företagets

styrelse finner lämpligt. Att dessa förhållanden

respekteras är viktigt inte minst mot bakgrund av

att ägande av bostadsföretag är förknippat med ett

stort ekonomiskt risktagande. Ett genomförande av

regeringsförslaget kan medföra att kommuner som

hamnat i ekonomiska svårigheter, eller riskerar att

göra det, hindras från att vidta nödvändiga

åtgärder. Det kan också innebära att kommuner som

önskar sälja en del av sitt bostadsinnehav för att

kunna genomföra nödvändiga satsningar på kommunala

kärnuppgifter som skola och äldreomsorg hindras att

göra en sådan omfördelning. För de kommuner som ändå

avhändar sig hela bostadsföretaget kan effekterna av

minskade statsbidrag bli förödande för den kommunala

ekonomin.

Det finns således olika skäl till att en kommun

önskar sälja delar av det kommunala

bostadsinnehavet. I vissa kommuner handlar det om

att skaffa kapital för att stärka beståndets

långsiktiga livskraft och förbättra boendemiljön. I

andra kommuner kan det handla om en medveten strävan

mot ökad mångfald på bostadsmarknaden genom

exempelvis en ombildning till bostadsrätter. Varje

kommun har en bostadsmarknad som i något avseende är

unik. Kommunerna har också i övrigt skilda

förutsättningar och behov. Den föreslagna

lagstiftningen skulle få mycket olika resultat

beroende på förhållandena i den enskilda kommunen.

Regeringens förslag om ett generellt

sanktionssystem för att styra beslutsfattandet i

kommunerna är således ett mycket trubbigt och

godtyckligt instrument. De dispensregler som

föreslås har en sådan utformning att inslaget av

godtycke i lagstiftningen snarast förstärks.

Bostadsutskottets bedömning att lagförslaget skulle

utgöra ett oacceptabelt ingrepp i den kommunala

självstyrelsen delas av Svenska Kommunförbundet. Vid

den offentliga utfrågning som utskottet anordnade

med anledning av propositionen anförde

Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu följande:

Från Svenska Kommunförbundets sida avvisar vi

propositionens förslag vad avser minskningen av det

generella statsbidraget för kommuner som avyttrar

hela, eller delar av, sitt bostadsföretag. Vi anser

att det strider mot syftet med gällande

statsbidragssystem samt mot den kommunala

självstyrelseprincipen.

Vi konstaterar också att på det bostadspolitiska

området har förutsättningarna/spelreglerna ändrats

kraftigt under 1990-talet. Kommunerna måste få

anpassa sina strategier till den rådande situationen

på den lokala bostadsmarknaden.

Bostadsutskottet anser att lagförslaget kan avvisas

redan på grundval av de ovan påtalade bristerna vad

gäller respekten för den kommunala självstyrelsen

och den kommunala demokratin. Det finns dock skäl

att trots detta något beröra bristerna i

propositionen i övrigt.

Det finns således även påtagliga brister i

regeringens motivering av lagförslaget. Syftet med

lagförslaget är enligt regeringen att få rådrum för

en utredning om den framtida utvecklingen av de

allmännyttiga bostadsföretagen. Utskottet vill

emellertid erinra om att det redan år 1996 infördes

sanktioner i form av indraget räntestöd mot kommuner

som sålde hela eller delar av sitt bostadsbestånd.

Regeringen motiverade även vid detta tillfälle

åtgärderna med att man behövde rådrum i avvaktan på

att långsiktiga bestämmelser utarbetades. Något

förslag med denna inriktning har emellertid inte

presenterats. Skäl saknas för riksdagen att nu tre

år senare bevilja regeringen ett ytterligare rådrum.

Att förslaget dessutom kränker den kommunala

självstyrelsen gör inte saken bättre.

Det kan också ifrågasättas vad regeringen avser att

uppnå under det begärda rådrummet. Enligt direktiven

till den utredning som skall genomföras under

rådrummet skall ett diskussionsbetänkande tas fram

om hur kommunala bostadsföretag skall kunna

organiseras och hur hyresgästinflytandet kan öka i

dessa företag. Utskottet har inget emot att de

kommunala bolagen sluter avtal med sina hyresgäster

om ökad delaktighet i förvaltningen av bostäderna

och att ett diskussionsunderlag i frågan tas fram.

Det framgår dock inte av propositionen hur detta

diskussionsbetänkande skall kunna klargöra den helt

avgörande frågan om kommunernas rådighet över sina

bostadsföretag. Utskottet förutsätter därvid att det

verkliga syftet med rådrummet inte är att förbereda

en lagstiftning som permanent fråntar kommunerna

denna rådighet.

Ett argument som används i propositionen för att

berättiga inskränkningen av kommunernas

förfoganderätt över sina bostadsföretag är att det

tidigare utgått statliga bidrag till dessa företag.

Utskottet vill för sin del hävda att en sådan

utgångspunkt torde innebära att få kommunala

ansvarsområden, om ens något, i framtiden är fredade

från statliga sanktioner genom det generella

statsbidragssystemet. Kommuner som i exempelvis

frågor om äldreomsorg och utbildning fattar beslut

som visserligen är helt lagenliga men inte gillas av

regeringen skulle i så fall riskera att påföras

motsvarande sanktioner. Även Lagrådet har

uppmärksammat denna fråga och framhåller att den

omständigheten att staten av olika skäl och på

skilda sätt genom åren bidragit till

bostadsföretagens verksamhet knappast kan tas till

intäkt för att använda det generella

statsbidragssystemet på det sätt som regeringen

förordar.

Ett annat argument för att berättiga

regeringsförslaget som inte utvecklas i

propositionen men som av företrädare för

regeringspartiet hävdats under beredningen av detta

ärende är att en försäljning av kommunala bostäder

leder till kraftiga hyreshöjningar och oacceptabla

sociala konsekvenser. I den s-motion som väckts med

anledning av propositionen förs ett sådant

resonemang. Utskottet vill i denna fråga hänvisa

till betänkandet från utredningen om kommunala

bostadsföretag (SOU 1997:81), dvs. den utredning som

regeringen i övrigt baserar sitt lagförslag på. I

detta betänkande redovisas en utvärdering av

effekterna av genomförda försäljningar av kommunalt

ägda bostäder under 1990-talet. I betänkandet

konstateras bl.a. att:

hyrorna i de bostäder som berörts av

försäljningar inte ökat mer än i övriga

lägenhetsbeståndet,

de kommunala bostadsföretagen inte systematiskt

sålt attraktiva hyreshus utan snarast agerat för

att stärka sin marknadssituation med

försäljningar,

de förvärvande företagen i normalfallet inte är

mer restriktiva än de kommunala vid val av

hyresgäster.

Utskottet avslutar sina överväganden med att något

kommentera bristerna i lagförslagets utformning och

beredning.

Enligt lagförslaget skall regeringen erhålla ett

avgörande inflytande på tillämpningen av lagen. För

det första är avsikten med förslaget att regeringen

i förordning skall ange de närmare grunderna för

beräkningen av skälig avkastning. För det andra ges

regeringen rätten att besluta om en enskild kommun

helt eller delvis skall befrias från den minskning

av det generella statsbidraget som kan bli aktuell.

När det gäller beräkningen av skälig avkastning

skulle det således överlämnas till regeringen att på

egen hand avgöra vilken procentuell avkastning på

kapitalet som kan accepteras. Frågan om vilket

kapital som ränta skall beräknas på synes också i

viss utsträckning kunna komma att bli föremål för

regeringens bedömning. Även i frågor om möjligheter

till befrielse från minskning av statsbidrag ges

regeringen ett betydande utrymme för skönsmässiga

bedömningar.

Lagrådet har avstyrkt den föreslagna

övergångsbestämmelsen som innebär att lagen skall

tillämpas redan fr.o.m. den 8 maj 1999. Skälet

härtill är förslagets dåliga överensstämmelse med de

principer som inom rättsordningen allmänt tillämpas

beträffande retroaktiv lagstiftning. Detta gör det

än mer anmärkningsvärt att regeringen inte inhämtade

Lagrådets yttrande innan propositionen förelades

riksdagen. Enligt utskottets mening är det uppenbart

att det saknades bärande skäl för att underlåta

Lagrådets hörande. Bostadsutskottet beslutade därför

fem dagar efter att ärendet överlämnats till

riksdagen att inhämta Lagrådets yttrande. För

utskottet var detta en självklarhet.

Det sena avlämnandet av propositionen och den

bristfälliga beredningen inom Regeringskansliet har

även framtvingat en forcerad riksdagsbehandling. Med

anledning av Lagrådets kritik mot bl.a.

lagförslagets dåliga överensstämmelse med den

kommunala rätten till självstyrelse och användningen

av det generella statsbidraget som ett

påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner

beslutade bostadsutskottet även att bereda

konstitutionsutskottet och finansutskottet tillfälle

att yttra sig. Såväl dessa utskott som Lagrådet har

haft en mycket begränsad tid till sitt förfogande.

Liknande förhållanden har gällt för bostadsutskottet

som sökt tillgodose det uttryckliga önskemålet från

regeringssidan att erhålla ett riksdagsbeslut före

sommaren.

Bostadsutskottets beredning av ärendet har, som

framgått ovan, sammanfattningsvis resulterat i

bedömningen att de påvisade bristerna i lagförslaget

ur konstitutionell och demokratisk synvinkel samt

vad gäller motivering, utformning och beredning inte

kan leda fram till någon annan slutsats än att

propositionen i sin helhet bör avvisas av riksdagen.

Utskottet tillstyrker således motionerna

1998/99:Bo21 (m, kd, fp) samt 1998/99:Bo22 (c).

Regeringens lagförslag avstyrks. Med detta

ställningstagande saknas skäl att närmare behandla

de förslag till förändringar i lagförslaget som förs

fram i motion 1998/99:Bo23 (mp) yrkandena 2-5.

Motionen avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha

följande lydelse:

1-2. beträffande avslag på propositionen och

lagförslaget

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Bo21 och

1998/99:

Bo22 avslår proposition 1998/99:122 och motion

1998/99:Bo23 yrkandena 2-5,

2. Kommunerna och bostadspolitiken m.m.

(mom. 3 - motiveringen)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik Skårman

(m), Rigmor Ahlstedt (c), Yvonne Ångström (fp) och

Harald Bergström (kd) anser att den del av

utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "De

bostadspolitiska " och på s. 12 slutar med "anses

erforderligt" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet anser att det inte föreligger

tillräckliga skäl för att i detta sammanhang ta upp

de frågor av mer övergripande bostadpolitisk natur

som diskuteras i motionerna 1998/99:Bo20 (s) och

1998/99:Bo23 (mp) yrkande 1 för en bredare

beredning. Ett bättre underlag för denna typ av

ställningstaganden kan förväntas föreligga efter

höstens allmänna motionstid. Utskottet återkommer

således inom en snar framtid med en redovisning av

sin syn på frågor om önskvärda bostadspolitiska

åtgärder. De aktuella motionerna avstyrks.

Särskilda yttranden

1. Kommunala bostadsföretag

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:

Vänsterpartiet stöder regeringens förslag om att

införa en kraftig sanktion för de kommuner som i

nuläget tänker sälja hela eller delar av

allmännyttan. Det krävs ett "moratorium", för att

analysera och fundera över de allmännyttiga

bostadsföretagens framtid. I dag är de kommunala

bostadsföretagen kommunens enda möjlighet att aktivt

föra en social bostadspolitik. De verkningsfulla

lagstiftningsinstrumenten för detta ändamål

avskaffades av den borgerliga regeringen under

1991-1994. Att i nuläget sälja ut allmännyttan i ett

flertal kommuner skulle skapa stora svårigheter för

att föra en social bostadspolitik i dessa kommuner.

Det är lätt att rasera något som byggts upp under en

lång tid, men i praktiken omöjligt att återskapa det

igen.

Under den tid som sanktionssystemet skall gälla,

skall en särskild utredare analysera de fortsatta

villkoren för allmännyttan, se över företagens

villkor och se över möjligheterna att utveckla nya

företagsformer samt analysera bruksvärdessystemets

funktion. Vänsterpartiet har medverkat till att en

parlamentarisk beredning eller utredning skall

tillsättas inom kort, för att lägga förslag utifrån

den särskilda utredarens ställningstaganden.

Avsikten är, som vi ser det, att stärka

möjligheterna för en social bostadspolitik.

Staten tar i dag ett mycket begränsat ansvar för

den sociala bostadspolitiken, något som även

Lagrådet ger uttryck för i sitt yttrande till

utskottet. Lagrådet skriver att handhavandet av

bostadsförsörjningen i första hand är en kommunal

angelägenhet som baseras på de tre ramlagarna

kommunallagen, socialtjänstlagen och plan- och

bygglagen. I betänkandet skriver utskottet att

staten numera endast anses ha en övergripande roll

för en social bostadspolitik.

Den gamla portalparagrafen för bostadspolitiken, om

allas rätt till en god bostad till ett rimligt pris,

har mer och mer urholkats under 90-talet. Staten som

skulle garantera finansieringen har successivt

krupit ur det ansvaret och kvar är kommunerna med

ansvaret för bostadsförsörjningen och den sociala

bostadspolitiken.

Grundbulten i kommunernas roll för att klara sina

åtaganden är de kommunala bostadsbolagen,

allmännyttan. Den hyresledande funktionen skall

garantera en rimlig hyresnivå och det kommunala

inflytandet trygga en social bostadspolitik.

Hela systemet är hotat och orsakerna är flera.

Strukturomvandling och folkomflyttning i många

kommuner skapar stora problem i bostadsbolag med

många tomma lägenheter, något som visar sig tydligt

i ett flertal kommuner. De höga

produktionskostnaderna för hyresrätt gör att

allmännyttan i våra tillväxtområden inte bygger

nytt, trots att bostadsbristen börjar bli ett akut

problem.

Kraven på utförsäljning blir allt starkare, dels

från borgerligt håll av ideologiska skäl, dels av

ekonomiska skäl, för att kortsiktigt, klara den

kommunala ekonomin.

Här måste regeringen bestämma sig. Vill man slå

vakt om bruksvärdessystemets roll för

hyressättningen och kommunernas möjlighet att föra

en social bostadspolitik, så måste både piska och

morot från statens sida bli det som återupprättar

allmännyttans roll som garant för allas rätt till en

god bostad till ett rimligt pris.

Staten bör:

Definiera vad som menas med ett allmännyttigt

företag och tydliggöra vilka ekonomiska villkor

som skall gälla mellan företaget och ägaren

kommunen.

Kräva att kommunerna upprättar obligatoriska

boendeplaneringsprogram, där allmännyttans roll

för en social bostadspolitik klargörs i de

ägardirektiv som skall styra företagens

verksamhet.

Ge kommunerna skyldighet att ordna en väl

fungerande bostadsförmedling och rätt att

förmedla både kommunala och privata lägenheter

efter de turordningsregler som kommunen

upprättar.

Se över skattebelastningen på hyresrätten med

avsikt att permanent sänka boendekostnaderna.

Ompröva och förbättra produktionsvillkoren för

både nybyggnation och ombyggnation. Det kräver

utökade statliga insatser.

Ge ett bättre stöd till allmännyttiga

bostadsbolag med stora ekonomiska problem och där

företagets villkor, inte ägarens, kommunens

ekonomi, i första hand avgör stödets omfattning

och storlek.

Vänsterpartiet menar att det är fullt möjligt att

utveckla allmännyttan i nuvarande form, utan att

ändra företagsform eller ägarvillkor.

Vi är övertygade om att allmännyttiga

bostadsföretag i kommunal regi är de som har de

största förutsättningarna att utveckla ett större

inflytande för hyresgästerna, leda miljöarbetet i

boendet och garantera en nödvändig nyproduktion för

boendet i hyresrätt.

Den föreslagna lagstiftningen kan anses vara ett

intrång i den kommunala självstyrelsen, men den

sociala bostadspolitiken är ett övergripande ansvar,

där både stat och kommun har ett ansvar. I det här

fallet får bostadspolitiken väga tyngst. Att det nu

krävs en lagstiftning, som ger ett andrum för att

utveckla den sociala bostadspolitiken igen, har

naturligtvis sin förklaring i regeringens bristande

intresse för att återupprätta och utveckla den

sociala bostadspolitiken som avskaffades under de

borgerliga regeringsåren 1991-1994. Nödlösningar kan

för tillfället vara bra, men de kan aldrig ersätta

lösningar som är bestående och som kommer till rätta

med grundläggande felaktigheter. Vänsterpartiet

förutsätter att det är regeringens avsikt att, i

samband med att den tillfälliga lagstiftningen

upphör, komma med förslag som återupprättar en

social bostadspolitik och som tydliggör en

definition av allmännyttans villkor och roll.

2. Kommunala bostadsföretag

Rigmor Ahlstedt (c) anför:

Centerpartiet avvisar i en gemensam reservation med

m, kd och fp regeringens lagförslag om sanktioner

mot kommuner som säljer sina bostadsföretags hus.

Det främsta skälet till vårt ställningstagande är

att vi vill slå vakt om den kommunala

självstyrelsen. Centerpartiet står för en politik

som innebär att makten i största möjliga

utsträckning bör decentraliseras genom att

demokratin och medborgarinflytandet utövas nära de

människor som berörs av besluten. Ett genomförande

av regeringsförslaget skulle verka i motsatt

riktning och leda till en centraldirigering av

kommunerna med ett godtyckligt beslutsfattande från

regeringens sida.

Vårt ställningstagande innebär däremot inte att vi

förordar en omfattande försäljning av kommunalt ägda

bostäder. Centerpartiet har alltid framhållit den

viktiga roll som allmännyttan har att fylla i

bostadsförsörjningen. Allmännyttans bostäder utgör i

många kommuner en bas i bostadsbeståndet och ett

viktigt instrument i den kommunala bostadspolitiken.

Det är emellertid kommunpolitikerna själva, och inte

regeringen, som skall svara för beslut om innehavet

av allmännyttans bostäder i respektive kommun.

Endast de har kunskapen om vilka åtgärder som är

motiverade i den enskilda kommunen. Endast de har

erhållit kommuninvånarnas mandat att fatta beslut om

inriktningen av den kommunala bostadspolitiken.

Centerpartiet kommer att fortsätta att verka för

mångfald och valfrihet i boendet med en

blandning av upplåtelseformer och bostadstyper.

Förutsättningar måste skapas för ett boende som

erbjuder trygghet och en god livsmiljö. Ett

sådant boende skapas bäst med utgångspunkt i de

lokala förhållandena i nära samverkan mellan de

boende och de lokala beslutsfattarna utan

pekpinnar och sanktioner från regeringsmakten.

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om tillfällig minskning av

det generella statsbidraget vid avyttring

av aktier eller andelar i eller utdelning

från kommunala bostadsföretag, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En kommun skall vidkännas en minskning av det

generella statsbidraget enligt lagen (1995:1514) om

generellt statsbidrag till kommuner och landsting,

om

1. kommunen genom att vid ett eller flera

tillfällen avyttra aktier eller andelar i ett

kommunalt bostadsföretag förlorar sitt bestämmande

inflytande över bostadsföretaget,

2. ett företag som kommunen direkt eller indirekt

har ett bestämmande inflytande över och som inte har

till huvudsaklig uppgift att förvalta

bostadsfastigheter, genom att vid ett eller flera

tillfällen avyttra aktier eller andelar i ett

kommunalt bostadsföretag förlorar sitt bestämmande

inflytande över bostadsföretaget,

3. ett kommunalt bostadsföretag beslutar om

utdelning till kommunen, eller

4. ett kommunalt bostadsföretag beslutar om

utdelning eller aktieägartillskott till ett företag

som kommunen har ett direkt eller indirekt

inflytande över och som inte har till huvudsaklig

uppgift att förvalta bostadsfastigheter.

I de fall som avses i första stycket 1 och 2 skall

minskningen beräknas på samtliga avyttringar under

den tid då kommunen eller företaget har det

bestämmande inflytandet över bostadsföretaget.

2 § Med kommunalt bostadsföretag avses i denna lag

ett bolag, en stiftelse eller en förening som

kommunen har det bestämmande inflytandet över och

som har till huvudsaklig uppgift att förvalta

bostadsfastigheter.

3 § I de fall som avses i 1 § första stycket 1 och

2 skall det generella statsbidraget minskas med ett

belopp motsvarande 50 procent av skillnaden mellan

vederlaget för de avyttrade aktierna och

anskaffningsvärdet för dem. Anskaffningsvärdet skall

anses utgöra 20 procent av vederlaget, om inte

kommunen kan visa att anskaffningsvärdet varit

högre.

I de fall som avses i 1 § första stycket 3 och 4

skall det generella statsbidraget minskas med ett

belopp motsvarande 50 procent av den del av

utdelningen eller aktieägartillskottet som

överstiger en skälig avkastning på det ursprungliga

aktiekapitalet. Regeringen meddelar närmare

föreskrifter om grunderna för beräkningen av en

skälig avkastning.

4 § Om det har beslutats att ett kommunalt

bostadsföretag skall träda i frivillig likvidation,

skall vid tillämpningen av denna lag beslutet om

likvidationen anses utgöra en sådan avyttring som

avses i 1 § första stycket 1 eller 2 och det belopp

som skiftas anses utgöra ett sådant vederlag som

avses i 3 § första stycket. Beloppet skall

uppskattas med hänsyn till förhållandena när

beslutet om likvidation fattas.

5 § En kommun skall senast vid utgången av januari

varje år anmäla till länsstyrelsen om något

förhållande som avses i 1 eller 4 § förekommit under

föregående år. I ett sådant fall skall kommunen

också ge in det underlag som länsstyrelsen behöver

för att beräkna minskningen av statsbidraget. Om

kommunen inte ger in sådant underlag får

länsstyrelsen uppskatta minskningens storlek.

6 § Länsstyrelsen beslutar om minskning av det

generella statsbidraget senast vid utgången av mars

det år som kommunen skall ge in underlag för

beräkning av minskningen. Länsstyrelsen skall

omgående underrätta skattemyndigheten om sitt

beslut.

Skattemyndigheten skall fördela minskningen lika på

de statsbidrag som betalas ut under perioden juli -

december samma år. Om det finns särskilda skäl får

skattemyndigheten fördela minskningen på något annat

sätt.

7 § Regeringen får på ansökan av en kommun helt

eller delvis befria den från minskning av det

generella statsbidraget, om

1. en rekonstruktion av det kommunala

bostadsföretaget är nödvändig,

2. kommunen befinner sig i en allvarlig ekonomisk

situation och en sådan åtgärd som avses i 1 § är

nödvändig för att sanera kommunens ekonomi, eller

3. det annars finns särskilda skäl.

Ansökan skall ha kommit in till regeringen senast

den 15 april det år som kommunen skall ge in

underlag för beräkning av minskningen.

8 § Om det inträffat ett sådant förhållande som

avses i 1 § första stycket 1 eller 2 och det

kommunala bostadsföretaget har godkänts som

allmännyttigt bostadsföretag, skall godkännandet

återkallas. Frågan om återkallelse prövas av

länsstyrelsen.

9 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får

överklagas hos Boverket. Boverkets beslut får inte

överklagas.

Denna lag träder i kraft den 19 juni 1999 och

tillämpas på avyttringar och beslut om frivillig

likvidation till och med den 30 juni 2001 och på

utdelningar och aktieägartillskott till och med den

30 juni 2002. Lagen tillämpas dock inte på

utdelningar och aktieägartillskott som hänför sig

till räkenskapsår som löpt ut före den 1 januari

1999.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-05-21

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby,

justitierådet Gertrud Lennander, regeringsrådet

Kjerstin Nordborg.

Riksdagens bostadsutskott har den 11 maj 1999

beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag

till lag om tillfällig minskning av det generella

statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar

i eller utdelning från kommunala bostadsföretag,

m.m.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av

hovrättsassessorn Anders Heiborn och

hovrättsassessorn Bengt Billquist.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Fråga uppkommer till en början om lagförslaget

innebär ett sådant ingrepp i den kommunala

självstyrelsen att det inte bör genomföras.

De grundläggande bestämmelserna om den kommunala

självstyrelsen återfinns i 1 kap. 1 och 7 §§

regeringsformen. I 1 § sägs att den svenska

folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunal

självstyrelse. I 7 § första stycket andra meningen

står: "Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda

församlingar." Andra stycket lyder: "Kommunerna får

taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter."

Frågan om kommunernas beskattningsrätt har blivit

föremål för yttranden av Lagrådet vid upprepade

tillfällen, dels i samband med lagstiftning om

kommunal skatteutjämning (se bet. 1994/95:FiU19 s.

96 ff, prop. 1995/96:64 s. 80, bet. 1997/98:FiU28 s.

22 ff) dels i samband med frågor om stopp för

kommunala skattehöjningar (se prop. 1989:150 bil.

4.4 s. 32 ff; prop. 1991/92:150 bil. 11.4.1 s. 137,

prop. 1995/96: 213 s. 11 f). I ett av de

förstnämnda fallen avstyrkte Lagrådet förslaget,

vilket ledde till att det omarbetades. I de senare

fallen har Lagrådet godtagit förslagen under

hänvisning i huvudsak till att de var tidsbegränsade

och kortvariga.

I motsats till bestämmelsen i 7 § andra stycket, som

sålunda lagts till grund för mer eller mindre

bestämda uttalanden från Lagrådets sida, är det

svårt att åt bestämmelsen i första stycket ge någon

mera strikt innebörd. Beslutanderätten i kommunerna

skall enligt stycket utövas av valda församlingar.

Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår emellertid att

grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner samt grunderna för kommunernas organisation

och verksamhetsformer och för den kommunala

beskattningen bestäms i lag och likaså att i lag

meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i

övrigt och om deras åligganden. Såvitt gäller

kommunernas befogenheter anges i 2 kap. 1 §

kommunallagen att kommunerna får själva ta hand om

sådana angelägenheter av allmänt intresse som har

anknytning till kommunens område eller dess

medlemmar och som inte skall handhas enbart av

staten, en annan kommun, ett landsting eller någon

annan. Så som bestämmelserna i regeringsformen är

utformade synes det dock ytterst vara riksdagen som

sätter gränser för det kommunala självbestämmandet.

Även om det är riksdagen som bestämmer är likväl

föreställningen om kommunal självstyrelse en levande

realitet i svenskt samhällsliv. Vid regeringsformens

tillkomst betecknades den kommunala självstyrelsen

som en av grundstenarna för den svenska demokratin

(bet. KU 1973:26 s. 39). Denna föreställning har

snarast accentuerats under senare år, då lösenordet

i många sammanhang varit decentralisering. Det finns

dessutom en europeisk konvention om kommunal

självstyrelse, som Sverige anslutit sig till (se

prop. 1988/89:119). Denna kan emellertid inte anses

ge snävare ramar än regeringsformen, jfr dock vad

som i det följande sägs om domstolsprövning.

Någon bestämd avgränsning mellan statens och

kommunernas verksamhet har inte varit avsedd eller

ens ansetts möjlig; den måste kunna förändras under

skiftande samhällsförhållanden (se prop. 1973:90 s.

190). Någon innebörd måste dock den kommunala

självstyrelsen ha. Man måste beklaga att

regeringsformen trots erfarenheter av nära 25 års

tillämpning fortfarande inte ger fylligare

riktlinjer för förhållandet mellan stat och kommun

eller med andra ord för den kommunala

självstyrelsens reella innebörd (jfr Kommittén om

den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd, vars

förslag i betänkande SOU 1996:129 hittills inte lett

till lagstiftning, samt Joakim Nergelius i

Förvaltningsrättslig Tidskrift 1997 s. 33 ff). Tills

vidare får man utgå från att den kommunala

självstyrelsen är en realitet men att det är ovisst

hur långt den sträcker sig.

