Bet. 1998/99:FöU7

Försvarsutskottets betänkande

1998/99:FÖU07

Säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods

m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

1998/99

FöU7

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens

proposition 1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för

transport av farligt gods m.m. I propositionen

föreslås vissa ändringar i lagen (1982:821) om

transport av farligt gods. Ändringarna syftar till

att höja kompetensen och därmed säkerhetsnivån hos

dem som transporterar farligt gods och till att

genomföra rådets direktiv 96/35/EG om utnämning av

och kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport

av farligt gods på väg, järnväg eller inre

vattenvägar.

Kravet på att ha säkerhetsrådgivare föreslås träda

i kraft den 1 januari 2000.

En motion rörande en senareläggning av

ikraftträdandet har väckts med anledning av

regeringens proposition.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om

transport av farligt gods och avslår motionen.

Till utskottets förslag har fogats en reservation.

Propositionen

Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:49 att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt

gods.

Motionen

1998/99:Fö2 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar om en senare tidpunkt

för implementering av kravet på säkerhetsrådgivare

för transport av farligt gods i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Utskottet

Bakgrund och utgångspunkter

Nuvarande förhållanden

Av regeringens proposition framgår att

bestämmelserna om farligt gods i hög grad är

internationella. Reglerna är inriktade på hur det

farliga godset skall klassificeras, dokumenteras i

färdhandlingar, utmärkas, inneslutas och lastas.

FN:s ekonomiska och sociala råd tillsatte 1953 en

expertgrupp benämnd The Committee of Experts on the

Transport of Dangerous Goods. Denna expertgrupp ger

ut rekommendationer för transport av farligt gods.

FN-rekommendationerna uppdateras kontinuerligt.

Rekommendationerna har blivit vägledande för allt

internationellt arbete med transport av farligt

gods.

De grundläggande svenska reglerna för transport av

farligt gods - med alla transportslag och alla

kategorier gods - har samlats i en gemensam ramlag

och därtill hörande förordning, lagen (1982:821) om

transport av farligt gods och förordningen

(1982:923) om transport av farligt gods. Endast

bulktransporter till sjöss har lämnats utanför.

Merparten av reglerna återfinns dock, efter

bemyndiganden i lagen och förordningen, i

myndighetsföreskrifter. Dessa föreskrifter är

omfattande och detaljrika och för lekmän relativt

svårtillgängliga.

Lagen innehåller, förutom nämnda bemyndiganden för

regeringen eller myndighet som regeringen utser att

meddela vidare föreskrifter, definitioner som

avgränsar lagens tillämpningsområde, en allmän

säkerhetsbestämmelse samt tillsyns- och

ansvarsbestämmelser. Definitionen av farligt gods

bygger på FN-rekommendationerna. Förordningen

innehåller vissa materiella föreskrifter,

överklagandebestämmelser och vidare bemyndiganden

för de tre transportmyndigheterna Statens

räddningsverk, Sjöfartsverket och Luftfartsverket.

I förordningen föreskrivs att för internationella

järnvägs- och vägtransporter skall RID- respektive

ADR-direktiven gälla. För nationella järnvägs- och

vägtransporter gäller Statens räddningsverks

föreskrifter (RID-S respektive ADR-S). Genom

föreskrifterna har EU:s RID- respektive ADR-direktiv

genomförts även för de nationella transporterna, med

godkända nationella avvikelser.

Sjöfartsverket har föreskrivit att bestämmelserna i

den internationellt enhetliga IMDG-koden för

sjötransporter skall gälla för alla fartyg på

svenskt farvatten och för svenska fartyg även när de

utnyttjas för sjöfart utanför svenskt vatten. Verket

har också meddelat föreskrifter om transport av

farligt gods i hamnar och om bulktransporter till

sjöss.

Luftfartsverket har på liknande sätt satt den

internationellt enhetliga ICAO-TI-regleringen i

kraft för civila luftfartyg vid start från, landning

på eller överflygning av svenskt territorium.

Reformbehovet

Enligt regeringen har lagen (1982:821) om transport

av farligt gods visat sig vara ändamålsenlig. Det

synsätt och den organisation som valts i Sverige har

bl.a. inneburit ett ansvar för transportsituationen

hos särskilda transportmyndigheter, ett

samordningsansvar hos Statens räddningsverk och en

integrering av frågor om farligt gods i arbetet för

förebyggande av kemikalieolyckor. Sedan tillkomsten

av lagen har dock i FN-rekommendationerna och andra

relevanta regelverk upptagits varor som inte

omfattas av lagens definition av farligt gods och

klassindelningen har förändrats. Detta motiverar en

modernisering av lagen.

Europeiska unionens råd antog den 3 juni 1996

direktivet 96/35/EG om utnämning av och kompetens

hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods

på väg, järnväg eller inre vattenvägar -

säkerhetsrådgivardirektivet.

Enligt artikel 1 i direktivet skall varje företag

som i sin verksamhet utför transport av farligt gods

på väg, järnväg eller inre vattenvägar, eller utför

lastning eller lossning i samband med sådana

transporter, senast den 31 december 1999 utse en

eller flera säkerhetsrådgivare för transport av

farligt gods.

I artikel 2 definieras begreppen företag,

säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods,

farligt gods och berörda verksamheter. Med företag

avses inte endast bolag, utan varje juridisk eller

fysisk person, inklusive myndigheter, eller annan

grupp av personer som, med eller utan vinstsyfte

transporterar, lastar eller lossar farligt gods.

I artikel 3 får föreskrivas vissa undantag från

direktivets tillämpning.

Av artikel 4 framgår att rådgivarens huvuduppgift

är att under företagsledningens ansvar underlätta

företagets verksamhet i enlighet med tillämpliga

bestämmelser och under bästa möjliga

säkerhetsförhållanden.

En säkerhetsrådgivare skall, enligt artikel 5, ha

en särskild utbildning som skall bekräftas med ett

särskilt utbildningsintyg (EG-intyg). Utbildningens

syfte är att ge den blivande rådgivaren erforderliga

kunskaper om de risker som är förknippade med

transport av farligt gods, om lagar, förordningar

och föreskrifter som är tillämpliga för det eller de

berörda transportslagen samt om de uppgifter som

åligger en säkerhetsrådgivare. För att erhålla

intyget måste personen i fråga avlägga en examen som

godkänns av medlemsstatens behöriga myndighet.

Intyget skall, enligt artikel 6, vara giltigt i fem

år. Därefter förlängs intyget automatiskt med fem

år i taget om innehavaren genomgår

repetitionsutbildning eller godkänns vid ett prov.

Direktivet skall vara genomfört i nationell

lagstiftning senast den 31 december 1999.

Av propositionen framgår att regeringen den 19

december 1996 beslutade att en särskild utredare

skulle klarlägga och lägga fram förslag till den

lagstiftning som krävs, bl.a. med anledning av ett

EG-direktiv om åtgärder för att förebygga och

begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där

farliga ämnen ingår och med anledning av det antagna

EG-direktivet om säkerhetsrådgivare för transport av

farligt gods. Utredaren fick också till uppgift att

bl.a. behandla vissa frågor om definition, tillsyn,

utbildning och överklagande inom ramen för lagen

(1982:821) om transport av farligt gods.

Utredningen om kemikalieolyckor m.m. - nedan kallad

utredningen - avgav i januari 1998 sitt

slutbetänkande Säkrare kemikaliehantering (SOU

1998:13). Betänkandet har remissbehandlats.

Säkerhetsrådgivare

Ändringar i lagen (1982:821) om transport av farligt

gods

Regeringen

Regeringen föreslår i propositionen att den som

bedriver verksamhet där det ingår att utföra

transporter av farligt gods eller att vara avsändare

vid sådana transporter skall ha en eller flera

säkerhetsrådgivare med nödvändig kompetens. Kravet

gäller samtliga transportslag. Termen avsändare

definieras i lagen. Säkerhetsrådgivaren verkar under

verksamhetsledningens ansvar för att förebygga

olyckor och rapporterar till ledningen om inträffade

olyckor eller tillbud. Regeringen, eller den

myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att

meddela föreskrifter angående kraven på kompetens

hos och uppgifterna för säkerhetsrådgivaren och

medge de undantag som är befogade. Den som är

skyldig att utse säkerhetsrådgivare är också skyldig

att rapportera olyckor och tillbud till ansvarig

myndighet.

Regeringen bedömer att bestämmelserna om

säkerhetsrådgivare inte bör omfattas av

straffbestämmelserna i lagen om transport av farligt

gods.

