Bet. 1998/99:FiU15 Investerarskydd

Beredningskedjan

behandlar Prop. 1998/99:30 Investerarskydd
riksdagens skrivelse Rskr. 1998/99:130 Riksdagsskrivelse 1998/99:130

Bet. 1998/99:FiU15
Utskottsbetänkanden · FiU

Investerarskydd

1999-02-02 · 21 sidor

Så kom texten hit

Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
Sidnummer: dokumentet är webbpublicerat utan tryckt paginering och indelas i avsnitt — ett sidnummer visas aldrig om det inte står i källan

Varje sida nedan har en egen länk «Kontrollera mot PDF» till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1998/99:FiU15, Investerarskydd

Dokumentets text

avsnitt 1 Kontrollera mot PDF

Finansutskottets betänkande

1998/99:FIU15

Investerarskydd (prop. 1998/99:30)

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FiU15

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande det i

proposition 1998/99:30 framlagda förslaget till en

lag om investerarskydd samt därav föranledda

ändringsförslag i vissa andra lagar. Vidare

behandlar utskottet en motion som väckts med

anledning av propositionen.

I propositionen föreslås att en lag om

investerarskydd införs. Förslaget är föranlett av

ett EG-direktiv. Genom lagen införs ett skydd för

investerares finansiella instrument och likvida

medel som handhas av värdepappersinstitut i samband

med tjänster som instituten utför. Skyddet kan ses

som en motsvarighet till den garanti som gäller för

insättningar i bank enligt lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.

Investerarskyddet träder in om ett

värdepappersinstitut försätts i konkurs, eller om en

utländsk myndighet förklarar att finansiella

instrument och likvida medel är indisponibla, och

investeraren inte kan få tillbaka sina tillgångar.

Värdepappersinstitut är i regel skyldiga att hålla

finansiella instrument och likvida medel som tillhör

investerare åtskilda från sina egna tillgångar.

Investerarna skall därför ha separationsrätt till

sina tillgångar om institutet går i konkurs. Först

om tillgångarna sammanblandats med institutets egna,

eller om de på grund av brottslig handling inte

finns kvar, uppkommer en situation där

investerarskyddet kan behöva ersätta investerare.

Medel som finns på konto hos ett

värdepappersinstitut täcks i dag av

insättningsgarantin och kommer även att göra det i

fortsättningen.

Investerarskyddet skall enligt förslaget

administreras av Insättningsgarantinämnden - dvs.

den myndighet som har hand om administrationen av

insättningsgarantin - och finansieras genom avgifter

av de institut som tillhör skyddet.

Insättningsgarantinämnden skall fastställa de

närmare grunderna för hur avgifterna skall beräknas.

Nämnden ges även stor valfrihet när det gäller valet

av metod för att säkerställa utbetalningar från

investerarskyddet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj

1999. Övriga ändringsförslag föreslås träda i kraft

den 1 maj respektive den 1 juli 1999.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motionen

avstyrks.

Till betänkandet har fogats 4

reservationer.

Proposition 1998/99:30

I proposition 1998/99:30 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om investerarskydd,

2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse och

4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om

avsnitt 2 Kontrollera mot PDF

insättningsgaranti.

Propositionens lagförslag återfinna i bilaga 1 till

betänkandet.

Proposition 1997/98:186 i viss del

I betänkande 1998/99:FiU14 behandlar utskottet

proposition 1997/98:186 Ny beslutsordning på bank-

och försäkringsområdet. Utskottet har tillstyrkt

propositionen men har överfört den

författningstekniska regleringen rörande vissa

lagrum till förevarande ärende för att en samordning

skall kunna ske med de ändringar i samma lagrum som

föreslås i proposition 1998/99:30. De aktuella

lagrummen är 1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §

bankrörelselagen (1987:617).

Propositionens lagförslag såvitt nu är i fråga

återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Motionen

1998/99:Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen avslår propositionen såvitt avser

administrationen av investerarskyddet, vilka

investerare som omfattas av skyddet, övertagande av

fordran och investerarskyddets finansiering samt

begär nya förslag i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Utskottet

Bakgrund

System som har till uppgift att ersätta investerare

om det institut som in-vesteraren anlitat för

värdepappersaffärer inte kan återlämna värdepapper

eller pengar som tillhör denne

(investerarskyddssystem) finns i några länder inom

EU sedan flera år. Som ett led i strävan att

förbättra den inre marknaden för

värdepapperstjänster antogs Europaparlamentets och

rådets direktiv av den 3 mars 1997 om system för

ersättning till investerare (97/9/EG,

investerarskyddsdirektivet), för att se till att

liknande system skapas i alla medlemsländer.