Den föreslagna lagen syftar till att genom vissa

sanktionsmedel avhålla kommunerna från att avhända

sig sina kommunala bostadsföretag (i fortsättningen

används detta uttryck för att sammanfattningsvis

beteckna alla de förfaranden som omfattas av

lagförslaget). Det kan sägas att kommunerna har en

valfrihet. De kan välja mellan att behålla

bostadsföretagen eller att avhända sig dem och avstå

från i princip hälften av vinsten. De kan också

exempelvis låta det kommunala bostadsföretaget sälja

sina fastigheter och lägga pengarna på hög; först

när kommunen tar ut pengarna i form av utdelning

eller aktieägartillskott inträder sanktionen.

Avsikten med sanktionerna synes emellertid vara att

dessa skall vara så kraftfulla att en kommun endast

undantagsvis kan tänkas komma att avhända sig ett

bostadsföretag, om det inte föreligger ett

dispensfall. Åtgärden är därför utan tvivel ett

ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Frågan är om

denna går längre än som kan godtas från

konstitutionella utgångspunkter. Som tidigare nämnts

torde denna fråga, med den obestämda avgränsning som

regeringsformen ger åt det kommunala självstyret,

ytterst vara av politisk natur. Lagrådets granskning

skall emellertid enligt 8 kap. 18 § regeringsformen

också avse hur förslaget förhåller sig till

rättsordningen i övrigt och vid denna granskning gör

Lagrådet i förevarande fall följande bedömning.

Den utredning som ligger till grund för förslaget,

utredningen om kommunala bostadsföretag, fann i sitt

betänkande (SOU 1997:81 s. 101 f) att en

lagstiftning som begränsade kommunernas möjligheter

att avhända sig sina bostadsföretag inte torde

strida mot principen om kommunal självstyrelse i

regeringsformen eller den europeiska konventionen om

kommunal självstyrelse. Inte heller fann utredningen

att en begränsning skulle strida mot egendomsskyddet

i Europakonventionen; i sistnämnda hänseende delar

Lagrådet utredningens uppfattning. Utredningen ansåg

däremot att ett långtgående förbud eller mycket

restriktiva tillståndsregler kunde komma i tydlig

konflikt med den i övrigt hävdade principen om

kommunal självstyrelse.

Lagrådet kan inte finna att den i propositionen

föreslagna, av utredningen förordade metoden är så

mycket bättre. Den är avsedd att i praktiken leda

till samma resultat. Som skäl för att den skulle

vara godtagbar åberopas ett yttrande av Lagrådet i

prop. 1995/96:113. Det lagstiftningsärendet handlade

om ett alternativ till ett kommunalt skattestopp,

där det onekligen på kommunens intäktssida kunde

finnas ett samband mellan ökade skatteintäkter och

min-skade statsbidrag. Också i förevarande fall kan

det finnas ett ekonomiskt samband i den meningen att

kommunerna kan avhända sig sina bostadsföretag i

syfte att förbättra sin ekonomi.

I den aktuella propositionen används emellertid det

generella statsbidraget som sanktion mot ett väntat

oönskat beteende inom ett visst bestämt område av

den kommunala verksamheten, nämligen bostadssektorn.

Då lagen om kommunala åtgärder till

bostadsförsörjningens främjande m.m. och lagen om

kommunal bostadsanvisningsrätt upphävdes år 1993

uttalades bl.a. att kommunernas befogenheter och

skyldigheter inom ifrågavarande områden så långt

möjligt borde styras av kommunallagen och

socialtjänstlagen samt att särskild lagstiftning

borde tillgripas bara om staten hade krav på att

kommunerna vidtog åtgärder som annars inte skulle

komma till stånd eller om dessa lagar inte gav

kommunerna rätt att vidta nödvändiga åtgärder (prop.

1992/93:242 s. 17, bet. 1992/93:BoU19 s. 4). Också

utredningen om kommunala bostadsföretag anger att

det kommunala ansvaret för bostadspolitiken numera i

allt väsentligt baseras på de tre ramlagarna

kommunallagen, socialtjänstlagen samt plan- och

bygglagen (SOU 1997:81 s. 23). Härtill kommer, som

flera remissinstanser har påpekat, att kommunerna

inte har någon skyldighet att inneha bostadsföretag.

(Om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, se

också bet. 1996/97:BoU7.)

Handhavandet inom kommunerna av bostadsförsörjningen

och bostadspolitiken är sålunda i första hand en

kommunal angelägenhet, som i princip skall utövas av

dem som av invånarna i kommunen har valts att

besluta härom.

Det kan knappast ha varit avsikten med det generella

statsbidraget att det skulle kunna användas som ett

påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner för

speciella ändamål. Till detta kommer, som också

påtalas i propositionen, att kommunerna kan avhända

sig sina bostadsföretag av ideologiska skäl. I

sådana fall saknas helt ett naturligt samband mellan

avhändandet och minskningen av statsbidraget. Den

omständigheten att staten av olika skäl och på

skilda sätt genom åren bidragit till de kommunala

och allmännyttiga bostadsföretagens verksamheter kan

knappast tas som intäkt för att använda det

generella statsbidraget på sätt som föreslås.

Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet allvarligt

om en inskränkning i den kommunala rätten till

självstyrelse bör göras på detta sätt.

Skulle förslaget vinna gehör, har Lagrådet följande

synpunkter på författningstexten.

3 §

Regeringen meddelar enligt 3 § andra stycket andra

meningen närmare föreskrifter om grunderna för

beräkning av en skälig avkastning. Något utrymme för

normdelegation i förevarande hänseende synes inte

finnas. Fråga måste vara om

verkställighetsföreskrifter. För att sådana skall

kunna användas brukar krävas att den lagbestämmelse

som skall kompletteras är så detaljerad att

regleringen inte tillförs något väsentligt nytt

genom den av regeringen beslutade föreskriften;

motivuttalanden räcker alltså inte. Det begrepp,

skälig avkastning, som skall tillämpas kan ges olika

innebörd beroende på vilket system man befinner sig

i. Lagrådet vill dock inte göra gällande att metoden

inte kan användas i förevarande fall.

7 §

Undantag från minskningen av statsbidrag kan enligt

paragrafen göras - utom av klart angivna skäl -

också om det annars finns särskilda skäl. Om

undantag beslutar regeringen. När det nu är fråga om

ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen är det

självfallet viktigt att kommunerna behandlas lika

och att grunderna för undantag framgår av lagtexten.

Det är dock svårt att i lagtext precisera

förutsättningarna för undantag närmare än som skett.

9 §

Det är länsstyrelsen som beslutar om minskning av

statsbidraget. Länsstyrelsens beslut överklagas hos

Boverket, vars beslut inte får överklagas. Det finns

så många rättsfrågor inbyggda i lagen, såväl när det

gäller förutsättningarna för dess tillämpning som i

fråga om beräkningen av vinsten, att prövningen bör

ske i domstol. Detta skulle dessutom stämma bättre

överens med artikel 11 i den europeiska konventionen

om kommunal självstyrelse, som föreskriver att

kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt

förfarande för att säkerställa bl.a. ett utövande av

sina befogenheter, låt vara att detta krav ansetts

kunna tillgodoses genom ett resningsförfarande

(prop. 1988/89:119 s. 6). Lagrådet förordar därför

att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol, varvid tillika bör

föreskrivas att prövningstillstånd krävs för

överklagande till kammarrätten.

Övergångsbestämmelse

Förslaget innebär att lagen skall träda i kraft den

1 juli 1999 och tillämpas på avhändelser som skett

fr.o.m. den 8 maj 1999. Lagen ges alltså retroaktiva

effekter. Detta är något som i de flesta situationer

brukar undvikas i den svenska rättsordningen.

Såvitt angår avtalsrätten är det vanliga att ny lag

inte tillämpas på avtal som ingåtts före

ikraftträdandet. Här finns dock flera undantag.

Särskilt har ny lag till hyresgästers skydd

tillämpats på hyresavtal som ingåtts före

ikraftträdandet, se t.ex. punkten 3 i

övergångsbestämmelserna till lagen 1984:694 om

ändring i jordabalken.

Den föreslagna lagen har av regeringen betecknats

som ett sanktionssystem. En typisk sanktion mot

skadegörande handlingar är skadestånd. Här tillämpas

praktiskt taget undantagslöst den principen att ny

lag inte tillämpas på skadefall som inträffat före

ikraftträdande.

Än mer sanktionsbetonade är naturligtvis straff och

andra brottspåföljder. Beträffande sådana finns i

såväl regeringsformen (2 kap. 10 § första stycket)

som Europakonventionen (artikel 7) förbud mot

retroaktiv lagstiftning. När förbudet mot retroaktiv

strafflagstiftning år 1976 överfördes från 8 kap.

till 2 kap. regeringsformen anfördes att det -

åtminstone genom analogisk lagtillämpning - träffade

också straffliknande administrativa påföljder såsom

skattetillägg, restavgift och förseningsavgift

enligt olika skatteförfattningar, överlastavgift

etc. Samtidigt avvisades - med utgångspunkt dock

från grundsatsen att retroaktivitet skall undvikas -

tanken på ett generellt förbud mot retroaktiv

lagstiftning på något annat område än straffrättens.

(Prop. 1975/76:209 s. 125 f, jfr bet. KU 1974:60.)

Den bestämmelse från vilken regeringen närmast synes

ha hämtat förebilden till den föreslagna

övergångsbestämmelsen är 2 kap. 10 § andra stycket

regeringsformen. Enligt denna bestämmelse, som

infördes år 1979, råder förbud också mot retroaktiv

lagstiftning om skatter och statliga avgifter. Från

detta förbud görs dock undantag för det fall att

riksdagen finner särskilda skäl påkalla det, under

förutsättning att regeringen eller riksdagsutskott

vid den kritiska tidpunkten hade lämnat förslag till

riksdagen om åtgärden eller regeringen då i

skrivelse hade meddelat riksdagen att sådant förslag

var att vänta. Denna tidigare i praxis tillämpade

princip lagfästes som ett undantag från huvudregeln

för att kunna få ett snabbt slut på förfaranden som

regeringen och riksdagen anser innebära kringgående

av gällande skattelag och för att inte de gamla

reglerna i slutskedet av sin giltighetstid skall

kunna utnyttjas i stegrad omfattning (prop.

1978/79:195 s. 56).

Regeringen har valt att inte utforma det föreslagna

sanktionssystemet som en skatt. Anledningen härtill

synes ha varit bl.a. principiella betänkligheter mot

inkomstbeskattning av kommuner och farhågor att

aktuell skattesats inte skulle vara tillräckligt

avskräckande. Oavsett hur därmed förhåller sig utgör

förslaget enligt Lagrådets mening inte någon verklig

parallell till skattelagstiftningen. Det är svårt

att jämföra kommuner med skatteplanerande företag

och enskilda.

Sammantaget synes förslaget stå i så dålig

överensstämmelse med de principer som inom

rättsordningen allmänt tillämpas beträffande

retroaktiv lagstiftning att Lagrådet avstyrker den

föreslagna övergångsbestämmelsen.

Konstitutionsutskottets

yttrande

1998/99:KU4y

Kommunala bostadsföretag

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 25 maj 1999 beslutat bereda

bl.a. konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig

över proposition 1998/99:122 Kommunala

bostadsföretag jämte de motioner som kan komma att

väckas med anledning av propositionen i de delar som

berör utskottets beredningsområde.

Utskottet begränsar sitt yttrande till frågan om

förslagets förhållande till den kommunala

självstyrelsen och vissa andra aktualiserade frågor

inom utskottets beredningsområde.

Utskottet

Propositionen

I propositionen föreslås att nuvarande bestämmelser

om indragning av räntestöd vid ägarförändringar och

överlåtelser av kommunala bostadsföretag eller deras

bostäder skall ersättas av ett nytt tidsbegränsat

sanktionssystem.

Förslaget innebär att om en kommun säljer aktier

eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i sådan

omfattning att kommunen förlorar det bestämmande

inflytandet i företaget så skall en minskning av

kommunens generella statsbidrag ske. Samma sak skall

gälla om ett företag som kommunen direkt eller

indirekt har det bestämmande inflytandet över

avyttrar aktier eller andelar i ett kommunalt

bostadsföretag så att det bestämmande inflytandet i

bostadsföretaget förloras. Minskningen skall

motsvara 50 % av skillnaden mellan det samlade

vederlaget för alla de avyttrade aktierna eller

andelarna och anskaffningsvärdet för dessa. I sådant

fall skall även bostadsföretagets godkännande som

allmännyttigt återkallas.

Likaså skall en kommun som använder sitt

bestämmande inflytande i ett kommunalt

bostadsföretag och härigenom tillför kommunen en

utdelning, få vidkännas en minskning av det

generella statsbidraget. Minskningen skall motsvara

50 % av den utdelning som överstiger en skälig

avkastning på det ursprungliga aktiekapitalet.

Om kommunen organiserat sin verksamhet i en

aktiebolagsrättslig koncern skall motsvarande

sanktion inträffa om ägaren använder sitt

bestämmande inflytande för att genom utdelning eller

aktieägartillskott tillföra verksamheter som inte

huvudsakligen avser förvaltning av

bostadsfastigheter inom samma koncern.

Även i det fall bostadsföretaget träder i frivillig

likvidation skall det generella statsbidraget

minskas med 50 % av vad som uppskattas kan komma att

skiftas ut vid likvidationen.

Regeringen skall i vissa fall kunna medge att

minskningen av statsbidraget jämkas eller helt

efterges. En sådan situation är då en rekonstruktion

av det kommunala bostadsföretaget är nödvändig. En

annan är då kommunen befinner sig i en allvarlig

ekonomisk situation och en åtgärd som annars skulle

drabbas av sanktionen är nödvändig för att sanera

kommunens ekonomi. I övrigt får regeringen helt

eller delvis befria en kommun från minskning av det

generella statsbidraget om det finns särskilda skäl.

Det är länsstyrelsen som beslutar om minskning av

statsbidraget. Länsstyrelsens beslut får överklagas

hos Boverket. Boverkets beslut får inte överklagas.

Den föreslagna ordningen bör enligt regeringen vara

tidsbegränsad och träda i kraft den 1 juli 1999 men

tillämpas från och med den 8 maj 1999. På

ägarförändringar och beslut om frivillig likvidation

tillämpas lagen till och med den 31 december 2001

och på utdelningar och aktieägartillskott till och

med den 31 december 2002. Förslaget skall dock inte

tillämpas på utdelningar och aktieägartillskott som

hänför sig till räkenskapsår som löpt ut före den 1

januari 1999.

I motiveringen framhåller regeringen att kommunernas

handhavande av sina bostadsföretag bör avvägas mot

statsmakternas intresse för vad som sker med

bostadsförsörjningen i stort. Statens intresse

ligger i första hand i att kommunerna även

fortsättningsvis skall kunna fullgöra de uppgifter

inom bostadsförsörjningen som är grunden för den

nuvarande ansvarsfördelningen inom bostadspolitiken.

Givetvis finns det även ett intresse av att se till

att de betydande ekonomiska resurser som staten

genom årens lopp tillfört företagen inte genom olika

transaktioner överförs till annan kommunal

verksamhet utan behålls inom bostadsförsörjningen.

Staten har genom olika former av bidrag skjutit till

cirka 100 miljarder kronor sedan mitten av 1970-

talet till de kommunala och allmännyttiga

bostadsföretagen.

Under senare tid har det enligt regeringen i ett

antal kommuner väckts förslag om att sälja ut hela

eller betydande delar av det kommunala

bostadsbeståndet. Frågan har framför allt aktualitet

i Stockholmsregionen, men det finns även ett icke

oväsentligt antal kommuner i övriga landet där

utförsäljningar forceras fram.

Syftet med förslaget är att - under tiden då den

framtida utvecklingen av de allmänna

bostadsföretagen utreds - motverka att

bostadsföretagen säljs ut eller att pengar förs över

från bostadsföretagen till annan verksamhet i

kommunerna. Regeringens principiella uppfattning är

att de kommunala bostadsföretagen har en central

funktion att fylla på den svenska bostadsmarknaden.

Därmed är det enligt regeringen inte sagt att dessa

företags verksamhetsformer inte kan behöva

förändras. I syfte att få en diskussion om detta i

ett längre perspektiv har regeringen beslutat om

direktiv till en utredning som fått i uppdrag att

förutsättningslöst pröva och hitta nya former för

hur icke vinstdrivande företag kan organiseras.

Utredningen skall dessutom göra en utvärdering av

bruksvärdessystemet.

Regeringen har funnit att en minskning av det

generella statsbidraget till kommunerna är det

instrument som är mest lämpligt att använda som

sanktionsmedel. Det generella statsbidraget är en

del av det statliga statsbidrags- och

utjämningssystem vars huvudsakliga syfte är att ge

kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar för

att bedriva sin verksamhet. Med anledning av att

många remissinstanser ansett att användningen av

detta bidrags- och utjämningssystem som

sanktionsmedel skulle strida mot den i

regeringsformen angivna principen om kommunal

självstyrelse erinrar regeringen om den särskilda

lagstiftning där det generella statsbidraget

minskades för en kommun som fastställt högre

skattesats under åren 1997 och 1998 än under 1996

(prop. 1995/96:213). Den rättsliga konstruktionen

godtogs av Lagrådet bl.a. på grund av att

lagstiftningen var tidsbegränsad.

Lagrådet

I propositionen anger regeringen att propositionens

lagförslag tillhör det område som normalt bör

granskas av Lagrådet. Mot bakgrund av de omfattande

försäljningsåtgärder som skett och som planeras i

ett flertal kommuner är det enligt regeringen mycket

angeläget att riksdagen kan fatta beslut i ärendet

snarast möjligt. Det finns enligt regeringen därför

inte tid att inhämta Lagrådets yttrande över

lagförslaget.

Sedan propositionen överlämnats till riksdagen och

remitterats till bostadsutskottet beslöt utskottet

den 11 maj att inhämta Lagrådets yttrande över

lagförslaget.

Lagrådet behandlar först frågan om huruvida

lagförslaget innebär ett sådant ingrepp i den

kommunala självstyrelsen att det inte bör

genomföras.

Lagrådet pekar på att de grundläggande

bestämmelserna om den kommunala självstyrelsen

återfinns i 1 kap. 1 och 7 §§ regeringsformen. I 1 §

sägs att den svenska folkstyrelsen förverkligas

bl.a. genom kommunal självstyrelse. I 7 § första

stycket andra meningen står: "Beslutanderätten i

kommunerna utövas av valda församlingar." Andra

stycket lyder: "Kommunerna får taga ut skatt för

skötseln av sina uppgifter." I motsats till den

senare bestämmelsen, som vid flera angivna

tillfällen lagts till grund för mer eller mindre

bestämda uttalanden från Lagrådets sida, är det

enligt Lagrådet svårt att åt bestämmelsen i första

stycket ge någon mer strikt innebörd. Lagrådet

konkluderar att såsom bestämmelserna i

regeringsformen är utformade synes det ytterst vara

riksdagen som sätter gränser för det kommunala

självbestämmandet. Någon innebörd måste dock den

kommunala självstyrelsen enligt Lagrådet ha och

beklagar i detta sammanhang att regeringsformen

trots erfarenheter av nära 25 års tillämpning

fortfarande inte ger fylligare riktlinjer för

förhållandet mellan stat och kommun eller med andra

ord för den kommunala självstyrelsens reella

innebörd. Tills vidare får man enligt Lagrådet utgå

från att den kommunala självstyrelsen är en realitet

men att det är ovisst hur långt den sträcker sig.

Lagrådet anser att avsikten med sanktionerna i den

föreslagna lagstiftningen synes vara att dessa skall

vara så kraftfulla att en kommun endast undantagsvis

kan komma att avhända sig ett bostadsföretag, om det

inte föreligger ett dispensfall. Åtgärden är därför

enligt Lagrådet utan tvivel ett ingrepp i den

kommunala självstyrelsen. Frågan är om denna går

längre än som kan godtas från konstitutionella

utgångspunkter. Som nyss återgavs anser Lagrådet,

med den obestämda avgränsning som regeringsformen

ger åt det kommunala självstyret, att denna fråga

ytterst är av politisk natur. Lagrådets granskning

skall emellertid enligt 8 kap. 18 § regeringsformen

också avse hur förslaget förhåller sig till

rättsordningen i övrigt och Lagrådet gör i detta

hänseende följande bedömning.

Som skäl för att den föreslagna sanktionsmetoden

skulle vara godtagbar åberopas i propositionen

lagrådsyttrandet i proposition 1995/96:213 (se

ovan). Lagrådet menar att det lagstiftningsärendet

handlade om ett alternativ till ett kommunalt

skattestopp, där det onekligen på kommunens

intäktssida kunde finnas ett samband mellan ökade

skatteintäkter och minskade statsbidrag. Också i det

förevarande fallet kan det enligt Lagrådet finnas

ett ekonomiskt samband i den meningen att kommunerna

kan avhända sig sina bostadsföretag i syfte att

förbättra sin ekonomi.

I den aktuella propositionen används emellertid det

generella statsbidraget som sanktion mot ett väntat

oönskat beteende inom ett visst bestämt område av

den kommunala verksamheten, nämligen bostadssektorn.

I ett lagstiftningsärende från 1993 (prop.

1992/93:242, BoU19) uttalades bl.a. att kommunernas

befogenheter och skyldigheter inom denna sektor så

långt möjligt borde styras av kommunallagen och

socialtjänstlagen samt att särskild lagstiftning

borde tillgripas bara om staten hade krav på att

kommunerna vidtog åtgärder som annars inte skulle

komma till stånd eller om dessa lagar inte gav

kommunerna rätt att vidta nödvändiga åtgärder.

Lagrådet erinrar också om att kommunerna inte har

någon skyldighet att inneha bostadsföretag.

Lagrådets slutsats är att handhavandet inom

kommunerna av bostadsförsörjningen och

bostadspolitiken i första hand är en kommunal

angelägenhet, som i princip skall utövas av dem som

av invånarna i kommunen har valts att besluta härom.

Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet allvarligt

om en inskränkning i den kommunala rätten till

självstyrelse bör göras på detta sätt.

Lagrådet har i övrigt synpunkter på

författningstexten, bl.a. på

överklagandebestämmelsen i 9 § och

övergångsbestämmelsen.

Enligt Lagrådet finns så många rättsfrågor inbyggda

i lagen, såväl när det gäller förutsättningarna för

dess tillämpning som i fråga om beräkningen av

vinsten, att prövningen bör ske i domstol. Detta

skulle dessutom stämma bättre överens med artikel 11

i den europeiska konventionen om kommunal

självstyrelse, som föreskriver att kommunerna skall

ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att

säkerställa bl.a. ett utövande av sina befogenheter,

låt vara att detta krav ansetts kunna tillgodoses

genom ett resningsförfarande (prop. 1988/89:119 s.

6). Lagrådet förordar därför att länsstyrelsens

beslut skall kunna överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol, varvid tillika bör föreskrivas

att prövningstillstånd krävs för överklagande till

kammarrätten.

Lagrådet konstaterar att lagen ges retroaktiva

effekter, något som i de flesta situationer brukar

undvikas i den svenska rättsordningen. Den

föreslagna lagen har av regeringen betecknats som

ett sanktionssystem. En typisk sanktion mot

skadegörande handlingar är skadestånd. Här tillämpas

enligt Lagrådet praktiskt taget undantagslöst den

principen att ny lag inte tillämpas på skadefall som

inträffat före ikraftträdandet. Lagrådet erinrar

vidare om att beträffande sådana sanktioner som

straff och andra brottspåföljder finns såväl i

regeringsformen (2 kap. 10 § första stycket) som

Europakonventionens (artikel 7) förbud mot

retroaktiv lagstiftning. I ett motivuttalande till

förbudet i regeringsformen anfördes att det -

åtminstone genom analogisk lagtillämpning - också

träffade straffliknande administrativa påföljder

såsom skattetillägg, restavgift och förseningsavgift

enligt olika skatteförfattningar, överlastavgift

etc.

Den bestämmelse från vilken regeringen enligt

Lagrådet närmast synes ha hämtat förebilden till den

föreslagna övergångsbestämmelsen är 2 kap 10 § andra

stycket regeringsformen. Enligt denna bestämmelse

råder förbud också mot retroaktiv lagstiftning om

skatter och statliga avgifter. Från detta förbud

görs dock undantag för det fall att riksdagen finner

särskilda skäl påkalla det, under förutsättning att

regeringen eller ett riksdagsutskott vid den

kritiska tidpunkten hade lämnat förslag till

riksdagen om åtgärden eller regeringen då i

skrivelse hade meddelat riksdagen att sådant förslag

var att vänta. Lagrådet konstaterar att regeringen

valt att inte utforma det föreslagna sanktionssy-

stemet som en skatt. Anledningen härtill synes

enligt Lagrådet ha varit bl.a. principiella

betänkligheter mot inkomstbeskattning av kommuner

och farhågor att aktuell skattesats inte skulle vara

tillräckligt avskräckande. Oavsett hur därmed

förhåller sig utgör förslaget enligt Lagrådets

mening inte någon verklig parallell till

skattelagstiftningen. Det är svårt att jämföra

kommuner med skatteplanerande företag och enskilda.

Sammantaget anser Lagrådet att förslaget synes stå

i så dålig överensstämmelse med de principer som

inom rättsordningen allmänt tillämpas beträffande

retroaktiv lagstiftning att den föreslagna

övergångsbestämmelsen bör utgå.

Motionerna

Tre av de fyra motioner som väckts behandlar frågor

som faller inom konstitutionsutskottets

beredningsområde.

I motion 1998/99:Bo21 (m, kd, fp) som väckts

gemensamt av partiledarna för Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet

liberalerna yrkas avslag på propositionen. De tre

partierna menar att den demokratiskt uttryckta

folkviljan i kommunerna måste respekteras. Det är

inte en statlig uppgift att fatta beslut om

handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen.

Sådana ställningstaganden måste i stället göras i

kommunerna, mot bakgrund av förhållandena i det

enskilda fallet och på det sätt den demokratiskt

valda kommunmajoriteten liksom majoriteten i

företagets styrelse finner lämpligt.

Mot bakgrund av att ett flertal av

remissinstanserna har invänt mot att använda det

generella statsbidragssystemet och som skäl angett

att metoden skulle strida mot den i regeringsformen

fastslagna principen om kommunal självstyrelse är

det enligt motionen ytterst allvarligt att

regeringen inte ansett sig ha tid att remittera

förslaget till Lagrådet för granskning. Samtidigt

visar regeringens handlande i sig att

remissinstanserna haft fog för sin åsikt. Grunden

till att regeringen inte ansett sig ha tid att

inhämta Lagrådets synpunkter är ju att man medelst

lagstiftning önskar ingripa mot kommuner som för en

av regeringen oönskad politik.

Lagrådets yttrande har emellertid inhämtats av

bostadsutskottet, konstateras det i motionen.

Partierna instämmer i Lagrådets resonemang, bl.a.

när det gäller skillnaden mellan den av regeringen

åberopade lagstiftningen i proposition 1995/96:213

och det förslag som riksdagen nu har att ta

ställning till. Det finns enligt motionen därutöver

anledning att tillägga att de ingripanden som har

gjorts i den kommunala beskattningsrätten har gjorts

i besvärliga samhällsekonomiska lägen där kommunala

skattehöjningar i ett stort antal kommuner kunnat

förväntas i framtiden. Tidigare ingripanden har

heller inte, som i föreliggande fall, tagit sikte på

vad kommunen de facto använder sina skattemedel

till, utöver den verksamhet som redan är ålagd

kommunerna genom lag.

De tre partierna vill vidare inte ifrågasätta att

en kommun kan behöva vidta någon av de aktuella

åtgärderna på grund av ekonomiska svårigheter i

kommunen eller bostadsföretaget, eller på annan

särskild grund. Tvärtom är dessa tungt vägande

argument för att riksdagen bör avslå propositionen.