I propositionen redovisas följande skäl för

förslaget om säkerhetsrådgivare för transport av

farligt gods.

Inledningsvis anför regeringen att den svenska

regleringen om säkerhetsrådgivare bör ske inom ramen

för lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om

transport av farligt gods samt därtill knutna

myndighetsföreskrifter. I lagen om transport av

farligt gods bör införas rambestämmelser som anger

kravet på att säkerhetsrådgivare finns, dennes

huvudsakliga uppgift och att rådgivaren har för

uppgiften nödvändig kompetens.

Tillämpningsområde

Säkerhetsrådgivardirektivet är begränsat till att

gälla för transport av farligt gods på väg, järnväg

och inre vattenvägar, medan lagen om transport av

farligt gods omfattar samtliga transportslag. Det

finns dock inget i direktivet som hindrar att

medlemsstaterna i den nationella lagstiftningen

låter reglerna om säkerhetsrådgivare omfatta även

sjö- och lufttransporter. Regeringen anser att de

svenska reglerna om säkerhetsrådgivare bör ha samma

tillämpningsområde som lagen om transport av farligt

gods i övrigt.

Vem skall ha säkerhetsrådgivare?

Kravet på säkerhetsrådgivare omfattar varje fysisk

och juridisk person, inklusive myndigheter, som

bedriver sådan verksamhet. Kravet bör inte gälla för

den som bedriver verksamhet som normalt inte berör

farligt gods, utan endast tillfälligtvis utför en

transport där riskerna är små. Rådgivarens

åligganden kan utföras av någon som är särskilt

anställd för detta ändamål. För större företag kan

det finnas anledning att utse flera rådgivare.

Uppgifterna kan också utföras av företagsledaren

själv, av en person som har andra uppgifter i

företaget eller av en person som inte tillhör

företaget, allt under förutsättning att personen i

fråga verkligen kan utföra rådgivarens uppgifter.

Enmansföretag och andra småföretag har alltså

möjlighet att köpa tjänsten externt. Flera små

företag inom samma region kan ha en gemensam

rådgivare.

Avsändare

Avsändaren är en mycket viktig länk i

transportkedjan då dennes val av förpackning,

klassificering av godset, märkning, emballering etc.

är av stor betydelse för transportsäkerheten.

Regeringen föreslår därför att avsändarens ansvar

tydliggörs genom att det särskilt anges att den som

är avsändare vid transporter enligt lagen omfattas

av kravet på säkerhetsrådgivare. Då termen avsändare

används i lagen bör också definitionen av avsändare

flyttas från förordningen till lagen.

Säkerhetsrådgivarens uppgifter och kompetens

Säkerhetsrådgivaren skall under företagsledningens

ansvar tillse att åtgärder vidtas så att transporter

och därmed sammanhängande lastning och lossning kan

ske under bästa möjliga säkerhetsförhållanden. I

huvudsak skall säkerhetsrådgivarens uppgifter vara

av övervakande och rådgivande karaktär. Rådgivaren

skall dock inte främst övervaka enskilda transporter

utan snarare se till att rutiner och instruktioner

för de förebyggande åtgärderna upprättas.

Rådgivaren skall övervaka efterlevnaden av

bestämmelser för transport av farligt gods, ge

företaget råd i fråga om farligt gods i verksamheten

och lämna en årlig rapport till företagsledningen om

verksamheten såvitt gäller transport av farligt

gods.

Enligt säkerhetsrådgivardirektivet måste

säkerhetsrådgivaren ha avlagt en särskild examen och

inneha ett intyg som visar att han tillgodogjort sig

den utbildning som krävs.

Bemyndiganden och undantag

I lagen om transport av farligt gods bör, enligt

regeringen, endast anges den grundläggande

skyldigheten att ha säkerhetsrådgivare, dennes

uppgifter i huvudsak och att rådgivaren skall ha

nödvändig kompetens för sina uppgifter. Övriga

bestämmelser i anledning av

säkerhetsrådgivardirektivet och dess bilagor kan ges

i förordning och myndighetsföreskrifter. Lagens

rambestämmelser bör därför innehålla ett

bemyndigande för regeringen, eller den myndighet som

regeringen bestämmer, att meddela närmare

föreskrifter om krav på kompetens och uppgifter

beträffande säkerhetsrådgivare.

Enligt säkerhetsrådgivardirektivet finns möjlighet

att göra undantag från direktivets tillämpning

beträffande företag vilkas verksamhet gäller

transporter med transportmedel som tillhör militären

eller som sker under militärens ansvar, eller vilkas

verksamhet gäller kvantiteter som på visst sätt är

begränsade per transportenhet. Vidare kan

medlemsstaterna föreskriva undantag från direktivets

tillämpning på företag vilkas huvud- eller

biverksamhet inte består av transport av farligt

gods men som tillfälligt genomför nationell

transport av farligt gods eller lastning eller

lossning i samband med sådan transport och där

risken för fara eller miljöförstöring är minimal.

Enligt regeringens mening bör det vara möjligt att

utnyttja de undantag som anges i direktivet. Inte

minst är det angeläget att inte tvinga företag

vilkas verksamhet normalt inte omfattar transport av

farligt gods att bygga upp en

säkerhetsrådgivarorganisation för någon enstaka

transport där riskerna är små. I 6 § lagen om

transport av farligt gods finns visserligen en

möjlighet för regeringen att meddela undantag från

lagens tillämpning på vissa transporter. Regeringen

får också överlåta åt myndighet att göra detta. Det

lagrummet kan dock knappast utnyttjas för att befria

vissa företag från en skyldighet enligt lagen.

Därför bör det införas ett bemyndigande för

regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, att föreskriva om undantag från lagen.

Rapporteringsskyldighet

För att förbättra underlaget för olycksstatistiken

bör en rapportskyldighet införas för den som

transporterar farligt gods att rapportera olyckor

vid transporter och tillbud som inneburit en

allvarlig risk för sådana olyckor till den myndighet

som regeringen bestämmer. En sådan skyldighet bör

dock endast avse olyckor och tillbud som är

relaterade till skador som kan inträffa på grund av

det farliga godset och inte till trafikolyckor eller

andra olyckor i allmänhet.

Straffansvar

Säkerhetsrådgivaren skall vara ett medel för att

åstadkomma hög säkerhet i samband med transport av

farligt gods, men inte ett medel för

företagsledningen att befria sig från ansvar för

hanteringen. Säkerhetsrådgivarens uppgifter bör,

enligt lagen om transport av farligt gods eller

enligt föreskrifter som meddelats med stöd av

bestämmelserna om säkerhetsrådgivare i lagen, därför

inte omfattas direkt av ansvarsbestämmelsen i 16 §

lagen om transport av farligt gods. Rådgivaren

arbetar under företagsledningens ansvar. Att

rådgivaren inte är straffrättsligt ansvarig för att

företaget där han verkar bryter mot

säkerhetsbestämmelser hindrar inte att rådgivaren,

om denne agerar på sådant sätt att han uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som

meddelats med stöd av 9 § lagen om transport av

farligt gods, kan fällas till ansvar enligt 16 §

samma lag.

En underlåtenhet att utse säkerhetsrådgivare bör

inte heller omfattas direkt av ansvarsbestämmelsen i

16 § lagen om transport av farligt gods. I stället

kan tillsynsmyndigheten enligt 13 § samma lag

meddela ett föreläggande att utse

säkerhetsrådgivare. Ett sådant föreläggande kan

förenas med vite. Förenas föreläggandet inte med

vite kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot föreläggandet fällas till ansvar enligt

16 §.

Utskottet

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om

transport av farligt gods. Således tillstyrker

utskottet regeringens förslag att den som bedriver

verksamhet där det ingår att utföra transporter av

farligt gods eller att vara avsändare vid sådana

transporter skall ha en eller flera

säkerhetsrådgivare med nödvändig kompetens.

Regeringens förslag innebär att kravet om

säkerhetsrådgivare gäller samtliga transportslag och

att termen avsändare definieras i lagen. Förslaget

innebär också att säkerhetsrådgivaren verkar under

verksamhetsledningens ansvar för att förebygga

olyckor och rapporterar till ledningen om inträffade

olyckor eller tillbud.

Utskottet tillstyrker förslaget att regeringen,

eller den myndighet som regeringen bestämmer,

bemyndigas att meddela föreskrifter om kraven på

kompetens hos och uppgifterna för

säkerhetsrådgivaren och medge de undantag som är

befogade. Förslaget att den som är skyldig att utse

säkerhetsrådgivare också är skyldig att rapportera

olyckor och tillbud till ansvarig myndighet

tillstyrks även av utskottet.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att

bestämmelserna om säkerhetsrådgivare inte bör

omfattas av straffbestämmelserna i lagen om

transport av farligt gods.

Utbildning och tillsyn m.m.

Regeringen

Regeringen bedömer att Statens räddningsverk bör bli

ansvarig myndighet för att fastställa kunskapskraven

och krav på examen för säkerhetsrådgivare samt

utfärda utbildningsintyg. Verket bör också kunna

handha examinationen och utse andra

examineringsorgan. Några krav på hur kunskaperna

skall inhämtas bör inte uppställas. Statens

räddningsverk bör också vara ansvarigt för att

närmare föreskriva vilka uppgifter som

säkerhetsrådgivarna skall ha och vara

tillsynsmyndighet beträffande säkerhetsrådgivare.

I propositionen redovisas följande skäl för

regeringens bedömning om utbildning och tillsyn m.m.

för säkerhetsrådgivare för transport av farligt

gods.

Inledningsvis anför regeringen att ansvaret för

transport av farligt gods är uppdelat på Statens

räddningsverk (Räddningsverket), Sjöfartsverket och

Luftfartsverket. Som flera remissinstanser påpekat

är det dock lämpligt att en myndighet bär det

samlade ansvaret för säkerhetsrådgivarna.

Räddningsverket har ett tydligt mandat att samordna

säkerhetsföreskrifterna för de olika

transportslagen, det svenska arbetet inom olika

internationella organ och transportmyndigheternas

arbete i övrigt inom området transport av farligt

gods. Det är därför naturligt att Räddningsverket

också blir den myndighet som tar ett samlat ansvar

för frågor rörande säkerhetsrådgivarna.

Uppgifter och kompetens

I säkerhetsrådgivardirektivet stadgas att rådgivaren

skall ha ett utbildningsintyg och dessförinnan ha

avlagt en examen som godkänts av medlemsstatens

behöriga myndighet. Det bör således föreskrivas

beträffande säkerhetsrådgivarens nödvändiga

kompetens att denne måste ha avlagt föreskriven

examen och inneha utbildningsintyg.

Till Räddningsverket är två samarbetsorgan knutna;

Rådet för transport av farligt gods, där

Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket

deltar, och delegationen för transporter av farligt

gods, som består av myndigheter och

näringslivsorganisationer som arbetar med transport

av farligt gods. Det finns således instrument

utvecklade för att möjliggöra den nödvändiga

samordningen mellan transportslagen, en samordning

som Räddningsverket måste åstadkomma beträffande

säkerhetsrådgivare.

Vad gäller kompetenskraven har Räddningsverket

också erfarenhet av utbildning av förare av

transporter av farligt gods och man har dessutom

under åren 1997-1998 genomfört provutbildning för

säkerhetsrådgivare och även utbildat lärare.

Räddningsverket bör således bli ansvarigt för att

utfärda bestämmelser angående kompetens hos

rådgivarna och närmare föreskrifter om den examen de

skall ha avlagt. Räddningsverket bör också vara

behörigt att utfärda det utbildningsintyg som krävs

enligt säkerhetsrådgivardirektivet.

Några särskilda krav på hur kunskaperna skall

inhämtas bör dock inte meddelas. Det väsentliga är

att de som utses till säkerhetsrådgivare kan visa

att de har erforderliga kunskaper. Ingenting

hindrar således självstudier eller att privata

organisationer anordnar utbildning för blivande

säkerhetsrådgivare.

Tillsyn m.m.

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser om

transport av farligt gods utövas enligt förordningen

om transport av farligt gods av Sjöfartsverket,

Luftfartsverket, polismyndigheterna,

Sprängämnesinspektionen, tullmyndigheterna,

Banverket och Kustbevakningen. Räddningsverket har

ingen formell tillsynsroll enligt förordningen, men

skall enligt sin instruktion samordna

tillsynsmyndigheternas verksamhet i fråga om

landtransporter av farligt gods. För att underlätta

samordningen har verket bildat SAMTILL-gruppen. I

denna grupp ingår, utöver företrädare för

tillsynsmyndigheter för landtransporter, även

tillsynsansvariga för sjö- och lufttransporter.

Tillsynen kommer att skilja sig från den tillsyn

som redan sker, genom att den kommer att rikta sig

mot företag som kan bedriva verksamhet avseende

flera transportslag. Dessutom kommer tillsynen inte

att rikta sig mot enskilda transporter, som den

nuvarande gör. I stället kommer den att rikta sig

mot företagens och myndigheternas verksamhet i

allmänhet. Bland annat av dessa skäl torde inte det

mest ändamålsenliga vara att låta de nuvarande

tillsynsmyndigheterna utföra även denna tillsyn. Som

angetts i det föregående är det också lämpligt att

en myndighet har ett samlat ansvar för

säkerhetsrådgivarna. Räddningsverket bör således,

enligt regeringen, också ha tillsynsansvaret.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att

Statens räddningsverk bör bli ansvarig myndighet för

att fastställa kunskapskraven och krav på examen för

säkerhetsrådgivare samt utfärda utbildningsintyg.

Verket bör också kunna handha examinationen och utse

andra examineringsorgan. I likhet med regeringen

bedömer också utskottet att några krav på hur

kunskaperna skall inhämtas inte bör uppställas.

Statens räddningsverk bör vara ansvarigt för att

närmare föreskriva vilka uppgifter

säkerhetsrådgivarna skall ha och vara

tillsynsmyndighet beträffande säkerhetsrådgivare.

Övriga frågor

Regeringen

Regeringen föreslår att definitionen och

klassindelningen av farligt gods i lagen (1982:821)

om transport av farligt gods ändras så att de

överensstämmer med FN:s rekommendationer. Regeringen

föreslår också att lagens straffbestämmelse anpassas

till att vissa brott som angetts i brottsbalken

flyttas över till miljöbalken.

I propositionen redovisas följande skäl för

regeringens förslag i övriga frågor rörande

säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.

Definitioner

Sedan tillkomsten av lagen om transport av farligt

gods har i FN:s rekommendationer och i andra

relevanta internationella regelverk upptagits varor

som inte omfattas av lagens definition. Definitionen

i lagen täcker endast delvis klass 9 i FN-

rekommendationerna - övriga ämnen och föremål.

Övriga transportanknutna internationella regelverk

har också öppna klasser för övriga farliga ämnen.

Transportmyndigheternas föreskrifter, som i

praktiken i huvudsak utgörs av dessa regelverk,

omfattar därmed fler farliga ämnen än lagen.

Detta är en olycklig ordning. Den svenska lagen

bör därför anpassas till FN-rekommendationerna i

dess nuvarande utformning både språkligt och i sak.

Bemyndigande angående utbildning

För vissa transporter av farligt gods krävs att

föraren har viss utbildning. Utredningen har

föreslagit att 9 § lagen om transport av farligt

gods kom-pletteras med att även krav om utbildning

får föreskrivas, med hänsyn till bestämmelsens höga

detaljeringsgrad i övrigt. Enligt regeringens

mening är dock inte tillägget påkallat, med hänsyn

till att bemyndigandet omfattar de försiktighetsmått

och åtgärder i övrigt som krävs från

transportsäkerhetssynpunkt.

Överklagande- och straffbestämmelser

Utredningen har föreslagit att

överklagandebestämmelserna i förordningen om

transport av farligt gods flyttas över till lagen om

transport av farligt gods. Sedan utredningen lade

sitt förslag har emellertid i förvaltningslagen

(1986:223) införts en ny allmän och kompletterande

bestämmelse (22 a §) om domstolsprövning av

förvaltningsbeslut. Vidare har i förordningen om

transport av farligt gods införts en hänvisning till

22 a § förvaltningslagen. Därmed har syftet med

utredningens förslag - att föreskrifter om

domstolarnas rättskipningsuppgifter skall anges i

lag och inte i förordning - redan uppnåtts.

I andra stycket i 16 § lagen om transport av

farligt gods anges att ansvar enligt lagen inte

inträder om ansvar för gärningen kan ådömas enligt

brottsbalken. Eftersom de mest närliggande

brottsbalksbrotten, miljöförstöring och vållande

till miljöförstöring, den 1 januari 1999 flyttades

över till miljöbalken bör lagrummet kompletteras med

en hänvisning till de brotten.

Utskottet

Utskottet har inget att invända mot regeringens

förslag att definitionen och klassindelningen av

farligt gods i lagen (1982:821) om transport av

farligt gods ändras så att de överensstämmer med

FN:s rekommendationer. Utskottet har inte heller

något att invända mot att lagens straffbestämmelse

anpassas till att vissa brott som angetts i

brottsbalken flyttas över till miljöbalken.

Kostnadskonsekvenser och ikraftträdande

Regeringen

Regeringens förslag beträffande säkerhetsrådgivare

är till största delen en anpassning till EG-

direktiv. Det innebär till viss del ökade

ambitioner vad gäller säkerheten och kan orsaka

kostnader som i dag inte belastar dem som

transporterar farligt gods. Företagen måste utse

särskilda befattningshavare som skall erhålla

utbildning och examineras.

Förslaget att det skall finnas en säkerhetsansvarig

vid företag som är berörda av transporter av farligt

gods har dock länge bedömts som angeläget, både i

Sverige och på andra håll. Redan 1993 anmälde

Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska

Industrikontor (Kemikontoret), Kemisk-Tekniska

leverantörsförbundet och Svenska Petroleum

Institutet i en gemensam skrivelse, som även Svenska

åkeriförbundet ställde sig bakom, att det borde

införas ett krav på att det skall finnas en ansvarig

tjänsteman på alla företag som avsänder och/eller

transporterar farligt gods. Organisationerna sade

sig vara övertygade om att detta ytterligare skulle

minska sannolikheten för olyckor vid transport av

farligt gods. Det finns således i branschen ett

önskemål om säkerhetsrådgivare.

De kostnader som ett tillsynsansvar skulle

innebära för Statens räddningsverk skall rymmas inom

befintliga ramar.

Med hänsyn till den tid som behövs för att

informera om bestämmelserna och för att utbilda

säkerhetsrådgivarna bör lagändringarna, såvitt avser

kravet på att ha en säkerhetsrådgivare, träda i

kraft först den 1 januari 2000. Bemyndigandet till

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer att meddela föreskrifter om kunskapskrav

och vilken examen som säkerhetsrådgivaren skall ha

bör dock, just med hänsyn till att rådgivarna skall

vara utbildade till den 1 januari 2000, träda i

kraft tidigare. Sistnämnda bestämmelse, liksom lagen

i övrigt, bör därför träda i kraft redan den 1 juli

1999.

Motionen

I motion Fö2 (m) av Per-Richard Molén m.fl. föreslås

en granskning av implementeringstiden när det gäller

bl.a. kravet på och utbildning av

säkerhetsrådgivare. Enligt motionen har Statens

räddningsverk räknat med att ca 3 000

säkerhetsrådgivare måste utbildas i Sverige för att

man ska få fortsätta med transporter av farligt

gods. Utbildningen om ca 15 dagar per

säkerhetsrådgivare beräknas starta i augusti 1999.

Motionärerna drar den slutsatsen att detta innebär

att 3 000 personer under loppet av sex månader skall

utbildas i 15 dagar och avlägga erforderliga prov.

Motionärerna pekar också på att i Finland kommer

kravet om säkerhetsrådgivare redan den 1 mars 1999.

Kravet att företag skall ha en säkerhetsrådgivare

infaller dock först i juni 2000.

Utskottet

EG-direktivet om säkerhetsrådgivare vid transport av

farligt gods har länge bedömts som angeläget både i

Sverige och på andra håll i Europa. Redan år 1993,

som framgår av propositionen, anmälde organisationer

i branschen att det borde införas ett krav på att

det skall finnas en ansvarig tjänsteman vid alla

företag som avsänder och/eller transporterar farligt

gods. I propositionen föreslås bl.a. att

kunskapskraven om vilken examen som

säkerhetsrådgivaren skall ha träder i kraft den 1

juli 1999 och kravet om säkerhetsrådgivare den

1 januari 2000.

Med anledning av vad som framförs i motion Fö2 (m)

om utbildning av säkerhetsrådgivare har utskottet

inhämtat att behovet av säkerhetsrådgivare torde

ligga runt 2 000-3 000 rådgivare. Som framgår av

propositionen finns dock inget krav om hur

kunskaperna som säkerhetsrådgivare skall inhämtas.

Det står således rådgivaren fritt att närhelst han

anser sig ha erforderliga kunskaper avlägga sin

examen som säkerhetsrådgivare.

Med anledning av yrkandet i motionen om en senare

tidpunkt för implementering av kravet om

säkerhetsrådgivare vill utskottet bl.a. erinra om

att det föreligger ett förslag om uttalande till

Europeiska unionens råds gemensamma ståndpunkt till

direktivet om säkerhetsrådgivare. Uttalandet innebär

att kommissionen noterar att vissa medlemsstater

angivit att de kan komma att möta svårigheter med

att, inom tidsfristerna, omsätta

gemenskapslagstiftningen om säkerhetsrådgivare, men

att de skall bemöda sig om att göra detta.

Av det ovan anförda framgår att det sedan

länge inom branschen finns önskemål om krav

på säkerhetsrådgivare vid transport av

farligt gods. Som utskottet ser det torde

därför det förestående införandet av

säkerhetsrådgivardirektivet i svensk

lagstiftning välkomnas av berörda inom

branschen. Därtill finns också inom

gemenskapen en förståelse för att vissa

länder kan möta svårigheter att hinna med

att omsätta direktivet inom de givna

tidsramarna. Något behov av en

senareläggning av ikraftträdandet i

enlighet med vad som yrkas i motionen torde

därför inte vara påkallat. Motion Fö2 (m)

bör därför inte bifallas av riksdagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande förslag i proposition

1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för transport av

farligt gods m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1982:821) om transport av farligt gods

och avslår motion 1998/99:Fö2.

res. (m, kd)

Stockholm den 13 april 1999

På försvarsutskottets vägnar

Tone Tingsgård

I beslutet har deltagit: Tone

Tingsgård (s), Christer Skoog (s),

Karin Wegestål (s), Åke Carnerö

(kd), Olle Lindström (m), Rolf

Gunnarsson (m), Ola Rask (s), Berit

Jóhannesson (v), Margareta Viklund

(kd), Anna Lilliehöök (m), Lars

Ångström (mp), Runar Patriksson

(fp), Laila Bäck (s), Björn Leivik

(m), Berndt Sköldestig (s) och

Rigmor Ahlstedt (c).

Reservation

Förslag i proposition 1998/99:49

Säkerhetsrådgivare för transport av farligt

gods m.m.

Olle Lindström, Rolf Gunnarsson, Anna Lilliehöök,

Björn Leivik (alla m), Åke Carnerö och Margareta

Viklund (båda kd) anför:

dels att den del av utskottet anförande som på s. 11

börjar med "Med anledning av vad" och slutar med "av

riksdagen" bort ha följande lydelse:

Det är bra att en myndighet - i förslaget Statens

räddningsverk - skall ha det samlade ansvaret för de

nya säkerhetsrådgivarna. Det kan ibland vara problem

då det i dag är tre statliga verk, Statens

räddningsverk, Sjöfartsverket och Luftfartsverket,

som har ansvaret för transport av farligt gods. Den

delen behandlas dock inte i denna proposition.

Utskottet instämmer således i att Statens

räddningsverk nu får det samlade ansvaret här.

I motion Fö2 (m) föreslås en granskning av

implementeringstiden. Omkring 3 000

säkerhetsrådgivare måste utbildas och enligt

utskottets uppfattning är tiden för kort för många

av de företag som är inblandade i den nya

verksamheten för att klara av denna viktiga

utbildning. Det har ju sagts att utbildningen av

säkerhetsrådgivarna skall ta ca 15 dagar och att

utbildningen skall starta i augusti 1999. Utskottet

anser således att en senare tidpunkt bör införas där

utbildningen skall vara avslutad. Utskottet har

samma uppfattning som Europeiska unionens råd, som

mycket riktigt konstaterat att vissa medlemsstater

inte kommer att klara den aktuella tidsramen utan

att, som rådet uttrycker det, "de kan komma att möta

svårigheter".

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört bör därför

motion Fö2 (m) bifallas av riksdagen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

beträffande förslag i proposition

1998/99:49 Säkerhetsrådgivare för transport av

farligt gods m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö2 och med

avslag på regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1982:821) om transport av farligt gods som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:821) om

transport av farligt gods