Bet. 1998/99:FöU8

Försvarsutskottets betänkande

1998/99:FÖU08

Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FöU8

Sammanfattning

I betänkandet föreslås att riksdagen bifaller

regeringens förslag till lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten. För den som tjänstgör i

internationell fredsfrämjande verksamhet är risken

att skadas och invalidiseras högre än i många andra

verksamheter. Vissa regler föreslås därför för att

förbättra det socialrättsliga skyddet.

Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av

personer som skadas under sin anställning i

utlandsstyrkan förtydligas och förstärks. På en

punkt vill emellertid utskottet gå längre än

regeringen. Utskottet vill att livränteunderlaget

skall vara minst sju basbelopp, i stället för

regeringens förslag om minst fem basbelopp, för den

som skadas i sin utlandstjänstgöring och får en

varaktig nedsättning av sin arbetsförmåga.

Som ett led i arbetet med att söka

minska risken för skador och

invaliditet för de anställda i

utlandsstyrkan föreslår regeringen

att vissa delar i arbetsmiljölagen

(1977:1160) skall gälla även

utomlands. Den nya lagen innehåller

också viss särreglering av

arbetsrättslig karaktär. Lagen

föreslås träda i kraft den 1 juli

1999.

Propositionen

Regeringen yrkar i proposition 1998/99:68 Lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten:

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition

1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten

1998/99:Fö17 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 5

§ tredje stycket i förslag till lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten: "Vid tillämpning

av lagen om arbetsskadeförsäkring utgör

livränteunderlaget minst sju basbelopp",

2. att riksdagen beslutar om följande ändring av 6

§ punkt 3 i förslag till lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten: "- - - ansvara för att den skadade

får tillgång till lämplig yrkesutbildning eller

fortbildning som är ägnad att stärka hans eller

hennes förvärvsförmåga.",

3. att riksdagen beslutar om följande ändring i 7 §

förslag till lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten: "Försvarsmakten har också ansvaret

för andra åtgärder som främjar den skadades återgång

till arbetslivet samt anskaffande av hjälpmedel som

den skadade behöver.",

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

författningskommentaren till 8 § och om

rehabiliteringstidens längd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation när det gäller deras möjligheter att vara

nära den skadade,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation när det gäller en skadads möjligheter att

få stöd av flera anhöriga än en person,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation när det gäller anhörigas resmöjligheter

och möjligheter att besöka den skadade,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation när det gäller ersättning i samband med en

anhörigs besök hos den skadade,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation när det gäller ersättning för förlorad

arbetsinkomst vid besök hos den skadade,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om de anhörigas

situation och om att ersättning enligt 11 § till

dessa bör omfatta kostnader som uppkommit efter

utgången av 1992.

1998/99:Fö18 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den föreslagna

lagens tillämpningsområde,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 5 §

Förslag till lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten att livränteunderlaget skall utgöra

minst sju basbelopp,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 8 §

Förslag till lag om utlandstyrkan inom

Försvarsmakten att Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar inte skall tidsbegränsas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om incidenter med

radiologiska, biologiska eller kemiska ämnen.

1998/99:Fö19 av Marianne Andersson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förändra och

förtydliga i förslaget till lag om utlandsstyrkan.

1998/99:Fö20 av Henrik Landerholm m.fl. (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ersättning,

rehabilitering och förebyggande arbete vid olyckor

och skador vid tjänstgöring i utlandsstyrkan och vid

värnpliktstjänstgöring.

1998/99:Fö21 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om livränteunderlaget,

2. att riksdagen beslutar att 6 § lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten skall ges

följande lydelse: 6 § Om någon skadas under

anställning i utlandsstyrkan, åligger det

Försvarsmakten i samråd med den skadade att

a) utreda behovet av åtgärder för att den skadade

skall återfå full arbetsförmåga eller för att stärka

den skadades möjligheter att i framtiden försörja

sig genom förvärvsarbete,

b) om det är möjligt, ge den skadade lämplig

arbetsträning inom ramen för Försvarsmaktens

verksamhet, samt

c) se till att den skadade får tillgång till

lämplig yrkesutbildning eller fortbildning som är

ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsförmåga,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att skador skall

omfatta såväl psykiska som fysiska skador,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om social

rehabilitering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett livslångt

rehabiliteringsansvar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att jämförelsen

mellan anhöriga till skadade och vittnen i

lagförslaget bör strykas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de anhörigas

rättighet till ersättning skall börja tillämpas

samtidigt som den skadades,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

återkomma till riksdagen med en redovisning för de

kostnader som den nya lagen medför,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en prövning av

huruvida bestämmelserna i lagen kan tillämpas för

skadade efter utgången av år 1948,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utvärdering

av lagen inom fem år efter att den trätt i kraft.

Utskottet

Regeringen

Ärendet och dess beredning

Den 23 januari 1997 beslutade regeringen om direktiv

(dir. 1997:21) till en särskild utredare med uppdrag

att se över reglerna för Försvarsmaktens

fredsfrämjande verksamhet utomlands. Utredningen som

antog namnet Utredningen om utlandsstyrkan fick i

uppdrag att samla grunderna för verksamheten,

anställning av personal samt personalens

skyldigheter och förmåner i en förordning.

Utredningen skulle också göra en saklig prövning av

gällande regler och rutiner, främst med inriktning

på dem som tillämpas vid personskador, samt lämna

förslag till förbättringar. Utredningens förslag

kräver delvis lagform varför utredningen lämnat

förslag till en lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten. Huvuddelen av utredningens förslag

finns i en till lagen knuten förordning om

utlandsstyrkan inom Försvars-makten.

I propositionen har regeringen följt Lagrådets

förslag att inte genomföra ett förbud mot

överklagande i vissa fall. Detta har resulterat i

att regeringen har formulerat om lagförslaget i de

delar det behandlar rehabilitering och ersättning

till anhöriga så att det får karaktären av

rättighetslagstiftning och därmed bättre lämpar sig

för en eventuell domstolsprövning.

I propositionen föreslås en lag om utlandsstyrkan

inom Försvarsmakten. För den som tjänstgör i

internationell fredsfrämjande verksamhet är risken

att skadas och invalidiseras högre än i många andra

verksamheter. Regeringen föreslår därför vissa

regler för att förbättra det socialrättsliga

skyddet. Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering

av personer som skadas under sin anställning i

utlandsstyrkan förtydligas och förstärks.

Som ett led i arbetet med att söka minska risken

för skador och invaliditet för de anställda i

utlandsstyrkan föreslår regeringen att vissa delar i

arbetsmiljölagen (1977:1160) skall gälla även

utomlands. Den nya lagen innehåller också viss

särreglering av arbetsrättslig karaktär. Lagen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

Lagförslaget framgår av bilaga 1 till detta

betänkande.

Lagens tillämpningsområde

Regeringen föreslår att den nya lagen skall

tillämpas på alla som är anställda i utlandsstyrkan

inom Försvarsmakten.

I utlandsstyrkan anställs endast den personal som

behövs för internationell verksamhet utomlands för

vissa i lagen angivna syften.

Som skäl för regeringens förslag anges att

särregleringarna som föreslås i denna lag är

motiverade med hänsyn till den specifika hotbild som

tjänstgöringen i utlandsstyrkan medför. Regeringen

vill med lagförslaget öka skyddet för den enskilde

när denne ställer upp i en för den enskilde,

relativt sett, farlig verksamhet. Arbetet utförs på

platser där väpnade konflikter pågår eller där det

finns risk för sådana. De föreslagna bestämmelserna

bör tillämpas på sådan personal som särskilt

anställs för tjänstgöring i utlandsstyrkan.

Bestämmelserna bör omfatta såväl militär som civil

personal. Utredningen har föreslagit att endast den

personal som behövs för internationell

fredsfrämjande verksamhet får anställas. Vidare har

utredningen ansett att man därför i lag måste

definiera vad som avses med internationell

fredsfrämjande verksamhet. Även regeringen anser att

det i lagen bör anges för vilken verksamhet som

personal får anställas i utlandsstyrkan.

Fredsfrämjande verksamhet är inte något helt

entydigt begrepp. Fredsfrämjande verksamhet bygger i

regel på beslut av Förenta nationerna. Någon

definition av begreppet finns dock inte i FN-

stadgan. I stället har en avgränsning av vad som hör

till fredsfrämjande verksamhet vuxit fram efter

hand.