Partierna motsätter sig däremot att regeringen genom

en dispensregel godtyckligt skall kunna avgöra vilka

skäl som är tillräckligt behjärtansvärda för att en

kommunmajoritet skall kunna besluta om någon av de

aktuella åtgärderna utan att straffas med delvis

indragna statsbidrag.

De tre partierna är av den uppfattningen att det

faktum att lagen skall ges retroaktiv verkan får

anses vara svårförenligt med allmänna

rättsgrundsatser. Att lagen föreslås börja gälla

redan dagen efter det att propositionen överlämnats

är ytterst anmärkningsvärt. Det strider mot varje

rimlig uppfattning om rättssäkerhet och

grundläggande rättsstatliga principer att lagar

stiftas på detta sätt.

Även i motion 1998/99:Bo22 av Rigmor Ahlstedt m.fl.

(c) yrkas avslag på propositionen. Förslagen innebär

enligt motionen ett allvarligt ingrepp i den

kommunala självstyrelsen. De begränsar också

allvarligt möjligheterna att på lokal nivå forma

boendemiljön utifrån lokala förutsättningar och

efter de boendes egna önskemål och

påverkansmöjligheter.

Centerpartiet är kritiskt till att regeringen i

sådan hast lägger denna proposition och inte tar tid

att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslaget.

Detta är ett område som bör granskas av Lagrådet,

vilket regeringen är medveten om men trots detta

negligerar. Centerpartiet är även kritiskt till det

faktum att lagen enligt regeringens förslag skall

ges retroaktiv verkan och gälla nästan från det

datum då propositionen förelades riksdagen.

Behovet av en bestämmelse om att regeringen under

vissa förutsättningar skall kunna medge dispens till

någon kommun i syfte att jämka eller efterge

minskningen av statsbidragen visar enligt

Centerpartiet hur orimligt förslaget är. Med

förslaget ökar centraldirigeringen över kommunerna

än mer och leder till rent godtyckliga beslut.

Enligt motion 1998/99:Bo23 av Helena Hillar

Rosenqvist m.fl. (mp) innebär regeringens förslag om

ett tidsbegränsat sanktionssystem för att motverka

utförsäljning eller överföring av pengar från

allmännyttiga bostadsföretag en risk för kollision

mellan två viktiga principer, å ena sidan det

nationella ansvaret för en socialt hållbar

boendepolitik, å andra sidan principen om kommunal

självstyrelse.

Den svenska boendepolitiken bygger enligt motionen

på en uppgiftsfördelning där staten svarar för att

det finns finansiella och legala förutsättningar för

bostadsbyggande och där kommunerna svarar för att

kommunens invånare får tillgång till bostäder. Det

kommunala ansvaret och den kommunala kompetensen

regleras främst i kommunallagen och

socialtjänstlagen. På en mer övergripande

samhällsnivå skall kommunerna planera för att det i

kommunen skall finnas tillgång till ett varierat

utbud av sunda och ändamålsenliga bostäder i olika

upplåtelseformer och till ekonomiskt överkomliga

priser. Ett viktigt mål är också att motverka

segregation. Kommunerna har också ett mer specifikt

ansvar för att kunna erbjuda bostäder även till

hushåll som själva har svårigheter att göra sig

gällande på bostadsmarknaden.

De allmännyttiga bostadsföretagen har enligt

motionen spelat en stor roll i den sociala

boendepolitiken genom att tillhandahålla

hyresbostäder i stor omfattning och till, för de

flesta, överkomliga priser. Detta har underlättats

av att de allmännyttiga företagen haft gynnsamma

ekonomiska villkor och genom att de inte skall vara

vinstgivande. På senare år har dock skillnaden

mellan de allmännyttiga och de privata

bostadsföretagen minskat. I realiteten är det inte

så stor skillnad mellan de formellt "icke

vinstdrivande" allmännyttiga företagen och privata

företag med vinstsyfte. Det är inte längre

självklart att ett allmännyttigt bostadsföretag är

det främsta medlet för kommunen att bedriva en

socialt hållbar boendepolitik. Från det perspektivet

skulle i förlängningen allmännyttan kunna ha spelat

ut sin roll och det skulle sakna betydelse om den

successivt övergick i annan ägo. Å andra sidan

skulle, anser motionärerna, en sådan utveckling

också innebära risker, särskilt om den sker snabbt,

oövertänkt och mer från kortsiktiga ekonomisk-

politiska utgångspunkter än baserad på en

långsiktigt genomtänkt analys. Sådana risker kan

vara att en stor andel av hyreshusen snabbt

omvandlas till dyra bostadsrätter i attraktiva

områden och att därigenom segregationen ökar.

Mot önskemålet att upprätthålla en på nationell

nivå förankrad social boendepolitik måste enligt

motionärerna ställas det ingrepp i den kommunala

självstyrelsen som de av regeringen föreslagna

reglerna onekligen utgör. Den kommunala

självstyrelsen måste även innefatta rätten att fatta

vad man uppfattar som "fel" beslut om det är

förankrat hos en politisk majoritet som ärligt

deklarerat sina avsikter före ett val. Den kommunala

sjävstyrelsen är dock inte, och bör inte heller

vara, någon absolut rätt att i alla sammanhang fatta

precis vilka beslut som helst utan tanke på

konsekvenserna för den nationella politiken. Som en

följd av en alltför snabb och icke genomtänkt

utförsäljning av allmännyttiga bostäder eller

bostadsföretag kan eventuellt befaras att de

nationella målen riskerar att allvarligt

åsidosättas. Enligt Miljöpartiets mening kan inte

det kommunala självbestämmandet drivas så långt att

det ger kommuner möjligheter att i realiteten hoppa

av sitt ansvar för den nationella boendepolitiken

och bilda egna enklaver vid sidan av denna politik.

Miljöpartiet anser att staten måste visa en mycket

stor restriktivitet med ingrepp i den kommunala

självstyrelsen. Ett utövande av den kommunala

självstyrelsen som riskerar att komma i allvarlig

konflikt med uppställda nationella mål - det må

gälla boendepolitik, skolpolitik eller någon annan

politik - kan dock vara ett motiv för att söka

rådrum genom tillfälliga restriktioner för

kommunernas agerande. En förutsättning är att

restriktionerna blir så kortvariga som över huvud

taget är möjligt och att rådrummet aktivt utnyttjas

till att söka mer permanenta lösningar på de problem

som aktualiserats. Miljöpartiet tillstyrker därför

regeringens förslag om tillfälliga sanktioner med

vissa ändringar och preciseringar.

I motionen framförs först synpunkter på hur

rådrummet skall utnyttjas för att man snabbt skall

kunna ta fram förslag till lösningar som på ett mer

permanent sätt kan säkra de nationella målen på den

förändrade bostadsmarknaden (yrkande 1). Denna fråga

behandlas inte av konstitutionsutskottet.

I motionen förordas därefter att restriktionstiden

sätts så kort som möjligt. Restriktionerna skall

enligt motionsförslaget tillämpas på

ägarförändringar och beslut om att träda i

frivillig likvidation till och med den 30 juni 2001

och om aktieägartillskott till och med den 31

december 2001 (yrkande 2). Vidare anser motionärerna

att beslut med retroaktiv effekt så långt möjligt

bör undvikas och föreslår att restriktionerna

tillämpas från och med dagen efter den dag då

riksdagsbeslutet fattas (yrkande 3).

I yrkande 4 föreslås en annan definition på

begreppet "skälig avkastning" i lagtexten. Frågan

behandlas inte av konstitutionsutskottet.

När det gäller dispensreglerna anser motionärerna

att dessa är mycket allmänt hållna och bäddar för en

betydande osäkerhet i regeltillämpningen. Regeringen

bör därför utarbeta närmare riktlinjer för hur

reglerna skall tolkas och tillämpas och redovisa

dessa för riksdagen. Framtagandet av riktlinjerna

bör göras i nära samverkan med Kommunförbundet

(yrkande 5). Denna fråga behandlas inte av

konstitutionsutskottet.

Enligt motionen bör principen om kommunal

självstyrelse balanseras med krav på att vissa

viktiga beslut som i praktiken är oåterkalleliga

inte snabbt skall kunna drivas igenom av små

majoriteter. Ett alternativ eller komplement till

att staten ålägger kommunerna restriktioner skulle

kunna vara att det byggdes in en viss tröghet mot

denna typ av beslut i det kommunala beslutsfattandet

på samma sätt som i riksdagen, t.ex. när det gäller

ändringar i grundlagen. En regel i kommunallagen

skulle t.ex. kunna innebära att vissa kommunala

beslut med stor räckvidd som inte kan återställas

skulle kräva en kvalificerad majoritet (t.ex. två

tredjedelar) vid ett beslutstillfälle, eller två

beslut med enkel majoritet med ett kommunalval

emellan. Miljöpartiet anser att det vore intressant

att utreda för- och nackdelar med en sådan ordning.

Det skulle lämpligen kunna utredas i anslutning till

andra diskuterade förändringar av kommunallagen

(yrkande 6). Denna fråga överlämnas av

bostadsutskottet till konstitutionsutskottet och

kommer att behandlas av konstitutionsutskottet

hösten 1999.

Tidigare behandling av frågan om minskning

av det generella statsbidraget

Regeringen föreslog i proposition 1995/96:213 att om

en kommun eller ett landsting fastställer en högre

skattesats för år 1997 eller 1998 än den som gäller

för år 1996, skall det generella statsbidraget till

kommunen respektive landstinget minskas med ett

belopp motsvarande hälften av den ökning av

preliminära kommunalskattemedel respektive

landstingsskattemedel som följer av skattehöjningen.

Som skäl för förslaget anförde regeringen att det

utgiftstak för de offentliga utgifterna som skulle

införas 1997 måste ges en annan innebörd för

kommuner och landsting än för staten, eftersom

staten inte direkt kan styra de kommunala

utgifterna. Målet för utgiftsbegränsning för

kommunsektorn borde enligt regeringens uppfattning i

stället uppnås genom vissa restriktioner för

inkomstutvecklingen, främst vad avser

kommunalskattemedel och statsbidrag. Med hjälp av

sådana restriktioner i kombination med det lag-

stadgade krav på ekonomisk balans som regeringen

avsåg att föreslå riksdagen torde kommunsektorns

utgifter kunna begränsas till en nivå som är

långsiktigt samhällsekonomiskt hållbar.

Förslaget remitterades av regeringen till Lagrådet.

Lagrådet såg förslaget som ett alternativ till

sådana bestämmelser om kommunalt skattestopp som

tidigare hade gällt för vissa år. I tidigare

yttrande över förslag till kommunalt skattestopp för

åren 1991-1993 hade Lagrådet framhållit att

ingripanden i den kommunala skatterätten av den art

som det var fråga om måste användas med stor

urskillning och varsamhet. Ju mer ett ingripande

innebar en faktisk begränsning av utrymmet för en

kommun att handha sina uppgifter, desto betänkligare

blev enligt Lagrådets mening åtgärderna från

konstitutionell synpunkt. Lagrådet ansåg sig

emellertid inte kunna finna att de föreslagna

inskränkningarna i den kommunala beskattningsrätten

gick utöver vad som är acceptabelt från

konstitutionell synpunkt.

Med beaktande av de ställningstaganden som tidigare

gjorts ansåg Lagrådet att lagförslaget i det

aktuella ärendet fick godtas från konstitutionella

synpunkter. Det var enligt Lagrådet angeläget att

innebörden av den kommunala självstyrelsen och

beskattningsrätten och dess förhållande till

grundlagsbestämmelserna blev föremål för en grundlig

analys. Lagrådet konstaterade att en sådan analys

utfördes av en särskild parlamentarisk kommitté, som

hade möjlighet att föreslå sådana grundlagsändringar

som kan visa sig behövliga.

Efter remiss från finansutskottet behandlade

konstitutionsutskottet förslaget i sitt yttrande

1996/97:KU3y. Utskottet delade från konstitutionell

synpunkt Lagrådets uppfattning att det aktuella

förslaget kunde ses som ett alternativ till sådana

lagbestämmelser som gällt för åren 1991-1993.

Utskottet erinrade i detta sammanhang om sitt

uttalande 1990 (yttr. 1989/90:KU9y) enligt vilket

utskottet vid en samlad bedömning från

konstitutionell synpunkt kunde godta en tillfällig

begränsning av kommunernas rätt att bestämma sina

skattesatser.

Utskottet konstaterade att Lagrådet med beaktande

av sina tidigare ställningstaganden uttalat att det

aktuella förslaget fick godtas från konstitutionella

synpunkter. Utskottet instämde i denna bedömning.

Utskottet förklarade att dess bedömning vilade på

aktuella tolkningar och konstitutionell praxis i

fråga om vad som är förenligt med den kommunala

självstyrelsen. Utskottet delade Lagrådets

uppfattning att det är viktigt att den kommunala

självstyrelsen och dess förhållande till grundlagen

blir föremål för en grundlig analys. Utskottet

konstaterade att detta skedde inom en särskild

parlamentarisk kommitté som inom kort skulle avsluta

sitt arbete. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ansåg i

en avvikande mening att förslaget borde avstyrkas av

utskottet.

Kommittén om den kommunala självstyrelsens

grundlagsskydd

Regeringen beslutade 1995 att tillkalla en

parlamentarisk kommitté med uppgift att analysera

innebörden av den kommunala självstyrelsen och

beskattningsrätten och dess förhållande till

grundlagsbestämmelserna. Kommitténs arbete

avslutades 1996 med att betänkandet (SOU 1996:129)

Den kommunala självstyrelsen och grundlagen avgavs.

Betänkandet har remissbehandlats men inte lett till

lagstiftning.

Utskottets bedömning

Utskottet behandlar i första hand frågan om den

föreslagna lagen är förenlig med principen om

kommunal självstyrelse. Utskottet tar också

avslutningsvis upp frågan om lagens retroaktivitet.

Regeringsformens reglering av den kommunala

självstyrelsen begränsar sig till några få

bestämmelser. Av portalparagrafen framgår att den

svenska folkstyrelsen bl.a. förverkligas genom

kommunal självstyrelse. I 7 § i inledningskapitlet

anges att det i riket finns primärkommuner och

landstingskommuner, där beslutanderätten utövas av

valda församlingar. I samma paragraf heter det

vidare att kommunerna får ta ut skatt för skötseln

av sina uppgifter. Någon reglering av vilka

uppgifter som kommunerna har finns inte i

regeringsformen. Däremot anges i 8 kap. 5 § att

grunderna för kommunernas organisation och

verksamhetsformer och för den kommunala

beskattningen liksom kommunernas befogenheter i

övrigt och deras åligganden skall bestämmas i lag,

dvs. av riksdagen. Utan hinder av 5 § har riksdagen

dock möjlighet enligt 7 § i samma kapitel att

bemyndiga regeringen att genom förordning meddela

föreskrifter i vissa ämnen.

Som Lagrådet framhåller i sitt yttrande är

bestämmelserna i regeringsformen så utformade att

det ytterst får anses vara riksdagen som sätter

gränser för det kommunala självbestämmandet. Ändå

delar givetvis utskottet Lagrådets uppfattning att

föreställningen om en kommunal självstyrelse är en

levande realitet i svenskt samhällsliv.

Ett försök att klä principen om den kommunala

självstyrelsen i ord har gjorts av den kommitté som

1995 fick regeringens uppdrag att analysera

innebörden av den kommunala självstyrelsen och

beskattningsrätten och dess förhållande till

grundlagsbestämmelserna. Kommittén beskriver

sammanfattningsvis den kommunala självstyrelsen på

följande sätt (SOU 1996:129 s. 12):

Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande och

allomfattande princip för relationen mellan stat och

kommun. Den säger att kommunen respektive

landstinget själv skall styra, d.v.s. besluta inom

sitt område beträffande de kommunala

angelägenheterna. Vilka dessa angelägenheter är

bestäms genom lag. Några av dem är specialreglerade

i särskild lag, och här föreligger i regel en

skyldighet för kommunen eller landstinget att

ombesörja dem. En förutsättning för den kommunala

självstyrelsen är den kommunala beskattningsrätten.

Utmärkande för den offentliga sektorn är samverkan

mellan stat och kommun. Och det finns motstående

intressen. Den kommunala självstyrelsen kan därför

inte vara total. Frihetsgraden varierar efter

angelägenheternas art. Men för folkstyrelsen

representerar den kommunala självstyrelsen

grundläggande värden. Den skall därför ha en reell

innebörd och väga mycket tungt i relation till de

motstående intressen som kan finnas.

För att bedöma om den föreslagna lagen utgör ett

ingrepp i den kommunala självstyrelsen kommer

utskottet först pröva åtgärden i förhållande till

den grundlagsreglering som finns av principen, sedan

mot principen själv.

Utskottet kan inte finna att lagförslaget strider

mot bestämmelserna om kommunal självstyrelse i

regeringsformen. Något så omfattande ingrepp i den

kommunala verksamheten handlar det givetvis inte om

att den kommunala självstyrelsen helt urgröps. Inte

heller rubbas de valda kommunala församlingarnas

formella rätt att besluta om avyttring av kommunala

bostadsföretag eller andra åtgärder som drabbas av

sanktionerna. Ingreppet föreslås i överensstämmelse

med grundlagsregeln bli beslutat i form av lag.

Vid prövningen mot principen om kommunal

självstyrelse, såsom den formulerats ovan, kan

enligt utskottet bedömningen inte bli någon annan än

att kommunernas självständiga beslutsfattande

inskränks genom statlig påverkan av utövningen av

ägandet av de kommunala bostadsföretagen. Enligt

utskottet innebär således lagförslaget att den

kommunala självstyrelsen på detta område inskränks.

Även principen om kommunal självstyrelse såsom den

beskrevs ovan tillåter emellertid inskränkningar.

Utskottet har därför att ta ställning till om det

rör sig om ett godtagbart ingrepp eller ej.

Ett viktigt skäl som regeringen angett för att

lägga fram lagförslaget är att det skall motverka

att kommunala bostadsföretag säljs ut eller att

pengar förs över från bostadsföretagen till annan

verksamhet under den tid som en utredning

förutsättningslöst skall hitta nya former för hur

icke vinstdrivande företag på bostadsområdet kan

organiseras. Statens intresse att under denna tid

motverka att avyttringar sker förstärks av att

staten genom olika former av bidrag sedan mitten av

1970-talet skjutit till cirka 100 miljarder kronor

till de kommunala och allmännyttiga

bostadsföretagen. I motionen Bo23 (mp) anförs också

som skäl för en lagstiftning av detta slag att

genomförda utförsäljningar i praktiken är

oåterkalleliga.

Vidare kan det konstateras att det rör sig om en

tidsbegränsad lagstiftning som i vissa delar skall

tillämpas fram till utgången av år 2001 och i andra

delar fram till utgången av år 2002.

Med tanke på det övergripande ansvar som staten har

inom bostadspolitiken anser utskottet, på de skäl

som anförts, att det får anses godtagbart att

tillfälligt inskränka det kommunala

självbestämmandet på detta område.

Miljöpartiet har i sin motion föreslagit en

förkortning av giltighetstiden till halvårsskiftet

2001 respektive utgången av 2001 (yrkande 2). Som

redan framgått anser utskottet att tidsbegränsningen

är en omständighet som gör det lättare att acceptera

den föreslagna lagstiftningen från kommunal

självstyrelsesynpunkt. Det är givet att ju kortare

giltighetstid, desto bättre är det från denna

synpunkt. Utskottet inser dock att en avkortning av

giltighetstiden måste vägas mot hur lång tid för

rådrum som behövs. Denna fråga saknar utskottet

förutsättningar att bedöma.

Utskottet tillstyrker alltså från konstitutionella

utgångspunkter propositionens förslag till lag om

tillfällig minskning av det generella statsbidraget

vid avyttring av aktier eller andelar i eller

utdelning från kommunala bostadsföretag m.m.

Motionerna Bo21 (m, kd, fp) och Bo22 (c), vari

föreslås avslag på propositionen, avstyrks

följaktligen.

Utskottet övergår härefter till

retroaktivitetsfrågan.

I propositionen föreslås att lagen skall träda i

kraft den 1 juli 1999 men börja tillämpas från den 8

maj, dagen efter det att propositionen överlämnades

till riksdagen. Lagen föreslås alltså få retroaktiv

verkan. Lagrådet framhåller att detta är något som i

de flesta situationer brukar undvikas i den svenska

rättsordningen. Lagrådet gör en genomgång av de

principer som inom rättsordningen allmänt tillämpas

beträffande retroaktiv lagstiftning. Denna genomgång

leder Lagrådet till slutsatsen att den föreslagna

övergångsbestämmelsen står i så dålig

överensstämmelse med dessa principer att den inte

bör genomföras.

Miljöpartiet föreslår i sin motion att

restriktionerna skall tillämpas från och med dagen

efter den dag då riksdagsbeslutet fattas (yrkande

3).

Enligt utskottets mening föreligger i ett fall som

detta inget uttryckligt förbud mot retroaktiv

lagstiftning men utskottet delar Lagrådets

uppfattning att principerna i rättsordningen talar

mot att den föreslagna lagen skall få

tillbakaverkande kraft. Utskottet vill alltså

förorda att lagen börjar tillämpas samma dag som den

träder i kraft.

Stockholm den 1 juni 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Barbro

Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth

Kvist (v), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s),

Inger René (m), Kerstin Kristiansson (s), Tommy

Waidelich (s), Mats Einarsson (v), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per Lager (mp), Helena Bargholtz (fp),

Britt-Marie Lindkvist (s), Inger Strömbom (kd),

Maria Larsson (kd) och Marianne Andersson (c).

Avvikande mening

Per Unckel (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m),

Nils Fredrik Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp),

Inger Strömbom (kd), Maria Larsson (kd) och Marianne

Andersson (c) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 38 börjar med "Utskottet kan" och

på s. 39 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets bedömning strider den föreslagna

lagstiftningen uppenbart mot principen om den

kommunala självstyrelsen. Kommunernas självstyrelse

inskränks genom statlig inblandning i utövningen av

ägandet av kommunala bostadsföretag. Utskottet

instämmer alltså i Lagrådets kritik av den i

propositionen föreslagna lagstiftningen. Skulle

riksdagen acceptera en inskränkning av

självbestämmandet av det slag som propositionen

föreslår riskerar regeringsformens bestämmelser att

bli helt illusoriska. Inblandningen i utövandet av

kommunernas ägande är så mycket allvarligare som det

handlar om en fråga där kommunernas initiativrätt är

oinskränkt. Någon skyldighet för kommunerna att

inneha bostadsföretag finns nämligen inte.

Lagen innebär alltså en urgröpning av den kommunala

initiativrätten. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om den betydelse som i förarbetena till

regeringsformens bestämmelser om den kommunala

självstyrelsen tillmättes den kommunala

initiativrätten. Det framhölls (prop. 1973:90 s.

190) att det är av grundläggande betydelse för

kommunernas kompetens att de utöver sina särskilda

åligganden har en fri sektor inom vilken de kan

ombesörja egna angelägenheter. Inom detta område

finns alltså utrymme för en kommunal initiativrätt.

Denna initiativrätt kan enligt

grundlagspropositionen sägas bilda en kärna i den

kommunala sjävbestämmanderätten, som bör komma till

klart uttryck i RF.

Utskottet vill alltså sammanfattningsvis från

konstitutionella utgångspunkter motsätta sig att en

lag med det föreslagna innehållet införs. Utskottet

vill samtidigt varna för att en fortsatt utveckling

med godtyckliga statliga ingrepp i den kommunala

självstyrelsen kan leda till en situation där

grundlagsregleringen blir tom på innehåll.

Finansutskottets yttrande

1998/99:FiU5y

Kommunala bostadsföretag

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 25 maj 1999 beslutat att

bereda bl.a. finansutskottet tillfälle att yttra sig

över proposition 1998/99:122 Kommunala

bostadsföretag jämte de motioner som kan komma att

väckas med anledning av propositionen i de delar som

berör utskottets beredningsområde.

Utskottets yttrande begränsar sig till frågan om

det generella statsbidraget till kommuner bör

användas som ett styrinstrument i ett nytt

sanktionssystem med syfte att motverka att kommuner

avyttrar de kommunala bostadsföretagen.

Utskottet

Propositionen

Allmänt

I propositionen föreslås att nuvarande bestämmelser

om indragning av räntestöd vid ägarförändringar och

överlåtelser av kommunala bostadsföretag eller deras

bostäder skall ersättas av ett nytt tidsbegränsat

sanktionssystem. Syftet med förslaget är att - under

tiden då den framtida utvecklingen av de

allmännyttiga bostadsföretagen utreds - motverka att

bostadsföretagen säljs ut eller att pengar förs över

från bostadsföretagen till annan verksamhet i

kommunerna.

Förslaget innebär att om en kommun säljer aktier

eller andelar i det kommunala bostadsföretaget i

sådan omfattning att kommunen förlorar det

bestämmande inflytandet i företaget så skall en

minskning av kommunens generella statsbidrag ske. I

sådant fall skall även bostadsföretagets godkännande

som allmännyttigt återkallas.

Likaså skall en kommun som använder sitt

bestämmande inflytande i ett kommunalt

bostadsföretag och härigenom tillför kommunen en

utdelning, som överstiger en skälig avkastning på

det ursprungliga aktiekapitalet, få vidkännas en

minskning av det generella statsbidraget.

Om kommunen organiserat sin verksamhet i en

aktiebolagsrättslig koncern skall motsvarande

sanktion inträffa om tillgångar i form av utdelning

eller aktieägartillskott överförs till ett annat

bolag i samma koncern, som inte huvudsakligen ägnar

sig åt bostadsförsörjning. Även i det fall

bostadsföretaget träder i frivillig likvidation

skall det generella statsbidraget minskas.

Den föreslagna ordningen bör vara tidsbegränsad och

träda i kraft den 1 juli 1999 men tillämpas från och

med den 8 maj 1999. På ägarförändringar och beslut

om frivillig likvidation tillämpas lagen till och

med den 31 december 2001 och på utdelningar och

aktieägartillskott tillämpas lagen till och med den

31 december 2002. Utdelningar och aktieägartillskott

som hänför sig till räkenskapsår som löpt ut före

den 1 januari 1999 omfattas inte av förslaget.

Minskning av det generella statsbidraget till

kommuner

Utredningen om kommunala bostadsföretag har i sitt

betänkande Allmännyttiga bostadsföretag (SOU

1997:81) redovisat olika metoder för att motverka

att kommuner säljer sina bostadsföretags hus eller

avvecklar sitt ägande i företaget i sådan omfattning

att de förlorar det bestämmande inflytandet.

Utredningens slutsats av genomgången var att en

minskning av det generella statsbidraget till

kommunerna är det instrument som är mest lämpligt

att använda.

Flera remissinstanser har principiella invändningar

mot att använda det generella statsbidragssystemet

som sanktionsmedel. Många menar att det skulle

strida mot principen om kommunal självstyrelse. I

propositionen erinrar regeringen, med anledning av

remissinstansernas invändningar, om den särskilda

lagstiftning där det generella statsbidraget minskas

för en kommun som fastställt en högre skattesats

under åren 1997 och 1998 än under år 1996 (prop.

1995/96:213; bet. 1996/97:FiU6). Den rättsliga

konstruktionen godtogs av Lagrådet eftersom

lagstiftningen var tidsbegränsad. Riksdagen

förlängde sedan lagstiftningen till att gälla också

för år 1999 (bet. 1997/98:FiU20).

Mot denna bakgrund anser regeringen att det är

förenligt med principen om den kommunala

självstyrelsen att använda det generella

statsbidraget som sanktion.