EG:s investerarskyddsdirektiv har utformats med

inriktning på att få till stånd ett för

medlemsländerna gemensamt lägsta skydd för

investerare om ett värdepappersföretag inte kan

fullgöra sina skyldigheter gentemot dessa. Skyddet

är avsett att komplettera de verksamhets- och

tillsynsbestämmelser som finns i rådets direktiv

93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster

inom värdepappersområdet

(investeringstjänstedirektivet) och rådets direktiv

93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för

värdepappersföretag och kreditinstitut

(kapitalkravsdirektivet).

Till skillnad från det skydd som föreskrivs i

direktivet om insättningsgaranti torde det främst

vara omfattande brottsliga förfaranden eller

hanteringsfel som kan ge upphov till att

investerarskyddet aktualiseras. Att det är så beror

på att ett värdepappersföretag vid utförandet av en

investeringstjänst i regel är skyldigt att hålla

kundens likvida medel och finansiella instrument

åtskilda från företagets egna tillgångar. Det

innebär i sin tur att kundernas tillgångar skall

finnas i behåll även om företagets rörelse skulle gå

avsnitt 3 Kontrollera mot PDF

dåligt och att investerarna har separationsrätt till

dessa. Ett kreditinstitut däremot kan använda

kundernas insatta medel i sin rörelse. Om rörelsen i

ett kreditinstitut går dåligt innebär det samtidigt

att insättarnas medel sätts i fara. Fallissemang av

det slag som skulle ha kunnat omfattas av ett

investerarskydd enligt direktivet har hittills varit

sällsynta i Sverige.

Även om det i dagsläget inte finns något svenskt

investerarskydd innebär inte detta att kunder hos

värdepappersinstituten saknar varje form av

skyddsarrangemang. Redan den omständigheten att den

verksamhet som värdepappersinstitut bedriver är

kringgärdad av regler samt föremål för till-

ståndsprövning och löpande tillsyn av

Finansinspektionen innebär ett visst skydd för

institutens kunder, liksom för dess fordringsägare.

Som framgått ovan är värdepappersinstituten

regelmässigt skyldiga att hantera investerares

egendom så att dessa har separationsrätt om

institutet går i konkurs. I undantagsfall kan det

emellertid förekomma allvarliga fel som medför att

en investerare inte har separationsrätt till

egendomen vid en konkurs. Ett exempel kan vara att

den egendom det är fråga om helt enkelt inte finns i

behåll. Detta kan ha orsakats av brottsliga

förfaranden antingen inom institutet eller från

någon utomstående. En annan tänkbar orsak kan vara

att institutet hanterat egendomen oskickligt och

brutit mot gällande rutiner. Datasystem som

havererar eller andra tekniska missöden skulle också

kunna orsaka en situation där det t.ex. inte går att

avgöra vem som är ägare till vissa finansiella

instrument.

Det finns även andra arrangemang som ger skydd åt

investerare. Enligt ersättningsbestämmelserna i

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella

instrument kan en investerare som förorsakas skada

till följd av fel vid hanteringen hos en central

värdepappersförvarare eller ett kontoförande

institut få ersättning av den centrala

värdepappersförvararen och/eller det kontoförande

institutet. En ytterligare skyddsanordning är den

ansvarsförsäkring som ett värdepappersinsitut måste

ha för den skadeståndsskyldighet som det kan komma

att ådra sig vid utförande av tjänster i sin

värdepappersrörelse.