I stället för en definition av vad som är

internationell fredsfrämjande verksamhet bör man i

lagen ange den verksamhet som avses och för vilken

anställning i utlandsstyrkan får ske. Denna

verksamhet är sådan som utförs i syfte att avvärja

risk för en väpnad konflikt, hejda en pågående

väpnad konflikt, övervaka överenskommelser om fred

och vapenstillestånd eller skapa förutsättningar för

varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i

samband med en väpnad konflikt. De nämnda

uppgifterna kan innebära såväl väpnad tjänst och

våldsanvändning som humanitärt arbete. I uppdraget

kan också utbildnings- och informationsinsatser

ingå. Avgränsningen i lagen innebär att man inte kan

anställa personer i utlandsstyrkan som tjänstgör

utomlands med enbart humanitärt arbete utan någon

anknytning till en väpnad konflikt, t.ex. personal

som deltar för att rädda liv eller bygga upp en

infrastruktur i ett land som drabbats av en

naturkatastrof. Däremot finns det inget som hindrar

att regeringen för ett visst uppdrag beslutar att

bl.a. motsvarande rehabiliteringsbestämmelser som

här föreslås för utlandsstyrkans personal skall

gälla även för grupper som tjänstgör under andra

mycket riskfyllda betingelser.

Att verksamheten skall vara internationell innebär

inte att all tjänstgöring måste ske utomlands men

att de huvudsakliga arbetsuppgifterna skall vara

förlagda till utlandet och att tiden i Sverige i

princip bara bör ägnas åt förberedelser och

efterarbete.

Tillämpningen av vissa lagar

Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar

Regeringen föreslår att arbetsmiljölagen (1977:1160)

till viss del skall gälla även när utlandsstyrkan

inom Försvarsmakten tjänstgör utomlands.

Som skäl anger regeringen att grunden för

arbetsmiljöarbetet i Sverige är bestämmelserna i

arbetsmiljölagen. Syftet med arbetsmiljölagens

bestämmelser är att förebygga ohälsa och olycksfall

i arbetet samt att uppnå en god arbetsmiljö. Inom

Försvarsmakten har osäkerhet rått i fråga om i

vilken omfattning arbetsmiljölagen är tillämplig vid

utlandsstyrkans verksamhet utomlands.

Skadeförebyggande arbete har dock alltid förekommit.

I förarbetena till arbetsmiljölagen sägs att lagen i

princip inte är tillämplig utanför landets gränser.

Av förarbetena framgår dock också att lagen bör

tillämpas i möjlig utsträckning vid svenska

beskickningar och missioner.

Anställningsavtal i utlandsstyrkan får anses ha en

sådan anknytning till Sverige att svensk lag bör

tillämpas även när tjänstgöringen sker utomlands. De

ambitioner som finns på arbetsmiljöområdet bör om

möjligt även beaktas hos svenska myndigheter

utomlands. Regeringen anser därför att det finns

starka skäl för att delar av arbetsmiljölagen skall

gälla utlandsstyrkan även utomlands.

De delar av lagen som enligt regeringen bör

tillämpas finns främst i 2 och 3 kap. I 2 kap.

regleras närmare hur arbetsmiljön skall vara

beskaffad i olika hänseenden, medan bestämmelser om

arbetsgivarens och arbetstagarens allmänna

skyldigheter finns i 3 kap. Utöver detta finns det

anledning att tillämpa vissa av bestämmelserna i 6

kap. Detta behandlar samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare och innehåller regler om

skyddsombud och skyddskommittéer.

Även om de ovan nämnda bestämmelserna i

arbetsmiljölagen som huvudregel bör tillämpas, kan

emellertid tjänstgöringsförhållandena vara sådana

att det i vissa fall inte är fullt möjligt. Det kan

därför finnas anledning att i viss mån begränsa

skyldigheten att tillämpa de nämnda bestämmelserna.

En lämplig begränsning är att de skall tillämpas om

inte tjänstgöringsförhållandena hindrar det. Denna

begränsning skall tolkas restriktivt. Det bör krävas

att varje enskilt undantag från tillämpning av

arbetsmiljölagen framstår som rimligt med hänsyn

till den rådande situationen. De skadeförebyggande

åtgärderna får inte innebära att Sverige inte kan

uppfylla sina åtaganden i den internationella

verksamheten. Att svensk trupp i vissa fall står

under utländskt befäl bör därför normalt sett inte

föranleda någon förändring i t.ex. skyddsombudens

och skyddskommittéernas verksamhet.

Anställningsform, semester och arbetstid m.m.

Regeringen föreslår att bestämmelsen i 12 §

semesterlagen (1977:480) hur semesterledighet skall

förläggas inte skall tillämpas på den som är

anställd i utlandsstyrkan. Inte heller

arbetstidslagen (1982:673) skall tillämpas på den

som är anställd i utlandsstyrkan.

I lagen regleras att en anställning i

utlandsstyrkan skall vara tidsbegränsad och vad som

skall gälla vid uppsägning av anställning före

anställningstidens utgång. I lagen skall också anges

att det inte behöver lämnas besked enligt 15-17 §§

lagen (1976:580) om anställningsskydd om att

tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta.

Regler vid prövning av arbetsskada

Regeringen föreslår att vid tillämpning av lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall, om

övervägande skäl talar för det, alla skador som

inträffar från det att den första färden till

tjänstgöringsplatsen påbörjas och till det att den

sista färden från tjänstgöringsplatsen avslutats

anses som arbetsskada. Undantag görs för semester

eller motsvarande ledighet som tillbringas utom

tjänstgöringslandet.

De bevisregler i LAS eller LSP som är förmånligast

för den enskilde skall tillämpas vid prövning av om

en anställd har drabbats av en arbetsskada under

ifrågavarande period.

Livränteunderlaget utgör vid tillämpning av lagen

om arbetsskadeförsäkring minst fem basbelopp.

Som skäl för förslaget anger regeringen att i 17 §

förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd

i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten föreskrivs att

ersättning för sjukdom eller skada som uppkommit

under tjänstgöring utomlands utgår enligt de grunder

som anges i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring. I tjänstgöringen utomlands

inbegrips färd från Sverige till förrättningsplatsen

och åter. En förutsättning för ersättning är dock

att skadan eller sjukdomen skulle ha medfört rätt

till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd, om den lagen hade varit tillämplig

på den anställde. Regeln innebär att prövningen av

om en skada eller sjukdom ådragits i arbetet skall

göras enligt antingen lagen om arbetsskadeförsäkring

eller lagen om statligt personskadeskydd beroende på

vilken av lagarna som ger det förmånligaste

resultatet för den enskilde. Regleringen innebär

också att bevisreglerna i 7 och 8 §§ lagen om

statligt personskadeskydd skall tillämpas om dessa

är förmånligare än LAF:s bevisregler.

Utlandsstyrkans personal tjänstgör under speciella

förhållanden. Hotbilden är i princip densamma,

oavsett om utlandsstyrkans personal ligger och

sover, äter mat, ägnar sig åt vapenvård eller

tjänstgör i skarpa lägen. Med hänsyn till den

hotbild som finns på platser dit utlandsstyrkan

skickas och för att söka åstadkomma klara och enkla

regler anser regeringen att det finns skäl att i

denna lag särskilt klargöra vilken tid som det skydd

som skall gälla för anställda i utlandsstyrkan skall

omfatta och att även fritidsskador skall inbegripas.

Regeringen anser dock att det inte finns någon

anledning att låta det stärkta skyddet även omfatta

semestervistelse på orter där hotbilden saknas.

Undantag görs därför för ledighet som inte

tillbringas i tjänstgöringslandet, om inte särskilda

skäl talar för att skyddet skall gälla även då.

Särskilda skäl är t.ex. att kortare ledighet

förläggs till en plats i närheten av missionsområdet

där hotbilden för den enskilde på grund av hans

eller hennes anställning i utlandsstyrkan är

densamma som på tjänstgöringsplatsen.

Den som till följd av en arbetsskada har fått sin

förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt

har enligt lagen om arbetsskadeförsäkring i vissa

fall rätt till livränta. Regeringen anser att ett

garanterat livränteunderlag bör gälla för den

aktuella gruppen och att fem basbelopp är väl

avvägt.

Rehabiliteringsansvaret

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

Regeringen föreslår att om någon skadas under

anställningen i utlandsstyrkan skall Försvarsmakten

utreda rehabiliteringsbehovet, planera insatserna

samt stödja och hjälpa den skadade så att han eller

hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.

Försvarsmakten skall ekonomiskt bidra till en

utbildning som motiveras av eller förlängs till

följd av skadan.

Försvarsmakten skall även ekonomiskt bidra till

andra särskilda rehabiliteringsinsatser.

Som skäl för regeringens förslag anges att sedan den

1 januari 1997 har Försvarsmakten ett

rehabiliteringsansvar för alla som varit anställda i

utlandsstyrkan och som skadats efter år 1992. Detta

är reglerat i 15 § förordningen (1984:309) om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Ansvaret innebär

att Försvarsmakten skall se till att de

rehabiliteringsuppgifter som en arbetsgivare har

enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring

fullgörs. Ansvaret fråntar inte den skadades

eventuella arbetsgivare dess ansvar för

rehabilitering av den skadade.

