Bet. 1998/99:FöU5

Försvarsutskottets betänkande

1998/99:FÖU05

Försvarspolitiken

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FöU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar försvarsutskottet

proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat

försvar jämte tillhörande motioner. De delar av

propositionen som behandlar Försvarspolitikens

avgränsning och roll i säkerhetspolitiken och

säkerhetspolitikens mål m.m., jämte tillhörande

motioner, behandlas i betänkande 1998/99:UFöU1

Sveriges säkerhetspolitik.

Nu gällande försvarsbeslut omfattar åren 1997-2001.

Riksdagen har beslutat att s.k. säkerhetspolitiska

kontrollstationer skall genomföras under

försvarsbeslutsperioden. Kontrollstationerna skall

bidra till en fortsatt politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för

totalförsvaret. Den nu aktuella kontrollstationen är

den andra under den innevarande

försvarsbeslutsperioden.

Utskottet delar regeringens bedömning att den för

Sverige i grunden positiva säkerhetspolitiska

utvecklingen under 1990-talet fortsätter. Ett

invasionshot syftande till ockupation av Sverige ter

sig inte möjligt under de närmaste tio åren,

förutsatt att vi har en grundläggande

försvarsförmåga.

Utskottet anser att försvarsplaneringen inte som förr

bör bindas till femårsperioder. Utskottet förordar

därför att riksdagen godkänner regeringens förslag

att nästa försvarsbeslutsperiod skall vara treårig

och omfatta åren 2002-2004.

Utskottet anser liksom regeringen att av riksdagen

beslutade ekonomiska ramar för de återstående åren i

försvarsbeslutsperioden bör ligga fast. Det gynnsamma

säkerhetspolitiska läget motiverar däremot att

utgifterna för totalförsvarsändamål sänks från och

med år 2002. Utskottsmajoriteten förordar därför att

riksdagen godkänner regeringens förslag att den

årliga ramen för totalförsvarsändamål sänks med 4

miljarder kronor under perioden 2002-2004. Vidare bör

ett omställningsbidrag på 4 miljarder kronor anvisas

för att underlätta hanteringen av vissa

likviditetsproblem i närtid.

Utskottsmajoriteten föreslår också att riksdagen

godkänner regeringens förslag om att den s.k.

teknikfaktorn skall upphöra från och med år 2000.

Teknikfaktorn har tidigare utgjort grund för en

särskild omräkning av det militära materielanslaget

för att kompensera en snabbare kostnadsutveckling i

förhållande till andra varor.

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna reserverar sig

mot utskottsmajoriteten i fråga om de ekonomiska

riktlinjerna.

Utskottsmajoriteten ansluter sig till regeringens syn

på försvarspolitikens inriktning. Reducerade resurser

i form av förband, beredskap m.m. bör avsättas för

försvaret av Sverige mot väpnat angrepp. Relativt

sett ökade resurser bör på sikt kunna avdelas för

internationell verksamhet. Riksdagen föreslås

godkänna denna inriktning samt besluta om

totalförsvarets huvuduppgifter.

Moderata samlingspartiet föreslår en delvis annan

inriktning.

Utskottet kan vidare ansluta sig till vad regeringen

i propositionen anfört om anpassningsprincipen och om

vad som krävs för att totalförsvaret skall kunna ha

en reell anpassningsförmåga. Utskottsmajoriteten

förordar att riksdagen godkänner regeringens förslag

till fortsatt utveckling av förmågan till anpassning.

Moderata samlingspartiet reserverar sig häremot.

Regeringen ger i propositionen förslag till nya

formuleringar av s.k. operativa förmågor för det

militära försvaret samt till utvecklingen av

Försvars-maktens krigsorganisation. Den förändrade

inriktningen innebär bl.a. att Försvarsmakten skall

utvecklas mot en kärna av högt prioriterade

krigsförband, en s.k. insatsorganisation, samt ett

territorialförsvar. Framtida personalförsörjning och

materielanskaffning anpassas till de reducerade

behoven. Utskottsmajoriteten förordar att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslagit.

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna framför

reservationsvis andra förslag.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag till

övergripande mål för det civila försvaret och

föreslår att riksdagen godkänner detta mål.

Kristdemokraterna framför i en reservation vissa

förslag som rör det civila försvaret.

Härutöver behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden med anknytning till bl.a. det

militära försvarets materielförsörjning,

personalfrågor och utvecklingen av ledningssystem för

totalförsvaret. Utskottet föreslår att samtliga

yrkanden avslås av riksdagen.

Propositionen

Regeringen yrkar i proposition 1998/99:74 Förändrad

omvärld - omdanat försvar :

1. att riksdagen godkänner regeringens förslag att

nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren

2002-2004 (avsnitt 3.2),

3. att riksdagen godkänner regeringens förslag till

försvarspolitikens inriktning (avsnitt 5.3),

4. att riksdagen godkänner regeringens förslag i

fråga om fortsatt utveckling av förmågan till

anpassning (avsnitt 5.4.2),

5. att riksdagen godkänner regeringens förslag

beträffande inriktning i fråga om den ekonomiska

ramen och inriktning i fråga om omställningsbidrag

(avsnitt 6.3),

6. att riksdagen godkänner regeringens förslag att

den särskilda uppräkningen av anslaget för

anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn

skall upphöra från och med år 2000 (avsnitt 6.3),

7. att riksdagen godkänner regeringens förslag i

fråga om operativa förmågor för det militära

försvaret (avsnitt 7.1),

8. att riksdagen godkänner regeringens förslag till

utveckling av För-svarsmaktens krigsorganisation

(avsnitt 7.2),

9. att riksdagen godkänner regeringens förslag till

övergripande mål för det civila försvaret (avsnitt

9.1).

Motionerna

Motioner med anledning av proposition

1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat

försvar

1998/99:Fö5 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att starta utbildning

av miljösoldater lämpade för insatser nationellt och

internationellt,

2. att riksdagen, vid bifall till yrkande 1, som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utbildningen av miljösoldater förläggs

till Borås och det nedlagda regementet I 15.

1998/99:Fö6 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk 1 i

propositionen) att nästa försvarsbeslutsperiod skall

omfatta åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförts

i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att nästa

försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2001-2003,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 3)

till försvarspolitikens inriktning i enlighet med vad

som anförts i motionen,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 4)

i fråga om fortsatt utveckling av förmågan till

anpassning i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 5)

i fråga om den ekonomiska ramen och inriktningen i

fråga om omställningsbidrag i enlighet med vad som

anförts i motionen,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 6)

att den särskilda uppräkningen av anslaget för

anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn

skall upphöra fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som

anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om anpassning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Försvarspolitikens

inriktning och krigsorganisationens utveckling,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

MAL-reformens effekter och en fördjupad analys av hur

kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel skall

hanteras i framtiden som underlag inför kommande

försvarsbeslut,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.

7) i fråga om operativa förmågor för det militära

försvaret i enlighet med vad som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nytt underlag

avseende operativa förmågor,

14. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.

8) till utveckling av Försvarsmaktens

krigsorganisation i enlighet med vad som anförts i

motionen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att återkomma till

riksdagen med förslag om eventuell vakantsättning av

förband,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av

totalförsvarets personalförsörjning i form av en

parlamentarisk utredning,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om avbrytande av

planerad utbildning av civila beredskapsmän,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av antalet

civilpliktiga som grundutbildas,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av

kompetens avseende forskning och utveckling,

anskaffning och produktion av försvarsmateriel,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att klarhet måste

skapas i de åtgärder som bör vidtas för att få en

godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av

totalförsvarets ledningsfunktion i form av en

parlamentarisk utredning,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Försvarsmaktens

ledningssystem ORION.

1998/99:Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försvarets ekonomi

under perioden 2002-2004,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktning av

Försvarsmakten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försvarets

materielförsörjning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försvarets

personalförsörjning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om dimensioneringen av

den militära pliktutbildningen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att avveckla

försöksverksamheten med korttidsutbildning av

värnpliktiga,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

informationskrigföring.

1998/99:Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i

försvarsbudgeten öka anslaget till minröjning från

nuvarande 70 miljoner kronor per år till 200 miljoner

kronor per år,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att omvandla militär

produktion till civil,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försvarsindustrins

lokalisering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att JAS-projektet

omvärderas och anpassas till den säkerhetspolitiska,

ekonomiska och politiska verklighet vi lever i i dag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om betydelsen av att

totalförsvarsplikten upprätthålls,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att miljöbrigader

snarast skall byggas upp och organiseras i Borås och

att ytterligare utbyggnad och organisering av

miljöbrigader kan bli aktuell när en utvärdering av

denna första brigad ägt rum,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samarbete mellan

högskolor och institutioner för att stärka kunskapen

bland de värnpliktiga när det gäller

säkerhetspolitiska och internationella frågor,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de värnpliktiga i

så stor utsträckning som möjligt skall kunna göra sin

värnplikt nära hemorten.

1998/99:Fö9 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att sjukhusförband

bör utrustas med splitterskyddade transportfordon,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om resurser till

Försvarets sjukvårdscentrum,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det bör skapas en

tydlig och fast struktur med öronmärkta pengar för

hur svenska internationella insatser skall

finansieras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om balanserade förband

när det gäller vapenverkan, skydd,

underrättelseförmåga, ledning samt taktisk och

operativ rörlighet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

redovisa vilken beredskapsnivå som krävs för att på

ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella

integritet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

informera riksdagen om de beredskapssänkningar och

vakantsättningar av förband som planeras,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att definitionen av

förmågan att hävda svensk territoriell integritet bör

ha följande lydelse: "- - -alltid kunna upptäcka och

ingripa mot varje form av kränkning av territoriet.

Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt

kunna ökas i anslutning till akuta kriser",

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den marina

förbandsvolymen och beredskapen skall upprätthållas

på en nivå som säkerställer samtidiga insatser i

Östersjön och Västerhavet med ytstridsfartyg, ubåtar

och minröjningsfartyg,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kvalitativ

förnyelse av de marina förbanden måste säkerställas,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning om

hemvärnets framtida möjligheter att agera i freds-

och beredskapssituationer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det kommande

förslaget till grundorganisation bör redovisa en

jämförelse mellan de totala kostnaderna för nuvarande

organisation respektive föreslagen organisation,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att riksdagen årligen

i samband med budgetpropositionen bör få en särskild

skrivelse om anpassning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om betydelsen av en

grundläggande och kontinuerlig verksamhet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett tillräckligt

skydd för telekommunikation vid ett väpnat angrepp,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bevakning och skydd

av elförsörjningen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en grundläggande

analys av de nya hotens konsekvenser för

civilbefolkningen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obeväpnade

insatsenheter,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

reformera pliktsystemet,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning om

frivilligorganisationernas medverkan i det fredstida

samhället,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om totalförsvarets

ekonomi,

23. att riksdagen avslår regeringens förslag till

ekonomisk ram för utgiftsområde 6 Totalförsvar,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om teknikfaktorn,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en granskning av

anslagsförordningens köpkraftseffekter,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen

snarast måste ge långsiktiga och säkra besked om den

framtida försvarsindustriella policyn,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fortsatt utveckling

och anskaffning av robotsystem 23 BAMSE,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inhemsk

ubåtskompetens,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en översyn av

ledningssystemet med parlamentarisk insyn snabbt bör

genomföras,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en noggrann översyn

av samhällets informationsberedskap.

1998/99:Fö10 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett statligt försöksuppdrag

i utbildning av miljösoldater i Borås.

1998/99:Fö11 av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala

Nordlund (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

lagstiftningen om värnpliktsvägran,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nuvarande

rättstillämpning i fråga om värnpliktsvägran.

1998/99:Fö12 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om plikttjänstgöring.

1998/99:Fö13 av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

utreda möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets

och Försvarsmaktens sammantagna resurser för insatser

vid kriser och miljökatastrofer.

1998/99:Fö14 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd, c,

fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

öronmärka exempelvis 200 miljoner kronor om året av

Försvarsmaktens budget till minröjningsverksamhet,

alternativt mer i detalj reglera vad Försvarsmakten

skall göra för att utöka den svenska

minröjningskapaciteten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att Statens

räddningsverk ges stöd i sin strävan att bli en

betydande svensk minröjningsaktör.

1998/99:Fö15 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utgiftsminskningarna

och att ett rimligt första steg skall vara en

minskning på 17 miljarder kronor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en insatsstyrka för

nationella och internationella miljökatastrofer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det är bättre att

avveckla den verksamhet som inte längre behövs och gå

in med statliga arbetsmarknadspolitiska insatser till

orter som drabbas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sveriges förmåga

att bidra med sjukvårdskompetens bör ökas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de fältsjukhus

som nu står outnyttjade i lager bör komma till

användning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Försvarsmakten

inom given ekonomisk ram om så är nödvändigt skall

omfördela medel för att säkra svenskt bidrag till

sjukvårdskompetens i internationella insatser samt

för att säkerställa att redan befintlig utrustning

kommer till praktisk användning.

1998/99:Fö16 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

vikten av att behålla ett folkförankrat försvar.

Motioner från den allmänna motionstiden

1999

1998/99:Fö317 av Henrik Landerholm m.fl. (m) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillämpningen av

teknikfaktorn i Försvarsmaktens planering 2000 och

2001.

1998/99:Fö402 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om helhetssyn på det

civila försvarets tre uppgifter,

2. att riksdagen begär att

regeringen återkommer med förslag

till tydligare mål för funktionerna

inom det civila försvaret i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Ärendets beredning i utskottet

Nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren

1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första

etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.

1995/96:12, bet.1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44, bet.

1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45 och 46). Den omfattade

statsmakternas ställningstaganden till säkerhets- och

försvarspolitiken, övergripande mål och uppgifter för

totalförsvaret, övergripande principiella frågor om

totalförsvarets utformning och struktur samt

ekonomin.

Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten 1996

(prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1, rskr.

1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).

Den omfattade statsmakternas ställningstagande till

den närmare inriktningen för det militära försvarets

krigsorganisation, det militära försvarets

grundorganisation i fred samt den närmare

inriktningen av det civila försvarets verksamhet i

krig och fred.

I den första etappen beslutade riksdagen att

säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle

genomföras under försvarsbeslutsperioden.

Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet bidra

till att det sker en fortlöpande politisk prövning av

det säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser

för totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling

och förnyelse. En kontrollstation genomfördes i

samband med försvarsbeslutets andra etapp medan

ytterligare en kontrollstation planerades till år

1998. Dock beslutade riksdagen på regeringens förslag

under våren 1998 att senarelägga den till år 1999

(prop. 1997/98:83, bet. 1997/98:FöU10, rskr.

1997/98:269).

Underlagsarbetet inför kontrollstationen har nu

genomförts och regeringens överväganden samt förslag

framgår av propositionen 1998/99:74 Förändrad omvärld

- omdanat försvar.

Propositionen remitterades i sin helhet till

försvarsutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har

därefter - med stöd av riksdagsordningens 4 kap. 8 §

- gemensamt beslutat att bereda propositionens

förslag till säkerhetspolitikens mål m.m., jämte

tillhörande motioner, i ett sammansatt utrikes- och

försvarsutskott (UFöU). Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets överväganden och förslag med

anledning av propositionen och motionerna redovisas i

betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik.

Den fortsatta försvarspolitiska processen

I detta avsnitt behandlas propositionens avsnitt 3.2

Den fortsatta försvarspolitiska processen samt motion

Fö6 yrkandena 1 och 2.

Regeringen

Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslutsperiod

skall omfatta åren 2002-2004.

Regeringen bedömer att den säkerhetspolitiska

utvecklingen även i framtiden kommer att förändras i

sådan omfattning och i sådan takt att den svenska

försvars- och säkerhetspolitiska inriktningen behöver

prövas oftare än som nu genom femåriga

försvarsbeslut.

Regeringen anser därför att nästa

försvarsbeslutsperiod bör vara tre år, vilket

möjliggör en tätare omprövning än hittills med ett

bibehållet långsiktigt perspektiv. Försvarsbeslutet

år 2001 bör därför omfatta en inriktning av

verksamheten för treårsperioden.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår regeringen att

nästa försvarsbeslut skall avse perioden 2002-2004

och fattas i etapper, med början i och med denna

kontrollstationsproposition. Nödvändiga

omställningsåtgärder bör genomföras så snart som

möjligt redan under innevarande beslutsperiod.

Beträffande säkerhetspolitikens mål, vissa

övergripande frågor avseende försvarspolitikens

inriktning och ekonomin lämnar regeringen förslag

redan i denna proposition.

Regeringen avser att på grundval av den nu

föreliggande kontrollstationspropositionen och

riksdagens kommande ställningstaganden till den ta

fram ett fördjupat underlag så att ytterligare en

proposition om försvarspolitikens inriktning kan

lämnas till riksdagen hösten 1999. Därmed kan

riksdagen ta ställning till flertalet av

huvudfrågorna i försvarsbeslutet avseende åren

2002-2004.

Denna etapp i nästa försvarsbeslut bör enligt

regeringens mening bl.a. behandla

vilken operativ förmåga som Sverige i olika tidsperspektiv bör kunna utöva med

den militära insats- och grundorganisationens och övriga totalförsvarsresursers

*.

Under år 2000 kan kompletterande beslut behöva fattas

av riksdagen i vissa återstående större frågor, t.ex.

avseende pliktsystemets tillämpning, det samlade

systemet för personalförsörjning och inriktningen av

materielförsörjningen. Resterande ställningstaganden

i försvarsbeslutet avseende åren 2002-2004 bör göras

av riksdagen hösten 2001.

Den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen

bör även i fortsättningen svara för samråd mellan

regeringen och riksdagspartierna om den långsiktiga

inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningen bör vidare följa den

säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och inför

regeringens förslag till riksdagen i viktigare

långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor

redovisa sin syn på dessa. Till de rapporter som

Försvarsberedningen lämnar skall ledamöterna ha

möjlighet att foga eventuella avvikande meningar.

Motionen

Moderata samlingspartiet föreslår i Fö6 (m parti)

yrkande 1, att regeringens förslag om att nästa

försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002-2004

bör avslås. Nästa försvarsbeslutsperiod bör i stället

omfatta åren 2001-2003 (yrkande 2). Kommande

försvarsbeslutsperiod bör delas upp i en kortsiktig

och en långsiktig del. Den ena delen är beslutet om

beredskap, uppgifter och förmågor i den befintliga

organisationen som bör omfatta de närmaste tre åren.

Den andra delen är beslut som omfattar kommande

investeringar och andra långsiktiga bindningar sett i

ett tioårsperspektiv. Nästa försvarsbeslutsperiod bör

sålunda omfatta verksamheten under åren 2001-2003

samt beslut om de långsiktiga bindningarna i ett

tioårsperspektiv.

Motionärerna konstaterar att regeringen anser att den

nuvarande försvarsberedningen bör leva vidare. Den

nuvarande ordningen med en tjänstemanna-ledd

försvarsberedning bör ersättas av en parlamentariskt

ledd kommitté. Det är viktigt att Försvarsmakten

kommer in tidigt i processen.

Utskottet

Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslutsperiod

bör bestämmas till åren 2002-2004. Moderata

samlingspartiet föreslår att kommande

försvarsbesluts-period bör delas in i en kortsiktig

och en långsiktig del, samt att nästa

försvarsbeslutsperiod bör omfatta åren 2001-2003.

Utskottet vill peka på att genom etappindelningen av

det nu gällande försvarsbeslutet (åren 1997-2001) och

systemet med kontrollstationer har steg redan tagits

mot en flexiblare rytm i försvarsplaneringen än vad

som tidigare gällt. Olika försvarspolitiska beslut

får - som motionärerna påpekar - konsekvenser i olika

tidsmässiga perspektiv. Ett system med kortare

försvarsbeslutsperioder och återkommande säkerhets-

och försvarspolitiska kontrollstationer bidrar till

en fortlöpande politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för

totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling och

förnyelse. Därmed skapas det således förutsättningar

för att efterhand besluta om ny inriktning av

försvarspolitiken, om detta anses motiverat.

Regeringen redovisar i propositionen ett antal

viktiga principfrågor som regeringen avser att

förelägga riksdagen under hösten 1999, men även under

de kommande åren. Enligt utskottets bedömning kommer

därmed ett antal försvarspolitiskt viktiga beslut att

- vid sidan av den årliga budgetregleringen - fattas

successivt under de närmaste åren. Vissa av dessa

beslut kommer med nödvändighet att bli avsevärt mer

långsiktiga till sin karaktär än andra.

Försvarsplaneringen utvecklas sålunda mot att vara

mindre bunden till femårsperioder. Det hade varit en

fördel om regeringen i propositionen redovisat vilken

grad av långsiktig bindning som de kommande

försvarspolitiska besluten för med sig för den

framtida försvarsplaneringen. Utskottet räknar med

att regeringen under hösten 1999 redovisar en plan

över vilka förslag till försvarspolitiska beslut som

avses att föreläggas riksdagen och deras långsiktiga

innebörd. Därmed torde motionärernas önskemål om en

flexiblare försvarsplanering och beslut med

konsekvenser i olika tidsperspektiv, i allt

väsentligt komma att tillgodoses.

Utskottet anser i likhet med regeringen att nästa

försvarsbeslutsperiod bör omfatta åren 2002-2004.

Partimotion Fö6 (m) yrkandena 1 och 2 bör sålunda

inte bifallas av riksdagen.

Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi

I detta avsnitt behandlas regeringens förslag i fråga

om den ekonomiska ramen och inriktningen i fråga om

omställningsbidrag (avsnitt 6.3) och att den

särskilda uppräkningen av anslaget för anskaffning av

materiel med den s.k. teknikfaktorn skall upphöra

från år 2000 (avsnitt 6.3) samt motionerna

1998/99:Fö317 yrkande 4, Fö6 yrkandena 6, 7 och 11,

motion Fö7 yrkande 4, Fö9 yrkandena 3 och 22-25 samt

Fö15 yrkande 1.

Regeringen

Regeringen föreslår att ett omställningsbidrag anslås

med 3 miljarder kronor år 2002 och med 1 miljard

kronor år 2003.

Inriktningen är vidare att den ekonomiska ramen för

utgiftsområde 6 Totalförsvar för varje år under

perioden 2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor

mindre än den ram för 2001 som godkändes av riksdagen

våren 1998, exklusive den materielförskjutning som

riksdagen beslutade om våren 1996.

Den särskilda uppräkningen av anslaget för

anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn

skall upphöra från och med år 2000.

Regeringen föreslår riksdagen

dels att den godkänner regeringens förslag beträffande inriktningen i fråga om

dels att den godkänner regeringens förslag att den särskilda uppräkningen för a

Ekonomiska ramar och omställningsbidrag

Regeringen anser att de ekonomiska ramar för åren

2000 och 2001 för totalförsvaret som riksdagen

beslutade om våren 1998 skall vara oförändrade samt

att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001

inte skall ha någon kvarstående belastning i form av

utnyttjad anslagskredit.

Det är viktigt att åtgärder börjar vidtas redan

under år 1999 för att anpassa Försvarsmaktens krigs-

och grundorganisation till den framtida strukturen.

Vikten av detta understryks även av att det tar viss

tid innan beslut om förändringar i organisationen får

fullt verksamhetsmässigt och ekonomiskt genomslag.

Den omstrukturering som kommer att påbörjas under år

1999 medger att den ekonomiska ramen för

totalförsvaret kan minskas. Regeringen anser att

inriktningen skall vara den att den ekonomiska ramen

för totalförsvaret för varje år under perioden

2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor mindre än den

ekonomiska ramen för år 2001, som riksdagen godkände

våren 1998, exklusive den materielförskjutning som

riksdagen beslutade för totalförsvaret med anledning

av den ekonomiska vårpropositionen budgetåret 1995/96

(prop. 1995/96:150, bet. 1995/96:FiU10, rskr.

1995/96:304). Förskjutningen innebar att

Försvarsmaktens anslag minskades med 2 miljarder

kronor år 1998. Detta belopp kommer enligt beslutet

att återläggas under åren 2000 och 2001.

Regeringen anser att ett omställningsbidrag

erfordras. Omställningsbidraget får användas för

kostnader som hänger samman med de

strukturförändringar inom Försvarsmaktens krigs- och

grundorganisation som påbörjas och genomförs under

innevarande försvarsbeslutsperiod samt för de

förskjutningar av materielleveranser som genomförs

för att lösa resursproblem före år 2002.

Regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas redan

fr.o.m. innevarande år dels för att möjliggöra en

minskning av den ekonomiska ramen under nästa

försvarsbeslutsperiod, dels för att kunna hantera

problemen under innevarande försvarsbeslutsperiod,

vilka har medfört att den planerade verksamheten inte

ryms inom de av riksdagen och regeringen beslutade

ekonomiska ramarna. Utrymme behöver skapas för

teknisk utveckling och för de angelägna

materielprojekt som för närvarande inte inryms i

planeringen.

Regeringskansliet har under januari månad 1999

påbörjat ett arbete som syftar till att inventera

möjliga besparings- och rationaliseringsåtgärder

redan under innevarande år. Avsikten med

inventeringen är att undersöka möjligheterna till att

skapa ekonomiskt utrymme för att på kort sikt kunna

genomföra viktiga och tidskritiska materielprojekt.

För att hantera problemen under innevarande

försvarsbeslutsperiod anser regeringen att minst 1

miljard kronor kan frigöras genom främst minskade

värnplikts- och civilpliktsvolymer under åren 2000

och 2001 samt minskningar inom Försvarsmaktens krigs-

och grundorganisation. Vidare bör förhandlingar

inledas med berörd industri om förskjutningar av

materielleveranser i syfte att kunna frigöra medel

till angelägna utvecklingsprojekt. Även andra

besparingsåtgärder bör prövas.

Teknikfaktorn

Teknikfaktorn, som är en särskild omräkningsfaktor om

1,5 % utöver den gängse pris- och löneomräkningen på

materielandelen av Försvarsmaktens anslag

(försvarsprisindex), infördes genom 1992 års

försvarsbeslut. Enligt 1992 års

försvarsbeslutsproposition visade erfarenheterna att

den tekniska utvecklingen för försvarsmateriel

medförde ökade utgifter i förhållande till det som

var känt vid beställningstillfället. För att

säkerställa att planerad materielanskaffning skulle

kunna genomföras beslutade riksdagen på regeringens

förslag att Försvarsmaktens anslag för materiel

skulle räknas upp med teknikfaktorn.

I 1996 års totalförsvarsbeslut angavs att regeringen

avsåg att ta upp syst-emet med teknikfaktorn till

omprövning i anslutning till den säkerhetspolitiska

kontrollstationen år 1998. Kontrollstationen

flyttades sedermera till år 1999 (prop. 1997/98:84,

bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268).

Regeringen gav den 22 december 1998

Riksrevisionsverket i uppdrag att granska vilken

påverkan den tekniska utvecklingen haft på

kostnadsutvecklingen när det gäller försvarsmateriel.

Syftet med uppdraget var att erhålla ytterligare

underlag inför regeringens omprövning av

teknikfaktorn. Försvarets materielverk bistod

Riksrevisionsverket i arbetet. Uppdraget redovisades

den 10 februari 1999.

Riksrevisionsverket föreslår att

priskompensationssystemet med generell

teknikfaktoruppräkning efter noggrann prövning bör

ses över och eventuellt ersättas med ett system där

kompensation lämnas när det är motiverat av

teknikutvecklingen.

Regeringen anser för sin del att den årliga

uppräkningen med teknikfaktorn om 1,5 % av

Försvarsmaktens materielanslag skall avskaffas från

och med år 2000. Regeringen finner att motiv saknas

för en generell kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens

materielanslag utöver försvarsprisindex. Regeringen

anser att utrymmet för teknisk förnyelse bör skapas

genom att reservera medel inom fastställda ekonomiska

ramar.

Anslagsförordningen

Regeringens och riksdagens uppfattning har varit att

övergången till full tillämpning av

anslagsförordningen (1996:1189) skall vara

verksamhetsneutral och statsfinansiellt neutral.

Ominriktningen av Försvarsmakten innebär att

materielanskaffningen anpassas till den nya

organisationens behov. Regeringen anser att

eventuella konsekvenser av anslagsförordningen därmed

inte är möjliga att urskilja och följa upp.

Regeringen avser därför inte att ytterligare följa

upp konsekvenserna av anslagsförordningen utan anser

att dessa tas om hand genom det föreslagna

omställningsbidraget.

Motionerna

Moderata samlingspartiet påpekar i motion

1998/99:Fö317 yrkande 4 (m kommitté) att det i 1996

års försvarsbeslut anges att tillämpningen av den

s.k. teknikfaktorn skulle omprövas i anslutning till

den aviserade kontrollstationen 1998, vilken senare

flyttades till år 1999. Teknikfaktorn bör enligt

motionärernas mening ligga till grund för

Försvarsmaktens planering även för år 2000 och 2001.

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fö6 (m

parti) att regeringens förslag om den ekonomiska

ramen och inriktningen av omställningsbidraget bör

avslås (yrkande 6). Vidare bör förslaget att från och

med år 2000 avskaffa den särskilda uppräkningen av

anslaget för anskaffning av materiel med den s.k.

teknikfaktorn avslås av riksdagen (yrkande 7).

Ambitionen att dra ned försvarsanslagen med 4

miljarder kronor årligen, motsvaras inte av något

försök till beskrivning av ambitionerna vad gäller

försvarets storlek och styrka. Moderata

samlingspartiet anser att i stället för att vara

resultatet av en rationell analys förvandlades

försvaret genom uppgörelsen mellan regeringen och

Centerpartiet till en restpost i en renodlad

ekonomisk kalkyl. Enligt motionärerna saknas det

närmare 2,5 miljarder kronor för att betala gjorda

åtaganden. Regeringen har angivit att verksamheten

under åren 1999-2001 skall hanteras med hjälp av

extraordinära budgettekniska åtgärder. Moderata

samlingspartiet ifrågasätter om denna korthusliknande

konstruktion av åtgärder står i samklang med

riksdagens intentioner i den nya budgetlagen.

Moderata samlingspartiet anser att utgångspunkterna

för Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad

ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av

likviditetsindragningen genom tillämpningen av

anslagsförordningen samt en fortsatt kompensation för

teknisk fördyring ("teknikfaktor").

Motionärerna pekar på att den s.k. MAL-reformen nu

har verkat ett antal år. Därför är det angeläget att

statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen

ses över. En utvärdering av dess effekter bör göras,

såväl vad gäller kostnader som intäkter. Vidare bör

en fördjupad analys ske av hur kostnadsutvecklingen

för försvarsmateriel skall hanteras i framtiden

(yrkande 11).

Kristdemokraterna konstaterar i motion Fö9 (kd

kommitté) att regeringens förslag innebär

nedskärningar med totalt cirka 16 miljarder kronor

under perioden 2002-2004. Teknikfaktorns framtida

utformning borde först ha klargjorts innan en

ekonomisk ram för totalförsvaret fastställdes.

Kristdemokraterna anser att det är nödvändigt att

konsekvenserna för krigs- och grundorganisationen

under den kommande perioden klargörs i samband med

att ramarna fastställs. Regeringens förslag bör

avslås (yrkande 23) och regeringen bör återkomma med

förslag som innefattar både ekonomiska ramar och

organisation av försvaret (yrkande 22).

En viktig förutsättning för kontinuerlig materiell

förnyelse av krigsorganisationen är att anslagen

anpassas till de verkliga kostnadsförändringarna.

Regeringen bör återkomma med en precisering av hur

teknisk och materiell förnyelse skall säkerställas

(yrkande 24).

För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska

problemen vidhåller Kristdemokraterna sin uppfattning

att anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast

bör granskas. Denna granskning bör fungera som

underlag när regeringen återkommer till riksdagen med

förslag till ekonomisk ram och grund- och

krigsorganisation (yrkande 25).

Efterfrågan på bidrag till internationella insatser

varierar. Förutsättningarna för att i ökad

utsträckning kunna avge avsiktförklaringar för att

delta i fredsfrämjande insatser är att ekonomiska

resurser finns avsatta och kan användas över flera

budgetår. Därmed skapas en politisk handingsfrihet

och en bättre försvarsplanering. Det bör därför

skapas en fast och tydlig struktur med öronmärkta

medel för hur internationella insatser skall

finansieras (yrkande 3).

Miljöpartiet de gröna anser i motion Fö15 (mp

kommitté) att de av regeringen föreslagna

utgiftsminskningarna på 10 %, 12 miljarder kronor,

bör ses som ett blygsamt första steg. Ett mer rimligt

första steg hade enligt Miljöpartiet varit en

minskning på 17 miljarder kronor (yrkande 1).

Folkpartiet liberalerna anser i motion Fö7 (fp parti)

att det inte finns anledning för försvaret att

utesluta ramsänkningar från och med år 2002. Sådana

är enligt Folkpartiet liberalerna tvärtom önskvärda,

sett i ett statsfinansiellt perspektiv. Därför kan

Folkpartiet i princip ställa sig bakom en

ramminskning med 4 miljarder kronor per år under

perioden 2002-2004. Detta förutsätter emellertid en

inriktning som ger utrymme för bl.a. erforderlig

teknisk förnyelse. För att ge försvaret

förutsättningar för en sådan omställning bör

försvaret tillförsäkras ett omställningsbidrag på

totalt 7 miljarder kronor. 5 miljarder kronor för år

2002 och 2 miljarder kronor för år 2003 (yrkande 4).

Utskottet

Ekonomiska ramar och omställningsbidrag

Regeringen anser att de ekonomiska ramarna för

totalförsvaret, som riksdagen våren 1998 beslutade om

för åren 2000 och 2001, skall vara oförändrade samt

att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001

inte skall ha någon kvarstående belastning i form av

utnyttjad anslagskredit. Tiden därefter skall den

ekonomiska ramen för varje år under perioden

2002-2004 vara 4 miljarder kronor mindre än den

ekonomiska ramen för år 2001 som riksdagen godkände

våren 1998, exklusive den materielförskjutning som

riksdagen beslutade för totalförsvaret med anledning

av den ekonomiska vårpropositionen budgetåret

1995/96. Regeringen föreslår vidare att ett

omställningsbidrag anslås med 3 miljarder kronor år

2002 och med 1 miljard kronor år 2003.

Omställningsbidraget får användas för kostnader som

hänger samman med de strukturförändringar inom

Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation som

påbörjas och genomförs under innevarande

försvarsbeslutsperiod samt för de förskjutningar av

materielleveranser som genomförs för att lösa

resursproblem före år 2002.

Moderata samlingpartiet föreslår i partimotion Fö6

yrkande 6 att förslaget om den ekonomiska ramen och

inriktningen av omställningsbidraget bör avslås.

Ambitionen att dra ned försvarsanslagen med 4

miljarder kronor årligen, motsvaras inte av något

försök till beskrivning av ambitionerna vad gäller

försvarets storlek och styrka. Utgångspunkterna för

Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad

ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av

likviditetsindragningen genom tillämpningen av

anslagsförordningen.

Kristdemokraterna konstaterar i kommittémotion Fö9

(kd) att förslaget innebär nedskärningar med ca 16

miljarder under perioden 2002-2004. Det är nödvändigt

att konsekvenserna under den kommande perioden

klargörs i samband med att ramarna fastställs.

Regeringens förslag bör avslås (yrkande 23) och

regeringen bör återkomma med förslag som innefattar

både ekonomiska ramar och organisation av försvaret

(yrkande 22). Efterfrågan på bidrag till

internationella insatser varierar. Förutsättningarna

för att i ökad utsträckning kunna avge

avsiktsförklaringar för att delta i fredsfrämjande

insatser är att ekonomiska resurser finns avsatta och

kan användas över flera budgetår. Det bör därför

skapas en fast och tydlig struktur med öronmärkta

medel för hur internationella insatser skall

finansieras (yrkande 3).

Miljöpartiet de gröna anser i kommittémotion Fö15

(yrkande 1) att ett mer rimligt första steg hade

varit en minskning med 17 miljarder kronor under

perioden.

Folkpartiet liberalerna kan i partimotion Fö7

(yrkande 4) i princip ställa sig bakom en

ramminskning med 4 miljarder kronor per år under

perioden 2002-2004. För att ge försvaret

förutsättningar för en omställning bör försvaret

tillförsäkras ett omställningsbidrag på totalt 7

miljarder kronor.

Utskottet delar regeringens uppfattning att de

ekonomiska ramar som riksdagen prelimiärt lagt fast

för de återstående åren i den nu gällande

försvarsbeslutsperioden, bör ligga till grund för den

fortsatta försvarsplaneringen. En närmare bedömning

av Sveriges säkerhetspolitiska läge redovisas i det

sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik.

Utskottet anser att det i grunden gynnsamma

säkerhetspolitiska läget för Sverige motiverar en

substansiell sänkning av utgifterna för

totalförsvarsändamål från år 2002. Utskottet kan

därför ställa sig bakom förslaget att inriktningen

bör vara att ramen för totalförsvarsutgifterna under

perioden 2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor

lägre varje år jämfört med tidigare. Hur dessa

utgifter närmare skall fördelas - t.ex. mellan

militärt respektive civilt försvar - kommer att

övervägas i den fortsatta planerings- och

avvägningsprocessen.

När det gäller frågan om budgetering av medel för

utlandsstyrkans verksamhet, vilken aktualiseras i Fö9

yrkande 3, har utskottet vid flera tillfällen

(1996/97:FöU4y och 1997/98:FöU1y) berört denna.

Utskottet anser det inte lämpligt att t.ex. i förväg

avsätta reserver i statsbudgeten för att kunna

finansiera snabbt beslutade fredsfrämjande insatser.

Utskottet anser - i likhet med tidigare - att om

behov uppkommer av Sveriges medverkan i

fredsfrämjande insatser av större omfattning än som

ryms inom ramen för de anslagsmedel som anvisats för

sådana ändamål, bör regeringen återkomma till

riksdagen med förslag till lämplig finansiering. Det

är dock angeläget att undvika omavvägningar inom

utgiftsområdet under pågående budget- och

verksamhetsår. Motion Fö9 (kd) yrkande 3 bör inte

föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Den hittills tillämpade försvarsplaneringen medför

långsiktiga ekonomiska åtaganden, t.ex. för personal

och beställd försvarsmateriel. Förutsättningarna för

att åstadkomma snabba kostnadsbesparingar är

begränsade. Dessutom behöver de närtidsproblem och

obalanser som uppkommit för Försvarsmakten hanteras.

Ett omställningsbidrag av den omfattning som

regeringen föreslår behövs därför. Regeringen

redovisar därutöver ett antal åtgärder som kommer att

vidtas under de närmaste åren för att minska

utgiftstrycket för Försvarsmakten. Genom att bl.a.

reducera värnplikts- och civilpliktsvolymerna,

senarelägga materielleveranser m.m. samt genom att

anvisa ett omställningsbidrag om 4 miljarder kronor

bör likviditetsproblemen i närtid i huvudsak kunna

bemästras.

Teknikfaktorn

Regeringen anser för sin del att den årliga

uppräkningen med teknikfaktorn om 1,5 % av

Försvarsmaktens materielanslag skall avskaffas från

och med år 2000. Regeringen finner att motiv saknas

för en generell kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens

materielanslag utöver försvarsprisindex.

Moderata samlingspartiet anser i motion

1998/99:Fö317 yrkande 4 att teknikfaktorn bör ligga

till grund för Försvarsmaktens planering även för år

2000 och 2001. I partimotion Fö6 (m) (yrkande 7)

begärs att regeringens förslag att avskaffa den

särskilda uppräkningen av anslaget för anskaffning av

materiel med den s.k. teknikfaktorn bör avslås av

riksdagen. En fortsatt kompensation för teknisk

fördyring behövs.

Enligt Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd)

borde teknikfaktorns framtida utformning först ha

klargjorts innan en ekonomisk ram för totalförsvaret

fastställdes. En viktig förutsättning för

kontinuerlig materiell förnyelse av

krigsorganisationen är att anslagen anpassas till de

verkliga kostnadsförändringarna. Regeringen bör

återkomma med en precisering av hur teknisk och

materiell förnyelse skall säkerställas (yrkande 24).

Utskottet erinrar om att riksdagen i 1996 års

försvarsbeslut beslutade att systemet med

teknikfaktorn skulle tas upp till omprövning i den

säkerhetspolitiska kontrollstationen, vilken genom

senare riksdagsbeslut flyttades från år 1998 till år

1999. Utskottet anser i likhet med regeringen att

motiv nu saknas för en generell och automatiskt

verkande kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens

materielanslag utöver försvarsprisindex. Utrymme för

teknisk förnyelse - utöver den som skapas genom

uppräkningen av försvarsprisindex - bör därför skapas

inom ramen för de ekonomiska ramar som riksdagen

beslutar om.

Anslagförordningen

Regeringen anser att ominriktningen av Försvarsmakten

innebär att materiel-anskaffningen anpassas till den

nya organisationens behov. Regeringen anser att

eventuella konsekvenser av anslagsförordningen därmed

inte är möjliga att urskilja och följa upp.

Regeringen avser därför inte att ytterligare följa

upp konsekvenserna av anslagsförordningen utan anser

att dessa tas om hand genom det föreslagna

omställningsbidraget.

För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska

problemen vidhåller Kristdemokraterna i partimotion

Fö9 (kd) yrkande 25 sin uppfattning att

anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör

granskas. Denna granskning bör fungera som underlag

när regeringen återkommer till riksdagen med förslag

till ekonomisk ram och grund- och krigsorganisation.

Genom det föreslagna omställningsbidraget samt de

åtgärder i närtid som regeringen i övrigt avser

vidta, bedömer utskottet att det bör vara möjligt att

möta de problem som uppkommer, bl.a. genom att

Försvarsmakten inte kompenseras för effekterna av

omläggningen till full tillämpning av

anslagsförordningen. Utskottet finner därför ingen

anledning för riksdagen att bifalla kommittémotion

Fö9 yrkande 25.

Vissa utredningsinsatser

Moderata samlingspartiet pekar i partimotion Fö6 (m)

yrkande 11, på att den s.k. MAL-reformen nu har

verkat ett antal år. Därför är det angeläget att

statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen

ses över. En utvärdering av dess effekter, såväl vad

gäller kostnader som intäkter, bör göras. Vidare bör

en fördjupad analys ske av hur kostnadsutvecklingen

för försvarsmateriel skall hanteras i framtiden.

Utskottet bedömer att den proposition som regeringen

aviserat till hösten 1999 medför stora

strukturförändringar inom Försvarsmaktens

grundorganisation och därmed för det framtida behovet

av mark, anläggningar och lokaler. Inte minst

aktualiseras då frågan hur - och av vem - det

fastighets- och markbestånd som inte längre behövs,

skall förvaltas och finansieras. Även behovet av den

framtida materielanskaffningen - samt omfattningen av

avvecklingen av övertalig materiel - för

Försvarsmakten kommer att tydliggöras. Utskottet

delar motionärernas syn på värdet av att följa upp

och utvärdera det system för förvaltning och

finansiering av försvarets mark, anläggningar och

lokaler som riksdagen beslutade om för ett antal år

sedan. Även det system för försvarets

materielförsörjning som numera tillämpas kan vara

motiverat att utvärdera. Utskottet anser emellertid

att det är rimligt att riksdagen först avvaktar

kommande försvarspolitiska beslut innan riksdagen

uppdrar åt regeringen att genomföra de översyner som

föreslås av Moderata samlingspartiet.

Utvärderingsinsatser av andra instanser, t.ex. av

Riksdagens revisorer, bör övervägas. Partimotion Fö6

(m) yrkande 11 bör sålunda inte bifallas.

Sammanfattning av riktlinjerna för totalförsvarets

ekonomi

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört beträffande

riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi föreslår

utskottet att riksdagen godkänner regeringens

förslag, dels beträffande inriktning i fråga om den

ekonomiska ramen och om omställningsbidraget, dels

att den särskilda uppräkningen av anslaget för

anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn

upphör från och med år 2000 samt avslår motionerna

1998/99:Fö317 (m) yrkande 4, Fö6 (m) yrkandena 6, 7

och 11, Fö7 (fp) yrkande 4, Fö9 (kd) yrkandena 3 och

22-25 samt Fö15 (mp) yrkande 1.

Inriktningen av försvarspolitiken m.m.

Utskottet behandlar här vad regeringen i

propositionen (s. 51-72) anfört om försvarspolitikens

inriktning samt om behov av beredskap och anpassning.

Utskottet behandlar även motionerna Fö6 (m) yrkandena

4, 5, 8 och 10 i denna del samt Fö9 (kd) yrkandena 5,

14 och 15.

De delar av propositionen som behandlar

Försvarspolitikens avgränsning och roll i

säkerhetspolitiken och säkerhetspolitikens mål m.m.

(s. 44-51) behandlas av det tillfälliga sammansatta

utskottet i betänkande 1998/99:UFöU1.

Försvarspolitikens inriktning

Regeringen

Regeringens förslag

Regeringen föreslår att totalförsvarsresurserna skall

kunna användas för fyra huvuduppgifter, nämligen för

att

försvara Sverige mot väpnat angrepp,

hävda vår territoriella integritet,

bidra till fred och säkerhet i omvärlden och

stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Regeringen anser att reducerade resurser - förband,

beredskap, m.m. - skall avsättas för försvaret av

Sverige mot väpnat angrepp och för hävdandet av vår

territoriella integritet. Totalförsvaret skall

utformas så att det innehåller möjligheter till

anpassning mot uppkommande nya hot.

De resurser i form av förband m.m. som avdelas för

svenska insatser till fred och säkerhet i omvärlden

skall i flertalet fall vara desamma som de som avses

för försvaret mot väpnat angrepp och för att stärka

det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

När det gäller markförband och vissa specialresurser

skall dock de internationella behoven påverka

dimensioneringen.

Regeringen anser vidare att ökade resurser på sikt

skall kunna avdelas för internationell verksamhet

genom överföring av resurser som frigörs från

invasionsförsvaret. Detta kommer dock att ta tid.

Regeringen föreslår att förberedelserna inom det

civila försvaret för att möta ett väpnat angrepp

skall minska i omfattning. Samtidigt måste dock nya

hot och andra former av väpnat angrepp än invasion

uppmärksammas. Inom givna ekonomiska ramar bör

förmågan till internationella insatser förbättras,

liksom förmågan att stärka det svenska samhället vid

svåra påfrestningar i fred.

Regeringen anser att insatser med

massförstörelsevapen utgör ett hot som i ökad

utsträckning måste beaktas i totalförsvarets

planering mot väpnat angrepp, liksom vid insatser för

fred och säkerhet i omvärlden och när det gäller att

stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar

i fred.

Regeringen anser vidare att s.k. IT-relaterade hot

måste uppmärksammas på stor bredd såväl inom

totalförsvaret som inom annan samhällsverksamhet.

Regeringen hemställer att riksdagen godkänner

regeringens förslag till försvarspolitikens

inriktning.

Regeringen utvecklar skälen för sina förslag och

framhåller därvid bl.a.:

Försvar av Sverige mot väpnat angrepp och hävdande av

vår territoriella integritet

Regeringen anser att det är mycket svårt att

föreställa sig att ett invasionshot mot Sverige,

syftande till ockupation, skulle kunna utvecklas

under det närmaste decenniet, förutsatt att vi har

kvar en grundläggande försvarsförmåga.

Skälen för denna bedömning är dels att beredskapen

hos de militära styrkorna i vår omvärld är mycket

begränsad, dels att den säkerhetspolitiska

situationen i vårt närområde inte innehåller så

starka politiska motsättningar att Sverige riskerar

att dras in i ett krig. Tvärtom går utvecklingen mot

ett ökat säkerhetssamarbete, trots vissa kvarvarande

motsättningar och delvis motstridiga intressen.

Den politiska situationen kan dock relativt snabbt

förändras. Sverige måste därför ha en beredskap som

gör det möjligt att möta de mer begränsade väpnade

hot som direkt kan beröra Sverige vid kriser som kan

utvecklas ur nuvarande omvärldsläge.

Vidare måste det alltid finnas en förmåga att hävda

landets territoriella integritet. Sveriges

totalförsvar måste vid en krissituation i omvärlden

successivt kunna höja beredskapen.

Åtgärder måste även kunna vidtas i ett längre

tidsperspektiv mot förändrade hot. Förmågan till

anpassning blir här av central betydelse.

Även om det inom det närmaste decenniet inte ter sig

möjligt att genomföra en invasion syftande till

ockupation av Sverige, finns risk för våld eller hot

om våld och skadegörelse mot viktiga funktioner i det

svenska samhället liksom mot svenska intressen i

omvärlden. Syftet härmed skulle kunna vara att

påverka Sveriges agerande i någon internationell

fråga eller konflikt som berör oss.

Vidare kan omfattande sabotage eller terroraktioner

mot viktiga infrastruktursystem, som t.ex.

elförsörjning eller telekommunikationer, ingå i en

utveckling mot någon form av väpnat angrepp.

På lång sikt går det inte att utesluta möjligheten

av att ett invasionshot skulle kunna växa upp.

Militärstrategiska förändringar och en ny generation

av förband medför att ett sådant hot kommer att se

annorlunda ut än det gjorde under det kalla kriget.

Innan ett invasionshot aktualiseras bör dock det

säkerhetspolitiska läget ha försämrats, vilket kommer

att ta lång tid och vara iakttagbart genom omfattande

politiska och militära förändringar.

Regeringen anser därför att Sverige måste ha dels en

grundläggande förmåga att kunna möta angrepp mot

landet var de än kan komma att ske, dels betryggande

förutsättningar för att vid behov kunna anpassa

försvarsförmågan till utvecklingen i omvärlden.

Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden

Sverige har en lång tradition av aktiv

säkerhetspolitisk och säkerhetsfrämjande verksamhet.

Efter det kalla krigets slut har det svenska

deltagandet i krishanteringsoperationer breddats och

fördjupats. Här har det svenska deltagandet i den

internationella krishanteringsinsatsen i Bosnien

spelat stor roll.

Regeringen anser att totalförsvaret skall kunna

bedriva verksamhet inom det säkerhetsskapande

området. Resurserna inom totalförsvaret skall vidare

kunna användas för humanitära och fredsfrämjande

insatser. Detta innebär, enligt regeringen, att den

berörda huvuduppgiften bör ges en något annorlunda

formulering än den fick i det senaste

försvarsbeslutet. Totalförsvarsresurserna bör sålunda

kunna användas för att bidra till fred och säkerhet i

omvärlden.

Världssamfundet och olika grupperingar av stater i

internationell samverkan söker genom olika åtgärder

bidra till fred och säkerhet. Förebyggande och

förtroendeskapande åtgärder skall sålunda minska

risken för att konflikter skall uppstå. Försök görs

att bilägga konflikter och att därefter medverka till

uppbyggnad av fungerande samhällen. Genom att delta i

detta arbete verkar Sverige också för sin egen

säkerhet.

Världssamfundet måste då kunna ingripa för att

bilägga konflikter och till sist med tvingande

åtgärder agera mot dem som hotar internationell fred

och säkerhet. Sverige har både intresse av och ansvar

för att medverka till att så kan ske. Vår

säkerhetspolitiska linje utgör därvid inget hinder

för att aktivt delta i arbetet med att utveckla den

europeiska eller den euro-atlantiska

krishanteringsförmågan.

Enligt regeringen måste alltid säkerheten i

närområdet stå i centrum för Sveriges

försvarsansträngningar. Det svenska försvaret måste

ha förmåga att hindra spridning till svenskt

territorium av kriser och väpnade konflikter i vårt

närområde. Samtidigt måste Sverige i samverkan med

andra länder kunna bidra till att bilägga konflikter

i vårt närområde samt, efter begäran av FN eller

OSSE, ställa väpnad styrka till förfogande.

Sveriges prioritering av närområdet och Europa bör

förenas med ett fortsatt engagemang för den globala

säkerheten.

Lokala konflikter i en rad stater kan, enligt

regeringen, få konsekvenser inte bara i ett regionalt

utan också i ett globalt perspektiv. Det finns

sålunda risk för allvarliga konfrontationer mellan

stater där en eller flera har eller är på väg att

skaffa massförstörelsevapen.

Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge och

Sveriges önskan att spela en viktig roll i det

internationella säkerhetssamarbetet bör således ökad

vikt, relativt sett, läggas vid

totalförsvarsresursernas bidrag till fred och

säkerhet i omvärlden.

Att stärka det svenska samhället vid svåra

påfrestningar i fred

Flertalet samhällssektorer måste kunna klara svåra

påfrestningar på samhället i fred. Grundprincipen är

därvid att varje sektor själv ansvarar för att kunna

hantera de störningar och påfrestningar som den kan

komma att utsättas för. Genom försvarspolitiken

skapas emellertid betydande resurser som kan bidra

till förmågan att hantera svåra påfrestningar.

Regeringen anser därför att försvarspolitiken bör

utformas med hänsyn härtill.

Regeringen har uttalat (prop. 1996/97:11) att

särskilt god beredskap bör finnas inom följande

områden:

nedfall av radioaktiva ämnen,

svåra störningar i samhällets infrastruktur (el, tele, vatten, radio/TV),

översvämningar och dammbrott,

massflykt av asyl- och hjälpsökande,

allvarlig smitta,

effekterna av terroristattacker, kemikalieolyckor och störningar i samhällsvikt

I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och

befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i

fred diskuteras vad som avses med en svår påfrestning

på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår

påfrestning inte en enskild händelse i sig,

exempelvis en olycka, ett sabotage osv., utan det är

ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera

händelser utvecklar sig eller eskalerar till att

omfatta flera delar av samhället. Tillståndet är av

en sådan omfattning att det uppstår allvarliga

störningar i viktiga samhällsfunktioner eller att det

hotar grundläggande värden av olika slag i samhället

och kräver att insatser från flera olika myndigheter

och organ samordnas för att kunna hantera situationen

och därmed begränsa konsekvenserna.

Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens

önskvärt att i generella termer dra en skarp gräns

mellan vad som är en händelse som kan innebära en

svår påfrestning på samhället i fred och vad som inte

är det. Eftersom samhället skall ha en beredskap och

förmåga att hantera alla typer av händelser i fred är

det sålunda, enligt regeringen, inte heller

nödvändigt att definiera en sådan generell gräns.

Bistånd med totalförsvarsresurser skall syfta till

att i extraordinära lägen kunna stärka det normala

fredssamhällets förmåga att hantera risker och

störningar. Olika aspekter på användningen av

totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar måste

därför beaktas i totalförsvarets planering.

Hoten från kärnvapen samt biologiska och kemiska

vapen (N-, B- och C-vapen)

Flertalet länder har i dag tillträtt icke-

spridningsfördraget mot kärnvapen. Provstoppsavtalet

har skapat en stark politisk norm mot

kärnsprängningar. Nedrustningsprocessen fortsätter

men tar lång tid.

Risken för kärnvapenspridning och

kärnvapenanvändning kvarstår dock. Det finns också en

risk för att terrorister skulle kunna förvärva eller

utveckla kärnvapen.

Sannolikheten för ett kärnvapenkrig mellan de fem

kärnvapenstaterna har emellertid minskat dramatiskt

efter det kalla krigets slut. Risken för

kärnvapenanvändning torde främst kunna knytas till

uppblossande konflikter i Syd- och Nordostasien och i

Mellanöstern. Möjligheten av terroristaktioner

innefattande kärnvapen samt sabotage kan heller inte

uteslutas. Spridningen av vapenbärare, framför allt

sådana med längre räckvidder, utgör ett allvarligt

problem och gäller även för B- och C-vapen.

B- och C-vapenkonventionerna förbjuder utveckling,

produktion, innehav och användning av B- och C-

stridsmedel. Dessa konventioner har dock ännu inte

erhållit universell anslutning. Det finns tekniska

möjligheter att med begränsade resurser framställa B-

och C-stridsmedel. Inte bara stater utan också icke-

statliga aktörer skulle kunna utnyttja dessa

möjligheter.

Trots att den samlade säkerhetspolitiska situationen

har förbättrats finns, enligt regeringen, ett

relativt sett ökat hot från massförstörelsevapen,

såväl om Sverige trots allt skulle utsättas för

krigshandlingar som vid svenska insatser i

internationella operationer och i samband med

terrorism.

N-, B- eller C-insatser utgör således ett hot som i

ökad utsträckning bör beaktas.

Enligt regeringens uppfattning bör förberedelserna

för ett försvar mot väpnat angrepp även i

fortsättningen, när det gäller kärnvapen, inriktas på

åtgärder för att minska verkningarna av radioaktivt

nedfall och för att undvika brister i skyddet mot

s.k. elektromagnetisk puls (EMP).

Skyddet mot biologiska stridsmedel bör främst

inriktas mot antisabotageåtgärder och medicinsk

beredskap. Målet för vår beredskap mot kemiska vapen

skall vara att ett begränsat utnyttjande av sådana

vapen vid ett angrepp mot vårt land inte skall kunna

ge en angripare några avgörande fördelar.

Sammantaget bedömer regeringen att NBC-beredskapen

inom totalförsvaret måste förbättras. Forskning inom

området har grundläggande betydelse för kunskap och

beredskap mot NBC-hot. Den ger också grund för

statsmakternas hotbedömningar och andra

säkerhetspolitiska ställningstaganden.

Informationskrigföring

Regeringen anför att informationskrigföring består av

tre huvudelement:

hot rörande informationsteknikens funktionssätt (IT-säkerhet),

hot rörande informationens innehåll (underrättelsetjänst, psykologiska operatio

operationskonst för att kunna använda och samordna dessa hotformer i tid och ru

Enligt regeringen är det främst tillgången på

kompetens som avgör möjligheterna till kvalificerade

IT-relaterade angrepp. De globaliserade

kommunikationsnätverken medger att angrepp kan sättas

in från stort geografiskt avstånd. Brotts- och

terroristorganisationer kan, enligt regeringen, vara

lika aktuella och farliga angripare som stater.

Sammanfattningsvis talar sålunda mycket för att en

säkerhetsmiljö med komplexa och dynamiska

kvalificerade IT-relaterade hot måste beaktas. Det

kommer att krävas kvalificerad kompetens för att

följa och löpande bedöma utvecklingen och för att

hantera situationer som kan uppstå. Det är angeläget

att utveckla samarbete kring dessa säkerhetsfrågor

internationellt och mellan offentlig och privat

sektor.

Lagstiftning, internationella överenskommelser och

utveckling av andra regelverk är av stor betydelse

och bör kompletteras med aktiva försvarsåtgärder mot

IT-relaterade hot.

Motionen

Moderata samlingspartiet framför i partimotion Fö6

(m) att det traditionella invasionsförsvaret har

tonats ned under de senaste tio åren. Det är i dag

inte meningsfullt att dimensionera

försvarsansträngningarna mot just detta hot. Väpnade

hot - såväl över gräns, kust som via luften - mot

begränsade mål med strategiska insatsstyrkor bör vara

dimensionerade för det svenska försvarets förmåga.

Det innebär inte att försvaret av Sverige prioriteras

ned. Samtidigt får nu försvaret nya uppgifter. Dessa

ställer i sin tur nya krav.

Motionen redovisar Moderata samlingspartiets

utgångspunkter för försvarets utveckling:

Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.

Förmågan att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall öka.

Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret och f

Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.

Handlingsfrihet för ett Natomedlemskap skall upprätthållas och dessutom tillåta

Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtiden skall säkerställas.

Försvarets viktigaste uppgifter anges vara:

Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap

att såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt varje allvarligt

syftande militärt eller civilt hot kan mötas.

Försvaret skall ha

sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till påverkan genom våld och

hot om våld.

Försvaret skall kunna ta del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i

allmänhet och i vårt närområde i synnerhet, i nivå med regeringens förslag.

Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella insatser

i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels investeringar, dels

att medel avdelas också för insatser.

Motionärerna anser att vad som i propositionen framförs om att det

traditionella invasionsförsvaret kan avskaffas är illa uttryckt. Det ger

intrycket av att försvaret av Sverige inte längre är den viktigaste

uppgiften, vilket är fel. Värnet av vår egen säkerhet, också territoriellt,

är fortfarande centralt. Att det inte kan ske på samma sätt som förr borde

däremot vara en självklarhet.

Enligt motionärerna måste inriktningen vara att skapa ett militärt försvar

som är relevant i hela spektret av nya hot och dessutom på alla nivåer från

fred till krig. Mycket av det gamla måste successivt fasas ut, utan att vi

för den skull helt gör oss av med arvet av materiel och kompetens. Mycket

av 1990-talets investeringar har bäring även i framtiden.

Motionärerna anser vidare att det inte behöver finnas någon motsättning

mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet

och nationella fortbestånd. De internationella insatserna breddar och

fördjupar det militära kunnandet. Värdet av interoperabilitet för att kunna

hjälpa, eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato, bör

öka chanserna att framtida beslut om vår säkerhetspolitik - oavsett utfall

- baseras på saklig grund snarare än på antaganden och känslor.

Med utgångspunkt i det anförda hemställer motionärerna

dels att riksdagen avslår regeringens förslag till försvarspolitikens

inriktning (yrkande 4),

dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion

anförts om försvarspolitikens inriktning och krigsorganisationens

utveckling (yrkande 10 i denna del).

Utskottet

Utskottet konstaterar att de beslut som fattas inom ramen för

försvarspolitiken berör resurser och verksamhet inom Försvarsmakten, vad

som finansieras över totalförsvarsramen för olika funktioner av civilt

försvar, verksamheten vid vissa nämnder och vid försvarssektorns

stödmyndigheter samt all verksamhet som därutöver bedrivs för att förbereda

Sverige för krig.

Samtidigt måste försvarspolitiken bedrivas och försvarsresurser byggas upp

utifrån en helhetssyn på hur hot och risker skall hanteras. Detta gäller

inom alla samhällssektorer. Strävan bör vara att så effektivt som möjligt

utnyttja de samlade resurser som samhället satsar för att trygga sin

säkerhet.

Försvar av Sverige mot väpnat angrepp och hävdande av vår territoriella

integritet

Utskottet delar regeringens syn på det förändrade invasionshotet. Den

säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde präglas inte av så stora

motsättningar att Sverige riskerar att dras in i ett krig. Beredskapen hos

de militära styrkorna i vår omvärld är också mycket begränsad. Att

invasionshotet ter sig avlägset beror även på att Sverige har förmåga till

insats mot angreppsföretag mot landet redan i dag och att vi har skapat

förutsättningar för att denna förmåga vid behov kan anpassas till en

erforderlig nivå. Avsaknaden av sådana resurser skulle utgöra en situation

som gjorde oss utsatta för hot och påtryckningar och känsliga för de

politiska förändringar av läget som inte kan uteslutas. Därför krävs att

Sverige har en beredskap som gör det möjligt att möta de mer begränsade

väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som kan utvecklas ur

nuvarande omvärldsläge.

Utskottet delar vidare regeringens syn när det gäller territoriell

integritet. Sverige måste ständigt ha en förmåga att hävda sin

territoriella integritet. Likaså måste totalförsvaret vid en krissituation

i omvärlden successivt kunna höja beredskapen.

Åtgärder måste också kunna vidtas i ett längre tidsperspektiv mot

förändrade hot. Anpassningsfilosofin blir här av central betydelse. En

grundförutsättning för dess tillämpning är en god förmåga till analys av

det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld.

Utskottet gör sålunda samma bedömning som regeringen och anser

sammanfattningsvis att Sverige måste ha dels en grundläggande förmåga att

kunna möta angrepp mot landet var de än kan komma, dels ha betryggande

förutsättningar för att vid behov kunna anpassa försvarsförmågan till

utvecklingen i omvärlden. Det skall inte råda något tvivel om vår förmåga

att stå emot militära påtryckningar i syfte att påverka vår politiska vilja

eller våra möjligheter att hålla Sverige utanför en väpnad konflikt.

Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden

I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt att fortsätta Sveriges

sedan länge aktiva säkerhetspolitik och säkerhetsfrämjande verksamhet. Det

svenska engagemanget i dessa delar utgår både från ett nationellt intresse

och från internationell solidaritet.

Världssamfundet och stater i olika grupperingar söker bidra till fred och

säkerhet, dels genom förebyggande åtgärder för att skapa förtroende och för

att minska risken för att konflikter skall uppstå, dels genom att medverka

för att bilägga konflikter och för att bygga upp fungerande samhällen efter

konflikter. Genom ett sådant deltagande verkar Sverige också för sin egen

säkerhet. Säkerhetssamarbetet är också i sig förtroendeskapande.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det i rådande

säkerhetspolitiska läge bör vara möjligt att lägga relativt sett ökad vikt

vid totalförsvarsresursernas bidrag till fred och säkerhet i omvärlden.

Med hänsyn till de utökade uppgifter på det säkerhetsfrämjande området som

regeringen föreslår, och som utskottet alltså ställer sig bakom, anser

utskottet att det är befogat att formulera om den aktuella huvuduppgiften i

förhållande till lydelsen i 1996 års försvarsbeslut. Riksdagen bör sålunda

besluta i enlighet med regeringens förslag. De tidigare huvuduppgifterna

att totalförsvaret skall kunna

hantera konsekvenser av kriser och konflikter i vårt närområde och

delta i fredsfrämjande och humanitära insatser

bör således ersättas med att totalförsvaret skall kunna

bidra till fred och säkerhet i omvärlden.

Eftersom riksdagen tidigare beslutat om huvuduppgifternas lydelse bör

riksdagen nu fastställa den förändrade formuleringen.

Att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred

I likhet med regeringen anser utskottet att syftet med bistånd av

totalförsvarsresurser, civila såväl som militära, skall vara att i

extraordinära lägen kunna stärka det normala fredssamhällets förmåga att

hantera risker och störningar. Olika aspekter på användningen av

totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar måste därför beaktas i

planeringen inom totalförsvaret.

För att resurserna skall kunna användas effektivt bör kontinuerliga

övningar i att hantera svåra påfrestningar genomföras. Särskilt viktigt

torde det vara att öva hur totalförsvarsresurserna på bästa sätt skall

underställas de ansvariga myndigheterna i deras reguljära

myndighetsutövning.

Utskottet är medvetet om att det kan innebära ledningsproblem då sektors-

övergripande resurser skall användas i akuta situationer. Därför bör också

ledningsseminarier och ledningsövningar ingå i utformningen av samhällets

totala resurser för att hantera svåra påfrestningar.

En helhetssyn bör också eftersträvas för att vi skall kunna utnyttja

samhällets samlade resurser för att hantera hot och risker i såväl krig som

fred.

Utskottet biträder sammanfattningsvis regeringens förslag om

försvarspolitikens inriktning i här aktuell del.

Hoten från kärnvapen samt biologiska och kemiska vapen (N-, B- och C-vapen)

Utskottet delar regeringens bedömning att oaktat det samlade

säkerhetspolitiska läget har förbättrats så finns ett hot från

massförstörelsevapen, såväl om Sverige skulle utsättas för krigshandlingar,

som vid svenska insatser i internationella operationer, som i samband med

terrorism. Detta hot har relativt sett ökat i betydelse.

Liksom regeringen anser utskottet att förberedelserna för ett försvar mot

väpnat angrepp även i fortsättningen - när det gäller skyddet mot kärnvapen

- inriktas på åtgärder för att minska verkningarna av radioaktivt nedfall

samt att undvika brister i skyddet mot s.k. elektromagnetisk puls (EMP).

Skyddet mot biologiska stridsmedel bör å sin sida främst inriktas på

antisabotageåtgärder och medicinsk beredskap. Vidare bör målet för vår

beredskap mot kemiska vapen vara att en begränsad insats inte skall kunna

ge en angripare några avgörande fördelar.

Härutöver anser utskottet att forskning inom området har grundläggande

betydelse för beredskapen inför N-, B- och C-hot. Kontinuerliga

forskningsinsatser ger också en grund för statsmakternas hotbedömningar,

för svenskt agerande i nedrustningssammanhang och för andra

säkerhetspolitiska ställningstaganden.

Informationskrigföring

Utskottet delar regeringens bedömning att kvalificerade IT-relaterade hot

måste uppmärksammas på stor bredd i samhället, såväl inom totalförsvaret

som inom annan samhällsverksamhet. Åtgärder för att hantera hot om

informationskrigföring bör härvid avvägas mot övriga säkerhetshöjande

åtgärder inom vår infrastruktur. Särskilt ledningssystemen bör utformas så

att de blir robusta.

Utskottets samlade bedömning av försvarspolitikens inriktning

Som framgått av det föregående delar utskottet regeringens syn på

förutsättningarna för försvarspolitikens inriktning. Utskottet biträder de

av regeringen föreslagna fyra huvuduppgifterna för totalförsvaret.

Utskottet finner att det i vissa delar kan ansluta sig till vad som i

partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. anförs, dels om utgångspunkter för

försvarets utveckling, dels om vilka av försvarets uppgifter som är

viktigast. Utskottet anser dock att motionen som helhet ger uttryck för en

högre kostnadsnivå än vad som utskottet är berett att acceptera. Utskottet

föreslår därför att riksdagen

godkänner regeringens förslag till försvarspolitikens inriktning,

beslutar att den av regeringen föreslagna huvuduppgiften "bidra till fred

och säkerhet i omvärlden" skall ersätta de i 1996 års försvarsbeslut

angivna huvuduppgifterna "hantera konsekvenser av kriser och konflikter i

vårt närområde" respektive "delta i fredsfrämjande och humanitära

uppgifter",

avslår partimotion Fö6 (m) yrkandena 4 och 10 i denna del.

Behov av beredskap

Regeringen

Regeringen bedömer att Sverige i nuvarande omvärldsläge kan utsättas för

begränsade väpnade hot samt våld och skadegörelse riktade mot viktiga

samhällsfunktioner. Sverige måste därför ha beredskap att möta dessa slags

hot.

Härutöver skall beredskapen gälla även andra typer av hot och

påfrestningar som kan uppstå i det fredstida samhället. Ansvaret för att

hantera sådana hot eller händelser åligger alla berörda samhällssektorer.

Totalförsvarsresurserna bör emellertid utformas så att de också kan stärka

samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar.

I ett något längre tidsperspektiv, upp till ca ett år, finns det enligt

regeringen ett behov av beredskap att kunna möta begränsade väpnade angrepp

mot Sverige från en angripare som haft viss förberedelsetid att bygga upp

och iståndsätta sina styrkor. Även om Sverige inte skulle utgöra det

primära målet för angriparen eller centrum för stridshandlingarna, kan

landet komma att beröras av spridningseffekterna av en sådan konflikt.

Sverige bör därför ha en militär förmåga som gör att en angripare måste

vidta omfattande förberedelser för att kunna utsätta oss för ett trovärdigt

hot.

Sverige måste vidare ha en ständig beredskap att kunna möta och avvisa

kränkningar av Sveriges territorium och begränsade hot som skulle kunna

riktas mot oss i syfte att utöva påtryckningar. Hela totalförsvaret berörs

av detta beredskapskrav.

Enligt regeringen överensstämmer här redovisade beredskapskrav med de

förändrade beredskapsmål som riksdagen beslutade våren 1998 (prop. 1997/98:

84, bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268).

Motionen

Kristdemokraterna anför i sin kommittémotion Fö9 (kd) att det är nödvändigt

att på en trovärdig nivå behålla en personell och materiell bas, dels för

anpassning, dels för de försvarsbehov som alltid finns för att möta och

avvisa kränkningar av Sveriges nationella integritet, stöd till samhället

och för att delta i internationella insatser. Motionärerna hemställer

därför att regeringen redovisar vilken beredskapsnivå som krävs för att på

ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella integritet (yrkande 5).

Utskottet

Regeringen redogör i propositionen för sina bedömningar av behovet av

beredskap i nuvarande omvärldsläge och i ett något längre tidsperspektiv.

Regeringen pekar också på behovet av en ständig beredskap för att kunna

upptäcka och avvisa kränkningar av vårt territorium.

Utskottet kan ställa sig bakom regeringens bedömningar och anser att dessa

inte motsäger vad som i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs

om nödvändigheten av att behålla en trovärdig personell och materiell nivå,

bl.a. för att kunna upprätthålla erforderlig beredskap. Utskottet utgår

från att regeringen i de årliga budgetförslagen tydligt redovisar

beredskapsläget, eventuella brister i detta i förhållande till beslutade

beredskapsmål samt härav föranledda förslag till riksdagen. Utskottet anser

därmed att motionens yrkanden om att regeringen skall informera riksdagen

om erforderliga beredskapsnivåer (yrkande 5) kommer att tillgodoses.

Yrkandet bör därför inte bifallas.

Utveckling av anpassningsförmågan

Regeringen

Regeringens förslag och bedömning

Regeringen föreslår att förmågan till anpassning även fortsättningsvis

skall tillmätas stor vikt när totalförsvarsresurserna utformas.

Anpassningsförmågan skall förbättras genom att

underrättelsetjänsten utvecklas med hänsyn till anpassningens behov,

kunnandet utvecklas om olika typer av hot och hur de kan mötas,

planer för anpassningsåtgärder utarbetas i ett femårsperspektiv,

åtgärder vidtas för att reducera bindningarna i personal och materiel,

materielförsörjning i internationellt samarbete främjas.

Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag i fråga

om fortsatt utveckling av förmågan till anpassning.

Om totalförsvarsförmågan skall kunna anpassas i tid, är det enligt

regeringens bedömning nödvändigt med förmåga att tidigt kunna upptäcka och

tolka förändringar i omvärlden. Vidare krävs det en medvetenhet om vikten

av att fatta tidiga beslut.

Regeringen bedömer vidare det vara nödvändigt att förbereda såväl

tillförsel av nya försvarsförmågor som att minska ambitionerna inom lägre

prioriterade områden. Anpassningsåtgärder kommer annars inte att kunna

genomföras på ett effektivt sätt.

Anpassning kan ske inom befintliga eller förändrade ekonomiska ramar.

Regeringen utvecklar sina ställningstaganden i dessa delar och anför bl.a.

:

Behovet av anpassning

Tanken bakom den valda anpassningsfilosofin för försvaret är att tidiga

signaler om förändringar i vår säkerhetspolitiska situation skall kunna

upptäckas i så god tid att vi står väl rustade när förändringarna har

inträffat. För att filosofin skall fungera väl i sin tillämpning krävs en

medvetenhet om vikten av tidiga beslut och genomtänkta förberedelser.

Regeringen anger fyra frågeställningar som grund för en analys:

Vilka signaler om ett förändrat omvärldsläge kan vi få?

Vilka kapaciteter behövs för att upptäcka och tolka dessa signaler?

Vilka krav ställs på beslutsprocessen för att beslut om anpassningsåtgärder

skall tas i tid?

Vilka kompetenser, förberedda handlingsalternativ etc. bör finnas för att

beslut om anpassning skall kunna förändra försvaret inom rimlig tid?

När det gäller att identifiera och tolka de ofta svaga signaler som kan

föranleda anpassningsbeslut, dvs. bestämma en strategi för successiva

beslut om anpassningsåtgärder bör, enligt regeringen, bl.a. följande

beaktas:

Det är viktigt med en mångfald underrättelseinformation för att öka

sannolikheten att upptäcka kritiska signaler.

Förändringar i små steg kan vara svåra att tolka innan det blir för sent.

Det är ofta svårt att förutspå händelseutvecklingar som kraftigt avviker

från de senare årens mönster. Ännu svårare är det att ange tidpunkter för

kommande händelser.

Traditionell militär underrättelseverksamhet är, relativt sett, mindre

betydelsefull som grund för anpassningsbeslut än som underlag för

beredskapsbeslut.

Förmåga att vidta anpassningsåtgärder

Regeringen anser att signaler om en från våra utgångspunkter oönskad

utveckling i omvärlden kan mötas på några principiellt olika sätt:

Utvecklingen kan aktivt motverkas. Möjligheterna till detta är nu större

beroende på det kalla krigets slut och vårt medlemskap i EU och i andra

internationella organisationer.

En bred och flexibel totalförsvarsstruktur utformas för att kunna möta

många olika typer av hot.

En anpassningsförmåga för tillväxt eller förändrad inriktning.

Regeringen anser att man måste välja en kombination av de tre olika sätten.

Det är svårt att bedöma erforderlig tid för anpassningsåtgärder. En

säkerhetspolitisk förändring kan ställa krav på snabb anpassning i vissa

avseenden och mer långsiktig i andra. Dessa slags anpassningsåtgärder måste

således vägas mot varandra.

Sedan länge har totalförsvaret tillämpat en långsiktig planering. Såväl

personalutveckling som utveckling och produktion av materiel omspänner

långa tidsperioder. På den civila sidan har många infrastrukturella

investeringar lång livslängd. Enligt regeringen finns det i viss

utsträckning fortfarande goda skäl för sådan långsiktighet. Samtidigt

medför långsiktigheten omfattande bindningar i personal och materiel.

Utformningen av ett mer flexibelt totalförsvar kommer att innebära

genomgripande förändringar. Dessa kommer att ta relativt lång tid att

genomföra om personal och försvarsindustribeställningar skall reduceras. En

snabbare omställning innebär vissa tillkommande kostnader. Behovet av

förbättrad anpassningsförmåga gör dock att regeringen föredrar en snabb

omställning.

Regeringen anser att anpassningsförmågan skall förbättras genom att:

utveckla underrättelsetjänsten med hänsyn till anpassningens behov,

utveckla kunnandet om olika typer av hot och hur de kan mötas,

utarbeta femåriga planer för anpassningsåtgärder,

vidta åtgärder för att reducera bindningarna i personal och materiel,

främja materielförsörjning i internationellt samarbete.

Regeringskansliet avser att utveckla kompetens och arbetsformer för att

tidigt kunna upptäcka säkerhetspolitiska förändringar i omvärlden och

analysera deras konsekvenser för Sveriges säkerhet. Underlag skapas därmed

för eventuella anpassningsåtgärder. Arbetet inför den nu aktuella

kontrollstationen har, enligt regeringen, utgjort ett steg i denna riktning

.

För att kunna genomföra anpassningsåtgärder på medellång och lång sikt är

det enligt regeringen väsentligt att det inom totalförsvaret finns kunnande

om olika typer av hot och om vilka medel som är lämpliga mot olika typer av

hot.

För att skapa tilltro till anpassningsprincipen som styrande för

totalförsvarets dimensionering och utformning är det angeläget att även

utarbeta planer som på medellång sikt på ett övertygande sätt visar hur

försvarsförmågan kan ökas. Enligt regeringen är det således angeläget med

en planering som belyser vilken organisation i stort som kan bli

krigsduglig på mindre än fem år och vilken beredskap som kan utvecklas inom

det civila försvaret.

Vidare behövs - för att kunna skapa en fungerande krigsorganisation - en

planering dels för att säkerställa tillförsel av materiel som tar lång tid

att anskaffa, dels för att lämplig personal skall kunna disponeras i ett

utgångsläge.

Regeringen bedömer det mindre meningsfullt att ha anpassningsplaner som

omfattar längre tid än cirka fem år.

Följande systemförändringar kan enligt regeringen vidtas för att på sikt

utveckla ett totalförsvar där reduceringar underlättas:

En flexibel beredskapsplanering med nya former för samverkan inom civilt

försvar.

Försvarsmaterielkontrakten görs mindre långsiktigt bindande.

Styckkostnaderna för materiel kan då i vissa fall blir högre.

Ökad personalrörlighet.

Lokaler, mark och anordningar för utbildning och övning hyrs på kortare

sikt. Realiserbarheten och den ekonomiska rationaliteten för

hyresalternativ behöver dock först prövas.

Sveriges militära alliansfrihet förutsätter att vi har förmåga att

självständigt försvara vårt eget territorium. Denna förmåga har tidigare

understötts av en omfattande inhemsk försvarsindustri. Efter det kalla

krigets slut har de flesta länder minskat sina beställningar av

försvarsmateriel. Den internationella konkurrensen har ökat samtidigt som

försvarssystemen blivit mer komplexa. De internationella, liksom de svenska

, försvarsmaterielproducenterna söker därför ökat industriellt samarbete.

För att få till stånd ett aktivt internationellt samarbete fordras

gemensamma materielprojekt. Enligt regeringen räcker det således inte med

att delta i internationella samarbetsforum och i förändringar av

försvarsindustrins struktur och ägandeförhållanden.

Forskning kan ge värdefulla bidrag till förståelsen av

omvärldsutvecklingen och därmed av vår säkerhetspolitiska situation.

Analyser kräver bidrag från många forskningsområden, samhällsvetenskapliga

såväl som naturvetenskapliga och tekniska.

Väpnade konflikters framtida karaktär är enligt regeringen ett

forskningsområde av stor betydelse för utformningen av vår framtida

krishanteringsförmåga. Forskning är också ett sätt att skapa förvarning.

Forskning kan dessutom ta fram medel för att möta dessa hot och säkra att

också Sverige kan exploatera nya tekniska möjligheter som

teknikutvecklingen i hela dess bredd kan erbjuda.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion Fö6 (m) anförs att

anpassningsprincipen kan ges ett reellt innehåll. Det kan ske dels genom en

relevant kompetensorganisation, dels genom successiv överföring av

insatsorganisationens äldre styrkor. Planerna för hur och med vad försvaret

skall kunna förstärkas måste fastställas löpande och avse såväl ettårs- som

femårsperspektiven.

Ett beslut om anpassning sägs innebära ett svårt ställningstagande grundat

på en hypotetisk utveckling. Risken sägs vara uppenbar att varje sådant

beslut kommer att fattas som en konsekvens av redan skedd förändring och

därmed till sin natur är reagerande i stället för förutseende och agerande.

Enligt motionärernas mening måste detta beaktas vid utformningen av

försvarets egenskaper och förmågor. Det är därför nödvändigt att regeringen

snarast uppfyller de av riksdagen ställda kraven på redovisning av gällande

krigsduglighet samt av förberedelserna hur denna kan höjas i såväl kortare

som längre tidsperspektiv. Propositionens förslag sägs i detta hänseende

vara långt ifrån tillräckliga. Motionärerna hemställer därför

dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anpassning (yrkande 8),

dels att riksdagen avslår regeringens förslag i fråga om fortsatt

utveckling av förmågan till anpassning (yrkande 5).

·.

Kristdemokraterna pekar i sin kommittémotion Fö9 (kd) på

anpassningsprincipens centrala betydelse. Motionärerna anser att de

grundläggande förutsättningarna för anpassnings- och tillväxtförmågan är en

kvalitativt utvecklad och kompetent insatsorganisation. Härav följer att

riksdagen årligen i samband med budgetpropositionen bör få en särskild

skrivelse om anpassning i vilken det finns en tydlig redovisning av hur bl.

a. insatsorganisationen, beredskapsorganisationen och

tillväxtorganisationen utvecklas (yrkande 14).

Motionärerna anför vidare att det erfarenhetsmässigt är ett omfattande och

kostnadskrävande arbete att skapa och utveckla kompetens.

Övningsverksamheten har här en central roll. Den är nödvändig för att kunna

behålla och inspirera kvalificerad personal. Kristdemokraterna vill därför

betona betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som

vidmakthåller och utvecklar erforderliga förmågor (yrkande 15).

Utskottet

Anpassningsprincipen är sedan 1996 års försvarsbeslut ett av

försvarspolitikens fundament. I anslutning till regeringens redovisning av

anpassningprincipens förutsättningar och tillämpning vid detta tillfälle

anförde utskottet (bet. 1996/97:FöU1 s. 40) att betydande utvecklingsarbete

återstod när det gällde att skapa grund för den långsiktiga

anpassningsförmågan. Det som då redovisades av regeringen var enligt

utskottet endast ett första steg. Resultatet av det fortsatta

utvecklingsarbetet borde redovisas så att riksdagen kunde följa upp och

kontrollera om - och hur - förmågan byggs upp för att dels höja

krigsdugligheten, dels mer långsiktigt anpassa totalförsvaret. Utskottet

förutsatte sålunda att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en

redovisning av vidtagna åtgärder och kompletterande förslag. Därmed skulle

det bli möjligt för riksdagen att pröva hur anpassningsförmågan utvecklas

och om den gällande inriktningen behövde ändras.

Regeringen anmälde hösten 1997 i budgetförslaget för år 1998 att den i

samband med den säkerhetspolitiska kontrollstationen avsåg värdera

möjligheterna till att genomföra anpassning. Utskottet återkom då (bet.

1997/98:FöU1 s. 27 f.) till de synpunkter som det framfört ett år tidigare.

Utskottet kan konstatera att det som nu anförs i propositionen (prop. 1998/

99:74 s. 65-72) är den första samlade redovisningen till riksdagen av

förutsättningarna för anpassningprincipen och hur den avses bli tillämpad.

Utskottet delar regeringens uppfattning att förmåga till anpassning även

fortsättningsvis bör ha central betydelse vid totalförsvarets utformning.

De två motioner som uttalar sig i frågan - partimotion Fö6 (m) och

kommittémotion Fö9 (kd) - har också denna utgångspunkt.

I sin redogörelse över vad som krävs för en reell anpassningsförmåga

framhåller regeringen vikten av genomtänkta förberedelser och tidiga beslut

. Utskottet delar den uppfattningen. Det är ofrånkomligt att beslut om

anpassningsåtgärder kommer att behöva fattas under betydande osäkerhet och

med inslag av politiskt risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt

tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska förändringar blir

betydelsefull.

Hot och risker bedöms kunna komma att förändras snabbare än under det

kalla kriget. Behovet av att kunna vidta anpassningsåtgärder ökar därför.

Det är då rimligt att en större andel av resurserna går till åtgärder för

att förbättra anpassningsförmågan.

Utskottet biträder också vad som anförs om en flexibel

totalförsvarsstruktur för att kunna möta olika hot eller för att kunna

utvecklas mot att möta sådana hot. Det är då nödvändigt att utarbeta planer

som på medellång sikt klargör skilda handlingsmöjligheter för

totalförsvarets utveckling. Denna planering måste präglas av ett dynamiskt

synsätt. Den bör vara en kontinuerlig process där handlingsmöjligheter

successivt värderas och där alternativ eller optioner tillförs och

utmönstras i takt med ändrade förutsättningar.

Utskottet anser vidare det vara nödvändigt att reducera bindningarna i

personal och materiel. Samtidigt måste det, som motionärerna också påpekar

i kommittémotion Fö9 (kd), finnas grundläggande förutsättningar för

anpassning i form av en kvalitativt utvecklad och kompetent

insatsorganisation. Det måste också finnas häremot svarande

utbildningsanordningar, försvarsindustriella resurser och forskning.

Exempelvis bör materielförsörjning i internationellt samarbete främjas.

Enligt utskottet behövs vidare, vilket också framhålls i den nyss nämnda

motionen, en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som vidmakthåller

och utvecklar erforderliga förmågor. Utskottet anser således att det i

denna del inte finns något motsatsförhållande mellan regeringens bedömning,

som alltså utskottet delar, och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 15. Detta

yrkande bör därför inte bifallas.

Som utskottet nämnt inledningsvis har utskottet förutsatt att regeringen

årligen informerar riksdagen för att denna skall kunna pröva hur

anpassningsförmågan utvecklas. Utskottet utgår således från att regeringen

i budgetförslaget, eller vid behov i annan ordning, lämnar en sådan

redogörelse. Beredskapskraven på insatsorganisationen och graden av

upprätthållen beredskap skall framgå. Härmed bör yrkande 14 i nämnda motion

tillgodoses. Yrkandet bör således inte bifallas.

I partimotion Fö6 (m) ställs krav på att regeringen snarast uppfyller de

av riksdagen ställda kraven på redovisning av gällande krigsduglighet och

förberedelser för hur denna skall kunna höjas. Med de uttalanden som

utskottet gjort i det föregående anser utskottet att också denna motions

redovisningskrav i fråga om anpassning bör bli tillgodosett. Härav följer

att yrkandena 5 och 8 inte bör bifallas av riksdagen.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis att riksdagen med bifall till

propositionen och med avslag på motionerna Fö6 (m) yrkandena 5 och 8 och

Fö9 (kd) yrkandena 14 och 15 godkänner förslaget i fråga om fortsatt

förmåga till anpassning.

Det militära försvaret

Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 101-111 och 118-

125) anfört om operativa förmågor, krigsorganisationens utveckling,

grundorganisationens utveckling och materielförsörjning. Utskottet

behandlar även motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (m) yrkandena 12-

15 och 19, Fö7 (fp) yrkande 5 och 6, Fö8 (v) yrkandena 2, 4, 6, 7 och 9,

Fö9 (kd) yrkandena 1, 2, 4, 6-11 och 26-28, Fö10 (kd), Fö13 (s), Fö14 (mp m

.fl.) yrkandena 1 och 2 samt Fö15 (mp) yrkandena 5-9.

Propositionens avsnitt 7.4 Förmåga och organisation för internationellt

säkerhetssamarbete inom det militära försvaret m.m. (s. 111-117) samt 7.5.6

Exportstödjande verksamhet och 7.5.7 Inriktning av mellanstatligt samarbete

på materielområdet (s. 125-128), jämte tillhörande motioner, behandlas av

det tillfälligt sammansatta utskottet i betänkande 1998/99:UFöU1.

Operativa förmågor och beredskap

Regeringen

Regeringen beskriver på annan plats i propositionen en metod för hur man i

planeringsprocessen, med utgångspunkt i säkerhetspolitikens mål och

försvarspolitikens inriktning, bedömer och formulerar s.k. målbilder. Dessa

tas i sin tur till utgångspunkt för krav på s.k. operativa förmågor för

Försvars-makten. Från de operativa förmågorna kan sedan behov av olika

slags förbandstyper härledas.

Regeringen anser att det förändrade omvärldsläget motiverar förändringar i

de operativa förmågorna för Försvarsmakten.

Regeringens förslag och bedömning

Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall ha följande operativa förmågor

:

När det gäller uppgiften försvar mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten:

ha förmåga att upptäcka, analysera och möta hot om begränsade insatser

mot Sverige med i första hand fjärrstridsmedel,

ha förmåga att minska verkningarna av nukleära, biologiska och kemiska

stridsmedel (NBC-stridsmedel),

ha förmåga som skapar handlingsfrihet att hantera förändrade

förutsättningar i framtiden,

ha förmåga till skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och

militära funktioner och infrastruktur,

ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets

totala motståndsförmåga,

ha förmåga att möta avsiktliga intrång på vårt territorium.

·.

Försvarsmakten skall också på kort sikt (enstaka år):

Kunna utveckla förmåga till skyddsåtgärder som medför att samhället kan

motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur,

kunna utveckla förmåga att möta insatser av fjärrstridsmedel och

begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut

om anpassningsåtgärder, kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande

militära operationer och på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla

förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.

Beträffande uppgiften att hävda svensk territoriell integritet skall

Försvarsmakten:

Kunna upptäcka och ingripa mot varje form av kränkning av territoriet.

Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt kunna ökas i anslutning

till akuta kriser.

Beträffande uppgiften bidra till fred och säkerhet i omvärlden skall

Försvars-makten:

kunna delta i fredsframtvingande och fredsbevarande insatser med

markförband i Europa och dess närhet,

kunna genomföra fredsbevarande insatser med markförband även globalt,

kunna medverka globalt i fredsfrämjande och humanitär verksamhet med

transportresurser, minröjningskapacitet och andra specialenheter,

kunna delta med mark-, sjö- och luftstridskrafter i övningsverksamhet

inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.

På medellång sikt skall Försvarsmakten även:

kunna delta i begränsade fredsframtvingande företag med markförband

globalt,

kunna delta i fredsbevarande insatser med sjö- och luftstridskrafter i

vårt närområde.

Uppgiften att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred

skall inte vara dimensionerande. Uppgiften skall däremot beaktas vid den

närmare utformningen av de olika försvarsresurserna. Förberedelser i övrigt

som underlättar ett snabbt och smidigt resursutnyttjande skall vara

vidtagna.

Regeringen bedömer att Försvarsmakten måste kunna variera sin beredskap i

förhållande till akuta kriser och hot i vårt närområde. Det måste finnas en

grundberedskap och förmåga att höja beredskapen för att möta de hot som kan

uppstå inom ett år.

Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag i fråga

om operativa förmågor för det militära försvaret.

Regeringen utvecklar sina ställningstaganden i dessa delar och anför bl.a.

Grunden för det militära försvaret är förmåga till väpnad strid.

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig inte

möjligt att genomföra under det närmaste decenniet, förutsatt att vi har

kvar en grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp främst genom luften

eller genom sabotageinsatser mot begränsade mål i Sverige eller andra typer

av avsiktliga hot och påtryckningar är dock enligt regeringens bedömning

alltjämt möjliga att genomföra även i nuvarande omvärldsläge. De skulle

kunna aktualiseras i samband med akuta kriser i vårt närområde. Syftet

skulle kunna vara att störa det svenska samhällets funktion eller att

påverka Sveriges agerande. Den ökade spridningen av massförstörelsevapen

och den i vissa fall bristande kontrollen över dem ger i detta sammanhang

också anledning till oro.

Förmågan att möta sådana angrepp måste också kunna anpassas efter det

säkerhetspolitiska läget genom variationer i beredskap och förmåga att

omforma Försvarsmakten med hänsyn till de militära hot som kan uppkomma.

Enligt regeringen måste det finnas en grundberedskap med förmåga till

underrättelsetjänst och ledning

visst luftförsvar mot fjärrstridsmedel, bl.a. kryssningsrobotar

skadeavhjälpande förmåga mot insatser av sådana

viss bevakning och skydd mot sabotage

förmåga att möta mycket begränsade luftlandsättningar

förmåga att övervaka territoriet och förmåga att avvisa kränkningar mot

detta.

Försvarsmakten skall ha förmåga att höja beredskapen för att möta de hot

mot Sveriges territoriella integritet som kan uppstå redan i närtid.

Beredskap skall också finnas för att möta sådana hot som kan riktas mot

landet i syfte att utöva påtryckning. Beredskapsökningarna skall kunna

säkerställa att fortsatta beredskapshöjningar och beslut om

anpassningsåtgärder kan genomföras i tid.

Regeringen anser att det skall finnas förmåga att skydda känslig civil och

militär infrastruktur i storstadsområdena. Vidare skall civila

nyckelresurser och militära basområden kunna skyddas.

Resurser och förberedelser skall på kort sikt, enstaka år, möjliggöra en

höjning av förmågan att möta angrepp med fjärrstridsmedel och begränsade

militära aktioner till sjöss. Sådana resurser och förberedelser skall också

skapa förmåga att verka med sammansatta förband mot luftburna insatsstyrkor

.

Resurser och förberedelser skall vidare finnas för att på medellång sikt,

cirka fem år, ytterligare medge en väsentlig höjning av de angivna

förmågorna.

På lång sikt, mer än tio år, finns behov av förmåga att kunna möta mer

omfattande militära operationer mot Sverige.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i sin partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl

. att det är viktigt att de operativa förmågorna och kraven på beredskap i

vid bemärkelse utformas på ett ändamålsenligt sätt och att de går att

omforma till målsättningar och därmed blir mätbara. Motionärerna håller med

regeringen i fråga om behovet att förändra de operativa förmågorna.

Förändringen bör då tillföra ett ökat värde och förbättra sammanhanget

mellan förmågor, målsättningar och mätbarhet. Enligt motionärerna utgör

regeringens förslag inte någon nämnvärd förbättring i detta avseende. Det

bör ankomma på regeringen att i samverkan med Försvarsmakten åstadkomma ett

bättre genomarbetat förslag (yrkande 13). Riksdagen bör därför avslå

regeringens förslag i fråga om operativa förmågor (yrkande 12).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl.

poängteras att Sverige måste ha en ständig beredskap för att kunna möta och

avvisa såväl kränkningar av Sveriges territoriella integritet som sådana

begränsade hot som kan riktas mot landet i syfte att utöva påtryckningar på

oss. Enligt motionärerna bör därför förmågan att hävda svensk territoriell

integritet ha följande lydelse:

"alltid kunna upptäcka och ingripa mot varje form av kränkning av

territoriet. Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt kunna ökas

i anslutning till akuta kriser." (yrkande 7).

I sexpartimotionen Fö14 med Lars Ångström (mp) som första namn hävdas att

den svenska Försvarsmakten och Räddningsverket kan bli betydande aktörer i

kampen mot gömda minor i fattiga och krigshärjade länder. Enligt

motionärerna har det dock hittills saknats både ekonomiska resurser och en

tillräcklig vilja att omprioritera till fördel för minröjning.

Motionärerna anser att det finns en stark politisk vilja att utöka den

svenska minröjningsförmågan. Försvarsmakten sägs också ha föreslagit hur

minröjningsförmågan skulle kunna ökas under år 1998 och 1999. Det skulle

kosta 35 miljoner kronor per år.

Statens räddningsverk sägs planera för att bygga upp en omfattande

minröjningskapacitet, vilket motionärerna välkomnar. Verket hemställde i

januari 1999 om att få omfördela 10 miljoner kronor ur 1999 års budget för

att på bästa sätt utöka sin minröjningsförmåga. Motionärerna förutsätter

att denna hemställan bifalls av regeringen och att Räddningsverket också

fortsättningsvis ges stöd i sin strävan att bli en betydande svensk

minröjningsaktör.

Som följd av det anförda föreslår motionärerna att

regeringen antingen öronmärker 200 miljoner kronor om året av

Försvarsmaktens budget till minröjningsverksamhet, eller mer i detalj

reglerar vad Försvarsmakten skall göra för att utöka den svenska

minröjningskapaciteten (yrkande 1)

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vikten av att Statens räddningsverk ges stöd i sin strävan att bli en

betydande svensk minröjningsaktör (yrkande 2).

Med ett i stora delar likartat resonemang förordar Vänsterpartiet i

kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i

försvarsbudgeten öka anslaget till minröjning från nuvarande 70 miljoner

kronor per år till 200 miljoner per år (yrkande 2).

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning att grunden för det militära

försvaret är förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten skall kunna

försvara Sverige.

I framtiden kommer det att bli allt viktigare att kunna hantera hela

skalan av väpnade hot och angrepp med enklare vapensystem till ett

högteknologiskt krig med resurser som från långa avstånd kan slå ut vitala

samhällsfunktioner och militära enheter.

Riksdagen beslutade (bet. 1998/99:FöU1 s. 45 f., rskr. 1998/99:74) hösten

1998 att Försvarsmakten skall ha vissa definierade operativa förmågor i

anslutning till de fem huvuduppgifterna för Försvarsmakten, nämligen att:

kunna försvara landet mot väpnat angrepp,

kunna hävda vår territoriella integritet,

kunna genomföra internationella insatser,

kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred,

kunna genomföra anpassning till förändrade krav och förutsättningar.

Syftet med de operativa förmågorna är att de skall kunna tas till

utgångspunkt för krav på olika typer av förband eller försvarsfunktioner.

Förmågorna skall också kunna användas som en referens vid återrapportering

av genomförd verksamhet och upprätthållen beredskap. Det är viktigt att de

operativa förmågorna är tydliga för att de skall kunna fylla sin uppgift i

styr- och uppföljningssammanhang.

Regeringen föreslår nu i propositionen att 16 skilda operativa förmågor

skall ersätta dem som riksdagen beslutade om i december 1998. Förslaget i

denna del grundas på Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2 s. 163-166).

I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. kritiseras regeringen för att de

föreslagna operativa förmågorna inte nämnvärt tillför något nytt. Ett

bättre och mer genomarbetat förslag efterlyses.

Kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. föreslår en ändring när det

gäller förmågan att hävda den territoriella integriteten.

Utskottet har erfarit att Försvarsmakten kommer att föreslå regeringen

vissa preciseringar av de operativa förmågorna.

Eftersom de operativa förmågorna skall användas för styrning och

uppföljning är det enligt utskottet naturligt med skilda förslag om ändrade

formuleringar. Utskottet anser emellertid att de politiska värderingar och

ställningstaganden som nyligen gjorts i Försvarsberedningen leder fram till

de nu aktuella formuleringarna. Visar tillämpningen eller ändrade

förutsättningar på behov av förändringar får regeringen återkomma till

riksdagen med förslag. Utskottet anser därmed sammanfattningsvis att

riksdagen skall

godkänna regeringens förslag i fråga om operativa förmågor för det militära

försvaret,

avslå motionerna Fö6 (m) yrkandena 12 och 13 samt Fö9 (kd) yrkande 7.

I sexpartimotion Fö14 med Lars Ångström (mp) som första namn förordas i två

yrkanden dels att ökade resurser avsätts för minröjningsverksamhet i

Försvarsmaktens budget, dels att Statens räddningsverk stöds att bli en

betydande svensk minröjningsaktör. I kommittémotion Fö8 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. förordas också ökade resurser för minröjning.

Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågor med

anknytning till de utomordentligt svåra problemen med gömda personminor i

fattiga och krigshärjade länder. Utskottet delar motionärernas uppfattning

att det finns en politisk vilja att utöka den svenska minröjningsförmågan.

Den kommer också till uttryck i den föreliggande propositionen (prop. 1998/

99:74). Sålunda föreslår regeringen (s. 101) att Försvarsmakten skall ha

operativ förmåga att kunna medverka i global fredsfrämjande och humanitär

verksamhet med bl.a. minröjningskapacitet samt att minröjningsförmågan bör

utvecklas ytterligare (s. 114).

Regeringen har gett Försvarsmakten tydliga direktiv i denna fråga, vilket

också motionärerna påpekar. Regeringen styr verksamheten genom att ange mål

och förmåga. Utskottet har erfarit att regeringen inte funnit det

nödvändigt att ge detaljerade anvisningar om finansiering. Utskottet gör

ingen annan bedömning.

Utskottet har vidare erfarit att regeringen på tilläggsbudget för år 1999

(prop. 1998/99:100 s. 93) föreslagit att riksdagen beslutar omfördela 5

miljoner kronor för att möjliggöra ytterligare satsningar på

minröjningskapacitet vid Statens räddningsverk. Om det finns behov av

ytterligare åtgärder på detta område avser regeringen att återkomma till

riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda ser utskottet för dagen inte anledning att

föreslå några riksdagens åtgärder i frågan. Följaktligen bör motion Fö14 (

mp m.fl.) yrkandena 1 och 2 samt kommittémotion Fö8 (v) yrkande 2 inte

bifallas av riksdagen.

Krigsorganisationens utveckling

Regeringen

Regeringens förslag och bedömning

Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall utvecklas till en

insatsorganisation som kan lösa de uppgifter som riksdagen beslutar.

Insatsorganisationen skall bestå främst av krigsförband och dimensioneras

för att försvara landet mot väpnade angrepp, för att hävda territoriell

integritet samt för att kunna delta i internationell verksamhet.

För att säkerställa möjligheten till anpassning skall Försvarsmakten

organiseras så att den inom en femårsperiod kan växa eller i övrigt

förändras med hänsyn till den militärstrategiska utvecklingen i närområdet.

Kompetenser skall finnas som omfattar samtliga de operativa förmågor som

erfordras för att i ett längre perspektiv kunna möta andra former av

väpnade angrepp.

Regeringen bedömer att möjligheterna för Kustbevakningens samverkan med

Försvarsmakten och utnyttjande av Försvarsmaktens resurser måste förbättras

, liksom samordningen av ledningsresurserna.

Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag till

utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation.

Regeringen anför att det med hänsyn till det förändrade omvärldsläget finns

skäl att det närmaste decenniet anpassa ambitionen för totalförsvarets

förmåga att möta väpnat angrepp till mer begränsade fall än tidigare. Det

militära försvaret måste dock kunna anpassas till nya typer av angreppshot

som kan uppstå på lång sikt.

Regeringen anser vidare, av samma skäl samt med hänsyn till den nya

organisationens förändrade behov, att materielanskaffningen kan reduceras.

En fortsatt utveckling och materielförnyelse kommer, trots begränsningarna

i invasionsförsvaret, ändå att erfordras. Den behövs för de internationella

insatserna, för att vi skall kunna följa med i den militärtekniska

utvecklingen och för den framtida handlingsfriheten.

Regeringen ser behov av förbättringar i samverkan och samutnyttjande av

Kustbevakningens och Försvarsmaktens resurser. Regeringen kommer därför att

uppdra åt de båda myndigheterna att föreslå förändringar.

Långsiktig inriktning

Regeringen anför att redan gjorda åtaganden i försvarsplaneringen begränsar

möjligheterna för snabba förändringar. En omedelbar omställning skulle

sålunda medföra svåra konsekvenser. Övergången till en ny organisation av

det militära försvaret bör därför omfatta den resterande tiden av

innevarande försvarsbeslutsperiod. Uppbyggnaden av nya krigsförband i

insatsorganisationen kan dock ta längre tid.

Den förändrade Försvarsmakten skall, enligt regeringen, organiseras med en

kärna som har förmåga att lösa de uppgifter som riksdagen beslutar. Kärnan

skall bestå av högt prioriterade krigsförband, en s.k. insatsorganisation,

och de kompetenser som tillgodoser förmågan att redan i grundberedskap lösa

prioriterade försvarsuppgifter. Krigsförbanden i insatsorganisationen

består inledningsvis av kvalificerade enheter som finns i dagens

krigsorganisation, t.ex. mekaniserade brigader, JAS 39-förband, de

modernaste fartygsförbanden m.m. Därutöver måste det finnas kompetenser för

tillkommande uppgifter, t.ex. beredskapshöjningar eller förändringar som

ställer krav på nya operativa förmågor.

Regeringen anser det viktigast att upprätthålla och utveckla den

personella kompetensen. Dessutom krävs utvecklings- och

produktionskompetens inom industrin, liksom en bred forskning. Den nämnda

kärnan utgör grund för den långsiktiga anpassningsförmågan.

För att utforma den framtida insatsorganisationen avser regeringen

tillämpa en modell som i olika steg beskriver behovet av operativ förmåga

och vilka krigsförband som erfordras för att lösa uppgifterna.

Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten att redovisa förslag till vilka

krigsförband som insatsorganisationen bör innehålla, vilka kompetenser som

behövs för den långsiktiga anpassningsförmågan, vilka ytterligare

beredskapssänkningar som kan ske samt hur grundorganisationen bör

dimensioneras.

Regeringen anser att beredskapssänkningar även bör kunna omfatta förslag

till vakantsättning av vissa förband. Regeringen antyder avsikten att fatta

beslut om beredskapssänkningar och vakantsättning av vissa förband i juni

1999. Regeringen anser sig ha fått denna möjlighet genom riksdagens beslut

våren 1998 om ändringen av målet för Försvarsmaktens beredskap (prop. 1997/

98:84, bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268). Under hösten 1999 avser

regeringen förelägga riksdagen förslag om när krigsförband kan utgå ur den

nuvarande krigsorganisationen.

De i insatsorganisationen ingående förbanden bör enligt regeringen

organiseras som krigsförband och ges en komplett utbildning som svarar mot

uppgifterna. Dessa förband skall kunna upprätthålla aktuell beredskap, ha

förmåga att upprätthålla territoriell integritet och kunna lösa de

internationella uppgifterna. Antalet krigsförband i insatsorganisationen

bör begränsas jämfört med dagens organisation.

De krigsförbandstyper som enbart har till uppgift att möta en större

invasion skall utgå eller begränsas till ett sådant antal att kompetensen

kan bevaras. Försvarsmaktens organisation skall vid behov, och som längst

inom ett år, kunna höja beredskapen för att var som helst i landet kunna

möta de begränsade väpnade angrepp som trots allt kan insättas i rådande

omvärlds-läge.

Insatsorganisationens krigsförband skall efter en veckas

mobiliseringsförberedelser kunna genomföra mobilisering inom några dygn. De

internationella insatserna kräver andra beredskapstider.

För att säkerställa möjligheterna till anpassning skall

insatsorganisationen utformas så att den inom en femårsperiod kan växa

eller i övrigt anpassas till den militärstrategiska utvecklingen i

närområdet.

Regeringen anser att tillväxt skall ske genom att befintliga krigsförband

ökar i storlek, genom ny eller kompletterad utbildning, genom förtätning

med kvalificerad förrådsställd eller nyanskaffad materiel samt genom att

nya krigsförband tillkommer.

Regeringen bedömer det vara tveksamt att från grunden skapa större

krigsförband inom fem år. Detta bör heller inte vara en planeringsgrund. En

hög personell kompetens, god materiell kvalitet, tillräcklig

produktionskapacitet i grundorganisationen och hög ledningsförmåga utgör

tillsammans med en försvarsmaterielförsörjning grunden för tillväxtförmågan

. Den i insatsorgani-sationen utbildade värnpliktiga personalen bör, enligt

regeringen, kvarstå i cirka fem år för att utgöra en grund för såväl

tillväxtförmågan som för territorialförsvaret.

Om den militärpolitiska situationen ytterligare förbättras skall det

militära försvaret kunna dimensioneras för en minskad resurstilldelning och

sänkt grundberedskap. Vid en sådan anpassning mot lägre försvarsförmåga

skall de för tillväxten av försvarsförmågan nödvändiga kompetenserna

bevaras.

Insatsorganisationen skall på lång sikt kunna ges förmåga att kunna möta

ett mer omfattande väpnat angrepp som berör landet. Detta förutsätter en

försvarsplanering som på ett betryggande sätt identifierar gränssättande

resurser och kontinuerligt analyserar omvärldsutvecklingen. Vidare skall

Försvarsmaktens operativa förmågor fortlöpande värderas.

Framtidens konflikter ställer även nya krav på ledningsförmågan.

Regeringen kommer därför att ge Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil

beredskap i uppdrag att se över ledningsorganisationen.

Stridskrafterna skall ha förmåga att uppträda i flexibla

krigsförbandsstrukturer, organiserade efter situationens behov. De skall

enligt regeringen ha hög taktisk och operativ rörlighet för att kunna föra

strid över stort djup. Insatser skall kunna genomföras i samordnade

operationer med alla typer av stridskrafter.

Territorialförsvaret skall enligt regeringen bestå av behovssammansatta

krigsförband med förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen. Det

skall också kunna stödja de operativa krigsförbanden på svenskt territorium

. De skall kunna lösa uppgifter med varierande krav på eldkraft, rörlighet

och skydd. Ett ökat behov av krigsförband för strid i tätbebyggda områden

skall kunna tillgodoses. Hemvärnet ingår i territorialförsvaret och får en

allt större betydelse. Hemvärnets uppgifter kommer sålunda att vidgas och

behovet av tillförsel av modern materiel att öka. Utbildningsmetoder och

samträning i krigsförband måste utvecklas för att hemvärnet skall kunna

anpassas, såväl vad avser uppgifter som volym, till behoven av operativa

förmågor.

Civila resurser bör i högre grad utnyttjas för t.ex.

förnödenhetsförsörjning. Skyddet mot verkningarna av nukleära, biologiska

och kemiska stridsmedel samt mot informationskrigföring skall

vidareutvecklas.

Inriktning för de närmaste åren

Regeringen anför att den framtida insatsorganisationen kommer att vara

mindre än dagens krigsorganisation. Den skall svara mot de höga krav som

kommer att ställas både i det korta och det långa perspektivet. Det är

därför av stor vikt att rätt kompetenser bevaras i de närtida

förändringarna. Regeringen pekar särskilt på vikten att fullfölja det

internationella materielsamarbetet.

Regeringen anför vidare att Försvarsmaktens uppgifter i de olika tidsper-

spektiven måste analyseras i förhållande till redan beslutade

beredskapssänkningar, aktuellt omvärldsläge och den föreslagna inriktningen

. Den operativa planeringen och beredskapen måste förändras för att svara

mot den föreslagna inriktningen. Regeringen anser att det finns möjligheter

till ytterligare beredskapssänkningar för sjö- och luftstridskrafterna.

Regeringen kan besluta om sådana beredskapssänkningar inom ramen för det

nämnda riksdagsbeslutet våren 1998 om ändring av målet för Försvarsmaktens

beredskap.

Regeringen framhåller behov av ökad satsning på internationell

fredsfrämjande verksamhet. Så snart det är möjligt bör den samlade förmågan

till internationell verksamhet med totalförsvarsresurser stärkas.

Inriktning för fortsatt materielanskaffning

Regeringen anmäler att Försvarsmakten i juni 1999 kommer att redovisa en

genomarbetad materielplan som skall utgå från den nya inriktningen för det

militära försvaret och de ekonomiska ramar som riksdagen har beslutat.

Regeringen avser att i budgetpropositionen för riksdagen redovisa

innehållet i denna materielplan och vilka materielobjekt som bör styras med

s.k. objektramar.

Regeringen anför att det i löpande materielkontrakt finns betydande belopp

bundna i redan gjorda materielbeställningar. Försvarsmakten skall som

utgångspunkt för materielplanen utgå från följande inriktning.

Samtliga planerade och pågående materielbeställningar skall omprövas mot

bakgrund av den nya organisationen, gällande ekonomiska förutsättningar,

krav på internationellt samarbete, exportstödjande verksamhet och behovet

att bevara prioriterad kompetens inom landet.

Leveranstakten av materiel i nu liggande beställningar bör omprövas för

att kunna frigöra medel i närtid.

Motionerna

Enligt Moderata samlingspartiets partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl.

måste försvaret inriktas mot hög flexibilitet och allsidighet. Den

erforderliga insatsorganisationen kan vara relativt liten, samtidigt som

beredskapen - men också förmågan - paradoxalt måste vara högre än i dag.

Detta sägs särskilt gälla för markstridskrafterna.

Dessutom erfordras ett territorialförsvar och en kompetensorganisation.

Den senare sägs utgöra grund för att stärka och/eller förändra försvaret

när omvärldsförutsättningarna så kräver.

Ur insatsorganisationen hämtas styrkor som helst direkt kan användas vid

internationella insatser. Målet bör vara att inga förband skräddarsys för

internationella uppgifter utan att alla är en del av det reguljära

försvaret. Hela försvaret bör, om än i olika takt, ges förmåga till

samverkan (interoperabilitet).

Motionärerna anser att dagens arméorganisation bör omprövas från ett

mobiliserande invasionsförsvars till en insats- och kompetensorganisation.

I stället för en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett

renodlat kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som åtminstone bör

prövas är att omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva

förband, t.ex. i bataljonsstridsgrupper, kompletterade med förberedelser

för ett större antal brigader. En utgångspunkt är att levererad och

beställd materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade brigader.

Vidare anser motionärerna att dagens organisation av flygstridskrafterna

i tolv divisioner bör omprövas. Divisionskonceptet bör göras om genom att

antingen organisera ett antal reservdivisioner eller genom att integrera re

- servenheter i den aktiva insatsorganisationen. En möjlighet som därvid

bör prövas är att den mindre insatsorganisationen försörjs med relativt

unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig

tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare

leveranstakt av Gripensystemet vars utveckling bör fokuseras på beväpning

och annan utrustning för förbanden.

Motionärerna menar att de nuvarande marina stridskrafterna till stora

delar redan är anpassade till konceptet med en insats- respektive

kompetensorganisation. Marinens fartyg och amfibieförband - som är

konstruerade för flexibelt utnyttjande vilket ger stora möjligheter till en

situationsanpassad förbandssammansättning - svarar också väl upp mot

uppgifter som övervakning, sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer.

Nya stridsfartyg bör efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och

förmåga att klara många och olika uppgifter bör ges företräde vid den

framtida förbandsutvecklingen.

Med utgångspunkt i det anförda föreslår motionärerna

dels att riksdagen avslår regeringens förslag till utveckling av Försvars-

maktens krigsorganisation (yrkande 14),

dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om försvarspolitikens inriktning och krigsorganisationens

utveckling (yrkande 10 i denna del).

I samma motion noteras att regeringen kan komma att fatta beslut om

vakantsättning av vissa krigsförband. Enligt motionärerna ankommer det på

riksdagen att fatta sådana beslut, varför regeringen bör återkomma med

eventuella förslag (yrkande 15).

Folkpartiet står fast vid den i samband med 1996 års försvarsbeslut

formulerade inriktningen mot ett "smalare men vassare" militärt försvar. I

partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. anförs att behovet av teknisk

förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga snarare har ökat.

Det gäller också för förmågan att delta i internationella insatser. Enligt

motionärerna finns det anledning att överväga om brigadorganisationen är

den mest ändamålsenliga. Olika mindre enheter, vilka kan kombineras

beroende på uppdragets utformning, sägs med all sannolikhet komma att bli

huvudinriktningen framöver. Motionärerna framhåller vidare att även om

dimensioneringen sex brigader kan vara rimlig för det framtida försvaret så

kan formuleringen därför lätt leda fel när det gäller utformningen. Det är

angeläget att omstruktureringen påskyndas. Vad som i motionen anförts om

inriktning av För- svarsmakten bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna (yrkande 5).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. framförs

yrkanden med anknytning till krigsorganisationen.

Utvecklingen inom informations- och ledningsområdena samt inom vapen- och

ammunitionsområdena går snabbt och det sägs därför vara viktigt att vi

kontinuerligt inhämtar kunskap. För att kunna hävda vår nationella

integritet, kunna försvara landet mot väpnat angrepp, kunna verka

krisdämpande och kunna delta vid krävande fredsframtvingande operationer,

måste våra förband vara balanserade när det gäller vapenverkan, skydd,

underrättelseförmåga och ledning samt taktisk och operativ rörlighet. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4).

Motionärerna kräver att regeringen skall informera riksdagen om de

beredskapssänkningar och vakantsättningar av förband som planeras (yrkande

6).

I samma motion anförs att den marina förbandsvolymen och beredskapen måste

upprätthållas på en nivå som möjliggör samtidiga insatser med

ytstridsfartyg, ubåtar och minröjningsfartyg i Östersjön och i Västerhavet

(yrkande 8). Skälet till detta är Sveriges maritima beroende och de

fredstida kraven på kontinuerlig övervakning och kontroll av våra

vidsträckta skärgårdsområden, territorialhavet och den ekonomiska zonen.

Motionärerna pläderar också för att säkerställa den kvalitativa förnyelsen

av de marina förbanden (yrkande 9).

För att hemvärnets verksamhet skall förbli vital, kunna bedrivas med

kontinuitet och fortsatt engagemang, samt kunna växa, måste tillräckliga

resurser avsättas. Kristdemokraterna menar därför att en utredning bör

tillsättas för att säkerställa hemvärnets framtida möjligheter att agera i

både freds- och beredskapssituationer (yrkande 10).

Motionärerna anför att det vid olika typer av insatser bör vidtas åtgärder

så att svensk personal i möjligaste mån skyddas av verkningar från såväl

konventionella vapen som massförstörelsevapen. Det sägs vara viktigt att

stödfunktionerna har förmåga att uppträda nära och i samma insatsmiljö som

de stridande förbanden. I motionen föreslås därför att våra

sjukvårdsförband bör utrustas med splitterskyddade transportfordon (yrkande

1).

Ökande utlandsåtaganden förutsätter en väl fungerande och förberedd hälso-

och sjukvårdsorganisation. Försvarets sjukvårdscentrum är kompetens-centrum

för sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten. Försvarets sjukvårdscentrum bör

därför tilldelas resurser som täcker såväl förebyggande åtgärder på

veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att kunna rekrytera och

utbilda sjukvårdspersonal för internationella insatser (yrkande 2).

Även kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. tar upp frågan om

sjukvårdsresurserna. Motionärerna instämmer i vad regeringen anför i

propositionen om att Sverige särskilt skall kunna bidra till FN med viss

specialkompetens inom t.ex. sjukvårdsområdet. Det borde enligt motionärerna

gå att öka dessa insatser nu när invasionshotet är avskrivet (yrkande 7).

34 kom-pletta fältsjukhus sägs stå outtnyttjade i förråd. Efter

modernisering och komplettering borde utrustningarna kunna komma till aktiv

användning i internationella insatser (yrkande 8).

I den mån detta är en ekonomisk fråga bör regeringen genom omfördelningar

inom den givna ramen för Försvarsmaktens verksamhet säkra att svenskt

bidrag till sjukvårdskompetens i internationella insatser ökas (yrkande 9).

Vänsterpartiet tar i kommittémotion Fö8 (v) avstånd från vad som anses vara

en kraftig utbyggnad av JAS 39 Gripen med sin anpassning till det

invasionsförsvar som byggdes upp under det kalla krigets dagar.

Vänsterpartiet förespråkar därför att JAS-projektet omvärderas och anpassas

till den säkerhetspolitiska verklighet vi lever i i dag, vilket riksdagen

som sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 7).

Utskottet

Utskottet anser liksom regeringen att det förändrade omvärldsläget gör det

möjligt att för det närmaste decenniet anpassa förmågan att möta väpnade

angrepp till mer begränsade fall än tidigare. Det gynnsamma

säkerhetspolitiska läget och omstruktureringen från invasionsförsvar till

ett försvar mot mer mångfasetterade hot bör leda till en minskning och ny

inriktning av Försvarsmaktens krigsorganisation, av antalet enheter i olika

vapensystem, av antalet utbildningsplattformar och av olika stödfunktioner.

Materielanskaffningen behöver reduceras i förhållande till den nya

organisationens förändrade behov.

Utskottet biträder sålunda regeringens förslag om en insatsorganisation

som främst består av krigsförband som dimensioneras för försvar av Sverige

mot väpnat angrepp, för att hävda vår territoriella integritet och för att

delta i internationell verksamhet. Organisationen måste också kunna

förändras i enlighet med tillämpningen av anpassningsprincipen. På lång

sikt skall in- satsorganisationen kunna ges förmåga att möta mer omfattande

väpnade angrepp som berör landet och också andra slags hot. Utöver

insatsorganisationen kan då erfordras särskilda kompetenser för att möta

sådana förändringar i omvärldsläget. Dessa kompetenser eller

kompetensområden, som sålunda inte behöver ha någon given plats i

insatsorganisationen, bör utpekas.

Utskottet bedömer, liksom regeringen, att stridskrafterna skall kunna

uppträda i flexibla förbandssammansättningar organiserade efter behov. De

skall ha hög rörlighet och kunna strida i samordnade operationer över stort

djup.

Utskottet anser vidare att territorialförsvaret skall bestå av

krigsförband som har förmåga att skydda befolkningen och samhällets

infrastruktur. De skall också kunna understödja insatsstyrkorna.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning att planerade

materielbeställningar måste omprövas, bl.a. mot bakgrund av den nya

organisationen, ekonomiska ramar, behov av inhemsk industriell kompetens

och tillverkningskapacitet samt förutsättningar för utländskt samarbete.

I motionerna Fö6 (m), Fö7 (fp) och Fö9 (kd) förs i vissa delar likartade

principiella resonemang om krigsorganisationens utveckling; om behovet av

teknisk förnyelse och kvalitet, om ökad flexibilitet och operativ rörlighet

m.m. Utskottet kan i dessa delar inte se några större åsiktsskillnader i

förhållande till propositionens bedömningar. I nämnda motioner förs sedan

resonemangen vidare till konkreta preferenser för vissa förbandstyper som t

.ex. brigader, bataljonsstridsgrupper och flygdivisioner. Det görs också

uttalanden om kvantitativa behov av vissa förbandstyper. Enligt utskottets

uppfattning för detta för långt i nuvarande skede. Det bör vara regeringens

uppgift att med utgångspunkt från ett riksdagsbeslut om en inriktning

återkomma till riksdagen i höst med ett närmare förslag till

krigsorganisation; olika slags förbandstyper, antal förband och hur dessa

skall avvägas mot varandra för att organisationen skall vara balanserad.

Riksdagen bör därför inte bifalla partimotion Fö6 (m) yrkande 10 i denna

del och 14, partimotion Fö7 (fp) yrkande 5 samt kommittémotion Fö9 (kd)

yrkande 4.

Regeringen antyder i propositionen möjligheten att vakantsätta vissa

förband. Regeringen anser sig ha fått denna möjlighet genom riksdagens

beslut våren 1998 om Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet år 1998 (prop.

1998/99:84, bet. 1998/99:Fö11, rskr. 1998/99:268).

I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. anförs att det ankommer på

riksdagen att fatta sådana beslut och att därför regeringen bör återkomma

till riksdagen med förslag (yrkande 15). I kommittémotion Fö9 (kd) begärs

att regeringen skall informera riksdagen om de beredskapssänkningar och

vakantsättningar som planeras (yrkande 6).

Utskottet vill erinra om att det är riksdagen som beslutar om

krigsorganisationens omfattning och om i denna ingående viktigare

förbandstyper. Gällande beslut i detta avseende är 1996 års försvarsbeslut

i december 1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).

Innebörden i denna del framgår av betänkandet s. 65-67.

I maj 1998 beslutade riksdagen, på förslag av regeringen, om en ändring av

det övergripande målet för Försvarsmaktens beredskap. I utskottets

betänkande (bet. 1997/98:FöU11 s. 14) står:

Försvarsmaktens beredskap skall medge att utvalda delar av organisationen

inom ett år efter beslut har uppnått full krigsduglighet. Beredskap,

organisation och planläggning skall vidare medge att Försvarsmaktens

förmåga långsiktigt kan anpassas, dvs. utökas eller förändras för att

motsvara framtida krav.

Regeringen har sålunda fått ett bemyndigande att kunna sänka beredskapen

för delar av krigsorganisationen givet att de aktuella förbanden kan

aktiveras till full krigsduglighet inom de tidsramar som beslutet om

beredskap stipulerar. Utskottet har erfarit att regeringen inte för

närvarande avser att vakantsätta förband.

Regeringen skall, i förekommande fall, förelägga riksdagen förslag om

vilka viktigare krigsförband som bör utgå ur krigsorganisationen och om

förbanden dessförinnan skall vakantsättas.

Som utskottet anfört i det föregående under försvarspolitikens inriktning,

förutsätter utskottet att regeringen årligen informerar riksdagen om

beredskapsläget samt lämnar härav föranledda förslag.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att partimotion Fö6 (m)

yrkande 15 och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 6 blir tillgodosedda.

Yrkandena bör därför inte bifallas av riksdagen.

I kommittémotion Fö9 (kd) görs uttalanden om behovet av att med marina

resurser samtidigt kunna övervaka och ingripa i Östersjön och i Västerhavet

(yrkande 8). Motionärerna förordar också en kvalitativ förnyelse av Marinen

(yrkande 9).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Östersjön och Västerhavet

måste kunna övervakas och att det skall finnas enheter som kan ingripa för

kontroll m.m. Förmåga att hävda den territoriella integriteten är ju en av

försvarets huvuduppgifter. Uppgiften kräver att det successivt sker en

kvalitativ förnyelse. I vilket tempo en sådan kan genomföras får avvägas

mot andra angelägna behov. Regeringen förväntas hösten 1999 komma med

förslag till närmare utformning av krigsorganisationen och hur denna skall

utvecklas, bl.a. i kvalitativt avseende. Härav följer att yrkandena 8 och 9

i nämnda motion bör avslås.

I kommittémotion Fö8 (v) föreslås en omvärdering av JAS 39 Gripen.

Utskottet utgår från att nyss nämnda regeringsförslag om

krigsorganisationens sammansättning och utveckling i höst också innehåller

ställningstaganden om JAS 39 Gripen och dess anpassning till de förändrade

försvarsuppgifterna. Riksdagen bör därmed också avslå yrkande 7 i nämnda

motion.

Hemvärnet uppmärksammas i kommittémotion Fö9 (kd). Utskottet håller med

motionärerna om att tillräckliga resurser måste avsättas för att hemvärnet

skall kunna vara en vital organisation som kan engagera människor och som

kan fås att växa. Som regeringen framhåller i propositionen kommer

hemvärnet att ingå i territorialförsvaret och där få en allt större

betydelse. Dess uppgifter kommer att vidgas och kraven på tillförsel av

modern materiel kommer att öka. Utskottet ser därför inte behov av någon

särskild utredning om hemvärnets utveckling. Yrkande 10 i nämnda motion bör

därför inte bifallas.

Flera motionsyrkanden - kommittémotionerna Fö9 (kd) yrkandena 1 och 2 samt

Fö15 (mp) yrkandena 7-9 - behandlar sjukvårdsresurserna för internationella

insatser. Sverige har deltagit i olika konflikthärdar med sjukvårdsresurser

, t.ex. i Korea, i Saudiarabien under Gulfkriget och i Somalia. Sverige har

för närvarande ett betydande sjukvårdsengagemang på Balkan. Sedan oktober

1998 har Sverige övertagit samordningsansvaret för den nordisk-polska

brigadens sjukvårdsfunktioner. Enligt utskottets mening hålls således

resursfrågan i hög grad levande. En erfarenhet från detta slags insatser är

dock att det inte är materieltillgången som är gränssättande för vårt

deltagande utan möjligheterna att rekrytera utbildad personal, framför allt

läkare. Utskottet tar för givet att Sverige även fortsättningsvis efter

förmåga kommer att delta med sjukvårdsresurser inom ramen för

internationella humanitära operationer. Utskottet kan hålla med

motionärerna om att sjukvårdsinsatser bör kunna vara ett adelsmärke för

Sverige.

Utskottet bedömer att den kommande omstruktureringen av Försvarsmakten

också kommer att påverka sjukvårdsfunktionen. Tyngdpunktsförskjutningen

från invasionsförsvar, med förväntad masskadesjukvård i samband med

storanfall, mot volymmässigt mer begränsade sjukvårdsbehov bör medföra att

utrustning kan frigöras. En del utrustning har för övrigt sänts till de

baltiska staterna. Kvarvarande utrustning, som inte behövs i

insatsorganisationen eller för Försvarsmaktens anpassning, bör kunna säljas

eller skänkas bort.

På motsvarande sätt bör i den förestående omstruktureringen av

krigsorganisationen kunna friställas splitterskyddade

personaltransportfordon. Dessa kan bl.a. tillföras sjukvårdsförbanden.

När det gäller resurserna till Försvarets sjukvårdscentrum på veterinär-

och hälsoskyddsområdet för att kunna utbilda sjukvårdspersonal inför

internationella insatser - något som tas upp i motion Fö9 (kd) - utgår

utskottet från att det finns kompetens och resurser som svarar mot de

svenska ambitionerna att kunna delta i internationella insatser. Sjukvård

kan bedömas vara ett av det slags resurser som kommer att vara särskilt

efterfrågade av FN.

Utskottet gör, med utgångspunkt från det anförda, bedömningen att det inom

området inte nu påfordras någon av riksdagen beslutad åtgärd.

Kommittémotionerna Fö9 (kd) yrkandena 1 och 2 samt Fö15 (mp) yrkandena 7-9

bör därför avslås av riksdagen.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis beträffande krigsorganisationen att

riksdagen

godkänner regeringens förslag till utveckling av Försvarsmaktens

krigsorganisation,

avslår motionerna Fö6 (m) yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, Fö7 (fp)

yrkande 5, Fö8 (v) yrkande 7, Fö9 (kd) yrkandena 1, 2, 4, 6, 8-10 samt Fö15

(mp) yrkandena 7-9.

Grundorganisationens utveckling

Regeringen

Den framtida grundorganisationen måste enligt regeringens mening medge en

flexibel och rationell produktion av krigsförband. Den skall ge möjlighet

till utbildning och övning under olika militärgeografiska och

klimatologiska förutsättningar. Den skall vidare möjliggöra samträning av

operativa krigsförband samt kompetensuppbyggnad och personalutveckling.

Hänsyn skall också tas till det övriga totalförsvarets behov av och

förutsättningar för militär och civil samverkan.

Kraven på förmåga till anpassning i olika tidsperspektiv bör också ha

stort inflytande på den framtida grundorganisationen.

Regeringen anser att åtgärder bör inledas redan under år 1999 för att

anpassa grundorganisationen till en framtida struktur.

Regeringen pekar på ett antal faktorer av betydelse för omstruktureringen.

Grundorganisationen måste sålunda redan från början utvecklas mot den

långsiktiga inriktningen av insatsorganisationen och behovet av framtida

kompetenser. Utbildningsplatser bör samordnas regionalt för att möjliggöra

samövning av krigsförband och funktioner. Hänsyn behöver vidare tas till

behovet av stödkapacitet, krav på anpassningsförmåga, avståndet till

upptagningsområden av totalförsvarspliktiga samt lokala

utbildningsförutsättningar. Härutöver är det angeläget med övergripande

konsekvensvärderingar från miljösynpunkt. Samordningen kan föranleda behov

av kompletterande investeringar och kräva förnyade miljöprövningar på

kvarvarande orter.

Regeringen bedömer att dagens grundorganisation har en betydande

överkapacitet i förhållande till det framtida utbildningsbehovet. Enligt

regeringens mening är det därför nödvändigt att förändra den

organisatoriska grundstrukturen så att den blir mer ändamålsenlig.

Grundorganisationen måste utgå från Försvarsmaktens huvuduppgifter.

Regeringen avser att under hösten 1999 redovisa förslag till framtida

grundorganisation för riksdagen.

Motionerna

Kristdemokraterna anser i sin kommittémotion Fö9 (kd) att det kommande

förslaget till grundorganisation bör redovisa en jämförelse mellan

kostnaderna för den nuvarande organisationen och den totala kostnaden för

föreslagen organisation (yrkande 11). Härvid bör belysas hur alla viktiga

faktorer har hanterats.

Flera motioner behandlar frågan om utbildning av miljösoldater eller

uppsättning av en insatsstyrka för miljökatastrofer.

I motion Fö10 (kd) av Kjell Eldensjö anförs sålunda att en av de absolut

viktigaste uppgifterna är att värna livsbetingelserna och skydda mänskligt

och övrigt biologiskt liv vid miljökatastrofer. Ur det perspektivet bör

varje nation rusta upp för att kunna bekämpa såväl akuta miljöproblem som

den kontinuerligt pågående miljöförstöringen. Motionären anser att vi måste

öka våra ansträngningar att utveckla bättre beredskap för akuta

miljökatastrofer, så att tränad personal med tillräcklig och god materiel

snabbt kan sättas in i större omfattning för miljösanering när situationen

så kräver.

Enligt motionären behövs således en väl fungerande organisation,

insatsstyrkor och materiel för att vid behov kunna sättas in. Därför bör vi

kontinuerligt utbilda miljösoldater. En civilutbildning med denna

inriktning sägs från olika utgångspunkter vara mycket lämplig att förlägga

till Borås. Motionären föreslår därför att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett statligt försöksuppdrag

i utbildning av miljösoldater i Borås.

I Vänsterpartiets kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. hävdas

med exempel att miljöpolitik också är säkerhetspolitik. Sverige bör därför

satsa på att organisera miljöbrigader - brigader där unga människor kan

göra sin värnplikt genom att utbilda sig i och delta i miljösanering.

Motionärerna föreslår att som ett första steg en miljöbrigad snarast byggs

upp och organiseras i Borås (yrkande 9).

Miljöpartiet pekar också på betydelsen av att uppvärdera de icke-militära

hoten. I kommittémotion Fö15 (mp) kritiseras regeringen för att den i

propositionen knapphändigt eller inte alls nämnt dessa icke-militära hot.

Det finns flera konkreta exempel på akuta miljökatastrofer där en

insatsstyrka skulle kunna användas. Motionärerna pekar på att det i Borås

finns ett koncept för att skapa en miljöbrigad för nationella och

internationella miljökatastrofer. En sådan insatsstyrka bör skapas (yrkande

5).

Med utgångspunkt i likartade resonemang föreslås i motion Fö5 (m) av

Elizabeth Nyström och Lars Björkman

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att starta utbildning av miljösoldater lämpade för insatser

nationellt och internationellt,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att denna utbildning förläggs till Borås och det nedlagda

regementet I 15.

Även i motion Fö13 (s) av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg påpekas att

nya hot har uppstått och att gränsen mellan det militära och det civila

blir allt otydligare. Lokala och regionala ekologiska problem kan få

avsevärda konsekvenser för internationella relationer. Dessa nya orsaker

till instabilitet och osäkerhet måste, enligt motionärerna, avspeglas i

innehållet och formen för hur nationer upprätthåller och skapar fred och

säkerhet.

Motionärerna anför att EU-parlamentet gett kommissionen i uppdrag att i

sin tur uppdra åt medlemsländerna att hålla beredskap för insatser vid

stora miljö- och naturkatastrofer.

Enligt motionärernas mening är det härvid mindre lämpligt att alltför hårt

binda sig till militära resurser. Räddningsverkets och de kommunala

räddningstjänsternas erfarenheter bör också utnyttjas. Frågan är komplex

och bör utredas ordentligt. Motionärerna hemställer därför att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

utreda möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets och Försvarsmaktens

sammantagna resurser avseende insatser vid kriser och miljökatastrofer.

Utskottet

Grundorganisationen skall medge en flexibel och rationell utbildning av

krigsförband. Den skall, som regeringen anger, ge möjligheter till övningar

i olika geografiska och klimatologiska miljöer. Den skall möjliggöra

samträning av förband, kompetensuppbyggnad och personalutveckling.

Utskottet delar regeringens bedömning att dagens grundorganisation har en

betydande överkapacitet i förhållande till de utbildningsuppgifter som kan

förutses. Den behöver reformeras för att medge en rationell utbildning av

krigsförbanden i det framtida försvaret. Utskottet kan också ställa sig

bakom de bedömningar som regeringen gör av vilka faktorer som har betydelse

för omstruktureringen, bl.a. krav som kan härledas från tillämpningen av

anpassningsprincipen.

Grundorganisationens omfattning och lokalisering är beslutade av riksdagen

dels i 1996 ås försvarsbeslut (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr.

1996/97:109) för huvuddelen av organisationen, dels i beslutet om 1998 års

budget (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FöU1, rskr. 1997/98:82) gällande

vissa ändringar i indelningen av försvarsområden samt delar av Försvars-

maktens skolorganisation. Utskottet utgår från att regeringen i anslutning

till förslaget om ändrad grundorganisation, som man avser förelägga

riksdagen under hösten 1999, redovisar kostnadskonsekvenserna av förslaget.

Kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 11 av Åke Carnerö m.fl. bör därmed avslås.

Utskottet har valt att här behandla de sex motionsyrkanden som rör

utbildning av miljösoldater i Borås och uppsättning av en insatsstyrka för

miljökatastrofer. I tre av dessa motioner refereras till en resolution i EU

-parlamentet. Utskottet har erfarit att den aktuella resolutionen (A4-0005/

99) Användning av militära resurser för miljöändamål antogs i februari i år

. Ministerrådet har inte tagit ställning till den. I resolutionen

rekommenderas medlemsstaterna att verka för användning av militärrelaterade

resurser för miljöskydd bl.a. genom att överväga vilka sådana resurser som

kan ställas till förfogande vid miljökatastrofer och miljökriser.

Resolutionen tar även upp andra frågor om militär verksamhet och miljön.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motionsyrkanden om

utbildning av miljösoldater. Lagstiftningen på området är entydig.

Utskottet vill sålunda erinra om att lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt endast medger att pliktiga får skrivas in för

Försvarsmaktens och det civila försvarets behov vid höjd beredskap och för

försvarets fredstida beredskap. Den som utbildas skall krigsplaceras. Det

är alltså inte möjligt att utbilda totalförsvarspliktiga för fredstida

miljöuppgifter. Det är inte heller möjligt att utnyttja pliktlagstiftningen

för uppgifter utomlands. De som pliktutbildas för det svenska

totalförsvarets behov utgör dock en utmärkt bas för rekrytering till

frivilliga humanitära och fredsfrämjande insatser inom ramen för mandat av

FN och OSSE.

Utskottet erinrar vidare om att den parlamentariskt sammansatta

Pliktutredningen för närvarande ser över tillämpningen av

totalförsvarsplikten. Utredningen skall bl.a. överväga införandet av plikt

för att kunna ta i anspråk personal vid svåra påfrestningar på samhället i

fred.

Pliktlagstiftningen innefattar starka begränsningar av den enskildes

frihet i vissa allvarliga situationer. Enligt utskottet måste den därför

grundas på ett brett folkligt stöd. Plikten måste hanteras med stor omsorg

och bör inte utnyttjas för generella och permanenta samhällsåtaganden.

Med stöd av det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion Fö5

(m) yrkandena 1 och 2, kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9, motion Fö10 (kd)

samt kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 5.

Motion Fö13 (s) av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg föreslår en utredning

om möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets och Försvarsmaktens

sammantagna resurser avseende insatser vid kriser och miljökatastrofer.

Utskottet vill påpeka att utformningen av totalförsvaret sedan 1996 års

försvarsbeslut präglas av en helhetssyn. Ansvaret för att hantera

allvarliga olyckor i samhället i fred ligger på civila myndigheter. Dessa

myndigheter planerar för sådana insatser. Försvarsmakten har resurser som

ofta är ändamålsenliga vid allvarliga olyckor av skilda slag.

Försvarsmaktens personella och materiella resurser utnyttjas därför så

långt det är lämpligt vid insatser av detta slag.

Sverige genomför internationella insatser vid väpnade konflikter och

humanitära katastrofer. De humanitära insatserna genomförs i allmänhet av

Räddningsverket. Verket utnyttjar härvid ofta exempelvis Försvarsmaktens

transportresurser.

Utskottets bedömning är att samarbetet mellan Försvarsmakten och

Räddningsverket och andra civila myndigheter fungerar bra och utvecklas

kontinuerligt för att bli ännu effektivare vid svenska insatser utomlands.

Myndigheterna arbetar sålunda redan i linje med intentionerna i motionen.

Utskottet anser därför att det för närvarande saknas anledning att särskilt

utreda de sammantagna civila och militära resurserna för insatser vid

kriser och miljökatastrofer. Motion Fö13 (s) bör därför avslås.

Materielförsörjning

Regeringen

Det militära försvarets behov av materiel

Regeringen påpekar att det finns ett behov av materiell förnyelse även om

angreppshotet är begränsat. En på sikt höjd förmåga till internationella

insatser, liksom kravet på anpassningsförmåga, kan också kräva studier,

forskning, utveckling och kompletterande materielanskaffning.

Osäkerheterna om det militära försvarets framtida behov av materiel är i

dag större än under det kalla krigets dagar. I viss utsträckning kan,

enligt regeringen, osäkerheten mötas genom att mer flexibelt användbara

system anskaffas, genom kortare framtagningstider och genom att utveckla s.

k. demonstratorer utan direkta bindningar till en serietillverkning.

Beläggningen vid svensk försvarsmaterielindustri blir härigenom mer ojämn,

vilket åtminstone på kort sikt kan orsaka problem. Produktion kan också

behöva förberedas för materielsystem som anskaffas i små volymer men där

ytterligare tillverkning kan bli aktuell. Vidare bör utvecklingsmöjligheter

byggas in i system.

Enligt regeringen kan det militära försvarets materielförsörjning i ett

framtida anpassningsläge tillgodoses genom

användning av den materiel som redan finns inom det militära försvaret,

uppgradering av denna materiel,

inköp av ny materiel som produceras i Sverige och genom

import av materiel.

En höjning av krigsdugligheten inom ett år kan enligt regeringens mening

inte baseras på materiell förnyelse annat än i begränsad omfattning.

Däremot är möjligheterna till nyproduktion av materiel av central betydelse

när det gäller långsiktig anpassning.

Försvarsindustri

Försvarsindustrin i Europa kännetecknas av överkapacitet, varför en

konsoliderings- och rationaliseringsprocess pågår. Förändringarna i Europa

har dock inte kommit lika långt som i USA. Integrationen har i mycket liten

utsträckning medfört större sammanslagningar. Den europeiska

försvarsindustriella basen är därför fortfarande splittrad.

För att svensk försvarsindustri framgångsrikt skall kunna hävda sina

intressen i en europeisk omstrukturering krävs, enligt regeringen, dels att

industrin kan erbjuda intressant teknisk kompetens och förnyelseplaner på

viktiga materielområden, dels att gynnsamma förutsättningar skapas av

statsmakterna.

Enligt regeringen vilar ansvaret för den försvarsindustriella

omstruktureringen i huvudsak på industriföretagen. Nationella och

internationella regler för produktion av och handel med försvarsmateriel

innebär emellertid att staterna har ett stort ansvar för att möjliggöra och

underlätta önskvärd omstrukturering. Sverige bör därför delta aktivt i de

olika forum som har inflytande på den fortsatta processen och då hävda

svenska intressen. Vi bör sålunda medverka till en ökad samsyn mellan EU-

länderna på reglerna för upphandling av försvarsmateriel. Det är också

angeläget att svenska myndigheter i ökad utsträckning medverkar i

samarbetet i syfte att underlätta den industriella omstruktureringen.

Sverige kan därigenom säkerställa tillgång till väsentliga kompetenser och

underlätta materielförsörjningen i en anpassningssituation.

Möjligheterna att i större utsträckning utnyttja en stegvis process vid

materielupphandling bör tas till vara.

För ett aktivt internationellt samarbete fordras enligt regeringen

gemensamma projekt. Att delta i internationella forum och i förändringar av

försvarsindustrins struktur och ägandeförhållanden kan således inte ersätta

behovet av nya projekt som drivkraft i förändringsarbetet.

Regeringen bedömer att Försvarsmaktens materielanskaffning framöver inte

kommer att vara tillräcklig som en hemmamarknad för stora delar av den

svenska försvarsindustrin. Det är inte heller möjligt att genom särskilda

satsningar bevara inhemsk kompetens, annat än inom ett fåtal områden. Den

framtida industriella förmågan kommer därför att i väsentlig grad baseras

på ömsesidiga industriella beroenden och ett behov av ökat mellanstatligt

samarbete.

Regeringen betonar att minskade materielbeställningar från det svenska

försvaret kommer att utsätta svensk försvarsindustri för påfrestningar.

Enligt regeringens bedömning kan dock statsmakterna under ett

övergångsskede genom lämpliga utvecklingsuppdrag och upphandlingar

underlätta industrins omstrukturering och internationella samarbete.

Kompetensområden

I 1996 års totalförsvarsbeslut definierades vissa baskompetenser som ansågs

nödvändiga att behålla. Enligt regeringen kan dessa behöva omprövas mot

bakgrund av synen på behovet av anpassningsförmåga, minskade

materielbeställningar samt den pågående utvecklingen inom försvarsindustrin

.

I en första fas bör s.k. strategiska kompetensområden identifieras. Dessa

bör alltid finnas i Sverige, hos myndigheter, organisationer eller hos

industrin.

Den andra fasen är att identifiera nödvändiga utvecklings- och

produktionsresurser för att möjliggöra materiell anpassning. Identifierade

behov skall utgöra grunden för basresurser för materiell anpassningsförmåga

. Dessa benämns fortsättningsvis industriella kompetenser och återfinns

huvudsakligen i industrin.

Strategiska kompetenser

Riksdagen beslutade i 1996 års försvarsbeslut (etapp 1) att en inhemsk

kompetens skulle säkerställas inom områdena telekrigsteknik, avancerad

signa- turanpassningsteknik, undervattensteknik, flygteknik samt inom

underhåll och vidmakthållande av de system som ingår i krigsorganisationen.

Kompetensbehovet har nu förändrats. Regeringen vill i stället lyfta fram

fler men betydligt snävare avgränsade områden där den inhemska kompetensen

bör bevaras. De strategiska kompetenserna bör uppfylla något av följande

kriterier.

De skall avse specifika svenska förhållanden.

De skall omgärdas av hög sekretess, nationellt eller internationellt.

De skall vara väsentliga för vår förmåga att anpassa befintliga system till

ändrade krav och behov.

De strategiska kompetenserna bedöms utgöra delar av följande områden:

Telekrigsteknik, undervattensteknik, avancerad signaturanpassningsteknik,

flygteknik för vidmakthållande av JAS 39, vidmakthållande och underhåll av

system i krigsförbanden, ledningssystemteknik, vapenteknik och ballistiskt

skydd, Människa-System-Interaktion, systemteknik för obemannade farkoster,

informationskrigsteknik, skydd mot NBC-stridsmedel.

De strategiska kompetenserna är enligt regeringen en nödvändig

förutsättning för att staten skall kunna vara en kompetent beställare av

försvarsmateriel.

Industriella kompetenser

Det militära försvaret behöver en industriell förmåga på områden där

Sverige bör undvika ett ensidigt beroende. En industriell kompetens, även

utanför de strategiska områdena, förstärker trovärdigheten av förmågan. I

det senaste totalförsvarsbeslutet bestämde riksdagen att Sverige bör

inrikta sina ansträngningar på att skapa ett ömsesidigt internationellt

beroende för att därigenom ta till vara de fördelar och minimera de risker

som är förknippade med ett ensidigt internationellt beroende. Enligt

regeringen är denna inriktning fortsatt relevant.

Forskning och teknikutveckling

Regeringen bedömer att svensk försvarsforskning och teknikutveckling bör

inriktas för att dels skapa förutsättningar för det framtida militära

försvarets utveckling, dels för att upprätthålla de strategiska

kompetenserna och dels för att utveckla kompetenser inom områden där

Sverige har konkurrensfördelar. Regeringen bedömer det vidare önskvärt att

utveckla samverkansformerna mellan forsknings- och teknikutvecklingsorgan,

forskningsavnämare och industri.

Regeringen anser det vara nödvändigt med en internationell samverkan om

forskning och teknikutveckling i totalförsvarsfrågor. De internationella

insatserna, där en ökad förmåga eftersträvas, kan också ställa krav på den

framtida forskningen och teknikutvecklingen. Ett exempel härpå är medverkan

i olika typer av internationella minröjningsinsatser i drabbade länder. I

dag pågår en omfattande materielutveckling, främst inom sensorområdet och

för maskinell minröjning. Det krävs prov och försök med den nyutvecklade

materielen. Det största intresset bör därvid ägnas teknik och materiel som

i närtid kan få operativ användning.

Särskild vikt bör läggas på att sammanlänka civil forskning och

teknikutveckling med försvarets behov.

Regeringen framhåller att forskning har betydelse för vår förmåga till

anpassning. Det gäller i hela kedjan från tidig identifiering av

förändringar i omvärlden över värdering av alternativa handlingsmöjligheter

till beslut om anpassningsåtgärder.

Riksdagen beslutade år 1993 (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:FöU13, rskr.

1992/93:393) om förändringar i totalförsvarets forskning och utveckling.

Regeringen avser att under år 1999 besluta om en översyn av denna forskning

.

Materielförsörjningsprocessen

Regeringen bedömer att en effektivisering av materielförsörjningsprocessen

är en viktig förutsättning för att Försvarsmakten skall kunna utveckla en

större anpassningsförmåga. Regeringen avser därför att under år 1999

besluta om ett sådant effektiviseringsarbete. Viktiga inslag i detta är bl.

a.

Ökat internationellt samarbete.

Ökad satsning på tidiga skeden av materielprocessen genom forskning,

teknikutveckling, modellering och simulering samt utveckling och

anskaffning av demonstratorer.

Förbättrad samverkan mellan forskning, industri och försvar i integrerade

utvecklingsteam.

Ökad användning av civila industriella resurser.

Ökat inslag av direktanskaffning.

Leasing eller anskaffning tillsammans med andra länders försvarsmakter.

Anpassning av underhållsresurserna till beredskapskraven och

insatsorganisationen samt en översyn av fördelningen av ägandet av

resurserna mellan staten och industrin.

Regeringen har nyligen uppdragit åt Försvarets materielverk att i samverkan

med berörda göra en översyn av landets provningsresurser för

Försvarsmaktens behov.

Motionerna

Moderata samlingspartiet kritiserar i partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.

fl. regeringens överväganden om försvarsindustriella frågor som varande

alltför översiktliga. I flera avseenden sägs försvarsbeslutet sakna såväl

inriktning som medel för att förverkliga det regeringen säger sig vilja

värna av industriell kapacitet och kompetens. Enligt motionärerna vore

därför en naturlig slutsats av de stora förändringar som skett under de

senaste åren att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med

uppgift att göra en genomgripande översyn av förutsättningarna för svensk

försvarsindustriell kompetens och dess betydelse, särskilt i

anpassningsperspektivet. De kort- och långsiktiga förutsättningarna för

försvarsindustrins överlevnad och utveckling bör följaktligen utredas.

Motionärerna hemställer därför att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som i motionen anförts om en samlad översyn av kompetens

avseende forskning och utveckling, anskaffning och produktion av

försvarsmateriel (yrkande 19).

I Folkpartiets partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. betonas att

den nya verkligheten för svensk och europeisk försvarsindustri präglas av

två förhållanden. Det ena är att efterfrågan på krigsmateriel i vår del av

världen har sjunkit kraftigt. Detta kan bara hälsas med tillfredsställelse

och Sverige har inget intresse av att medverka till att stimulera

efterfrågan på krigsmateriel. Det andra förhållandet är det växande

teknologigapet gentemot amerikansk krigsmaterielindustri. För svensk del

finns ingen anledning att, vare sig inför omstruktureringen till minskad

efterfrågan eller för att hänga med i den teknologiska utvecklingen, ställa

ökat samarbete med europeisk försvarsindustri i motsatsställning till

fortsatt samarbete med amerikanska partners. Frågan om ökat internationellt

försvarsmateriellt samarbete är av stor säkerhets- och utrikespolitisk vikt

och bör därför inte undergå stegvisa förändringar utan att de långsiktiga

konsekvenserna är klarlagda. Folkpartiet välkomnar att regeringen nu

förutser en samlad översyn av frågor som rör svensk

krigsmaterielförsörjning. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om försvarets

materielförsörjning (yrkande 6).

Vänsterpartiet pekar i partimotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. på

att ett minskat svenskt försvar inte kan hålla sig med en försvarsindustri

av samma omfattning som under det kalla kriget. Försvarsindustrins

kapacitet måste bygga på försvarets behov av materiel. Motionärerna anser

det nödvändigt med en omstrukturering och regeringen har ett ansvar för att

stimulera övergången från militär till civil produktion. Detta föreslås

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4).

I samma motion sägs att det allt mer integrerade europeiska

försvarsindustrisamarbetet är förståeligt. Det är då viktigt att ta

tillvara den svenska försvarsindustrins kunskaper. Riksdag och regering bör

därför behålla möjligheten att styra och påverka detta samarbete.

Vänsterpartiet förespråkar därför en omställning där man tar hänsyn till

den sociala situationen på berörda orter och hos berörda personalgrupper.

Det är sålunda viktigt att hävda att den del av den gemensamma produktion

som kan komma i fråga, och som är grundad på svensk teknik och svenskt

kunnande, placeras i Sverige. Vad som i motionen anförts om

försvarsindustrins lokalisering bör riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna (yrkande 6).

Kristdemokraterna menar i sin kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl.

att det är väsentligt att reduceringen av materielanskaffningen inte ger

långsiktiga negativa konsekvenser för den inhemska kompetensen. Vi måste

upprätthålla en hög nivå på utvecklingsverksamheten för att behålla

nödvändig kompetens i ett tillväxtläge och för att svensk försvarsindustri

skall betraktas som en attraktiv samarbetspartner i den omstrukturering som

den europeiska försvarsindustrin befinner sig i. Eftersom det råder bred

politisk enighet om att försvarsindustrin måste söka utländskt samarbete i

allt högre grad, måste regeringen snarast ge långsiktiga och säkra besked

om den framtida försvarsindustriella policyn (yrkande 26).

I samma motion förordas fortsatt utveckling och anskaffning av

luftvärnsrobotsystemet 23 Bamse (yrkande 27) samt att den inhemska

ubåtskompetensen, som är strategisk, noga bör övervägas inför

försvarsbeslutet (yrkande 28).

I Miljöpartiets kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. anförs att

regeringen vill uppmuntra till ett ökat samarbete mellan svenska och andra

europeiska krigsmaterieltillverkare. Det skulle innebära att framtida

vapensystem i än högre utsträckning blir tillverkade i samarbete mellan

svenska och utländska företag. Miljöpartiet menar att det är ett dåligt

sätt att hantera den överkapacitet som svensk vapenindustri har. Det vore

bättre att avveckla den verksamhet som inte längre behövs och gå in med

statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder på de orter som drabbas extremt

hårt (yrkande 6).

Näringsutskottet

Näringsutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig över propositionen,

anför att den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera

högteknologiska produkter till det svenska försvaret har ett stort försvars

- och säkerhetspolitiskt värde. Den industripolitiska betydelsen av denna

produktion sägs vara hög. Försvarsindustrin har frambringat ett

kvalificerat tekniskt kunnande. Spridningseffekter har i ett flertal fall

uppstått i form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga

industrin och genom civil användning i samhället.

När det svenska försvaret nu, mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget

, kommer att reduceras i storlek och ges en något annan inriktning får det

självfallet konsekvenser för den svenska försvarsindustrin. Det blir inte

längre möjligt att upprätthålla en bred inhemsk materielförsörjning inom

aktuella budgetramar. Näringsutskottet finner det naturligt att

materielförsörjningen anpassas till det nya säkerhetspolitiska läget och

till den nya försvarsorganisationens behov.

Den framtida industriella förmågan hos svensk försvarsindustri kommer att

i väsentlig omfattning baseras på ömsesidiga industriella beroenden över

nationsgränserna och på ett ökat mellanstatligt samarbete på

materielområdet. Näringsutskottet har därför inget att erinra mot vad som

sägs i propositionen om vikten av ökat mellanstatligt samarbete på

materielområdet. Utskottet vill dock peka på betydelsen av att den del av

den gemensamma produktion som kan komma i fråga och som är grundad på

svensk teknik och svenskt kunnande i så hög grad som möjligt blir placerad

i Sverige.

Näringsutskottet anser det vara ofrånkomligt att de minskande

materielbeställningarna från det svenska försvaret kommer att medföra stora

påfrestningar för den svenska försvarsindustrin. Staten har som huvudsaklig

beställare av försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och

underlätta denna omstrukturering, även om huvudansvaret ligger hos

industrin. I likhet med regeringen anser näringsutskottet att statsmakterna

under en övergångs-period genom lämpliga utvecklings- och

anskaffningsuppdrag kan underlätta omställningen hos sådan industri som av

försvarspolitiska skäl är av intresse för framtiden.

Näringsutskottets yttrande bifogas betänkandet.

Försvarsutskottet

Försvarsindustrin

Utskottet konstaterar, liksom regeringen, att den kommande förändringen av

Försvarsmakten ofrånkomligen leder till konsekvenser för

materielförsörjningen. Det säkerhetspolitiska läget, förändrade uppgifter

och de ekonomiska förutsättningarna kommer att medföra reduceringar i

försvarets organisation. Dessa förhållanden tillsammans med de nuvarande

osäkerheterna om försvarets framtida behov av materiel leder till

slutsatsen att Försvarsmaktens materielanskaffning framgent inte kommer att

vara tillräcklig som hemmamarknad för en utvecklande försvarsindustri av

dagens omfattning. Som framhålls i kommittémotion Fö8 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. måste försvarsindustrins kapacitet bygga på försvarets

behov av materiel. Verksamheter som inte längre behövs bör avvecklas,

vilket också sägs i kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. Det

kommer sålunda inte längre att vara möjligt att med särskilda satsningar

bevara inhemsk kompetens annat än inom ett fåtal områden. Som regeringen

anför i propositionen och som också näringsutskottet betonar, kommer därför

den framtida industriella förmågan i väsentlig omfattning att baseras på

ömsesidiga industriella beroenden och på ett ökat mellanstatligt samarbete.

För ett aktivt internationellt samarbete kommer det att krävas gemensamma

projekt. Försvarsutskottet ansluter sig härvid till vad näringsutskottet

anfört om betydelsen av att sådan gemensam produktion som är grundad på

svensk teknik och svenskt kunnande, i så hög grad som möjligt blir placerad

i Sverige.

Vikten av ökat internationellt samarbete betonas också i partimotion Fö7 (

fp) av Lars Leijonborg m.fl., som också välkomnar att regeringen förutser

en samlad översyn av frågor som rör svensk krigsmaterielförsörjning.

Utskottet anser inte att motionärerna ger uttryck för någon principiellt

annan syn i frågan än vad utskottet ställer sig bakom. Motionens yrkande 6

bör därför inte bifallas av riksdagen.

De minskande materielbeställningarna kommer att medföra stora påfrestningar

för den svenska försvarsindustrin. Detta uppmärksammar såväl regeringen som

näringsutskottet. Omstruktureringar liksom avveckling av kompetenser och

tillverkningskapaciteter kan inte uteslutas. Som regeringen anför kan

statsmakterna under en övergångstid genom lämpliga utvecklings- och

anskaffningsuppdrag underlätta industrins omställning och internationella

samarbete. Utskottet förutsätter härutöver att arbetsmarknadspolitiska

åtgärder utnyttjas i erforderlig omfattning. Regeringen har också i

vårpropositionen (prop. 1998/99:100 s. 33) uppmärksammat att det nu

förestående försvarsbeslutet kommer att innebära påfrestningar på ett antal

orter i Sverige. Regeringen har därför tillsatt en arbetsgrupp med uppgift

att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa effekterna av denna

omställning. Härmed anser utskottet att de stimulanser för övergång från

militär till civil produktion som förordas i kommittémotion Fö8 (v) yrkande

4 kan inrymmas. Utskottet anser också att det sociala hänsynstagande i

omställningen som efterlyses i motionen (yrkande 6) kommer att beaktas. De

båda motionsyrkandena bör därför inte bifallas av riksdagen. Utskottet

utgår vidare från att statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in på

de orter som drabbas extremt hårt, något som efterlyses i kommittémotion

Fö15 (mp) yrkande 6. Detta yrkande bör därför heller inte bifallas.

Kompetensområden samt forskning och teknikutveckling

Utskottet kan ansluta sig dels till regeringens indelning av det framtida

kompetensbehovet i s.k. strategiska kompetenser och industriella

kompetenser, dels till de kriterier som bör gälla för urvalet av de

strategiska kompetenserna. Utskottet ställer sig också bakom de i

propositionen angivna syftena för försvarsforskningen och

teknikutvecklingen.

Regering nämner i propositionen att den avser att i två på varandra

följande faser identifiera de strategiska kompetensområdena och de

nödvändiga utvecklings- och produktionsresurserna. Myndigheterna kommer ges

i uppdrag att lämna underlag härför. Utskottet har ingen invändning mot

denna ordning och kan därför inte ansluta sig till förslaget i partimotion

Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. om en parlamentarisk utredning om

förutsättningarna för svensk försvarsindustriell kompetens och dess

betydelse. Yrkande 19 i nämnda motion bör därför avslås. av riksdagen.

Utskottet håller med motionärerna i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. att den förestående reduceringen av materielanskaffningen inte får

medföra negativa konsekvenser för tillväxtförmågan. Utskottet utgår från

att regeringen beaktar detta i det förestående arbetet med att definiera de

strategiska och industriella kompetenserna. Härav följer att motionens

yrkande 26 inte bör bifallas.

Samma motion förordar uttalanden om specifika kompetenser knutna till

materielsystem som luftvärnsroboten 23 Bamse och ubåtar. Utskottet är inte

berett att göra några sådana uttalanden utan anser att det är regeringens

sak att i höst förelägga riksdagen förslag om en avvägd framtida

krigsorganisation och vilka viktigare system som bör ingå i denna.

Yrkandena 27 och 28 bör därför avslås av riksdagen.

Det civila försvaret m.m.

Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 152-176) anfört

om det civila försvaret m.m. Utskottet behandlar här även motionerna Fö6

yrkande 21, Fö9 yrkandena 16-18 samt Fö402 yrkandena 1 och 2.

Förmågor inom det civila försvaret

Regeringen

Regeringen föreslår i propositionen att det övergripande målet för det

civila försvaret och för utformningen av resurserna skall vara att

värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa

de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga

vid ett väpnat angrepp och krig i vår omvärld

bidra till fred och säkerhet i omvärlden

stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på

samhället i fred.

I propositionen redovisas följande skäl för förslaget om det övergripande

målet för det civila försvaret och utformningen av resurserna.

Regeringen anser att för uppgiften försvar mot väpnat angrepp skall det

inom det civila försvaret genom en tillräckligt hög grundberedskap alltid

finnas en förmåga som skapar handlingsfrihet att hantera förändrade

förutsättningar i framtiden, att motstå hot om begränsade insatser mot

civila funktioner eller infrastruktur och att kunna stödja Försvarsmaktens

verksamhet.

Det civila försvaret skall vidare på kort sikt (enstaka år) kunna utveckla

en sådan förmåga hos viktiga samhällsfunktioner att samhället kan motstå

mer omfattande insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga

insatsstyrkor. Det civila försvaret skall kunna bidra till den samlade

förmågan att på medellång sikt (inom fem år) kunna möta ett väpnat angrepp

som innebär mer omfattande militära operationer och att på lång sikt (mer

än tio år) kunna möta flera olika typer av väpnade angrepp.

Regeringen anser också att en ändring bör göras i förhållande till det

tidigare försvarsbeslutet så att totalförsvarsresurserna skall kunna

användas för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden.

Regeringen menar vidare också att resurserna inom det civila försvaret

snabbt och smidigt skall kunna utnyttjas för att stödja samhället vid svåra

påfrestningar i fred. Särskilt gäller detta vissa ledningssystem och

ledningsresurser, personal, materiel och varor i lager, sjukvårdsutrustning

, vattenreningsutrustning och resurser i övrigt som identifierats som

lämpliga vid svåra påfrestningar i fred.

Motionen

I motion Fö402 (c ) av Rolf Kenneryd anförs bl.a. att de mål som angavs i

budgetpropositionen för år 1999 för det civila försvaret skapar oklarhet

och kan försvåra tillämpningen av en helhetssyn på det civila försvarets

tre uppgifter (yrkande 1). Målformuleringen i budgetpropositionen kan,

enligt motionären, skapa intrycket av att regeringen tagit ett steg

tillbaka i det förnyelsearbete som riksdagens beslutat om. Målen för

funktionerna bör formuleras om så att de fortsättningsvis på ett tydligare

sätt kan kopplas till alla de tre uppgifterna som riksdagens beslutat om (

yrkande 2).

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att det övergripande målet för

det civila försvaret och utformningen av dess resurser skall vara att värna

civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa de

viktigaste samhällsfunktionerna och att bidra till Försvarsmaktens förmåga

vid ett väpnat angrepp och krig i vår omvärld. Det övergripande målet skall

också vara att bidra till fred och säkerhet i omvärlden och stärka

samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på

samhället i fred.

Med anledning av yrkandena 1 och 2 i motion Fö402 (c) vill utskottet

framhålla att i försvarsbeslutets andra etapp hösten 1996 (prop. 1996/97:4,

bet. 1996/97:FöU1, rskr. 109) definierades begreppet totalförsvar i lagen (

1992:1403) om höjd beredskap. Definitionen är att totalförsvar är

verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Av propostionen

1996/97:4 framgår att genomförandet av internationella insatser och

stärkande av samhällets förmåga att möta svåra påfrestningar på samhället

inte är totalförsvarsverksamhet, men att totalförsvarsresurserna skall

utformas så att de också kan användas för dessa situationer. Någon ändring

av försvarsbeslutet i detta avseende har inte gjorts.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla vad Försvarsberedningen i sitt

betänkande (Ds 1999:2) Förändrad omvärld - omdanat försvar anfört om den

fortsatta inriktningen av det civila försvarsresurserna. Beredningen anser

att de särskilda resurser som avdelas inom ramen för det civila försvaret

skall utformas för att kunna användas för tre huvudtyper av ändamål,

försvara Sverige mot väpnat angrepp, bidra till fred och säkerhet i

omvärlden samt stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra

påfrestningar i fred. Utskottet anser detta vara en bra utgångspunkt för

det forsatta arbetet.

Utskottet vill också peka på den särskilde utredare som regeringen avser

utse och som skall analysera och lämna förslag till vissa principer för att

åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt

försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar. Utskottet utgår ifrån att

de frågor som motionären pekar på kommer att ligga inom ramen för det

översynsarbete som regeringen nu aviserar. Utskottet anser inte att det

finns anledning att föregripa resultatet av denna översyn. Något särskilt

uttalande från riksdagens sida - utöver vad utskottet ovan framhållit - bör

därför inte nu avges. Motion Fö402 (c) yrkandena 1 och 2 bör därför inte

bifallas av riksdagen.

Den fortsatta inriktningen av planeringen för det civila försvaret

Regeringen

Regeringen bedömer att resurserna inom det civila försvaret i allmänhet

skall, när så är möjligt, anpassas till och kunna ingå vid internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser. Dessa resurser skall även kunna

användas vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Den förändrade

hotbilden medför att satsningar även i fortsättningen behöver vidtas för

att minska sårbarheten i infrastrukturen, medan däremot åtgärder främst vad

gäller försörjningsberedskapen samt skyddsrumsbyggandet bör kunna minska

väsentligt.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av

planeringsinriktningen för det civila försvaret.

Regeringen anser att planeringen för det civila försvaret i ökad

utsträckning skall inriktas mot att säkra viktiga infrastrukturområden och

därmed minska sårbarheten i de för beredskapsförmågan gränssättande

faktorerna.

Genom att samhället blir alltmer beroende av sammansatta IT-system ökar

även sårbarheten. Beroendet gör att många vitala samhällsfunktioner har

svårigheter att lösa sina uppgifter om IT-system slås ut. Det kan gälla

system för värme, vatten, administrativa uppgifter m.m. Regeringen anser

därför att åtgärder skall vidtas för att minska sårbarheten i de

samhällsviktiga IT-systemen.

Regeringen uppdrog i december 1997 åt ÖCB att i samråd med berörda

funktionsansvariga myndigheter och Försvarsmakten redovisa i vilken

utsträckning sårbarheten hos den civila infrastrukturen, främst

telekommunikationerna, elförsörjningen och datasystemen, kan bedömas vara

gränssättande för totalförsvarsförmågan vid olika antaganden om de resurser

som en angripare kan sätta in. Slutredovisning skall ske senast den 1 mars

2000. Regeringen avser vidare uppdra åt Försvarets forskningsanstalt att

sammanfatta och utvärdera de studier som under senare år genomförts

avseende bl.a. hot mot infrastrukturen, främst elförsörjning och

telekommunikation.

När det gäller försörjningsberedskapen menar regeringen bl.a. att vårt

medlemskap i EU m.m. pekar mot att handeln kommer att fortgå någorlunda

ostörd långt in i en eventuell framtida kris. Den internationella

utvecklingen med ökad integration och starkare ömsesidigt beroende minskar

riskerna från försörjningssynpunkt. Samtidigt innebär den ökade globala

konkurrensen och den allt snabbare tekniska utvecklingen en förändring av

det svenska näringslivet. Regeringen anser att ovan nämnda förändringar,

tillsammans med den ändrade inriktningen för Försvarsmaktens planering,

medför nya förutsättningar för planering av försörjningsberedskapen.

Regeringen avser även att se över möjligheten att vid senare tillfälle

lyfta upp försörjningsfrågor på EU:s agenda.

I fråga om förmåga och organisation för internationellt säkerhetssamarbete

anför regeringen bl.a. att i totalförsvarspropositionen (1996/97:4) angavs

att resurser inom det civila försvaret skall kunna utnyttjas vid

genomförandet av internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.

Överstyrelsen för civil beredskap har ett samordningsansvar och har på

regeringens uppdrag inventerat vilka resurser inom det civila försvaret som

kan nyttjas för internationella insatser. Ett eventuellt ianspråkstagande

för internationella insatser är emellertid förknippat med kostnader och bör

inte göras utan säkerhetspolitisk analys. Det krävs enligt regeringen en

mer ingående analys av vilka civila försvarsresurser som det finns behov av

och som är tillgängliga.

Statens räddningsverk (SRV) har till uppgift att upprätthålla beredskap

för att genomföra räddnings- och katastrofinsatser samt att ha kapacitet

för att medverka i den inledande återuppbyggnadsfasen i krigs- och

krisdrabbade länder. De svenska katastrof- och räddningsinsatser som kan

genomföras utformas i enlighet med vad som efterfrågas av internationella

organisationer och FN-systemet.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning av hur den fortsatta

inriktningen av planeringen för det civila försvaret bör utformas.

Utskottet vill framhålla betydelsen av att satsningar görs för att minska

sårbarheten i infrastrukturen.

Utskottet vill med anledning av Statens räddningsverks uppgift att ha

kapacitet för att medverka i den inledande återuppbyggnadsfasen i krigs-

och krisdrabbade länder anföra följande.

På annan plats i detta betänkande redovisas regeringens syn på vissa

planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred. Det framgår av redovisningen att

regeringen avser utse en särskild utredare som skall se över nu gällande

planeringssystem för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfresningar

på samhället i fred. Enligt regeringen bör utredaren föreslå former för en

planering som bl.a. tillgodoser samhällets förmåga att kunna bidra till

fred och säkerhet i omvärlden. Utskottet anser att regeringen i detta

sammanhang även bör överväga en översyn av förordningen (1989:205) om

byggnads- och reparationsberedskapen så att denna organisation - med

uppgift att utföra nybyggnads-, reparations- och röjningsarbeten för

totalförsvaret - även kan utnyttjas för det internationella

säkerhetsfrämjande arbete som Sverige deltar i.

Funktionen Ordning och säkerhet

Regeringen

Regeringen bedömer att under försvarsbeslutsperioden skall 1 500

totalförsvarspliktiga utbildas till den särskilda

beredskapspolisorganisationen. Någon utbyggnad av den allmänna

beredskapspolisorganisationen skall inte ske under försvarsbeslutsperioden.

Det bör finnas en beredskap att kunna anpassa utbildning och uppgifter i

enlighet med vad som kan komma att bli resultatet av Kombattantutredningens

förslag, av sådana förslag som Pliktutredningen presenterar år 2000 samt av

en eventuell översyn enligt Överstyrelsen för civil beredskaps förslag om

bl.a. direktinskrivning av totalförsvarspliktiga.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av funktionen

Ordning och säkerhet.

Regeringen anmälde i 1996 års totalförsvarsproposition (prop. 1996/97:4)

att inriktningen bör vara att under försvarsbeslutsperioden utöka

beredskaps-polisens organisation till att totalt omfatta 15 000.

Regeringen informerade riksdagen i 1999 års budgetproposition (prop. 1998/

99:1 utg.omr. 6) om att utbyggnaden av den särskilda beredskapspolisen inte

har kunnat genomföras i den takt som var avsedd. Rikspolisstyrelsen har den

16 november 1998 på regeringens uppdrag redovisat vilka konsekvenser som

uppstår för funktionens förmåga om målsättningen i försvarsbeslutet inte

kan uppnås. Enligt Rikspolisstyrelsen minskar polisens förmåga att

kortsiktigt medverka i de planerade uppgifterna inom totalförsvaret. Detta

skall dock ställas mot att det säkerhetspolitiska läget gör att risken för

ett behov av insatser inom området är mycket liten.

Mot bakgrund av vad Rikspolisstyrelsen redovisat och av vad

Försvarsberedningen uttalat anser regeringen att en ominriktning av den

särskilda beredskapspolisorganisationen är motiverad. Antalet utbildade

totalförsvarspliktiga avsedda för denna bör kunna sänkas från 5 000 till 1

500 under försvarsbeslutsperioden. Någon utbyggnad av den allmänna

beredskapspolis-organisation bör inte ske under försvarsbeslutsperioden.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att antalet

totalförsvarspliktiga, som utbildas till den särskilda

beredskapspolisorganisationen, uppgår till 1 500 under

försvarsbeslutsperioden. Utskottet delar också regeringens syn på att det

under perioden inte sker någon utbyggnad av den allmänna

beredskapspolisorganisationen.

Funktionen Telekommunikationer

Regeringen

Regeringen bedömer att med nuvarande ekonomiska förutsättningar kommer

telekommunikationens säkerhet inför både allvarliga störningar i fred och

höjd beredskap i huvudsak att vara godtagbara inom några år. Bedömningen är

dock osäker eftersom utvecklingen inom telefunktionen går mycket snabbt och

nya sårbarheter men också nya möjligheter kan uppstå. Regeringen anser att

en uppföljning av genomgången av telefunktionen skall genomföras.

Som bakgrund till regeringens bedömning framhålls bl.a. uttalanden av

försvarsutskottet. Regeringen pekar härvid på utskottets uttalanden om att

det alltjämt föreligger avgörande brister inom telefunktionen, att det

krävs en utförlig redovisning av funktionen samt att en

funktionsutvärdering bör genomföras snarast (bet. 1998/99:FöU1).

Regeringen anför vidare som bakgrund till sin bedömning att samhällets

ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer minskar toleransen för

avbrott och störningar. Den snabba teknikutvecklingen med nya tjänster

medför emellertid också en ökad sårbarhet. Internetutvecklingen medför en

ökad risk för att obehöriga, var som helst i världen, kan göra intrång och

manipulera i dåligt skyddade datasystem. Det blir ännu viktigare att kunna

skydda infrastrukturen inte endast mot fysiska angrepp utan även mot allt

mer sofistikerade attacker.

Telekommunikationsfunktionen är sårbar för precisionsbekämpning med

långräckviddiga luftburna vapen. Sårbarheten gäller alla samhällsviktiga

teleoperatörer och beror i huvudsak på att viss vital teleutrustning

fortfarande är koncentrerad i otillräckligt skyddade lokaler. Några viktiga

driftledningar saknar fortfarande tillräckligt skydd. Funktionen är också

sårbar för långa elavbrott. Mindre teleanläggningar klarar elavbrott

enstaka timmar och större teleanläggningar enstaka dygn. Möjligheter saknas

för närvarande att prioritera samhällsviktiga abonnenter.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av funktionen

Telekommunikationer.

Regeringen bedömer att, trots de åtgärder som vidtagits de senaste åren,

risken fortfarande är stor att telekommunikationerna kan lamslås vid en

stor insats över hela landet av precisionsstyrda luftburna vapen med lång

räckvidd eller en avancerad intrångsattack via telenät mot

teleoperatörernas styr- och övervakningsnät. Risk föreligger att ett sådant

angrepp kan sättas in med kort förvarning vid en konflikt som kan beröra

Sveriges säkerhet.

Regeringens bedömning är att med nuvarande ekonomiska förutsättningar

kommer telekommunikationernas säkerhet inför både allvarliga störningar i

fred och höjd beredskap att vara i huvudsak godtagbar inom några år.

Bedömningen är dock osäker eftersom utvecklingen inom området går mycket

fort och skyddet kan behöva anpassas därefter. Bedömningen utgår ifrån att

de åtgärder som framgår av nedan/ovan redovisad inriktning genomförs under

angiven tidsperiod.

Regeringen anser att funktionen Telekommunikationer är en nyckelfunktion

för totalförsvaret, som vid ett väpnat angrepp måste fungera med hög

säkerhet. Samhällets beroende av fungerande telekommunikationer gör att

funktionen kan vara en gränssättande faktor för hela totalförsvarets

samlade förmåga. Sårbarheten måste därför efterhand byggas bort eller

begränsas och säkerheten ökas i telenäten.

Motionerna

I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. sägs bl.a. att det inte är

tillfredsställande att säkerheten avseende telekommunikation anses bli

godtagbar först om några år. Våra telekommunikationer måste skyddas. De

utgör, som regeringen konstaterar, en gränssättande faktor för hela

totalförsvarets samlade förmåga. Enligt motionärernas mening är det

angeläget att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för att få en

godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen även sett i ett nära

framtidsperspektiv (yrkande 21).

I kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs bl.a. att regeringen

har mycket knapphändigt belyst specificering av och förslag om hur

infrastrukturen kan skyddas. Kristdemokraterna anser att skyddet för

telekommunikationer snarast måste sättas i sådant skick att det kan fungera

vid ett väpnat angrepp. Den av regeringen planerade inriktningen av

åtgärder för att garantera säkerheten i telenäten måste således snarast

påbörjas (yrkande 16).

Utskottet

Utskottet har vid upprepade tillfällen bl.a. framhållit samhällets stora

beroende av sårbara tekniska system inom viktiga infrastrukturområden.

Utskottet anser att en inbyggd robusthet och flexibilitet i samhällets

grundstruktur är avgörande för förmågan att klara extrema påfrestningar.

Uthålligheten inom telekommunikationsområdet i detta avseende bedömer

utskottet vara av särskilt vital betydelse.

Mot bakgrund av regeringens bedömning i propositionen om

telekommunikationens säkerhet, som huvudsakligen först inom några år kommer

att vara godtagbar vid nuvarande ekonomiska förutsättningar, anser

utskottet att den aviserade funktionsgenomgången är ytterst angelägen att

genomföra och förusätter att denna snarast kommer till stånd. Detta inte

minst med hänsyn till att regeringens bedömning är osäker eftersom

utvecklingen inom funktionen går mycket snabbt.

Utskottet anser att frågan om säkerheten i och skyddet av

telekommunikationssystemen som tas upp i motionerna Fö6 och Fö9 är ytterst

angelägna frågor. Utskottet utgår ifrån att den nu aviserade

funktionsgenomgången bl.a. kommer att behandla dessa frågor. Utskottet

finner därför inte skäl att nu föregripa resultatet av denna genomgång,

utan föreslår att riksdagen inte bifaller motionerna Fö6 (m) yrkande 21 och

Fö9 (kd) yrkande 16.

Delfunktionen Elförsörjning

Regeringen

Regeringen bedömer att vitala funktioner i samhället är beroende av

tillgång till el för att kunna upprätthållas. Det är inte möjligt att

säkerställa en helt störningsfri elförsörjning i händelse av krig.

Det är ett samhällsintresse att minska beroendet av en fungerande

ordinarie elförsörjning i vitala samhällsfunktioner. Samhällsviktig

verksamhet som oundgängligen måste fungera bör säkra tillgången till el för

situationer då den ordinarie elförsörjningen inte fungerar.

Åtgärder som vidtas för att kunna upprätthålla och återupprätta

elförsörjningen i krig är angelägna och bidrar långsiktigt till en höjd

beredskapsförmåga. De statliga insatserna inom området bör ges fortsatt hög

prioritet. En översyn av beredskapsplaneringen bör genomföras med syfte att

bl.a. pröva nivån i de statliga åtagandena inom området och utveckla målen

för verksamheten. Forskningsinsatserna på området skall tydligare kopplas

till de operativa beredskapsarbetet.

Arbetet med att utveckla en samordnad strategi för beredskapsåtgärder inom

elförsörjningen och hos elanvändare bör fortsätta. Ytterligare insatser för

att upprätta och upprätthålla försörjning med reservkraft hos viktiga

elanvändare i samband med störningar i krigs- och fredstid bör övervägas.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av delfunktionen

Elförsörjning.

Elförsörjningen kan göras mindre sårbar genom att elsystemet i

förebyggande syfte görs mer robust och motståndskraftigt i samband med om-

och utbyggnad och införande av ny teknik inom elförsörjningen, samt genom

en beredskap att vidta skadeavhjälpande åtgärder vid störningar.

Kostnaderna för och de tekniska svårigheterna med att helt förhindra att

det svenska elsystemet drabbas av störningar är emellertid mycket stora,

särskilt om de skulle genomföras på kort sikt. Åtgärderna måste därför

inriktas på att minska sårbarheten i elförsörjningen och beroendet inom

viktiga samhällsfunktioner av den ordinarie elförsörjningen.

Elberedskapslagen (1997:288) reglerar ansvaret för den planering och de

åtgärder som behövs för att kunna tillgodose elförsörjningen vid höjd

beredskap. Huvudprincipen är att elföretagen är skyldiga att vidta åtgärder

som beslutas med stöd av lagen för att tillgodose elförsörjningen vid höjd

beredskap. I lagen har inte närmare preciserats eller exemplifierats vilka

beredskapsåtgärder som skall vidtas.

Vid höjd beredskap skall Svenska kraftnät leda och samordna

elförsörjningens resurser och att ta fram underlag för beslut om

prioriteringar av elanvändningen. Vidare ingår ett övergripande ansvar för

reparationer och underhåll av anläggningar i elsystemet.

Elberedskapsarbetet bedrivs också på en regional nivå inom tre elregioner

som är Svenska kraftnäts regionala organ på elberedskapsområdet.

När det gäller inriktningen av beredskapsplaneringen anför regeringen bl.a

. att Svenska kraftnät har redovisat en verksamhetsplan för perioden 1997-

2001. Enligt planerna inriktas elberedskapen på åtgärder som ökar

elförsörjningens uthållighet i ett långsiktigt perspektiv och som skall ge

förutsättningar för anpassning av handlingsberedskapen till eventuella

förändringar i den säkerhetspolitiska bilden.

Åtgärder för ökad säkerhet i elförsörjningen i områden av betydelse för

totalförsvaret prioriteras. Anläggningar i stamnätet och regionala nät av

särskild betydelse för totalförsvaret skall skyddas genom fortifikatoriska

åtgärder och vara förberedda för personell bevakning.

Regeringens bedömning är att beredskapsläget inom delfunktionen har

förbättrats sedan år 1997. Regeringen har, under förutsättning av de

resurser som statsmakterna för närvarande anslår till verksamheten, ingen

anledning att befara att beredskapsarbetet inom elförsörjningen brister

eller bedrivs med en felaktig inriktning. En snabb höjning av förmågan inom

delfunktionen är svår och kostsam att genomföra och torde inte vara

förenlig med krav på kostnadseffektivtet. Det är, bl.a. mot bakgrund av de

förutsättningar som gäller för elsystemets sårbarhet, inte realistiskt att

förvänta några snabba höjningar i förmågan. Elberedskapen är ett

långsiktigt verkande arbete.

Pågående utrednings- och åtgärdsprojekt bedöms exempelvis av Svenska

kraftnät inom fem till tio år öka uthålligheten i de nationella och

regionala näten i Syd- och Mellansverige. Även möjligheterna att

upprätthålla en begränsad elproduktion i regionala och lokala nät (s.k. ö-

drift) inom Syd- och Mellansverige vid långvariga elavbrott bedöms öka.

Regeringen har i samband med 1999 års budgetproposition anfört att en

genomgång av funktionen Energiförsörjning skall ske inom de närmaste åren.

Försvarsutskottet har i denna fråga anfört att sådana utvärderingar snarast

bör genomföras. Mot denna bakgrund avser regeringen att genomföra en

översyn av delfunktionen Elförsörjning. En sådan översyn skall bl.a.

uppmärksamma de nuvarande beredskapsinsatsernas omfattning, inriktning och

förväntade resultat i förhållande till totalförsvarets behov samt överväga

behovet av förändringar i dessa avseenden. Härvid är det enligt regeringens

bedömning angeläget att utveckla mer detaljerade kvantitativa och

tidsmässiga mål beträffande förmågan att försörja geografiska områden och

viktiga samhällsfunktioner. Sådana mål skall tas fram för alternativa

antaganden om beredskapsinsatsernas finansiella omfattning. Regeringen

kommer i ett senare skede att ta ställning till närmare former för

översynen, bl.a. vad gäller en utvärdering av erfarenheterna av

elberedskapslagen med dess tillämpning.

När det gäller att minska beroendet av ordinarie elförsörjning överväger

regeringen för närvarande vilka ytterligare åtgärder som bör initieras för

att minska beroende av ordinarie kontinuerlig elförsörjning. Regeringen

avser inledningsvis bl.a. att ta initiativ till utredningar av frågorna om

den framtida stödgivningen till reservkraft, om fördelning av

reservkraftsaggergat och värmeförsörjningens elberoende. Berörda

myndigheter kommer att involveras i detta arbete.

Motionen

Motionärerna i komittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anser inte att

den bristande tillgången på personella bevakningsresurser, som regeringen

anger, skall vara ett skäl för att inte skydda viktiga anläggningar inom

elförsörjningen. En sådan brist måste med det snaraste kunna avhjälpas.

Bevakningen av den sårbara elförsörjningen måste intensifieras så att den

skyddas från såväl angrepp från nära håll som precisionsbekämpning med

långräckviddiga luftburna vapen (yrkande 17).

Utskottet

Utskottet har vid upprepade tillfällen bl.a. framhållit samhällets stora

beroende av sårbara tekniska system inom viktiga infrastrukturområden.

Utskottet anser att en inbyggd robusthet och flexibilitet i samhällets

grundstruktur är avgörande för förmågan att klara extrema påfrestningar.

Uthålligheten inom elförsörjningen i detta avseende bedömer utskottet vara

av särskilt vital betydelse.

Mot bakgrund av bl.a. utskottets tidigare uttalande om en snar

funktionsgenomgång av delfunktionen Elförsörjning välkomnar utskottet att

regeringen nu avser att genomföra en sådan översyn. Översynen skall bl.a.

uppmärksamma de nuvarande beredskapsinsatsernas omfattning, inriktning och

förväntade resultat i förhållande till totalförsvarets behov samt överväga

behovet av förändringar i dessa avseenden. Utskottet välkomnar också

regeringens avisering om närmare former för översynen, bl.a. vad gäller en

utvärdering av erfarenheterna av elberedskapslagen med dess tillämpning.

Utskottet anser att frågan om skyddet av den sårbara elförsörjningen som

tas upp i motion Fö9 är en ytterst angelägen fråga. Utskottet utgår ifrån

att den nu aviserade funktionsgenomgången bl.a. kommer att behandla denna

fråga. Utskottet finner därför inte skäl att nu föregripa resultatet av

denna genomgång, utan föreslår att riksdagen inte bifaller motion Fö9 (kd)

yrkande 17.

Ekonomisk politik i kriser och krig

Regeringen

Regeringen bedömer att planeringen av den ekonomiska politiken inför

krissituationer bör utgå från att det övervägande ansvaret för att målen

för den ekonomiska politiken skall kunna uppnås vilar på generella

ekonomisk-politiska åtgärder. Detta innebär att reglerande åtgärder av mer

omfattande slag förutsätts inte behöva sättas i kraft förrän i ett sent

skede i en krissituation.

Regeringen anser att denna bedömning även bör ligga till grund för den

planering och de övriga beredskapsförberedelser som olika

funktionsansvariga myndigheter inom den civila delen av totalförsvaret är

skyldiga att utföra. Regeringen har för avsikt att se över de instrument

som finns för att klara uppgifter i krissituationer av skilda slag.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av ekonomisk

politik i kriser och krig.

Inledningsvis framhåller regeringen att Beredskapsdelegationens förslag

överensstämmer med regeringens bedömning.

Utvecklingen såväl i Sverige som i vår omvärld har lett till att

traditionella regleringssinstrument, såsom bl.a. pris- och valutaegleringar

och ransonering, fått allt mindre relevans. Av mycket stor betydelse i

sammanhanget är också att Sveriges medlemskap i EU ger nya möjligheter och

förutsättningar för den ekonomiska politiken och försörjningspolitiken i

krissituationer.

De grundläggande förändringar som inträtt under senare år gör att

regeringen anser att det är både möjligt och nödvändigt att i viss

utsträckning omvärdera den för olika krissituationer planerade användningen

av nationella reglerande ingrepp i utrikeshandel och utrikes betalningar

samt ransonering och prisreglering som instrument i den ekonomiska

politiken i krissituationer.

De bedömningar regeringen gör innebär att nationella regleringar under de

nu aktuella förutsättningarna bör antas komma att sättas i kraft avsevärt

senare i krissituationer än vad som hittills antagits eller införas med

starkt begränsade tillämpningsområden. I båda fallen innebär det att den

allmänna ekonomiska politiken, som syftar till att stabilisera

samhällsekonomin, att styra resurser till angelägna användningsområden och

att motverka en ogynnsam inkomstfördelning, bör förutsättas komma att

bedrivas utan egentligt stöd av de traditionella regleringsinstrumenten

allt längre in i en krissituation. Ett större ansvar kommer därmed att vila

på mer generella ekonomisk-politiska åtgärder för att uppnå målen för den

ekonomiska politiken. Dessa instrument kan därför behöva utvecklas för att

kunna klara uppgifterna i krissituationer av skilda slag.

De bedömningar som nu redovisats avser krissituationer där störningarna är

måttliga eller ganska svåra. I mycket allvarliga kriser där väsentliga varu

- och finansmarknader i vårt land har upphört att fungera kan

statsledningen för att söka uppnå oavvisliga nationella mål behöva

tillgripa enkla och handfasta reglerande åtgärder. Regeringen anser därför

att de förändrade förutsättningarna för att använda regleringar i

krissituationer bör ligga till grund för en översyn av den planering och de

övriga beredskapsförberedelser som olika funktionsansvariga myndigheter

inom den civila delen av totalförsvaret är skyldiga att utföra.

Utskottet

Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen om den ekonomiska

politiken i kriser och krig.

Vissa planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringen

Regeringen bedömer att formerna för att på ett effektivt och rationellt

sätt kunna möta ett bredare spektrum av hot och risker successivt måste

utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara en förbättrad helhetssyn.

En särskild utredare bör utses som skall analysera och lämna förslag till

vissa principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller

planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av vissa

planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de även kan användas vid

internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och stärka

samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på

samhället i fred. Det civila försvaret måste beakta även ett bredare

spektrum av hot och risker.

Det skall finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som kan uppstå

i samhället. Beredskapen skall avse extraordinära situationer som kan

uppstå genom snabba och allvarliga försämringar av samhällets funktion.

Planeringen mot svåra påfrestningar på samhället i fred är inte en del av

totalförsvarsplaneringen utan genomförs inom ramen för berörda departements

och myndigheters normala planering.

Formerna för att på ett effektivt och rationellt sätt kunna möta ett

bredare spektrum av hot och risker måste emellertid enligt regeringen

successivt utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara en förbättrad

helhetssyn. Betydande samordningsvinster bör kunna uppnås med helhetsynen

som grund.

I dag delas samhället planeringsmässigt in i sektorer (svåra påfrestningar

) respektive funktioner (civilt försvar). I flera fall sammanfaller

indelningen och det är ofta samma myndigheter som ingår och har uppgifter

inom såväl en sektor som inom en funktion. Nuvarande funktionsindelning

inom det civila försvaret har använts under cirka tio år. Det gäller även

den ekonomiska planeringsramen.

Mot bakgrund av detta anser regeringen att en utredare skall se över nu

gällande planeringssystem för civilt försvar och för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred. I detta ligger att pröva hur de

nuvarande samordningssystemen kan utvecklas. Utredaren bör föreslå former

för en planering som tillgodoser samhällets förmåga att möta olika slag av

hot och att kunna bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Nuvarande

funktionsindelning inom det civila försvaret samt myndigheternas roller

skall prövas.

Regeringen anser vidare att en utgångspunkt för utredningen skall vara att

med tillämpning av ansvarsprincipen bygga beredskapen underifrån, dvs.

utgångspunkten skall vara det fredstida samhällets ansvarsfördelning samt

samlade förmåga och att åtgärder sedan successivt vidtas utefter hela

hotskalan från svåra påfrestningar till väpnat angrepp.

Motionen

Motionärerna i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anser bl.a. att

det i avsnittet om det civila försvaret saknas en beskrivning av hur det

civila samhället i sin helhet kan skyddas och fungera vid en krissituation.

Länsstyrelsernas och kommunernas roll som områdesansvariga organ och deras

skyldigheter och befogenheter har inte klarats ut.

Kristdemokraterna kräver en grundläggande analys av de nya hotens

konsekvenser för civlbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas och

användas för att samhället skall fungera vid krissituationer (yrkande 18).

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att formerna för att på ett

effektivt och rationellt sätt kunna möta ett bredare spektrum av hot och

risker successivt måste utvecklas och att utgångspunkten härvid bör vara en

förbättrad helhetssyn.

Med anledning av yrkande 18 i motion Fö9 (kd) vill utskottet framhålla att

inom ramen för den reguljära planeringen av åtgärder m.m. som

beredskapsmyndigheter och andra genomför för att skydda befolkningen i

händelse av bl.a. krig görs analyser över hur civilbefolkningen kan komma

att drabbas. Analyserna skall utgöra en grund för vilka åtgärder som de

olika funktionerna inom det civila försvaret bör genomföra samt

prioriteringar mellan funktionerna. Som framgått ovan kommer den nuvarande

funktionsindelningen inom det civila försvaret samt myndigheternas roller

att prövas av en utredare. Utskottet bedömer att de frågor som motionärerna

pekar på om de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen bör ligga inom

ramen för utredarens uppdrag.

Utskottet vill också framhålla att frågan om länsstyrelserna och

kommunernas roll som områdesansvariga organ och deras skyldigheter och

befogenheter har behandlats av utredningen Arbetsgruppen Ledningskedjan -

en utredning som initierades av utskottet våren 1997. Utredningen bereds nu

inom Regeringskansliet. Utskottet bedömer att resultatet av denna beredning

skall ge klarlägganden i fråga om länsstyrelserna och kommunernas

skyldigheter och befogenheter i enlighet med vad som anförs i motionen.

Något skäl att nu föregripa resultatet av detta arbete genom ett särskilt

uttalande från riksdagen anser utskottet inte föreligga. Mot bakgrund av

vad utskottet nu anfört anser utskottet att motion Fö9 (kd) yrkande 18 inte

bör bifallas av riksdagen.

Personal

Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 129-151) anfört

om personal. Utskottet behandlar även motionerna Fö6 (m) yrkandena 17 och

18, Fö7 (fp) yrkandena 7-9, Fö8 (v) yrkandena 8, 10 och 11, Fö9 (kd)

yrkandena 19-21, Fö11 (s) yrkandena 1 och 2, Fö12 (s) samt Fö16 (s).

Personalfrågornas handläggning

Regeringen

Regeringen ger inledningsvis en fyllig överblick över hur personalfrågorna

har handlagts sedan 1996 års försvarsbeslut.

I sammanhanget pekar regeringen på att Försvarsmakten i sitt underlag till

den säkerhetspolitiska kontrollstationen framhållit att dagens personal-

försörjningssystem för officerare inte svarar mot den framtida

organisationens krav. Ett nytt system bör därför tas fram och

Försvarsmakten avser genomföra en översyn så att statsmakterna kan få

underlag för erforderliga beslut. Regeringen har gett Försvarsmakten i

uppdrag att i maj i år redovisa en samlad principiell syn på den framtida

personalförsörjningen.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser regeringen, särskilt med de

osäkerheter som råder i Försvarsmaktens underlag när det gäller

personalfrågorna i vid bemärkelse och de förestående omfattande

omstruktureringarna av Försvarsmakten, att det inte nu är möjligt att ge en

samlad syn på ett framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten.

I övrigt hänvisas till propositionen s. 129-131.

Totalförsvarsplikt

Regeringen

Regeringen bedömer att det inte finns skäl att föreslå några ändringar av

de principer om totalförsvarets personalförsörjning som lades fast i

totalförsvarsbeslutet år 1996. Tillämpningen av pliktsystemet har

ifrågasatts och denna och flera andra frågor utreds för närvarande av 1998

års Pliktutredning.

Enligt regeringen måste grunden för ett framtida pliktsystems utformning

och tillämpning vara behoven baserade på vilka uppgifter som skall kunna

lösas med totalförsvaret. Antalet totalförsvarspliktiga som årligen skall

utbildas liksom utbildningens innehåll skall grundas på dessa behov.

Uppgiften att möta ett väpnat angrepp skall vara dimensionerande för det

framtida pliktsystemet. Antalet årligen utbildade totalförsvarspliktiga

måste även kunna vara basen för de krigsförband som skall ställas till

förfogande i internationella insatser. Frågan om viss pliktpersonal kan

behöva utbildas för att kunna göra insatser vid svåra påfrestningar på

samhället i fred utreds av Pliktutredningen.

Trots Pliktutredningens pågående arbete anser regeringen att det är

nödvändigt att redan nu ta ställning i vissa frågor. En sådan fråga är

fördelningen av pliktpersonalen till det militära respektive det civila

försvaret.

Beroende på övergången till ny krigsorganisation och förändringar i

grundorganisationen kommer värnpliktsvolymen för åren 2000 och 2001 att

reduceras till cirka 15 000 totalförsvarspliktiga per år.

Även för det civila försvaret bedömer regeringen att en minskning bör

göras. För det kommunala behovet bör utbildningsvolymen kunna minska från

innevarande års volym om ca 3 000 totalförsvarspliktiga till ca 1 500 per

år under åren 2000 och 2001. Regeringen avser att uppdra åt berörda

myndigheter att analysera konsekvenserna av den minskning av antal

utbildade totalförsvarspliktiga inom det civila försvaret som regeringen

beslutat för åren 2000 och 2001. Regeringen avser vidare att låta utreda

behovet av totalförsvarspliktiga för det civila försvaret efter år 2001.

Totalförsvarets pliktverk har mot bakgrund av den osäkerhet som råder om

Försvarsmaktens framtida utbildningsorganisation hemställt att få förenkla

i inskrivningsbesluten. Pliktverket anser sålunda bl.a. att

inskrivningsbesluten vid mönstringen bör ersättas med preliminära beslut

som senare följs av slutliga inskrivningsbeslut. Pliktverket har lämnat

förslag på hur detta författningstekniskt skall lösas genom bl.a. ändringar

i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Regeringen anser emellertid att

de problem som Pliktverket tar upp kan hanteras inom ramen för gällande

bestämmelser.

Regeringen anser härutöver att utbildningstidernas längd inom framför allt

det militära försvaret bör omprövas.

Motionerna

I Folkpartiets partimotion Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. framhålls att

totalförsvarsplikten i framtiden bör vara könsneutral för hela

totalförsvaret. Ingen bör utbildas utan att det finns ett behov av dem i

krigsorganisationen. Enligt motionärerna är det ännu för tidigt att uttala

sig exakt om det framtida utbildningsbehovet. Däremot sägs det finnas

anledning att anta att detta med nu tänkt ominriktning av

krigsorganisationen skulle kunna bli väsentligt lägre än hittillsvarade

utpekade ca 25 000 årligen. Förmodligen ligger det kommande långsiktiga

behovet inte högre än i storleksordningen 10 000 till 12 000. Det bör vara

ett tydligt planeringsunderlag inför den fortsatta beredningen inför

försvarsbeslutet 2000/2001. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarets

personalförsörjning (yrkande 7).

I samma motion pekas på det stora antalet utbildade värnpliktiga som finns

sedan tidigare år. En kraftigt minskad pliktutbildning under åren 2000 och

2001 skulle därför inte minska förutsättningarna för att kunna bemanna den

krympande krigsorganisationen. Ett kraftigt minskat värnpliktsuttag bör

således göras för att bl.a. skapa det ekonomiska utrymme som behövs för att

ersätta den borttagna teknikfaktorn (yrkande 8).

Av samma skäl - det finns med hänsyn till bemanningsbehovet i en framtida

reducerad krigsorganisation redan ett överskott på utbildade värnpliktiga -

bör det nu inledda försöket med korttidsutbildning snarast avvecklas (

yrkande 9).

Moderata samlingspartiet anser i sin partimotion Fö6 av Carl Bildt m.fl.

att ambitionerna att till varje pris utbilda så många unga män som möjligt

har lett till utbildningsvolymer och utbildningsformer som omedelbart bör

omprövas. Idéerna om att årligen utbilda 10 000 civila beredskapsmän sägs

nu slutligen kunna avvisas. Civil- och värnpliktsvolymer kan då anpassas

till försvarets behov snarare än till det föregivna behovet av

utbildningsplatser av mer principiella skäl. Motionärerna hemställer därför

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts

dels om att avbryta planerad utbildning av civila beredskapsmän (yrkande 17

),

dels om att se över antalet civilpliktiga som grundutbildas (yrkande 18).

Vänsterpartiet menar i sin partimotion Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. att

när den allmänna värnplikten inte är allmän i tidigare bemärkelse så måste

den civila nyttan av värnplikten lyftas fram. Poängen med plikt sägs vara

att den omfattar alla samhällsklasser och grupper i samhället. Det sägs

vidare att det är lätt att argumentera för frivillighet men att en sådan

har vissa negativa konsekvenser. Vänsterpartiet anser därför att det är

betydelsefullt att totalförsvarsplikten upprätthålls, vilket riksdagen som

sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 8).

Motionärerna anser att de värnpliktiga i så stor utsträckning som möjligt

bör kunna göra sin värnplikt nära hemorten (yrkande 11). Detta har

betydelse för de värnpliktiga när det gäller att hålla liv i deras sociala

relationer. Det betyder också åtskilligt när det gäller att förkorta

restider och hålla ned reskostnader.

I samma motion pekas på att de kunskaper om internationella frågor som

finns i olika institutioner skulle kunna anknytas till värnplikten.

Vänsterpartiet vill därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samarbete mellan högskolor och

institutioner för att stärka kunskapen bland de värnpliktiga när det gäller

säkerhetspolitiska och internationella frågor (yrkande 10).

Kristdemokraterna delar regeringens syn på att totalförsvarets

personalförsörjning i huvudsak tryggas genom ett system med

plikttjänstgöring. I kommittémotion Fö9) av Åke Carnerö m.fl. beklagar

motionärerna att Pliktutredningen inte ligger i fas med övriga beslut om

totalförsvaret under våren. Eftersom pliktfrågan har central betydelse för

försvarets personalförsörjning är det angeläget att reformera pliktsystemet

och att detta sker i takt med övriga beslut, vilket riksdagen som sin

mening bör ge regeringen till känna (yrkande 20).

I samma motion framhålls att riksdagen i 1996 års försvarsbeslut ställde

sig bakom förslaget att totalförsvarspliktiga som utbildats med stöd av

civilplikt bör kunna ingå som en resurs vid civila internationella insatser

. Särskilda obeväpnade och civila insatsenheter bör därför utbildas för

fredsfrämjande och humanitära insatser där militära förband inte kan agera

(yrkande 19).

I motion Fö11 (s) av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala Nordlund

uppmärksammas att propositionen antyder en nedgång i värnpliktsutbildningen

från 25 000 inkallade per år till 15 000. Motionärerna beklagar att

propositionen förbigår vad detta kan tänkas innebära för den som dömts för

eller hotas av åtal för värnpliktsvägran. Regeringen bör omgående inleda en

översyn av lagstiftningen om vapenvägran i syfte att ta bort

kriminaliseringen av densamma och med det snaraste återkomma till riksdagen

med förslag (yrkande 1).

Regeringen bör vidare utfärda amnesti för redan dömda värnpliktsvägrare

och allmän åtalseftergift för ännu icke dömda (yrkande 2).

I motion Fö12 (s) av Krister Örnfjäder uppmärksammas också den aviserade

reduceringen av värnpliktsutbildningen. Motionären anser att när en grupp

redan inkallade och placerade värnpliktiga reduceras, måste andra kriterier

än normalt gälla i denna Pliktverkets andra gallring. Det sägs sålunda vara

rimligt att arbete, eller möjlighet till arbete, skall kunna utgöra motiv

för frikallelse. I dag saknar Pliktverket möjlighet att ta denna hänsyn.

Enligt motionären borde en rad olika motiv kunna räknas in när Pliktverket

gör sin gallring, varav ställning på arbetsmarknaden bör vara en. Denna

princip föreslås riksdagen slå fast och den bör ges möjlighet att gälla

redan för år 2000.

I motion Fö16 (s) av Barbro Hietala Nordlund m.fl. håller motionärerna med

om att antalet värnpliktiga inte skall vara större än behovet. De anser

dock att den folkliga förankringen måste finnas kvar och de känner oro för

att utvecklingen går mot ett yrkesförsvar. Motionärerna anser att hemvärnet

och de frivilliga organisationerna tillsammans med värnplikten utgör de

viktigaste delarna i begreppet folkförankring. Det är därför viktigt att vi

håller fast vid allmän värnplikt och att så många som möjligt får möjlighet

att genomföra sin värnplikt. Antalet värnpliktiga som skall utbildas bör

sålunda inte låsas till 15 000 utan ses över vid varje

försvarsbeslutsperiod. Vad som i motionen anförts om vikten av att behålla

ett folkförsvar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns skäl att föreslå

några ändringar av principerna för totalförsvarets personalförsörjning i

förhållande till vad som lades fast i 1996 års totalförsvarsbeslut.

Systemet måste dock reformeras och anpassas till de nya förutsättningarna

för försvarets utveckling, något som stått klart i flera år och också

särskilt påpekats i propositionen. Även kommittémotion Fö9 (kd) av Åke

Carnerö m.fl. betonar behovet av en sådan reform. Skolutredningen, liksom

den parlamentariskt sammansatta pliktutredningen, skall ge underlag för

sådana reformbeslut. Pliktutredningen skall redovisa sitt resultat senast

den 1 februari år 2000. Utskottet håller med motionärerna om att det hade

varit en fördel att redan nu ha haft ett samlat förslag från utredningen.

Oaktat detta bör det, precis som regeringen framhåller i propositionen,

vara möjligt med ställningstaganden i vissa frågor. Något särskilt

uttalande i enlighet med vad som föreslagits i nämnda motion anser inte

utskottet motiverat. Motionens yrkande 20 bör därför inte bifallas.

Grunden för det framtida pliktsystemet bör, som regeringen anger, vara

vilka uppgifter som försvaret skall lösa. Den årliga utbildningens omfång

bör avgöras med hänsyn härtill. Uppgiften att möta väpnat angrepp bör vara

dimensionerande. Totalförsvaret bör vara folkligt förankrat. Härav följer

att yrkandet i kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson om att

upprätthålla totalförsvarsplikten bör vara tillgodosett. Motionens yrkande

8 får därmed anses vara tillgodosett och bör inte bifallas.

Motionärerna i motion Fö16 (s) av Barbro Hietala Nordlund m.fl. vill att

riksdagen betonar vikten av ett folkförsvar. Utskottet anser att

motionärerna blir tillgodosedda i denna del. Motionen bör därför inte

bifallas.

Utskottet kan också ansluta sig till regeringens bedömning av de årliga

utbildningsvolymernas storlek med stöd av värnplikt och civilplikt. En

översyn härav skall naturligtvis ske om de grundläggande förutsättningarna

ändras. Regeringen har också, som framgår av propositionen, bl.a. förutsatt

en utredning av behovet av totalförsvarspliktiga för det civila försvaret

efter år 2001. Utskottet delar således inte Folkpartiets uppfattning i

partimotion Fö7 (fp) att planeringsinriktningen bör vara ett

utbildningsbehov på 10 000-12 000 värnpliktiga årligen. Utskottet kan dock

hålla med motionärerna att det finns ett stort antal redan utbildade som

skulle krigsplaceras i en framtida mindre organisation och därmed reducera

utbildningsbehovet i närtid. Utskottet anser emellertid att den av

regeringen föreslagna nivån på ungefär 15 000 värnpliktiga är nödvändig,

dels för att upprätthålla en utbildningsnivå som ger erforderlig träning

och utveckling för anställt befäl och reservofficerare, dels för att det

skall finnas en tillräckligt stor rekryteringsbas för de internationella

insatserna. Utskottet delar heller inte motionärernas syn att den

försöksvisa korttidsutbildningen bör avbrytas. Erfarenheterna från denna

utbildning är betydelsefulla. En utvärdering skall ske i höst. Det anförda

innebär att partimotion Fö7 (fp) yrkandena 7-9 bör avslås.

Det anförda innebär vidare att partimotion Fö6 (m) yrkandena 17 och 18

bör avslås.

I motion Fö12 (s) av Krister Örnfjäder förordas en ordning där erhållet

arbete skall kunna utgöra grund för att bli frikallad från tjänstgöring.

1998 års pliktutredning har bl.a. till uppgift att se över reglerna om

uppskov och anstånd. En av de aspekter som skall beaktas av utredningen är

den förändrade arbetsmarknadssituationen. Utskottet anser därför att

motionens förslag blir behandlat. Motionen bör därför avslås.

Pliktutredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1998:9) också granska

om plikttjänstgöring i större utsträckning än tidigare kan fullgöras i

eller i närheten av den ort där den totalförsvarspliktige bor. Yrkande 11 i

kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. bör därmed bli beaktat.

Yrkandet bör således avslås.

I samma motion förordas ett bättre samarbete med bl.a. högskolor för att

öka kunskaperna hos värnpliktiga i säkerhetspolitiska frågor. Enligt

utskottets mening förekommer sådant samarbete. Det är

utbildningsanordnarens, inte riksdagens, ansvar att ta initiativ till

eventuella förbättringar av samarbetet. Yrkande 10 i nämnda motion bör

därför avslås.

I motion Fö11 (s) av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala Nordlund förordas

bl.a. en översyn av lagstiftningen om vapenvägran (yrkande 1) och amnesti

för dömda värnpliktsvägrare (yrkande 2). För att pliktsystemet skall kunna

upprätthållas måste det enligt utskottets mening finnas fungerande och

trovärdiga påföljder för underlåtenhet att fullgöra sådan tjänstgöring som

omfattas av totalförsvarsplikten. För närvarande tillämpas en mycket fast

praxis när det gäller val av påföljd och straffmätning för s.k. totalvägran

. Pliktutredningen skall behandla frågan om hur vägran att fullgöra

tjänstgöring bör bedömas i fråga om påföljd. Bland annat skall utredningen

undersöka om de olika alternativen till fängelse på anstalt kan komma till

användning i större utsträckning än i dag som påföljd för totalvägran.

Utskottet anser som följd av det anförda att riksdagen inte för närvarande

bör ta något initiativ i frågan. Motionen bör sålunda avslås.

Kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. föreslår utbildning av

särskilda civila enheter för fredsfrämjande och humanitära insatser (

yrkande 19). Regeringen anför i propositionen att resurserna inom det

civila försvaret, när så är möjligt, skall anpassas till och kunna ingå i

internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Enligt utskottets

mening finns emellertid redan i dag civila resurser som kan utnyttjas i

olika katastrofer. Så har också skett vid flera tillfällen. Det gäller t.ex

. de s.k. insatspaket som Räddningsverket utvecklat sedan år 1995. Som

utskottet framhållit i det föregående är det inte möjligt att utnyttja den

nuvarande pliktlagstiftningen för uppgifter utomlands. De som

pliktutbildats för det svenska totalförsvarets behov bör dock ses som en

god bas för rekrytering till frivilliga humanitära och fredsfrämjande

insatser. Motionsyrkandet bör därför inte bifallas.

Försvarsmaktens utbildningsverksamhet

Regeringen

Regeringen redogör i propositionen för bakgrunden till utredningen om en

samordnad militär utbildningsorganisation, den s.k. Skolutredningen, och

för utredningens förslag.

Nivåhöjande yrkesofficersutbildning

Utredningen föreslår bl.a. att det inrättas ett yrkesofficersprogram

motsvarande 80 poäng för den grundläggande yrkesofficersutbildningen. Det

ersätter de nuvarande officershögskoleprogrammen.

Utredningen föreslår vidare att det inrättas ett taktiskt program för den

nivåhöjande utbildningen motsvarande 40 poäng. Programmet ersätter det

nuvarande krigshögskoleprogrammet.

Inom ramen för den högre nivåhöjande yrkesofficersutbildningen föreslår

utredningen ett stabsprogram omfattande 40 poäng och ett chefsprogram

omfattande högst 100 poäng.

Regeringen bedömer den föreslagna programstrukturen för den grundläggande

och de nivåhöjande yrkesofficersutbildningarna vara ändamålsenlig. Den bör

införas och ersätta nuvarande utbildningar.

Icke nivåhöjande yrkesofficersutbildning

Utredningen föreslår att det skapas ett ettårigt fackprogram motsvarande 40

poäng. Utgångspunkten för förslaget har varit ett uttalat behov av att

kunna förse Försvarsmakten med officerare som har fördjupade kunskaper,

insikter och färdigheter för att kunna tjänstgöra och utvecklas i

befattningar. Det blir därmed också lättare att uppfylla den enskildes

önskemål om utveckling och karriär utan att denne behöver byta nivå i den

militära hierarkin. Regeringen gör bedömningen att ett särskilt fackprogram

bör införas inom ramen för den icke nivåhöjande yrkesofficersutbildningen.

Reservofficersutbildning

Utredningen föreslår att det inrättas ett reservofficersprogram för den

grundläggande reservofficersutbildningen. Programmet föreslås omfatta 40

poäng och ersätta nuvarande reservofficerskurs inom

officershögskoleprogrammet. Den därpå följande nivåhöjande utbildningen

föreslås för majoriteten omfatta en kurs om fem poäng och ersätta nuvarande

reservofficerskurs inom krigshögskoleprogrammet. Den högre

reservofficersutbildningen föreslås omfatta en kurs om sex poäng och

ersätta både nuvarande taktisk kurs och chefskurs vid Försvarshögskolan.

Reservofficersutbildningen bör enligt utredningen i första hand utformas

som en befattningsutbildning och i största möjliga mån samordnas med yr-

kesofficersutbildningen. Utredningen betonar dock att

reservofficersprogrammet måste kunna kompletteras med alternativa

utbildningsformer för att tillgodose både individens önskemål och

Försvarsmaktens behov av olika kompetenser.

Utredningen föreslår för de efterföljande nivåhöjande utbildningarna att

nuvarande utbildningsprogram utgår och ersätts med en högre reservofficers-

kurs.

Regeringens bedömning är att en ny programstruktur för

reservofficersutbildningen bör införas och ersätta nuvarande utbildningar.

Kvalitetssäkring, meritvärdering m.m.

Skolutredningen föreslår att en gemensam utbildningsstruktur för alla

nivåer skapas genom att Försvarshögskolan får en samordnande roll för

kvalitetssäkring och meritvärdering, samarbete med övriga högskoleväsendet

samt för kontinuiteten i utbildningsverksamheten.

Regeringen bedömer, i likhet med utredningen och vad som framkommit i en

rapport från Högskoleverket, att det är av stor betydelse att frågorna om

kvalitetssäkring och meritvärdering, samarbete med övrigt högskoleväsende

samt kontinuiteten ges en lösning. Det är i första hand en uppgift för

Försvarshögskolan att vidta de åtgärder som behövs. Regeringen kommer

successivt att pröva behovet av särskilda beslut.

Resurser och genomförande

Regeringen bedömer att den nya utbildningsstrukturen medför lägre kostnader

i förhållande till hittillsvarande utbildningsstruktur. Emellertid bör en

samlad analys göras av samtliga kostnader för utbildningssystemet. En sådan

analys bör bl.a. beakta konsekvenserna av ett nytt personalförsörjningssy-

stem, den nya organisatoriska strukturen och utbildningsvolymer. Regeringen

avser att under innevarande år ge Försvarsmakten och Försvarshögskolan i

uppdrag att skyndsamt genomföra analysen.

Regeringen anser att det är betydelsefullt att den nya

utbildningsstrukturen införs redan innevarande år.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen om vilka eventuella åtgärder

och beslut som framdeles kan behöva vidtas, t.ex. beträffande

studiefinansieringen.

Enligt regeringens bedömning är de redovisade principerna för en ny

utbildningsstruktur inte beroende av eventuella förändringar av

Försvarsmaktens struktur och volym.

Utskottet

Utskottet har inga synpunkter på regeringens redogörelse för den s.k.

skolutredningens förslag om en samordnad officersutbildning och vissa

därmed sammanhängande frågor.

Övriga personalfrågor

Regeringen

Regeringen bedömer det vara av stor vikt att ett nytt

personalförsörjningssystem för Försvarsmakten tas fram.

Regeringen bedömer vidare att anställningsbeslut och vissa

befattningsplaceringar på överstenivå bör delegeras från regeringen till

Försvarsmakten.

Ett reformerat personalförsörjningssystem bör innefatta alla

personalkategorier, således anställda, reservofficerare, pliktpersonal och

frivilliga. Jämställdhetsfrågorna bör få en framträdande roll. Regeringen

har, som nämnts tidigare, uppdragit åt Försvarsmakten att i maj i år

redovisa en samlad syn på myndighetens framtida personalförsörjning.

Därefter avser regeringen att överväga om det behövs ytterligare

utredningar eller uppdrag.

Regeringen utvecklar motiven för sin bedömning och pekar på vissa problem.

Regeringen framhåller bl.a.:

Anställda

Det finns vissa strukturella obalanser när det gäller Försvarsmaktens

anställda personal. En fråga som därvid måste lösas är hur

officerskollektivet skall kunna ges en gynnsammare åldersstruktur.

Regeringen pekar bl.a. på åtgärder som yrkesväxling och utnyttjande av

reservofficerare.

Ett annat problem är att åldersprofilen för de civilanställda har blivit

alltmer ogynnsam. Regeringen markerar sin oro och framhåller behovet av att

finna ansvarsfulla lösningar.

En tredje viktig fråga är om yrkesofficeren skall ha skyldighet att

tjänstgöra i utlandsstyrkan. Regeringen anser att det är viktigt att

yrkesofficeren framdeles ser den internationella tjänstgöringen som en

naturlig och integrerad del av yrket.

Reservofficerare

I anslutning till 1996 års försvarsbeslut anförde regeringen att det inte

fanns något behov av att minska reservofficerarna med något bestämt antal.

Reservofficerarnas avtalade tjänstgöring måste dock, enligt regeringen,

avpassas mot den nya insatsorganisationen och behovet av anpassning.

I takt med att repetitionsövningar och andra övningstillfällen minskat i

stor omfattning har reservofficerarnas möjligheter att få den övning som de

behöver för sin kompetensutveckling nästan försvunnit.

Regeringen pekar på reservofficerarnas stora betydelse och anser att en

god kompetensutveckling för dessa bäst ges genom att reservofficerarna får

ordentliga möjligheter till tjänstgöring. I den framtida

försvarsmaktsstrukturen bedömer regeringen, som nyss nämnts, att

reservofficerarna kan få en avsevärt ökad betydelse, bl.a. för tjänstgöring

i grundorganisationen.

Frivilligpersonal

Regeringen anser att all frivilligverksamhet har stor betydelse men att

dess inriktning måste anpassas till de förändringar som sker i

totalförsvaret i övrigt. Regeringen har i det föregående redovisat sin syn

på hemvärnets framtida roll.

Överstyrelsen för civil beredskap har föreslagit en modifierad inriktning

för de frivilliga försvarsorganisationerna inom det civila försvaret. Man

föreslår att de skall ges en omedelbar förmåga att medverka vid svåra

påfrestningar på samhället i fred och vid internationella insatser samt en

förmåga att på sikt kunna medverka till att personalförsörja totalförsvaret

inför ett väpnat angrepp.

Regeringen anser att det föreslagna kan ligga till grund för en djupare

analys och utredning.

Chefstillsättningar i Försvarsmakten, m.m.

Regeringen redogör i propositionen för reglerna för tillsättning av högre

tjänster inom Försvarsmakten. Innebörden är att anställning som överste

eller kommendör och högre sker genom separata beslut för varje särskild

gradnivå. Tjänstegraderna som uttryck för anställningen är därvid knutna

till olika nivåer i organisationen och möjliggör placering på en stor mängd

chefsbefattningar, ca 300 stycken, vilka anses kräva den aktuella

kompetensnivån. Huvuddelen av dessa chefsbefattningar ligger i det tredje

och fjärde ledet under myndighetschefens nivå. Reglerna skiljer sig således

från vad som i övrigt gäller i statsförvaltningen. Regeringen utser där

normalt endast myndighetschefen och dennes ställföreträdare.

När myndigheten Försvarsmakten skapades den 1 juli 1994 ändrades

förutsättningarna för det nuvarande regelverket. Regeringen anser därför

att det inte längre finns samma anledning för regeringen att tillsätta

chefer på de lägre nivåerna. En rimlig anpassning bör därför vara att

regeringen har kvar tillsättningarna för den chefsnivå som ligger närmast

under myndighetschefen men delegerar anställningarna på de lägre nivåerna

till Försvarsmakten. De ärenden som alltså bör delegeras gäller

anställningarna som överste eller kommendör. Antalet sådana anställningar

uppgår till ca 200. Anställningar på avdelningschefsnivån bör också

delegeras.

Regeringen bör vidare besluta om placering på vissa chefsbefattningar som

kan anses särskilt viktiga och förenade med stort ansvar. Även placering

som försvarsattaché och militär rådgivare bör beslutas av regeringen.

Det är en uppgift för regeringen att närmare utforma de författningar som

reglerar dessa frågor.

Sedan några år har Försvarsmakten på olika sätt anmält att man önskar

ändra i nuvarande tjänstegradssystem för yrkesofficerare. Tanken är att den

nuvarande tjänstegraden överste av första graden eller kommendör av första

graden (ca 80 stycken) skall utmönstras. För ungefär hälften av dagens

befattningar med denna grad bör enligt Försvarsmakten införas tjänstegraden

brigadgeneral (30-40 stycken). Motivet för detta har angetts vara att det

numera nästan bara är Sverige som inte har brigadgeneraler. Det utökade

internationella samarbetet har härigenom försvårats. De övriga nordiska

länderna har nyligen infört brigadgeneralsgraden. Regeringen anser att

denna fråga bör beredas ytterligare innan ställning tas till förslaget.

Frågor som särskilt bör analyseras rör antal befattningshavare med den nya

graden, införande och övergångsbestämmelser samt konsekvenser i övrigt.

Även Försvarsmaktens redovisning angående personalförsörjning har betydelse

. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i sin partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl

. att de förändringar av försvaret som aktualiseras de närmaste åren kräver

en samlad översyn av hela systemet för personalförsörjning. I det

sammanhanget bör behovet av alla personalkategorier avvägas samtidigt.

Behovet av en ny personalkategori - kontraktsanställda soldater i

specialist- och beredskapsbefattningar - sägs stå klart för alltfler.

Den samlade översynen bör syfta till att utarbeta ett system för bästa

möjliga rekrytering och kompetensutveckling. För yrkesofficerarna bör

övervägas en ordning med en karriär som mer än den nuvarande är inriktad på

fackmanna- och utbildarbanan. Reservofficerarna är enligt motionärerna en

nödvändig del av Försvarsmaktens personalförsörjning. I ett anpassnings-

perspektiv är ett stort antal reservofficerare också en ovärderlig tillgång

. Vidare bör frågan om vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret

övervägas. Kvalificerade civilanställda sägs ha en given plats även i det

framtida försvaret. Härutöver konstateras att frivilligorganisationernas

betydelse för försvarets folkliga förankring inte kan överskattas.

Regeringen sägs i propositionen uttala sig för ett behov av en samlad

översyn av personalförsörjningen men vill inte binda sig för formerna innan

Försvarsmakten lämnat sitt underlag i maj 1999. Enligt motionärernas mening

finns det anledning att från riksdagens sida redan nu markera vikten av

dessa frågor genom att uttala sig till förmån för en dylik utredning, som

med hänsyn till frågornas politiska vikt bör vara parlamentariskt

sammansatt (yrkande 16). Förslag bör lämnas under våren år 2000.

Kristdemokraterna anser att frivilligverksamheten har stor betydelse. I

kommitémotion Fö9 av Åke Carnerö m.fl. anförs att de frivilliga

försvarsorganisationerna inom det civila försvaret arbetar med att skapa en

omedelbar förmåga att medverka vid svåra påfrestningar på samhället i fred

och vid internationella insatser. Detta underlättar för frivilligrörelsen

att upprätthålla sin förmåga under en anpassningsperiod och kan bidra till

personalförsörjningen inför ett väpnat angrepp. Kristdemokraterna anser

därför att det är angeläget att medvetet stimulera och stödja de frivilliga

försvarsorganisationerna, men också att dra nytta av dem i samhällsarbetet.

En utredning bör därför snarast tillsättas och utifrån en tydlig

viljeinriktning säkerställa frivilligorganisationernas medverkan i det

fredstida samhället (yrkande 21).

Utskottet

Utskottet har vid fyra tidigare tillfällen, senast hösten 1997 (bet. 1997/

98:FöU1 s. 55) begärt förslag från regeringen om ett sammanhållet

reformerat personalförsörjningssystem gällande samtliga personalkategorier

inom Försvarsmakten. Utskottet poängterade att frågan om

personalförsörjningen till Försvarsmakten är viktig samt förutsatte att

regeringen skulle återkomma i frågan i samband med 1998 års kontrollstation

.

Utskottet kan konstatera att regeringen nu aviserar en sådan redogörelse

jämte förslag i frågan. Utskottet kan ansluta sig till den

problembeskrivning som regeringen gör i propositionen.

Även partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. betonar behovet av en samlad

och genomgripande översyn av hela systemet för personalförsörjning.

Motionärerna kritiserar regeringen för att den inte är tydlig när det

gäller formerna för en sådan utredning. De anser att frågorna är så

politiskt betydelsefulla att riksdagen bör uttala sig för parlamentariskt

inflytande i utredningen (yrkande 16).

Utskottet håller med motionärerna om frågans politiskt stora betydelse.

Utskottet har erfarit att det pågår diskussioner om ärendets fortsatta

beredning. Något ställningstagande från riksdagen härom just nu anser inte

utskottet erforderligt. Motionsyrkandet bör därför inte bifallas av

riksdagen.

Kristdemokraterna, liksom Moderata samlingspartiet, gör i sina respektive

huvudmotioner speciella uttalanden om frivilligorganisationernas stora

betydelse. I kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anses det

exempelvis vara angeläget att stimulera och stödja de frivilliga

försvarsorganisationerna och också dra nytta av dem i samhällsarbetet.

Motionärerna förordar därför att en utredning snarast tillsätts för att

säkerställa frivilligorganisationernas medverkan i det fredstida samhället

(yrkande 21).

Utskottet delar motionärernas uppfattning om frivilligorganisationernas

betydelse. Genom sitt starka engagemang och sin breda kompetens inom skilda

områden utgör dessa organisationer en viktig resurs för landets försvar.

Deras verksamhet ger breda medborgargrupper en chans att engagera sig i och

göra en insats i totalförsvaret. Frivilligorganisationerna bidrar även till

en bred och djup folklig förankring av totalförsvaret. De har vidare en

viktig roll i totalförsvarets personalförsörjningssystem. Med den breddning

av totalförsvarets uppgifter som nu sker bör det finnas nya och utmanande

uppgifter för de frivilliga försvarsorganisationerna, även i det fredstida

samhället. En aktiv dialog mellan frivilligorganisationerna och

myndigheterna, en dialog som bör uppmuntras, bör kunna underlätta

identifieringen av sådana nya uppgifter.

Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen redogör för att

Överstyrelsen för civil beredskap föreslagit en modifierad inriktning för

de frivilliga försvarsorganisationerna inom det civila försvaret. Utskottet

har erfarit att frågan bereds inom Regeringskansliet. Utskottet förutsätter

att regeringen återkommer till riksdagen i frågan. Motionsyrkandet bör

därför inte bifallas.

Ledningsfrågor

Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen anfört om

Ledningsfrågor (s. 177-191). Utskottet behandlar vidare motionerna Fö6 (m)

yrkandena 22 och 23, Fö7 (fp) yrkande 10 och Fö9 (kd) yrkande 30 och 31.

Behov av en förändrad ledning. Samlad översyn av ledningssystemet

Regeringen

Regeringen redogör för bakgrunden till behovet av reformerade

ledningssystem och för vissa utgångspunkter som därvid bör gälla.

Redogörelsen utgår från Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2).

Regeringen anför bl.a.

De förändrade kraven och förutsättningarna, främst den nya hotbilden,

aktualiserar relativt stora förändringar av det nuvarande ledningssystemet.

Det handlar om väsentliga förändringar av den organisation och det

arbetssätt som efter hand utvecklats under en femtioårsperiod. Det krävs

därför en samlad översyn av ledningssystemet. En sådan översyn hindrar dock

inte att man redan i närtid kan genomföra vissa förändringar, t.ex. en

reducering av antalet regionala ledningsnivåer och införande av en

internationell ledningsstab.

Enligt Försvarsberedningen bör ledningssystemet utformas så att ett

tydligt sammanhang och en kontinuitet över hela spektrumet av hot och

risker kan uppnås. Beredningen menar att det inte längre finns lika tydliga

steg eller skeden som man kan knyta förändringar av ansvarsförhållanden

eller organisationsmönster till. Vardagsförhållandena bör vara

utgångspunkten. Ansvaret skall vara odelat och omfatta hela spektrumet av

hot och risker. Avvägningar, prioriteringar och samordning skall ske,

förutom av riksdag och regering, även på läns- och kommunnivå.

Beredningen anser att de särskilda kraven på uthållighet vid krigs- och

krigsfara kan reduceras när det gäller ledningssystemet och ledningen av

totalförsvaret. En mera uttalad prioritering mellan olika samhällssektorer

avseende deras roll i ledningssystemet torde vara möjlig.

Försvarsberedningen anser vidare att man måste beakta kraven på snabbhet i

beslutsfattandet, förmåga att kunna leda flera samhällssektorer samt risken

för informationskrigföring.

Även för ledningssystemet är förmågan till anpassning av central betydelse

.

Från ledningssynpunkt bör ansvar för att fastlägga krav, genomföra

förberedelser och utöva ledning i en akut situation hänga samman

sinsemellan och med ansvaret för finansieringen.

En grundläggande utgångspunkt bör vara det odelade ansvaret. En ansvarig

myndighet har härigenom en skyldighet att klarlägga vilka åtgärder som

krävs för verksamheten vid olika former av påfrestningar och för olika

uppgifter över hela skalan, från vardag till relevanta former av väpnade

angrepp. Kraven bör formuleras av regeringen, som också ansvarar för

avvägning och samordning på nationell nivå.

Frågan om huruvida de nuvarande två regionala nivåerna bör behållas har

varit aktuell vid flera tillfällen under 1990-talet. Försvarsmakten har i

underlaget inför den säkerhetspolitiska kontrollstationen redovisat en

inriktning som innebär en territoriell nivå. Överstyrelsen för civil

beredskap (ÖCB) anser att en annan territoriell indelning eller färre

nivåer inom det militära försvaret aktualiserar frågan om

civilbefälhavarorganisationens framtid. ÖCB anser vidare att det måste

finnas en viss civil operativ kompetens och förmåga mellan nivåerna

regering och länsstyrelse för att klara de länsövergripande uppgifter som

kvarstår.

Enligt regeringen understryker den förändrade synen på hotbilden de redan

kända praktiska problemen att vid beredskapshöjningar förändra

ledningssystemet genom att införa ytterligare en civil nivå. Kravet på en

överensstämmelse mellan ledningsstruktur i den normala verksamheten och vid

en svår påfrestning eller i krig förstärks. Utgångspunkten bör därför vara

en reduktion till en regional ledningsnivå, vilket innebär att ett antal

länsstyrelser samverkar med en militär territoriell chef. En ändamålsenlig

geografisk indelning måste därvid utformas. Vidare krävs en analys av vilka

av civilbefälhavarnas nuvarande uppgifter som bör omfördelas till central

nivå respektive länsnivå.

I sammanhanget bör framhållas betydelsen av att Försvarsmaktens interna

ledningssystem utformas för att underlätta samordningen med samhället i

övrigt. Samverkanslinjerna bör t.ex. vara desamma, oberoende av vilken

uppgift som för tillfället är aktuell.

Den förändrade synen på hotbilden påverkar direkt utformningen av

ledningsorganisationen för att kunna möta väpnade angrepp. Eftersom risken

för invasion syftande till ockupation inte bör vara dimensionerande kan

kraven på uthållighet reduceras. För det civila försvaret innebär detta att

de tidsmässiga kraven på varje funktions förmåga att fungera under

krigsliknande förhållanden kan minskas. Det innebär också att behovet av

att samordna all samhällsverksamhet kan reduceras eftersom många funktioner

som har stor betydelse under ett långt krigsförlopp, där hela landet

utsätts för krigets påfrestningar, inte spelar samma roll vid kortare och

mera begränsade angrepp. Ledningssystem för det civila försvaret bör därmed

i ökad utsträckning kunna koncentreras till en kärna av vitala

samhällsfunktioner. Grundprincipen från 1992 års försvarsbeslut att

myndigheterna bedriver verksamheten på ordinarie platser så länge det är

möjligt blir emellertid än mer tillämplig.

Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att de förändrade kraven

och förutsättningarna aktualiserar relativt stora förändringar av nuvarande

ledningssystem i vid mening. Som framgått av det föregående avser

regeringen att låta utreda lednings- och samordningsfrågor inom det

militära och det civila försvaret samt för svåra påfrestningar på samhället

i fred. En samlad översyn av lednings- och samordningsfrågorna bör därefter

göras. Enligt regeringens bedömning bör denna samlade översyn genomföras så

att ett övergripande beslut om lednings- och samordningsfrågorna kan fattas

senast år 2001. Försvarsberedningen bör ges möjlighet att följa arbetet.

Regeringen bedömer det dock möjligt att redan nu göra vissa förändringar i

enlighet med beredningens rekommendationer.

Motionerna

Moderata samlingspartiet framhåller i partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.

fl. att varje beslut fattas på grundval av bristande information och inför

en okänd framtid. Det är därför viktigt att det regelverk som styr

verksamheten förmår skapa förutsättningar för att fatta beslut med

anledning av den breddade hot- och riskbilden. Enligt motionärerna bör

därför regelverket anpassas så att det blir bättre anpassat till den

förändrade inriktningen av totalförsvaret.

Motionärerna anser vidare att ledningssystemet måste anpassas till de nya

förutsättningarna. Det är därför nödvändigt, som regeringen anger i

propositionen, att ställa ökade krav på överensstämmelsen mellan

ledningsstrukturen i den normala verksamheten och vid svåra påfrestningar

eller i krig.

Eftersom utformningen av ledningsfunktionerna i hög grad kommer att

påverka den politiska ledningens möjligheter för beslutsfattande,

genomförande av fattade beslut och uppföljning måste, enligt motionärerna,

det politiska ansvaret för utformningen av ledningsfunktionerna tydliggöras

. Det sägs därför vara angeläget att den av regeringen aviserade översynen

snarast genomförs. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift

att utforma ledningsfunktionen inom totalförsvaret (yrkande 22). Arbetet

bör bedrivas så att riksdagen kan fatta beslut våren år 2000.

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. förs ett

liknande resonemang. Motionärerna menar att den nya hotbilden och den

förändrade organisationen kräver en samlad översyn av ledningssystemet.

Utgångspunkten bör vara att totalförsvarskonceptet skall utvecklas genom en

så långt möjligt samordnad civil och militär ledning i hela skalan från

fred till krig. Länsstyrelsernas kompetens i totalförsvarsfrågor måste

säkerställas liksom god förankring hos de frivilliga

försvarsorganisationerna.

Motionärerna anser att den översyn som aviserats bör genomföras så snabbt

så att beslut kan fattas i takt med den övriga omstruktureringen av grund-

och krigsorganisationen. Några större förändringar bör inte genomföras i

närtid. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att en översyn av ledningssystemet

under parlamentarisk insyn snabbt bör genomföras (yrkande 30).

Utskottet

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, och från något olika

utgångspunkter, påtalat vikten av ett utvecklingsarbete inom

totalförsvarets ledningsfunktioner och att detta arbete rimligtvis bör bli

relativt genomgripande. Utskottet har sålunda under åren 1995, 1996 och

1997 efterlyst (bet. 1995/96:FöU1, 1996/97:FöU1 och 1997/98:FöU1) ett

underlag för principställningstaganden om det framtida ledningssystemets

utveckling. Inför 1996 års försvarsbeslut preciserade sig utskottet

beträffande utgångspunkterna för en sådan översyn (bet. 1996/97:FöU1 s. 53)

. Den bör bl.a. utgå från:

Ledningsbehovet med avseende på de nya uppgifter som skall lösas, varvid

hänsyn skall tas till det vidgade säkerhetsbegreppet.

Den framtida ledningsmiljön innefattande teknisk utveckling - möjligheter

och hot - samt framtida konflikters bedömda karaktär.

Behovet av samordning och en effektiv, fungerande beslutsprocess inom

totalförsvaret för att kunna hantera de mycket snabba förlopp som kan komma

i fråga. Härvid bör antalet ledningsnivåer granskas kritiskt.

Kravet på robusthet och flexibilitet för att inte en eventuell angripare

skall finna det särskilt lönsamt att bekämpa vårt ledningssystem för att nå

sina politiska syften.

Utskottet konstaterar att regeringen nu lämnar en samlad beskrivning till

riksdagen i frågan, dock utan underlag för ett principställningstagande.

Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen om

behovet av en samlad översyn av totalförsvarets ledningssystem. Det samma

gäller om regeringens redogörelse för vilka utgångspunkter som bör gälla

för översynen.

Regeringen avser återkomma med förslag till ett övergripande beslut senast

år 2001 men anför samtidigt att vissa delbeslut bör kunna fattas

dessförinnan. Enligt utskottet vore det en fördel med ett grundläggande

beslut redan under våren 2000 samordnat med övriga omstruktureringsbeslut,

vilket också framhålls i såväl partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. som

i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. Utskottet har dock viss

förståelse för att översynen kan behöva ta längre tid. Som följd härav ökar

betydelsen av att kunna genomföra vissa förändringar redan i närtid, t.ex.

reduktion av antalet regionala ledningsnivåer och organiserandet av en

internationell ledningsstab.

Nämnda motioner förordar parlamentarisk insyn i översynsarbetet med hänsyn

till det politiska ansvaret för utformningen av ledningsfunktionerna.

Utskottet kan instämma i detta och anser att en sådan insyn och påverkan

kan tillgodoses genom Försvarsberedningen, vilket också regeringen

förutskickar i propositionen. Härav följer att partimotion Fö6 (m) yrkande

22 och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 30 inte bör bifallas.

Det militära ledningssystemet

Regeringen

Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla

för det militära ledningssystemets utveckling och anför bl.a.:

Framtidens konflikter ställer nya krav på ledningsförmåga. Det krävs god

ledningsförmåga som kan hantera ett brett spektrum angrepp av mer eller

mindre traditionellt slag och också den oklara övergången mellan fred och

krig. Ledningsstrukturen bör därför ges god förmåga att utnyttja

teknikutvecklingen. Detta gäller inte minst civil ledningsteknik och

tekniker för samverkan med civila och internationella ledningsorgan.

Ledningen skall tillgodose både organisationens omedelbara ledningsbehov

och tillkommande ledningsbehov i en anpassningssituation när

krigsorganisationen växer. Ledningssystemet skall ha god uthållighet och

förmåga att kunna fungera även i starkt störd miljö. Ansvarsförhållanden,

samverkans-, lednings- och rapporteringslinjer bör vara desamma i alla

lägen och om möjligt även vid internationella insatser. Ledning och

samverkan på den högsta nivån måste kunna ske från geografiskt skilda

platser som funktionellt utgör en enhet. Det är därutöver nödvändigt att

koncentrera kompetensen till färre nivåer och enheter än för närvarande.

Regeringen anför vidare att Försvarsmaktens högsta ledning består av ett

högkvarter. Högkvarteret bör disponera en eller flera insatsledningar utan

territoriellt ansvar, varvid möjligheterna att integrera de operativa och

taktiska ledningsnivåerna skall tillvaratas. Insatsledningarna skall kunna

leda behovssammansatta styrkor av krigsförband. Delar av insatsledningar

skall kunna ingå i multinationella styrkor samt i en internationell

ledningsstab.

Den regionala ledningsnivån bör bestå av en territoriell ledning med

ansvar för samverkan med totalförsvarets civila delar. Den skall också

utgöra stöd till de operativa styrkorna. Den territoriella

ledningsorganisationen bör vara behovssammansatt beroende på

militärgeografi, infrastruktur och uppgifter. Även den civila

ledningsstrukturens utformning bör beaktas.

Regeringen avser att mot denna bakgrund uppdra åt Försvarsmakten att

närmare redovisa förslag till utformning av det militära ledningssystemet.

Motionen

I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. påpekas att utvecklingen och

införandet av Försvarsmaktens ledningssystem ORION upprepade gånger har

drabbats av förseningar. Det sägs vara djupt otillfredsställande att

Försvars-maktens ledningsstöd inte är godtagbart, speciellt som det äldre

ledningssystemet uppenbarligen inte klarar millenieskiftet. Enligt

motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära en utvärdering av hittills

genomfört utvecklingsarbete (yrkande 23). Denna bör redovisas senast under

tredje kvartalet år 1999.

Utskottet

Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av

utgångspunkterna för det militära ledningssystemets utveckling.

I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. begärs att riksdagen skall anmoda

regeringen att utvärdera hittills genomfört utvecklingsarbete på det

operativa ledningssystemet ORION och redovisa detta senast under tredje

kvartalet 1999 (yrkande 23). Utskottet delar motionärernas oro för att

Försvarsmakten i närtid inte kommer att ha ett godtagbart ledningsstöd.

Utskottet har erfarit att regeringen ålagt Försvarsmakten att före beslut

om driftsättning redovisa det hittillsvarande arbetet med systemet ORION.

Bland annat måste kraven på säkerhet mot intrång i systemet vara uppfyllda.

Utskottet håller med motionärerna om behovet av att regeringen informerar i

frågan. Ärendets karaktär talar dock för att företrädare för

Regeringskansliet direkt bör informera utskottet. Motionsyrkandet bör

därmed kunna bli tillgodosett, varför det inte bör bifallas av riksdagen.

Ledningssystem för det civila försvaret

Regeringen

Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla

för ledningssystem för det civila försvarets utveckling och anför bl.a.:

Den förändrade hotbilden ställer krav på en ny form av ledningsstruktur

inom det civila försvaret. Denna struktur skall vara så utformad att

ledning kan utföras vid olika slags hot och väpnade angrepp.

Sammanhanget mellan olika delar av hotspektret måste säkerställas.

Ansvaret för att lägga fast krav, genomföra förberedelser och utöva ledning

i en akut situation måste hänga samman sinsemellan och med ansvaret för

finansieringen.

För att säkerställa en tillräcklig ledningsförmåga måste

ansvarsförhållandena, både när det gäller ansvar inom en samhällssektor och

ansvar inom ett geografiskt område, vara tydliga. Regeringen,

länsstyrelserna och kommunerna har viktiga roller, både vad gäller

samordning av förberedelser, dvs. beredskap i vid mening, och ledning i

akuta situationer. Organisation och kompetens, liksom befogenheter och

skyldigheter, måste motsvara kraven på krishanteringsförmåga.

Regeringen avser att ge ÖCB uppdrag rörande underlag för en förändring av

ledningssystemet för det civila försvaret.

Utskottet

Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av

utgångspunkterna för utvecklingen av ledningssystem för det civila

försvaret.

Ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringen

Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla

för ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred och

anför bl.a:

Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred har behandlats vid

ett flertal tillfällen under senare år. Ett av de områden som ägnats

särskild uppmärksamhet är hur samhällets åtgärder vid svåra påfrestningar

skall ledas och samordnas. Enligt regeringen behöver frågan om ändrad

lagstiftning i detta sammanhang övervägas ytterligare.

Regeringen påpekar att försvarsutskottet i betänkande 1996/97:FöU5 i stort

ställt sig bakom vad regeringen föreslagit om åtgärder mot svåra

påfrestningar på samhället i fred samt att utskottet ansett att regeringen

med förtur borde se över frågan om ledningsprinciperna och återkomma till

riksdagen med förslag till erforderliga författningsändringar. Utskottet

menade härvid bl.a. att uppgifterna för en krishantering måste kunna

delegeras i ledningskedjan regering-länsstyrelse-kommun. Vidare anförde

utskottet att regeringens, länsstyrelsernas och kommunernas skyldigheter

och befogenheter vid hanteringen av en svår påfrestning mot samhället i

fred måste vila på en tydlig grund.

Regeringen anför att den bl.a. som följd av försvarsutskottets uttalande

tillsatte en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att utreda vissa frågor

om skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i

fred. Arbetsgruppen överlämnade sin rapport i maj 1998. Rapporten

behandlade generella utgångspunkter för arbetet med att hantera svåra

påfrestningar i fred samt hur ansvars-, kompetens- och

befogenhetsfördelningen mellan olika aktörer bör fördelas. Rapporten

avslutades med förslag till hur arbetet med författningsreglering bör

bedrivas.

Enligt arbetsgruppen har ett av problemen i det hittillsvarande arbetet

varit att det inte finns någon enhetlig uppfattning om vad en svår

påfrestning på samhället i fred innebär. Det är därför inte möjligt att i

generella termer ange alla de åtgärder som kommer att behöva vidtas inom

staten, kommunerna eller landstingen. Bland annat mot denna bakgrund anser

arbetsgruppen att behovet av ytterligare åtgärder och åtföljande

författningsreglering bör granskas genom att man inom varje berörd

samhällssektor går igenom den lagstiftning som kan bli aktuell att tillämpa

vid händelser som kan utvecklas till en svår påfrestning på samhället i

fred.

Regeringen bedömer att hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i

fred måste beaktas i flertalet samhällssektorer. Grundprincipen bör vara

att varje sektor själv ansvarar för att kunna hantera de störningar och

påfrestningar som kan drabba sektorn. Inte minst bör detta ske genom att

man redan från början bygger in en robusthet mot störningar. Genom

försvarspolitiken skapas emellertid betydande resurser som kan bidra till

förmågan att hantera svåra påfrestningar. Försvarspolitiken bör utformas

med hänsyn härtill. Detta innebär inte, enligt regeringen, någon förändring

av ansvars- och rollfördelningen.

Syftet med att kunna bistå med totalförsvarsresurser skall vara att i

extraordinära lägen kunna stärka det normala fredssamhällets förmåga att

hantera risker och störningar. En kontinuerlig övnings- och

utbildningsverksamhet i att delta i hanterandet av svåra påfrestningar bör

därför äga rum. Särskilt viktigt är det att öva hur totalförsvarsresurserna

på bästa sätt skall underställas de ansvariga myndigheterna i deras

reguljära myndighetsutövning.

Regeringen pekar på att utnyttjandet av sektorsövergripande resurser i

akuta situationer kan innebära ett ledningsproblem. Regeringen har beslutat

att inom Regeringskansliet genomföra en sektorsvis genomgång av behovet av

åtgärder och en översyn av författningsreglering m.m. inom de områden som

kan bli berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Genomgången av sektorslagstiftningen bör härutöver kunna ligga till grund

för en bedömning av behovet av eventuell generell författningsreglering och

överväganden av vissa andra frågor inom området som exempelvis finansiering

. En fråga som därvid särskilt bör prövas är hur Försvarsmaktens kostnader

för insatser som genomförs vid svåra påfrestningar på samhället i fred

skall täckas.

Utskottet

Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av

vilka utgångspunkter som bör gälla för ledning och samordning vid svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Informationskrigföring

Regeringen

Regeringen pekar på att det växande hotet inom området

informationskrigföring särskilt uppmärksammades i 1996 års försvarsbeslut.

Regeringen tillsatte som följd härav i december en arbetsgrupp om

informationskrigföring inom Regeringskansliet. I gruppens uppgifter ingick

bl.a. att föreslå ansvarsfördelning samt föreslå riktlinjer för en strategi

på området. Arbetsgruppen har hittills lämnat två rapporter till regeringen

.

Regeringen uppdrog vidare våren 1997 åt Statskontoret att utarbeta en

sammanhållen strategi för IT-säkerhet avseende samhällets

informationsförsörjning. I uppdraget ingick att precisera statens ansvar

och ange hur säkerhetsarbete kan inordnas i det nationella

handlingsprogrammet för IT, samt hur arbetet med IT-säkerhetsfrågorna bör

organiseras och fördelas mellan olika statliga myndigheter.

Regeringens bedömning är att gränsen mellan vad som är att betrakta som

åtgärder för att motstå informationskrigföring och åtgärder för att öka IT-

säkerheten i stor utsträckning är diffus. Utvecklingen av hot och risker

inom området informationskrigföring ställer ökade krav på den grundläggande

IT-säkerheten i samhället och accentuerar behovet av en sammanhållen

strategi för informationskrigföring och samhällets IT-säkerhet.

Såväl Statskontoret som arbetsgruppen om informationskrigföring har i sina

rapporter understrukit vikten av en bättre samordning av IT-

säkerhetsarbetet och skyddet mot informationskrigföring. Regeringen delar

utredningarnas bedömningar att samordningen behöver förbättras. Frågan om

vad samordningsansvaret bör omfatta och hur det skall organiseras kommer

att behandlas inom ramen för den utredning om planeringssystem för det

civila försvaret och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i

fred som berörts i det föregående. Vidare anser regeringen att de ovan

nämnda åtgärderna kan medföra att lagstiftningen bör ses över.

En fortsatt och fördjupad analys av frågor som rör skyddet mot

informationskrigföring är enligt regeringens bedömning nödvändig. Likaså är

det angeläget att i det fortsatta arbetet belysa förutsättningarna för

internationell samverkan och de folkrättsliga frågorna.

Motionen

Folkpartiets partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. välkomnar att

frågorna om informationskrigföring nu lyfts in i behandlingen av den

förändrade försvarspolitiken. Motionärerna är däremot missnöjda med att

propositionen endast förespråkar en fortsatt analys. De anser nämligen att

det är hög tid att nu ta ett samlat grepp om informationskrigföringens

olika frågor. Det gäller särskilt frågan om ett samordningsorgan på central

nivå, där den interdepartementala arbetsgruppen föreslår att detta ansvar

åläggs Överstyrelsen för civil beredskap, och frågan om att inrätta en

permanent samordningsgrupp på hög nivå inom Regeringskansliet. Motionärerna

anser att dessa förslag bör behandlas med förtur i den fortsatta analysen,

så att styrproblemen sätts i centrum med en tydlig helhetssyn. Likaså anses

det välkommet att få förutsättningarna för en internationell samverkan inom

området belysta i det fortsatta arbetet. Vad som sålunda anförts i motionen

om informationskrigföring bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna (yrkande 10).

Utskottet

Utskottet kan ansluta sig till regeringens bedömning om behovet av en

sammanhållen strategi för informationskrigföring och samhällets IT-säkerhet

. Det är nödvändigt med ett fortsatt och fördjupat arbete kring frågor som

rör skyddet mot informationskrigföring. Det krävs ett samlat grepp om detta

nya område och ansvaret på myndighetsnivå måste definieras och läggas fast.

Utskottet ansluter sig sålunda till synsättet i partimotion Fö7 (fp) av

Lars Leijonborg m.fl. om det nödvändiga i att ta ett samlat grepp om

informationskrigföringens olika frågor och att då sätta styrproblemen i

centrum. Enligt vad utskottet erfarit utgör också detta en av

utgångspunkterna för vad som kommer att behandlas inom ramen för en

utredning om planeringssy-stem för det civila försvaret mot svåra

påfrestningar i fred. Det är viktigt att detta arbete kommer i gång snabbt

och inriktas på ett sätt som minskar risken för att olika myndigheter, i

brist på styrning, agerar självständigt till förfång för möjligheten att få

till stånd en samlad lösning.

Motionens yrkande 10 bör därmed bli tillgodosett varför det inte bör

bifallas av riksdagen.

Informationsberedskap inför svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringen

Regeringen har i skrivelse 1998/99:33 Beredskap vid svåra påfrestningar på

samhället i fred anmält att bl.a. informationsberedskapen kommer att

behandlas i 1999 års kontrollstation. Regeringen återkommer nu till frågan

och framhåller följande.

En god informationsberedskap innebär att de verksamheter som omfattas av

beredskapskrav har sådana planer, sådana personalresurser inte minst i form

av erfaren, utbildad och övad personal, och sådana tekniska hjälpmedel att

informationsverksamheten vid extrema situationer snabbt kan påbörjas och

sedan fortgå under lång tid och med hög belastning.

Att kunna hantera kriskommunikationen blir i situationer av detta slag

avgörande för möjligheterna att vidmakthålla förtroende och förmedla

information som leder till rationella åtgärder hos berörda myndigheter och

människor.

Under normala förhållanden arbetar de offentliga organen och massmedierna

kontinuerligt med olika informationsinsatser. Medierna är vana vid och har

beredskap för omfattande och kontinuerliga informationsinsatser, även under

störda förhållanden i samhället. För de olika offentliga organen är däremot

svåra fredstida påfrestningar något som kan leda till stora problem för de

enskilda verksamheternas informationsinsatser, om inte särskilda

beredskapsplaner för information snabbt kan sättas i verket.

Händelseförlopp av allvarlig karaktär ger oftast återverkningar i en eller

flera kommuners verksamhet. Det är också här som medborgarnas krav på

fullständig och konkret information från ansvariga organ, liksom snabb och

korrekt nyhetsförmedling snabbast gör sig märkbar. En erfarenhet från olika

övningar som genomförts torde också vara att det från de offentliga

organens sida på alla nivåer är vanligt att kraftigt underskatta det stora

informationsbehov som uppstår vid en samhällsstörning.

Det är viktigt att framhålla betydelsen av att myndigheter som kan komma

att omfattas av svåra påfrestningar på samhället i fred har en inövad

förmåga att finna former för samråd och samverkan kring

informationsgivningen. Om så inte är fallet finns uppenbara risker för att

den information som lämnas från olika håll kan bli svårbegriplig och

tvetydig. Detta kan innebära en allvarlig informationskris som snabbt kan

leda till stor misstro mot samhällsorganen och skapa långvariga

förtroendekriser.

Som nämnts i det föregående har regeringen beslutat om en sektorsvis

genomgång av de författningar som kan ha betydelse för beredskapen mot

svåra fredstida påfrestningar. Genomgången kommer även att avse andra

frågor av betydelse för beredskapen. En av dessa frågor gäller

informationsberedskapen inom olika samhällssektorer. Det är enligt

regeringens mening ytterst angeläget att de eventuella brister som kan

framkomma vid en sådan genomgång avhjälps.

Motionen

Kristdemokraterna anför i kommittémotion Fö9 (kd) att erfarenheterna visar

att det inte är ovanligt att underskatta det stora informationsbehovet vid

en svår samhällsstörning. I vårt moderna informationssamhälle ställs extra

stora krav från medborgare på medierna att information snabbt når ut om den

aktuella situationen. Myndigheterna måste därför ha förmåga att samordna

enkel och tydlig information till allmänheten. Motionärerna menar därför

att det är angeläget att göra en noggrann översyn av samhällets

informationsberedskap (yrkande 31).

Utskottet

Utskottet kan ansluta sig till regeringens bedömning om

informationsberedskapen inför svåra påfrestningar på samhället i fred.

Regeringen påpekar att den beslutat om en sektorsvis genomgång av

författningar som kan ha betydelse för beredskapen mot svåra påfrestningar.

Genomgången kommer också att avse andra frågor av betydelse för beredskapen

. Utskottet utgår från att den noggranna översyn av samhällets

informationsberedskap som i kommittémotion Fö9 (kd) anses angelägen därmed

kommer till stånd. Motionens yrkande 31 bör sålunda inte bifallas.

Samhällets räddningstjänst

Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 192-196) anfört

om samhällets räddningstjänst.

Regeringen

Regeringen avser att låta genomföra en översyn av räddningstjänstlagen (

1986:1102) och följdförfattningar till denna. För denna översyn skall bl.a.

lämnade bedömningar och förslag i Räddningsverksutredningens betänkande

Räddningstjänsten I Sverige - Rädda Och Skydda (SOU 1998:59) i huvudsak

ligga till grund.

Som bakgrund till regeringens avisering om en översyn av

räddningstjänstlagen och följdförfattningar till denna anförs bl.a. att

verksamheten under 1900-talet präglats av internationaliseringen, t.ex. EU-

samarbetet, genomförande av internationella civila humanitära katastrof-

och räddningsinsatser samt det säkerhetsfrämjande arbetet i Central- och

Östeuropa. Vidare har införandet den 1 juli 1995 av lagen (1994:1720) om

civilt försvar och ändringar i räddningstjänstlagen haft betydelse genom

att kommuner nu fått ett ansvar för att organisera och planera för en

räddningstjänst under höjd beredskap.

Genom riksdagens beslut med anledning av 1996 års totalförsvarsproposition

(prop. 1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109) har fastställts att principen om

helhetssyn skall tillämpas. En helhetssyn bör således prägla samhällets

satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i

såväl fred som krig. Detta innebär bl.a. att totalförsvarsresurserna skall

utformas så att de även kan användas vid internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser och stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera

svåra påfrestningar på samhället i fred.

I propositionen redogör regeringen för Räddningsverksutredningens förslag.

Av redogörelsen framgår bl.a. att utredningen gör bedömningar och lämnar

förslag om principer för det offentliga åtagandet när det gäller

verksamhetsområdet Skydd mot olyckor. Utgångspunkten i fråga om

fördelningen mellan enskilda och det offentliga är att enskilda personer

och företag har ansvar för att skydda sitt liv, sin egendom samt för att

inte förorsaka olyckor, medan det offentliga ansvarar för skydd av miljön

och andra samhälleliga intressen. Först när den enskilde inte själv klarar

att skydda sig är det ett offentligt ansvar att ingripa.

Utredningen föreslår vidare en total översyn av räddningstjänstlagen,

räddningstjänstförordningen samt vissa författningar som är kopplade till

dessa. Utredningen lämnar härutöver bl. a. följande konkreta förslag.

Ansvaret för den operativa insatsen vad gäller eftersökning av försvunna

personer, även vad gäller fjällräddning, bör enligt utredningen flyttas

från polisen till den kommunala räddningstjänsten.

Enligt utredningen finns behov att inrätta nationella och regionala

förstärkningsresurser i form av personal och materiel.

Finansieringsfrågorna i de olika skeendena har belysts av utredningen, som

konstaterar att nu gällande praxis fungerar väl och bör tillämpas även i

fortsättningen. Verksamhetsutövarna bör också framgent, efter en olycka,

bära kostnaderna för återställningsskedet. Vissa finansieringsfrågor bör

prövas i en författningsöversyn.

Beträffande Statens räddningsverks framtida ansvar och uppgifter föreslår

utredningen en indelning i nya verksamhetsgrenar. Vidare föreslår utredaren

vad beträffar verksamhet under höjd beredskap en uppdelning av anslaget för

Statens räddningsverk i en fredsdel och en del för höjd beredskap,

befolkningsskydd, utbildning och övning samt tillsyn, riskhantering,

forskning, utveckling och tillsyn. Förslaget innebär att funktionen

Befolkningsskydd och räddningstjänst förändras innehålls- och

ansvarsmässigt. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) föreslås

tillsammans med Boverket svara för befolkningsskyddet och Räddningsverket

för samhällets räddningstjänst. För räddnings- och ledningscentraler bör

fördelningskriterier tas fram vad avser fredsnytta respektive nytta under

höjd beredskap.

Utbildningen av civilpliktiga bör i fortsättningen samordnas och

administreras av Räddningsverket.

I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av samhällets

räddningstjänst.

Regeringen ansluter sig i stort till de principer utredningen har fört

fram om det offentliga åtagandet och anser att det kan finnas skäl att

fortsatt överväga arbetsformerna avseende samhällets skydd mot olyckor och

de myndighetsuppgifter m.m. som sammanhänger med detta.

Ett flertal av de frågor som behandlas i betänkandet är av sådan karaktär

att de fordrar ändringar i gällande föreskrifter. Regeringen avser att låta

göra en översyn av räddningstjänstlagen och följdförfattningar. För denna

översyn skall utredningens bedömningar och förslag i huvudsak ligga till

grund.

Eftersökning av försvunna personer bör alltjämt vara en polisiär uppgift,

men ökad samordning med den kommunala räddningstjänsten bör eftersträvas.

Vad gäller frågan om nationella och regionala förstärkningsresurser har

regeringen under år 1998 uppdragit åt Statens räddningsverk att inrätta

sådana på sju platser i landet. Vidare genomförs i dag s.k.

olycksförloppsutredningar.

Det tidigare anslaget Statens räddningsverk samt verksamhet inom

funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst har fr.o.m. år 1999

uppdelats på två anslag - ett anslag avseende Statens räddningsverk inom

funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst och ett anslag avseende

Statens räddningsverk: Samhällets skydd mot olyckor.

Förslag om en förändring innehålls- och ansvarsmässigt av funktionen

Befolkningsskydd och räddningstjänst samt vissa utbildningsfrågor vad

gäller civilpliktiga bör närmare prövas av den ovan nämnda utredningen om

vissa principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller

planeringen för det civila försvaret och beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället.

Regeringen delar i huvudsak utredningens syn på finansiering av åtgärder

vid de olika skedena av en räddningsinsats. Frågan om kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun bör lösas genom förhandlingar.

Utskottet

Utskottet delar regeringens bedömning att en översyn av

räddningstjänstlagen (1986:1102) och följdförfattningar till denna bör

genomföras. Utskottet kan se fördelar med att utredningen får en allsidig

och bred kompetens med bl.a. kommunal förankring. En sådan förankring

kompletterad med särskild expertis m.m. torde säkra den kompetens i

utredningen som utskottet nu förordat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nästa försvarsbeslutsperiod

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 1

samt med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkandena 1 och 2 godkänner förslaget

att nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002-2004,

res. 1 (m) - delvis

2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 5

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7

yrkande 4, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:Fö15 yrkande

1 godkänner förslaget beträffande inriktning i fråga om den ekonomiska

ramen och inriktning i fråga om omställningsbidrag,

res. 1 (m) - delvis

res. 2 (kd)

res. 3 (mp)

res. 4 (fp)

3. beträffande teknikfaktorn

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 6

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7, 1998/99:Fö9 yrkande 24

och 1998/99:Fö317 yrkande 4 godkänner förslaget att den särskilda

uppräkningen av anslaget för materiel med den s.k. teknikfaktorn skall

upphöra fr.o.m. år 2000,

res. 1 (m) - delvis

res. 5 (kd)

4. beträffande försvarspolitikens inriktning

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 3

samt med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkandena 4 och 10 i denna del

godkänner förslaget till försvarspolitikens inriktning,

res. 1 (m) - delvis

5. beträffande totalförsvarets huvuduppgifter

att riksdagen med anledning av proposition 1998/99:74 beslutar

att den av regeringen föreslagna huvuduppgiften "bidra till fred och

säkerhet i omvärlden" skall ersätta de i 1996 års försvarsbeslut angivna

huvuduppgifterna "hantera konsekvenserna av kriser och konflikter i vårt

närområde" respektive "delta i fredsfrämjande och humanitära uppgifter",

6. beträffande behov av beredskap

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 5,

7. beträffande utveckling av anpassningsförmågan

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 4

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 5 och 8 samt 1998/99:

Fö9 yrkandena 14 och 15 godkänner förslaget i fråga om fortsatt utveckling

av förmågan till anpassning,

res. 1 (m) - delvis

8. beträffande operativa förmågor

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 7

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 12 och 13 samt 1998/99:

Fö9 yrkande 7 godkänner förslaget i fråga om operativa förmågor för det

militära försvaret,

res. 1 (m) - delvis

9. beträffande minröjningsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö8 yrkande 2 samt 1998/

99:Fö14 yrkandena 1 och 2,

res. 6 (v, fp, mp)

10. beträffande krigsorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 8

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i denna del, 14 och

15, 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9 yrkandena 1,

2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 godkänner förslaget till

utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation,

res. 1 (m) - delvis

res. 7 (kd)

res. 8 (fp)

res. 9 (mp)

11. beträffande grundorganisationens utveckling

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2,

1998/99:Fö8 yrkande 9, 1998/99:Fö9 yrkande 11, 1998/99:Fö10, 1998/99:Fö13

samt 1998/99:Fö15 yrkande 5,

res. 10 (v)

res. 11 (mp)

12. beträffande materielförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 19, 1998/99:

Fö7 yrkande 6, 1998/99:Fö8 yrkandena 4 och 6, 1998/99:Fö9 yrkandena 26-28

samt 1998/99:Fö15 yrkande 6,

res. 12 (m, kd, fp)

13. beträffande mål för det civila försvaret, m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 9

samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 21, 1998/99:Fö9 yr-

kandena 16-18 samt 1998/99:Fö402 yrkandena 1 och 2 godkänner

förslaget till övergripande mål för det civila försvaret,

res. 13 (kd)

14. beträffande totalförsvarsplikt

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och 18,

1998/99:Fö7 yrkandena 7-9, 1998/99:Fö8 yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9

yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998

/99:Fö16,

res. 1 (m) - delvis

res. 14 (fp)

15. beträffande övriga personalfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 16 och 1998/

99:Fö9 yrkande 21,

res. 1 (m) - delvis

16. beträffande översyn av ledningssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 22 och 23

samt 1998/99:Fö9 yrkande 30,

res. 15 (m, kd)

17. beträffande informationskrigföring

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö7 yrkande 10,

18. beträffande informationsberedskap inför svåra

påfrestningar i fred

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 31.

Stockholm den 11 maj 1999

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

I beslutet har deltagit: Henrik Landerholm (m), Tone Tingsgård (s),

Christer Skoog (s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle Lindström (m

), Ola Rask (s), Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta Viklund

(kd), Anna Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp), Erik Arthur Egervärn (c),

Runar Patriksson (fp), Laila Bäck (s), Björn Leivik (m) och Berndt

Sköldestig (s).

Reservationer

1. Moderata samlingspartiets försvarspolitik (mom. 1, 2, 3, 4, 7, 8, 10,

14 och 15)

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m

) anför:

I regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar

inför årets säkerhetspolitiska kontrollstation redovisas en prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för försvarets beredskap,

omfattning och utveckling.

Inledande utgångspunkter

Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt övergångsskede - europeiskt

och nationellt. Det kommer att ta tid för en ny struktur att etablera sig.

Vi har lämnat bakom oss det kalla kriget och Berlinmurens fall och framför

oss ligger full medverkan i alla de europeiska freds- och

säkerhetsstrukturerna som håller på att växa sig allt starkare.

I stället för att analysera det förändrade säkerhetspolitiska läget väljer

Försvarsberedningens majoritet att mekaniskt upprepa 1992 års

neutralitetspolitiska formulering. De stora förändringar i det

säkerhetspolitiska läget i Europa och Östersjöområdet som pågår och som

snarast kommer att accentueras i framtiden tillåts inte nämnvärt påverka

den säkerhetspolitiska analysen.

Sedan år 1995 är Sverige medlem i Europeiska unionen. Detta medlemskap

innebär att vi också är en del av en säkerhetsgemenskap. Detta faktum

ställer sig regeringen bakom. Men trots detta driver regeringen i ord ett

slags fortsatt neutralitetspolitik, vilket snarast är en vilseledande

beskrivning av svensk politik.

Som medlem i Europeiska unionen kan inte Sverige stå neutralt i händelse

av att ett annat medlemsland angrips. Formuleringar som inte längre har

någon täckning i verkligheten bör enligt vår mening utmönstras ur den

säkerhetspolitiska begreppsapparaten.

Alliansfriheten betyder allt mindre som beskrivning av Sveriges

säkerhetspolitik annat än som uttryck för att Sverige ännu inte är medlem i

Nato. Men för "att undvika konflikter och spänning i norra Europa" är det

samarbete som tar sitt intryck i EU och Nato viktigare än den svenska

alliansfriheten.

Det är en allvarlig begränsning för vårt land om vi inte fullt ut kan

delta i uppbyggnaden av den euroatlantiska säkerhetsordningen.

Utanförskapet minskar våra möjligheter att ta till vara svenska

säkerhetsintressen såväl som att påverka arbetet för stabilitet och fred i

Europa. Ett framtida svenskt medlemskap i Nato är en naturlig fortsättning

på den säkerhetspolitiska samarbetsväg som varit Sveriges sedan det kalla

krigets slut.

Det brittiska förslaget om att i olika steg ge den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken en tydlig militär komponent stöds nu av samtliga stater

inom Europeiska unionen. Detta blev klart då toppmötet i Wien i december

välkomnade den brittisk-franska Saint-Malo-deklarationen om europeiskt

försvarssamarbete och där nästa steg skall diskuteras vid mötet i Köln i

juni i år.

Regeringen väljer i propositionen att inte dra några slutsatser för

svenskt vidkommande av den snabba utvecklingen vad gäller försvarssamarbete

inom EU. Konsekvenserna av en sådan säkerhetspolitisk analys skulle ha

inneburit att Sverige behöver förnya den samlade säkerhetspolitiken som ett

vidare steg på vägen mot en alliansanslutning.

Relationerna till Ryssland förblir av central betydelse när det gäller vår

del av Europa. Dagens problem får dock inte undanskymma att Ryssland med

sina starka militära traditioner alltjämt fortsätter att vara den

dominerande militära makten i vår närhet. Det senaste året visar att den

ryska dramatiken inte är över. Visserligen befinner sig den militära

apparaten i förfall och det kommer att ta avsevärd tid att skapa en modern

rysk försvarsmakt. I det längre perspektivet skall dock inte uteslutas att

Ryssland åter satsar på sin krigsmakt.

Den fortsatta försvarspolitiska processen

Redan i december 1997 stod det klart att 1996 års försvarsbeslut havererat.

Moderata samlingspartiet har som följd av detta vid återkommande tillfällen

framfört krav på att förbereda ett nytt genomgripande försvarsbeslut. Nästa

försvarsbeslut borde fattas så snart som är praktiskt möjligt. Detta bör

kunna ske redan hösten 2000. Analogt med detta borde nästa

försvarsbeslutsperiod omfatta åren 2001-2003 i stället för av

utskottsmajoriteten föreslagna 2002-2004. I enlighet med detta bör

partimotion Fö6 (m) yrkandena 1 och 2 bifallas av riksdagen, vilket bör ges

regeringen till känna.

Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi

Utskottsmajoriteten har valt att i stort sett utan koppling till försvarets

förmåga och tänkbara förbandsvolymer bifalla regeringens förslag avseende

framtida besparingsmöjligheter. Det är inte meningsfullt att innan ett

genomarbetat underlag föreligger dra den typen av slutsatser. Varje

diskussion om försvarets framtida ekonomi måste bygga på ett tydligt

resonemang om försvarets förmåga.

Krigsorganisationens kvalitet och kvantitet, liksom ambitionsnivån för de

internationella insatserna, måste sålunda klargöras innan slutsatser dras

om framtida ekonomisk ram. Majoritetens slutsats om en ramsänkning på 4

miljarder årligen fr.o.m. år 2002 bör därför avvisas. I verkligheten

handlar minskningen av försvarsanslagen om avsevärt mer pengar. Eftersom

teknikfaktorn samtidigt tas bort undandras från försvarsanslagen närmare 6

miljarder kronor under slutåret 2004.

Riksdagen bör därför avslå propositionen i denna del och bifalla

partimotion Fö6 (m) yrkandena 6 och 11.

Teknikfaktorn och anslagsförordningen

Vi delar inte majoritetens uppfattning vad gäller teknikfaktorn och

Försvars-maktens kompensation för den likviditetsindragning som skedde till

följd av anslagsförordningens fulla tillämpning för Försvarsmakten.

Teknikfaktorn bör även fortsättningsvis ligga till grund för

Försvarsmaktens planering för att underlätta den alltjämt nödvändiga

tekniska förnyelsen. Effekterna av anslagsförordningens fulla tillämpning

bör kompenseras snarast möjligt i stället för att skjutas upp till en

osäker och statsfinansiellt sannolikt än kärvare framtid.

Med en omedelbar kompensation av nyss nämnda effekter av det nya sy-stemet

för finansiering av förskott skulle den försvarsindustriella kollaps som vi

nu ser närma sig kunna undvikas. I stället för att utan möjlighet till

närmare överväganden bryta upp hela försvarets materielplanering och

äventyra i stort sett samtliga nya projekt skulle det ges möjlighet till en

ansvarsfull försvarsindustriell omstrukturering i internationell samverkan.

Utgångspunkterna för Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad

ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av

likviditetsindragningen till följd av tillämpningen av anslagsförordningen

samt bibehållen teknikfaktor även i nästa försvarsbeslutsperiod.

Partimotion Fö6 (m) yrkande 7 och motion Fö317 (m) yrkande 4 bör därför

bifallas av riksdagen.

Inriktningen av försvarspolitiken

Vi delar den ofta framförda åsikten att betydelsen av det traditionella

invasionsförsvaret kan och bör tonas ned till förmån för annan förmåga. Det

är i dag inte meningsfullt att dimensionera försvarsansträngningarna mot

enbart det traditionella invasionshotet. Men det väpnade angreppet - såväl

över gräns, kust som via luften - mot begränsade mål med strategiska

insatsstyrkor ("strategiskt överfall") bör vara dimensionerade för det

svenska försvarets förmåga. Det innebär inte att försvaret av Sverige

prioriteras ned. Samtidigt får nu försvaret nya uppgifter. Dessa ställer i

sin tur nya krav.

De moderata utgångspunkterna för försvarets utveckling är följande:

Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.

Förmågan att delta i militärt samarbete och i internationella insatser

skall öka.

Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret

och för internationella insatser.

Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.

Handlingsfrihet för ett Natomedlemskap skall upprätthållas och dessutom

tillåtas påverka våra egna avvägningar redan nu.

Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtiden skall säkerställas.

Vägledande för försvarets förmåga bör vara följande:

Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap

att såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt varje allvarligt

syftande militärt eller civilt hot kan mötas.

Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till

påverkan genom våld och hot om våld.

Försvaret skall kunna ta en del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa

i allmänhet, och i vårt närområde i synnerhet, i nivå med regeringens

förslag. Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella

insatser i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels

investeringar, dels att medel avdelas också för insatser.

Vi anser att det som framförs i propositionen om att det traditionella

invasionsförsvaret kan avskaffas är illa uttryckt. Det ger intrycket av att

försvaret av Sverige inte längre är den viktigaste uppgiften, vilket är fel

. Värnet av vår egen säkerhet, också territoriellt, är fortfarande centralt

. Att det inte kan ske på samma sätt som förr borde däremot vara en

självklarhet.

Inriktningen bör vara att skapa ett militärt försvar som är relevant i

hela spektret av nya hot och dessutom på alla nivåer från fred till krig.

Mycket av det gamla måste successivt fasas ut, utan att vi för den skull

gör oss av med arvet av materiel och kompetens. Mycket av 1990-talets

investeringar har bäring även i framtiden.

Vi anser vidare att det inte behöver finnas någon motsättning mellan

internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt

nationella fortbestånd. De internationella insatserna breddar och fördjupar

det militära kunnandet. Värdet av interoperabilitet för att kunna hjälpa,

eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato, bör öka

chanserna att framtida beslut om vår säkerhetspolitik - oavsett utfall -

baseras på saklig grund snarare än på antaganden och känslor.

Dessa utgångspunkter bör ersätta regeringens förslag till inriktning av

försvarspolitiken. Därmed bör riksdagen avslå regeringens förslag till

försvarspolitikens inriktning (yrkande 3 i propositionen) och bifalla

partimotion Fö6 yrkandena 4 och 10 i denna del, vilket bör ges regeringen

till känna.

Utveckling av anpassningsförmågan

Återkommande har Moderata samlingspartiet kritiserat de bristfälliga

förberedelser som gjorts för att ge anpassningsfilosofin ett reellt

innehåll. Den grundade misstanken är att denna filosofi huvudsakligen

betonades av dåvarande försvarsministern Thage G Peterson som ursäkt för de

nedskärningar som beslutades i det förra försvarsbeslutets etapp 1 hösten

1995.

Varken myndigheterna eller regeringen har givit anpassningsfilosofin ett

sådant konkret innehåll att planeringen utgjort en trovärdig grund för

tillväxt respektive ominriktning av totalförsvaret. Försvarsutskottet har

återkommande kritiserat regeringens oförmåga att förvandla

anpassningsfilosofin till ett konkret planeringsinstrument. I regeringens

överväganden avseende den framtida tillämpningen av anpassningsfilosofin

konstateras att den spelar en central roll samtidigt som dess betydelse i

övrigt tonas ned. Enligt vår mening bör varje försvarsorganisation

innehålla komponenter som gör att försvaret så snabbt och effektivt som

möjligt kan anpassas till förändrade omvärldsförutsättningar.

Väl medveten om att anpassningsplaneringen måste ske rullande och dessutom

mot ett "rörligt mål" finns det anledning att betona betydelsen av att

särskilt en relativt begränsad krigsorganisation i sig innehåller dessa

möjligheter. I regeringens förslag, som godtas av utskottets majoritet,

tydliggörs inte dessa förutsättningar. Det gäller också otydligheten vad

gäller redovisning av krigsduglighet samt förberedelserna för hur denna kan

höjas i såväl kortare som längre tidsperspektiv. De förslag som framförs i

partimotion Fö6 (m) yrkandena 5 och 8 bör sålunda bifallas av riksdagen och

regeringens förslag bör avslås.

Operativa förmågor och beredskap

Det är väsentligt att de operativa förmågorna och kraven på beredskap i vid

bemärkelse utformas på ett ändamålsenligt sätt och så att de går att

omforma till målsättningar och därmed vara mätbara. Vi delar regeringens

uppfattning i fråga om behovet av att förändra de operativa förmågorna.

Förändringen bör då tillföra ett ökat värde och förbättra sammanhanget

mellan förmågor, målsättningar och mätbarhet. Enligt motionärerna utgör

regeringens förslag inte någon nämnvärd förbättring i detta avseende. Det

bör ankomma på regeringen att i samverkan med Försvarsmakten åstadkomma ett

bättre genomarbetat förslag. Riksdagen bör därför bifalla partimotion Fö6 (

m) yrkandena 12 och 13 samt avslå regeringens förslag i fråga om operativa

förmågor.

Krigsorganisationens utveckling

Den inriktning som utskottets majoritet ställer sig bakom ställer fler

frågor än den ger svar vad gäller försvarets framtida förmåga och

organisation. Det framtida militära försvaret skall inriktas mot hög

flexibilitet och allsidighet. Den erforderliga insatsorganisationen kan

vara relativt liten, samtidigt som beredskapen men också förmågan

paradoxalt måste vara högre än i dag. Detta gäller särskilt för

markstridskrafterna.

Dessutom erfordras ett territorialförsvar och en kompetensorganisation.

Den senare utgör grund för att stärka och/eller förändra försvaret när

omvärldsförutsättningarna så kräver. Ur insatsorganisationen hämtas styrkor

som helst direkt kan användas vid internationella insatser. Målet bör vara

att inga förband skräddarsys för internationella uppgifter utan att alla är

en del av det reguljära försvaret. Hela försvaret bör, om än i olika takt,

ges förmåga till samverkan (interoperabilitet).

Vi menar att dagens arméorganisation bör omprövas från ett mobiliserande

invasionsförsvar till en insats- och kompetensorganisation. I stället för

en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat

kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som bör prövas är att

omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva förband, t.ex. i

bataljonsstridsgrupper, kompletterade med förberedelser för ett större

antal brigader. En viktig utgångspunkt är att levererad och beställd

materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade brigader.

Attackhelikopterförband hör till de enheter som är mest väsentliga att

tillföra.

Vidare anser vi att dagens organisation av flygstridskrafterna i tolv

divisioner bör omprövas. Divisionskonceptet bör göras om genom att antingen

organisera ett antal reservdivisioner eller genom att integrera

reservenheter i den aktiva insatsorganisationen. En möjlighet som därvid

bör prövas är att den mindre insatsorganisationen försörjs med relativt

unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig

tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare

leveranstakt av Gripensy-stemet vars utveckling bör fokuseras dels på

beväpning och annan utrustning för förbanden, dels på den långsiktiga

utvecklingen av systemet.

Vi menar vidare att de marina stridskrafterna till stora delar redan är

anpassade till konceptet med en insats- respektive kompetensorganisation.

Marinens fartyg och amfibieförband - som är konstruerade för flexibelt

utnyttjande vilket ger stora möjligheter till en situationsanpassad

förbandssammansättning - svarar också väl mot uppgifter som övervakning,

sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer. Nya stridsfartyg bör

efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och förmåga att klara många

och olika uppgifter bör ges företräde vid den framtida förbandsutvecklingen

.

Ovanstående utgångspunkter för krigsorganisationens utveckling bör

fastslås. Därmed menar vi dels att riksdagen bör avslå regeringens förslag

till utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation, dels att riksdagen

bör bifalla partimotion Fö6 (m) yrkandena 10 i denna del och 14.

I frågan om vakantsättning av förband gör utskottet ett tydligt och

självklart ställningstagande vad gäller riksdagens inflytande och den

faktiska befintligheten av krigsförband. De viktigare krigsförbanden såväl

som eventuell vakantsättning av dessa är en exklusiv riksdagsfråga. I sak

föreligger sålunda enighet i utskottet. Frågans principiella vikt motiverar

enligt vår mening ett tillkännagivande till regeringen och därmed bifall

till partimotion Fö6 (m) yrkande 15.

Totalförsvarsplikt

Utformningen av dagens totalförsvarsplikt lämnar mycket i övrigt att önska.

En genomgripande översyn bör ske inom ramen för den parlamentariska

utredning om hela totalförsvarets personalförsörjning som vi föreslagit. I

väntan på denna kan redan nu konstateras en omfattande överutbildning inom

främst de civila delarna av totalförsvaret. Den av Riksrevisionsverket hårt

kritiserade utbildningen av civila beredskapsmän saknar tillräckligt starka

motiv för att fullföljas. Vidare bör utgångspunkten i övrigt vara en

anpassning till dagens behov snarare än till den civila riskanalys som

gjordes i samband med 1992 års försvarsbeslut. I enlighet med detta

resonemang bör utbildningen av civila beredskapsmän avbrytas och en översyn

göras av antalet civilpliktiga som bör grundutbildas. Yrkandena 17 och 18 i

partimotion Fö6 (m) bör således bifallas.

Övriga personalfrågor

När den militära organisationen genomgår en kraftig omstrukturering finns

det anledning att också från grunden genomlysa de system för

personalförsörjning som det svenska försvaret hittills vilat på. Dagens mix

mellan pliktpersonal, anställda yrkes- och reservofficerare, civilanställda

och frivilliga är sannolikt långt ifrån optimal. Den bygger på ett försvar

av en helt annan storlek och med annan inriktning än det vi i dag ser

framför oss. I ljuset av dessa stora förändringar bör därför hela det

militära försvarets personalförsörjning ses över samlat. Detta bör ske i

syfte att bedöma rekryteringsbehov, befälsordning och utbildningssystem för

inte bara yrkesofficerare utan också för värnpliktiga, reservofficerare,

civilanställda och frivilliga. Behoven skall vara styrande för denna

översyn. Översynen bör i enlighet med förslaget i partimotion Fö6 (m)

yrkande 16 ske i form av en parlamentarisk utredning. Detta yrkande bör

därför bifallas.

Det finns vidare anledning att kommentera regeringens redovisning av

Försvarsmaktens utbildningsverksamhet. Vi ställde oss i samband med

beslutet om inrättande av försvarsmaktsgemensamma militärhögskolor för den

grundläggande officersutbildningen frågande till denna modell. Ännu har

inga relevanta erfarenheter vunnits av det nya systemet. Farhågorna har

sålunda ännu inte besannats. Frågan om utbildningssystem och skolstruktur

är intimt förknippade med frågorna om personalförsörjningen i allmänhet för

vilka regeringen bejakat behovet av en översyn. Frågan om en försvars-

maktsgemensam grundläggande officersutbildning torde därmed komma att

belysas i en framtida översyn av personalstrukturen.

Ledningsfrågor

Utskottsmajoriteten bejakar det moderata förslaget om parlamentarisk insyn

i arbetet med att se över ledningsfunktionerna och hänvisar till den

sittande Försvarsberedningen. Med hänsyn till att partierna inte kunnat

komma överens om arbetsformer och uppgifter för beredningen ter sig detta

något oegentligt. Försvarsberedningen har enligt vår mening varit ett

utmärkt forum för de säkerhetspolitiska överväganden som skett i samband

med tidigare beslutade kontrollstationer. I en situation där två partier

kommit överens om huvuddragen i nästa försvarsbeslut och dessutom fått

accept av ytterligare två partier som tillsammans formar en majoritet i

Sveriges riksdag finns det anledning att ifrågasätta vilken nytta ett

försvarsberedningsarbete på nuvarande premisser skulle göra. Att nyttja

beredningen som parlamentarisk referensgrupp för de löpande förberedelserna

inför försvarsbeslutet 2000 anser vi vara mindre välbetänkt. En översyn av

ledningssystemet är ett exempel på en fråga som kräver såväl ett väl

definierat direktiv som möjlighet till djuplodande analys av en komplex

problematik. Därför vore en parlamentarisk översyn i enlighet med

reservation 15 (m, kd) att föredra.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1, 2, 3, 4, 7, 8, 10, 14

och 15 bort ha följande lydelse:

1. beträffande nästa försvarsbeslutsperiod

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 1 och 2

och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11

samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:

Fö7 yrkande 4, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:Fö15

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande teknikfaktorn

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7 och

1998/99:Fö317 yrkande 4, med anledning av motion 1998/99:Fö9 yrkande 24

samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande försvarspolitikens inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 4 och 10

i denna del och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande utveckling av anpassningsförmågan

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 5 och 8

samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 4 och motion 1998/99:Fö9

yrkandena 14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. beträffande operativa förmågor

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 12 och

13 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 7 och motion 1998/99:

Fö9 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

,

10. beträffande krigsorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i

denna del, 14 och 15 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 8

och motionerna 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9

yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande totalförsvarsplikt

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och

18 samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö7 yrkandena 7-9, 1998/99:Fö8

yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11

yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998/99:Fö16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande övriga personalfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 16 och med

avslag på motion 1998/99:Fö9 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:

Finansiering av fredsfrämjande insatser

Efterfrågan på bidrag till internationella insatser varierar.

Förutsättningar för att i ökad utsträckning kunna avge avsiktsförklaringar,

planera för och delta i fredsfrämjande insatser som leds av t.ex. Nato, VEU

eller FN är att erforderliga ekonomiska resurser finns och kan användas

över flera budgetår. En mer långsiktig planering av Sveriges deltagande i

internationella insatser bör eftersträvas vilket möjliggör att de resurser

som ställs till förfogande kan användas mer flexibelt. Därigenom skapas en

bättre politisk handlingsfrihet och en bättre försvarsplanering.

För år 1999 är 392 miljoner kronor tilldelade inom anslaget A 2

Fredsfrämjande truppinsatser för svenskt deltagande i internationella

militära krishanteringsinsatser. Den ökade ambitionen inom det

internationella området innebär ett behov av att öka anslaget A 2.

Kristdemokraterna har tidigare framfört att resurser för fredsfrämjande

verksamhet inte får urholka totalförsvarets ekonomiska ramar, vilket

försvarsutskottet (bet. 1994/95:FöU4) instämde i. Det bör därför skapas en

tydlig och fast struktur med öronmärkta pengar för hur svenska

internationella insatser skall finansieras i framtiden.

Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 3.

Totalförsvarets ekonomi

I försvars- och säkerhetspolitiken är det nödvändigt med stabilitet och

långsiktighet. Att projektera och utveckla materiel, att utbilda och

bedriva en trovärdig och kontinuerlig verksamhet samtidigt som en

omfattande omstrukturering förestår ställer nu Försvarsmaktens och

försvarsindustrins personal inför stora utmaningar. Den nu rådande

situationen med en för- svarsmakt med låg verksamhetsnivå som får allt

modernare materiel men där personalen får allt sämre möjligheter att lära

sig använda den nya materielen är ohållbar. Stora nedskärningar i ett skede

när Försvarsmaktens ekonomi har utsatts för enorma påfrestningar och

instabila regler ger ingen trovärdighet åt viljan att utforma ett nytt

försvar. Viktig kompetens riskerar att gå förlorad och arbetet med

ominriktningen försvåras.

De ekonomiska ramar som regeringen och Centerpartiet kommit överens om

innebär dramatiska nedskärningar för totalförsvaret. Förslaget innebär

anslagsminskningar för försvarsbeslutsperioden med 12 miljarder kronor.

Till detta kommer borttagandet av teknikfaktorn som innebär minskad

köpkraft med ca 4 miljarder kronor, dvs. från verksamhetssynpunkt en

nedskärning med totalt ca 16 miljarder kronor under perioden 2002-2004.

Under återstoden av innevarande försvarsbeslutsperiod har dessutom ramen

urholkats med ca 7 miljarder kronor genom bl.a. anslagsförordningens

effekter. Det bör noteras att omställningsbidraget om totalt 4 miljarder

kronor skall användas för att bestrida kostnader som uppkommer i samband

med strukturförändringarna. Det kommer alltså inte den egentliga

verksamheten till godo.

Teknikfaktorns framtida utformning borde först ha klargjorts innan en

ekonomisk ram för totalförsvaret fastställdes. Under rubriken Ekonomiska

ramar skriver regeringen att "Försvarsmaktens anslag vid utgången av år

2001 inte skall ha någon kvarstående belastning i form av utnyttjad

anslagskredit". Detta betyder att Försvarsmakten måste planera in en större

reserv än normalt för att kunna täcka in oförutsedda händelser.

Att på en kort tid genomföra en planerad ominriktning och reduktion av

Försvarsmakten inför ett nytt försvarsbeslut innebär stora kostnader. När

det gäller de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att uttala sig

om hur mycket billigare ett sådant försvar kan bli. En rad osäkra faktorer

finns. Det finns ingen samlad syn på hur den framtida personalförsörjningen

skall utformas. Investeringar i försvarsmateriel är långsiktiga och

kontraktsbundna. Kostnader för personalavveckling, pliktpersonalens

framtida förmåner och avveckling av mark, anläggningar och förnödenheter är

omfattande samtidigt som en förtätning av grundorganisationen kan medföra

stora investeringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta i

internationella operationer kräver resurser som måste kartläggas.

Kristdemokraterna kan inte medverka till den föreslagna ramreduktionen i

ett läge där konsekvenserna inte kan överblickas. Det är därför absolut

nödvändigt att konsekvenserna för grund- och krigsorganisationen under den

kommande försvarsbeslutsperioden klargörs i samband med att ramarna

fastställs. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag som

innefattar både ekonomiska ramar och organisation av försvaret. Mot denna

bakgrund avstyrker Kristdemokraterna regeringens föreslagna inriktning till

ekonomiska ramar för perioden 2002-2004.

Riksdagen bör som följd härav bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkandena 22

och 23.

Anslagsförordningen

Regeringen konstaterar att anslagsförordningens konsekvenser inte är

möjliga att följa upp trots att riksdagen vid två tillfällen betonat att

övergången till anslagsförordningens fulla tillämpning skulle vara

verksamhetsneutral för Försvarsmakten och att regeringen i

budgetpropositionen 1998 (prop. 1998/99:1) avsåg att utvärdera dess

effekter år 2002. För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska

problemen vidhåller Kristdemokraterna sin uppfattning att

anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör granskas. Denna

granskning bör utgöra underlag när regeringen återkommer till riksdagen med

förslag till ekonomisk ram och till grund- och krigsorganisation.

Riksdagen bör således bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 25.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22,

23 och 25 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och

motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7 yrkande 4 och 1998/

99:Fö15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 18 börjar med "Utskottet

delar" och på s. 20 slutar med "samt Fö15 (mp) yrkande 1" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar inte regeringens uppfattning att de ekonomiska ramar som

riksdagen preliminärt lagt fast för de återstående åren i den nu gällande

försvarsbeslutsperioden bör ligga till grund för den fortsatta

försvarsplaneringen. En närmare bedömning av Sveriges säkerhetspolitiska

läge redovisas i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet anser att det gynnsamma

säkerhetspolitiska läget för Sverige motiverar en ytterligare sänkning av

utgifterna för totalförsvarsändamål från år 2002. Utskottet kan därför

ställa sig bakom förslaget i kommittémotion Fö15 (mp) att inriktningen bör

vara att ramen för totalförsvarsutgifterna under perioden 20020-2004 skall

vara 17 miljarder kronor lägre än tidigare. Hur dessa utgifter närmare

skall fördelas - t.ex. mellan militärt respektive civilt försvar - kommer

att övervägas i den fortsatta planerings- och avvägningsprocessen. Mot

bakgrund av det anförda bör därför kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 1

bifallas av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 1 samt

med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:Fö6

yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7 yrkande 4 samt 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22,

23 och 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)

Runar Patriksson (fp) anför:

Folkpartiet liberalerna vill ha en teknisk förnyelse av försvaret. I

princip ställer vi oss bakom ramsänkningen på 4 miljarder kronor per år men

anser att omställningsbidraget bör vara 1 miljard större år 2002. Vi anser

också att ett mindre uttag av värnpliktiga skulle ge utrymme för ett

vassare försvar.

Riksdagen bör därför bifalla partimotion Fö7 (fp) yrkande 4 och avslå

propositionens yrkande 5.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse

:

2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 4 samt med

avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:Fö6

yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:

Fö15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Teknikfaktorn (mom. 3)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:

En viktig förutsättning för kontinuerlig förnyelse av den materiel som

krävs för att upprätthålla en hög försvarsförmåga är att anslagen anpassas

till de verkliga kostnadsförändringarna. Teknikfaktorn, som ingick i 1992

års försvarsbeslut, är av avgörande betydelse för den fortsatta

utvecklingen mot ett modernt och allsidigt försvar. Teknikfaktorns relativa

betydelse ökar i takt med omstruktureringen.

Regeringen anför att motiv saknas för en generell kostnadsuppräkning med

teknikfaktorn och hänvisar till Riksrevisionsverkets rapport per den 10

februari 1999 men tillägger att medel för teknisk förnyelse bör reserveras

inom fastställda ekonomiska ramar. Teknikfaktorn kan hanteras på två sätt;

om den behålls kan den ekonomiska ramen vara mindre och om den avskaffas

behöver ramen vara större. Kristdemokraterna menar att regeringens förslag

måste utformas så att inte övriga anslag inom fastställd ram urholkas.

Regeringen bör återkomma med en precisering om hur teknisk och materiell

förnyelse skall säkerställas.

Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 24.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande teknikfaktorn

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkande 24, med

anledning av motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7 och 1998/99:Fö317 yrkande 4

och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Minröjningsverksamhet (mom. 9)

Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v), Runar Patriksson (fp) och

Lars Ångström (mp) anför:

Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågor med

anknytning till de utomordentligt svåra problemen med gömda personminor i

fattiga och krigshärjade länder. Utskottet delar motionärernas uppfattning

att det finns en politisk vilja att utöka den svenska minröjningsförmågan.

Denna vilja kommer också till uttryck i den nu aktuella propositionen.

Sålunda föreslår regeringen att Försvarsmakten skall ha operativ förmåga

att kunna medverka i global fredsfrämjande och humanitär verksamhet samt

att minröjningsförmågan bör utvecklas ytterligare.

För att understryka behovet av en förbättrad minröjningskapacitet och för

att ge reala möjligheter till en förbättring anser vi att resurserna för

denna verksamhet skall utökas från nuvarande ca 70 miljoner kronor till 200

miljoner kronor per år. Resursökningen bör ske genom en omfördelning inom

Försvarsmaktens budget.

Härutöver bör regeringen aktivt stödja Statens räddningsverk i dess

strävan att bli en betydande svensk minröjningsaktör.

Vad vi här har anfört om en utökad svensk minröjningsförmåga bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Sålunda bör riksdagen bifalla

motionerna Fö8 yrkande 2 och Fö14 yrkandena 1 och 2.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande minröjningsverksamhet

att riksdagen bifaller motionerna 1998/99:Fö8 yrkande 2 samt 1998/

99:Fö14 yrkandena 1 och 2,

7. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:

Regeringen avser att i juni 1999 fatta beslut om beredskapssänkningar och

vakantsättning av vissa förband. Vår beredskap måste beakta att vårt land

är en halvö i norra Europa med 2 746 km kust samt att avståndet från den

nordligaste platsen - Treriksröset - till den sydligaste platsen -Smygehuk

- är 1 571 km. Minskningen av antalet förband och de neddragningar av

beredskapen som diskuteras får inte leda till att det blir luckor i våra

övervaknings- eller insatssystem. En personell och materiell bas, dels för

anpassning, dels till de försvarsbehov som alltid finns för att hävda

nationell inte-gritet, stöd till samhället och deltagande i internationella

insatser, måste bibehållas på en trovärdig nivå.

Förbanden i den framtida insatsorganisationen skall bl.a. ha förmåga att

upprätthålla territoriell integritet. Kristdemokraterna vill därför betona

att Sverige måste ha en ständig beredskap att kunna upptäcka, möta och

avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet och sådana

begränsade hot som kan riktas mot landet i syfte att utöva påtryckningar på

oss.

Även om utskottet erfarit att regeringen för närvarande inte avser att

vakantsätta förband bör riksdagen få ta ställning till vilka förband som

skall vakantsättas eller utgå ur krigsorganisationen. Kristdemokraterna

kräver därför att regeringen dels redovisar vilken beredskapsnivå som

behövs för att på ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella

integritet, dels informerar riksdagen om de beredskapssänkningar och

vakantsättningar av förband som planeras.

Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 6.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse

:

10. beträffande krigsorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkande 6, med

anledning av motion 1998/99:Fö9 yrkandena 1, 2, 4 och 8-10 och med avslag

på proposition 1998/99:74 yrkande 8 och motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10

i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7 samt

1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)

Runar Patriksson (fp) anför:

Folkpartiet står fast vid den av oss i samband med försvarsbeslutet 1996

formulerade inriktningen av ett "smalare och vassare" militärt försvar.

Behovet av teknisk förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga

har snarare accentuerats. Det gäller också förmågan att delta i

internationella insatser. Detta är en fråga i närtid och inte - som

regeringen ser det - när vi i en framtid får ekonomiska resurser, vilket

dagens utveckling i Kosovo klart visar.

Det finns anledning att överväga om nuvarande inriktning på

brigadorganisationen är den mest ändamålsenliga. Olika mindre enheter,

vilka kan kombineras beroende på uppdragets utformning, kommer med all

sannolikhet att bli huvudinriktningen framöver. Även om dimensioneringen

med sex brigader kan vara rimlig för det framtida försvaret, kan

formuleringen därför lätt leda fel när det gäller utformningen.

Eftersom 1996 års beslut redan lett till att stora resurser gått om intet

genom att det satsas på förband som skall läggas ned och värnpliktiga som

aldrig kommer till användning, är det angeläget att den kommande

omstruktureringen påskyndas. Det gäller inte minst den omfattande

nedläggningen av fredstida utbildningsförband. Det är angeläget att inte en

krona ytterligare försvinner i förbandsstrukturer som inom kort inte längre

kommer att ingå i det framtida försvaret.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande krigsorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 5 samt med

avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 8 och motionerna 1998/99:Fö6

yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9

yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 51 börjar med "Flera

motionsyrkanden" och slutar med "yrkandena 7-9 " bort ha följande lydelse:

Sverige har deltagit i olika konflikthärdar med sjukvårdsresurser, t.ex. i

Korea, i Saudiarabien under Gulfkriget och i Somalia. Sverige har för

närvarande ett betydande sjukvårdsengagemang på Balkan. Sedan oktober 1998

har Sverige övertagit samordningsansvaret för den nordisk-polska brigadens

sjukvårdsfunktioner. Enligt utskottets mening hålls således resursfrågan i

hög grad levande. En erfarenhet från detta slags insatser är dock att det

inte är materieltillgången som är gränssättande för vårt deltagande utan

möjligheterna att rekrytera utbildad personal, framför allt läkare.

Utskottet tar för givet att Sverige även fortsättningsvis kommer att delta

med sjukvårdsresurser inom ramen för internationella humanitära operationer

. Utskottet instämmer med motionären i motion Fö15 (mp) att

sjukvårdsinsatserna bör vara ett adelsmärke för Sverige.

Utskottet bedömer att den kommande omstruktureringen av Försvarsmakten

också kommer att påverka sjukvårdsfunktionen. Tyngdpunktsförskjutningen

från invasionsförsvar, med förväntad masskadesjukvård i samband med

storanfall, mot volymmässigt mer begränsade sjukvårdsbehov bör medföra att

utrustning kan frigöras. En del utrustning har för övrigt sänts till de

baltiska staterna. Kvarvarande utrustning, som inte behövs i

insatsorganisationen eller för Försvarsmaktens anpassning, bör kunna säljas

eller skänkas bort.

Mot bakgrund av det nu anförda bör regeringen utreda hur den outnyttjade

sjukhusmaterielen kan moderniseras för att sedan kunna komma till praktisk

användning samt hur bemanningen av svenska sjukvårdsinsatser skall kunna

ökas. I den mån detta är en ekonomisk fråga bör regeringen genom

omfördelningar inom den angivna ramen för Försvarsmaktens verksamhet säkra

att svenskt bidrag till sjukvårdskompetens i internationella insatser ökas.

Med hänsyn till det anförda bör kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 7 bifallas

av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande krigsorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9,

med anledning av proposition 1998/99:74 yrkande 8 och med avslag på

motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö7

yrkande 5 samt 1998/99:Fö9 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Grundorganisationens utveckling (mom. 11)

Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v) anför:

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motionsyrkanden om

utbildning av miljösoldater. Även om den nuvarande lagstiftningen om

totalförsvarsplikt inte medger att pliktiga får skrivas in för annat än

Försvars-makten och det civila försvarets behov vid höjd beredskap och för

försvarets fredstida beredskap anser vi att miljöpolitik också är

säkerhetspolitik. Sverige bör därför satsa på att organisera miljöbrigader

- brigader där unga människor kan göra sin värnplikt genom att utbilda sig

i och delta i miljösanering. Vi föreslår att som ett första steg en

miljöbrigad snarast byggs upp och organiseras i Borås.

Kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9 bör således bifallas av riksdagen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse

:

11. beträffande grundorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö8 yrkande 9 och med

anledning av motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö9 yrkande

11, 1998/99:Fö10, 1998/99:Fö13 samt 1998/99: Fö15 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Grundorganisationens utveckling (mom. 11)

Lars Ångström (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande på s. 54 som börjar med "Utskottet

har" och på s. 55 slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet har valt att här behandla motionsyrkandena i de fem motioner som

rör utbildning av miljösoldater i Borås och uppsättning av en insatsstyrka

för miljökatastrofer. I tre av dessa motioner refereras till en resolution

i Europaparlamentet. Utskottet har erfarit att den aktuella resolutionen (

A4-0005/99) Användning av militära resurser för miljöändamål antogs i

februari i år. Ministerrådet har inte tagit ställning till den. I

resolutionen rekommenderas medlemsstaterna att verka för användning av

militärrelaterade resurser för miljöskydd bl.a. genom att överväga vilka

sådana resurser som ställs till förfogande vid miljökatastrofer och

miljökriser. Resolutionen tar även upp andra frågor om militär verksamhet

och miljö.

Utskottet vill erinra om att lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

endast medger att pliktiga får skrivas in för Försvarsmaktens och det

civila försvarets behov vid höjd beredskap och för försvarets fredstida

beredskap. Den som utbildas skall krigsplaceras. Det är alltså i dag inte

möjligt att utbilda totalförsvarspliktiga för fredstida miljöuppgifter. Det

är inte heller möjligt att utnyttja pliktlagstiftningen för uppgifter

utomlands.

Med stöd av det anförda bör regeringen överväga huruvida lagstiftningen

skall ändras för att möjliggöra uppbyggandet av en insatsstyrka för

nationella och internationella miljökatastrofer. Motionerna Fö5 (m)

yrkandena 1 och 2, kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9, motion Fö10 (kd),

kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 5 samt Fö13 (s) bör därför bifallas av

riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande grundorganisationens utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 5 och med

anledning av motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2, 1998/99: Fö8 yrkande

9, 1998/99:Fö9 yrkande 11, 1998/99:Fö10 och 1998/99: Fö13 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Materielförsörjning (mom. 12)

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m

), Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp)

anför:

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska

produkter till det svenska försvaret har ett stort försvars- och

säkerhetspolitiskt värde. Vidare gäller att den industripolitiska

betydelsen av denna produktion är hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande

har frambringats i försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal

fall uppstått i form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga

industrin och genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån

grundar sig bl.a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och

industriproduktion. Inom delar av försvarsindustrin är den civila

verksamheten av större omfattning än den rent militära verksamheten.

Det är emellertid uppenbart att den svenska försvarsindustrin i framtiden

inte kan upprätthålla sin breda kompetens. Den tekniska utvecklingen

fordrar samarbete mellan företag och över nationsgränserna. Härtill kommer

att efterfrågan på försvarsmateriel - både den inhemska och utländska -

minskar och får en delvis annan inriktning. Den svenska

försvarsmaterielindustrin står därför inför en omfattande omstrukturering

som starkt kommer att påverka företagen och deras anställda.

Även om ansvaret för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig

del vilar på företagen har staten som huvudsaklig beställare av

försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna

omstrukturering. Från statens sida är det också av väsentligt intresse att

den kvarvarande inhemska försvarsindustrin kan försörja det svenska

försvaret med den kompetens och det materiel som behövs i kristider. Mot

bakgrund av denna utveckling finns det enligt vår mening - och i linje med

vad som i denna del anförs i motionerna Fö6 (m), Fö7 (fp) och Fö9 (kd) -

anledning att överväga om de förutsättningar som har gällt för den svenska

försvarsmaterielindustrin är optimala med de nya förutsättningarna.

Härutöver har regeringens handläggning av olika försvarsindustriella

frågor under senare tid skapat ytterligare osäkerhet om försvarsindustrins

framtida verksamhet. De tvära kasten beträffande de ekonomiska

förutsättningarna - främst på grund av den ändrade tillämpningen av

anslagsförordningen men också genom förslaget att teknikfaktorn skall

slopas - har försatt stora delar av den svenska försvarsindustrin i en akut

situation. Det är förvånande att effekterna av den ändrade tillämpningen av

anslagsförordningen inte klargjordes mer i detalj i samband med beslutet om

den förändrade tillämpningen. Jämfört med planeringen enligt gällande

försvarsbeslut saknas nu betydande medel för materielanskaffning. Denna

brist leder till att erforderliga beställningar i fråga om de s.k.

tidskritiska materielprojekten uteblir. De uteblivna besluten från

regeringens sida riskerar därmed att slå sönder stora delar av den svenska

försvarsindustrin med betydande personalinskränkningar som följd.

Regeringens oklara besked medför också att förutsättningarna för den

svenska försvarsindustrin att delta i internationellt samarbete försvåras

avsevärt.

Med hänsyn till den akuta situationen för försvarsmaterielindustrin i

Sverige och regeringens oklara handläggning av de försvarsindustriella

frågorna bör riksdagen, menar vi, nu anmoda regeringen att tillsätta en

utredning om försvarsindustrin med syfte att mer långsiktiga - och över

åren stabila - besked om policyn för försvarsmaterielindustrin skall kunna

lämnas. Förutom prioriteringar avseende kompetens och struktur inom den

svenska försvarsmaterielindustrin bör i en sådan utredning analyseras bl.a.

förutsättningarna för internationellt samarbete, exportvillkoren och

möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för försvarsmaterielföretag

inom EU. Eftersom situationen för försvarsindustrin är akut bör utredningen

bedrivas med skyndsamhet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse

:

12. beträffande materielförsörjning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 19, med

anledning av motionerna 1998/99:Fö7 yrkande 6 och 1998/99:Fö9 yrkandena 26-

28 samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö8 yrkandena 4 och 6 och 1998/99:

Fö15 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Mål för det civila försvaret, m.m. (mom. 13)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:

Hotbilden för det civila samhället är ganska dyster. Därför kommer det

civila försvaret att ha en mycket viktig roll i det framtida försvaret. Den

rollen måste lyftas fram mer i totalförsvarsdebatten.

Bland hoten finns organiserad terrorverksamhet, sabotage, specialinriktade

aktiviteter på såväl centrala, som regionala och lokala institutioner och

verksamheter. Det kan också handla om utifrån kommande massförstörelsevapen

, s.k. NBC-vapen och missiler. Det kan även handla om aktiviteter riktade

mot telekommunikationer, elförsörjning, vattensystem och institutioner av

olika slag. Eftersom hoten är oförutsägbara kommer civilbefolkningen att

vara mycket utsatt och sårbar.

Regeringen har mycket knapphändigt belyst specificering av och förslag om

hur infrastrukturen kan skyddas. Visserligen talas om att säkerheten måste

utvecklas och systemen ses över, men några direkta förslag om hur detta

skall ske finns inte utan det talas i stället om att enskilda enheter och

verksamheter själva måste ordna sitt försvar.

Kristdemokraterna anser att den av regeringen planerade inriktningen av

åtgärder för att garantera säkerheten i exempelvis telenäten måste påbörjas

snarast.

Den bristande tillgången på personella bevakningsresurser, som regeringen

anger, skall inte tillåtas vara ett skäl för att inte skydda viktiga

anläggningar inom elförsörjningen. Bevakningen av den sårbara

elförsörjningen måste intensifieras så att den skyddas från såväl angrepp

från nära håll som precisionsbekämpning med långräckviddiga luftburna vapen

.

Regeringen berör inte hur civilbefolkningen skall skyddas och/eller kan

användas för att det civila samhället skall fortsätta att fungera fastän

det kanske är belägrat och utsatt för svåra påfrestningar.

Regeringen talar om risken för hot och användning av NBC-vapen, men nämner

inget om hur befolkningen skall skyddas vid sådana hot och risker. Däremot

föreslås en minskning av antalet skyddsrum.

Kristdemokraterna kräver en grundläggande analys av de nya hotens

konsekvenser för civilbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas och

användas för att samhället skall fungera vid krissituationer. I det

sammanhanget bör också försörjningsberedskapen och behoven av skyddsrum

utredas. Den offentliga sektorns plats måste belysas i det arbetet, dvs.

sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Polis och brandväsende ingår också i

den bilden liksom integrering av räddningstjänsten i civilförsvaret.

Riksdagen bör sålunda bifalla kommittémotion Fö9 yrkandena 16-18.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse

:

13. beträffande mål för det civila försvaret, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 16-18,

med anledning av proposition 1998/99:74 yrkande 9 och motion 1998/99:Fö6

yrkande 21 samt med avslag på motion 1998/99:Fö402 yrkandena 1 och 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Totalförsvarsplikt (mom. 14)

Runar Patriksson (fp) anför:

Folkpartiet avvisar tanken på att i princip pliktutbilda alla vapenföra

unga män utan att det finns behov av dem i krigsorganisationen. Det är

varken från principiell utgångspunkt för den enskilde eller

statsfinansiellt för samhället acceptabelt, att den som tvingats fullgöra

pliktutbildning inte i första hand ges möjlighet att fylla de behov som

föreligger i krigsorganisationen. Om det inte sker minskar såväl

skattebetalarnas som den enskildes tilltro till grundfundamentet för

totalförsvaret.

Den s.k. folkförsvarstanken är en myt utan verklighetsförankring. Den

saknar grundläggande respekt för den enskilde individens frihet och

integritet. Den bör en gång för alla förpassas till historiens skräpkammare

. Totalförsvarsplikten bör i fortsättningen utformas som en könsneutral

pliktuttagning för hela totalförsvaret. I vårt förslag till utformning av

försvarets krigsorganisation skulle väsentligt färre tas ut till militär

grundutbildning.

Det är givetvis för tidigt att uttala sig exakt om behovet av den framtida

pliktutbildningen. Däremot finns det anledning att anta att

utbildningsbehovet med den nu tänkta omriktningen av krigsorganisationen

skulle kunna bli väsentligt lägre än hittillsvarande antagna ca 15 000

årligen. Förmodligen ligger det kommande långsiktiga behovet inte högre än

i storleksordningen 10 000 till 12 000. Det bör vara ett tydligt

planeringsunderlag inför den fortsatta beredningen inför försvarsbeslutet

år 2000/2001. I sammanhanget bör det också klargöras att pliktuttagningen i

fortsättningen bör göras könsneutral. Sammantaget gör detta att

möjligheterna att i betydligt högre utsträckning ta hänsyn till den

enskildes önskningar kan tillgodoses.

Med regeringens förslag skall inom löpande försvarsbeslutsperiod inom den

ekonomiska ramen skapas utrymme för den borttagna teknikfaktorn för åren

2000-2001. Detta bör ske genom att besparingar görs på andra områden där så

är möjligt. Försvarsmakten har mot bakgrund av den ekonomiska situationen

föreslagit att endast ca 5 000 kallas in årligen till pliktutbildning de

närmaste åren. Mot bakgrund av det stora antalet sedan tidigare år

färdigutbildade värnpliktiga, skulle ett tillfälligt minskat antal till

pliktutbildning inkallade under åren 2000 och 2001 inte minska

förutsättningarna att bemanna krigsorganisationen. Ett minskat uttag bör

således göras för att bl.a. skapa det ekonomiska utrymme som krävs när

teknikfaktorn avskaffas.

I det fortsatta arbetet inför kommande försvarsbeslut blir det alltmer

angeläget att se försörjningen av personal totalt sett inom försvaret i ett

samlat sammanhang. Det gäller såväl hur behovet av pliktutbildade,

officerare, reservofficerare och civil personal tillgodoses som hur

utbildningsfrågorna hanteras. Regeringen förefaller främst inriktad på att

ytterligare korta utbildningstiderna, när det finns större anledning att

framför allt beakta behovet av ytterligare differentiering och då också i

form av längre utbildningstider. Det finns vidare anledning att pröva i

vilken utsträckning vissa befattningar, som hittills bemannats av

värnpliktiga, i framtiden bättre kan tillgodoses genom kontraktsanställning

av personal på viss tid.

Folkpartiet liberalerna anser också, mot bakgrund av sparbehovet under

resten av försvarsbeslutsperioden, att det redan nu finns anledning att för

överskådlig tid avskriva tankarna på korttidsutbildning av värnpliktiga.

Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett mycket stort antal

redan utbildade som inte längre kommer att ha någon plats i

krigsorganisationen. Att i detta läge korttidsutbilda ytterligare människor

med plikt är principiellt oacceptabelt och ett stort slöseri med

skattebetalarnas pengar. Det nu inledda försöket med korttidsutbildning bör

därför avvecklas snarast.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande totalförsvarsplikt

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkandena 7-9 och

med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och 18, 1998/99:Fö8

yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11

yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998/99: Fö16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Översyn av ledningssystemet (mom. 16)

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m

) samt Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:

dels att den nya hotbilden och totalförsvarets förändrade organisation

kräver en samlad översyn av försvarets ledningssystem. Det vidgade

säkerhetsbegreppet och avsikten att använda totalförsvarsresurser inom ett

brett spektrum vid extraordinära händelser gör att det civila och det

militära ledningssystemet måste ses i ett sammanhang.

I konceptet för totalförsvarets ledning måste ingå en så långt möjligt

samordnad civil och militär ledning för såväl freds- som krigstid.

Konceptet inkluderar hänsyn till vardagsförhållanden, förmåga till

anpassning, krav på snabbhet i beslutsfattande samt risk för

informationskrigföring. Länsstyrelsernas kompetens i totalförsvarsfrågor

måste säkerställas och ledningssy-stemet måste vara väl förankrat hos de

frivilliga försvarsorganisationerna.

Den översyn med parlamentarisk insyn som aviseras måste sättas i gång

snabbt så att beslut kan fattas samordnat och i takt med den övriga

omstruktureringen av grund- och krigsorganisationen. Innan den översynen

gjorts bör inte några större förändringar vidtas beträffande

ledningssystemen.

Riksdagen bör således bifalla partimotion Fö6 (m) yrkande 22 och

kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 30.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse

:

16. beträffande översyn av ledningssystemet

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 22 och 1998/99

:Fö9 yrkande 30 och med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkande 23 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)

Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v) anför:

Den slutliga behandlingen och beslutet om det framtida försvarets

materielbehov kommer upp till behandling under hösten 1999 och våren 2000.

Vi vill dock redan nu framhålla vår syn i en fråga som har betydelse för

krigsorganisationens utveckling.

JAS 39 Gripen är ett materielsystem som utvecklats och anpassats för det

kalla krigets försvarsdoktrin. Men den nya inriktningen för Försvarsmakten

kommer det, om lagda beställningar genomförs, att bli en stark kantring mot

flygstridskrafter i framtiden. Dessutom är kostnaderna för Gripensystemet

så höga att de starkt påverkar möjligheterna att satsa på annan materiel.

Härutöver kan vi konstatera att bristen på flygförare redan i dag gör det

svårt att klara den flygtid som krävs för att hålla systemet i trim.

Regeringen bör därför omförhandla den ingångna beställningen i syfte att

avbeställa leveranser av JAS 39 Gripen.

2. Informationskrigföring (mom. 17)

Runar Patriksson (fp) anför:

Det är välkommet att frågorna rörande informationskrigföring nu lyfts in i

behandlingen av den förändrade försvarspolitiken. Regeringen redovisar

förslagen från arbetsgruppen om informationskrigföring men nöjer sig med

att i propositionen förespråka en fortsatt och fördjupad analys. Det är

emellertid nu hög tid att ett samlat grepp tas om dessa frågor.

Det gäller särskilt frågan om ett samordningsorgan på central nivå, där

arbetsgruppen föreslår att detta ansvar läggs på Överstyrelsen för civil

beredskap, och frågan om att inrätta en permanent samordningsgrupp på hög

nivå inom Regeringskansliet. Dessa förslag bör behandlas med förtur i den

fortsatta analysen, så att styrproblemen sätts i centrum med en tydlig

helhetssyn. Likaså är det välkommet att få förutsättningarna för

internationell samverkan inom detta område belysta i det fortsatta arbetet.

3. Avvägningen inom totalförsvaret

Lars Ångström (mp) anför:

Miljöpartiet anser fortfarande att alldeles för stor del av

totalförsvarsresurserna läggs vid den militära delen av försvaret och

alltför lite vid det civila försvaret och den internationella verksamheten.

Att det militära invasionshotet har upphört att existera motiverar större

nedskärningar än vad utskottet föreslår. Sveriges militärutgifter ligger,

med undantag för åren 1990 och 1991, i dag högre än de gjort någon gång

tidigare, över 100 miljoner kronor varje dag. Samtidigt har sedan slutet av

1980-talet militärutgifterna halverats i Europa och minskat med över 80 % i

Ryssland. Mot den bakgrunden är den föreslagna 10-procentiga neddragningen

i Sverige från år 2002 mycket blygsam.

I avsnittet om anpassning läggs mycket stor vikt vid anpassningen uppåt,

dvs. återupprustning. Men minst lika viktigt borde det vara att ha en god

anpassningsförmåga nedåt. Sönderfallet inom spillrorna av den ryska röda

armén fortsätter och tiden för möjlig återupprustning blir längre för varje

dag. Att ha en planering och en beredskap för ytterligare kraftiga

nedskärningar i det militära försvaret är därför en viktig

anpassningsförmåga. Regeringens formulering om att vidta åtgärder för att

reducera bindningar i personal och materiel är en viktig förutsättning för

detta, men det är långt ifrån tillräckligt.

Miljöpartiet har också uppfattningen att alltför lite resurser läggs vid

organisation för att hantera nya hot inom det vidgade hotbildsbegreppet som

t.ex. sönderrostande atomubåtar i Murmansk, miljöförstöring och IT-sabotage

. Vi kan också konstatera att t.ex. minröjning som sägs vara en prioriterad

del inom försvarets internationella verksamhet får mindre än 2 % av

försvarsbudgeten.

Det förs också resonemang om att försöka bibehålla vapenindustrin som inte

längre behövs genom att stimulera ett ökat internationellt arbete. Med

detta ökar risken att olika vapenprojekt fjärmar sig från nationell

vapenexportlagstiftning och att svenska företag därmed lagligt kan bidra

till att beväpna t.ex. diktaturer, en utveckling som står i konflikt med

Sveriges utrikespolitiska målsättning om att främja demokrati och fredlig

utveckling. Miljöpartiet vill i stället se en avveckling av den

vapenindustri som inte längre behövs och att staten bidrar med

arbetsmarknadspolitiska åtgärder till de orter som drabbas extremt hårt.

Näringsutskottets yttrande 1998/99:NU2y

Försvarsmaterielindustrin

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande

över proposition 1998/99:74 om förändrad omvärld - omdanat försvar jämte

motioner.

Näringsutskottet kommenterar i detta yttrande yrkanden i fyra av de tolv

motioner som väckts med anledning av propositionen, nämligen yrkanden i

motionerna 1998/99:Fö6 (m), 1998/99:Fö7 (fp), 1998/99:Fö8 (v), 1998/99: Fö9

(kd) och 1998/99:Fö15 (mp).

Företrädare för riksdagens budgetkontor har inför utskottet redovisat en

analys av konsekvenserna för försvarsmaterielindustrin av den förändrade

tillämpningen av anslagsförordningen.

Näringsutskottet

Bakgrund

Underlag för propositionen

Det nu gällande försvarsbeslutet omfattar perioden 1997-2001 och togs i två

etapper. Den första delen av beslutet fattades av riksdagen i december 1995

(prop. 1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1 och 1995/96:FöU1) och omfattade

säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, målen för totalförsvaret,

övergripande principiella frågor om totalförsvarets utformning och struktur

samt ekonomin. I den andra delen av beslutet, som fattades i december 1996

(prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1 och 1996/97:FöU1), beslutades om den

närmare inriktningen av det militära försvarets krigsorganisation, det

militära försvarets grundorganisation i fred samt den närmare inriktningen

av det civila försvarets verksamhet i krig och fred.

Enligt riksdagens beslut skall säkerhetspolitiska kontrollstationer

genomföras under försvarsbeslutsperioden. Syftet med dessa

kontrollstationer är att det skall ske en fortlöpande prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för totalförsvarets

beredskap, omfattning, utveckling och förnyelse. En första kontrollstation

genomfördes i samband med den andra delen av försvarsbeslutet.

Med proposition 1998/99:74 sker en andra kontrollstation. Till grund för

denna ligger Försvarsberedningens rapporter Svensk säkerhetspolitik i ny

omvärldsbelysning (Ds 1998:9) och Förändrad omvärld - omdanat försvar (Ds

1999:2). Den senare rapporten utgjorde utgångspunkten för de överläggningar

som försvarsminister Björn von Sydow i början av år 1999 förde med

företrädare för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet

och Folkpartiet. Överläggningarna resulterade i att företrädare för

Socialdemokraterna och Centerpartiet i februari 1999 träffade en

överenskommelse om försvarspolitikens inriktning samt den ekonomiska ramen

för perioden 2002-2004. Den nu aktuella propositionen baseras på denna

överenskommelse.

Allmänt om utvecklingen av totalförsvarsutgifterna

Riksdagen har till det militära försvaret för år 1999 anvisat totalt ca 40

miljarder kronor (prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:FöU1). Härav har anvisats

19,4 miljarder kronor till förbandsverksamhet och beredskap m.m., 0,4

miljarder kronor till fredsbefrämjande truppinsatser och 20,1 miljarder

kronor till utveckling och investeringar beträffande försvarsmateriel.

Av propositionen framgår att försvarsutgifterna i Sverige - i fasta priser

- år 1998 låg på ungefär samma nivå som år 1970. Utgifterna ökade något i

slutet av både 1970- och 1980-talen men är nu tillbaka på samma nivå som i

början av 1970-talet.

Riksdagens revisorer har efter förslag av försvarsutskottet granskat hur

anpassningsfrågorna inom totalförsvaret redovisats till riksdagen och

regeringen. I rapporten 1998/99:4, som nyligen har publicerats och nu är

föremål för remissbehandling, konstateras att de svenska försvarsutgifterna

är höga i en internationell jämförelse. Även om skillnader i definitioner

och försvarsstrukturer kan göra det svårt att jämföra försvarsutgifter

mellan olika länder påpekas i rapporten att insamlade uppgifter indikerar

att Sverige återfinns bland de länder i Västeuropa som har högst

försvarsutgifter per invånare. Av rapporten framgår t.ex. att

försvarsutgifterna per invånare år 1997 var 62 % högre i Sverige än i

Finland. Mot bakgrund av att budgetpropositionerna under senare år inte

innehållit någon redovisning av hur försvaret utvecklats under senare år

eller i förhållande till utvecklingen i andra länder föreslås i rapporten

att regeringen i kommande budgetpropositioner skall redogöra för hur

försvarets utgifter och omfattning har utvecklats under de senaste tio åren

, inklusive i förhållande till andra länder.

Propositionen

Huvudsakligt innehåll

I propositionen beskrivs de senaste årens utveckling i omvärlden och dess

betydelse för Europas och Sveriges säkerhet. Regeringen bedömer att den för

Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-

talet fortsätter, även om osäkerheten om utvecklingen i Ryssland består.

Enligt regeringens bedömning ter sig ett invasionsföretag syftande till

ockupation av Sverige inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren

, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp

främst genom luften eller genom insatser mot begränsade mål i Sverige eller

andra typer av avsiktliga hot och påtryckningar är dock enligt regeringens

bedömning möjliga att genomföra även i nuvarande omvärldsläge.

Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslut skall omfatta åren 2002-2004.

Regeringen lägger vidare fram förslag om säkerhetspolitikens mål och om

försvarspolitikens inriktning samt beträffande förmågan till anpassning.

Sveriges nuvarande invationsförsvar skall ersättas med en organisation som

främst utformas för att under det närmaste decenniet kunna hävda Sveriges

territoriella integritet, försvara landet mot vapeninsatser genom luften

och andra typer av mer begränsade angrepp samt kunna skydda landet mot

allvarliga konsekvenser av angrepp mot infrastruktur. Den nya

organisationen skall stärka landets förmåga att delta i det internationella

säkerhetssamarbetet.

Med hänsyn till den omvärldsbedömning som görs i propositionen och den

förändrade hotbilden föreslås att den ekonomiska ramen för utgiftsområdet (

6) Totalförsvar för varje år under perioden 2002-2004 skall vara 4

miljarder kronor mindre än ramen för år 2001. Ett omställningsbidrag skall

anslås med 3 miljarder kronor år 2002 och med 1 miljard kronor år 2003. Den

s.k. teknikfaktorn föreslås bli avskaffad fr.o.m. år 2000.

I propositionen lämnas också förslag i fråga om operativa förmågor för det

militära försvaret och om Försvarsmaktens krigsorganisation. Vidare

föreslås övergripande mål för det civila försvaret.

I propositionen redovisar regeringen sina bedömningar bl.a. när det gäller

personal, materielförsörjning och ledningsfrågor.

Teknikfaktorn

Genom 1992 års försvarsbeslut infördes en särskild omräkningsfaktor -

teknikfaktorn - om 1,5 % utöver den gängse pris- och löneomräkningen på

materielandelen av Försvarsmaktens anslag. Motivet angavs vara att

erfarenheterna visade att den tekniska utvecklingen för försvarsmateriel

medförde ökade utgifter i förhållande till det som var känt vid

beställningstillfället. På regeringens uppdrag har Riksrevisionsverket (RRV

) granskat vilken påverkan som den tekniska utvecklingen haft på

kostnadsutvecklingen när det gäller försvarsmateriel. RRV:s analys visar

att Försvarsmakten fått en procentuellt kraftig överkompensation för

försvarsmateriel med en liten andel utvecklingskostnader, medan man för ett

högteknologiskt system (STRIC) blivit underkompenserad. RRV föreslår att

det nuvarande systemet skall ses över och eventuellt ersättas med ett

system där kompensation lämnas när det är motiverat av teknikutvecklingen.

Enligt regeringen bör försvarets priskompensationssystem vara jämförbart

med vad som gäller för den övriga statsförvaltningen. Därför föreslås i

propositionen att teknikfaktorn skall avskaffas fr.o.m. år 2000. Utrymme

för teknisk förnyelse bör enligt regeringen skapas genom att medel

reserveras inom fastställda ramar. Detta kan ske, sägs det i propositionen,

genom att regeringen tydligare målstyr användningen av medel för forsknings

- och teknikutveckling samt föreskriver att medel inom ramen för nuvarande

anslag reserveras för detta ändamål.

Anslagsförordningen

I anslagsförordningen (1996:1189) finns bestämmelser i anslutning till

lagen (1996:1059) om statsbudgeten som gäller för myndigheternas hantering

av tilldelade anslag. Enligt 16 § skall utgifter avräknas mot anslag det

budgetår till vilket utgifterna hänför sig. Fram till juni 1996 gällde

undantag i den delen för Försvarsmakten genom att förskott som utbetalades

till leverantörer avräknades mot anslag. På regeringens förslag beslutade

riksdagen i mars 1996 (prop. 1995/96:105, bet. 1995/96:FöU3) att undantaget

skulle upphävas och att förskotten i stället skulle finansieras genom

räntebelagda lån hos Riksgäldskontoret.

I propositionen konstaterar regeringen att ominriktningen av Försvars-

makten innebär att materielanskaffningen anpassas till den nya

organisationens behov. Därmed anser regeringen att det inte är möjligt att

urskilja eventuella konsekvenser av beslutet om anslagsförordningen.

Regeringen avser därför inte att följa upp dessa konsekvenser utan anser

att de tas om hand genom det föreslagna omställningsbidraget.

Ekonomiska ramar

Regeringen anser att de ekonomiska ramar som riksdagen beslutade om våren

1998 för åren 2000 och 2001 för totalförsvaret skall vara oförändrade samt

att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001 inte skall ha någon

kvarstående belastning i form av utnyttjad anslagskredit.

Regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas redan fr.o.m. innevarande år

dels för att möjliggöra en minskning av den ekonomiska ramen under nästa

försvarsbeslutsperiod, dels för att kunna hantera problemen under

innevarande försvarsbeslutsperiod, vilka har medfört att den planerade

verksamheten inte ryms inom de av riksdagen och regeringen beslutade

ekonomiska ramarna. Utrymme behöver skapas för teknisk utveckling och för

de angelägna materielprojekt som för närvarande inte inryms i planeringen.

Under de politiska överläggningarna inför kontrollstationen har

identifierats ett antal åtgärder som bedöms kunna frigöra minst 1 miljard

kronor under åren 1999-2001. Åtgärderna omfattar främst minskade värn- och

civilpliktsvolymer under åren 2000 och 2001 samt reduceringar av Försvars-

maktens krigs- och grundorganisation.

Regeringen har uppdragit till Försvarsmakten att senast den 19 maj 1999

redovisa förslag till vilka krigsförband som insatsorganisationen bör

innehålla och vilka kompetenser som behövs därutöver för den långsiktiga

anpassningsförmågan samt förslag till dimensionering av grundorganisationen

. Regeringen har tidigare i regleringsbrevet för år 1999 uppdragit till

Försvars-makten att senast den 19 maj 1999 redovisa förslag till

ytterligare beredskapssänkningar. Regeringen anser bl.a. mot bakgrund av

Försvarsberedningens rapport och de politiska överläggningar som därefter

skett i försvarsfrågan att förslagen till beredskapssänkningarna även bör

kunna omfatta förslag till vakantsättning av vissa förband. Regeringen

avser att fatta beslut om beredskapssänkningar och vakantsättning av vissa

förband i juni 1999.

Regeringen avser vidare att pröva om förhandlingar kan inledas med berörd

industri för att kunna avtala om förskjutningar av materielleveranser för

att kunna frigöra medel till angelägna utvecklingsprojekt. Regeringen

prövar vidare andra möjligheter till besparingar inom utgiftsområdet.

Regeringskansliet har i januari 1999 påbörjat ett arbete som syftar till

att inventera möjliga besparings- och rationaliseringsåtgärder redan under

innevarande år. Avsikten med inventeringen är att undersöka möjligheterna

att skapa ekonomiskt utrymme för att kunna genomföra viktiga och

tidskritiska materielprojekt på kort sikt.

Regeringen har vidare i 1999 års regleringsbrev gett Försvarsmakten i

uppdrag att senast den 15 juni 1999 redovisa en genomarbetad materielplan i

1999 års prisläge. Denna materielplan skall utgå från den framtida

inriktningen av det militära försvaret och de ekonomiska ramar som har

beslutats av riksdagen. Regeringen kommer därefter att i

budgetpropositionen redovisa för riksdagen om innehåll, omfattning m.m. i

denna materielplan och även redovisa för riksdagen de materielobjekt som

fortsättningsvis bör styras med objektsramar.

Försvarsmakten har ett stort innehav av försvarsmateriel, konstateras det

i propositionen. I löpande försvarsmaterielkontrakt finns betydande belopp

bundna i redan gjorda materielbeställningar. Försvarsmakten skall enligt

regeringen som utgångspunkt för materielplanen utgå från att samtliga

planerade och pågående materielbeställningar skall ses över och omprövas

mot bakgrund av den nya organisationen, gällande ekonomiska förutsättningar

, krav på internationellt samarbete, exportstödjande verksamhet och

bevarande av prioriterad kompetens inom landet. Vidare bör leveranstakten

av materiel i nu liggande beställningar omprövas för att kunna frigöra

medel i närtid.

Regeringen anser, som tidigare nämnts, att ett omställningsbidrag

erfordras. Detta skall få användas för kostnader som hänger samman med de

strukturförändringar inom Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation som

påbörjas och genomförs under innevarande försvarsbeslutsperiod samt för de

förskjutningar av materielleveranser som genomförs för att lösa

resursproblem före år 2002.

Regeringen föreslår därför att ett omställningsbidrag anslås med 3

miljarder kronor år 2002 och 1 miljard kronor år 2003.

Materielförsörjningen

I propositionen konstateras att minskningen av försvarets storlek, till

följd av det säkerhetspolitiska läget, ofrånkomligen leder till

konsekvenser även för materielsidan. Det blir inte längre möjligt att

upprätthålla en bred övervägande inhemsk materielförsörjning inom de

budgetramar som förutses. Samtidigt, fortsätter regeringen, måste Sverige

kunna få tillgång till den kompetens och materiel som behövs i kristider.

Av stor vikt är att tillgodose luftförsvarets behov av kvalificerad

materiel, där bl.a. Gripensystemet spelar en central roll. Enligt

regeringen kommer det att behövas ett utökat internationellt samarbete inom

en rad områden. Detta samarbete skall säkra strategiska kompetenser, skapa

ömsesidiga industriella beroenden över nationsgränserna och säkra en

framsynt försörjnings- och forskningsprocess.

I den första delen av försvarsbeslutet bestämdes att en inhemsk kompetens

skulle säkerställas inom vissa angivna områden, nämligen beträffande

telekrigteknik, avancerad signaturanpassningsteknik, undervattensteknik och

flygteknik samt i fråga om underhåll och vidmakthållande av de system som

ingår i krigsorganisationen. Enligt regeringen bör behovet av

baskompetenser nu förändras. Regeringen vill lyfta fram fler men betydligt

snävare avgränsade områden för att bevara den inhemska kompetensen. Urvalet

av sådana s.k. strategiska kompetenser skall baseras på att de skall

uppfylla något av följande kriterier:

de skall avse specifika svenska förhållanden,

de skall omgärdas av hög sekretess, nationellt eller internationellt,

de skall vara av väsentlig betydelse för vår förmåga att anpassa befintliga

system till ändrade krav och behov.

I propositionen anges att de strategiska kompetenserna utgör delar av

följande områden: telekrigteknik, undervattensteknik, avancerad

signaturanpassningsteknik, flygteknik för vidmakthållande av JAS 39,

vidmakthållande och underhåll av system i krigsförbanden,

ledningssystemteknik, vapenteknik och ballistiskt skydd, Människa-System-

Interaktion, systemteknik för obemannade farkoster, informationskrigsteknik

samt skydd mot NBC-stridsmedel. Det meddelas i propositionen att regeringen

avser att i särskild ordning pröva vilka strategiska kompetenser som

Sverige behöver, omfattningen av dessa, hur de kan säkerställas och var de

bör finnas.

Regeringen anser vidare att internationell samverkan beträffande forskning

och teknikutveckling för Sveriges del är nödvändig. Det leder bl.a. till

delade kostnader, större forskningsgrupper och möjligheter att delta i

projekt som annars skulle vara för stora för ett enskilt land. Det betonas

att särskild vikt bör läggas på att sammanlänka civil forskning och

teknikutveckling med försvarets behov.

I propositionen redovisas också regeringens bedömningar rörande

exportstödjande verksamhet och inriktningen av mellanstatligt samarbete på

materielområdet. Regeringen avser att se över om nuvarande stöd till svensk

försvarsindustris exportansträngningar och internationell samverkan är

tillräckligt. I budgetpropositionen för år 2000 kommer regeringen att lämna

de förslag som behövs och informera riksdagen om de åtgärder och

förändringar som eventuellt behöver vidtas för att skapa erforderligt stöd

till exportframgångar.

Beträffande mellanstatligt samarbete på materielområdet erinras om att

försvarsministrarna i Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige

och Tyskland i en avsiktsförklaring i juli 1998 gett uttryck för en

gemensam vilja att samarbeta för att underlätta en omstrukturering av

europeisk försvarsindustri. Arbetet skall vara slutfört under år 1999.

Vidare har industriministrarna i de angivna länderna redovisat en gemensam

inställning till vissa industripolitiska förutsättningar, avsedda att

underlätta samarbete inom den europeiska flyg- och flygrelaterade

försvarsindustrin. Enligt regeringen är det angeläget att samarbetet med

andra stater på materielområdet ökar. Samarbetet bör bedrivas med sådan

inriktning och omfattning som långsiktigt tillgodoser det militära

försvarets intresse av att kunna skaffa materiel av hög kvalitet till bra

villkor.

Regeringen understryker i propositionen att ansvaret för den

försvarsindustriella omstruktureringen i huvudsak vilar på

industriföretagen. Samtidigt har staten ett stort ansvar för att möjliggöra

och underlätta önskvärd omstrukturering. Regeringen pekar på att minskade

materielbeställningar från det svenska försvaret kommer att utsätta svensk

försvarsindustri för påfrestningar. Enligt regeringens bedömning kan

statsmakterna dock under ett övergångsskede genom lämpliga

utvecklingsuppdrag och upphandling söka underlätta industrins möjligheter

att medverka i pågående omstrukturering och internationellt samarbete.

Detta, betonas det, gäller sådan industri som av försvarspolitiska skäl är

av intresse för framtiden.

Här bör vidare påpekas att det i den nyligen avlämnade ekonomiska

vårpropositionen (prop. 1998/99:100) framhålls att det nu aktuella

försvarsbeslutet kommer att innebära påfrestningar på ett antal orter i

Sverige. Det meddelas att det inom Regeringskansliet har tillsatts en

särskild arbetsgrupp med uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att

dämpa effekterna av denna omställning.

Motionerna

Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en unik bredd, framhålls

det i motion 1998/99:Fö6 (m). Sveriges alliansfria politik har medfört ett

behov av självständig förmåga till anskaffning av i det närmaste samtliga

av de i det svenska försvaret förekommande syst-emen. Detta har också

inneburit att en för ett litet land unik systemkompetens kunnat

upprätthållas. Det panikstopp som Försvarsmakten tvingas till som följd av

likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen av

anslagsförordningen försätter nu stora delar av försvarsindustrin i en akut

krissituation, påpekar motionärerna och erinrar om att drygt tre miljarder

kronor saknas för materielanskaffning under de närmaste tre åren jämfört

med planeringen i enlighet med nu gällande försvarsbeslut.

Ingen kan förneka de förändringskrav som följer av de senaste årens

förändrade förutsättningar, fortsätter motionärerna. Svensk

försvarsindustri kommer i framtiden inte att kunna upprätthålla samma breda

kompetens på samma mängd områden som tidigare. Varken inhemsk eller

utländsk efterfrågan är tillräcklig för detta, samtidigt som den tekniska

utvecklingen accentuerar behovet av ett allt närmare samarbete med

utländska partner.

Regeringens överväganden kring försvarsindustriella frågor har emellertid

enligt motionärerna under lång tid varit alltför översiktliga. I flera

avseenden saknas i försvarsbeslutet såväl inriktning som medel att

förverkliga det regeringen säger sig vilja värna av industriell kapacitet

och kompetens. I motionen föreslås därför att det tillsätts en

parlamentarisk utredning med uppgift att göra en genomgripande översyn av

förutsättningarna för svensk försvarsindustriell kompetens och dess

betydelse särskilt i anpassningsperspektivet. Motionärerna menar att en

utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor bör omfatta:

en översyn av prioriteringarna beträffande kompetens och struktur avseende

forskning och utveckling, anskaffning och produktion av försvarsmateriel,

förutsättningarna för internationellt samarbete med andra länders

försvarsindustrier,

en granskning av hur exportmöjligheterna redan kan förbättras genom

förändrad tillämpning av gällande lag,

en översyn av nuvarande lagstiftning och en analys av möjligheterna att

skapa gemensamma exportregler för försvarsmaterielföretag inom hela EU.

I fråga om de ekonomiska förutsättningarna för försvaret förordas i

motionen sammanfattningsvis oförändrad ekonomisk ram, full kompensation för

effekterna av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen

av anslagsförordningen samt fortsatt kompensation för teknisk fördyring för

försvarsmateriel, dvs. teknikfaktorn bör ej avskaffas.

I motion 1998/99:Fö8 (v) konstateras att Vänsterpartiet länge har krävt

att det militära försvaret skall minskas till förmån för andra verksamheter

inom den offentliga sektorn. Med ett minskat svenskt försvar följer också

en minskad försvarsindustri. Enligt motionärerna är en omstrukturering

nödvändig för att stimulera försvarsindustrin att övergå från militär till

civil produktion. Vänsterpartiets långsiktiga mål är att all

försvarsindustri skall omstruktureras till civil produktion och nytta. Även

om många företag redan har påbörjat en omställning har regeringen ett

ansvar för att stimulera en fortsatt utveckling på området, anför

motionärerna och föreslår ett uttalande av riksdagen i frågan.

Vidare uppmärksammas i motionen det ökande europeiska

försvarsindustrisamarbetet. Mot bakgrund av de minskande försvarsbudgetarna

, som motionärerna ansluter sig till, är det förståeligt med ett sådant

samarbete. Dock menar motionärerna att det därvid är viktigt att hävda att

den del av den gemensamma produktion som kan komma i fråga och som är

grundad på svensk teknik och svenskt kunnande skall placeras i Sverige.

Detta borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, yrkas det i

motionen.

I motion 1998/99:Fö9 (kd) understryks att den svenska försvarsindustrins

förmåga att leverera kvalificerade högteknologiska system har ett stort

försvars- och säkerhetspolitiskt värde och att det är väsentligt att

reduceringen av materielanskaffningen inte får ge långsiktiga negativa

konsekvenser för den inhemska kompetensen. En hög nivå på

utvecklingsverksamheten är nödvändig för att erforderlig kompetens skall

kunna bibehållas i ett tillväxtläge och för att svensk försvarsindustri

skall betraktas som en attraktiv samarbetspartner i den omstruktureringsfas

som den europeiska försvarsindustrin befinner sig i. Vidare pekar

motionärerna på att försvarsindustrin även har betydelse för det civila

samhället eftersom dess spetsteknologier ger spridningseffekter till

utveckling av civila produkter. Enligt motionärerna bör det uppdras åt

regeringen att snarast ge långsiktiga besked om den framtida

försvarsindustriella policyn.

I fråga om strategiska kompetenser inom försvarsmaterielindustrin vill

motionärerna särskilt lyfta fram två områden, nämligen missiler och ubåtar.

Utvecklingen av robotsystemet BAMSE bör enligt motionärerna fortsätta och

fullföljas till anskaffning. De menar också att en inhemsk ubåtskompetens

tillhör en av de strategiska kompetenser som noga bör övervägas.

Beträffande de ekonomiska ramarna anför motionärerna att de inte kan

ansluta sig till förslaget i propositionen innan konsekvenserna för grund-

och krigsorganisationen under den kommande försvarsbeslutsperioden har

klargjorts. I motionen förordas vidare i fråga om teknikfaktorn att

regeringen bör återkomma med en precisering av hur teknisk och materiell

förnyelse skall säkerställas när teknikfaktorn har avskaffats. Motionärerna

efterlyser härutöver en analys av köpkraftseffekterna av den förändrade

tillämpningen av anslagsförordningen.

Också motion 1998/99:Fö7 (fp) innehåller ett yrkande om försvarets

materielförsörjning. Enligt motionärerna ligger svensk försvarsindustri

inom åtskilliga områden på en hög internationell nivå. Ju fler intressanta

materielprojekt som svensk försvarsindustri kan erbjuda desto intressantare

blir den som partner i det alltmer internationella

försvarsindustrisamarbetet, sägs det. Härutöver pekas på behovet av

fortsatt samarbete med lämpliga partners i Förenta staterna och att detta

samarbete inte får ställas mot ett ökat samarbete med europeisk

försvarsindustri.

I fråga om ekonomiska ramar ansluter sig motionärerna i princip till

förslaget i propositionen. Därvid förutsätter motionärerna att ramarna ger

utrymme för erforderlig teknisk förnyelse. Vidare förordas ett något högre

omställningsbidrag än vad regeringen föreslagit.

Enligt vad som anförs i motion 1998/99:Fö15 (mp) är det bättre att

avveckla den försvarsindustriella verksamhet som inte längre behövs och i

stället vidta statliga arbetsmarknadspolitiska insatser på de berörda

orterna. Motionärerna avvisar förslag om ett ökat samarbete mellan svenska

och andra europeiska tillverkare av försvarsmateriel. Ett sådant samarbete

skulle innebära att framtida vapensystem i än högre utsträckning blir

tillverkade i samarbete mellan svenska och utländska företag, sägs det.

Beträffande de ekonomiska ramarna förordas i motionen en neddragning av

ramarna för perioden 2002-2004 med 5 miljarder kronor utöver regeringens

förslag till neddragning.

Näringsutskottets ställningstagande

Näringsutskottet vill inledningsvis framhålla - med instämmande i vad

utskottet tidigare (senast 1997/98:NU7y) anfört - att den svenska

försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det

svenska försvaret har ett stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde.

Vidare gäller att den industripolitiska betydelsen av denna produktion är

hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande har frambringats i

försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal fall uppstått i

form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga industrin och

genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån grundar sig bl.

a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och industriproduktion.

Inom delar av försvarsindustrin är den civila verksamheten av större

omfattning än den rent militära verksamheten.

När nu det svenska försvaret, mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget

, kommer att reduceras i storlek och ges en något annan inriktning får det

självfallet konsekvenser för den svenska försvarsmaterielindustrin. Det

blir inte längre möjligt att upprätthålla en bred inhemsk

materielförsörjning inom de skisserade budgetramarna. Näringsutskottet

finner det naturligt att materielförsörjningen anpassas till det nya

säkerhetspolitiska läget och till den nya försvarsorganisationens behov.

Härtill kommer effekterna av de uppkomna ekonomiska problemen under

innevarande försvarsbeslutsperiod.

Näringsutskottet har noterat regeringens uppdrag till Försvarsmakten att

senast den 15 juni 1999 redovisa en genomarbetad materielplan som skall

utgå från den framtida inriktningen av det militära försvaret och de

ekonomiska ramar som har beslutats av riksdagen. Som tidigare nämnts kommer

regeringen därefter i budgetpropositionen för år 2000 att redovisa innehåll

, omfattning m.m. i materielplanen. Riksdagen får sålunda under hösten 1999

anledning att återkomma till denna materielplan.

Som påpekas i propositionen kommer den framtida industriella förmågan hos

svensk försvarsindustri att i väsentlig omfattning baseras på ömsesidiga

industriella beroenden över nationsgränserna och på ett ökat mellanstatligt

samarbete på materielområdet. Denna utveckling mot ett ökat internationellt

samarbete beträffande försvarsmateriel är inte unik för Sverige. Till följd

av minskade försvarsbeställningar, ökad internationell konkurrens och en i

många fall allt större teknisk komplexitet måste även de utländska

försvarsmaterielindustrierna söka ökat internationellt samarbete.

Näringsutskottet har därför inget att erinra mot vad som sägs i

propositionen om vikten av ökat mellanstatligt samarbete på materielområdet

. Utskottet vill dock peka på betydelsen av att den del av den gemensamma

produktion som kan komma i fråga och som är grundad på svensk teknik och

svenskt kunnande i så hög grad som möjligt blir placerad i Sverige. Utan

att gå in på frågan om riktlinjer för den svenska krigsmaterielexporten,

som inte är en fråga för näringsutskottet att ta ställning till, välkomnar

utskottet vad som anförs i propositionen om att regeringen skall se över om

nuvarande stöd till den svenska försvarsindustrins exportansträngningar och

till internationell samverkan är tillräckligt. Vidare är det angeläget att

svensk försvarsindustri får delta på likvärdiga villkor i den europeiska

omstruktureringen på försvarsmaterielområdet. Med sin höga kompetens inom

flera områden torde den svenska försvarsindustrin ha goda möjligheter att

vara en attraktiv partner i den förestående europeiska omstruktureringen på

materielområdet.

Det är ofrånkomligt att de minskande materielbeställningarna från det

svenska försvaret kommer att medföra stora påfrestningar för den svenska

försvarsindustrin. Även om ansvaret för omstruktureringen av

försvarsindustrin i väsentlig del vilar på företagen har staten som

huvudsaklig beställare av försvarsmateriel ett stort ansvar för att

möjliggöra och underlätta denna omstrukturering. I likhet med regeringen

anser näringsutskottet att statsmakterna under en övergångsperiod genom

lämpliga utvecklings- och anskaffningsuppdrag kan underlätta omställningen

hos sådan industri som av försvarspolitiska skäl är av intresse för

framtiden. Vidare har utskottet noterat vad regeringen framhållit i den

ekonomiska vårpropositionen om att försvarsbeslutet kommer att innebära

påfrestningar på ett antal orter i Sverige och att en särskild arbetsgrupp

tillsatts med uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa

effekterna av denna omställning.

Med det sagda ansluter sig näringsutskottet till vad som anförs i

propositionen om försvarsmaterielindustrin och avstyrker samtliga här

behandlade motionsyrkanden.

Stockholm den 29 april 1999

På näringsutskottets vägnar

Barbro Andersson Öhrn

I beslutet har deltagit: Barbro Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand (s)

, Lennart Beijer (v), Karin Falkmer (m), Sylvia Lindgren (s), Ola Karlsson

(m), Nils-Göran Holmqvist (s), Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom (kd), Ola

Sundell (m), Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp),

Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav Abramsson (s), Harald Bergström (kd) och

Jan Backman (m).

Avvikande meningar

1. Karin Falkmer (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m

), Eva Flyborg (fp), Harald Bergström (kd) och Jan Backman (m) anser att

näringsutskottets ställningstagande bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet vill inledningsvis framhålla - med instämmande i vad

utskottet tidigare (senast 1997/98:NU7y) anfört - att den svenska

försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det

svenska försvaret har ett stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde.

Vidare gäller att den industripolitiska betydelsen av denna produktion är

hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande har frambringats i

försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal fall uppstått i

form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga industrin och

genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån grundar sig bl.

a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och industriproduktion.

Inom delar av försvarsindustrin är den civila verksamheten av större

omfattning än den rent militära verksamheten.

Det är emellertid uppenbart att den svenska försvarsindustrin i framtiden

inte kan upprätthålla sin breda kompetens. Den tekniska utvecklingen

fordrar samarbete mellan företag och över nationsgränserna. Härtill kommer

att efterfrågan på försvarsmateriel - både den inhemska och utländska -

minskar och får en delvis annan inriktning. Den svenska

försvarsmaterielindustrin står därför inför en omfattande omstrukturering

som starkt kommer att påverka företagen och deras anställda.

Även om ansvaret för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig

del vilar på företagen har staten som huvudsaklig beställare av

försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna

omstrukturering. Från statens sida är det också av väsentligt intresse att

den kvarvarande inhemska försvarsindustrin kan försörja det svenska

försvaret med den kompetens och det materiel som behövs i kristider. Mot

bakgrund av denna utveckling finns det enligt näringsutskottets mening -

och i linje med vad som i denna del anförs i motionerna 1998/99:Fö6 (m),

1998/99:Fö9 (kd) och 1998/99:Fö7 (fp) - anledning att överväga om de

förutsättningar som har gällt för den svenska försvarsmaterielindustrin är

optimala med de nya förutsättningarna.

Härutöver har regeringens handläggning av olika försvarsindustriella

frågor under senare tid skapat ytterligare osäkerhet om försvarsindustrins

framtida verksamhet. De tvära kasten beträffande de ekonomiska

förutsättningarna - främst på grund av den ändrade tillämpningen av

anslagsförordningen men också genom förslaget att teknikfaktorn skall

slopas - har försatt stora delar av den svenska försvarsindustrin i en akut

situation. Det är förvånande att effekterna av den ändrade tillämpningen av

anslagsförordningen inte klargjordes mer i detalj i samband med beslutet om

den förändrade tillämpningen. Jämfört med planeringen enligt gällande

försvarsbeslut saknas nu betydande medel för materielanskaffning. Denna

brist leder till att erforderliga beställningar i fråga om de s.k.

tidskritiska materielprojekten uteblir. De uteblivna besluten från

regeringens sida riskerar därmed att slå sönder stora delar av den svenska

försvarsindustrin med betydande personalinskränkningar som följd.

Regeringens oklara besked medför också att förutsättningarna för den

svenska försvarsindustrin att delta i internationellt samarbete försvåras

avsevärt.

Med hänsyn till den akuta situationen för försvarsmaterielindustrin i

Sverige och regeringens oklara handläggning av de försvarsindustriella

frågorna bör riksdagen, menar näringsutskottet, nu anmoda regeringen att

tillsätta en utredning om försvarsindustrin med syfte att mer långsiktiga -

och över åren stabila - besked om policyn för försvarsmaterielindustrin

skall kunna lämnas. Förutom prioriteringar avseende kompetens och struktur

inom den svenska försvarsmaterielindustrin bör i en sådan utredning

analyseras bl.a. förutsättningarna för internationellt samarbete,

exportvillkoren och möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för

försvarsmaterielföretag inom EU. Eftersom situationen för försvarsindustrin

är akut bör utredningen bedrivas med skyndsamhet.

Med det anförda tillstyrker näringsutskottet de nu aktuella yrkandena i

motionerna 1998/99:Fö6 (m), 1998/99:Fö9 (kd) och 1998/99:Fö7 (fp). De

övriga här behandlade motionsyrkandena avstyrks.

2. Ingegerd Saarinen (mp) anser att näringsutskottets ställningstagande

bort ha följande lydelse:

I linje med vad som anförs i motionerna 1998/99:Fö8 (v) och 1998/99:Fö15 (

mp) anser näringsutskottet att en övergång till mer civil produktion inom

försvarsindustrin är både nödvändig och önskvärd. Med ett minskat försvar i

Sverige följer också en minskad svensk försvarsindustri. Även om ansvaret

för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig del vilar på

företagen har staten som huvudsaklig beställare av försvarsmateriel ett

stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna omstrukturering.

Regeringen bör därför på lämpligt sätt stimulera företagen att i ökad

utsträckning övergå från militär till civil produktion.

Omstruktureringen av den svenska försvarsmaterielindustrin kommer att

utsätta företagen och deras anställda för stora påfrestningar. På de orter

i Sverige som i hög grad är beroende av försvarsindustrin kan effekterna av

omstruktureringen bli kännbara. Näringsutskottet förutsätter att regeringen

vid behov vidtar arbetsmarknadspolitiska åtgärder på de berörda orterna.

Utskottet har vidare i den frågan noterat vad som anförs i den ekonomiska

vårpropositionen om att regeringen har tillsatt en särskild arbetsgrupp med

uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa effekterna av

omställningen till följd av försvarsbeslutet.

Enligt näringsutskottets mening bör riksdagen i ett uttalande till

regeringen ansluta sig till vad utskottet här anfört. Därmed tillstyrks de

nu aktuella yrkandena i nyssnämnda motioner. Övriga motionsyrkanden rörande

försvarsmaterielindustrin avstyrks av utskottet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Motioner med anledning av proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld

- omdanat försvar 3

Motioner från den allmänna motionstiden 1999 8

Utskottet 8

Ärendets beredning i utskottet 8

Den fortsatta försvarspolitiska processen 10

Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi 13

Inriktningen av försvarspolitiken m.m. 21

Försvarspolitikens inriktning 21

Behov av beredskap 30

Utveckling av anpassningsförmågan 31

Det militära försvaret 37

Operativa förmågor och beredskap 37

Krigsorganisationens utveckling 42

Grundorganisationens utveckling 52

Materielförsörjning 55

Det civila försvaret m.m. 64

Förmågor inom det civila försvaret 64

Den fortsatta inriktningen av planeringen för det civila försvaret

66

Funktionen Ordning och säkerhet 67

Funktionen Telekommunikationer 68

Delfunktionen Elförsörjning 70

Ekonomisk politik i kriser och krig 73

Vissa planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred 74

Personal 77

Personalfrågornas handläggning 77

Totalförsvarsplikt 77

Försvarsmaktens utbildningsverksamhet 82

Övriga personalfrågor 84

Ledningsfrågor 89

Behov av en förändrad ledning. Samlad översyn av ledningssystemet

89

Det militära ledningssystemet 92

Ledningssystem för det civila försvaret 94

Ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred

94

Informationskrigföring 96

Informationsberedskap inför svåra påfrestningar på samhället i fred

97

Samhällets räddningstjänst 100

Hemställan 102

Reservationer 105

1.Moderata samlingspartiets försvarspolitik (mom. 1, 2, 3, 4, 7, 8,

10, 14 och 15) 105

2. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2) 113

3. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2) 115

4. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2) 115

5. Teknikfaktorn (mom. 3) 116

6. Minröjningsverksamhet (mom. 9) 116

7. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10) 117

8. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10) 118

9. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10) 118

10. Grundorganisationens utveckling (mom. 11) 119

11. Grundorganisationens utveckling (mom. 11) 120

12. Materielförsörjning (mom. 12) 121

13. Mål för det civila försvaret, m.m. (mom. 13) 122

14. Totalförsvarsplikt (mom. 14) 123

15. Översyn av ledningssystemet (mom. 16) 124

Särskilda yttranden 125

1. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10) 125

2. Informationskrigföring (mom. 17) 125

3. Avvägningen inom totalförsvaret 126

Näringsutskottets yttrande 127