Med tanke på de olika typer av skyddsanordningar

som således redan finns för kunder hos

värdepappersinstitut och den begränsade utsträckning

i vilken ekonomisk skada hittills uppkommit för

kunderna vid fallissemang i sådana institut kan det

ifrågasättas om det utan investerarskyddsdirektivet

över huvud taget skulle ha funnits något behov av

att införa ett investerarskyddssystem i Sverige. Det

finns emellertid inte någon sådan valmöjlighet. Mot

avsnitt 4 Kontrollera mot PDF

bakgrund av nu nämnda förhållanden kan det

emellertid inte anses motiverat att införa ett

ersättningssystem som skulle gå nämnvärt utöver vad

investerarskyddsdirektivet kräver som lägsta skydd,

vare sig i fråga om de situationer där ersättning

kan bli aktuell eller när det gäller

ersättningsnivåerna. Ett svenskt investerarskydd bör

därför i sina grunddrag ansluta till den inriktning

och de nivåer som följer av direktivet. Skyddet får

därmed huvudsakligen en inriktning på små

investerare. För att det svenska investerarskyddet

ges en omfattning och nivå som anknyter till

direktivets minimikrav talar även det förhållandet

att insättningsgarantin utformats på sådant sätt.

Det finns en rad praktiska fördelar med att dessa

båda skydd ges liknande huvuddrag eftersom de

föreslås få flera viktiga beröringspunkter.

Administrationen av investerarskyddet

Propositionen

I investerarskyddsdirektivet finns inga bestämmelser om hur

ett investerarskydd skall vara organiserat eller hur

det skall administreras. Inte heller anges hur ett

investerarskydd skall vara organisatoriskt placerat

i det finansiella systemet eller arten och graden av

regleringen. Dessa frågor måste därför bli föremål

för nationella överväganden. Investerarskyddet är

ett statligt åtagande i så måtto att det är staten

som åtagit sig gentemot EU - och investerarna - att

införa ett investerarskydd. Detta innebär dock inte

att investerarskyddet också måste drivas i offentlig

regi. Regeringen kan inte se några principiella skäl

som talar mot att investerarskyddet hanteras av ett

privat organ. Emellertid måste man vid bedömningen

beakta att det i Insättningsgarantinämnden redan

finns en organisation som synes vara lämplig för att

administrera även investerarskyddet. En sådan

ordning skulle också innebära att kostnader för att

bygga upp och driva ytterligare en organisation kan

undvikas.

De två systemen - insättningsgarantin och det

föreslagna investerarskyddet - har i sina huvuddrag

likartade uppgifter. De skall samla in medel i form

av avgifter, förvalta dessa, försäkra sig om

möjlighet till extra resurser för större

ersättningfall samt - i händelse av konkurs i en

bank eller ett värdepappersbolag - besluta om och

betala ut ersättning. Inget av systemen skall driva

någon annan verksamhet vid sidan om. Under perioder

då hantering av ersättningsfall inte förekommer

består göromålen i de båda systemen av

administrativa uppgifter.

Härtill kommer att både banker som bedriver

värdepappersrörelse och värdepappersbolag med

tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra

och betala avgifter till båda systemen. Vid en

avsnitt 5 Kontrollera mot PDF

konkurs i ett sådant institut aktualiseras båda

systemen samtidigt, vilket leder till att flera av

institutets kunder kan tänkas ha krav på ersättning

enligt båda systemen. Eftersom investerarskyddets

och insättningsgarantins tillämpningsområden i viss

mån överlappar varandra är det av värde om den

rättsliga regleringen görs likformig vilket är

möjligt vid en gemensam administration i

myndighetsform.

Ett annat skäl som talar för att låta en myndighet

administrera investe-rarskyddet är att det i en

framtid kan bli aktuellt att ge garantisystemen en

befogenhet att träda in redan innan en konkurs

inträffar, om det innebär att kostnaderna därigenom

kan förväntas bli lägre för systemen. Bank-

lagskommittén (dir. 1995:86) överväger för

närvarande lämpligheten av en sådan ordning för

insättningsgarantin. Att låta ett privat organ, där

branschen i fråga är representerad, handha sådana

frågor framstår enligt regeringen som tveksamt.