Lagrådets yttrande

Lagrådet har i sitt yttrande till bostadsutskottet

daterat den 21 maj 1999 bl.a. tagit upp frågan om

lagförslaget innebär ett sådant ingrepp i den

kommunala självstyrelsen att det inte bör

genomföras. Slutsatsen i yttrandet är att Lagrådet

ifrågasätter "allvarligt om en inskränkning i den

kommunala rätten till självstyrelse bör göras på

detta sätt."

Lagrådet inleder sitt yttrande med att konstatera

att regleringen av den kommunala självstyrelsen är

kortfattad i regeringsformen. Slutsatsen bygger

därför i stället på en granskning som Lagrådet gör

av hur förslaget förhåller sig till rättsordningen i

övrigt.

Utredningen om kommunala bostadsföretag fann i sitt

betänkande (SOU 1997:81, s. 101 f) att ett

långtgående förbud eller mycket restriktiva

tillståndsregler kunde komma i konflikt med den

kommunala självstyrelsen. Någon sådan motsättning

ansåg emellertid utredningen inte förelåg för

reducerade statsbidrag som sanktionsmedel. Lagrådet

finner för sin del inte att den av utredningen

förordade metoden är så mycket bättre än den

förkastade, eftersom den i praktiken är avsedd att

leda till samma resultat.

Lagrådet invänder mot att ett yttrande av Lagrådet

i proposition 1995/96:213 kan åberopas som skäl för

att det föreliggande regeringsförslaget kan vara

godtagbart. Det tidigare lagstiftningsärendet

handlade om ett alternativ till ett kommunalt

skattestopp, där det på kommunens intäktssida kunde

finnas ett samband mellan ökade skatteintäkter och

minskade statsbidrag. Lagrådet konstaterar att det

också i förevarande fall kan finnas ett ekonomiskt

samband i den meningen att kommunerna kan avhända

sig sina bostadsföretag i syfte att förbättra sin

ekonomi. I den aktuella propositionen används

emellertid det generella statsbidraget som sanktion

mot ett väntat oönskat beteende inom ett visst

bestämt område av den kommunala verksamheten,

nämligen bostadssektorn. Lagrådet redogör sedan för

annan lagstiftning och tidigare principuttalanden

som visar att bostadsförsörjningen och

bostadspolitiken betraktas som en kommunal

angelägenhet.

Lagrådet konstaterar vidare att det knappast kan ha

varit avsikten med det generella statsbidraget att

det skulle kunna användas som ett påtryckningsmedel

gentemot enskilda kommuner för speciella ändamål.

Till detta kommer att kommunerna kan avhända sig

sina bostadsföretag av ideologiska skäl. I sådana

fall saknas enligt Lagrådet helt ett naturligt

samband mellan avhändandet och minskningen av

statsbidraget. Den omständigheten att staten av

olika skäl och på skilda sätt genom åren bidragit

till de kommunala och allmännyttiga

bostadsföretagens verksamheter kan knappast tas som

intäkt för att använda det generella statsbidraget

på sätt som föreslås.

Motionerna

Fyra motioner har väckts med anledning av

propositionen. Det är emellertid endast två av dem

som direkt eller indirekt tar upp

statsbidragssystemet.

I trepartimotionen Bo21 av Carl Bildt m.fl. (m, kd,

fp) instämmer motionärerna i Lagrådets slutsats att

statsbidragssystemet inte bör användas på det

föreslagna sättet. De tillägger att det finns

ytterligare en skillnad mellan att använda

reducerade statsbidrag som sanktion mot

skattehöjningar och mot avyttring av kommunala

bostadsföretag. De ingripanden som har gjorts i den

kommunala beskattningsrätten har gjorts i besvärliga

ekonomiska lägen där kommunala skattehöjningar i ett

stort antal kommuner kunnat förväntas i framtiden.

De har inte, som i den nu aktuella situationen, haft

karaktären av ingripanden mot enskilda kommuner som

redan har börjat föra en av regeringen oönskad

politik. Tidigare ingripanden har heller inte,

fortsätter de, tagit sikte på vad kommunen de facto

använder sina skattemedel till, utöver den

verksamhet som redan är ålagd kommunerna genom lag.

Av dessa och andra skäl avstyrks propositionens

lagförslag.

Även i motion Bo22 av Rigmor Ahlstedt m.fl. (c)

yrkas avslag på propositionen. Samtidigt understryks

att Centerpartiet anser att allmännyttan har en

viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. En

generell avyttring av bostadsbolagen är enligt

motionärerna inte eftersträvansvärd ur bostadssocial

synvinkel och får inte bli ett självändamål.

Förslagen är enligt motionen ett allvarligt ingrepp

i den kommunala självstyrelsen och innebär också en

ökad centraldirigering av kommunerna samt leder till

rent godtyckliga beslut.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att

statsmakterna och kommunerna har ett gemensamt

ansvar för bostadsförsörjningen. Att tillhandahålla

goda bostäder åt medborgarna, även de med svag

ekonomi, ungdomarna, de äldre, de handikappade och

de psykiskt sjuka, är en för samhället angelägen

uppgift. Staten har under lång tid genom riktade

insatser i form av räntebidrag, statliga bostadslån

och andra stödformer gett stöd till byggandet och

boendet. I propositionen uppges att det sedan mitten

av 1970-talet handlar om i storleksordningen 100

miljarder kronor. Staten har därigenom aktivt

bidragit till den kapitaluppbyggnad som skett i de

allmännyttiga bostadsföretagen. Det statliga stödet

skall också ses mot bakgrund av att bostadsbyggandet

under en stor del av efterkrigstiden varit ett

viktigt inslag i den ekonomiska politiken och i

sysselsättningspolitiken.

Utskottet vill vidare peka på att statens stöd från

att främst ha varit inriktat på produktion av nya

bostäder successivt har förskjutits till att avse

boendet och boendekostnaderna. I samband därmed har

också lagregleringen av kommunernas bostadspolitiska

ansvar förändrats och styrs nu i allt väsentligt av

de tre ramlagarna kommunallagen, socialtjänstlagen

och plan- och bygglagen. Vid avregleringen år 1993

underströks att bostadsförsörjningslagens

avskaffande inte innebar någon förändring av

kommunernas grundläggande ansvar för

bostadsförsörjningen (bet. 1992/93:BoU19). Utskottet

vill understryka att staten under senare år gett

stöd till kommunala bostadsföretag med ekonomiska

svårigheter. Bidrag till kommuner med sådana företag

finansieras från anslag A 2 Bidrag till särskilda

insatser i vissa kommuner och landsting inom

utgiftsområde 25 som tillhör finansutskottets

ansvarsområde. Det sagda illustrerar enligt

utskottets mening statens och kommunernas samfällda

ansvar inom området.

Det är viktigt att det finns en väl fungerande

bostadsförsörjning i samhället. Om obalanser

uppkommer på bostadsmarknaden påverkas samhället

förr eller senare på ett negativt sätt. Det drabbar

enskilda och deras boendekostnader eller

bostadsföretagens kostnader. De sociala

konsekvenserna av obalanser kan bli betydande men

också innebära ekonomiska påfrestningar för

samhället, vare sig det råder brist eller överskott

på lägenheter. Kostnader uppkommer, som på ett eller

annat sätt kan komma att övervältras på stat eller

kommun.

Utskottets slutsats är således att väl fungerande

bostadsmarknader i alla delar av landet är en viktig

förutsättning för en balanserad ekonomisk tillväxt

och jämn fördelning av välståndet i hela landet. De

kommunala bostadsföretagen har en viktig uppgift att

fylla i detta sammanhang. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att regeringen i propositionen

aviserar att en utredning om de allmännyttiga

bostadsföretagen skall tillsättas. Enligt utskottet

är det naturligt att i detta sammanhang pröva hur

den närmare avvägningen mellan statens och

kommunernas ansvar och intressen på det

bostadspolitiska området skall komma till uttryck. I

avvaktan på att det förestående utredningsarbetet

har fullföljts finner utskottet det rimligt att det

finns lagregler som motverkar att kommunerna säljer

ut sina bostadsföretag. Utskottet kan därför

tillstyrka att en minskning av det generella

statsbidraget till kommunerna används som ett

instrument i detta sammanhang.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört bör

propositionen i här berörd del tillstyrkas av

bostadsutskottet och motionerna Bo21 (m, kd, fp) och

Bo22 (c) i motsvarande delar avstyrkas.

Stockholm den 1 juni 1999

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats

Odell (kd), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner

(s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s),

Fredrik Reinfeldt (m), Sven-Erik Österberg (s), Siv

Holma (v), Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström

(mp), Karin Pilsäter (fp), Jörgen Andersson (s),

Lars Bäckström (v), Agne Hansson (c), Bo Lundgren

(m) och Stefan Attefall (kd).

Avvikande meningar

1. Kommunala bostadsföretag (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik

Reinfeldt (m), Anna Åkerhielm (m), Karin Pilsäter

(fp), Bo Lundgren (m) och Stefan Attefall (kd) anser

att finansutskottets ställningstagande bort ha

följande lydelse:

Finansutskottet instämmer i vad Lagrådet anför om

att det knappast kan ha varit avsikten med det

generella statsbidraget att det skulle kunna

användas som ett påtryckningsmedel gentemot enskilda

kommuner för särskilda ändamål. Utskottet noterar

att regeringen i propositionen har avvisat

remissinstansernas invändningar med argumentet att

den tidigare lagstiftning som medgav en minskning av

statsbidragen för en kommun som höjde den kommunala

skattesatsen har accepterats av Lagrådet. Utskottet

delar vad Lagrådet i det nu aktuella ärendet anför

om skillnaderna mellan detta lagstiftningsärende och

det av regeringen åberopade. Ärendet om den

kommunala skattesatsen byggde enligt Lagrådet på ett

samband mellan ökade skatteintäkter och minskade

statsbidrag. I det nu aktuella ärendet gör sig inte

ett sådant samband lika starkt gällande, framhåller

Lagrådet, eftersom det generella statsbidraget är

tänkt att användas som sanktion mot ett oönskat

beteende inom ett enskilt område av den kommunala

verksamheten.

I likhet med vad som anförs i motion Bo21 (m,kd,fp)

anser utskottet att det finns anledning betona att

det finns ytterligare skillnader mellan den av

regeringen åberopade lagstiftningen och det förslag

som riksdagen nu skall ta ställning till. De

ingripanden som har gjorts i den kommunala

beskattningsrätten har gjorts i besvärliga

samhällsekonomiska lägen där kommunala

skattehöjningar i ett stort antal kommuner kunnat

förväntas. De har inte, som i den nu aktuella

situationen, haft karaktären av ingripanden mot

enskilda kommuner som redan har börjat föra en av

regeringen oönskad politik. Utskottet vill också

understryka den skillnad som ligger däri att

tidigare ingripanden inte heller tagit sikte på vad

kommunen de facto använder sina skattemedel till,

utöver den verksamhet som redan är ålagd kommunerna

genom lag. Utskottet vill även peka på att den

föreslagna inskränkningen i det kommunala

självbestämmandet skall sträcka sig under en stor

del av den nu pågående mandatperioden.

Om lagförslagen bifalles lämnas fältet helt öppet

för staten att via inskränkningsregler beträffande

det generella statsbidraget söka tvinga kommuner med

folkvalda fullmäktigeförsamlingar med av regeringen

oönskade majoriteter att anpassa sin politik till

regeringens önskemål inom områden där kommunal

självstyrelse skall råda. Utskottet finner detta

vara helt oacceptabelt.

Bostadsutskottet bör mot bakgrund av det anförda

föreslå riksdagen att avslå propositionen och därmed

bifalla avslagsyrkandena i motionerna Bo21 (m, kd,

fp) och Bo22 (c).

2. Kommunala bostadsföretag (c)

Agne Hansson (c) anser att finansutskottets

ställningstagande bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Bo22 (c) anser

finansutskottet att allmännyttan har en viktig roll

att fylla för bostadsförsörjningen. En generell

avyttring av bostadsbolagen är därför enligt

utskottet inte eftersträvansvärd och får inte bli

ett självändamål. Utskottet anser samtidigt att

förslagen i propositionen innebär ett allvarligt

ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Propositionen bör därför avslås av riksdagen.

De allmännyttiga bostadsföretagen ägs av

kommunerna. Utskottet vill kraftigt understryka att

det är kommunalpolitikerna själva som skall svara

för och besluta om innehav, utformning och ägande.

Det är enligt utskottet en central del i den

kommunala självstyrelsen att de folkvalda

kommunpolitikerna har uppdraget och förtroendet att

handha de kommunala bostadsföretagen. Det föreslagna

ingreppet i självstyrelsen är därför enligt

utskottet oacceptabelt.

Mot bakgrund av det anförda bör bostadsutskottet

med bifall till motion Bo22 (c) och med anledning av

motion Bo21 (m, kd, fp) föreslå riksdagen att avslå

propositionen.

Bostadsutskottets offentliga

utfrågning den 25 maj 1999 med

anledning av proposition

1998/99:122 Kommunala

bostadsföretag

Program för bostadsutskottets offentliga utfrågning

Lokal: Förstakammarsalen i Riksdagshuset

09.00 Inledning: Utskottets ordförande Knut

Billing (m)

09.05 Inledande anföranden om högst 6 minuter

av

Ilmar Reepalu, ordförande, Svenska

Kommunförbundet

Johan Hirschfeldt, hovrättspresident,

Svea hovrätt

Bengt-Owe Birgersson, verkställande

direktör, SABO

Jan Dannemann, förbundsordförande,

Hyresgästernas

Riksförbund

Berit Assarsson, kommunalråd, Tyresö

kommun

ca 09.35 Frågor från utskottets ledamöter

Deltagare:

Svenska Kommunförbundet

Ilmar Reepalu, ordförande

Evert Lindholm, förbundsdirektör

Svea hovrätt

Johan Hirschfeldt, hovrättspresident

Ulla Erlandsson, hovrättsråd, tillika vice

ordförande på avdelning

SABO

Bengt-Owe Birgersson, verkställande direktör

Jonas Schneider

Hyresgästernas Riksförbund

Jan Dannemann, förbundsordförande

P-G Nyström

Kjell Sahlström

Tyresö kommun

Berit Assarsson, kommunalråd

Deltagande ledamöter från bostadsutskottet

Knut Billing (m), ordförande

Lennart Nilsson (s), vice ordförande

Bengt-Ola Ryttar (s)

Lilian Virgin (s)

Owe Hellberg (v)

Ulf Björklund (kd)

Sten Andersson (m)

Carina Moberg (s)

Inga Berggren (m)

Anders Ygeman (s)

Siw Wittgren-Ahl (s)

Sten Lundström (v)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Carl-Erik Skårman (m)

Helena Hillar-Rosenqvist (mp)

Rigmor Ahlstedt (c)

Yvonne Ångström (fp)

Carina Adolfsson (s)

Ewa Thalén Finné (m)

Leif Jakobsson (s)

Harald Bergström (kd)

Protokoll från bostadsutskottets offentliga

utfrågning den 25 maj 1999 med anledning av

proposition 1998/99:122 Kommunala bostadsföretag

I en underbilaga till detta protokoll har samlats de

bilder som tillhör protokollet.

Ordföranden: Jag ber att få hälsa er välkomna till

denna utfrågning om den proposition om de kommunala

bostadsföretagen som har avlämnats till riksdagen.

Jag är glad över att så många av dem som vi bett att

komma hit har kunnat komma med kort varsel. Det är

ju fråga om snabba ryck för att hinna klara av

detta.

En av dem vi har inbjudit hit är Svenska

Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu, men han

sitter fortfarande på fortskaffningsmedel från

Arlanda. Vi börjar i alla fall så att vi hinner med

allt som vi vill ta upp. Ilmar Reepalu kommer ändå

att hinna med sitt på utsatt tid.

Johan Hirschfeldt och Ulla Erlandsson från Svea

hovrätt hälsas hjärtligt välkomna. Bengt-Owe

Birgersson, vd på SABO, hälsas också hjärtligt

välkommen. Han har med sig sin medarbetare Jonas

Schneider.

Jan Dannemann från Hyresgästernas Riksförbund

hälsas hjärtligt välkommen. Han har med sig Kjell

Sahlström och P-G Nyström.

Berit Assarsson, kommunstyrelsens ordförande i

Tyresö kommun, hälsas hjärtligt välkommen.

Vidare finns här utskottets ledamöter och

suppleanter. Evert Lindholm, förbundsdirektör i

Svenska Kommunförbundet, är även här.

Som planerat får ni först göra en inledning där ni

redovisar er syn på propositionen. Det är tänkt att

det sker under fem sex minuter och i ett sammanhang,

talare efter talare. Efteråt får frågor samfällt

ställas till er. Vi tror att det är det effektivaste

sättet att göra detta.

Johan Hirschfeldt som representant för Svea hovrätt

får börja. Varsågod!

Johan Hirschfeldt: Tack! Mina damer och herrar! Jag

har tillsammans med Ulla Erlandsson kommit hit från

Svea hovrätt. Vi har blivit kallade hit. Domstolen

är ju skyldig att inställa sig hos utskottet. Därför

gör vi det, även om vi inte tror att vi kommer att

ha så mycket att bidra med.

Betänkandet om allmännyttiga bostadsföretag

remitterades till hovrätten för två år sedan. Vi får

ungefär 40 betänkanden på remiss varje år. De här

ärendena lottas på någon av avdelningarna, antingen

i turordning eller också beroende på avdelningarnas

specialuppgifter. Som president deltar jag sedan i

avdelningens arbete med remissvaret. Det här ärendet

lottades på hovrättens avdelning 16, som, vilket

kanske är bekant, fullgör de uppgifter som tidigare

låg på Bostadsdomstolen. Vice ordföranden på

avdelning 16 hovrättsrådet Ulla Erlandsson var

föredragande i ärendet. Avdelningens lagman Gerhard

Wikrén deltog också.

Av remisslistan till den här propositionen framgår

att Svea hovrätt var den enda domstol som fick detta

betänkande på remiss. Svea hovrätt är ju en del av

det allmänna domstolsväsendet och sysslar med

tvistemål och brottmål, däremot inte särskilt med

kommunalrättsliga frågor och inte heller med frågor

om offentligrättslig bostadsfinansiering eller

frågor om retroaktiv skattelag.

Att besvara remisser är en sidouppgift för en

domstol. Det är en uppgift som enligt min mening är

underordnad den dömande uppgiften. Det förekommer

att vi, när vi får remissärenden, lägger

restriktioner på våra svar. Det kan jag exemplifiera

med ett ärende som vi alldeles nyligen haft och som

handlade om upphovsrätt och scientologbibeln. Vi

fick en remiss från regeringen att yttra oss över

ett lagförslag. I vårt svar anmälde vi att vi hade

ett mål under prövning som gällde just den frågan.

Därför ville vi inte svara, och det gjorde vi inte

heller.

Frågor som är aktuella i det här

lagstiftningsärendet kan i framtiden tänkas komma

att föras under allmän domstols prövning. Det kan

inte uteslutas, även om det, enligt det system som

föreslås, i första hand är förvaltningsdomstolarna

som skulle komma att bli berörda. Det är ett skäl

som gör att Svea hovrätt vill lägga restriktioner på

vad som bör och kan sägas i ärendet under en sådan

här utfrågning.

Lagrådet har ju yttrat sig, och Lagrådet har som

enda uppgift att avge sådana här yttranden. För oss

i domstolen är det alltså en uppgift som är

underordnad den dömande uppgiften.

Detta betänkande innehåller inget lagförslag. När

vi får betänkanden på remiss brukar vi koncentrera

oss på förslaget till lagtext och motiveringen till

lagförslaget. Domstolen anlägger alltså i huvudsak

lagtekniska synpunkter på remissärendena men också

mera praktiska synpunkter av betydelse för

domstolsväsendet i sammanhanget kan förekomma.

Allmänt sett kan man uttrycka det så att domstolens

granskning i ett remissärende håller sig inom samma

ram som den som gäller för Lagrådet. Då ligger det i

sakens natur att vi, när det gäller remissvaret, när

frågan ligger utanför hovrättens mest cen-trala

erfarenhetsområde, lämnar våra synpunkter kortfattat

och övergripande. Det är mot den bakgrunden som det

påpekande som hovrätten gjorde i remissvaret om den

kommunala självstyrelsens betydelse skall ses.

Jag har nog ingenting mer att säga i den frågan.

Det är möjligt att Ulla Erlandsson helt kort vill

komplettera vad jag sagt. Vi har nämligen gjort den

arbetsfördelningen. Tack!

Ulla Erlandsson: Jag skall alltså helt kort redogöra

för det yttrande som hovrätten avgav i anledning av

utredningens förslag. Det är under rubriken

Ägarförändring och rekonstruktion som förslaget om

en minskning av det generella statsbidraget tas upp.

Det ställer vi oss kritiska till. Vi säger bl.a. att

det föreligger ingen lagreglerad skyldighet för

kommunerna att inneha bostadsföretag. Med hänsyn

härtill kan det förefalla tveksamt om den kommun som

av en eller annan anledning bedömer det som lämpligt

att avhända sig bostadshus eller aktier och andelar

i bostadsföretag skall kunna straffas genom en

minskning av det generella statsbidraget, som utgår

med ett enhetligt belopp per invånare. Även denna

lösning synes innebära en inskränkning av den

kommunala självstyrelsen, säger vi.

Det vi säger här får mera ses som ett observandum

eller ett slags tillägg utan - får vi väl säga - en

djupare analys från vår sida. Sedan säger vi: Så är

däremot inte fallet med den tillfälliga förordningen

(SFS 1996:1435). En möjlighet är därför att förlänga

dess giltighet ytterligare några år. Hovrätten säger

dessutom: Hovrätten vill för övrigt peka på att de

frågor som rör den kommunala självstyrelsen i detta

sammanhang kan behöva analyseras mot bakgrund av den

mera generella behandlingen av frågan som

aktualiseras genom betänkande SOU 1996:129 Den

kommunala självstyrelsen och grundlagen.

Ordföranden: I och för sig var det en väldigt god

upplysning, inte minst mot bakgrund av det yttrande

som vi i fredags fick från Lagrådet och som

klargjorde Lagrådets syn på propositionen. Skälet

från vår sida när vi ville ta upp detta var att det

här inte hade varit hos Lagrådet.

Ilmar Reepalu har nu lyckats ta sig hit till

riksdagen och hälsas hjärtligt välkommen. Ilmar

Reepalu representerar alltså Sveriges samlade

kommuner.

Ilmar Reepalu: Ärade ordförande, utskottsledamöter!

Jag representerar Svenska Kommunförbundet.

Kommunförbundet har självklart synpunkter också i en

sådan här fråga som rör kommunerna väldigt centralt.

Med anledning av den proposition som regeringen har

lagt fram om bostadsföretagen vill vi anföra ett

antal synpunkter.

Från Svenska Kommunförbundets sida avvisar vi

propositionens förslag vad avser en minskning av det

generella statsbidraget för kommuner som avyttrar

hela, eller delar av, sitt bostadsföretag. Vi anser

att det strider mot syftet med gällande

statsbidragssystem samt mot den kommunala

självstyrelseprincipen.

Vi konstaterar också att på det bostadspolitiska

området har förutsättningarna/spelreglerna ändrats

kraftigt under 1990-talet. Kommunerna måste få

anpassa sina strategier till den rådande situationen

på den lokala bostadsmarknaden. I den här

anpassningsprocessen krävs det en levande dialog med

staten om hur en ny bostadspolitik och en ny

bostadspolitisk ansvarsfördelning bör se ut. Vi

anser att den här dialogen snarast bör startas.

Från förbundets sida välkomnar vi att regeringen nu

är beredd att se över förutsättningarna för

bostadspolitiken och de kommunala bostadsföretagen.

Vi vill understryka vikten av att en sådan här

översyn också tar upp frågor som rör

ansvarsfördelningen mellan staten och kommunen och

de allt större skillnaderna mellan olika

bostadsmarknader samt utformning och verkningsgrad

av de olika bostadspolitiska styrmedlen beroende på

den lokala bostadsmarknadens styrka och struktur.

Sedan slutet av 1980-talet har villkoren för

bostadsföretagen förändrats och därmed har också

förutsättningarna för kommunerna som ägare till

företagen ändrats kraftigt. Förändringarna beror på

statens medvetna politiska beslut och också på

inslag i samhällsutvecklingen som varken staten,

kommunerna eller övriga aktörer har kunnat förutse.

Staten har minskat sitt stöd till bostadssektorn,

framför allt genom neddragning av räntebidragen och

slopandet av de flesta särreglerna för kommunala

bostadsföretag. Jag kan erinra om år 1992 när den

statliga kreditgarantin togs bort och reglerna

ändrades för de statliga bostadsräntorna. Vi ändrade

också det statliga bostadsfinansieringssystemet från

1992 när det gamla systemet försvann och det s.k.

Danellsystemet infördes. Detta fick till följd att

problemtyngda privata bostadsfastighetsföretag och

bostadsrättsföreningar kunde hantera sin situation

med hjälp av rekonstruktion där kreditinstitut och

staten gick in och tog en stor del av bördorna.

Uppskattningsvis kostade saneringen av de privata

bostadsföretagen staten 15-17 miljarder kronor.

Kommunerna har inte haft samma möjligheter att ha

kvar sina skuldtyngda bostadsföretag. Det är de här

kommunägda bostadsföretagen som i dag skall arbeta

på i princip samma villkor som de privata företagen

när det gäller beskattning och finansiering.

Sedan några ord om det kommunala självstyret och

formerna för bostadsförsörjningen. Tidigare

detaljreglerades kommunernas verksamhet inom

bostadsområdet genom särregler för allmännyttiga

företag, regler i bostadsförsörjningslagen,

bostadsanvisningslagen m.m. Parallellt med att de

här särskilda reglerna för finansiering och

beskattning slopades har de här regelverken också

kraftigt förändrats och finansieringen försämrats.

Även om kommunerna har ett lagstadgat bostadssocialt

ansvar för medborgarna är ägandet av bostadsföretag

inte en obligatorisk uppgift för kommunerna.

Kommunerna beslutar själva utifrån lokala

förutsättningar om vilka medel som skall användas

för att deras bostadssociala ansvar skall kunna

uppfyllas.

Utgångspunkten för Kommunförbundets

ställningstagande är att bostadsförsörjningen genom

direkt ägande av bostadsföretaget är en frivillig

angelägenhet. Inom det här området skall självklart

rättsstyrelsens principer gälla. Det är här som

kommunernas egna politiska bedömningar skall vara

avgörande. Förslaget i regeringens proposition

inskränker kommunens agerande inom den här sektorn.

Allt detta landar i att vi tycker att det förslag

som nu förs fram om en ny bostadspolitik är väldigt

angeläget. Det genomförda systemskiftet inom den

statliga bostadspolitiken innebär i praktiken en

övergång från en produktions- och utbudsorienterad

politik till en politik som styrs utifrån

efterfrågan på bostadsmarknaden. Systemskiftet har

också inneburit en tydlig ansvars- och

riskförskjutning från staten till kommunerna.

Kommunerna förutsätts dessutom i stor utsträckning

själva avgöra hur olika styrmedel för en socialt

rättfärdig bostadspolitik - bostadsföretaget,

planmonopolet, avtal med privata fastighetsägare

etc. - skall kunna användas. Kommunerna har ansvaret

för en social bostadspolitik, samtidigt som de

numera ensamma förutsätts beakta de affärsmässiga

och ekonomiska risker som förknippas med ägandet av

bostadsföretag på många lokala marknader.

De nya förutsättningarna väcker en rad frågor som

behöver besvaras: Hur skall ansvarsfördelningen

mellan stat och kommun se ut? Hur kan staten bättre

stödja de kommuner som drabbas av utflyttning och

vikande efterfrågan på bostadsmarknaden? Vilka

institutionella förändringar krävs inom det

bostadspolitiska området för att kommunerna skall

vara effektiva i den nya bostadspolitiska miljön?

Sammanfattningsvis välkomnar vi en statlig

utredning som kan lämna svar på de här centrala

frågorna. En sådan förutsättningslös utredning är

ett mera konstruktivt sätt att utveckla

bostadspolitiken än att använda statsbidragssystem

som morot och piska, med följden att vi under en

begränsad tid utarmar det kommunala självstyret.

Tack!

Bengt-Owe Birgersson: Jag skall börja med att lite

grann erinra om Allmännyttans omfattning och

situation. Jag har tagit med mig en bild som jag

brukar använda när jag informerar om vad SABO är.

(Bild 1)

I dag har vi i SABO 303 medlemsföretag med ungefär

880 000 lägenheter. Det bor ungefär 1,5 miljoner

svenskar i de här lägenheterna. Det är ungefär 95 %

av samtliga kommunala lägenheter. Av de 303

medlemsföretagen är i dag 86 % aktiebolag ägda av

kommunerna. Kommunerna äger 100 % av aktierna. 9 %

är stiftelser. Kommunen utser ledamöter i

stiftelsens styrelse. 5 % av SABO:s medlemmar är

andra, icke vinstdrivande, företag, t.ex. Stockholms

kooperativa bostadsförening och de

studentbostadsstiftelser och andra som finns med hos

oss.

Gemensamt för de företag som jag representerar är

egentligen inte att de är kommunalägda bolag, utan

det är att de driver sin verksamhet utan långsiktigt

vinstintresse, kan man säga. Av SABO:s medlemmar är

174, eller 57 %, allmännyttiga. 129 av våra

medlemmar, dvs. 43 %, är inte allmännyttiga; detta

som ett resultat av att ett stort antal kommunala

stiftelser under 1990-talet har ombildats till

bolag. När de ombildades till bolag fick de i varje

läge ett beslut av regeringen som sade att de i

räntebidragsavseende skulle behandlas som om de var

allmännyttiga bostadsföretag. Det är de alltså inte.

Det går inte i dag att nybilda ett allmännyttigt

bostadsföretag därför att den författning som låg

till grund för detta avskaffades 1992.

(Bild 2)

Om vi ändå betraktar allihop som allmännyttiga,

eftersom de är det i räntebidragshänseende, svarar

allmännyttan i Sverige för ungefär 22 % av

bostadsmarknaden. 17 % av bostäderna är privata

hyreslägenheter. 18 % är bostadsrätter. 43 % är

egnahem. Den här fördelningen varierar självfallet

lite mellan olika bostadsmarknader men är i stort

sett, kan man säga, en bra beskrivning av hur det

ser ut.

(Bild 3)

Sverige ligger ungefär i mitten jämfört med Europa

när det gäller att ha icke vinstdrivande

bostadsföretag. I Nederländerna har vår motsvarighet

ungefär 40 % av bostadsmarknaden. Där drivs de

allmännyttiga bostadsföretagen i dag nästan

undantagslöst av stiftelser som ligger vid sidan av

kommunerna. I Storbritannien, som ligger näst högst,

ligger man även efter de förändringar som skett

under 80- och 90-talen på drygt 25 %. Där kan man

säga att all nyproduktion av bostäder i de här

företagen sker inom ramen för vad som kallas för

housing associations, också vid sidan av den

kommunala verksamheten men utan vinstintresse. Sedan

kommer Sverige. Därefter kommer Österrike, Danmark,

Frankrike och Tyskland som ligger strax under oss.

Detta var en liten presentation av SABO och av var

vi står på bostadsmarknaden.

SABO är en demokratiskt styrd organisation.

Majoriteten på SABO:s kongress speglar valutslaget i

kommunalvalen runtom i Sverige. Det gör att SABO:s

styrelse är partipolitiskt sammansatt. En fråga av

den karaktär som utskottet nu har att ta ställning

till är väldigt politisk. Det är klart att det hade

varit värdefullt för mig om SABO:s styrelse hade

haft möjlighet att sammanträda och tala om vad man

tycker i frågan. Den möjligheten har man av

naturliga skäl inte haft. Å andra sidan har SABO

yttrat sig över den utredning som ligger till grund

för regeringens förslag - dvs. utredningen om

allmännyttiga bostadsföretag, som kom för ungefär

två år sedan. Där skrev SABO i sitt remissvar: Inom

den övriga fastighetsbranschen utgår

realisationsvinstbeskattning vid försäljning av

fastighetsaktier. Det är rimligt med hänsyn till

målet att åstadkomma så lika förutsättningar som

möjligt - dvs. konkurrens på lika villkor - att även

kommunerna omfattas av en sådan beskattning.

(Bild 4)

Om inte kommunerna behöver betala

realisationsvinstskatt när man säljer sina

fastighetsaktier har man möjlighet att sälja

aktierna till ett lägre pris än vad en konkurrent,

en privat fastighetsägare, kan göra, som måste räkna

med motsvarande "avbränning" på skattesidan. Man kan

säga att dagens lagstiftning lite grann stimulerar

till försäljning av kommunala fastighetsaktier.

Vi säger att i annat fall sker försäljningen av

kommunala fastighetsaktier på andra och förmånligare

villkor.

Sedan konstaterade SABO:s styrelse att eftersom

kommunerna inte omfattas av en sådan här

skattskyldighet - kommunerna betalar ju inte

realisationsvinstskatt och är inte skattskyldiga på

samma sätt som andra aktörer - måste man, om man

vill sträva efter likabehandling i det här avseendet

mellan kommunerna och andra aktörer, hitta ett annat

sätt att åstadkomma motsvarande ekonomiska

konsekvenser. SABO:s styrelse tyckte i det läget att

man med utgångspunkt i ett sådant resonemang kunde

acceptera det förslag som utredaren då presenterade.

Det var ju, kan man säga, en permanent lagstiftning

för att dra in statsbidrag på det här sättet. Mot

detta reserverade sig de ledamöter som finns i vår

styrelse från Moderata samlingspartiet.

Det är väl mycket som talar för att man, om

styrelsen skulle få tillfälle att ta ställning till

regeringens proposition, skulle komma till samma

ståndpunkt, särskilt som det förslag som nu ligger

inte gäller en permanent lagstiftning utan bara en

lagstiftning som skall gälla under lite drygt två

års tid.

Man kan säga att den lagstiftning som nu är

föreslagen motiveras av att man vill skapa rådrum

för att göra den här utredningen om nya regler, ett

nytt regelverk, för de allmännyttiga

bostadsföretagen - alltså den utredning som Ilmar

Reepalu nyss tyckte var viktig att den kom till

stånd.

Motivet för det lagförslag som nu ligger är ju att

man vill skapa det rådrummet så att de här

allmännyttiga bostadsföretagen finns kvar vid den

tidpunkt när utredningen är färdig. Min bedömning är

således att SABO:s styrelse skulle tycka att det här

är ett bra förslag, allra helst som styrelsen till

den kongress som vi om en månad skall ha i Umeå har

ställt sig bakom motionsförslag där det krävs just

en sådan utredning som regeringen nu har aviserat

att man skall tillsätta - en utredning som inte bara

skall omfatta de allmännyttiga bostadsföretagens

situation och kanske därmed ansvarsfördelningen

mellan kommunerna och staten på det här området,

utan också en utvärdering av hur bruksvärdessystemet

tillämpas, vilket känns väldigt angeläget mot

bakgrund av att snart sagt hälften av SABO:s

medlemmar har förlorat sin status som allmännyttiga

bostadsföretag. Någon politisk behandling av det här

förslaget har inte skett nu i SABO:s styrelse, men

ett rimligt resonemang är att om SABO var positivt

till en permanent lagstiftning på det här området

kommer man också att vara det till en tillfällig

lagstiftning, som syftar till att åstadkomma en

sådan utredning som SABO.s styrelse i andra

sammanhang har krävt. SABO:s styrelse var inte enig

i den här behandlingen. Utan att ha talat med

ledamöter från Moderata samlingspartiet är det ändå

ett rimligt antagande att de inte skulle vara eniga

med majoriteten i styrelsen i den här frågan heller.

Det var vad jag kan bidra med.

Jan Dannemann: Enligt regeringsformen åvilar det

särskilt det allmänna att trygga tillgång till

bostad för medborgarna i landet. Om det inte bara

skall vara ett tomt uttalande behövs enligt vår

uppfattning allmännyttiga bostadsföretag.

Allmännyttiga bostadsföretag behövs också för att

motverka segregation, för att garantera ett verksamt

besittningsskydd framför allt på brist-orter och för

att utveckla hyresrätten som boendeform. Dessutom

gillar hyresgäster i gemen sina allmännyttiga

bostadsföretag. De tycker att det är en bra

boendeform och en bra typ av fastighetsägare.

I en nyligen genomförd Sifoundersökning i Stockholm

och Göteborg har 68-69 % av hyresgästerna uttalat

att de är mot utförsäljning och ombildning av

allmännyttiga bostadsföretag. Med allmännyttiga

bostadsföretag är det möjligt att skaffa sig en

lägenhet utan att ha en stor mängd pengar.

Allmännyttan ger en chans till låginkomsttagare att

skaffa sig en lägenhet i attraktiva lägen som

Stockholms city även om kötiderna är långa. Det

behövs fler allmännyttiga lägenheter i attraktiva

bostadslägen, inte färre, framför allt på

bristorter.

I Stockholmsområdet har den borgerliga majoriteten

i en mängd kommun-er under närmast kuppartade former

fattat beslut om snabba utförsäljningar av

allmännyttiga bostadsföretag, utan att på något sätt

höra de boende om deras uppfattning om dessa

utförsäljningar. Vi skall komma ihåg att det handlar

om de boendes hem som bjuds ut på det viset på

marknaden.

Jag tycker att det finns anledning att gilla

Miljöpartiets förslag, som man har uttryckt till

oss, att minst två tredjedelar av de boende i ett

allmännyttigt företag borde ge sitt samtycke till en

utförsäljning för att den skall äga rum. Kommunerna

drar sig inte heller för att bjuda ut fastigheterna

till fastighetsägare med mycket spekulativa avsikter

som uttalar att det är rimligt att hyrorna

fördubblas, till fastighetsägare med vilka

hyresgästföreningar tidigare behövt träffa avtal för

att avhålla dem från alltför mycket spekulation på

fastighetsmarknaden.

Regeringens förslag om ett moratorium för att få

rådrum och utreda följd-erna av en försäljning eller

ombildning av allmännyttiga företag är rimligt. Det

ger möjlighet att fundera över vad som skall sättas

in i stället.

Hur skall man kunna garantera besittningsskyddet på

bristorter utan allmännyttig hyresrätt? Hur skall

man motverka ytterligare uppdelning mellan

låginkomsttagare och rika utan allmännyttan? Hur

skall man undvika att boende för låginkomsttagare

och socialt handikappade människor blir någon sorts

restpost där man hänvisas till socialt

stigmatiserade områden eller hus? Jag tycker att

exemplet Nacka där man har sålt hela sitt

allmännyttiga bostadsföretag avskräcker. Där

genomför värdarna nu högre hyreshöjningar än andra

fastighetsägare i regionen. Man vägrar att ta emot

hyresgäster med låg inkomst eller med sociala

handikapp. Man kan ställa sig frågan om avsikten är

att skjutsa de här människorna mellan kommunerna som

hjon eller att bygga särskilt boende för just den

gruppen människor. Vem skall bygga för

långinkomsttagare utan allmännyttiga bostadsföretag?

Vem skall bygga för hyresgästboende med inflytande

och kretsloppsanpassning också för låginkomsttagare?

Det är naturligtvis en stor skillnad mellan att ha

vinstmaximering som verksamhetsidé och en idé som

innebär att man vill bygga bra bostäder för alla och

där syftet är maximalt välbefinnande för

hyresgästerna. Om man har vinstmaximering som syfte

är det givet att intresset för att bygga för

människor med svag ekonomi är litet.

Jag tycker att det också finns anledning att ställa

frågan: Vilka är egentligen de moraliska ägarna till

de allmännyttiga bostadsföretagen? Kommunerna gjorde

en förfärande liten ekonomisk insats i de

allmännyttiga företagen. Det är staten och

hyresgästerna som har byggt upp de här

bostadsföretagen och borde alltså ha större rådrum

över hur man skall hantera den här boendeformen.

Vi välkomnar utredningen. Vi tycker att man skall

ta sig ordentlig tid så att vi kan forma system som

innebär att vi får ett bra boende också i hyresrätt

i framtiden. Bostaden är navet i välfärden och skall

inte vara någon finansieringskälla för kommuner

eller andra.

Berit Assarsson: Ordföranden, ledamöter och övriga

närvarande. Jag tackar för möjligheten att inför

utskottet få framföra våra skäl för att sälja Tyresö

Bostäder AB. Vi har främst två skäl. Det ena är den

finansiella risk som bolaget innebär för Tyresö

kommun. Det andra är kommunens besvärliga ekonomiska

läge.

Jag börjar med den finansiella risken. Tyresö

Bostäder har ett ungt bestånd. Tre fjärdedelar är

byggt och belånat under 80- och 90-talen. Bolaget

har därför en stor lånevolym som ger dryga

räntekostnader. Hyresnivån är hög och har nått

marknadsnivån. Snitthyran för hela beståndet är 818

kr per kvadratmeter. Utrymmet för hyreshöjningar är

därmed starkt begränsat, oavsett ägare.

Tyresö Bostäders dåvarande styrelse såg tidigt

vilka effekterna skulle bli för bolaget med den

ökade nedtrappningen av räntebidragen och övriga

effekter av skatteomläggningen 1991. Man såg ingen

möjlighet att kompensera detta med minskade

kostnader och hyreshöjningar. I samband med att den

dåvarande stiftelsen omvandlades till aktiebolag

1994 gick Tyresö kommun in med ett villkorat

ägartillskott om 70 miljoner kronor. Det som främst

räddat bolaget hittills är de senaste årens låga

räntor.

2001 är bolaget ute ur räntebidragssystemet. Varje

framtida räntehöjning slår fullt ut på resultatet.

En räntehöjning kommer förr eller senare, det kan

man nog räkna med. Varje procents räntehöjning

kostar bolaget 15 miljoner kronor i ökade

räntekostnader. Som jämförelse ger 1 % hyreshöjning

bara 2 miljoner kronor. 1 % minskade kostnader ger

endast 800 000 kr. Tidigare var det så att staten

tog risken. Staten gick emellan om räntan gick upp.

Samtidigt gav den då den högre inflationen utrymme

att höja hyrorna. Bolaget tjänade på inflationen. I

dag har vi ingen inflation och snart inga

räntebidrag. Bolaget får ta hela smällen om räntan

skulle gå upp.

Det är denna räntekänslighet som vi ser som en stor

risk, inte någon akut risk men en risk att bolaget

kan komma att behöva ytterligare kapitaltillskott

framöver. Det har Tyresö kommun inte råd med.

Tyresö Bostäder har gått med underskott under de

senaste åren trots stora ansträngningar att minska

kostnaderna. Det egna kapitalet är alldeles för

litet i förhållande till lånevolymen. Bolaget

behöver en långsiktig och kapitalstark ägare som kan

acceptera några år med låg avkastning men som får en

rimlig avkastning över tiden. Tyresö kommun är inte

en sådan ägare. På grund av bolagets svaga ekonomi

har kommunen inte kunnat få någon avkastning på det

insatta kapitalet.

Nu kommer jag till det andra och viktigaste skälet

-Tyresö kommuns svaga ekonomi. Om vi sluppit gå in

med ägartillskott hade kommunen haft motsvarande

lägre egen lånevolym och därmed självklart lägre

räntekostnader. Vi behöver de pengarna till

kärnverksamheten, skolan och äldreomsorgen.

Tyresö har likt många andra kommuner kämpat med

ekonomin under hela 90-talet. Stora besparingar och

nedskärningar har gjorts. Skatten höjdes med en

krona 1995. Avgiftshöjningar har vi också genomfört.

Efter två år med balanserad ekonomi går vi nu mot

sämre ekonomi igen. Vi har de senaste åren i Tyresö

gjort mycket stora investeringar i skolan och

äldreomsorgen. Det är inte över än. Vi måste

fortsätta att bygga nya skollokaler för att klara

elevtillströmningen i grundskolan. Vi bygger ut

äldreomsorgen i en takt som jag tror att få andra

kommuner har behov av att göra. En redan stor

låneskuld kommer att öka ytterligare. Till detta

kommer regeringens förslag om ändringar i

kostnadsutjämningen, som gör att Tyresö förlorar

1 000 kr per invånare de närmaste fem åren,

sammanlagt 38 miljoner kronor motsvarande 85 öre i

kommunalskatt.

Vi står nu med ryggen mot väggen. Vi måste

prioritera omsorg och utbildning framför vårt

bostadsbolag. Räntekostnaderna för

kapitaltillskottet tär redan på kärnverksamheten.

Detta är det främsta skälet till att vi vill försöka

sälja Tyresö Bostäder. Vi bedömer att vi skulle få

tillbaka vårt insatta kapital och mer därtill. Det

finns resurser på marknaden i dag. De pengarna

behöver vi till investeringar och för att minska

kommunens lån och därmed räntekostnaderna. Det

skulle hjälpa oss att klara ekonomin och kvaliteten

i kärnverksamheten.

Vi skall nu fråntas möjligheten att hantera en

besvärlig situation. Jag anser att statsmaktens krav

på Tyresö kommun är oförenliga. Man kan inte kräva

både bättre skolor och äldreomsorg, mer pengar till

utjämningssystemet och balanserad ekonomi för nästa

år, samtidigt som man vill hindra oss att sälja vårt

bostadsbolag.

Herr ordförande och utskottsledamöter! Som ni

förstår är jag mycket kritisk till lagförslaget. Jag

anser att det är Tyresö kommunfullmäktiges fulla

rätt enligt grundlagen att själva avgöra om vi vill

sälja vårt bostadsbolag eller inte.

Ordföranden: Då har vi fått en ordentlig belysning

av de problem som man kan se eller inte se när det

gäller den här propositionen.

Sten Andersson: Min fråga kan nog besvaras av både

Reepalu och SABO:s representant.

Min fråga handlar om vinsten vid en eventuell

försäljning. Det står ungefär så här om man trots

allt säljer delar av eller hela sitt bolag:

Minskningen av statsbidrag skall motsvara 50 % av

den utdelning som överstiger skälig avkastning på

det ursprungliga aktiekapitalet.

För att ge bakgrund till min fråga kan jag säga att

man i Malmö haft en debatt om huruvida det kommunala

bolaget där nere har betalat ut för mycket pengar

till kommunen för höjd avkastning. Då har

hyresgästföreningen kritiserat och sagt att de här

pengarna skulle gå till hyresgästerna. Jag anser att

det är fel, trots att jag har bott 35 år i det här

bolaget. Tillskotten har ändå kommit från samtliga

skattebetalare i Malmö, och de borde gå tillbaka

till dem i första hand.

Då undrar jag vad Reepalu och SABO anser: Borde

inte kommunen, när man räknar fram hur mycket man

skall förlora i statsbidrag, ha rätt att även lägga

till den summa som man under årens lopp, och som för

Malmös del icke är oväsentlig, skjutit in i

företaget? Borde kommunen inte få ta hänsyn till

detta när den beräknar vinsten vid en eventuell

försäljning?

Ilmar Reepalu: Den frågan har vi inte diskuterat i

Kommunförbundets styrelse, måste jag säga, men jag

kan uttala mig om hur vi har resonerat utifrån Malmö

kommuns ställningstagande. Vi anser självklart att

allt kontant tillfört kapital som kommunen har

skickat in i vårt allmännyttiga bostadsföretag - det

som fanns med som grundkapital när vi instiftade

allmännyttan 1997, det aktiekapital som vi har

nyemitterat till, de pengar som vi har skickat in i

bolaget för att det skall kunna friköpa sina

tomträtter - skall vi ha en rimlig avkastning på. En

rimlig avkastning motsvarar den långa räntan i de

statliga bostadsobligationerna. Vi vill inte ta ut

någon form av övervinst eller övervärde utan enbart

ha en rimlig avkastning. Den skall jämföras med den

femåriga bostadsobligationens ränta.

Sten Andersson: Det innebär att Reepalu och Malmö

kommun alltså inte delar den inställning som finns i

propositionen vad gäller vinstberäkningen?

Ilmar Reepalu: Nej, Malmö kommun har överklagat det

tidigare beslutet när vi mot vår önskan inte längre

fick kalla oss ett allmännyttigt bostadsföretag.

Ulf Björklund: Jag vill uppehålla mig vid det som

har med den kommunala självstyrelsen att göra. Jag

hörde av Kommunförbundets representant att man sade

nej till lagförslaget. Den europeiska konventionen

om kommunal självstyrelse som Sverige har

ratificerat 1989 innebar att man faktiskt skulle

jobba för och sträva efter att stärka och utveckla

den kommunala självstyrelsen i Europa. I

konventionen slås fast vissa grundläggande principer

för statens förhållande till just kommunerna.

Områden som berörs är t.ex. kommunernas frihet att

bestämma den inre organisationen, formerna för

statlig tillsyn och att kommunerna skall

tillförsäkras vissa ekonomiska resurser som man

fritt får disponera. Man sade också från regeringens

sida vid det tillfället 1989 att statsbidraget inte

skulle få påverka kommunernas grundläggande frihet

att själva bestämma om sitt eget kompetensområde.

Min fråga är naturligtvis, och jag antar att man

från Kommunförbundets sida då och då stöder

konventionen som vi hört i inledningen: Hur

förhåller sig egentligen regeringens förslag till

den europeiska konventionen? Nu är det inte bara

Kommunförbundet jag vill höra, men jag kanske får

höra senare vad hyresgästföreningen säger i den här

frågan: Är det här ett flagrant ingrepp mot vad

konventionen egentligen innebär och som vi har

undertecknat i vårt land?

Ilmar Reepalu: Det blir ibland lite konstigt när vi

tar det europeiska perspektivet och tror att man i

europeiska kommuner t.ex. har egen beskattningsrätt.

Europeiska kommuner, om vi bortser från de nordiska

länderna, har i princip bara fastighetsskatt och

ingen inkomstskatt. Därmed blir den här frågan lite

märklig. Jag satt i den statliga grundlagskommittén

där vi diskuterade bl.a. skattestoppet. Den

kommittén var inte enig i sitt förslag, men en stor

majoritet i kommittén kom fram till att man kunde

acceptera ett tillfälligt skattestopp men att det

måste göras väldigt kort för att det inte skall stå

i strid mot det som egentligen står i

regeringsformen. Mer än så kan jag inte svara på

frågan.

Lennart Nilsson: Ilmar Reepalu nämnde att han hälsar

med tillfredsställelse det här med dialogen, en

översyn kring bostadsföretagen. Har Kommunförbundets

styrelse diskuterat situationen? Vi som håller på

med detta vet att det är en svår fråga. Vi vet att

det naturligtvis har funnits invändningar.

Utgångspunkten är att man avhänder sig all

allmännytta i vissa kommuner. Är det

Kommunförbundets uppfattning att det är rimligt att

man inte skall ha någon allmännytta alls?

Ilmar Reepalu: Kommunförbundet har diskuterat den

frågan nu senast vid kongressen för ungefär fyra

veckor sedan. Det var två frågor som vi tog upp och

fattade distinkta beslut om. Den ena delen handlar

om det som kanske är Tyresös problem. Vi anser att

symmetrin kräver att staten också tar ansvaret när

det går illa ekonomiskt för kommunerna. Så är det i

dag också. Staten axlar i dag ansvaret och skickar

över till den kommunala påsen. När det t.ex. går

illa för Haninge kommun eller en kommun missköter

sig medvetet eller omedvetet drabbar det

kommunkollektivet. Haninges 600 miljoner kronor togs

från den generella påsen som belastar resten av

kommunvärlden. Vi har ett tiotal kommuner som är

inne i motsvarande diskussion i dag. Där finns en

relation och ett samband. Det beslut som vi fattade

var att staten tar sitt ansvar för de ekonomiska

effekterna av de förändrade villkoren för de

allmännyttiga bostadsföretagen. Som Tyresö visar

hamnar man i en väldigt svår situation.

Till den andra frågan om den kommunala

självstyrelsen. Den har vi diskuterat vid två

tillfällen. Det gjorde vi när man lagligt lade ett

skattestopp 1991-1993. Där invände inte

Kommunförbundet mot det, inte heller har

Kommunförbundet invänt mot de frivilliga

skattestoppen. Där kan man säga att vi har

accepterat tillfälliga ingrepp på det sättet. Vi

sade i kongressen att varje kommun skall själv få

avväga vilken roll den kan och bör spela som ägare

av bostadsföretag och att tvingande ålägganden från

statens sida skall regleras enligt

finansieringsprincipen. Det var det

ställningstagande vi gjorde vid kongressen. Det var

ett enhälligt ställningstagande.

Helena Hillar Rosenqvist: Ilmar Reepalu säger att

Kommunförbundet tycker att staten skall ta ansvar

när det går dåligt för kommuner. Han säger också att

man välkomnar utredningen. Vi har sett direktiven

till utredningen. Det är mycket som skall ses över.

Har Kommunförbundet någon annan syn på vad man

skulle kunna göra under tiden, om man tycker så illa

om det generella statsbidraget att man skall bli av

med det, för det vill inte Svenska kommunförbundet

bli av med? Vad skall man göra under tiden? Kan man

överväga någonting annat, att man har någon

frivillig överenskommelse om moratoriet, att

kommunerna kommer överens om att inte göra någonting

så länge utredningen pågår? Eller skall man lägga

något förbud? Har Kommunförbundet någon annan

lösning?

Ilmar Reepalu: Nej, vi har inte diskuterat någon

annan lösning.

Owe Hellberg: Ilmar Reepalu sade att det här med

kommunala bostäder är ett frivilligt ansvar.

Samtidigt har kommunerna ett stort ansvar för att

föra en social bostadspolitik. Kommunförbundet vill

inte ha något moratorium under tiden som man skall

jobba med utredningen, som tar en viss tid och som

kanske behöver få en fortsättning i en annan del så

småningom. Det handlar om ett par år innan man

kommer fram till den lösning som alla letar efter.

Under tiden är risken stor för att en del kommuner

blir utan kommunala bostadsbolag. Då undrar jag lite

grann: Hur ser Kommunförbundet på uppgiften att

kunna föra en social bostadspolitik i de kommuner

där man blir utan sina allmännyttiga eller kommunala

bostadsföretag? En följdfråga: Du talar mycket om

statens tidigare roll och åtaganden. Har

Kommunförbundet någon åsikt i nuläget om vilken roll

staten skall ha när det gäller bostadsförsörjning

och det bostadspolitiska ansvaret i växelspelet

mellan kommun och stat? Staten har, som jag ser det,

smitit undan.

Ilmar Reepalu: Det här är en jättestor fråga. Vi tar

egentligen upp hur bostadspolitiken skall

effektueras. Hitintills har det varit ett

produktionsstöd som har kunnat användas

bostadspolitiskt i den del som ligger i hyresrätten

men inte i de andra delarna. Jag tror att man är

tvungen att ta ett mycket större grepp nu för att

motverka segregationen. Då får man pröva olika

modeller för det. Jag är inte säker på att

produktionsstödet är rätt modell för det. I

Kommunförbundet har vi inte diskuterat den frågan på

det här sättet än.

Du frågade också hur en del kommuner skall göra.

Kommunerna kan aldrig avhända sig det bostadssociala

ansvaret. Det har de enligt kommunallagen.

Kommunerna måste självklart leva upp till den delen.

Däremot har vi inte ett ansvar för att ha ett

allmännyttigt bostadsföretag. Det är inte inskrivet

i någon lag, utan det är ett frivilligt åtagande.