Försvarsmakten är en arbetsgivare med goda

förutsättningar att ha en väl fungerande

organisation för att fullgöra ett långtgående

rehabiliteringsansvar. Det är en fördel för den

enskilde om rehabiliteringsansvaret ligger hos

Försvarsmakten. Försvarsmakten torde ha bättre

möjligheter att se till den enskildes särskilda

behov och situation eftersom myndigheten på ett

annat sätt än försäkringskassan kan ha förståelse

och kunskap om den mycket speciella verksamhet som

den skadade har tjänstgjort i. Sammantaget anser

regeringen att det finns skäl att komplettera

rehabiliteringsansvaret så som det är reglerat i 22

kap. lagen om allmän försäkring och att särskilt

ange Försvarsmaktens ansvar i detta avseende.

Försvarsmakten bör få så stor handlingsfrihet som

möjligt i sitt arbete med att rehabilitera personer

som skadas i sin tjänstgöring i utlandsstyrkan. Det

skall vara möjligt för Försvarsmakten att finna den

bästa möjliga lösningen för varje enskild person som

behöver sådana åtgärder. Ingen skada är lik den

andra och framför allt har varje enskild individ

sina specifika behov som behöver tillgodoses för att

det bästa möjliga rehabiliteringsresultatet skall

kunna uppnås.

Allmänna bestämmelser om rehabilitering av skadade

finns i 22 kap. lagen om allmän försäkring.

Regeringens lagförslag är att se som en förbättring

av, och ett komplement till, den lagens

bestämmelser. Lagförslagets bestämmelser är centrala

för den enskilde som skadats. Reglerna utgör en del

av ett regelkomplex för rehabilitering. Det är mest

naturligt och lämpligt att även dessa bestämmelser

regleras i lag. Samtliga bestämmelser om

rehabilitering som är av central betydelse får då

samma dignitet i lagteknisk mening.

En särskild fråga är vid vilka psykiska besvär

Försvarsmakten skall bistå en tidigare anställd.

Enligt regeringens uppfattning är det endast i de

fall då de psykiska besvären tydligt har sin orsak i

händelser efter det att anställningen upphört eller

i andra faktorer som uppenbart saknar samband med

tjänstgöringen som Försvarsmakten inte bör ha något

ansvar för att bistå med stöd till rehabiliteringen.

Begränsning av rehabiliteringsansvaret i tiden m.m.

Regeringen föreslår att Försvarsmaktens sociala och

arbetslivsinriktade rehabiliteringsansvar enligt

denna lag skall bestå under tre år. Tiden skall dock

kunna förlängas med ytterligare två år.

Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda

myndigheter och samordna sina

rehabiliteringsinsatser med eventuell annan

arbetsgivares åtgärder.

Som skäl för regeringens förslag anges att

rehabiliteringsinsatserna enligt lagen om allmän

försäkring under tid för utbildning i princip är

begränsade till ett års tid med

rehabiliteringspenning. Vissa möjligheter till

förlängning finns dock. Arbetsgivares

rehabiliteringsansvar gäller dock så länge

anställningen fortgår.

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar bör bestå

under en längre tid. Regeringen anser att tre år är

en rimlig gräns. I vissa fall kan det dock vara

befogat med ännu längre tid. Vid vissa svårare

skador kan arbetsträning m.m. ta särskilt lång tid i

anspråk. Det kan också förekomma att den utbildning

som ansetts lämplig tar längre tid än tre år. Det

bör därför finnas möjlighet att utsträcka ansvaret

ytterligare två år om det finns särskilda skäl. Om

en rehabiliteringsåtgärd befinner sig i sitt

slutskede när denna tid löpt ut finns det inget som

hindrar Försvarsmakten att låta slutföra åtgärden.

Vid sidan av Försvarsmakten finns myndigheter och

andra som har ansvar för rehabiliteringen av en

skadad. I de flesta fall är deras inbördes samarbete

reglerat och beroende av vilken ställning den

skadade har, t.ex. som arbetstagare. Att någon

skyldighet för de andra inblandade att samarbeta med

Försvarsmakten inte följer av regleringen hindrar

inte att Försvarsmakten åläggs att samarbeta med

exempelvis försäkringskassan och länsarbetsnämnden.

Med hänsyn till att även dessa myndigheter har

ansvar för rehabilitering och att Försvarsmaktens

insatser kan främja rehabiliteringen borde inga

hinder föreligga för samarbetet.

Ersättning till anhöriga

Regeringen föreslår att anhöriga till den som skadas

skall få ersättning för vissa kostnader från

Försvarsmakten.

Som skäl för regeringens förslag anges att det ofta

är ytterst väsentligt för resultatet av övriga

rehabiliteringsinsatser att de anhöriga engagerar

sig i rehabiliteringen av en skadad. Försvarsmakten

bör därför sträva efter att i samråd med den skadade

uppmuntra och stödja sådant engagemang från de

anhörigas sida. Ibland kan dock en medverkan i

rehabiliteringen bli omfattande eller på annat sätt

mycket ekonomiskt kännbar för den anhörige,

samtidigt som rehabiliteringssynpunkter talar starkt

för att den anhöriges insatser bör fortsätta.

Regeringen anser att Försvarsmakten i sådana fall

skall ge den anhörige skälig ersättning för de

kostnader som uppstår. Det kan t.ex. röra sig om

ökade boendekostnader, kostnader för barntillsyn,

kostnader för resor till en plats där arbetsträning

eller andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller

dylikt. Regeringen delar utredningens synpunkt att

ersättning inte skall utgå för utebliven

arbetsinkomst bl.a. med hänsyn till den rätt till

ledighet som i så fall också måste övervägas. Frågan

bör såsom utredningen konstaterat behandlas i ett

vidare sammanhang som beaktar också andra anhörigas

välmotiverade önskan att medverka i rehabilitering

av sina närmaste.

Om en anställd i utlandsstyrkan skadas svårt, är

det även rimligt att de anhöriga får möjlighet att

möta honom eller henne vid ankomsten till Sverige.

Motsvarande bör gälla även vid ett dödsfall. När

någon som skadats är i behov av långvarig läkarvård

kan det också finnas anledning att bistå de anhöriga

med ersättning för minst ett besök per månad under

tiden för sjukhusvistelsen. En sådan ersättning bör

ges för resa, uppehälle och för förlorad inkomst.

Regeringen anser att den lämpligen bör ges efter

samma grunder som gäller i fråga om ersättning av

allmänna medel till vittnen m.fl.

Som ovan nämnts har ofta anhörigas stöd avgörande

betydelse för en framgångsrik rehabilitering av den

skadade. Men även de anhöriga kan själva vara i

behov av psykosocialt stöd. Regeringen anser, i

likhet med utredningen, att Försvarsmakten bör ta

ett ansvar för att sådana behov hos de anhöriga

tillgodoses. Försvarsmakten skall därför vid behov

ge skäligt ekonomiskt bidrag till kostnader för

sådant psykosocialt stöd till anhöriga som Försvars-

makten inte själv kan tillhandahålla. Samtliga

regler om ersättning bör vara samlade på ett ställe.

Överklagande

Regeringen föreslår att beslut med stöd av

bestämmelserna om rehabilitering och ersättning till

anhöriga får överklagas till allmän

förvaltningsdomstol.

Utredningen, som till övervägande del inte

formulerat sitt förslag som rättighetslagstiftning,

har ansett att Försvarsmaktens beslut med stöd av

denna lag inte bör kunna överklagas. Däremot borde

det enligt utredningen finnas möjlighet för den

enskilde att begära omprövning av beslut inom

Försvars-makten, men på en högre nivå. Med hänsyn

till att regeringen omformulerat förslaget så att

det får karaktären av rättighetslagstiftning lämpar

sig bestämmelserna bättre för en eventuell

domstolsprövning. Skäl saknas därför att överväga en

möjlighet till omprövning av Försvarsmaktens beslut

i enlighet med utredningens förslag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Författningsförslagen kan träda i kraft

tidigast den 1 juli 1999. De föreslagna

bestämmelserna bör gälla från

ikraftträdandet. Dock bör det

rehabiliteringssystem som Försvarsmakten

tillämpar för anställda i utlandsstyrkan

vara enhetligt. De nya

rehabiliteringsbestämmelserna bör därför

tillämpas även på tidigare anställda i

utlandsstyrkan som skadats efter utgången

av år 1992. I fråga om ersättning till

anhöriga innebär denna reglering att

ersättning i sådana fall kan betalas ut för

ersättningsgilla kostnader som uppkommit

efter det att lagen trätt i kraft. Skadan

som den enskilde drabbats av, och som en

anhörig grundar sitt anspråk på, måste dock

ha uppstått efter utgången av 1992.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i Fö20 (m kommitté)

att de som tjänstgör för Sverige i utlandsstyrkan

måste känna att det finns ett säkert och fullgott

försäkringsskydd om olyckan skulle vara framme. Det

får inte finnas en tvekan om att staten är beredd

att ta ett mycket långtgående ansvar för att ta hand

om och sörja för framtiden för dem som skadats när

de frivilligt ställt upp för landet i fredsbevarande

insatser i konfliktdrabbade områden. Detta måste

vara vägledande vid utformningen av

försäkringsskyddet för utlandsstyrkan.