Regeringen anser att samordningsfördelarna med en

gemensam administration av skydden i myndighetsform

är tydliga. Regeringen föreslår därför att

investerarskyddet - på samma sätt som

insättningsgarantin - bör drivas i offentlig regi

och att investerarskyddet skall administreras av

Insättningsgarantinämnden.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna

del, anför motionärerna att det mesta talar för att

ett privat administrerat investerarskydd är mest

kostnadseffektivt. Detta föreslogs även av

Investerarskyddsutredningen. Tänkta

samordningsfördelar mellan insättningsgarantin och

investerarskyddet är mycket små eftersom systemens

uppgifter är av helt olika karaktär. Motionärerna

förordar därför att propositionen avslås i denna del

och att riksdagen i stället förordar en privat

administratör av investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet inleder med att konstatera att de två

systemen - insättningsgarantin och det föreslagna

investerarskyddet - i sina huvuddrag har likartade

uppgifter. Vid bedömningen av hur ett

investerarskydd skall organiseras och administreras

anser utskottet att man måste beakta att det i

Insättningsgarantinämnden redan finns en

organisation som måste anses vara lämplig för att

administrera även investerarskyddet. Att anförtro

Insättningsgarantinämnden denna uppgift medför också

att kostnader för att bygga upp och driva

ytterligare en organisation kan undvikas. Härtill

kommer att både banker som bedriver

värdepappersrörelse och värdepappersbolag med

tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra

och betala avgifter till båda systemen. Vid en

konkurs i ett sådant institut kommer de båda

avsnitt 6 Kontrollera mot PDF

systemen att aktualiseras samtidigt. Eftersom de

båda systemens tillämpningsområden i viss mån

överlappar varandra anser utskottet att det är av

värde om den rättsliga regleringen görs likformig,

vilket är möjligt vid en gemensam administration i

myndighetsform.

Med hänvisning till det ovan anförda delar

utskottet regeringens bedömning att

samordningsfördelarna med en gemensam administration

av skydden i myndighetsform är tydliga. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag att

investerarskyddet bör drivas i offentlig regi och

att investerarskyddet skall administreras av

Insättningsgarantinämnden. Motion Fi7 (m) i denna

del avstyrks.

Investerarskyddets omfattning

Verksamheter och tillgångar som omfattas av

investerarskyddet

Propositionen

Regeringen föreslår att investerarskyddet skall gälla när en

investerare anlitar ett värdepappersinstitut för att

utföra en sådan tjänst som är tillståndspliktig

enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller

när ett värdepappersinstitut tar emot värdepapper

för förvaring, tar emot medel med

redovisningsskyldighet eller är förvaringsinstitut

enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Investerarskyddet skall omfatta finansiella

instrument enligt lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument. Instrumenten omfattas av

investerarskyddet om ett värdepappersinstitut tar

befattning med dem i samband med att en

investeringstjänst utförs. Investerarskyddet skall

även omfatta medel som ett värdepappersinstitut har

tagit emot av en investerare med

redovisningsskyldighet. För medel som även omfattas

av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall i

stället bestämmelserna i den lagen tillämpas.

Finansiella instrument eller penningmedel som

hanteras inom ramen för det individuella

pensionssparandet enligt lagen (1993:931) om

individuellt pensionssparande skall inte omfattas av

investerarskyddet. Frågan om skydd för IPS-

tillgångar bör enligt regeringen övervägas

ytterligare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Vilka investerare omfattas av skyddet?

Propositionen

Enligt direktivet ges medlemsländerna möjlighet att undanta

vissa investerare, bl.a. professionella och

institutionella investerare. I propositionen anför

regeringen att eftersom kostnaderna för

investerarskyddet torde komma att övervältras på

samtliga investerare kan det hävdas att även stora

företag och institutionella investerare är med och

betalar för skyddet och att de därför också borde

komma i åtnjutande av det, låt vara att

ersättningsbeloppet inte torde vara av någon större

betydelse för dessa typer av investerare. Till detta

avsnitt 7 Kontrollera mot PDF

kan läggas att kostnaderna för investerarskyddet vid

en ersättningssituation sannolikt inte kommer att

påverkas nämnvärt av att även större företag och

institutionella placerare omfattas, eftersom det rör

sig om endast ett fåtal av den totala mängden

investerare.

När det gäller insättningsgarantin har de institut

som omfattas av ga-rantisystemet inte rätt till

ersättning från detta. Mot bakgrund av att

investerarskyddet bör ha samma omfattning som

insättningsgarantin föreslår regeringen att banker,

värdepappersbolag och utländska värdepappersinstitut

som tillhör det svenska skyddet skall undantas från

rätt till ersättning även när det gäller

investerarskyddet.