Owe Hellberg: Då blir följdfrågan: Hur skall man

kunna utöva det bostadssociala ansvaret om man inte

har ett kommunalt bostadsföretag? Vi vet att de tre

ramlagar som man hänvisar till - kommunallagen,

plan- och bygglagen och socialtjänstlagen - är lite

tandlösa i det här sammanhanget. Den diskussionen

fördes i den bostadspolitiska utredningen då det

fanns andra lagar tidigare som var mera distinkta.

Vad har en kommun för möjligheter i det läget ?

Ilmar Reepalu: Det är en väldig skillnad mellan

kommuner som är rika och har ett starkt tryck på sin

bostadsmarknad och kommuner som är fattiga och har

allmännyttiga bostadsföretag som blöder kraftigt.

Utrymmet för att driva bostadspolitik på det här

sättet är starkt begränsat som det ser ut i dag

därför att de lokala bostadsmarknaderna ser så olika

ut. Det är i stället så att den skuldtyngda kommunen

normalt har det skuldtyngda allmännyttiga företaget

som har en vikande efterfrågan och där det nya

regelsystemet på bostadsfinansieringen säger att det

företaget skall arbeta efter samma ekonomiska

förutsättningar som vilket privat bolag som helst,

som kan avbörda sig sina skulder med att gå i

konkurs eller att få ett ackord. Det kan inte

kommunen göra. Nu har kommunerna dessutom ett

lagligt balanskrav på sig som gäller fr.o.m. nästa

år och som gör det ännu svårare för oss.

Rigmor Ahlstedt: Jag skall ställa en väldigt kort

fråga till Kommunförbundets ordförande. Kommuner har

sålt av allmännyttan och kommer att sälja av

allmännyttan. Jag undrar om ni gör någon opartisk

uppföljning. Har det blivit sämre för hyresgästerna

med en ny ägare?

Ilmar Reepalu: Vi har inte gjort någon sådan

genomgång än. Jag har läst det som har stått i

tidningen om Nackahem och annat, men jag har inget

annat material.

Ordföranden.: Var du nöjd med det? Har du någon

ytterligare fråga?

Rigmor Ahlstedt: Nej jag är inte nöjd. Jag kan

fråga: Kommer man att göra en sådan här utredning?

Kommer man att följa det här? Det är väldigt viktigt

för oss.

Ilmar Reepalu: Ja, självklart måste vi göra det.

Ordföranden: Det är en fråga som egentligen kan

ställas till SABO också. Bengt-Owe kan ju fundera på

om inte SABO har ett ansvar i sammanhanget. Då är

det Yvonne Ångström härnäst på listan.

Yvonne Ångström: Den fråga jag hade tänkt ställa är

redan besvarad, så jag kan avstå.

Ordföranden: Det var väldans snabbt. Då är det Carl-

Erik Skårman - det går inte lika snabbt.

Carl-Erik Skårman: Herr ordförande! Jag har i ett

pressmeddelande från Kommunförbundet och dess

ordförande läst att man klagar över att det här

förslaget har lagts fram helt utan samråd. Så får

det naturligtvis inte gå till i en för kommunerna så

viktig fråga. Detta vill jag säga som kommentar till

dialogkravet. Men Kommunförbundets ordförande går

ett steg längre i samma uttalande. Han säger att det

är principiellt djupt tveksamt att använda det

generella statsbidraget som ett belönings- och

bestraffningssystem. Vilka är de principer som du

tycker att man här bryter mest mot? Vad är alltså

mest förkastligt i regeringens sätt att agera i det

här sammanhanget?

Ilmar Reepalu: Först till det här med irritationen

från vår sida över att propositionen kom så

plötsligt. Vi var ju förvarnade om att det skulle

komma en proposition den 28 maj. Vi räknade med att

det då skulle bli delning och att vi skulle få

möjlighet att ha ett samråd omkring den för att

också fånga in de kommunala synpunkterna. Nu

behandlades den här propositionen som en sådan där

finansiell proposition, som inte skall påverka dem

som är aktörer på den finansiella marknaden. Därmed

fick den också denna retroaktiva verkan.

Sedan gäller det den andra delen, det generella

statsbidraget och det riktade statsbidraget. Dessa

har ju utformats för att ge kommuner likvärdiga

möjligheter att bereda service åt sina medborgare.

Därför menar jag att det principiellt är felaktigt

att ge sig på det systemet och använda det som piska

eller morot i det här sammanhanget. Det redogjorde

jag också för i mitt anförande.

Carl-Erik Skårman: Så, Ilmar Reepalu, du anser

alltså att det här är ett sätt från statens sida att

försöka manipulera kommunerna?

Ilmar Reepalu: Jag använder inte sådana ord på det

sättet. Använder man ord på det sättet kan jag säga

att det allra mest drastiska exemplet på att man har

"manipulerat" kommunerna har varit de s.k.

skattestoppen, alltså det lagliga skattestoppet som

gällde 1992-94 och de s.k. frivilliga skattestopp

som också var förenade med sanktionsregler. Det är

klart att det är det allra allvarligaste sättet att

ingripa mot den kommunala självstyrelsen. Men jag

menar att också det här är något som faktiskt

begränsar den kommunala självstyrelsen rätt

allvarligt under den tid då ett moratorium gäller.

Ingen har väl tänkt sig, hoppas jag, att det skulle

vara någon längre period. Vi är emot det. Vi har

principiellt uttalat oss emot det tidigare också.

Man skall inte använda statsbidragssystemet på det

här sättet.

Ordföranden: Då är det Anders Ygeman.

Anders Ygeman: Jag avstår.

Ordföranden: Då är det Ulla-Britt Hagström.

Ulla-Britt Hagström: Herr ordförande! Jag skulle

vilja ställa en fråga till Ilmar Reepalu om

Länsstyrelsens roll i det här. Vad jag har läst mig

till är en förutsättning för att en statlig

myndighet skall få utöva tillsyn över kommunal

verksamhet att det finns ett uttryckligt lagstöd.

Detta finns det i allmänhet bara i fråga om

obligatorisk kommunal verksamhet. Frågan om vem som

är tillsynsmyndighet regleras då i respektive

författning. I dag är den här statliga tillsynen

primärt inte inriktad på laglighetsfrågor utan mer

på effektivitetsgranskning. I princip har i dag

Länsstyrelsen att inom sitt verksamhetsområde

övervaka att vad som enligt lag eller annan

författning åligger statliga myndigheter blir

fullgjort. Då måste ju bestämmelsen uppfattas så att

tillsynen bara omfattar obligatorisk verksamhet.

Frivilliga kommunala uppgifter kan knappast omfattas

av tillsynen. Då undrar jag hur Länsstyrelsens roll

i detta sammanhang stämmer överens med dess

egentliga uppgift.

Ilmar Reepalu: Jag önskar att jag hade haft svar på

alla frågor, men jag måste säga att jag inte kan det

här svaret.

Ordföranden: Vi får ha full förståelse att det är

så.

Ulla-Britt Hagström: Herr ordförande! Jag kanske kan

fråga Svea hovrätt lite senare?

Ordföranden: Jag tror faktiskt inte att Svea hovrätt

kan ge svar heller. Du kan möjligen fråga din

landshövding. Bengt-Ola Ryttar - ordet är ditt!

Bengt-Ola Ryttar: Sätt upp mig på listan efter

Reepalu!

Ordföranden: Då är det Siw Wittgren-Ahl.

Siw Wittgren-Ahl: Jag har en fråga till Ilmar

Reepalu som kanske också SABO kan fundera på. Du

nämnde i ditt anförande att man ändrade på reglerna

1992. Man likställde de allmännyttiga bolagen med de

privata. Då undrar jag över något. De bidrag som

innan 1992 riktades till de allmännyttiga bolagen

var ju bättre än de som kommit sedan. Nu är det väl

så att det här allmänna försäljningsstoppet som

kommer i högre grad rör bostäder som är byggda efter

1992? Därför borde väl staten ha ett större intresse

av dem. Har ni någon uppfattning om hur stort

försäljningstryck det är på bostäder som är byggda

före 1992 jämfört med dem som är byggda efter 1992?

Ilmar Reepalu: Jag tror inte att man kan dra gränsen

på det sättet. De bekymmer som man har i Bjuv,

Stenungsund och andra kommuner som har detta gäller

i väldigt stor utsträckning bostäder byggda före

1992. Det handlar väldigt mycket om

befolkningsminskning och vikande arbetsmarknad.

Ordföranden: Då går vi vidare till Ulf Björklund,

eller vill du också vänta en stund? Det går bra, man

behöver inte.

Ulf Björklund: Det var ju den här frågan jag hade om

Europakonventionen när det gäller kommunal demokrati

och självbestämmande. Det vore intressant att höra.

I det här fallet handlar det om SABO:s och

Hyresgästföreningen syn på demokratifrågorna i

kommunerna. Gör man inte en begränsning här? Men jag

väntar gärna.

Ordföranden: Kan vi inte vänta med den biten? Vi

försöker klara av frågorna till Kommunförbundet

först. Då är det Carina Mobergs tur.

Carina Moberg: Jag har kanske en lite abstrakt fråga

till Ilmar. Jag undrar om han har något att säga om

detta: I fredags pratade jag med Carl Cederschiöld,

som ju är finansborgarråd i Stockholms kommun och

moderat. Han sade att hur vi än fattar beslut i

riksdagen i den här frågan kommer man från

Stockholms kommun att göra allt för att gå runt det.

Jag undrar bara om Ilmar som ordförande för

Kommunförbundet har någon kommentar till ett sådant

sätt att se på den demokratiska processen.

Ilmar Reepalu: Jag kan säga att jag själv har varit

med om liknande saker i min hemkommun när en

majoritet, som då höll på att lämna över till en

annan majoritet, ville använda den kvardröjande

rätten för att sälja ut allmännyttan. Nu

förhindrades det genom att ett mindre parti hoppade

av i den situationen. Carl Cederschiölds sätt att

argumentera får han faktiskt stå för själv. Men jag

kan ju konstatera att det lagförslag som finns i

propositionen inte förhindrar någon att sälja ett

enda hus. Det förhindrar bara att man flyttar över

pengarna från bostadsföretaget till något annat.

Ordföranden: Då har jag mig själv på listan. Jag har

en fråga som gäller Haninge, som har varit uppe

tidigare, lite grann. Där finns ju ett kommunalt

bolag, som väl sköts av någon stiftelse som ligger

under SABO, antar jag. Jag har för mig att det är på

det sättet. Det är ju ett företag som staten

alldeles uppenbart vill göra sig av med, och som

kommunen inte vill överta. Då är det intressanta att

det här lagförslaget såvitt jag förstår kommer att

gälla Haninge kommun i det ögonblick då staten ser

till att företaget blir sålt. Det blir ju en väldigt

speciell situation där staten å ena sida säger att

så där får ni inte göra men å andra sidan gör det

själv. Hur ser du på den typen av problem som

uppstår för att staten själv är aktör på marknaden?

Ilmar Reepalu: Det är en mycket lurig fråga som jag

inte kan svara på.

Ordföranden: Då kanske jag kan fråga Bengt-Owe

Birgersson. Han kanske inte tycker att den är så

lurig.

Bengt-Owe Birgersson: Ja, det är besvärligt att ta

upp tiden för Ilmar här, så jag kan gärna svara på

det lite senare om ordföranden vill det. Men jag har

faktiskt ett svar på frågan.

Ordföranden: Det är jag övertygad om att du har.

Ulla-Britt Hagström!

Ulla-Britt Hagström: Jag har en annan fråga till

Ilmar Reepalu. Kommunförbundet har ju i

demokratifrågorna talat mycket om den subsidiära

principen, att statens uppgift är subsidiär, alltså

understödjande. Den skall stödja och underlätta

medborgarnas egna initiativ och garantera deras

rättigheter. Då undrar jag: Hur förhåller det sig

med principen om subsidiaritet i det här fallet, då

man går in och bestraffar en kommun på det här

sättet?

Ilmar Reepalu: Ja, om man tar subsidiariteten från

grunden är det självklart så att det är väldigt

viktigt att hyresgästerna kan få utveckla

hyresdemokrati. Där arbetar ju bl.a. de

allmännyttiga företagen med att försöka utveckla

denna hyresdemokrati. Så om vi börjar med

subsidiariteten tycker jag att vi skall börja där.

Sedan kan vi se hur den kan begränsas längre upp.

Ordföranden: Du nöjer dig med detta? Då lämnar jag

ordet till Sten Lundström.

Sten Lundström: Jag skulle vilja ställa en fråga

till Ilmar Reepalu. Först vill jag bara konstatera

att vi inte riktigt har samma syn som Svenska

Kommunförbundet på vilka kommuner det är som i

huvudsak säljer sina bostadsbolag. Vi har inte fått

uppfattningen att det framför allt är de skuldtyngda

bolagen som säljs, utan det handlar framför allt om

dem som går ganska bra och som kan ge ett bra

tillskott i kommunkassan. Jag kan ha en viss

förståelse för resonemanget när det gäller de

skuldtyngda kommunerna och deras bolag. Från

Vänsterpartiets sida har vi försökt driva linjen att

de här bolagen på grund av sina egna besvärligheter

måste få hjälp från staten för att rekonstrueras så

att det skapas förutsättningar för att de skall

överleva. Jag undrar vad Svenska Kommunförbundet har

för uppfattning i den frågan.

Ilmar Reepalu: Jag försökte redovisa att det stora

problemet och bekymret för Svenska Kommunförbundet

just är de kommuner som drabbats så hårt genom

ändrade regelsystem från statsmakternas sida. De

ändrade reglerna har gjort att det kommunala ägandet

av bolagen väldigt entydigt har drabbat de enskilda

kommunerna. Sedan kan jag i och för sig teoretiskt

se sådana här exempel, om man nu skulle försöka

tolka det som just nu gäller. Det kan ju vara så att

en kommun själv medvetet eller omedvetet försätter

sig i en sådan situation att dess bolag skulle

behöva hjälp av staten och den övriga kommunvärlden.

Man säljer med andra ord den del av sitt företag

som är attraktiv, den del som det går bra att få

pengar för. Man flyttar över dessa pengar i annan

verksamhet. Sedan efter ett år har man ett kommunalt

bostadsföretag som är svårt skuldtyngt. Då kräver

man att någon går in och gör en sanering och att de

andra kommunerna är med och betalar den saneringen

med pengar ur sina påsar. Det är självklart en

situation som jag inte vill skall kunna uppkomma.

Det problemet har vi inte pratat om. Det är möjligt

att det är ett teoretiskt problem, men jag kan

faktiskt se att man väldigt lätt kan hamna i en

sådan situation.

Ordföranden: Hade Anders Ygeman en fråga till Ilmar

Reepalu? Varsågod!

Anders Ygeman: Jag har t.o.m. två. Vi har i exemplet

Nackahem sett att en utförsäljning av kommunala

bostadsföretag har lett till kraftiga

hyreshöjningar. Min fråga är vad de hyreshöjningarna

kommer att leda till i kommunernas ekonomi. Detta

slår ju mot kommunernas ekonomi i form av höjda

socialbidragskostnader och annat. Jag undrar om ni

har räknat på det. Den andra frågan gäller det som

man skulle kunna kalla socialt läckage, något som

också har hänt i Nacka. Folk som har haft

socialbidrag, folk som har haft en svag

betalningsförmåga, har tvingats bosätta sig i andra

kommuner, och andra kommuner har tvingats ta ansvar

för sociala problem. Jag undrar hur Kommunförbundet

ser på den problematiken.

Ilmar Reepalu: Kommunförbundet har inte räknat på

det som din första fråga handlade om. Däremot vet

jag att vi i Malmö arbetar medvetet med allmännyttan

på det sättet att vi håller nere hyrorna i

miljonprogramsområdet. Allmännyttan köper aktivt

fastigheter också i andra delar av staden, de lite

mer välmående delarna. Där tar vi ut lite högre

hyror för att på det sättet göra livet lättare för

dem som har små ekonomiska möjligheter. Så kan

allmännyttan arbeta om man har ett differentierat

ägande för att på så sätt minska

socialbidragsberoendet och göra livet lite lättare

för människor. Men Kommunförbundet har inte

diskuterat den distinkta fråga som du hade om

Nackahem.

Ordföranden: Har vi någon ytterligare fråga? Carl-

Erik Skårman, varsågod!

Carl-Erik Skårman: Herr ordförande! I det här

lagförslaget finns det förslag om dispenser, dock

utan angivande av riktlinjer för hur dispenserna

skall ges. Det här med dispenser låter ofta

generöst, för det tillåter avsteg. Å andra sidan ger

det också möjlighet för godtycke. I det här fallet

är det inte riksdagen som kommer att påverka

kommunerna, utan kommunerna kommer i de aktuella

fallen att bli beroende av regeringen. Hur ser

Kommunförbundet och Ilmar Reepalu på denna

ytterligare inskränkning i den kommunala

självbestämmanderätten - denna gång från regeringens

sida?

Ilmar Reepalu: Min förhoppning är att den här typen

av dispensregler i så fall arbetas fram i nära

dialog med Svenska Kommunförbundet så att vi har

stor möjlighet att påverka dem. I så fall kan jag

tycka att det här är acceptabelt. Om det sker på det

andra sättet gillar vi förstås inte förslaget.

Ordföranden: Helena Hillar Rosenqvist har ordet!

Helena Hillar Rosenqvist: Jag har en fråga som

ligger nära det som Skårman tog upp. Det gäller just

dispenserna. Med den totala överblick som du, Ilmar

Reepalu, och Kommunförbundet har över landets

kommuner måste du också vara medveten om de här

möjligheterna till dispens för många av de kommuner

som du tog upp, kommuner som verkligen har de här

problemen. Är det en framkomlig väg att utarbeta mer

detaljerade regler för dispenserna så att alla är

överens om att det här är vad som kommer att gälla?

Det kanske skulle förefalla mer aptitligt för

Kommunförbundet.

Ilmar Reepalu: Återigen är det allra viktigaste

dialogen mellan regeringen och Kommunförbundet. Det

ser väldigt olika ut i Bergslagskommuner,

storstadsförorter och andra delar. Vi måste ha

möjlighet att faktiskt fånga upp den riktiga

problematiken och inte skapa problem som är större

än dem vi löser.

Ordföranden: Sedan har jag Birger Schlaug, som

egentligen inte tillhör utskottet. Men det kan ändå

vara intressant att höra vad han har för fråga.

Varsågod!

Birger Schlaug: Tack. Jag tycker att det var

intressant med det här resonemanget om närhet,

decentralisering och att besluten skall fattas så

nära som möjligt. Det är kanske inte dumt att

hyresgästerna får vara med, t.ex. med majoriteten på

två tredjedelar. Den fråga jag har gäller att ni

från Kommunförbundet talar mycket om en väldigt

viktig fråga, nämligen självstyrelsen. Samtidigt är

det väl många av oss som känner att det behövs både

rådrum och en viss tröghet i de här processerna så

att man inte kuppar igenom beslut. Skulle

Kommunförbundet kunna tänka sig att man har kvar de

här besluten helt och hållet på kommunal nivå men

att man bygger in en tröghetsfaktor? Det kan t.ex.

vara ungefär som när man skall ändra grundlagen,

dvs. två tredjedels majoritet i kommunfullmäktige

eller två beslut i fullmäktige, ett före valet och

ett efter. Det skulle gälla sådana här större saker

som egentligen inte går att ta tillbaka efter ett

val.

Ilmar Reepalu: Kommunförbundet har inte diskuterat

den frågan, men själv har jag argumenterat för just

en sådan princip som den som Birger Schlaug

föreslår. Det har jag gjort just av den anledningen

att de här besluten är irreversibla. Det går liksom

inte att först göra sig av med och sedan återskapa

det hela. Vi kan ju få en god erfarenhet genom att

se hur allmännyttan i England faktiskt på det här

sättet skapade sig problem i en hel del av sina

bostadsområden när man sålde av styckvis vid

skiftande majoriteter och slog sönder förvaltningen

i de här områdena ganska drastiskt. Jag gillar och

delar själv uppfattningen om ett sådant här

tröghetssystem i alla stora, dramatiska

förändringar. Nu måste jag nog strax tänka på att

hinna in i taxin.

Ordföranden: Vi har lovat att hålla på till 20 över.

Nu är hon 18 över, så vi har hållit det ganska väl.

Vi har några till som skulle vilja ställa frågor.

Det visar att intresset är stort och att det var

väldigt viktigt att du hade möjlighet att komma hit.

Det sätter vi väldigt stort värde på. Tack för det.

Sedan skall vi fortsätta med alla andra frågor, men

skynda till planet! Då gör vi så att vi går tillbaka

till listan. På den har jag Bengt-Ola Ryttar.

Bengt-Ola Ryttar: Herr ordförande! Jag har en fråga

till företrädarna för Svea hovrätt. Det gäller

naturligtvis Lagrådets yttrande. I det skriver man

så här: Såsom bestämmelserna i regeringsformen är

utformade synes det dock ytterst vara riksdagen som

sätter gränser för det kommunala självbestämmandet.

Man skriver också: Någon bestämd avgränsning mellan

statens och kommunernas verksamheter har inte varit

avsedd eller ens ansetts som möjlig. De måste kunna

förändras under skiftande samhällsförhållanden.

Trots det är frågan om den kommunala självstyrelsen

en central bit i Lagrådets yttrande. Men det finns

ju också den här grundlagsbestämmelsen om det

allmännas skyldigheter vad gäller bostadssociala

mål. Den berör Lagrådet inte alls. Jag tycker att

det är anmärkningsvärt, och jag skulle vilja att

någon från Svea hovrätt tänkte högt om detta.

John Hirschfeldt: Det är domstolen som i så fall

skulle tänka högt, för vi har inte bett att få komma

hit som privatpersoner. Domstolen skall inte tänka

högt om ett lagrådsyttrande i det här läget, så jag

vill väldigt gärna passa på den frågan om jag får.

Ordföranden: Vi har ju Lagrådets yttrande.

Bengt-Ola Ryttar: Men det är ändå lite

anmärkningsvärt att det är två grundlagsbestämmelser

som är ömsesidigt beroende och ändå är det bara den

ena som behandlas. Det måste väl ändå leda till

något frågetecken även från den icke högttänkande

hovrätten?

John Hirschfeldt: Jag kommer att fortsätta envisas

och hänvisa till en grundlagsbestämmelse som står

redan i 1 § som säger att den offentliga makten

utövas under lagarna. Jag var inne på det i min

inledning, att domstolens huvuduppgift enligt

regeringsform och lagar är att syssla med dömande

verksamhet. Det är inte domstolens uppgift i det här

läget att vid sittande bord recensera ett

lagrådsyttrande. Jag måste alltså fortsätta att

passa.

Ordföranden: Då går vi vidare, och då är det Owe

Hellberg.

Owe Hellberg: Jag har en fråga till både Birgersson

och Dannemann. Det gäller det som har varit uppe om

de skuldtyngda bolagen och kommuner med dålig

ekonomi. Det är ju föremål för hantering av

Bostadsdelegationen och dess arbete. Två och en halv

miljarder kronor finns avsatta för jobbet. Jag

skulle vilja veta hur ni ser på de uppgörelser som

är gjorda nu och på det regelsystem som tillämpas.

Man ställer väldigt stora krav på ägaren, kommunen,

när det gäller rekonstruktioner. Statens andel är

ungefär en tredjedel och kommunens andel två

tredjedelar av den ekonomiska belastningen. Vad är

bedömningen av vilka belopp som behöver tillföras

för att det skall ordna sig för de här kommunerna?

Hur ser ni på regelsystemen och på de uppgörelser

som redan är gjorda?

Jan Dannemann: Vår uppfattning är att staten borde

ge samma rekonstruktionsmöjligheter till de här

företagen som man har för företag som inte har

kommunal borgen. Man borde alltså lyfta av

lånebördan och skapa förutsättningar för att driva

verksamheten på ett rimligt sätt. Dessutom är det ju

så att om man skulle genomföra neutrala villkor i

förhållande till framför allt villaboendet skulle

det också innebära en avsevärd avlastning av de

ekonomiska problemen i sammanhanget. I situationen

med det reformerade skattesystemet och dessutom

saneringen av statsfinanserna har hyresrätten

totalt sett fått bära ökade bördor. Jag tycker att

det är hög tid att staten tar ett större ansvar för

de företag som är särskilt drabbade.

Owe Hellberg: Jag skulle gärna vilja höra vad

Birgersson har för synpunkter också. Jag tycker att

det är viktigt.

Bengt-Owe Birgersson: Ja, jag tryckte just på

knappen. Jag tycker att den här frågan är väldigt

besvärlig att svara på. Jag borde ju som

verkställande direktör på SABO säga ungefär som

Janne; att det är klart att staten rakt av borde

vara mer generös i de här frågorna. Det är liksom

den traditionella intresseorganisationsrollen. Men

vi har varit väldigt lojala kan man säga, på SABO i

alla fall, under hela 90-talet i samband med den

sanering av statsfinanserna som har pågått. Vi har

gjort bedömningen att det har varit nödvändigt att

alla ställer upp och hjälper till för att skapa en

ekonomisk situation med låga räntor, något som

kommer att ge en väldigt positiv effekt för våra

medlemmar. Det gäller redan nu, men framför allt

gäller det om några år när alla räntebidrag är

borta. Kan vi hålla i utvecklingen och ha låga

räntor så har det varit värt de ansträngningar som

har gjorts.

Sedan kan jag också tycka, efter att ha följt några

av de här fallen lite närmare, att det visst är

klart att man sätter kommunen under en väldigt press

i de här förhandlingarna. Jag kan förstås också

tycka att man kanske skulle kunna vara lite mer

generös och lite mer anständig i vissa frågor. Men

skall man ha lite bredare perspektiv tror jag inte

att man kan vara alltför generellt generös heller i

sådana här fall om man skall hushålla med de

resurser vi har.

Ordföranden: Då går vi till Ulf Björklund.

Ulf Björklund: Då vill jag ställa en fråga till

Bengt-Owe Birgersson och SABO. Det gäller t.ex.

möjligheter för bostadsbolag att lämna avkastning

till kommunerna. Man har talat om en skälig

avkastning. Man räknar på ungefär 5 %. Man säger att

det handlar om grundkapitalet, så att säga. Man

säger ingenting om de aktieägartillskott som kan ha

skett under många år. Det kan ofta vara ett avsevärt

kapital. Hur är inställningen till det? Varför

gäller det bara det ursprungliga grundkapitalet -

som ju trots allt ofta är en väldigt liten del?

Bengt-Owe Birgersson: Svaret på det från min sida är

att det här är en temporär lagstiftning som

föreslås. Den skall gälla under en tvåårsperiod. Jag

var på 80-talet med om att införa en definition av

vad som är skälig avkastning. I ett

självkostnadsföretag kan man ju säga att skälig

avkastning är att kapitalet skall vara oförändrat.

Det är väl rimligt. Vi fastställde då räntan på de

femåriga bostadsobligationerna som kriteriet för det

här. Jag kanske kan tycka att man kan lägga på 1 %

också som ett slags riskkompensation i detta.

Det är klart att om man skulle ha en permanent

lagstiftning av det här slaget finns det väl

anledning att fundera lite närmare över var den här

avgränsningen skall gå när det gäller kapital. Men

det är väldigt svårt, det lärde vi oss i samband med

att vi införde det här tidigare kriteriet, för då

kommer det in sådana frågor som kapital tillfört via

fondemission. Kommunerna och de kommunala bolagen

har väldigt många ekonomiska transaktioner

sinsemellan, så jag tror att det är mycket

komplicerat att hitta ett hållbart system om man

inte väljer ett väldigt tydligt kriterium. För min

del tror jag att en temporär lagstiftning av det här

slaget går att tillämpa bra om man gör på det här

viset. Det har som sagt både gjorts utdelningar och

skickats in pengar genom årens lopp i de här

företagen. Därför är det nog inte praktiskt möjligt

att komma fram till någon annan slutsats än det

förslag som finns i propositionen.