De som tjänstgör i utlandsstyrkan anställs som

kontraktsanställda. Kontraktstiden är ofta kort, i

många fall cirka sex månader. De flesta som

tjänstgör är unga och värvas i anslutning till sin

värnpliktsutbildning. De som nyligen har gjort sin

värnplikt är ofta de som har bäst kunskap om

materiel och system. Många i utlandsstyrkan har ännu

inte hunnit skaffa sig civil utbildning, än mindre

hunnit skaffa sig arbete och yrkeskarriär.

Vi Moderata samlingspartiet anser att statens

riskgaranti skall utgå åtminstone i enlighet med

utredningens förslag, dvs. ett engångsbelopp på 11

basbelopp samt ett årligt belopp på två basbelopp

vid full medicinsk invaliditet. Riskgarantin är

utformad som en statlig försäkring för dem som

tjänstgör i utlandsstyrkan. Den knyts direkt till

graden av medicinskt handikapp. Den är en skattefri

försäkringssumma som inte avräknas och som utfaller

utan villkor, såsom framtida arbete, framtida lön,

bostadsort etc. Staten ersätter på detta sätt

möjligheten att ta vanliga försäkringar. Det är

nästan omöjligt för den enskilde att få

tilläggsförsäkringar för en krigssituation.

Riskgarantin skall också utgöra ett ideellt

skadestånd för bestående men som förändrar

förutsättningarna för både arbete och privatliv.

Regeringen uppmanas därför att i förordningen

utforma den statliga riskgarantin från dessa

utgångspunkter. Detta skulle motivera att

utredarens förslag kompletteras så att förslagets

engångsbelopp höjs till nuvarande 22 basbelopp

samtidigt som förslaget med 2 basbelopp årligen

behålls. nuvarande engångsbelopp, 22 basbelopp,

bibehålls. Detta är ytterligare aspekter som bör

övervägas vid utformningen av garantin.

Det är viktigt att konsekvenserna av arbetsskada

kan försäkras på ett tryggt sätt. Livräntan vid

kvarstående handikapp bör baseras på minimum av den

inkomst som utlandsstyrkan har, vilket motsvarar sju

basbelopp.

Försvarsmakten skall ha rehabiliteringsansvaret för

den som skadats. Vi anser att det är viktigt att

rätten till rehabilitering kvarstår så länge det

behövs. Många skador visar sig långt efter

tjänstgöringen, inte minst vad gäller psykiska

skador. Det går inte att sätta absoluta tidsgränser

som tre eller fem år. Det är viktigt att de skadade

garanteras stöd så att de inte faller emellan

landstingens akutsjukvård och försäkringskassans

åtaganden eller ställs i långa sjukvårdsköer.

Anhöriga måste ges goda möjligheter till besök och

medverkan.

Det finns i detta sammanhang motiv för att även

beröra frågan om försäkringsskyddet för de

värnpliktiga som tjänstgör inom landet. Förändringar

i regelsystemet för de kontraktsanställda bör även

aktualisera en översyn av reglerna för värnpliktiga

som drabbas av skador vid tjänstgöring under grund-

eller fortsättningsutbildning inom landets gränser.

Vänsterpartiet pekar i motion Fö17 (v kommitté) att

länsrätten i sitt remissvar påtalat att

livränteunderlaget bör vara sju basbelopp - inte

fem. Grundlönen utgår med belopp motsvarande sju

basbelopp vilket inte var fallet för några år sedan

då grundlönen var lägre. Livränteunderlaget bör

därför höjas till minst sju basbelopp (yrkande 1).

Motionärerna vill även att Försvars-maktens ansvar

för rehabilitering och för att vidta olika

rehabiliteringsåtgärder bör förtydligas och föreslår

därför ändringar i detta syfte i 6 § och 7 §

(yrkandena 2 och 3). Beträffande den tid under

vilken Försvarsmakten skall ha

rehabiliteringsansvaret anser Vänsterpartiet att

den inte bör sättas för snävt. Man pekar i motionen

på att svåra psykiska effekter kan uppkomma långt

efter det att personen är medicinskt

färdigbehandlad. Det måste vara möjligt att

individuellt pröva denna tid så att man kan få den

mest lämpliga utbildningen (yrkande 4). Motionen

framhåller att det är av största vikt att de

anhöriga ges möjligheter att vara nära den skadade i

så stor utsträckning som möjligt (yrkande 5). Därför

är det viktigt att det klargörs att en skadad person

kan behöva stöd av flera anhöriga (yrkande 6). Det

är en på tok för låg norm som anges i

författningskommentaren med en resa/månad. Här bör i

stället behoven styra (yrkande 7). Att ersättningen

till vittnen skall vara normen för anhörigas

ersättning bör strykas. Ersättningen till de

anhöriga bör i stället motiveras ur

skälighetssynpunkt och utgå från de reala

kostnaderna (yrkande 8). För att göra det möjligt

för alla, även sådana med låga inkomster, att kunna

vara med sina anhöriga krävs att man dessutom får

ersättning för förlorad arbetsinkomst (yrkande 9).

Lagen bör enligt regeringens förslag gälla

retroaktivt för dem som skadats efter utgången av år

1992. Vänsterpartiet anser att även ersättningen

till anhöriga bör gälla från samma tidpunkt och inte

från 1 juli 1999 vilket regeringen föreslår (yrkande

10).

Kristdemokraterna anser i Fö21 (kd kommitté) att

ansvaret för eventuella skadade i utlandsstyrkan bör

ligga på den tillfälliga arbetsgivaren, dvs.

Försvarsmakten. Detta ansvar bör det lagstiftas om,

även om rehabiliteringen kan ske i samarbete med

övriga lämpliga myndigheter i samhället. Vi anser

att ansvaret skall vara livslångt. Det ger en tydlig

moralisk signal och även goda kostnadsincitament för

Försvarsmakten att utarbeta en fungerande och

effektiv rehabiliteringsorganisation. Det ger

dessutom incitament för försvaret att öka säkerheten

för personalen i utlandsstyrkan samt att förbättra

färdigheten för dem som skickas ut (yrkande 5).

Kristdemokraterna vill betona att de som

invalidiseras som en följd av sin tjänstgöring i

utlandsstyrkan ofta är unga vältränade människor som

kanske fått hela sin framtid förändrad. Enligt

lagförslaget riskerar de att för resten av livet

bedömas utifrån den utbildnings- och inkomstnivå som

de har vid skadetillfället. Många kanske inte ens

har hunnit fullfölja sin utbildning eller hunnit

komma ut i arbetslivet. Kristdemokraterna föreslår

därför att livränteunderlaget på sikt fastställs

till minst sju basbelopp (yrkande 1).

När det gäller Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar anser motionärerna att ordval

och formuleringar som "skall" och "medverka" i 6 §

om rehabilitering bör stärkas så att det tydligt

"åligger" Försvarsmakten att ta sitt ansvar i den

medicinska och yrkesmässiga rehabiliteringen

(yrkande 2).

Det är även viktigt att betona att eventuella

skador omfattar såväl psykiska som fysiska skador,

detta med hänsyn till att de psykiska skadorna ofta

nonchaleras av arbetsgivare. De psykiska skadorna är

ofta svårare att identifiera, och sviterna kan

återkomma i perioder (yrkande 3).

Den sociala rehabiliteringen är även av största

vikt, då personalen efter hemkomsten inte bara skall

fungera i sitt nya arbete utan även i sin sociala

omgivning. Kristdemokraterna anser att i den

rehabiliteringsorganisation som regeringen skall

återkomma med i en förordning, bör den sociala

rehabiliteringen inkluderas, vilket där så är

lämpligt bör ske i samarbete med familjemedlemmar

och den berörda personens närmaste omgivning

(yrkande 4).