När det gäller fonder är det, enligt direktivet,

företaget för de kollektiva investeringarna, och

inte fondandelsägarna, som är att anse som

investerare avseende de tillgångar som fonden består

av. För svenska förhållanden gäller således enligt

direktivet att ett fondbolag kan få ersättning om

finansiella instrument i ett förvaringsinstitut inte

skulle finnas kvar vid förvaringsinstitutets

konkurs. Fondandelsägarna har dock inte någon

enskild rätt till ersättning. På grund av det

anförda föreslår regeringen att fondandelsägare inte

skall ha rätt till ersättning för tillgångar som

ingår i en värdepappersfond.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna

del, anförs att regeringen - i förhållande till

utredningens förslag - har vidgat den krets som kan

komma i fråga för ersättning från investerarskyddet.

Detta innebär att regeringen har avstått från att

utnyttja de undantagsregler som direktivet medger.

Motionärerna anser att detta innebär ett brott mot

grundtanken med investerarskyddet som ett i första

hand verksamt konsumentskydd för privatpersoner och

mindre företag. Motionärerna förordar därför att

propositionen avslås i denna del och att EG-

direktivets möjlighet till undantag för att minska

kretsen av potentiella förmånstagare från

investerarskyddet utnyttjas fullt ut.

Utskottets ställningstagande

Skyldigheten för institut att delta i

garantisystemet är beroende av vilken typ av

verksamhet de bedriver. Vilken kategori investerare

som instituten betjänar saknar därvid betydelse.

Utskottet anser liksom regeringen att den

administrativa vinsten av att minimera den kategori

av investerare som omfattas av skyddet kan

ifrågasättas. Tvärtom kan i stället en sådan ordning

leda till att administrationen ökar, eftersom man då

måste särskilja vissa kategorier vid

ersättningsfall.

Utskottet delar regeringens bedömning att

kostnaderna för investerarskyddet torde komma att

övervältras på samtliga investerare. Eftersom även

avsnitt 8 Kontrollera mot PDF

stora företag och institutionella investerare

därigenom är med och betalar för skyddet anser

utskottet, i motsats till motionärerna, att de också

bör komma i åtnjutande av skyddet. Det är inte

heller sannolikt att kostnaderna för inve-

sterarskyddet vid en ersättningssituation skulle

påverkas nämnvärt av att även större företag och

institutionella investerare omfattas av

investerarskyddet.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

När skyddet aktualiseras och förhållandet till

utländska investerarskydd

Propositionen

En förutsättning för rätt till ersättning är att

värdepappersinstitutet försatts i konkurs eller att

en behörig utländsk myndighet förklarat att

investeringar hos ett utländskt

värdepappersinstitut, vars filial i Sverige tillhör

det svenska investerarskyddet, inte är tillgängliga.

Regeringen föreslår att om ett svenskt

värdepappersinstitut driver vär-depappersrörelse

från filial i ett annat EES-land gäller det svenska

in-vesterarskyddet även filialen. Investerarna hos

filialen får dock inte ett bättre skydd än vad som

gäller enligt värdlandets investerarskydd (det s.k.

exportförbudet). Om ett svenskt institut driver

värdepappersrörelse från filial i ett land utanför

EES får institutet ansöka hos

Insättningsgarantinämnden om att investerarskyddet

skall gälla även filialens verksamhet.

Värdepappersinstitut från länder inom EES skall

kunna ansöka om att en filial i Sverige skall

tillhöra det svenska investerarskyddet som

komplettering till det investerarskydd som de

tillhör i hemlandet.

Värdepappersinstitut från länder utanför EES med en

filial i Sverige skall vara skyldiga att ansöka om

att en filial skall tillhöra det svenska

investerarskyddet, om den inte tillhör ett skydd som

minst motsvarar de krav som gäller inom EES. Vidare

skall sådana institut kunna ansöka om att en filial

kompletteringsvis skall tillhöra det svenska

skyddet, om filialen omfattas av ett skydd som

uppfyller kraven inom EES, men som är sämre än det

svenska investerarskyddet.

Som framgått ovan får filialer till institut inom

EES inte ta med sig sitt hemlandsskydd till Sverige

i den mån skyddet är bättre än det som gäller här.

Något exportförbud av hemlandsskyddet för filialer

till institut utanför EES finns inte i dag.

Exportförbudet i investerarskyddsdirektivet - liksom

motsvarande förbud i insättningsgarantidirektivet -

skall utvärderas före den 31 december 1999.

Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas

något förbud för värdepappersinstitut från länder

utanför EES - som omfattas av ett skydd som är

bättre än vad som gäller inom EES - att etablera en

avsnitt 9 Kontrollera mot PDF

filial i Sverige innan utvärderingen har gjorts. Av

samma skäl föreslår regeringen att etablerings-

förbudet för filialer till bankföretag från länder

utanför EES - som har ett bättre hemlandsskydd än

det skydd som gäller inom EES - tills vidare tas

bort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och delar

regeringens bedömning.

Ersättningens storlek

Propositionen

En investerare skall kunna få ersättning från

investerarskyddet med sammanlagt högst 250 000 kr

per institut. Ingen självrisk tas ut vid ersättning.

Till den del investeraren erhållit utdelning i

värdepappersinstitutets konkurs, betalning ur

institutets ansvarsförsäkring eller skadestånd

enligt lagen (1998:1427) om kontoföring av

finansiella instrument, har han inte rätt till

ersättning av investerarskyddet, om det utbetalade

beloppet avser en förlust som omfattas av

investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Insättningsgarantinämndens handläggning av

investerarskyddet

Utredning av krav samt utbetalning och återbetalning

av ersättning

Propositionen

En investerare som vill ha ersättning från investerarskyddet

skall framställa sitt krav till

Insättningsgarantinämnden inom ett år från den dag

då institutet försattes i konkurs. Om en investerare

varit förhindrad att framställa krav, skall fristen

räknas från den dag hindret upphörde.

Ansvaret för utredningen av investerarens krav

skall ligga på Insätt-ningsgarantinämnden.

Förvaltaren i institutets konkurs skall underrätta

investerare, om han anser att det kan föreligga rätt

till ersättning från investerarskyddet. Vidare skall

förvaltaren bistå nämnden med uppgifter som behövs

för utredningen.

Utbetalning av ersättning skall ske snarast och

senast 14 dagar från det att ersättningen blivit

slutligt fastställd. Om ersättningskrav avser

tillgångar som är pantsatta skall panthavaren ha

panträtt i ersättningen.

Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat

sätt har orsakat att ersättning har betalats ut med

för högt belopp, får Insättningsgarantinämnden

besluta att beloppet jämte ränta skall betalas

tillbaka. Nämnden får också besluta om återbetalning

om någon i annat fall har tagit emot ersättning med

för högt belopp och skäligen borde ha insett detta.

Beslut om återbetalning får verkställas enligt

utsökningsbalken. Om det finns särskilda skäl, får

den återbetalningsskyldighet nämnden beslutat om

efterges helt eller delvis.

Den som har dömts för häleri eller penninghäleri

skall inte kunna få ersättning från

investerarskyddet, om investerarens krav gäller

tillgångar som kan härledas till någon transaktion

avsnitt 10 Kontrollera mot PDF

som haft samband med den eller de gärningar som

domen avser. Om åtal har väckts för ett sådant brott

skall Insättningsgarantinämnden besluta att

ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Övertagande av fordran

Propositionen

Enligt direktivet skall ersättningssystemen ha rätt att träda

i investerarens ställe mot institutet intill ett

belopp som motsvarar vad systemet har betalat ut

till investeraren. I direktivet regleras inte hur

prioriteringen skall ske mellan garantisystemets

regressrätt och insättarens eller investerarens

eventuella restanspråk om utdelning sker i

institutets konkurs. Samma fråga uppkommer även när

det gäller rätt till ersättning ur ett instituts

ansvarsförsäkring och rätt till skadestånd enligt

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella

instrument. Regeringen anser att den inbördes

konkurrensen mellan investeraren och

investerarskyddet bör regleras på samma sätt i de

ovan beskrivna situationerna.

Beträffande insättningsgarantin gäller enligt 19 §

lagen (1995:1571) om insättningsgaranti att staten

träder in i insättarens rätt mot institutet vad

gäller utbetalade ersättningar enligt garantin. Om

de insättningar som ersatts omfattas av utdelning i

konkursen, skall således det belopp som ersatts

enligt garantin tillfalla staten.

Regeringen föreslår att den inbördes konkurrensen

mellan investeraren och investerarskyddet bör lösas

på så sätt att staten ges företräde framför

investeraren. Som en följd av detta

ställningstagande bör det också klargöras att en

investerare inte har rätt till ersättning av

investerarskyddet till den del han redan har

erhållit ersättning av värdepappersinstitutet i

konkurs, genom institutets ansvarsförsäkring eller

på grund av skadestånd enligt lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument. En

förutsättning är naturligtvis att ersättningen

utgått för en förlust som i och för sig täcks av

investerarskyddet.

Regeringen föreslår vidare att om ersättning har

betalats ut av ett utländskt investerarskyddssystem

skall detta ges samma ställning som den staten har

när Insättningsgarantinämnden har betalat ut

ersättning.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna

del, anför motionärerna att såväl utredningen som de

flesta remissinstanserna var av uppfattningen att

investeraren och staten skall ha samma inbördes

prioritet vid utdelning i konkursen. Motionärerna

delar denna uppfattning. De föreslår därför att

propositionen skall avslås i denna del och förordar

i stället att staten och investerarna ges samma

inbördes prioritet vid utdelning i konkurs.

avsnitt 11 Kontrollera mot PDF

Utskottets ställningstagande

Motionärerna har föreslagit att staten och

investeraren skall ha samma inbördes prioritet vid

utdelning i ett värdepappersinstituts konkurs.

Utskottet anser att en sådan lösning skulle medföra

en utvidgning och fördyring av skyddet i förhållande

till regeringens förslag. Den av motionärerna

föreslagna lösningen skulle också innebära en

avvikelse från den föreslagna allmänna inriktningen

på utformningen av skyddet. En lösning med samma

inbördes prioritet kan också medföra praktiska

problem om investeraren skulle erhålla viss

ersättning i konkursen eller ur en ansvarsförsäkring

innan han fått ersättning från investerarskyddet.

Utskottet är således av den uppfattningen att såväl

principiella som praktiska skäl talar för att ge

staten företrädesrätt framför investeraren. Detta

överensstämmer också med den ordning som gäller för

insättningsgarantin. Utskottet tillstyrker således

regeringens förslag i denna del. Utskottet har inte

heller något att erinra mot regeringens förslag i

övrigt. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Sekretess och överklagande

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att de

sekretessbestämmelser som gäller vid

Insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden

som rör insätt-ningsgarantin även kommer att gälla

när nämnden handlägger ärenden som rör

investerarskyddet.

Regeringens förslår att Insättningsgarantinämndens

beslut avseende in-vesterarskyddet - med undantag av

normbeslut - skall få överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas

för prövning i kammarrätten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Värdepappersinstitutens skyldigheter

Propositionen

Regeringen förslår att värdepappersinstitut som

bedriver investeringsverksamhet skall informera sina

kunder om det skydd som gäller för finansiella

instrument och likvida medel hos institutet, den

ersättningsnivå som gäller för skyddet samt formerna

för utbetalning av ersättning från skyddet.

Regeringen föreslår vidare att värdepappersinstitut

som är skyldiga att tillhöra investerarskyddet men

underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt

detta skall kunna förlora sitt tillstånd att driva

värdepappersrörelse. In-sättningsgarantinämnden kan

besluta att filialer utomlands till svenska institut

samt filialer i Sverige till utländska institut som

frivilligt tillhör investerarskyddet inte längre

skall tillhöra det svenska skyddet, om de underlåter

att fullgöra sina skyldigheter.

De tillgångar som omfattades av skyddet när detta

upphörde att gälla skall vara skyddade även efter

den tidpunkten

Utskottets ställningstagande

avsnitt 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Investerarskyddets finansiering

Propositionen

Investerarskyddet skall finansieras genom avgifter från de

institut som tillhör skyddet. De sammanlagda

avgifterna skall motsvara vad som är nödvändigt för

en långsiktig finansiering av investerarskyddet.

Vidare skall avgifterna täcka

Insättningsgarantinämndens kostnader för

administration av skyddet.

När avgifterna beräknas skall nämnden beakta

storleken av de tillgångar som är skyddade hos ett

institut och göra en jämförelse med samtliga

tillgångar som omfattas av skyddet. Avgifterna bör

fördelas mellan instituten i enlighet med

försäkringsmässiga principer. Storleken på

avgifterna och hur de fördelas mellan instituten -

avgiftssättningen - bör vara flexibel och kunna

anpassas beroende på om avgifterna skall gå till

exempelvis försäkrings- premier eller till

fondering. Regeringen anser att det därför inte är

lämpligt att detaljreglera avgiftsuttaget i lag. I

stället bör det överlåtas till

Insättningsgarantinämnden att genom föreskrifter

fastställa de närmare grunderna för beräkningen av

avgiften inklusive hur denna skall fördelas mellan

instituten.

Skyddets kapacitet uppskattas till 300 miljoner

kronor utifrån de investeringar som nu skulle

omfattas av skyddet och med beaktande av att det

maximala ersättningsbeloppet sätts till 250 000 kr

per investerare.

Insättningsgarantinämnden ges stor valfrihet när

det gäller utformningen av investerarskyddet.

Nämnden kan t.ex. fondera medel hos

Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare

ges nämnden möjlighet att låna medel hos

Riksgäldskontoret.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna

del, anser motionärerna att det särskilt bör

fastslås att ansvarig förvaltare skall ha skyldighet

att välja den mest kostnadseffektiva lösningen,

vilket talar mot det förslag till fondering som

regeringen beskriver i propositionen. Motionärerna

föreslår att propositionen avslås i denna del.

Utskottets ställningstagande

I propositionen understryker regeringen att en

grundläggande utgångspunkt är att investerarskyddet

bör utformas så att kostnaderna på längre sikt blir

så låga som möjligt samtidigt som skyddet är

effektivt. Eftersom de marknader på vilka

värdepappersinstituten verkar ständigt utvecklas och

förändras anser utskottet att lagstiftningen bör

vara flexibel så att skyddet kan utformas på det

sätt som vid varje tidpunkt framstår som mest

lämpligt. Den närmare utformningen av avgiftsuttaget

liksom valet av lösningar för att säkerställa

eventuella utbetalningar bör därför anförtros

Insättningsgarantinämnden. Med hänvisning till det

avsnitt 13 Kontrollera mot PDF

anförda anser inte utskottet att det föreligger

något behov av att, som motionärerna föreslagit,

särskilt fastslå en skyldighet att välja den mest

kostnadseffektiva lösningen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motion

Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Ikraftträdande m.m.

Propositionen

Enligt direktivet skulle direktivets bestämmelser ha

genomförts senast den 27 september 1998. Regeringen

föreslår därför att bestämmelserna skall träda i

kraft vid tidigast möjliga tidpunkt, nämligen den 1

maj 1999. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

som gäller penningtvätt (14 och 18 §§ i förslaget

till lag om investerarskydd) bör samordnas med

proposition 1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768)

om åtgärder mot penningtvätt, m.m. De i den

propositionen föreslagna lagändringarna föreslås

träda i kraft den 1 juli 1999. Regeringen föreslår

därför att 14 och 18 §§ i lagen om investerarskydd

skall träda i kraft den 1 juli 1999.

Förslaget kommer att leda till ökade kostnader för

instituten, men det är inte möjligt att bedöma

omfattningen av dessa kostnader. Det kan inte

uteslutas att de ökade kostnaderna för instituten i

någon mån kommer att återspeglas i priset på de

tjänster som instituten erbjuder kunderna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Lagförslagen

Propositionen

I proposition 1998/99:30 framlagda lagförslag återfinns i

bilaga 1 till betänkandet. De i proposition

1997/98:186 framlagda lagförslagen, såvitt nu är i

fråga, återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottets ställningstagande

I betänkande 1998/99:FiU14 behandlar utskottet

proposition 1997/98:186 Ny beslutsordning på bank-

och försäkringsområdet. Utskottet har i det nämnda

betänkandet tillstyrkt propositionen men beslutat

att överlämna den författningstekniska regleringen

rörande vissa lagrum till förevarande ärende för att

en samordning skall kunna ske med de ändringar i

samma lagrum som föreslås i proposition 1998/99:30.

De aktuella lagrummen är 1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §

bankrörelselagen (1987:617).

Med de ändringar som föranleds av det ovan anförda

tillstyrker utskottet de i propositionen framlagda

lagförslagen. Utskottet förordar således att 1 kap.

4 § och 7 kap. 18 § bankrörelselagen samt

övergångsbestämmelserna till lagen skall erhålla den

lydelse som framgår av bilaga 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande administrationen av

investerarskyddet

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna

del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna