Bet. 1998/99:BoU5

Bostadsutskottets betänkande

1998/99:BOU05

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

BoU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet

motioner väckta under den allmänna motionstiden 1998

gällande bl.a. jordförvärvslagen,

expropriationslagen, förköpslagen och lagen om

lägenhetsregister.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Vad

gäller de motioner som innehåller förslag om en

översyn av jordförvärvslagen hänvisar utskottet till

att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen

i november 1998 redan förordat en utvärdering av

lagens effekter i vissa avseenden.

Till betänkandet har fogats fem reservationer.

Motionerna

1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om expropriation,

12. att riksdagen beslutar avskaffa

presumtionsregeln i enlighet med vad som anförts i

motionen,

19. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala

förköpsrätten i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1998/99:Bo401 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med

uppgift att föreslå sådana förändringar att berörd

lagstiftning stöder en utveckling av landsbygdens

näringar och stärker möjligheterna till boende på

landsbygden.

1998/99:Bo403 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av

utformningen och tillämpningen av 5 §

jordförvärvslagen (1979:230) om juridiska personers

förvärvsprövning.

1998/99:Bo411 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om jordförvärvslagen och dess

tillämpning.

1998/99:MJ219 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förändring av

jordförvärvslagen.

1998/99:MJ306 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.

1998/99:MJ777 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om expropriationslagen.

1998/99:N230 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

sambandet mellan att bo och bruka en

jordbruksfastighet.

1998/99:N231 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av

att stärka boende- och sysselsättningsintresset vid

fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.

1998/99:N274 av Göran Hägglund m.fl. (kd) vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten

av att stärka boende- och sysselsättningsintresset

vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om uppgifter till

lägenhetsregister.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet

motioner väckta under den allmänna motionstiden 1998

gällande bl.a. jordförvärvslagen,

expropriationslagen, förköpslagen och lagen om

lägenhetsregister.

Jordförvärvslagen m.m.

Jordförvärvslagen (1979:230) innehåller bestämmelser

om förvärv av lantbruksegendomar. Enligt lagen krävs

alltid tillstånd för sådant förvärv när förvärvaren

är en juridisk person. Vid förvärv i glesbygd och

omarronderingsområden kan tillstånd krävas också när

förvärvaren är en fysisk person. Regleringen enligt

jordförvärvslagen uppbärs huvudsakligen av

regionalpolitiska motiv. Ett viktigt syfte med lagen

är att främja bosättning och sysselsättning i

glesbygd. Ett annat syfte är att begränsa juridiska

personers förvärv av lantbruksfastigheter.

Kortfattat kan regleringen enligt jordförvärvslagen

beskrivas enligt följande.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom

glesbygd eller omarronderingsområde. Inom glesbygd

krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren

varit bosatt i glesbygd inom den aktuella kommunen

minst ett halvår innan förvärvet eller åtagit sig

att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall

skall i stället en anmälan om förvärvet göras.

Tillstånd får vägras om egendomen behövs för att

främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.

Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.

Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det

svårare att genomföra en rationalisering av

ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid

tillstånd. Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk

person lämnas förvärvstillstånd endast om

kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att

egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer

ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat

ändamål än jordbruk och skogsbruk eller om annat

särskilt skäl föreligger. Enligt samma paragrafs

andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu

nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser

ett förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver

förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken

egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd

lämnas under förutsättning att egendomen inte bör

ägas eller brukas av någon annan juridisk person som

redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten

av betydelse för sysselsättningen där.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om

förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta

sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig

att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd

vägrats.

I åtta motioner väckta under 1998 års allmänna

motionstid framhålls behovet av en utvärdering eller

översyn av jordförvärvslagen. Gemensamt för dessa

motioner är att den praktiska lagtillämpningen inte

anses leva upp till intentionerna med

jordförvärvslagen. Två huvudsakliga frågor kan

därvid utskiljas i motionerna. Den ena gäller

villkoren för juridiska personers köp av

skogsfastigheter. Den andra frågan avser

jordförvärvslagens krav på samband mellan boende och

sysselsättning på landsbygden. Utskottet redovisar

först kortfattat förslagen i motionerna och tar

därefter ställning till dem i ett sammanhang.

Fyra motioner tar upp frågor om juridiska personers

förvärv av skogsfastigheter och diskuterar behovet

av skärpta krav för förvärvstillstånd i dessa fall.

I motion 1998/99:Bo403 (kd) framhålls att

tillämpningen av jordförvärvslagen vid juridiska

personers förvärv av enskild skog ofta inte fungerar

i enlighet med jordförvärvslagens intentioner.

Brister i lagen anses bl.a. möjliggöra att juridiska

personer kan köpa fysiska personers skog utan att

lämna kompensationsmark. Motionären föreslår mot

denna bakgrund att riksdagen hos regeringen begär en

översyn av utformningen och tillämpningen av 5 §

jordförvärvslagen.

Även i motion 1998/99:Bo411 (s) hävdas att kraven

på förvärvstillstånd för juridiska personer inte

tillämpas enligt intentionerna med lagen. Enligt

motionären bör juridiska personer i princip endast

få förvärvstillstånd när det inte finns någon fysisk

person som är beredd att betala ett "marknads-

mässigt" pris. Vidare föreslås att kravet på att

juridiska personer skall lämna kompensationsmark

skall skärpas och möjligheterna att agera mot köpare

som inte fullföljer villkoren i förvärvstillståndet

förbättras.

I Centerpartiets partimotion 1998/99:MJ219 yrkande

15 föreslås att en parlamentarisk utredning

tillsätts med uppgift att bl.a. föreslå förändringar

i jordförvärvslagen. Syftet med översynen skall vara

att komma till rätta med de omfattande

slutavverkningarna på vissa skogsfastigheter och

ägarförskjutningen mot ett ökat bolagsägande i vissa

regioner. Motionärerna anser att kravet på att

juridiska personer skall lämna kompensationsmark i

samband med fastighetsförvärv skall skärpas. Vidare

föreslås att reglerna om bosättningsåtagande skall

gälla i hela landet.

Ett förslag om en utvärdering av jordförvärvslagen

läggs också fram i motion 1998/99:MJ306 (m) yrkande

4. Motionärerna anser bl.a. att det bör klarläggas

om lagstiftningen ger större bolag ett försprång i

konkurrensen om skogsmark.

I motion 1998/99:Bo401 (kd) diskuteras

förutsättningarna för boende på landsbygden ur ett

något bredare perspektiv. Motionären föreslår att

regeringen skall genomföra en utredning med uppgift

att föreslå sådana förändringar att berörd

lagstiftning stöder en utveckling av landsbygdens

näringar och stärker möjligheterna till boende på

landsbygden. Behovet av att skärpa bestämmelserna i

jordförvärvslagen om förvärvstillstånd och boplikt

framhålls särskilt.

Tre motioner tar särskilt upp problemen i

skärgårdsområdena.

I motion 1998/99:N230 (c) läggs flera förslag fram

i syfte att förbättra de fastboendes villkor i

skärgården. Till bostadsutskottet har hänvisats

motionens yrkande 4 där det föreslås att en översyn

skall genomföras av sambandet mellan att bo och att

bruka en jordbruksfastighet. Motionären anför att

det är nödvändigt att stärka denna koppling för att

en levande skärgård med ett öppet landskap skall

kunna behållas.

Även i motionerna 1998/99:N231 (kd) yrkande 5 och

1998/99:N274 (kd) yrkande 23 föreslås att åtgärder

vidtas i syfte att stärka boende- och

sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelser

i skärgårdarna.

Sedan de nu aktuella motionerna med förslag om en

översyn av jordförvärvslagen avgavs har riksdagen i

annat sammanhang tagit ställning till likartade

förslag. Miljö- och jordbruksutskottet behandlade

hösten 1998 regeringens proposition 1997/98:158

Uppföjning av skogspolitiken jämte motioner. I tre

motioner togs frågor upp om bl.a. problemen med

oseriösa former av skogsbruk i samband med förvärv

av s.k. klippare. Med hänvisning till att

ytterligare ansträngningar bör göras för att främja

ett ansvarsfullt brukande av skogen ställde sig

utskottet bakom inriktningen av motionernas förslag.

Riksdagen följde miljö- och jordbruksutskottet och

gav i november 1998 som sin mening regeringen till

känna att en utvärdering av bestämmelserna i

jordförvärvslagen och fastighetsbildningslagen bör

genomföras. Utvärderingen bör enligt

tillkännagivandet avse effekterna för både fysiska

och juridiska personers möjlighet att förvärva

skogsmark. I sammanhanget framhölls särskilt

bestämmelserna i jordförvärvslagen om förvärvarens

anknytning till den ort där fastigheten är belägen.

Regeringen bör enligt riksdagsbeslutet efter

utvärderingen återkomma med redovisning och

eventuella förslag till lagändringar.

Bostadsutskottet kan inledningsvis instämma i delar

av den bakgrundsbeskrivning som ligger till grund

för motionsförslagen om en översyn av

jordförvärvslagen. Vissa problem och oroande

tendenser har under senare år kunnat registreras vad

gäller förvärv av såväl skogsfastigheter som

överlåtelser av lantbruksegendomar i övrigt. De

frågor som särskilt kommit att uppmärksammas handlar

snarare om tillämpningen av jordförvärvslagen än den

målsättning lagen ger uttryck för. I flera motioner

framhålls således att utfallet av lagens

bestämmelser i vissa avseenden inte blivit det

förväntade. Utskottet har när motsvarande frågor

tidigare behandlats kunnat konstatera att det finns

betydande svårigheter att med lagstiftning nå en

total måluppfyllelse. Det stora flertalet

spekulanter och förvärvare rättar sig utan vidare

efter gällande regler. En liten grupp är emellertid

beredd till åtgärder i strid med lagstiftningens

syften. I denna grupp återfinns även mycket

förslagna individer som är beredda att genom

bulvaner, lögner eller andra åtgärder försöka

kringgå jordförvärvslagens bestämmelser.

Utskottet vill understryka att ambitionen givetvis

måste vara att målsättningen med en lagstiftning i

största möjliga utsträckning uppnås. Detta innebär

att jordförvärvslagen bör utgöra ett verksamt medel

i syfte att bl.a. begränsa juridiska personers

förvärv av lantbruksfastigheter och att främja

sysselsättning och boende på landsbygden. Om brister

i dessa avseenden uppdagas finns det givetvis skäl

att överväga förändringar i lagen. Samtidigt finns

det skäl att vara uppmärksam på att regelsystemet

inte blir oacceptabelt tungt eller ingripande eller

att dess tillämpning medför höga kostnader. Det är

således angeläget att normala och okontroversiella

fastighetsöverlåtelser kan genomföras utan en

omständlig byråkratisk hantering. Vad gäller

jordförvärvslagens regionalpolitiska syfte, att

främja boende och sysselsättning på landsbygden,

finns även skäl att erinra om att lagen endast är

tillämplig i samband med överlåtelse av

lantbruksegendomar. En vidare strävan att behålla

och utveckla en levande landsbygd måste

huvudsakligen tillgodoses genom andra åtgärder. De

medel som har en uttrycklig regionalpolitisk

inriktning faller i huvudsak inom näringsutskottets

beredningsområde.

Bostadsutskottet ställer sig givetvis bakom det

tillkännagivande som riksdagen nyligen i bred

politisk enighet gjort om en utvärdering av

effekterna av vissa bestämmelser i jordförvärvslagen

och fastighetsbildningslagen. Det kan konstateras

att de motionsförslag som utskottet nu har att ta

ställning till väl låter sig förenas med innebörden

i riksdagens beslut. Såväl frågorna om juridiska

personers förvärv av skogsfastigheter som de förslag

om sambandet mellan boende och sysselsättning på

landsbygden som tas upp i motionerna torde komma att

omfattas av en utvärdering med den inriktning som

riksdagen förordat. Även om riksdagens begäran om en

utvärdering tar sin utgångspunkt i frågor om förvärv

av skogsfastigheter omfattar de aktuella

bestämmelserna i jordförvärvslagen alla typer av

lantbruksegendomar. Vad gäller de frågor om

tillämpningen av reglerna om bosättning och

ortsanknytning vid fastighetsöverlåtelser som

speciellt uppmärksammats i vissa motioner kan

erinras om att det i riksdagens tillkännagivande

särskilt framhålls vikten av att utvärdera

jordförvärvslagens bestämmelser om förvärvarens

anknytning till den ort där fastigheten är belägen.

Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande om en

utvärdering av jordförvärvslagen m.m. saknas enligt

utskottets uppfattning nu skäl att tillstyrka de

aktuella motionerna. Resultatet av utvärderingen bör

avvaktas. Detta torde kunna ge ett bättre underlag

för vidare överväganden om behovet av en förändrad

lagstiftning i bl.a. de frågor som aktualiserats i

motionerna 1998/99:

Bo401 (kd), 1998/99:Bo403 (kd), 1998/99:Bo411 (s),

1998/99:MJ219 (c) yrkande 15, 1998/99:MJ306 (m)

yrkande 4, 1998/99:N230 (c) yrkande 5, 1998/99:N231

(kd) yrkande 5 samt 1998/99:N274 (kd) yrkande 23.

Expropriationslagen

Två motioner tar upp frågor om utformningen av

expropriationslagstiftningen. Förslagen avser dels

frågan om expropriationsändamålen, dels frågan om

ersättning vid expropriation.

Expropriation innebär att egendom tas i anspråk för

det allmännas bästa i enlighet med bestämmelserna i

expropriationslagen (1972:719). Det handlar om ett

ingripande som bara kan företas under vissa

särskilda förutsättningar. I 2 kap.

expropriationslagen anges de s.k.

expropriationsändamålen. Av kapitlets 1 § framgår

att expropriation är tillämplig för kommuner i syfte

att hävda den grundtanke som innebär att kommunerna

bör ha företrädesrätt till mark som skall användas

för tätbebyggelse. Andra kapitlets påföljande

paragrafer räknar upp ett antal mer preciserade

syften för vilka expropriation är möjlig. Här nämns

expropriation för kommunikationsändamål, drivkraft

och va, näringsverksamhet, skydds- och

säkerhetsområden, försvarsändamål, kulturella

ändamål, natur- och friluftsliv samt expropriation

av vanvårdade fastigheter. Dessutom återfinns i 10 §

en kompletterande allmän bestämmelse om

expropriation av mark som behövs för verksamhet som

staten eller kommunen har att tillgodose eller som

är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en

viss befolkningsgrupp. Något av en särställning

bland expropriationsändamålen har regeln om s.k.

värdestegringsexpropriation. Dess innebörd är att

förhindra oförtjänt värdestegring hos fastigheter

som inte direkt berörs av ett

expropriationsförfarande men som förväntas öka i

värde genom ett expropriationsföretag. Regeln som

bygger på likhetsprincipen syftar till att eliminera

sådan markvärdesstegring som ställer icke

exproprierade markägare i en bättre situation än de

vars mark exproprieras.

I motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 11 föreslås att

riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen

begär förslag till lagändring som innebär att

expropriationsändamålen starkt begränsas. Enligt

motionärerna bör inskränkning i enskilda markägares

rätt endast få ske på föjande grunder:

- för att skydda människor till liv, hälsa och

säkerhet

-

- för att skydda miljön och naturen

-

- för att kunna genomföra för landet eller kommunen

ytterst angelägna uppgifter.

-

Bostadsutskottet behandlade hösten 1997 ett

motionsyrkande med motsvarande förslag om att

kraftigt inskränka expropriationsändamålen (1997/98:

BoU2 s. 10). Utskottet anförde i detta sammanhang

följande:

Enligt utskottets uppfattning innebär rådande

reglering av de ändamål för vilka expropriation får

ske en sådan avvägning mellan olika intressen att en

ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.

Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt

för det allmänna att kontrollera

samhällsutvecklingen genom att tillämpa

expropriation. En inskränkning av ändamålen, såsom

motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter

för samhället att göra erforderliga avvägningar

mellan skilda berättigade intressen som kan göra

anspråk på ett specifikt markområde. Vid

tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till

det allmännas intresse utan även till motstående

intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om

ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt

eller om olägenheterna av expropriationen från

allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar

som kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet

får därmed anses vara tillgodosedda.

Sedan föregående behandling av frågan om

expropriationsändamålen har ingenting framkommit som

ger utskottet anledning att ändra sitt

ställningstagande. Inte heller vad som anförs i m-

motionen ger utskottet anledning till vidare

överväganden i frågan. Motion 1998/99:Bo209 (m)

yrkande 11 avstyrks således.

Motion 1998/99:Bo209 (m) tar även upp frågan om

expropriationsersättning. I yrkande 12 föreslås att

markägaren vid expropriation skall få ersättning för

fastighetens fulla marknadsvärde samt för de

kostnader och intäktsbortfall som inte kan

återvinnas. Vidare föreslås att den s.k.

presumtionsregeln i expropriationslagen avskaffas.

Också i motion 1998/99:MJ777 (m) yrkande 5 begärs en

översyn av expropriationslagens ersättningsregler

med motsvarande inriktning.

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan

tre olika slag av ersättning. Löseskilling utgår då

en hel fastighet exproprieras medan

intrångsersättning utbetalas när endast del av

fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för

personlig skada, vilken innefattar andra förluster

som ägare m.fl. kan göra genom expropriationen.

Ersättningen för personlig skada innefattar

exempelvis flyttkostnader, förlust genom nedläggning

av rörelse etc. och har således inget att göra med

själva fastighetens värde. Den exproprierande står

dessutom i allmänhet för motpartens kostnader för

hela expropriationsförfarandet. Undantag gäller för

kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan

betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning

i högre rätt än fastighetsdomstol att den

exproprierande oavsett utgången svarar för

rättighetshavarens kostnader då endast den förre

fullföljt talan.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas

för sin förlust begränsas genom den s.k.

presumtionsregeln. Denna regel innebär att den

ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio

år före expropriationsansökan räknas

fastighetsägaren till godo endast om det konstateras

att ökningen beror på annat än förväntningar om

ändring i markens tillåtna användningssätt.

Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är

fallet.

Bostadsutskottet avstyrkte hösten 1997

(1997/98:BoU2) även motionsförslag om

expropriationslagens ersättningsregler motsvarande

de nu aktuella och anförde bl.a. att gällande

regler i grunden är väl avfattade när det gäller

fastighetsägarens rätt till ersättning. Utskottet

vidhåller denna bedömning. Skäl saknas därför för

riksdagen att initiera en översyn av

ersättningsreglerna med den inriktning som förordas

i m-motionerna. Utskottet har emellertid erfarit att

det inom Justitiedepartementet finns planer på att

genomföra en analys av behovet av vissa förändringar

i expropriationslagens ersättningsregler. Avsikten

är att analysera om det skett några förskjutningar

av lagens tillämpningsområde under senare år som bör

föranleda att ersättningsreglerna revideras.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att

ersättningsreglerna i expropriationslagstiftningen i

vart fall tills vidare bör kvarstå oförändrade. Det

får förutsättas att regeringen återkommer till

riksdagen i frågan, om den analys som skall

genomföras ger anledning till detta. Utskottet

avstyrker således motionerna 1998/99:Bo209 (m)

yrkande 12 samt 1998/99:MJ777 (m) yrkande 5.

Förköpslagen

Kommun har enligt förköpslagen (1967:868)

förköpsrätt vid försäljning av fast egendom eller

tomträtt på vissa i lagen angivna grunder. Syftet

med förköpslagen är att förbättra kommunernas

möjlighet att på ett tidigt stadium förvärva mark

som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom

dämpa prisutvecklingen i fråga om sådan mark.

Avsikten är emellertid inte att förköpsrätten för

kommunernas del skall utnyttjas i stället för

vanligt köp. Förköpsrätten är främst tillkommen för

att kommunerna skall kunna förvärva egendom som med

förbigående av kommunen sålts till annan. Det kan

vara fråga om fall där kommunen över huvud taget

inte beretts tillfälle att förhandla med säljaren

eller när kommunen förklarat sig villig att godta de

villkor säljaren ställt men ändå blivit förbigången.

Kommunen ges enligt förköpslagen rätt att lösa

marken på samma villkor som en markägare avtalat med

köparen.

I motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 19 föreslås att

den kommunala förköpsrätten avskaffas. Motivet är

enligt motionärerna att kommunerna genom det

kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna personella resurser i kombination med den

kommunala förköpsrätten ges en mycket stark

ställning gentemot enskilda fastighetsägare.

Kommunerna anses härigenom ha möjlighet att

genomföra sina planer utan att behöva ta till

förköpsmöjligheterna.

Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har

framställts vid ett flertal tillfällen. En klar

majoritet i bostadsutskottet har i dessa sammanhang

ställt sig bakom förköpslagens huvudprinciper och

ansett att lagen bör behållas. Den kommunala

förköpsrätten utgör enligt utskottets uppfattning

ett viktigt komplement till expropriationslagen och

innebär i vissa fall att ett ofta tids- och

kostnadskrävande expropriationsförfarande kan

undvikas. Förköpslagen bör således ses som ett av

flera instrument som tillsammans ger kommunerna

möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i

övrigt ta ansvar för den fysiska

samhällsutvecklingen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 19.

Lägenhetsregister

Riksdagen beslutade år 1995 att införa lagen

(1995:1573) om lägenhetsregister. Avsikten var att

möjliggöra att en registerbaserad folk- och

bostadsräkning genomförs år 2000. Uppgifterna i

lägenhetsregistret får användas för framställning av

statistik och för folkbokföringen samt för bl.a.

planering, uppföljning och utvärdering av boende,

byggande och kommunikationer. Lagen om

lägenhetsregister har endast gällt för en

försöksverksamhet omfattande Gävle kommun och

Högalids församling i Stockholm. Regeringen beslutar

när lagen i övrigt skall träda i kraft.

I motion 1998/99:N326 (m, kd) läggs fram en rad

förslag med hänvisning till behovet av att förenkla

företagandet. Enligt yrkande 14 i denna motion bör

riksdagen i ett tillkännagivande framhålla att

fastighetsägare inte skall vara skyldiga att driva

in uppgifter om vilka som bor i fastigheten och

vilken utrustning de boende själva monterat in i

lägenheterna.

Den försöksverksamhet med lägenhetsregistret som

hittills bedrivits i en kommun samt en församling är

nu avslutad. Verksamheten utvärderas för närvarande

inom Regeringskansliet. Överväganden pågår även i

vilken form som nästa folk- och bostadsräkning skall

genomföras. Denna fråga ligger emellertid inte inom

bostadsutskottets beredningsområde. Vad utskottet

har att ta ställning till är om skyldigheten för

fastighetsägare att lämna uppgifter till

lägenhetsregistret bör ändras i enlighet med vad

motionärerna förordar. Det kan emellertid i denna

fråga konstateras att fastighetsägaren inte är ålagd

att inhämta de uppgifter till lägenhetsregistret som

hävdas i motionen. Uppgifterna i lägenhetsregistret

är inte personanknutna. Koppling till person och

hushåll görs i stället i folkbokföringsregistren

genom att en lägenhetsbeteckning läggs till

folkbokföringsadressen. Inte heller förekommer i

lägenhetsregistret några uppgifter om den typ av

utrustning som görs gällande i motionen. För varje

lägenhet anges antal rum, kökstyp och yta samt, i

förekommande fall, om lägenheten är en specialbostad

för ungdom eller äldre.

Vad gäller innehållet i och användning av

lägenhetsregistret i övrigt finns anledning att

avvakta den utvärdering av försöksverksamheten som

för närvarande pågår. Motion 1998/99:N326 (m, kd)

yrkande 14 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av

jordförvärvslagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo401,

1998/99:Bo403, 1998/99:Bo411, 1998/99:MJ219

yrkande 15, 1998/99:MJ306 yrkande 4,

1998/99:N230 yrkande 5, 1998/99:N231 yrkande 5

samt 1998/99:

N274 yrkande 23,

res. 1 (kd, c)

2. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo209 yrkande 11,

res. 2 (m, kd)

3. beträffande expropriationslagens

ersättningsregler

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo209 yrkande 12

och 1998/99:MJ777 yrkande 5,

res. 3 (m, kd)

4. beträffande upphävande av

förköpslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo209 yrkande 19,

res. 4 (m)

5. beträffande ägenhetsregistret

att riksdagen avslår motion 1998/99:N326 yrkande 14.

res. 5 (m, kd)

Stockholm den 11 mars 1999

På bostadsutskottets vägnar

Ulf Björklund

I beslutet har deltagit: Ulf Björklund (kd), Bengt-

Ola Ryttar (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v),

Sten Andersson (m), Carina Moberg (s), Inga Berggren

(m), Anders Ygeman (s), Sten Lundström (v), Ulla-

Britt Hagström (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena

Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Ahlstedt (c), Carina

Adolfsson (s), Ewa Thalén Finné (m) och Leif

Jakobsson (s).

Reservationer

1. Översyn av jordförvärvslagen (mom. 1)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och

Rigmor Ahlstedt (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "Bostadsutskottet kan" och på s. 6 slutar

med "yrkande 23" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet ställer sig givetvis bakom det

tillkännagivande som riksdagen gjorde i november

1998 om en utvärdering av effekterna av vissa

bestämmelser i jordförvärvslagen m.m. Utskottet har

emellertid erfarit att regeringen ännu inte påbörjat

detta arbete. Det finns därför skäl att i ett nytt

tillkännagivande understryka vikten av att arbetet

påbörjas snarast samt att något utveckla önskemålen

om inriktningen och formerna för utredningsarbetet.

Utskottet instämmer i dessa frågor i vad som

förordats i motionerna 1998/99:MJ219 (c),

1998/99:N230 (c), 1998/99:N231 (kd), 1998/99:N274

(kd), 1998/99:Bo401 (kd) och 1998/99:Bo403 (kd).

Den av riksdagen förordade översynen av

jordförvärvslagen bör bedrivas i form av en

parlamentarisk utredning. Utredningsarbetet bör

påbörjas omedelbart och genomföras skyndsamt. Syftet

med utredningen skall vara att komma till rätta med

de på vissa skogsfastigheter omfattande

slutavverkningarna samt att stärka boplikten.

Sedan jordförvärvslagen omarbetades i början av

1990-talet har en oroande utveckling kunnat

registreras i samband med överlåtelser av

jordbruksfastigheter. Den begränsning som då

genomfördes av boplikten till att endast gälla i

vissa delar av landet har lett till en omfattande

försäljning till personer som varken har för avsikt

att bo på eller bruka fastigheten. Starka skäl talar

således för att boplikten skall utvidgas till att

omfatta hela landet. För skogsfastigheter bör boende

i bygden vara ett tillräckligt krav.

En annan bestämmelse i jordförvärvslagen som inte

har fungerat tillfredsställande är tillämpningen av

den s.k. kompensationsregeln i 5 §

jordförvärvslagen. Denna regel kan i dag alltför

lätt kringgås. Ett sätt att skärpa tillämpningen är

att ta bort 5 § andra stycket som medger undantag

från kompensationskravet för juridiska personer som

bedriver skogsindustriell verksamhet.

Vad utskottet anfört ovan med anledning av

motionerna 1998/99:MJ219 (c) yrkande 15,

1998/99:N230 (c) yrkande 5, 1998/99:N231 (kd)

yrkande 5, 1998/99:N274 (kd) yrkande 23,

1998/99:Bo401 (kd) och 1998/99:Bo403 (kd) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Detta innebär att även motionerna 1998/99:Bo411 (s)

och 1998/99:MJ306 (m) yrkande 4 i allt väsentligt

får anses vara tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande översyn av jordförvärvslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo401,

1998/99:

Bo403, 1998/99:Bo411, 1998/99:MJ219 yrkande 15,

1998/99:MJ306 yrkande 4, 1998/99:N230 yrkande 5,

1998/99:N231 yrkande 5 samt 1998/99:N274 yrkande

23 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Expropriationsändamålen (mom. 2)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik

Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Bostadsutskottet behandlade" och på s. 7

slutar med "avstyrks således" bort ha följande

lydelse:

Det är utskottets uppfattning att bestämmelserna om

expropriationsändamålen medger ett alltför stort

utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren

riskerar att utsättas för expropriation av rent

konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad

av att ytterst angelägna samhällsintressen skall

tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte

värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga

ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder

som nuvarande expropriationsändamål medger.

Expropriation av mark är en kränkning av

äganderätten och bör endast komma i fråga när

synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.

Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en

genomgripande översyn av expropriationslagen

genomförs. Översynen skall i första hand syfta till

att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan

åberopas vid ett exproprieringsföretag. Endast för

stat eller kommun ytterst angelägna

samhällsåtaganden, värnande om människors liv, hälsa

och säkerhet samt skydd av natur och miljö, skall

tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation

där det allmännas enda motiv till ingreppet är att

stävja en marknadsbaserad värdeökning skall

exempelvis inte medges.

Riksdagen bör med anledning av partimotion

1998/99:Bo209 (m) yrkande 11 som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo209 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Expropriationslagens ersättningsregler

(mom. 3)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik

Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Bostadsutskottet avstyrkte" och på s. 8

slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Förutom en kraftig begränsning av

expropriationsändamålen bör expropriationslagen

ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren

kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde

samt för de kostnader och det inkomstbortfall som

inte kan återvinnas. De förändringar av

expropriationslagens ersättningsregler som gjordes i

början av 1970-talet innebar att den tidigare

rådande grundprincipen om full ersättning övergavs.

I stället för att på marknadsmässiga grunder

kompensera drabbade fastighetsägare antogs en

lagstiftning som inte på ett rimligt sätt avspeglar

en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som

innefattar framtida förväntningsvärden.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot

exproprianten förstärks av den s.k.

presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln

föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren

bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden

går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Det

enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall

ha bevisbördan. Presumtionsregeln bör således

avskaffas.

Bostadsutskottet anser att regeringen bör anmodas

att snarast återkomma med förslag om ändringar i

expropriationslagen som innebär att

presumtionsregeln avskaffas och att exproprianten

ges bevisbördan i fråga om orsaken till

markvärdesökningarna. Förslag med denna inriktning

bör kunna föreläggas riksdagen redan under våren

1999. Därutöver bör i samband med den av utskottet

förordade översynen av expropriationslagen i övrigt

utarbetas förslag om ändrade ersättningsregler i

syfte att stärka markägarens ställning i enlighet

med vad utskottet förordat.

Vad utskottet anfört ovan med anledning av

motionerna 1998/99:Bo209 (m) yrkande 12 och

1998/99:MJ777 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande expropriationslagens

ersättningsregler

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo209

yrkande 12 och 1998/99:MJ777 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Upphävande av förköpslagen (mom. 4)

Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med

"yrkande 19" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet instämmer i uppfattningen att den

kommunala förköpsrätten bör avskaffas. Motiven till

detta ställningstagande är främst att förköpsrätten

inte fyller någon funktion i den kommunala

markplaneringen. Den kommunala arsenalen av

markpolitiska instrument är så omfattande att de

enskilda markägarna hamnar i en orimligt svag

position i förhållande till kommunerna. Möjligheten

att tillgripa expropriation samt det kommunala

planmonopolet är enligt utskottets uppfattning

tillräckliga medel för att kommunerna skall kunna

påverka samhällsutvecklingen. Utnyttjandet av

förköpsrätten är dessutom beroende av de

tillfälligheter som gör att en fastighetsägare är

villig att sälja sin fasta egendom. Denna

omständighet gör att kommunerna i sin planläggning

knappast kan betrakta förköpsrätten som ett

funktionellt instrument. Utbudet kan även förväntas

vara spritt i såväl tid som rum på ett sådant sätt

att den kommunala förköpsrätten knappast kan ges

något berättigande som markpolitiskt styrmedel.

Risken att kommunerna tillgriper sitt

förköpsprivilegium med hänvisning till mer eller

mindre svagt underbyggda spekulationer om framtida

fysisk expansion anser utskottet vara alltför stor

för att de enskilda markägarna skall känna

erforderlig trygghet i sitt ägande av fast egendom.

Utskottet anser att ett avskaffande av den kommunala

förköpsrätten minskar denna osäkerhet samt bidrar

till en sundare fastighetsmarknad där enskilda

fastighetsägare i möjligaste mån tillåts verka på

likartade villkor som kommunerna. Frågan inställer

sig dessutom om motivet till att kommunerna skall

ges möjlighet att spendera skattemedel på en

vidlyftig kommunalisering av mark för bebyggelse

samtidigt som resurserna inte förslår att tillgodose

mer angelägna kommunala verksamheter.

Utskottet anser det även nödvändigt att belysa de

problem som den kommunala förköpsrätten skapar för

den köpare vars avtal om fastighetsköp går om intet.

Köparen kan gå miste om en ekonomiskt god affär

eller hindras att tillgodogöra sig andra värden av

fastigheten. Omfattande planerings- och

förhandlingsarbete som kan ha föregått köpeavtalets

upprättande blir mer eller mindre förgäves.

Sammanfattningsvis anser bostadsutskottet att

regeringen bör anmodas att förelägga riksdagen

förslag om nödvändig lagstiftning för avskaffande av

den kommunala förköpsrätten. Förslaget bör

föreläggas riksdagen i sådan tid att förköpslagen

kan upphävas senast vid närmast kommande årsskifte.

Vad utskottet nu anfört med anslutning till motion

1998/99:Bo209 (m) yrkande 19 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande upphävande av förköpslagen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo209 yrkande

19 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Lägenhetsregistret (mom. 5)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik

Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Den försöksverksamhet" och slutar med

"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Redan när riksdagen år 1995 fattade ett

principbeslut om att genomföra en registerbaserad

folk- och bostadsräkning år 2000 riktades starka

invändningar mot uppläggningen av denna verksamhet.

En folk- och bostadsräkning enligt den modell som

den socialdemokratiska regeringen utformat tillåter

en noggrann kartläggning och datorisering av

medborgarnas boende. I en gemensam reservation (m,

fp, mp, kd) påtalades de integritetskränkande

effekter som detta kan leda till. Utskottet

instämmer i denna kritik. Den registerbaserade folk-

och bostadsräkningen bör inte genomföras.

Lägenhetsregistret utgör den centrala delen i den

registerbaserade folk- och bostadsräkningen.

Registrets tänkta användningsområde i övrigt är

mycket oklart och kan inte motivera en omfattande

och resurskrävande registrering av landets samtliga

bostäder. Som anförs i den aktuella motionen finns

också skäl att rikta invändningar mot registret vad

gäller de krav som ställs på landets fastighetsägare

att delta i uppgiftsinsamlingen.

Bostadsutskottet anser med hänvisning till det ovan

anförda att lagen om lägenhetsregister inte bör

tillåtas träda i kraft. Detta bör riksdagen med

anledning av motion 1998/99:N326 (m, kd) som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande lägenhetsregistret

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326

yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.