Kristdemokraterna anser däremot att det är märkligt

att lagförslaget vad gäller ersättning jämför

anhöriga med vittnen. Detta anser Kristdemokraterna

skall strykas ur lagtexten. Det räcker att

konstatera att de anhöriga är en självklar del i

rehabiliteringsprocessen och har givna rättigheter

till skälig ersättning för de kostnader som

medverkan i rehabiliteringen kan medföra (yrkande

6).

Att sedan de anhöriga enbart skall få rätt till

ersättning för kostnader som har uppkommit efter den

30 juni 1999, medan bestämmelserna för den skadade

personalen skall tillämpas efter utgången av år

1992, är likaledes otillfredsställande (yrkande 7).

Återigen har regeringen lagt ett förslag utan att

tillföra de nödvändiga finansiella resurserna.

Kristdemokraterna begär en redovisning av regeringen

för de kostnader som lagen medför. Redovisningen bör

även inkludera kostnaderna för upprättandet av en

rehabiliteringsorganisation inom Försvars-makten

(yrkande 8).

Kristdemokraterna anser att det är mycket viktigt

att även skadad personal i utlandsstyrkan från

tidigare tjänstgöring än år 1992 får upprättelse för

sin sak. De som fortfarande lider av skador från

dessa utlandsinsatser bör i dag få rätt till

sjukvård och rehabilitering. Vi anser att det bör

prövas om huruvida startåret kan fastställas till

1948 då Sverige för första gången sände ut personal

i FN-ledda operationer (yrkande 9).

Kristdemokraterna anser att utformningen och

tillämpningen av lagen om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten bör utvärderas inom fem år efter att

den har trätt i kraft (yrkande 10).

Miljöpartiet de gröna pekar i motion Fö18 (mp

kommitté) på att det föreslagna tillämpningsområdet

styrs av bestämmelsen i 1 §. Bestämmelsen innebär

alltså inte att alla som tjänstgör inom

internationell verksamhet inom Försvarsmakten skall

vara anställda i utlandsstyrkan. Avgränsningen i

lagen innebär att man inte kan anställa personer i

utlandsstyrkan som tjänstgör utomlands med enbart

humanitärt arbete utan någon anknytning till en

väpnad konflikt, t.ex. personal som deltar för att

rädda liv eller bygga upp en infrastruktur i ett

land som drabbats av en naturkatastrof.

Avgränsningen innebär vidare att lagen inte kan

tillämpas på personal, inom t.ex. Försvars-makten,

som ingår i andra internationella uppdrag. Frågan är

om denna ordning är tillfredsställande. Miljöpartiet

anser att all personal som tjänstgör under

riskfyllda betingelser bör ha samma socialrättsliga

skydd (yrkande 1).

Enligt Miljöpartiet de grönas mening är fem

basbelopp ett för lågt livränteunderlag i detta

sammanhang. En person som engagerat sig i Sveriges

internationella fredsfrämjande verksamhet, och som

fått en arbetsskada under tjänstgöringen som lett

till inkomstförlust kanske för all framtid, skall

inte riskera sina fortsatta ekonomiska villkor på

grund av att de totalförsvarspliktiga får

motsvarande ersättning. En jämförelse kan göras med

den ersättning som norska anställda i FN-

kontingenter erhåller. Denna är av en helt annan

storlek än vad svenska anställda har. Miljöpartiet

föreslår därför ett livränteunderlag vid arbetsskada

om minst sju basbelopp (yrkande 2).

Miljöpartiet instämmer inte i regeringens bedömning

och föreslår i stället att någon tidsbegränsning

inte skall föreligga för Försvarsmaktens ansvar för

den enskildes rehabilitering. Som skäl härför kan

bl.a. anges att psykiska skador kan visa sig långt

efter det att tre- respektive femårsgränsen är

passerad. Det finns åtskilliga exempel på att

psykiska åkommor uppkommit åratal efter avslutad

mission (yrkande 3).

Motionärerna framhåller att särskild uppmärksamhet

skall ägnas åt incidenter med radiologiska,

biologiska eller kemiska ämnen samt olika typer av

höggradig smitta. Med tanke på de omständigheter som

råder i ett konfliktdrabbat område, bör riskerna för

denna typ av incidenter samt infektionssjukdomar

inte underskattas. En kunskapsbank med information

om t.ex. olika länders infektionspanorama är av vikt

vid planering och genomförande av fredsfrämjande

missioner (yrkande 4).

I motion 1998/99:Fö19 anser Marianne

Andersson (c) att förslaget bör kunna

tydliggöras på ett par punkter. Det bör

göras klart att förslaget är av karaktären

rättighetslagstiftning. Någon

tidsbegränsning av Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar, i enlighet med 8 § i

lagförslaget, synes onödig. Det förefaller

inte troligt att någon överkonsumerar

rehabiliteringsinsatser. Riksdagen bör

vidare betona att lagförslagets skrivning

om att livränteunderlaget skall utgöra

minst fem basbelopp just innebär en

lägstanivå. Ersättning till anhöriga bör

utgå för reella och skäliga kostnader och

omfatta ersättning för förlorad

arbetsinkomst.

Utskottets överväganden

En utvärdering av lagförslaget m.m.

Kristdemokraterna har i Fö21 yrkande 10 bl.a.

föreslagit att utformningen och tillämpningen av

lagen bör utvärderas inom fem år. Vidare begärs i

yrkande 8 en redovisning av de kostnader som lagen

medför.

Moderata samlingspartiet anser i Fö20 att det i

detta sammanhang finns motiv för att även beröra

frågan om försäkringsskyddet för de värnpliktiga som

tjänstgör inom landet. Förändringar i regelsystemet

för de kontraktsanställda bör även aktualisera en

översyn av reglerna för värnpliktiga som drabbas av

skador vid tjänstgöring under grund- eller

fortsättningsutbildning inom landets gränser.

Regeringen har lämnat förslag till en ny lag inom

utskottets ansvarsområde. Riksdagen lägger stor vikt

vid uppföljning och utvärdering av effekterna m.m.

av sina beslut. Kristdemokraternas förslag att följa

upp lagens effekter, dess tillämpning och eventuella

kostnader ligger således i linje med riksdagens

ambitioner i detta avseende. Regeringen bör därför

följa upp vilka konsekvenser som den nya

lagregleringen får i olika avseenden, och återkomma

till riksdagen med en redovisning vid den tidpunkt

som regeringen finner lämplig, dock senast inom

fem år.

Den s.k. Pliktutredningen (Fö 1998:01) har fått

tilläggsdirektiv (Dir. 1998:49) av regeringen att

bl.a. se över personskadeskyddet för de

totalförsvarspliktiga. Utredningen skall redovisa

sina överväganden och förslag senast den 1 februari

år 2000. En prövning av personskadeskyddet för de

totalförsvarspliktiga bör enligt utskottets mening

göras i ljuset av de regler som gäller för

korttidsanställda och för visstidsanställda.

Utskottet räknar med att regeringen återkommer till

riksdagen när den övervägt Pliktutredningens förslag

i dessa delar.

Vad utskottet nu har anfört om behovet av en

utvärdering av lagens effekter och dess tillämpning

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Regeringen avser att meddela ytterligare föreskrifter genom

förordning. Detta gäller - enligt vad utskottet

erfarit - även de frågor som Moderata

samlingspartiet tar upp rörande utformningen av den

statliga riskgarantins förmånsregler som regeringen

har att beslutar om. Utskottet noterar att

regeringen i propositionen redovisar att den inte

avser att följa utredningens förslag till ändring av

denna. Regeringskansliet har inför utskottet

redovisat att några några försämringar av

riskgarantin inte är aktuella. Det är utskottets

mening att riskgarantin framgent skall utformas så

att minst nuvarande förmånsnivå upprätthålls.

Utskottet anser det därför inte nu motiverat med

några bindande riktlinjer från riksdagens sida när

det gäller det fortsatta författningsarbetet som

regeringen ansvarar för. Utskottet kommer emellertid

att inom ramen för sin uppföljnings- och

utvärderingsverksamhet följa upp hur de reglerna

utformas mer i detalj och vid behov ta erforderliga

initiativ till förbättringar. Något uttalandera

riktlinjer från riksdagens sida avseende t.ex.

riskgarantins närmare utformning behövs därför inte

nu.

Utskottet har övervägt möjligheten att komplettera

och förtydliga det förelagda lagförslaget på vissa

punkter. Detta skulle emellertid kräva ett fördjupat

författningstekniskt arbete och därmed riskera att

fördröja lagens ikraftträdande. Utskottet är

angeläget om att det kompletterande skydd som den

nya lagen ger de anställda i utlandsstyrkan träder i

kraft snarast.

