Bet. 1998/99:FiU23

Finansutskottets betänkande

1998/99:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1998/99

FiU23

Sammanfattning

Fr.o.m. januari 1999 har Riksbanken genom

grundlagsändring fått en mer oberoende ställning

gentemot riksdag och regering. Enligt utskottets

mening innebär det bl.a. att behovet av att i

efterhand granska och utvärdera Riksbankens

penningpolitik ökar. Utskottet avser därför att

varje år utföra en granskning i efterhand av den

förda penningpolitiken i anslutning till utskottets

behandling av Riksbankens årsredovisning och

Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens

verksamhet. Granskningen kommer att omfatta de

gångna tre åren, vilket innebär att den utvärdering

som nu görs omfattar perioden 1996-1998.

Enligt utskottet är Riksbanken, i motsats till

flera andra centralbanker, relativt öppen med att

offentliggöra information som har betydelse för

utformningen av penningpolitiken. Det görs bl.a. i

de s.k. inflationsrapporter som normalt publiceras

fyra gånger per år. Innehållet i

inflationsrapporterna har också enligt utskottets

mening efterhand blivit utförligare och mer

omfattande. Inflationsrapporterna är en del av det

material som ligger till grund för utskottets

utvärdering av penningpolitiken.

Utskottet konstaterar att inflationen under

perioden 1996-1998 legat under Riksbankens

inflationsmål om en inflation, mätt som

konsumentprisindex (KPI), på två procent i årlig

förändringstakt med ett toleransintervall på ± en

procentenhet. I genomsnitt har KPI ökat med 0,7 %

per år: 0,8 % 1996, 0,9 % 1997 och 0,4 % 1998.

Utskottet konstaterar vidare att en svaghet med att

använda KPI som målvariabel för penningpolitiken är

att det kan påverkas av tillfälliga faktorer som

inte har någon bestående effekt på inflationen eller

inflationsprocessen, eller att det påverkas av

Riksbankens eller riksdagens egna åtgärder. T.ex.

har fallande räntor bidragit till en relativt stor

del av de senaste årens nedgång i inflationstakten

mätt enligt KPI.

Utskottet behandlar särskilt inflationsutvecklingen

i slutet av 1996 och slutet av 1998, då KPI-

inflationen vid flera tillfällen gått under noll och

flertalet mått på den underliggande inflationen i

samhället varit lägre än inflationsmålet.

När det gäller 1996 menar utskottet

sammanfattningsvis att mycket talar för att en

tidigare och snabbare räntesänkning under 1995 och

1996 hade kunnat medföra att både KPI-inflationen

och den underliggande inflationen hamnat närmare

inflationsmålet under den studerade treårsperioden.

Vad gäller utvecklingen under 1997 och 1998

konstaterar utskottet att Riksbanken under hösten

1997 gjorde en felbedömning av både KPI och den

underliggande inflationens utveckling under 1998.

Utskottet menar vidare att Riksbanken delar denna

missbedömning med flertalet prognosmakare, både

svenska och internationella. Bl.a. blev Asienkrisen

djupare än vad bedömarna i allmänhet förväntade sig

i slutet av 1997. Trycket nedåt på priserna blev

betydligt kraftigare än förväntat. En del av

överskattningen i Riksbankens prognos för 1998 kan

också förklaras av oväntade sänkningar av indirekta

skatter som sänkte inflationstakten. Vid utskottets

offentliga utfrågning den 25 mars i år menade

riksbankschefen Urban Bäckström att höjningen av

reporäntan i december 1997 var fel i ljuset av det

vi nu vet. Enligt utskottets mening kan det

ifrågasättas om det var rimligt att vänta nästan ett

halvt år, till juni 1998, innan misstaget

korrigerades.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under

1998.

Utskottet ställer sig också bakom fullmäktiges

förslag till disposition av Riksbankens resultat

samt föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens

balansräkning och resultaträkning.

Utskottet anser slutligen också att riksdagen skall

avslå en i sammanhanget väckt motion om att avskaffa

priset i ekonomi till Alfred Nobels minne.

Till betänkandet har två reservationer och ett

särskilt yttrande fogats.

Redogörelserna och förslaget m.m.

Årsredovisning för Sveriges riksbank för år

1998

I årsredovisningen (redog. 1998/99:RB1) redogör

Riksbankens direktion för den förda penning- och

valutapolitiken samt för bankens verksamhet i

övrigt. Direktionen föreslår att riksdagen skall

fastställa de i årsredovisningen intagna balans- och

resultaträkningarna enligt förslaget.

Fullmäktiges i Riksbanken förslag till

disposition av Riksbankens vinst för

räkenskapsåret 1998 m.m.

Riksbanksfullmäktige föreslår (förs. 1998/99:RB2)

att riksdagen beslutar att disponera Riksbankens

resultat på följande sätt:

-------------------------------------------------

Till statsverket inlevereras 7 600 mkr

-------------------------------------------------

Till Riksbankens dispositionsfond 10 639 mkr

förs

-------------------------------------------------

Till Riksbankens 3 624 mkr

resultatutjämningsfond förs

-------------------------------------------------

Summa 21 863 mkr

-------------------------------------------------

Riksdagens revisorers berättelse över granskningen av

Riksbankens verksamhet under år 1998

I sin granskningsberättelse (redog. 1998/99:RR5) tillstyrker

Riksdagens revisorer

1. att riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken

ansvarsfrihet,

2. att riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken

ansvarsfrihet,

3. att riksdagen fastställer Riksbankens i

förvaltningsberättelsen återgivna balans- och resultaträkningar

för år 1998.

Riksdagens revisorer har till utskottet också överlämnat en mer

utförlig granskningsrapport (daterad 1999-02-10) som utarbetats

gemensamt av Riksbankens revisionsavdelning och den

revisionsbyrå som på Riksdagens revisorers uppdrag svarar för

granskningsarbetet, KPMG Bohlins AB.

Utskottet har dessutom haft tillgång till en av Riksbankens

revisionsavdelning framlagd granskningsrapport (daterad 1999-

02-11) rörande fullmäktiges förslag till vinstdisposition av

Riksbankens resultat för 1998.

Fullmäktiges protokoll

Utskottet har som underlag för sin prövning även haft tillgång

till riksbanksfullmäktiges protokoll för år 1998.

Utfrågningar

Finansutskottet anordnade den 25 mars 1999 en offentlig

utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström angående

penningpolitiken och inflationen.

Protokoll från utfrågningen återfinns som bilaga 3 i

betänkandet.

Den 18 maj 1999 hade utskottet en intern utfrågning av

riksbankschefen Urban Bäckström angående penningpolitiken

1996-1998.

Motionen

1998/99:Fi8 av Johan Lönnroth m.fl. (v) i vilken föreslås att

riksdagen som sin mening ger Riksbanken till känna vad i

motionen anförts om att avskaffa priset i ekonomi till Alfred

Nobels minne.

Motionen

I motion Fi8 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begär

Vänsterpartiet att Riksbankens pris i ekonomisk

vetenskap till Alfred Nobels minne skall avskaffas. Motionärerna föreslår

att riksdagen skall

vända sig till Riksbanken med

ett tillkännagivande av denna innebörd.

Motionärerna är kritiska mot att ingen kvinna tilldelats priset under de

30 år som det funnits.

De anser också att

ekonomipriset bidrar till att förläna ett starkt politiserat ekonomiämne

ett

falskt drag av vetenskaplighet och föreslår att

1998 års ekonomipris till Amartya Sen skall utgöra

värdig slutpunkt för priset.

Bakgrund

Priset i ekonomisk vetenskap till Alfred

Nobels minne instiftades 1968 som ett led i firandet av

Riksbankens 300-årsjubileum. Riksbanksfullmäktige beslöt den 14

maj samma år att till

Nobelstiftelsens

förfogande årligen ställa erforderliga medel för att göra det

möjligt för

stiftelsen att samtidigt med

utdelningen av de ordinarie nobelprisen kunna dela ut ett pris i

ekonomi. Priset skulle liksom de ordinarie

"vetenskapliga nobelprisen vara öppet för vetenskapsmän

över hela världen och utgå som belöning för framstående

vetenskapliga insatser på området för

ämnet ekonomi,

taget i vidaste mening". Priset skulle fördelas av Svenska

vetenskapsakademien och

utgå med samma belopp

som de ordinarie nobelprisen. Därutöver skulle Riksbanken varje

år

tillskjuta ett bidrag motsvarande 65 % av

prissumman för Nobelstiftelsens och Vetenskapsakademiens

kostnader för prisbedömning, administration m.m.

Fullmäktiges beslut innebar vidare att "Riksbankens

utfästelse för det nya prisets skapande

skulle

vara oåterkallelig och för all framtid bindande".

Vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 1968

ifrågasatte Riksdagens revisorer om inte

fullmäktige överskridit sina befogenheter genom att fatta ett beslut av

denna innebörd. Då frågan

kom upp till

behandling i riksdagen konstaterade bankoutskottet (BaU 1969:11:2)

att

kompetensfrågan inte var helt klarlagd. För

att full klarhet skulle skapas om de rättsliga

verkningarna av fullmäktiges beslut föreslog därför bankoutskottet

att riksdagen i efterhand

skulle bekräfta beslutet

genom att uttryckligen konfirmera de utfästelser som fullmäktige

gjort

till Nobelsstiftelsen och Vetenskapsakademien

om ett pris i ekonomisk vetenskap. Detta blev också

riksdagens beslut.

Av Riksbankens

årsredovisning för 1998 framgår (s. 56) att bankens utgifter för

ekonomipriset

uppgått till 12 miljoner kronor under

1997 och 13 miljoner kronor under 1998.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att ta något initiativ för att avskaffa

ekonomipriset till Alfred Nobels

minne och avstyrker

därför motion Fi8 (v).

Utskottet

Utvärdering av penningpolitiken 1996-1998

Inledning

Två månader efter dramatiken i november 1992 då den fasta

växelkursen övergavs och kronan började flyta på den

internationella valutamarknaden beslutade riksbanksfullmäktige

att målet för den svenska penningpolitiken skulle vara

prisstabilitet. I operativa termer formulerades målet som att

inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI), skulle

begränsas till två procent i årlig förändringstakt med ett

toleransintervall på ± en procentenhet. Målet började gälla

fullt ut fr.o.m. 1995.

Fr.o.m. januari 1999 har Riksbanken genom en grundlagsändring

fått en mer oberoende ställning gentemot riksdag och regering.

Enligt utskottets mening innebär det bl.a. att behovet av att i

efterhand granska och utvärdera Riksbankens penningpolitik

ökar. Utskottet avser därför att varje år utföra en granskning

i efterhand av den förda penningpolitiken i anslutning till

utskottets behandling av Riksbankens årsredovisning och

Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens verksamhet.

Granskningen kommer att omfatta de gångna tre åren, vilket

innebär att den utvärdering som nu görs omfattar perioden

1996-1998. Nästa år läggs 1996 till handlingarna och 1999 förs

in i granskningsperioden. Det innebär att utvärderingen som nu

görs omfattar treårsperioden före förändringen av Riksbankens

ställning.

Enligt ändringarna i riksbankslagen har ordförande och vice

ordförande i riksbanksfullmäktige rätt att närvara och yttra

sig vid riksbanksdirektionens sammanträden. Syftet med denna

bestämmelse är att via riksbanksfullmäktige som väljs av

riksdagen stärka den demokratiska insynen i besluten över

penningpolitiken. För att detta skall fungera är det viktigt

att direktionens möten präglas av öppen diskussion där olika

meningar kan brytas mot varandra. Annars är risken att olika

ställningstaganden och ståndpunkter formas före de

beslutsfattande direktionsmötena. Efter att ha tagit del av det

särskilda protokollet från direktionens möte den 11 februari

1999 konstaterar utskottet att mötets uppläggning stämmer väl

överens med intentionerna i riksdagens beslut. Protokollet

visar på en öppen och fri debatt om det ekonomiska läget och

penningpolitikens inriktning.

För att penningpolitiken skall kunna förstås av medborgarna

och utvärderas av både riksdagen och andra intressenter krävs

stor öppenhet med information, statistik, metoder och

analysinstrument. Det är angeläget att riksdagen som huvudman

för Riksbanken så tidigt som möjligt får del av information om

de bedömningar som ligger till grund för bankens agerande.

Utskottet konstaterar att den svenska riksbanken, i motsats

till flera andra centralbanker, är relativt öppen med att

offentliggöra relevant information. Det görs bl.a. i de s.k.

inflationsrapporter som normalt publiceras fyra gånger per år.

Innehållet i inflationsrapporterna har också enligt utskottets

mening efter hand blivit utförligare och mer omfattande.

Inflationsrapporterna är en del av det material som ligger till

grund för utskottets utvärdering av penningpolitiken. I

utvärderingen bör beaktas att det kan dröja ett till två år

innan t.ex. ränteförändringar får fullt genomslag i ekonomin

och på inflationen.

Utskottet gör sin utvärdering i ljuset av många goda resultat

för den ekonomiska politiken, inklusive penningpolitiken.

Boenderäntor och investeringsräntor har sjunkit dramatiskt

under de gångna tre åren.

Inflationen är låg och det föreligger goda förutsättningar för

en låg inflation även åren framöver.

Inflationens utveckling

Utskottet konstaterar till att börja med att inflationen i Sverige

under de senaste åren gått ned väsentligt jämfört med de nivåer som

rådde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Förväntningarna

om inflationens utveckling bland ekonomins olika aktörer har fallit

kraftigt och inflationstakten ligger nu under genomsnittet i EU.

Under senare tid har inflationen t.o.m. varit en av de lägsta i EU och

OECD-området.

Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI) åren 1995-1998. 12-månaderstal

Källa: Riksbanken, SCB

Som framgår av diagram 1 har inflationstakten mätt med KPI

under perioden 1996-1998 varit fallande. I genomsnitt har KPI

ökat med 0,7 % per år: 0,8 % 1996, 0,9 % 1997 och 0,4 % 1998.

Det innebär att inflationsmålet på 2 % underskridits under den

undersökta perioden. Dessutom har KPI legat utanför och under

det s.k. toleransintervallet. Denna utveckling får också sin

belysning om inflationsutvecklingen för varje månad studeras.

KPI (mätt som förändringen över 12 månader i procent) har under

23 av de undersökta 36 månaderna åren 1996-1998 legat utanför

inflationsmålets toleransintervall. I samtliga dessa fall har

KPI legat under den nedre gränsen i intervallet. Under 13

månader har KPI legat innanför toleransintervallet, men i

samtliga fall under målet på 2 %.

Riksbanken anger i inflationsrapporterna att inflationsmålets

uppfyllelse bör utvärderas i ett lite längre perspektiv i

stället för i inflationstal (s.k. 12-månaderstal) för enskilda

månader. Därför bör ett rullande genomsnitt av de enskilda

månadstalen användas. När rullande genomsnitt används minskar

antalet månader utanför toleransintervallet till 16 medan

antalet månader innanför intervallet ökar till 20. Enligt

utskottets mening kan emellertid användandet av ett rullande

genomsnitt av 12 månaderstal göra att analysen blir lite för

tillbakablickande och kanske också något svårare att förstå.

Redovisningen ovan visar således att Riksbankens officiella

inflationsmål inte uppfyllts under de gångna tre åren.

Formuleringen av inflationsmålet

Bakgrunden till att KPI valts som målvariabel i inflationsmålet

är bl.a. att det är ett välkänt mått bland allmänheten, det

publiceras regelbundet och är det mest heltäckande måttet på

inflationen.

En svaghet med det officiella KPI-målet är dock att det kan

påverkas av en del tillfälliga faktorer som inte har någon mer

bestående effekt på inflationen eller inflationsprocessen.

Vidare påverkas måttet av Riksbankens egna åtgärder. En del av

de senaste årens nedgång i inflationstakten förklaras t.ex. av

det kraftiga fallet i marknadsräntorna. Obligationsräntorna,

som styr nivån på de bundna bostadsräntorna, har mer än

halverats sedan slutet av 1995. De korta räntorna, som ligger

till grund för de rörliga bostadsräntorna, har fallit ungefär

lika mycket. I genomsnitt har fallande räntekostnader i

hushållens bostadsutgifter minskat KPI:s årliga ökningstakt med

omkring 0,7 procentenheter per år under perioden 1996-1998,

enligt Riksbankens beräkningar. Andra effekter på KPI som kan

bedömas som tillfälliga är ändringar av indirekta skatter och

subventioner. Förändringar i indirekta skatter och subventioner

har, i likhet med räntorna, tidvis haft en relativt stor

inverkan på utfallet i KPI under de senaste åren.

Att det officiella KPI-målet lider av den svaghet som berörts

ovan ger anledning att ifrågasätta om inte prisstabilitetsmålet

bör definieras så att man kan justera utfallet i KPI för sådana

priseffekter som kan bedömas som tillfälliga. Som nämnts leder

sänkta räntor från Riksbankens sida till att KPI sjunker till

följd av att hushållens räntekostnader för boendet minskar.

Skulle Riksbanken motverka nedgången i KPI genom att t.ex.

ytterligare sänka räntan uppstår ett beteendemönster som kan

liknas vid att Riksbanken jagar sin egen svans. Ofta kan det

inte heller anses rimligt att Riksbanken motverkar de

inflationseffekter som uppstår när indirekta skatter och

subventioner ändras. T.ex. kan riksdagen ha beslutat om en

höjning av momsen, som ger en höjning av KPI, för att dämpa

aktiviteten i ekonomin och därmed också på lite sikt dämpa

uppkomna inflationstendenser.

Utskottet konstaterar att Riksbanken numera anser att det

officiella inflationsmålet varit felformulerat i den meningen

att ett användande av KPI som målvariabel, på grund av de

kraftiga tillfälliga effekterna, inte varit ett stöd för en

stabil ekonomisk utveckling. Om Riksbanken enbart försökt uppnå

det officiella målet hade risken varit en större instabilitet i

räntor, växelkurs samt i den reala ekonomin.

Utskottet konstaterar emellertid att Riksbanken under den

period som utvärderingen omfattar valt att hålla fast vid den

ursprungliga formuleringen av inflationsmålet, trots

konstaterade brister.

I samband med sitt tillträde beslutade den nya

riksbanksdirektionen att inflationsmålet även i fortsättningen

skall vara definierat i KPI-termer. Utskottet konstaterar

emellertid att direktionen samtidigt förändrade målet genom att

Riksbanken nu i förväg skall kunna ange hur stor avvikelse från

inflationsmålet som kan vara motiverad på ett till två års

sikt. Enligt direktionen finns det två skäl av avvika från KPI-

målet. Det första skälet är om KPI ett till två år framåt

påverkas av faktorer som inte bedöms få en varaktig inverkan på

inflationen, t.ex. förändringar i hushållens räntekostnader

eller förändringar av indirekta skatter och subventioner. Det

andra skälet är om inflationen ligger utanför målet. I det

läget kan en snabb återgång till målet via stora

ränteförändringar innebära stora samhällsekonomiska kostnader.

Då bör uppfyllandet av målet i stället ske gradvis.

Olika mått på den underliggande inflationen

Den s.k. underliggande inflationen anger inflation rensad för

tillfälliga effekter. I diagram 2 framgår utvecklingen i den

underliggande inflationen enligt det s.k. UND1X. UND1X beräknas

och publiceras av SCB på Riksbankens uppdrag och anger

utvecklingen i KPI exklusive ändrade räntekostnader och direkta

effekter av förändrade indirekta skatter och subventioner. I

likhet med KPI har inflationstakten mätt enligt UND1X sjunkit

under de senaste tre åren: 2,2 % 1996, 1,4 % 1997 och 1,0 %

1998. I genomsnitt har UND1X stigit med 1,5 % per år under

perioden 1996-1998. Det är lägre än inflationsmålet, men inom

det uppsatta toleransintervallet.

Ett ytterligare mått på den underliggande inflationen som

Riksbanken använder i sin inflationsanalys är det s.k. UNDINHX.

I likhet med UND1X beräknas och publiceras UNDINHX av SCB på

Riksbankens uppdrag. UNDINHX definieras som UND1X exklusive

importprisförändringar. Genom att importprisförändringarna

exkluderas tas en relativt stor del av de varor som ingår i KPI

bort i beräkningarna. Det är därför tveksamt om UNDINHX kan

användas som mått på den allmänna inflationsutvecklingen i

samhället.

I diagram 2 visas också utvecklingen i HIKP, vilket är det mellan

länderna harmoniserade inflationsmått som tas fram inom EU. HIKP

används t.ex. som målvariabel i penningpolitiken av Europeiska

centralbanken, ECB. Till skillnad från KPI exkluderar HIKP

räntekostnader för egna hem, bostadsrättsavgifter, avgifter för viss

hälso- och sjukvård, fastighetsskatt, avskrivningar, tomträttsavgäld

och försäkringar för egna hem, del av reparationer samt lotterier och

tips. Enligt HIKP för Sverige har inflationen stigit med 0,8 % 1996,

1,8 % 1997 och 1,0 % 1998. Det ger ett genomsnitt för perioden

1996-1998 på 1,2 % per år, dvs. under inflationsmålet på 2 % men inom

toleransintervallet.

Diagram 2. Utvecklingen av den underliggande inflationen (UND1X) och

HIKP perioden 1995-1998. 12-månaderstal

Källa: SCB, Riksbanken

Utskottet konstaterar att riksbanksdirektionen har diskuterat HIKP som ett

möjligt alternativ till KPI som målvariabel i penningpolitiken.

Ett problem är emellertid att HIKP fortfarande är under

utveckling. På regeringens uppdrag genomförs just nu en

utredning om KPI. På Riksbankens begäran skall utredningen även

precisera ett mått på den underliggande inflationen, typ UND1X

i diagram 2. Behandlingen av räntorna och den s.k. egnahems-

posten i KPI är en av huvudfrågorna för utredningen.

Utredningen, som skall avlämna sitt betänkande senare i år, kan

komma att föreslå relativt genomgripande förändringar i sättet

att beräkna egnahemsposten. KPI skulle därigenom mer komma att

likna HIKP.

Reporäntans utveckling

Som framgår av diagram 3 kan utvecklingen av Riksbankens

styrränta, den s.k. reporäntan, under åren 1996-1998 delas

in i tre delperioder. Den första perioden sträcker sig från

januari 1996 till december 1996 då Riksbanken i små steg

sänkte reporäntan från 8,91 % till 4,10 %, till följd av

den minskade aktiviteten i den svenska ekonomin och

tendenser till fallande inflationstakt. Den andra perioden

sträcker sig från januari 1997 till juni 1998 då reporäntan

låg stilla, med undantag för december 1997 då Riksbanken

höjde reporäntan med 0,25 procentenheter. En ny

räntesänkningsperiod påbörjades i juni 1998 och pågick till

december 1998, då Riksbanken på grund av bl.a. att

inflationen i Asienkrisens spår utvecklats svagare än

väntat sänkte reporäntan från 4,35 % till 3,40 %.

Sänkningarna har fortsatt in i 1999 och den svenska

reporäntan har tidvis legat under ECB:s styrränta.

Diagram 3. Riksbankens reporänta och KPI åren 1995-1998.

Procent

Källa: Riksbanken, SCB

Kronans utveckling

Den svenska kronan förstärktes kraftigt från våren 1995 till

slutet av samma år, med 10-13 % mätt enligt det s.k. TCW-index

(ett konkurrensvägt index som mäter kronans värde och som

används av t.ex. Riksbanken vid analyser av växelkursens

förändring). Som framgår av diagram 4 fortsatte kronan att

stärkas under i stort sett hela 1996 med smärre avbrott med

försvagning.

Detta innebär att kronan mätt i TCW-termer under större delen av 1996

låg inom det intervall som Riksbanken i analyser bedömt vara en rimlig

jämviktskurs för den svenska kronan. I början av 1997 försvagades

kronan något, bl.a. på grund av internationell osäkerhet kring EMU-

processen. Kronan steg ånyo med några procentenheter under senare

delen av 1997, men försvagades i slutet av 1997 och början av 1998,

delvis till följd Asienkrisens effekter på den internationella

valutamarknaden. Riksbanken konstaterar i inflationsrapporten från

mars 1998 att höjningen av reporäntan i slutet av 1997 inte fått någon

förstärkande effekt på kronkursen. Under våren 1998 steg kronans värde

på nytt när oron kring Asienkrisens effekter tillfälligt dämpats. På

grund av bl.a. den starka internationella oron i början av hösten när

Ryssland ställde in betalningarna på den inhemska statsskulden och

amerikanska hegdefonden, Long Term Capital Management,

kollapsade, försvagades kronan kraftigt under senare delen av 1998. I

slutet av 1998 låg kronan nere på nivåer som inte noterats sedan 1995.

Hittills under 1999 har kronans värde stigit med 2-3 procentenheter

jämfört med nivåerna i slutet av 1998 och början av 1999.

Diagram 4. Kronans utveckling enligt TCW-index

Källa: Riksbanken

Realräntans utveckling

Den långa realräntan (femårig obligationsränta justerad för

inflationsutfallet) har stadigt gått ned under perioden 1996-1998 och

låg under 1998 på i genomsnitt drygt 4 %. Det är ett kraftigt fall

jämfört med de historiskt mycket höga nivåer på realräntan som

noterades i början av 1990-talet. Den korta realräntan (tre månaders

statsskuldväxelränta justerad för inflationsutfallet), som framför

allt styrs av Riksbankens reporänta, sjönk under 1996 och 1997 men

steg något under 1998 till följd av att inflationen sjönk mer än

räntan.

Diagram 4. Realräntan åren 1995-1996

Källa: Riksbanken, SCB

Den låga inflationen i slutet av 1996 och andra halvåret 1998

Som framgår av diagram 1 har inflationen mätt enligt KPI vid

två tillfällen under den undersökta perioden - vid slutet av

1996 och början av 1997 och under hösten 1998 - legat kring

noll och under flera månader gått under nollstrecket. Samtidigt

har den underliggande inflationen gått under den nedre gränsen

i inflationsmålets toleransintervall. Dessutom har också det

s.k. harmoniserade måttet över inflationen, HIKP, vid dessa

tillfällen legat under toleransintervallets nedre gräns. Det

framgår av diagram 2 ovan.

Utskottet gör nedan en grov genomgång av inflationen, ekonomin

och penningpolitiken under dessa bägge perioder. Genomgången

bygger på att det kan ta omkring ett till två år innan

penningpolitiska åtgärder får fullt genomslag i ekonomin och på

inflationen. Intressant för perioden i slutet av 1996 och

början av 1997 blir således utvecklingen och vilka överväganden

som gjordes under andra halvåret 1995 och första halvåret 1996.

För perioden hösten 1998 blir på samma sätt andra halvåret 1997

och första halvåret 1998 intressanta.

Utvecklingen inför den låga inflationen i slutet av 1996

Från hösten 1994 till sommaren 1995 höjde Riksbanken styrräntan

med nästan 2 procentenheter för att motverka de

inflationstendenser som kom i samband med uppgången i

industrikonjunkturen från 1993/94 och den svaga utvecklingen av

kronkursen. Inflationstakten enligt KPI steg från omkring 2 % i

början av 1994 till drygt 3 % i början av 1995, framför allt

till följd av stigande producent- och importpriser. Under 1994

och 1995 steg BNP med i genomsnitt omkring 3,5 % per år. Motorn

i tillväxten var nästan uteslutande utrikeshandeln och från

1995 även investeringsverksamheten. Både den privata och

offentliga konsumtionen var svag bl.a. på grund av saneringen

av statsfinanserna som dämpade aktiviteten i de offentliga

verksamheterna och bidrog till en svag utveckling av

hushållsinkomsterna. Hushållens sparande var också historiskt

högt efter realräntechocken i början av 1990-talet.

Realräntorna låg även under 1994 och 1995 på en mycket hög

nivå.

Som framgår av tabell 1 räknar Riksbanken i inflationsrapporten från

juni 1995 med en fortsatt god tillväxt de kommande åren. Riksbanken

gör vidare bedömningen att inflationstakten under resten av 1995 och

under 1996 överstiger den övre gränsen i inflationsmålets

toleransintervall. Olika mått på inflationsförväntningarna tyder,

enligt Riksbanken, på att den övre gränsen klart kommer att

överskridas 1996. Riksbanken gör också bedömningen att det s.k.

produktionsgapet sluts under 1996 och att gapet inom vissa delar av

ekonomin redan har slutits. Inflationsutsikterna bedöms inte vara

förenliga med vad som kan betecknas som god europeisk nivå. De

monetära förhållandena (en term som Riksbanken använder för att

beskriva stimulanseffekten av både räntan och växelkursen) måste mot

denna bakgrund få en mindre expansiv inriktning, skriver Riksbanken i

rapporten. I början av juli höjde Riksbanken styrräntan ytterligare,

till 8,91 % (en av de högsta styrräntorna i EU vid denna tidpunkt).

Tabell 1. Riksbankens bedömningar i inflationsrapporter från 1995 och

1996

-----------------------------------------------------------------------

| | Juni 1995 | November | Mars 1996 | Juni 1996|

| | |1995 | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Inflations-|Inflationstakten|Inflationen |Inflation i |Inflationen i

|

|bedömning |överstiger |1996 och 1997 |linje med |linje med |

| |under 1996 |mellan 2,5 |inflationsmålet|

inflationsmålet |

| |och 1997 övre |till 3 % vid |de närmaste |de närmaste |

| |gränsen i |fortsatt |åren |två åren |

| |inflationsmålets|stabil | | |

| |toleransintervall|tillväxt. | | |

| | |Risk högre | | |

| | |inflation | | |

| | |1997 | | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Bedömning |Tillväxten |Stabil |Svagare |Återhämtning|

|av |god kommande |tillväxt 1996 |konjunktur i |i slutet av |

|produktion |åren. |och 1997. |Sverige och |1996 trolig.

|

|och |Produktionsgapet|Dock |internationellt.|Tillväxten|

|tillväxt |sluts under |måttligare än |Även svagare |dock lägre |

| |1996. I vissa |1 hå 1995. |inhemsk |1996 och 1997

|

| |delar av |Tillväxten |efterfrågan |än väntat i |

| |ekonomin har |högre än |än väntat |förra |

| |gapet redan |ökning i | |rapporten |

| |slutits |ekonomins | | |

| | |underliggande | | |

| | |produktionsförmåga| | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Övrigt |Inflationsutsikterna|Förutsättningarna|Inflationsbenägen-|

KPI kommer |

| |är inte |för |heten i |att stiga |

| |förenliga med |prisstabilitet|ekonomin kan |under senare|

| |god europeisk |förbättrats. |ha blivit |delen av 1996

|

| |nivå |Understryks |lägre. Varnar |när |

| | |att |dock för att |tillfälliga |

| | |prognoserna |löneökningarna|effekter |

| | |1996 och 1997 |inte är |avtar. |

| | |fortfarande |förenliga med |

Lönebildningen |

| | |innebär en |bevarad |orosmoment |

| | |inflation |prisstabilitet| |

| | |över 2-pro- | | |

| | |centsmålet | | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Penning- |De monetära |De monetära |Förutsättningarna|Finns

visst |

|politisk |förhållandena |förhållandena |goda för |utrymme för |

|slut-sats |måste få en |har i stort |inflation i |fortsatta |

| |mindre |sett nått en |linje med |lättnader i |

| |expansiv |nivå som ger |målet de |

penningpolitiken |

| |inriktning |en |närmaste | |

| | |inflationstakt|åren. Visst | |

| | |under 1996 |utrymme för | |

| | |och 1997 inom |fortsatta | |

| | |intervallet |sänkningar av | |

| | | |räntan | |

-----------------------------------------------------------------------

Källa: Riksbankens inflationsrapporter

Under andra halvåret 1995 kom signaler om en avmattning i industrikonjunkturen

i både Sverige och övriga Västeuropa. Industriproduktionen dämpades och

orderingången försvagades. Samtidigt steg kronans värde på valutamarknaden

kraftigt, med över 10 % mätt i termer av TCW-index under loppet av några

månader.

Inflationstakten utvecklades svagare än vad Riksbanken räknade med i t.ex.

inflationsrapporten från juni 1995. Nedgången i obligationsräntorna från våren

1995 tilltog under hösten.

I sin inflationsrapport från november 1995 drar Riksbanken slutsatsen att

förutsättningarna för prisstabilitet förbättrats sedan föregående

inflationsrapport. Inflationstakten i genomsnitt under 1996 väntas nu ligga

mellan 2,5 % och 3 % vid en fortsatt stabil tillväxt. Tillväxten förväntas bli

relativt god under 1996 och 1997, om än inte lika hög som under första halvåret

1995 då BNP steg med omkring 4 %. De monetära förhållandena anses i stort sett

ha nått en nivå som innebär en inflation under 1996 och 1997 inom

toleransintervallet. Banken understryker dock att prognoserna för såväl 1996

som 1997 anger en inflationstakt som ligger över målet om 2 % och varnar för

att de under 1995 ingångna avtalen på arbetsmarknaden kan ge ett ökat

pristryck. Sammantaget görs bedömningen att risken för en högre inflation är

större än sannolikheten för en lägre inflation under 1996 och 1997.

En dryg månad senare, i början av januari 1996, börjar Riksbanken sänka

reporäntan med hänvisning till den svagare svenska och internationella

konjunkturen. Det skapar förutsättningar för en lägre prisökningstakt. Den

starkare kronan har också dämpat prisökningarna i producentledet. Enligt

Riksbanken innebär detta att även löneglidningen kan förväntas bli mindre

framöver. Inflationsförväntningarna hos aktörerna i ekonomin har sjunkit under

hösten och vintern.

Sänkningen är början på en utdragen process där räntorna sänks med 10-25

räntepunkter vid varje räntesänkningstillfälle fram till december 1996. I

genomsnitt sänks räntan ungefär en gång varannan vecka under nästan ett års

tid. Totalt sänks reporäntan med knappt 5 procentenheter, till 4,1 % vid mitten

av december 1996.

Riksbanken konstaterar i de inflationsrapporter som publiceras i mars och juni

1996 att förutsättningarna är goda för att inflationen under 1996 och 1997

utvecklas i linje med inflationsmålet. Banken konstaterar att konjunkturen och

produktionen utvecklas svagare än väntat. Prognoserna för KPI under 1996

justeras löpande ned, men i rapporten från juni 1996 bedömer Riksbanken det som

troligt att inflationstakten börjar stiga igen under senare delen av 1996 när

tillfälliga effekter som dämpat inflationen avtar. Inflationen väntas dock i

genomsnitt ligga under 2 % under 1996.

Samtidigt försämras den svenska tillväxttakten markant under 1996. Kronan

fortsätter att stärkas fram till slutet av året. Konsumtionen och

investeringarna utvecklas svagt. Tillväxten i den svenska exporten halveras

jämfört med 1995. Inflationen blir stadigt lägre än förväntat och går i

november 1996 under nollstrecket. Som redovisats ovan steg KPI under 1996 med i

genomsnitt 0,8 %. En del av nedgången i inflationen förklaras av tillfälliga

faktorer som lägre importpriser i spåret av den starkare kronan och de lägre

räntorna som successivt drar ned inflationen under 1996. Dessutom påverkas

inflationen av förändrade indirekta skatter. Men den underliggande inflationen

faller också och ligger i slutet av 1996 kring 1 %.

Beskrivningen ovan är av nödvändighet summarisk och tar inte upp alla de

faktorer som påverkar prisutvecklingen och de alternativa scenarier av

utvecklingen som Riksbanken målar upp i inflationsrapporterna. Utskottet är

också medvetet om att det i efterhand, med facit om den ekonomiska utvecklingen

tillgängligt, är lätt att göra bedömningar och dra slutsatser som inte var lika

självklara vid beslutstillfället.

Enligt utskottets mening finns det flera faktorer som talar för att det hade

varit möjligt för Riksbanken att påbörja nedtagningen av reporäntan tidigare än

vad som skedde. Den kraftiga och snabba förstärkningen av kronan från senvåren

1995 var en tydlig signal om att arbetet med att konsolidera statsfinanserna

började ge effekt på marknaden och på förväntningsbilden hos olika aktörer i

ekonomin. Den starkare kronan i kombination med den redan höga räntan gav en

starkt åtstramande verkan på ekonomin, ovanpå den indragning av köpkraft som

utformningen av finanspolitiken innebar. Efter det att tecknen om en svagare

konjunktur blev mer distinkta under hösten 1995 borde det ha varit möjligt att

genomföra lättnader i penningpolitiken.

I anslutning till detta vill utskottet emellertid påpeka att även flertalet av

övriga prognosmakare under hösten 1995 förutspådde en inflationstakt på omkring

3 % i genomsnitt under 1996. Prognoserna justerades sedan kraftigt ned under

loppet av 1996 i takt med att utfallet i inflationstakten blev allt lägre.

Däremot började flertalet prognosmakare från omkring mitten av 1995 revidera

ned sina bedömningar av tillväxten för 1996, även om det tydligen inte

förväntades få så stor effekt på inflationen. Utskottet är därför medvetet om

att det kan ha varit svårt för Riksbanken att påbörja en sänkning av reporäntan

under hösten 1995 när de officiella inflationsförväntningarna för 1996 och 1997

hos många prognosmakare fortfarande låg i närheten av inflationsmålets övre

gräns.

När räntesäkningarna startade i början av 1996 valde Riksbanken metoden att

sänka räntorna i mycket små steg. Enligt utskottets mening borde Riksbanken i

takt med att inflationen utvecklades svagare än förväntat ha kunnat överväga

att öka takten och storleken i räntesäkningarna. Därmed hade man kunna utnyttja

de förväntningar om lägre räntor som skapats.

Enligt utskottets mening talar mycket för att en tidigare och snabbare

räntesänkning under 1995 och 1996 hade kunnat medföra att både KPI-inflationen

och den underliggande inflationen hamnat närmare inflationsmålet under den

studerade treårsperioden.

Utvecklingen inför den låga inflationen hösten 1998

Efter sänkningen av styrräntan i december 1996 höll Riksbanken räntan

oförändrad. Ekonomins reala utveckling var splittrad under första delen av

1997. Den offentliga konsumtionen fortsatte att krympa kraftigt och den låga

aktiviteten i byggsektorn dämpades ytterligare. Samtidigt började exporten

stiga rätt väsentligt till följd av en tilltagande internationell konjunktur,

speciellt i USA. Den privata konsumtionen visade tecken på att öka och

hushållens förtroende för den ekonomiska utvecklingen började stiga. I början

av 1997 försvagas kronan på nytt av bl.a. osäkerhet kring EMU-processen. I

inflationsrapporterna från våren 1997 drar Riksbanken slutsatsen att den

svagare kronan innebär att de monetära förhållandena blir mer expansiva.

Inflationen ligger under första halvåret 1997 kring och något över

nollstrecket.

Under sensommaren 1997 startade valuta- och finansoron i Asien. Oron är till

en början begränsad och får ingen omedelbar effekt på ekonomin och de

ekonomiska prognoserna. Uppgången i den svenska industrikonjunkturen stärks.

Orderingången ökar och produktionen stiger. Företagen är i olika barometrar

optimistiska om den fortsatta utvecklingen.

Som framgår av tabell 2 gör Riksbanken i sin inflationsrapport från september

1997 bedömningen att penningpolitiken är väl avvägd. Riksbanken konstaterar

samtidigt att återhämtningen i ekonomin fortsätter. BNP väntas öka med 2 %

1997, 3 % 1998 och drygt 3 % 1999. Inga generella kapacitetsbrister i ekonomin

väntas uppstå under de kommande åren. Den höga tillväxten kan förenas med en

inflation i linje med inflationsmålet. KPI antas stiga 1 % under 1997 och med

mindre än 2 % under 1998 och 1999, skriver Riksbanken i rapporten. Den

underliggande inflationen väntas ligga kring knappt 2 % under perioden.

Under hösten 1997 tilltar den internationella oron för Asienkrisens in

världskonjunkturen. I Sverige fortsatte den inhemska konjunkturen att förbättr

öppna arbetslösheten att sjunka. Inflationen stiger relativt kraftigt under h

mot 1,7-1,8 %, främst på grund av höjda indirekta skatter och en jus

beräkningsrutiner i KPI som SCB gjorde i juni 1997.

Tabell 2. Riksbankens bedömningar i inflationsrapporter från 1997 och 1998

-----------------------------------------------------------------------

| | September | December | Mars 1998 | Juni 1998|

| |1997 |1997 | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Inflations-|KPI 1997 |KPI 1 % 1997, |KPI 1,6 % |KPI 0,5 % |

|bedömning |stiger med 1 |2 % 1998 och |1998, 2,1 % |1998 bl.a. |

| |%, 2 % under |2,5 % 1999. |1999. |p.g.a. sänkta

|

| |1998 och |Underliggande |Underliggande |indirekta |

| |1999. |inflation |inflation 2 % |skatter. 0,9|

| |Underliggande |väntas stiga |i dec. 1998 |% 1999. UND1

|

| |inflation |till drygt |och 2,3 % i |1,4 % dec. |

| |knappt 2 % |2,5 % slutet |dec. 1999 |1998, 1,6 % |

| |under |1999 | |1999 |

| |perioden | | | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Bedömning |Återhämtningen|BNP stiger |BNP stiger |BNP stiger |

|av |i ekonomin |med runt 3 % |2,5 % 1998 |2,5 % 1998 |

|produktion |fortsätter. |1998 och |och 3 % 1999. |och omkring 3

|

|och till- |BNP växer med |drygt 3 % |Tillväxten i |% 1999 och |

|växt |2 % 1997, 3 % |1999. |den svenska |2000. |

| |1998 och |Tillväxten |ekonomin blir |Överkapacitet

|

| |drygt 3 % |väntas bli |sannolikt |i ekonomin på

|

| |1999. Inga |mer jämnt |lägre än vad |två års sikt,

|

| |generella |fördelad |som tidigare |till följd av

|

| |kapa- |mellan in- |förutsetts |hög |

| |citetsbrister |hemsk | |produktivitet

|

| |väntas |efterfrågan | | |

| | |och export | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Övrigt |Den höga |Den |Asienkrisens |Utfallet av |

| |tillväxten de |finansiella |negativa |lönerörelsen|

| |kommande åren |oro till |effekter blir |gör att det |

| |väntas kunna |följd av |antagligen |kan finnas |

| |förenas med |Asienkrisen |mer |skäl att se |

| |en inflation |kan sprida |omfattande |något ljusare

|

| |i linje med |sig och få |och |på |

| |inflationsmålet|större |långvariga än |

lönekostnadsutvecklingen |

| | |effekter på |vad som |framöver |

| | |den reala |förutsågs i | |

| | |ekonomin, |förra | |

| | |enligt |inflationsrapporten| |

| | |alternativt | | |

| | |scenario | | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

| | | | | |

| | | | | |

|Penning- |Huvudscenariot|Samlad effekt |Räntan bör |De monetära |

|politisk |för |av krona och |inte ändras. |förhållandena

|

|slut-sats |inflationen |räntor nu |Produktionen |kan, i varje|

| |och |expansiv. |talar för |fall för en |

| |riskbilden |Goda skäl att |höjning men |tid, föras i|

| |gör att |under vintern |osäkerhet om |en något mer|

| |penningpolitiken|ändra |Asienkrisens |stimulerande|

| |bedöms som |penningpolitiken|utveckling |riktning |

| |väl avvägd |i mindre |talar för att | |

| | |expansiv |inflationen | |

| | |riktning |kan bli lägre | |

| | | | | |

-----------------------------------------------------------------------

Källa: Riksbankens inflationsrapporter

I inflationsrapporten från december 1997 skriver Riksbanken att kapacitetsu

närmaste åren och att kapacitetsgapet kommer att slutas någon gång under sena

Inflationsprognosen för 1999 skruvas upp till 2,5 % och den underliggande infla

den stiga under 1999. Den samlade effekten på ekonomin av kronkursen och ränte

expansiv. Enligt Riksbanken finns det goda skäl att under vintern ändra pe

mindre expansiv inriktning.

Den 17 december höjer Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter till

oförändrad ränta under nästan precis ett års tid.

I början av 1998 blir effekterna av Asienkrisen mer tydliga, framför all

internationellt inflationstryck och därmed också lägre räntor både i Sverige

utfallsstatistik över den reala ekonomin och i olika typer av barometrar

Asienkrisen fortfarande relativt marginella. Tvärtom ökar tempot i den

Inflationen sjunker under våren.

Riksbanken justerar i mars månads inflationsrapport ned prognosen över tillväxt

stiga med 2,5 % 1998 och 3 % 1999. Även inflationsbedömningen revideras. Nu a

1,6 % 1998 och 2,1 % 1999. Den underliggande inflationen bedöms stiga till 2 %

2,3 % i december 1999. Banken pekar samtidigt på att Asienskrisens negati

större än vad som förutsetts i tidigare rapporter.

Under senvåren och sommaren började industrin känna av Asienkrisen alltmer

orderingång utvecklas inte som förväntat. Den privata konsumtionen fortsä

stiga. Dessutom börjar nu den offentliga konsumtionen att stiga efter flera års

I inflationsrapporten från juni 1998 konstaterar Riksbanken att inflationen ut

grund av lägre importpriser i Asienkrisens spår. Detta i kombination med sänkt

gör att inflationsprognosen sänks kraftigt. KPI väntas nu stiga med 0,5 % 1998

underliggande inflationen bedöms bli 1,4 % i december 1998 och 1,6 % i decem

sägs att den höga produktiviteten i näringslivet betyder att det kommer att fin

ekonomin under de kommande två åren. Riksbankens slutsats är att de monetä

varje fall för en tid, kan föras i en något mer stimulerande riktning utan a

äventyras. Den 10 juni 1998 sänker Riksbanken reporäntan tillbaka till 4,1 %.

Under hösten utvidgas Asienkrisen till Ryssland och andra tillväxtområ

osäkerheten på de internationella finansmarknaderna. Oron förstärktes kraftigt

amerikanska hedgefonden, Long Term Capital Management. Kronan försvagas re

industrikonjunkturen försämras ytterligare. Den internationella prispressen

svenska inflationen börjar under hösten visa negativa tal. KPI fortsätter a

under återstoden av 1998. Den inhemska svenska efterfrågan utvecklas väl

Hushållens företroende för den ekonomiska utvecklingen är fortsatt hög.

Riksbanken sänkte reporäntan ytterligare två gånger i november 1998, ned

inflationsrapporten från december 1998 reviderar Riksbanken ned den svenska

tillväxt- och inflationsprognosen ytterligare till följd av den internationella

fallet i industrikonjunkturen. I mitten av december sänker Riksbanken reporän

sänkningarna fortsätter i början av 1999.

Trots en hög tillväxt under 1998, på preliminärt 2,9 %, steg KPI under åre

endast 0,4 %, dvs. under den undre gränsen i inflationsmålets toleransintervall

inflationen ökar med 0,9 %, även det under toleransintervallets nedre gräns.

I efterhand kan utskottet konstatera att Riksbanken under hösten 1997 gjorde

både KPI och den underliggande inflationens utveckling under 1998. Utskottet

att Riksbanken delar denna missbedömning med flertalet prognosmakare,

internationella. Asienkrisen blev djupare än vad bedömarna i allmänhet förvänt

1997. Trycket nedåt på priserna blev betydligt kraftigare än förväntat. En

felprognos för 1998 kan också förklaras av oväntade sänkningar av indirekta s

inflationstakten.

Vid utskottets utfrågning den 25 mars i år förklarade riksbankschefen att höjni

i december 1997 var fel i ljuset av det vi nu vet. Enligt utskottets mening ka

det var rimligt att vänta nästan ett halvt år, till juni 1998, innan misstaget

Riksbankens resultat

Riksbanksfullmäktige

Riksbankens resultat har under senare år disponerats enligt de riktlinjer s

fast i anslutning till 1988 års bokslut. Riktlinjerna har godkänts av riksd

skall Riksbanken varje år till statsverket leverera in ett belopp som motsvar

senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Beloppet

jämnt hundratal miljoner kronor. Dessutom skall man varje år föra 10 % av sa

resultat till dispositionsfonden. Resten av årets resultat skall

resultatutjämningsfonden.

En eventuell uppskrivning eller nedskrivning av kronans värde skall

årsgenomsnitt som ligger till grund för inleveranserna. Detsamma gäller de val

är en följd av en växelkursregim med flytande krona. För att balansera den e

växelkurs har på resultatet skall man i stället använda dispositionsfonden.

Riksbankens resultat före bokslutsdispositioner under 1998 uppgår till 21 86

Fullmäktige föreslår att resultatet disponeras på så sätt att 7 600 miljoner k

till statsverket och att 10 639 miljoner kronor sätts av till disposition

belopp, 3 624 miljoner kronor, skall enligt förslaget sättas av till resultatut

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposi

resultat. Liksom Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet också att riksd

balans- och resultaträkningar för år 1998 som finns intagna i Riksbanke

Balansräkningen och resultaträkningen finns även fogade till detta betänka

respektive bilaga 2.

Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 1998 inte

funnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande. I likhet med R

tillstyrker utskottet därför att fullmäktige beviljas ansvarsfrihet för sin

1998.

I samband med valutakrisen hösten 1992 stödköpte Riksbanken svenska kronor i st

att upprätthålla den fasta kronkursen. Stödköpen finansierades genom terminsko

valuta, dvs. kontrakt med avtal om senare betalning där Riksbanken fö

kontraktperiodens slut leverera utländsk valuta till en i förväg överenskommen

i svenska kronor. Fram till 1995 hölls dessa terminskontrakt rullande gen

förlängas vid kontraktperiodens slut. Därefter har emellertid kontrakten succ

och vid utgången av 1998 fanns inte längre några utestående kontrakt. Riksbank

i utländsk valuta har härigenom ökat från 32,1 miljarder kronor 1992 till 136

1998. Med hänsyn bl.a. härtill kan det enligt utskottets mening övervägas om i

konsolideringen skall påverka Riksbankens framtida inleveranser till statskassa

Motion om ekonomiprisets avskaffande

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av penningpolitiken

1996-1998

att riksdagen godkänner

vad utskottet anfört,

res. 1 (m, kd, c, fp)

2. beträffande

ansvarsfrihet för Riksbankens förvaltning

att riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för

förvaltningen av Riksbanken under 1998,

3. beträffande Riksbankens balans- och resultaträkningar

att riksdagen fastställer Riksbankens i bilagorna 1

och 2 återgivna balansräkning och resultaträkning för 1998,

4. beträffande dispositionen av Riksbankens

resultat

att riksdagen beslutar att

Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till 21 863

miljoner kronor,

skall fördelas så att 10 639

miljoner kronor överförs till dispositionsfonden och 7 600

miljoner kronor levereras in till statsverket samt att

resterande belopp, 3 624 miljoner

kronor, sätts

av till resultatutjämningsfonden,

5. beträffande avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne

att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi8.

res. 2 (v, mp)

Stockholm den 20 maj 1999

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Lars Tobisson (m),

Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v),

Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Sven-Erik Österberg

(s),

Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz

Hammarström (mp), Lena

Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar

Axén (m), Jörgen Andersson

(s), Lars Bäckström (v) och

Stefan Attefall (kd).

Reservationer

1. Utvärdering av penningpolitiken 1996-1998

(mom. 1)

Lars Tobisson (m), Lennart

Hedquist (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Lena Ek (c), Karin

Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Stefan Attefall (kd)

anser

dels att den del av

utskottets yttrande som på s. 4 börjar med rubriken Utvärdering

av

penningpolitiken 1996-1998 och på s. 17

slutar med "innan misstaget korrigerades" bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 bort utgå.

2. Avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne

(mom. 5)

Johan Lönnroth (v),

Matz Hammarström (mp) och Lars Bäckström (v) anser

dels att finansutskottets ställningstagande under rubriken

Motion om ekonomiprisets avskaffande

bort ha

följande lydelse:

När Riksbanken i

maj 1968 fattade sitt oåterkalleliga och för all framtid bindande beslut

att till

Nobelstiftelsens och Vetenskapsakademiens

förfogande ställa medel för ett pris i ekonomi till

Alfred Nobels minne överskred fullmäktige sina lagenliga

befogenheter. Det konstaterade den

förvaltningsrättslige expert som Riksdagens revisorer anlitade för att

granska den rättsliga

grunden för beslutet.

Beslutet var fattat helt utan förbehåll av riksdagens godkännande

och

experten, docent Gustaf Petrén, ifrågasatte

starkt om riksdagen var rättsligt bunden av de

förpliktelser som Riksbanken på detta sätt iklätt sig.

Riksdagens revisorer ansåg för egen del att de slutsatser

som den sakkunnige dragit på grundval

av gällande

bestämmelser och dittills tillämpad praxis var övertygande. När de

trots det

tillstyrkte att fullmäktige skulle

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under 1968 gjordes

det under förutsättning av att riksdagen i efterhand ansåg sig

kunna godkänna fullmäktiges beslut.

Mot denna

bakgrund ter sig bankoutskottets uttalande om den inte helt klarlagda

kompetensfrågan

som ett understatement. Med

tanke på det av revisorerna gjorda förbehållet i fråga om

ansvarsfrihet får utskottets förslag att riksdagen

uttryckligen skulle konfirmera de utfästelser

som

givits ses som en tvingade lösning för att inte helt desavouera

fullmäktige. Till saken hör

också att riksdagens

bekräftelse av beslutet inte kan anses ha den bindande och

oåterkalleliga

innebörd som fullmäktige angav i sitt

beslut eftersom riksdagen alltid måste vara oförhindrad att

ompröva ett tidigare fattat beslut. Så bör enligt finansutskottets

mening också ske i detta fall.

Såsom

framhålls i motion Fi8 (v) bidrar ekonomipriset till att förläna det

starkt politiserade

ekonomiämnet ett falskt drag

av vetenskaplighet. Av och till har priset ifrågasatts även från

andra utgångspunkter. Kritik har riktats mot att

nobelprisens prestige har givits åt detta nya

pris som ju inte har något med Alfred Nobels egna önskemål att skaffa.

Under årens lopp har priset

i några fall också

givits till mottagare som fått det att framstå som kontroversiellt.

Dess

fördelning är dessutom synnerligen enkönad i

och med att priset fram t.o.m. 1998 har givits till

sammanlagt 42 män men ingen kvinna.

Finansutskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning att

ekonomipriset bör avskaffas och

föreslår i likhet

med dem att 1998 års pris till Amartya Sen får utgöra en värdig

slutpunkt.

Riksdagen bör mot denna

bakgrund uppdra åt Riksbanken att med Nobelstiftelsen och

Vetenskapsakademien ta upp frågan om hur ekonomipriset på

lämpligaste sätt kan avvecklas.

Finansutskottet tillstyrker med det anförda motion Fi8 av Johan Lönnroth

m.fl.

dels att utskottets hemställan under

5 bort ha följande lydelse:

5.

beträffande avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi8

som sin mening ger fullmäktige och direktionen i Riksbanken till

känna vad utskottet anfört om att avskaffa priset i

ekonomi till Alfred Nobels minne,

Särskilt

yttrande

Utvärdering av penningpolitiken

1996-1998 (mom. 1)

Lars Tobisson

(m), Lennart Hedquist (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Lena Ek

(c), Karin

Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Stefan

Attefall (kd) anför:

Det är viktigt

att den av Riksbanken förda penningpolitiken utvärderas och diskuteras. Det

var det

även innan Riksbankens självständiga

ställning bekräftades genom bl.a. en grundlagsändring vid det

senaste årsskiftet. Långt dessförinnan har riksbankschefen

kommit till finansutskottet för

utfrågningar, och

penningpolitiken har behandlats i motioner och utskottsbetänkanden.

Att åberopa den nyligen genomförda

förändringen av Riksbankens formella ställning som motiv för

att i anslutning till ställningstagandet till årsredovisningen

för år 1998 genomföra en särskild

utvärdering

framstår som egendomligt, eftersom den granskade perioden hänför sig till

tiden före

förändringen. Riksbankens förvaltning

för åren före 1998 har dessutom tidigare prövats av

finansutskottet och riksdagen utan närmare kommentarer. En årlig

utvärdering av penningpolitiken

under den nya

ordningen, som vi gärna deltar i, kan ske först med början nästa år och

får sedan

byggas ut successivt till att omfatta

flera år.

Den nu redovisade genomgången är

starkt fixerad vid Riksbankens KPI-mål för inflationen.

Avvikelser därifrån betraktas som misslyckanden. Men som Riksbanken

många gånger framhållit är KPI

ett ofullkomligt

mått på inflationen. Ser man till de kompletterande index som redovisar

den

underliggande inflationen, har denna i

genomsnitt legat inom toleransintervallet under de tre

undersökta åren.

Kritik skall inte

riktas mot Riksbanken för att den inte hållit uppe KPI vid en ökning på 2

%. Med

de medel som Riksbanken har till sitt

förfogande skulle det paradoxalt nog ha krävts att räntan

hållits högre än vad som i praktiken har skett.

Vi bedömer att den bedrivna penningpolitiken de senaste

åren i allt väsentligt varit väl avvägd.

Vi är

således främmande för den negativa underton som genomsyrar utskottets

betänkande.

Riksbankens bokslut

BALANSRÄKNING 31 december 1998

RESULTATRÄKNING

Finansutskottets offentliga utfrågning med riksbankschefen om penningpolitiken

Tid: Torsdagen den 25 mars 1999 kl. 09.00-11.50

Lokal: Förstakammarsalen

Inbjuden

Riksbankschefen Urban Bäckström

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Mats Odell (kd), vice ordförande

Lars Tobisson (m)

Bengt Silfverstrand (s)

Lisbet Calner (s)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Carin Lundberg (s)

Sven-Erik Österberg (s)

Per Landgren (kd)

Matz Hammarström (mp)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Protokoll från finansutskottets offentliga utfrågning torsdagen den 2

riksbankschefen Urban Bäckström

Ordföranden: Då ber jag att få hälsa alla välkomna till finansutskotte

riksbankschefen Urban Bäckström. Som vanligt ber vi riksbankschefen att göra

hälsar Urban Bäckström välkommen till talarstolen.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Tack herr ordförande. Den 1 januari i år fick

i formell mening självständig ställning. Med den följer enligt 6 kap. 4 §

Riksbanken minst två gånger om året skall lämna en skriftlig redogörelse till

penningpolitiken. En sådan redogörelse har överlämnats till utskottet,

sammanfatta innehållet i den.

Men jag börjar med att göra en mycket summarisk genomgång av utvecklingen i sve

inflationsområdet under de senaste åren för att sätta inflationsrapporten

perspektiv. Därefter skall jag kommentera lite grann hur Riksbanken bedriver pe

den nya lagstiftningen. Sedan kommer jag in på det år som har gått

konsumentprisernas utveckling under 1998 och den penningpolitik som har förts.

blicka framåt och redovisa hur Riksbanken ser på inflationsutsikterna

penningpolitiken.

Efter den djupa krisen i början av 90-talet har en gynnsam export- och inve

lagt grunden för en stabil återhämtning i svensk ekonomi. Den privata kon

successivt under den här perioden bidragit alltmer till tillväxten. Se

annonserades i början av 1993 har svensk ekonomi växt med i genomsnitt nära 3 %

Samtidigt har inflationsförväntningarna fallit och trovärdigheten för den s

politiken har ökat betydligt, bl.a. till följd av konsolideringen av de offent

stabiliseringen i banksektorn. De långsiktiga förväntningarna om den framtid

kommit ned till den målsatta nivån på 2 %. Det finns nu alltså en grundläggan

den makroekonomiska regim som vi har. Det är i sin tur en förutsättning för e

ekonomisk utveckling.

Inflationen har förblivit låg sedan inflationsmålet presenterades. KPI har

genomsnitt per år sedan 1993 och med 1,2 % sedan målet formellt trädde i kraft

räntekostnader och indirekta skatter har inflationen varit 1,8 % i genomsnitt s

Till stor del beror den här låga inflationen på den lediga kapacitet som fann

efter recessionen i början av 90-talet. Men den låga inflationen beror int

bilden hör också förändringar av mer strukturell natur, såväl i Sverige som

bl.a. det internationella konkurrenstrycket jag tänker på. En konsekvens av d

företagen har fått allt svårare att höja sina priser. Även om det här i strikt

huvudsak är fråga om engångseffekter på inflationen kan den ökade konkurre

globala inflationstrycket under lång tid. Ökad internationell handel är en f

EMU är säkert en annan, liksom avregleringar av olika slag. Detta talar samman

långsiktig effekt på det här området. Till det här kommer trovärdigheten för p

den ekonomiska politiken i stort och att inflationsförväntningarna därmed bliv

i linje med inflationsmålet.

Den nya riksbankslagen anger att målet för penningpolitiken skall vara att upp

penningvärde. Riksbankens direktion har i början av året preciserat eller op

här målet. Det är sagt att vi skall bedriva en politik där målet är att begrä

konsumentprisindex till 2 % i ett något längre årligt perspektiv, med en

tolereras på plus/minus 1 procentenhet. Därmed präglas också penningpolitik

också efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Jag har många gånger sagt här i utskottet att penningpolitiken bedöms få

inflationen ett till två år framåt i tiden. Därför måste också Riks

penningpolitik på en prognos om inflationsutvecklingen under den här tidsperio

som har överlämnats till utskottet i dag finns en sådan prognos som grund fö

När vi sedan bedriver penningpolitiken sker det normalt med hjälp av

handlingsregel. Den säger att om prognosen ett till två år framåt i tiden vi

avviker från målet bör reporäntan ändras.

Ambitionen är naturligtvis att anpassa räntan så att inflationsprognosen ett ti

tiden överensstämmer med målet. Men handlingsregeln kan förstås in

Inflationsprognoser är som alltid kringgärdade av betydande osäkerhet. I prakti

också beakta andra möjliga utvägar för ekonomin och inflationen än vad som ange

Men det kan finnas vissa skäl att under speciella omständigheter avvi

beslutsregeln och ha en mer flexibel tolkning. Direktionen har beslutat att det

avvika från det uppsatta inflationsmålet. Det är i princip en kodifiering

Riksbanken har tillämpat under de senaste åren.

Det ena skälet är om konsumentpriserna ett till två år framåt i tiden påverk

inte bedöms få en varaktig inverkan på inflationen. Utskottet har hört mig säg

Det är fråga om ränteeffekterna från penningpolitiken och det är fråga om riksd

ändrade indirekta skatter och subventioner, som under kort tid påverkar inf

utan mer bestående effekter.

Ett annat skäl att avvika från beslutsregeln kan vara om en snabb återgång ti

skulle skapa stora realekonomiska kostnader. I en sådan situation kan det fin

den här tidshorisonten och försöka återföra inflationen till målnivån mer gradv

Om någon av de här två situationerna skulle uppstå skall Riksbanken i förväg

avvikelser från inflationsmålet som kan vara motiverade på ett till två års sik

Låt mig mot den här bakgrunden gå över till att ta upp inflationen och dess utv

året, för att i det sammanhanget kommentera i vilken grad Riksbanken uppnått s

Jag vill betona att den här utvärderingen sannolikt kommer att utvecklas framöv

de förtydliganden som den nya direktionen gjort.

Under 1998 ökade konsumentpriserna med 0,4 % i genomsnitt för året. Det innebä

mätt med KPI, underskred målet på 2 % och dessutom den undre gränsen för målet.

Vad är då orsakerna till det? De mycket stora räntesänkningar som Riksbank

senare år, alltså från början av 1996 då reporäntan låg på strax under 9 %, och

indirekta skatter och subventioner som har beslutats här i riksdagen har

påverkat inflationsutfallet förra året, men också under 1996 och 1997. Rensar v

två effekterna, räntekostnaderna och de beslut som har fattats här i riksdagen,

vi kallar för UND1X och som också Statistiska centralbyrån offentliggör på vår

med att KPI-siffrorna offentliggörs. Då hamnar inflationen förra året på unge

den typ av effekter som Riksbanken bör bortse från eftersom vi har sm

kontinuerligt eliminera störningarna från sådana här effekter. Det kan heller

direkt möta sådana här förändringar i tillfälliga faktorer med rän

räntehöjningar, för att sedan, när de faller ut, omedelbart justera tillbak

skapar en onödig instabilitet i den reala ekonomin. Ett illustrativt exempel

effekter är tobaksskattens sänkning under förra året. Det gav en mä

inflationstakten, som inte bedöms bli varaktig.

En annan viktig förklaring, utöver de två som jag nu har nämnt som orsa

inflationsutfallet förra året, är att det blev ett väsentligt lägre interna

orsakat av bl.a. Asienkrisen och dess spridningseffekter. Enbart priserna på

varor och kaffe drog ned den årliga förändringen av KPI med nästan en halv proc

förra året. Men här rör det sig, till skillnad från de två tidigare effekter

direkta prognosmisstag. Riksbanken, tillsammans med flertalet övriga bedömare

internationella krisen, eller rättare sagt dess omfattning och inverkan på värl

råvarupriserna skulle falla i den utsträckning som skett.

Även om inflationstakten varit låg kan man inte säga att svensk ekonomi präg

När jag säger inflationstakt tänker jag på de löpande KPI-siffrorna. Ett sätt

det inte är fråga om deflation i egentlig mening är att titta på den inhe

inflationen. Det är ett mått där vi rensar för räntekostnader och indirekta

andra måttet. Men vi rensar också för varor som i huvudsak importeras. Tittar

dvs. den inhemska underliggande inflationen, hade vi en prisökningstakt på näst

och samtidigt en bra tillväxt. Det illustrerar, tycker jag, direkt att det inte

deflation i egentlig mening, som vi hade i de löpande KPI-talen.

Vid mitt förra besök här i utskottet underströk jag hur svårt det var att vara

då sådana här tillfälliga faktorer, som i viss utsträckning också påverkas a

till att inflationen understiger målet. Det är på grund av detta som direktione

om förtydliganden av inflationsmålet och underströk vikten av att Riksbanken i

bedömer att det kommer att komma avvikelser som gör att vi kommer att avvika fr

Det här torde underlätta utvärderingen av Riksbanken. Som jag nyss sade

motiven till detta att vi på det sättet bryr oss om stabiliteten i den reala ek

Låt mig då komma till dagens redogörelse för utskottet och titta på inflationsu

säga att sedan den föregående inflationsrapporten i december har både konsume

underliggande inflationen utvecklats i stort sett som väntat. I februari 19

mätt med den årliga förändringen i konsumentprisindex, minus 0,2, och

inflationen mätt med måttet UND1X var samtidigt 1,2 %.

Ett av skälen till den här svaga utvecklingen är de låga internationella pris

på att det låga internationella pristrycket också består framöver. Svag

efterfrågan, ökad konkurrens och överkapacitet inom många sektorer lär ge

inflation i OECD-området under de kommande åren.

Den japanska ekonomin befinner sig fortfarande i recession utan några egentliga

återhämtning. Trots flera finanspolitiska paket med kraftiga åtgärder för att

hushållens och företagens förtroende ännu inte förbättrats.

Går vi sedan till euroområdet - och det är ju ett område som har stor betydelse

- har utvecklingen där varit mer dämpad under vintern än vad vi trodde i

Fortfarande framstår dock en konsumtionsledd konjunkturuppgång som mest sannol

som helhet. Men den kan komma att bli något mer dämpad än vad Riksbanken tidiga

vi sedan över till den amerikanska ekonomin uppvisar den en fortsatt styrka. Me

ändå troligt att vi får se en avmattning i den amerikanska ekonomin.

Summerar vi det här och tittar på Riksbankens huvudscenario bedömer vi att BNP-

området kommer att uppgå till strax över 1,5 % under 1999. Mot bakgrund av

lättnaderna som man har vidtagit runt om i världen kan vi nog tänka oss en viss

år 2000 och en tillväxt som kommer upp till knappt 2 %.

Det här innebär att de internationella konjunkturutsikterna för år 2000 har d

vår bedömning i december. En svagare tillväxt i vår omedelbara närhet väntas

svenska ekonomin växer något långsammare under 1999. Försvagningen i Europa på

svensk industri, och det påverkar svensk industri mer än upprevideringen i USA.

för de kommande åren är ändå ganska goda för svensk ekonomi. Den inhemska efter

successivt under perioden till följd av bl.a. låga reala räntor. Den här bild

om man tittar på olika finansiella indikatorer som utlåning till hushåll

utveckling. Det här motiverar de något svagare tillväxtutsikterna för exporten

utsikterna för industrin i år. Till bilden hör också att finanspolitikens återh

efterfrågan antas bli mindre än under de gångna årens budgetkonsolidering.

Tillsammans med en gradvis återhämtning av den internationella konjunkturen t

bruttonationalprodukten väntas växa med drygt 2 % i år och ungefär 2,5 % u

svagare konjunkturutsikterna innebär att sysselsättningen kan komma att öka någ

antog i den förra inflationsrapporten och arbetslösheten bedömer vi mot den hä

från 6,5 % i år till 6,2 % nästa år. Prissättningen på de svenska finansiell

olika enkäter som vi löpande gör visar att alla grupper fortfarande förvänta

inflation under det närmaste året. På längre sikt förväntar man sig en in

Riksbankens mål.

Trots en relativt god tillväxt kommer det sannolikt att finnas ledig kapacitet

de kommande två åren, och det talar för ett lågt underliggande inflationstryck

bedömning är att KPI ökar med 1,1 % på ett års sikt, dvs. fram till mars år 200

två års sikt, alltså fram till mars år 2001.

Den svaga utvecklingen av konsumentpriserna förklaras delvis av tillfälliga f

bedöms påverka inflationen varaktigt och därför inte bör påverka penningpoli

Tittar vi på den underliggande inflationen mätt på det här sättet väntar vi att

fram till mars år 2000 och 1,8 % fram till mars år 2001.

Låt mig mot bakgrund av den beslutade operationella målformuleringen som Rik

understryka att vi bedömer att även för år 1999 och år 2000 kommer den här t

faktorer att verka i inflationsutvecklingen. Det beror på de räntesänkningar s

och som gradvis kommer in i takt med att villaägare och bostadsrättsinnehavar

och de indirekta skatteförändringar som riksdagen redan har beslutat om. De

räknar vi med drar ned KPI-inflationen med 0,9 % för år 1999 och 0,6 procentenh

för åren som helhet i genomsnitt. Därför finns det skäl att räkna m

inflationsmålet på grund av de här två faktorerna under år 1999 och år 2000.

Så här långt har jag redovisat huvudprognosen i den här redogörelsen för utskot

är prognoser behäftade med osäkerhet. Det är svårt att förutsäga hur

konjunkturen skall komma att utvecklas framöver därför att vi har en splittrad

Vi bedömer att situationen är ungefär lika svårbedömd som i slutet av förra

finansiella marknaderna har visserligen minskat, men den internationella konjun

en stor osäkerhetsfaktor. Den har snarast tilltagit något de senaste måna

konjunktursiffrorna i USA. De har i sin tur medfört en uppgång i de långa rän

även påverkat konjunkturkänsliga aktier.

En svagare utveckling i världsekonomin skulle kunna utlösas av en plötslig

amerikanska börsen är högt värderad i ett historiskt perspektiv. Hushållens sp

investeringarna kan framstå som höga i förhållande till vinstförväntningarna

näringslivet. Om det sker en nedgång i USA av de skäl jag just redovisade,

hemmamarknaden i Europa försvagas och kräftgången i den japanska ekonomi

konsekvenserna för världsekonomin bli allvarliga.

Å andra sidan kan man tänka sig en starkare utveckling. Den skulle mater

europeiska ekonomin går bättre än vad Riksbanken har räknat med i sitt huvud

blir fortsatt draghjälp från USA, samtidigt som vi i en sådan situation skulle

i Asien vad gäller Japan och även de andra länderna som har haft det sv

situation skulle vi naturligtvis kunna se en snabbare konjunkturutveckl

bedömningen att risken för en svagare internationell konjunktur är stö

starkare. Det är också därför som vi bedömer att risken för en lägre inflation

är större än att inflationen blir högre.

Vilka penningpolitiska slutsatser kan man då dra av den här redogörelsen? Det

prognosen pekar på att Riksbanken, om ingenting görs, kan komma att underskrida

ett till två års sikt. Det gäller även om vi korrigerar för de tillfälliga eff

pratade om. Nu är det i och för sig ingen stor avvikelse om man har

underliggande måttet på ett till två års sikt. Men samtidigt bedömer vi att

blir svagare inflation är större än att inflationen blir högre. Därför bes

direktion i går vid sitt sammanträde att sänka reporäntan med 25 punkter från

verkan från den 31 mars. Jag stannar där i min inledning, herr ordförande.

Ordföranden: Vi tackar riksbankschefen för denna redovisning och öppnar omedelb

Bengt Silfverstrand (s): Från finansutskottets sida ser vi dagens utfr

betydelsefull. Den skall ju utgöra en del av underlaget för den utvärder

finansutskottets uppgift att göra. Våra slutsatser skall sedan sammanfattas i

kommer att innehålla mer systematiska analyser än tidigare av hur Riksbanken nå

Som uppläggningen nu är kan man säga att den här rapporten ju är en penningpo

som omfattar förfluten tid. Men i själva inflationsrapporten ingår också fra

och det gör den här uppgiften ännu mer intressant. Mot den bakgrunden är det

finansutskottets ledamöter bereds goda möjligheter att sätta sig in i rapp

diskussion och utvärdering mera meningsfull. Därför vill jag inledningsvis fr

vilka skäl som ligger till grund för Riksbankens ställningstagande att rappor

ut till en företrädare för varje parti kvällen före en sådan här utfrågni

frågan.

Den andra frågan vill jag ställa med utgångspunkt från en intressant bild. De

inflationsutvecklingen uttryckt som konsumentprisindex, respektive förändrin

under samma period, dvs. mellan 1995 och 1998. Bilden ger ett stark

synkroniseringen av Riksbankens viktigaste styrmedel, reporäntan och inflatio

särskilt framgångsrik. Räntan har uppenbarligen genomgående sänkts först när in

Med andra ord tycks Riksbanken ha anpassat sig efter inflationsutvecklingen, i

försöka påverka utvecklingen. En tolkning som ligger nära till hands

underskattat den internationella konkurrensen, alltså de låga importprisernas g

betydelse för inflationen, medan man av allt att döma har överskattat kronkurse

Som framgår av den här bilden är ju avvikelserna anmärkningsvärt stora, även

över tiden. Om man använder det mera långsiktiga måttet på KPI, dvs. tol

genomsnitt, ligger den faktiska inflationstakten utanför inflationsmålet upp

månader. Det är mycket anmärkningsvärt. Min fråga till riksbankschefen är då o

eller inflationen som styr utvecklingen.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag tar först frågan om när rapporten kommer

har ju diskuterat med utskottskansliet sedan i december om hur det här skall

sett två möjligheter. Den ena möjligheten är att rapporten presentera

utskottsutfrågningen äger rum. Det är ju den ordningen vi har i dag. Den andra

så har man det exempelvis i Storbritannien - är att man offentliggör inflati

går det några dagar, och sedan sker utfrågningen. Jag tycker att det helt och

utskottet att bestämma hur man vill ha det. Vi kommer att anpassa oss till va

det avseendet.

Att lämna ut inflationsrapporten utan att den offentliggörs är något som v

direktionen. Vi har kommit fram till att vi inte kan göra det. Skälet är kanske

vi har bedömt risken för läckage som så stor. Det är snarare så att konsekvense

är så stora och slår så kraftigt mot Riksbanken att de här två faktorerna samm

att vi har stannat vid den här bedömningen. Men som jag sade inledningsvis: V

utskottet vill det kan vi offentliggöra rapporten först och ha utskottsutfrå

eller en vecka senare. Det är helt upp till utskottet att bestämma hur man vill

Jag tycker att den bild som vi ser på duken är mycket intressant. Vi hörde Be

tolkning. Det som jag har försökt säga, ganska många gånger i det här utskott

den här bilden samtidigt visar varför inflationen har kommit in så lågt.

påtaglig korrelation mellan Riksbankens reporäntesänkningar och inflationsutv

inte sänkt räntan så hade vi haft en lite annorlunda utveckling. Låt mig il

annan bild här, som dekomponerar KPI.

Här har vi en bild där KPI delas upp i fyra beståndsdelar. Det är den in

inflationen, det är indirekta skatter och subventioner, det är importp

räntekostnader, och det här visar ju ganska klart varför inflationssiffrorn

under de senaste åren. Det beror på räntesänkningarna. Vi har ju kunnat göra

budgetkonsolideringen, självklart, så detta är en kombination av vad den ekono

åstadkommit under de senaste åren. Räntekostnaderna står då för ungefär 8 % av

Om räntekostnadseffekten är 8-12 % minus konstant under den här perioden, efter

villaägare och bostadsrättsinnehavare att omsätta sina lån, så slår det här und

Man skall komma ihåg att om man argumenterar för att vi borde ha försökt kor

effekten så antar jag att man också borde argumentera för att vi borde göra det

någon gång går upp. Då är det lätt att inse att vi skulle få väldigt stora ut

både på nedsidan och på uppsidan. Det skulle i sin tur skapa en kraftig instabi

ekonomin. Det kan möjligen kännas skönt när räntorna går ned, men jag är helt s

skulle dra upp räntorna för att kompensera för den där effekten i ett annat

inte kännas så bra. Därför har vi sagt, öppet och klart, i det beslut som

kommer att bortse från den här effekten.

Men jag håller med ledamoten om att Riksbanken inte sade detta i januari 1993

annonserades. Och jag kan bara beklaga att vi inte sade det, för jag har mins

utskottet och höra det här varenda gång. Men jag tror att om man funderar lite

så är det nog klokt att inte försöka kompensera för de här effekterna vare sig

uppsidan.

Bengt Silfverstrand (s): Herr ordförande, jag vill göra en uppföljning

utfrågningen och publiceringen av rapporter förefaller riksbankschefens syn någ

förhållande till andra, under de senaste dagarna timade, händelser. Den e

Industri i går där informationschefen på Riksbanken som skäl för att man

rapporten tidigare anger att begäran eller önskemål om ett sådant utlämnande ko

till Riksbankens kännedom. Det är den ena händelsen.

Den andra är en artikel som publicerats i vår stora morgontidning Dagens Nyhete

var alltså på morgonen. Man förutser då den räntesänkning som i dag

offentliggjord. Och det är inte vem som helst som står bakom denna syn och anvä

som nästan är identiska med dem som återfinns i pressmeddelandet: "Något hot fö

Sverige ska ta fart finns inte i dag. Snarare ligger faran åt det andra håll

går ner ännu mer." Det är ungefär så Urban Bäckström har formulerat de

Riksbankens direktionsmedlemmar, Villy Bergström, som står för de synpunkter

naturligtvis ställa följdfrågan om riskerna för läckage till den stora morgont

andra medier hade blivit särskilt mycket större om en företrädare för

representerat parti hade fått ta del av den här rapporten redan i går.

Som en uppföljning till fråga nummer 2 skulle jag vilja be kanslichefen lägga

som också den är väldigt intressant. Jag noterar då, och det är vi naturligt

om, att Riksbanken måste bygga sina prognoser på vissa förväntningar. Men det

dessa inflationsförväntningar väger mycket tungt. Man frågar sig då om

Riksbankens uppgift att pressa ned inflationsförväntningarna som sådana

inflationsmål. Att bygga på förväntningar vet vi ju av erfarenhet innebär att

bräckligt underlag, eftersom förväntningarna inte alltid är så väl underbygg

gäller industrin och kanske i synnerhet hushållen utgår man närmast från att

att bli ungefär som den är nu. Frågan är alltså om inte Riksbanken alltför my

vinn om att titta på inflationsproblemet. Jag skulle vilja få en kommentar till

Om man ser på den här bilden så visar den - även om man har detta som

hushållens och industrins förväntningar nästan under hela perioden lig

manöverutrymmet, plus minus 1 %, som Riksbanken har, medan den verkliga utve

långt utöver det här, och under större delen av perioden ligger man utanför.

motsägelsefullt, men ändå intressant, att hushållen och industrin har hållit s

Riksbanken har legat utanför den.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig börja med den första frågan, som sönd

Frågan gäller vad som återgavs i Dagens Nyheter först i går. Jag tror att det k

var sent att ändra produktionstiden för inflationsrapporten. Däremot hade ju in

vi hade haft den här utskottsutfrågningen i morgon, på måndag eller tisdag ell

vecka. Det hade självfallet varit möjligt, och det är fortfarande möjligt. Om u

man har kort tid på sig så är jag beredd att komma vilken dag som helst och

penningpolitiken. Men jag kommer att vända mig till utskottets ordförande omede

utfrågningen och fråga hur vi skall ha det i höst, så att utskottet har möjligh

att antingen ha den ordning som vi har i dag, med den nackdelen att man får

för sent, eller att vi producerar inflationsrapporten en dag och återkommer

senare. Då får man tid att läsa. Visserligen får jag då inte tillfälle a

eventuella policyförändringar, som jag har möjligheten att i dag göra till uts

att vi har haft någon diskussion med t.ex. medier. Som det är i dag har jag möj

här redovisningen här.

När det sedan gäller Villy Bergströms intervju i tidningen i går, och för den

uttalanden som jag själv har gjort under den senaste veckan, måste vi komma ihå

om när det gäller möjligheterna att ta del av inflationsrapporten i förväg utan

det, är att vi måste bygga ett system som jag antar i så fall skulle gälla

framöver. Det problem som vi har haft när det gäller att implementera penning

förväntningarna den här gången inte har varit inställda på att vi skulle s

varit tvungna att så att säga tala med olika marknadsaktörer på det sätt som vi

anföranden, artiklar och intervjuer - för att bereda marken för den räntesänkni

i dag. Jag tror att hade vi inte gjort det så hade det kommit som en överrask

inte tagits emot bra. Det är den lärdom som vi har dragit från tidigare: Är in

i termer av prissättningen på marknaden, inställda på en ränteförändring, ja,

är det som är skälet. Sedan kan det vara ett annat tillfälle när vi inte be

prissättningen är riktig i marknaden och man är beredd på att ta emot vår

kommer kanske inte sådana här uttalanden på samma sätt.

Låt mig alltså bara vara klar: I dessa dagar har vi lärt oss att det är oerh

information kommer till alla samtidigt. Jag har inga som helst belägg för att

finnas risk för läckage i sådana här sammanhang. Jag vill bara förklara för

att om det ändå skulle komma ut av något skäl, så är konsekvenserna väldigt s

dagligen på aktiemarknaden hur besvärligt det är att hantera det här. Det drab

som det berör. Jag har ju själv suttit i en sluten utskottsutfrågning och fåt

frågan när man i en av våra tidningar under tre dagar, tror jag att det var,

finnas personal inom Riksbanken som använde sig av ej offentliggjord informatio

att det var en utomordentligt påfrestande upplevelse, inte bara för mig utan f

på banken. Och det här är en mycket svår situation. Jag förstår utgångspunktern

hoppas trots allt att utskottsledamöterna ändå - med det val som jag ändå

lämplig avvägning mellan de här två varianterna.

Låt oss sedan gå till inflationsförväntningarna. Det här var då inflationsför

års sikt. Det som är intressant för oss i vår inflationsbedömning är inflation

lite längre sikt. Jag har ett diagram som visar detta. Mycket enkelt

inflationsprognosen, som vi styr efter, bestäms av tre faktorer: Den förs

långsiktiga inflationsförväntningarna på två, tre, fyra och fem år. Den

konjunkturläget. Den tredje faktorn är om riksdagen beslutar om indirekta ska

ändrar räntorna så att det påverkar KPI. Den sista faktorn ligger utanför in

som är relevant. Det är konjunkturläget och de långsiktiga inflationsförvä

relevanta. Det här diagrammet visar enkätundersökningar som vi fortlöpande g

frågan: Vad tror du eller ni om inflationen om ett år, två år och fem år? Och

olika grupper i det svenska samhället. Nu råkar det här vara penningmarknadsakt

grupperna, t.ex. arbetsmarknadens parter, visar i stort sett samma bild.

inflationsförväntningarna på mellan två och fem års sikt gradvis konvergerar m

att har vi fullt kapacitetsutnyttjande i Sverige så tror den här gruppen och

att vi kommer att ha 2 % inflation på lång sikt. Det är ett mått på trovärdighe

penningpolitiken utan också för den samlade ekonomiska politiken.

Den fråga som jag tror att Bengt Silfverstrand ställde var: Leder Riksbanken u

är den en passiv efterföljare? Jag menar att i en situation när vi inte hade

tvungna att titta väldigt mycket på inflationsförväntningarna. Vi ser ju

räntehöjningscykeln under slutet av 1994 och början av 1995:

inflationsförväntningarna på lite längre sikt skulle ligga någonstans på drygt

därför som avtalsrörelsen under våren 1995 gick snett. Förmodligen hände det

trodde inte på Riksbanken eller på den samlade ekonomiska politiken, att vi

inflation i Sverige. Då var vi tvungna att titta väldigt mycket på inflati

Sedan ser vi att de gradvis anpassar sig ned, och när de ligger på

kapacitetsutnyttjandet och konjunkturläget som avgör inflationsprognosen. D

diskuterar konjunkturutsikterna väldigt mycket mera nu än vad vi gjorde under e

Lars Tobisson (m): Herr ordförande! Från tidigare samarbete vet ju riksban

utförsgåvor inte räcker till för att tillgodogöra mig 50 sidor komplicerad te

än en timme, så jag får väl helt enkelt lägga inflationsanalysen åt sidan för

kan bara rent allmänt uttala tillfredsställelse över att Riksbanken har fått ne

stabil nivå. Med den sänkning av reporäntan som sker i dag kan man väl också

börjar närma sig en vettig nivå, och det gör ju att i stort sett får ma

räntepolitik som man bedriver.

Men nu är det ju så att penningpolitiken också består av en annan del än just

har inte bara kronans inre värde utan också dess yttre värde att diskutera. Dä

har ögnat igenom rapporten, konstaterat att valutapolitiken ägnas mycke

anförandet här sades det inte ett ord om valutapolitiken. Det är anmärkningsvär

ju är på det området som problemen finns. Riksbanken själv har länge

undervärderad utan att det så att säga har hjälpt. Framför allt är problemet

svängig. Sedan tiden för beslutet om euron i maj förra året har kronan kraft

till eurostarten. Då var kronans värde 9,56. Sedan stärktes den på några

ungefär, och i dag gick den återigen tillbaka och var över 9 kr. Gentemot do

också betett sig mycket rörligt.

Man kan då fråga om Riksbanken anlägger samma synsätt som man en gång anklag

för, benign neglect, när det gäller kronans värde. Det är i så fall väldigt

också, därför att vi har ju ett helt annat utlandsberoende än vad den amerik

Jag kan förstå - jag skall föregripa det - att riksbankschefen då säger a

regeringens sak att bestämma växelkursregim. Men det hjälper ju inte, för Rik

för valutapolitikens tillämpning. Min fråga till riksbankschefen är då om han a

med en svängig valuta eller om det är någonting som bör undvikas.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Får jag först säga om den första randanmä

Tobisson gjorde att jag är beredd att komma tillbaka vilken dag som helst nästa

utfrågning så att utskottsledamöterna har möjlighet att läsa rapporten ytterl

behövas. Det här var inte den diskussion som vi förde med utskottskansliet

framåt. Vi har försökt ta upp hur utskottet vill ha sin rapportering från Ri

frågan om att lämna ut rapporten dök upp under de allra senaste veckorna, och v

i direktionen och kom fram till slutsatsen att vi inte kunde göra det av de sk

redovisat. Men vid det tillfället hade vi ju kunnat ändra tiden för det här fra

nu inte är gjort vill jag gärna säga att jag är beredd att komma tillbaka och

Tobisson och andra om utskottsledamöterna skulle tycka att det behövs.

När det sedan gäller valutapolitiken så tycker jag att det är en väldigt in

Lars Tobisson tar upp. Låt mig först säga att vi naturligtvis inte tycker at

kronan fluktuerar såsom den har gjort. Vad jag dock kan konstatera är

fluktuerat mer än valutor i andra länder som också har inflationsmål.

Storbritannien, Nya Zeeland, Australien och Kanada. Vi har alltså inte haft e

vår valuta än de här länderna har haft, kanske tvärtom, åtminstone om man jämfö

Samma sak gäller Schweiz, som faktiskt har haft rörlig växelkurs under väldigt

att man eliminerar inflationsskillnaderna mellan Schweiz och omvärlden så kv

fluktuation av schweizerfrancen som är ungefär av den här storleken. Och det ä

kan göra åt det. Vi kan beklaga det. Jag tycker inte om det. Det är int

fluktuerar. Men frågan är: Vad skall vi göra åt det? Och det går inte att göra

att i så fall gå över till en fast växelkurs. Och då är det ERM-anknytningen

eller en EMU-anknytning. Det är ju den yttersta formen av växelkursknytning, n

tar bort vår valuta.

Men vi skall komma ihåg att en fast men justerbar växelkurs har andra nackdelar

nu, precis som Lars Tobisson säger, en politisk fråga, dvs. vilken växelkursre

vårt land. Men den intressanta aspekten är här riksdagsbeslutet om att Riksba

sagt alla, skall fortsätta sina förberedelser så att vi har handlingsfrihet

EMU-medlemskap i framtiden. Här upplever vi någonting mycket intressant i det l

nu, nämligen följande: Å ena sidan har riksdagen fattat detta beslut. Å andra

fattat ett annat beslut, nämligen en lagparagraf som säger att Riksbanken ska

fast penningvärde. I de fall vi då får en konflikt mellan de här två måste ju

sig för vilket som gäller. Och vi har kommit till slutsatsen att om

inflationsprognosen avviker från målet, då skall vi sänka räntan. Då är det in

så att säga är vårt primära mål. Antag att det omvända hade varit fallet o

inflationsbedömning som hade kommit fram till att vi skulle underskrida målet,

sagt: Det bryr vi oss inte om, därför att nu skall vi ha en stabil växelkurs oc

stället, trots att regeringen inte har fattat det beslutet. Vilka frågor sku

utskottet av t.ex. Bengt Silfverstrand med tanke på de två overheadbilder vi j

att vi har en instruktion från riksdagen i den lagparagrafen. Den är att uppr

penningvärde. Vill det politiska systemet att vi skall agera annorlunda,

beslut om växelkursregim som i så fall bör fattas.

Lars Tobisson (m): Det är ändå så att Riksbanken har tagit ställning för euron.

remissyttrandet över EMU-utredningen. Man har också tagit ställning för inträde

är det nu från årsskiftet regeringen som beslutar, men ändå är det ju in

Riksbankens syn. Vad gäller talet om fast penningvärde som jag nämnde kan man

två sätt. Man kan tala om det inre penningvärdet och om det yttre penningvä

penningvärdet har ju varierat. Jag noterar att Villy Bergström, som tidigare ha

ju i en intervju har förklarat att han vill dröja så länge som möjligt med in

en representativ hållning från direktionens sida?

Jag fattade ändå svaret så att riksbankschefen anser att det är bra med en sta

det är ju faktiskt dessutom ett villkor för övergång till euron. Skall man

övergång till euron så måste man hålla en fast växelkurs. Finns det något anna

det än via medlemskap i ERM? Det är ju faktiskt så att hur skickligt riksbank

inflationen kommer kronan att svänga, om inte annat så därför att man spekul

när Sverige skall införa euron. Det understryks ju dessutom av att Riksbanken

med regeringen, gång efter annan förklarar att kronan är undervärderad. Då har

synpunkter på valutapolitiken som innebär att man egentligen skulle vilja eft

blev starkare. Vad kan vara en rimlig kurs? Vi vet ju att andra länder med s

synnerhet som vi själva säger att kronan är undervärderad - kommer att vara n

att vi inte går in på en för låg kurs i ett eventuellt eurosamarbete. Vad bedö

vara en rimlig kurs? Det har ju räknats på det tidigare. Har det skett

bedömning som en gång sade att man skulle ligga på 112-115 i dåvarande ecuindex

Slutligen: Danmark har ju rätt att stå utanför euron, men har ändå valt att til

nu ERM2. Vad är det som anses vara bra för Danmark som är så skadligt för Sveri

Riksbankschefen Urban Bäckström: Först vill jag kommentera Villy Bergströms utt

så länge som möjligt. Vi har inte diskuterat i direktionen vad som vore ön

önskvärt. Vi kan uttrycka personliga uppfattningar i den frågan. Därmed kan jag

där med den sista delfrågan, nämligen frågan om Danmark. Man kan väl säga att

som har lyckats väldigt bra med sin stabila växelkurs och har fått stora för

sedan har vi andra länder som det inte har gått så bra för när man har haft en

växelkurs därför att man inte har fått trovärdighet kring den. Sverige är ett

försökte ju med detta under en ganska lång tid, och det hjälpte inte vad vi

tycker jag att man skall ha med när man funderar över om det är bra eller dålig

men fullt klart är väl att vi vid någon tidpunkt måste gå in i ERM om det är så

i EMU.

Nu frågar Lars Tobisson om det finns något annat sätt att få stabilitet i växel

in i ERM. Ja, det beror på vilket tidsperspektiv man ser det över. Jag tror att

ett väldigt bra sätt att få stabilitet i växelkursen över tiden. Däremot

kortsiktiga fluktuationer. Det tror jag att vi får vänja oss vid. Det kommer ma

inte större hos oss än i andra länder som har inflationsmål, men vi försö

växelkursregimen, med justerbar växelkurs, under 70- och 80-talen, och kronan l

alla fall eftersom vi devalverade därför att denna regim inte blev trovärdig.

Ett annat sätt att få en stabil växelkurs är att faktiskt fatta ett beslut om a

in i EMU. Men det har inte någon gjort i Sverige, och därmed är det ju svårt at

skall kunna föregripa ett sådant politiskt beslut genom att agera uta

instruktion som faktiskt föreligger från riksdagen. Så jag har väldigt svårt at

kunna ta den typen av hänsyn. Vi måste ju följa den instruktion som ledamö

ledamöter i riksdagen har beslutat om. Om jag skall säga att riksdagen visserl

här men att vi inte bryr oss om det eftersom vi tar andra hänsyn blir det väldi

här typen av utskottsutfrågningar. Men vill man från riksdagens sida att ma

omvårdnad åt växelkursens stabilitet kan ju regeringen fatta ett sådant beslu

det är upplagt i den nya riksbankslagen.

Lars Tobisson (m): Fast växelkurs har varit bra för Danmark, sade riksbanksch

förtvivla om möjligheterna att ha det i Sverige, och det är ju väldigt orov

viset kommer vi aldrig i närheten av euron. Men vad är det då som gör att Sveri

Är det ett behov av strukturella reformer som riksbankschefen inte tror ska

stånd?

Det för mig över till ytterligare ett uttalande av Villy Bergström, där han ha

får räkna med att arbetslösheten måste ligga på 8 % i landet. Tenderar den att

förs en ekonomisk politik i syfte att driva den därunder så kommer Riksbank

rycka ut för att hejda sådana försök genom att höja räntan. Är det e

riksbankschefen delar, och i så fall: Vilka strukturella reformer behöver göra

kunna få ned arbetslösheten under 8 %?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig först säga att det självklart står

kalla vilken direktionsledamot som helst till utskottet. Här kanske Villy

varit med, eftersom han nu har blivit omnämnd ett antal gånger. Men jag är ändå

Tobisson ställde den här frågan, för jag frågade Villy Bergström efter det att

kring detta: Tycker du verkligen så här? Han sade: Nej, det var en underfundig

vore uppgivet om vi i Sverige skulle acceptera 8 procents arbetslöshet. Varken

kolleger eller Villy Bergström vill låsa oss för att 8 % är det som vi kan komm

sedan bara inte går mera. Och detta av två skäl: För det första går det att

arbetslöshet med strukturella åtgärder om det skulle visa sig behövas. För

inte om det är just här löneökningarna riskerar att ta fart eller inte, eller

3 % eller vid någon annan procentsiffra.

Jag tror att Villy Bergström på sitt charmerande sätt ville ge uttryck för en

inte ställde upp på. Ibland kan det bli så att man missuppfattas eller uttryc

jag tror att jag har hans stöd om jag säger att han inte menade så.

Johan Lönnroth (v): Jag tänkte börja med en liten kommentar till Bengt Silfver

med riksbankschefen om detta med att vår begäran om att få ta del av rapp

avslogs. Jag har väldigt svårt att tolka det på annat sätt än att Riksbankens d

på oss ledamöter i finansutskottet. Å andra sidan kan jag finna en viss logik

nya regim som Riksbanken nu lever under - med instruktionsförbudet - definiti

att vi riksdagsledamöter i någon mening är opålitliga. Vi kan inte tänka l

Riksbankens direktion, utan vi faller definitionsmässigt undan för kortsik

opinioner.

Men sedan kommer jag till frågan. Riksbankschefen sade att Riksbanken bed

alltför optimistiskt, men det gjorde å andra sidan alla - även de flesta av oss

orsakerna till att regeringen trappade upp budgetmålet för år 2000 från 1,5 %

före valet. Nu förs det i rapporten en diskussion om finanspolitiken. Det

finanspolitiska lättnader, och man säger att dessa i första hand måste ske geno

Det kan kanske ifrågasättas vilka möjligheter Riksbanken har att göra sådana

alla fall. Anta nu att konjunkturen inte skulle utvecklas såsom vi vill o

höstkanten skulle besluta att trappa ned budgetmålet till 1,5 % igen. Då ä

Riksbanken då att bedöma det som nödvändigt att föra en mer restriktiv penni

försöka motverka de eventuella expansiva effekterna av detta, eller borde det

ge viss möjlighet till en lite större ökning av sysselsättningen än vad

nuvarande prognoser?

Jag vill alltså höra riksbankschefens kommentarer till möjligheten att

finanspolitik i det nya läge som vi nu befinner oss i.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Johan Lönnroth drog slutsatsen att finansu

inte är att lita på, om jag hörde rätt. En annan slutsats var att riksdagens l

ta hänsyn till långsiktigheten i den ekonomiska politiken. Låt mig bara för

säga att detta är Johan Lönnroths slutsatser, absolut inte Riksbankens och mina

Låt mig sedan säga, som komplement till Bengt Silfverstrands ursprungliga fråga

Riksbanken kan sägas vara en av de mest öppna centralbankerna i världen,

offentliggör så pass mycket av de interna bedömningarna som vi ändå gör. T

protokoll som vi offentliggör när det gäller de penningpolitiska disku

sammanhanget vill jag säga något som jag också sade i januari: Det har ju rikt

de protokoll som kommit ut så här långt har varit ganska summariska, men

diskussionerna i samband med att dessa protokoll upprättades var ganska summari

naturligtvis protokollet från den 11 februari, som vi offentliggör den 6 april

mer fylligt och återspegla den diskussion som fördes då. Vi har dessa disk

långa intervall, och därför blir en del protokoll kortfattade och en del mycket

vi vinnlägger oss om när det gäller öppenheten - och jag tror att vi kan ta ytt

riktningen - är att det skall vara samtidig information. Alla skall få tillgång

samtidigt. Det handlar inte om att vi betraktar olika delar av svenska folket s

pålitliga, utan det är en väldigt viktig princip för att man inte skall råka

mycket otrevliga händelser som sker vid läckage. Jag tror att vi i Riksbank

skärpa upp detta ytterligare så att inte sådant händer. Vi ser dagligen ol

området. Utan att värdera sannolikheten för läckage i samband med att l

utskottets ledamöter i förväg vill jag hävda att den allra viktigaste orsaken

stannat vid detta beslut är de stora konsekvenserna om det skulle komma ut. Me

Bengt Silfverstrand och Lars Tobisson: Vi är öppna för de olika former för des

utskottet finner lämpliga, bara vi håller på principen om samtidig information

Sedan var frågan hur det blir om inte konjunkturen utvecklas såsom det nu är

man ju aldrig veta. Jag pekade på en del risker här, och jag har i andra

riskerna med den högt värderade amerikanska börsen och det förlopp som skulle

om det skedde en mer dramatisk korrigering där. Nu behöver det ju inte bli så.

utdragen korrigering i stället, och vad händer då? Nu, menar jag, ligger en vis

i Riksbankens instruktion att upprätthålla ett fast penningvärde, och ett s

skall prägla penningpolitiken. Är det då så att konjunkturen viker leder de

inflationsprognos framöver och därmed en anpassning av Riksbankens styrränta.

arbetsuppdelningen blir sådan att Riksbanken har hand om den

stabiliseringspolitiska utvecklingen med en rörlig växelkurs och riksdag

strukturell natur. Vad jag förstår ligger det implicit i Johan Lönnroths fråga

skulle börja ha ett inflationsmål, dvs. ägna sig åt stabiliseringspolitik. Sk

fick vi två institutioner i vårt land som jobbade med samma sak och teoretisk

riskera att motverka varandra. Det vore djupt olyckligt.

Johan Lönnroth (v): Kort om den första frågan: Regeringen har ju

budgetpropositionen till företrädare för oppositionen som skall delta i de

följa dagen därpå. Detta bygger naturligtvis på ett förtroende. Man får gar

skriva på papper om att man försäkrar och lovar att inte lämna ut dessa up

eller andra. Jag konstaterar återigen att det är väldigt svårt att finna någo

det här beslutet än att Riksbankens direktion inte litar på att vi kan hålla tä

Så till den andra frågan. Riksdagen har ju nu fastställt ett sysselsättnings

viktigt för oss, och vi avväger finanspolitiken och de olika instrument s

förfogande för att försöka se till att detta sysselsättningsmål uppfylls

Riksbankens roll så att det ligger i Riksbankens uppgift att, inom ramen f

också befrämja sysselsättningen. Då kan jag formulera min fråga så här: Om vi n

det är nödvändigt att ha en något lättare finanspolitik för att öka sannolik

klarar sysselsättningsmålet, finns det då en risk att Riksbanken vidtar motv

rädsla för att detta skulle kunna hota inflationsmål och annat som Riksbanke

till?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig först

återigen svara på detta med att lämna ut

inflationsrapporterna i förväg. Jag menar att Riksbankens inflationsrapport

i allmänhet är mer

direkt marknadspåverkande

än regeringens budgetproposition. Sedan kan det naturligtvis finnas

undantag. I vissa fall kan budgetpropositionen innehålla

nyheter som är direkt marknadspåverkande.

Om det

t.ex. stod att man skulle frångå utgiftstaket tror jag att det skulle

vara oerhört

marknadspåverkande.

Sedan gällde det sysselsättningsmålet. Frågan handlar om

- och här spetsar vi verkligen till det;

det är

väldigt intressant - att vi befinner oss i ett läge där prognoserna

på ett till två års

sikt ligger på inflationsmålet.

Allt annat lika vidtar så riksdagen en expansiv ekonomisk åtgärd

som leder till att vi kommer över inflationsmålet - och

nu tänker jag inte på några indirekta

skatter

eller någonting sådant, utan jag tänker på en rejält expansiv

effekt. Då är det

Riksbankens skyldighet, enligt

riksdagens instruktion till oss, att vidta åtgärder som motverkar

detta. Annars skulle vi komma över inflationsmålet, och då

skulle Silfverstrand säga till mig: Hur

kommer det

sig att ni nu bedriver en politik som, också rensad från de där

effekterna som

Bäckström alltid pratar om,

överskrider målet? Då skulle jag få förklara: Vi har inte vidtagit

någon åtgärd med anledning av riksdagens beslut,

och därmed har det blivit för expansivt i

ekonomin

och inflationen har gått upp. Då skulle vi alltså inte ha följt den

lagstiftning som

riksdagen lagt fast.

Men det är inte detta som i dagsläget är den primära

svårigheten när det gäller utgiftstaket, utan

det är

förtroendet för svensk ekonomisk politik. Problemet om förtroendet

spricker har vi upplevt

t.ex. under 1994 men också

under 1995 då de långa räntorna gick upp från 7 % till nästan 12 %. Det

har en oerhört restriktiv och kontraktivt dämpande

effekt på svensk ekonomi när förtroendet

brister

på det sättet, och sådant vill vi ju inte utsätta oss för. Vi skall komma

ihåg att vi har

en historia under 70- och 80-talen

med statsfinanserna återkommande i oordning. Detta ligger

naturligtvis kvar när man har en statsskuld på någonting i

storleksordningen 1 500 miljarder. Vi i

Sverige

måste se till att det finns förtroende att hålla statspapperen till de låga

räntor som vi

har nu. Släpper det förtroendet

kommer vi snabbt in i en ond cirkel. Mycket enkelt kan man räkna

så här: Om vi har en statsskuld på 1 500 miljarder och den

långa räntan skulle gå upp med en

procentenhet

- jag bortser nu från att en del av statsskulden är placerad i utlandet

osv. - skulle

budgetöverskottet reduceras med

15 miljarder över tiden. Skulle vi få en ränteuppgång på 500

punkter, eller fem procentenheter, är det 5 ( 15 vi talar

om. Det är snabbt, i ett sving, uppe i

100 miljarder

i statsfinanserna och vi skulle tappa förtroendet för budgetpolitiken.

Johan Lönnroth (v): Låt oss lämna de

hypotetiska resonemangen och titta på verkligheten såsom den ser ut i

dag. Nu

ser vi framför oss ganska stora överskott

i den offentliga sektorns finansiella sparande. Det

bedrivs också, som det sägs i rapporten, en stram finanspolitik. Min

fråga är då: Hur bedömer

riksbankschefen

konsekvenserna av att vi skulle föra en något lättare finanspolitik,

t.ex. genom

vissa skattesänkningar redan år 2000?

Borde det inte rimligtvis, med tanke på att inflationen ändå

ligger i underkant av inflationsmålet, finnas ett sådant utrymme

utan att risken är särskilt stor

att Riksbanken

enligt sin instruktion tvingas att vidta något slags motverkande

restriktiva

åtgärder?

Riksbankschefen Urban Bäckström: När det gäller den direkt

efterfrågepåverkande effekten av

finanspolitiken

har vi vägt in ett sannolikt scenario i inflationsrapporten. Mot den

bakgrunden

har vi ändå beslutat att sänka

reporäntan. Skulle det förhållandet ändras får vi väl titta på det

då och se om det skulle påverka.

Men vad jag har talat om, och vad som kanske är viktigare, är

de förtroendeskapande effekterna.

Här har riksdagen

gjort vissa utfästelser - när det gäller överskottsmål och när det

gäller

utgiftstak. Såvitt jag förstår är det

samma tanke bakom dem som bakom ett inflationsmål. Tänk om

Riksbanken skulle säga: De där två procenten struntar vi i. Vi

kommer att försöka hålla låg

inflation i alla fall.

Skulle man tro på oss då? Det är jag inte så säker på. Det skulle inte

gå

att utvärdera oss, och man skulle säkert lägga in

en riskpremie för detta som skulle leda till att

vi

fick högre räntor än annars. Detta kan vi spekulera om. Samma sak tror jag

att det handlar om

på det finanspolitiska området.

Efter 20 år av besvärlig budgetutveckling hamnar man i inledningen

av 90-talet i en situation med 12 % av BNP i underskott.

Därefter vidtar det politiska systemet en

ordentlig

saneringsomgång, men sedan ger man ifrån sig signalen: Nu glömmer vi de

mål som vi har

satt upp, men vi skall försöka göra

det bästa i alla fall. Det är en sådan situation som jag är

orolig för: att man inte håller de uppställda målen. Om det

sedan kan finnas tekniska saker som

behöver justeras

i fråga om utgiftstaket kan jag inte bedöma. Förklarar man det går det

väl att

hantera en sådan sak, men vi får inte ge

ifrån oss signalen att nu släpper Sverige taget om

statsfinanserna. Det är en sådan situation som är det verkligt

allvarliga.

Mats Odell (kd): Jag

tänkte uppehålla mig lite grann vid det starka samband som finns

mellan

finanspolitiken och penningpolitiken. Flera

ledamöter har varit inne på sådana frågor tidigare.

Det var en intressant händelse i går när Konjunkturinstitutet

publicerade sin prognos i sin

marsrapport.

Penningpolitiken bedrivs ju numera självständigt av Riksbanken utifrån de

prognoser

som Riksbanken gör, och finanspolitiken

bedrivs av regeringen, sedermera riksdagen, utifrån de

prognoser som Konjunkturinstitutet gör. Nu finns det på ett antal

punkter ganska betydelsefulla

skillnader mellan de

här två prognoserna. Det gäller bl.a. KPI, men det gäller också

den

underliggande inflationen i måttet UND1X.

Konjunkturinstitutet säger att denna kommer att ligga

mellan 1 % och 1,5 %, och Riksbanken säger 1,7-1,8 %. KPI

skulle enligt Konjunkturinstitutets

bedömning ligga

på 0,5 i år och 0,6 år 2000. Det här är ganska stora

skillnader.

Konjunkturinstitutet gör också

bedömningen att utgiftstaket kommer att brytas igenom under det här

året. Detta var enligt riksbankschefen starkt

marknadsdrivande information. Vi har vissa kamrater

i regeringsunderlaget som både vill lyfta på utgiftstaket och föra en

lättare penningpolitik - jag

skall inte nämna

några namn för att inte stöta mig med Johan Lönnroth. Det är

naturligtvis

besvärande att det finns så stora

skillnader här. Jag skulle gärna vilja höra riksbankschefens

kommentar till detta.

Sedan skulle jag vilja återkomma till direktionsledamoten Villy Bergströms

uttalande. Det ligger

ändå något väldigt

intressant i det han har sagt, även om jag accepterar den förklaring han

har

gett. Han säger att det vore uppgivet att tro

att arbetslösheten skulle behöva ligga på 8 %. Då

skulle jag vilja fråga: Vad är det för strukturella reformer som Riksbanken

har kalkylerat med när

man gjort sin bedömning, som

ligger på 6,2 % i arbetslöshet nästa år? Det vore uppgivet, säger

Villy Bergström. Samtidigt märker vi att så fort man

skall vidta ens marginella reformer vad

gäller

t.ex. turordningsreglerna börjar det mullra uti arbetsrättens krater

nere vid Norra

Bantorget. Det hotas med

storkonflikt om man bara skall ändra en marginell detalj i detta.

Så

frågan är: Vad är det för information som

Riksbanken har om strukturella reformer som vi andra här

i huset inte har?

Ordföranden: Vi

får höra hur mycket av detta som riksbankschefen kan kommentera.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Det är inte

så mycket. Låt mig först ta upp skillnaden mellan oss

och Konjunkturinstitutet. Jag fick precis en sammanställning av alla

nedbrutna siffror. Man kan

säga att det i stort

sett är samma bedömning. Det finns dock skillnader när det gäller

den

underliggande inflationen, som alltså är den

intressanta. Låt mig visa ett diagram som illustrerar

att vår bedömning är kringgärdad av osäkerhet. Jag gick in på några

faktorer här, men det kan

också finnas andra

faktorer som hänför sig till ekonomins funktionssätt. Detta är ett sätt

att

spalta upp sannolikheterna för att

inflationen avviker från huvudscenariot. Det är det som de

olika färgerna beskriver. Så förfärligt stor skillnad mellan oss

och Konjunkturinstitutet tror jag

egentligen inte

att det är, med tanke på tidshorisonten här. I praktiken är osäkerheten

inte så

här stor, eftersom vi kan bedriva

penningpolitiken löpande. Men givet att man inte gör någonting

är utfallet efter två år kringgärdat med betydande

osäkerhet.

När det sedan gäller

arbetslösheten har vi inte räknat in några andra åtgärder i våra

bedömningar

i rapporten än de som redan finns

beslutade. Men jag tror att det är viktigt att tänka på att

arbetslösheten och sysselsättningen påverkas både av

makropolitik, dvs. efterfrågepolitik, som

Johan

Lönnroth var inne på, och av strukturpolitik. Det vi i Sverige har råkat

ut för är att vi

inte får så stor effekt på

sysselsättningen av efterfrågeutveckling. Vi skall komma ihåg att

ekonomin har vuxit med nästan 3 % i genomsnitt under alla

år sedan 1993, men väldigt lite har hänt

på

sysselsättningssidan. Och medan vi har återhämtat det fall som skapade

arbetslösheten i början

av 90-talet i

produktionstermer har företagen inte absorberat den arbetskraft som

friställdes

under perioden. Detta är en paradox. Så

är det inte i alla länder men i många länder i Europa. Vi

har, som det ser ut i alla fall, hamnat i den situation som brukar

kallas för jobless growth: Vi

har tillväxt och

den är bra, men det blir inte så mycket sysselsättning av den. Företagen

väljer

att använda kapital som insats i

produktionen i stället för arbetskraft. Vi kan fråga oss varför.

Förmodligen är det av strukturella skäl.

Alla länder har det inte så här, det är påtagligt om vi tittar på

tre områden eller länder: USA,

Europa och

Nederländerna. Alla dessa tre områden eller länder har haft ungefär

samma tillväxt

under de senaste 20-30 åren. Det

har dock varit en helt annan sysselsättningstillväxt i USA, och

från mitten av 80-talet i Nederländerna, medan det har varit

stagnation i Europa i övrigt. I

Sverige har det

så här långt varit stagnation, även om sysselsättningen på senare tid har

ökat med

ganska bra siffror. Då kommer man till de

strukturella frågorna, och där har jag ingen kompetens

att peka på att man borde göra det eller det. Men det är klart att det

handlar om lönebildning och

utbildning, att det

finns rätt arbetskraft som är villig att ta de jobb som kommer fram och

att

produktionsstrukturen är sådan att man delvis

också får sysselsättningsintensiv produktion.

Men som sagt: Ordföranden antydde att det inte var säkert att jag kunde

svara på alla frågor, och

så var det nog i det här

fallet.

Mats Odell (kd): Jag är väl

medveten om de begränsningar som riksbankschefen har i det här

avseendet. Han är ju inte någon sorts konsult åt

finansutskottet, även om jag gärna skulle se

honom

som sådan. Det finns tydligen en väldig tilltro till de dokument som

Riksbanken skall lämna

till utskottet. Om det hade

funnits en del sådana avsnitt att se fram emot hade det nog inte

skadat.

Jag

tolkar ändå riksbankschefens svar så att om man skall se en

växelverkan mellan

penningpolitiken och

finanspolitiken så har penningpolitiken nu gjort sitt. Nu är det

i

finanspolitiken och strukturpolitiken som det

måste till åtgärder för att vi skall komma vidare

och få en förbättrad tillväxt och en ökad sysselsättning. Det är min

tolkning av riksbankschefens

svar.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Det var ingen

fråga. Det var en tolkning.

Carin

Lundberg (s): Jag vill anknyta till Bengt Silfverstrands frågor om

inflationsmålet, och jag

vill göra det på ett sätt

som kanske kan upplevas som ett inlägg i debatten om att vi vill

läsa

Riksbankens rapport kvällen före och få chansen

att sätta oss in i aktuella frågor. Jag vill

ställa min fråga utifrån en OH-bild som jag ber kanslichefen lägga på.

Riksbankschefen har inte

haft möjlighet att se den

tidigare.

Den här utfrågningen är ju en

del av vår utvärdering, och därför vill jag titta lite bakåt och se

hur Riksbanken har klarat sina mål. Vid förra

utfrågningen fick riksbankschefen en fråga om

måluppfyllelsen av inflationsmålet. Svaret, att Riksbanken skulle ha kunnat

höja reporäntan till

10 % för att föra upp

inflationen i nivå med inflationsmålet, får väl egentligen anses som

en

sorts skämt. Om riksbankschefen skulle ha

agerat som han sade skulle han ju sannolikt ha knäckt

den svenska ekonomin fullständigt med den effekten att inflationen hade

blivit ännu lägre, och

Riksbanken skulle då ha

missat inflationsmålet i ännu högre grad.

Den

här tabellen, som riksbankschefen alltså inte har sett förut, visar

månadsutfallet i

inflationstakten på lite längre

sikt. Riksbankschefen har ju pekat på detta med långsiktighet i

Riksbankens bedömningar. Det här är de senaste tre åren,

och som framgår har Riksbanken endast

under 13 av

36 månader lyckats hålla inflationen inom målintervallet för KPI. Det är

ungefär var

tredje månad. I 23 månader har

inflationen legat utanför målet, i samtliga fall under den nedre

gränsen för målet.

Då är

min fråga: Tycker riksbankschefen att det här är ett godkänt resultat

av den förda

penningpolitiken? Talar inte det

faktum att missarna av målintervallet i samtliga fall handlar om

en inflation under den nedre gränsen, samt att inflationen i

de fall den hamnat inom intervallet

legat i det

undre toleransintervallet 1-2 %, för att Riksbanken inte är symmetrisk

i sin tolkning

av målet, dvs. att det inte är lika

allvarligt om inflationen underskrider målet som om målet

överskrids?

Riksbankschefen

Urban Bäckström: Svaret är nej. Vi agerar inte asymmetriskt utan

symmetriskt. Låt

mig lägga på en annan bild. Jag

har förberedda bilder här, men jag noterar att utskottsledamoten

här praktiserar samtidig information. Vi får väl vara

symmetriska; jag får väl finna mig i det

också.

Jag menar att vi har lyckats bra med att

hålla inflationen kring de 2 procenten, på det sätt som

vi nu har fattat beslut om att försöka sträva efter också i framtiden.

Det som vi inte lyckades

med var att förutsäga

konsekvenserna av Asienkrisen. Där blev inflationen lite för låg förra

året,

runt 1 % om vi tar bort de tillfälliga

effekterna.

Jag minns att jag var här i

utskottet och motiverade en kommande räntehöjning med 25 punkter i

december 1997. Jag har sagt det offentligt och jag säger

det gärna igen, att i ljuset av det vi nu

vet var

den räntehöjningen fel. Det är klen tröst att andra gjorde samma

bedömning, vi skall ju

försvara våra egna

bedömningar, men den bedömning vi gjorde då pekade på att vi skulle

höja

räntan i det läget. Men, som sagt var, det var

nog galet att göra det med tanke på det som sedan

har hänt.

På det diagram jag visar finns tre

mått. Först är det konsumentprisindex (KPI). Det ansluter till

det som Carin Lundberg visade. Sedan är det den underliggande

inflationen, 1X, som jag har haft

uppe tidigare,

och som tar bort räntor och skatter. Det tredje är den underliggande

inhemska

inflationen. Jag nämnde den kort i mitt

anförande. Den tar upp den inhemska inflationen i Sverige

som inte är beroende av kaffepriser eller oljepriser

internationellt. Vi ser att den har hållit

sig

ganska väl inom det här intervallet.

De

två störningar som vi har haft är först de temporära effekterna, och dem

tror jag att utskottet

nog tycker att vi skall

bortse från. Annars blir konsekvenserna rätt stora för den reala

ekonomin.

Vi får en väldig instabilitet. Nästa

avvikelse är sådana som kommer utifrån. Det är kaffepriser

och oljeprisnedgången. Här vill jag erkänna, vilket jag gjorde i

min inledning, att det är fråga

om prognosmissar

beroende på att vi underskattade Asienkrisen.

Carin Lundberg (s): Riksbankschefen började ju med att redogöra

för Riksbankens mål och pekade

just på att

Riksbanken skall begränsa förändringar i konsumentprisindex. Sedan fick

vi en

redogörelse av KPI och den underliggande

inflationen, som riksbankschefen också pekar på här. Min

följdfråga blir: Är det inte egendomligt att Riksbanken använder sig av

den här målvariabeln som i

så hög grad bestäms av

riksdagen - skatternas och subventionernas effekter på KPI

- och

Riksbankens egna beslut -

räntornas effekt på KPI? Riksbankschefen pekar ju här på att man inte

skall ha variabler som påverkas av tillfälliga

faktorer. Då blir frågan: Varför har inte

Riksbanken bytt till ett mer passande index, om de tillfälliga

effekterna gör KPI till en dålig

målvariabel? Om det

är så, vilka index kan i så fall vara aktuella?

Jag skulle också gärna vilja veta vilka för- och nackdelarna

är med de index som då kan vara

aktuella.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag håller

med. Jag tror att vi alla sex skulle tycka att det

vore bra att byta till det optimala indexet. Problemet är att

varje index är förknippat med

fördelar och

nackdelar. Jag har redogjort ingående för nackdelarna med KPI. Om jag

skall säga

någonting om fördelarna med

konsumentprisindex så är det att det är allmänt känt. Det är det som

människor tänker på när man pratar om inflation.

Ett alternativt index som har klara fördelar är

UND1X, som visas i grönt. Men säg mig den som vet

vad jag pratar om när jag använder det begreppet. Det är inte särskilt väl

känt. Om folk inte vet

vad vi pratar om för

någonting och över huvud taget inte kan relatera till UND1X är det klart

att

själva syftet med ett inflationsmål inte

riktigt fungerar. Men det här är ju ett index som passar

mycket bättre. Det tar direkt bort de två lätt identifierbara temporära

effekterna.

Men det är inte riktigt bra

det heller, därför att om vi skulle få t.ex. en internationell

råoljekris, där råoljepriserna stiger som de gjorde 1973

eller 1979, tror jag att utskottets

ledamöter

skulle hålla med mig om jag sade: Låt oss inte nu drastiskt strama åt

svensk ekonomi för

att omedelbart gå tillbaka till 2

% inflation utan göra detta till en gradvis process. Det fångas

inte upp i det gröna indexet. Vi skulle få en uppgång i det

gröna indexet i en sådan situation.

Därmed har jag

antytt att inte det heller är riktigt hundraprocentigt bra.

Men varför inte ta det blå då? Det tar ju bort

oljepriseffekten och kaffeeffekten. Problemet är

att

det tar bort alla varor som vi importerar och producerar i Sverige. Det är

i huvudsak tjänster

i det indexet. Därmed har jag

antytt att inte det heller är bra. Där står vi. Varje index är

förknippat med fördelar och nackdelar. Därför tror jag att

lösningen på detta är att vi använder

KPI, men att

vi alla känner till nackdelarna med det och att utskottet ställer krav på

Riksbanken

att tydligt i förväg ange när

avvikelser kan komma i fråga. Det har jag gjort i dag i min

inledning. Jag har talat om de temporära, tillfälliga, effekter

som vi redan i dag kan förutse för

1999 och 2000. De

siffrorna kan sedan ligga till grund för utskottets utvärdering av om

vi har

uppfyllt våra åtaganden eller inte.

Lena Ek (c): Jag har frågor som rör tre olika

saker. Den första handlar om förhållandet mellan den

europeiska centralbankens räntenivå och den svenska räntenivån, där några

stycken, bl.a. Villy

Bergström och Kerstin

Hessius, har varit ute och uttalat sig. De har kanske aningen olika åsikt

om

huruvida det är möjligt eller i varje fall inte

orimligt att den svenska reporäntan kan vara lägre

än den europeiska centralbankens ränta mot bakgrund av de

inflationsutsikter som vi också har

diskuterat i

dag. Vi skulle kunna ligga lägre utan att kronan påverkas märkbart.

Hur ser

riksbankschefen på den situationen och på

kronans utsikter om det här förhållandet fortsätter?

Det andra området som jag är intresserad av är bedömningen av

den amerikanska situationen. Jag

tillhör dem som

trodde att Asienkrisen skulle fördjupas och förlängas och inte vara

varken så

kortsiktig eller lätt som en del hoppades

på. Den amerikanska börsen är, som vi alla har noterat,

högt värderad. Hushållens sparande är lågt. Vi har höga

investeringar i förhållande till

vinstutveckling,

och man har dessutom under enbart de senaste dagarna i olika rapporter

noterat en

svag orderingång. Riksbanken jobbar

här med två alternativ, där den amerikanska situationen är

väsentlig för vilket alternativ som kommer att stå närmast utfallet.

Därför skulle jag vilja ha en

något mer ingående

diskussion runt den amerikanska situationen.

Den tredje frågan som jag har rör inte inflation utan

deflation. Den genomsnittliga

inflationstakten i G

7-länderna är nu 1 %, den lägsta på ett halvt sekel. Vi har i t.ex.

Japan,

Kina och delar av Sydostasien en

nedåtgående spiral som handlar om förväntningarna på fallande

priser som minskar efterfrågan och trycker ned priserna ändå

längre. Den här låga inflationsnivån

har väl vi ändå

en bit kvar till, och frågan rör, som sagt var, inflationens innehåll

och de

bakomliggande faktorerna i Sverige. Men vi

har också tittat på diagram här i dag, och ett av alla

de diagram som har visats handlar om hushållens förväntningar och de

förväntningar som aktörerna

på finansmarknaden har.

Här finns, som jag ser det, ett riskområde framför oss. Jag skulle

vilja

höra riksbankschefens åsikter om den

faran.

Riksbankschefen Urban

Bäckström: Frågan var alltså: Kan reporäntan vara lägre eller högre än

den

är i Europa, i Norge eller i USA? Det är

i och för sig en intressant fråga. Men det som är

relevant för oss är vilken reporänta vi behöver ha för att klara vårt

inflationsmål, dels för att

undvika att vi kommer

över inflationsmålet, dels för att förhindra att vi kommer

under

inflationsmålet. Det är den frågan som är

centrum för oss.

I det perspektivet är

det främst tre saker som är viktiga för att bygga upp

inflationsprognosen

och göra bedömningen. Det första

är de långsiktiga inflationsförväntningarna. De, har jag pekat

på, ligger i linje med målet - om något ligger de lite

under.

Den andra faktorn som är

betydelsefull är konjunkturutvecklingen, kapacitetsutnyttjandet, i

svensk ekonomi. Får vi överhettning stiger inflationen. Får

vi "underhettning" sjunker inflationen

eller

är något stabil.

Den tredje faktorn är

växelkursen. Vilken bana för växelkursen har vi anledning att räkna med

för

att bygga upp ett sådant här scenario?

Därefter sätter vi ihop de här tre till en

inflationsbedömning. Hamnar vi över målet, om jag nu

förenklar starkt, skall reporäntan upp. Sedan måste man naturligtvis

ta hänsyn till alla

osäkerhetsfaktorer och göra

en samlad bedömning. Hamnar vi under målet skall reporäntan ned. Om

det råkar vara lägre än i Norge, lägre än den de

bestämmer i Frankfurt, lägre än den amerikanska

eller högre än de här räntorna är det ändå den reporäntan som faller ut.

Skälet är att det med en

sådan regim som vi har är

den inhemska utvecklingen som står i centrum för penningpolitiken.

Där

får vi precis den omedelbara konflikt som Lars

Tobisson tog upp i sin fråga, nämligen: Vad händer

då med växelkursen? Ja, i en rörlig växelkursregim rör sig växelkursen.

Jag skulle önska att den

vore mer stabil, men den

rör sig. Det kan vi inte göra något åt, för har man ett medel kan

man

inte ha två mål. Då måste man ägna sig åt det

ena eller det andra.

Låt oss sedan gå

till den andra frågan, om USA. Vi har sett en osedvanligt stark

amerikansk

ekonomi på sistone. Det är hushållen som

konsumerar friskt, och det är företagen som investerar.

Problemet här är att hushållen konsumerar mer än deras disponibla

inkomster ökar. Och företagen

investerar i en

utsträckning som inte stämmer överens med de underliggande

vinstförväntningarna.

Vi får två gap som antyder

att det här på sikt inte är en hållbar utveckling. Men varför gör de

det här då? Jo, det är på grund av att börsen har

varit så stark. Förmögenhetseffekterna har

blivit

så starka i den amerikanska ekonomin att i stället för att förlita

sig på löpande

inkomster bygger man

konsumtionsbesluten på förväntade framtida löpande inkomster,

dvs.

kapitalvinster.

Men kan man inte fortsätta att göra det då? Vad är det för fel med att

göra det? Ja, där kommer

man till frågan: Är den

amerikanska börsen och dess utveckling hållbar i sin tur? Där kan

man

ställa sig frågande. Jag har ett diagram som

sätter det här i ett perspektiv. Det visar det s.k.

PE-talet för den amerikanska börsen. Det handlar alltså om hur många

gånger man värderar vinsterna

på den amerikanska

börsen. Vi ser här att det är få perioder under de senaste 130 åren som vi

har

haft den värdering som vi nu har i den

amerikanska börsen. Vi har haft en helt exempellös

utveckling här sedan början av 80-talet, både på börsen och på

obligationsmarknaderna. Det är

sannolikt i spåren

av att både långa och korta räntor har gått ned. Det återspeglas i att man

drar

upp börskurserna.

Så här kan det inte fortsätta, därför att i längden måste det

finnas en koppling mellan

börsutvecklingen och den

underliggande reala ekonomin. Alltså antyder det här och andra

diagram

och analyser att det här inte är en hållbar

utveckling i längden. Men jag kan inte säga att det

tar slut nu, om en vecka eller om två år. Det går inte att säga. Vem är

jag att säga detta när vi

har investerare som på

fullt allvar är beredda att sätta sina pengar på att det fortsätter.

Men

jag kan ändå peka på att det finns en

inkonsistens här som sannolikt inte håller i sig, utan det

sker någon form av korrigering. Blir den korrigeringen abrupt,

samtidigt som det är svagare i

Europa, samtidigt

som Japan kanske vänder nedåt ytterligare och det inte blir någon

återhämtning i

de asiatiska länderna befinner sig

världsekonomin i en svår och allvarlig problemsituation. Är det

så, och det har hänt tidigare, att börskurser går sidledes

under 10-20 år för att absorbera en

övervärdering sker det här mycket lugnare. Det här ingår i den

riskbild som vi har pekat ut i

inflationsrapporterna.

Lena Ek (c):

Jag tyckte att riksbankschefen stannade lite vid kronans utveckling i den

situationen

att vi har en lägre reporänta i Sverige

än vad den europeiska centralbanken har. Medför inte det

på sikt en stark risk för försvagning av den svenska kronan?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Om vi står

utanför EMU kommer vi säkert att uppleva perioder där

vi har både lägre och högre reporänta än Europa, beroende på

inflationsbenägenheten i svensk

ekonomi i

förhållande till Europa, t.ex. beroende på konjunktursituationen. Vi

kan jämföra med

Storbritannien. Nu minns jag inte

exakt vilken reporänta de har, men jag har för mig att den

ligger på 5 %. Jag tittar på mina medarbetare som inte

nickar, så jag har förmodligen fel. Men

någonstans

i det häradet är det. De ligger väsentligt över Europa. Det beror på

att de har ett

inflationsmål och följer det. Det är

den inhemska brittiska utvecklingen som står i centrum.

Samma sak är det här. Jag är inte så säker på att

små kortränteskillnader skulle ha någon

avgörande effekt på växelkursen. Jag tycker nog att vi har sett det

under de senaste åren. Det

viktiga är att det finns

ett grundläggande förtroende för den ekonomiska politiken i stort,

för

budgetpolitiken, penningpolitiken och

strukturpolitiken, tillsammans med en stark ekonomi. Har man

en svag ekonomi med bankkris, stora underskott och dåligt

förtroende får man en svag valuta. Men

omvänt, om

man för en stabil politik och har förtroendet och en god ekonomi,

tror jag att

växelkursen också blir stark.

Karin Pilsäter (fp): Vi som kommer lite

på slutet har kanske inte lika stora problem med att vi

inte fick rapporten redan i går kväll. Vi har ju haft lite tid på

oss att titta på materialet

under utfrågningen.

Jag tänkte lite grann följa upp en diskussion

som har pågått rätt så länge. Den handlar om vad

som egentligen är Riksbankens inflationsmål, alltså vilka mått man

egentligen använder. Det förs

ju alltid en

diskussion om att det förefaller som om man är mer känslig för om det

skulle bli för

högt än om det skulle bli för lågt.

Samtidigt ser man när man tittar närmare på innehållet i de

olika inflationsmåtten att de ligger olika mycket fel beroende på

vilket av alla dessa index man

använder.

Riksbankschefen sade nyss att man måste använda ett mål som folk känner

till, annars vet

de inte vad man pratar om. Då är

KPI bra, för det vet folk ungefär vad det är för någonting.

Samtidigt är det inte KPI som är målet, utan KPI är rensat på

ett antal faktorer. Jag vet inte om

det kan anses

vara mer lättbegripligt att man visserligen har ett mått som folk vet

vilket det är,

men det är inte det måttet som är

målet, utan det är någonting annat. Vår uppgift är bl.a. att

utvärdera, och om man tittar bakåt får man lätt intrycket att

om man använder just måttet för den

underliggande

inflationen, UNDINH, ligger man relativt väl inom intervallet. Om man

använder

backspegeln skulle det blivit betydligt mer

förklarligt om det hade varit det målet man använt.

Därför är min fråga: Skall man ändå inte uppfatta det som att Riksbanken

mer och mer glider över

till att egentligen

använda den underliggande inflationen som mål? Hur skall man då arbeta för

att

göra det måttet mer folkligt känt och

förankrat, så att man kan använda sig av de korrekta mått

som man egentligen arbetar med? Det är först då en utvärdering,

kontroll och diskussion blir fullt

möjlig.

Min andra fråga gäller ECB, Europeiska

centralbanken. De har i och för sig ett annat index, men

framför allt har de en annan målformulering, att man skall ligga

under. Den målformuleringen har

vi inte i

Sverige. Hur anser riksbankschefen att man framöver skall förhålla sig

till de

skillnaderna i målformuleringar, och hur

kan man göra det tydligt att det upprätthålls olika

målformuleringar?

Riksbankschefen

Urban Bäckström: Karin Pilsäter ger mig nöjet att kommentera att rapporten

skulle

lämnas i förväg. Det skall jag gärna göra.

Jag sade inledningsvis att jag är beredd att komma

tillbaka nästa vecka. Om utskottet önskar detta tycker jag att vi tar

ytterligare en utfrågning.

Min andra

kommentar till det här är att det hade varit möjligt för utskottet att

föreslå en flytt

av dagens möte när vi

redovisade vår bedömning när det gäller att lämna ut rapporten. Jag

konstaterade att utskottet valde att inte flytta dagens

utfrågning.

Jag håller med om att UND1X med

den här modellen blir ett mer operativt, kortsiktigt mål för

penningpolitiken. Det är klart att det är därför som

vi redovisar framtidsbedömningar i

inflationsrapporten, både för KPI och för det underliggande måttet. Men vem

vet vad UND1X är för

någonting? Om man åker till

Tranås, Bromölla eller någon annan stad i landet eller för den delen

går ut på gatan här och frågar vad UND1X är, tror jag

inte en enda människa har en aning om det.

Sedan skall vi komma ihåg att detta inte är ett problem om vi sträcker ut

tidshorisonten. Om vi

tar ränteeffekterna som

exempel kommer vi att märka att när vi har anpassat oss till

låginflationsregimen, som vi nu har gjort, kommer

räntorna att svänga upp och ned över

konjunkturcykeln. Därmed kommer vi att se de här effekterna i KPI, upp och

ned, inte så stora, men

vi kommer att se dem. Men

om vi gör en hopdragning och ser över konjunkturcykeln kommer det här

att jämna ut sig, så det blir inte något större

problem.

Men om utskottet skall

utvärdera ett år kan jag förstå att det uppstår problem. Ett sätt som

vi

har föreslagit från Riksbankens sida att man

kan använda sig av är att titta närmare på vår

förannonsering av förväntade avvikelser. Det nämnde jag i min inledning.

Jag redovisade vad vi i

dag på basis av riksdagens

fattade beslut och vår bedrivna penningpolitik bedömer att vi har att

förvänta oss under 1999 och 2000 när det gäller

tillfälliga effekter. Skulle riksdagen sedan fatta

nya beslut får vi självfallet återkomma med bedömningarna av

detta. Skulle vi bedriva

penningpolitik åt något

håll härifrån får vi naturligtvis komma tillbaka och redovisa de

framtida

konsekvenserna av detta. Men en tanke

med det här är att det skulle underlätta för utskottet i

dess utvärdering.

Karin Pilsäter

(fp): Min kommentar var mer en reflexion gentemot kollegerna än

gentemot

Riksbanken. Jag uppfattar själv att det

är en viss skillnad mellan inflationsrapport och budget,

speciellt som budgetförhandlingarna nu tycks pågå framför TV-kameror

och inte i särskilt slutna

rum. Marknadspåverkan i

vårbudgeten kommer väl att vara ytterst begränsad, om man säger så.

Det nya sättet att hantera målet, operativt

kortsiktigt, kommer att göra att det blir större

möjligheter för oss om en tid, fr.o.m. 1999 och framåt, att kontrollera

och utvärdera om man har

nått de i förväg

uppställda målen. Däremot är det nu svårt att bakåt i tiden utvärdera om

man har

nått sina mål i och med att vi inte har

haft förannonserat vad man gör för justeringar. Egentligen

kvarstår lite av min fråga. Om riksbankschefen själv skulle kunna

göra en bedömning av den tid som

har gått, anser

riksbankschefen att man har nått sitt mål för perioden fram t.o.m.

1998?

Jag skulle också vilja komplettera

min frågeställning. Jag vet att det är helt omöjligt att i den

rollen säga vilken typ av strukturreformer som skulle behövas,

men är det Riksbankens bedömning

att det inte går

att komma ned särskilt långt i arbetslöshet utan att genomföra

strukturella

reformer?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag är tacksam för Karin Pilsäters

förståelse för den problematik

det innebär att

hantera sådan här besvärlig information. Det finns fyra nätter om året

som jag

tror att jag och mina kolleger sover

väldigt dåligt. Det är från det att vi har fattat ett beslut

på torsdag eftermiddag eller eventuellt på onsdag eftermiddag,

som i går, och inte kan släppa ut

det beslutet

förrän nästa morgon. Då finns en otäck period där detta av något skäl

kan läcka ut

från Riksbanken, och det skulle kunna

få mycket otrevliga konsekvenser. Så den förståelse som

Karin Pilsäter visar här tar jag tacksamt emot.

Jag glömde en fråga, det skall jag ärligt säga. Det var den

om målet för ECB. Svaret är att vi

inte riktigt

vet vad målet är för ECB. Riksbanken har ett mål på 2 %, ECB har ett mål

som innebär

att man strävar efter en inflation som

är lägre än 2 %. Men vad det är vet man inte. Men man kan

resonera med sig själv, och det är uppenbart att enskilda ledamöter

i ECB har resonerat med sig

själva för att precisera

detta lite grann. Man använder ordet inflation, och det måste ju tyda

på

att det är större än noll. Då har man resonerat

med sig själv där nere i Frankfurt och kommit fram

till att det nog är mellan 0 % och 2 %. Men det hjälper inte oss så

förfärligt mycket, för vi har

2 % och de har mellan

0 % och 2 %.

Innebär det då att de strävar mot

1 % inflation? Nej, det stämmer inte riktigt, för de har ett

mål för penningmängdstillväxten också. Där kan man räkna

baklänges och härleda sig fram till ett

mål på 1 ½

% inflation. Men vi vet inte om det liksom är meningen att man skall

sträva efter det

över hela konjunkturcykeln. Allt

detta kokar ihop till att vi inte vet riktigt. Men om man har

1 ½ % är det ju ingen stor skillnad, som vi bedömer det. Det

är inte något avgörande. Men vi får

väl följa detta

och se vad de kommer fram till, vad det blir för inflationsutfall och

vad de

långsiktiga inflationsförväntningarna ställer

in sig på. Vi skall väl inte för all framtid säga

att vi inte skall anpassa oss till det de har. Men först måste vi veta

vad vi i så fall skall

anpassa oss till.

Går vi med i EMU får vi den där anpassningen så eller

så. Men låt oss avvakta med detta. Jag

känner

ingen omedelbar brådska. Det känns inte som ett omedelbart problem

att den här lilla

skillnaden skulle föreligga.

Nästa fråga var: Har Riksbanken nått målet?

Ja, jag menar att vi har nått målet. Om vi tittar på

utfallet 1995, 1996, 1997, 1998 finner vi att vi har haft en

underliggande inflation mätt med

UND1X på 1,7 %

eller 1,8 %. Mina medarbetare nickar på båda, så där någonstans ligger det.

Jag kan

återkomma med siffrorna. Då har vi

alltså rensat för riksdagens beslut och våra egna

räntesänkningar. När man gör det kommer man fram till att vi har klarat

det här bra.

Men i slutet av perioden,

dvs. i slutet av 1998, kom den underliggande inflationen in lågt. Jag

sade i min inledning och som svar på en fråga att vi

missbedömde Asienkrisen, och där gjorde vi

ett

misstag. Det hjälper inte oss, vare sig utskottet eller mig, att vi var

många som gjorde det

misstaget. Men så var det.

Vi missbedömde Asienkrisens spridningseffekter, och det gav

återverkningar på KPI. Kaffepriserna gick ned och

råoljepriserna gick också ned. Där kom vi in för

lågt med inflationen. Det råder inget tvivel om det. Men i stort tycker jag

att det har gått bra.

Om utskottet gör

bedömningen att man inte skall räkna bort dessa två effekter, och

Riksbankens

direktion skulle reflektera över vad

utskottet i så fall kommer fram till, då får vi bereda oss på

en väldigt instabil räntepolitik och följaktligen en väldigt

instabil utveckling i den reala

ekonomin.

Med tanke på de strukturella problem som vi har,

inte minst på arbetsmarknaden, skulle det

riskera

att långsiktigt driva upp arbetslösheten. Det är lättare att driva upp

arbetslösheten med

en restriktiv politik än att få

ned den när den väl har fastnat på en hög nivå. En sådan tankeram

från utskottets sida skulle alltså få vittgående

konsekvenser. Det skulle leda till att Riksbanken

allvarligt måste reflektera över tolkningen.

Skall vi göra det på nedåtsidan, skall vi också göra det på uppåtsidan.

Inte minst utskottet har

i många sammanhang ställt

frågan till oss huruvida vi är symmetriska eller inte. Jag har

tolkat

det så, att det är en önskan från utskottet

att vi skall vara symmetriska. Vid varje tillfälle har

jag försäkrat att det är vår ambition att vara symmetriska.

När det sedan gäller strukturella problem på arbetsmarknaden

tror jag att det finns en gräns för

hur mycket

arbetslösheten kommer att gå ned när den här konjunkturfasen är avslutad.

Det finns en

gräns för när ökad efterfrågan

inte leder till en minskad arbetslöshet, utan det leder till

löneökningar och inflation. Var den gränsen ligger kan man

beräkna på olika sätt. Men alla dessa

beräkningar

kan man nog inte lita på. Man får pröva sig fram och titta på andra

typer av

indikatorer för att se hur bristsituation,

flaskhalsar och annat uppstår i den svenska ekonomin.

För dagen gör vi ingen bedömning om något omedelbart

problem. Vi har tvärtom sagt i

inflationsrapporten att det kommer att finnas ledig kapacitet även mot

slutet av denna 1-2-

årsperiod, som står i

fokus för våra bedömningar.

Matz

Hammarström (mp): Vi fick Konjunkturinstitutets prognos i går. Där räknar

man med betydligt

lägre inflation än Riksbanken,

med KPI 0,1 och 0,5 i stället för era 1,1 och 1,4. Trots det utgår

Konjunkturinstitutet från att Riksbanken inte kommer att

sänka styrräntan. Man grundar sig då dels

på

Riksbankens betoning av att det inte tas någon hänsyn till temporära

effekter, dels på det

faktum att penningpolitiken

verkar med viss eftersläpning.

Konjunkturinstitutet ansåg att det kan finnas skäl att avvakta effekterna

av de sänkningar som

tidigare har gjorts innan man

sänker räntan ytterligare. Har du någon kommentar till detta?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Vi har ju

fått en ny lagstiftning som innebär att Riksbanken

skall vara självständig från politiskt inflytande. Men vi skall ju vara

självständiga också mot

Konjunkturinstitutet och mot

andra delar av världen.

Jag vet inte

varför Konjunkturinstitutet gjorde den bedömningen. Det är möjligt att

det är en

konsekvens av att man brukar använda

sig av det antagandet att hänsyn tas bara till fattade

finanspolitiska beslut. Då kan det kanske vara rimligt att man gör

något slags antagande om

oförändrad

penningpolitik, vad vet jag.

Vi arbetade

efter vår handlingsregel när vi i går fattade beslut om att sänka

reporäntan. Vi

gjorde en bedömning i huvudscenariot

att vi hamnar under inflationsmålet, även korrigerat för de

temporära effekterna. Det blir i och för sig inte så mycket under

målet, men sedan har vi också

riskbilden att ta

hänsyn till. Vi bedömde riskerna som större för att inflationen blir

lägre än

att den blir högre.

Konjunkturinstitutet har redan i dag räknat med en lägre

inflation i sin huvudbedömning. Vi har ju

då ett

osäkerhetsintervall, en snedsida nedåt. Det finns säkert beräkningsmässiga

skäl till att

Konjunkturinstitutet har landat på en

lägre inflation än vad vi har gjort. Men jag kan i dag inte

säga exakt vad det är som gör att det blir en skillnad.

Lennart Hedquist (m): Det är naturligt att

vi en dag som denna känner oro för de världspolitiska

och humanitära konsekvenserna av konflikten i Kosovo. Men det kan också

finnas anledning att få en

kommentar från

riksbankschefen om vilka realekonomiska konsekvenser som skulle kunna

uppstå om det

t.ex. blir en omfattande

flyktingkatastrof i området. Hur kan detta komma att inverka på

bedömningarna av ekonomin i Europa och på den bedömning

som Riksbanken gör av Sveriges ekonomi?

Det var inte bara Villy Bergström som uttalade sig i går. Så gjorde ju

även ECB-ledamoten Sirkka

Hämäläinen. Detta har

anknytning till den fråga som riksbankschefen svarade på i anslutning

till

Lars Tobissons inlägg. Min fråga är närmast:

Vilka kommentarer har du till vad hon sade? I vilken

utsträckning är hennes inlägg att betrakta som representativt för vad man

tycker inom ECB?

Riksbankschefen

Urban Bäckström: Jag tror att man i ECB tycker att Sverige borde vara med

i EMU,

men det är ju den svenska riksdagen som

bestämmer det. Så man skall nog se Sirkka Hämäläinens

uttalande i det perspektivet. Det är klart att hon, liksom jag,

önskar en mer stabil växelkurs,

men av regimen

följer en något annorlunda utveckling.

Vill man ändra på det - som jag sade till Lars Tobisson - kan

man fatta det politiska beslutet

att Sverige skall

gå med i ERM, och då får politiken bedrivas därefter.

När det sedan gäller Kosovo tycker jag att Lennart Hedquist påminner

lite grann om de futtigheter

som vi pratar om i dag.

Det känns lite underligt att stå här och prata om inflationsprognoser

och

sådana detaljer när det i går startade ett krig

på den europeiska kontinenten för första gången på

så lång tid.

Jag kan inte göra en

bedömning av detta i dag. Vi vet inte hur långvarigt kriget blir, och

vi

känner inte till konsekvenserna. Det är väldigt

svårt att göra någon bedömning.

Per

Landgren (kd): Man kan betrakta den penningpolitiska regimen nu med

inflationsmål och

prisstabilitet osv. som ett

resultat av de senaste 25 årens makroekonomiska kriser och den lärdom

som har dragits av dessa.

Nu kan ju omdömena skifta. Vid en ESO-konferens för några dagar sedan

i Rosenbad kunde denna

läroprocess beskrivas ömsom

närmast som dialektisk - ett hoppande - ömsom som ackumulativ.

En

annan betraktade den inte som en

läroprocess utan ansåg att utvecklingen hade varit

deterministisk. Politiker och ekonomer hade svarat på dessa kriser

ungefär som Pavlovs hundar.

Någon var väldigt

pessimistisk och hävdade att vi knappast hade lärt oss någonting

alls.

Utgångspunkterna var i alla fall inte

speciellt goda.

Med Jonungs rapport Med

backspegeln som kompass uttrycktes dock en viss optimism. Jag

skulle

vilja höra Riksbankens och riksbankschefens

kommentar till det scenario som Jonung tecknade och

till de lärdomar som riksbankschefen har dragit av detta eller tycker sig

ha sett i Sverige.

Sedan har jag en annan

fråga. På konferensen uttryckte Jonung att kriser kommer att komma.

Lennart

Hedquist var inne på en skönjbar kris

som kan bli stor, inte minst om Ryssland dras in. Vilka

kriser är förutsägbara? Du nämnde själv vad som kan hända i USA. Men

kan du räkna upp några av

dessa kriser och redogöra

för någon strategi för hur de skulle kunna hanteras och bemötas?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Slutsatsen av

den diskussion som Lars Jonung initierade är väl

att vi bör alla - utskottsledamöterna liksom jag och mina kolleger i

direktionen - när vi vaknar

på morgonen

fundera på vad det är för misstag som görs i dag i den ekonomiska politiken

och som vi

ännu inte har uppmärksammat. Den typen av

ödmjukhet är väldigt viktig.

Jonungs bok

fungerar som en påminnelse om att det som är dagens sanning kanske inte

riktigt är

morgondagens sanning. Det där är en

väldigt viktig slutsats av Jonungs bok, att han påminner oss

om detta.

Vad har vi för problem och

risker i dag? Ja, jag pekade på den amerikanska börsutvecklingen som

en möjlig risk. Den japanska ekonomin är naturligtvis

också en möjlig risk. Att återhämtningen i

Asien

inte kommer i gång är en annan typ av risk.

Men om vi blickar tillbaka och ser på de finansiella turbulenta perioder

som vi har haft handlar

det i många fall om en

direkt misskötsel av den ekonomiska politiken. Sverige är ju ett

sådant

exempel. Vi hade inte hamnat i denna

turbulens hösten 1992 om vi inte hade gått igenom 1970- och

1980-talen och snarare fortsatt med 1950- och 1960-talens

politik.

Det som gör detta så dramatiskt

- vilket demonstrerades under förra hösten genom problemen i

hedgefonden Long-Term Capital Management - är att vi

har problem i det finansiella systemet som

måste

rättas till. Det gäller att aktörerna själva måste bli bättre på att

bedöma kreditrisker,

eftersom det oftast är det

som det handlar om. Det gäller också att göra förändringar av

regelverket. En friare global kapitalmarknad innebär inte

att det skall vara en marknad helt utan

regler. När

man kör bil måste det finnas vägmärken och hastighetsbegränsningar. Det

är precis

samma sak på det här området.

Utvecklingen har gått väldigt fort. Förändringarna har

inte gått snabbt utan det har skett en

utveckling i

systemet som har skapat riktningar som har inneburit konsekvenser som har

varit till

nackdel i en del fall. På lång sikt tror

jag att det är väldigt bra att vi har avreglerat dessa

marknader och fått en globalisering av kapitalflödena. På det sättet

kan kapital röra sig dit där

det bäst behövs.

Men, som sagt, systemet har sina

bräckligheter. Olika internationella organisationer, liksom

nationella myndigheter, måste ta sig an dessa, och det är en

process som pågår rätt så intensivt

just nu. Bland

annat förändras kapitaltäckningsreglerna. Det kommer en presentation

snart från

Baselkommittén om hur man har tänkt

sig kapitaltäckningsreglerna, och det finns många andra

områden att göra förbättringar på.

Per Landgren (kd): Men det verkar i alla fall som om riksbankschefen

mer ser läroprocessen som

kumulativ och som om vi

successivt i bästa fall, med denna ödmjukhet som du nämnde, ändå kan

närma

oss någon typ av stabil ekonomisk politik

och stabil penningpolitisk regim som håller för

framtiden. Har jag tolkat dig rätt?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Det är väl det som besjälar oss

alla i vårt arbete, att vi

försöker att få till

stånd en god och bra utveckling inte minst i svensk ekonomi. Vi på

Riksbanken

försöker att ge vårt lilla bidrag till

detta. Riksdagens och finansutskottets möjligheter på det

här området är naturligtvis ännu mycket större.

Sonia Karlsson (s): Vi sitter ju här bl.a. för

att vi skall utvärdera måluppfyllelsen i

penningpolitiken. Det är då en förutsättning att det ges god information

till riksdagen för att vi

skall kunna utvärdera

Riksbankens agerande. I detta ligger också att Riksbanken skall

lämna

rapporter två gånger per år. Vid den första

rapporten på året skall Riksbanken redogöra för

resultatet av den förda politiken.

När jag nu hastigt har bläddrat igenom rapporten saknar jag att det

inte finns någon tydlig

granskning bakåt i texten.

Man kan se diagram och liknande, men det borde finnas med en tydligare

redogörelse bakåt över åren. Jag vill fråga vad

riksbankschefen har för synpunkt på detta.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Sonia Karlsson har alltid förmågan

att hitta pudelns kärna. Detta

är en svaghet med

rapporten, jag håller med om det. Det var därför som jag sade lite grann

i min

inledning om utvärderingen av

penningpolitiken bakåt i tiden. Sedan finns statistiken och

siffrorna, men vi är på väg att göra ett särskilt kapitel,

ett särskilt appendix eller ett

särskilt avsnitt

som underlag till utskottet för utvärdering av penningpolitiken.

Vi har haft väldigt mycket jobb med att få

strukturen på plats, och den här delen har vi helt

enkelt inte riktigt hunnit med. Men jag kan utlova att detta kommer att

vara med i rapporten till

utskottet.

Sonia Karlsson (s): Jag vill bara tacka för det,

för vi tar ju allvarligt på vår uppgift att

utvärdera Riksbankens agerande. Tack så mycket.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte återkomma till frågan om

inflationsmått med tanke på att vi inte

bara

skall vara med och göra framåtsyftande bedömningar, utan vi skall också

vara med och kunna

göra utvärdering och

granskning.

När det gällde ECB:s

inflationsmått sade riksbankschefen tidigare att det inte är så

glasklart

vad man är ute efter. Det visar hur

viktigt det är att man vet exakt vilka målen är för att man

skall kunna göra en granskning och utvärdering. Vad har man

egentligen för nytta i Tranås av att

känna till vad

KPI är för någonting, om man inte vet hur KPI skall justeras för att

motsvara det

prognostiserade målet?

Av rapporten framgår det inte särskilt klart hur man skall

räkna fram och tillbaka när det gäller

bedömningen

för det kommande året, vad man skall räkna bort, hur mycket osv. Jag vill

ytterligare

än en gång be riksbankschefen att

klargöra hur vi skall hantera detta framöver, hur måtten skall

uttryckas och hur de skall formuleras i procentsatser.

Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag håller

helt med om det. Det var precis därför som jag också

hade den delen med i min inledning. Där tror jag att

utskottsledamöterna hittar något underlag

både för

utvärderingen och framåtblickandet, dvs. vad vi bedömer att det blir

för temporära

effekter på basis av de fattade

besluten i dag.

Detta tillhör det

som Sonia Karlsson efterlyste, nämligen ett sammanhållet avsnitt som

behandlar

båda dessa saker, och det lovar jag att vi

återkommer till.

Lars Tobisson (m):

Jag har suttit här och funderat på de svar som jag fick på mina

tidigare

frågor. Det gäller inte minst förhållandet

att det går så bra för Danmark att göra någonting som

Sverige inte kan göra. Danmark har kunnat hålla både en låg inflation

och en fast växelkurs

samtidigt som man har

haft en rätt så bra tillväxt och fått en nedgång i arbetslösheten

som

förefaller större än den som har varit i

Sverige.

Man undrar ju varför Danmark

klarar detta medan riksbankschefen säger att han kan klara att hålla

inflationen låg, men sedan får växelkursen bli vad den

blir, även om han tycker att det vore bra

med en

stabil växelkurs.

Är det någonting i den

arsenal av vapen och instrument som penningpolitiken förfogar över

som

brister? Är det någonting där som vi kan rätta

till? Jag har svårt att tro det, för det är ganska

enhetligt mellan Danmarks bank och Sveriges centralbank. Eller brister det

någon annanstans, i den

övriga ekonomiska

politiken? Kopplar man detta till att Villy Bergström, om än uppgivet, sade

att

det inte går att få ned arbetslösheten under

8 %. Därefter börjar lönerna att stiga och

inflationen att ta fart, och då måste vi ingripa.

Även om detta i efterhand betraktas som uppgivet och att det

går att göra någonting åt det

förefaller det att

vara en bedömning av det aktuella läget. Då är frågan: Är det

förändringar i

den ekonomiska politiken utanför

penningpolitiken som krävs för att vi skall kunna åstadkomma

detsamma som Danmark har lyckats att åstadkomma, nämligen

att förena en låg inflation med en

stabil

växelkurs?

Riksbankschefen Urban

Bäckström: För att kunna svara på den frågan måste man omformulera den

eller

precisera den. Det första alternativet är:

Varför bedriver inte Riksbanken en sådan politik i dag?

Det andra alternativet är: Kan det vara möjligt att göra så?

Svaret på den första frågan är att vi inte har den

regimen i dag. Därför kan vi inte bedriva den

politiken. Regeringen bestämmer valutakursen och därmed kan vi inte föra

någon annan politik än

den som vi i dag

bedriver.

Om vi skulle bedriva en fast

kurs-politik med de instruktioner i lag som vi har och med den regim

som regeringen har bestämt skulle vi avvika från detta, och

då skulle utskottet kritisera oss för

att vi inte

uppfyller inflationsmålet.

Den andra

frågan lyder: Kan det vara möjligt att bedriva en sådan politik? Ja,

visst vore det

kanske det. Vi har en del

erfarenheter som förskräcker på det här området från 1970- och

1980-

talen. Vi försökte ju då med den typen av

politik, men det gick inte. Och varför gick det inte?

Jo, därför att finanspolitiken då får en mycket större tyngd i det

hänseende som Johan Lönnroth

efterlyste tidigare.

Finanspolitiken får det fulla ansvaret för efterfrågeutvecklingen, och

det

klarade vi inte under 70- och 80-talen. Det är

möjligt att vi klarar det nu, och då vore det

kanske möjligt att ha en fast växelkurs, fast med en justerbar

växelkursregim.

Sedan finns det andra

nackdelar med en sådan, men som en upptakt till ett EMU-inträde behöver

ju

inte det vara något problem. Men det direkta

svaret på Lars Tobissons fråga är att vi inte skall

bedriva en sådan politik med hänsyn till den lagstiftning som vi har

tillsammans med den regim som

regeringen förfogar

över när det gäller valutapolitiken.

Sven-Erik Österberg (s): Jag vill ställa en fråga till riksbankschefen

med anledning av den bild

som riksbankschefen visade

över värderingen av den amerikanska börsen och den kurva som visade

utvecklingen sedan ganska många år tillbaka i tiden. Vid

några tillfällen har den varit högt

värderad.

Vid dessa toppar vet vi ju från historien att det har hänt dramatiska

saker, kanske

särskilt vid ett tillfälle. Vi ser nu

att kurvan ligger väldigt högt. Det är lätt att se att det

kan hända väldigt stora saker borta i USA.

Men som riksbankschefen helt riktigt påpekade tror

investerarna fortfarande på den amerikanska

börsen. Jag skulle vilja ha riksbankschefens kommentar till hur han ser på

vad skillnaden i det

här läget kan vara mot

tidigare höga toppar, så att man inte behöver känna lika stark oro. I

stället kan det bli en lugnare fas än vad historien har

pekat på.

Riksbankschefen Urban

Bäckström: Det här är ett diagram som illustrerar samma sak, nämligen

den

reala totala avkastningen på aktier i USA. Det

visar alltså både utdelningen och kurstillväxten.

Sedan är det också korrigerat för konsumentprisindex.

Diagrammet visar ett slags långsiktig trend på 6 % real

avkastning på aktier - avkastningen kan

ligga

mellan 6 % och 7 % beroende på var man drar den godtyckligt dragna

trenden.

Det som har hänt är att vi sedan 1982

har haft en mycket kraftig tvåsiffrig avkastning på aktier

i USA. Det finns inte någon grund i den reala ekonomin för att

motivera detta.

Diagrammet visar också att

det inte behöver bli dramatiska korrigeringar. Börsen kan också gå

sidledes under en ganska lång period. Under 1960- och

1970-talen var både USA och Sverige ett

sådant

exempel efter 1950-talets mycket snabba uppgång. Då gick börsen

sidledes i nästan två

decennier.

Frågan om ifall det blir ett dramatiskt eller om det blir ett

utdraget förlopp går inte att svara

på i dag.

Bengt Silfverstrand (s): Det har här

talats om att Sverige avviker från andra länder i olika

avseenden. Tobisson var inne på Sveriges

sysselsättningsutveckling jämfört med Danmarks

sysselsättningsutveckling. Urban Bäckström sade själv i ett av sina svar

att t.ex. USA och Holland

har ungefär samma tillväxt

som Sverige, men en bättre sysselsättningsutveckling.

Men finns det inte också en annan mycket tydlig

avvikelse, nämligen den att Sverige har den

svagaste inflationsutvecklingen av nästan samtliga länder inom den

europeiska unionen? Vi är ju

medvetna om att det i

det enskilda landet inte längre går att bedriva en separat

keynesiansk

efterfrågepolitik - dvs. att

stimulera efterfrågan för att den vägen stimulera sysselsättningen.

Men finns det ändå inte ett samband mellan inflation och

arbetslöshet? Är det då inte troligt att

vi skulle

ha haft en bättre sysselsättningsutveckling i Sverige med en något

mindre hårdhänt

inflationsbekämpning?

Riksbankschefen Urban Bäckström: När jag talade om

USA avsåg jag de senaste 30 årens utveckling.

Under den perioden har vi haft högre inflation än USA, väsentligt högre.

Det sambandet gäller inte

på lång sikt.

När jag tog upp exemplet Nederländerna menade jag

de senaste 15 årens utveckling. Även där kan

man

nog säga att vi har haft en högre inflation än vad man har haft i

Holland. Sambandet gäller

alltså inte på lång sikt.

Men på kort sikt - ett halvår eller ett år - kan det möjligen

finnas ett

sådant samband.

Som jag just redovisade har vi under dessa år uppfyllt de

inflationsåtaganden som vi borde ha

gjort,

1,7-1,8 % underliggande inflation svarar ju mycket väl mot

inflationsmålet. Så hög grad av

precision tror jag

inte att man kan ha. Jag hade varit lika nöjd om inflationen hade varit 2,2

%.

Återigen: På ett område har vi gjort

felbedömningar, och det gäller Asienkrisen. Det är kanske

därför som vi har genomfört en serie av räntesänkningar. Glöm

nu inte att vi har den lägsta

reporäntan i

Europa! Det är klart att det bygger på att vi har en låg inflation.

Mats Odell (kd): Min fråga passar som

hand i handske till den sista meningen som riksbankschefen

uttalade. Glöm inte att vi har en låg inflation.

Det verkar finnas en politisk konsensus om att vi skall ha

en folkomröstning i Sverige hösten

2000 om ett

svenskt medlemskap i EMU. Såvitt jag har förstått har marknaderna redan

diskonterat

att det blir ett ja i den

folkomröstningen. Det skulle vara intressant att höra vad

riksbankschefen tror att det blir för jobb att ta itu med på

Riksbanken om det skulle bli ett nej.

Det skulle

också vara intressant att höra något om kopplingen till

strukturpolitiken.

Calmforskommissionen kom ju fram

till att det krävdes strukturella reformer - vi har varit inne på

det ett antal gånger - före ett svenskt

medlemskap i EMU. Vi har varit inne på

jämviktsarbetslösheten och uppgivenheten, som för övrigt bekräftades av

LO-ekonomen P. O. Edin.

Han var så uppgiven och

menade att vi får räkna med att den ligger fast där. Detta är

naturligtvis

oroande tecken.

Vad innebär det att man går in i EMU med de strukturproblem som

nu finns? Ligger det något i

Calmfors slutsatser,

eller har detta sjunkit undan på grund av andra makroekonomiska

förhållanden,

de mycket svaga inflationsimpulserna

och annat? Vad händer med de strukturproblem som vi nu har

konstaterat finns om Sverige går med i EMU efter en

folkomröstning?

Riksbankschefen Urban

Bäckström: Marknadsaktörer måste väga in sannolikheter för olika typer

av

utvecklingsvägar. Och jag kan mycket väl tro,

och så är det säkert, att man har vägt in en

sannolikhet för att Sverige går in i EMU om några år. Men jag tycker att

det är väldigt svårt att

ha någon uppfattning om hur

stor den sannolikheten är, om den är 20 % eller om den är 70 %. Jag

tycker att det är jättesvårt att ha någon bestämd

uppfattning om det. Jag kan gissa, men min

gissning är ju inte så mycket värd. Men jag kan inte belägga på det ena

eller andra sättet att det

skulle vara så.

Ett annat sätt att ställa frågan är: Vad är

skälet till att vi har fått ihop vår ränte-spread,

ränteskillnad, mot Tyskland? Är det vår egen förtjänst, eller är det det

faktum att det har kommit

en del signaler i positiv

riktning när det gäller EMU?

Ett tredje sätt

att ställa frågan är: Berodde kronförstärkningen i början av året

på de

uttalanden som gjordes när det gäller EMU?

På den sista frågan kan man svara att även Nya

Zeeland, Australien och Kanada upplevde en kraftig

valutaappreciering under inledningen av året, och jag tror mig veta att

man i dessa länder inte

har några

EMU-diskussioner.

Slutsatsen av detta är

att det till en del är vår egen förtjänst att vi befinner oss där

vi

befinner oss. Men det finns också en inprisad

sannolikhet för att Sverige om några år kommer med i

det europeiska samarbetet. Om man skulle ta bort den sannolikheten, att vi

på något sätt stänger

dörren, så är det klart att

det skulle bli en omvärdering på marknaderna. Men Schweiz har ju byggt

en stabil ekonomi, och det är klart att vi också kan

bedriva en liknande politik. Frågan som vi

skall

ställa oss då är väl om de år som vi nu har jobbat räcker eller om vi

måste jobba ambitiöst

några år till för att vara

säkra på att ha uppnått denna stabilitet. Detta är svåra frågor.

Mats Odell (kd): Frågan är om

strukturproblemen fortfarande, som påpekades i

Calmforskommissionens rapport, har sin giltighet. Det talas mycket om

att man skall vänta och se

när det gäller

EMU-projektet. Jag menar att man borde använda tiden och vänta och göra,

men det

tycks vara ganska tufft att komma därhän.

Har dessa problem fortfarande någon giltighet?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Oavsett om vi går med i

EMU eller står utanför har vi

strukturella

problem som tar sig uttryck i en hög arbetslöshet. En ekonomi som växer

under drygt

fyra år, 1993-1998, och inte får

någon större effekt på sysselsättningen har strukturella problem.

Det är en definition av strukturella problem. Då får man i det

politiska systemet fundera över hur

ambitiös man är

när det gäller arbetslösheten, därför att det går att få ned

arbetslösheten. Det

har vi sett i andra länder, och

de har inte haft en snabbare efterfrågeutveckling än vi har haft

under de senaste åren. Att dessa länder har fått ned

arbetslösheten beror förmodligen på att de

har en

annan struktur på arbetsmarknaden.

Nästa fråga är: Vad skall man göra? Jag har ingen särskild kompetens på

detta område. Jag kan bara

konstatera att det är

något galet i detta system som gör att vi fortfarande har så

hög

arbetslöshet, trots att vi har återhämtat

hela det fall som vi hade i början av 90-talet och

väsentligt mer därtill.

Karin

Pilsäter (fp): Något som jag tycker att vi allihop verkligen skall

ta fasta på är

riksbankschefens och Villy

Bergströms mera positiva attityd till att det går att åstadkomma

reformer som gör att vi kan minska arbetslösheten. Och det

är något som vi här i riksdagen och i

regeringen,

som har det främsta ansvaret för att genomföra strukturella reformer,

skall ta till

oss.

Jag är lite inspirerad av den tidigare diskussionen om den

amerikanska börsen och risken för

börsfall. Det är

ju många som bedömer att det finns stor risk för det och att detta även

skulle

kunna hända i Sverige. Med tanke på att

fondsparandet växer, att många människor vill aktiespara,

att vi behöver ett stort aktiesparande och med tanke på

premiereserver m.m. som är på gång att

växa fram

tycker jag att det vore intressant att veta följande. Om det skulle bli

ett större

svenskt börsfall, anser Riksbanken

då att det är dess uppgift att parera med rejäla

räntesänkningar?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag har inte uppfattat att den amerikanska

centralbanken bedriver

penningpolitiken efter

börskurserna. Men det är klart att om stora sättningar i

börskurserna

skulle leda till instabilitet i det

finansiella systemet, dvs. att banker går omkull, då är det

klart att centralbanken har en uppgift i sådana lägen.

Skulle det också vara så att

förmögenhetsförändringar som börskurser ändå ger upphov till om de

blir mer eller mindre varaktiga påverkar

konjunkturförloppet och därmed inflationsutsikterna är

det klart att centralbanker har en roll vare sig kurserna går uppåt

eller nedåt. Men det är inte

för att försöka föra

aktiekurserna upp eller ned som man i så fall agerar. Och jag tycker mig

ha

hört att den amerikanska centralbanken har varit

ganska tydlig i fråga om detta.

Lena

Ek (c): Jag skulle också vilja beröra frågan om sysselsättningen lite

grann. I likhet med

Karin Pilsäter kan jag

konstatera att det är ganska många som är bekymrade över denna fråga

och

att en konjunkturuppgång inte har gett högre

sysselsättning. Det som jag har funderat på är ett

annat strukturellt problem i detta sammanhang, nämligen arbetskraftens

rörlighet. Vi har tidigare

i dag nämnt siffran 8 %

total arbetslöshet som vi kan tvingas acceptera, men samtidigt finns

det

de som påpekar att den bristande rörligheten kan

göra att det uppstår bristproblem redan vid den

gränsen. Och då är vi så att säga inne i ett ekorrhjul där vi inte kan ha

en lägre arbetslöshet.

Och får vi en lägre

arbetslöshet blir det bristproblem på arbetsmarknaden, och då blir

det

löneinflation, och då kanske Riksbanken

tvingas höja räntan och strypa ekonomin. Och då blir det

ännu mera fel i detta sammanhang. Hur ser riksbankschefen på detta? Är

det en sådan negativ spiral

som man i förstone kan

tycka?

Riksbankschefen Urban

Bäckström: Detta rymmer ju mycket svåra strukturella aspekter. Men

eftersom

jag hörde uttalandet att man skulle höja

räntan och strypa ekonomin vill jag säga följande. Det är

inte så att varje räntesänkning är av godo och varje räntehöjning

av ondo. Tänk på det. Vad det

handlar om är att

anpassa ekonomins efterfrågeutveckling till den långsiktiga

tillväxtbanan.

Avvikelser uppåt eller nedåt från

denna långsiktiga tillväxtbana leder till en dålig ekonomisk

utveckling. Om vi får överhettning kanske vi kan glädja oss åt

det under det år överhettningen

pågår, men sedan går

vi in i väggen, och vi kan råka ut för sådana problem som vi hade i början

av

90-talet och flera år av stagnation. Och, omvänt,

om vi kommer in i en allvarlig deflationistisk

utveckling blir det också dåligt. Vad penningpolitiken handlar om är

alltså att försöka anpassa

efterfrågeutvecklingen

till den långsiktiga tillväxtbanan. Om den är bra blir det en hög

tillväxt.

Är den dålig blir det en låg tillväxt.

Det är detta som är spegelbilden på att hålla inflationen

stabil kring de två procenten.

Lena Ek (c): Det är ju ganska generella termer, och vi kan hålla med om

detta. Men en del av dessa

strukturella problem

har man ju på senare tid försökt att lösa genom samtal och genom

att

förståndiga män har gått in och försökt

diskutera med t.ex. arbetsmarknadens parter om

lönebildning osv. Men vi måste ju på något sätt komma fram till

en lösning av dessa

strukturproblem. De mål

och det långsiktiga, generella och övergripande arbetssättet som

riksbankschefen talade om är ju ganska lätt, höll jag på

att säga. Det kanske var en hårdragning.

Vid vilken

nivå tvingas man att gå in med räntehöjningar? Är det 8 % som är den

nivån?

Riksbankschefen Urban

Bäckström: Jag kan inte säga om det är 8 %, 9 % eller 6 %. Det går

helt

enkelt inte att säga. Man kan göra beräkningar

på detta med olika metoder och få en indikation med

den metoden. Men jag vågar ju inte binda mig för att det är exakt den

nivån, och sedan höjer vi

räntan. Men det finns en

sådan gräns för var ekonomin kan expandera, och det finns en gräns

för

var den konjunkturella arbetslösheten slutar och

den strukturella börjar. Jag tror inte att man

kan samtala sig fram till strukturförändringar. Jag tror inte att ekonomin

fungerar bättre för att

man talar om det. Jag

tror att man måste vidta åtgärder som påverkar incitamentstrukturen.

Det

visar ju all erfarenhet. Men fråga mig inte

vad det är. Jag har nämligen inte någon speciell

kompetens. Jag kan gissa, och jag kan ta upp en massa aspekter som alla

andra kan göra. Men

utskottsledamöterna vet att

detta rymmer svåra tekniskt ekonomiska aspekter och svåra politiska

avvägningar. I fråga om detta har Riksbanken inte någon

kompetens.

Lisbet Calner (s): Vi har

talat historia, nutid och framtid. Jag kommer då att tänka på att vi

har

ett millennieskifte framför oss. Har

Riksbanken en hög säkerhet i fråga om detta, så att det som

har sagts här i dag verkligen kan slå in? Och finns det en bra

beredskap i Riksbanken för detta?

Riksbankschefen Urban Bäckström: Vi jobbar på lite olika sätt när det

gäller den frågan. Först

jobbar vi internt i

Riksbanken och har en person i ledningen av banken som är ansvarig för

den

interna omställningen av våra egna datasystem

och även det s.k. rikssystemet. I fråga om detta

tycker jag att vi ligger väl framme. Vi fick senast häromdagen en

redovisning av hur testerna

fungerar. Jag känner en

tillfredsställelse över hur detta fortskrider.

Nästa fråga handlar om vår andra uppgift i lagstiftningen,

nämligen att främja ett säkert och

effektivt

betalningsväsende. Vi har inte det slutliga ansvaret, men vi skall främja

detta. Då är

vi inne på frågan om hur hela det

finansiella systemet kommer att fungera vid millennieskiftet. Vi

har tagit ett initiativ till att bilda en samrådsgrupp för

att i denna samrådsgrupp få klart för

oss hur de

sammantagna förberedelserna ser ut. En av direktionsledamöterna, Kerstin

Hessius, är

den person är ansvarig för den externa

samordningen. Det arbetet pågår. Enligt Finansinspektionen

ligger bankerna väl framme. Men det gäller att till syvende och sist

få en uppfattning om hur hela

det finansiella

systemet ser ut.

Sedan har vi ett par

andra aspekter på detta, nämligen allmänhetens sedelefterfrågan.

I

tidningarna står det ibland - och det beror på

uttalanden som har gjorts - att man skall plocka ut

sina pengar från bankerna inför millennieskiftet. Det behöver man

inte göra. Det vill jag först

säga. Det finns gamla

redovisningar kvar, även om det skulle bli fel vid årsskiftet. Man kan då

gå

tillbaka till gamla kontoutdrag och få

behållningen på kontona klar för sig. Man behöver därför

inte plocka ut pengarna. Men det kan finnas en del människor som

ändå blir lite osäkra. Och då

måste det finnas

sedlar. Och vad vi nu gör på kontoren är att vi inte makulerar sedlar,

utan vi

behåller gamla sedlar ute på våra olika

kontor runt om i landet, så att vi skall kunna skeppa ut

sedlar till bankerna om det skulle behövas och om det blir en

efterfrågan. Vi trycker också lite

extra i

Tumba.

Ytterligare en aspekt i detta

sammanhang är: Tänk om det ändå går snett, vad gör vi då? Då har vi

en krisorganisation i Riksbanken. Vi övar för olika typer

av händelser för att också i den

situationen

vara beredda. Men jag skulle vilja föreslå utskottet, om man är intresserat

av detta,

att t.ex. kalla Kerstin Hessius. Vi kan

också komma tillbaka och ha en särskild genomgång om våra

förberedelser på detta område, t.ex. efter sommaren. Då kan vi ge en

fylligare bild.

Ordföranden: Eftersom

ingen mer önskar ordet vill jag tacka riksbankschefen för att han har

kommit

hit och så beredvilligt har svarat på de

frågor som har ställts, åtminstone de frågor som ligger

inom Riksbankens kompetensområde.

Med

anledning av att det har varit mycket diskussion om tidpunkten för

avlämnandet av Riksbankens

penningpolitiska

redogörelse vill jag säga att vi som folkvalda naturligtvis ser ett värde

i att

riksdagen finns i den dagsaktuella debatten

och inte kommer som svansen på en katt efter det att

det har varit diskussion ute i samhället när det gäller just en rapport

som enligt riksbankslagen

skall lämnas till

finansutskottet. Det finns också en annan bakgrund. När det

gäller

budgetpropositionen har vi en ordning för ett

dokument, som riksbankschefen själv har sagt i vissa

fall kan ha väl så marknadspåverkande effekter, där man kan få det

kvällen före. Det är alltså

detta som ligger bakom

att frågan om tidpunkten har kommit upp under utfrågningen.

Jag ber att få tacka övriga närvarande och avslutar därmed

utfrågningen.