Ulf Björklund: Sedan hade jag ju den här frågan som

det hade varit intressant att höra om som gäller den

kommunala självstyrelsen och vårt förhållande till

den europeiska konvention som vi har undertecknat

som faktiskt handlar om att stärka kommunernas

självbestämmande. Då är väl det här ändå ett ingrepp

som leder till motsatsen?

Bengt-Owe Birgersson: Får jag kommentera det också?

Det ligger ju lite vid sidan om SABO kan man säga,

men har man varit föredragande i

konstitutionsutskottet under den tid då den nya

författningen antogs, 1973, kan det inte hjälpas att

man har lite synpunkter på sådant här också. Jag

måste säga något om den kommunala självstyrelsen. Vi

i Sverige ligger långt före resten av Europa när det

gäller satsning på den kommunala nivån.

Jag var häromveckan i Storbritannien och träffade

några politiker där. Då frågade jag hur man i

överhuset från den nya regeringens sida i

Storbritannien såg på den kommunala självstyrelsen.

Jag fick till svar att om kommunerna kan vara med i

moderniseringen av samhället, som man anser att man

håller på med, har de en roll att spela. Men i annat

fall får vi väl satsa på andra organisationer eller

andra lösningar. Det var en utomordentligt

pragmatisk inställning som man där hade till den

kommunala självstyrelsen - som jag naturligtvis inte

delar.

Jag saknar något i Lagrådets yttrande. Jag är inte

domstol så jag kan väl ändå få reflektera lite utan

skyddsnät. Jag vågar inte ha någon uppfattning om

vad man hade kommit fram till om man hade haft det

med. Men det är ju faktiskt så att när grundlagen

skrevs före 1973, i praktiken i slutet av 60-talet,

hade vi ett system där en betydande del av de

statliga bidragen till kommunerna kom via

specialdestinerade statsbidrag. De kunde vara

generella i den meningen att man fick ett antal

kronor per barn i skolan och så. Men en betydande

del av dem hade karaktären av, som vi skrev i

läroböcker på de tiden, stimulansbidrag. Det var

alltså bidrag som kommunen fick om den startade en

verksamhet. Det var frivilligt för kommunen att

hålla på med det, men valde man att göra det så

fanns det ett bidrag. Jag vet att vi brukade skämta

på statskunskapsinstitutionen om att ville man ha

något utfört skulle man langa upp en krona. Då

nappar kommunpolitikerna. Det var liksom innebörden

av de här stimulansbidragen. Det är klart att det

har varit ett stort framsteg att man sedan, under de

20 år som har gått sedan författningen skrevs, i

princip har avvecklat det och i stället har lagt

ihop alltsammans i den här påsen. Det innebär ju en

betydande förstärkning, kan man säga, av kommunernas

handlingsfrihet och en tyngdpunktsförskjutning mot

den kommunala nivån. Men det innebär samtidigt att

när ett nationellt intresse är berört har staten

inte längre på det sätt man hade när författningen

skrevs möjligheter att stimulera fram en utveckling.

Det enda som finns kvar är möjligheten att justera i

påsen, det som diskuteras i dag, och det finns olika

uppfattningar om det är lämpligt att göra det eller

inte. När man skall tolka regeringsformens

formuleringar kring den kommunala självstyrelsen

vore det kanske inte helt fel, tycker jag, att föra

in ett resonemang om den här förändrade synen på den

kommunala självstyrelsen. Då tror jag att man kanske

kunde ha kommit till en annan slutsats än den som

Lagrådet kom till. Men som sagt var, Lagrådets

slutsats gäller ju, och den kan man inte

ifrågasätta. Man kan bara fundera lite grann kring

den.

Jag tycker alltså att vi befinner oss på väldigt

långt avstånd från problem med Europakonventionen

när det gäller kommunal självstyrelse i Sverige i

ett europeiskt perspektiv. Kommunerna spelar en

mycket större roll i vårt land än vad de gör i stort

sett i alla andra länder i Europa, vilket

naturligtvis är väldigt bra. Det är ett uttryck för

att vi lever efter den subsidiaritetsprincip som jag

ändå tror att de allra flesta uppskattar.

Anders Ygeman: Jag har två frågor till

Hyresgästernas Riksförbund. Det här är en tillfällig

rådrumslagstiftning för att kunna utreda de

allmännyttiga bostadsföretagen. Min första fråga

blir då: Om den här lagstiftningen inte skulle komma

till stånd och vi skulle få 10-15 kommuner utan

allmännyttiga bostadsföretag eller med en väldigt

liten andel allmännyttiga bostadsföretag, hur ser ni

då på hyresutvecklingen? Vilka trender kan man se på

5, 10, 15 års sikt om vi får en mängd kommuner utan

allmännyttiga bostadsföretag?

Den andra frågan rör karaktären av

rådrumslagstiftningen. Den är ju gjord så att det är

fritt fram för alla kommuner, precis som Ilmar

Reepalu tidigare sade, att sälja hur många hus man

vill. Den enda begränsningen är när kommunen tar ut

pengar ur det kommunala bostadsbolaget. Det här

skulle ju kunna leda till väldigt stora

kapitalansamlingar i de kommunala bostadsföretagen.

Jag undrar hur ni ser på det. Jag undrar om ni

tycker att det behövs åtgärder mot det förhållandet.

Jan Dannemann: Jag tar den sista frågan först. Vi

tycker inte att förslaget i den delen är fulländat

på något sätt. Vi har accepterat det i den form det

har. Vi hade önskat att det hade varit strängare

regler. Nu kan jag inte på rak arm föreslå strängare

regler. Men jag skulle gärna fundera över den saken.

Det är klart att det inte är någon bra ordning att

man kan fortsätta att sälja ut om man bara låter

pengarna stanna i företaget. Det skulle naturligtvis

i ett senare skede sannolikt vara frestande för

kommunerna att också ta hand om de medlen.

När det gäller hyresutvecklingen vet vi inte

riktigt vad som händer i en situation där

allmännyttan som grund för bruksvärdessystemet rycks

undan. Vi har all anledning att tro att det skulle

leda till högre hyror. När man införde det nuvarande

bruksvärdessystemet kunde man jämföra också med

privatägda hus, vilket fick till följd, framför allt

i Stockholms innerstad, att de privata

fastighetsägarna saxade upp hyrorna och jämförde med

varandras fastigheter, och det ledde till en

ogynnsam hyresutveckling.

Då kan man ta i beaktande att en stor andel av de

privata fastighetsägarna, som också är köpare i den

här situationen, uttalar att de ser framför sig

kraftigt höjda hyror. Wallenstam har ju varit tydlig

och sagt att han räknar med hundraprocentiga

hyreshöjningar i Stockholms och Göteborgs

innerstadsområden. Om vi i ett sådant läge inte har

en allmännyttig hyresrätt att jämföra med kommer det

att innebära en stark press uppåt på hyrorna. Det är

svårt att bedöma hur de dömande myndigheterna kommer

att ställa sig i det sammanhanget. Vi tycker att man

borde se till att analysera alternativa regler innan

man kastar sig rakt ut i luften. Jag brukar jämföra

med min son som hoppar fallskärm. Han är mycket noga

med att packa den där fallskärmen innan han hoppar

ut i luften. Han hoppas inte bara att det skall gå

bra, utan han förbereder sig för att det skall gå

bra. Om man nu drar undan förutsättningar för

besittningsskyddet och bruksvärdesregeln borde man

se till att ha ordentliga regler i beredskap innan

man drar undan mattan.

Ordföranden: Då är det jag själv som står på listan.

Jag har två frågor. När man ser den debatt som har

varit i pressen under de senaste veckorna och när

man läser propositionen skulle man kunna tro att det

är något alldeles enormt som har hänt i vårt land,

att det sker en väldig försäljning av bostäder, att

det är en dränering av den kommunala bolagssfären.

Sedan lyssnade jag på Bengt-Owe Birgerssons

anförande och kunde konstatera att det var en

väldigt stor kommunal sektor. Jag skulle vilja höra

både av dig och av Dannemann: Hur stor andel av de

kommunala företagens bostäder har försvunnit under

90-talet? Man skulle kunna tro att det är något

dramatiskt som sker.

Det andra är att jag skulle vilja ha en kommentar

till det Berit Assarsson redovisade om Tyresö, som

alldeles uppenbarligen är en realitet som hon känner

och som hon driver i kommunen därute. Väljarna är

medvetna om det. Hur ser SABO på ett sådant problem,

att man inte anser att man kan klara

kärnverksamheten, skola, vård och omsorg, om man är

tvingad att behålla det kommunala bolaget? Vad jag

förstår anser hyresgäströrelsen att det kommunala

bolaget är viktigare än kärnverksamheten. Men jag

skulle gärna vilja att de bekräftade att det är så,

att de tycker det.

Bengt-Owe Birgersson: Herr ordförande, jag skall ta

och visa två bilder som jag har med mig.

(Bild 5)

Det är ju faktiskt så att under 90-talet har det

både köpts och sålts allmännyttiga bostäder. Det har

ju som bekant inte varit någon sådan där riktig

hallelujastämning på fastighetsmarknaden under många

år. Under de senaste åren har man i Stockholms län

sålt Vaxholms bostäder. Det var alldeles nyligen.

Man har också sålt i Danderyd, Nacka och Salem. Vi

gjorde en liten kartläggning av det här för att se

vad det finns för planer på att sälja. Med all

respekt för att det kan finnas felaktigheter i detta

är det här den sammanställning vi lyckades få ihop

när det gäller Stockholms län.

(Bild 6)

Man kan se att de företag som finns upptagna här

har 231 000 lägenheter. Vi har då gått igenom och

försökt lyssna på företagen för att se vad det finns

för diskussioner för närvarande. Då är det två

strategier som diskuteras. Det ena är att erbjuda

hyresgästen som för tillfället bor i lägenheten att

ombilda den till bostadsrätt. Det andra är att sälja

hela stocken i ett paket till en privat investerare.

Särskilt när det gäller ombildning till bostadsrätt

kan det ju vara svårt att veta hur stort intresset

till slut kommer att vara. Men vi har väl ändå

kommit fram till att ungefär 55 000 av de här

lägenheterna för en eller två månader sedan var

utbjudna till försäljning.

Under 90-talet var det inte något större intresse

för att köpa de här bostäderna. Vi hade strukturkris

i ekonomin och alltihop det där som alla väl känner

till. I dag är marknaden mycket vital, skulle jag

vilja säga. Det byggs nämligen väldigt lite för

närvarande i Storstockholmsområdet, vilket är ett

annat problem som kunde vara värt en hearing. Det är

klart att man ser ju framför sig att det kommer att

bli en viss press uppåt på hyrorna. Det gör ju att

värdet på de fastigheter som finns successivt kommer

att öka. Det tror jag att det kommer att göra även i

Tyresö.

Min kommentar till den problematik som Berit

Assarsson redovisade är att hon naturligtvis har

alldeles rätt. De systemförändringar som har

inträffat under 90-talet har ju skapat en helt annan

risknivå för de kommunala bostadsföretagen. Jag

brukar säga att det, om vi går tillbaka till mitten

och slutet av 80-talet, faktiskt fanns stödinsatser

för de kommuner som fick problem med outhyrda

lägenheter. Man kan säga att staten hjälpte kommunen

att ta affärsrisken. På den tiden var det ju också

så att vi hade det garanterade räntesystemet, så man

kan säga att staten tog också ränterisken. I det

läget var det ganska naturligt. Har man ingen

affärsrisk och ingen ränterisk behöver man inte

mycket riskkapital, och därför är de kommunala

bostadsföretagen lågt kapitaliserade.

Ordföranden: Men min fråga var ju vad som hade skett

under 90-talet och då redovisade du den första

listan. Det är alltså under 10 000 bostäder på tio

år. Man måste ju se det här i belysning av vad som

faktiskt har skett. Sedan kan man ju visa upp hur

mycket listor som helst över vad som skulle kunna

ske. Men verkligheten är ju den att det är 10 000

bostäder. Jag tyckte ändå att det var viktigt att få

klart att det inte är de enorma tal som man många

gånger skulle kunna tro när man läser

tidningsdebatten.

Bengt-Owe Birgersson: Jag har inte någon sådan

förteckning med mig så att jag kan redovisa vad som

har hänt under 90-talet. Men jag vill ändå göra den

kommentaren att världen är full av människor som har

fått problem därför att de har planerat sin framtid

genom att titta bakåt.

Ordföranden: Sedan är det massor av människor som

har fått sina problem lösta genom att förverkliga

det de själva vill. Det är också en syn man kan ha.

Men vi skall inte föra någon debatt här. Det vore

kanske intressant att höra om Dannemann har någon

synpunkt på den här problematiken.

Lennart Nilsson: Får jag bara komplettera Jan

Dannemann. Det här med Nacka har ju nämnts, och om

man ser det här i förhållande till den stora stocken

är det kanske som Knut Billing säger inte så

dramatiskt. Eftersom man har sålt hela Nackahem är

min fråga: Finns det något belägg för att man har

höjt hyrorna beroende på detta? Det har talats om

det, men har du några exempel som visar det?

Jan Dannemann: Jag kan börja med Nackahem. Företaget

har genomfört hyreshöjningar som träffades vid en

tidpunkt då vi fortfarande hade hög

kostnadsutveckling, höga räntor och hög inflation. I

de allmännyttiga företagen i Stockholm har man

omförhandlat de långtidsavtal som träffades för

snart fem år sedan och sänkt hyrorna eller inte

tagit ut några hyreshöjningar alls. De privata

fastighetsägarna har fullföljt det gamla avtalet.

När det sedan gäller hur många lägenheter man

säljer ut så är kanske det inte det avgörande. Jag

tycker att det är väldigt avgörande när man avhänder

sig alla lägenheter som man har gjort i flera

kommuner i Stockholmsområdet. Där görs det också

gällande att man tänker göra det i alltfler

kommuner. I bristområden, där alltså efterfrågan är

större än tillgången, behöver man ju inte sälja ut

särskilt många lägenheter för att ändra

förutsättningarna drastiskt. Jag vet inte exakt hur

många lägenheter allmännyttan har i Stockholms

innerstad, men det kanske handlar om ungefär ett

tusental. Om man nu säljer ut de 1 000 lägenheterna,

vilket man är på väg att göra i form av att ombilda

till bostadsrätt, har man ryckt undan

jämförelsegrunden i Stockholms innerstad i

förhållande till allmännyttig hyresrätt. Man har

dessutom undandragit dem som bor i allmännyttig

hyresrätt i beståndet i övrigt möjligheten att via

kötid bosätta sig i en attraktiv del av stan. Det

kommer ganska snabbt att leda till att uppdelningen

och segregationen ytterligare ökar i samhället. Jag

antar att den fortsatta utförsäljningen framför allt

kommer att gälla orter där det är stor efterfrågan

och priserna är höga. Om man skulle sälja delar av

det allmännyttiga beståndet i Bengtsfors är

förmodligen det mindre åtråvärt för någon att

förvärva. Det skulle dessutom ställa till mindre

skada i sammanhanget.

Får jag också säga, apropå den andra frågan, att

det är rimligt, tycker jag, att staten står

ränterisken i företag där man har stor skuldbörda.

Villkoren för de här företagen har drastiskt ändrats

genom statliga beslut, och då är det rimligt att det

också är staten som tar en ökad risk i sammanhanget.

Dessutom vill jag upprepa det jag sade tidigare. Om

man genomför neutrala regler i förhållande till

egnahemsboendet, inför något som motsvarar den

avdragsrätt för skuldräntor som en privat ägare har

och dessutom har en likvärdig beskattning så skapas

möjligheter till en bättre kostnadssituation som

kanske t.o.m. skulle kunna medge hyressänkningar.

Inga Berggren: Jag skulle gärna vilja gå tillbaka

till frågor kring den kommunala självstyrelsen. Jag

framhärdar och vänder mig då i första hand till Svea

hovrätt med anledning av det remissyttrande som ni

relaterade tidigare, om allmännyttiga

bostadsföretag. Ni säger där att det är tveksamt att

kommuner skall kunna straffas genom minskning av det

generella statsbidraget. I remissyttrandet säger ni

också att om man skall pröva ett sådant här förslag

borde man bättre analysera det. Då undrar jag: Har

man analyserat det här förslaget i den omfattning

som kan anses vara nödvändig i relation till

grundlagen och till övriga för ärendet aktuella

lagstiftningar? Då tänker jag på kommunallagen,

socialtjänstlagen och plan- och bygglagen.

Johan Hirschfeldt: Jag är ledsen, men jag måste

faktiskt framhärda i att inte vilja svara på frågor

som ställs muntligt och som förutsätter omedelbara

muntliga svar. I den mån utskottet remitterar ett

lagförslag till hovrätten skall vi naturligtvis

yttra oss. Det gör vi precis på samma sätt som om

regeringen skulle yttra sig. Men i

beredningsprocessen av lagstiftningsförslag som

berör rättsliga myndigheter, domstolar och

lagstiftningsexpertis ingår att domstolarna som

andra myndigheter deltar i beredningen med

remissyttranden. När en proposition väl är framlagd

finns det bestämmelser om Lagrådets deltagande, som

också riksdagen har möjlighet att genom sina utskott

påfordra. Men att domstolen inför ett utskott

muntligen, utan närmare förberedelser för frågan,

skulle utveckla tankegångar är mig djupt främmande,

måste jag tyvärr säga. Det beror på att jag menar

att den dömande makten skall visa respekt för den

lagstiftande makten genom att inte lägga sig i den

processen annat än när det sker genom att det begärs

yttranden där domstolen skriver sitt svar. Det vore

en annan sak om det handlade om domstolsorganisation

eller processrätt och domstolens egna erfarenheter

av ett visst sakförhållande berördes. Det förekommer

ju att domstolar kallas till justitieutskottet även

kanske efter det att Lagrådet har yttrat sig för att

delge sådana synpunkter. Men att utveckla de här

synpunkterna närmare nu vid sittande bord vill jag

inte medverka till.

Inga Berggren: Inte desto mindre tycker jag att det

var intressant att ni skrev att man behövde

analysera förslaget mycket djupare. Jag anser ju att

regeringen över huvud taget inte har analyserat

förslaget som sådant. Ni sade också i föredragningen

att det var en sidouppgift att svara på remisser och

att det var lagtexten ni nagelfor. Inte desto mindre

uppfattade jag ändå att ni talade om att ni kunde ha

praktiska synpunkter på ett eller annat. Då undrar

jag ändå, i det förslag som nu har kommer från

regeringen, vad ni anser om en lagstiftning som går

ut på att det skall vara retroaktiv lagstiftning.

Där kanske ni har praktiska synpunkter.

Johan Hirschfeldt: Jag vill inte svara, herr

ordförande, och det av principiella skäl. Jag har

försökt utveckla de principiella skälen för varför

jag i detta läge inte på hovrättens vägnar vill

svara muntligt. I den mån utskottet vill remittera

ett lagförlag och begära ett yttrande av hovrätten

skall vi naturligtvis yttra oss. Men jag vill alltså

inte kommentera det här.

Lennart Nilsson: Vi förstår det. Delar av det här

var ett politiskt inlägg.

Rigmor Ahlstedt: Jan Dannemann sade att

allmännyttiga företag behövs och att hyresgästerna

är nöjda. Det behövs fler, inte färre. Jag kan dela

uppfattningen att allmännyttiga företag behövs

eftersom Centerpartiet också tror på mångfald och

valfrihet. Men det är egentligen inte det som är

problemet, utan problemet är att det har blivit

svårt för kommunen att ha kvar det stora

ägaröverskottet. Då måste man ju föra en diskussion

både från hyresgästhåll och i SABO - där vet jag att

det förs en diskussion - om hur man skall bli

starkare på marknaden så att vi inte får en rädsla,

som jag har lite svårt att förstå, för att

allmännyttan skall säljas ut. Då vill jag fråga både

Dannemann och SABO: Vad gör man för att allmännyttan

skall bli starkare även rent ekonomiskt?

Sedan skulle jag också vilja ställa en fråga till

Berit Assarsson: Hur kommer ni i Tyresö att handha

det socialpolitiska ansvaret och se till att

människorna i er kommun får en hyresbostad om och

när man så önskar, när ni har sålt ut det

allmännyttiga bostadsföretaget?

Bengt-Owe Birgersson: Janne gick någonstans, så jag

svarar väl för SABO:s del. Det är ju så att det sker

en väldigt positiv utveckling hos de bostadsföretag

som redan i utgångsläget är starka och som finns på

fungerande bostadsmarknader. Både den synliga

soliditeten och den soliditet som vi räknar fram när

vi tittar på vad husen är värda på marknaden växer

ju och har gjort det under flera år, som ett

resultat av ganska kraftiga rationaliseringar,

förändringar i organisation och annat. Men samtidigt

med detta - det skall man inte sticka under stol med

- har vi ett antal SABO-företag runt om i landet som

finns på orter där befolkningen snart nästan är på

väg att ta slut. I de företagen hjälper det inte hur

mycket man än förändrar sin verksamhet. Vi sitter

alltså tyvärr med ett som jag personligen bedömer

det permanent överskott av bostäder på vissa orter i

landet. Det handlar nog väldigt mycket om att komma

till skott och att komma fram till att ta beslut om

att reducera det beståndet under ordnade former.

Man kan säga att SABO-företagen är på väg åt var

sitt håll. Som så mycket annat i dag ökar skillnaden

mellan de goda och de dåliga, för att säga det så.

Men det är inte som ett resultat av att de är bättre

eller sämre skötta, utan det är i väldigt stor

utsträckning olika marknadsförutsättningar. Men jag

skulle kunna ägna hela eftermiddagen åt att berätta

om allt vi gör på SABO och vad SABO-företagen gör.

Jag skall bara säga att jag vågar påstå att

hyresgästerna i dag får bra mycket mer valuta för

pengarna än vad de fick för 15 år sedan, som ett

resultat av det stålbad som SABO-företagen har gått

igenom under 90-talet. Det har alltså haft sina

positiva effekter också. Men det gör ju samtidigt

att de företag som finns t.ex. i

Storstockholmsområdet är jättestarka och har väldigt

fina förutsättningar framöver att ge hyresgästerna

en bra service men också att så att säga gå i

spetsen när det gäller miljöfrågan, som vi skriver i

vårt idéprogram, när det gäller att utveckla de

boendes inflytande osv. Det finns i dag en ekonomisk

bas för att göra sådant i de företagen. Sedan får

man kanske hantera företagen ute på landsbygden i

småorterna på ett lite annorlunda sätt.

Ordföranden: Det faktum att Jan Dannemann tydligen

gick ut en liten stund behöver ju inte betyda att

man är tyst från Hyresgästernas Riksförbund. Man har

en hel rad medarbetare till Jan.

Kjell Sahlström: Jag kan först ansluta till det som

Bengt-Owe sade om att det är väldigt skilda

förutsättningar mellan olika marknader ute i landet.

Det som vi har gjort, om man blickar tillbaka något,

är naturligtvis att en stor del av

soliditetsuppbyggnaden i företagen, som ju har varit

underkapitaliserade utifrån det gamla

finansieringssystemet som tidigare fanns, har skett

via hyrorna och de hyror som hyresgästerna har

betalat. I övrigt finns det exempel som

självförvaltning som också är ett sätt för

hyresgästerna att vara mer aktiva och pressa

kostnaderna i förvaltningen. Det är väl de bitarna

som vi i första hand kan bidra med för att hjälpa

företagen.

Berit Assarsson: Jag fick en fråga om hur Tyresö

kommun tänker hantera det bostadssociala ansvaret.

Låt mig först säga att jag inte anser att det är

rimligt att en kommun skall behöva vara ägare till

ett stort bostadsbolag för att kunna klara just det

här ansvaret. Det måste finnas andra sätt. Om vi nu

säljer vårt bolag, vilket ju långt ifrån är klart

än, kommer det naturligtvis att vara ett mycket

viktigt villkor att det skall ingå i ett avtal att

vi får tillgång till ett visst antal lägenheter per

år. Vi har analyserat hur många lägenheter vi

behöver för sociala och medicinska förturer, som det

handlar om, och också för socialförvaltningens behov

av s.k. röda kontrakt, där det sociala hyr och sedan

hyr ut i andra hand. Det är då ett tjugotal

lägenheter vi skulle behöva. Jag menar att det måste

finnas möjligheter för en kommun att tillförsäkra

sig tillgång till det antal lägenheter man behöver i

ett civiliserat samhälle. Skulle det inte gå i en

kommun som kanske inte har några kommunala

bostadsbolag - allmännyttiga som det fortfarande

kallas - så får man väl kanske ta till andra sätt

att hantera det än att man tvingar kommuner att äga

stora bostadsbolag.

Det sociala ansvaret gäller ju också våra äldre,

våra handikappade och det finns ju olika sätt. I

Tyresö bygger nu kommunen själv i dag ett nytt

särskilt boende för äldreomsorgens behov. Vi äger ju

egna fastigheter för gruppboende för handikappade.

Kommunen har köpt ett antal bostadsrättslägenheter

som vi har för gruppboende, så det finns ju en rad

olika sätt att klara det. Men självklart har

kommunerna det ansvaret, och det måste gå att

hantera utan att man äger ett kommunalt bolag.

Siw Wittgren-Ahl: Att bo är det viktigaste, för alla

människor måste ju bo. Det är ju så, som många har

sagt i den här debatten, att vi bor på olika sätt i

olika delar av Sverige, och det är ju viktigt att

komma ihåg. Det är speciellt viktigt, tycker jag,

när vi nu pratar om kommunens självbestämmanderätt.

I våra bostäder bor ju faktiskt människor, och deras

tillgång till en bostad är viktig. Då skulle jag

bara vilja föra in en annan aspekt i detta när det

gäller egenmakt, att bestämma var man vill bo.

Jag kommer från en stor kommun där vi äger många

bostäder, 70 000 bostäder. I början av 90-talet

tyckte kommunen att man skulle ha bättre kontroll

som ägare över bostäderna. Man gick då ut och

frågade alla som bodde i Göteborgs kommun om man var

villig att köpa sin lägenhet för att öka

inflytandet. Om inflytandet ökar tror vi ju att man

får ett större socialt ansvar, att man tar större

ansvar för yttre och inre miljö. Den undersökningen

visade att de som ville köpa sina lägenheter var de

som bodde i privata fastigheter. De som bodde i

Göteborgs bostadsföretag ville inte köpa sina

lägenheter, utan det var de som bodde i privata

fastigheter som ville köpa sin lägenhet och göra om

till bostadsrätt. Det gjorde att vi blev en aning

fundersamma.

Jag tycker att en viktig fråga är varför man

säljer. Kanske säljer man precis som i Tyresö för

att man tycker att man har dålig ekonomi och vill

skapa en annan typ av kategoriboende. Då kan man

fråga sig: Om vi nu skall sälja, skall vi då sälja,

som vissa ibland påtalar, för att öka inflytandet? I

Stockholms län var det, efter vad jag snabbt kunde

räkna ut, 30 bostadsföretag som skulle sälja. Av dem

var det 10 som ville sälja till

bostadsrättsföreningar. Om vi knyter an till Knuts

tidigare fråga, jag kan inte minnas att det var

någon köprusch under 90-talet för att få köpa

fastigheter. Men nu verkar det vara ett tryck på att

investera i fastigheter igen. Vet ni om det bildas

lika många bostadsrättsföreningar på den privata

sidan för att öka inflytandet? Jag vill veta hur

Dannemann ser på inflytandefrågorna i samband med

försäljning. Är det ett sätt att öka

kommuninvånarnas egna ansvar?

Jan Dannemann: Du ställde frågan om det var ett

tryck på ombildningar utifrån inflytandeaspekten.

Jag tror att det finns med också. Om man ser

möjligheten att tjäna en halv eller 1 miljon kronor

på att förvärva en lägenhet i ett gott läge är det

naturligtvis frestande att acceptera det

erbjudandet.

Jag ser detta snarast som en form av ideologiska

ombildningar. Om inflytandeaspekten vore

drivfjädern, kunde man utgå från att trycket skulle

vara stort i Stockholms förorter. Men det är det

inte. Det är inte där som det finns ett

ombildningstryck. Risken är att de bästa bitarna

kommer att säljas ut eller ombildas i den

allmännyttiga hyreskakan och göra det allmännyttiga

företaget fattigare och hyresgästerna i företaget

fattigare, genom att deras möjligheter att med hjälp

av internköer köa sig till attraktiva områden

försvinner.

Jag bor själv i Farsta. Där finns inget intresse

alls att vilja ombilda till bostadsrätter i de

hyresrätter som finns där. Däremot finns det

sannolikt ett intresse av att utveckla inflytandet i

hyresrätten. Allmännyttan har gått i täten när det

gäller att utveckla inflytandet för hyresgästerna.

De privata fastighetsägarna har varit totalt

ointresserade av en sådan utveckling. Var det svar

på din fråga?

Yvonne Ångström: Herr ordförande! Jag skall försöka

att fatta mig kort. Tyvärr blir det en viss

upprepning av frågorna. Jag vill vända mig till Jan

Dannemann. Han har angett ett stort antal skäl till

att allmännyttan behövs, bl.a. sociala skäl.

Givetvis har jag och mitt parti inte något emot de

skälen. Däremot tycker jag att de skälen inte är

relevanta när det gäller att försvara propositionens

ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Lagrådet har

allvarligt ifrågasatt om man bör göra en sådan

inskränkning.

Tror Jan Dannemann att majoriteten av hyresgästerna

som enskilda personer, inte som kollektiv, tycker

att den kommunala självstyrelsen kan begränsas på

det sättet? Är det rimligt att göra lagstiftningen

retroaktiv?

Jan Dannemann: Det demokratiska underskottet i den

här frågan är betydligt större gentemot dem som

drabbas av utförsäljningarna. Det är ingen som

frågar de boende i bostadsföretagen vad de tycker.

Vi vet vad de tycker. Närmare 70 % är emot

utförsäljning och ombildning.

T.o.m. när samtliga kommuninvånare tillfrågas

framkommer det att en betydande majoritet är emot

utförsäljning och ombildning. Det är ett större

demokratiunderskott.

Harald Bergström: Bengt-Owe Birgersson berörde en

aspekt i inledningsanförandet som jag inte tror har

belysts senare. Du nämnde att bolag - kom-munägda,

ekonomiska föreningar, stiftelser - beskattas för

sina intäkter, vinst osv. i vanlig ordning, medan

kommunerna inte är beskattade. Du anförde detta som

ett skäl - om jag förstod dig rätt - för att

propositionens förslag borde genomföras. Det är ett

något märkligt skäl. Det kunde vara intressant att

få en fördjupning.

Bengt-Owe Birgersson: Det finns många sätt att

resonera på. De systemförändringar som har

genomförts under 90-talet har motiverats med en

strävan att skapa en konkurrens på lika villkor

mellan de allmännyttiga bostadsföretagen och deras

konkurrenter, framför allt privatägda

bostadsföretag. Vi på SABO har inte varit emot det.

Vi tycker att konkurrensen är stimulerande, och vi

tror att det är bra. Det leder till att de starka

överlever. De starka erbjuder hyresgästerna mest

valuta för pengarna.

Detta har lett till att vi i dag har samma

skatteregler för de allmännyttiga bostadsföretagen

som för privata fastigheter. Vi har alltså precis

samma räntebidragsregler. Danellsystemet gör ingen

skillnad på vem som äger fastigheten.

Det är i alla fall inte konkurrens på lika villkor.

Ett företag som ägs av en kommun omfattas av lagen

om offentlig upphandling, offentlighetsprincipen.

Man är tvingad att hålla sig till den egna kommunen

enligt lokaliseringsprincipen. Det finns ett antal

andra särregler. Idén har varit att det så långt

möjligt skall vara konkurrens på lika villkor.

"Vän av ordning", som jag, sitter vid skrivbordet

och funderar: Om en kommun vill sälja sitt

fastighetsbolag, skall det inte vara konkurrens på

lika villkor mellan ägaren kommunen och andra ägare

av fastigheter på marknaden? Om en privat

fastighetsägare säljer sina fastighetsaktier, som

har stigit i värde, får han betala en skatt på

realisationsvinsten. Alla vi villaägare som köpte

hus på 60-talet känner till det. Det svider lite,

men vi betalar. Men om en kommun säljer sina

fastighetsaktier utgår det ingen

realisationsvinstskatt på den vinst som kommunen har

gjort, därför att kommunerna inte är skattskyldiga

till staten. Det är en viktig princip. Det är inte

heller någon som ifrågasätter den principen.

Om man fortfarande vill ha konkurrens på lika

villkor även i det avseendet, då kräver

intellektuella resonemang att man funderar på hur

kommunerna skall "beskattas". Man skulle kunna tänka

sig en avgiftslösning. Den enklaste lösningen är den

som Bengt Johansson föreslog, nämligen att man

justerar i påsen. Det resonemanget föranledde

majoriteten i SABO:s styrelse att säga att de kunde

acceptera det förslag han hade lagt fram.

En bakgrund till SABO:s styrelses ställningstagande

var en annan sak som inte har kommit fram vid denna

hearing, nämligen att staten måste ha ett ansvar för

att hyressättningssystemet fungerar i hela landet.

Jag visade inledningsvis i min bild att ombildningen

av stiftelser till aktiebolag har lett till att ett

stort antal tidigare allmännyttiga bolag inte längre

är allmännyttiga. De får enligt regeringsbeslut

samma räntebidragsregler som om de var

allmännyttiga. Men såvitt jag och mina jurister kan

bedöma, är de enligt hyreslagens bestämmelser inte

allmännyttiga. De kan i princip inte användas som

jämförelseobjekt vid en prövning av vad som är

skälig hyra.

Vad är det som gör det legitimt för staten att

försöka styra vad kommunerna gör med sina

allmännyttiga bostadsföretag? Det måste väl ändå

anses vara ett nationellt intresse att

bruksvärdessystemet går att tillämpa i hela landet,

dvs. i princip i alla kommuner. Det är ett viktigt

motiv till varför utredningen av bruksvärdessystemet

måste göras.

Harald Bergström: Vinsten dubbelbeskattas om ett

bolag säljer. Det är ju bolagsskatt på vinst osv.

Därefter kommer konfiskeringen bakvägen genom

förslaget i propositionen, men kommunen klarar sig

lite bättre. Det är orimligt.

Carina Moberg: Jag har fyra frågor till Berit

Assarsson. Jag förstår att du endast kan svara med

utgångspunkt i situationen i din egen kommun. För

mig är du mer än en representant för Tyresö. Du

representerar Moderata samlingspartiet. Jag ser

stora likheter mellan olika kommuner i Stockholms

län vad gäller sättet att handskas med dessa frågor.

Tänker Tyresö kommun vid en eventuell försäljning

av bolaget ta ut högsta pris?

När räknar ni i Tyresö med att en eventuell affär

kan bli av tidigast?

Finns det något skäl för Tyresö, och andra

kommuner, att avvakta utredningen som vi förväntar

oss att kunna tillsätta, eller kommer man att chansa

på att det blir ett otillfredsställande resultat?

- Jag skulle gärna vilja ha Jan Dannemanns eller

Bengt-Owe Birgerssons kommentarer till den sista

frågan.

Jag vill höra Berit Assarssons definition av vad

sociala bostäder är.

Berit Assarsson: Först var det frågan om vi tänker

ta ut högsta pris. Vi ser inte priset som det enda

avgörande villkoret. Vi har en rad andra villkor.

Jag nämnde tidigare att få tillgång till ett visst

antal lägenheter. Det handlar om att kunna förmedla

en del lägenheter via vår bostadsförmedling som vi

avser att ha kvar. Det är inte enbart fråga om

priset.

Jag kan inte svara på när det blir affär. Vi måste

ta oss en ordentlig funderare på hur vi skall göra

om lagförslaget - vilket vi inte hoppas - skulle gå

igenom.

Finns det skäl att avvakta? Det finns naturligtvis

alltid skäl att avvakta. Jag kan inte svara på den

frågan heller. Det är sådant som vi får diskutera

när vi ser vad som kommer att hända med

lagförslaget.

Den fjärde frågan ...

Carina Moberg: En definition av vad social housing,

sociala bostäder, är.

Berit Assarsson: Jag vet inte om jag anser att vi

har några sociala bostäder i Sverige. Vi har områden

som kan ha fått karaktären av sociala bostäder. Det

är stora delar av miljonprogramsområdena, särskilt i

Stockholm. I min kommun har de bostäderna höga

hyror. De är heller inte sociala bostäder. Jag

tycker inte att vi har sociala bostäder i Sverige.

Leif Jakobsson: Jag har en, möjligtvis två, frågor

till Bengt-Owe Birgersson. Regeringen skriver i

propositionen att en del av försäljningarna är

betingade av ideologiska skäl och att man inte har

tittat igenom de långsiktiga konsekvenserna.

Det är intressant att se listan du presenterade på

vad som är planerat. Vilken är din bedömning om

vilka av dessa som är betingade av ekonomiska

villkor med sådana motiv som Tyresö har fört fram i

dag och vilka som är ideologiskt betingade? Det går

att tänka sig en situation där man ändå lägger

pengarna på hög och väntar ut moratoriet.

Finns det ytterligare saker som vi skall tänka på i

utskottsbehandlingen för att lagstiftningen skall få

effekt? Finns det en risk att bolaget säljer ut en

del av bostäderna, använder pengarna i

bostadsbolaget för att subventionera andra kommunala

lokaler genom att flytta in skolor osv. i

bostadsbolaget? Vad kan göras åt det?

Bengt-Owe Birgersson: Det går egentligen

inte att svara på frågan om hur mycket av de

försäljningar som diskuteras som är

motiverade av ekonomiska skäl eller

ideologiska skäl. Det flyter samman lite

grann. I botten för diskussionerna och de

olika uppfattningar som finns i frågan

ligger en skild syn på bostaden i ett

välfärdspolitiskt perspektiv.

I SABO:s idéprogram - antagen av majoriteten på

kongressen för två år sedan - framhålls det tydligt

att bostaden är en kärnverksamhet i kommunerna. I

andra sammanhang är det vanligt att kärnfrågor är

skola, vård och omsorg. Det perspektiv som ligger

till grund för SABO:s idéprogram bygger lite grann

på att om det skall bli bra resultat när ungarna går

i skolan, om det skall bli bra för de äldre när de

som pensionärer tillbringar mycket tid i

bostadsområden, från vaggan till graven, är bostaden

förutsättningen för mycket av det övriga kommunen

håller på med. Med det perspektivet blir bostaden

den viktigaste kärnfrågan för kommunerna. Med den

uppfattningen kommer man till ett visst resultat.

Ser man bostaden mer som en vara jämförbar med andra

varor, kan man ifrågasätta om det finns någon

anledning för kommunen att engagera sig på det

sättet.

I botten ligger en skild syn på boendet. Ju sämre

ekonomi man har, ju närmare ligger det till hands -

om man sviktar i bedömningen av bostadens roll - att

man kommer fram till att det vore lika bra att göra

sig av med ett riskmoment, som det trots allt

innebär med det ansvaret. Berit Assarsson har rätt;

risknivån har ökat dramatiskt under 90-talet.

Den sista frågan gällde om propositionen kommer att

uppnå sitt syfte eller om det finns andra

möjligheter för kommunerna att hantera situationen.

Den bästa garantin för att man inte missbrukar

sådana system är den kommunala demokratin och

insynen i vad som inträffar. Det finns hur många

tekniker som helst för en ägare att bakvägen plocka

pengar ur ett bolag med hjälp av olika

transaktioner. Men den offentliga debatten,

journalister och medierna, får hålla ett öga på

detta. Det går aldrig att komma fram till några

kassaskåpssäkra regleringar på området. Det är något

som den framtida utredningen bör beakta vid

funderandet på framtida regelverk på området.

Sten Lundström: Jag har först och främst en fråga

till Birgersson. Hur stor andel bolag med outhyrda

lägenheter är involverade i försäljningsaffärerna?

Har du någon uppfattning om hur det ser ut i resten

av landet?

Om det lyckas att sälja delar av dessa bolag, vilka

delar blir sålda? Det måste vara svårare att sälja

de delar som står outhyrda och betydligt enklare att

sälja de delar där det redan bor folk. Är det en

risk i framtiden att de kommunala bostadsbolagen får

hushålla för tomma lägenheter medan de delar som

faktiskt gav en viss intäkt har sålts av?

Jag har en fråga till Berit Assarsson. Jag tycker

att hon glider lite på svaren. Det är möjligt att

man i första försäljningen kan ställa vissa krav på

köparna. Har du funderat lite längre, till

försäljningen i andra omgången till ett

bostadsbolag? Då ligger inte kraven kvar på bolaget.

Då står du plötsligt utan de avtalstexter som fanns

vid första försäljningen. Hur tänker du då bedriva

en social bostadspolitik?

Bengt-Owe Birgersson: De företag där man på allvar

diskuterar att sälja - antingen hela eller stora

delar - har i allmänhet inga outhyrda lägenheter.

Det är inte på de marknaderna som denna diskussion

förekommer. Det är på andra håll.

Vad blir sålt? Som ordföranden tvingade mig att

säga har jag inte så stor erfarenhet av

försäljningar från 90-talet. Det har inte skett så

mycket. Vi får titta på erfarenheterna från andra

länder.

I Storbritannien var det de attraktiva bostäderna

som såldes. Det råder bred enighet i Storbritannien

om vad som hände i samband med att fastigheterna

såldes. Det var en ganska betydande proletarisering

av allmännyttan. Det blev de sämsta bostadsområdena

med de fattigaste hyresgästerna med den största

andelen arbetslösa som blev kvar i det offentligas

ägo. Det har lett till att det är en betydande

stigma på de människor som bor i de områdena. Vad är

det för fel på Karlsson som tvingas att bo i ett

sådant bostadsområde eller i ett sådant

bostadsföretag? Jag kan inte säga mer än att man får

gå utomlands och titta på de erfarenheter som finns

där.

Jag kan svara på frågan av Carina Moberg som

ställdes även till Janne och mig om definitionen på

en social bostad. För mig är definitionen en bostad

som ställs till förfogande för människor som inte är

attraktiva på en "normal" bostadsmarknad, dvs.

människor som bor i bostäder där man vet att de som

bor där antingen är fattiga, har sociala problem

eller är missbrukare.

Det närmaste sociala bostäder vi har haft i Sverige

i modern tid var de barnrikehus som byggdes i slutet

av 30-talet. De fanns kvar i början på 50-talet i en

del kommuner. Alla visste att de som bodde där hade

många barn och låga inkomster. Det blev ett socialt

utpekande av de människorna. Det är min definition

av sociala bostäder. Det är vad jag tror att SABO

menar. Vi är inte så pigga på att bli en

intresseorganisation för sociala bostadsföretag i

den bemärkelsen.

Berit Assarsson: Hur man gör vid en

vidareförsäljning är en fråga som har debatterats

mycket i min hemkommun. Vi kan aldrig få några

garantier när vi säljer till ett bolag som sedan

säljer vidare, dvs. att man ställer samma krav. Men

vi har för avsikt att ha som villkor att enbart

överväga försäljning till långsiktiga seriösa ägare

som inte omedelbart har för avsikt att sälja snabbt

igen. Men det kan vi aldrig få några garantier för.

Jag känner inte den oron att en ny ägare inte

skulle inse det rimliga, det rättfärdiga, i att

ställa upp med ett antal lägenheter för att klara

kommunens sociala åtagande. Det är kanske här vi

skiljer oss i synen på privat företagsamhet. Vi tror

att det även bland de privata företagen finns ett

ansvar att ställa upp. Så länge man får in hyran kan

man rimligtvis inte ha något emot att ställa upp,

såvida det inte är fråga om störande hyresgäster.

Men det kommunala bostadsbolaget accepterar inte

heller sådant. Den boende som förstör för övriga

hyresgäster förlorar sitt hyreskontrakt.

Jag tror inte att detta är ett så stort problem.

Sten Lundström: Jag konstaterar att Tyresö kommun

uppenbarligen inte betraktar sig själv som en seriös

fastighetsförvaltare eftersom man nu säljer. Det

torde vara svårt att få någon garanti för att andra

fastighetsägare inte skall sälja vidare.

Ulla-Britt Hagström: Herr ordförande! Vi sitter alla

här för att vi tycker att bostaden är viktig. Jag

vill veta mer om länsstyrelsens roll. Nu kommer

länsstyrelsen att ha en myndighetsuppgift för en

frivillig verksamhet där man skall upprätthålla ett

sanktionssystem.

Jag vet att Svea hovrätt inte vill svara angående

propositionen, men jag kan fråga om det finns några

andra liknande exempel som det går att jämföra med

där länsstyrelsen går in i en frivillig verksamhet i

rollen av myndighet för att upprätthålla ett

sanktionssystem?

Sten Andersson: Jan Dannemann refererade till några

mätningar gjord bland boende. De boende säger att de

inte vill vara med om ombildningar av hyresrätter.

Det är nog rätt att de som i dag bor i allmännyttan

inte vill ombilda i det egna området. Men jag

förutser, utan att fråga SIFO, att många som bor i

allmännyttan har förhoppningen, kanske t.o.m. en

dröm, om att få bo i en bostadsrätt eller i ett eget

hem.

Herr ordförande! Någon ställde en fråga om hur

läget kommer att se ut efter en försäljning. Det har

trots allt skett försäljningar tidigare i Sverige.

Ilmar Reepalu sade att de inte hade gjort någon

undersökning på Kommunförbundet. Jag vet inte om

SABO eller Dannemann har gjort något. Det har skett

försäljningar.

Vid dagens debatt får man intrycket av dem som

förespråkar propositionen att en försäljning innebär

kaos, elände och tragedi för dem med små inkomster.

Har man belägg för att det verkligen blir så? Jag

tycker att det är synd att Ilmar inte är kvar. Han

vet att man i Malmö för något år sedan sålde ett

stort område med ganska många bostäder. Det var

mycket hård kritik från din organisation. I dag bor

den som ledde upproret i området och verkar trivas

mycket bra.

Johan Hirschfeldt: Jag skall försöka svara denna

gång, men jag är rädd att jag inte kan lämna något

riktigt bra svar. Det är likadant där. Detta är mer

en fråga om relationerna mellan principerna för

statlig respektive kommunal förvaltning. Det är

frågor som vi inte sysslar så mycket med i vårt

arbete. Det står i propositionen om en bestämmelse

enligt vilken länsstyrelsen skulle få en viss

uppgift. När jag läser det får jag associationer

till uppbördsrättsliga bestämmelser och kanske

bestämmelser som fanns i reglerna om det kommunala

skattestoppet. Man har hittat en teknisk förebild.

Mer vågar jag inte säga.

Bengt-Owe Birgersson: Den andra frågan kan jag svara

på. Vi har naturligtvis inte heller på SABO gjort

någon analys av de försäljningar som har gjorts.

Ilmar sade inte det, men Kommunförbundet har gett ut

en liten skrift där man har kommenterat detta. Den

har jag i min egenskap av statsvetare varit

utomordentligt kritisk emot. Jag menar att man av

metodologiska skäl inte redan i dag kan utvärdera

effekterna av de försäljningar som har skett. Om det

blir några effekter uppträder de på mycket längre

sikt.

I fallet Nacka kan man, som flera har varit inne på

här, visa att det blev en helt annan hyresutveckling

i gamla Nackahems bostäder än vad det blev i resten

av Storstockholm. Skall man vara riktigt seriös kan

man inte vara säker på att det skulle bli precis

samma utveckling i andra sammanhang. Varje affär är

unik i dessa sammanhang.

Däremot finns det mycket som talar för att man får

en snabbare hyresutveckling generellt sett när det

inte längre finns allmännyttiga bostadsföretag att

jämföra med. Man har då i stället att jämföra med de

privata fastighetsägarna, som ju har rätt att ha ett

utrymme som ligger ungefär 5 % över det som

allmännyttan har. Då kan det, som andra var inne på,

bli en saxningseffekt. Men den ser man inte efter

ett år, och inte efter två år. Den ser man först

efter fem till tio år, när utvecklingen har fått ha

sin gång.

Därför är ett korrekt svar på frågan om vad som

händer - om det blev sämre eller bättre efter

försäljning - enligt min uppfattning att vi inte vet

det i dag. Vi kan naturligtvis spekulera kring det,

men det är ingen mening med att t.ex. på SABO lägga

ned knappa resurser på att försöka mäta effekterna

av detta efter ett eller två år. Det tar längre tid

innan effekterna uppstår.

Sedan finns det andra effekter som är fullständigt

självklara och rent matematiska. Det är det faktum

att möjligheterna att bo till självkostnad minskar i

de kommuner där man avvecklar

självkostnadsalternativet. Det innebär en minskad

valfrihet för människorna på bostadsmarknaden. Men

det behöver vi inte räkna fram på SABO. Det kan man

upptäcka i alla fall.

Jan Dannemann: Jag vill i huvudsak instämma i vad

Bengt-Owe sade. Men det finns saker som vi redan

ser. I Nacka nekar de privata fastighetsägarna att

ta emot låginkomsttagare och människor med sociala

handikapp, vilket socialjouren i Stockholm har märkt

av på så sätt att fler socialt belastade människor i

stället söker sig till Stockholmsområdet.

I kommuner där man har gjort sig av med de

allmännyttiga hyresrätterna, exempelvis Danderyd,

har kommunerna inte heller tagit ansvar för var unga

människor skall bo när de vill flytta ut ur

föräldrahemmet. De kommer resande in till Stockholms

stad och förvånas över att de inte genast kan få en

lägenhet där.

Det är några av de iakttagelser som man kan se i

detta väldigt korta perspektiv.

Carl-Erik Skårman: Herr ordförande! Vi hörde

tidigare av statsvetenskaplig expertis att det

kommunala självstyret ligger på en väldigt hög nivå

i Sverige. Sedan man slutade med detaljstyrningarna

i form av stimulansbidrag och gick in på generellt

bidrag har den kommunala självstyrelsen dessutom

ökat. Frågan är hur vi kan bibehålla den kommunala

självstyrelsen på en så hög nivå.

Vad vi nu ser är hur detaljstyrelsen kommer i form

av straffinsatser i detta avseende. Frågan för

Tyresö kommun blir då hur man skall kunna bibehålla

sin självständighet. Hur skall man agera i detta

läge? Skall man ändå försöka höja hyrorna? Skall man

sälja eventuella energibolag, eller skall man kanske

rentav sälja sina fastigheter styckevis och delt,

kvarter för kvarter och hus för hus, lägga pengarna

på kistbotten och sedan, måhända, låna ut dem på

mycket generösa villkor till sin ägare kommunen? På

det viset skulle Tyresö kunna klara sina övriga

åtaganden.

Min fråga till Berit Assarsson är: Vad kommer ni

att göra?

Berit Assarsson: Självklart måste vi försöka höja

hyrorna så mycket det går, men det finns inte så

särskilt stort utrymme att göra det, är jag rädd. Vi

måste ha några hyresgäster kvar i huset som betalar

hyran. Vi ligger redan högt. I den jämförelse jag

gjorde hjälper inte det särskilt mycket. Skulle det

bli räntehöjningar på 5 % - det var inte länge sedan

vi hade räntenivåer runt 10 % - klarar vi aldrig av

att täcka det genom att höja hyrorna med motsvarande

antal procent.

Vi har redan sålt vårt energibolag. Det gjorde vi

tillsammans med Haninge när den kommunen hade sin

kris. Vi ägde det tillsammans. Det återstår att se

om vi kan sälja delar av beståndet för att stärka

det som blir kvar av bolaget. Det är det som

återstår, skulle jag tro.

Owe Hellberg: I utredningen som kommer i samband

med propositionen kommer man att klargöra

allmännyttans roll. Bruksvärdessystemet är en stor

del av detta. Jag skulle vilja ställa en fråga till

Jan Dannemann.

Det byggs ingenting i dag. Hur ser du på

bruksvärdessystemets funktion i det sammanhanget?

Vill ni göra förändringar av det system som finns i

dag?

Inga Berggren: Herr ordförande! Till slut en fråga

till Jan Dannemann om den kommunala självstyrelsen.

Jag konstaterar att Lagrådet slår fast i sitt

yttrande att kommunal självstyrelse är en av

grundstenarna i den svenska demokratin. Det finns

uttryckt i grundlagen. Den kommunala självstyrelsen

är också en levande realitet för svensken i gemen.

Anser Jan Dannemann att regeringens

sanktionsförslag är i samklang med grundlagen och

den kommunala självstyrelsen?

Jan Dannemann: Jag kan hänvisa till vad jag nyss

sade. Jag tycker att det demokratiska underskottet

är betydligt större beträffande de människor som bor

i allmännyttiga företag och inte får möjlighet att

säga sitt.

När det gäller bruksvärdessystemet välkomnar vi en

analys, för det tycks så väldigt mycket om

bruksvärdessystemet. Vi kan konstatera att det

fyller sin funktion och spärrar mot oskäliga hyror.

Sedan kan vi alltid diskutera om de hyressättningar

som görs i enskilda förhandlingar med allmännyttiga

företag speglar efterfrågan på ett riktigt sätt

eller inte. Vi välkomnar den analysen.

Däremot kan jag, med tanke på de hyror som är satta

i Stockholmsområdet i dag, lugnt säga att

hyressättningen i sig inte hindrar byggandet av nya

lägenheter. Det går alldeles utmärkt att i dag bygga

lägenheter till 1 200 kr kvadratmetern med det

ränteläge vi har. Det är naturligtvis andra motiv

som ligger bakom att det inte byggs någonting.

Jag är också förvånad över, för att ta Stockholms

kommun som exempel, att man inte använder sina

allmännyttiga företag till att bygga nya bostäder.

De får inga markanvisningar att bygga på.

Inga Berggren: Jag skulle gärna vilja ge en

kommentar till det ickesvar som jag fick. Lagrådet

konstaterar ju också att förslaget utan tvivel är

ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Till

slut vill jag då fråga Jan Dannemann vilket

alternativ som är att föredra för en Tyresöbo, total

sett. Är det bäst att låta bli att sälja, med

fortsatta ekonomiska problem för kommunen och

uppoffringar för kommunmedborgarna, eller är det

bättre att sälja, med förhoppningen att kommunen på

egen hand kan klara av välfärdens kärnuppgifter

utbildning och social omsorg?

Jan Dannemann: Jag tycker att politikerna i Tyresö

kommun skall stödja hyresgäströrelsens krav gentemot

staten på att man skall ändra villkoren för den

allmännyttiga hyresrätten, så att det blir neutrala

villkor i förhållande till äganderätten. Då skulle

Tyresö kommun komma i ett betydligt bättre läge.

Ordföranden: Med detta uttömmande svar vill jag

tacka för en utfrågning som jag tycker har varit

mycket intressant kring ett område som diskuteras

våldsamt i vårt land, som bekant. Vi kommer nu att

starta handläggningen, eftersom motionstiden med

anledning av propositionen går ut i eftermiddag.

Därför har denna utfrågning varit oerhört värdefull

för oss inför det arbetet.

Ni skall ha hemskt mycket tack för att ni kom och

informerade oss och svarade på våra frågor. Tack!

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5