Lagens tillämpningsområde

Regeringen föreslår att den nya lagen skall

tillämpas på alla som är anställda i utlandsstyrkan

inom Försvarsmakten. I utlandsstyrkan anställs

endast den personal som behövs för internationell

verksamhet utomlands för vissa i lagen närmare

angivna syften.

Miljöpartiet framhåller i Fö18 yrkande 1 att

avgränsningen innebär att lagen inte kan tillämpas

på personal som ingår i andra internationella

uppdrag, vilket inte är tillfredsställande.

Miljöpartiet anser att all personal som tjänstgör

under riskfyllda betingelser bör ha samma

socialrättsliga skydd.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den

särreglering som nu föreslås är motiverad med hänsyn

till den specifika hotbild som tjänstgöringen i

utlandsstyrkan medför. Det är angeläget att öka

skyddet för de personer som ställer upp i dessa,

relativt sett, riskfyllda uppdrag. Utskottet

ifrågasätter emellertid inte att ett motsvarande

skydd kan vara motiverat även för vissa andra

kategorier vilka, på uppdrag av regeringen eller en

statlig myndighet, sänds ut i särskilt riskfyllda

internationella uppdrag, och därmed utvidga lagens

tillämpningsområde till att omfatta även dessa..

Utskottet noterar att det inte finns några hinder

mot att regeringen särskilt beslutar för ett visst

uppdrag att bl.a. motsvarande

rehabiliteringsbestämmelser som nu föreslås för

utlandsstyrkan skall gälla även för andra grupper.

Det bör emellertid enligt utskottets mening ankomma

på regeringen att under det kommande

utvärderingsarbetet närmare överväga om den

föreslagna lagens bestämmelser - helt eller delvis -

bör utvidgas även till andra kategorier än de nu

aktuella och i så fall återkomma till riksdagen.

Motion Fö18 yrkande 1 bör därför inte bifallas av

riksdagen.

Regler vid prövning av arbetsskada

I propositionen föreslås i 5 § första stycket att

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkringen (LAF)

skall gälla från det att den första färden till

tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att den sista

färden från tjänstgöringsplatsen avslutas. Enligt

förslaget skall skada som inträffar under denna tid

anses som arbetsskada om övervägande skäl talar för

det.

För tydlighetens skull vill utskottet framhålla att

med arbetsskada menas i detta sammanhang skada till

följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan som

en anställd i utlandsstyrkan har varit utsatt för

under den i 5 § första meningen angivna tiden. Även

skador som uppkommit under fritid kommer därmed att

omfattas av lagens regler och således kunna

godkännas som arbetsskada. Skador som uppkommit

under semester eller motsvarande utanför

tjänstgöringslandet skall dock omfattas av lagens

skydd endast om det finns särskilda skäl för det.

Om det konstateras att den anställde har varit

utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan

under den skyddade tiden skall, i enlighet med den

s.k. bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF, skada som han

eller hon har ådragit sig anses vara orsakad av den

skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det.

Om det är förmånligare för den enskilde skall i

stället bevisreglerna i 7 och 8 §§ lagen (1977:265)

om statligt personskadeskydd (LSP) tillämpas. Med

detta förtydligande tillstyrker utskottet

propositionens förslag.

Underlaget för livränta

Livränteunderlaget bör enligt regeringen bestämmas

till minst fem basbelopp vid tillämpningen av lagen

om arbetsskadeförsäkring. Den som till följd av en

arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig

inkomst genom arbete nedsatt har enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring i vissa fall rätt till

livränta. Regeringen anser att ett garanterat

livränteunderlag om fem basbelopp är väl avvägt för

den ifrågavarande gruppen.

Moderata samlingspartiet, Vänsterpartiet,

Kristdemokraterna samt Miljöpartiet anser alla att

det garanterade livränteunderlaget bör bestämmas

till minst sju basbelopp. I motion Fö19 (c) betonar

motionären att lagförslagets skrivning om att

livränteunderlaget skall utgöra minst fem basbelopp

just skall innebära en lägstnivå.

Utskottet erinrar om att flertalet av dem som

tjänstgör i utlandsstyrkan är förhållandevis unga.

Många har inte hunnit fullfölja sin yrkesutbildning

eller högre studier och därmed kunnat etablera sig i

arbetslivet. Enligt utskottets mening talar

övervägande skäl för att underlaget för livränta bör

bestämmas till minst sju basbelopp. De är rimligt

att det fåtal personer som - ofta i unga år -

skadas så allvarligt under tjänstgöring inom

utlandsstyrkan, att den framtida

försörjningsförmågan blir allvarligt nedsatt, ges

en lägsta livränta som ligger i nivå med den inkomst

som huvuddelen har.

Utskottet är medvetet om att den något högre

garanterade livräntenivå som utskottet förordar,

skulle kunna medföra något högre kostnader än vad

regeringen föreslagit. Såvitt utskottet erfarit har

emellertid flertalet anställda i utlandsstyrkan en

inkomst som ligger i nivå med eller överstiger sju

basbelopp. Antalet personer som skadas och får

omfattande bestående skador bedöms - inte minst med

hänsyn till hittillsvarande erfarenheter - bli

litet. Den merkostnad som skulle kunna följa av

utskottets förslag torde i sammanhanget bli

försumbar och är motiverad. Lagförslaget bör sålunda

ändras i detta avseende. Utskottet anser därför att

motionerna Fö17 (v) yrkande 1, Fö18 (mp) yrkande 2,

Fö20 (m) i denna del samt Fö21 (kd) yrkande 1 bör

bifallas av riksdagen.

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av den

skadade regleras i 6-10 §§. Regeringen föreslår att

Försvarsmakten skall utreda rehabiliteringsbehovet,

planera insatserna samt stödja och hjälpa den

skadade så att han eller hon får lämplig

arbetsträning eller utbildning. Försvarsmakten skall

ekonomiskt bidra till en utbildning som motiveras av

eller förlängs till följd av skadan. Försvarsmakten

skall även ekonomiskt bidra till andra särskilda

rehabiliteringsinsatser.

Ett stort antal motioner lämnar förslag som syftar

till att utvidga, precisera eller förlänga

Försvarsmaktens lagreglerade skyldigheter för den

skadades rehabilitering.

Moderata samlingspartiet anser i Fö20 att det är

viktig att rätten till rehabilitering kvarstår så

länge det behövs.

Vänsterpartiet vill i Fö17 förtydliga

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar och föreslår

(yrkandena 2 och 3) sådana förändringar i 6 och 7

§§. Rehabiliteringstiden måste prövas individuellt

(yrkande 4).

Kristdemokraterna vill i Fö21 göra Försvarsmaktens

ansvar tydligare än vad regeringen gör (yrkande 2)

samt att ansvaret även skall omfatta såväl psykiska

som fysiska skador (yrkande 3) och även omfatta den

sociala rehabiliteringen (yrkande 4). Ansvaret för

Försvarsmakten bör vara livslångt (yrkande 5).

Miljöpartiet föreslår i Fö18 (yrkande 3) att någon

tidsbegränsning inte skall föreligga för

Försvarsmaktens ansvar för den enskildes

rehabilitering varvid uppmärksamhet även skall ägnas

åt incidenter med radiologiska, biologiska eller

kemiska ämnen (yrkande 4).

Marianne Andersson (c) anser i Fö19 att någon

tidsbegränsning av Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar synes onödig.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att

lagförslagets bestämmelser är komplement till det

socialrättsliga skydd som finns för alla och en var.

Förslaget innebär således ingen inskränkning av det

ansvar som t.ex. den skadades ordinarie arbetsgivare

har enligt arbetsmiljölagen eller lagen om allmän

försäkring. Ansvaret för rehabilitering omfattar

såväl psykiska som fysiska skador.

Försvarsmakten kan i rehabiliteringsarbetet

medverka t.ex. till att hjälpa den enskilde att

komma fram till lämplig yrkesutbildning, stödja

ansökningsprocedurer m.m. samt att ge ekonomiska

förutsättningar för att den enskilde skall kunna

genomföra kompletterande grundutbildning m.m.

Däremot kan Försvarsmakten inte ges ett ansvar för

att den enskilde faktiskt antas till t.ex. olika

typer av högskoleutbildningar eftersom lärosätena

har sina egna antagningskrav och -former.

Enligt utskottets mening är de åtgärder som

Försvarsmakten åläggs att göra för den skadade

betydligt mer långtgående än vad som är normalt för

andra skadade. Inget hindrar att Försvarsmakten

medverkar i avsevärt större omfattning än vad som

framgår t.ex. av författningskommentarerna till 6

och 7 §§ om det behövs.

När det gäller frågan om Försvarsmaktens tidsmässiga

rehabiliteringsansvar föreslår regeringen att

Försvarsmaktens sociala och arbetslivsinriktade

rehabiliteringsansvar skall bestå under tre år.

Tiden skall dock kunna förlängas med ytterligare två

år. Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda

myndigheter och samordna sina

rehabiliteringsinsatser med eventuell annan

arbetsgivares åtgärder. I 8 § har Försvarsmaktens

tidsmässiga ansvar för rehabiliteringsåtgärderna

således begränsats till fem år.

I flera motioner krävs emellertid att tiden för

Försvarsmaktens ansvar förlängs. Utskottet erinrar

om att tiden för Försvarsmaktens ansvar inte räknas

från den tid då skadan uppkom. Tiden för

rehabiliteringsansvaret räknas först från den

tidpunkt då åtgärderna i 6 § punkterna 2 och 3 kan

inledas. Detta innebär oftast att den medicinska

rehabiliteringen redan är avslutad och att en

utredning gjorts om vilka specifika åtgärder som

behövs, för att den skadade skall kunna återfå full

arbetsförmåga eller för att hans eller hennes

möjligheter att i framtiden försörja sig genom

förvärvsarbete stärks. Utskottet räknar med att

Försvarsmakten naturligtvis utsträcker tiden -

utöver de sammanlagt minst fem år som föreslås i

lagen - för sina rehabiliteringsinsatser om detta

behövs för att rehabiliteringen skall bli

framgångsrik, vilket även torde ligga i

Försvarsmaktens intresse att så sker.

Utskottet har tidigare begärt att effekterna och

tillämpningen av lagen skall följas upp. Därmed får

riksdagen en möjlighet att ta ställning till om För-

svarsmaktens ansvar både vad gäller omfattningen av

åtgärder och under den tid som den skall lämnas

behöver utvidgas. Regeringens förslag bör sålunda

bifallas av riksdagen.

Motionerna Fö20 (m) i denna del, Fö17 (v) yrkandena

2-4, Fö21 (kd) yrkandena 2-5, Fö18(mp) yrkandena 2

och 3 samt Fö19 (c) i denna del bör således inte

bifallas av riksdagen.

Ersättning till anhöriga

I 11 § regleras dels vilken ersättning anhöriga

skall få när de medverkar vid den skadades

rehabilitering, dels vilken ersättning som anhöriga

kan få om en anställd i utlandsstyrkan förolyckas

eller skadas så svårt att sjukhusvård krävs.

I motion Fö20 anser Moderata samlingspartiet att

den anhöriga måste ges goda möjligheter till besök

och medverkan.

Vänsterpartiet anser i Fö17 yrkandena 5-10 att det

är av största vikt att de anhöriga ges möjligheter

att vara nära den skadade i så stor utsträckning som

möjligt och att det kan behövas att flera anhöriga

är närvarande. Den norm som anges i propositionens

författningskommentar är för låg, i stället bör

behovet styra. Ersättningen bör ske utifrån en

skälighetsbedömning och inte jämställas med den för

vittnen. Även ersättning för förlorad arbetsinkomst

bör utgå. Ersättning bör utgå för tiden efter år

1992.

Kristdemokraterna anser i Fö21 yrkandena 6 och 7

bl.a. att jämförelsen mellan anhöriga till skadade

och vittnen i lagförslaget bör strykas. De anhöriga

är en självklar del i rehabiliteringsprocessen och

har rätt till skälig ersättning för de kostnader som

den kan medföra. Att ersättning endast kan utgå för

kostnader som uppkommit efter 30 juni 1999 är

otillfredställande.

Marianne Andersson (c) framhåller i Fö19 att

ersättning till anhöriga bl.a. bör omfatta förlorad

arbetsinkomst.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det ofta

är ytterst väsentligt för resultatet av övriga

insatser, att de anhöriga engagerar sig i

rehabiliteringen av en skadad. Försvarsmakten bör

därför sträva efter att i samråd med den skadade

uppmuntra och stödja sådant engagemang från de

anhörigas sida. Lagförslaget begränsar inte

ersättningen till endast en anhörig.

Utskottet vill erinra om att 11 § tar sikte på att

anhörigersättningen omfattar två principiellt skilda

fall. I det första fallet omfattas ersättning för

anhörigas medverkan i den skadades rehabilitering.

Lagförslaget tar i detta fall sin utgångspunkt i den

skadades behov av anhörignärvaro för sin

rehabilitering. Försvarsmakten skall i sådana fall

ge anhöriga skälig ersättning för de kostnader som

uppstår. Det kan t.ex. röra sig om ökade

boendekostnader, kostnader för barntillsyn,

kostnader för resor till en plats där arbetsträning

eller andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller

dylikt. Utskottet delar regeringens uppfattning att

ersättning inte skall utgå för utebliven

arbetsinkomst bl.a. med hänsyn till den rätt till

ledighet som i så fall också måste övervägas.

I det andra fallet avses anhörigas behov att besöka

en skadad som vistas på sjukhus eller att få möta

honom eller henne vid ankomsten till Sverige.

Motsvarande bör gälla vid dödsfall. Utskottet anser

att den mer schablonmässiga ersättningnorm som anges

i propositionen i dessa fall därför är motiverad.

Utskottet anser därför att riksdagen bör bifalla

regeringens förslag till ersättning till anhöriga

och avslå förslagen i motionerna Fö19 yrkandena

5-10, Fö21 yrkandena 6 och 7 samt Fö19 i denna

del..

Övergångsbestämmelser

De föreslagna bestämmelserna bör gälla från den 1

juli 1999. De nya rehabiliteringsbestämmelserna bör

tillämpas även på tidigare anställda i

utlandsstyrkan som skadats efter utgången av år

1992. I fråga om ersättning till anhöriga innebär

denna reglering att ersättning i sådana fall kan

betalas ut för ersättningsgilla kostnader som

uppkommit sedan lagen trätt i kraft, dvs. den 1

juli 1999. Skadan som den enskilde drabbats av, och

som en anhörig grundar sitt anspråk på, måste dock

ha uppstått efter utgången av 1992.

Kristdemokraterna föreslår dock i Fö21 yrkande 9

att det bör prövas om startåret för dem som skall

omfattas av de nya reglerna bör bestämmas till år

1948.

Sen 1948 har cirka 80 000 svenskar

medverkat i internationella insatser.

Utskottet bedömer att det saknas praktiska

förutsättningar att låta alla dessa den

personalen omfattas av de nya reglerna. I

flertalet fall där aktiva och meningsfulla

rehabiliteringsinsatser kan göras från

Försvarsmaktens sida torde skadorna ha

inträffat efter 1992. Motion Fö21 yrkande 9

bör därför inte bifallas.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten

att riksdagen med bifall till motionerna

1998/99:Fö17 yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande 2,

1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21

yrkande 1 antar regeringens förslag i

proposition 1998/99:68 till lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den

ändringen i 5 § tredje stycket att

livränteunderlaget skall utgöra minst sju

basbelopp,

res. 1(kd)

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fö21 yrkandena

8 och 10 och med avslag på motionerna

1998/99:Fö17 yrkandena 2-10, 1998/99:Fö18

yrkandena 1, 3 och 4, 1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20

i övriga delar samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7

och 9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en utvärdering av lagen.

res. 2(m)

res. 3(v)

res. 4(mp)

Stockholm den 6 maj 1999

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

I beslutet har deltagit: Henrik

Landerholm (m), Tone Tingsgård (s),

Christer Skoog (s), Karin Wegestål

(s), Stig Sandström (v), Åke

Carnerö (kd), Olle Lindström (m),

Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),

Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson

(v), Margareta Viklund (kd), Anna

Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp),

Erik Arthur Egervärn (c), Runar

Patriksson (fp) och Berndt

Sköldestig (s).

Reservationer

1. Lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten (mom. 1)

Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s.

18 börjar med "I flera motioner" och slutar med

"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Proposition 1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten handlar om att öka den ekonomiska

säkerheten för de personer som inom Försvarsmakten

ingår i olika fredsuppdrag.

Den tillfälliga arbetsgivaren, dvs. Försvarsmakten,

skall ha det fulla ansvaret för eventuella skadade i

utlandsstyrkan. Detta gäller såväl ekonomisk

ersättning som rehabiliteringsansvar.

Enligt regeringens förslag begränsas

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar till tre år

från det att åtgärder kan inledas. I särskilda fall

kan åtgärderna utsträckas ytterligare två år.

Även om behandlingen, rehabiliteringen, i många

fall kan rymmas inom den av regeringen föreslagna

tidsramen skall Försvarsmaktens ansvar vara

livslångt för den som skadat sig inom

Försvarsmaktens utlandstjänstgöring. Det ger en

tydlig normgivande signal innebärande bl.a. goda

kostnadsincitament för Försvarsmakten att utarbeta

en fungerande och effektiv

rehabiliteringsorganisation. Det ger dessutom

incitament för försvaret att öka säkerheten för

personalen i utlandsstyrkan samt att förbättra

färdigheten för dem som skickas ut för

utlandstjänstgöring. Motion 1998/99:Fö21 yrkandena

2 och 5 bör därför bifallas.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten

dels att riksdagen med bifall till motionerna

1998/99:Fö17 yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande 2,

1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21

yrkande 1 antar regeringens förslag i

proposition 1998/99:68 till lag om

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den

ändringen i 5 § tredje stycket att

livränteunderlaget skall utgöra minst sju

basbelopp,

dels att riksdagen med bifall till motion

1998/99:Fö21 yrkandena 2 och 5 med ändring av

regeringens förslag att 6 § skall ha följande

lydelse:

6 § Om någon skadas under anställning i

utlandsstyrkan, åligger det Försvarsmakten i

samråd med den skadade att

1. utreda behovet av åtgärder för att den

skadade skall återfå full arbetsförmåga eller

för att stärka den skadades möjligheter att i

framtiden försörja sig genom förvärvsarbete,

2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig

arbetsträning inom ramen för Försvarsmaktens

verksamhet, samt

3. se till att den skadade får tillgång till

lämplig yrkesutbildning eller fortbildning som

är ägnad att stärka hans eller hennes

förvärvsförmåga.

2. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson

och Anna Lilliehöök (alla m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s.

15 börjar med "Regeringen avser att" och slutar med

"nuvarande förmånsnivå upprätthålls" bort ha

följande lydelse:

Regeringen avser att meddela ytterligare

föreskrifter genom förordning. Detta gäller - enligt

vad utskottet erfarit - även de frågor som Moderata

samlingspartiet tar upp rörande utformningen av den

statliga riskgarantins förmånsregler som regeringen

har att besluta om. Utskottet noterar att regeringen

i propositionen redovisar att den inte avser att

följa utredningens förslag till ändring av denna.

Regeringskansliet har inför utskottet redovisat att

några försämringar av riskgarantin inte är aktuella.

Det är utskottets mening att riskgarantin framgent

utformas i enlighet med det förslag som framförs i

Moderata samlingspartiets motion 1998/99:Fö20. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att den del av utskottets anförande som på s.

18 börjar med "I flera motioner" och slutar med

"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:

I flera motioner krävs emellertid att tiden för

Försvarsmaktens ansvar förlängs. Utskottet erinrar

om att tiden för Försvarsmaktens ansvar inte räknas

från den tid då skadan uppkom. Tiden för

rehabiliteringsansvaret räknas först från den

tidpunkt då åtgärderna i 6 § punkterna 2 och 3 kan

inledas. Detta innebär oftast att den medicinska

rehabiliteringen redan är avslutad och att en

utredning gjorts om vilka specifika åtgärder som

behövs för att den skadade skall kunna återfå full

arbetsförmåga eller för att hans eller hennes

möjligheter att i framtiden försörja sig genom

förvärvsarbete stärks.

Utskottet anser att de förändringar som blir

resultatet av liggande lagförslag är angelägna.

Därför är det väsentligt att lagstiftningen kan

träda i kraft redan den 1 juni 1999. Likväl är

frågan om Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

enligt utskottets mening inte tillräckligt belyst.

Behovet snarare än de tidsbegränsningar som

regeringen föreslår bör vara styrande för

rehabiliteringsansvarets utsträckning i tid.

Utskottet förutsätter därför att regeringen snarast

återkommer till riksdagen med förslag om reglering

av tiden för rehabiliteringsansvaret för personal i

utlandsstyrkan. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna samtidigt som lagförslaget

bifalls i sitt nuvarande skick.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna

1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21

yrkandena 8 och 10 och med avslag på

motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10,

1998/99:Fö18 yrkandena 1, 3 och 4,

1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga delar,

samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört dels om en utvärdering av

lagen, dels om nivån på den statliga

riskgarantin och dels om förslag till

reglering av tiden för Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar.

3. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anser

dels att utskottets anförande på s. 18 som börjar

med "Utskottet räknar med" och slutar med "bifallas

av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Utskottets uppfattning är att

rehabiliteringsbehovet i vissa fall kan överstiga

den tid som Försvarsmaktens ansvar föreslås få i det

av regeringen framlagda lagförslaget. Speciellt med

tanke på de psykiska skador som kan uppkomma långt

efter hemkomsten. Därför bör enligt utskottets

mening För-svarsmaktens ansvar inte begränsas till

dessa fem år utan behoven måste prövas mer

individuellt om detta behövs för att

rehabiliteringen skall bli framgångsrik. Utskottet

anser sålunda att riksdagen med bifall till motion

1998/99:Fö17 yrkande 4 bör begära förslag till sådan

lagändring från regeringen. Vad utskottet anfört om

behovet av en snabb lagändring för att utsträcka

Försvarsmaktens tidsmässiga ansvar bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1998/99:Fö17 yrkande 4 och med anledning av

motion 1998/99:Fö21 yrkandena 8 och 10 och med

avslag på motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2, 3

och 5-10, 1998/99:Fö18 yrkandena 1, 3 och 4,

1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga delar samt

1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört

dels om en utvärdering av lagen, dels om förslag

till reglering av tiden för Försvarsmaktens

rehabiliteringsansvar.

4. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)

Lars Ångström (mp) anser

dels att utskottets anförande på s. 15 som börjar

med "Utskottet noterar att" och som på s. 16 slutar

med "bifallas av riksdagen" bort ha följande

lydelse:

Vad gäller lagens tillämpningsområde innebär

avgränsningen att annan personal än den som inte

anställts i utlandsstyrkan ej omfattas. Utskottet

noterar att det inte finns några hinder mot att

regeringen beslutar särskilt för ett visst uppdrag

att bl.a. motsvarande rehabiliteringsbestämmelser

som nu föreslås utlandsstyrkan skall gälla även för

andra grupper. Men det utgör en brist att personal

som på uppdrag av regeringen eller en statlig

myndighet sänds ut i särskilt riskfyllda

internationella uppdrag i samband med väpnade

konflikter inte med automatik omfattas av lagen. Som

exempel kan nämnas totalförsvarspliktiga som deltar

i internationell minröjning och som inte är

anställda av utlandsstyrkan och således inte

omfattas av lagen till skillnad från minröjare

anställda av utlandsstyrkan. Utskottet vill därför

att regeringen vidgar lagen till att omfatta också

dem som utför uppdrag liknande de som utlandsstyrkan

utför men som av olika skäl ej är anställda av

utlandsstyrkan. Utskottet anser sålunda att

riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18

yrkande 1 begär att regeringen snarast skall

återkomma med förslag till sådan lagändring som

utvidgar lagens tillämpningsområde. Vad utskottet

har anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets anförande på s. 18 som börjar

med "I flera motioner" och slutar med "bifallas av

riksdagen" bort ha följande lydelse:

Försvarsmaktens tidsmässiga rehabiliteringsansvar

för personal som deltagit i internationella insatser

bör ej vara tidsbegränsat till fem år. Många skador,

inte minst psykiska, kan återuppstå långt efter det

att de första rehabiliteringsinsatserna avslutats.

Försvarsmaktens ansvar bör därför vara obegränsat i

tid. Detta kräver en snar lagändring jämfört med det

nu liggande lagförslaget. Utskottet anser sålunda

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18

yrkande 3 begär att regeringen snarast skall

återkomma med förslag till ändring av lagen i detta

avseende. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av lagen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18

yrkandena 1 och 3 samt med anledning av motion

1998/99:Fö21 yrkandena 8 och 10 och med avslag på

motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10, 1998/99:Fö18

yrkande 4, 1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga

delar, samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört dels om en utvärdering av lagen, dels om en

utvidgning av lagens tillämpningsområde och dels om

förslag till lagreglering av tiden för

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.

Särskilt yttrande

Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anför:

I Vänsterpartiets motion 1998/99:Fö17 har vi yrkat

på en mängd förändringar bl.a. vad gäller behovet av

ersättningar vid deltagande i rehabilitering av den

skadade. Med hänsyn till att dessa förändringar

kräver omfattande lagstiftningsarbete och då vi

anser det viktigt att lagen - trots ett antal

brister -snabbt träder i kraft yrkar vi inte nu

avslag på lagförslaget. Utskottet begär ju en

uppföljning och utvärdering av den nya lagen.

Utskottet kommer även självt att följa upp

detaljerna i lagens tillämpning. Vi räknar med att

ytterligare justeringar i lagen, som vi anser är

motiverade, kommer upp i det sammanhanget.

Förslag till lag om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten